Domstolens dom (femte avdelningen) den 17 september 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 17 september 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Förordning (EG) nr 1924/2006 – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Artikel 10.2 – Särskilda villkor för hälsopåståenden – Obligatoriska uppgifter – Uttalande om vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil – Placering – Begreppen märkning och reklam – Kosttillskott som marknadsförs genom en annons i tryckt skrift ”
I mål C‑657/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 26 september 2024, som inkom till domstolen den 9 oktober 2024, i målet
Kyberg Pharma Vertriebs-GmbH
mot
Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders,
generaladvokat: R. Norkus,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Kyberg Pharma Vertriebs-GmbH, genom J. Sachs, Rechtsanwalt,
– Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV, genom C. Schmiedel, Rechtsanwältin,
– Europeiska kommissionen, genom B. Rous Demiri och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 15 januari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EUT L 404, 2006, s. 9, och rättelse i EUT L 12, 2007, s. 3).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Kyberg Pharma Vertriebs-GmbH (nedan kallat Kyberg Pharma eller bolaget) och Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV angående de uppgifter som ska ingå i Kyberg Pharmas kommersiella reklam för att marknadsföra ett kosttillskott.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2002/46/EG
3 I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (EGT L 183, 2002, s. 51) anges följande:
”I detta direktiv avses med
a) kosttillskott : livsmedel vars syfte är att komplettera en normal kost och vilka utgör koncentrerade källor för näringsämnen eller andra ämnen med näringsmässig eller fysiologisk verkan, enskilt eller i kombination, som säljs i avdelade doser dvs. i form av kapslar, pastiller, tabletter, piller eller liknande, portionspåsar med pulver, ampuller med vätska, droppflaskor och andra liknande doser i flytande form eller pulverform som är avsedda att intas i uppmätta små enheter.
…”
Direktiv 2006/114/EG
4 I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (EUT L 376, 2006, s. 21) föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
a) reklam : varje form av framställning i samband med närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesutövning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom, rättigheter och skyldigheter,
…”
Förordning nr 1924/2006
5 I skälen 3 och 16 i förordning nr 1924/2006 föreskrivs följande:
”(3) Allmänna märkningsbestämmelser finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel [(EGT L 109, 2000, s. 29)]. I direktiv [2000/13] finns ett allmänt förbud mot användning av information som skulle kunna vilseleda köparen eller som tillskriver livsmedel medicinska egenskaper. Denna förordning bör komplettera de allmänna principerna i direktiv [2000/13] och föreskriva särskilda bestämmelser om användning av näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel som skall levereras som sådana till konsumenten.
…
(16) Det är viktigt att påståenden om livsmedel kan förstås av konsumenten, och konsumenterna bör skyddas mot vilseledande påståenden. Efter antagandet av rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om vilseledande och jämförande reklam [(EGT L 250, 1984, s. 17)] har Europeiska gemenskapernas domstol vid avgöranden som rört reklam emellertid funnit det nödvändigt att bedöma deras inverkan på en tänkt typisk konsument. I enlighet med proportionalitetsprincipen, och för att de skyddsåtgärder som förordningen föreskriver faktiskt skall kunna förverkligas, utgår denna förordning från en genomsnittskonsument som är skäligen välinformerad samt skäligen uppmärksam och upplyst med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer i enlighet med domstolens tolkning, men förordningen innehåller också bestämmelser för att förhindra exploatering av konsumenter vars personliga egenskaper gör dem särskilt sårbara för vilseledande påståenden. …”
6 I artikel 1 (”Syfte och tillämpningsområde”) i denna förordning föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Denna förordning harmoniserar de bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar och som gäller näringspåståenden och hälsopåståenden, för att säkerställa en väl fungerande inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå.
2. Denna förordning skall tillämpas på näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden, oavsett om dessa är i form av märkning och presentation av eller reklam för livsmedel som skall levereras som sådana till slutkonsumenten.
