Domstolens dom (femte avdelningen) den 13 november 2025

I mål C‑678/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) genom beslut av den 10 oktober 2023, som inkom till domstolen den 14 november 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders (referent), generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren R. Șereș,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 januari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Rumäniens regering, genom E. Gane, L. Lițu, A. Rotăreanu och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och E.A. Stamate, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 30 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 4, s. 146) samt artikel 31.1 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan JU och Spitalul Clinic de Pneumoftiziologie Iași (Lung- och tuberkulossjukhuset i Iași, Rumänien) (nedan kallat sjukhuset). Målet rör klassificeringen av JU:s yrkesverksamhet som en verksamhet som utsätter JU för särartade risker avseende hennes säkerhet och hälsa.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 89/391

3. I artikel 1, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, i direktiv 89/391 föreskrivs följande.

”1. Syftet med detta direktiv är att initiera åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

2. För det ändamålet innehåller direktivet dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer, som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer.

3. Detta direktiv skall inte hindra tillämpningen av sådana gällande eller framtida bestämmelser i medlemsstaterna och i gemenskapen som är gynnsammare vad gäller skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa.”

4. Artikel 4 i direktivet har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, arbetstagare och arbetstagarrepresentanter omfattas av sådana lagar och andra författningar som behövs för att bestämmelserna i detta direktiv skall kunna genomföras i praktiken.

2. Medlemsstaterna skall i synnerhet se till att en ändamålsenlig kontroll och tillsyn säkerställs.”

5. Artikel 5 i direktivet har rubriken ”Allmänna bestämmelser”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Arbetsgivaren är skyldig att svara för att arbetstagarens säkerhet och hälsa tryggas i alla avseenden som är förbundna med arbetet.”

6. I artikel 9, som har rubriken ”Arbetsgivarens skyldigheter i övrigt”, i direktivet föreskrivs följande:

”1. Arbetsgivaren skall

a) se till att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer på arbetsplatsen, inbegripet faktorer för sådana grupper som är utsatta för speciella risker,

b) besluta om de skyddsåtgärder som skall vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som skall användas,

c) föra ett register över arbetsolycksfall, som resulterat i att arbetstagaren varit arbetsoförmögen under mer än tre dagar,

d) i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis upprätta rapporter över arbetsolycksfall, som drabbat arbetstagarna.

2. Medlemsstaterna skall fastställa, med hänsyn till verksamhetens art och företagens storlek, de skyldigheter som åvilar skilda grupper av företag i fråga om upprättande av de handlingar som avses i punkt 1 a och b och vid utarbetande av handlingar enligt punkt 1 c och d.”

7. I artikel 11, med rubriken ”Samråd med och medverkan av arbetstagare”, i direktivet föreskrivs i punkt 6 första stycket:

”I överensstämmelse med nationell lagstiftning och/eller praxis har arbetstagare och/eller arbetstagarrepresentanter rätt att vända sig till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.”

Direktiv 2003/88/EG

8. I artikel 1, med rubriken ”Ändamål och räckvidd”, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) föreskrivs följande:

”1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2. Detta direktiv är tillämpligt på

a) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, samt

b) vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

3. Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/391/EEG, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv.

…

4. Bestämmelserna i direktiv 89/391/EEG är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.”

9. I artikel 2, som har rubriken ”Definitioner”, i direktivet stadgas följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

9. tillräcklig vila: att arbetstagarna har regelbundna viloperioder, vars längd anges i tidsenheter och som är tillräckligt långa och sammanhängande för att säkerställa att de inte på grund av trötthet eller ojämn arbetsrytm skadar sig själva, sina kolleger eller andra personer och att deras hälsa inte tar skada, vare sig på kort eller lång sikt.”

10. I artikel 7, med rubriken ”Årlig semester”, i detta direktiv föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

11. Artikel 15, med rubriken ”Gynnsammare bestämmelser”, i samma direktiv har följande lydelse:

”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.”

Rumänsk rätt

Lagen om arbete

12. I artikel 147.1 lagen om arbete föreskrivs följande:

”Arbetstagare som arbetar under svåra, farliga eller skadliga förhållanden, synskadade, andra funktionshindrade och ungdomar under 18 år har rätt till ytterligare årlig semester på minst tre arbetsdagar.”

Lag nr 319/2006

13. I artikel 12.1 och 12,2 i Legea nr. 319/2006 a securității și sănătății în muncă (lag nr 319/2006 om säkerhet och hälsa i arbetet) av den 14 juli 2006 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 646, av den 26 juli 2006) föreskrivs följande:

”1). Arbetsgivaren ska

a) genomföra och hålla tillgänglig en värdering av riskerna för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, särskilt för grupper av arbetstagare som är utsatta för särskilda risker,

b) besluta om de skyddsåtgärder som ska vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som ska användas,

…

2). De skyldigheter som åligger de olika kategorierna av företag vad gäller upprättandet av de handlingar som avses i punkt 1 ska fastställas genom förordning av ministern för arbetsmarknadsfrågor, social solidaritet och familjefrågor med hänsyn till verksamhetens art och företagens storlek.”

14. I artikel 18.7 i denna lag föreskrivs följande:

”Arbetstagarrepresentanter med särskilt ansvar för arbetstagarnas säkerhet och hälsa och/eller arbetstagare får vända sig till de behöriga myndigheterna om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit och de medel som ställts till förfogande av arbetsgivaren inte är tillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet.”

15. I artikel 39.4 i nämnda lag stadgas följande:

”Varje överträdelse av bestämmelserna i artikel 12.1 a och b sanktioneras med en straffavgift på 4000–8000 [rumänska lei (RON) (cirka 860–1 720 euro)].”

