Domstolens dom (första avdelningen) den 8 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 8 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 2 led 1 – Begreppet arbetstid – Artikel 6 b – Begränsning av veckoarbetstiden – Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa – Brandmäns arbetstid – Jourtid på arbetsplatsen som inte ingår i arbetstiden – Rätt till ersättning för ideell skada som görs gällande mot en medlemsstat på grund av åsidosättande av unionsrätten – Villkor – Metod för beräkning av ersättningen för den skada som lidits på grund av åsidosättande av artikel 6 b i direktiv 2003/88 – Likvärdighetsprincipen – Effektivitetsprincipen ”

I mål C‑808/24 [Zálečta]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Okresný súd Lučenec (Regiondomstolen i Lučenec, Slovakien) genom beslut av den 13 november 2024, som inkom till domstolen den 26 november 2024, i målet

M. R.

mot

Ministerstvo vnútra Slovenskej republiky,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna S. Gervasoni, A. Kumin, I. Ziemele (referent), och M. Bošnjak,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Slovakiens regering, genom E.V. Larišová och A. Lukáčik, båda i egenskap av ombud,

– Irlands regering, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Burke och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Ryan, BL,

– Europeiska kommissionen, genom D. Recchia, A. Tokár och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 19 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 led 1 och 6 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan M.R., som är brandman och räddningsman, och å andra sidan Ministerstvo vnútra Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens inrikesministerium) angående ersättning för den ideella skada som M.R. påstår sig ha lidit till följd av Republiken Slovakiens felaktiga införlivande av direktiv 2003/88 med rättsordningen i denna medlemsstat.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 Artikel 2 i direktiv 2003/88 har rubriken ”Definitioner”. I artikel 2 leden 1 och 2 föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. arbetstid: all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter.

2. viloperiod: varje period som inte är arbetstid.”

4 I artikel 6 med rubriken ”Begränsning av veckoarbetstiden” i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall, med beaktande av behovet av att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa, vidta de åtgärder som behövs för att se till att

a) veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra författningar eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter,

b) den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48 timmar.”

Slovakisk rätt

5 I 85 § 1 zákon č. 315/2001 Z. z. o Hasičskom a záchrannom zbore (lag nr 315/2001 om brand- och räddningskåren) av den 2 juli 2001 föreskrivs följande:

”Med arbetstid avses den tid då arbetstagaren [inom brand- och räddningskåren] är i tjänst och står till myndighetens förfogande.”

6 I 86 § 2 i samma lag föreskrivs följande:

”Vid oregelbunden arbetstidsfördelning får tjänstgöringstiden inte överstiga 18 timmar per tjänstgöringsdag. Summan av tjänstgöringstiden och den därpå omedelbart följande obligatoriska jourtiden på arbetsplatsen får inte överstiga 24 timmar per tjänstgöringsdag.”

7 I 92 § 1 i samma lag föreskrivs följande:

”I samband med fördelning av tjänstgöringstid ska myndigheten fastställa jourtid då arbetstagaren [inom brand- och räddningskåren] ska befinna sig på arbetsplatsen. Jourtiden ska förläggas omedelbart efter tjänstgöringstid enligt 86 § 2.”

8 I 122 § 3 i samma lag föreskrivs följande:

”Jourtidsersättning … utgår inte då tjänstgöring äger rum. Sådan tjänstgöring utgör övertidstjänstgöring.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

9 M.R., som är anställd vid brand- och räddningskåren i kommunen Lučenec (Slovakien), anser att den jourtid som han har fullgjort på sin arbetsplats inte likställs med arbetstid, i strid med artikel 2 led 1 och artikel 6 b i direktiv 2003/88. Han menar att han därför har lidit ideell skada till följd av det felaktiga införlivandet av artikel 2 led 1 med den slovakiska rättsordningen, vilket lett till att bestämmelserna om den maximala veckoarbetstiden, såsom den definieras i nämnda artikel 6 b, har åsidosatts med avseende på honom. Detta åsidosättande har bland annat inneburit en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv.

