Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑350/24 Crédit agricole Corporate & Investment Bank

Brexit means Brexit.

I. Inledning

1. Föreligger det trots brexit en unionsrättslig skyldighet att bestämmelser som Förenade kungariket tidigare har antagit för att införliva unionsrätten ska tillämpas i överensstämmelse med unionsrätten? Denna fråga har Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) hänskjutit till domstolen i ett äldre ärende som grundas på faktiska omständigheter som ägde rum långt före Förenade kungarikets utträde ur EU och som även har medfört att en talan har väckts vid fransk domstol innan utträdet.

2. I materiellt hänseende rör målet en bestämmelse från likabehandlingsdirektivet angående bevisbördan vid en påstådd diskriminering på grund av kön. Cour de cassation (Högsta domstolen) önskar ett klargörande huruvida införlivandelagstiftningen i Förenade kungariket på grund av unionsrätten måste tolkas i överensstämmelse med direktivet eller en direkt tillämpning av direktivbestämmelsen rentav är möjlig. Enligt unionsrätten krävs det emellertid endast att dessa instrument ska tillämpas om den fortsatt är tillämplig i Förenade kungariket på sådana äldre ärenden trots utträdet. För att denna fråga ska kunna besvaras krävs en tolkning av artikel 50 FEU och av utträdesavtalet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Folkrätt

3. I artikel 70.1 i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten (nedan kallad Wienkonventionen) regleras följderna av upphörandet av en traktat.

”Såvida icke traktaten föreskriver annat eller parterna överenskommer om annat, skall en traktats upphörande i enlighet med sina bestämmelser eller enligt denna konvention

a) fritaga parterna från varje vidare förpliktelse att fullgöra traktaten;

b) ej påverka någon rättighet eller förpliktelse eller något rättsläge som uppstått för parterna genom fullgörande av traktaten innan den upphörde.”

B. Unionsrätt

1. Primärrätt

4. I artikel 50.1–50.3 FEU regleras verkningarna av ett utträde ur unionen och utträdesavtalet på följande sätt:

”1. Varje medlemsstat får i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser besluta att utträda ur unionen.

2. Den medlemsstat som beslutar att utträda ska anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer ska unionen förhandla fram och ingå ett avtal med denna stat där villkoren för dess utträde fastställs, med beaktande av dess framtida förbindelser med unionen. …

3. Fördragen ska upphöra att vara tillämpliga på den berörda staten från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter den anmälan som avses i punkt 2, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist.”

2. Utträdesavtalet

5. I fjärde stycket i ingressen till utträdesavtalet hänvisas till artikel 50 FEUF enligt följande:

”SOM ERINRAR OM att enligt artikel 50 i EU-fördraget, jämförd med artikel 106a i Euratomfördraget, och med förbehåll för de villkor som föreskrivs i detta avtal, upphör unions- och Euratomrätten i sin helhet att vara tillämplig på Förenade kungariket från och med den dag då detta avtal träder i kraft[.]”

6. I sjunde stycket i ingressen till utträdesavtalet framhålls målet om rättssäkerhet på följande sätt:

”SOM ÄR FAST BESLUTNA att säkerställa ett utträde under ordnade former genom ett antal separationsbestämmelser i syfte att förebygga störningar och skapa rättssäkerhet för medborgare och näringsidkare liksom för unionens och Förenade kungarikets rättsliga och administrativa myndigheter, utan att utesluta möjligheten att vissa separationsbestämmelser kan komma att ersättas av avtalet eller avtalen om de framtida förbindelserna[.]”

7. Artiklarna 66 och 67 i utträdesavtalet innehåller följande övergångsbestämmelser för civilrättsliga frågor:

”Artikel 66

Tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser

I Förenade kungariket ska följande akter tillämpas enligt följande:

a) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008[] ska tillämpas på avtal som har ingåtts före övergångsperiodens utgång.

b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007[] ska tillämpas på skadevållande händelser, om händelserna inträffade före övergångsperiodens utgång.”

”Artikel 67

Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt därmed sammanhängande samarbete mellan centralmyndigheter

1. I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska, beträffande mål i vilka talan väckts före övergångsperiodens utgång och beträffande mål eller talan som har samband med sådana mål enligt artiklarna 29, 30 och 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012[], artikel 19 i förordning (EG) nr 2201/2003[] eller artiklarna 12 och 13 i rådets förordning (EG) nr 4/2009[], följande akter eller bestämmelser tillämpas:

a) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EG) nr 1215/2012.

b) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EU) 2017/1001[], förordning (EG) nr 6/2002[], förordning (EG) nr 2100/94[], Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679[] samt Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG[].

c) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EG) nr 2201/2003.

d) Bestämmelserna om domstols behörighet i förordning (EG) nr 4/2009.

2. I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska följande akter eller bestämmelser tillämpas på erkännande och verkställighet av domar, beslut, officiella handlingar, förlikningar inför domstol och överenskommelser enligt följande:

a) Förordning (EU) nr 1215/2012 ska tillämpas på erkännande och verkställighet av domar i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång samt på officiella handlingar som formellt upprättats eller registrerats och förlikningar inför domstol som godkänts eller ingåtts före övergångsperiodens utgång.

b) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 2201/2003 om erkännande och verkställighet ska tillämpas på domar i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång samt på officiella handlingar som formellt upprättats eller registrerats och överenskommelser som ingåtts före övergångsperiodens utgång.

c) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 4/2009 om erkännande och verkställighet ska tillämpas på avgöranden i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång samt på förlikningar inför domstol som godkänts eller ingåtts och officiella handlingar som fastställts före övergångsperiodens utgång.

d) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004[] ska tillämpas på domar i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång samt på förlikningar inför domstol som godkänts eller ingåtts och officiella handlingar som upprättats före övergångsperiodens utgång, förutsatt att ansökan om ett intyg om europeisk exekutionstitel gavs in före övergångsperiodens utgång.

