Domstolens dom (andra avdelningen) den 16 april 2026
I mål C‑519/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Veszprémi Törvényszék (Domstolen i Veszprém, Ungern) genom beslut av den 8 juli 2024, som inkom till domstolen den 29 juli 2024, i målet
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin (referent), M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 juni 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Nitrogénművek Vegyipari Zrt., genom P. Bibók, Zs. Okányi och D. Zlati, ügyvédek, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Armenia, B. Béres B. De Meester och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 9 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av skälen 5, 7 och 20 samt artiklarna 1, 3 f, 10 och 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 (EUT L 76, 2018, s. 3) (nedan kallat direktiv 2003/87), artiklarna 18, 49 och 56 FEUF, artiklarna 17 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), och artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till konventionen, undertecknat i Paris den 20 mars 1952.
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Nitrogénművek Vegyipari Zrt., ett ungerskt aktiebolag som är verksamt inom sektorn för produktion av gödningsmedel (nedan kallat Nitrogénművek), och Nemzeti Adó- és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatósága (omprövningsavdelningen vid den nationella skatte- och tullmyndigheten, Ungern). Målet avser beskattning av utsläppsrätter för koldioxid (CO2) (nedan kallad skatt på utsläppsrätter) vid nyttjande av gratis utsläppsrätter, vilken föreskrivs i den nationella lagstiftningen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3. Skälen 5, 7 och 20 i direktiv 2003/87 har följande lydelse:
(”(5) [Europeiska] unionen och dess medlemsstater har enats om att gemensamt fullgöra sina åtaganden att minska de antropogena utsläppen av växthusgaser enligt Kyotoprotokollet, i enlighet med [rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (EGT L 130, 2002, s. 1)]. Detta direktivs syfte är att bidra till ett effektivare fullgörande av Europeiska unionens och dess medlemsstaters åtaganden, genom en effektiv europeisk marknad för utsläppsrätter för växthusgaser, med minsta möjliga försvagning av ekonomisk utveckling och sysselsättning.
…
(7) Det krävs gemenskapsbestämmelser om medlemsstaternas fördelning av utsläppsrätter för att bevara den inre marknadens integritet och undvika snedvridning av konkurrensen.
…
(20) Detta direktiv syftar till att uppmuntra till användning av mer energieffektiv teknik, bland annat kraftvärme, som ger mindre utsläpp per produktionsenhet, …”
4. Artikel 1 i detta direktiv har rubriken ”Syfte”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Genom detta direktiv införs ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen (nedan kallat ’unionens system’), vilket syftar till att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser.”
5. I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med
…
f) verksamhetsutövare: varje person som driver eller har ett bestämmande inflytande över en anläggning eller, där detta föreskrivs i nationell lagstiftning, den som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens tekniska funktionssätt, …”
6. I artikel 10 i samma direktiv, med rubriken ”Auktionering av utsläppsrätter”, föreskrivs följande i punkt 1 första och andra styckena:
”Från och med 2019 ska medlemsstaterna auktionera ut alla utsläppsrätter som inte tilldelas gratis i enlighet med artiklarna 10a och 10c i det här direktivet och som inte placeras i den reserv för marknadsstabilitet som upprättas genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 [av den 6 oktober 2015 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem och om ändring av direktiv 2003/87/EG (EUT L 264, 2015, s. 1)] (nedan kallad reserven för marknadsstabilitet) eller annulleras i enlighet med artikel 12.4 i det här direktivet.
Från och med 2021 ska den andel utsläppsrätter som ska auktioneras ut vara 57 %, utan att det påverkar en eventuell minskning enligt artikel 10a.5a.”
7. I artikel 10a i direktiv 2003/87, som har rubriken ”Unionstäckande övergångsbestämmelser för gratis tilldelning” föreskrivs följande i punkterna 1–6:
”1. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 för att komplettera detta direktiv avseende unionstäckande och fullt harmoniserade bestämmelser för tilldelning av utsläppsrätter som avses i punkterna 4, 5, 7 och 19 i den här artikeln.
…
6. Medlemsstaterna bör införa ekonomiska åtgärder i enlighet med andra och fjärde styckena i denna punkt till förmån för sektorer eller delsektorer som är utsatta för en verklig risk för koldioxidläckage till följd av avsevärda indirekta kostnader som faktiskt uppstår från kostnader för utsläpp av växthusgaser som förs vidare till elpriserna, förutsatt att sådana ekonomiska åtgärder är förenliga med reglerna för statligt stöd och i synnerhet inte leder till otillbörlig snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden.