Bestämmelser om pensioner och social trygghet, i vilka det fastställs att arbetsplatserna ska klassificeras i förhållande till de risker som arbetstagaren utsätts för på dessa arbetsplatser

– På varandra följande lagar på området

16. Före ikraftträdandet den 1 april 2001 av Legea nr. 19/2000 privind sistemul public de pensii și alte drepturi de asigurări sociale (lag nr 19/2000 om det offentliga systemet för pensioner och andra sociala trygghetsförmåner) av den 17 mars 2000 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 140 av den 1 april 2000), klassificerades arbetsplatser i den tillämpliga rumänska lagstiftningen om ålderspension i tre grupper, nämligen grupp I, som omfattade arbetsplatser som utsatte arbetstagarna för mycket skadliga, mycket svåra eller mycket farliga arbetsförhållanden, grupp II, som omfattade arbetsplatser som utsatte arbetstagarna för skadliga, svåra eller farliga förhållanden, och grupp III, som omfattade övriga arbetsplatser.

17. Artikel 19.1 och 19.2 i lag nr 19/2000 hade följande lydelse:

”1). I denna lag avses med ’arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden’ sådana arbetsplatser som varaktigt eller vid vissa tidpunkter väsentligt kan påverka de försäkrades arbetsförmåga på grund av den höga graden av riskexponering.

2). Kriterierna och metoden för klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden ska fastställas genom beslut av regeringen på grundval av ett gemensamt förslag från ministeriet för arbetsmarknadsfrågor, familjefrågor och frågor om socialt skydd och från hälso- och sjukvårdsministeriet.”

18. Legea nr. 263/2010 privind sistemul unitar de pensii publice (lag nr 263/2010 om det enhetliga offentliga pensionssystemet) av den 16 december 2010 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 852, av den 20 december 2010), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, upphävde och ersatte lag nr 19/2000. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2011.

19. I artikel 28.1 i lag nr 263/2010, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”De arbetsvillkor under vilka personer som omfattas av det offentliga pensionssystemet utövar sin verksamhet kan vara normala, särartade eller särskilda.”

20. I artikel 29 i samma lag föreskrivs följande:

”1. De arbetsplatser som klassificeras enligt de kriterier och den metod som föreskrivs i den lagstiftning som gällde vid tidpunkten för klassificeringen ska anses utsätta arbetstagarna för särartade förhållanden.

1 bis. Utlåtanden om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden som löper ut den 31 december 2018 förlängs till och med den 1 september 2023, då arbetsgivarna är skyldiga att normalisera arbetsvillkoren.

1 ter. Perioden mellan den 31 december 2018 och den 1 september 2023 utgör en avgiftsperiod med särartade arbetsvillkor, för vilken arbetsgivarna är skyldiga att betala en avgift på 4 procent i enlighet med artikel 138 b i [Legea nr. 227/2015 privind Codul fiscal (lag nr 227/2015 om skatter)], i dess ändrade och kompletterade lydelse.”

21. Artikel 55.1 i denna lag har följande lydelse:

”Personer som har fullgjort en fullständig avgiftsperiod har rätt till ålderspension med en sänkning av den normala pensionsåldern enligt följande: a) enligt tabell nr 1 för personer som har fullgjort arbetsperioder under särartade arbetsförhållanden

…”

22. I artikel 169.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Personer som omfattas av det offentliga pensionssystemet och vars pensionsrättigheter har fastställts i enlighet med den lagstiftning som gällde före den 1 april 2001 och som har arbetat på arbetsplatser som hör till grupp I och/eller II, har rätt till en kumulativ ökning av antalet årliga poäng under denna period enligt följande:

…

b) 25 procent för perioder då de arbetat på en arbetsplats som omfattas av grupp II.”

23. Enligt de på varandra följande lagstiftningarna om sociala avgifter har olika avgiftssatser fastställts beroende på om arbetet utförs under normala, särartade eller speciella förhållanden.

– Regeringens beslut om klassificering av arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade arbetsförhållanden

24. Kriterierna och metoden för klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade arbetsförhållanden, å ena sidan, och förnyelsen av utlåtandena om klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, å andra sidan, har varit föremål för på varandra följande beslut av regeringen.

25. I artikel 2.1 och 2.2 i Hotărârea Guvernului nr. 261/2001 privind criteriile și metodologia de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 261/2001 om kriterier och metod för klassificering som arbetsplats där arbetstagare utsätts för särartade förhållanden), av den 22 februari 2001 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 114, av den 6 mars 2001), föreskrevs följande

”1. Följande kriterier gäller för klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden:

a) Förekomst i arbetsmiljön av arbetsrelaterade fysiska olägenheter, såsom buller, vibrationer, elektromagnetiska vågor, tryck, joniserande strålning, värmestrålning, laserstrålning med hög effekt utan skydd samt kemiska eller biologiska störningar i arbetet enligt de allmänna arbetssäkerhetsreglerna, som överskrider de tillåtna gränsvärden som anges i dessa regler.

b) En specifik kroppslig reaktion på arbetsrelaterade störningar, som påvisats genom indikatorer på exponering och/eller biologisk påverkan som fastställts på uppdrag av hälso- och familjeministeriet.

c) Dödlighet, uttryckt som arbetssjukdomar som registrerats på arbetsplatsen under de senaste 15 åren.

2. Klassificeringen som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden ska ske i enlighet med bestämmelserna i artikel 7 och/eller, i förekommande fall, artikel 8, samtidigt uppfylla kriterierna i punkt 1 a och b eller i punkt 1 a och c.”