…”
7 I artikel 2 (”Definitioner”) i förordningen anges följande:
”1. I denna förordning skall
…
b) definitionen av kosttillskott i direktiv [2002/46] gälla,
…
d) definitionen av märkning enligt artikel 1.3 a i direktiv [2000/13] gälla.
2. Följande definitioner skall också gälla:
1. påstående : varje budskap eller framställning som inte är obligatorisk enligt gemenskapens eller medlemsstaternas lagstiftning, inbegripet framställningar bestående av bilder, grafik eller symboler, oavsett form, och som anger, låter förstå eller antyder att ett livsmedel har särskilda egenskaper.
…
5. hälsopåstående : varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att det finns ett samband mellan en kategori av livsmedel, ett livsmedel eller en av dess beståndsdelar och hälsa.
…”
8 Artikel 3 första stycket (”Allmänna principer för samtliga påståenden”) har följande lydelse:
”Näringspåståenden och hälsopåståenden får användas på märkning och presentation av och i reklam för livsmedel som släpps ut på marknaden i gemenskapen endast om de är förenliga med bestämmelserna i denna förordning.”
9 Artikel 10 (”Särskilda villkor”) i förordning nr 1924/2006 anges följande i punkterna 1, 2 och 4:
”1. Hälsopåståenden skall förbjudas om de inte uppfyller de allmänna kraven i kapitel II och de särskilda kraven i detta kapitel och är godkända i enlighet med denna förordning och ingår i de förteckningar över godkända påståenden som föreskrivs i artiklarna 13 och 14.
2. Hälsopåståenden skall endast tillåtas om följande uppgifter anges i märkningen eller, om ingen sådan märkning finns, i presentationen och reklamen:
a) Ett uttalande om vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil.
b) Den mängd livsmedel och det konsumtionsmönster som krävs för att den påstådda gynnsamma effekten skall uppnås.
c) I tillämpliga fall, ett konstaterande riktat till personer som bör undvika att använda produkten, och
d) en lämplig varning i fråga om produkter som vid överdriven konsumtion kan utgöra en hälsorisk.
…
4. Vid behov skall riktlinjer för genomförande av denna artikel antas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 25.2 och, om det är nödvändigt, i samråd med berörda parter, särskilt livsmedelsföretagare och konsumentgrupper.”
Förordning (EU) nr 1169/2011
10 I skäl 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 2011, s. 18), anges följande:
”Även om de ursprungliga målen för, och de centrala delarna i, den nuvarande lagstiftningen om märkning ännu är giltiga, är det nödvändigt att effektivisera lagstiftningen för att säkerställa förenklad efterlevnad och större tydlighet för berörda parter och att modernisera den för att beakta ny utveckling på livsmedelsinformationsområdet. Denna förordning syftar både till att tjäna den inre marknadens intressen genom förenklad lagstiftning, klarare rättsläge och minskad byråkrati och till att underlätta för medborgarna genom krav på tydlig, förståelig och läsbar märkning av livsmedel.”
11 I artikel 2 (”Definitioner”) i förordningen anges i punkterna 1 och 2:
”1. I denna förordning gäller följande definitioner:
…
g) Definitionen av reklam i artikel 2 a i … direktiv [2006/114].
2. Dessutom gäller följande definitioner:
…
c) obligatorisk livsmedelsinformation : de uppgifter som enligt unionsbestämmelserna måste tillhandahållas slutkonsumenterna.
…
j) märkning : ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol som gäller ett livsmedel och anbringas på förpackning, dokument, meddelande, etikett, ring eller krage som medföljer eller avser sådant livsmedel.
…”
12 I artikel 12 (”Tillgänglighet och placering av obligatorisk livsmedelsinformation”) i förordningen föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Den obligatoriska livsmedelsinformationen ska finnas tillgänglig och vara lättåtkomlig, i enlighet med denna förordning, beträffande alla livsmedel.
2. För färdigförpackade livsmedel ska den obligatoriska livsmedelsinformationen finnas direkt på förpackningen eller på en etikett fäst på denna.”
