Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑346/23 Banco Santander (Enskilda konsumenter som företräds i grupp)

I. Inledning

1. Förevarande mål avser tolkningen av bestämmelserna om konsumentorganisationers rätt att, i enlighet med artikel 52.2 i direktiv 2004/39/EG (nedan kallat Mifid I), i konsumenternas intresse föra talan vid domstol i samband med marknader för finansiella instrument. Den ställda frågan gäller i huvudsak huruvida det är möjligt att godta att talerätten för en konsumentorganisation som företräder enskilda investerare som är att beteckna som konsumenter begränsas på grundval av arten och värdet av de finansiella produkter i vilka de sistnämnda har investerat. EU-domstolen ges således tillfälle att utforska skärningspunkten mellan investerarskyddet, konsumentskyddet och de överprövningsmekanismer som står till buds i konsumenternas intresse.

II. Tillämpliga bestämmelser

a) Unionsrätt

Mifid I

2. I artikel 52 i Mifid I, med rubriken ”Rätt att överklaga”, föreskrevs följande:

”1. Medlemsstaterna skall se till att alla beslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar som har antagits i enlighet med detta direktiv är väl underbyggda och kan prövas i domstol. Rätt till domstolsprövning skall även finnas i det fall att beslut om auktorisation inte har fattats inom sex månader efter det att en ansökan som innehåller alla begärda uppgifter har lämnats in.

2. Medlemsstaterna skall föreskriva att ett eller flera av följande organ, enligt vad som fastställs i nationell lagstiftning, i konsumenternas intresse och enligt nationell lagstiftning, skall kunna vidta åtgärder vid domstol eller behörig administrativ myndighet för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförande av detta direktiv tillämpas:

a) Offentliga organ eller deras företrädare.

b) Konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna.

c) Yrkesorganisationer som har ett legitimt intresse av att agera för att skydda sina medlemmar.”

3. Artikel 53 i Mifid I, med rubriken ”System för investerares klagomål utanför domstol”, hade följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall, där så är lämpligt genom att använda befintliga organ, uppmuntra till upprättandet av effektiva och ändamålsenliga klagomåls- och överprövningsförfaranden så att konsumenttvister rörande värdepappersföretags tillhandahållande av investerings- och sidotjänster kan handläggas utanför domstol.

…”

Direktiv 2014/65/EU (Mifid II)

4. I artikel 74.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349) (nedan kallat Mifid II) anges följande:

”2. Medlemsstaterna ska föreskriva att ett eller flera av följande organ, enligt vad som fastställs i nationell rätt, i konsumenternas intresse och enligt nationell rätt, också ska kunna vidta åtgärder vid domstol eller behörig administrativ myndighet för att säkerställa att [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 84)] och de nationella bestämmelserna som antagits vid genomförandet av detta direktiv tillämpas:

a) Offentliga organ eller deras företrädare.

b) Konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna.

c) Yrkesorganisationer som har ett legitimt intresse av att agera för att skydda sina medlemmar.”

b) Spansk rätt

5. I artikel 11.1 i Ley 1/2000, de 7 de enero, de Enjuiciamiento Civil (”BOE” núm. 7, de 08/01/2000, s. 575) (civilprocesslag 1/2000 av den 7 januari 2000 (”BOE” nr 7, av den 8 januari 2000, s. 575)) (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs att enligt lag bildade konsument- och användarorganisationer, utan att det påverkar skadelidande parters individuella talerätt, ska ha rätt att föra talan vid domstol för att försvara sina medlemmars och organisationens rättigheter och intressen, samt för att skydda allmänna konsument- och användarintressen.

6. Enligt tilläggsbestämmelse 2 i Ley 1/1996 de asistencia jurídica gratuita (”BOE” núm. 11, de 12/01/1996, s. 793) (lag 1/1996 av den 10 januari 1996 om allmän rättshjälp (”BOE” nr 11, av den 12 januari 1996, s. 793)) (nedan kallad lag 1/1996) har konsumentorganisationer rätt till rättshjälp om den talan som förs ”har ett direkt samband med varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning”.

7. Enligt artikel 36.2 i lag 1/1996 behöver organisationen, om den tappar målet, inte ersätta motpartens rättegångskostnader, oavsett tvisteföremålets värde. Inte heller behöver dessa kostnader betalas av de enskilda medlemmar som organisationen företräder i målet.

8. I bilaga I C 13 till Real Decreto 1507/2000 por el que se actualizan los catálogos de productos y servicios de uso o consumo común, ordinario y generalizado y de bienes de naturaleza duradera, a efectos de lo dispuesto, respectivamente, en los artículos 2, apartado 2, y 11, apartados 2 y 5, de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y normas concordantes (BOE núm. 219, de 12/09/2000, s. 31349) av den 1 september 2000 (kungligt dekret 1507/2000 om uppdatering av förteckningarna över varor och tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller förbrukning och över varor av varaktig natur för tillämpning av bestämmelserna i artiklarna 2.2 respektive 11.2 och 11.5 i den allmänna lagen om konsument- och användarskydd och relaterade bestämmelser (BOE nr 219, av den 12 september 2000, s. 31349)) (nedan kallat kungligt dekret 1507/2000), räknas i allmänna ordalag banktjänster och finansiella tjänster upp bland de varor och tjänster som ska anses vara föremål för normalt och allmänt förekommande bruk.

9. I såväl artikel 11.2 i Ley Orgánica del Poder Judicial av den 1 juli 1985 (lagen om domstolsväsendet (BOE nr 157, av den 2 juli 1985, s. 20632)) som artikel 247.2 i civilprocesslagen föreskrivs, i samma ordalag, att domstolarna genom ett motiverat beslut ska avvisa anspråk, mål och klagomål, som innebär uppenbart rättsmissbruk, kringgående av lag eller processbedrägeri.

III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan

10. Mellan maj 2007 och mars 2009 ingick två fysiska personer, Alberto och Andrea, fem avtal om köp av fem finansiella produkter med Banco Banif SA (numera Banco Santander SA (nedan kallad Banco Santander)) för belopp på mellan 150000 euro och 300000 euro och till ett sammanlagt värde av 900000 euro.

11. Samtliga köp genomfördes under Mifid I:s giltighetstid.

12. I egenskap av företrädare för Alberto och Andrea väckte Asociación de Consumidores y Usuarios de Servicios Generales-Auge (Föreningen för konsumenter och användare av allmänna tjänster – Auge) (nedan kallad Auge) talan mot Banco Banif SA och yrkade att ovannämnda avtal om köp av finansiella produkter skulle ogiltigförklaras på grund av bristande samtycke. Auge yrkade även att ett belopp om 481634,14 euro, jämte avgifter, kostnader och ränta, skulle återbetalas till investerarna. Denna talan bifölls delvis i första instans med avseende på vissa köpeavtal. Bankinstitutet ålades således att till Auge återbetala 462515,74 euro jämte lagstadgad ränta från och med dagen för respektive ogiltigförklarad investering.

13. Banco Banif SA överklagade domen i första instans till Audiencia Provincial de Granada (provinsdomstolen i Granada, Spanien). Denna domstol ogillade överklagandet och fastställde domen i första instans, på grundval av att bankinstitutet inte hade beaktat kundernas investerarprofil och inte hade gett dem klar och fullständig förhandsinformation om riskerna med de ifrågavarande produkterna innan avtalen ingicks.

