Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑66/23 Elliniki Ornithologiki Etaireia m.fl.
I. Inledning
1. Enligt fågeldirektivet ska medlemsstaterna utse särskilda skyddsområden för fåglar (nedan kallade särskilda skyddsområden). Men vilka fågelarter är det som ska skyddas i dessa områden? Denna fråga ska besvaras i följande mål.
2. De fågelarter som ska skyddas genom att ett särskilt skyddsområde utses är de arter som anges i bilaga I till fågeldirektivet som är i särskilt behov av skydd, samt alla regelbundet förekommande flyttfåglar. De områden som ur vetenskaplig synpunkt är mest lämpade för skyddet av respektive art ska utses till särskilda skyddsområden.
3. Åtgärder för att skydda, bevara och återställa ska fastställas för varje område. Syftet med förevarande begäran om förhandsavgörande är att klargöra huruvida dessa åtgärder får begränsas till att endast omfatta de fågelarter för vilka området utsågs, det vill säga för vilkas skydd området är mest lämpat, eller om de även måste omfatta de andra fågelarter som anges i bilaga I och de flyttfågelarter som också förekommer i området.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Fågeldirektivet
4. Det numera gällande fågeldirektivet är en kodifierad version av det ursprungliga fågeldirektivet. I de delar som är relevanta för förevarande mål är de båda versionerna – såvitt framgår – identiska.
5. I artikel 4 i fågeldirektivet föreskrivs att särskilda skyddsområden för fåglar ska utses:
”1. För de arter som anges i bilaga I ska särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer.
I samband med detta ska hänsyn tas till
a) utrotningshotade arter,
b) arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön,
c) arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna är små eller den lokala utbredningen begränsad,
d) andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda karaktären hos deras livsmiljö.
Vid utvärdering ska hänsyn tas till tendenser och variationer i populationsnivåerna.
Medlemsstaterna ska som särskilda skyddsområden i första hand klassificera sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av dessa arter, med hänsyn till arternas behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv.
2. Med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv, ska medlemsstaterna vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga I med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. Medlemsstaterna ska därvid lägga särskild vikt vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse.
3. …
4. Med avseende på de skyddsområden som avses i punkterna 1 och 2 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer samt störningar som påverkar fåglarna, i den mån denna påverkan inte saknar betydelse för att uppnå syftet med denna artikel. Medlemsstaterna ska även utanför dessa skyddsområden sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer.”
2. Livsmiljödirektivet
6. Livsmiljödirektivet utvidgar tillämpningsområdet för det unionsrättsliga naturskyddet till andra arter av vilda djur och växter samt vissa livsmiljötyper och integrerar delvis det tidigare fågeldirektivet.
7. I artikel 3.1 i livsmiljödirektivet beskrivs nätverket av europeiska bevarandeområden:
”Ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden skall inrättas under beteckningen Natura 2000. Detta nät, som skall bestå av områden med de livsmiljötyper som finns förtecknade i bilaga 1 och habitat för de arter som finns förtecknade i bilaga 2, skall göra det möjligt att bibehålla eller i förekommande fall återställa en gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljötyperna och arterna i deras naturliga utbredningsområde.
Nätet Natura 2000 skall även omfatta de särskilda skyddsområden som medlemsstaterna har utsett i enlighet med [fågeldirektivet].”
8. Artikel 4.4 i livsmiljödirektivet innehåller bestämmelser om klassificeringen av bevarandeområden enligt direktivet:
”När ett område av gemenskapsintresse har valts ut i enlighet med förfarandet i punkt 2 skall den berörda medlemsstaten så snart som möjligt och senast inom sex år utse området till särskilt bevarandeområde, varvid prioriteringar skall fastställas mot bakgrund av den betydelse området har för att möjliggöra att en gynnsam bevarandestatus hos en livsmiljötyp i bilaga 1 eller en art i bilaga 2 bibehålls eller återställs, och för att Natura 2000 skall bli sammanhängande, och mot bakgrund av den risk för försämring eller förstörelse som området är utsatt för.”
9. I artikel 6 i livsmiljödirektivet föreskrivs skyddsbestämmelser för dessa områden:
”1. För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket, om så krävs, innefattar utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga I och de arter i bilaga II som finns i områdena.
2. Medlemsstaterna skall i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med detta direktiv.
3. Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från bedömningen av konsekvenserna för området och om inte annat följer av punkt 4, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt.
4. Om en plan eller ett projekt, på grund av att alternativa lösningar saknas, trots en negativ bedömning av konsekvenserna för området måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär, skall medlemsstaten vidta alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir sammanhängande. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om de kompensationsåtgärder som vidtagits.
Om det berörda området innehåller en prioriterad livsmiljötyp eller en prioriterad art, är de enda faktorer som får beaktas sådana som berör människors hälsa eller den allmänna säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse.”
10. Genom artikel 7 i livsmiljödirektivet ersätts en skyddsbestämmelse i fågeldirektivet med vissa bestämmelser i livsmiljödirektivet:
”Förpliktelser som uppstår till följd av artikel 6.2–4 i detta direktiv skall ersätta alla förpliktelser som uppstår till följd av artikel 4.4 första meningen i [fågeldirektivet] vad gäller [särskilda skyddsområden] som klassificerats i enlighet med artikel 4.1 eller som på samma sätt erkänts i enlighet med artikel 4.2 i det direktivet, från och med dagen för genomförandet av det här direktivet eller den dag då en medlemsstat i enlighet med [fågeldirektivet] har klassificerat eller erkänt ett område, om den dagen infaller senare.”
B. Grekisk rätt
11. Målet vid den nationella domstolen avser en talan om ogiltigförklaring som väckts mot interministeriellt dekret nr 8353/276/Ε103, vilken ändrats genom interministeriellt dekret nr 37338/1807/2010.
12. I interministeriellt dekret nr 8353/276/Ε103 fastställs särskilda bevarandeåtgärder, bestämmelser, förbud och ingrepp som är tillämpliga på samtliga särskilda skyddsområden. Den angripna rättsakten fungerar som en riktlinje för bedrivande av verksamheter i de särskilda skyddsområdena och innehåller ”försiktighetsåtgärder” i avvaktan på att det fastställs en fullständig skyddsram för varje särskilt skyddsområde där det ännu inte skett. Hittills har nämligen varken lämpliga bevarandemål eller åtgärder för bevarande fastställts individuellt för varje särskilt skyddsområde i Grekland, vilket emellertid krävdes enligt den nationella lagstiftning som var gällande vid tidpunkten då den angripna rättsakten antogs och fortfarande krävs enligt den nu gällande lagstiftningen.
