Förslag till avgörande av generaladvokat Andrea Biondi föredraget den 3 september 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANDREA BIONDI

föredraget den 3 september 2026( 1 )

Mål C ‑ 228/25 P

MegaFon OAO

mot

Europeiska unionens råd

” Överklagande – Restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende – Upptagande och bibehållande av klaganden i förteckningen över de enheter som omfattas av restriktiva åtgärder – Kriteriet avseende stöd till Ryska federationens militärindustriella komplex i landets anfallskrig mot Ukraina – Upptagande i förteckningarna som baseras på en allmänt känd omständighet eller en omständighet som antas vara allmänt känd – Presumtion – Rätten till ett effektivt domstolsskydd – Krav på fullständig prövning av restriktiva åtgärder – Rätten till försvar – Rätten till god förvaltning – Oriktig bedömning – Bevisbörda – Avsaknad av dokumentation ”

Innehållsförteckning

I. Bakgrund till tvisten och den överklagade domen

II. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

III. Prövning av överklagandet

A. Inledande anmärkning

B. Den sjätte grunden: Åsidosättande av en väsentlig formföreskrift

1. Resumé av parternas argument

2. Bedömning

C. Den sjunde grundens första del: Felaktig rättstillämpning genom att tribunalen felaktigt slog fast att underlåtenheten att lämna ut bevisning under det administrativa förfarandet inte hade lett till ett åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i stadgan.

1. Sammanfattning av parternas argument

2. Bedömning

a) De ursprungliga rättsakterna

b) Den första rättsakten om kvarstående

1) Åsidosättandet av den dubbla skyldigheten vad gäller handläggningen under den administrativa fasen av kvarståendet

2) Hänvisningen till rådets svaromål vid tribunalen

D. Den tredje och den fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning genom att tribunalen grundade sig på en presumtion, omvände bevisbördan och överskred gränserna för sin domstolsprövning, åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i stadgan och missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen

1. Sammanfattning av parternas argument

2. Bedömning

a) Huruvida den tredje och den fjärde grunden kan tas upp till sakprövning

b) Prövning i sak

1) Erinran om den nivå av prövning som förväntas av unionsdomstolen när det gäller frågan huruvida de restriktiva åtgärderna av individuell karaktär är välgrundade

2) Tribunalens prövning av rådets bedömning

i) Avsaknaden av uppgifter i de ursprungliga rättsakterna, avsaknaden av presumtion och det påstådda åberopandet av en allmänt känd omständighet

ii) Skillnaden mellan underlåtenheten att lämna ut de uppgifter som lagts till grund för beslutet om upptagande i förteckningarna och avsaknaden av sådana uppgifter vid tidpunkten för upptagandet i förteckningarna

iii) Åberopandet av det sammanhang som är känt för den person eller enhet som upptagits i förteckningarna, ”omständigheter som antas vara allmänt kända” och den omvända logiken i den överklagade domen

– Omöjlig analogi med domen i målet Central Bank of Iran/rådet

– Omöjlig analogi med domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret

iv) Resultat av prövningen

E. Prövning av talan vid tribunalen

IV. Förslag till avgörande

1. Förevarande mål gäller ännu en gång lagenligheten av de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit mot Ryska federationen som svar på landets aggression mot Ukraina, ett krig som ännu i dag pågår utan avbrott och utgör ett av de allvarligaste hoten mot den europeiska freden och säkerheten.

2. Det råder knappast några tvivel om att aggressionens synnerligen allvarliga art kräver att unionen använder sig av de befogenheter som den har tilldelats på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, för att säkerställa ett så effektivt svar som möjligt. Detta får emellertid inte innebära att det blir mindre viktigt att se till att unionen själv agerar i enlighet med de värden och principer som dess rättsordning vilar på. Tvärtom, ju allvarligare den aggression som unionen vidtar åtgärder mot är och ju viktigare det är med ett effektivt sanktionssystem, desto mer nödvändigt är det att unionen fullt ut iakttar de värden som dess yttre åtgärder är avsedda att främja.

3. Enligt artikel 21 FEU ska unionens åtgärder i internationella sammanhang bland annat vägledas av principerna om demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde och respekt för folkrätten. Genom dessa principer fastställs det inte bara vilka mål som ska eftersträvas med unionens yttre åtgärder. De styr även hur de åtgärderna ska vidtas. Härav följer att restriktiva åtgärder ska antas och genomföras helt i linje med rättsstatens krav, som inbegriper en skyldighet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd och fullständig respekt för de berörda personernas och enheternas processuella och materiella rättigheter.( 2 )

4. I förevarande mål ges domstolen följaktligen tillfälle att återigen slå fast att Europeiska unionens råd, trots det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den institutionen har i fråga om restriktiva åtgärder, ska utöva sina befogenheter inom ramen för de absoluta gränser som uppställs för det genom fördragen och rättsstatsprincipen.

5. Klaganden, MegaFon OAO, är ett bolag med säte i Moskva (Ryssland) som verkar som telekommunikations- och mobiltelefonioperatör. Rådet tog upp klaganden, och bibehöll därefter klaganden, i förteckningarna över personer, enheter och organ som stöder Rysslands militärindustriella komplex i anfallskriget mot Ukraina. Klaganden har därför blivit föremål för förstärkta restriktioner avseende export av varor och teknik med dubbla användningsområden samt varor och teknik som kan bidra till tekniska förstärkningar av den ryska försvars- och säkerhetssektorn.( 3 )

6. Upptagandet av MegaFon sticker ut, eftersom det vilar på rådets åberopande av en omständighet som presumeras vara allmänt känd, vilken rådet påstår sig ha grundat sig på. Denna omständighet är så pass allmänt känd, enligt rådet, att rådet är befriat från skyldigheten att säkerställa att förtecknandet är välgrundat genom att samla in och därefter lägga fram bevis, åtminstone innan ärendet går in i den rättsliga fasen.

7. Domstolen har således att avgöra huruvida en sådan praxis är i linje med de standarder som har fastställts i rättspraxis på området för restriktiva åtgärder.

I. Bakgrund till tvisten och den överklagade domen

8. Genom förevarande överklagande har klaganden yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 15 januari 2025 i målet MegaFon/rådet.( 4 ) Genom den domen ogillade tribunalen klagandens talan, som klaganden hade justerat två gånger för att yrka ogiltigförklaring av de rättsakter genom vilka klaganden togs upp i februari 2023,( 5 ) och därefter bibehölls i juli 2023( 6 ) och i januari 2024,( 7 ) i förteckningen i bilaga IV till beslut 2014/512 i dess ändrade lydelse, i den del de rättsakterna rör klaganden.

9. För bakgrunden till tvisten och de bestämmelser som ligger till grund för förevarande mål om överklagande hänvisar jag till redogörelsen för dessa i punkterna 2–27 i den överklagade domen. De kan sammanfattas på följande sätt för prövningen av det aktuella överklagandet.

10. Den 25 februari 2023 antog rådet beslut 2023/434, genom vilket rådet beslutade att lägga till 96 poster, däribland den om klaganden,( 8 ) i förteckningen i bilaga IV till beslut 2014/512, i dess ändrade lydelse. Den bilagan innehöll en uppräkning av de enheter som direkt stöder Rysslands militärindustriella komplex i kriget mot Ukraina, vilka åläggs strängare exportrestriktioner avseende varor och teknik med dubbla användningsområden som kan bidra till tekniska förstärkningar av Rysslands försvars- och säkerhetssektor.( 9 ) Genom förordning 2023/427 ändrades bilaga IV till förordning 833/2014 genom att bland annat klaganden lades till.( 10 )

11. I mars 2023 begärde klaganden vid två tillfällen att rådet skulle lämna ut de uppgifter och bevis till klaganden som låg till grund för vidtagandet av de restriktiva åtgärderna mot klaganden. Rådet svarade att det inte var skyldigt att underrätta de personer och enheter som fanns med i de omtvistade förteckningarna om skälen till att de hade förts upp i dem och hänvisade till de uppgifter som, enligt rådet, motiverade att klaganden upptogs i förteckningarna och som fanns i artiklarna 3 och 3b i beslut 2014/512 i dess ändrade lydelse,( 11 ) i artiklarna 2, 2a och 2b i förordning nr 833/2014 i dess ändrade lydelse,( 12 ) samt i skäl 10 i beslut 2023/434 och i skäl 4 i förordning 2023/427.( 13 )

12. Den 13 april 2023 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från februari 2023 vid tribunalen. Samtidigt framställde klaganden en begäran till rådet om omprövning av de rättsakterna.

13. Den 23 juni 2023 antog rådet beslut (Gusp) 2023/1217 och förordning (EU) 2023/1214( 14 ) som innebar att beslut 2014/512 och förordning nr 833/2014 ändrades på nytt, bland annat genom tillägg av en inledande text i bilaga IV, i dess ändrade lydelse.( 15 )

14. Den 20 juli 2023 antog rådet den första rättsakten om kvarstående, genom vilken rådet förlängde beslut 2014/512, i dess ändrade lydelse, och därmed de restriktiva åtgärderna mot klaganden, med ytterligare sex månader fram till den 31 januari 2024.

15. Rådet underrättade MegaFon om denna förlängning, varvid MegaFon sände en skrivelse till rådet och begärde dels att rådet skulle ompröva sitt beslut att förlänga nämnda åtgärder, dels att få tillgång till samtliga relevanta handlingar.

16. Den 29 januari 2024 antog rådet den andra rättsakten om kvarstående och förlängde de restriktiva åtgärderna mot klaganden med ytterligare sex månader fram till den 31 juli 2024.

17. MegaFon justerade sin talan vid tribunalen två gånger, vilket innebar att talan, till följd av justeringen, avsåg ogiltigförklaring av såväl rättsakterna från februari 2023 som de båda rättsakterna om kvarstående. Klaganden åberopade då fyra grunder som, i huvudsak, avsåg åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, åsidosättande av motiveringsskyldigheten, oriktig bedömning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

18. Genom den överklagade domen ogillade tribunalen MegaFons talan i sin helhet.

II. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

19. MegaFon ingav förevarande överklagande den 25 mars 2023.

20. Klaganden har yrkat att domstolen, i första hand, ska upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara alla de omtvistade rättsakterna, i andra hand upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen och, under alla omständigheter, förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

21. Rådet har, med stöd av Europeiska kommissionen, som var intervenient i första instans, yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta MegaFon att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Prövning av överklagandet

22. MegaFon har åberopat åtta grunder till stöd för förevarande överklagande.

23. Den första grunden avser, i huvudsak, åsidosättande av artiklarna 85.3 och 92.7 i tribunalens rättegångsregler, missuppfattning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av motiveringsskyldigheten eftersom tribunalen vägrade att bifalla klagandens begäran om kompletterande bevisning.

24. Den andra grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten och åsidosättande av artikel 215 FEUF jämförd med artikel 29 FEU.

25. Genom den tredje grunden har klagande åberopat felaktig rättstillämpning med avseende på bevisbördan.

26. Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning genom att tribunalen fastställde en presumtion för att motivera upptagandet av klaganden, åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt missuppfattning av bevisen och de faktiska omständigheterna.

27. Den femte grunder avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet ”stöd” enligt det kriterium som upptagandet av klaganden grundade sig på, och missuppfattning av bevisen och de faktiska omständigheterna.