13 Artikel 53 (”Upphävande”) i samma förordning har följande lydelse:
”1. Direktiven 87/250/EEG, 90/496/EEG, 1999/10/EG, [2000/13], 2002/67/EG och 2008/5/EG samt förordning (EG) nr 608/2004 ska upphöra att gälla den 13 december 2014.
2. Hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska anses som hänvisningar till denna förordning.”
Genomförandebeslut 2013/63/EU
14 Punkt 2 i bilagan till kommissionens genomförandebeslut 2013/63/EU av den 24 januari 2013 om antagande av riktlinjer för genomförandet av de särskilda villkor för hälsopåståenden som fastställs i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 (EUT L 22, 2013, s. 25), med rubriken ”Obligatoriska uppgifter som åtföljer godkända hälsopåståenden – artikel 10.2”, har följande lydelse.
”2.1. Tre olika fall för genomförandet av artikel 10.2
För att uppfylla kraven i förordningen ska, enligt artikel 10.2, två eller i tillämpliga fall fyra obligatoriska uppgifter ges till konsumenten när ett hälsopåstående används. Uppgifterna i artikel 10.2 a–d ska anges i märkningen av livsmedlet eller, om ingen sådan märkning finns, i presentationen av och reklamen för livsmedlet. Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av lagstiftarens mål att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att konsumenterna tillhandahålls korrekta och sanningsenliga uppgifter så att konsumenterna kan göra välgrundade val.
Märkning definieras i artikel 1.3 a i direktiv [2000/13] och i artikel 2.2 j i förordning [nr 1169/2011]. Denna definition anger följande: ” märkning : ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol som gäller ett livsmedel och anbringas på förpackning, dokument, meddelande, etikett, ring eller krage som medföljer eller avser sådant livsmedel”. I EU-lagstiftningen finns det en definition av reklam …, men ingen definition av presentation som därför bör tolkas mot bakgrund av förklaringen i artikel 2.3 a i direktiv [2000/13] och i artikel 7.4 b i förordning [nr 1169/2011].
Ett hälsopåstående kan anges i märkningen vilket kan betyda mer än bara på etiketten eftersom det omfattar all den information som tillhandahålls konsumenten om livsmedlet och som medföljer eller avser livsmedlet. Skillnaden mellan märkning och reklam är att märkning avser tillhandahållandet av livsmedel till slutkonsumenten, medan reklam handlar om livsmedelsföretagens marknadsföring av livsmedel.
a) För att uppfylla kraven i artikel 10.2 ska de obligatoriska uppgifterna anges i märkningen av det livsmedel som hälsopåståendet avser.
b) Om det inte finns någon märkning ska de obligatoriska uppgifterna anges i reklamen för och presentationen av det livsmedel som hälsopåståendet avser. Om exempelvis ett hälsopåstående används i generisk reklam för ett livsmedel (t.ex. olivolja, mejeriprodukter eller kött) och reklamen inte kan kopplas till en särskild produkt med en märkning , så ska de obligatoriska uppgifterna även anges i reklamen för och presentationen av detta livsmedel.
I artikel 12 i förordning [nr 1169/2011] fastställs principen om att konsumenterna alltid ska ha tillgång till de obligatoriska uppgifterna när de fattar beslut om att köpa ett livsmedel. …
…”
Tysk rätt
15 I 3 § (”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”) i Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (lagen om förbud mot otillbörlig konkurrens) av den 3 juli 2004 (BGBI. 2004 I, s. 1414), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UWG), föreskrivs följande i punkt 1:
”Otillbörliga affärsmetoder är förbjudna.”
16 I 3a § (”Lagöverträdelser”) UWG föreskrivs följande:
”Otillbörlig konkurrens ska anses föreligga när en näringsidkare överträder bestämmelser som bland annat är avsedda att reglera beteendet på marknaden i marknadsaktörernas intresse och denna överträdelse är ägnad att märkbart påverka konsumenters, andra marknadsaktörers eller konkurrenters intressen.”
