Domstolens dom (tredje avdelningen) den 10 juli 2025
I mål C‑783/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) genom beslut av den 1 december 2023, som inkom till domstolen den 19 december 2023, i målet
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna S. Rodin (referent), N. Piçarra, O. Spineanu-Matei och N. Fenger, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Liège Airport Security SA, genom P. Frühling och B. Maes, avocats, Belgiens regering, genom S. Baeyens, P. Cottin och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Chomé, S. Depré och G. Haumont, avocats, Frankrikes regering, genom B. Fodda, B. Herbaut och B. Travard, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, av B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom O. Gariazzo och B. Sasinowska, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 30 januari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 300/2008 av den 11 mars 2008 om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten och om upphävande av förordning (EG) nr 2320/2002 (EUT L 97, 2008, s. 72).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan å enda sidan Liège Airport Security SA, ett offentligrättsligt aktiebolag, och å andra sidan État belge (belgiska staten). Målet gäller böter som tjänstemän vid service public fédéral Intérieur (den federala inrikesmyndigheten i Belgien, nedan kallad den federala inrikesmyndigheten) påfört Liège Airport Security sedan det konstaterats att nationella bestämmelser om privata säkerhetsföretag hade åsidosatts.
Tillämpliga bestämmelser
Chicagokonventionen
3. Konventionen angående internationell civil luftfart, undertecknad i Chicago den 7 december 1944 (United Nations Treaty Series, vol. 15, no 102) (nedan kallad Chicagokonventionen) har ratificerats av samtliga medlemsstater i Europeiska unionen. Unionen i sig är emellertid inte part i konventionen. Genom denna konvention inrättades Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), vilken enligt artikel 44 i konventionen har till ändamål och uppgift att utveckla principerna och tekniken för internationell luftfart samt att främja planering och utveckling av internationell lufttrafik.
4. Bilaga 17 i Chicagokonventionen, i den lydelse som följer av den tolfte upplagan från juli 2022 (nedan kallad bilaga 17 i Chicagokonventionen) har rubriken ”Säkerhet”. Kapitel 1 har rubriken ”Definitioner” och lyder som följer:
”Olagliga handlingar. Handlingar eller försök som är ägnade att äventyra skyddet av den civila luftfarten, inklusive men inte begränsat till följande:
Olaga besittningstagande av luftfartyg.
Förstörelse av ett luftfartyg i trafik.
Tagande av gisslan ombord på ett luftfartyg eller på en flygplats.
Våldsamt intrång ombord på ett luftfartyg, på en flygplats eller på en luftfartsanläggnings område.
Införsel av vapen eller farliga anordningar (eller ämnen) ombord på ett luftfartyg eller på en flygplats för brottsliga ändamål.
Användning av ett luftfartyg i trafik i syfte att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller allvarlig skada på egendom eller miljö.
Spridande av falsk information som äventyrar säkerheten för ett luftfartyg under flygning eller på marken, eller säkerheten för passagerare, besättning, markpersonal och allmänheten på en flygplats eller på en civil luftfartsanläggnings område.
…”
5. Kapitel 2 i bilaga 17 i Chicagokonventionen har rubriken ”Allmänna principer” och innehåller avsnitt 2.1 som har rubriken ”Syfte”. I detta avsnitt ingår bilagans punkt 2.1.1–2.1.4. Punkt 2.1.1 i nämnda bilaga har följande lydelse:
”Varje fördragsslutande stat ska ha säkerheten för passagerare, besättningar, markpersonal och allmänheten som sitt främsta mål i alla frågor som rör skydd mot olagliga handlingar som stör den civila luftfarten.”
6. Kapitel 3 i bilaga 17 i Chicagokonventionen har rubriken ”Organisation” och innehåller avsnitt 3.1 som har rubriken ”Nationell organisation och behörig myndighet”. I detta avsnitt ingår bilagans punkt 3.1.1–3.1.9. I punkt 3.1.2 i nämnda bilaga föreskrivs följande:
”Varje fördragsslutande stat ska, inom den nationella förvaltningen, utse en behörig myndighet med uppgift att utarbeta, genomföra och upprätthålla ett nationellt säkerhetsprogram för den civila luftfarten. ICAO ska informeras om identiteten på denna myndighet.”
