Förslag till avgörande av generaladvokat Spielmann – Mål C‑143/23 Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank
Inledning
1. I detta mål har Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland) begärt ett förhandsavgörande av domstolen avseende tolkningen av direktiv 2008/48/EG, inom ramen för tvister mellan två konsumenter och fordonskreditföretag avseende utövandet av ångerrätten i kreditavtal knutna till ett avtal om köp av fordon.
2. Detta mål bereder domstolen tillfälle att fördjupa sin praxis beträffande följderna av den ångerrätt som konsumenten utövar inom ramen för ett kreditavtal som är kopplat till köpeavtalet. Närmare bestämt rör det sig om att, genom den andra och den tredje tolkningsfrågan, som ska behandlas i detta förslag, fastställa dels huruvida artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 utgör en fullständig harmonisering av konsumentkreditavtal som är kopplade till köpeavtal, dels huruvida det är förenligt med unionsrätten att låntagaren, efter att ha utövat sin ångerrätt i samband med ett kombinerat kreditavtal, är skyldig att betala den avtalade krediträntan för tidsperioden mellan att kreditbeloppet betalas ut till försäljaren av det finansierade fordonet och tidpunkten då fordonet återlämnas till långivaren eller säljaren.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3. Skälen 7–10, 31, 34 och 35 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:
(”(7) För att underlätta framväxten av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter är det nödvändigt att föreskriva en harmoniserad ram på gemenskapsnivå på ett antal betydande områden. Med tanke på konsumentkreditmarknadens ständiga utveckling och den ökande rörligheten bland den europeiska befolkningen bör ett modernt regelverk för konsumentkrediter kunna skapas genom framtidsinriktade gemenskapsbestämmelser som kan anpassas efter kommande kreditformer och som ger medlemsstaterna den flexibilitet som krävs för genomförandet.
(8) Det är viktigt att marknaden ger ett tillräckligt gott konsumentskydd för att säkra konsumenternas förtroende. På så sätt bör det vara möjligt för den fria rörligheten för krediterbjudanden att fungera under bästa möjliga förutsättningar både för dem som erbjuder och för dem som efterfrågar tjänsterna, med vederbörlig hänsyn till särskilda förhållanden i de enskilda medlemsstaterna.
(9) Det krävs fullständig harmonisering för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i gemenskapen ett högt och likvärdigt konsumentskydd som tillvaratar deras intressen och för att det ska skapas en verklig inre marknad. Det bör därför inte vara tillåtet för medlemsstaterna att behålla eller införa andra nationella bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv. Denna begränsning bör dock gälla endast då detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser. Det bör således stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser om det inte finns några sådana harmoniserade bestämmelser. Medlemsstaterna bör alltså exempelvis få behålla eller införa nationella bestämmelser om solidariskt ansvar för säljaren eller leverantören av tjänster och kreditgivaren. Ett annat exempel på en sådan möjlighet för medlemsstaterna kan vara att behålla eller införa nationella bestämmelser om uppsägning av ett kontrakt som avser varuförsäljning eller tillhandahållande av tjänster om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i samband med kreditavtalet …
(10) Definitionerna i detta direktiv bestämmer harmoniseringens räckvidd. Medlemsstaternas skyldighet att genomföra bestämmelserna i detta direktiv bör därför begränsas till direktivets tillämpningsområde som det fastställs genom dessa definitioner. Detta direktiv bör emellertid inte påverka medlemsstaternas tillämpning, i överensstämmelse med gemenskapsrätten, av bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. En medlemsstat kan således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. för kreditavtal som gäller belopp som understiger 200 [euro (EUR)] eller överstiger 75000 [euro]. Medlemsstaterna kan dessutom tillämpa detta direktivs bestämmelser på kombinerade krediter, som inte omfattas av direktivets definition av kombinerade kreditavtal. Bestämmelserna om kombinerade kreditavtal kan således tillämpas på kreditavtal som endast delvis syftar till att finansiera ett avtal om leverans av en vara eller tillhandahållande av en tjänst.
…
(31) För att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtalet bör detta innehålla all nödvändig information på ett klart och tydligt sätt.
…
(34) För en tillnärmning av bestämmelserna för utövande av ångerrätten på liknande områden är det nödvändigt att föreskriva en ångerrätt utan att det leder till sanktioner och utan något krav på att ange några skäl enligt villkor som liknar dem i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16)]
…
(35) Om en konsument frånträder ett kreditavtal genom vilket han har erhållit varor, särskilt när det gäller avbetalningsköp eller ett hyres- eller leasingavtal med förvärvsskyldighet, bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av någon bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återlämnande av varor eller frågor med sådan anknytning.”
4. Artikel 1 i direktiv 2008/48, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:
”Syftet med detta direktiv är att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.”
5. I artikel 3 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner” föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
n) kombinerat kreditavtal: ett kreditavtal där
i) den berörda krediten uteslutande tjänar till att finansiera ett avtal om leverans av en viss vara eller tillhandahållande av en viss tjänst, och
ii) dessa båda avtal objektivt sett utgör en kommersiell enhet; en kommersiell enhet ska anses föreligga om leverantören själv finansierar konsumentens kredit, eller, om den finansieras av tredje man, om kreditgivaren anlitar leverantörens tjänster i samband med att kreditavtalet förbereds eller ingås, eller om leveransen av en viss vara eller tillhandahållandet av en viss tjänst uttryckligen anges i kreditavtalet.”