3. …”

8. Enligt artikel 126 i utträdesavtalet upphörde övergångsperioden den 31 december 2020. Under denna period var unionsrätten fortsatt tillämplig på och i Förenade kungariket, med förbehåll för vissa enstaka undantag enligt artiklarna 127–131.

3. Likabehandlingsdirektivet

9. I skäl 30 i likabehandlingsdirektivet, angående regleringen av bevisbördan i artikel 19, anges följande:

”Antagandet av reglerna om bevisbörda är viktigt för att säkra att principen om likabehandling upprätthålls i praktiken. Domstolen har förklarat att bestämmelser därför bör antas för att se till att bevisbördan övergår till svaranden när det föreligger ett prima facie‐fall av diskriminering, utom vid sådana förfaranden där det åligger domstolen eller annat behörigt nationellt organ att utreda fakta. Det måste dock klargöras att bedömning av fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering även fortsättningsvis är en fråga för det berörda nationella organet i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Medlemsstaterna har dessutom möjlighet att på alla stadier av förfarandet införa bevisregler som är fördelaktigare för käranden.”

10. I artikel 19.1 i likabehandlingsdirektivet fastställs följande gällande bevisbördan:

”1. Medlemsstaterna skall i enlighet med sina nationella rättssystem vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det, när personer, som anser sig kränkta genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller annan behörig instans lägger fram fakta som ger anledning att anta det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering, skall åligga svaranden att bevisa att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling.”

C. Förenade kungarikets lagstiftning

11. Artikel 19 i likabehandlingsdirektivet har införlivats genom Section 136 i Equality Act 2010 (”Bevisbörda”) enligt följande:

”1). Denna artikel är tillämplig på alla förfaranden som rör överträdelser av denna lag.

2). Om det finns faktiska omständigheter utifrån vilka domstolen, i avsaknad av någon annan förklaring, kan slå fast att en person (A) har åsidosatt bestämmelserna i fråga, ska domstolen anse att en sådan överträdelse har skett.

3). Punkt 2 ska emellertid inte tillämpas om A visar att han eller hon inte har åsidosatt bestämmelserna i fråga.”

III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande

12. De faktiska omständigheterna beskrivs på nedan angivet sätt i begäran om förhandsavgörande, utan att det lämnas några uppgifter om de franska domstolarnas behörighet.

13. HJ var sedan den 17 januari 2007 anställd vid Crédit Agricole Corporate & Investment Bank (nedan även kallad Cacib). På anställningsavtalet är Förenade kungarikets lagstiftning tillämplig. Hon var senast anställd som tjänsteman med ansvar för kundinformationssystem vid en av bankens filialer i denna stat innan hon blev sjukskriven med verkan från och med den 28 augusti 2013.

14. Den 23 september 2013 väckte HJ talan vid Conseil de prud’hommes Nanterre (Arbetsdomstolen i Nanterre, Frankrike) och framställde med åberopande av anställningsavtalet krav på grund av könsdiskriminering och mobbning. Genom dom av den 26 juni 2019 ogillade nämnda domstol talan.

15. HJ överklagade till Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike). Genom dom av den 27 maj 2021 slog nämna domstol fast att HJ inte hade anfört några faktiska omständigheter som kunde beaktas som relevanta omständigheter för att diskriminering skulle anses föreligga, i den mening som avses i artiklarna 13–19 och 136 i Förenade kungarikets Equality Act 2010. Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) slog även fast att det inte hade visats att det förelåg diskriminerande trakasserier, i den mening som avses i Section 26, och repressalier, i den mening som avses i Section 27 i den lagen.

16. HJ överklagade denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen).

17. Parterna tvistar bland annat om huruvida det, fastän Förenade kungariket under tiden har utträtt ur Europeiska unionen, föreligger en unionsrättslig skyldighet att tolka Equality Act 2010 och särskilt bevisbörderegeln i Section 136 i överensstämmelse med unionsrätten, det vill säga framför allt i enlighet med artikel 19 i likabehandlingsdirektivet.

18. Cour de cassation (Högsta domstolen) har därför ställt följande frågor till domstolen:

”1) Ska utträdesavtalet tolkas så, att en brittisk lagstiftning som införlivar artikel 19 i likabehandlingsdirektivet, av en domstol som avgör ett mål efter övergångsperiodens slut, ska anses utgöra en lagstiftning i en medlemsstat som införlivar ett direktiv, eftersom de faktiska omständigheterna hänför sig till tiden före denna tidpunkt och/eller målet inleddes före denna tidpunkt?

2) Ska artikel 288 FEUF tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva en tvist mellan enskilda och som är skyldig att tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning, ska göra en direktivkonform tolkning av bestämmelserna i denna lagstiftning, utan att principen om ömsesidigt förtroende utgör hinder för detta?

3) För det fall den nationella domstolen anser att det är omöjligt att göra en sådan direktivkonform tolkning, ska den då, på samma sätt som när det gäller dess egen nationella lagstiftning, underlåta att tillämpa en sådan lagstiftning när det är fråga om en allmän princip i unionsrätten eller en primärrättslig bestämmelse, vilka kommer till uttryck i ett direktiv?”