17 I 5a § (”Vilseledande genom underlåtenhet”) UWG anges följande i punkt 1:
”Otillbörligt handlar även den som vilseleder konsumenter eller andra marknadsaktörer genom att underlåta att lämna väsentlig information
1. som dessa, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut, och
2. som, på grund av att den undanhållits, kan medföra att konsumenter eller andra marknadsaktörer fattar ett affärsbeslut som de i annat fall inte skulle ha fattat.”
18 I 8 § (”Föreläggande om upphörande och förbud”) UWG föreskrivs följande:
”(1) Den som använder affärsmetoder som är förbjudna enligt 3 § eller 7 § kan bli föremål för ett föreläggande om upphörande och, om det föreligger risk för att beteendet upprepas, ett förbudsföreläggande. …
…
(3) Följande personer kan ansöka om de förelägganden som avses i punkt 1:
…
2. Ideella föreningar med rättskapacitet som har till ändamål att främja kommersiella eller oberoende yrkesmässiga intressen och som förekommer i förteckningen över godkända branschorganisationer enligt 8b §, om de bland sina medlemmar har ett betydande antal näringsidkare som saluför varor eller tjänster av samma eller liknande slag på samma marknad och överträdelsen påverkar medlemmarnas intressen.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 Kyberg Pharma saluför ett kosttillskott (nedan kallat den berörda produkten) i form av kapslar som innehåller bland annat glukomannan (konjakglukomannan). På den berörda produktens förpackning återfinns ett uttalande om vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil.
20 Under år 2020 lät Kyberg Pharma publicera en annons i tryckt press för att marknadsföra den berörda produkten. Denna annons innehöll bland annat följande påståenden från bolaget: ”Gå ned i vikt på ett hälsosamt sätt” och ”Tillsammans med en kalorifattig kost bidrar glukomannan till viktnedgång”. Det är ostridigt mellan parterna i det nationella målet att den aktuella annonsen inte innehöll det uttalande som åsyftas i föregående punkt.
21 Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft, en branschorganisation enligt tysk rätt vars stadgar ålägger den uppgiften att bekämpa otillbörlig konkurrens, ansåg att dessa påståenden borde ha åtföljts av de uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 och väckte därför talan vid Landgericht München I (Regionala domstolen i München, Tyskland). Organisationen yrkade bland annat att Kyberg Pharma vid vite skulle föreläggas att upphöra med att i affärsverksamhet och för konkurrensändamål marknadsföra den berörda produkten med hjälp av de påståenden som är i fråga i det nationella målet utan att därvid hänvisa till vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil i enlighet med artikel 10.2 a.
22 Denna domstol biföll talan genom dom av den 19 januari 2022, varefter Kyberg Pharma överklagade denna dom till Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland), som ogillade överklagandet genom dom av den 20 juli 2023.
23 Kyberg Pharma överklagade denna dom till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.
24 Denna domstol anser att utgången i det nationella målet beror på huruvida artikel 10.2 a i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att Kyberg Pharma har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt den bestämmelsen genom att märka den berörda produktens förpackning med det i bestämmelsen angivna uttalandet, eller huruvida bolaget även har en skyldighet att inkludera detta uttalande i en annons i tryckt press som bolaget låtit publicera i syfte att marknadsföra denna produkt.
25 Den hänskjutande domstolen anser att det framgår av artikel 10.2 a i förordning nr 1924/2006 att nämnda uttalande i första hand ska anges på det aktuella livsmedlets ”märkning” och vill därför, för det första, få klarhet i huruvida detta begrepp kan omfatta reklam i tryckt skrift.
26 Den har i detta avseende angett att begreppet märkning, som definieras i artikel 2.1 d i förordning nr 1924/2006, jämförd med artiklarna 2.2 j och 53.2 i förordning nr 1169/2011, bland annat omfattar det ord eller den uppgift som gäller ett livsmedel och som inte bara anbringas på förpackningen utan även i alla de dokument som medföljer eller avser sådant livsmedel.