28. Genom den sjätte grunden har MegaFon kritiserat tribunalen för att den inte slog fast att väsentliga formföreskrifter hade åsidosatts, i den mån som rådet hade antagit de rättsakter som avsåg MegaFon trots att rådet inte förfogade över någon dokumentation avseendeupptagandet.

29. MegaFon har åberopat den sjunde grunden i andra hand, för det fall domstolen skulle ogilla överklagandet såvitt avser den sjätte grunden. Genom den grunden har MegaFon hävdat att tribunalen borde ha slagit fast att rådets underlåtenhet att lämna ut bevisning under det administrativa förfarandet utgjorde ett åsidosättande av MegaFons rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd (den första delen). I tredje hand har MegaFon åberopat felaktig rättstillämpning till följd av att tribunalen ogillade invändningen om rättsstridighet avseende beslut 2014/512 och förordning nr 833/2014 på grund av den påstådda avsaknaden av en omprövningsskyldighet enligt de rättsakterna (den andra delen).

30. Den åttonde grunden avser slutligen ett åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering.

31. I enlighet med domstolens begäran kommer förevarande förslag till avgörande att inriktas på den tredje, den fjärde och den sjätte grunden samt på den sjunde grundens första del.

A. Inledande anmärkning

32. Jag vill inledningsvis påpeka att den överklagade domen, enligt min mening, är behäftad med en grundläggande felaktig rättstillämpning som består i ett åsidosättande av den skyldighet till domstolsprövning som det ankommer på tribunalen att säkerställa enligt artikel 47 i stadgan. En presumtion kan nämligen aldrig ersätta ett åberopande, och därefter en effektiv prövning, av de faktiska omständigheter som presumtionen grundar sig på. Även om en presumtion kan inverka på hur bevisningen bedöms, kan den emellertid aldrig innebära att det inte finns någon rättslig skyldighet att pröva de omständigheter som har gett upphov till den. I annat fall skulle det finnas en risk för att presumtionen bekräftar sig själv.

33. Denna skillnad är avgörande i förevarande fall, eftersom rådets beslut att ta upp en enhet som MegaFon i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder har lett till olika negativa konsekvenser för klaganden. Tribunalen anser att rådet grundade sig på omständigheter som antas vara allmänt kända,( 16 ) vilket innebar att rådet inte var skyldigt att lämna ut skälen tillupptagandet, samt den bevisning som de stöds på, till MegaFon redan under det administrativa förfarandet.

34. Jag kommer här att försvara ståndpunkten att en sådan bedömning är juridiskt felaktig och att det ankom på tribunalen att kontrollera att den faktiska omständighet som låg till grund för de omständigheter som antas vara allmänt kända hade fastställts på korrekt sätt när de omtvistade rättsakterna antogs. Enligt min mening har tribunalen således inte bara dragit en felaktig slutsats av den bevisning vars tidsmässiga framläggande, för övrigt, kommer att behandlas. Tribunalen tillämpade även en felaktig bevisprövningsmetod genom att grunda hela sitt resonemang på ett antagande som, i sig, behövde kontrolleras.

35. Det som är utmärkande för den överklagade domen är att det är detta antagande i tribunalens resonemang som följer med i de olika stegen i tribunalens bedömning, trots att det antagandet tydligt uttrycks först i punkt 118 och följande punkter i den överklagade domen.

36. MegaFon har bestritt tribunalens slutsats att rådet kunde grunda upptagandet på omständigheter som antas vara allmänt kända . Klaganden har bestritt att sådana omständigheter finns vad klaganden beträffar. Klaganden har även bestritt de processuella konsekvenser som tycks ha uppstått på grund av rådets åberopande av sådana omständigheter och som framför allt bestod i att det inte hade upprättats någon bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de omtvistade rättsakterna.

37. Eftersom den sjätte grunden i förevarande mål om överklagande avser ett påstått åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och den sjunde grundens första del bland annat avser frågan huruvida tribunalen gjorde en korrekt bedömning när den fann att det administrativa förfarande som hade lett till antagandet av de omtvistade rättsakterna hade genomförts med iakttagande av klagandens rätt till försvar, kommer jag att inleda min bedömning med att pröva den grunden och den delgrunden. Jag kommer därefter att undersöka den tredje och den fjärde grunden tillsammans, vilka avser bedömningen av huruvida de ursprungliga rättsakterna var välgrundade och därmed av deras materiella lagenlighet.

B. Den sjätte grunden: Åsidosättande av en väsentlig formföreskrift

1. Resumé av parternas argument

38. MegaFon har, i huvudsak, hävdat att tribunalen ex officio borde ha tagit upp att rådet hade åsidosatt en väsentlig formföreskrift genom att inte ha upprättat någon bevisakt vid den tidpunkt då MegaFon upptogs i förteckningarna. Denna oegentlighet i förfarandet är så pass allvarlig att den utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift. Eftersom en sådan akt saknades genomförde rådet omröstningen om upptagandet av MegaFon utan att det fanns någon handling som förklarade på vilken grund det hade beslutats att MegaFon skulle upptas i förteckningarna. Den omständigheten att det inte fanns några styrkande handlingar över huvud taget utgör en allvarlig oegentlighet i förfarandet som tribunalen borde ha tagit upp ex officio och som påverkar lagenligheten av de restriktiva åtgärderna avseende MegaFon. Även om det antas att rådet kunde grunda sig på en allmänt känd omständighet, var rådet emellertid skyldigt att upprätta en formell akt med bevis som beskriver de påståenden på grundval av vilka upptagandet i förteckningarna skulle beslutas. En sådan akt är nödvändig för att säkerställa att rådet fattar beslut med kännedom om samtliga omständigheter.

39. MegaFon har i repliken påpekat att rättsstatsprincipen, artikel 215.3 FEUF och rätten till god förvaltning utgör grunden för rådets skyldighet att upprätta en akt vid antagandet av rättsakter som inför restriktiva åtgärder av individuell karaktär. En sådan skyldighet ingår dessutom även i den motiveringsskyldighet som följer av artiklarna 41.2 och 47 i stadgan. Motiveringsskyldigheten utgör emellertid en väsentlig formföreskrift.

40. Rådet och kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den sjätte grunden.

2. Bedömning

41. I punkt 124 i den överklagade domen slog tribunalen fast, när den prövade den tredje grund som klaganden hade åberopat avseende oriktig bedömning, att ”[ä]ven om rådet i förevarande fall inte hade upprättat någon bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de ursprungliga rättsakterna, kunde det, vid ett eventuellt bestridande, hänvisa till allmänt tillgängliga uppgifter till stöd för sina påståenden om en omständighet som kunde presumeras vara allmänt känd”.

42. MegaFon har gjort gällande att tribunalen borde ha ingripit mot avsaknaden av en bevisakt vid den tidpunkt då de ursprungliga rättsakterna antogs. Den oegentlighet som denna avsaknad utgör är av en sådan art att den utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, som tribunalen var skyldig att ta upp ex officio.

43. Det är riktigt att domstolen, utan att någonsin ha gett begreppet väsentlig formföreskrift någon abstrakt definition,( 17 ) konsekvent har slagit fast att en underlåtenhet att iaktta handläggningsreglerna för antagande av en rättsakt som går någon emot utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och att om unionsdomstolen vid prövningen av den aktuella rättsakten finner att den inte har antagits på ett korrekt sätt, ska den dra konsekvenserna av att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts och därmed ogiltigförklara rättsakten.( 18 ) Unionsdomstolen ska dessutom pröva ett sådant åsidosättande ex officio när den konstaterar att det har skett.( 19 ) En sådan bestämmelse måste dock vara lätt att identifiera.

44. MegaFon har emellertid, såsom rådet har påpekat, inte kunnat visa att det finns en bestämmelse som kan göras gällande mot rådet och av vilken det framgår att rådet var skyldigt att upprätta en bevisakt vid tidpunkten för upptagandet i de omtvistade förteckningarna.

45. Denna påstådda skyldighet framgår således inte av någon intern bestämmelse vid rådet eller av någon bestämmelse som de omtvistade rättsakterna omfattas av.

46. Dessutom förefaller det snarare som om de tre källor som MegaFon har angett i sin replik hör till kategorin ”åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning” som i artikel 263 andra stycket FEUF särskiljs från väsentliga formföreskrifter.

47. När det gäller åberopandet av dessa källor konstaterar jag, för det första, att MegaFon inte har förklarat varför ett åsidosättande av de bestämmelserna bör betraktas som ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift.

48. För det andra konstaterar jag att det i artikel 2 FEU slås fast att unionen bland annat ska bygga på rättsstaten. Det värdets företräde i unionens rättsordning är en av de saker som är utmärkande för den. Nämnda artikel har emellertid inte egenskaperna hos en väsentlig formföreskrift, eftersom den uttrycker ett värde.

49. För det tredje uttalas i artikel 215.3 FEUF att de akter som avses i den artikeln ska innehålla nödvändiga bestämmelser om rättsliga garantier. Det följer således inte av ordalydelsen i den bestämmelsen att det finns någon som helst skyldighet för rådet att förfoga över en bevisakt vid tidpunkten för antagande av restriktiva åtgärder av individuell karaktär.

50. För det fjärde och slutligen ska det påpekas att även om det inte råder något tvivel om att rådet är skyldigt att iaktta artikel 41 i stadgan, så utgör varje åsidosättande av den skyldigheten ett åsidosättande av en grundläggande rättighet och inte av en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF.

51. Jag anser således inte att avsaknad av en bevisakt vid tidpunkten för vidtagandet av restriktiva åtgärder av individuell karaktär är något som har att göra med en väsentlig formföreskrift.

52. För fullständighetens skull vill jag tillägga att klagandens argument inom ramen för förevarande grund grundar sig på en viss förväxling.

53. Det framgår nämligen vid en läsning av punkt 124 i den överklagade domen att frågan inte är huruvida rådet, i allmänhet och principiellt, ska förfoga över en bevisakt vid tidpunkten för uppförandet av en person eller en enhet i de omtvistade förteckningarna och huruvida den regeln ska upphöjas till en väsentlig formföreskrift (vars efterlevnad ska kontrolleras inom ramen för kontrollen av rättsaktens formella lagenlighet). Frågan är snarare huruvida tribunalen, såsom kommissionen har hävdat, hade fog för att slå fast att rådet kunde klara sig utan en sådan akt, på grund av att rådet vid tribunalen anförde att upptagandet av klaganden i förteckningarna grundade sig på en omständighet som antas vara allmänt känd.( 20 )

54. Frågan huruvida rådet kunde vara utan en sådan akt vid tidpunkten för upptagandet av MegaFon i förteckningarna beror således i allra högsta grad på frågan huruvida rådet kunde grunda det upptagandet på att det förelåg en omständighet som antas vara allmänt känd, vilken avser bedömningen av huruvida upptagandet i förteckningarna var välgrundat ( 21 ) och därmed prövningen av aktens materiella lagenlighet.

55. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den sjätte grunden.

C. Den sjunde grundens första del: Felaktig rättstillämpning genom att tribunalen felaktigt slog fast att underlåtenheten att lämna ut bevisning under det administrativa förfarandet inte hade lett till ett åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i stadgan.