6. Enligt artikel 10 i direktiv 2008/48, som har rubriken ”Information som ska ges i kreditavtal” föreskrivs i punkt 2 följande:
”Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om följande:
…
l) Tillämplig dröjsmålsränta enligt de villkor som är tillämpliga när kreditavtalet ingås och villkoren för ändring av denna samt i tillämpliga fall avgifterna när avtalsförpliktelser inte fullgörs.
…”
7. Artikel 14 i detta direktiv, med rubriken ”Ångerrätt”, har följande lydelse:
”1. Konsumenten ska ha rätt att inom 14 kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl.
Denna ångerfrist ska börja löpa
a) antingen från och med den dag kreditavtalet ingås, eller
b) från och med den dag då konsumenten får avtalsvillkoren och informationen i enlighet med artikel 10, om denna dag infaller senare än den dag som avses i led a i detta stycke.
…
3. Om konsumenten utnyttjar ångerrätten, ska denne
a) för att ge verkan åt ångerrätten innan den ångerfrist som avses i punkt 1 går ut underrätta kreditgivaren om detta i enlighet med den information som kreditgivaren lämnat enligt artikel 10.2 p och på ett sätt som kan styrkas i enlighet med nationell lagstiftning; tidsfristen ska anses ha respekterats om meddelandet skickats innan tidsfristen löper ut, förutsatt att det har lämnats i pappersform eller genom annat varaktigt medium som kreditgivaren har tillgång till, och
b) till kreditgivaren betala kapitalet och upplupen ränta på detta kapital från och med det datum då krediten utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas, utan onödigt dröjsmål och senast 30 kalenderdagar efter det att meddelandet om att konsumenten frånträder avtalet har sänts till kreditgivaren. Räntebeloppet ska beräknas på grundval av den kreditränta som avtalats. Kreditgivaren ska inte ha rätt till någon annan kompensation från konsumenten om denne frånträder avtalet, frånsett kompensation för icke återbetalningsbara avgifter som erlagts av kreditgivaren till den offentliga förvaltningen.
…”
8. Artikel 15 i detta direktiv, som har rubriken ”Kombinerade kreditavtal” föreskriver i punkterna 1 och 2 följande:
”1. Om konsumenten har utnyttjat sin ångerrätt på grundval av gemenskapsrätten i samband med ett avtal om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst, ska denne inte heller längre vara bunden av ett kombinerat kreditavtal.
2. Om de varor eller tjänster som omfattas av det kombinerade kreditavtalet inte levereras eller tillhandahålls eller levereras eller tillhandahålls endast till en del eller inte överensstämmer med avtalet om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst, ska konsumenten ha rätt att rikta anspråk mot kreditgivaren om konsumenten har riktat anspråk mot leverantören men misslyckats med att få den gottgörelse som konsumenten är berättigad till enligt lag eller enligt avtalet om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst. Medlemsstaterna ska avgöra i vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet ska kunna utövas.”
9. I artikel 22 i detta direktiv, som har rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär” föreskrivs i punkt 1 följande:
”I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.”
10. Artikel 23 i detta direktiv, som har rubriken ”Sanktioner”, föreskriver följande:
”Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”
Tysk rätt
11. 357a § punkt 1 Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) med rubriken ”Rättsliga följder av ångerrätt avseende finansiella tjänster”, i den version som var i kraft vid tidpunkten för händelserna i det nationella målet, föreskrev följande:
”1). Tjänster som erhållits ska återbetalas senast efter 30 dagar.
…
3). Vid utövande av ångerrätt avseende konsumentkreditavtal ska låntagaren betala överenskommen dröjsmålsränta för perioden från utbetalningen till återbetalningen av krediten …”
12. 358 § civillagen, i den version som var i kraft vid tidpunkten för händelserna i det nationella målet, hade följande lydelse:
”1). Om konsumenten på ett giltigt sätt har utövat sin ångerrätt avseende en viljeförklaring om att ingå ett avtal om leverans av en vara eller tillhandahållande av en annan tjänst av en näringsidkare, är konsumenten inte längre bunden av sin viljeförklaring om att ingå ett kreditavtal som är kopplat till detta avtal.
2). Om konsumenten, på grundval av 495.1 § eller 514.2 § första meningen, på ett giltigt sätt frånträtt en viljeförklaring om att ingå ett konsumtionskreditavtal, är vederbörande inte längre heller bunden av viljeförklaringen avseende ingåendet av ett avtal som är kopplat till detta konsumentkreditavtal, vilket avser leverans av en vara eller tillhandahållande av en annan tjänst.
3). Ett avtal som avser leverans av en vara eller tillhandahållande av en annan tjänst och ett kreditavtal enligt punkterna 1 och 2 är kombinerade om krediten har till syfte att helt eller delvis finansiera det andra avtalet och om de tillsammans utgör en ekonomisk enhet. Det kan, i synnerhet, anses att en ekonomisk enhet föreligger, när näringsidkaren själv finansierar konsumentens motprestation eller, när finansieringen tillhandahålls av en tredje man, när långivaren låter näringsidkaren delta i förberedelsen eller ingåendet av kreditavtalet.