10 M.R. väckte talan vid Okresný súd Lučenec (Distriktsdomstolen i Lučenec, Slovakien) och yrkade ersättning för ideell skada på grund av åsidosättande av rätten till respekt för privatliv och familjeliv, rätten till tillräcklig vila efter arbetet och skyddet för säkerhet och hälsa i arbetet. Han begärde emellertid inte ersättning för den jourtid som inte räknades med i hans arbetstid och som i hans fall medförde att den gräns på 48 timmar som anges i artikel 6 b i direktiv 2003/88 såsom maximal veckoarbetstid överskreds.

11 I dom av den 20 december 2023 konstaterade den hänskjutande domstolen att den slovakiska lagstiftningen, i strid med artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, såsom den tolkats av EU-domstolen i domen av den 21 februari 2018, Matzak (C‑518/15, EU:C:2018:82), föreskrev en möjlighet att inte räkna jourtid som en brandman har utfört på sin arbetsplats och i hemmet som arbetstid. Okresný súd Lučenec (Distriktsdomstolen i Lučenec) påpekade härvidlag att det för att erhålla ersättning inte räckte att jourtiden inte hade räknats som arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88. Det krävdes även att arbetstiden, inklusive jourtid, överskred den maximala veckoarbetstid som föreskrivs i artikel 6 b i direktivet.

12 På denna punkt konstaterade Okresný súd Lučenec (Distriktsdomstolen i Lučenec) att M.R:s arbetstid, inklusive jourtid, under den aktuella referensperioden på sex månader, översteg det antal arbetsdagar som fick utföras under denna period med 28 dagar, vilket strider mot artikel 6 b i nämnda direktiv, och att detta överskridande objektivt sett hade påverkat M.R:s privatliv och familjeliv.

13 Nämnda domstol ålade följaktligen Republiken Slovakien att till M.R. utge ersättning för ideell skada, beräknad med beaktande dels av omfattningen av överskridandet, dels av förlusten av hoppet om en ändring av den nationella lagstiftningen, med hänsyn till att en sådan ändring inte hade skett trots EU-domstolens praxis, bland annat den som följer av domen av den 21 februari 2018, Matzak (C‑518/15, EU:C:2018:82).

14 Republiken Slovakiens inrikesministerium överklagade denna dom till Krajský súd v Banskej Bystrici (Regiondomstolen i Banská Bystrica, Slovakien), som genom beslut av den 30 maj 2024 upphävde nämnda dom med motiveringen att Okresný súd Lučenec (Distriktsdomstolen i Lučenec) hade dömt utöver vad som hade yrkats av parterna ( ultra petita ), eftersom M.R. vid Krajský súd v Banskej Bystrici (Regiondomstolen i Banská Bystrica) varken hade gjort gällande att han hade förlorat hoppet om att den nationella lagstiftningen skulle ändras eller att han hade rätt till ersättning för ideell skada med anledning av antalet arbetade timmar utöver den gräns som fastställs i artikel 6 b i direktiv 2003/88. M.R. hade nämligen endast åberopat att han lidit ideell skada, bland annat på grund av att den jourtid som han hade fullgjort under den aktuella perioden inte hade räknats som arbetstid. Dessutom angav nämnda domstol att den ideella skada som hade uppkommit genom att nationell rätt strider mot artikel 2 led 1 i det direktivet gav rätt till ersättning utan att det var nödvändigt att fastställa att artikel 6 b i det direktivet hade åsidosatts.

15 Krajský súd v Banskej Bystrici (Regiondomstolen i Banská Bystrica) återförvisade målet till Okresný súd Lučenec (Distriktsdomstolen i Lučenec), som är hänskjutande domstol. Sistnämnda domstol anser att det är oklart hur artikel 2 led 1 och artikel 6 b i direktiv 2003/88 ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det, såsom Krajský súd v Banskej Bystrici (Regiondomstolen i Banská Bystrica) förefaller ha konstaterat, räcker att M.R:s jourtid inte har räknats som arbetstid i strid med artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 för att han ska erhålla ersättning för ideell skada, eller om det är nödvändigt att även den gräns på 48 timmar under en sjudagarsperiod som föreskrivs i artikel 6 b i direktivet har åsidosatts.