14. Banco Banif SA har till den hänskjutande domstolen ingett en ansökan om domvilla under åberopande av rättegångsfel, och ett överklagande i en rättsfråga. Nämnda bankinstitut har gjort gällande att Auge saknar rätt att föra talan vid domstol för sina medlemmars räkning, eftersom de produkter som avtalen avsåg inte är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk, utan snarare är finansiella produkter av spekulationskaraktär med ett högre ekonomiskt värde än vanliga konsumentprodukter.

15. Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) har framhållit att den som regel har godtagit konsumentorganisationers rätt att föra talan vid domstol för att försvara sina medlemmar i enlighet med Mifid I, inbegripet i mål i vilka Auge varit part.

16. I två specifika fall har emellertid Tribunal Supremo (Högsta domstolen) funnit att Auge saknade rätt att i egenskap av konsumentorganisation föra talan vid domstol för att försvara enskilda konsumenters intressen med avseende på investeringar i finansiella produkter av spekulationskaraktär med ett högt ekonomiskt värde, eftersom dessa produkter eller tjänster inte var föremål för normalt och allmänt förekommande bruk. I detta avseende ansåg Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att konsument- och användarorganisationers partsbehörighet enligt spansk rätt är knuten till skyddet av dessa konsumenters och användares rättigheter när dessa är direkt hänförliga till varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning.

17. I nämnda domar fann Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att det finns finansiella tjänster som på grund av sin art och omständigheterna kring dem – med hänsyn till de stora summor pengar det rör sig om och spekulationskaraktären – inte kan anses utgöra ”tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk”. Detta innebär inte att de berörda investerarna inte får föra talan själva för att försvara sina intressen, utan bara att de inte får göra det genom en konsumentorganisation för att slippa betala de domstolsavgifter som krävs för att få väcka talan och för att undvika risken att förpliktas bära rättegångskostnaderna i de olika instanserna.

18. Syftet är således att förhindra att konsumentorganisationers särskilda talerätt missbrukas i mål där det är tveksamt om investerarna är att betrakta som konsumenter med hänsyn till tvistens beskaffenhet och tvistebeloppet. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den rätt till rättshjälp som dessa organisationer åtnjuter när de hävdar sina medlemmars intressen inför domstol i annat fall kunde missbrukas.

19. Avslutningsvis har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) förklarat att den i sin praxis inte har förvägrat investerare med vinstintresse som handlat utanför ramen för sin affärs- eller yrkesmässiga verksamhet ställningen som konsument, även om deras investeringar varit komplexa eller avsett betydande belopp. Nämnda domstol har dock ifrågasatt konsumentorganisationers partsbehörighet i vissa specifika fall där omständigheterna visat att det förekommit processbedrägeri. Detta processbedrägeri har bestått i att investerare har försökt undvika att betala domstolsavgifterna och motpartens rättegångskostnader genom att inte föra talan själva utan genom en konsumentorganisation, till nackdel för motparten och statskassan.

20. Mot denna bakgrund har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Får nationella domstolar, mot bakgrund av konsumentorganisationers rätt att i domstol företräda investerare/konsumenter som gör gällande att värdepappersföretag har åsidosatt sina skyldigheter vid marknadsföringen av komplexa finansiella produkter, i undantagsfall begränsa denna talerätt när det gäller enskilda krav från ekonomiskt starka investerare som genomför transaktioner som inte kan anses vara normalt och allmänt förekommande och som för talan genom en konsumentorganisation, vilket medför att de kan utnyttja möjligheten till befrielse från rättegångskostnaderna i mål om betydande belopp, och därmed slippa betala domstolsavgifterna och motpartens rättegångskostnader om talan anses ogrundad eller till och med uppenbart ogrundad och oseriös?”

21. Skriftliga yttranden har inkommit från Auge, Banco Santander, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa parter yttrade sig muntligen och besvarade EU-domstolens frågor vid förhandlingen den 8 maj 2024.

IV. Bedömning

22. Den hänskjutande domstolen önskar genom sin enda fråga få klarhet i huruvida artikel 52.2 i Mifid I ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som undantagsvis begränsar konsumentorganisationers rätt att i domstol företräda de individuella intressena hos vissa kategorier av investerare som är att beteckna som konsumenter på grundval av det ekonomiska värdet och arten av de finansiella produkter i vilka de har investerat. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det är relevant att konsumentorganisationer i sådana situationer åtnjuter rättshjälp och att de personer de företräder slipper betala domstolsavgifterna och motpartens rättegångskostnader.

23. Den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt har sin grund i två specifika aspekter av spansk rätt. Den första är att konsumentorganisationer har rätt att föra talan vid domstol inte bara för att försvara ”allmänna konsument- och användarintressen” utan även för att skydda ”sina medlemmars rättigheter och intressen”. Den andra är att konsumentorganisationer har rätt till rättshjälp om den talan som förs ”har ett direkt samband med varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning”. I sådana fall behöver organisationen, om den tappar målet, inte ersätta motpartens rättegångskostnader, och de enskilda medlemmar som denna organisation företräder i målet behöver inte heller bära kostnaderna.

24. Den hänskjutande domstolens hyser tvivel om huruvida en rättslig tolkning som begränsar en konsumentorganisations talerätt är förenlig med artikel 52.2 i Mifid I.

25. Nämnda domstol har förklarat att investerare enligt dess praxis är att betrakta som konsumenter när de handlar utanför ramen för sin affärs- eller yrkesmässiga verksamhet (”investerare-konsumenter”). Den har även godtagit att konsumentorganisationer i allmänhet har rätt att i domstol företräda investerare-konsumenter. Den hänskjutande domstolen ifrågasätter emellertid om det är möjligt att begränsa rätten för konsumentorganisationer som Auge att föra talan vid domstol för att tillvarata sina medlemmars individuella intressen på grundval av arten och värdet av gjorda investeringar, vilka inte kan anses utgöra produkter som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning. Den hänskjutande domstolen har förklarat att med hänsyn till det system för rättshjälp som gäller för konsumentorganisationer, så skulle ett erkännande av konsumentorganisationers talerätt under sådana omständigheter kunna leda till processbedrägeri genom att domstolsavgifter och rättegångskostnader inte behöver betalas.

26. Innan jag tar ställning till den hänskjutande domstolens fråga är det nödvändigt att först fastställa vilken bestämmelse som är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i det nationella målet.

a) Inledande anmärkningar beträffande vilken bestämmelse som är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis)

27. Mifid I upphävdes med verkan från och med den 3 januari 2017, då Mifid II trädde i kraft. I artikel 74.2 i Mifid II regleras rätten för de organ som förtecknas däri att föra talan vid domstol i konsumenternas intresse. Den är formulerad på nästan exakt samma sätt som artikel 52.2 i Mifid I. Den första meningen i artikel 74.2 i Mifid II innehåller adverbet ”också”, vilket klargör att rätten för de organ som förtecknas däri att vidta åtgärder kompletterar rätten att överklaga enligt punkt 1 i samma artikel.