13. Åtgärderna som föreskrivs enligt interministeriellt dekret nr 8353/276/Ε103 omfattar endast ”de arter som är avgörande för att ett område ska utses”. Härvid rör det sig om de fågelarter för vilka ett särskilt skyddsområde utses på grundval av en bedömning enligt särskilda vetenskapliga – närmare bestämt ornitologiska – kriterier.
14. Åtgärderna som föreskrivs i interministeriellt dekret nr 8353/276/Ε103 antogs efter samråd med Europeiska unionens institutioner på grundval av en särskild vetenskaplig studie. I studien grupperades de fågelarter som är avgörande för att de särskilda skyddsområdena ska utses efter sina ekologiska behov, där hoten och de allmänna principerna för deras skydd fastställdes för varje art eller för varje grupp av arter. I studien gjordes dessutom en bedömning av de föreslagna åtgärderna för att reglera verksamheter som utgör ett hot mot de arter som är avgörande för att ett område ska utses och av lämpliga förvaltningsåtgärder i allmänhet.
15. Interministeriellt dekret nr 8353/276/Ε103 föreskriver inte enbart åtgärder som omfattar genomförandet av projekt och verksamheter i ett särskilt skyddsområde enligt förfarandet i MKB-direktivet och livsmiljödirektivet, utan även skyddsåtgärder avseende verksamheter för vilka ett föregående miljötillstånd och en lämplig bedömning inte krävs enligt detta regelverk (jakt, sammanläggning av skiften, skogsbruk, användning av beten som innehåller gift, fiske, vetenskaplig forskning och så vidare).
16. Sammantaget påverkar dessa åtgärder varken de förfaranden som de behöriga myndigheterna ska följa när de vidtar ytterligare åtgärder för att skydda och förvalta särskilda skyddsområden eller skyldigheten att – i tillämpliga fall – genomföra en bedömning av inverkan på miljön av projekt och verksamheter i överensstämmelse med MKB-direktivet eller en lämplig bedömning enligt artikel 6.3 i livsmiljödirektivet när så krävs.
III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande
17. I målet vid den nationella domstolen har olika förbund och ett stort antal enskilda väckt talan mot den skyddsordning som föreskrivs i interministeriellt dekret nr 8353/276/E103. De har bland annat gjort gällande att den angripna rättsakten har införlivat fågeldirektivet med grekisk rätt på ett felaktigt sätt, eftersom den föreskriver skyddsåtgärder som tillämpas på samma sätt för alla särskilda skyddsområden, men däremot inte för samtliga arter som anges i bilaga I till direktivet eller de flyttfåglar som regelbundet förekommer i varje särskilt skyddsområde.
18. Enligt bestämmelserna i den angripna rättsakten skyddas i själva verket enbart de arter som är avgörande för att ett särskilt skyddsområde ska utses och enbart under förutsättning att dessa uppfyller de kvantitativa kriterierna som föreskrivs i det tidigare interministeriella dekretet nr 37338/1807/2010. I artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet föreskrivs däremot att skydd ska beviljas på grundval av den omständigheten att en art anges i bilaga I till direktivet. Mot denna bakgrund anser klagandena i det nationella målet även att principen om fågeldirektivets ändamålsenliga verkan har åsidosatts.
19. Målet är anhängigt vid Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) som har hänskjutit följande frågor till domstolen: 1) Ska artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet, jämförd med artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet, tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den som anges i skälen, enligt vilken de särskilda åtgärderna för att skydda, bevara och återupprätta populationen av vilda fågelarter samt återställa deras livsmiljöer i särskilda skyddsområden enbart omfattar ”de arter som är avgörande för att ett område ska utses”, det vill säga enbart de vilda fågelarter som anges i bilaga I till fågeldirektivet och de flyttfåglar som regelbundet förekommer i varje särskilt skyddsområde, vilka tillsammans med de kriterier för att utse särskilda skyddsområden som anges i den nationella lagstiftningen tjänar som avgörande indikatorer för att ett område ska utses till ett särskilt skyddsområde? 2) Är det för att kunna besvara den föregående frågan relevant att ovannämnda särskilda åtgärder för att skydda, bevara och återupprätta populationen av vilda fågelarter samt återställa deras livsmiljöer i särskilda skyddsområden i huvudsak är förebyggande grundläggande åtgärder för att skydda (”försiktighetsåtgärder”) särskilda skyddsområden som tillämpas horisontellt, det vill säga på alla särskilda skyddsområden, och att det fram till dags dato i den grekiska rättsordningen ännu inte har antagits någon separat förvaltningsplan för varje särskilt skyddsområde som fastställer målen och de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå eller säkerställa en gynnsam bevarandestatus hos varje särskilt skyddsområde och de arter som förekommer i dessa områden? 3) Är det för att kunna besvara de två föregående frågorna relevant att de arter som anges i bilaga I till fågeldirektivet eller de flyttfåglar som regelbundet förekommer i varje särskilt skyddsområde – mot bakgrund av skyldigheten att bedöma inverkan på miljön av projekt och verksamheter i överensstämmelse med MKB-direktivet och den omständigheten att dessa ska bedömas ”på lämpligt sätt” i den mening som avses i artikel 6.2–6.4 i livsmiljödirektivet – alla tas i beaktande inom ramen för bedömningen av inverkan på miljön av varje specifikt offentligt eller privat projekt?
20. Två av klagandena i det nationella målet, Syllogos Diktyo Oikologikon Organoseon Aigaiou (Egeisk nätverksförening av miljövårdsorganisationer, nedan kallad nätverksföreningen) och Perivallontikos Syllogos Rethymnou (Rethymno miljöförening, nedan kallad miljöföreningen), Republiken Grekland, Konungariket Nederländerna, Polen och Europeiska kommissionen har avgett skriftliga yttranden. På Republiken Tjeckiens begäran hölls muntlig förhandling den 18 januari 2024, vid vilken Republiken Tjeckien och ovannämnda parter, med undantag för Polen, deltog.
IV. Rättslig bedömning
21. Syftet med förevarande begäran om förhandsavgörande är att klargöra huruvida en medlemsstat får begränsa de åtgärder som ska vidtas för skydd, bevarande och återställande till att endast omfatta de arter av vilda fåglar och deras livsmiljöer vars förekomst var avgörande för att det berörda området skulle utses. Klagandena i det nationella målet har nämligen begärt att detta skydd ska utvidgas till att även omfatta andra skyddsvärda fågelarter som förekommer i särskilda skyddsområden.