Unionsrätt
7. Skälen 2, 5, 10, 12 och 25 i förordning nr 300/2008 har följande lydelse:
(”(2) För skyddet av den civila luftfarten i allmänhet är det önskvärt att lägga grunden för en gemensam tolkning av bilaga 17 till Chicagokonventionen …
…
(5) Eftersom det behövs större flexibilitet vid antagandet av säkerhetsrelaterade åtgärder och säkerhetsförfaranden för att kunna ta hänsyn till nya riskbedömningar och att möjliggöra att ny teknik införs, bör denna förordning innehålla de grundläggande principerna för vad som behöver göras för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar utan att därför omfatta närmare tekniska och procedurrelaterade detaljföreskrifter för hur dessa principer ska genomföras.
…
(10) Medlemsstaterna bör också ges möjlighet att på grundval av en riskbedömning tillämpa strängare åtgärder än de som fastställs i denna förordning.
…
(12) Även om det inom en och samma medlemsstat kan finnas två eller fler organ som ansvarar för luftfartsskydd, bör varje medlemsstat utse en enda myndighet med ansvar för samordning och övervakning av genomförandet av säkerhetsstandarder.
…
(25) Eftersom målen för denna förordning, nämligen att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar och att utgöra en grund för en gemensam tolkning av bilaga 17 till Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av denna förordnings omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.”
8. I artikel 1 i denna förordning, som har rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:
”1. I denna förordning fastställs gemensamma regler för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar som äventyrar skyddet av den civila luftfarten.
Den utgör också en grund för en gemensam tolkning av bilaga 17 till Chicagokonventionen …
2. De syften som anges i punkt 1 ska uppnås genom
a) fastställande av gemensamma regler och gemensamma grundläggande standarder för luftfartsskydd,
b) mekanismer för övervakning av att reglerna efterlevs.”
9. I artikel 2, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Denna förordning ska tillämpas på följande:
a) Alla flygplatser eller delar av flygplatser som är belägna i en medlemsstat och som inte uteslutande används för militära ändamål.
b) Alla operatörer, inklusive lufttrafikföretag, som tillhandahåller tjänster på de i led a avsedda flygplatserna.
c) Alla verksamhetsutövare som tillämpar standarder för luftfartsskydd och har verksamhet inom eller utanför flygplatsens område och tillhandahåller varor och/eller tjänster till eller via de i led a avsedda flygplatserna.”
10. Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
1. civil luftfart: all lufttrafik utförd av civila luftfartyg med undantag av lufttrafik utförd av statsluftfartyg enligt artikel 3 i Chicagokonventionen …
2. luftfartsskydd: en kombination av åtgärder och personella och materiella resurser som syftar till att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar som äventyrar skyddet av den civila luftfarten.
…
8. säkerhetskontroll: utnyttjande av tekniska eller andra metoder avsedda för att identifiera och/eller upptäcka förbjudna föremål.
9. säkerhetsåtgärd: tillämpning av åtgärder som kan förhindra att förbjudna föremål införs.
10. tillträdeskontroll: tillämpning av åtgärder som kan förhindra att obehöriga personer och/eller obehöriga fordon får tillträde.
…”
11. Artikel 4 i förordning nr 300/2008, med rubriken ”Gemensamma grundläggande standarder”, har följande lydelse:
”1. De gemensamma grundläggande standarderna för skydd av civil luftfart mot olagliga handlingar som äventyrar skyddet av den civila luftfarten ska vara de som fastställs i bilagan.
…
2. Allmänna åtgärder, avsedda att ändra icke väsentliga delar av de gemensamma grundläggande standarderna i punkt 1 genom att komplettera dem, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 19.3.
…”
12. I artikel 9 i denna förordning, med rubriken ”Berörd myndighet”, föreskrivs följande:
”När det är två eller fler organ som är engagerade i civilluftfartsskyddet i en medlemsstat, ska den medlemsstaten utse en enda myndighet (nedan kallad den berörda myndigheten) som ska ha ansvaret för att samordna och övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4.”
13. I artikel 10 i denna förordning, med rubriken ”Nationellt säkerhetsprogram för civil luftfart” föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat ska utarbeta, tillämpa och upprätthålla ett nationellt säkerhetsprogram för civil luftfart.
I programmet ska ansvaret för genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 fastställas, och det ska innehålla en beskrivning av de åtgärder som ska genomföras av operatörer och verksamhetsutövare i detta syfte.