28. Den hänskjutande domstolen anser att den bestämmelse som är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i det nationella målet är artikel 52.2 i Mifid I eftersom alla de berörda finansiella transaktionerna genomfördes medan detta direktiv var tillämpligt.

29. Vid förhandlingen frågade EU-domstolen kommissionen huruvida den relevanta talerättsbestämmelsen ska anses vara av materiell eller processuell karaktär vid avgörandet av vilket direktiv som är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis). Kommissionen intog ståndpunkten att den berörda bestämmelsen är av processuell natur och att frågan om huruvida Mifid I eller Mifid II är tillämpligt måste avgöras på grundval av när talan väcktes.

30. Det ska i detta hänseende erinras om att handläggningsregler enligt fast rättspraxis i allmänhet ska anses tillämpliga från och med den dag då de träder i kraft, i motsats till materiella bestämmelser som vanligtvis inte anses tillämpliga på förhållanden som etablerats innan bestämmelserna trädde i kraft, såvida det inte av bestämmelsernas lydelse, syfte eller systematik klart framgår att de ska tillerkännas sådan verkan.

31. Auge uppgav vid förhandlingen att den väckte talan år 2015. Av handlingarna i målet framgår att talan väcktes före år 2017.

32. I den mån Auges talan väcktes innan Mifid II trädde i kraft, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, så är artikel 52.2 i Mifid I tidsmässigt tillämplig (ratione temporis). Det förefaller därför inte vara nödvändigt att fastställa huruvida artikel 52.2 i Mifid I och artikel 74.2 i Mifid II utgör handläggningsregler eller materiella bestämmelser.

33. Eftersom ordalydelsen i artikel 74.2 i Mifid I är nästan identisk med ordalydelsen i artikel 52.2 i Mifid I är, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, varje tolkning som görs av den sistnämnda bestämmelsen hursomhelst lika giltig med avseende på den förstnämnda bestämmelsen.

34. Med hänsyn härtill kommer min bedömning att bygga på antagandet att det är artikel 52.2 i Mifid I som är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis).

b) Räckvidden för de åtgärder som kan vidtas i ”konsumenternas intresse” i enlighet med artikel 52.2: kollektiva eller även individuella intressen?

35. Banco Santander och den spanska regeringen har i huvudsak hävdat att den fråga som uppkommit i det nationella målet faller utanför unionsrättens tillämpningsområde och att EU-domstolen saknar behörighet att besvara den ställda frågan. Enligt deras mening reglerar artikel 52.2 i Mifid I endast konsumentorganisationers rätt att vidta åtgärder för att tillvarata konsumenternas kollektiva intressen, i motsats till deras individuella intressen. De har således gjort gällande att den uppkomna frågan gäller tolkningen av spansk rätt, enligt vilken konsumentorganisationer har rätt att föra talan vid domstol för att försvara inte bara kollektiva, utan även individuella intressen.

36. Såtillvida som Banco Santander och den spanska regeringen ifrågasätter EU-domstolens behörighet, räcker det att påpeka att den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i hur en unionsbestämmelse ska tolkas. Det ska i detta hänseende påpekas att även om det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF ankommer på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser, och även om det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med unionsrätten, är EU-domstolen behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den nationella domstolen att bedöma om sådana bestämmelser är förenliga med unionsrätten.

37. I förevarande fall kräver den hänskjutande domstolens fråga att räckvidden av uttrycket ”konsumenternas intresse” i samband med åtgärder som vidtas med stöd av artikel 52.2 i Mifid I fastställs. Denna fråga rör det materiella tillämpningsområdet för denna bestämmelse. EU-domstolen är således behörig att besvara den ställda frågan.

38. Vad beträffar frågans sakinnehåll ska det noteras att medlemsstaterna enligt artikel 52.2 i Mifid I ska föreskriva att ett eller flera av de organ som anges i den bestämmelsen, enligt vad som fastställs i nationell lagstiftning, i konsumenternas intresse och enligt nationell lagstiftning, ska kunna vidta åtgärder vid domstol eller behörig administrativ myndighet för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförande av detta direktiv tillämpas. De organ som förtecknas i denna bestämmelse är följande: a) offentliga organ eller deras företrädare, b) konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna, och c) yrkesorganisationer som har ett legitimt intresse av att agera för att skydda sina medlemmar.

39. Av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan anser jag att uttrycket ”konsumenternas intresse” som används i denna bestämmelse är ganska brett och ger medlemsstaterna utrymme att efter eget skön fastställa den exakta omfattningen av detta intresse, som kan vara såväl kollektivt som individuellt.

40. Det bör särskilt påpekas att ordet ”konsumenternas” i artikel 52.2 i Mifid I står i plural. Användningen av pluralformen indikerar att den berörda åtgärden har en kollektiv dimension. Medlemsstaterna ska föreskriva en mekanism som ger ett eller flera av de organ som räknas upp i direktivet rätt att föra talan vid domstol för att försvara en mångfald av konsumenter och deras intressen inom området för finansiella tjänster och investeringstjänster.

41. För övrigt preciseras inte den exakta omfattningen av de berörda konsumenternas intressen närmare i artikel 52.2 i Mifid I och inte heller, mer specifikt, huruvida de organ som har talerätt enbart har rätt att försvara konsumenternas kollektiva intressen, i betydelsen konsumenternas allmänna intresse, eller om de även kan försvara en identifierad konsumentgrupps individuella intressen.

42. Det ankommer sedan på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa den exakta omfattningen av de eventuella åtgärderna enligt artikel 52.2 i Mifid I med avseende på de konsumentintressen som dessa åtgärder är avsedda att skydda.

43. Artikel 52.2 i Mifid I är nämligen avfattad i allmänna ordalag och innebär inte en fullständig harmonisering av de nationella bestämmelser som reglerar de åtgärder som kan vidtas av de organ som förtecknas i den bestämmelsen, inbegripet av konsumentorganisationer.

44. I detta hänseende framgår det av skäl 2 i Mifid I att detta direktiv är avsett att skapa ”den grad av harmonisering som krävs för att sörja för en hög nivå på skyddet av investerarna”. Enligt skäl 5 i Mifid I upprättas visserligen genom nämnda direktiv en ”omfattande ram av rättsliga regler” på vissa områden av finansmarknaderna, men medlen för att kontrollera efterlevnaden av dess bestämmelser är inte föremål för en fullständig harmonisering.

45. Detta framgår tydligt av ordalydelsen i artikel 52.2 i Mifid I, som två gånger hänvisar till nationell rätt. För det första ska det fastställas i nationell lagstiftning vilka av de organ som förtecknas där som har rätt att föra talan vid domstol. För det andra ska dessa organs rätt att vidta åtgärder utövas ”enligt nationell lagstiftning”. Genom att hänvisa till nationell lagstiftning har unionslagstiftaren således överlåtit åt medlemsstaterna att utse de organ som får vidta åtgärder och att fastställa modellen för genomförandet, överprövningsmekanismerna, omfattningen av de konsumentintressen som skyddas och villkoren för att vidta åtgärder.