…”
Ungersk rätt
2017 års lag nr CL
8. I artikel 195 i adózás rendjéről szóló 2017. évi CL. törvény (2017 års lag nr CL om skatteförfarandet) (Magyar Közlöny 2017/192) föreskrivs följande:
”Skattemyndigheten ska, utan att göra någon kontroll, fatta beslut om den skattskyldiga personens rättelsedeklaration inom 15 dagar från ingivandet av denna, om det enda skälet till denna rättelse är att bestämmelsen om skattskyldighet strider mot grundlagen eller en bindande unionsrättsakt eller, om det rör sig om en kommunal förordning, mot någon annan rättsregel, under förutsättning att det avgörande som [Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen, Ungern), Kúria (Högsta domstolen, Ungern)] eller Europeiska unionens domstol meddelar när de uttalar sig om denna fråga ännu inte har offentliggjorts vid tidpunkten för ingivandet av rättelsen eller att denna rättelse inte är förenlig med innehållet i det offentliggjorda avgörandet.”
Regeringsdekret nr 320/2023
9. A jelentős térítésmentes kibocsátásiegység-kiosztásban részesülő létesítmény üzemeltetőjét érintő egyes veszélyhelyzeti szabályokról szóló 320/2023 (VII. 17.) Kormányrendelet (regeringsdekret nr 320/2023 om vissa krisbestämmelser för verksamhetsutövare med en anläggning som erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter) av den 17 juli 2023 (Magyar Közlöny 2023/106) (nedan kallat regeringsdekret nr 320/2023) antogs mot bakgrund av det undantagstillstånd som de ungerska myndigheterna utlyste till följd av kriget mellan Ukraina och Ryssland. Enligt regeringsdekretet påförs verksamhetsutövare som erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter inom ramen för unionens system två skatter. Dekretet trädde i kraft på tredje dagen efter dess offentliggörande, i enlighet med artikel 4 i dekretet, vilket var den 17 juli 2023.
10. Med verksamhetsutövare som erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter avses enligt artikel 1.1 i regeringsdekret nr 320/2023 en verksamhetsutövare vars anläggning omfattar en delanläggning med ett produktriktmärke i den mening som avses i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/331 av den 19 december 2018 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 59, 2019, s. 8) och/eller en delanläggning med processutsläpp i den mening som avses i denna delegerade förordning, och vars anläggning eller delanläggning har uppvisat ett årligt genomsnitt av verifierade koldioxidutsläpp som överstiger 25000 ton under de tre år som föregår referensåret, och har tilldelats gratis utsläppsrätter under året före referensåret, motsvarande minst 50 procent av genomsnittet av de sammanlagda certifierade koldioxidutsläppen under de tre åren närmast före referensåret.
11. Den första skatt som införts genom detta dekret, vilken är den enda som berörs av tolkningsfrågorna, är skatt på utsläppsrätter för koldioxid, vilken uppgår till 36 euro per ton av verksamhetsutövarens årliga utsläpp. Beskattningsunderlaget för denna skatt ska deklareras, och skatten betalas, före den 31 maj året efter det aktuella beskattningsåret. För år 2023 togs skatten på utsläppsrätter för koldioxid ut på samtliga utsläpp under året, det vill säga även på de utsläpp som ägde rum innan dekretet trädde i kraft.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12. Nitrogénművek, som omfattas av tillämpningsområdet för regeringsdekret nr 320/2023, har ansetts vara skyldigt att betala den första av de skatter som införts genom detta dekret.
13. Den 21 december 2023 ingav bolaget en rättelsedeklaration avseende skatt på utsläppsrätter för koldioxid till Nemzeti Adó- és Vámhivatal Veszprém Vármegyei Adó- és Vámigazgatósága (den nationella skatte- och tullmyndighetens kontor i provinsen Veszprém, Ungern), med stöd av artikel 195 i 2017 års lag nr CL. Bolaget uppgav att det avsåg att minska sin skattskyldighet med 2561256000 ungerska forinter (HUF) för perioden från den 1 april 2023 till den 30 juni 2023.