2. Den berörda myndigheten ska se till att operatörer och verksamhetsutövare som den bedömer har ett legitimt intresse och behov får tillgång till en skriftlig utgåva av lämpliga avsnitt av det nationella säkerhetsprogrammet för civil luftfart.”
14. Bilaga I har rubriken ”Gemensamma grundläggande standarder för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar (artikel 4)” och redogör för dessa standarder.
Belgisk rätt
Lag med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet
15. Artikel 4 i lagen av den 2 oktober 2017 med bestämmelser om utövande av privat och enskild säkerhetsverksamhet (Moniteur belge av den 31 oktober 2017, s. 96776) (nedan kallad lagen med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet) har följande lydelse:
”Med säkerhetsföretag avses varje företag som erbjuder eller utför övervakningsverksamhet eller utger sig för att vara ett sådant företag.”
16. I artikel 14 i lagen med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet föreskrivs följande:
”Denna lag är tillämplig vid utövandet av de verksamheter som avses i detta avsnitt eller av de befogenheter som anges i denna lag, oavsett om det i unionslagstiftning eller särskild lagstiftning föreskrivs en skyldighet att erbjuda, bedriva eller organisera sådan verksamhet.”
17. Artikel 16 första stycket i denna lag har följande lydelse:
”Ingen får erbjuda ett företags tjänster eller organisera en intern säkerhetsverksamhet utan föregående tillstånd från inrikesministern.”
18. I artikel 76 första stycket i samma lag föreskrivs följande:
”Personer som avses i artikel 60, 1°, 3°, 4°och 5° måste inneha ett identitetskort som utfärdats av inrikesministern.”
Décret wallon du 23 juin 1994 relatif à la création et à l’exploitation des aéroports et aérodromes relevant de la Région wallonne (det vallonska dekretet av den 23 juni 1994 om byggande och drift av flygplatser i regionen Vallonien)
19. Artikel 4ter i décret wallon du 23 juin 1994 relatif à la création et à l’exploitation des aéroports et aérodromes relevant de la Région wallonne (det vallonska dekretet av den 23 juni 1994 om byggande och drift av flygplatser i regionen Vallonien) (Moniteur belge av den 15 juli 1994, s. 18666), i dess lydelse enligt décret de la Région wallonne du 19 décembre 2007 (dekret av regionen Vallonien av den 19 december 2007 (Moniteur belge av den 31 december 2007, s. 65947) har följande lydelse:
”…
§ 2. Allmännyttiga tjänster i form av uppgifter som rör en flygplats säkerhet och skydd ska anförtros de koncessionsföretag som driver flygplatserna i enlighet med de förfaranden som fastställs i koncessionsavtalet och i respektive specifikationer, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i [tredje] stycket och punkterna 3–5
I denna artikel avses med
1° säkerhetsuppgifter: en kombination av åtgärder och mänskliga och naturliga resurser som syftar till att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar.
2° skyddsuppgifter: alla åtgärder samt mänskliga och materiella resurser som syftar till att säkerställa en säker civil luftfart med undantag för åtgärder och resurser för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar.
Myndigheten är ansvarig för att övervaka att koncessionen genomförs på ett korrekt sätt, särskilt när det gäller utförandet av säkerhets- och skyddsuppgifter. Myndighetens förfaranden för att kontrollera att koncessionen genomförs på ett korrekt sätt beskrivs i koncessionsavtalen och i respektive specifikationer.
§ 3. För varje flygplats bildas ett offentligrättsligt aktiebolag, där 49 procent av kapitalet innehas av det koncessionsföretag som driver flygplatsen och 51 procent av regionen Vallonien. Det bolag som driver flygplatsen ska delegera uppdraget att utföra säkerhetsuppgifter till detta offentligrättsliga aktiebolag, som för flygplatsen Charleroi-Bruxelles Sud heter Brussels South Charleroi Airport-Security och för flygplatsen Liège-Bierset heter Liège Airport-Security.
Code des sociétés (bolagslagen) och dess verkställighetsföreskrifter är tillämpliga på Brussels South Airport-Security och Liège Airport-Security såvida inte annat stadgas i detta dekret.