22. Den första frågan har ställts för att få klarhet i hur medlemsstaterna ska fastställa dessa åtgärder enligt tillämplig unionsrättslig lagstiftning. Den andra frågan avser den särskilda situationen i Grekland, där sådana åtgärder hittills inte fastställts enskilt för respektive särskilt skyddsområde, utan endast gemensamt för samtliga särskilda skyddsområden. Den tredje frågan syftar till att klargöra huruvida det är tillräckligt att andra skyddsvärda fågelarter beaktas i samband med miljöbedömningar av planer och projekt.
A. Fråga 1 – Fastställande av åtgärder för skydd, bevarande och återställande i särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet
23. Den första frågan avser kärnan i den aktuella begäran om förhandsavgörande: Ska åtgärder för skydd, bevarande och återställande enligt fågeldirektivet endast fastställas i ett särskilt skyddsområde för de fågelarter för vilka området utsetts, eller även för andra skyddsvärda arter som förekommer där? Denna fråga har uppkommit mot bakgrund av bestämmelsen om klassificering av särskilda skyddsområden (se nedan avsnitt 1) och ska besvaras i enlighet med bestämmelserna om skyddsåtgärder i särskilda skyddsområden (se nedan avsnitt 2).
1. Klassificering av särskilda skyddsområden
24. I artikel 4 i fågeldirektivet föreskrivs en särskilt riktad och förstärkt ordning både för de arter som anges i bilaga I och för flyttfåglar. Ordningen motiveras av att det rör sig om de mest hotade arterna (de arter som anges i bilaga I) respektive arter som utgör ett gemensamt arv för Europeiska unionen (arterna av flyttfåglar).
25. Enligt artikel 4.1 i fågeldirektivet ska medlemsstaterna som särskilda skyddsområden i första hand klassificera sådana områden som, vad gäller antal och storlek, är mest lämpade för bevarandet av arterna som anges i bilaga I. Enligt artikel 4.2 ska de vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga I med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. Dessa områden ska identifieras på grundval av ornitologiska kriterier.
26. Varje särskilt skyddsområde kännetecknas således av vissa fågelarter som anges i bilaga I, där området är det mest lämpade för bevarandet av dessa arter, och/eller av vissa flyttfåglar, för vilkas bevarande området är det mest lämpade häcknings-, ruggnings- och övervintringsområdet eller en sådan rastplats längs deras färdväg. Den omtvistade grekiska rättsakten föreskriver vissa åtgärder för att skydda, bevara och återställa dessa arter och deras livsmiljöer.
27. Det är emellertid möjligt att det förekommer andra skyddsvärda arter – det vill säga andra arter som anges i bilaga I i fågeldirektivet eller andra flyttfåglar – i ett särskilt skyddsområde som visserligen är lämpat för bevarandet av dessa arter, men inte är det mest lämpade området. Förekomsten av sådana arter var visserligen inte avgörande för att det berörda området utsågs till ett särskilt skyddsområde, men klagandena i det nationella målet och kommissionen anser att de åtgärder för skydd, bevarande och återställande som fastställts även måste utvidgas till att omfatta dessa andra skyddsvärda arter och deras livsmiljöer.
28. I synnerhet Republiken Tjeckien har invänt att dessa andra skyddsvärda arter redan skyddas tillräckligt i de särskilda skyddsområden som utsetts specifikt för dem. Även de övriga berörda medlemsstaterna ansluter sig delvis till denna uppfattning, men utesluter dock inte helt och hållet att även andra skyddsvärda arter ska kunna åtnjuta skydd i särskilda skyddsområden som inte utsetts specifikt för dem.
2. Bestämmelserna om skyddsåtgärder inom särskilda skyddsområden
29. I vilken mån de ovannämnda uppfattningarna är välgrundade framgår av bestämmelserna om skyddsåtgärder inom särskilda skyddsområden. Dessa återfanns ursprungligen endast i artikel 4.1, 4.2 och 4.4 första meningen i fågeldirektivet. Artikel 4.1 och 4.2 är fortfarande i kraft, medan artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet däremot har ersatts av artikel 6.2–4 i livsmiljödirektivet.
30. En helhetsbedömning av båda direktiven visar att medlemsstaterna är skyldiga att även ta hänsyn till andra skyddsvärda arter som förekommer i ett område, när de fastställer åtgärder för bevarande och målsättningar vad gäller bevarandet av särskilda skyddsområden. Samtidigt måste de dock fastställa prioriteringar i detta hänseende.
31. För att visa att så är fallet, ska jag först undersöka de bestämmelser som gällde ursprungligen och som delvis fortfarande är tillämpliga (se nedan avsnitt a), och därefter de bestämmelser som infördes för särskilda skyddsområden genom livsmiljödirektivet (se nedan avsnitt b). Även om de senare bestämmelserna vid en första anblick tycks tala mot en skyldighet att bevara andra skyddsvärda arter, framgår det tydligt i ljuset av andra bestämmelser i livsmiljödirektivet avseende bevarandeområden som utsetts i enlighet med detta direktiv, att livsmiljödirektivet i princip även kräver att hänsyn tas till andra skyddsvärda arter. Enligt livsmiljödirektivet är medlemsstaterna emellertid skyldiga att fastställa prioriteringar med avseende på skyddsåtgärderna (se nedan avsnitt c). Denna tanke uttrycks visserligen inte särskilt tydligt i de bestämmelser i fågeldirektivet som fortfarande är tillämpliga, men den måste ändå beaktas i samband med deras tolkning (se nedan avsnitt d). Slutligen visar jag att detta skyddssystem överensstämmer med fågeldirektivets mål (se nedan avsnitt e).
a) Bestämmelserna i fågeldirektivet
32. Artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet fortsätter att tillämpas parallellt med vissa bestämmelser i livsmiljödirektivet på särskilda skyddsområden.
33. I artikel 4.1 första meningen föreskrivs för de arter som anges i bilaga I att särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö ska vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer. De arter som förtecknas i bilaga I är de mest hotade arterna. Enligt kriterierna i artikel 4.1 a–d omfattas utrotningshotade arter, arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön, sällsynta arter och andra arter som kräver speciell uppmärksamhet. I artikel 4.1 fjärde meningen föreskrivs att särskilda bevarandeåtgärder för dessa arter i synnerhet omfattar att särskilda skyddsområden utses.