14. Nitrogénművek ifrågasatte i synnerhet huruvida regeringsdekret nr 320/2023 var förenligt med Magyarország Alaptörvénye (Ungerns grundlag) och med unionslagstiftningen.
15. Den nationella skatte- och tullmyndighetens kontor i provinsen Veszprém, och därefter den nationella skatte- och tullmyndighetens omprövningsavdelning, godtog inte stora delar av Nitrogénműveks rättelsedeklaration. Bolaget överklagade dessa beslut vid Veszprémi Törvényszék (Domstolen i Veszprém, Ungern), som är den hänskjutande domstolen.
16. Nitrogénművek har vid denna domstol gjort gällande att denna skatt på utsläppsrätter för koldioxid, vilken är direkt knuten till sådana utsläppsrätter som tilldelats gratis enligt direktiv 2003/87, strider mot de mål som uppställts inom ramen för unionens system. Enligt bolaget är regeringsdekret nr 320/2023 även diskriminerande. Dekretet utgör dessutom hinder för utövandet av de grundläggande friheter som garanteras av fördragen, medför ett åsidosättande av friheten att tillhandahålla tjänster, av näringsfriheten och av rätten till egendom samt kan omfattas av lagstiftningen gällande statligt stöd.
17. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida denna skatt på utsläppsrätter för koldioxid är förenlig med direktiv 2003/87. Den anser att svaren på de frågor som ställts i förevarande mål inte klart kan utläsas av EU-domstolens praxis. De domar från EU-domstolen som Nitrogénművek har åberopat gäller nämligen andra frågor än det mål som den hänskjutande domstolen ska avgöra.
18. Under dessa omständigheter beslutade Veszprémi Törvényszék (Domstolen i Veszprém, Ungern) att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1) Ska – eller får – målen för och bestämmelserna i [direktiv 2003/87], särskilt, men inte uteslutande, artiklarna 1, 10 och 11 samt skälen 5, 7 och 20 i detta direktiv, tolkas så, att de utgör hinder för en nationell åtgärd (regeringsdekret nr 320/2023) som
för utsläpp till följd av nyttjande av utsläppsrätter innebär beskattning i efterhand (uttag av en skatt),
för utsläpp till följd av nyttjande av gratis utsläppsrätter innebär beskattning i efterhand (uttag av en skatt),
för utsläpp till följd av nyttjande av gratis utsläppsrätter innebär beskattning i efterhand (uttag av en skatt) som får till följd att de gratis utsläppsrätterna fråntas sitt värde och sin kompensatoriska verkan,
för utsläpp till följd av nyttjande av gratis utsläppsrätter innebär beskattning i efterhand (uttag av en skatt), vilket leder till att verksamhetsutövare avskräcks från att minska sina utsläpp, förbättra sin miljöeffektivitet eller investera i mer miljövänlig teknik,
för utsläpp till följd av nyttjande av gratis utsläppsrätter innebär beskattning i efterhand (uttag av en skatt), vars syfte inte har något samband med miljöskydd eller med unionens system för handel med utsläppsrätter och dess mål, eftersom syftet med och den enda grunden för att införa denna skatt tvärtom är att hantera följderna av väpnade konflikter och humanitära katastrofer i närheten av Ungern?
2) Ska – eller får – mot bakgrund av diskrimineringsförbudet i artiklarna 18, 49 och 56 [FEUF], artikel 21 i [stadgan] och artikel 14 i [Europakonventionen] begreppet ’verksamhetsutövare’ i artikel 3 f i [direktiv 2003/87] tolkas så, att det utgör hinder för en nationell åtgärd (regeringsdekret nr 320/2023) som på ett omotiverat och godtyckligt sätt, och utan att något tvingande skäl av allmänintresse föreligger, innebär att en viss kategori av sådana verksamhetsutövare diskrimineras i förhållande till verksamhetsutövare som inte omfattas av dess tillämpningsområde?
3) Ska – eller får – artiklarna 18, 49 och 56 FEUF tolkas så, att de utgör hinder för en nationell åtgärd (regeringsdekret nr 320/2023) varigenom utövandet av dessa friheter inskränks och som
på ett omotiverat och godtyckligt sätt, och utan att något tvingande skäl av allmänintresse föreligger, innebär att en viss kategori av verksamhetsutövare i den mening som avses i artikel 3 f i [direktiv 2003/87] diskrimineras, genom att dessa underkastas andra (mer betungande) regler,
fastställer en personkrets på ett godtyckligt sätt, utan att något tvingande skäl av allmänintresse föreligger, och på ett sätt som inte är lämpligt för att uppnå målen för det bemyndigande genom vilket åtgärden antogs, och
införs på ett plötsligt och oförutsägbart sätt, med endast tre dagar mellan offentliggörandet och ikraftträdandet, samtidigt som skyldigheter därigenom åläggs i efterhand med retroaktiv verkan avseende händelser som inträffat innan det trädde i kraft?