4). Återupprättandet av status quo ante regleras i tillämpliga delar av … [357 §]. … Långivaren ska, i förhållande till konsumenten, ansvara för näringsidkarens rättigheter och skyldigheter till följd av det kombinerade avtalet avseende de rättsliga följderna av utnyttjandet av ångerrätt eller returrätt om, vid den tidpunkt då denna får verkan, lånebeloppet redan har betalats ut till näringsidkaren.”
Bakgrund, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
13. Den 1 mars 2019 och den 30 november 2017 ingick KI och FA med Mercedes-Benz Bank AG respektive Volkswagen Bank GmbH kreditavtal avsedda för köp av ett fordon för eget bruk. Kreditavtalens nettobelopp uppgick till 29500 euro respektive 35300 euro och betalades direkt till fordonsförsäljaren.
14. Vid ingången av kreditavtalen nyttjade Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank tjänster som fordonsförsäljaren erbjöd i egenskap av mellanhand.
15. Inget av kreditavtalen nämnde, i form av en procentsats, den vid tidpunkten då avtalet slöts gällande dröjsmålsräntan.
16. KI och FA gjorde sina månatliga kreditavbetalningar, inbegripet förskottsbetalningar, med ett totalbelopp på 8924,48 euro respektive 24800 euro enligt de båda avtalen.
17. Genom skrivelse av den 31 oktober 2019 och den 20 juli 2020 frånträdde KI och FA sina respektive viljeförklaringar om att sluta kreditavtalet.
18. KI och FA har gjort gällande att frånträdet är giltigt, eftersom ångerfristen inte började löpa till följd av att obligatoriska uppgifter inte angetts i avtalet.
19. Var och en av dem har vid den hänskjutande domstolen väckt en talan mot Mercedes-Benz Bank respektive Volkswagen Bank.
20. KI har i huvudsak, yrkat återbetalning av de amorteringar som han redan hade betalat fram till frånträdet och den handpenning som betalts till säljaren, det vill säga ett totalbelopp på 8924,48 euro. KI har även yrkat att det ska fastställas att han, på grund av sitt frånträde, inte längre är skyldig att betala ränta eller avbetalningar på sitt lån.
21. FA har, i huvudsak, yrkat återbetalning av de månatliga amorteringar som han redan betalat på lånet fram till frånträdet och den handpenning som han betalat till säljaren, det vill säga ett totalbelopp på 24800 euro. Han har även yrkat att det ska fastställas att han, från tidpunkten för frånträdet, inte längre är skyldig att betala någon ränta på kapitalet eller någon månatlig amortering på lånet.
22. Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank har yrkat att respektive talan ska avvisas eller ogillas. De har, i huvudsak, anfört att respektive talan inte kan tas upp till sakprövning och har gjort en invändning om rättegångshinder avseende ångerrätten. Mercedes-Benz Bank har även anfört att ångerrätten har utövats på ett olagligt sätt och har, genom genkäromål i andra hand, yrkat att KI ska betala en ersättning till bolaget för fordonets värdeminskning fram till dagen då det överlämnas och en ersättning för användning på 3,29 procent per år av den del av lånet som återstår för perioden från utbetalningen av de lånade medlen till säljaren fram till att fordonet återlämnats.
23. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Är det förenligt med unionsrätten och i synnerhet med artikel 14.1 i direktiv [2008/48] att i en situation där ångerrätt utövas i samband med ett konsumentkreditavtal som är kopplat till ett köpeavtal för ett fordon, vilket slutits i stationär handel, beräkna storleken på den ersättning för minskning av det finansierade fordonets värde som konsumenten ska betala när det finansierade fordonet återlämnas som återförsäljarens försäljningspris vid tidpunkten då konsumenten förvärvade fordonet med avdrag för återförsäljarens inköpspris vid tidpunkten då fordonet återlämnas?
2) Utgör artikel 14.3 b första meningen i direktiv [2008/48] en fullständig harmonisering av konsumentkreditavtal som är kopplade till köpeavtal för fordon och således en tvingande bestämmelse för medlemsstaterna? Om fråga 2 besvaras nekande:
3) Är det förenligt med unionsrätten och i synnerhet med artikel 14.1 i direktiv [2008/48] att låntagaren efter att ha utövat sin ångerrätt i samband med ett konsumentkreditavtal som är kopplat till ett köpeavtal för ett fordon är skyldig att till långivaren (eller säljaren) betala den avtalade krediträntan för tidsperioden mellan att kreditbeloppet betalas ut till försäljaren av det finansierade fordonet och tidpunkten då fordonet återlämnas?”
24. Genom beslut av den 18 april 2023 vilandeförklarades målet i väntan på domen i de förenade målen C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21.
25. Genom skrivelse av den 21 december 2023, översände domstolens kansli den dom som meddelats i dessa mål till den hänskjutande domstolen och bed den att ange huruvida den, mot bakgrund av denna dom, önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.