27 För det fall att reklam i tryckt skrift inte omfattas av detta begrepp vill den hänskjutande domstolen, för det andra, få klarhet i huruvida det i förordning nr 1924/2006 angivna målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå innebär att informationen i artikel 10.2 a i förordningen, trots att den anges i märkningen av ett livsmedel, även ska finnas med i en annons i tryckt skrift som publiceras i syfte att marknadsföra det aktuella livsmedlet med hjälp av ett hälsopåstående.
28 Den hänskjutande domstolen anser nämligen att ordalydelsen i artikel 10.2 a i förordning nr 1924/2006, i den tyska och den engelska språkversionen, gör det möjligt att tolka denna bestämmelse på så sätt att när ett hälsopåstående används om ett livsmedel, så ska den enligt bestämmelsen obligatoriska informationen anges både i märkningen av det aktuella livsmedlet och i reklam som görs för det.
29 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 10.2 i förordning [nr 1924/2006] tolkas så, att begreppet ’märkning’ av ett livsmedel även innefattar reklam i tryckt skrift för livsmedlet och att informationsskyldigheten enligt den bestämmelsen därmed måste fullgöras i reklam i tryckt skrift där ett hälsopåstående används om det aktuella livsmedlet?
2) Ska artikel 10.2 i förordning [nr 1924/2006] tolkas så, att den informationsskyldighet som enligt den bestämmelsen gäller vid användning av hälsopåståenden i reklam för ett livsmedel måste fullgöras i reklam för det aktuella livsmedlet även när livsmedlets märkning innehåller den information som krävs?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att reklam i tryckt skrift för ett kosttillskott omfattas av begreppet märkning, i den mening som avses i denna bestämmelse.
31 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006 ska förordningen tillämpas på näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden om livsmedel som är avsedda att levereras som sådana till slutkonsumenten varmed innefattas även kosttillskott, såsom framgår av artikel 2.1 b i förordningen, jämförd med artikel 2 a i direktiv 2002/46.
32 Enligt artikel 3 första stycket i förordning nr 1924/2006 får hälsopåståenden användas endast på märkning och presentation av och i reklam för livsmedel som släpps ut på marknaden i Europeiska unionen om de är förenliga med bestämmelserna i förordningen.
33 Det ska i detta sammanhang understrykas att det i artikel 10.2 i förordningen, i enlighet med de särskilda krav som gäller för hälsopåståenden, föreskrivs att sådana påståenden endast får godkännas om de uppgifter som räknas upp i bestämmelsen anges i märkningen av den aktuella produkten eller, om ingen sådan märkning finns, i presentationen av eller reklamen för produkten.
34 Frågan uppkommer således huruvida reklam i tryckt skrift kan omfattas av begreppet märkning, i den mening som avses i denna bestämmelse.
35 Enligt EU-domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 11 juni 2020, ratiopharm , C‑786/18, EU:C:2020:459, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
36 Vad först gäller ordalydelsen i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, kan följande konstateras. Med ”märkning” i bestämmelsens mening avses ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol som gäller ett livsmedel och anbringas på förpackning, dokument, meddelande, etikett, ring eller krage som medföljer eller avser sådant livsmedel. Detta framgår av den definition av begreppet märkning som numera finns intagen i artikel 2.2 j i förordning nr 1169/2011, som ersatt artikel 1.3 a i direktiv 2000/13, till vilken artikel 2.1 d i förordning nr 1924/2006 hänvisar.
37 Det följer av denna definition att unionslagstiftaren har avsett att ge begreppet märkning en vid innebörd.
38 Det ska emellertid påpekas att lagstiftaren i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 använder tre olika begrepp, nämligen ”märkning”, ”presentation” och ”reklam”, vilka är utformade på ett sådant sätt att vart och ett av dem har sin egen innebörd och inte överlappar de två andra begreppen.