34. Enligt artikel 4.2 i fågeldirektivet ska medlemsstaterna med hänsyn till deras behov av skydd vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga I med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg.
35. Härav har domstolen dragit slutsatsen att medlemsstaterna är skyldiga att ge de särskilda skyddsområdena en rättsligt skyddad ställning som gör det möjligt att säkerställa att kraven i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet uppfylls. I detta sammanhang får det rättsliga skyddet för särskilda skyddsområden inte bara vara inriktat mot att förebygga skadliga effekter av människors åtgärder, utan måste också innehålla konkreta åtgärder för att skydda och förbättra området, alltefter omständigheterna.
36. Lydelsen av artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet och den rättspraxis som har meddelats på grundval av nämnda bestämmelse gör, med avseende på dessa skyddskrav, inte någon skillnad på om det berörda särskilda skyddsområdet utsetts för de skyddade fågelarterna eller om skyddade arter endast förekommer där i egenskap av andra skyddsvärda arter.
37. Någon sådan åtskillnad görs inte heller i artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet, som dock inte längre är tillämplig på områden som utsetts till särskilda skyddsområden. Enligt nämnda bestämmelse ska medlemsstaterna med avseende på särskilda skyddsområden vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer samt störningar som påverkar fåglarna, i den mån denna påverkan inte saknar betydelse för att uppnå syftet med denna artikel.
38. Det framgår således av de aktuella bestämmelsernas lydelse att den ursprungligen tillämpliga skyddsordningen även omfattade andra skyddsvärda arter som förekommer i det särskilda skyddsområdet.
b) Tillämpliga bestämmelser i livsmiljödirektivet
39. Enligt artikel 7 i livsmiljödirektivet har emellertid de förpliktelser som uppstår till följd av artikel 6.2–4 i livsmiljödirektivet numera ersatt alla förpliktelser som tidigare uppstått till följd av artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet.
40. Fågeldirektivet var den första unionsrättsliga lagstiftning som antogs på naturskyddsområdet och är begränsad till ett enbart omfatta skydd av fåglar. Den kompletterades dock år 1992 genom livsmiljödirektivet, som även föreskriver möjligheten att utse bevarandeområden för vilda djur och växter och för vissa livsmiljötyper. Enligt artikel 3 i livsmiljödirektivet bildar sådana bevarandeområden och särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet tillsammans ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden med beteckningen Natura 2000. Båda ordningarna har visserligen liknande syften, men de skiljer sig emellertid åt på vissa punkter.
41. Artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet avser godkännande av planer och projekt som kan påverka Natura 2000-områden. Dessa bestämmelser är inte direkt relevanta för sådana åtgärder för skydd, bevarande och återställande i särskilda skyddsområden som fastställts utan ett direkt samband med planer eller projekt.
42. Desto viktigare är förbudet mot försämring, i artikel 6.2 i livsmiljödirektivet. Däri föreskrivs nämligen att det rättsliga skyddet av Natura 2000-områden även ska säkerställa att försämringar av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt betydande störningar av arterna förhindras. Denna bestämmelse gäller emellertid uttryckligen endast för de arter för vilka områdena har utsetts.
43. Man kan – såsom Polen och Republiken Tjeckien – tolka denna formulering på så sätt att skyddet enligt artikel 6.2 i livsmiljödirektivet endast omfattar de fågelarter som var avgörande för att ett särskilt skyddsområde utsågs. En sådan tolkning skulle vara i linje med bedömningen att skyddet enligt artikel 6.2, 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet är mindre långtgående än det skydd som ursprungligen föreskrevs i artikel 4.4 första meningen i fågeldirektivet.
44. Faktum är att artikel 6.2 i livsmiljödirektivet inte endast föreskriver att påverkan ska förhindras med avseende på de arter (och livsmiljötyper) som var avgörande för att utse ett Natura 2000-område, utan i synnerhet påverkan i fråga om målsättningarna vad gäller deras bevarande. Dessa målsättningar omfattas uttryckligen av det skydd som avses i artikel 6.3 (och 6.4) i livsmiljödirektivet, vars syfte är att säkerställa samma skyddsnivå som artikel 6.2. Följaktligen måste även skyddsnivån enligt artikel 6.2 bedömas utifrån bevarandemålen för det berörda Natura 2000-området. När bevarandemålen ska fastställas är det emellertid även nödvändigt att beakta de andra skyddsvärda arter som förekommer i ett särskilt skyddsområde.
c) Fastställande av bevarandemål enligt livsmiljödirektivet
45. Bevarandemål kan visserligen härledas preliminärt från viss information om ett område, till exempel från den standardiserade datablanketten, vars format har fastställts av kommissionen. I princip krävs dock att de fastställs separat.
46. Även om skyldigheten att fastställa bevarandemål inte uttryckligen nämns i livsmiljödirektivet, så förutsätts en sådan skyldighet av bland annat artikel 4.4 och artikel 6.1.
47. Enligt artikel 4.4 i livsmiljödirektivet ska medlemsstaterna, när de utser ett särskilt bevarandeområde, fastställa prioriteringar mot bakgrund av den betydelse området har för att möjliggöra att en gynnsam bevarandestatus hos en livsmiljötyp i bilaga I eller en art i bilaga II bibehålls eller återställs, och för att Natura 2000 ska bli sammanhängande, och mot bakgrund av den risk för försämring eller förstörelse som området är utsatt för. För att fastställa dessa prioriteringar krävs dock att målsättningar vad gäller bevarande har fastställts. Genom att fastställa prioriteringar beslutar de behöriga myndigheterna nämligen vilken betydelse de tillmäter de enskilda bevarandemålen. Om bevarandemål fastställs först vid en senare tidpunkt hör det till sakens natur att prioriteringar som fastställts dessförinnan inte kan ta hänsyn till dessa mål.
48. Dessutom föreskriver artikel 6.1 i livsmiljödirektivet att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för bevarande som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga I och de arter i bilaga II som finns i områdena.
49. Dessutom är fastställandet av bevarandemål en (obligatorisk) förutsättning för identifieringen av ekologiska krav. Dessa krav är visserligen av vetenskaplig karaktär, men de avser vissa naturtillgångar som identifieras genom bevarandemålen.
