Förslag till avgörande av generaladvokat Ćapeta – Mål C‑434/24 APIA – Centrul Judeţean Bistriţa-Năsăud
I. Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) rör tolkningen av artikel 63.1 i förordning (EU) nr 1306/2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken.
2. I artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 föreskrivs att om en stödmottagare inte uppfyller kriterierna för att få ekonomiskt stöd ska stödet dras in.
3. Huvudfrågan i förevarande mål gäller huruvida den retroaktiva ogiltigförklaringen av ett arrendeavtal för den berörda jordbruksarealen innebär att en jordbrukare inte längre uppfyller kriterierna för att få stöd, vilket skulle motivera en indragning av stödet enligt den bestämmelsen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. I artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 föreskrivs följande:
”Om det upptäcks att en stödmottagare inte uppfyller kriterierna för att få stöd, eller inte fullgör de åtaganden eller andra förpliktelser som följer med villkoren för att få stöd eller bistånd som anges i sektorslagstiftningen inom jordbruket, ska stödet inte betalas ut eller helt eller delvis dras in och, där så är relevant, motsvarande stödrättigheter enligt artikel 21 i förordning (EU) nr 1307/2013 inte tilldelas eller dras in.
Om den bristande efterlevnaden rör nationella regler eller unionsregler om offentlig upphandling ska den del av stödet som inte ska betalas ut eller som ska dras in fastställas på grundval av hur allvarlig den bristande efterlevnaden är och i enlighet [med] proportionalitetsprincipen. Transaktionens laglighet och korrekthet ska bara påverkas upp till den del av stödet som inte ska betalas ut eller som ska dras in.”
B. Rumänsk rätt
5. I artikel 1254 i civillagen (Codul civil) föreskrivs följande:
”1. Ett avtal som är en nullitet eller är ogiltigt anses aldrig ha ingåtts.
2. Att ett avtal förklaras ogiltigt medför, på de villkor som anges i denna lag, att senare rättsakter som har antagits med stöd av avtalet är ogiltiga.
3. Om avtalet förklaras ogiltigt ska vardera parten till den andra parten, genom återställande av den situation som förelåg innan avtalet ingicks eller motsvarande ersättning, låta de erhållna prestationerna återgå, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 1639–1647, även om de har fullgjorts löpande.”
6. I artikel 6.1 i Ordonanță de urgență a Guvernului nr 66/2011 föreskrivs följande:
”De myndigheter som ansvarar för förvaltningen av EU-medel är skyldiga att från ersättningen/betalningen av utgifter som stödmottagarna har haft och deklarerat helt eller delvis utesluta utgifter som inte uppfyller villkoren för materiell eller formell lagenlighet enligt gällande nationell lagstiftning och [unionslagstiftning], när de identifierar sådana utgifter i samband med kontrollen av betalningsansökningar.”
7. I artikel 8.1 n i Ordonanță de urgență a Guvernului nr 3/2015 föreskrivs följande:
”För att vara berättigade till de direktstöd som föreskrivs i artikel 1.2 ska jordbrukaren … vid tidpunkten för ingivande av ansökan om samlat gårdsstöd eller ändringar därav lägga fram erforderliga handlingar som styrker lovlig användning av jordbruksarealen, inklusive mark som innehåller områden av ekologiskt intresse, och av boskap. Dessa dokument ska upprättas innan ansökan om samlat gårdsstöd lämnas in och ska vara giltiga minst till och med den 1 december det år då ansökan lämnas in.”
8. Artikel 5.2 i beslut nr 619/2015 har följande lydelse:
”De handlingar som styrker att jordbrukaren förfogar över den deklarerade stödberättigande arealen, i enlighet med artikel 8.1 n i [undantagsförordning nr 3/2015], är följande:
…
b) En bestyrkt kopia av originalet till avtalet om arrende/koncession av jordbruksarealen, som ingåtts mellan jordbrukaren och de territoriella administrativa enheterna, beroende på vad som är tillämpligt.
…”
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
9. Den 24 maj 2018 ingick JD ett avtal med kommunen Chiochiș (Rumänien) om arrende av en areal på 58,32 hektar betesmark (nedan kallat arrendeavtalet).
10. Omkring ett år senare, den 10 maj 2019, ansökte JD om ekonomiskt stöd för år 2019, för en areal av 41,69 hektar betesmark som hade tilldelats JD enligt arrendeavtalet. Stödet, som JD beviljades, finansierades med medel från EU:s jordbruksfonder, i synnerhet enligt systemet för enhetlig arealersättning, och från nationella fonder.
11. Samma dag som JD ansökte om ekonomiskt stöd, den 10 maj 2019, ogiltigförklarade Tribunalul Bistrița-Năsăud (Domstolen i Bistrița-Năsăud, Rumänien) förfarandet för att tilldela JD betesmark. I den domen fann domstolen att de krav som ställs enligt rumänsk lag på förfarandet för tilldelning av betesmark inte hade uppfyllts, eftersom kommunfullmäktige inte hade offentliggjort ett meddelande om direktförhandling inom den föreskrivna tidsfristen. Följden av domen blev att alla efterföljande rättsakter, däribland arrendeavtalet, ogiltigförklarades med retroaktiv verkan.
12. Genom dom av den 5 mars 2020 avvisade Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) JD:s överklagande av underrättens dom på grund av att det hade inkommit för sent.
13. Efter en utredning efter vilken APIA, i egenskap av behörig myndighet, fick kännedom om att arrendeavtalet hade ogiltigförklarats, utfärdade myndigheten den 24 november 2022 en offentlig rapport där det angavs att JD var skyldig att återbetala hela det ekonomiska stödet.