19. HJ, Crédit Agricole Corporate & Investment Bank, Republiken Frankrike, Republiken Polen, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Bortsett från Polen deltog ovannämnda parter vid den muntliga förhandlingen den 24 juni 2025.

IV. Rättslig bedömning

20. Före Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen medförde unionsrätten en skyldighet för domstolarna i denna stat att om möjligt tolka nationella bestämmelser för att införliva likabehandlingsdirektivet i enlighet med detta direktiv. Om detta inte hade varit möjligt skulle frågan ha uppkommit huruvida den aktuella direktivbestämmelsen kunde få direkt effekt eller huruvida diskrimineringsförbudet i författningen kunde få direkt effekt mot bakgrund av direktivet.

21. Dessa skyldigheter var utan tvekan tillämpliga vid tidpunkten för de händelser som det nationella målet avsåg, eftersom dessa måste ha inträffat innan talan väcktes vid Conseil de prud’hommes Nanterre (Arbetsdomstolen i Nanterre) den 23 september 2013. De var även fortfarande tillämpliga när talan ogillades den 26 juni 2019.

22. När Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) avgjorde överklagandet den 27 maj 2021 hade Förenade kungariket emellertid redan lämnat unionen och den övergångsperiod under vilken unionsrätten fortfarande i stor utsträckning var tillämplig där hade också löpt ut den 31 december 2020.

23. Härav följer den centrala frågan i Cour de cassations (Högsta domstolen) begäran om förhandsavgörande, nämligen huruvida nämnda unionsrättsliga skyldigheter fortsatt är tillämpliga i ett sådant äldre fall (se nedan avsnitt B). Svaret på denna fråga är avgörande för fastställandet huruvida det föreligger unionsrättsliga skyldigheter att tolka Förenade kungarikets lagstiftning i enlighet med direktivet (se nedan avsnitt C). Inledningsvis krävs emellertid några anmärkningar gällande frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, vilka i synnerhet leder till att den tredje frågan inte kan tas upp till prövning (se nedan avsnitt A).

A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

24. Kommissionen och Cacib ifrågasätter att samtliga eller åtminstone vissa tolkningsfrågor är relevanta.

25. Kommission anser att Section 136 i Equality Act 2010 och artikel 19 i likabehandlingsdirektivet är förenliga med varandra. Det framgår inte heller att Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) har avvikit från artikel 19 vid tolkningen och tillämpningen av Section 136. Således uppkommer inte frågan huruvida det fortfarande föreligger en unionsrättslig skyldighet att tolka Förenade kungarikets lagstiftning i överensstämmelse med direktivet, samt än mindre frågan om en direkt tillämpning av artikel 19.

26. Cacib specificerar att det nationella målet rör en bevisregel som inte följer av unionsrätten, utan av fransk rättspraxis. Detta utgör en för påstått diskriminerade personer – tillåten – mer förmånlig utformning av fransk rätt som inte kan tillämpas på Förenade kungarikets införlivande av likabehandlingsdirektivet.

27. Vidare framhåller Cacib att tvisten i materiellt hänseende avser den bevisvärdering som Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) har gjort, vilken Cour de cassation (Högsta domstolen) emellertid inte kan överpröva.

28. Följaktligen har Cour de cassation (Högsta domstolen) inte vederbörligen förklarat varför begäran om förhandsavgörande är avgörande för utgången i målet. Frågorna ska i själva verket anses vara hypotetiska.

29. Enligt fast rättspraxis presumeras emellertid nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

30. Förevarande begäran om förhandsavgörande visar tydligt varför domstolen presumerar att tolkningsfrågorna är relevanta och det för att motbevisa denna presumtion krävs uppenbara skäl.

31. Huruvida frågorna är avgörande för utgången i målet beror nämligen på vilken behörighet Cour de cassation (Högsta domstolen) har att, i det nationella målet, överpröva Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) dom. Omfattningen av denna behörighet måste avgöras enligt fransk rätt och kan inte bedömas av EU-domstolen. Detta ankommer tvärtom på Cour de cassation (Högsta domstolen) själv att avgöra.

32. Det förefaller som om Cour de cassation (Högsta domstolen) har riktat sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen i dess sammansättning som Assemblée plénière (plenum) för att förbereda ett avgörande om en eventuell vidareutveckling av denna överprövningsbehörighet.

33. Enligt begäran om förhandsavgörande ankommer tillämpningen och tolkningen av utländsk lag i princip på den domstol som prövar målet i sak. I princip kan Cour de cassation (Högsta domstolen) i egenskap av appellationsdomstol inte heller överpröva detta.

34. Cour de cassation (Högsta domstolen) anser emellertid att om en fransk domstol är skyldig att bedöma huruvida lagstiftning från en annan medlemsstat är förenlig med unionsrätten, måste en utveckling ske av Cour de cassations övervakning av tillämpningen och tolkningen av utländsk lag, för att det ska kunna säkerställas att franska staten iakttar unionsrättens företräde.

35. Anne Berriat, tidigare förste generaladvokat vid avdelningen för arbetsrätt vid Cour de cassation (Högsta domstolen) har uttalat sig i samma riktning i sitt yttrande i det nationella målet och föreslagit en strängare övervakning huruvida utländsk lag ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten. Därför föreslog hon även att Cour de cassation (Högsta domstolen) skulle hänskjuta de båda första tolkningsfrågorna till EU-domstolen.

36. De båda första tolkningsfrågorna är således relevanta för att Cour de cassation (Högsta domstolen) ska kunna avgöra sin egen behörighet när det gäller det pågående målet.