26. Den hänskjutande domstolen svarade via e-Curia den 10 april 2024 domstolen att den önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande och att den ansåg det vara nödvändigt att lägga till följande nya frågor:
”4)
a) Ska bestämmelserna i artikel 10.2 1, jämförd med artikel 14.1 andra stycket b i direktiv [2008/48], tolkas så, att ångerfristen inte börjar löpa när kreditavtalet inte, i form av en konkret procentsats, anger den dröjsmålsränta som är tillämplig när avtalet ingås? Om frågan ska besvaras nekande:
b) Kan då avsaknaden av en sådan uppgift påverka konsumentens möjlighet att bedöma räckvidden av sina rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv, eller sitt beslut att ingå avtal och, i förekommande fall att frånta konsumenten möjligheten att utöva sina rättigheter på, i huvudsak, samma villkor som dem som skulle ha gällt om en fullständig och korrekt upplysning hade lämnats i detta hänseende?
5)
a) Medför avsaknaden i kreditavtalet, av en konkret procentsats avseende den dröjsmålsränta som är tillämplig när avtalet ingås, att långivaren inte har någon möjlighet att undvika att konsumenten missbrukar ångerrätten, på grund av dennes beteende från att avtalet ingicks och fram till utövandet av ångerrätten, eller till och med efter detta utövande? Om frågan ska besvaras nekande:
b) Får en klassificering som rättsmissbruk grunda sig på bland annat följande omständigheter:
Konsumenten fortsätter att använda det finansierade fordonet fram till dess att domstolarna har uttalat sig om huruvida frånträdet är giltigt.
Konsumenten vägrar att betala en ersättning för minskningen av fordonets värde till följd av användningen av det?”
Rättslig bedömning
27. I enlighet med domstolens begäran, kommer detta förslag till avgörande uteslutande att behandla den andra och den tredje tolkningsfrågan.
Den andra tolkningsfrågan
28. Den hänskjutande domstolen har, genom sin andra tolkningsfråga, i huvudsak bett domstolen att klargöra huruvida artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör en fullständig harmonisering avseende konsumentkreditavtal som är kopplade till ett köpeavtal för ett fordon.
29. Med andra ord har domstolen ombetts att fastställa huruvida direktiv 2008/48, genom sin artikel 14.3 b första meningen, utgör en fullständig harmonisering av skyldigheten, för en låntagare, att betala ränta på kapital, inbegripet när den finansierade krediten är kopplad till ett avtal om köp av varor och tjänster.
30. Det ska för det första påpekas att direktiv 2008/48, som antogs för att främja upprättandet av en välfungerande inre marknad och ett högt konsumentskydd på området konsumentkrediter, utgör en fullständig harmonisering för alla kreditavtal som omfattas av dess tillämpningsområde.
31. Domstolen har, i detta hänseende, erkänt att det följer av artikel 22.1 i direktiv 2008/48, tolkad mot bakgrund av skälen 9 och 10 i direktivet, att direktivet i fråga om kreditavtal som omfattas av direktivets tillämpningsområde har en tvingande karaktär och avser att garantera en enhetlig tillämpning av de bestämmelser som det innehåller i samtliga medlemsstater. När direktivet föreskriver tydliga bestämmelser, får medlemsstaterna således inte frångå dessa genom avvikande eller striktare bestämmelser. Denna harmonisering är motiverad av en önskan att tillåta varje europeisk konsument att ingå ett kreditavtal och åtnjuta samma nivå av skydd samt att underlätta gränsöverskridande tillhandahållande av finansiella tjänster. Det bör således stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser om det inte finns några sådana harmoniserade bestämmelser.
32. För det andra definierar direktiv 2008/48, i dess artikel 3 n ”kombinerat kreditavtal” som ett kreditavtal där den berörda krediten uteslutande tjänar till att finansiera ett avtal om leverans av en viss vara eller tillhandahållande av en viss tjänst och dessa båda avtal objektivt sett utgör en kommersiell enhet. I praktiken uppfyller lån som beviljas för att finansiera en privat bil fullt ut denna definition, under förutsättning att de inte är uteslutna från direktivets tillämpningsområde. Den kommersiella enheten mellan lånet och köpet av varan visar sig ofta genom de båda avtalen ingås samtidigt eller att de är ekonomiskt beroende av varandra. Således har unionslagstiftaren enligt min uppfattning önskat reglera denna kategori av krediter på ett sådant sätt att konsumenten, som är bunden av två av varandra beroende avtal, ändå kan åtnjuta ett effektivt skydd, mot de specifika risker som en dubbel sammanvävning mellan ett lån och ett köp av en vara innebär.
33. För det tredje föreskriver direktiv 2008/48, i syfte att konkretisera detta skydd, i artikel 14 en ångerrätt, som gör det möjligt för konsumenten att frånträda sitt åtagande inom en förutbestämd frist, utan att ange något skäl för detta. Utövandet av denna rätt, som har till syfte såväl att mildra den eventuellt impulsiva karaktären av beslutet att skuldsätta sig, som att garantera tillräckliga upplysningar om villkoren för krediten, ger upphov till sammanhängande skyldigheter. Således medför artikel 14.3 b första meningen i detta direktiv en skyldighet för konsumenten att, i händelse av frånträde, återbetala kapitalet jämte upplupen ränta från och med det datum då krediten utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas.