14. JD ingav en begäran om omprövning till APIA, vilken APIA den 5 januari 2023 beslutade att lämna utan åtgärd.
15. JD överklagade då APIA:s beslut till Tribunalul Bistrița-Năsăud (Domstolen i Bistrița-Năsăud).
16. Den 15 juni 2023 ogillade den domstolen JD:s överklagande. Domstolen slog fast att enligt rumänsk rätt skulle det arrendeavtal som låg till grund för beviljandet av det ekonomiska stödet anses aldrig ha ingåtts. Samtidigt måste jordbrukarna uppfylla vissa kriterier för att vara berättigade till ekonomiskt stöd. Bland annat måste de inneha ett dokument som styrker att de förfogar över den aktuella jordbruksarealen. Domstolen bekräftade därför att JD var skyldig att återbetala de felaktigt erhållna beloppen och fastställde att denna återbetalning inte utgjorde en administrativ sanktion, varför den omständigheten att JD inte bar skulden saknade betydelse.
17. JD överklagade denna dom till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål.
18. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida situationen i förevarande mål är sådan att mottagaren av det ekonomiska stödet inte uppfyller kriterierna för stödberättigande enligt artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013. Den påpekar att vid ogiltigförklaring av ett avtal med retroaktiv verkan har stödmottagaren uppfyllt kriteriet för stödberättigande avseende laglig besittning av mark vid tidpunkten för ansökan och därefter fram till tidpunkten för avtalets ogiltigförklaring. Oavsett om stödmottagaren burit skulden får dock ogiltigförklaringen av avtalet retroaktiv verkan, även vad gäller tidpunkten för ingivande av ansökan.
19. Enligt den hänskjutande domstolen ska artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 tolkas så, att den utgår från att villkoren för stödberättigande ska vara uppfyllda i samband med kontrollen av dessa villkor, och att det därför saknar betydelse att avtalet har ogiltigförklarats med retroaktiv verkan. I stället bör den retroaktiva ogiltigförklaringen av avtalet beaktas från och med tidpunkten för ogiltigförklaringen i samband med prövningen av nyttjanderätten till arealen i fråga. I annat fall måste en stödmottagare som inte har begått något fel återbetala de belopp som han eller hon har erhållit, trots att alla kriterier för stödberättigande var uppfyllda fram till tidpunkten för ogiltigförklaringen.
20. Om domstolen tolkar artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 så, att stöd ska återbetalas vid en retroaktiv ogiltigförklaring av ett arrendeavtal, undrar den hänskjutande domstolen om proportionalitetsprincipen är tillämplig. Den konstaterar bland annat att artikel 64 i förordningen som rör tillämpning av administrativa sanktioner – vilken föreskriver att sådana sanktioner inte ska åläggas om stödmottagaren inte bär skulden och att de, om de åläggs, ska vara proportionerliga – inte nämner artikel 63.1 i förordningen och därför inte är relevant för tillämpningen av den sistnämnda bestämmelsen.
21. Den hänskjutande domstolen konstaterar vidare att artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 inte innehåller några närmare uppgifter om under vilka omständigheter stödet ska dras in helt eller delvis. Den anser att proportionalitetsprincipen även är tillämplig på tillämpningen av denna bestämmelse och föreslår att hänsyn tas till den tidpunkt då ogiltigförklaringen av avtalet med retroaktiv verkan ägde rum och till stödmottagarens grad av skuld när det gäller orsaken till denna ogiltigförklaring.
22. Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska, vid tolkningen av artikel 63.1 i [förordning nr 1306/2013], en ogiltigförklaring med retroaktiv verkan av ett avtal, i enlighet med bestämmelser i nationell rätt och oavsett när denna ogiltigförklaring sker, anses utgöra en situation där stödmottagaren inte uppfyller kriterierna för stödberättigande, när avtalet var giltigt vid den tidpunkt då nämnda kriterier bedömdes?
2) Under förutsättning att den första frågan besvaras jakande, är proportionalitetsprincipen tillämplig vid indragning av en betalning enligt artikel 63.1 av förordning nr 1306/2013?”
23. Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen.
24. Domstolen har beslutat, med stöd av artikel 76.2 i rättegångsreglerna, att inte hålla någon muntlig förhandling. I ett brev som skickades den 4 april 2025 ställde domstolen frågor till den rumänska regeringen och kommissionen som krävde skriftliga svar, vilka besvarades inom den angivna tidsfristen.
IV. Bedömning
25. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att förevarande mål har sin grund i en situation där en jordbrukare beviljats ekonomiskt stöd från EU:s jordbruksfonder för mark som omfattas av ett arrendeavtal. Avtalet ogiltigförklarades med retroaktiv verkan enligt tillämplig nationell lagstiftning, vilket innebär att det ansågs aldrig ha existerat. Följaktligen uppfyllde jordbrukaren stödvillkoren, inklusive bevis för laglig nyttjanderätt till marken, vid tidpunkten för ingivandet av ansökan, men så är inte längre fallet.
26. Under dessa omständigheter undrar den hänskjutande domstolen i sin första fråga i huvudsak huruvida den retroaktiva ogiltigförklaringen av arrendeavtalet innebär att kriterierna för stödberättigande inte är uppfyllda, vilket medför att stödet ska dras in enligt artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013, om avtalet var i kraft vid tidpunkten för ansökan om stöd.
27. Om så är fallet undrar den hänskjutande domstolen i sin andra fråga i huvudsak huruvida hela det beviljade stödet ska återbetalas eller om beslutet om indragning av stödet beror på tillämpningen av proportionalitetsprincipen under de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet.