37. I motsats till vad kommissionen har hävdat är det för övrigt inte tillåtet att spekulera över vilka eventuella åsidosättanden av skyldigheten till en direktivkonform tolkning som Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) enligt Cour de cassations (Högsta domstolen) uppfattning har gjort sig skyldig till som skulle kunna kräva en överprövning vid överklagandeförfarandet. För närvarande prövar Cour de cassation (Högsta domstolen) fortfarande huruvida nämnda domstol över huvud taget är behörig att företa en överprövning. Utgången av en sådan överprövning föregrips således inte.

38. Däremot framgår det med hänsyn till uppgifterna i begäran om förhandsavgörande avseende innehållet i Section 136 i Equality Act 2010 de facto inte varför det skulle vara nödvändigt att avgöra den tredje tolkningsfrågan. Med hjälp av de vanliga tolkningsmetoderna borde det utan problem vara möjligt att tolka denna bestämmelse så, att all oförenlighet med artikel 19 i likabehandlingsdirektivet undviks.

39. Om det trots detta skulle visa sig att en konform tolkning är utesluten när Förenade kungarikets domstolar tolkar Section 136, så borde den nationella domstolen med hänsyn till bestämmelsens ordalydelse ha angett detta i begäran om förhandsavgörande för att vidmakthålla presumtionen att frågan är relevant.

40. Cour de cassation (Högsta domstolen) motiverar emellertid endast frågan med att ett besvarande av denna fråga skulle kunna vara lämpligt.

41. Den tredje tolkningsfrågan är således enligt uppgifterna i begäran om förhandsavgörande hypotetisk och kan således inte tas upp till prövning.

B. Den första frågan: Är det fortfarande frågan om unionsrätt?

42. Genom den första frågan ska således undersökas huruvida en bestämmelse som Section 136 i Equality Act 2010 ur ett unionsrättsligt perspektiv, trots Förenade kungarikets utträde, åtminstone när det gäller äldre fall, fortfarande ska betraktas som ett införlivande av unionsrätten, vilket innebär att det föreligger en skyldighet att företa en direktivkonform tolkning.

43. Enligt Förenade kungariket tolkar landets domstolar i praktiken fortsatt denna bestämmelse i överensstämmelse med direktivet. De följer även den praxis från EU-domstolen som härrör från tiden före övergångsperiodens utgång.

44. Förenade kungariket bestrider emellertid att denna praxis grundas på en unionsrättslig skyldighet och anser tvärtom att den följer av de nationella bestämmelserna om utträdet ur unionen, Withdrawal Act, genom vilken bland annat nästan all unionsrätt som var tillämplig före Förenade kungarikets utträde har övertagits i nationell rätt.

45. Särskilt mot bakgrund av artikel 70 i Wienkonventionen kan denna uppfattning varken grundas på artikel 50.3 FEU (se nedan punkt 1) eller på utträdesavtalet (se nedan punkt 2). Om medlemsstaternas domstolar emellertid undantagsvis tillämpar unionsrätten på sådana äldre ärenden från Förenade kungariket, så kan de, precis som Förenade kungarikets domstolar, inte hänskjuta begäranden om förhandsavgörande avseende tolkningen av denna lagstiftning när det gäller de nationella målen (se nedan punkt 3).

1. Artikel 50.3 FEU

46. Förenade kungarikets uppfattning är vid första anblick förenlig med artikel 50.3 FEU. Enligt denna bestämmelse ska fördragen upphöra att vara tillämpliga på den stat som utträder från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter anmälan om denna stats avsikt att utträda, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist.

47. Unionsrätten är visserligen inte längre tillämplig på och i Förenade kungariket efter att övergångsperioden har löpt ut (se nedan under a). Detta innebär emellertid inte att unionsrätten har förlorat sin verkan när det gäller äldre ärenden (se nedan under b).

a) Ingen tillämpning från och med övergångsperiodens utgång

48. Domstolen har tolkat artikel 50.3 FEU så, att fördragen har upphört att vara tillämpliga på Förenade kungariket från och med den dag då utträdesavtalet trädde i kraft, det vill säga den 1 februari 2020, med den innebörden att denna stat från och med den dagen inte längre är en medlemsstat.

49. Genom artiklarna 126–131 i utträdesavtalet har unionsrättens verkan i Förenade kungariket med ett fåtal undantag förlängts fram till den 31 december 2020, när övergångsperioden löpte ut.

50. Såsom föreskrivs i artikel 50.2 andra meningen FEU ska särskilda bestämmelser fastställas i utträdesavtalet för vissa frågor som även är tillämpliga efter övergångsperiodens utgång. Således medför unionsrätten i form av utträdesavtalet en skyldighet för Förenade kungariket att avgöra dessa frågor i överensstämmelse med dessa bestämmelser i avtalet.

51. Likabehandlingsdirektivet omfattas emellertid inte av dessa särskilda bestämmelser i utträdesavtalet. Således medför avtalet efter utgången av övergångsperioden varken någon skyldighet för Förenade kungariket eller dess domstolar att beakta likabehandlingsdirektivet.

b) Fortsätt tillämpning på äldre ärenden

52. Vad innebär detta emellertid för äldre ärenden, det vill säga för faktiska omständigheter som ägde rum före utträdet?

53. I detta hänseende är det tänkbart att artikel 50.3 FEU inte kan medföra några ytterligare unionsrättsliga skyldigheter för Förenade kungariket, eftersom ”[f]ördragen ska upphöra att vara tillämpliga på” denna stat. Går det att härleda en unionsrättslig regel som medför en skyldighet för Förenade kungariket att fortsättningsvis tillämpa unionsrätten på äldre ärenden? Något liknande föreskrivs inte i de fåtal unionsrättsliga bestämmelser som fortsatt är bindande för nämnda stat. Detta motsvarar för övrigt även Förenade kungarikets ståndpunkt i förevarande mål.