46. De olika kategorier av organ som förtecknas i artikel 52.2 i Mifid I som, beroende på nationell lagstiftning, får föra talan vid domstol för att skydda konsumenternas intressen på området för finansiella tjänster, återspeglar medlemsstaternas olika synsätt och traditioner med avseende på huvudansvaret för genomförandet av bestämmelser som skyddar konsumenternas intressen. Skillnaden består i det stora hela i huruvida det primära ansvaret för genomförandet ligger hos offentliga myndigheter (offentligt genomförande) eller hos konsumentorganisationer och yrkesorganisationer (privat genomförande) eller en blandning av båda. Beroende på medlemsstaternas val kan således hela eller det primära ansvaret för att i konsumenternas intresse vidta åtgärder för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförandet av Mifid I tillämpas läggas på offentliga organ eller deras företrädare (artikel 52.2 a i Mifid I) (den offentliga genomförandemodellen). Medlemsstaterna kan också besluta att låta hela eller det primära ansvaret, i enlighet med artikel 52.2 b i Mifid I, åvila konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna och/eller, i enlighet med artikel 52.2 c i Mifid I, yrkesorganisationer som har ett legitimt intresse av att agera för att skydda sina medlemmar (den privata genomförandemodellen).

47. Valet av genomförandemodell påverkar omfattningen av de konsumentintressen som skyddas. Offentliga organ skyddar allmänintresset. Konsumentorganisationer skyddar också, i första hand, det allmänna konsumentintresset. Det kan dock inte uteslutas att konsumentorganisationer, beroende på nationell lagstiftning, kan ges rätt att vidta åtgärder för att försvara individuella intressen. När det gäller att försvara konsumenternas individuella intressen (på området för finansiella tjänster och investeringstjänster) förefaller det genomförandealternativ som anges i artikel 52.2 c i Mifid I vara särskilt relevant, eftersom det där hänvisas till ”[y]rkesorganisationer som har ett legitimt intresse av att agera för att skydda sina medlemmar”.

48. I ett vidare sammanhang är det viktigt att ha i åtanke att graden av harmonisering av möjligheterna till överprövning för att skydda konsumentintressen generellt sett var extremt låg inom Europeiska unionen vid tidpunkten för antagandet av Mifid I (år 2004).

49. Endast på vissa områden av relevans för konsumentskyddet föreskrevs en mekanism för förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas kollektiva intressen utan att upphäva befintliga överprövningsmekanismer till skydd för konsumenterna.

50. Den viktigaste av dessa bestämmelser, som fortfarande är i kraft, är artikel 7.2 i direktiv 93/13/EEG. Den mekanism som föreskrivs i denna bestämmelse gör det möjligt för medlemsstaterna att införa kontroll av oskäliga villkor i standardavtal genom talan om förbudsföreläggande som väcks av konsumentskyddsorganisationer i allmänhetens intresse.

51. Direktiv 98/27/EG fick till stånd en tillnärmning av lagar och andra författningar när det gällde åtgärder för förbudsföreläggande för skydd av de kollektiva konsumentintressen som omfattades av de direktiv som angavs i förteckningen i bilagan till direktivet. Enligt skäl 2 i direktiv 98/27 är konsumenternas ”kollektiva intressen” sådana ”intressen som inte innefattar kumulering av enskildas intressen, vilka enskilda har skadats genom en överträdelse”.

52. Föregångaren till Mifid I, det vill säga direktiv 93/22, fanns inte med i bilagan till direktiv 98/27. Detta förefaller motiverat eftersom direktiv 93/22 endast syftade till att harmonisera de initiala auktorisations- och verksamhetskraven på värdepappersföretag och saknade större betydelse för skyddet av konsumenter som agerade inom området för finansiella tjänster och investeringstjänster.

53. Trots hänvisningen till ”konsumenternas intresse” i artikel 52.2 i Mifid I gjordes ingen ändring av bilagan till direktiv 98/27 efter Mifid I:s ikraftträdande. Direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen inbegrep inte heller Mifid I i sin bilaga. Den omständigheten att Mifid I inte inbegreps i tillämpningsområdet för direktiv 2009/22 är ytterligare en indikation på att graden av harmonisering av överprövningsmekanismerna för att skydda konsumenternas intressen på Mifid I:s område var och har förblivit låg.

54. Genom direktiv (EU) 2020/1828 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen åstadkoms en första mer omfattande harmonisering av kollektiva överprövningsmöjligheter på unionsnivå, som omfattade såväl förbudsföreläggande som åtgärder för gottgörelse. I detta direktiv definieras konsumenters kollektiva intressen som ”konsumenters allmänna intresse och, i synnerhet vad gäller åtgärder för gottgörelse, en grupp konsumenters intressen”.

55. Tillämpningsområdet för direktiv 2020/1828 är särskilt brett. Syftet är att uppnå en hög konsumentskyddsnivå på många områden där det föreligger ett konsumentintresse, däribland finansiella tjänster. Bilagan till direktivet inbegriper särskilt artiklarna 23–29 i Mifid II, vilka innehåller bestämmelser avsedda att säkerställa investerarskyddet.

56. Vissa skäl i direktiv 2020/1828 visar på den mångfald av överprövningsmekanismer som fanns vid tidpunkten för dess antagande för att skydda konsumenternas såväl individuella som kollektiva intressen, inbegripet på området för finansiella tjänster. I skäl 13 anges mer specifikt att det för en hög konsumentskyddsnivå krävs att ”områden såsom … finansiella tjänster … omfattas av direktivet, utöver allmän konsumenträtt”, och att ”[e]ftersom konsumenters efterfrågan på finansiella tjänster och investeringstjänster ökar är det särskilt viktigt att förbättra tillämpningen av konsumenträtten inom dessa områden”. I skäl 11 i direktiv 2020/1828 anges att detta direktiv inte ”bör … ersätta befintliga nationella processuella mekanismer som skyddar konsumenters kollektiva eller individuella intressen”. Slutligen stadgas det i skäl 48 i direktiv 2020/1828 att ”[m]edlemsstaterna bör fastställa regler för samordning av grupptalan, individuell talan som väcks av konsumenter och annan talan som avser skydd av konsumenters individuella och kollektiva intressen enligt unionsrätten och nationell rätt”.

57. Av vad som anförts ovan följer att räckvidden av uttrycket ”konsumenternas intresse” i artikel 52.2 i Mifid I ska ges en vid tolkning, som gör det möjligt för medlemsstaterna att, beroende på nationella traditioner, vilka kan variera avsevärt, föreskriva åtgärder för att försvara konsumenternas kollektiva intressen, men även deras individuella intressen.

58. Medlemsstaterna har därför, om de beslutar ge konsumentorganisationer talerätt i enlighet med artikel 52.2 b i Mifid I, ett utrymme för att efter eget gottfinnande begränsa talan till att avse försvaret av konsumenternas kollektiva intressen. De har även utrymme att, såsom är fallet i Spanien, skönsmässigt tillerkänna konsumentorganisationer rätt att i domstol försvara inte bara konsumenternas kollektiva och allmänna intressen, utan även sina medlemmars individuella intressen.