28. Den hänskjutande domstolen verkar i huvudsak inrikta sig på de negativa konsekvenserna av indragningen av stödet på grund av den retroaktiva ogiltigförklaringen av arrendeavtalet i en situation där jordbrukaren inte bär någon skuld, utan uppfyllde kriterierna för att få stöd fram till ogiltigförklaringen.
29. Innan jag övergår till att bedöma den första (B) och den andra (C) tolkningsfrågan, anser jag det lämpligt att göra några inledande påpekanden rörande kriterierna för att få det aktuella stödet (A).
A. Kriterier för att få enhetlig arealersättning
30. Ett viktigt mål med den gemensamma jordbrukspolitiken, som var ett av de första gemensamma politikområdena som fastställdes i fördragen, är att ”tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar i jordbruket”.
31. Ett sätt att uppnå detta mål är genom direktstöd som ger inkomststöd.
32. Den gemensamma jordbrukspolitiken förvaltas och finansieras på unionsnivå genom Europeiska unionens budget. Genomförandet av denna politik och utbetalningarna inom ramen för den sköts dock direkt av medlemsstaterna. Det innebär att de nationella myndigheterna ansvarar för administrationen och kontrollen av direktstöd till jordbrukare i sina respektive länder.
33. Ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har genomgått flera reformer under årens lopp. Det är ostridigt att den unionslagstiftning som är tillämplig i förevarande mål avser finansieringsperioden 2014–2020 för den gemensamma jordbrukspolitiken. Av betydelse i förevarande mål är förordning (EU) nr 1307/2013 om direktstöd till jordbrukare och förordning 1306/2013, om upprättande av gemensamma regler för finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken.
34. Det stödsystem som är aktuellt i förevarande mål, systemet för enhetlig arealersättning, infördes inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken år 2003 som en övergångsordning för vissa medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen åren 2004 och 2007. Det är ett inkomststödssystem för jordbrukare, oberoende av produktion, som genomförs genom direktstöd till jordbrukare på grundval av det antal stödberättigande hektar som de deklarerar.
35. Enligt artikel 36.1 första stycket i förordning nr 1307/2013 fick de medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen åren 2004 och 2007 och som tillämpade systemet med enhetlig arealersättning år 2014 fortsätta att tillämpa det systemet till och med den 31 december 2020. Tio medlemsstater, däribland Rumänien, fortsatte att tillämpa systemet med enhetlig arealersättning efter år 2014.
36. Enligt artikel 36.2 i förordning 1307/2013 ska den enhetliga arealersättningen beviljas på årsbasis för varje stödberättigande hektar som jordbrukaren har deklarerat.
37. Med begreppet stödberättigande hektar, som definieras i artikel 32.2 a i förordning nr 1307/2013, avses ”all jordbruksareal i jordbruksföretaget … som används för jordbruksverksamhet”.
38. I rättspraxis slås vidare fast att marken måste uppfylla tre villkor för att anses vara ”stödberättigande hektar” enligt artikel 32.2 i förordning 1307/2013, nämligen att i) den ska utgöra en jordbruksareal, ii) jordbruksverksamhet ska bedrivas på arealen och iii) arealen ska vara knuten till ett jordbruksföretag.
39. Med andra ord måste den som ansöker om enhetlig arealersättning förfoga över jordbruksmark som kan användas för jordbruksverksamhet. Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att ”den omständigheten att jordbrukaren kan förfoga över en areal i princip innebär att jordbrukaren kan använda arealen efter eget gottfinnande för att faktiskt kunna bedriva jordbruksverksamhet där”.
40. För att fastställa huruvida en jordbrukare förfogar över en areal krävs det inte att jordbrukaren företer en formell rättslig handling, utan det är tillräckligt att kunna visa att arealen faktiskt används och att jordbrukaren har en tillräcklig självständighet för att kunna bedriva sin jordbruksverksamhet på den aktuella arealen.
41. EU-domstolen har likväl slagit fast att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de verifikationer och den bevisning som man kan kräva att en stödsökande inkommer med angående den areal som anges i dennes ansökan.
42. I förevarande mål kräver den rumänska lagstiftningen att jordbrukaren vid ansökningstillfället lämnar in de nödvändiga handlingarna för att styrka att jordbrukaren lagligen förfogar över de stödberättigande hektaren, annars utesluts stödet från EU-finansiering.
43. På grundval av befintlig rättspraxis förefaller det inte som om ett sådant krav i princip strider mot unionsrätten. En skyldighet att styrka den lagliga användningen av den mark för vilken stöd begärs är, enligt domstolen, ägnad att säkerställa att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken uppnås, genom att förhindra att den som ansöker om stöd på ett otillbörligt sätt kan tillgodoräkna sig annans mark.
44. Om rätten att använda marken ogiltigförklaras enligt nationell rätt, utgör unionsrätten därför inte hinder mot en nationell regel enligt vilken ett kriterium för stödberättigande inte anses vara uppfyllt.
45. Domstolen har dock ännu inte ställts inför en situation där den lagliga rätten att använda marken, som är ett av kriterierna för stödberättigande enligt nationell rätt, förelåg vid tidpunkten för ansökan, men därefter ogiltigförklarades med retroaktiv verkan. Detta leder mig till den hänskjutande domstolens första fråga.
B. Den första tolkningsfrågan
46. Om det konstateras att ett av kriterierna för att få ett visst stöd inte är uppfyllt, ska stödet enligt artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 inte betalas ut eller, om det redan har betalats ut, helt eller delvis dras in.