16 Enligt den hänskjutande domstolen innehåller artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 endast en definition av begreppet arbetstid, medan det i artikel 6 b i direktivet uttryckligen föreskrivs ett förbud mot att överskrida de gränser som fastställts för den maximala veckoarbetstiden, i den mening som avses med detta begrepp. Den hänskjutande domstolen anser således att det endast föreligger en rätt till ersättning för berörda personer vid ett åsidosättande av artikel 6 b jämförd med artikel 2 led 1, och inte vid åsidosättande av enbart sistnämnda bestämmelse.

17 Mot denna bakgrund beslutade Okresný súd Lučenec (Distriktsdomstolen i Lučenec) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ger den omständigheten att en arbetstagares jourtid inte enligt nationell lagstiftning ska räknas med i dennes arbetstid, vilket strider mot artikel 2 led 1 i [direktiv 2003/88], denne arbetstagare rätt att kräva skadestånd av medlemsstaten för åsidosättande av unionsrätten, utan att det är nödvändigt att visa att det samtidigt skett ett åsidosättande av artikel 6 b i det direktivet såvitt avser arbetstagaren?

2) För det fall att den första frågan besvaras jakande, ska den nationella domstolen, vid bedömningen av vad som är ett skäligt ersättningsbelopp, ta hänsyn till den jourtid som i enlighet med den nationella lagstiftningen inte har räknats med i arbetstagarens arbetstid, eller ska det ersättningsbelopp som medlemsstaten ska betala fastställas med hänsyn till under hur lång tid den rättsstridiga situationen – som följer av den nationella lagstiftningen enligt vilken det i strid med [direktiv 2003/88] är tillåtet att undanta jourtid från arbetstagarens arbetstid – har förelegat?

3) För det fall att den [första] frågan besvaras nekande, ska den nationella domstolen, vid bedömningen av vad som är ett skäligt ersättningsbelopp, ta hänsyn till antalet timmar under vilka artikel 6 b i [direktiv 2003/88] har åsidosatts, eller ska det ersättningsbelopp som medlemsstaten ska betala fastställas med hänsyn till under hur lång tid den rättsstridiga situationen – som följer av den nationella bestämmelse enligt vilken det i strid med ovannämnda direktiv är tillåtet att undanta jourtid från arbetstagarens arbetstid – har förelegat?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

18 EU-domstolen framhåller inledningsvis att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten utgör en väsentlig del av systemet i de fördrag som unionen grundar sig på (dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl., C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 35, och dom av den 8 september 2026, Ferreira da Silva e Brito m.fl. (C‑293/24, EU:C:2026:723, punkt 42).

19 Denna princip gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder unionsrätten, oavsett vilket nationellt organ det är vars handling eller underlåtenhet är orsak till överträdelsen, inklusive den nationella lagstiftaren, och oavsett vilken myndighet som enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning i princip är skyldig att utge ersättning för uppkomna skador (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkterna 32 och 63, och dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida), C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

20 EU-domstolen har, när det gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att en stat ska ansvara för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten, vid upprepade tillfällen slagit fast att enskilda som lidit skada har rätt till skadestånd när tre villkor är uppfyllda, nämligen att syftet med den unionsbestämmelse som har överträtts är att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de enskilda har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51, och dom av den 8 september 2026, Ferreira da Silva e Brito m.fl., C‑293/24, EU:C:2026:723, punkt 44).

21 Dessa tre villkor är nödvändiga och tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda utan att därför utesluta att statens ansvar kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar enligt nationell rätt (dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida), C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

22 Med förbehåll för själva rätten till skadestånd, vilken grundar sig direkt på unionsrätten när de villkor som anges i punkt 20 ovan är uppfyllda, är det inom ramen för den nationella skadeståndsrätten som staten ska ersätta följderna av den vållade skadan, förutsatt att de villkor som fastställs i nationell skadeståndslagstiftning inte är mindre förmånliga än de som avser liknande ersättningsanspråk som grundar sig på nationella förhållanden (likvärdighetsprincipen) eller är utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen) (dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida), C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

23 Det är mot bakgrund av de principer som det erinrats om i punkterna 18–22 ovan som den hänskjutande domstolens frågor ska besvaras.