39 Uttrycket ”om ingen [märkning] finns” i bestämmelsen syftar, enligt sin vedertagna betydelse, inte på att begreppet märkning ska vara likvärdigt med begreppen presentation och reklam, utan på att det föreligger en rangordning dem emellan (se, analogt, dom av den 7 juli 2016, Ambisig , C‑46/15, EU:C:2016:530, punkt 33).
40 Under dessa omständigheter kan det inte härledas av ordalydelsen i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 att reklam i tryckt skrift omfattas av begreppet märkning, i bestämmelsens mening.
41 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, ska det påpekas att den samtidiga användningen av begreppen märkning och reklam i flera bestämmelser i förordning nr 1924/2006, bland annat i artiklarna 1.2 och 3, tyder på att det i denna förordning görs en systematisk åtskillnad mellan dessa båda begrepp och att det förstnämnda begreppet därmed inte kan anses omfatta det andra.
42 Vidare framgår av skäl 3 i förordning nr 1924/2006 att denna förordning syftar till att komplettera de allmänna principerna i direktiv 2000/13. Direktiv 2000/13 har dock upphävts och ersatts av förordning nr 1169/2011, genom vilken det införts ett nytt system som ska gälla i stället för det som gällde enligt detta direktiv. Det sagda innebär att förordning nr 1924/2006 ska tolkas mot bakgrund av förordning nr 1169/2011.
43 I detta avseende ska det påpekas att artikel 2.1 g i förordning nr 1169/2011 hänvisar till definitionen av begreppet reklam i artikel 2 a i direktiv 2006/114, enligt vilken ”varje form av framställning i samband med närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesutövning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster” ska anses utgöra reklam.
44 Härav följer att begreppet reklam, i den mening som avses i artikel 2 a, även har en vid innebörd och omfattar alla former i vilka en sådan framställning kan ske, inbegripet i form av textreklam.
45 Även om begreppen märkning och reklam, i den mening som avses i förordning nr 1169/2011, visserligen ges en vid definition, såsom har påpekats i punkterna 37 och 44 ovan, kvarstår det faktum att de behandlas som separata begrepp i denna förordning. Följaktligen kan reklam, även när den förmedlas i textform, inte anses ingå i begreppet märkning i den mening som avses i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, eftersom denna åtskillnad annars skulle förlora sin ändamålsenliga verkan.
46 Slutligen ska något sägas om de mål som eftersträvas med förordning nr 1924/2006. Dessa är – såsom framgår av artikel 1.1 i förordningen – att säkerställa en väl fungerande inre marknad och samtidigt säkerställa en hög nivå av konsumentskydd, särskilt mot vilseledande påståenden, genom att underlätta konsumenternas val genom att släppa ut säkra och korrekt märkta produkter på marknaden. Även hälsoskydd ingår bland förordningens viktigaste syften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Novel Nutriology , C‑386/23, EU:C:2025:304, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
47 Det är här viktigt att framhålla att begreppen märkning och reklam svarar mot olika syften. Detta framgår av genomförandebeslut 2013/63, som antogs av Europeiska kommissionen med stöd av de genomförandebefogenheter som den tilldelats av unionslagstiftaren enligt artiklarna 10.4 och 25 i förordning nr 1924/2006. I punkt 2.1 tredje stycket i bilagan till nämnda beslut anges nämligen att ”[s]killnaden mellan märkning och reklam är att märkning avser tillhandahållandet av livsmedel till slutkonsumenten, medan reklam handlar om livsmedelsföretagens marknadsföring av livsmedel”.
48 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande har märkningen ett informationssyfte, medan reklamen har ett säljfrämjande syfte.
49 I skäl 16 i förordning nr 1924/2006 anges nämligen att det är viktigt att påståenden om livsmedel kan förstås av konsumenten, och att konsumenterna bör skyddas mot vilseledande påståenden, varvid det preciseras att förordningen bland annat utgår från en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer (dom av den 30 januari 2020, Dr. Willmar Schwabe , C‑524/18, EU:C:2020:60, punkt 35).