50. Såsom Nederländerna har medgett är de åtgärder för bevarande som avses i artikel 6.1 i livsmiljödirektivet, i motsats till skyddet enligt artikel 6.2, uttryckligen inte begränsade till de arter och livsmiljöer för vilka respektive bevarandeområde har utsetts, utan ska omfatta alla arter och livsmiljötyper som anges i bilagorna och som förekommer i området. Detta innebär att målsättningarna vad gäller bevarandet i princip även omfattar de arter och livsmiljötyper som visserligen förekommer i områdena men som inte var avgörande för att utse dem.
51. Det innebär inte med nödvändighet att bevarandemål och åtgärder för bevarande måste gynna samtliga förekommande arter och livsmiljötyper på ett likvärdigt sätt. Tvärtom ska medlemsstaterna – som påpekats ovan – fastställa prioriteringar enligt artikel 4.4 i livsmiljödirektivet.
52. Dessa prioriteringar kommer med nödvändighet att i första hand ge företräde till de arter och livsmiljöer för vilka områdena har utsetts. Men om det förekommer andra sällsynta eller känsliga arter och livsmiljöer kan ett skydd där för dessa i andra områden emellertid komplettera skyddet i de områden som särskilt har utsetts för dem. När prioriteringarna fastställs ska hänsyn tas till i vilken mån ett sådant kompletterande skydd bidrar till att uppnå de övergripande målen med livsmiljödirektivet, och därigenom kan motivera motsvarande åtgärder.
53. Härav följer att artikel 6.2 i livsmiljödirektivet inte nödvändigtvis är begränsad till skyddet av arter och livsmiljötyper som var avgörande för att utse ett bevarandeområde enligt livsmiljödirektivet, utan det måste även omfatta andra arter och livsmiljötyper som förekommer där, i den mån som de omfattas av de fastställda bevarandemålen.
d) Fastställande av bevarandemål enligt fågeldirektivet
54. Ovanstående överväganden om fastställande av bevarandemål för skyddade områden enligt livsmiljödirektivet kan inte överföras direkt till särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet, eftersom artikel 4.4 och artikel 6.1 i livsmiljödirektivet inte är tillämpliga på särskilda skyddsområden. För särskilda skyddsområden är – såsom påpekats ovan – artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet fortfarande tillämpliga. Dessa skyldigheter avseende skydd är visserligen formulerade på ett mindre specifikt sätt, men i prakten syftar de till att garantera att skyddet i ett särskilt skyddsområde är likvärdigt med det som föreskrivs enligt artikel 4.4 och artikel 6.1 i livsmiljödirektivet. Följaktligen måste även den skyddade ställningen som särskilt skyddsområde omfatta bevarandemål.
55. En skyldighet att fastställa prioriteringar följer även av artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet, eftersom åtgärderna som avses där ska vidtas med hänsyn till de berörda arternas behov av skydd. Dessa krav beror på den specifika situationen i det berörda särskilda skyddsområdet.
56. I praktiken innebär detta att de behöriga myndigheterna måste identifiera vilka skyddsvärda fågelarter som förekommer i ett särskilt skyddsområde, i vilken mån förekomsten bidrar till att uppnå målen med fågeldirektivet och vilka risker och faror de berörda arterna utsätts för. Det är mot denna bakgrund som bevarandemålen och de bevarandeåtgärder som behöver vidtas för att uppnå dessa mål ska utvecklas för ett särskilt skyddsområde. Inom denna ram får de behöriga myndigheterna prioritera vissa bevarandemål framför andra och koncentrera tillgängliga resurser i överensstämmelse med prioriteringarna. Samtidigt kan de förhindra att tillgängliga resurser används för skyddsåtgärder med låg effektivitet, vilket i synnerhet är något som Republiken Tjeckien vill säkerställa.
57. Den omständigheten att ett särskilt skyddsområde är det mest lämpade för bevarandet av vissa fågelarter ska i regel komma till uttryck i dessa prioriteringar, eftersom området har utsetts för att bevara dem.
58. Förekomsten av andra skyddsvärda arter i de särskilda skyddsområdena får emellertid inte förbises utan vidare. Tvärtom är det för att begränsa eller helt utesluta tillämpningen av bevarandemål och bevarandeåtgärder med avseende på andra skyddsvärda arter som förekommer i ett särskilt skyddsområde nödvändigt att göra en noggrann bedömning av vilken betydelse dessa populationer har för bevarandet av de berörda arterna, vilket också måste tas upp uttryckligen i respektive prioriteringsbeslut.
59. En första relevant omständighet i detta hänseende är klassificeringen av den aktuella förekomsten i den standardiserade datablanketten för området: I denna föreskrivs att det ska ske en bedömning av den population som finns på området i förhållande till de populationer som finns inom det nationella territoriet. Som kommissionen framhållit visar en klassificering i kategorierna A, B eller C att populationen har en viss betydelse och således i princip ska ges skydd. Om populationen av en art endast klassificeras i kategorin D innebär det däremot att den är obetydlig och således i normalfallet – under förutsättning att bedömningen är korrekt – inte behöver omfattas av några skyddsåtgärder.
60. För populationer som erhåller en högre klassificering (A, B eller C) ska, såsom Nederländerna har medgett, särskild uppmärksamhet ägnas åt andra skyddsvärda arter som anges i bilaga I till fågeldirektivet, eftersom de är de mest hotade arterna. Det framstår således som principiellt tveksamt om det är tillåtet att undanta arter som visserligen inte är avgörande för att ett visst område utsetts till särskilt skyddsområde, men där de ändå förekommer, från skyddsåtgärder.
61. Dessutom har nätverksföreningen med rätta framhållit att vissa arter inte förekommer på ett koncentrerat sätt inom vissa områden, utan att de till sin natur lever isolerat. När det gäller sådana arter är skillnaderna mellan de särskilda skyddsområden som är mest lämpade för bevarandet av dem och andra särskilda skyddsområden där de också förekommer små. Nätverksföreningen har bland annat visat att populationerna av hökörnen (Hieraaetus fasciatus) i de tio särskilda skyddsområden som Grekland utsett för denna art är lika stor eller till och med mindre än i de 81 andra särskilda skyddsområden där den endast förekommer som en annan skyddsvärd art. Enligt nätverksföreningens uppgifter förekommer huvuddelen av den sammanlagda populationen av skrikörn (Aquila pomarina) i särskilda skyddsområden som inte utsetts särskilt för denna art. Det är således knappast möjligt att hävda att dessa arter redan ges ett tillräckligt skydd i de områden som är mest lämpade för deras bevarande. Tvärtom krävs det starka skäl för att undanta dem från skyddsåtgärder i alla andra områden där de endast förekommer i egenskap av andra skyddsvärda arter.