1. Sammanfattning av parternas argument

56. För det fall domstolen skulle slå fast att rådet förfogade över tillräcklig bevisning vid tidpunkten för antagandet av de omtvistade rättsakterna, har MegaFon bestritt tribunalens resonemang i punkterna 76–97 i den överklagade domen. I de punkterna fann tribunalen att underlåtenheten att lämna ut bevis under det administrativa förfarandet inte hade utgjort ett åsidosättande av klagandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd. Klaganden har, i huvudsak, hävdat att rådet var skyldigt att lämna ut såväl skälen som de omständigheter som lades klaganden till last, så att klaganden kan framföra sina synpunkter på ett ändamålsenligt sätt. Underlåtenheten att lämna ut bevis ledde till att klaganden utformade sitt överklagande vid tribunalen i blindo. Den omständigheten att tribunalen godtog att sådana bevis lämnades ut först under domstolsförfarandet vid den har emellertid inneburit ett åsidosättande av klagandens rätt till försvar och gett klaganden nackdelar gentemot rådet.

57. Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet på den sjunde grundens första del och har, i huvudsak, hävdat att klagandens argument, i själva verket, huvudsakligen åsyftar de ursprungliga rättsakterna, eftersom dokumentationen hade bifogats rådets svaromål, som inkom till tribunalens kansli den 28 juni 2023. Klaganden hade således haft kännedom om de handlingarna tre veckor före antagandet av den första rättsakten om kvarstående och tre månader före ingivandet, den 2 oktober 2023, av sin första inlaga om justering av talan, genom vilken klaganden ville justera sin talan om ogiltigförklaring för att även bestrida den första rättsakten om kvarstående.

58. För övrigt tas det i klagandens argument inte hänsyn till att rådet har grundat sig på en allmänt känd omständighet. I en sådan situation har rådet emellertid rätt att för tribunalen lägga fram allmänt tillgängliga handlingar, för att styrka riktigheten av en sådan allmänt känd omständighet, som inte har fastställts i de omtvistade rättsakterna.

59. Tribunalen slog dessutom med rätta fast, i punkt 80 i den överklagade domen, att de ursprungliga rättsakterna skulle ha en överraskningseffekt.

60. Vad gäller den första rättsakten om kvarstående konstaterade tribunalen att skälen för att klaganden skulle kvarstå på de omtvistade förteckningarna inte hade förändrats i förhållande till skälen i de ursprungliga rättsakterna. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning, enligt fast rättspraxis, när den slog fast att rådet inte var skyldigt att låta klaganden yttra sig innan den första rättsakten om kvarstående antogs.

2. Bedömning

61. Innan jag företar min bedömning vill jag erinra om tre saker.

62. För det första vill jag erinra om att klaganden har åberopat förevarande delgrund i andra hand, för det fall en avsaknad av en bevisakt vid tidpunkten för vidtagandet av restriktiva åtgärder av individuell karaktär inte utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift.

63. Det ska vidare has i åtanke att rätten till god förvaltning, som slås fast i artikel 41 i stadgan och som rådet är skyldigt att iaktta, innebär en skyldighet för myndigheterna att tillräckligt specifikt och konkret motivera sina beslut, så att det är möjligt för en berörd person att förstå skälen till en enskild betungande åtgärd som vidtagits gentemot den. Denna skyldighet följer således av principen om iakttagande av rätten till försvar, som är en allmän unionsrättslig princip.( 22 ) Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att, i och med att den berörda personen inte har rätt att yttra sig före antagandet av ett första beslut om upptagande av honom eller henne i förteckningarna över de personer, enheter eller grupper som omfattas av restriktiva åtgärder, så är det än viktigare att motiveringsskyldigheten iakttas. Denna skyldighet är nämligen den enda garantin för att den berörda personen, åtminstone efter antagandet av det beslutet, på ett ändamålsenligt sätt kan tillgripa de rättsmedel som står till vederbörandes förfogande för att bestrida beslutets lagenlighet. Rådet är därmed i princip skyldigt att underrätta en enhet som omfattas av restriktiva åtgärder om de specifika och konkreta skälen till att rådet anser att dessa åtgärder ska vidtas.( 23 ) Rådet ska sålunda redovisa de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för de aktuella ekonomiska åtgärderna samt de överväganden som föranlett rådet att vidta dem.( 24 )

64. Det följer således även av domstolens fasta praxis att när det gäller restriktiva åtgärder innebär rätten till försvar dels att rådet har en skyldighet att underrätta den enhet som omfattas av de åtgärderna om skälen och de omständigheter som lagts enheten till last och utgjort grunden för dess beslut (rätten att underrättas om skälen och de omständigheter som lagts vederbörande till last), dels att rådet ska bereda den enheten tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt ge sin ståndpunkt till känna beträffande de skäl som har åberopats gentemot den (rätten att yttra sig).( 25 )

65. Slutligen vill jag erinra om att det även följer av rättspraxis att de rättsakter varigenom en person, för första gången, blir föremål för restriktiva åtgärder, omfattas av en särskild rättslig reglering. Eftersom MegaFon har åberopat ett åsidosättande av sin rätt till försvar både när det gäller de ursprungliga rättsakterna som när det gäller de första rättsakterna om kvarstående, kommer jag att behandla dessa båda uppsättningar rättsakter i det följande.

a) De ursprungliga rättsakterna

66. I den överklagade domen erinrade tribunalen om att rådet, när det gäller ett första beslut om upptagande i en förteckning, inte är skyldigt att i förväg underrätta om skälen för det beslutet, så att de avsedda åtgärderna ska kunna ha en överraskningseffekt och vara effektiva.( 26 ) Tribunalen säkerställde att de ursprungliga rättsakterna skulle ha en sådan effekt innan den slog fast att MegaFons rätt att yttra sig inte hade åsidosatts.( 27 )

67. Vad gäller underlåtenheten att underrätta om skälen i förväg, slog tribunalen fast att rådet var skyldigt att, på klagandens begäran, ange skälen omedelbart efter antagandet av de ursprungliga rättsakterna.( 28 ) Tribunalen kontrollerade därefter att rådet faktiskt hade efterkommit MegaFons begäran. Tribunalen konstaterade att rådet hade angett i sin skrivelse av den 31 mars 2023 att ”samtliga uppgifter som motiverade [upptagandet i förteckningarna] fanns i skäl 10 i beslut 2023/434 och i artiklarna 3 och 3b i beslut 2014/512 i ändrad lydelse samt i skäl 4 och artiklarna 2, 2a och 2b i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse”( 29 ) och ansåg därför att klaganden faktiskt hade underrättats om skälet, som bestod i att MegaFon gav direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex.( 30 ) Tribunalen konstaterade således att klaganden hade kunnat förstå skälen till att bolaget hade upptagits i förteckningarna och ta till vara sina rättigheter ”under bästa möjliga förutsättningar”( 31 ) och med kännedom om samtliga omständigheter avgöra om det fanns anledning att väcka talan vid domstol.( 32 )

68. Mot bakgrund av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 63 och följande punkter i den överklagade domen, har tribunalen därmed gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom den enbart slog fast att rådet hade underrättat om skälet till sitt första beslut om upptagande i förteckningen, trots att det skälet enbart hänförde sig till kriteriet och att de omständigheter som lades klaganden till last och som rådet grundade sitt beslut om upptagande i förteckningen på inte hade lämnats ut.

69. Jag konstaterar således, för det första, att det skäl som MegaFon underrättades om enbart bestod i en upprepning av kriteriet. MegaFon informerades med andra ord om att bolaget uppfördes i förteckningen över personer som stöder Rysslands militärindustriella komplex (kriteriet), eftersom MegaFon stöder Rysslands militärindustriella komplex (skälet).

70. För det andra underlät tribunalen att slå fast att rådet vare sig hade underrättat MegaFon om de faktiska omständigheter som hade föranlett rådet att anta de ursprungliga rättsakterna eller angett att det grundade sig på en omständighet som antas vara allmänt känd , trots att det enbart är när den berörda personen har erhållit tillräckligt exakta uppgifter som det kan säkerställas att vederbörande på ett ändamålsenligt sätt kan tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot den.( 33 )

71. För det tredje framgår det inte av den överklagade domen, i motsats till vad rådet har hävdat, att tribunalen grundade sin bedömning, vad gäller iakttagandet av MegaFons rätt till försvar, på den omständigheten att rådet grundade sig på en omständighet som antas vara allmänt känd. Det faktum att tribunalen enbart inriktade sitt resonemang på utlämnandet av skälen, och inte på de omständigheter som lades klaganden till last, kan således inte förklaras av åberopandet av en omständighet som antas vara allmänt känd som – vilket jag dessutom vill påpeka – inte nämndes i de ursprungliga rättsakterna och därmed inte angavs i de bestämmelser som rådet hänvisade MegaFon till i sin skrivelse av den 31 mars 2023.

72. Jag anser därför att det är minst sagt förvånande att tribunalen konstaterade att klaganden hade ”bästa möjliga förutsättningar” att ta till vara sina rättigheter, enbart på grund av utlämnandet av skälet – som i slutändan endast framgick av en hänvisning till de bestämmelser i vilka kriteriet och de restriktiva åtgärdernas art fastställs. För att övertygas om detta är det tillräckligt att betänka att den enda uppgift som MegaFon förfogade över, vid den tidpunkt då talan väcktes vid tribunalen, var påståendet att MegaFon ansågs vara en enhet som direkt stöder Rysslands militärindustriella komplex.

73. Av ovanstående följer att tribunalens resonemang i punkterna 81–85 i den överklagade domen är behäftat med felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen slog fast att enbart den omständigheten att klaganden hade underrättats om skälet, såsom det framgår av punkt 84 i den överklagade domen, kunde vara tillräcklig för att klagandens rätt till försvar skulle säkerställas. Tribunalen har i själva verket åsidosatt den erfordrade standard som det har erinrats om i punkterna 63 och 64 i förevarande förslag till avgörande och av vilken det följer att även om en restriktiv åtgärd, för att den ska bli effektiv, på grund av sin natur måste kunna ha en överraskningseffekt och tillämpas omedelbart, förutsätter rätten till försvar att behörig unionsmyndighet underrättar den berörda enheten om de skäl och den bevisning som läggs den till last och ger enheten rätt att yttra sig samtidigt med eller omedelbart efter antagandet av det beslut som berör den.( 34 )

74. Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den sjunde grundens första del vad gäller de ursprungliga rättsakterna.

b) Den första rättsakten om kvarstående

75. Jag vill inledningsvis påpeka att eftersom klagandens argument huvudsakligen rör rättsakten om kvarstående från juli 2023, såsom rådet har påpekat, kommer jag i det följande inte att behandla det kvarstående som följde av antagandet av rättsakten från januari 2024.( 35 )

1) Åsidosättandet av den dubbla skyldigheten vad gäller handläggningen under den administrativa fasen av kvarståendet

76. När det gäller rättsakterna om kvarstående ska den dubbla skyldighet vad gäller handläggningen som det har erinrats om punkt 64 i förevarande förslag till avgörande fullgöras innan det beslutas att den berörda personen eller enheten ska kvarstå i förteckningen.( 36 )

77. Även om en person eller enhet, innan ett första beslut antas om att ta upp vederbörande i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder, inte måste underrättas om de skäl och omständigheter som läggs personen eller enheten till last och som beslutet grundar sig på för att det ska kunna ha en överraskningseffekt, är en sådan effekt i själva verket inte motiverad när det gäller rättsakter om kvarstående.( 37 )

78. När det gäller sådana rättsakter är rådet således skyldigt att underrätta den person eller enhet som omfattas av beslutet om de faktiska och rättsliga uppgifter som rådet har tillgång till och som ligger till grund för dess kommande beslut och ska ge personen eller enheten tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter.( 38 )

79. Tribunalen har slagit fast att eftersom rådet avsåg att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot klaganden på samma grunder som dem som motiverade de ursprungliga rättsakterna, var rådet inte skyldigt att ge MegaFon tillfälle att yttra sig innan rättsakterna om kvarstående antogs.( 39 )

80. Rådets befrielse från skyldigheten att lämna ut skälen och den bevisning som läggs personen eller enheten till last vid tidpunkten för kvarståendet, när dessa är identiska med dem som har åberopats i det första beslutet, kan emellertid endast gälla när de sistnämnda, i såväl materiellt som processuellt hänseende, är förenliga med de krav som fastställs i rättspraxis. Jag anser emellertid att eftersom så inte var fallet med de ursprungliga rättsakterna, kan den omständigheten att enbart samma skäl upprepades inte få någon annan effekt än att det fel som de ursprungliga rättsakterna var behäftade med finns kvar. Tribunalen kunde således inte grunda sin bedömning på den rättspraxis som tribunalen har hänvisat till i punkt 87 i den överklagade domen.