34. Denna bestämmelse anger emellertid inte vad som ska ske med den finansierade varan eller vilka eventuella interaktioner som ska äga rum mellan kreditavtalet och avtalet om köp av fordonet. Enligt min uppfattning ska enligt andan i direktiv 2008/48 utövandet av ångerrätten förbli effektivt, samtidigt som medlemsstaterna ska tillerkännas ett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande genomförandet av detta frånträde vad specifikt gäller kombinerad kredit, vilket innebär att direktivet inte eftersträvar en fullständig harmonisering av de eventuella rättsliga följderna.
35. Skäl 35 i detta direktiv överensstämmer med detta synsätt då det anger att direktivet inte bör påverka tillämpningen av någon bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återlämnande av kreditfinansierade varor eller andra därmed sammanhängande frågor. Skäl 9 i detta direktiv föreskriver även att när det saknas harmoniserade bestämmelser ska medlemsstaterna kunna ha möjlighet att behålla eller införa nationella bestämmelser, exempelvis om uppsägning av ett kontrakt som avser varuförsäljning eller tillhandahållande av tjänster om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i samband med kreditavtalet.
36. Domstolen har emellertid slagit fast att i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området omfattas reglerna för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 2008/48 av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).
37. Det är, i detta hänseende, utmärkande att artikel 15.1 i direktiv 2008/48 utgör den enda bestämmelser som specifikt gäller det fall då en konsument utövar sin ångerrätt i fråga om ett avtal om leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster. Detta innebär, e contrario, att det inte finns några bestämmelser i direktivet som avser den motsatta situationen, det vill säga där den utövade ångerrätten avser kreditavtal.
38. Slutligen anser jag att även om direktiv 2008/48 utgör en fullständig harmonisering på området kreditavtal, genom dess artikel 14.3 b första meningen, reglerar det inte på ett uttömmande sätt alla följder av ett utövande av ångerrätten när kreditavtalet är kopplat till ett fordonsköp. Medlemsstaterna har således en möjlighet att, med iakttagande av effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen, avpassa villkoren för utövandet av ångerrätten för dessa kombinerade kreditavtal.
39. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen svarar att artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 inte utgör en fullständig harmonisering för konsumentkreditavtal som är kopplade till fordonsköpeavtal.
Den tredje tolkningsfrågan
40. Den hänskjutande domstolen har, genom sin tredje tolkningsfråga, för det fall den andra tolkningsfrågan besvaras nekande, önskat få klarhet i huruvida det är förenligt med unionsrätten och i synnerhet med artikel 14.1 i direktiv 2008/48 att låntagaren, efter att ha utövat sin ångerrätt i samband med ett konsumentkreditavtal som är kopplat till ett köpeavtal för ett fordon är skyldig att till långivaren (eller säljaren) betala den avtalade krediträntan för tidsperioden mellan att kreditbeloppet betalas ut till försäljaren av det finansierade fordonet och tidpunkten då fordonet återlämnas.
Syftet med artikel 14 i direktiv 2008/48
41. Det ska erinras om att direktiv 2008/48, i artikel 14.1, föreskriver en ångerrätt för konsumenten, som kan utöva denna inom en frist på 14 kalenderdagar och utan att behöva motivera sitt beslut.
42. Vad gäller det syfte som eftersträvas med artikel 14 i direktiv 2008/48 är det att göra det möjligt för konsumenten att välja det avtal som bäst motsvarar hans eller hennes behov och således avstå från verkningarna av ett avtal som, efter det att det ingåtts, inom den betänketid som föreskrivs för att utöva ångerrätten, visar sig inte motsvara konsumentens behov. Vidare är syftet med artikel 14.1 andra stycket b i direktivet att säkerställa att konsumenten får all den information han eller hon behöver för att kunna bedöma omfattningen av sin avtalsförpliktelse och att bestraffa kreditgivare som inte tillhandahåller den information som föreskrivs i artikel 10 i direktivet till konsumenten. Enligt min uppfattning har denna bestämmelse således främst till syfte att erbjuda konsumenten en tillräcklig betänketid för att kontrollera att krediten faktiskt motsvarar hans eller hennes behov och kapacitet, så att vederbörande kan skyddas från ett missanpassat åtagande.
Ångerrättens följder inom ramen för ett kombinerat kreditavtal
43. Det framgår av analysen av den hänskjutande domstolens andra tolkningsfråga, att artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 inte fullständigt harmoniserar följderna av utövandet av ångerrätten när krediten är kopplad till ett avtal om leverans av varor, såsom köp av ett fordon.
44. Enligt artikel 14.3 b i direktivet ska en konsument som frånträder ett ”klassiskt kreditavtal” fortfarande ha en skyldighet att, utöver återbetalningen av kapitalet, betala ränta med en räntesats som har överenskommits för perioden från och med det datum då krediten utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas. Analogt anser jag att det är logiskt att, när krediten är avsedd att finansiera ett köp av en vara och konsumenten utnyttjar sin ångerrätt, föreskriva en skyldighet att betala ränta för perioden från att kapitalet tillhandahållits fram till den tidpunkt då varan lämnas tillbaka eller lånet upphör.
