Förslag till avgörande av generaladvokat Dean Spielmann föredraget den 3 september 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DEAN SPIELMANN

föredraget den 3 september 2026( 1 )

Mål C ‑ 393/25

OC

mot

Okresný súd Banská Bystrica,

ytterligare deltagare i rättegången:

KRUK Česká a Slovenská republika s.r.o.

(begäran om förhandsavgörande från Ústavný súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens författningsdomstol))

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Konsumentkredit – Direktiv 2008/48/EG – Den unionsrättsliga effektivitetsprincipen – Artiklarna 8.1 och 23 – Kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet – Nationell lagstiftning som innebär att det inte är möjligt för verkställighetsdomstolen att ex officio kontrollera huruvida denna skyldighet har iakttagits – Omöjligt att tillämpa den sanktion som föreskrivs i nationell rätt ”

Inledning

1. Ústavný súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens författningsdomstol) har i förevarande mål begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkningen av artiklarna 8.1 och 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.( 2 )

2. Denna begäran ger EU-domstolen tillfälle att pröva huruvida effektivitetsprincipen utgör hinder för en nationell lagstiftning och en nationell rättspraxis avseende denna lagstiftning, som innebär att det inte är möjligt för verkställighetsdomstolen att ex officio kontrollera huruvida en skyldighet som följer av konsumenträtten har iakttagits, när den domstol som fattade beslut i det förfarande som gett upphov till exekutionstiteln hade befogenhet att göra en sådan kontroll ex officio, men inte utövade denna.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3. I skälen 26 och 47 i direktiv 2008/48 anges följande:

”(26) Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att främja ansvarsfulla metoder under kreditförbindelsens alla skeden med beaktande av de särskilda förhållanden som råder på deras kreditmarknad. … Särskilt på en expanderande kreditmarknad är det viktigt att kreditgivarna inte ägnar sig åt oansvarig utlåning eller ger krediter utan att dessförinnan bedöma kreditvärdigheten, och medlemsstaterna bör utföra den kontroll som är nödvändig för att undvika sådant beteende och de bör i sådana fall fastställa nödvändiga sanktioner mot kreditgivarna. … [D]et [bör] åligga kreditgivarna att individuellt kontrollera konsumentens kreditvärdighet. I detta syfte bör de få använda inte endast information som tillhandahålls av konsumenten i samband med att kreditavtalet i fråga upprättas utan också under en längre tid av handelsförbindelse. Medlemsstaternas myndigheter kan också ge relevanta instruktioner och riktlinjer till kreditgivarna. Konsumenterna bör också iaktta försiktighet och uppfylla sina avtalsenliga skyldigheter.

…

(47) Medlemsstaterna bör anta regler om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits till följd av detta direktiv och se till att de genomförs. Medlemsstaterna bör behålla rätten att välja sanktioner, men de fastställda sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

4. Artikel 8 i direktivet har rubriken ”Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet”, och i artikel 8.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.”

5. Artikel 23 i direktivet, med rubriken ”Sanktioner”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

Slovakisk rätt

6. I 7 § 1 i zákon č. 129/2010 Z. z. o spotrebiteľskýchúveroch a o inýchúveroch a pôžičkách pre spotrebiteľov a o zmene a doplneníniektorýchzákonov (lag nr 129/2010 av den 9 mars 2010 om konsumentkrediter och andra krediter och lån till konsumenter och om ändring och komplettering av vissa lagar), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:

”Innan ett konsumentkreditavtal ingås eller avtalet ändras på så sätt att konsumentkreditbeloppet höjs, är kreditgivaren skyldig att i enlighet med god yrkessed bedöma konsumentens förmåga att återbetala konsumentkrediten, med särskilt beaktande av konsumentkreditens löptid, konsumentkreditens belopp, konsumentens inkomst och, i förekommande fall, syftet med konsumentkrediten.”

7. I 11 § 2 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Om kreditgivaren inte har agerat i enlighet med god yrkessed enligt 7 § 1 har han inte rätt att kräva att konsumenten gör en engångsåterbetalning av konsumentkrediten. Vid ett allvarligt åsidosättande av skyldigheten enligt 7 § 1 ska krediten anses vara räntefri och avgiftsfri. Ett allvarligt åsidosättande av skyldigheten enligt 7 § 1 anses föreligga när kreditgivaren bedömer konsumentens förmåga att återbetala krediten utan att inhämta uppgifter om konsumentens inkomster, utgifter och familjesituation eller utan att beakta uppgifter från relevant databas eller register för att bedöma konsumentens förmåga att återbetala konsumentkrediten. Ett åsidosättande av bestämmelserna i 7 § 19–42 anses också utgöra ett allvarligt åsidosättande av skyldigheten enligt 7 § 1.”

Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

8. Den 25 maj 2017 ingick OC (nedan kallad klaganden i det nationella målet eller konsumenten) ett kreditavtal med en slovensk bank, enligt vilket banken beviljade klaganden i det nationella målet en konsumentkredit på 20 000 euro och klaganden åtog sig att återbetala denna genom 96 månatliga amorteringar om 343,77 euro vardera, till ett sammanlagt belopp på 30 000,70 euro. Det framgår inte i förevarande mål att banken jämförde klagandens inkomster och levnadskostnader för att kontrollera hennes kreditvärdighet och därmed hennes förmåga att återbetala krediten.

9. Klaganden i det nationella målet återbetalade ett belopp på 9 736,37 euro. På grund av klagandens dröjsmål med återbetalningen av krediten sade banken den 1 december 2020 upp kreditavtalet i förtid. Genom avtal av den 23 mars 2021 överlät banken fordran till den nuvarande borgenären, bolaget KRUK Česká a Slovenská republika s.r.o. (nedan kallat KRUK).

10. KRUK väckte talan vid Okresný súd Považská Bystrica (Distriktsdomstolen i Považská Bystrica, Slovakien) och yrkade att klaganden i det nationella målet skulle förpliktas att återbetala de belopp som föreskrevs i kreditavtalet. Genom dom av den 26 januari 2022 förpliktade nämnda domstol klaganden i det nationella målet att till KRUK betala återstoden av krediten, jämte tillkommande kostnader, dröjsmålsränta, avtalsvite, ombudskostnader och övriga kostnader (nedan kallad exekutionstiteln).

11. Den 13 juli 2022 ingav KRUK en ansökan till Okresný súd Banská Bystrica (Distriktsdomstolen i Banská Bystrica, Slovakien) (nedan kallad verkställighetsdomstolen) om verkställighet på grundval av exekutionstiteln. Den 28 juli 2022 bemyndigade verkställighetsdomstolen en förrättningsman att verkställa exekutionstiteln.

12. Den 10 februari 2023 ingav klaganden i det nationella målet en ansökan till förrättningsmannen om att verkställighet inte skulle ske och gjorde gällande att Okresný súd Považská Bystrica (Distriktsdomstolen i Považská Bystrica) i sin dom av den 26 januari 2022 inte hade kontrollerat huruvida den ursprungliga kreditgivaren hade fullgjort sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet, vilken föreskrivs i den nationella lagstiftningen varigenom artikel 8 i direktiv 2008/48 har införlivats.

13. Genom beslut av den 18 oktober 2023 avslog domstolstjänstemannen( 3 ) ansökan om att verkställighet inte skulle ske, då domstolstjänstemannen ansåg att det inte var tillåtet för denne att i samband med ett verkställighetsförfarande kontrollera exekutionstitelns lagenlighet. Beslutet överklagades till verkställighetsdomstolen, som genom beslut av den 26 augusti 2024 ogillade överklagandet på den grunden att exekutionstitlar inte kan bli föremål för en materiell prövning på verkställighetsstadiet.

14. Klaganden i det nationella målet väckte därefter talan om fastställelse av oförenlighet med författningen vid den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att Okresný súd Považská Bystrica (Distriktsdomstolen i Považská Bystrica), i det förfarande som hade lett till exekutionstiteln, inte hade kontrollerat huruvida den ursprungliga kreditgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt 7 § 1 och 11 § 2 i lag nr 129/2010 av den 9 mars 2010 om konsumentkrediter och andra krediter och lån till konsumenter och om ändring och komplettering av vissa lagar samt artikel 8 i direktiv 2008/48.

15. Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida en nationell lagstiftning och en nationell rättspraxis, som innebär att det inte är möjligt för verkställighetsdomstolen att dels undersöka huruvida kreditgivaren har åsidosatt sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet, dels ålägga kreditgivaren den sanktion som föreskrivs i den nationella lagstiftningen varigenom artikel 23 i direktiv 2008/48 har införlivats, är lagenliga med hänsyn till artiklarna 8 och 23 i nämnda direktiv.