81. Med tanke på innehållet i de ursprungliga rättsakterna kunde det dessutom inte anses att tillräckligt exakta uppgifter, som innebär att vederbörande på ett ändamålsenligt sätt kan tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot denne, redan hade lämnats ut till klaganden och att rådet därmed inte skulle ha varit skyldigt att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet.( 40 )

2) Hänvisningen till rådets svaromål vid tribunalen

82. Det framgår dessutom av punkt 91 i den överklagade domen att MegaFon vände sig till rådet den 13 juni 2023 för att begära att MegaFon skulle strykas från de omtvistade förteckningarna. I sitt svar av den 24 juli 2023 angav rådet skälet till att MegaFon hade upptagits i förteckningarna och hänvisade till det svaromål som rådet hade ingett( 41 ) vid tribunalen inom ramen för det förfarande som har gett upphov till den överklagade domen. I sitt svar informerade rådet även MegaFon om sin avsikt att låta bolaget kvarstå i förteckningen och om att bolaget kunde inkomma med synpunkter fram till den 1 december 2023.

83. Rättsakten avseende det första kvarståendet är daterade den 20 juli 2023. De antogs således trots att de omständigheter som lades MegaFon till last för första gången lämnades ut i det svaromål från rådet som MegaFon delgavs den 10 juli 2023.

84. En sådan situation väcker frågor.

85. Under omständigheterna i förevarande fall, det vill säga i en situation där enheten i slutändan enbart har underrättats om det kriterium på grundval av vilket rådet har beslutat att uppta enheten i förteckningarna, utan att enheten har underrättats om de faktiska omständigheter som ligger till grund för detta, tyder det kronologiska händelseförlopp som det har erinrats om i punkt 82 i förevarande förslag till avgörande på att de båda faserna – det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet – har blandats samman.

86. Denna sammanblandning har resulterat i att det har bortsetts från det faktum att det administrativa förfarande under vilket MegaFons borde ha haft rätt till försvar ska genomföras först. Rådet har således underlåtit att underrätta klaganden om de faktiska och rättsliga omständigheter som rådet ämnade att grunda beslutet om kvarstående på och att ge klaganden tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter innan det beslutet antogs. Även om rådets svaromål vid tribunalen visserligen delgavs MegaFon den 10 juli 2023, det vill säga före den första rättsakten om kvarstående, var det först den 24 juli 2023 (det vill säga fyra dagar efter det att den rättsakten antogs) som MegaFon underrättades om att rådet avsåg att bibehålla MegaFon på förteckningarna av de skäl som angavs i svaromålet. Den relevanta tidpunkten för bedömningen av huruvida rådet har iakttagit klagandens rätt att yttra sig är således den dag då klaganden återupptogs i de omtvistade förteckningarna.( 42 )

87. För att det administrativa förfarandet, vars syfte är att möjliggöra en ny riktning i beslutsprocessen, ska förbli effektivt får det förfarandet inte blandas samman med den rättsliga fas som eventuellt följer på det förfarandet.

88. Den omständigheten att rådet faktiskt informerade om skälet och framför allt de faktiska omständigheterna vid tidpunkten för sitt svaromål kan uppfattas som att rådet har kunnat vässa sina vapen och utforma de skälen och omständigheterna på ett dynamiskt sätt och efter hand, medan klaganden inte kunde få kännedom om dem, vare sig under det administrativa förfarandet eller i god tid innan det rättsliga förfarandet inleddes.( 43 )

89. Denna slutsats påverkas inte av påståendet att rådet skulle ha grundat sig på en omständighet som antas vara allmänt känd eller att rådet inte skulle ha varit skyldigt att lämna ut kända faktiska omständigheter rörande klaganden eller som är allmänt tillgängliga. Dessa överväganden har i själva verket inte gjorts över huvud taget i tribunalens resonemang i punkt 86 och följande punkter i den överklagade domen.( 44 )

90. MegaFon har således inte getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter när det gäller rättsakten om kvarstående från juli 2023, och rådet har följaktligen aldrig på riktigt kunnat beakta alla de relevanta uppgifter som borde ha inbegripit MegaFons synpunkter före beslutet om kvarstående på de omständigheter som det bolaget faktiskt lades till last. Domstolen har emellertid redan slagit fast att ”det skydd som ges genom kravet på underrättelse om uppgifter som anförs mot den berörde och vederbörandes rätt att lämna synpunkter före antagandet av ett beslut [om kvarstående] – vilket medför att restriktiva åtgärder genomförs – är grundläggande och nödvändigt för rätten till försvar”.( 45 )

91. Påståendet att utlämnandet av de handlingar som låg till grund för beslutet om kvarstående i rådets svaromål vid tribunalen skedde ”inom en rimlig tidsfrist, vilken var tillräcklig för att sökanden, under de särskilda omständigheterna i förevarande fall, skulle kunna göra gällande sin rätt till försvar”( 46 ) är rättsligt felaktigt under dessa omständigheter.

92. Tribunalen borde ha slagit fast att en sådan situation stred mot kravet på att den berörda enheten ska underrättas om de uppgifter som anförs mot den samt beredas möjlighet att yttra sig innan ett beslut om kvarstående antas.( 47 )

93. Överklagandet ska följaktligen bifallas även på den sjunde grundens första del när det gäller den första rättsakten om kvarstående.

D. Den tredje och den fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning genom att tribunalen grundade sig på en presumtion, omvände bevisbördan och överskred gränserna för sin domstolsprövning, åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i stadgan och missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen

94. Enligt min mening finns det en nära koppling mellan den tredje och den fjärde grunden, eftersom klaganden, i huvudsak, avser att göra gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkterna 118–124 i den överklagade domen, grunda sig på antagandet att en stor operatör inom telekommunikationssektorn i Ryska federationen som MegaFon under krigstid skulle bidra till att direkt stödja det landets militärindustriella komplex, för att slå fast att det vara giltigt att uppföra det bolaget i de omtvistade förteckningarna. Under dessa omständigheter ämnar jag pröva dessa båda grunder tillsammans.

95. Det bestridda resonemanget avser tribunalens prövning av grunden att rådet gjorde en oriktig bedömning när det gäller de ursprungliga rättsakterna. Tribunalen hade att avgöra huruvida de uppgifter som rådet hade åberopat i bilagan till sina inlagor kunde användas till stöd för att föra upp MegaFon i förteckningarna.

96. Tribunalen inledde sin bedömning av påståendet att rådet inte kunde hänvisa till bevisning som lags fram i svaromålet, genom att erinra om det kriterium på grundval av vilket MegaFon hade upptagits i förteckningarna, nämligen det om ett direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex, och genom att påpeka att rådet hade angett för MegaFon att samtliga uppgifter som motiverade att bolaget hade upptagits i förteckningarna fanns i de relevanta bestämmelserna i de ursprungliga rättsakter som rådet således hade hänvisat klaganden till.( 48 )

97. Tribunalen erinrade därefter om rättspraxis avseende villkoren för att rådets underlåtenhet att lämna ut de uppgifter på grundval av vilka rådet har antagit restriktiva åtgärder inte ska kunna utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar.( 49 ) Tribunalen ansåg att det kunde ”antas [vara] allmänt känt” att en av Rysslands största teleoperatörer under krigstid deltar i direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex.( 50 ) Vad en sådan omständighet beträffar konstaterade tribunalen, genom att grunda sig på domen Central Bank of Iran/rådet,( 51 ) att rådet inte var skyldigt att underrätta MegaFon om den dokumentation eller de bevis som låg till grund för det ursprungliga upptagandet i förteckningarna, eftersom ”omständigheterna kunde antas vara allmänt kända”.( 52 ) Tribunalen slog därefter fast, vad gäller ”omständigheter som är allmänt kända”, att rådet inte var skyldigt att i sina beslut visa att de omständigheter som ligger till grund för upptagandet av en person i en förteckning är riktiga. Enligt tribunalen, som därvid grundade sig på en analog tillämpning av domen LG Electronics/harmoniseringskontoret,( 53 ) är det endast som svar på ett eventuellt bestridande av den berörda personen avseende riktigheten av sådana omständigheter som rådet, enligt principen om parternas likställdhet i processen, har rätt att till tribunalen inge handlingar som styrker riktigheten av de omständigheter som inte har styrkts i det beslut vars lagenlighet bestrids, så att unionsdomstolen ska kunna pröva dessa omständigheter och deras riktighet på grundval av konkreta uppgifter samt sökandens bestridande.( 54 ) Tribunalen förvissade sig därefter om att rådet inte var ovetande om det allmänna sammanhanget eller den allmänt tillgängliga informationen som rörde MegaFon för att slå fast att, även om rådet inte hade upprättat någon bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de ursprungliga rättsakterna, kunde rådet hänvisa till allmänt tillgängliga uppgifter till stöd för sina påståenden gentemot MegaFon med hänsyn till en ”omständighet som kunde presumeras vara allmänt känd”.( 55 )

1. Sammanfattning av parternas argument

98. MegaFon har, i huvudsak, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 118–124 i den överklagade domen, grundade sig på en presumtion som inte kan motbevisas, enligt vilken en av Ryska federationens största teleoperatörer, såsom klaganden, under krigstid deltar i direkt stöd till det landets militärindustriella komplex, för att slå fast att uppförandet av MegaFon i de omtvistade förteckningarna var giltigt. MegaFon har därigenom kritiserat tribunalen för att ha omvänt bevisbördan till förmån för rådet och för att ha åsidosatt bolagets rätt till försvar.

99. För det fall det skulle slås fast att rådet har grundat sig på en allmänt känd omständighet, har MegaFon fortsatt hävdat att det påståendet att bolaget, i egenskap av en viktig teleoperatör, stöder Rysslands militärindustriella komplex inte uppfyller de villkor som i rättspraxis uppställs för en sådan omständighet.( 56 )

100. Rådet och kommissionen har å sin sida hävdat att avgörandet av huruvida en omständighet är allmänt känd utgör en bedömning av faktiska omständigheter som, utom i det fall då det är uppenbart att uppgifterna har missuppfattats, inte är underställd domstolens kontroll vid ett överklagande. Klaganden har emellertid inte lämnat några uppgifter som visar att en sådan missuppfattning har skett.