50 Även om en principiell utvidgning av märkningskraven till att omfatta även reklam i tryckt skrift säkert hade kunnat säkerställa en högre konsumentskyddsnivå, skulle en sådan utvidgning emellertid, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, äventyra ett av de andra syftena med förordning nr 1924/2006, vilket, såsom det har erinrats om i punkt 46 ovan, är att säkerställa en välfungerande inre marknad, och därmed den balans som unionslagstiftaren har avsett att uppnå mellan detta syfte och syftet att skydda hälsan.
51 Mot bakgrund av den ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att reklam i tryckt skrift för ett kosttillskott inte omfattas av begreppet märkning, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Den andra frågan
52 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det enligt artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, vid användning av hälsopåståenden i reklam för ett kosttillskott, krävs att de uppgifter som föreskrivs i denna bestämmelse ska anges i reklamen när dessa uppgifter redan anges i märkningen av detta kosttillskott.
53 Det ska här erinras om att det av fast rättspraxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 26 mars 2026, AVEPA , C‑294/25, EU:C:2026:254, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
54 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet avser reklam för ett kosttillskott och som publicerats som en annons i en tidskrift. Bedömningen bör därför begränsas till reklam i tryckt skrift.
55 I syfte att lämna ett användbart svar på den andra frågan finner EU-domstolen därmed att den hänskjutande domstolen ska anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att de obligatoriska uppgifter som räknas upp i denna bestämmelse måste anges i reklam i tryckt skrift för ett kosttillskott, när dessa uppgifter anges i märkningen av det aktuella kosttillskottet.
56 Såsom det har erinrats om i punkt 33 ovan föreskrivs i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 att hälsopåståenden endast ska tillåtas om uppgifterna i denna bestämmelse anges i märkningen eller, om ingen sådan märkning finns, i presentationen av eller i reklamen för produkten.
57 Av detta följer att användningen i nämnda bestämmelse av konjunktionen ”eller” före uttrycket ”om ingen sådan märkning finns” ska förstås så, att det i första hand är i märkningen av den berörda produkten som dessa uppgifter ska anges. Endast om någon sådan märkning inte finns ska nämnda uppgifter lämnas på annat sätt, såsom i presentationen av eller reklamen för produkten.
58 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat skulle visserligen, i den franska språkversionen av artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, konjunktionen ” ou ”, som används mellan orden ” présentation ” och ” publicité ”, kunna ge intryck av att livsmedelsföretagare har ett visst bedömningsutrymme för att uppfylla sin informationsskyldighet enligt denna bestämmelse när ett livsmedel saknar märkning, medan andra språkversioner – bland annat den spanska (” en la presentación y la publicidad ”), den tyska (” die Aufmachung der Lebensmittel und die Lebensmittelwerbung ”), den engelska (” the presentation and advertising ”) och den litauiska (” pateikime ir reklamoje ”) – använder konjunktionen ”och”, vilket antyder att uppgifterna, i avsaknad av märkning, ska anges både i presentationen av och i reklamen för den berörda produkten.
59 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 33 och 34 i sitt förslag till avgörande följer det emellertid av EU-domstolens praxis att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan olika språkversioner av en unionsrättslig författningstext, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 12 september 2019, A m.fl. , C‑347/17, EU:C:2019:720, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Vidare kan denna skillnad mellan de olika språkversionerna av artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 i förevarande fall under alla omständigheter inte vara avgörande, eftersom användningen av konjunktionerna ”och” eller ”eller” före ordet ”reklam” avser det fallet att det inte finns någon märkning som innehåller de uppgifter som avses i artikel 10.2 a, vilket inte är aktuellt i det nationella målet.