26. I artikel 3.1 i beslut 261/2001 föreskrevs följande:

”Klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden ska ske inom ramen för följande metod, som består i att företrädesvis i tur och ordning tillämpa följande särskilda åtgärder:

a) identifiering av den arbetsplats som ska klassificeras som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden och fastställande av kriterier för denna klassificering, som arbetsgivaren ska göra tillsammans med lagstadgade representativa fackföreningar eller, i förekommande fall, med arbetstagarrepresentanter i arbetarskyddskommittén, om sådan finns,

b) sakkunskap på arbetsplatserna när det gäller arbetstagarnas säkerhet,

c) fastställande av yrkesrelaterade olägenheter i enlighet med bestämmelserna i artikel 4.1, varvid fastställelsebeslutet åtminstone ska innehålla följande upplysningar: enhet, sektion, verkstad, arbetsplats, yrkesrelaterad olägenhet, uppmätta värden, tillåtna gränsvärden, mätmetod,

d) ansökan från arbetsgivaren till behöriga institutioner som utpekats av ministeriet för hälso- och familjefrågor om en förteckning över registrerade yrkessjukdomar eller en förteckning över läkarundersökningar av personal som arbetar på arbetsplatser där de utsätts för särartade förhållanden, i syfte att fastställa organets specifika svar,

e) bedömning av de arbetsplatser som arbetsgivaren har identifierat under a tillsammans med lagstadgade representativa fackföreningar eller, i förekommande fall, med arbetstagarrepresentanter i arbetarskyddskommittén, om sådan finns, i enlighet med bilaga 2 eller 3,

f) fastställande av tekniska, hälsorelaterade och organisatoriska åtgärder för arbetarskydd som är anpassade till arbetsförhållanden och miljöfaktorer som är specifika för arbetsplatsen,

g) inhämtande av ett utlåtande från den relevanta lokala yrkesinspektionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 4,

i) klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden i enlighet med artikel 19.4 i lag nr 19/2000.”

27. I artikel 4 i beslut nr 261/2001 föreskrevs följande:

”1. För klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden krävs ett beslut från den relevanta lokala yrkesinspektionen på grundval av följande handlingar:

a) de skademätningar som utförs av de godkända laboratorier som avses i bilaga 1 och som endast utförs i närvaro av yrkesinspektörer som intygar att tekniska och organisatoriska åtgärder har vidtagits för att normalisera arbetsförhållandena den dag då de utfördes, att alla arbetsskyddsanordningar fungerar normalt vid mätningen och att de tekniska processerna genomförs under normala förhållanden,

b) resultaten från de relevanta lokala yrkesinspektionernas mätningar, som ska dokumenteras i ett protokoll och som direkt kommer att hänvisa till efterlevnaden av bestämmelserna i de allmänna normerna för arbetarskydd, de särskilda normerna för arbetarskydd och andra relevanta normativa rättsakter,

c) kopior av förteckningen över yrkessjukdomar eller sammanfattningen av medicinska analyser och utvärderingsblanketten enligt bilaga 2 eller 3.

2. Utlåtandet ska ha en giltighetstid på högst tre år, med möjlighet till förlängning.

…”

28. Enligt artikel 8.1 i beslut nr 261/2001 gällde följande:

”Arbetsgivare som har utpekat arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden och som inte omfattas av artikel 7 är skyldiga att under en period av sex år från och med den dag då detta beslut offentliggörs i Monitorul Oficial al României, del I, vidta alla tekniska och organisatoriska åtgärder för att normalisera arbetsvillkoren i enlighet med lag nr 90/1996 [som ersatts av lag nr 319/2006], de allmänna normera för arbetarskydd, de särskilda normerna för arbetarskydd eller andra tillämpliga normer på området.”

29. I artikel 1 i Hotărârea Guvernului nr. 246/2007 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 246/2007 om metoden för att förnya utlåtanden om klassificering som en arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden), av den 7 mars 2007 (Monitorul Oficial al României, nr 169, av den 9 mars 2007) (nedan kallat beslut nr 246/2007), föreskrevs följande:

”1. Från och med den dag då förevarande beslut träder i kraft får utlåtanden om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden som gäller till och med den 6 mars 2007, och som beviljats i enlighet med bestämmelserna i [beslut nr 261/2001] i dess ändrade och kompletterade lydelse, förnyas i enlighet med den metod som fastställs i förevarande beslut.

2. Giltighetstiden för de utlåtanden som förnyas enligt detta beslut får inte sträcka sig längre än till och med den 31 december 2008.”

30. Artikel 2 i beslut nr 246/2007 hade följande lydelse:

”1. En förnyelse av ett utlåtande om klassificering som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden ska beviljas av den relevanta lokala yrkesinspektionen på grundval av följande handlingar:

a) En ansökan om förnyelse av utlåtandet om klassificering som arbetsplats med särartade förhållanden, undertecknad av arbetsgivarens rättsliga företrädare eller av en annan person som utsetts av arbetsgivaren i enlighet med lag, samt av företrädare för de representativa fackföreningarna eller, i förekommande fall, arbetstagarrepresentanterna, senast 30 dagar efter dagen för detta besluts ikraftträdande.

b) Intyg om fastställande av yrkesrelaterade olägenheter utfärdade av laboratorier som enligt lag är behöriga att intyga att yrkesmässiga gränsvärden har överskridits på arbetsplatser som klassificerats som utsatta för särartade förhållanden för arbetstagarna, eller handlingar som styrker förekomsten av mycket farliga kemiska eller biologiska substanser som inte omfattas av ett tillåtet gränsvärde.

c) En plan för förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder som syftar till att förbättra nivån på arbetstagarnas säkerhet och hälsa, inbegripet graderade åtgärder och insatser, så att arbetsplatserna senast den 31 december 2008 kan klassificeras som arbetsplatser där normala förhållanden råder.

2. De yrkesmässiga störningarna ska endast fastställas i närvaro av den yrkesinspektör som utnämnts för detta ändamål av den relevanta lokala yrkesinspektionen.

3. De handlingar som avses i punkt 1 b och c får inges till den relevanta lokala yrkesinspektionen senast 120 dagar från dagen för den ansökan som avses i punkt 1 a.

4. Den relevanta lokala yrkesinspektionen kan bevilja en förnyelse av utlåtandet att klassificera en arbetsplats som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden inom 15 dagar från att den har mottagit samtliga handlingar som anges i punkt 1.