101. Rådet och kommissionen har i alla händelser hävdat att MegaFons argument grundar sig på en förväxling av begreppen ”allmänt känd omständighet” och ”presumtion”. I förevarande fall grundar sig kriteriet för upptagande i de omtvistade förteckningarna på en allmänt känd omständighet, som är ett faktum vars riktighet kan bestridas. Det följer av rättspraxis att en institution som rådet kan grunda sig på en allmänt känd omständighet och att den institutionen, vid ett bestridande vid unionsdomstolen, har rätt att lägga fram dokumentation som styrker den omständighetens riktighet för att domstolen ska kunna bedöma sanningshalten i den.( 57 )

102. Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att de uppgifter som rådet hade lagt fram utgjorde en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier som bekräftade att klaganden direkt stöder det ryska militärindustriella komplexet.

103. Den allmänt kända omständigheten avser, i allmänhet, klagandens mycket kända ställning som en av de största teleoperatörerna och den allmänna roll som telekominfrastruktur spelar, vilken kan underlätta integrationen av de ockuperade områdena i Ryska federationen och därmed stödja det ultimata målet med det krig som förs av det ryska militärindustriella komplexet.

104. Vad gäller den rättspraxis som klaganden har bestritt, har rådet uttalat att enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten kräver att unionsdomstolarna kan tillämpa det resonemang som redan har förts analogt på andra rättsområden. Klaganden har inte framhållit några väsentliga skillnader mellan varumärkesrätten och lagstiftningen om restriktiva åtgärder som skulle utgöra hinder för en sådan analog tolkning.

2. Bedömning

105. Efter att ha undersökt huruvida förevarande grunder kan tas upp till sakprövning, vilket det enligt min mening inte råder någon tvekan om, kommer jag att pröva MegaFons påstående att tribunalen felaktigt ansåg att rådet kunde grunda sig på ett åberopande av en omständighet som antas vara allmänt känd för att motivera det faktum att det inte hade upprättats någon bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de ursprungliga rättsakterna.

106. Jag anser att tribunalens bedömning är behäftad med flera fall av felaktig rättstillämpning som kommer att föranleda mig att föreslå att överklagandet ska vinna bifall såvitt avser den tredje och den fjärde grunden prövade tillsammans.

a) Huruvida den tredje och den fjärde grunden kan tas upp till sakprövning

107. Eftersom en allmänt känd omständighet är ett faktum, såsom ordet antyder, har kommissionen hävdat att MegaFon försöker få domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den tredje och den fjärde grunden. Rådet anser, utan att emellertid formellt göra gällande att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den tredje och den fjärde grunden som rådet har undersökt tillsammans, att ett avgörande av huruvida en omständighet är allmänt känd enligt rättspraxis( 58 ) utgör en bedömning av faktiska omständigheter som inte är underställd domstolens kontroll, utom i det fall då uppgifterna har missuppfattats.

108. MegaFon har emellertid inte bara försökt att ifrågasätta förekomsten av eller riktigheten i den omständighet som påstås vara allmänt känd. MegaFon har hävdat att rådet, vid tidpunkten för det ursprungliga upptagandet i förteckningarna, inte förfogade över något underlag som kunde styrka att nämnda upptagande var välgrundat och att avsaknaden av underbyggda faktiska uppgifter inte kunde kompenseras, under förfarandet vid tribunalen, genom en allmänt känd omständighet vars existens och riktighet MegaFon faktiskt har bestritt.

109. Förevarande grunder avser med andra ord inte, enligt min mening, huruvida en omständighet är allmänt känd eller riktig utan huruvida restriktiva åtgärder kan antas utan någon som helst dokumentation, och enbart med hänsyn tagen till en omständighet som antas vara allmänt känd eller en allmänt känd omständighet, vars existens åberopas och riktighet styrks först under domstolsförfarandet, vilket således väcker tvivel om huruvida rådet faktiskt har gjort en bedömning.

110. MegaFon har även gjort gällande att tribunalen har åsidosatt bevisbördereglerna och rätten till god förvaltning samt rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilka också är rättsfrågor som domstolen kan pröva inom ramen för ett överklagande.( 59 )

111. Den tredje och den fjärde grunden kan följaktligen tas upp till sakprövning.

b) Prövning i sak

112. När det gäller prövningen i sak av förevarande grunder vill jag först erinra om den nivå av prövning som krävs av unionsdomstolen när det rör sig om sådana restriktiva åtgärder som MegaFon omfattas av. Därefter kommer jag att bidra med preciseringar vad gäller avgränsningen av den prövning som jag ämnar företa. Slutligen kommer jag att undersöka den prövning som tribunalen har gjort av rådets bedömning.

1) Erinran om den nivå av prövning som förväntas av unionsdomstolen när det gäller frågan huruvida de restriktiva åtgärderna av individuell karaktär är välgrundade

113. För det fall behov fortfarande finns vill jag erinra om att de relevanta bestämmelserna i de ursprungliga rättsakterna utgör restriktiva åtgärder med individuell räckvidd i förhållande till MegaFon, såsom tribunalen för övrigt med rätta påpekade i punkt 45 i den överklagade domen.

114. Den domstolsprövning som ska företas av sådana åtgärder ska därför vara fullständig.( 60 )

115. För att den domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i stadgan ska vara effektiv, krävs att unionsdomstolen försäkrar sig om att det beslut varigenom restriktiva åtgärder har antagits och som har individuell innebörd för MegaFon vilar på tillräckligt underbyggda faktiska omständigheter. Detta förutsätter en kontroll av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för beslutet, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda.( 61 ) Rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd innebär att unionsdomstolen, om ett domstolsförfarande inleds, bland annat ska kontrollera att de skäl som anförs i redogörelsen är tillräckligt precisa och konkreta och att de faktiska omständigheter som ligger till grund för skälen är styrkta mot bakgrund av de uppgifter som ingetts till den.( 62 )

116. Den prövning av lagenligheten i materiellt hänseende som det ankommer på tribunalen att göra ska göras inte bara mot bakgrund av de omständigheter som nämns i redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna, utan även mot bakgrund av de uppgifter som rådet, vid ett bestridande, lägger fram inför tribunalen för att styrka de faktiska omständigheter som gjorts gällande i dessa redogörelser.( 63 )

117. En sådan bedömning ska inte göras genom att varje bevis prövas för sig utan i det sammanhang i vilket de ingår. Rådet har uppfyllt sin bevisbörda om det inför unionsdomstolen lägger fram tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier som gör det möjligt att fastställa att den person som omfattas av en åtgärd om frysning av tillgångar har en tillräcklig anknytning till den regim som ska bekämpas. Det är vidare den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen. Det krävs visserligen inte att nämnda myndighet vid domstolen förebringar samtliga av de uppgifter och bevis som är knutna till de skäl som anförs. Däremot är det viktigt att de uppgifter och den bevisning som inges stöder de skäl som har åberopats mot den berörda personen.( 64 )

118. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som förevarande grunder nu ska prövas.

2) Tribunalens prövning av rådets bedömning

119. MegaFon har gjort gällande att tribunalen felaktigt fann att rådet hade grundat sig på en allmänt känd omständighet för att motivera upptagandet av klaganden i förteckningarna och således hade medgett att rådet kan åberopa de uppgifter som enbart lagts fram under domstolsförfarandet vid tribunalen ”till stöd för”( 65 ) upptagandet av MegaFon i förteckningarna.

120. För att det ska kunna kontrolleras huruvida tribunalens bedömning är korrekt, ska det för det första erinras om innehållet i de ursprungliga rättsakterna, som är de enda som avses i förevarande grunder. Jag kommer att sluta mig till att tribunalen, vid sin bedömning, borde ha beaktat att den omständighet som antas vara allmänt känd eller den allmänt kända omständighet som rådet påstår sig ha grundat sig på inte nämndes över huvud taget i de ursprungliga rättsakterna.

121. Jag kommer för det andra att slå fast att tribunalen, enligt min mening, har tillämpat rättspraxis avseende rätten till försvar och underlåtenhet att lämna ut bevisning i en situation där tribunalen hade att kontrollera att rådet faktiskt hade utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

122. För det tredje kommer jag att förklara varför jag anser att analogin med domen i målet Central Bank of Iran/rådet( 66 ) och domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret är irrelevant och utgör ytterligare en felaktig rättstillämpning.

123. För det fjärde och sista kommer jag att dra de nödvändiga slutsatserna efter min analys vad gäller prövningen av den tredje och den fjärde grunden.

i) Avsaknaden av uppgifter i de ursprungliga rättsakterna, avsaknaden av presumtion och det påstådda åberopandet av en allmänt känd omständighet

124. Det framgår av punkt 118 i den överklagade domen att klaganden fördes upp i de omtvistade förteckningarna genom de ursprungliga rättsakterna av det skälet att MegaFon direkt stödde Rysslands militärindustriella komplex.

125. Det anges inte i de ursprungliga rättsakterna vad som utgör ”direkt stöd” eller vad som avses med ”militärindustriellt komplex”.( 67 )

126. De ursprungliga rättsakterna innehåller inte heller några uppgifter om varför rådet ansåg, beträffande de 96 poster som lades till genom de ursprungliga rättsakterna i bilaga IV till beslut 2014/512 i dess ändrade lydelse, att dessa gav direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex. Detta framgår i synnerhet inte av skäl 10 i beslut 2023/434. MegaFon förefaller således ha upptagits i förteckningarna på grundval av det uttalade kriteriet och därefter det samtidiga påståendet att MegaFon uppfyllde det, utan några andra påståenden och, enligt min mening, utan någon verklig redogörelse för skälen, eftersom skälet i förevarande fall bestod i en upprepning av kriteriet.

127. Domstolen har redan slagit fast, i en liknande situation där de centrala begreppen för kriteriet för upptagande i en förteckning inte hade definierats i rättsakten, som inte heller reglerade frågan om hur omständigheterna skulle bevisas, att ”det för bedömningen av huruvida det finns fog för upptagandet av någon i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder alltjämt [krävs] att det finns styrkta omständigheter som visar att den berörda personen”( 68 ) uppfyller kriteriet. Det enda undantag som medges är när det finns en presumtion i utformningen av det kriteriet.( 69 )

128. Såsom MegaFon har påpekat får visserligen en presumtion i princip åberopas, men endast under förutsättning att detta uttryckligen har föreskrivits i rättsakterna.( 70 ) En ändring av rådets bevisbörda får med andra ord inte ske om detta inte uttryckligen föreskrivs i rättsakterna.

129. I de ursprungliga rättsakterna har det inte angetts någon presumtion på grundval av vilken rådet skulle få uppta vissa personer eller enheter i förteckningarna. Rådet har inte förnekat detta och anser för övrigt inte att tribunalen har grundat sig på en presumtion.

130. I de omtvistade rättsakterna hänvisas det dessutom inte uttryckligen till en eventuell allmänt känd omständighet, eller omständighet som antas vara allmänt känd, som kan ligga till grund förupptagandet i förteckningarna.

131. Rådet har hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att rådet hade grundat sig på en allmänt känd omständighet, vilken enligt rättspraxis inte uttryckligen måste anges i rättsakterna för att den ska kunna ligga till grund för ett upptagande i en förteckning. Åberopandet av en sådan omständighet innebär således att rådet befrias från skyldigheten att upprätta dokument med tillräckligt underbyggda faktiska omständigheter vid tidpunkten för upptagandet i förteckningarna.