45. Jag anser att grunden för detta krav lätt kan identifieras. Genom att ställa ekonomiska resurser till förfogande, tar långivaren en risk avseende penningvärdesförsämring och avstår från att omedelbart använda detta kapital. I detta hänseende utgör räntan den normala ersättningen för det utlånade kapitalet. Att systematiskt frånta långivare denna ränta skulle innebära att en ”gratis kredit” infördes till förmån för låntagaren, som skulle åtnjuta en omotiverad fördel utan att behöva tillhanda någon motprestation. Enligt min uppfattning skulle en sådan situation störa avtalsbalansen och innebära en obehörig vinst i den mening som avses i allmänna civilrättsliga principer.
46. Det ska, i detta hänseende, erinras om att principen om förbud mot obehörig vinst, som har erkänts i domstolens praxis och förekommer i de flesta nationella rättsordningar, innebär att ingen ska göra obehörig vinst på annans bekostnad. Således har domstolen redan slagit fast att det följer av de principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar att om en person gjort en förlust som inneburit en vinst för någon annan, utan att denna vinst har någon som helst rättslig grund, så har vederbörande i allmänhet rätt att återfå vad som motsvarar det förlorade beloppet av den som gjort vinsten.
47. Vad gäller obehörig vinst för unionen, har domstolen slagit fast att även om det i EUF-fördraget inte uttryckligen anges ett rättsmedel som är avsett för talan av nyss nämnt slag, skulle det nämligen strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd att tolka artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF på så sätt att en sådan möjlighet inte finns. Den som vill väcka en talan på grund av att unionen gjort en obehörig vinst med stöd av nyss nämnda artiklar måste kunna styrka att svaranden gjort en vinst utan giltig rättslig grund och att sökanden gjort en förlust med anledning av nämnda vinst.
48. Genom en överföring av denna princip på omständigheterna i det nationella målet, kan det göras gällande att om en låntagare tilläts åtnjuta det lånade kapitalet under perioden före returen av varan, skulle detta innebära att vederbörande ges en ekonomisk fördel ”i avsaknad av skäl, grund eller, åtminstone, en förklaring”. Under denna tidsperiod han nämligen långivaren oåterkalleligt mobiliserat ekonomiska resurser till förmån för låntagaren, utan att varken kunna förfoga över dessa medel, eller utnyttja dem för andra potentiellt inkomstbringande transaktioner, samtidigt som denne skulle stå den risk som det medför att ställa dem till förfogande (bland annat penningvärdesförsämring och den möjlighetskostnad som är kopplad till immobiliseringen).
49. Således anser jag att den skyldighet som låntagaren har att betala upplupen ränta som beräknas för den period under vilken kapitalet ställs till förfogande utgör en nödvändig korrigeringsmekanism. Den gör det möjligt att återställa avtalsbalansen och undvika att en av parterna, genom utövandet av sin ångerrätt, realiserar en otillbörlig vinst på den andras bekostnad. Mekanismen garanterar således en rättvis fördelning av de bördor och fördelar som följer av genomförandet, om än partiellt och tillfälligt, av kreditavtalet.
Avtalsbalansen och proportionalitetsprincipen
50. Berättigandet av denna skyldighet – vilken utgörs av att betala upplupen ränta vid utnyttjandet av ångerrätten avseende ett kreditavtal som är kopplat till ett avtal om köp av ett fordon – förefaller förenligt med logiken i domstolens praxis på områden, vilken i sin helhet understryker att det mål som eftersträvas med direktiv 2008/48 består i att, vad gäller konsumentkrediter, få till stånd en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden som anses nödvändig för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen en hög och likvärdig skyddsnivå för deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter.
51. Målet att upprätthålla en avtalsbalans, som förenar ett effektivt skydd av konsumenternas intressen med utvecklingen av en välfungerande inre marknad för konsumtionskrediter, samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas, kan allmänt utläsas av rättspraxis avseende ångerrätten, inbegripet utanför den rättsliga ram som utgörs av direktiv 2008/48. Domstolen har exempelvis slagit fast att artikel 14.1 i direktiv 2008/48, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument är skyldig att återlämna den genom krediten finansierade varan eller anmoda kreditgivaren att återta varan utan att kreditgivaren samtidigt är skyldig att betala tillbaka de månatliga betalningar på krediten som konsumenten redan har erlagt.
52. Vidare, vad gällde ett distansavtal, har domstolen angett att syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal är att skydda konsumenten vid distansavtal och inte att ge konsumenten mer långtgående rättigheter än vad som är nödvändigt för att ångerrätten inte endast ska bli en formalitet. Detta är bland annat fallet när konsumenten har använt den vara som förvärvats enligt ett distansavtal på ett sätt som strider mot civilrättsliga principer, såsom principen om god tro och principen om obehörig vinst.