4) Ska – eller får – det skydd för äganderätten som garanteras i artikel 17 i stadgan och artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen tolkas så, att det utgör hinder för en nationell åtgärd (regeringsdekret nr 320/2023) som är av konfiskatorisk art och som inom en nära framtid helt berövar de verksamhetsutövare som omfattas av dess tillämpningsområde deras vinster, vilket utgör ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
19. Det följer av fast rättspraxis att det ankommer på EU-domstolen, i det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 29 april 2021, Granarolo, C‑617/19, EU:C:2021:338, punkt 32).
20. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin begäran om förhandsavgörande med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 29 april 2021, Granarolo, C‑617/19, EU:C:2021:338, punkt 33).
21. I förevarande fall avser det nationella målet i huvudsak lagenligheten av regeringsdekret nr 320/2023, genom vilket det införs en skatt på utsläppsrätter för växthusgaser. Enligt artikel 3 i detta dekret utgörs beskattningsunderlaget för denna skatt av den skattskyldige verksamhetsutövarens koldioxidutsläpp uttryckta i ton koldioxid och skattesatsen är 36 euro per ton. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande föreskrivs i artikel 1 i nämnda dekret att denna skatt ska betalas av varje verksamhetsutövare som har erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter för växthusgaser inom ramen för unionens utsläppshandelssystem och som förfogar över en anläggning eller delanläggning med produktriktmärke och/eller en delanläggning med processutsläpp, vilken dels har ett årligt genomsnitt av verifierade koldioxidutsläpp under de tre år som föregår referensåret som överstiger 25000 ton, dels har tilldelats gratis utsläppsrätter, under det år som föregår referensåret, motsvarande minst 50 procent av dess genomsnittliga kontrollerade totala koldioxidutsläpp under de tre år som föregår referensåret.
22. Den bestämmelse som avsåg gratis tilldelning av utsläppsrätter för koldioxid i den ursprungliga versionen av direktiv 2003/87 var visserligen artikel 10 i direktivet. Efter antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (EUT L 140, 2009, s. 63), är den relevanta bestämmelsen i detta avseende emellertid artikel 10a i direktiv 2003/87. Det är således artikel 10a i direktivet som ska tolkas för att besvara den första frågan.
23. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 10a i direktiv 2003/87, jämförda med skälen 5, 7 och 20 i samma direktiv, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en skatt på utsläppsrätter för koldioxid specifikt belastar en ekonomisk aktör som har erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter för växthusgaser inom ramen för Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter, för dess anläggning, med produktriktmärke och/eller processriktmärke, när denna lagstiftning neutraliserar den kompenserande effekten av sådana utsläppsrätters tilldelning och strider mot målen att bevara konkurrenskraften och undvika koldioxidläckage.
24. Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2003/87 införs genom detta direktiv ett system för handel med utsläppsrätter för koldioxid, vilket syftar till att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska dessa utsläpp (dom av den 12 april 2018, PPC Power, C‑302/17, EU:C:2018:245, punkt 18).
25. Domstolen har upprepade gånger erinrat om att det huvudsakliga målet med direktiv 2003/87 är att avsevärt minska utsläppen av växthusgaser. Detta mål ska uppnås med iakttagande av flera underordnade mål och genom att vissa ordningar tillämpas. Det viktigaste instrumentet för detta är unionens system för handel med utsläppsrätter. De övriga underordnade mål som systemet ska uppfylla är bland annat, såsom framgår av skälen 5 och 7 i direktivet, att bevara ekonomisk utveckling och sysselsättning samt den inre marknadens integritet och konkurrensvillkoren (dom av den 17 oktober 2013, Iberdrola m.fl., C‑566/11, C‑567/11, C‑580/11, C‑591/11, C‑620/11 och C‑640/11, EU:C:2013:660, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
26. Såsom även anges i skäl 20 i direktiv 2003/87 är ett annat underordnat mål som eftersträvas med systemet för handel med utsläppsrätter att minska utsläpp av växthusgaser genom tekniska förbättringar, såsom användning av mer energieffektiv teknik, som ger mindre utsläpp per produktionsenhet.