54. Vid en närmare betraktelse är denna tolkning av artikel 50.3 FEU emellertid inte tvingande, eftersom det inte heller anges i bestämmelsen att unionsrätten inte längre är tillämplig på äldre ärenden i den aktuella staten efter utträdet. En sådan uttrycklig bestämmelse skulle emellertid inte vara nödvändig för att anta att medlemsstaterna haft för avsikt att artikel 50.3 FEU ska ha retroaktiv verkan (ex tunc). Normalt sett blir lagstiftning nämligen endast tillämplig från offentliggörandet (ex nunc). En retroaktiv verkan skulle nämligen endast i sällsynta undantagsfall vara förenlig med den grundläggande principen om rättssäkerhet.

55. Förenade kungariket försöker visserligen argumentera att landet numera inte är bundet av unionsrätten och i synnerhet inte av den unionsrättsliga principen om rättssäkerhet. Detta betyder emellertid likväl inte att man kan betrakta artikel 50.3 FEU som en avvikelse från denna princip.

56. Rättssäkerhetsprincipen är nämligen inte unik för unionsrätten, utan utgör en gemensam princip för medlemsstaternas rättsordningar, vars ursprung kan spåras ända tillbaka till den romerska rätten. Den utgör i synnerhet en integrerad del av Förenade kungarikets rättsordning. Följaktligen ska man inte anta att medlemsstaterna vid ett eventuellt utträde skulle godta en så långtgående minskning av rättssäkerheten, vilken även skulle kunna vara till nackdel för deras egna medborgare och företag.

57. Vidare är vikten av rättssäkerhet inom det internationella samfundet särskilt tydlig i samband med upphörandet av internationella fördrag, vars konsekvenser regleras i artikel 70 i Wienkonventionen. I likhet med i artikel 50.3 FEU föreskrivs i artikel 70.1 a i Wienkonventionen att upphörandet av en internationell överenskommelse ska fritaga parterna från varje vidare förpliktelse att fullgöra överenskommelsen. Emellertid ska upphörandet enligt artikel 70.1 b ej påverka någon rättighet eller förpliktelse eller något rättsläge som uppstått för parterna genom fullgörande av traktaten innan den upphörde.

58. Även om Wienkonventionen varken är bindande för unionen eller för samtliga medlemsstater, återspeglar en del bestämmelser i den de internationella sedvanerättsliga regler som i sig är bindande för unionens institutioner och ingår i unionens rättsordning. Såvitt framgår är det ostridigt att artikel 70 kodifierar den internationella sedvanerätten, vilken i sin tur grundas på de allmänt erkända rättsliga principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet.

59. Enligt artikel 70 i Wienkonventionen får parterna visserligen avtala annorlunda, men i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i artikel 50 FEU anser jag att det inte är möjligt att tolka denna bestämmelse som ett sådant avtal.

2. Utträdesavtalet

60. Således krävs det fortfarande ett klargörande av huruvida utträdesavtalet innehåller en speciell överenskommelse som avviker från artikel 70.1 b i Wienkonventionen som utesluter en fortsatt tillämpning av likabehandlingsdirektivet i det nationella målet.

61. I detta hänseende ska det inledningsvis fastställas att utträdesavtalet inte innehåller någon bestämmelse som uttryckligen behandlar tillämpningen av likabehandlingsdirektivet eller unionsrätten i dess helhet när det gäller äldre ärenden.

62. I utträdesavtalet föreskrivs emellertid uttryckligen att vissa bestämmelser fortsatt är tillämpliga på äldre ärenden. I detta hänseende är artiklarna 66 och 67 i utträdesavtalet tillämpliga.

63. Enligt artikel 66 i utträdesavtalet gäller förordningarna om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser även fortsatt i Förenade kungariket på avtal som har ingåtts före övergångsperiodens utgång och på skadevållande händelser, om händelserna inträffade före denna tidpunkt. Dessa förordningar gäller i medlemsstaterna, såsom i det nationella målet i Frankrike, däremot redan oberoende av utträdesavtalet, vilket kommissionen har anfört.

64. Vidare föreskrivs i artikel 67 i utträdesavtalet att vissa unionsrättsliga bestämmelser om domstols behörighet och verkställighet av domar fortsatt är tillämpliga beträffande mål i vilka talan väckts före övergångsperiodens utgång, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen. Således måste domstolar i unionen förekommande fall erkänna att Förenade kungarikets domstolar är behöriga och medlemsstaterna måste i princip verkställa vissa domar från sistnämnda domstolar.

65. Mot denna bakgrund drar Cacib e contrario slutsatsen att unionsrätten inte längre är tillämplig på äldre ärenden med avseende på frågor som inte regleras i artiklarna 66 eller 67 eller i andra bestämmelser. Denna slutsats har även Förenade kungariket dragit, eftersom utträdesavtalet utgör en detaljerad, omfattande och fullständig kodifiering. I avtalet föreskrivs att unionsrätten ska tillämpas på vissa uttryckligen föreskrivna äldre ärenden, men dock inte på målet vid den nationella domstolen. I annat fall skulle domstolen trots utträdet fortsatt vara behörig att bedöma Förenade kungarikets lagstiftning.