62. Detta gäller i än högre grad för de av nätverksföreningen angivna fågelarter som avses i bilaga I och regelbundet förekommande flyttfåglar för vilka det över huvud taget inte utsetts några särskilda skyddsområden, eller färre sådana områden än vad som krävs, trots att de förekommer inom särskilda skyddsområden. I det aktuella målet är det visserligen inte nödvändigt att besvara frågan huruvida Grekland i tillräcklig utsträckning har uppfyllt sin skyldighet att utse särskilda skyddsområden för dessa arter. Men då inga egna särskilda skyddsområden eller för få egna särskilda skyddsområden utsetts för dessa arter framstår det dock som lämpligt att åtminstone skydda dem i egenskap av andra skyddsvärda arter i de särskilda skyddsområden där de förekommer. I annat fall skulle dessa arter nämligen inte skyddas över huvud taget eller i vart fall inte skyddas tillräckligt i Grekland.
63. Nederländerna har emellertid anfört att i synnerhet vissa flyttfåglar, till exempel gransångaren (Phylloscopus collybita), rödhaken (Erithacus rubecula), koltrasten (Turdus merula) och kajan (Corvus monedula) visserligen också förekommer regelbundet i särskilda skyddsområden, men att de inte är hotade och har en stor spridning oberoende av särskilda skyddsområden. För sådana arter bör det faktiskt i allmänhet vara tillräckligt att begränsa skyddsåtgärderna till särskilda skyddsområden som utsetts specifikt för dem, eftersom de är särskilt koncentrerade där, bland annat under vissa perioder av sin livscykel eller migrationscykel.
64. Och slutligen är det i samband med fastställandet av bevarandemål och prioriteringar även möjligt att lösa konflikter mellan motstridiga mål på ett lämpligt sätt.
65. Det är därför logiskt att, inom ramen för de åtgärder som föreskrivs i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet, i princip ta hänsyn till samtliga skyddsvärda fågelarter som förekommer i ett särskilt skyddsområde och deras livsmiljöer, men även att fastställa prioriteringar med avseende på skyddet av dem.
e) Skyddsordningens syften
66. Denna tolkning är förenlig med de mål som uppställts i artikel 4 i fågeldirektivet.
67. Enligt artikel 4.1 första meningen i fågeldirektivet är syftet med åtgärder för bevarande att säkerställa att de arter som anges i bilaga I överlever och fortplantar sig inom det område där de förekommer. Utbredningsområdet är inte begränsat till det särskilda skyddsområde som är det mest lämpade för bevarandet av de enskilda arterna, utan omfattar uttryckligen också andra särskilda skyddsområden där dessa arter förekommer.
68. Samma mål måste även gälla för övriga flyttfåglar, eftersom artikel 4.2 i fågeldirektivet föreskriver att medlemsstaterna ska vidta liknande åtgärder för dessa.
69. Mot denna bakgrund ska medlemsstaterna även utanför dessa skyddsområden sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer i enlighet med artikel 4.4 andra meningen i fågeldirektivet, vilken fortfarande är tillämplig. En medlemsstat som inom ett särskilt skyddsområde tillåter försämring av livsmiljöerna för andra skyddsvärda arter som inte var avgörande för att det särskilda skyddsområdet skulle utses, utan att det finns särskilda skäl för detta, uppfyller under alla omständigheter inte ovannämnda skyldighet eller det övergripande målet med artikel 4.
70. För övrigt skulle åtgärder för bevarande som inte tar hänsyn till de ekologiska behoven hos andra skyddsvärda arter som förekommer inom ett särskilt skyddsområde inte uppfylla minimikraven som ska uppfyllas enligt försiktighetsprincipen och principen att förebyggande åtgärder ska vidtas. Det skulle nämligen innebära att potentiella risker och kända faror för dessa arter godtas automatiskt och utan någon ytterligare avvägning. Dessa principer hör emellertid till grundstenarna för den höga skyddsnivå som unionen eftersträvar inom miljöpolitiken enligt artikel 191.2 första stycket FEUF. Det är således särskilt viktigt att dessa principer beaktas vid tolkningen av livsmiljödirektivet och fågeldirektivet.
3. Slutsats i denna del
71. Mot bakgrund av vad som anförts ovan förpliktar artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet medlemsstaterna att fastställa individuella bevarandemål och bevarandeåtgärder för varje särskilt skyddsområde med avseende på samtliga förekommande fågelarter som anges i bilaga I och regelbundet förekommande flyttfåglar, samt för deras livsmiljöer. I detta sammanhang ska medlemsstaterna fastställa prioriteringar och kan inom ramen för dessa inrikta bevarandemålen och bevarandeåtgärderna på vissa arter och deras livsmiljöer.
B. Fråga 2 – Horisontellt fastställda åtgärder för skydd, bevarande och återställande som gäller för samtliga särskilda skyddsområden
72. Den andra frågan syftar till att klargöra vilken betydelse det har att de grekiska skyddsåtgärderna är likadana för alla särskilda skyddsområden.
73. Ett sådant tillvägagångssätt föreskrivs inte i fågeldirektivet. Tvärtom visar de överväganden som redogjorts för ovan att skyddsåtgärderna i princip ska grundas på de ekologiska behov som identifieras individuellt för varje för särskilt skyddsområde. De grekiska åtgärderna är däremot endast individuella till sin karaktär i det hänseendet att de är avsedda att gynna de fågelarter som är avgörande för att ett specifikt område utses till särskilt skyddsområde. I övrigt tas ingen hänsyn till den specifika situationen i de olika särskilda skyddsområdena och särskilt inte till de andra skyddsvärda arternas behov.
74. Av det ovan anförda följer emellertid även att såväl de fågelarter för vilka ett särskilt skyddsområde har utsetts som de andra fågelarter som är skyddsvärda och förekommer där i princip förtjänar skydd. Det är endast genom att föreskriva bevarandemål och bevarandeåtgärder för enskilda områden som det är möjligt att fastställa prioriteringar och ge vissa arter och deras livsmiljöer företräde. Det är för övrigt endast detta tillvägagångssätt som överensstämmer med försiktighetsprincipen och med principen att förebyggande åtgärder bör vidtas.