53. Detta mål avseende att upprätthålla den ovannämnda balansen, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är utmärkande för domstolens tolkning av artikel 23 i direktiv 2008/48, som tillåter medlemsstaterna att fastställa bestämmelser om sanktioner som säkerställer iakttagandet av de informationsskyldigheter som låntagaren har. Dessa sanktioner som ska förbli effektiva och proportionerliga, får sträcka sig till förlust av rätten att ta ut ränta och avgifter om långivaren inte iakttar de informationsskyldigheter som föreskrivs i artikel 10.2 i direktiv 2008/48, i den mån sådana underlåtelser äventyrar konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande. Domstolen har emellertid nyanserat denna ståndpunkt och preciserat att ”[d]et kan dock inte anses som proportionerligt att i enlighet med nationell rätt tillämpa en sådan sanktion med allvarliga konsekvenser för kreditgivaren om det bland de uppgifter som nämns i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 inte lämnats uppgifter som till sin natur inte påverkar konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande”. Följaktligen anser jag att domstolen, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, har erkänt att den möjlighet som föreskrivs i artikel 23 i direktiv 2008/48 inte ska leda till att långivaren systematiskt fråntas all ersättning, såvida inte vederbörandes underlåtelser är så allvarliga att de på ett grundläggande sätt äventyrar konsumentens rätt till tydlig och trovärdig information.
54. Konsumenten, som är den svaga avtalsparten, åtnjuter ett förstärkt skydd, genom den sanktion som får åläggas långivaren. Detta skydd är emellertid inte obegränsat och är endast tillämpligt när långivaren åsidosätter en informationsskyldighet som är en ”väsentlig skyldighet” inom ramen för direktiv 2008/48. Det rör sig nämligen inte om att skapa en överdriven obalans mellan en konsument som utnyttjar sin ångerrätt och långivaren. Ångerrätten och dess följder ska inte påverka marknadens effektivitet på området konsumtionskredit.
Tillämpning i förevarande mål
55. I förevarande mål, anser jag att behovet av att garantera alla unionens konsumenter en hög skyddsnivå som kan likställas med skyddet av deras intressen för att främja utvecklingen av en välfungerande inre marknad för konsumentkredit kan anses respekteras i det nationella målet, om det erkänns att den nationella lagstiftningen får föreskriva återbetalning av ränta på kapital vid utnyttjande av ångerrätten avseende ett kombinerat kreditavtal.
56. Det ska emellertid erinras om, vilket jag redan har angett inom ramen för mitt svar på den andra tolkningsfrågan, att villkoren för genomförandet av ångerrätten avseende ett kreditavtal som är kopplat till köpet av ett fordon – särskilt låntagarens skyldighet att betala ränta till långivaren – får, enligt likvärdighetsprincipen, inte vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande situationer avseende nationell rätt eller, enligt effektivitetsprincipen, medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning.
57. Jag drar av detta slutsatsen att, eftersom direktiv 2008/48 inte på ett uttömmande sätt reglerar följderna av ett utnyttjande av ångerrätten avseende en kredit som är kopplad till ett köp av en vara, får nationell lagstiftning kräva att låntagaren ska betala ränta för den period då kapitalet har använts.
58. Följaktligen utgör inte artikel 14.1 i direktiv 2008/48, enligt min uppfattning, hinder för att låntagaren ska vara skyldig att betala upplupen ränta för perioden mellan tillhandahållandet av kapitalet och återlämnandet av varan eller kreditens upphörande, när ångerrätten har utnyttjats. Samtidigt bevarar medlemsstaterna en möjlighet, enligt artikel 23 i direktiv 2008/48, att fastställa sanktioner gentemot långivaren för det fall denne inte uppfyller de informationsskyldigheter som föreskrivs i artikel 10.2 i detta direktiv, under förutsättning att dessa sanktioner inte medför en oproportionerlig rubbning av de ömsesidiga åtagandena och inte äventyrar det främsta syftet med direktivet, nämligen ett effektivt skydd för konsumenten.
59. Mot denna bakgrund, föreslår jag att domstolen ska svara att unionsrätten och i synnerhet artikel 14.1 i direktiv 2008/48, inte utgör hinder för att låntagaren, efter att ångerrätten utnyttjats avseende ett konsumtionsavtal som är knutet till ett fordonsköpeavtal, ska ha en skyldighet att betala den ränta som föreskrivs i avtalet för perioden mellan utbetalningen av lånet till säljaren av det finansierade fordonet och det datum då detta fordon återlämnas till långivaren (eller till säljaren).
Förslag till avgörande
60. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska besvara den andra och den tredje tolkningsfrågan från Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland) på följande sätt: 1) Artikel 14.3 b första meningen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ska tolkas så, att den inte utgör en fullständig harmonisering för konsumentkreditavtal som är kopplade till fordonsköpeavtal. 2) Unionsrätten och i synnerhet artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att låntagaren, efter att ångerrätten utnyttjats avseende ett konsumentkreditavtal som är knutet till ett fordonsköpeavtal, ska ha en skyldighet att betala den ränta som föreskrivs i avtalet för perioden mellan utbetalningen av lånet till säljaren av det finansierade fordonet och det datum då detta fordon återlämnas till långivaren (eller till säljaren).