66. HJ och kommissionen motsätter sig emellertid en sådan motsatstolkning. För deras tolkning av utträdesavtalet talar målet att skapa rättssäkerhet, vilket kommer till uttryck i sjunde stycket i ingressen till avtalet. En retroaktiv ändring av den rättsliga situationen är i princip oförenlig med detta. Detta är i än högre grad fallet i förevarande mål eftersom utgången i pågående tvister skulle kunna vara beroende av den godtyckliga omständigheten huruvida de har avslutats före övergångsperiodensutgång eller – såsom i det nationella målet – först därefter.

67. Det är korrekt att Förenade kungariket just för att säkerställa rättssäkerhet i samband med utträdet har övertagit nästa hela unionsrätten i sin nationella rätt och att landets domstolar fortfarande tolkar dessa bestämmelser mot bakgrund av unionsrätten och domstolens praxis.

68. Detta påverkar emellertid inte det övervägande som ligger till grund för den här föreslagna tolkningen av artikel 50.3 FEU. Med hänsyn till den grundläggande betydelse som rättssäkerhetsprincipen har kan man i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse inte anta att unionen och Förenade kungariket i utträdesavtalet, som en rättsakt som ingår i unionsrätten, har avtalat om att tillämpningen av nästan hela unionsrätten med retroaktiv verkan skulle uteslutas när det gäller äldre fall.

3. Begränsning av förfarandet för förhandsavgörande

69. Förenade kungariket har emellertid med rätta gjort gällande att EU-domstolen i samband med äldre ärenden som fortfarande handläggs vid medlemsstaternas domstolar inte längre är behörig att bedöma huruvida lagstiftningen i Förenade kungariket om genomförande av unionsrätten – vilken eventuellt fortsatt är tillämplig – är förenlig med unionsrätten. I detta avseende innehåller utträdesavtalet bestämmelser som reglerar hur denna fråga ska hanteras, även om dessa inte uttryckligen är tillämpliga på målet vid den nationella domstolen.

70. Enligt artikel 4.4 i avtalet ska de bestämmelser i detta avtal som hänvisar till unionsrätt eller till unionsrättsliga begrepp eller bestämmelser när de genomförs och tillämpas tolkas i överensstämmelse med relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol som följer av avgöranden som meddelats före övergångsperiodens utgång. I artikel 4.5 föreskrivs dessutom att Förenade kungarikets rättsliga och administrativa myndigheter vid tolkningen och tillämpningen av detta avtal vederbörligen ska beakta relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol som följer av avgöranden som meddelats efter övergångsperiodens utgång. Med undantag för de fåtal fall som uttryckligen regleras i utträdesavtalet har Förenade kungarikets domstolar emellertid inte längre någon rätt att begära förhandsavgörande.

71. Mot denna bakgrund drar jag slutsatsen att EU-domstolen sedan slutet av övergångsperioden inte kan anta några bindande avgöranden när det gäller tolkningen av unionsrätten som hänför sig till faktiska omständigheter som omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning. Detta utesluter särskilt att nationella domstolar som, såsom i det nationella målet, ska pröva äldre ärenden från Förenade kungariket kan hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till domstolen om tolkningen av de bestämmelser som är tillämpliga i dessa fall. En dom som meddelats av EU-domstolen i ett mål om förhandsavgörande är nämligen bindande för den nationella domstolen vid dess avgörande av tvisten och är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor. I detta hänseende är det inte tillräckligt att ett avgörande från EU-domstolen endast vederbörligen beaktas, i den mening som avses i artikel 4.5 i utträdesavtalet.

72. Således måste de nationella domstolarna avgöra äldre ärenden som omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning precis som domstolarna i denna stat, genom att de tillämpar relevant rättspraxis från EU-domstolen som följer av avgöranden som meddelats före övergångsperiodens utgång och vederbörligen beaktar den rättspraxis som följer av avgöranden som meddelats därefter, men emellertid utan att kunna vända sig till EU-domstolen.

4. Slutsats i denna del

73. Den första frågan ska följaktligen besvaras så, att en nationell domstol som avgör ett mål efter övergångsperiodens utgång ska betrakta en lagstiftning i Förenade kungariket som införlivar artikel 19 i likabehandlingsdirektivet som ett genomförande av unionsrätten om dess avgörande gäller faktiska omständigheter i Förenade kungariket som hänför sig till tiden före denna tidpunkt. Därvid ska denna domstol – i likhet med domstolarna i Förenade kungariket – tillämpa relevant rättspraxis från EU-domstolen som följer av avgöranden som meddelats före övergångsperiodens utgång och vederbörligen beakta den rättspraxis som följer av avgöranden som meddelats därefter, men emellertid utan att kunna vända sig till EU-domstolen.

C. Den andra frågan: Skyldigheten att göra en direktivkonform tolkning

74. Cour de cassation (Högsta domstolen) har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida nationella domstolar som tillämpar andra medlemsstaters lagstiftning är skyldiga att i likhet med nationell rätt tolka denna lagstiftning i överensstämmelse med unionsrätten.

75. Svaret på denna fråga är uppenbart. Såsom domstolen redan har slagit fast i två domar, till vilka även hänvisas i begäran om förhandsavgörande, måste de nationella domstolarna även tillämpa de andra medlemsstaternas lagstiftning i överensstämmelse med unionsrätten. Till och med unionsdomstolarna är i vissa fall skyldiga att tolka nationell rätt på ett unionsrättskonformt sätt.

76. Detta resultat är logiskt, eftersom skyldigheten att tolka nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten är tillämplig i alla medlemsstater. Denna skyldighet följer av EUF-fördragets systematik, eftersom den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem.