47. Samtidigt föreskrivs i artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013 att utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter ska jordbrukaren förfoga över de stödberättigande hektaren vid ett datum som fastställs av medlemsstaten. För Rumänien är detta den 15 maj 2019 vad gäller den relevanta betalningsperioden i förevarande mål.
48. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen således få klarlagt om artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 ska tillämpas även om alla kriterier för stödberättigande var uppfyllda vid tidpunkten för ansökan om stöd och den rättsliga grunden för användningen av marken först senare ogiltigförklarades med retroaktiv verkan, utan att den jordbrukare som erhöll stödet bar skulden för det.
49. Även om denna fråga endast avser artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013, kräver den enligt min mening också en tolkning av artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013 jämförd med artikel 32.4 i samma förordning.
50. Båda deltagarna i förfarandet vid EU-domstolen, det vill säga den rumänska regeringen och kommissionen, är överens om att artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 är tillämplig i förevarande fall.
51. Som båda deltagarna har påpekat anges det i artikel 32.4 i förordning nr 1307/2013 att ”arealerna … endast [ska] anses vara stödberättigande hektar om de är förenliga med definitionen av stödberättigande hektar under hela kalenderåret, utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter”.
52. Jag anser därför att kravet i artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013 på att jordbrukaren ska förfoga över de stödberättigande hektaren vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan inte innebär att jordbrukaren inte måste fortsätta att förfoga över dem under hela det år för vilket stödet beviljas. Denna bestämmelse anger endast att jordbrukaren rimligen måste förfoga över marken vid den tidpunkt som valts som kontrolltidpunkt.
53. Stödet enligt systemet för enhetlig arealersättning beviljas dock på årsbasis för att stödja jordbrukarens inkomst från marken under det året. Detta förutsätter att jordbrukaren bedriver jordbruksverksamhet på marken under hela det år som stödet avser. Det skulle strida mot detta syfte om det räckte att jordbrukaren juridiskt sett förfogande över marken endast på ansökningsdagen.
54. Även om ett arrendeavtal skulle ogiltigförklaras med framtida verkan, vilket skulle hindra jordbrukaren från att använda marken från en viss tidpunkt under det år för vilket stödet beviljades, skulle kriteriet för stödberättigande enligt artikel 32.4 i förordning nr 1307/2013 inte vara uppfyllt. Detta skulle leda till att det beviljade stödet måste dras in.
55. Den rumänska lag som medger en retroaktiv, och inte en framtida, ogiltigförklaring av ett arrendeavtal leder till samma resultat – att jordbrukaren inte lagligen kunde förfoga över marken under det år för vilket han eller hon ansöker om stöd.
56. I så fall är kriterierna för stödberättigande inte uppfyllda, och artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 kräver att det beviljade stödet dras in.
57. Syftet med ett sådant återkrav av felaktiga betalningar är att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen och förhindra obehöriga vinster.
58. Europeiska unionens ekonomiska intressen skyddas i princip om stöd endast beviljas när alla kriterier för stödberättigande är uppfyllda.
59. Enligt artikel 58.1 i förordning nr 1306/2013 är det medlemsstaterna, vilka genomför den gemensamma jordbrukspolitiken, som ska tillvarata Europeiska unionens ekonomiska intressen. Medlemsstaterna har inget utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. De måste kräva återbetalning av stöd som beviljats när kriterierna för stödberättigande inte var uppfyllda.
60. Skyldigheten att återbetala det mottagna stödet utgör inte en sanktion. Såsom följer av fast praxis vid EU-domstolen, och som betonats av den rumänska regeringen och kommissionen, är indragning av stöd på grund av bristande uppfyllelse av villkoren för stödberättigande enligt den gemensamma jordbrukspolitiken endast en följd av att dessa villkor inte har uppfyllts.
61. Återbetalningen krävs alltså helt enkelt därför att stödet inte borde ha beviljats. I det avseendet är det, som kommissionen har konstaterat, irrelevant huruvida arrendeavtalet ogiltigförklarades retroaktivt utan att den jordbrukare som erhöll stödet bar skulden till det. Stödet ska återbetalas helt enkelt därför att jordbrukaren aldrig hade rätt att erhålla det.
62. För fullständighetens skull bör det påpekas att den retroaktiva ogiltigförklaringen av arrendeavtalet under omständigheterna i förevarande mål inte förefaller utgöra ett fall av force majeure eller exceptionella omständigheter i den mening som avses i förordning nr 1306/2013, eller i bestämmelserna i artiklarna 32.4 och 36.5 i förordning nr 1307/2013.
63. I samband med den gemensamma jordbrukspolitiken har domstolen genomgående slagit fast att force majeure eller exceptionella omständigheter är varje händelse som beror på onormala och oförutsebara omständigheter, som ligger utanför stödmottagarens kontroll och vars följder, trots all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas.
64. Det bör i förevarande mål erinras om (se punkt 11 ovan) att dagen för domen som retroaktivt ogiltigförklarade arrendeavtalet sammanföll med dagen för stödansökan. När JD lämnade in denna ansökan pågick nämligen en rättstvist som inbegrep JD och den mark som omfattades av arrendeavtalet.
65. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det därför enligt min mening tveksamt att den retroaktiva ogiltigförklaringen av arrendeavtalet under omständigheterna i förevarande mål utgör en sådan onormal och oförutsägbar händelse att den inte kunde ha förutsetts den dag då ansökan lämnades in.