Verksamhet som bedrivs av Brussels South Airport-Security och Liège Airport-Security ska anses kommersiell i den mening som avses i artiklarna 2 och 3 i bolagslagen.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
20. Liège Airport Security grundades av regionen Vallonien (Belgien) och av Liège Airport SA, det företag som driver flygplatsen Liège-Bierset (Belgien), i syfte att inom denna flygplats utföra ”säkerhetsuppgifter” i den mening som avses i artikel 4ter.2 i décret wallon du 23 juin 1994 relatif à la création et à l’exploitation des aéroports et aérodromes relevant de la Région wallonne (det vallonska dekretet av den 23 juni 1994 om byggande och drift av flygplatser i regionen Vallonien), i dess lydelse enligt dekret av regionen Vallonien av den 19 december 2007.
21. Den 16 mars 2018 kom anställda från den federala inrikesmyndigheten till flygplatsen i Liège för att utföra en kontroll av flygplatsens efterlevnad av lagen med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet. De konstaterade att två anställda vid Liège Airport Security utförde uppgifter i form av privat övervakningsverksamhet i den mening som avses i denna lag. Den ena kontrollerade passagerarnas tillträde till start- och landningsbanorna med hjälp av en metalldetektor och den andre inspekterade säkerhetskontrollerna och kontrolltjänstemännen.
22. Tre rapporter om överträdelser upprättades. En rapport avsåg att Liège Airport Security hade organiserat en intern övervakningsverksamhet utan att ha erhållit tillstånd från inrikesministeriet i strid med artikel 16 första stycket i lagen med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet. De två andra rapporterna, en för varje anställd, avsåg att de hade utfört arbetsuppgifter som omfattas av sådan verksamhet utan att inneha det identitetskort som krävs enligt artikel 76.1 i samma lag.
23. Genom förvaltningsbeslut av den 27 november 2020 respektive den 11 mars 2021 ålade den federala inrikesmyndigheten Liège Airport Security att betala 15000 euro i böter. Var och en av de två anställda ålades att betala 500 euro i böter.
24. Liège Airport Security väckte talan mot de tre förvaltningsbesluten vid tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) och gjorde gällande att den federala inrikesmyndigheten saknade behörighet såväl att kontrollera belgiska flygplatser som att påföra Liège Airport Security och dess anställda böter. Direction générale du transport aérien (generaldirektoratet för luftfart, nedan kallat DGTA), som är en del av service public fédéral Mobilité et Transport (den federala mobilitets- och transportmyndigheten i Belgien) har nämligen exklusiv behörighet i fråga om samordning och övervakning av genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna för civilluftfartsskydd i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 300/2008. Genom att ställa säkerhetsverksamheten på en nationell flygplats under den federala inrikesmyndighetens kontroll, har Konungariket Belgien åsidosatt sin skyldighet enligt denna bestämmelse att utse en enda berörd myndighet
25. Sedan domstolen i första instans ogillat Liège Airport Securitys talan genom dom av den 25 februari 2022, överklagade bolaget domen till Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) som är hänskjutande domstol.
26. Inom ramen för sitt överklagande har Liège Airport Security särskilt vidhållit att den federala inrikesmyndigheten saknar behörighet att kontrollera de privata säkerhetstjänster som bolaget tillhandahåller liksom att påföra bolaget i detta sammanhang. Enligt artikel 9 i förordning nr 300/2008 ska nämligen en enda för ändamålet berörd myndighet utses i varje medlemsstat. Om artikel 14 i lagen med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet skulle tolkas så, att belgiska staten har möjlighet att avvika från denna skyldighet måste artikeln anses strida mot unionsrätten.
27. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den överklagade domen bland annat vilar på motiveringen att artikel 9 i förordning nr 300/2008 syftar till att medlemsstaterna ska utse en enda berörd myndighet inte för att denna myndighet ensam ska ansvara för allt som gäller flygplatsernas säkerhet, utan för att denna myndighet ska övervaka samordningen av samtliga åtgärder som är nödvändiga för säkerheten på en flygplats och se till att de säkerhetsåtgärder som krävs enligt unionsrätten verkligen tillämpas på nationella flygplatser utan att för den skull ansvara för att samtliga regleringar på området efterlevs. DGTA är i förevarande fall således inte behörig att övervaka efterlevnaden av samtliga regler som är tillämpliga på arbetstagare inom nationella flygplatser, såsom arbetsrättsliga regler eller bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet, vid äventyr att myndigheten annars får övervakningsansvar för inte bara de privata säkerhetsföretag som tillhandahåller sina tjänster på nationella flygplatser utan även för poliser och anställda inom tullen enbart av den anledningen att de också arbetar där.
28. Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 9 i [förordning nr 300/2008] tolkas så, att den berörda myndighet som utsetts enligt denna bestämmelse endast ska övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarder som avses i artikel 4, vilket ingen annan myndighet ska göra, när dessa standarder följer av särskilda skyddsregler för den civila luftfarten?”
Prövning av tolkningsfrågan
29. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den ställda frågan syftar till att få klargjort huruvida – i förevarande fall – Liège Airport Security och två av dess anställda, som utförde säkerhetsuppgifter inom flygplatsen Liège-Bierset såsom kontroll av passagerarnas tillträde till start- och landningsbanorna samt inspektion av säkerhetskontrollerna och kontrolltjänstemännen, lagligen kunde bli föremål för en kontroll av en annan myndighet än DGTA, nämligen den federala inrikesmyndigheten, enligt lagen med bestämmelser om privat säkerhetsverksamhet och därefter påföras böter av den sistnämnda myndigheten för att inte ha iakttagit lagen, trots att Konungariket Belgien endast utsett DGTA till ”berörd myndighet” i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 300/2008 med ansvar för att samordna och övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i förordningen.
30. Domstolen anser därför att den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9 i förordning nr 300/2008 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en annan myndighet än den ”berörda myndighet” som utsetts enligt denna bestämmelse ges ansvar för att kontrollera om en privaträttslig juridisk person och dess anställda, som utför säkerhetsuppgifter inom en nationell flygplats, iakttar de skyldigheter som följer av en nationell lagstiftning som reglerar utövande av privat säkerhetsverksamhet.
31. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 16 mars 2023, kommissionen/Jiangsu Seraphim Solar System och rådet/Jiangsu Seraphim Solar System och Commission, C‑439/20 P och C‑441/20 P, EU:C:2023:211, punkt 113 och där angiven rättspraxis).
32. Domstolen påpekar inledningsvis att när det är ”två eller fler organ som är engagerade i civilluftfartsskyddet” i en medlemsstat, ska den medlemsstaten enligt artikel 9 i förordning nr 300/2008 utse en enda myndighet kallad ”den berörda myndigheten” som ska ha ansvaret för att ”samordna och övervaka genomförandet” av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i denna förordning.
33. Av bestämmelsens lydelse följer således att det inte är uteslutet att flera organ inom en medlemsstat är engagerade i civilluftfartsskyddet. Detta område omfattar enligt artikel 1.1 första stycket i förordning nr 300/2008, jämförd med artikel 3 led 2 i samma förordning, åtgärder för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar som äventyrar skyddet av densamma. En sådan eventualitet nämns för övrigt uttryckligen i skäl 12 i förordningen.
34. Vidare ska medlemsstaterna, för det fall det finns flera nationella berörda organ, utse en ”berörd myndighet” med ansvar för att samordna och övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarder som avses i artikel 4 i förordning nr 300/2008.
35. Det framgår således av lydelsen av artikel 9 i förordningen att den berörda myndighet som avses i denna bestämmelse skiljer sig från övriga nationella organ som är behöriga i fråga om civilluftfartsskydd på så sätt att denna myndighet har i uppgift att på nationell nivå samordna och övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i förordningen.
36. Under förutsättning att de befogenheter iakttas som tillkommer den berörda myndighet som utsetts i enlighet med artikel 9 i förordning nr 300/2008, i fråga om samordning och övervakning av genomförandet av de gemensamma grundläggande standarder som avses i artikel 4 i förordningen, så följer det inte av en bokstavstolkning av nämnda artikel 9 att en medlemsstat ska se till att den nämnda myndigheten är ensam ansvarig om att kontrollera att samtliga aspekter på området för civilluftfartsskydd iakttas på nationell nivå.
37. Vad därefter gäller de eftersträvade syftena med förordning nr 300/2008 påpekar domstolen följande. Enligt artikel 1 i förordningen, jämförd med skälen 5 och 10, är ett av syftena att fastställa gemensamma regler för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar som äventyrar skyddet av den civila luftfarten. Detta ska ske genom inrättande av gemensamma grundläggande standarder för luftfartsskydd och mekanismer för övervakning av att reglerna efterlevs samtidigt som medlemsstaterna ges ett visst utrymme såvitt gäller genomförandet av dessa gemensamma regler.