132. Jag medger att jag har vissa svårigheter att godta det argumentet.

133. För det första har rådet aldrig nämnt någon allmänt känd omständighet, vare sig i de ursprungliga rättsakterna eller i bilagorna till dem. Den rättsliga följden av ett sådant åberopande är emellertid att rådets ställning ändras såväl när det gäller utlämnandet av skälen som bevisbördan för de omständigheter som ligger till grund för upptagandet i förteckningarna, vilken inte blir omvänd men betydligt lättare för rådet. Under dessa omständigheter anser jag, även om det kan förefalla formalistiskt att kräva att rådet ska ange att det grundar sig på en allmänt känd omständighet, att det icke desto mindre är väsentligt att de personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder informeras om detta, med hänsyn till den fördel som detta innebär för rådet.

134. Att ålägga rådet en sådan skyldighet skulle inte, i motsats till vad rådet har hävdat, vara detsamma som att kringgå den ändamålsenliga verkan av att åberopa en allmänt känd omständighet. Att kräva att rådet i rättsakten anger att det avser att grunda sig på en sådan omständighet är nämligen inte detsamma som att kräva att rådet förfogar över dokumentation som styrker den omständigheten. Det är endast fråga om en signal till de berörda personerna och enheterna om att det är så pass uppenbart för rådet att de uppfyller det kriterium som rådet har fastställt att rådet ämnar grunda upptagandet av dem i en förteckning på denna allmänt kända omständighet. På detta sätt kan diskussionen omedelbart inriktas på huruvida en sådan omständighet föreligger och är riktig. I förevarande mål var det emellertid först när MegaFon tog del av rådets svaromål vid tribunalen som MegaFon kunde förstå rådets avsikt.

135. För det andra innebär den ståndpunkt som rådet har intagit att ett åberopande av en allmänt känd omständighet omfattas av mindre ingripande bestämmelser än de som föreskrivs för presumtioner. Jag medger emellertid att, även om diskussionerna, bland annat vid förhandlingen, särskilt har handlat om vilken åtskillnad som ska göras mellan en presumtion och en allmänt känd omständighet, anser jag att skillnaden, sett ur perspektivet för de personer eller enheter som upptagits i förteckningarna, i slutändan är tämligen svår att förnimma och utläsa, särskilt som den allmänt kända omständigheten, enligt tribunalen, ”antas vara allmänt känd”.( 71 ) Enligt min mening finns det inget som motiverar att rådets åberopande av en allmänt känd omständighet skulle omfattas av andra rättsregler än dem som gäller för en presumtion.

136. Ur en rent praktisk synvinkel skulle en sådan situation för övrigt vara detsamma som att låta rådet uppta personer eller enheter i en förteckning utan stöd i någon lagtext och utan dokumentation, varvid rådet först i ett andra steg (i förevarande fall domstolsförfarandet), skulle kunna åberopa en allmänt känd omständighet. Det finns således inget som garanterar att rådet faktiskt har bedömt situationen för den personen eller enhet som upptagits i förteckningarna vid tidpunkten för det ursprungliga upptagandet i förteckningarna och säkerställt att de skäl som rådet har åberopat föreligger och dessutom är underbyggda,( 72 ) även om dessa skulle grunda sig på en allmänt känd omständighet. För att rådets, och därmed unionens, agerande i fråga om restriktiva åtgärder ska förbli legitimt, måste det emellertid skyddas mot anklagelser om godtycklighet.

137. Med hänsyn till de krav avseende en effektiv domstolsprövning som tribunalen med rätta erinrade om i punkt 111 i den överklagade domen, konstaterar jag att tribunalen inte har undersökt de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen – vilket är en nödvändig förutsättning för att det ska kunna fastställas att den restriktiva åtgärden i fråga vilar på tillräckligt underbyggda faktiska omständigheter – såvida inte den allmänt kända omständigheten anges just i redogörelsen för skälen . Tribunalen tycks snarare ha tillåtit rådet att grunda sig på en (i förevarande fall allmänt känd) omständighet i efterhand beträffande vilken det inte kan visas att den påverkade rådets bedömning vid tidpunkten för det ursprungliga upptagandet av MegaFon i förteckningarna.

138. När det gäller avsaknaden av uppgifter i de ursprungliga rättsakterna om vad det tillämpade kriteriet består av och om åberopandet av en allmänt känd omständighet, konstaterar jag således, såsom MegaFon har hävdat, att påståendet om det direkta stöd som ska ha getts till det ryska militärindustriella komplexet är vagt och tvetydigt och att det kan tolkas på flera olika sätt. Rådet har inte lyckats övertyga om motsatsen genom att enbart upprepa att ”den allmänt kända omständighet som tribunalen har slagit fast … generellt åsyftar det faktum att en stor rysk teleoperatör som klaganden med nödvändighet stöder det militärindustriella komplexet under krigstid”.( 73 ) Ett sådant påstående gör sig inte gällande med den grad av tydlighet som krävs för en allmänt känd omständighet. Detta framgår, för det första, av det faktum att MegaFon har påpekat, utan att motsägas av rådet och kommissionen, att det är den enda teleoperatör som har tagits upp i de omtvistade förteckningarna, trots att bolaget, som förvisso är en stor operatör, inte är den största operatören( 74 ) och, för det andra, av den kraft med vilken bolaget har bestritt den bevisning som rådet slutligen lade fram vid tribunalen.

139. Genom att godta att rådet grundade sig på en allmänt känd omständighet trots att denna inte nämns i de ursprungliga rättsakterna, har rådet gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sitt resonemang.

ii) Skillnaden mellan underlåtenheten att lämna ut de uppgifter som lagts till grund för beslutet om upptagande i förteckningarna och avsaknaden av sådana uppgifter vid tidpunkten för upptagandet i förteckningarna

140. Med anledning av bristen på uppgifter i de ursprungliga rättsakterna, tillämpade tribunalen begreppen ”uppgifter som antas vara allmänt kända”( 75 ) och ”omständigheter som antas vara allmänt kända”( 76 ) för att motivera underlåtenheten att lämna ut de uppgifter som lagts till grund för att uppta MegaFon i förteckningarna.( 77 )

141. Tribunalen tillämpade därmed återigen rättspraxis avseende rätten till försvar( 78 ) trots att den, i själva verket, redan hade prövat grunden avseende ett åsidosättande av sådana rättigheter( 79 ) och hade ombetts försäkra sig om att rådet hade utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett effektivt sätt vid tidpunkten för upptagandet av MegaFon i förteckningarna.

142. Tribunalen hade därför inte endast att avgöra huruvida rådet hade underlåtit att lämna ut de uppgifter på grundval av vilka rådet ansåg att MegaFon gav direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex, utan faktiskt även huruvida rådet verkligen hade beaktat sådana uppgifter.

iii) Åberopandet av det sammanhang som är känt för den person eller enhet som upptagits i förteckningarna, ”omständigheter som antas vara allmänt kända” och den omvända logiken i den överklagade domen

143. För att motivera den omständigheten att rådet inte hade några underlag vid tidpunkten förupptagandet i förteckningarna, anser tribunalen att rådet kunde ha åberopat sammanhanget och gjort en analogimed domstolens praxis dels avseende rätten till försvar, dels avseende den varumärkesrätt som avser allmänt kända omständigheter.

144. Av nedanstående bedömning följer att ingen av dessa analogier förefaller vara relevant i förevarande mål.

– Omöjlig analogi med domen i målet Central Bank of Iran/rådet

145. Den analogi med domen i målet Central Bank of Iran/rådet,( 80 ) som rådet har åberopat och på vilken tribunalen har grundat en del av sin bedömning är inte övertygande.

146. För det första avsåg tribunalens bedömning i den överklagade domen i detta avseende endast de ursprungliga rättsakter genom vilka MegaFon upptogs i förteckningarna,( 81 ) medan domen i målet Central Bank of Iran/rådet( 82 ) avsåg ett beslut om att bibehålla den enhet som hade förts upp i de då omtvistade förteckningarna.

147. För det andra avser domen i målet Central Bank of Iran/rådet( 83 ) villkoren för att rådet ska kunna befrias från skyldigheten att underrätta en person eller enhet som har förts upp i en förteckning om de omständigheter på grundval av vilka rådet har beslutat att bibehålla personen eller enheten i förteckningen,( 84 ) det vill säga rätten till försvar. Syftet med den tredje grund som MegaFon åberopade vid tribunalen var att försäkra sig om att rådet kunde visa att det ursprungliga upptagandet i förteckningarna grundade sig på ett tillräckligt faktaunderlag och att rådet faktiskt hade utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, vilket inte var i fråga i den domen.

148. För det tredje föreföll det vara tillåtet, i det mål som avgjordes genom domen i målet Central Bank of Iran/rådet, att åberopa det sammanhang som var känt för den person eller enhet som upptagits i förteckningen, på grund av klagandens särskilda situation, eftersom domstolen slog fast att ”klagandens roll i egenskap av Islamiska republiken Irans centralbank och de lagbestämmelser som rör den anses utgöra ett sammanhang som är känt för klaganden”,( 85 ) med hänsyn till vilket rådet inte var skyldigt att lämna en ”uttrycklig motivering”( 86 ) rörande finansiella tjänster och de finansiella tillgångar eller den finansiella hjälp som klaganden tillhandahållit den iranska regeringen.( 87 ) MegaFon, i egenskap av en privat operatör för civil telekommunikation, har emellertid inte en ställning som kan jämföras med en centralbanks ställning.

149. För det fjärde och sista konstaterar jag att i domen i målet Central Bank of Iran/rådet( 88 ) försäkrade sig domstolen först om att klagandens roll och den rättsliga ramen för dess agerande utgjorde ett sammanhang som var känt för klaganden innan den fann att rådet inte var skyldigt att lämna en uttrycklig motivering till klaganden när det gäller skälen till att det ansåg att klaganden skulle bli föremål för restriktiva åtgärder. Tribunalens slutsats i punkt 124 i den överklagade domen förefaller emellertid följa av en omvänd logik, eftersom tribunalen grundade den på att ”[rådet] inte var ovetande om det allmänna sammanhanget eller den allmänt tillgängliga information som rörde de enheter som rådet beslutade att uppföra i de omtvistade förteckningarna, däribland sökanden” för att motivera avsaknaden av en bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de ursprungliga rättsakterna.

150. Åberopandet av domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret bygger, enligt min mening, på samma omvända logik, vilket jag nu måste förklara närmare.

– Omöjlig analogi med domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret

151. Jag vill således även uttrycka ett antal förbehåll när det gäller den analogi som tribunalen har gjort med domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret.

152. Jag vill erinra om att, i den dom som det har hänvisats till i punkt 123 i den överklagade domen, fastställde domstolen principen att det förväntas att ”organ”, såsom kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringskontoret) och dess överklagandenämnder, i sina beslut visar att omständigheterna är riktiga såvida de inte gör gällande allmänt kända omständigheter. Domstolen slog även fast att, om så är fallet, kan en sökande bestrida giltigheten av de omständigheterna och att harmoniseringskontoret då har rätt, enligt principen om parternas likställdhet i processen, att styrka riktigheten av de omständigheterna vid tribunalen.( 89 ) I det fallet rörde det sig om det åberopande som harmoniseringskontorets överklagandenämnd hade gjort av den allmänt kända omständigheten att ”en dammsugare i en viss konfiguration kan komprimera luft och därmed användas som kompressor”.( 90 )

153. Jag anser att domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret skiljer sig från den situation som är i fråga i förevarande mål om överklagande åtminstone av två viktiga skäl, vilket innebär att en eventuell tillämpning av den på området för restriktiva åtgärder måste övervägas med försiktighet.