59. Som jag kommer att förklara i nästa avsnitt finns det emellertid gränser för medlemsstaternas utrymme att skönsmässigt fastställa omfattningen av en talan i detta avseende.

c) Gränserna för medlemsstaternas utrymme för eget gottfinnande vid genomförandet av artikel 52.2 i Mifid I

60. Enligt artikel 52.2 i Mifid I ska medlemsstaterna föreskriva att ett eller flera av de organ som anges däri, i konsumenternas intresse och ”enligt nationell lagstiftning”, ska kunna vidta rättsliga åtgärder för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförande av direktivet tillämpas. När medlemsstaterna utövar de befogenheter som de tillerkänts i artikel 52.2 i Mifid I, måste de, såsom kommissionen i allt väsentligt har påpekat, använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning inom de gränser som fastställts i denna bestämmelse. Mer specifikt får den relevanta regleringen i nationell rätt inte äventyra den ändamålsenliga verkan av den bestämmelsen, med iakttagande av direktivets syften.

61. Vad mer specifikt beträffar den materiella omfattningen av de åtgärder som kan vidtas enligt artikel 52.2 i Mifid I, följer det av denna bestämmelse att den omfattar en korrekt tillämpning av de nationella bestämmelserna för genomförandet av direktivet i konsumenternas intresse, utan att någon investerare som kan betecknas som konsument utesluts.

62. Begreppet konsument definieras inte i artikel 52.2 i Mifid I eller i någon annan bestämmelse i detta direktiv. I artikel 4 i Mifid I definieras däremot begreppet kund och de två kundkategorierna (icke-professionella och professionella kunder).

63. Såsom med rätta har konstaterats i doktrinen finns det ingen enhetlig definition av begreppet konsument i unionsrätten. Varje direktiv definierar dess tillämpningsområde och de innehåller vart och ett en egen definition av begreppet konsument som är relevant för just den rättsakten. I Mifid I definieras emellertid inte vad som ska anses utgöra en ”konsument”. För att säkerställa dels att de mål som unionslagstiftaren har eftersträvat på området för konsumentavtal iakttas, dels att konsekvensen i unionsrätten upprätthålls, ska således särskilt definitionen av begreppet konsument i annan unionslagstiftning beaktas. De rättsliga instrument som var relevanta för att skydda konsumenternas intressen vid tidpunkten för antagandet av Mifid I visar att det rådde samstämmighet i fråga om vissa väsentliga delar av definitionen av begreppet konsument. Konsumenten är en fysisk person som handlar utanför ramen för och oberoende av all slags affärs- eller yrkesmässig verksamhet och oberoende av sådana ändamål, enbart för att tillgodose sina egna individuella privata konsumtionsbehov.

64. Denna tolkning av begreppet konsument, som grundar sig på kriteriet att den fysiska personen handlar utanför ramen för sin affärs- eller yrkesverksamhet, är objektiv till sin natur. Det finns ingenting i artikel 52.2 i Mifid I som tyder på att det, vid klassificeringen av en investerare som ”konsument” enligt denna bestämmelse, skulle vara relevant att beakta personens ekonomiska situation vid tidpunkten för investeringen och arten och värdet av de finansiella instrument som investeringen avsåg.

65. Hänvisningen till ”konsumenternas intresse” i artikel 52.2 i Mifid I indikerar att investerare som kan betraktas som konsumenter spelar två ”roller” samtidigt, nämligen som konsument och som investerare. Artikel 53 i Mifid I bekräftar denna dubbla ställning. Såsom framgår av rubriken till denna bestämmelse reglerar den systemet för investerares klagomål utanför domstol. I denna bestämmelse föreskrivs att medlemsstaterna ska uppmuntra till upprättandet av effektiva och ändamålsenliga klagomåls- och överprövningsförfaranden så att ”konsumenttvister rörande värdepappersföretags tillhandahållande av investerings- och sidotjänster” kan handläggas utanför domstol. Det följer av denna bestämmelse att det finns tvister mellan investerare som kan betecknas som konsumenttvister.

66. Investeraren-konsumentens dubbla ställning bekräftas i Mifid II, där det i skälen hänvisas till målet att säkerställa ett konsekvent skydd för investerare och konsumenter.

67. Även direktiv 2020/1828 talar för en sådan dubbel ställning. I skäl 14 i nämnda direktiv anges att direktivet bör omfatta överträdelser av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i bilaga I, inbegripet Mifid II, i den mån de bestämmelserna skyddar konsumenters intressen, ”oavsett om dessa konsumenter betecknas som konsumenter, … kunder, icke-professionella investerare, icke-professionella kunder, … eller något annat” (min kursivering).

68. Av vad som anförts ovan följer att inom ramen för artikel 52.2 i Mifid I samexisterar begreppen investerare och konsument och bildar ett ”sammansatt begrepp”, nämligen ”investerare-konsument”.

69. När gäller rätten att vidta åtgärder enligt artikel 52.2 i Mifid I innefattar denna samexistens inte något tröskelvärde i fråga om de ekonomiska medlen eller de finansiella instrumentens värde. Vid tillämpningen av denna bestämmelse medför således varken konsumentens beteende som investerare, eller, i synnerhet, det belopp som denne har investerat eller instrumentens komplexitet eller värde, att konsumenten frånkänns sin ställning som konsument i den mån vederbörande handlar utanför ramen för sitt yrke.

70. Det är en naturlig följd av vad som anförts ovan att sådana faktorer inte får beaktas vid bedömningen av huruvida de organ som anges däri har rätt att föra talan vid domstol i investerare-konsumenters intresse. Talerätten enligt artikel 52.2 i Mifid I kan med andra ord inte särskiljas från investerarnas ställning som konsumenter.

71. Att utesluta rätten för dessa organ, och i synnerhet för konsumentorganisationer, att väcka talan mot vissa investerare som har ställning som konsumenter skulle indirekt försvaga denna ställning, trots att den faktiskt inte är föremål för några förbehåll eller inskränkningar. En sådan begränsning av denna rättighet skulle dessutom äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 52.2 i Mifid I, som består i att tillhandahålla en rätt att föra talan vid domstol i alla investerare-konsumenters intresse, utan åtskillnad i form av olika nivåer av den rätten beroende på investeringens storlek eller art. I detta hänseende ska det även beaktas att syftet med Mifid I enligt skälen 2 och 31 är att sörja för en hög nivå på skyddet för investerarna.

72. Det är i förevarande mål ostridigt att konsumentorganisationer enligt spansk rätt har rätt att i domstol företräda sina medlemmars rättigheter och intressen, och att tillvarata konsumenternas allmänna intressen. Den hänskjutande domstolen har påpekat att de fysiska personer som berörs av det nationella målet är konsumenter och att det fastställts att de är att betrakta som konsumenter. Nämnda domstol har vidare uppgett att den i allmänhet har tillerkänt konsumentorganisationer rätt att försvara sina medlemmar i mål som omfattats av Mifid I. Den anser emellertid att konsumentorganisationers talerätt bör begränsas när de företräder intressen hos konsumenter som har investerat i komplexa finansiella produkter.

73. Av de skäl som anges i punkterna 69–71 ovan skulle emellertid en sådan rättslig tolkning, som begränsar dessa organisationers talerätt på grundval av den finansiella produktens värde eller art, äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 52.2 i Mifid I.