5. Om de villkor som anges i punkt 3 inte uppfylls ska utlåtandet om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden inte förnyas.

…”

31. I artikel 4 i beslut nr 246/2007 föreskrevs följande:

”Arbetsgivare som inte har erhållit förnyelse av klassificeringen som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden kan inom 15 dagar efter mottagandet av beslutet inge en begäran om omprövning till yrkesinspektionen, som ska behandla nämnda begäran inom 30 dagar enligt lag eller direkt väcka talan vid behörig domstol enligt lag.

…”

32. I Artikel 1 i Hotărârea Guvernului nr. 1622/2008 pentru modificarea și completarea Hotărârii Guvernului nr. 246/2007 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 1622/2008 om ändring och komplettering av beslut nr 246/2007 om metoden för förnyelse av utlåtanden om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden), av den 10 december 2008 (Monitorul Oficial al României, nr 862, av den 20 december 2008) föreskrevs följande:

”1. Från och med den 1 januari 2009 får utlåtanden om klassificering som arbetsplats där arbetstagarna utsätts för särartade förhållanden, som gäller till och med den 31 december 2008, förnyas i enlighet med den metod som fastställs i detta beslut.

2. Bestämmelserna i detta beslut ska endast tillämpas på arbetsgivare som innehar ett utlåtande om förnyelse den 31 december 2008 och som vid den tidpunkten inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att normalisera arbetsvillkoren.

3. Giltighetstiden för utlåtanden som förlängs i enlighet med detta beslut får inte sträcka sig längre än till och med den 31 december 2009.”

33. En sådan möjlighet till årlig förnyelse av tidigare beviljade ”utlåtanden om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden” föreskrevs därefter i andra på varandra följande regeringsbeslut fram till år 2014.

34. Hotărârea Guvernului nr. 1014/2015 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 1014/2015 om metoden för att förnya utlåtanden om klassificering som en arbetsplats där arbetstagare utsätts för särartade förhållanden), av den 30 december 2015 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 986, av den 31 december 2015), i vilket det föreskrevs en sådan möjlighet till förnyelse till och med den 31 december 2018, innehöll en artikel 4 med följande lydelse: ”Arbetsgivare som inte har erhållit förnyelse av klassificeringen som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden kan väcka talan direkt vid behörig domstol enligt lag”.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

35. Klaganden i målet vid den nationella domstolen har sedan mer än 30 år varit anställd som läkare specialiserad i lungmedicin vid sjukhuset, en allmännyttig vårdinrättning som är en juridisk person och underställd den lokala förvaltningsmyndigheten.

36. Fram till den 31 december 2006 klassificerades hennes arbetsplats som att den utsatte henne för arbetsförhållanden som omfattas av grupp II och därefter för ”särartade arbetsförhållanden” i den mening som avses i den rumänska lagstiftning som successivt var tillämplig i fråga om ålderspension och social trygghet. En sådan klassificering gav klaganden i det nationella målet rätt till ytterligare årliga semesterdagar, en sänkning av pensionsåldern och en ökning av antalet poäng vid beräkningen av hennes ålderspension. Sjukhuset skulle, i egenskap av arbetsgivare och med hänsyn till denna klassificering, betala socialförsäkringsavgifter som var högre än de avgifter som skulle betalas för en arbetstagare vars arbetsplats klassificerades som en arbetsplats där arbetstagaren utsattes för ”normala” förhållanden.

37. Från och med den 1 januari 2007 klassificerades emellertid hennes arbetsplats som en arbetsplats som utsatte henne för ”normala förhållanden”, trots att hennes tjänstgöring och arbetsvillkor förblev oförändrade, och sjukhuset var inte längre skyldigt att betala högre sociala avgifter för klaganden i det nationella målet.

38. Sjukhuset förfogade över ett utlåtande från Inspectoratul Teritorial de Muncă Iași (den relevanta lokala yrkesinspektionen i Iași, Rumänien (nedan kallad ITM) av den 11 december 2001, i vilket det godkändes att sjukhusets arbetsplatser utsatte arbetstagarna för ”särartade förhållanden” och i vilket det fastställdes en tidsfrist till den 31 mars 2004 för genomförandet av tekniska och organisatoriska åtgärder för att normalisera arbetsförhållandena på dessa arbetsplatser. Detta utlåtande förlängdes genom ett annat utlåtande av den 29 mars 2004, med en frist för normalisering av arbetsvillkoren som fastställdes till den 31 december 2006.

39. Eftersom sjukhuset emellertid inte hade fått någon förlängning av det sistnämnda utlåtandet underrättade ITM, genom skrivelse av den 2 februari 2007, sjukhuset om att den period för vilken klassificeringsutlåtandet av den 29 mars 2004 hade beviljats hade löpt ut och att det således hade upphört att gälla den 31 december 2006.

40. Till följd av denna skrivelse antog sjukhuset ett beslut enligt vilket dess personal från och med den 1 januari 2007 arbetade under normala arbetsförhållanden. Samtidigt vände sig sjukhuset till Autoritatea de Sănătate Publică Iași (Folkhälsomyndigheten i Iași, Rumänien) och begärde ett utlåtande om huruvida klassificeringen som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden skulle bibehållas eller förlängas. Eftersom myndigheten inte svarade, översände sjukhuset den 19 mars 2007 en andra skrivelse till myndigheten och begärde på nytt ett utlåtande om inverkan av den befintliga yrkesrelaterade risken på arbetsplatserna i syfte att ITM skulle förnya utlåtandet om klassificering av den 29 mars 2004. Inte heller denna skrivelse besvarades. Sjukhuset begärde även, genom skrivelse av den 28 juni 2007, att ITM skulle förnya detta klassificeringsutlåtande från och med den 1 januari 2007 och skickade en tredje skrivelse till folkhälsomyndigheten i Iași den 27 december 2007. Sjukhuset vände sig dessutom till ITM och arbetsmarknadsministeriet.