154. För det första omfattas de omständigheter som anges i punkt 152 i förevarande förslag till avgörande av varumärkesrätten som – vilket måste medges – ligger ganska långt ifrån lagstiftningen om restriktiva åtgärder.( 91 )

155. För det andra är den allmänt kända omständighet, som var i fråga i den domen, enligt min mening av en helt annan art än den fråga avseende den allmänt kända omständigheten som tribunalen påstår att rådet har grundat sig på( 92 ) och som innebär att MegaFon har gett direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex. Påståendet att en dammsugare kan komprimera luft under vissa omständigheter är en generalisering som har blivit till en absolut sanning och som gjordes gällande mot den som ansökte om registrering av ett varumärke som bland annat innehöll ordet ”KOMPRESSOR”. Påståendet om direkt stöd avser, å sin sida, ett personligt och individuellt beteende som har lagts klaganden till last och som har legat till grund för att vidta individuella åtgärder gentemot denne med konsekvenser( 93 ) som är långt mer allvarliga än att registrering av ett varumärke nekas på grund att det saknar särskiljningsförmåga.

iv) Resultat av prövningen

156. Av det ovan anförda följer, enligt min mening, att tribunalens resonemang i punkterna 118–124 i den överklagade domen är behäftat med flera fall av felaktig rättstillämpning.

157. Tribunalen har inledningsvis tillämpat rättspraxis avseende underlåtenhet att lämna ut de uppgifter som lagts till grund för att föra upp en person i en förteckning på en situation där det är ostridigt att rådet inte hade upprättat någon bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de omtvistade rättsakterna.

158. Vidare har tribunalen inte visat att den omständighet som rådet har åberopat är allmänt känd, eftersom den enbart konstaterade, i punkt 120 i den överklagade domen, att ”[i] förevarande fall kan det antas att det är allmänt känt att en av [de] största [teleoperatörerna] … under krigstid deltar i direkt stöd till [Rysslands] militärindustriella komplex”.

159. Slutligen – och kanske framför allt – har tribunalen inte beaktat den omständigheten att rådet aldrig har angett, vare sig i de ursprungliga rättsakterna eller i bilaga IV till beslut 2014/512 i dess ändrade lydelse som MegaFon har upptagits i, att den grundade sig på en allmänt känd omständighet. Det faktum att det inte hänvisades till den påstått allmänt kända omständigheten i de ursprungliga rättsakterna, tillsammans med att det inte fanns någon bevisakt vid tidpunkten förupptagandet i förteckningarna, borde ha föranlett tribunalen att slå fast att rådet faktiskt inte hade utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning i förevarande fall. Jag vill härvidlag erinra om att det följer av domstolens praxis att ”[d]e unionsinstitutioner som har antagit den aktuella rättsakten måste även när domstolsprövningen är begränsad kunna visa inför [unionsdomstolen] att rättsakten har antagits genom ett faktiskt utövande av deras utrymme för skönsmässig bedömning, vilket förutsätter att alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera har beaktats. Härav följer att institutionerna åtminstone ska kunna lägga fram, och på ett klart och tydligt sätt redogöra för, de underliggande sakförhållanden som de varit skyldiga att beakta som underlag för de omtvistade åtgärderna i nämnda rättsakt och som utgjorde förutsättningar för utövandet av deras utrymme för skönsmässig bedömning”.( 94 ) Sådana krav gör sig än mer gällande när det rör sig om en fullständig domstolsprövning.

160. Av de skäl som jag just har redogjort för föreslår jag att domstolen ska slå fast att tribunalen har missbedömt omfattningen av den prövning som den var skyldig att göra och ska bifalla överklagandet såvitt avser den tredje och den fjärde grunden, prövade tillsammans, på grund av ett åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

E. Prövning av talan vid tribunalen

161. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

162. Om domstolen, efter att ha bifallit överklagandet såvitt avser den sjunde grundens första del, skulle upphäva den överklagade domen, åtminstone vad gäller de ursprungliga rättsakterna och rättsakten om kvarstående från juli 2023, måste det fortfarande fastställas vilka följderna blir av åsidosättandet av MegaFons rätt till försvar.

163. Det ska för det första påpekas, såsom klaganden har gjort gällande, att när rätten till tillgång till akten har åsidosatts under förvaltningsförfarandet kan det inte anses att situationen har ställts till rätta bara för att den berörda personen har getts möjlighet att ta del av akten under den rättegång som inletts efter det att det ifrågasatta beslutet överklagats.( 95 )

164. För det andra har domstolen redan slagit fast att rådet var skyldigt att, innan det vidtog de restriktiva åtgärderna, försäkra sig om att de uppgifter som gjordes gällande mot en enhet kunde meddelas denna i god tid dessförinnan, så att enheten kunde yttra sig över uppgifterna på ett verksamt sätt, och att enhetens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd åsidosatts genom att ett förslag, som bifogats rådets duplik, meddelats enheten för sent, vilket således gör att rättsakten i fråga ska anses rättsstridig.( 96 )

165. Om domstolen skulle hålla fast vid denna linje i rättspraxis, skulle den enligt min mening kunna avgöra målet slutgiltigt.( 97 )

166. Jag vill under alla omständigheter erinra om att jag, vad gäller de ursprungliga rättsakterna, även har föreslagit att domstolen ska bifalla överklagandet såvitt avser den tredje och den fjärde grunden. Med hänsyn till den avgörande betydelse som förevarande mål har för tvister om restriktiva åtgärder, anser jag att det är nödvändigt att domstolen tar ställning för att rätta till de fel som den överklagade domen är behäftad med vad gäller de omständigheter under vilka rådet påstår sig ha utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Jag anser att målet är färdigt för avgörande i detta avseende, eftersom det för domstolen skulle handla om att slå fast att det inte har kunnat visas att rådet faktiskt hade utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, på grund av att den allmänt kända omständighet som rådet påstår sig ha åberopat inte har nämnts, tillsammans med det faktum att det skäl som lämnades ut enbart bestod i en upprepning av kriteriet för upptagande i förteckningarna och att det inte hade upprättats någon bevisakt vid tidpunkten för antagandet av de ursprungliga rättsakterna. De ursprungliga rättsakterna ska därför ogiltigförklaras.

IV. Förslag till avgörande

167. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska

– bifalla överklagandet såvitt avser den tredje och den fjärde grunden, prövade tillsammans,

– ogilla överklagandet såvitt avser den sjätte grunden, och

– bifalla överklagandet såvitt avser den sjunde grundens första del.

1 Originalspråk: franska.

2 Grunden för unionsdomstolens fullständiga prövning av restriktiva åtgärder lades genom domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 326), och det har därefter ständigt erinrats om den (se, för ett aktuellt exempel, dom av den av den 16 juli 2026, Dana Astra/rådet, C‑363/25 P, EU:C:2026:605, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

3 MegaFon togs närmare bestämt upp och bibehölls i förteckningarna i bilaga IV till rådets beslut 2014/512/Gusp av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 13) och till rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 1).

4 T‑193/23, EU:T:2025:7 (nedan kallad den överklagade domen).

5 Rådets beslut (Gusp) 2023/434 av den 25 februari 2023 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 59I, 2023, s. 593), och rådets förordning (EU) 2023/427 av den 25 februari 2023 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 59I, 2023, s. 6) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från februari 2023).

6 Rådets beslut (Gusp) 2023/1517 av den 20 juli 2023 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 184, 2023, s. 40) (nedan kallat rättsakten om kvarstående från juli 2023).

7 Rådets beslut (Gusp) 2024/422 av den 29 januari 2024 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L, 2024/422) (nedan kallat rättsakten om kvarstående från januari 2024).

8 Se post 499 i bilaga IV till beslut 2014/512.

9 Se skäl 10 i beslut 2023/434.

10 Se post 499 i bilaga IV till förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning 2023/427.

11 Se punkterna 9–11 och 15 i den överklagade domen.

12 Se punkt 16 i den överklagade domen.

13 Se, vad gäller dessa två skäl, punkt 18 i den överklagade domen.

14 Rådets beslut (Gusp) 2023/1217 av den 23 juni 2023 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 159, 2023, s. 451) och rådets förordning (EU) 2023/1214 av den 23 juni 2023 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 159, 2023, s. 1). Se, särskilt, bilagan till beslut 2023/1217 och bilaga I till förordning 2023/1214.

15 Den texten återges i punkt 22 i den överklagade domen.

16 Se punkterna 119, 120, 122, 123 och 124 i den överklagade domen.

17 Se, i ett annat sammanhang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Evonik Operations/kommissionen (C‑121/25 P, EU:C:2026:368, punkt 108 och följande punkter).

18 Se dom av den 20 september 2017, Tilly-Sabco/kommissionen (C‑183/16 P, EU:C:2017:704, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

19 Se, bland en riklig rättspraxis, dom av den 20 september 2017, Tilly‑Sabco/kommissionen (C‑183/16 P, EU:C:2017:704, punkterna 115 och 116), och dom av den 5 februari 2026, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet (Upphävande av den parlamentariska immuniteten) (C‑572/23 P, EU:C:2026:70, punkt 132 och där angiven rättspraxis).

20 Enligt min mening följer det således av den punkten i den överklagade domen att principen kvarstår att rådet ska förfoga över en bevisakt vid tidpunkten för upptagandet i en förteckning, såvida inte rådet påstår att det grundar sig på en omständighet som antas vara allmänt känd.

21 Frågan huruvida det ursprungliga upptagandet av MegaFon i förteckningarna var välgrundat är föremål för den tredje och den fjärde grunden i förevarande mål om överklagande, vilka kommer att behandlas nedan (se punkt 94 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande).

22 Se dom av den 9 juli 2026, Institut po ribni resursi Varna (C‑186/25, EU:C:2026:567, punkt 75).

23 Avsaknaden av en hänvisning i motiveringen avseende MegaFon till de allmänt kända omständigheter som rådet påstås ha grundat sig på för att uppta MegaFon i förteckningarna underlättar inte tolkningen av de omtvistade rättsakterna eller förståelsen av denna institutions tillvägagångssätt. Såsom jag kommer att visa längre fram i detta förslag till avgörande bestod det enda skäl som verkar ha legat till grund för upptagandet av MegaFon i förteckningarna, och därefter dess bibehållande, av en ren upprepning av kriteriet. Den omständigheten att den allmänt kända omständighet, som påstås ha åberopats, inte nämns underminerar i sig, enligt min mening, utan tvekan motiveringen i dessa rättsakter. Jag påminner dock om att detta förslag till avgörande inte avser den grund som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, såsom den framställs av MegaFon i dess överklagande.

24 Se dom av den 12 mars 2026, EM System (C‑84/24, EU:C:2026:181, punkterna 102–104 och där angiven rättspraxis).

25 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 111 och 112). Se, även, dom av den 12 maj 2022, Boshab/rådet (C‑242/21 P, EU:C:2022:375, punkt 59).