66. Mot bakgrund av vad som ovan har anförts föreslår jag att domstolen besvarar den första tolkningsfrågan på följande vis: Artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013, jämförd med artikel 32.4 och artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013, ska tolkas så, att den är tillämplig på en situation där alla kriterier för stödberättigande var uppfyllda vid tidpunkten för ansökan om stöd, men där den rättsliga grunden för användningen av marken därefter ogiltigförklarades med retroaktiv verkan, även om den jordbrukare som erhöll stödet inte bar någon skuld för denna ogiltigförklaring.
C. Den andra tolkningsfrågan
67. Den andra frågan, såsom framgår av punkt 27 ovan, gäller i huvudsak huruvida artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 alltid kräver att stödet dras in när ett av kriterierna för stödberättigande inte längre är uppfyllt till följd av att ett arrendeavtal har ogiltigförklarats med retroaktiv verkan, eller om den lämnar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning åt den beslutande myndigheten eller domstolen på grundval av tillämpningen av proportionalitetsprincipen.
68. När det gäller denna fråga intar deltagarna i målet olika ståndpunkter. Den rumänska regeringen anser att proportionalitetsprincipen inte är tillämplig och att en medlemsstat därför alltid måste kräva återbetalning av stöd i en situation som den i förevarande mål. Kommissionen anser däremot att proportionalitetsprincipen är tillämplig. Den drar dock slutsatsen att detta inte ändrar utgången i förevarande mål och att stödet i fråga måste återbetalas.
69. I artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 nämns proportionalitetsprincipen endast i andra stycket och inte i första. Den rumänska regeringen hävdar att andra stycket inte är tillämpligt i förevarande mål, medan kommissionen anser att stycket är tillämpligt, men att proportionalitetsöverväganden inte hindrar att stödet dras in i sin helhet.
70. Den hänskjutande domstolen nämner inte artikel 63.1 andra stycket i förordning nr 1306/2013 i sitt beslut att begära förhandsavgörande. Det verkar därför som om den med sin andra fråga vill få klarlagt om proportionalitetsöverväganden kan ändra utgången i det aktuella målet på grund av att denna princip är underförstådd i första stycket i den bestämmelsen.
71. Jag är benägen att instämma med den rumänska regeringen i att artikel 63.1 andra stycket i förordning nr 1306/2013 inte är tillämplig på situationen i förevarande mål. Enligt den rumänska regeringen infördes denna bestämmelse för att säkerställa att när en jordbrukare ansöker om finansiering inom ramen för offentlig upphandling (särskilt inom ramen för åtgärder för landsbygdsutveckling som finansieras av Ejflu), ska varje indragning av stöd stå i proportion till allvaret i den överträdelse som begåtts under det förfarandet. Systemet för enhetlig arealersättning, som finansieras av EGFJ, omfattar dock inte offentliga upphandlingsförfaranden för jordbrukare, utan stödet beviljas direkt på grundval av den deklarerade stödberättigande arealen. I förevarande mål beror stödberättigandet enbart på att vissa villkor är uppfyllda, såsom att det finns en laglig rätt att använda marken. Den bestämmelsen är således inte direkt tillämplig på det systemet.
72. Den tolkningen förefaller godtagbar. Den andra frågan om proportionalitetsprincipens tillämplighet bör därför uppfattas som att den avser artikel 63.1 första stycket i förordning nr 1306/2013.
73. Det bör här erinras om att proportionalitetsprincipen ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten. Enligt denna princip måste EU-institutionernas åtgärder vara ägnade att leda till att de legitima mål som eftersträvas med den aktuella unionslagstiftningen uppnås, och dessa åtgärder får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de olägenheter som vållas får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.
74. Samma princip gäller även för medlemsstaterna när de genomför unionsrätten. När domstolen erkände medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att införa ytterligare krav för stödberättigande, slog den fast att utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning måste iaktta de mål som eftersträvas i den berörda unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen.
75. Nationell lagstiftning som föreskriver att kriterierna för stödberättigande inte är uppfyllda om ett arrendeavtal ogiltigförklaras retroaktivt och medför en skyldighet att återbetala det erhållna stödet är i princip förenlig med målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta beror på att den å ena sidan är förenlig med målet för direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, som är att säkerställa en rimlig levnadsstandard för jordbrukare genom att öka deras inkomster, och att det å andra sidan är förenligt med Europeiska unionens ekonomiska intressen att dess budget inte används på ett sätt som strider mot dessa mål.
76. Vad händer då om tillämpningen av artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013, med anledning av sådan nationell lagstiftning och på grund av omständigheterna i ett enskilt fall, skulle leda till ett resultat som strider mot dessa mål? Det är enligt min uppfattning detta som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i.
77. Artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 tillåter visserligen att stödet delvis dras in, även om det inte anges under vilka omständigheter en delvis indragning är tillräcklig. Artikel 35.1 i förordning (EU) nr 640/2014, vilken kompletterar den förordningen, föreskriver visserligen följande: ”Det sökta stödet ska avslås eller helt dras in om kriterierna för stödberättigande inte är uppfyllda.”
78. I artikel 7.3 i förordning nr 809/2014, som fastställer tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1306/2013, anges dock att stödmottagarens skyldighet att återbetala det aktuella beloppet inte ska gälla ”om den behöriga myndigheten eller någon annan myndighet gjort utbetalningen av misstag och felet rimligtvis inte kunde ha upptäckts av stödmottagaren”.
79. Även om denna bestämmelse inte förefaller vara tillämplig i förevarande mål, visar den ändå att kravet på återbetalning av felaktigt utbetalt stöd inte är ovillkorligt. Det är också talande att unionslagstiftaren ville skydda jordbrukare i en situation där stödet felaktigt beviljats dem utan att de själva bar någon skuld till det.