Den första frågan

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den har till syfte att ge enskilda rättigheter, vilket skulle innebära att en medlemsstats åsidosättande av bestämmelsen kan ge dessa personer rätt till skadestånd på grundval av unionsrätten, utan att det krävs att dessa visar att artikel 6 b i direktivet samtidigt har åsidosatts.

25 Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, kan konstateras att bestämmelsen definierar begreppet arbetstid som ”all tid … då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter”. I artikel 2 led 2 i direktivet definieras begreppet viloperiod som ”varje period som inte är arbetstid”.

26 För det andra framgår det av domstolens praxis att begreppen arbetstid och viloperiod i direktivets mening utgör unionsrättsliga begrepp som ska definieras utifrån objektiva egenskaper, med utgångspunkt i systematiken i och syftet med direktiv 2003/88, vilket är att fastställa minimiregler för att förbättra arbetstagares levnads- och arbetsvillkor. Det är nämligen endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet får full verkan och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i alla medlemsstater (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

27 För det tredje har domstolen understrukit att artikel 2 i direktiv 2003/88 inte ingår bland de bestämmelser i direktivet som det får göras undantag från (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

28 Härav följer att begreppet arbetstid är ett av de grundläggande begrepp som ligger till grund för samtliga bestämmelser i direktiv 2003/88 och att det är nödvändigt att nationell rätt är förenlig med definitionen av detta begrepp för en korrekt tillämpning av dessa bestämmelser.

29 Det går emellertid inte att av ordalydelsen i artikel 2 led 1 i direktivet dra slutsatsen att denna bestämmelse i sig har till syfte att ge enskilda rättigheter, vilket skulle innebära att en medlemsstats åsidosättande av bestämmelsen kan ge enskilda rätt till skadestånd från denna medlemsstat på grund av denna överträdelse. I artikel 2 i nämnda direktiv definieras nämligen, såsom framgår av dess rubrik, endast, i punkt 1, begreppet arbetstid i den mening som avses i direktivet som ”all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter”. Den artikeln innebär inte att enskilda tillerkänns rättigheter eller att enskilda, medlemsstater eller unionens institutioner åläggs positiva eller negativa skyldigheter, i den mening som avses i domstolens fasta praxis, bland annat domen av den 5 mars 2024, Kočner/Europol (C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

30 Det framgår således att det första villkoret för att medlemsstaten ska ådra sig skadeståndsansvar som nämns i punkt 20 ovan inte är uppfyllt om enbart artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 har åsidosatts.

31 Det ska emellertid för fullständighetens skull erinras om att unionsrätten, enligt domstolens praxis, inte på något sätt utesluter att statens skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar på grundval av nationell rätt (dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 66), vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera i förevarande fall.

32 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den inte har till syfte att ge enskilda rättigheter, vilket innebär att en medlemsstats åsidosättande av bestämmelsen inte kan ge enskilda rätt till skadestånd på grundval av unionsrätten.

Den andra frågan

33 Eftersom den andra frågan har ställts av den hänskjutande domstolen för det fall den första frågan besvaras jakande, saknas det anledning att besvara den.

Den tredje frågan

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som har ställts för det fall den första frågan besvaras nekande, för att få klarhet i huruvida artikel 6 b i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den ersättning som medlemsstaterna ska betala för ideell skada som dessa har vållat enskilda genom att denna bestämmelse har åsidosatts, ska fastställas i enlighet med nationell rätt, med beaktande av det antal timmar som fullgjorts utöver den gräns som föreskrivs i nämnda bestämmelse eller av hur länge överträdelsen av unionsrätten har pågått till följd av att det i den aktuella nationella lagstiftningen inte föreskrivs att jourtid ska räknas som arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktivet.

35 För att besvara denna fråga ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida villkoren för statens skadeståndsansvar, vilka det erinrats om i punkt 20 ovan, är uppfyllda i förevarande fall.