75. Så länge en medlemsstat inte har fastställt bevarandemål och bevarandeåtgärder för ett visst särskilt skyddsområde har den emellertid inte heller fastställt några prioriteringar. Det är inte heller möjligt att utveckla prioriteringar för hela det nationella territoriet, eftersom medlemsstaten i sådana fall inte i tillräcklig utsträckning skulle ta hänsyn till den specifika situationen i varje särskilt skyddsområde. Detta illustreras mycket tydligt av den omständigheten att de omtvistade grekiska rättsakterna inte tar någon som helst hänsyn till de ekologiska behoven hos andra skyddsvärda arter som förekommer i de särskilda skyddsområdena.
76. Följaktligen föreskriver artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet att de åtgärder för skydd, bevarande och återställande som är tillämpliga på samtliga särskilda skyddsområden i en medlemsstat, vilka i sig inte kan innefatta en tillräcklig prioritering, ska tillämpas på ett likvärdigt sätt för att gynna såväl de fågelarter för vilka det aktuella särskilda skyddsområdet utsetts, som för att gynna de andra fågelarter som förekommer där och som anges i bilaga I till fågeldirektivet, samt för andra flyttfåglar som regelbundet förekommer i området.
C. Fråga 3 – Miljöbedömningar
77. Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida en skyldighet att, inom ramen för miljöbedömningar av projekt enligt MKB-direktivet eller av planer eller projekt enligt livsmiljödirektivet, beakta såväl de fågelarter för vilka området utsetts som de andra skyddsvärda fågelarter som förekommer i området, påverkar skyldigheten att skydda båda kategorierna av fågelarter genom åtgärder för skydd, bevarande och återställande.
78. Svaret på denna fråga följer av syftet med respektive regelsystem: Det föreligger visserligen en skyldighet att genomföra miljöbedömningar av planer och projekt, men de omtvistade åtgärderna för skydd, bevarande och återställande som anges i begäran av förhandsavgörande avser framför allt verksamhet för vilken en miljöbedömning inte krävs. De två regelsystemen kompletterar således varandra, men det innebär inte att bestämmelser från den ena ordningen kan fylla lagstiftningsluckor i den andra.
79. Skyldigheten att genomföra miljöbedömningar av projekt enligt MKB-direktivet och enligt livsmiljödirektivet saknar därför betydelse för räckvidden av de skyldigheter som föreskrivs i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet.
V. Förslag till avgörande
80. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande enligt följande: 1) Artikel 4.1 och 4.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar förpliktar medlemsstaterna att fastställa individuella bevarandemål och bevarandeåtgärder för varje särskilt skyddsområde med avseende på samtliga förekommande fågelarter som anges i bilaga I och regelbundet förekommande flyttfåglar, samt för deras livsmiljöer. I detta sammanhang ska medlemsstaterna fastställa prioriteringar och kan inom ramen för dessa inrikta bevarandemålen och bevarandeåtgärderna på vissa arter och deras livsmiljöer. 2) Artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2009/147 föreskriver att de åtgärder för att skydda, bevara och återställa som är tillämpliga på samtliga särskilda skyddsområden i en medlemsstat, vilka i sig inte kan innefatta en prioritering, ska tillämpas på ett likvärdigt sätt för att gynna såväl de fågelarter för vilka det aktuella särskilda skyddsområdet utsetts, som för att gynna de andra fågelarter som förekommer där och som anges i bilaga I till fågeldirektivet, samt för andra flyttfåglar som regelbundet förekommer i området. 3) Skyldigheten att genomföra miljöbedömningar av projekt enligt direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt och enligt direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter saknar betydelse för räckvidden av de skyldigheter som föreskrivs i artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2009/147.
1 Originalspråk: tyska.
2 Vid den för målet aktuella tidpunkten gällde Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s. 7) i dess lydelse enligt rådets direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193)
3 Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, 1979, s. 1).
4 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7), i dess ändrade lydelse enligt rådets direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193).
5 Koini ypourgiki apofasi Nr. 8353/276/Ε103 ”Tropopoiisi kai syblirosi tis yp’ arith. 37338/1807/2010 koinis ypourgikis apofasis ’Kathorismos metron kai diadikasion gia tin diatirisi tis agrias ornithopanidas kai ton oikotopon/endiaitimaton tis, se symmorfosi me tin Odigia 79/409/EOK…’ (Β’ 1495), se symmorfosi me tis ditaxeis tou protou edafiou tis paragrafou 1 tou arthrou 4 tis Odigias 79/409/ΕΟΚ ”Gia ti diatirisi ton agrion ptinon” tou Evropaikou Symvouliou tis devteras Apriliou 1979, opos kodikopoiithike me tin odigia 2009/147/ΕΚ” (Interministeriellt dekret nr 8353/276/Ε103 ”Ändring och komplettering av interministeriellt dekret nr 37338/1807/2010 ’Fastställande av åtgärder och förfaranden för att bevara vilda fåglar och deras livsmiljöer i enlighet med direktiv 79/409/EEG…’ (Β’ 1495) för genomförande av artikel 4.1 första stycket i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, i dess kodifierade lydelse enligt direktiv 2009/147/EG” (B’ 415/23.2.2012).
6 Koini ypourgiki apofasi Nr. 37338/1807/2010 ”Kathorismos metron kai diadikasion gia tin diatirisi tis agrias ornithopanidas kai ton oikotopon/endiaitimaton tis, se symmorfosi me tin Odigia 79/409/EOK, ’peri diatiriseos ton agrion ptinon’ tou Evropaikou Symvouliou tis devteras Apriliou 1979, opos kodikopoiithike me tin odigia 2009/147/EK” (Interministeriellt dekret nr 37338/1807/2010 ”Fastställande av åtgärder och förfaranden för att bevara vilda fåglar och deras livsmiljöer i enlighet med rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, i dess kodifierade lydelse enligt direktiv 2009/147/EG” (B’ 1495/6.9.2010).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1), i dess lydelse enligt direktiv 2014/52/EU av den 16 april 2014 (EUT L 124, 2014, s. 1).
8 Dom av den 13 december 2007, kommissionen/Irland (IBA-förteckningen) ( C‑418/04, EU:C:2007:780, punkt 46), dom av den 11 december 2008, kommissionen/Grekland ( C‑293/07, ej publicerat, EU:C:2008:706, punkt 23), dom av den vom 14 oktober 2010 kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkt 57), och dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 208).