80. Såsom EU-domstolen har slagit fast är syftet med stödet enligt systemet för enhetlig arealersättning ”att säkerställa en skälig levnadsstandard för de jordbrukare som faktiskt bedriver jordbruksverksamhet och som följaktligen faktiskt förfogar över en jordbruksareal på vilken verksamheten bedrivs”.
81. I förevarande mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, är det möjligt att den berörda jordbrukaren i god tro ansåg att stödkriterierna var uppfyllda under hela den period då hon faktiskt använde den berörda marken för jordbruksverksamhet. Skulle inte ett krav på återbetalning av stödet under sådana omständigheter i själva verket strida mot målet att säkerställa en rimlig levnadsstandard för den som försörjer sig på jordbruksverksamhet? Att kräva att en sådan jordbrukare återbetalar stödet skulle nämligen påverka hennes levnadsstandard negativt. Samtidigt kan man fråga sig om unionens ekonomiska intressen verkligen skadas om stödet inte återbetalas, om marken i fråga verkligen användes för jordbruksverksamhet?
82. Enligt min mening bör den hänskjutande domstolen kunna bedöma om tillämpningen av artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 under omständigheterna i förevarande mål är förenlig med målet för den gemensamma jordbrukspolitiken att säkerställa en rimlig levnadsstandard för jordbrukarna och om den är lämplig och nödvändig för att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen.
83. Vid en sådan bedömning bör den hänskjutande domstolen beakta alla omständigheter i det enskilda fallet, bland annat huruvida jordbrukaren använde den aktuella marken i tron att hon hade laglig rätt att göra det eller om hon tvärtom var medveten om att den lagliga rätten att använda marken kunde ogiltigförklaras.
84. Med hänsyn till vad som ovan har anförts föreslår jag att domstolen besvarar den andra tolkningsfrågan på följande vis: Proportionalitetsprincipen är tillämplig vid indragning av stöd med stöd av artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013. Den nationella domstolen kan därför, med beaktande av alla omständigheter i det aktuella fallet, bedöma om tillämpningen av denna bestämmelse strider mot målet för den gemensamma jordbrukspolitiken att säkerställa en rimlig levnadsstandard för jordbrukare och om den är lämplig och nödvändig för att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen under dessa omständigheter.
V. Förslag till avgörande
85. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) på följande sätt: 1) Artikel 63.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008, jämförd med artikel 32.4 och artikel 36.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) 73/2009, ska tolkas så, att den är tillämplig på en situation där alla kriterier för stödberättigande var uppfyllda vid tidpunkten för ansökan om stöd, men där den rättsliga grunden för användningen av marken därefter ogiltigförklarades med retroaktiv verkan, även om den jordbrukare som erhöll stödet inte bar någon skuld för denna ogiltigförklaring. 2) Proportionalitetsprincipen är tillämplig vid indragning av stöd med stöd av artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013. Den nationella domstolen kan därför, med beaktande av alla omständigheter i det aktuella fallet, bedöma om tillämpningen av denna bestämmelse strider mot målet för den gemensamma jordbrukspolitiken att säkerställa en rimlig levnadsstandard för jordbrukare och om den är lämplig och nödvändig för att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen under dessa omständigheter.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549), i ändrad lydelse. Den har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 av den 2 december 2021 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av förordning nr 1306/2013 (EUT L 435, 2021, s. 187).
3 Ordonanță de urgență a Guvernului nr. 66/2011 privind prevenirea, constatarea și sancționarea neregulilor apărute în obținerea și utilizarea fondurilor europene și/sau a fondurilor publice naționale aferente acestora (undantagsförordning nr 66/2011 om förebyggande, fastställande och beivrande av oegentligheter vid mottagande och användning av EU-medel och/eller därmed sammanhängande nationella statliga medel) (nedan kallad undantagsförordning nr 66/2011), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.
4 Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 3/2015 nr. 3/2015 pentru aprobarea schemelor de plăți care se aplică în agricultură în perioada 2015–2020 și pentru modificarea articolului 2 din Legea nr. 36/1991 privind societățile agricole și alte forme de asociere în agricultură (undantagsförordning nr 3/2015 om godkännande av de finansieringssystem som är tillämpliga inom jordbruket för perioden 2015–2020 och om ändring av artikel 2 i lag nr 36/1991 om jordbruksföretag och andra former av sammanslutningar inom jordbruket) (nedan kallad undantagsförordning nr 3/2015), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet såsom den anges i begäran om förhandsavgörande.
5 Ordinul ministrului agriculturii si dezvoltării rurale nr. 619/2015 pentru aprobarea criteriilor de eligibilitate, condițiilor specifice și a modului de implementare a schemelor de plăți prevăzute la articolul 1 alineatele (2) și (3) din Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 3/2015 pentru aprobarea schemelor de plăți care se aplică în agricultură în perioada 2015–2020 și pentru modificarea articolului 2 din Legea nr. 36/1991 privind societățile agricole și alte forme de asociere în agricultură, precum și a condițiilor specifice de implementare pentru măsurile compensatorii de dezvoltare rurală aplicabile pe terenurile agricole, prevăzute în Programul Național de Dezvoltare Rurală 2014–2020 (order nr 619/2015 från ministern för jordbruk och landsbygdsutveckling om godkännande av kriterierna för stödberättigande, särskilda villkor och detaljerade regler för genomförande av de stödordningar som avses i artikel 1.2 och 1.3 i [undantagsförordning nr 3/2015], samt de särskilda genomförandevillkoren för de kompensationsåtgärder för landsbygdsutveckling som är tillämpliga på jordbruksmark, enligt det nationella programmet för landsbygdsutveckling 2014–2020) (nedan kallat beslut nr 619/2015), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.