41. Klaganden i det nationella målet, som av en slump fick reda på att sjukhuset sedan den 1 januari 2007 inte längre betalade de sociala avgifter som hänförde sig till att hennes arbetsplats klassificerades som en arbetsplats med ”särartade förhållanden”, väckte talan vid Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași, Rumänien) och yrkade att hennes arbetsplats skulle klassificeras som att hon utsattes för ”särartade förhållanden” och att hennes arbetsgivare skulle förpliktas att betala de höjda sociala avgifter som arbetsgivaren var skyldig att erlägga på grund av den yrkesverksamhet som klaganden hade utfört under dessa förhållanden efter den 31 december 2006.

42. Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași) ogillade talan genom dom av den 15 juli 2022. Tribunalul Iași angav därvid att det enligt den nationella lagstiftningen om klassificering av arbetsplatser, och i synnerhet enligt regeringsbeslut nr 1014/2015, krävs att arbetsgivaren följer ett särskilt förfarande för att erhålla den klassificering som krävs, bland annat genom att begära och erhålla ett klassificeringsutlåtande från ITM. Nämnda domstol underströk även att för det fall arbetsgivaren inte hade fått något svar på sin begäran om klassificering eller någon annan begäran som riktats till nationella institutioner, hade arbetsgivaren möjlighet att väcka talan mot dessa vid behörig domstol för att tvinga dem att uppfylla sina skyldigheter, så att alla steg i förfarandet för att klassificera arbetsplatser som arbetsplatser som utsatte arbetstagarna för ”särartade förhållanden” och för att utfärda ett klassificeringsutlåtande med detta innehåll iakttogs.

43. Klaganden i det nationella målet överklagade denna dom till Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde bland annat gällande att sjukhuset inte hade vidtagit de åtgärder som föreskrivs i artikel 2 i beslut nr 246/2007, vilket innebar att hennes arbetsgivare, antingen av oaktsamhet eller i ond tro, i praktiken inte hade inlett förfarandet för att erhålla ett utlåtande om klassificering av hennes arbetsplats som en arbetsplats som utsatte henne för ”särartade förhållanden” från och med år 2007. Klaganden i det nationella målet har i detta avseende gjort gällande att hennes arbetsförhållanden på arbetsplatsen inte har ändrats. Risker och ansvar har inte har minskat sedan hon anställdes. Genom att ha arbetat med covid 19-patienter har hennes arbete tvärtom blivit mycket intensivare och krävande, vilket har inverkat menligt på hennes och hennes anhörigas vardag.

44. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den rumänska lagstiftaren har ansett att klassificeringen som en arbetsplats där arbetstagarna utsätts för ”särartade förhållanden” syftar till att motverka de långsiktiga effekterna av att utföra arbetsuppgifter på en arbetsplats som, trots alla åtgärder som vidtagits för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, fortsätter att utsätta dem för stora risker i arbetet. En sådan klassificering skulle ge arbetstagarna ytterligare kompenserande förmåner. Deras ålderspension skulle således beräknas på grundval av en längre verksamhetsperiod, och således en kortare avgiftsperiod, än om de hade varit utsatta för ”normala” förhållanden på arbetsplatsen. Dessutom har arbetstagare som utsätts för ”särartade förhållanden” rätt till ytterligare semester för att de ska kunna återfå ett tillfredsställande hälsotillstånd till följd av en längre viloperiod.

45. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att den rumänska lagstiftaren har föreskrivit två typer av begränsningar för klassificering av en arbetsplats som utsätter arbetstagare för ”särartade förhållanden”. För det första har lagstiftararen infört processuella begränsningar genom att ställa som villkor för denna klassificering bland annat att ITM avger ett positivt utlåtande. För det andra begränsade lagstiftaren möjligheten att erhålla en sådan placering i tiden, eftersom den endast kunde beviljas arbetsgivare som existerade den 31 december 2002, oberoende av vid vilken tidpunkt anställningsförhållandet med arbetstagarna trädde i kraft. Sedan år 2007 kan dessutom en sådan klassificering inte längre förnyas. Endast en befintlig klassificering kan förnyas, bland annat under förutsättning att arbetsgivaren har ett giltigt klassificeringsutlåtande från ITM vid tidpunkten för ansökan om förnyelse.

46. Den nationella lagstiftningen gör det inte heller möjligt för arbetstagare att vända sig till den behöriga arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid nationell domstol om de anser att arbetsgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter i fråga om klassificering av deras arbetsplats som en arbetsplats som utsätter dem för ”särartade förhållanden”, oavsett om det gäller en arbetsperiod som har löpt ut eller en kommande arbetsperiod.

47. På grundval av en restriktiv tolkning av den nationella lagstiftningen konstaterade Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) att det inte fanns något allmänt rättsmedel för att få fastställt de ”särartade förhållanden” som arbetstagarna har arbetat under efter den 1 april 2001 eller för att förplikta arbetsgivarna att klassificera arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för sådana förhållanden när nämnda arbetsgivare inte har erhållit eller, i förekommande fall, när de inte har förnyat de utlåtanden i vilka en sådan klassificering fastställs. Vidare har Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) slagit fast att den omständigheten att de arbetsgivare som har rätt att inleda det administrativa förfarandet för att klassificera en arbetsplats men inte har gjort det i rätt tid inte gör det möjligt för arbetstagaren att åberopa allmänna rättsregler för att få sin arbetsplats klassificerad som en arbetsplats som utsätter vederbörande för andra förhållanden än ”normala” och ett avgörande från de allmänna domstolarna i denna riktning strider mot gällande lagstiftning och principen om maktdelning. Denna rättspraxis har för övrigt förklarats vara förenlig med den rumänska konstitutionen av Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) som i dom av den 6 december 2018, slog fast, med hänvisning till dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl. ( C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203), och till artikel 16.1 i direktiv 89/391 att nämnda dom och direktiv inte påverkade nämnda förenlighet med konstitutionen.

48. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats av dessa högsta domstolar, är förenlig med artikel 9 och artikel 11.6 i direktiv 89/391 samt med artikel 31.1 och artikel 47 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att även om artikel 11.6 i direktiv 89/391 har införlivats med rumänsk rätt genom artikel 18.7 i lag nr 319/2006, har den bestämmelse i vilken det föreskrivs att arbetstagarna har rätt att vända sig till behörig arbetsmiljöansvarig myndighet för att kontrollera om de åtgärder som arbetsgivaren har vidtagit och de medel som används av arbetsgivaren är tillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa på arbetsplatsen inte införts i den lagstiftning av lägre rang om värdering av arbetsmiljörisker för arbetstagare på medellång eller lång sikt.

49. Enligt den hänskjutande domstolen är syftet med klagandens talan, till skillnad från vad som var fallet i det mål som avgjordes genom dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl. ( C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203), inte att fastställa pensionsrättigheter, utan att erkänna de risker i arbetet som är utmärkande för de särartade förhållanden som hon utsätts för på sin arbetsplats. Även om den omständigheten att klaganden i det nationella målet klassificeras som utsatt för ”särartade förhållanden” på sin arbetsplats indirekt får konsekvenser för rätten till social trygghet, syftar hennes talan huvudsakligen till att en sådan klassificering ska erkännas och tillämpas såväl för förfluten tid som för framtiden, eftersom hennes arbetsförhållanden inte har ändrats sedan hon anställdes. Klaganden i det nationella målet har således gjort gällande att hon på arbetsplatsen har utsatts för, och fortfarande utsätts för, allvarliga riskfaktorer för hennes hälsotillstånd, vilka överskrider gränsvärdena, dock utan att ha tillgång till något rättsmedel för att begära att det ska fastställas såväl förekomst som omfattning av de yrkesrelaterade olägenheterna på arbetsplatsen och att arbetsplatsen ska klassificeras som att den utsätter henne för andra arbetsförhållanden än ”normala” arbetsförhållanden.

50. Den hänskjutande domstolen har vidare erinrat om att artikel 12 i lag nr 319/2006 visserligen införlivar artikel 9 i direktiv 89/391 med den rumänska rättsordningen, men att de skyldigheter för arbetsgivare som avses i sistnämnda bestämmelse inte har något samband med skyldigheten att klassificera arbetsförhållandena på företagsnivå på ett exakt och korrekt sätt. Vidare finns det inte heller någon nationell rättsakt av lägre rang som fastställer verkningarna av att de företag i vilka det föreligger betydande risker för arbetstagarnas hälsa inte uppfyller sina skyldigheter att utvärdera och följa upp risker i arbetet. Även om ett åsidosättande av de skyldigheter som anges i artikel 12 i lag nr 319/2006 kan leda till att en administrativ sanktionsavgift påförs arbetsgivaren, har avsaknaden av en korrekt värdering av de arbetsrelaterade riskerna på arbetsplatsen inte någon annan rättsverkan.

51. Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att samspelet mellan unionsrätten och nationell rätt måste klargöras. Den hänskjutande domstolen anser i synnerhet att eftersom det är omöjligt att göra en direktivkonform tolkning av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 11.6 i direktiv 89/391 är ovillkorlig, fullständig och precis, så att den har direkt effekt, med följd att denna bestämmelse, jämförd med artikel 31.1 och artikel 47 i stadgan, kan ge arbetstagare, såsom klaganden i det nationella målet, ett effektivt domstolsskydd när rättsinnehavare, såsom arbetsgivarna, inte uppfyller sina lagstadgade skyldigheter, såsom dem i fråga om klassificering av en arbetsplats som en arbetsplats som utsätter arbetstagare för ”särartade förhållanden”.

52. Under dessa omständigheter beslutade Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Utgör artiklarna 9 och 11.6 i [direktiv 89/391] hinder för en bindande nationell lagstiftning och praxis enligt vilka arbetstagarna inte har rätt att vända sig direkt till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren har vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, och inte heller kan väcka talan vid domstol om de anser att arbetsgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter vad gäller klassificeringen som arbetsplatser där arbetstagarna utsätts för särartade förhållanden, vare sig för den fullgjorda tjänstgöringstiden eller för den framtida anställningsperioden?

2) Har artikel 11.6 i direktiv 89/391 vertikal direkt effekt och ger denna artikel, jämförd med artiklarna 31.1 och 47 i [stadgan], arbetstagarna rätt till domstolsskydd för det fall rättsinnehavare inte uppfyller sina lagstadgade skyldigheter?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

53. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9 och artikel 11.6 i direktiv 89/391 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av nationella domstolar, enligt vilken en arbetstagare inte kan vända sig till den behöriga nationella arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid en nationell domstol för att fastställa eller ändra den klassificering av arbetsplatsen som föreskrivs i denna lagstiftning, med hänsyn till de hälsorisker som vederbörande utsätts för, vilka är högre än vad som är normalt för arbetstagare, och för att på grundval av denna nya klassificering tillerkännas ytterligare pensionsrättigheter och årlig betald semester.

54. Det framgår av rubriken och artikel 1.1 i direktiv 89/391 att syftet med direktivet är att genomföra åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. För det ändamålet anges i direktivet, såsom preciseras i artikel 1.2 i detta direktiv, dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer. Direktivet återspeglar och specificerar således varje arbetstagares rätt till hälso- och säkerhetsmässiga arbetsvillkor, vilka slås fast i artikel 31.1 i stadgan.

55. För att uppnå detta mål åläggs medlemsstaterna enligt artikel 4 i direktiv 89/391, jämförd med artikel 5.1 i samma direktiv, att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivarna är skyldiga att trygga arbetstagarnas säkerhet och hälsa i alla avseenden som är förbundna med arbetet.