16. Mot denna bakgrund beslutade Ústavný súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens författningsdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 8 och 23 i [direktiv 2008/48] tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning och en nationell rättspraxis avseende denna lagstiftning, som innebär att det inte är möjligt att i ett verkställighetsförfarande ex officio undersöka huruvida kreditgivaren har åsidosatt skyldigheten att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet och att det inte är möjligt att mot en kreditgivare som har beviljat en icke kreditvärdig konsument kredit vidta en sanktion som innebär att rätten till ränta går förlorad?”

17. Skriftliga yttranden har inkommit från den slovakiska, den italienska och den finska regeringen, klaganden och motparten i det nationella målet samt Europeiska kommissionen.

Bedömning

18. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 8.1 och 23 i direktiv 2008/48, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning och en nationell rättspraxis avseende denna lagstiftning, som innebär att det inte är möjligt för verkställighetsdomstolen att ex officio kontrollera huruvida kreditgivaren har iakttagit skyldigheten att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet och, om denna skyldighet har åsidosatts, att tillämpa de sanktioner som föreskrivs i nationell rätt.

19. I förevarande förslag till avgörande ska jag börja med att pröva frågan om den nationella domstolens skyldighet att ex officio bedöma huruvida den skyldighet som följer av artikel 8.1 i direktiv 2008/48 har iakttagits. Jag ska därefter erinra om de principer som följer av rättspraxis vad gäller genomförandet av en sådan skyldighet på nationell nivå, innan jag undersöker i vilken mån dessa principer går att tillämpa på det regelverk som har införts genom direktivet och slutligen tillämpar dessa på omständigheterna i det aktuella fallet.

Den nationella domstolens skyldighet att ex officio kontrollera huruvida artikel 8.1 i direktiv 2008/48 har iakttagits

20. EU-domstolen har flera gånger slagit fast att det föreligger en skyldighet för den nationella domstolen att ex officio kontrollera huruvida vissa unionsrättsliga bestämmelser om konsumentskydd har iakttagits.( 4 )

21. Enligt fast rättspraxis grundar sig en sådan slutsats på två olika överväganden.

22. Det första övervägandet avser arten och betydelsen av det allmänintresse som ligger till grund för skyddet för konsumenter. Det är i det avseendet ostridigt att det skyddssystem som har införts genom unionslagstiftningen om konsumentskydd grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som tillgång till information, vilket får till följd att konsumenterna godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll.( 5 ) För att säkerställa det skydd som eftersträvas med unionslagstiftningen kan den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna.( 6 )

23. Det andra övervägandet avser arten av den specifika bestämmelse som påstås ha åsidosatts. Det framgår nämligen av rättspraxis att de nationella domstolarna inte är skyldiga att ex officio pröva huruvida varje bestämmelse om konsumentskydd har åsidosatts. Det ska bland annat bedömas huruvida den skyldighet som den aktuella bestämmelsen ålägger näringsidkaren är av ”grundläggande betydelse” för konsumentskyddet, i den mån som den bidrar till förverkligandet av det mål som eftersträvas med den sekundärrättsakt som skyldigheten hänför sig till.( 7 )

24. Som den hänskjutande domstolen har pekat har EU-domstolen redan, i domen OPR-Finance,( 8 ) haft anledning att uttala i sig frågan om den nationella domstolen är skyldig att ex officio undersöka huruvida den skyldighet som föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 2008/48 har iakttagits.

25. Jag erinrar om att enligt denna bestämmelse är kreditgivaren skyldig, innan ett kreditavtal ingås, att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, genom sökningar i relevant databas.