6 Tvistemålsdom nr 151/2019, RO:TBBNS:2019:006.000151 (läst med hjälp av maskinöversättning). Som framgår av den domen hade målet anhängiggjorts av en person som inte hade nått framgång i förfarandet för utarrendering av den aktuella betesmarken mot kommunen Chiochiș, kommunens borgmästare och kommunfullmäktige. JD var också part i det målet.
7 Tvistemålsdom nr 286/2020, RO:CACLJ:2020:050.000286 (läst med hjälp av maskinöversättning).
8 Ministerul Agriculturii și Dezvoltării Rurale – Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură – Centrul Județean Bistrița-Năsăud (ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling – Myndigheten för utbetalningar och åtgärder på jordbruksområdet – Regionmyndighet Bistrița-Năsăud (nedan kallad APIA).
9 Stödet uppgick till 83 334.01 rumänska leu (omkring 16743 euro). Enligt den offentliga rapporten från APIA hade det aktuella ekonomiska stödet beviljats JD genom utbetalningsbesked daterade den 25 maj 2019, den 15 januari 2020, den 24 mars 2020, den 17 augusti 2020 och den 8 juni 2021.
10 Tvistemålsdom nr 197/2023, RO:TBBNS:2023:006.000197 (läst med hjälp av maskinöversättning).
12 Anslaget för den gemensamma jordbrukspolitiken i EU:s budget fördelas mellan två fonder: Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), vars huvudsakliga uppgift är inkomststödsystem, och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), som är inriktad på landsbygdsutveckling. Se kommissionens webbplats, som finns på https://agriculture.ec.europa.eu/common-agricultural-policy/financing-cap/cap-funds_en#eagf. Enligt rapporter uppgår den totala anslaget för den gemensamma jordbrukspolitiken i Europeiska unionens budgetram för 2021–2027 till 386,6 miljarder euro: EGFJ uppgår till 291,1 miljarder euro, varav upp till 270 miljarder euro avsätts för inkomststödssystem och resten för att stödja jordbruksmarknaderna, medan Ejflu uppgår till 95,5 miljarder euro.
13 Se, exempelvis, Europeiska kommissionens generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling, Förklaring av den gemensamma jordbrukspolitiken – Direktstöd till jordbrukare 2015–2020, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2017, som finns på https://data.europa.eu/doi/10.2762/572019.
14 Se, exempelvis, Europaparlamentet, Den gemensamma jordbrukspolitiken: Instrument och reformer, som finns på https://www.europarl.europa.eu/factsheets/en/sheet/107/the-common-agricultural-policy-instruments-and-reforms. För en allmän diskussion, se även, exempelvis, Barents, R., The Agricultural Law of the EU, andra upplagan, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2022, kap. 2, särskilt s. 27–49, Phoa, P., ”Unity and diversity in the Common Agricultural Policy”, i van den Brink, T. och Passalacqua, V (red.), Balancing Unity and Diversity in EU Legislation, Edward Elgar, Cheltenham, 2024, s. 231–254.
15 Efter övergångsbestämmelserna för åren 2021 och 2022 finns det en ny unionslagstiftning för finansieringsperioden 2023–2027 för den gemensamma jordbrukspolitiken.
16 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) 73/2009 (EUT L 347, 2013, s. 608). Den har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 av den 2 december 2021 om fastställande av regler om stöd för de strategiska planer som medlemsstaterna ska upprätta inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (strategiska GJP-planer) och som finansieras av Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) samt om upphävande av förordningarna (EU) nr 1305/2013 och (EU) nr 1307/2013 (EUT L 435, 2021, s. 1).
17 Se, exempelvis, Revisionsrätten, Ändamålsenligheten i systemet för enhetlig arealersättning som ett övergångssystem till stöd för jordbrukare i de nya medlemsstaterna. Särskild rapport nr 16, 2012, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2012, som finns på https://data.europa.eu/doi/10.2865/27543; McMahon, J.A., EU Agricultural Law and Policy, Edward Elgar, Cheltenham, 2019, särskilt s. 46–48.
18 Se även skäl 32 i förordning nr 1307/2013.
19 Denna bestämmelse hänvisar vidare till artikel 72.1 första stycket led a i förordning nr 1306/2013, enligt vilken mottagare av bland annat enhetligt arealstöd varje år ska lämna in en ansökan om direktstöd och i förekommande fall samtliga jordbruksskiften inom jordbruksföretaget samt arealer som inte används för jordbruksverksamhet för vilka det stöd som avses i artikel 67.2 begärs.
20 Se, exempelvis, dom av den 29 april 2021, Piscicola Tulcea och Ira Invest ( C‑294/19 och C‑304/19, EU:C:2021:340, punkt 64), och dom av den 4 juli 2024, Asoprovac ( C‑708/22, EU:C:2024:573, punkt 18).
21 En jordbruksareal ingår i en jordbrukares jordbruksföretag när denne har befogenhet att förvalta arealen för att bedriva jordbruksverksamhet, det vill säga när denne har en tillräcklig självständighet beträffande den berörda arealen för att kunna bedriva sin jordbruksverksamhet. Se, exempelvis, dom av den 16 december 2021, Euro Delta Danube ( C‑225/20, EU:C:2021:1021, punkt 41). Jordbrukaren måste inte ha obegränsad förfoganderätt över den berörda arealen när han eller hon använder den för jordbruksändamål, men vederbörande måste ha ett visst manöverutrymme för hur han eller hon utövar jordbruksverksamhet på dessa arealer. Se, exempelvis, dom av den 16 december 2021, Euro Delta Danube ( C‑225/20, EU:C:2021:1021, punkt 43), och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkterna 49 och 50).