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).
3 Dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014).
4 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2020, Soho Group ( C‑686/19, EU:C:2020:582, punkt 49): ”… direktiv 2008/48 antogs med det dubbla syftet att tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd för deras intressen och att främja upprättandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter”.
5 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2021, SC Volksbank România ( C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 38) och dom av den 5 september 2019, Pohotovost’ ( C‑331/18, EU:C:2019:665, punkt 49).
6 Se skäl 9 i direktiv 2008/48.
7 Se artikel 2.2 i direktiv 2008/48.
8 Se domen BMW Bank, punkt 302.
9 Se domen BMW Bank (punkt 303 och där angiven rättspraxis).
10 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Hogan i de förenade målen Volkswagen Bank m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:629, punkt 126).
11 Se dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 123 och 124), samt domen BMW Bank (punkt 288).
12 Se punkterna 30–38 i detta förslag till avgörande.
13 Se förslag till avgörande av generaladvokat Hogan i de förenade målen Volkswagen Bank m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:629, punkt 124).
14 Det ska, i detta hänseende, påpekas att i subsidiaritetsprincipens namn ska, när vinst eller förlust av en egendom är direkt motiverad av en rättslig bestämmelse, har överföringen av egendomen, under alla omständigheter, en grund som således utesluter en talan grundad på obehörig vinst (de in rem verso). Således kan, exempelvis, i belgisk civilrätt en sådan talan ”endast väckas om den situation som den avser inte reglerar av andra bestämmelser i lag, ett avtal, en unilateral rättsakt eller av en brottmålstalan” (se Van Ommeslaghe, P., De Page, Traité de droit civil belge – Tome II – Les obligations, vol 2, Bruylant, Bruxelles, 2013, sidorna 1141 och 1151).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien/kommissionen ( C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 82).
16 Beträffande frågan om allmänna privaträttsliga principer och otillbörlig vinst (bland annat vad gäller Luxemburgs rättsordning), se Kinsch, P., ”Les principes généraux du droit comme éléments de l’ordre juridique luxembourgeois”, Liber Amicorum Xavier Dieux, Larcier-Intersentia, Bruxelles, 2022, sidorna 883–884.
17 Angående transaktioner som medför en otillbörlig vinst och omfattar fler än två parter, se Schlechtriem, P., Cohen, C., och Hornung, R., ”Restitution and Unjust Enrichment in Europe”, European Review of Private Law, volym 9, issue 2/3, 2001, sidorna 408–415.
18 Formulering från Londers, G., Mosselmans, S. och Bossuyt, A., ”Deux principes généraux du droit issus du droit national et du droit communautaire: l’enrichissement sans cause ou l’enrichissement injustifié et l’interdiction de l’abus de droit”, Actes du colloque pour le cinquantième anniversaire des traités de Rome, Luxemburg, den 26 mars 2007, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2007, s. 97. Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, i domen av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen ( T‑171/99, EU:T:2001:249, punkt 55) i samband med beräkning av dröjsmålsränta slog fast att ”underlåtenheten att betala dröjsmålsränta [skulle] kunna leda till en obehörig vinst för kommissionen, vilket förefaller strida mot de allmänna gemenskapsrättsliga principerna” (och hänvisade till domen av den 10 juli 1990, Grekland mot kommissionen, C‑259/87, EU:C:1990:287, punkt 26).
19 Se dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
20 Se domen BMW Bank (punkt 307).
21 EGT L 144, 1997, s. 19.
22 Se dom av den 3 september 2009, Messner ( C‑489/07, EU:C:2009:502, punkterna 25 och 26).
23 Dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 69) (nedan kallad domen Home Credit Slovakia).
24 Domen Home Credit Slovakia (punkt 72).
25 Generaladvokaten Hogan angav, i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Volkswagen Bank m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:629), att medlemsstaterna inom ramen för de sanktioner som de är skyldiga att införa i enlighet med artikel 23 i direktiv 2008/48 får föreskriva att avsaknad av viss obligatorisk information i kreditavtalet kan leda till att utlåningsräntan går förlorad. Det framgår emellertid tydligt av lydelsen i den bestämmelsen att de sanktioner som ska åläggas vid ett brott mot unionsrätten ska vara proportionerliga. Enligt domstolens praxis innebär allt detta att sanktionernas stränghet ska vara anpassade till hur allvarliga de överträdelser är som beivras, och det ska särskilt säkerställas att sanktionerna verkligen har en avskräckande verkan samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas (punkt 123 i det förslaget till avgörande, som hänvisar till domen Home Credit Slovakia (punkt 63)). Mer nyligen angav domstolen, i sin dom av den 13 februari 2025, Lexitor ( C‑472/23, EU:C:2025:89, punkterna 56 och 57), bland annat att den sanktion som ska föreskrivas i medlemsstaternas lagstiftning för åsidosättande av informationsskyldigheten enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 får vara en enhetlig sanktion, eftersom konsumenten absolut måste förfoga över alla uppgifter som är nödvändiga för att han eller hon ska kunna bedöma vidden av sitt åtagande.
26 Se domen Home Credit Slovakia (punkt 69).
27 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.