74. Av det ovan anförda följer att även om medlemsstaterna, när de genomför artikel 52.2 i Mifid I, har utrymme att skönsmässigt besluta huruvida konsumentorganisationer ska ha rätt att föra talan i domstol för att försvara konsumenternas kollektiva intressen eller även sina medlemmars individuella intressen, så är denna talerätt knuten till dessa investerares ställning som konsumenter. Typen av produkt och storleken på den investering som den berörda investeraren-konsumenten har gjort är inte avgörande i detta avseende.

d) Talerätt och rättegångsmissbruk mot bakgrund av det tillämpliga rättshjälpssystemet

75. Den hänskjutande domstolen har uppgett att konsumentorganisationer enligt spansk rätt har rätt till rättshjälp om den talan som förs har ett ”direkt samband med varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning”. Detta innebär, enligt tillämplig nationell rätt, att konsumentorganisationer inte är skyldiga att ersätta motpartens rättegångskostnader även om de förlorar målet. Konsumentorganisationerna är inte heller skyldiga att betala de domstolsavgifter som krävs för att få väcka talan.

76. Den hänskjutande domstolen anser att i situationer där en konsumentorganisation väcker en talan som inte har ett ”direkt samband med varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning”, såsom komplexa finansiella produkter som omfattas av Mifid I, så finns det en risk för att talerätten missbrukas. Detta missbruk består i att konsumentorganisationen på ett otillbörligt sätt utnyttjar det ”förmånliga” rättshjälpssystemet.

77. I detta hänseende ska det, för det första, framhållas att det ankommer på den hänskjutande domstolen att tolka de villkor som uppställs i nationell rätt för att en konsumentorganisation ska ha rätt till rättshjälp. Det faller mer specifikt på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida komplexa finansiella produkter av betydande värde ska anses omfattas av eller falla utanför tillämpningsområdet för ”varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning”. Det ankommer även på den nationella domstolen att fastställa vilka konsekvenser som klassificeringen av sådana produkter får för tillämpligheten av det nationella rättshjälpssystemet.

78. För det andra måste det göras en klar åtskillnad mellan konsumentorganisationers talerätt inom ramen för Mifid I och frågan om rättshjälp och eventuellt rättegångsmissbruk.

79. Den åsikt som jag framfört i förevarande förslag till avgörande, nämligen att konsumentorganisationers talerätt enligt artikel 52.2 i Mifid I inte kan begränsas på grundval av de berörda finansiella produkternas värde eller art, påverkar inte frågan huruvida dessa organisationers rätt till rättshjälp kan begränsas på grundval av ett sådant kriterium.

80. I detta hänseende ska det påpekas att det saknas föreskrifter i artikel 52.2 i Mifid I (eller i annan unionslagstiftning som var tillämplig vid den tidpunkten) om rättshjälp till de organ som har talerätt. Eftersom unionslagstiftningen inte innehåller några bestämmelser om rättshjälp till konsumentskyddsorganisationer som för talan i konsumenters intresse inom ramen för Mifid I, ska – enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi – sådana bestämmelser föreskrivas i den inhemska rättsordningen i varje medlemsstat. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

81. EU-domstolen har inte tagit del av några omständigheter som ger anledning att betvivla att de processuella regler som är aktuella i det nationella målet är förenliga med likvärdighetsprincipen.

82. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning framgår det klart av den andra tilläggsbestämmelsen i lag 1/1996 att den bestämmelse som ger konsumentorganisationer rätt till rättshjälp om den talan som förs har ett direkt samband med varor eller tjänster som är föremål för normalt och allmänt förekommande bruk eller dito förbrukning är tillämplig på alla relevanta åtgärder, oavsett om de grundar sig på unionsrätt eller nationell rätt.

83. Vad beträffar effektivitetsprincipen har EU-domstolen tidigare slagit fast att varje fall i vilket frågan uppkommer huruvida en nationell processuell regel medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av den ställning som regeln har i förfarandet som helhet, dess förlopp och dess särdrag vid de olika nationella instanserna. I förekommande fall ska härvid grundläggande principer i det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och en ändamålsenlig handläggning.

84. Nationella bestämmelser som begränsar tillgången till rättshjälp kan dessutom påverka rätten till ett effektivt rättsmedel inför domstol och principen om ett effektivt domstolsskydd som stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta innebär att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.

85. I förevarande mål förefaller det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, som att konsumentorganisationers rätt till rättshjälp inte är avhängig organisationens ekonomiska situation, utan endast vilken typ av vara eller tjänst som tvisten avser. Det förefaller även som att den tillämpliga nationella lagstiftningen får till följd att konsumentorganisationer undantas från ”principen om att förlorande part betalar”.

86. I den mån det i nationell rätt föreskrivs ett system som är gynnsamt för konsumentorganisationer och som avviker från ”principen om att förlorande part betalar”, förefaller de kriterier avseende produktens art som uppställs i nationell lagstiftning för möjligheten att dra fördel av detta system, såsom de tolkats av nationella domstolar, inte kunna äventyra effektivitetsprincipen.

87. I den mån den rätt till ett effektivt rättsmedel som stadfästs artikel 47 i stadgan bekräftas i artikel 52.2 i Mifid I, ska det vidare konstateras att det ifrågavarande nationella systemet gör det möjligt att bevilja konsumentorganisationer rättshjälp utan att det krävs bevis för att dessa inte har tillräckliga medel. Under dessa omständigheter förefaller detta specifika rättshjälpssystem inte kunna påverka konsumentorganisationens rätt till ett effektivt rättsmedel.

88. Det ska också tilläggas att de kriterier som uppställs i nationell rätt för att konsumentorganisationer ska omfattas av det särskilda rättshjälpssystemet inte, såsom den spanska regeringen gjorde gällande vid förhandlingen och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, påverkar rätten för enskilda investerare som är att beteckna som konsumenter att väcka talan individuellt och ansöka om rättshjälp om de inte har tillräckliga medel, i enlighet med relevanta bestämmelser i nationell rätt.

89. Det ankommer även på den nationella domstolen att tillämpa nationell lagstiftning för att motverka rättegångsmissbruk och ogrundade anspråk.

90. Det ska dock påpekas att enbart den omständigheten att en konsumentorganisation för talan för investerare-konsumenter som förfogar över betydande ekonomiska medel och som har investerat i komplexa produkter, inte i sig medför att det ska anses vara fråga om rättegångsmissbruk som leder till att konsumentorganisationen förlorar sin talerätt.

91. Varje annan tolkning skulle, i enlighet med min bedömning ovan, äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 52.2 i Mifid I.

92. Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska artikel 52.2 i Mifid I tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som undantagsvis begränsar konsumentorganisationers rätt att i domstol företräda de individuella intressena hos vissa kategorier av investerare som är att beteckna som konsumenter, på grundval av värdet och arten av de finansiella produkter i vilka de har investerat. Detta påverkar inte frågan om huruvida rätten till rättshjälp och den därmed sammanhängande befrielsen från skyldigheten att betala domstolsavgifter och motpartens rättegångskostnader kan begränsas på grundval av sådana kriterier.

V. Förslag till avgörande

93. Jag föreslår att EU-domstolen ska besvara den fråga som ställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) på följande sätt: Artikel 52.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som undantagsvis begränsar konsumentorganisationers rätt att i domstol företräda de individuella intressena hos vissa kategorier av investerare som är att beteckna som konsumenter, på grundval av värdet och arten av de finansiella produkter i vilka de har investerat. Detta påverkar inte frågan om huruvida rätten till rättshjälp och den därmed sammanhängande befrielsen från skyldigheten att betala domstolsavgifter och motpartens rättegångskostnader kan begränsas på grundval av sådana kriterier.