9 Dom av den 19 maj 1998, kommissionen/Nederländerna (IBA-förteckningen) ( C‑3/96, EU:C:1998:238, punkterna 60–62), dom av den 23 mars 2006, kommissionen/Österrike (Lauteracher Ried) ( C‑209/04, EU:C:2006:195, punkt 33), dom av den 25 oktober 2007, kommissionen/Grekland (IBA-förteckningen) ( C‑334/04, EU:C:2007:628, punkt 34) och dom av den 14 januari 2016, kommissionen/Bulgarien (Kaliakra) ( C‑141/14, EU:C:2016:8, punkt 28).
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2007, kommissionen/Irland (IBA-förteckningen) ( C‑418/04, EU:C:2007:780, punkt 46), dom av den 11 december 2008, kommissionen/Grekland ( C‑293/07, ej publicerat, EU:C:2008:706, punkt 23), dom av den vom 14 oktober 2010 kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkt 57), och dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 208).
11 Dom av den 18 mars 1999, kommissionen/Frankrike (Seines mynning) ( C‑166/97, EU:C:1999:149, punkt 21), dom av den 13 december 2007, kommissionen/Irland (IBA-förteckningen) ( C‑418/04, EU:C:2007:780, punkt 153), dom av den 11 december 2008, kommissionen/Grekland ( C‑293/07, ej publicerat, EU:C:2008:706, punkt 22), och dom av den 14 oktober 2010, kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkt 56), dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 209).
12 Dom av den 13 december 2007, kommissionen/Irland (IBA-förteckningen) ( C‑418/04, EU:C:2007:780, punkt 154), och dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 209). Se även dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkt 150) om bevarandeområden enligt livsmiljödirektivet.
13 De domar som Republiken Tjeckien har hänvisat till förefaller även tala för en sådan tolkning: se dom av den 20 september 2007, kommissionen/Italien ( C‑388/05, EU:C:2007:533, punkt 26), dom av den 14 oktober 2010, kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkt 58), och dom av den 7 februari 2013, kommissionen/Grekland ( C‑517/11, ej publicerat, EU:C:2013:66, punkt 34).
14 Se dom av den 11 juli 1996, Royal Society for the Protection of Birds ( C‑44/95, EU:C:1996:297, punkt 37), och dom av den 7 december 2000, kommissionen/Frankrike (Basses Corbières) ( C‑374/98, EU:C:2000:670, punkt 50).
15 Dom av den 7 september 2004, Waddenvereniging och Vogelbeschermingsvereniging ( C‑127/02, EU:C:2004:482, punkterna 53 och 54), dom av den 11 april 2013, Sweetman m.fl. ( C‑258/11, EU:C:2013:220, punkt 40), och dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen ( C‑411/17, EU:C:2019:622, punkt 120).
16 Dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Frankrike ( C‑241/08, EU:C:2010:114, punkt 30), dom av den 24 november 2011, kommissionen/Spanien (Alto Sil) ( C‑404/09, EU:C:2011:768, punkt 142), och dom av den 24 juni 2021, kommissionen/Spanien (Försämring av naturområdet Doñana) ( C‑559/19, EU:C:2021:512, punkt 156).
17 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Italien (Santa Caterina) ( C‑304/05, EU:C:2007:228, punkt 31), och dom av den 20 september 2007, (C‑304/05, EU:C:2007:532, punkterna 16, 17 och 95).
18 Kommissionens genomförandebeslut 2011/484/EU av den 11 juli 2011 om ett formulär för upplysningar om Natura 2000-områden (delgivet med nr K(2011) 4892) (EUT L 198, 2011, s. 39).
19 Dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkterna 46–53), dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkterna 64 och 65), och dom av den 21 september 2023, kommissionen/Tyskland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑116/22, EU:C:2023:687, punkterna 105 och 106).
20 Dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkt 46), dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkt 64), och dom av den 21 september 2023, kommissionen/Tyskland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑116/22, EU:C:2023:687, punkt 105).
21 Se även dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 213), och dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkt 59).
22 Dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkt 52), dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkt 157).
23 Dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 207), dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkterna 49 och 50), och dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkt 155).
24 Se dom av den 5 september 2019, kommissionen/Portugal (Utseende och skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑290/18, ej publicerat, EU:C:2019:669, punkt 55), dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkt 86), och dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkt 153).
25 Se ovan, punkt 47, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Grekland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑849/19, ej publicerat, EU:C:2020:1047, punkt 46), och dom av den 29 juni 2023, kommissionen/Irland (Skydd av särskilda bevarandeområden) ( C‑444/21, EU:C:2023:524, punkt 64).
26 Se ovan punkterna 32 och 39.
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkterna 207–209, 213 och 221).
28 Dom av den 14 oktober 2010, kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkt 65).
29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkterna 62–66).
30 Se dom av den 11 april 2013, Sweetman m.fl. ( C‑258/11, EU:C:2013:220, punkt 39), dom av den 15 maj 2014, Briels m.fl. ( C‑521/12, EU:C:2014:330, punkt 21), och dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 116).
31 Se punkt 3.2 ii) i de förklarande anmärkningarna beträffande de uppgifter som ska lämnas i den standardiserade datablanketten i genomförandebeslut 2011/484.
32 Dom av den 13 december 2007, kommissionen/Irland (IBA-förteckningen) ( C‑418/04, EU:C:2007:780, punkt 46), dom av den 11 december 2008, kommissionen/Grekland ( C‑293/07, ej publicerat, EU:C:2008:706, punkt 23), dom av den vom 14 oktober 2010 kommissionen/Österrike (Hanság och Niedere Tauern) ( C‑535/07, EU:C:2010:602, punkt 57), dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 208).
33 Se tabellerna 5 och 6 i nätverksföreningens skriftliga yttrande.
34 Dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Frankrike ( C‑241/08, EU:C:2010:114, punkt 53) och, som ett illustrativt exempel, mitt förslag till avgörande i målet Latvijas valsts meži ( C‑434/22, EU:C:2023:595, punkt 41), beträffande brandskyddsåtgärder i Natura 2000-områden.
35 Beträffande dessa två principer, se senast mitt förslag till avgörande i målet Ilva m.fl. ( C‑626/22, EU:C:2023:990, punkterna 75–77 och 82), med ytterligare hänvisningar.
36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2004, Waddenvereniging och Vogelbeschermingsvereniging ( C‑127/02, EU:C:2004:482, punkt 44), dom av den 13 december 2007, kommissionen/Irland ( C‑418/04, EU:C:2007:780, punkt 254), dom av den 8 november 2016, Lesoochranárske zoskupenie VLK ( C‑243/15, EU:C:2016:838, punkt 66), och dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen) ( C‑441/17, EU:C:2018:255, punkterna 118 och 171).