56. I artikel 9.1 i nämnda direktiv preciseras att arbetsgivaren är skyldig att se att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer på arbetsplatsen, inbegripet faktorer för sådana grupper som är utsatta för speciella risker, besluta om de skyddsåtgärder som ska vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som ska användas, föra ett register över arbetsolycksfall, som resulterat i att arbetstagaren varit arbetsoförmögen under mer än tre dagar, i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis upprätta rapporter över arbetsolycksfall, som drabbat arbetstagarna. I artikel 9.2 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa de skyldigheter som åvilar skilda grupper av företag, med hänsyn till verksamhetens och företagens storlek, i fråga om upprättande av de handlingar som har samband med de skyldigheter som avses i artikel 9.1.

57. I artikel 11.6 i direktiv 89/391 stadgas att arbetstagare och/eller arbetstagarrepresentanter har rätt att vända sig till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.

58. Varken dessa bestämmelser eller de övriga bestämmelserna i direktiv 89/391 ålägger medlemsstaterna att se till att arbetsplatserna klassificeras utifrån hur stora hälsoriskerna är för de personer som arbetar på dessa arbetsplatser, för att dessa personer i förekommande fall ska kunna åtnjuta vissa ytterligare rättigheter i fråga om pension och semester.

59. Det kan emellertid inte uteslutas att ett system för klassificering av arbetsplatser utifrån sådana risker kan påverka arbetsgivarnas skyldigheter enligt direktiv 89/391. I ett sådant fall ska medlemsstaternas genomförande av ett sådant system ske med iakttagande av de skyldigheter som följer av detta direktiv. Detta är inte fallet när genomförandet av detta system medför att arbetsgivare kan undandra sig vissa av dessa skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl., C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203, punkterna 42 och 44).

60. I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den tillämpliga nationella lagstiftningen består av två delar som är tillämpliga parallellt.

61. Den första delen består av lag nr 319/2006. Såsom domstolen redan har konstaterat införlivar denna lag direktiv 89/391 med rumänsk rätt (dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl., C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203, punkt 43). I synnerhet införlivar artikel 12.1 a och b samt artikel 18.7 i denna lag artikel 9.1 och 9.2 respektive artikel 11.6 i direktivet. I artikel 39.4 i nämnda lag föreskrivs dessutom sanktioner för det fall arbetsgivaren underlåter att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artikel 12.1 a och b i samma lag. Den hänskjutande domstolens frågor avser emellertid inte detta införlivande och det har inte bestritts i det nationella målet att arbetstagarna har möjlighet att vända sig till den behöriga arbetsmiljöansvariga myndigheten eller att väcka talan vid nationell domstol för att bestrida de åtgärder som de anser vara otillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet.

62. I den andra delen, inom ramen för vilken den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, föreskrivs en möjlighet för arbetsgivarna att klassificera arbetsplatserna i olika kategorier beroende på de hälsorisker som arbetstagarna utsätts för. Beroende på vilken kategori arbetsplatserna klassificeras i kan arbetstagarna komma i åtnjutande av vissa ytterligare pensionsrättigheter och semesterrättigheter. Enligt de bestämmelser i nationell rätt som omfattas av den andra delen, såsom de har tolkats av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen), är det emellertid endast arbetsgivaren som kan framställa en begäran om klassificering eller om förnyelse av klassificeringen av arbetsplatsen i förhållande till risken. Arbetstagaren får inte vända sig till den behöriga nationella arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid nationell domstol för att få fastställt att hans eller hennes arbetsvillkor tillhör en kategori som utsätter honom eller henne för särartade risker eller för att tvinga arbetsgivaren att klassificera vederbörandes arbetsplats i en sådan kategori.

63. Klaganden i det nationella målet har ifrågasatt att hennes arbetsplats inte har klassificerats som att hon utsätts för ”särartade förhållanden” i arbetet sedan den 1 januari 2007. Denna avsaknad av klassificering får bland annat till följd att hon från detta datum berövas rätten till ett större antal betalda semesterdagar per år och ytterligare pensionsrättigheter i form av dels en sänkning av pensionsåldern, dels en ökning av antalet poäng för beräkning av pensionen, varvid arbetsgivaren är skyldig att betala höjda socialförsäkringsavgifter.

64. Det ska således prövas huruvida en nationell lagstiftning som föreskriver ett system för klassificering av arbetsplatser utifrån de hälsorisker som arbetstagarna utsätts för påverkar de skyldigheter som åligger arbetsgivarna enligt direktiv 89/391, när tillämpningen av ett sådant system medför att arbetstagarna tillerkänns vissa ytterligare rättigheter i fråga om pensionsrättigheter och årlig betald semester.

65. Vad beträffar beviljandet av ytterligare rättigheter i fråga om pensionsrättigheter, erinras om att beviljandet av sådana rättigheter inte bidrar till det mål att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet som eftersträvas med detta direktiv. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande vad gäller de ytterligare pensionsrättigheter som konkret avses i den omtvistade nationella lagstiftningen, avser ökningen av antalet poäng för beräkning av ålderspensionen inte arbetsvillkoren under arbetstagarnas anställningsperiod, utan villkoren för dessa arbetstagare under den period som följer på denna period. Dessutom har sänkningen av pensionsåldern för arbetstagare som utsätts för ”särartade förhållanden” inte något samband med genomförandet av åtgärder för att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Dessa rättigheter utgör i själva verket kompenserande förmåner för den aktuella risken som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 89/931.

66. Vad vidare beträffar beviljandet av rätten till ytterligare årlig betald semester, erinrar domstolen om att bestämmelserna i direktiv 89/391 ska läsas tillsammans med bestämmelserna i direktiv 2003/88. I artikel 1.4 i sistnämnda direktiv föreskrivs nämligen att bestämmelserna i direktiv 89/391 ska tillämpas fullt ut på de aspekter av arbetstiden som regleras i direktiv 2003/88, utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i detta direktiv.