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1). Det är allmänt känt som och kallas nedan Mifid I.

3 Artikel 11.1 civilprocesslagen. Se punkt 5 ovan.

4 Andra tilläggsbestämmelsen i lag 1/1996. Se punkt 6 ovan.

5 Jag utforskar uttrycket ”investerar-konsumenter” närmare nedan i punkt 65 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

6 På de villkor som anges i artikel 93.1 i Mifid II.

7 Dom av den 3 juni 2021, Jumbocarry Trading ( C‑39/20, EU:C:2021:435, punkt 28).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2024, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” (Sammanslutningar för domare och åklagare) ( C‑53/23, EU:C:2024:388, punkt 14), och dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains ( C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 240).

9 Definitionen av uttrycket ”kollektivt intresse” har varit föremål för diskussion i doktrinen. Se Boré, L., La défense des intérêts collectifs par les associations devant les juridictions administratives et judiciaires, LGDJ, Paris, 1997, s. 3, som påpekar att det kollektiva intresset omfattar minst två personer, och att det inte spelar någon roll om det rör sig om två personer eller två miljarder personer, eftersom detta är ”ordets bokstavliga betydelse; den är klar och enkel” (”C’est un intérêt qui concerne au moins deux personnes. Qu’il en concerne deux ou deux milliards, peu importe, cela reste un intérêt collectif. Tel est le sens littéral du mot ; il est clair et simple”). När det däremot gäller den rättsliga definitionen av uttrycket kollektivt intresse tillstår samma författare att den är ”oklar och föremål för diskussion” (”Son sens juridique, au contraire, est obscure et discuté”). Se Calais-Auloy, J., Temple, H. och Depincé, M., Droit de la consommation. 10:e upplagan, Paris, Dalloz, 2020, s. 719, där det kollektiva intresset definieras som ett ”intresse som ligger mittemellan vissa konsumenters individuella intressen och alla medborgares allmänna intresse” (”interêt qui se trouve à mi-chemin entre les intérêts individuels de quelques consommateurs et l’intérêt général de tous les citoyens”). Se punkt 48 och följande punkter nedan.

10 Min kursivering. Se förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet Khorassani ( C‑678/15, EU:C:2017:100, fotnot 21).

11 Se Daams, L., Private enforcement im Kapitalmarktrecht – Das Verhältnis von Aufsichts- und Zivilrecht nach der MiFID II, Verlag Dr. Kovač, Hamburg, 2021, s. 96, som hänvisar till en ”områdesspecifik fullständig harmonisering” (’bereichsspezifische Vollharmonisierung’). I skäl 7 i Mifid II anges att ”[e]ftersom [Mifid II:s] huvudsakliga mål och syfte är att harmonisera nationella bestämmelser rörande de omnämnda områdena, bör det grunda sig på artikel 53.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)”.

12 Se, i allmänhet, Cafaggi, F. och Micklitz, H.W., New Frontiers of Consumer Protection: The Interplay between Private and Public Enforcement, Intersentia, Antwerpen, 2009; Fairgrieve, D., och Lein, E., Extraterritoriality and Collective Redress, Oxford University Press, Oxford, 2012; Hodges, C., The Reform of Class and Representative Actions in European Legal Systems: A New Framework for Collective Redress in Europe, Hart, Oxford, 2008, s. 15 och följande sidor.

13 Rätten att vidta åtgärder enligt artikel 52.2 i Mifid I påverkar inte de behöriga myndigheternas befogenhet att, i enlighet med artikel 50.2 e i direktivet, kräva att varje form av agerande som strider mot bestämmelser som fastställts vid genomförandet av Mifid I upphör, och inte heller befogenheten att besluta om administrativa sanktioner i enlighet med artikel 51 i Mifid I.

14 Se Hodges, C., The Reform of Class and Representative Actions in European Legal Systems, i det ovan i fotnot 12 anförda verket, s. 15, där det påpekas att ”ändamålet med de åtgärder som en privat enhet, en konsumentorganisation, kan vidta har traditionellt varit begränsat till att utverka förbudsförelägganden för att skydda det allmänna konsumentintresset, snarare än att tillvarata individuella intressen eller förluster”.

15 Så tycks vara fallet i den spanska rättsordningen såsom den har beskrivits av den hänskjutande domstolen. I fransk konsumenträtt finns också exempel på åtgärder som avser de individuella intressena i en konsumentgrupp. Ett exempel är action de groupe simplifiée (förenklad grupptalan) som föreskrivs i artikel L.623-14 i code de la consommation (konsumentköplagen). Denna typ av talan gör det möjligt för konsumentorganisationer att väcka talan när konsumenterna är kända till sin identitet och sitt antal och de har lidit samma skada. Ett annat exempel är action en réprésentation conjointe (talan med gemensam representation), som föreskrivs i artikel L.622-1 i konsumentköplagen. Enligt denna bestämmelse har alla konsumentorganisationer som erkänts vara representerade i hela landet rätt att väcka skadeståndstalan när flera identifierade konsumenter har lidit personlig skada som har ett gemensamt ursprung i samma persons agerande, om minst två av de berörda konsumenterna har gett sin fullmakt till detta. I doktrinen framhålls den särskilda karaktären hos denna talan ”à la Frankrike”, som skiljer sig på så sätt att den är fristående från det kollektiva konsumentintresset och att den har till syfte att försvara en ”samling individuella intressen”, se Poillot, E., ”L’action des associations en réprésentation conjointe” i Sauphanor-Brouillaud N. m.fl., Les Contrats de Consommation. Règles Communes, Traité de Droit Civil sous la direction de Jacques Ghestin, LGDJ, 2011, s. 1075 (min kursivering).

16 Min kursivering. I Frankrike ger artikel L.452-2 i code monétaire et financier (penning- och finanslagen) utsedda investerarorganisationer rätt att väcka skadeståndstalan för de berörda investerarnas räkning när flera identifierade investerare har lidit personlig skada som har ett gemensamt ursprung i samma persons agerande, om minst två av de investerarna har gett sin fullmakt till detta.

17 Se Hodges, C. och Voet, S., Delivering Collective Redress: New Technologies, Oxford, Hart, 2018, s. 12, där det konstateras att ”Europa under många år kämpade med att ta tydlig ställning i-frågan om kollektiv överprövning och att inrätta en sammanhängande rättslig ram”. Se även Mullenix, L.S., ”For the Defense: 28 Shades of European Class Actions” i Uzelac, A., och Voet, S. (red.), Class Actions in Europe, Holy Grail or Wrong Trail?, Springer, 2021, s. 43–69.

18 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2024, Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan) ( C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EGT L 166, 1998, s. 51).

21 Se den kritik som framförts av Hodges, C., The Reform of Class and Representatives Actions in European Legal Systems, i det ovan i fotnot 12 anförda verket), s. 10, där det anges att ”[d]et är ett misstag att tro att unionens rättsakter, särskilt direktiv 98/27 om förbudsförelägganden, harmoniserar en stor del av de redan befintliga nationella kollektiva mekanismerna. Man kan till och med påstå att verkan av detta direktiv är att skymma snarare än att harmonisera eller förenkla den övergripande situationen”.