27. För att på dessa villkor uppnå målet att minska utsläppen av växthusgaser, är utgångspunkten i direktiv 2003/87 utsläppsrätternas ekonomiska värde för att förmå företagen att minska sina utsläpp och därigenom införs ett system för handel med utsläppsrätter. Bolagen kan nämligen använda sig av de utsläppsrätter som de har tilldelats eller sälja dem baserat på deras marknadsvärde och således erhålla vinsterna därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, Iberdrola m.fl., C‑566/11, C‑567/11, C‑580/11, C‑591/11, C‑620/11 och C‑640/11, EU:C:2013:660, punkterna 47, 49 och 55, samt dom av den 12 april 2018, PPC Power, C‑302/17, EU:C:2018:245, punkt 24).
28. Gratis tilldelning av utsläppsrätter har i detta sammanhang till syfte att förhindra en förlust av konkurrenskraft som påverkar unionens industri, vilket kan leda till det fenomen med omlokalisering av produktion som brukar kallas koldioxidläckage (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, Iberdrola m.fl., C‑566/11, C‑567/11, C‑580/11, C‑591/11, C‑620/11 och C‑640/11, EU:C:2013:660, punkt 39, samt dom av den 26 februari 2015, ŠKO-Energo, C‑43/14, EU:C:2015:120, punkt 28). För att uppnå målet att skydda konkurrenskraften hos unionens industrier föreskrivs således i artikel 10a i direktiv 2003/87 ett antal unionstäckande övergångsbestämmelser för gratis tilldelning av utsläppsrätter. Enligt artikel 10a.1 första stycket i direktivet ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 för att komplettera detta direktiv avseende unionstäckande och fullt harmoniserade bestämmelser för tilldelning av utsläppsrätter som avses i punkterna 4, 5, 7 och 19 i artikel 10a. I artikel 10a.1, andra till fjärde styckena, och 10a.2 i direktivet preciseras i sin tur beräkningsmetoden och villkoren för tilldelning av gratis utsläppsrätter, efter fastställandet av förhandsriktmärken för varje produkt som ska användas för varje sektor och delsektor.
29. Medlemsstaterna ges enligt artikel 10a.6 första och fjärde styckena i direktiv 2003/87 i princip befogenhet att införa ekonomiska åtgärder till förmån för sektorer eller delsektorer som är utsatta för en verklig risk för koldioxidläckage till följd av avsevärda indirekta kostnader som faktiskt uppstår från kostnader för utsläpp av växthusgaser som förs vidare till elpriserna, förutsatt att sådana ekonomiska åtgärder är förenliga med reglerna för statligt stöd och i synnerhet inte leder till otillbörlig snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden.
30. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande är reglerna om denna tilldelning fullständigt harmoniserade på unionsnivå. Detta framgår bland annat av skäl 23 i direktiv 2009/29 där det anges att ”[g]ratis tilldelning av utsläppsrätter till anläggningar under en övergångsperiod bör ske enligt harmoniserade [unions]täckande regler (förhandsriktmärken), så att risken för snedvridning av konkurrensen inom gemenskapen blir så liten som möjligt”.
31. Domstolen har för övrigt slagit fast att unionslagstiftaren, vid antagandet av artikel 10a.1 i direktiv 2003/87, insisterade på behovet av fullständig harmonisering genom att föreskriva att ”kommissionen [ska] anta [unions]täckande och fullt harmoniserade genomförandebestämmelser för tilldelning av utsläppsrätter”. Vidare har lagstiftaren upplyst kommissionen om vilka kriterier som ska tillämpas för harmoniseringen, det vill säga i huvudsak på grundval av riktmärken för sektorer och delsektorer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2016, DK Recycling und Roheisen/kommissionen, C‑540/14 P, EU:C:2016:469, punkt 52).
32. Domstolen har dessutom preciserat att unionslagstiftaren, genom att föreskriva en sådan metod för gratis tilldelning av utsläppsrätter, som är fullständigt harmoniserad på sektoriell grund, har konkretiserat det väsentliga kravet på att risken för snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden blir så liten som möjligt (dom av den 22 juni 2016, DK Recycling und Roheisen/kommissionen, C‑540/14 P, EU:C:2016:469, punkt 53).