67. Direktiv 2003/88 syftar till att föreskriva minimikrav för att förbättra arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor genom en tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid. Syftet med denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna bland annat ges minimitider för vila (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Loredas, C‑531/23, EU:C:2024:1050, punkterna 29 och 30 samt där angiven rättspraxis).

68. I artikel 2.9 i direktiv 2003/88 definieras således ”tillräcklig vila” som att arbetstagarna har regelbundna viloperioder, vars längd anges i tidsenheter och som är tillräckligt långa och sammanhängande för att säkerställa att de inte på grund av trötthet eller ojämn arbetsrytm skadar sig själva, sina kolleger eller andra personer och att deras hälsa inte tar skada, vare sig på kort eller lång sikt.

69. Av detta följer att det för att säkerställa arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet kan vara motiverat att bevilja en arbetstagare ytterligare semesterdagar på grund av svåra arbetsförhållanden som medför risker för hans eller hennes hälsa eller person.

70. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande innehåller direktiv 2003/88 emellertid inte något krav på att ytterligare årliga semesterdagar ska beviljas av sådana skäl.

71. I artikel 7.1 i direktiv 2003/88 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av sådan semester. Det framgår dessutom uttryckligen av ordalydelsen i denna bestämmelse, i artikel 1.1, 1.2 a respektive artikel 15 i direktivet, att direktivet endast fastställer minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden och inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa nationella bestämmelser som bättre skyddar arbetstagarna.

72. Av detta följer dels att direktiv 2003/88 inte utgör hinder för nationella bestämmelser som ger rätt till årlig betald semester under längre tid än de fyra veckor som föreskrivs i artikel 7.1 i direktivet, på de villkor för rätt till och beviljande av årlig betald semester som fastställs i nationell rätt, dels att rätten till årlig betald semester som överstiger det minimum som krävs enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 inte regleras av detta direktiv, utan av nationell rätt, utanför det system som inrättats genom direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkterna 33 och 35 samt där angiven rättspraxis).

73. Mot bakgrund av dessa överväganden omfattas den rätt till ytterligare årlig betald semester som beviljas arbetstagare på grund av att deras arbetsplats klassificeras som att de utsätts för särartade arbetsrelaterade risker inte av tillämpningsområdet för direktiven 2003/88 och 89/391.

74. En nationell lagstiftning som föreskriver ett system för klassificering av arbetsplatser utifrån de hälsorisker som arbetstagarna utsätts för på dessa arbetsplatser påverkar följaktligen inte de skyldigheter som åligger arbetsgivarna enligt direktiv 89/391, när tillämpningen av ett sådant system endast kan leda till att arbetstagarna tillerkänns vissa ytterligare rättigheter i fråga om pensionsrättigheter och årlig betald semester.

75. Den hänskjutande domstolen har emellertid även gjort gällande att klaganden i det nationella målet, genom att väcka talan mot att hennes arbetsplats inte klassificerats som en arbetsplats som utsätter henne för ”särartade förhållanden”, i den mening som avses i den rumänska lagstiftningen, inte endast avser nämnda pensionsrättigheter och årlig semester, utan även erkännandet av de risker i arbetet som är specifika för de villkor under vilka hon utför sitt arbete, och detta såväl för förfluten tid som för framtiden.

76. Det framgår av artikel 9.1 a jämförd med artikel 9.1 b i direktiv 89/391 att arbetsgivaren ska se till att det finns en värdering av riskerna för säkerhet och hälsa i arbetet, inbegripet faktorer för sådana grupper av arbetstagare som är utsatta för speciella risker, så att arbetsgivaren kan besluta om vilka skyddsåtgärder som ska vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som ska användas.

77. Det framgår av punkt 59 i förevarande dom att om den omständigheten att klaganden i det nationella målet inte klassificerades som utsatt för ”särartade förhållanden” på grund av att arbetsgivaren inte gjorde någon riskvärdering, vilket medförde att arbetsgivaren inte vidtog nödvändiga åtgärder för att garantera säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, skulle denna underlåtenhet att klassificera få till följd att arbetsgivaren undandrog sig de skyldigheter som följer av artikel 9.1 a och b i direktiv 89/391, vilket arbetstagarna ska kunna anmäla till den behöriga arbetsmiljöansvariga myndigheten, i enlighet med artikel 11.6 i direktivet, och, i förekommande fall, kunna bli föremål för en talan vid nationell domstol för att, i enlighet med artikel 47 i stadgan, säkerställa ett effektivt domstolsskydd för arbetstagarnas rättigheter enligt direktivet.

78. Såsom framgår av punkt 59 ovan har det emellertid inte bestritts att arbetsgivaren, till följd av införlivandet av artikel 9.1 a och b samt artikel 11.6 i direktiv 89/391 med rumänsk rätt, är skyldig att se till att det finns en riskvärdering och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa säkerhet och hälsa i arbetet, och klaganden i det nationella målet har möjlighet att, efter en bedömning av riskerna i detta avseende, inför den behöriga rumänska arbetsmiljöansvariga myndigheten och, i förekommande fall, vid rumänska domstolar, bestrida att de åtgärder som vidtagits och de medel som arbetsgivaren har vidtagit för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet efter en sådan riskvärdering är tillräckliga.

79. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 9 och artikel 11.6 i direktiv 89/391 ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av nationella domstolar, som utesluter att en arbetstagare kan vända sig till den behöriga nationella arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid nationell domstol för att få den klassificering av vederbörandes arbetsplats som föreskrivs i denna lagstiftning fastställd eller omprövad, med hänsyn till att de hälsorisker som arbetstagaren utsätts för på arbetsplatsen är högre än vad som är normalt, och för att på grundval av denna nya klassificering beviljas ytterligare pensionsrättigheter och betald årlig semester.

Den andra frågan

80. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan

Rättegångskostnader

81. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: rumänska.