22 Rådets direktiv av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 1993, s. 27; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 83).

23 Se skäl 2 i Mifid I.

24 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 (EUT L 110, 2009, s. 30).

25 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2020 och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 2020, s. 1).

26 Se Kodek, G., ”Representative Actions – a Judge’s View”, Praefatio, Lex & Forum, vol. 1, 2024, s. 1, som påpekar att direktiv 2020/1828 ”återspeglar det skeptiska och i själva verket restriktiva förhållningssätt som redan kännetecknat unionens tidigare initiativ”.

27 Artikel 3.3 i direktiv 2020/1828.

28 Se skäl 13 i direktiv 2020/1828 där det anges att ”[e]ftersom konsumenters efterfrågan på finansiella tjänster och investeringstjänster ökar är det särskilt viktigt att förbättra tillämpningen av konsumenträtten inom dessa områden”.

29 Min kursivering. Se även skäl 15, där det anges att direktiv 2020/1828 inte ”bör … påverka de rättsakter som förtecknas i bilaga I och … därför inte [bör] … ersätta eventuella efterlevnadsmekanismer som dessa rättsakter skulle kunna innehålla”.

30 Min kursivering.

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2024, G (Avgifter vid förtida uppsägning av avtal) ( C‑371/22, EU:C:2024:21, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

32 Förarbetena till artikel 52.2 i Mifid I visar att lagstiftaren avsåg att ge de åtgärder som avses i denna bestämmelse ett brett tillämpningsområde. Artikel 48.2 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om investeringstjänster och reglerade marknader samt om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentet och rådets direktiv 2000/12/EG (KOM(2002) 625 slutlig) innehöll inledningsfrasen ”[n]är det gäller den rätt att överklaga som avses i punkt 1”. Därmed upprättades en direkt koppling mellan rätten för de organ som angavs däri att vidta åtgärder och rätten att väcka talan vid domstol mot alla beslut som fattats enligt lagar eller andra författningar såsom angavs i artikel 48.1 i det förslaget. Denna inledande fras utelämnades i den slutliga texten.

33 Begreppet kund definieras som ”varje fysisk eller juridisk person till vilken ett värdepappersföretag tillhandahåller investeringstjänster och/eller sidotjänster”. Med begreppet professionell kund avses en kund som uppfyller kriterierna i bilaga II, medan begreppet icke-professionell kund definieras negativt som en kund som inte är en professionell kund.

34 Stuyck, J., ”La notion de consommateur en droit de l’Union européenne”, i Combet, M., Le droit européen de la consommation au XXIe siècle, État des lieux et perspectives, Bruylant, 2022, s. 25.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2019, Pillar Securitisation ( C‑694/17, EU:C:2019:345, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

36 Se förteckningen över direktiv i bilaga I till direktiv 2009/22, vilka innehåller bestämmelser till skydd för konsumenternas intressen. De direktiv som förefaller vara särskilt relevanta är direktiv 93/13 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16).

37 Se Riassetto, I., ”L’investisseur-consommateur à la croisée du droit financier et du droit de la consommation. The investor-consumer at the crossroads of financial and consumer law”, European Journal of Consumer Law – Revue Européenne du Droit de la Consommation, vol. 2, 2023, s. 373.

38 För en objektiv tolkning av konsumentbegreppet, se dom av den 4 juli 2024, Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan) ( C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 49 och där angiven rättspraxis), och dom av den 3 oktober 2019, Petruchová ( C‑208/18, EU:C:2019:825, punkt 55). Se Poillot, E., ”Clients et consommateurs en droit bancaire et financier : entre protection subjective et protection objective de la partie faible en droit européen”, Hors-série Banque & Droit, februari 2023, s. 10, på s. 13; Prorok, J., ”La distinction entre consommateur et investisseur. Commentaire CJUE, 4e chambre, 2 avril 2020, aff. C‑500/18, AU c/Reliantco Investments et Reliantco Investments Limassol Sucursala Bucureşti” Banque & Droit, maj–juni 2020, s. 48, på s. 49.

39 Den relevanta bestämmelsen i Mifid II om systemet för klagomål utanför domstol är artikel 75 och i dess rubrik hänvisas det uttryckligen till ”konsumenters klagomål”.

40 Se skälen 77, 156 och 166 i Mifid II.

41 Se Riassetto, I., ”L’investisseur-consommateur à la croisée du droit financier et du droit de la consommation. The investor-consumer at the crossroads of financial and consumer law”, i det ovan i fotnot 37 anförda verket, s. 369–386; Riassetto, I., ”Prestations de services d’investissement et clauses abusives”, i Henry, X. (dir.), Des contrats civils et commerciaux aux contrats de consommation, Mélanges en l’honneur du Doyen Bernard Gross, Presses Universitaires de Nancy, 2009, s. 273. Se även Poillot, E., ”Clients et consommateurs en droit bancaire et financier : entre protection subjective et protection objective de la partie faible en droit européen”, i det i fotnot 38 anförda verket, s. 15, där det påpekas att de båda skyddssystemens samexistens och koppling har sitt ursprung i artikel 12 FEUF.

42 Se, analogt, dom av den 3 oktober 2019, Petruchová ( C‑208/18, EU:C:2019:825, punkt 42), och dom av den 2 april 2020, Reliantco Investments och Reliantco Investments Limassol Sucursala Bucureşti ( C‑500/18, EU:C:2020:264, punkt 53).

43 Se punkt 7 ovan.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko ( C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 36).

45 Dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 51).

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkterna 29–31).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 53).

48 Vad gäller frågan om finansiering av grupptalan om åtgärder för gottgörelse som förs av konsumentorganisationer, se Hodges, C., The Reform of Class and Representative Actions in European Legal Systems, i det ovan i fotnot 12 anförda verket, på s. 234, där det framhålls att ”det är ett teoretiskt, men … omoraliskt, alternativ att i större eller mindre utsträckning avskärma icke-statliga organisationer från regeln att ’förlorande part betalar’”. Det kan konstateras att direktiv 2020/1828 stöder principen om att ”förlorande part betalar” i samband med grupptalan om åtgärder för gottgörelse. Enligt artikel 12 i nämnda direktiv ska ”[m]edlemsstaterna … säkerställa att den förlorande parten i en grupptalan om åtgärder för gottgörelse är skyldig att betala den vinnande partens kostnader för förfarandet, i enlighet med de villkor och undantag som föreskrivs i nationell rätt som är tillämplig på domstolsförfaranden i allmänhet”.

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 54).

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl. ( C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 57).

51 Jag noterar att direktiv 2020/1828 överlåter åt medlemsstaterna att hantera frågan om rättegångsmissbruk. I skäl 39 i nämnda direktiv anges att medlemsstaterna ”[f]ör att undvika rättegångsmissbruk bör … anta nya regler eller tillämpa befintliga regler enligt nationell rätt så att domstolen eller den administrativa myndigheten kan fatta beslut om att ogilla uppenbart ogrundade ärenden så snart domstolen eller den administrativa myndigheten har mottagit de uppgifter som krävs för att motivera beslutet”.

52 Punkt 71 i förevarande förslag till avgörande.