38. Vidare föreskrivs i artikel 1.1 andra stycket i förordning nr 300/2008 att förordningen också utgör grund för en gemensam tolkning av bilaga 17 till Chicagokonventionen. Denna gemensamma tolkning utgör det andra syftet som förordningen eftersträvar, vilket framgår av skälen 2 och 25. I punkt 3.1.2 i den nämnda bilagan anges emellertid endast att de fördragsslutande staterna, inom den nationella förvaltningen, ska utse en behörig myndighet med uppgift att utarbeta, genomföra och upprätthålla ett nationellt säkerhetsprogram för den civila luftfarten utan att för den sakens skull kräva att nämnda stater ska anförtro samtliga befogenheter på området för civilluftfartsskydd åt en enda nationell myndighet.
39. Förordning nr 300/2008 syftar följaktligen inte till att fördela ansvaret, inom medlemsstaterna, för att genomföra de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i fördelningen, och än mindre till att tvinga staterna att anförtro allt ansvar för civilluftfartsskyddet åt en enda nationell myndighet.
40. Vad slutligen beträffar det sammanhang i vilket artikel 9 i förordning nr 300/2008 ingår påpekar domstolen att det i artikel 10.1 i förordningen föreskrivs att varje medlemsstat, i det nationella säkerhetsprogram för civil luftfart som den ska utarbeta, ska fastställa ansvaret för genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i nämnda förordning. Bestämmelsen utgör således stöd för vad som sägs i punkt 39 ovan, nämligen att förordning nr 300/2008 inte syftar till att fördela ansvaret, inom medlemsstaterna, för att genomföra dessa standarder.
41. Av det ovan sagda följer, såsom generaladvokaten i allt väsentligt har påpekat i punkterna 48, 50 och 58 i sitt förslag till avgörande, att artikel 9 i förordning nr 300/2008 visserligen medger att två eller fler organ är engagerade i civilluftfartsskyddet i en medlemsstat. Bestämmelsen föreskriver dock endast en skyldighet för varje medlemsstat att utse en enda myndighet som ges i uppdrag att, inom landet, ansvara för att samordna och övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i förordningen.
42. I förevarande fall omfattas inte kontroller, likt dem som den federala inrikesmyndigheten har genomfört, i sig av en behörighet som nödvändigtvis måste reserveras för en berörd myndighet som utsetts i enlighet med artikel 9 i förordning nr 300/2008. Kontrollerna syftar nämligen inte till att säkerställa samordning och övervakning av genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i artikel 4 i förordningen, utan till att kontrollera att berörda personer utför sina uppgifter i enlighet med de specifika krav som följer av en nationell lagstiftning om privat säkerhetsverksamhet.
43. Denna nationella lagstiftning och de krav som följer härav kan emellertid anses ha indirekt koppling till civilluftfartsskyddet när berörda privata säkerhetsföretag och deras anställda tillhandahåller sina tjänster på en flygplats. Det rör sig inte desto mindre om en lagstiftning av allmän karaktär, som inte enbart gäller civilluftfartsskydd och som inte specifikt syftar till att genomföra de gemensamma grundläggande standarder som avses i artikel 4.
44. Härav följer att när en nationell myndighet, såsom i förevarande fall den federala inrikesmyndigheten, är behörig att granska efterlevnaden av de skyldigheter som följer av en sådan lagstiftning och att utföra kontroller i detta syfte liksom att utfärda ekonomiska sanktioner för det fall skyldigheterna inte efterlevs, kan det inte anses – även när kontrollerna avser verksamhet som bedrivs på en flygplats – att den nämnda myndigheten härmed har ansvaret för att samordna och övervaka genomförandet av de gemensamma grundläggande standarderna i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 300/2008.
45. Mot denna bakgrund ska den ställda fråga besvaras enligt följande. Artikel 9 i förordning nr 300/2008 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en annan myndighet än den ”berörda myndighet” som utsetts enligt denna bestämmelse ges ansvar för att kontrollera om en privaträttslig juridisk person och dess anställda, som utför säkerhetsuppgifter inom en nationell flygplats, iakttar de skyldigheter som följer av en nationell lagstiftning som reglerar utövande av privat säkerhetsverksamhet.
Rättegångskostnader
46. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: franska.