77. Tvivlet avseende detta resultat grundas enligt begäran om förhandsavgörande, och framgår ännu tydligare av yttrandet från generaladvokat Berriat, på att tolkningen av en annan medlemsstats lagstiftning i överensstämmelse med unionsrätten skulle kunna betraktas som ett ingrepp i dess suveräna rättigheter. Dessa farhågor kommer även till uttryck i tolkningsfrågan genom hänvisningen till principen om ömsesidigt förtroende.

78. Om domstolarna i en medlemsstat tillämpar en annan medlemsstats lagstiftning, så ingriper dessa domstolar i egenskap av myndigheter från en medlemsstat nödvändigtvis i den andra medlemsstatens suveräna rättigheter. Det finns alltid en risk att de aktuella reglerna tillämpas på ett annat sätt än de domstolar som i första hand är behöriga i den andra medlemsstaten hade gjort. Ett sådant intrång i suveräna rättigheter godtas i princip genom de unionsrättsliga bestämmelserna om tillämplig lag, till exempel Rom I- och Rom II-förordningarna, till vilka hänvisas i artikel 66 i utträdesavtalet. Detta medför inte något intrång i dessa rättigheter.

79. Vidare påpekar Cour de cassation (Högsta domstolen) och generaladvokaten Berriat att EU-domstolen i ett fall vägrade att besvara en fråga avseende konform tolkning av andra medlemsstaters lagstiftning. Detta beslut grundar sig emellertid enbart på det faktum att svaret på frågan inte var relevant för utgången i målet. Det kan inte tolkas så, att nationella domstolar skulle vara hindrade från att göra en unionskonform tolkning av andra medlemsstaters lagstiftning.

80. Det krävs emellertid att det görs åtskillnad mellan skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning och det resultat som kan uppnås. Tolkningen begränsas i unionsrättsligt hänseende av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv tillämpning, och av att den inte kan läggas till grund för en tolkning contra legem. Med andra ord upphör skyldigheten att göra en konform tolkning att gälla när nationell rätt inte kan tillämpas på ett sådant sätt att den leder till ett resultat som är förenligt med det resultat som eftersträvas med direktivet.

81. Dessutom kan en konform tolkning av nationell rätt endast göras med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt. Vid en tolkning i överensstämmelse med unionsrätten av införlivandebestämmelser i olika medlemsstater som är formulerade på ett liknande sätt är skilda resultat således möjliga om olika tolkningsmetoder är erkända i medlemsstaterna.

82. En nationell domstol som ska pröva en tvist mellan enskilda med tillämpning av en annan medlemsstats lagstiftning är följaktligen skyldig att tolka bestämmelser i denna lagstiftning i överensstämmelse med unionsrätten med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i denna medlemsstat och med beaktande av de allmänna rättsprinciperna.

V. Förslag till avgörande

83. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande enligt följande: 1) En nationell domstol som avgör ett mål efter övergångsperiodens utgång ska betrakta en lagstiftning i Förenade kungariket som införlivar artikel 19 i direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet som ett genomförande av unionsrätten om dess avgörande gäller faktiska omständigheter i Föreanda kungariket som hänför sig till tiden före denna tidpunkt. Därvid ska denna domstol – i likhet med domstolarna i Förenade kungariket – tillämpa relevant rättspraxis från EU-domstolen som följer av avgöranden som meddelats före övergångsperiodens utgång och vederbörligen beakta den rättspraxis som följer av avgöranden som meddelats därefter, men emellertid utan att kunna vända sig till EU-domstolen. 2) En nationell domstol som ska pröva en tvist mellan enskilda med tillämpning av en annan medlemsstats lagstiftning är skyldig att tolka bestämmelser i denna lagstiftning i överensstämmelse med unionsrätten med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i denna medlemsstat och med beaktande av de allmänna rättsprinciperna.

1 Originalspråk: tyska.

2 Theresa May, den 11 juli 2016 (https://www.youtube.com/watch?v=zV6n6zNVw_I).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).

4 Avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7), vilket antogs av Europeiska unionens råd genom beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 (EUT L 29, 2020, s. 1), senast ändrat genom beslut nr 2/2024 av den gemensamma kommitté som inrättats genom avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen av den 16 maj 2024 om att lägga till en nyligen antagen unionsakt i bilaga 2 till Windsorramen (EUT L, 2024/2134).

5 Förenta nationernas fördragsserie, vol. 1155, s. 331.

6 Förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).

7 Förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

8 Förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

9 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

10 Förordning av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

11 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).

12 Rådets förordning av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).

13 Rådets förordning av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196).

14 Förordning av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).

15 Direktiv av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1).

16 Förordning av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15).

17 Se dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann ( 14/83, EU:C:1984:153, punkt 26), dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 114), och dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) ( C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 61).

18 Se dom av den 26 februari 1986, Marshall, 152/84, EU:C:1986:84, punkt 49), och dom av den 12 juli 1990, Foster m.fl., ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 17).

19 Se dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 27).

20 Dom av den 24 juni 2008, Commune de Mesquer ( C‑188/07, EU:C:2008:359, punkt 30), dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 16), och dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut) ( C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 36).

21 Punkt 24 i begäran om förhandsavgörande.

22 Punkt 40 i begäran om förhandsavgörande.

23 Yttrande av den 5 april 2024 (Pourvoi no D 21–21.615, s. 24 och 25).

24 Diskuteras i domen från Supreme Court (Högsta domstolen) av den 10 juli 2024, Lipton m.fl./BA Cityflyer Ltd ([2024] UKSC 24, punkterna 81–132).