36 Vad gäller det första villkoret för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar, det vill säga att den unionsbestämmelse som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, har domstolen redan slagit fast att artikel 6 b i direktiv 2003/88 ingår i unionens sociala regelverk och ger enskilda rättigheter som de kan göra gällande direkt vid nationella domstolar, genom att medlemsstaterna i denna bestämmelse åläggs att fastställa en högsta tillåtna gräns för den genomsnittliga veckoarbetstid som, i egenskap av minimiregel, ska gälla för samtliga arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 100, och dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkterna 49 och 50).

37 Under förutsättning att M.R. har grundat sin talan inte bara på ett åsidosättande av artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 utan även på artikel 6 b i samma direktiv, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, framgår det att det första villkoret för att Republiken Slovakien ska ådra sig skadeståndsansvar är uppfyllt.

38 Vad gäller det andra villkoret för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar framgår det av domstolens praxis att det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av unionsrätten är tillräckligt klar är att det föreligger en uppenbar och allvarlig överträdelse av gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som den överträdda rättsregeln medför. Redan den omständigheten att unionsrätten har överträtts kan räcka för att en tillräckligt klar överträdelse ska anses föreligga, om den berörda myndigheten endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller rentav obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning. Vid den bedömning som ska göras ska hänsyn tas till det område, de villkor och det sammanhang i vilket den berörda myndigheten åläggs skyldigheten i fråga. Dessutom ska hänsyn bland annat tas till graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som den berörda myndigheten ges genom den regel som överträtts, komplexiteten i den situation som ska regleras och svårigheterna att tillämpa eller tolka rättsakterna (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkterna 126–128 och där angiven rättspraxis).

39 En överträdelse av unionsrätten är i vilket fall som helst tillräckligt klar då den uppenbart står i strid med domstolens praxis på området (dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 52, och, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Minister for Children, Equality, Disability, Integration and Youth m.fl., C‑97/24, EU:C:2025:594, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

40 Det framgår av uppgifterna i beslutet om hänskjutande att M.R:s jourtid för den aktuella perioden mellan den 1 augusti 2020 och den 30 juni 2023 inte ansågs utgöra ”tjänstgöringstid” i den mening som avses i slovakisk rätt. Det framgår även av detta beslut att M.R. under den aktuella referensperioden, som varade sex månader, hade överskridit den maximala arbetstiden på 48 timmar under en sjudagarsperiod, som föreskrivs i artikel 6 b i direktiv 2003/88, i strid med denna bestämmelse.

41 Det ska i detta hänseende erinras om att domstolens praxis avseende begreppet arbetstid, bland annat vad gäller brandmän, redan utgjorde fast praxis under perioden 1 augusti 2020–30 juni 2023. Domstolen hade bland annat slagit fast att ”den verksamhet som utövas inom utryckningstjänsten vid en offentlig brandkår … omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88, varför artikel 6 b i detsamma i princip utgör hinder för att överskrida den föreskrivna begränsningen av veckoarbetstiden på 48 timmar, inklusive jourtjänst” (dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 57).

42 Domstolen har dessutom, såsom anges i punkt 27 ovan, preciserat att artikel 2 i direktiv 2003/88, i vilken begreppen arbetstid och viloperiod definieras, inte ingår bland de bestämmelser i direktivet från vilka undantag får göras (dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

43 Om det, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 41 och 42 ovan, framgick att underlåtenheten att iaktta bestämmelserna i artikel 6 b i direktiv 2003/88 under perioden 1 augusti 2020–30 juni 2023 uppenbart strider mot EU-domstolens praxis, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska det anses vara styrkt att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

44 Det andra villkoret för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 20 ovan, skulle då följaktligen vara uppfyllt.

45 Vad beträffar det tredje villkoret för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar för en överträdelse av unionsrätten, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det, såsom förefaller framgå av beslutet om hänskjutande, finns ett orsakssamband mellan överskridandet av den arbetstid som föreskrivs i artikel 6 b i direktiv 2003/88 och den ideella skada som M.R. har yrkat ersättning för.