26 Se punkterna 77 och 78 i den överklagade domen.

27 Se punkt 80 i den överklagade domen.

28 Se punkt 81 i den överklagade domen.

29 Punkt 83 i den överklagade domen.

30 Se punkt 84 i den överklagade domen.

31 Punkt 85 i den överklagade domen.

32 Se punkt 85 i den överklagade domen.

33 Se dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen (C‑330/15 P, EU:C:2016:601, punkt 66).

34 Se dom av den 12 mars 2026, EM System (C‑84/24, EU:C:2026:181, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

35 Rättsakten om kvarstående från januari 2024 nämns endast i punkt 74 i överklagandet inom ramen för de argument som har framförts inom ramen för den sjunde grundens första del. MegaFon har inte framfört några särskilda argument i det avseendet. För fullständighetens skull vill jag erinra om att, när det gäller rättsakten om kvarståendet från januari 2024, vände sig MegaFon till rådet genom skrivelse av den 6 december 2023, vilken rådet besvarade den 30 januari 2024 genom att hänvisa till de skäl som rådet hade redogjort för sitt yttrande vid tribunalen och som angavs i den första inlagan om justering av talan från den 27 oktober 2023. Den andra rättsakten om kvarstående är från den 29 januari 2024, och tribunalen prövade frågan huruvida rådet hade fullgjort sina skyldigheter när det gäller utlämnandet av skälen och klagandens rätt att yttra sig i punkterna 92–94 i den överklagade domen.

36 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 113).

37 Se dom av den 12 maj 2022, Boshab/rådet (C‑242/21 P, EU:C:2022:375, punkt 59).

38 Se dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 62), och dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 111 och 112).

39 Se punkt 87 i den överklagade domen och där angiven rättspraxis. När det gäller avsaknaden av en skillnad mellan skälen i de ursprungliga rättsakterna och skälen i rättsakterna om kvarstående, hänvisar jag till punkt 89 i den överklagade domen.

40 Se dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen (C‑330/15 P, EU:C:2016:601, punkt 66).

41 Svaromålet ingavs den 28 juni 2023 men delgavs MegaFon den 10 juli (se punkt 94 i den överklagade domen).

42 Se dom av den 31 januari 2019, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (C‑225/17 P, EU:C:2019:82, punkt 91).

43 Effekterna av åsidosättandet av det administrativa förfarandet får således återverkningar på domstolsförfarandet. Det skulle därför kunna hävdas att, eftersom klaganden fick ta del av de faktiska och rättsliga omständigheterna till stöd för förtecknandet först i svaromålet av den 28 juni 2026, har klaganden endast kunnat reagera på dessa inom ramen för sin replik. Vid ett administrativt förfarande som har genomförts på korrekt sätt och där belysande grunder har angetts, kan diskussionen om de skäl och omständigheter som har anförts till stöd för dem inledas redan från och med det att talan väcks.

44 Med det särskilda undantaget i punkt 93 i den överklagade domen där det redogörs för innehållet i den skrivelse som rådet tillställde MegaFon den 30 januari 2024 och som således avsåg den andra rättsakten om kvarstående. Det framgår av den punkten att rådet hade angett i skrivelsen att det inte saknade kännedom om allmänt tillgängliga uppgifter om klaganden.

45 Se dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 64). Min kursivering.

46 Se punkt 94 i den överklagade domen.

47 Se dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 62).

48 Se punkt 118 i den överklagade domen.

49 Se punkt 119 i den överklagade domen.

50 Se punkt 120 i den överklagade domen.

51 Dom av den 7 april 2016 (C‑266/15 P, EU:C:2016:208) (nedan kallad domen i målet Central Bank of Iran/rådet).

52 Se punkt 122 i den överklagade domen.

53 Dom av den 10 november 2011 (C‑88/11 P, EU:C:2011:727) (nedan kallad domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret).

54 Se punkt 123 i den överklagade domen.

55 Se punkt 124 i den överklagade domen.

56 Det hänvisas i det hänseendet till domen av den 22 juni 2004, Ruiz-Picasso m.fl./harmoniseringskontoret – DaimlerChrysler (PICARO) (T‑185/02, EU:T:2004:189, punkt 29).

57 Rådet och kommissionen har i detta avseende åberopat domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret ( punkterna 27–29 och där angiven rättspraxis).

58 Rådet har bland annat åberopat domen av den 16 januari 2019, Polen/Stock Polska sp. z o.o. och EUIPO (C‑162/17 P, EU:C:2019:27, punkt 69 och där angiven rättspraxis), och punkt 178 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Bot i målen Anbouba/rådet (C‑605/13 P och C‑630/13 P, EU:C:2015:2).

59 Se dom av den 14 juni 2018, Makhlouf/rådet (C‑458/17 P, EU:C:2018:441, punkt 59). När det gäller invändningen avseende ett åsidosättande av artikel 41 i stadgan, hänvisar jag, vad gäller prövningen i sak, till min bedömning av den sjunde grundens första del.

60 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 97).

61 Se dom av den 16 juli 2026, Dana Astra/rådet (C‑363/25 P, EU:C:2026:605, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

62 Se, analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 136).

63 Se dom av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 64).

64 Se dom av den 1 augusti 2025, Timchenko/rådet (C‑702/23 P, EU:C:2025:605, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

65 Se punkt 116 i den överklagade domen.

66 Se punkt 38 i den domen.

67 Även om frågan avseende hur Rysslands militärindustriella komplex ska definieras inte är föremål för förevarande mål om överklagande, vill jag påpeka att rådet, i sina inlagor, använder adjektivet ”militaro-industriel” (”militärindustriella”), som kanske inte är helt synonymt med ”militaire et industriel” (”militära och industriella”) [i den svenska versionen har båda begreppen översatts med ”militärindustriellt komplex”, Övers. anm.).

68 Se dom av den 9 juli 2020, Haswani/rådet (C‑241/19 P, EU:C:2020:545, punkt 62). Min kursivering.

69 Se dom av den 9 juli 2020, Haswani/rådet (C‑241/19 P, EU:C:2020:545, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

70 Se dom av den 13 mars 2012, Tay Za/rådet (C‑376/10 P, EU:C:2012:138, punkt 69).

71 Se punkterna 120, 122 och 124 i den överklagade domen.

72 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2019, Republiken Tjeckien/parlamentet och rådet (C‑482/17, EU:C:2019:1035, punkt 81 och där angiven rättspraxis), och punkt 18 i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Lettland/Aven och Fridman (C‑440/24 P och C‑441/24 P, EU:C:2025:854).

73 Punkt 37 i rådets svaromål.

74 Det finns nämligen två olika möjligheter: Antingen är det faktiskt allmänt känt att alla de största teleoperatörerna Ryssland under krigstid deltar i direkt stöd till Rysslands militärindustriella komplex, vilket innebär att det kan ifrågasättas varför rådet endast har tagit upp MegaFon i förteckningarna. Eller så är det stödet inte så pass ”allmänt känt” utan kräver en bevisinsats från rådets sida samt en viss differentiering mellan dessa operatörer, vilket förutsätter att rådet lämnar vissa förklaringar och i sådana fall inte kan hävda att det grundar sig på en allmänt känd omständighet.

75 Punkt 119 i den överklagade domen.

76 Se punkterna 120, 122, 123 och 124 i den överklagade domen.

77 Se punkt 119 i den överklagade domen.

78 Se punkterna 119 och 122 i den överklagade domen.

79 Se punkterna 62–97.

80 Se punkt 38 i den domen.

81 Jag hänvisar här till rubriken till del IV B 3.a i den överklagade domen.

82 Se punkt 38 i den domen.

83 Se punkt 38 i den domen.

84 Även enligt domen i målet Central Bank of Iran/rådet, gäller principen att rådet, vid ett bibehållande av en person eller en enhet i en förteckning, ska låta personen eller enheten yttra sig i förväg om rådet avser att ta in nya uppgifter i förhållande till det ursprungliga upptagandet i förteckningen.

85 Se punkt 37 i den domen.

86 Se domen i målet Central Bank of Iran/rådet (punkt 37).

87 Se domen i målet Central Bank of Iran/rådet (punkt 38).

88 Dom av den 7 april 2016 (C‑266/15 P, EU:C:2016:208).

89 Se domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret (punkterna 27 och 28).

90 Se domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret (punkt 31).

91 Det kan även tilläggas att domen i målet LG Electronics/harmoniseringskontoret rör ett ”organs” åberopande av en allmänt känd omständighet. Det kan tänkas att kravet på rådet, i egenskap av institution, är strängare.

92 Detta konstaterande bekräftas av andra allmänt kända omständigheter som har stadfästs i domstolens praxis och som rådet har nämnt i sina inlagor, nämligen den omständigheten att rattens placering har en direkt betydelse för förarens synfält (se dom av den 20 mars 2014, kommissionen/Litauen, C‑61/12, EU:C:2014:172, punkt 62), att det ekonomiska system som gällde i Kina redan före år 1998 inte var ett sådant som gäller i ett statshandelsland (dom av den 28 februari 2018, kommissionen/Xinyi PV Products (Anhui) Holdings, C‑301/16 P, EU:C:2018:132, punkt 78), att advokatyrket kan utövas under många olika former, vilka kan vara allt från en individuell advokat som agerar enskilt till stora internationella advokatbyråer (dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 79), att basvaror har ett relativt lågt marknadsvärde i förhållande till i synnerhet transportkostnaden och att risken för att en betydande del av produktionen från en gruva exporteras snarare än att dessa basråvaror säljs på den lokala marknaden därför framstår som föga sannolik eller till och med utesluten (dom av den 13 juli 2023, Xella Magyarország, C‑106/22, EU:C:2023:568, punkt 73), att vissa samordnade beteenden, såsom de som leder till horisontell prissättning, kan anses vara förenade med så pass stora risker för en negativ inverkan på, i synnerhet, varor och tjänsters pris, kvantitet eller kvalitet att det inte kan anses nödvändigt att vad gäller tillämpningen av artikel 101.1 FEUF visa att de har konkreta verkningar på marknaden (dom av den 25 januari 2024, Em akaunt BG, C‑438/22, EU:C:2024:71, punkt 51) eller att synförmågan är av väsentlig betydelse för förare av motordrivna fordon (dom av den 21 mars 2024, CBR (HEmianopsi), C‑703/22, EU:C:2024:261, punkt 42).

93 Se dom av den 1 augusti 2025, Timchenko/rådet (C‑703/23 P, EU:C:2025:608, punkt 62).

94 Dom av den 3 december 2019, Republiken Tjeckien/parlamentet och rådet (C‑482/17, EU:C:2019:1035, punkt 81). Mina kursiveringar.

95 Se dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary (C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 52).

96 Se dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96, punkt 82).

97 Det framgår emellertid även av en nyare linje i domstolens praxis, vilken har utvecklats i ett helt annat sammanhang, att ett åsidosättande av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, endast kan leda till att det beslut som fattats i slutet av det administrativa förfarandet i fråga ogiltigförklaras om det förfarandet hade kunnat få ett annat resultat om oegentligheten inte hade förelegat (se dom av den 21 november 2024, Harley-Davidson Europe och Neovia Logistics Services International/kommissionen (C‑297/23 P, EU:C:2024:971, punkt 104)). Detsamma gäller vid ett åsidosättande av rätten till tillgång till akten under det förfarande som föregår antagandet av ett beslut som går någon emot (dom av den 14 juli 2022, SGI Studio Galli Ingegneria/kommissionen (C‑371/21 P, EU:C:2022:566, punkt 82 och där angiven rättspraxis)). Om domstolen skulle föredra det sistnämnda synsättet måste målet, åtminstone vad gäller rättsakten om kvarstående från juli 2023, återförvisas till tribunalen för att denna ska avgöra huruvida ett administrativt förfarande som har genomförts i enlighet med MegaFons rätt till försvar hade kunnat föranleda rådet att dra en annan slutsats än den som rådet har dragit.