60 Härav följer att i den mån de obligatoriska uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 anges i märkningen av den berörda produkten, såsom är fallet med det kosttillskott som är aktuellt i det nationella målet, ska den i bestämmelsen föreskrivna skyldigheten att ange dessa uppgifter anses vara uppfylld, och dessa uppgifter behöver då inte lämnas i samband med reklam för denna produkt.
61 Denna tolkning vinner stöd såväl av det sammanhang i vilket artikel 10.2 ingår som av det syfte som eftersträvas med denna förordning.
62 Vad först gäller det sammanhang i vilket nämnda artikel 10.2 ingår, ska det påpekas att det i punkt 2.1 tredje stycket a i bilagan till genomförandebeslut 2013/63 uttryckligen föreskrivs att vissa obligatoriska uppgifter ska anges i märkningen av det livsmedel som hälsopåståendet avser, och i punkt 2.1 tredje stycket b första stycket att dessa uppgifter, om ingen sådan märkning finns, ska anges bland annat i reklam för detta livsmedel.
63 Vidare anges i punkt 1 i artikel 12 (”Tillgänglighet och placering av obligatorisk livsmedelsinformation”) i förordning nr 1169/2011 att den obligatoriska livsmedelsinformationen – vilken, såsom framgår av artikel 2.2 c i förordningen, omfattar den information som anges i artikel 14.2 i förordning nr 1924/2006 – ska finnas tillgänglig och vara lättåtkomlig, i enlighet med förordning nr 1169/2011, beträffande alla livsmedel. Vad gäller färdigförpackade livsmedel anges i punkt 2 i samma artikel 12 att den obligatoriska livsmedelsinformationen ska finnas direkt på förpackningen eller på en etikett fäst på denna.
64 I detta avseende anges i punkt 2.1 tredje stycket b andra stycket i bilagan till genomförandebeslut 2013/63 att ”[i] artikel 12 i förordning [nr 1169/2011] fastställs principen om att konsumenterna alltid ska ha tillgång till de obligatoriska uppgifterna när de fattar beslut om att köpa ett livsmedel”.
65 När ett livsmedel är märkt med de obligatoriska uppgifter som anges i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 är det dock genom denna märkning som konsumenterna, när de ska fatta beslut om att köpa ett livsmedel, ges tillgång till dessa obligatoriska uppgifter. Syftet med en sådan märkning är ju just att informera konsumenterna, såsom anförts i punkt 48 ovan. Om unionslagstiftaren hade haft för avsikt att kräva att dessa obligatoriska uppgifter även ska anges i reklam i tryckt skrift för den berörda produkten, skulle lagstiftaren uttryckligen ha föreskrivit detta.
66 Vad därefter gäller de mål som eftersträvas med förordning nr 1924/2006, syftar denna förordning, som redan påpekats i punkt 46 ovan, till att säkerställa en väl fungerande inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå.
67 För att uppnå dessa mål krävs bland annat att konsumenterna ges den information de behöver för att kunna göra välgrundade val (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Neptune Distribution , C‑157/14, EU:C:2015:823, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
68 I fråga om de obligatoriska uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 gäller dock, såsom anförts ovan i punkt 60, att kravet på att konsumenterna ska ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta ett välgrundat inköpsbeslut är uppfyllt om den berörda produkten är märkt med dessa uppgifter, vilket innebär att det inte krävs att de även anges i reklam i tryckt skrift för produkten.
69 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att de obligatoriska uppgifter som räknas upp i denna bestämmelse inte behöver anges i reklam i tryckt skrift för ett kosttillskott när dessa uppgifter anges i märkningen av det aktuella kosttillskottet.
Rättegångskostnader
70 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel
ska tolkas så,
att reklam i tryckt skrift för ett kosttillskott inte omfattas av begreppet märkning, i den mening som avses i denna bestämmelse.
2) Artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006
ska tolkas så,
att de obligatoriska uppgifter som räknas upp i denna bestämmelse inte behöver anges i reklam i tryckt skrift för ett kosttillskott när dessa uppgifter anges i märkningen av det aktuella kosttillskottet.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.