46 Vad gäller formerna för ersättning för ideell skada till följd av ett åsidosättande av unionsrätten, ska det för det första påpekas att direktiv 2003/88 inte innehåller någon särskild bestämmelse om ersättning för skada som arbetstagarna eventuellt kan lida till följd av ett åsidosättande av de minimiregler som fastställs i direktivet, bland annat vad gäller arbetstid. Det går följaktligen inte att av bestämmelserna i detta direktiv utläsa att en form av ersättning ska väljas framför en annan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkterna 44, 96 och 98, och dom av den 20 juni 2024, Artemis security, C‑367/23, EU:C:2024:529, punkterna 26 och 27).

47 För det andra är det, i avsaknad av unionsbestämmelser på detta område, inom ramen för den nationella skadeståndsrätten som staten ska ersätta följderna av den vållade skadan, förutsatt att de villkor som fastställs i nationell skadeståndslagstiftning inte är mindre förmånliga än de som avser liknande ersättningsanspråk som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller är utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen) (dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 62, och dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida), C‑278/20, EU:C:2022:503, punkterna 176–184).

48 För det tredje har domstolen slagit fast att ersättning för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av unionsrätten ska vara adekvat i förhållande till skadan, så att ett effektivt skydd av enskildas rättigheter därigenom kan garanteras (dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 92).

49 Under dessa omständigheter ankommer det på medlemsstaterna att, med iakttagande av dessa principer, dels fastställa huruvida ersättning för skada som vållats en enskild genom åsidosättande av bestämmelserna i direktiv 2003/88 ska ske i form av en ekonomisk ersättning, dels fastställa regler för hur denna ersättning ska beräknas (se, analogt, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 94).

50 Vad närmare bestämt gäller formerna för medlemsstaternas ersättning för skada som de har vållat enskilda genom överträdelse av artikel 6 b i direktiv 2003/88, ska dessa enligt nationell rätt inte fastställas på grundval av hur länge överträdelsen av unionsrätten har pågått till följd av att det i den aktuella nationella lagstiftningen inte föreskrivs att jourtid ska räknas som arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktivet, utan utifrån den faktiska och konkreta skada som de berörda enskilda har lidit och beträffande vilken det finns ett direkt orsakssamband med åsidosättandet av artikel 6 b i direktivet och med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

51 I förevarande fall kan hänsyn bland annat tas till det antal timmar som har utförts utöver den gräns som föreskrivs i artikel 6 b i direktiv 2003/88, vilket kan påverka M.R:s privatliv och familjeliv, såsom framgår av beslutet om hänskjutande.

52 Av det anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 6 b i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den ersättning som medlemsstaterna ska betala för ideell skada som de har vållat enskilda på grund av att denna bestämmelse har åsidosatts, ska fastställas i enlighet med nationell rätt, men inte på grundval av hur länge överträdelsen av unionsrätten har pågått till följd av att det i den aktuella nationella lagstiftningen inte föreskrivs att jourtid ska räknas som arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktivet, utan utifrån den faktiska och konkreta skada som de berörda enskilda har lidit och beträffande vilken det finns ett direkt orsakssamband med åsidosättandet av artikel 6 b i direktivet, och med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

Rättegångskostnader

53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

ska tolkas så,

att den inte har till syfte att ge enskilda rättigheter, vilket innebär att en medlemsstats åsidosättande av bestämmelsen inte kan ge enskilda rätt till skadestånd på grundval av unionsrätten.

2) Artikel 6 b i direktiv 2003/88

ska tolkas så,

att den ersättning som medlemsstaterna ska betala för ideell skada som de har vållat enskilda på grund av att denna bestämmelse har åsidosatts, ska fastställas i enlighet med nationell rätt, men inte på grundval av hur länge överträdelsen av unionsrätten har pågått till följd av att det i den aktuella nationella lagstiftningen inte föreskrivs att jourtid ska räknas som arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktivet, utan utifrån den faktiska och konkreta skada som de berörda enskilda har lidit och beträffande vilken det finns ett direkt orsakssamband med åsidosättandet av artikel 6 b i direktivet, och med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: slovakiska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.