25 Detta anges i domen från Supreme Court (Högsta domstolen) av den 10 juli 2024, Lipton m.fl./BA Cityflyer Ltd ([2024] UKSC 24, punkterna 51–57).

26 Dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques ( C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 55), och beslut av den 16 juni 2021, Sharpston/rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar ( C‑685/20 P, EU:C:2021:485, punkt 53).

27 Så tolkar jag även European Union Committee från brittiska House of Lords, Brexit and the EU budget, 15:e rapporten från sammanträde 2016/17 av den 4 mars 2017 (HL Paper 125, punkterna 133 och 135).

28 Se dom av den 12 oktober 1978, Belbouab ( 10/78, EU:C:1978:181, punkt 7), dom av den 6 juli 2006, Kersbergen-Lap och Dams-Schipper ( C‑154/05, EU:C:2006:449, punkt 42), och dom av den 10 september 2024, Neves 77 Solutions ( C‑351/22, EU:C:2024:723, punkt 102).

29 Dom av den 25 februari 1969, Klomp ( 23/68, EU:C:1969:6, punkt 13), och dom av den 29 mars 2011, ArcelorMittal Luxembourg/kommissionen och kommissionen/ArcelorMittal Luxembourg m.fl. ( C‑201/09 P och C‑216/09 P, EU:C:2011:190, punkt 63). Se, dessutom, Europadomstolens dom av den 9 december 1994, Stran Greek Refineries och Stratis Andreadis mot Grekland (CE:ECHR:1994:1209JUD001342787, § 49), samt dom av den 28 oktober 1999, Zielinski, Pradal och Gonzales m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:1999:1028JUD002484694, §57).

30 Se domen från Supreme Court (Högsta domstolen) av den 10 juli 2024, Lipton m.fl./BA Cityflyer Ltd ([2024] UKSC 24, punkterna 66 och 67), samt det instämmande yttrandet från lord Lloyd-Jones till denna dom (punkt 196).

31 Dom av den 16 juni 1998, Racke ( C‑162/96, EU:C:1998:293, punkterna 24, 45 och 46), dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 42), och dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK ( C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 58).

32 Skiljedom av den 30 april 1990, Nya Zeeland/Frankrike (Rainbow Warrior) (United Nations Reports of International Arbitration Awards, vol. XX, punkt 75), Villiger, M.E (2008), Commentary on the 1969 Vienna Convention on the Law of Treaties, Article 70, punkt 14, Ascensio, H., i: Corten, O., Klein, P (utgivare) (2011), The Vienna Conventions on the Law of Treaties: a commentary (vol. 2), artikel 70, nr 8, Wittich, S., i: Dörr, O., Schmalenbach, K(2018), Vienna convention on the law of treaties, artikel 70, punkterna 40 och 41.

33 Villiger, M.E (2008), Commentary on the 1969 Vienna Convention on the Law of Treaties, artikel 70, punkt 14, och Ascensio, H., i: Corten, O., Klein, P (2011), The Vienna Conventions on the Law of Treaties: a commentary (vol. 2), artikel 70, punkterna 8 och 9.

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2023, Diamond Resorts Europe m.fl. ( C‑632/21, EU:C:2023:671, punkt 66).

35 Se domen från Supreme Court (Högsta domstolen, Förenade kungariket) av den 10 juli 2024, Lipton m.fl./BA Cityflyer Ltd ([2024] UKSC 24, punkt 66). Från unionens sida illustreras detta genom den uppfattning som EUIPO:s överklagandenämnd gett uttryck för i tribunalens dom av den 16 mars 2022, Nowhere/EUIPO – Ye (APE TEES) ( T‑281/21, EU:T:2022:139, punkt 15).

36 Se punkt 44 ovan.

37 Se Section 6 i Withdrawal Act.

38 Se punkt 56 ovan.

39 Artiklarna 158 och 160 i utträdesavtalet.

40 Dom av den 3 februari 1977, Benedetti ( 52/76, EU:C:1977:16, punkterna 26 och 27), och dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. ( C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 16).

41 Dom av den 16 december 1981, Foglia ( 244/80, EU:C:1981:302, punkt 18), dom av den 16 juli 1992, Meilicke ( C‑83/91, EU:C:1992:332, punkt 25), och dom av den 1 augusti 2025, Voore Mets och Lemeks Põlva ( C‑784/23, EU:C:2025:609, punkt 64).

42 Dom av den 18 november 2020, DelayFix ( C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 51), och dom av den 8 december 2022, Luxury Trust Automobil ( C‑247/21, EU:C:2022:966, punkt 67).

43 Dom av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli ( C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkt 137).

44 Dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 114), dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 24), och dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) ( C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 61).

45 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet European Lotto and Betting och Deutsche Lotto- und Sportwetten ( C‑440/23, EU:C:2025:668, punkt 54).

46 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet European Lotto and Betting och Deutsche Lotto- und Sportwetten ( C‑440/23, EU:C:2025:668, punkterna 48, 49 och 56) som avser den mer långtgående befogenheten att underlåta att tillämpa utländsk lagstiftning.

47 Dom av den 15 december 2022, HUK-COBURG-Allgemeine Versicherung ( C‑577/21, EU:C:2022:992, punkt 52).

48 Dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 110), dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) ( C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 63), och dom av den 5 juni 2025, Nuratau ( C‑349/24, EU:C:2025:397, punkt 45).

49 Dom av den 8 november 2016, Ognyanov ( C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 66), dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 76), och dom av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli ( C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkt 140).

50 Dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 116), dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 111), dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) ( C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 62), och dom av den 5 juni 2025, Nuratau ( C‑349/24, EU:C:2025:397, punkt 46).