33. Av det ovan anförda följer att även om ingen av dessa bestämmelser uttryckligen begränsar medlemsstaternas rätt att vidta skattemässiga åtgärder som kan påverka utsläppsrätternas ekonomiska konsekvenser, får antagandet av sådana åtgärder inte äventyra de mål som eftersträvas med direktiv 2003/87, vilka det erinrats om i punkterna 27 och 29 i förevarande dom. En förutsättning för att unionens system med handel av utsläppsrätter ska fungera väl är att nationella skattemässiga åtgärder inte leder till att incitamenten för att minska utsläppen av växthusgaser minskar i sådan utsträckning att de helt försvinner.
34. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande kännetecknas den ungerska skatten på utsläppsrätter för koldioxid av att den påförs varje verksamhetsutövare vars anläggning har erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter, innefattar en delanläggning med produktriktmärke och/eller en delanläggning med processutsläpp, har överskridit ett årligt genomsnitt av verifierade koldioxidutsläpp på 25000 ton och tilldelats gratis utsläppsrätter motsvarande minst 50 procent av de genomsnittliga totala verifierade utsläppen. Skatten kännetecknas även av att den tas ut på grundval av verksamhetsutövarens koldioxidutsläpp, med en skattesats på 36 euro per ton.
35. Eftersom en sådan skatt specifikt belastar vissa ekonomiska aktörer som har tilldelats gratis utsläppsrätter för växthusgaser, innebär den att dessa aktörer förlorar sitt incitament för att investera i åtgärder för att minska sina utsläpp upp till det skattebelopp som ska betalas. En sådan skatt är således ägnad att eliminera en stor del av utsläppsrätternas ekonomiska värde och innebär att de incitament som ligger till grund för unionens system försvinner. Skatten undanröjer följaktligen incitamenten för att minska utsläppen av växthusgaser. Den omständigheten att det skattebelopp som ska betalas är linjärt beroende av storleken av de verkliga utsläppen kan inte förstås så, att det skapar några som helst incitament i förhållande till verksamhetsutövarna.
36. Denna tolkning påverkas inte av den ungerska regeringens argument avseende den mekanism som föreskrivs i artikel 3.6 i regeringsdekret nr 320/2003. Enligt den ungerska regeringen innebär denna mekanism att verksamhetsutövarna uppmuntras att minska sina utsläpp genom att den skattskyldiga personen kan minska sitt beskattningsunderlag med 50 procent om den skattskyldiga personens koldioxidutsläpp minskas i förhållande till verifierade utsläpp under det andra året före referensåret, i minst samma utsträckning som den linjära minskningsfaktor som tillämpas och krävs enligt systemet för handel med utsläppsrätter. Denna minskning av beskattningsunderlaget får nämligen även till följd att utsläppsrätterna förlorar en betydande del av sitt ekonomiska värde. Detta innebär att de ekonomiska aktörerna förlorar alla incitament att investera i åtgärder för att minska sina utsläpp som skulle göra det möjligt för dem att dra fördel av försäljningen av deras outnyttjade utsläppsrätter.
37. Det framgår således att den ungerska skatten på utsläppsrätter för koldioxid neutraliserar principen om gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser, vilken föreskrivs i artikel 10a i direktiv 2003/87, och resulterar i att de mål som eftersträvas med detta direktiv äventyras. Det ankommer emellertid slutligen på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.
38. Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1 och 10a i direktiv 2003/87, jämförda med skälen 5, 7 och 20 i samma direktiv, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en skatt på utsläppsrätter för koldioxid specifikt belastar en ekonomisk aktör som har erhållit en betydande tilldelning av gratis utsläppsrätter för växthusgaser inom ramen för Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter, för dess anläggning, med produktriktmärke och/eller processriktmärke, när denna lagstiftning neutraliserar den kompenserande effekten av sådana utsläppsrätters tilldelning och strider mot målen att bevara konkurrenskraften och undvika koldioxidläckage.
Den andra, den tredje och den fjärde frågan
39. Med hänsyn till svaret på den första frågan är det inte nödvändigt att besvara den andra, den tredje och den fjärde frågan.
Rättegångskostnader
40. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: franska och ungerska.