22 Dom av den 7 april 2022, Petruhhin ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 46).
23 Se, exempelvis, dom av den 14 oktober 2010, Landkreis Bad Dürkheim ( C‑61/09, EU:C:2010:606, punkt 54), och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 53).
24 Se, exempelvis, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl. ( C‑375/08, EU:C:2010:365, punkterna 82 och 86), dom av den 17 december 2020, Land Berlin (Stödrättigheter med anknytning till den gemensamma jordbrukspolitiken) ( C‑216/19, EU:C:2020:1046, punkt 35), och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkterna 61 och 63).
25 Se dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 65).
26 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Demmer ( C‑684/13, EU:C:2015:131, punkt 69).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2022, Avicarvil Farms ( C‑443/21, EU:C:2022:899, punkt 36 och där angiven rättspraxis), i vilken domstolen slog fast att ”för det fall att en medlemsstat utnyttjar sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra lämpligheten i att kräva återbetalning av felaktigt beviljade unionsmedel, skulle detta vara oförenligt med de nationella myndigheternas skyldighet enligt den gemensamma jordbrukspolitiken att driva in felaktigt utbetalade belopp”.
28 Se, exempelvis, dom av den 24 maj 2007, Maatschap Schonewille-Prins ( C‑45/05, EU:C:2007:296, punkt 47), dom av den 24 maj 2012, Hehenberger ( C‑188/11, EU:C:2012:312, punkt 37), och dom av den 29 februari 2024, Eesti Vabariik (Põllumajanduse Registrite ja Informatsiooni Amet) ( C‑437/22, EU:C:2024:176, punkt 56).
29 Bestämmelserna i artikel 64 i förordning 1306/2013 om tillämpning av administrativa sanktioner är således inte tillämpliga i förevarande mål.
30 Se, exempelvis, dom av den 23 november 2023, Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas (Åtgärder för återbeskogning) ( C‑213/22, EU:C:2023:904, punkterna 26–51), i vilken domstolen slog fast att stödmottagaren var skyldig att återbetala mottaget stöd på grund av att ett villkor som fastställts i nationell lagstiftning inte var uppfyllt till följd av ogynnsamma väderförhållanden och därmed av skäl som inte kunde tillskrivas stödmottagaren.
31 Se, beträffande detta, artikel 2.2 och skäl 5 i förordning nr 1306/2013.
32 Se, exempelvis, dom av den 7 september 2023, Groenland Poultry ( C‑169/22, EU:C:2023:638, punkt 39), och dom av den 18 januari 2024, Askos Properties ( C‑656/22, EU:C:2024:56, punkterna 47 och 49).
33 Kommissionen hävdar att överträdelsen av de nationella reglerna för offentlig upphandling måste ha ansetts allvarlig, eftersom påföljden blev att hela arrendeavtalet ogiltigförklarades. Villkoret att jordbrukaren ska förfoga över de stödberättigande hektaren har därför inte uppfyllts alls. Härav följer att stödet, i enlighet med proportionalitetsprincipen, måste dras in i sin helhet.
34 Se, exempelvis, dom av den 24 maj 2007, Maatschap Schonewille-Prins ( C‑45/05, EU:C:2007:296, punkt 45), och dom av den 7 september 2023, Groenland Poultry ( C‑169/22, EU:C:2023:638, punkt 65).
35 Se, exempelvis, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl. ( C‑375/08, EU:C:2010:365, punkterna 82 och 86), dom av den 17 december 2020, Land Berlin (Stödrättigheter med anknytning till den gemensamma jordbrukspolitiken) ( C‑216/19, EU:C:2020:1046, punkt 35), och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkterna 61 och 63).
36 Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 640/2014 av den 11 mars 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet och villkor för avslag på eller indragning av betalningar samt administrativa sanktioner som gäller för direktstöd, landsbygdsutvecklingsstöd och tvärvillkor (EUT L 181, 2014, s. 48). Den har ersatts av kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/1172 av den 4 maj 2022 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet inom den gemensamma jordbrukspolitiken samt tillämpningen och beräkningen av administrativa sanktioner för grundvillkor (EUT L 183, 2022, s. 12).
37 Min kursivering.
38 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 809/2014 av den 17 juli 2014 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet, landsbygdsutvecklingsåtgärder och tvärvillkor (EUT L 227, 2014, s. 69). Den har ersatts av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/1173 av den 31 maj 2022 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet i den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 183, 2022, s. 23).
39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juli 2015, Demmer ( C‑684/13, EU:C:2015:439, särskilt punkt 85), i vilken domstolen fann att ”eftersom en sådan bestämmelse innehåller ett undantag från skyldigheten att återbetala felaktiga betalningar, och detta särskilt som denna skyldighet syftar till att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen” ska den tolkas strikt.
40 Med tanke på att ansökningsdatumet sammanföll med datumet för domen om ogiltigförklaring av arrendeavtalet och att stödet betalades ut efter dagen för domen, förefaller det rimligt att JD kunde ha upptäckt att arrendeavtalet var ogiltigt.
41 Dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 52) (min kursivering).
42 I detta avseende förefaller det relevant i förevarande mål att JD var involverad i den tvist som slutade med att arrendeavtalet ogiltigförklarades retroaktivt, att detta förfarande hade inletts innan ansökan lämnades in och att vissa delar av stödet betalades ut efter det att domen om ogiltigförklaring av arrendeavtalet hade vunnit laga kraft.