26. EU-domstolen har slagit fast att den skyldighet som följer av artikel 8.1 i direktiv 2008/48 har två syften. Den syftar inte bara till att göra kreditgivaren ansvarig och förhindra beviljandet av krediter till konsumenter som inte är kreditvärdiga,( 9 ) utan även till att skydda konsumenterna mot riskerna för överskuldsättning och obestånd. Med hänsyn till det sistnämnda syftet, har EU-domstolen slagit fast att kreditgivarens skyldighet innan avtal ingås att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet bidrar till att målet med detta direktiv kan nås, nämligen att garantera konsumenterna ett högt och likvärdigt skydd samtidigt som utvecklingen av en verklig inre marknad för konsumentkrediter främjas.( 10 ) Domstolen har i det sammanhanget även erinrat om att det enligt rättspraxis föreligger en icke obetydlig risk för att konsumenten, bland annat på grund av okunnighet, inte åberopar en rättsregel som är avsedd att skydda vederbörande.( 11 )

27. Domstolen har av detta dragit slutsatsen att den aktuella skyldigheten är av grundläggande betydelse för konsumentskyddet, vilket gör att den nationella domstolen, när den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för det syftet, är skyldig att ex officio kontrollera huruvida denna skyldighet har iakttagits.( 12 )

28. I förevarande fall avser frågan i huvudsak huruvida reglerna för genomförandet av denna skyldighet, vilka föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen, är förenliga med unionsrätten. Det ska i det avseendet inledningsvis erinras om relevant rättspraxis.

Rättspraxis avseende de processuella reglerna för genomförande av skyldigheten att göra en bedömning ex officio

29. Enligt principen om processuell autonomi ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.( 13 ) De frågor som har väckts i förevarande mål rör enbart effektivitetsprincipen.

30. Med hänsyn till denna princip har domstolen upprepade gånger slagit fast att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Dessutom ska, i förekommande fall, de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning.( 14 ) Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten är effektiva innebär ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket har stadfästs bland annat i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd ska gälla bland annat fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter.( 15 )

31. Det ska påpekas att domstolen vid flera tillfällen redan har tagit ställning till huruvida nationella lagstiftningar, som innebär att det inte är möjligt att under verkställighetsförfarandet ex officio bedöma huruvida villkor i ett avtal som har ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument eventuellt är oskäliga med hänsyn till artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13, är förenliga med effektivitetsprincipen.( 16 )

32. I detta skede är det lämpligt att redogöra för en sådan rättspraxis.

33. I domen Finanmadrid EFC( 17 ) fann domstolen att ett effektivt skydd av konsumentens rättigheter kräver att det nationella processrättsliga systemet tillåter en domstolsprövning ex officio av huruvida villkoren i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument eventuellt är oskäliga, antingen i samband med förfarandet för utfärdande av betalningsföreläggandet eller i samband med förfarandet för verkställighet av betalningsföreläggandet. Domstolen anser att om en prövning ex officio inte är tillåten i samband med verkställigheten av betalningsföreläggandet, undergräver en nationell lagstiftning effektiviteten av konsumentens skydd om den inte tillåter en sådan prövning i samband med utfärdandet av föreläggandet eller – när en sådan prövning endast är tillåten i samband med bestridandet av det utfärdade föreläggandet – om det finns en inte försumbar risk för att den aktuella konsumenten inte inkommer med det nödvändiga bestridandet.( 18 )

34. I domen Banco Primus( 19 ) slog domstolen fast att artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 inte utgör hinder mot en sådan nationell regel som inte tillåter att den nationella domstolen ex officio prövar huruvida villkoren i ett avtal är oskäliga, när lagenligheten av samtliga villkor i avtalet redan har prövats mot bakgrund av direktivet i ett rättskraftigt avgörande. Domstolen preciserade dock att när det i samband med prövningen av det omtvistade avtal som har utmynnat i detta avgörande inte har bedömts huruvida ett eller flera villkor är oskäliga, kräver detta direktiv att den domstol vid vilken talan senare väcks kan göra en prövning av dessa villkor.

35. Domen Ibercaja Banco( 20 ) och domen SPV Project utgör en vidareutveckling av denna rättspraxis.

36. Vad gäller domen Ibercaja Banco fann domstolen att en nationell lagstiftning stred mot artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, eftersom lagstiftningen, på grund av rättskraften, inte gjorde det möjligt för den domstol som beslutade om utmätning av intecknad egendom att ex officio pröva huruvida avtalsvillkoren var oskäliga eller möjligt för konsumenten att, efter det att fristen för att framställa en invändning hade löpt ut, själv göra gällande att dessa avtalsvillkor var oskäliga. Även om den domstol som beslutade om utmätning av intecknad egendom visserligen hade gjort en prövning ex officio av de aktuella villkoren, innehöll beslutet om utmätning inte någon motivering , ens kortfattat, som gjorde det möjligt att fastställa att en sådan prövning hade skett.

37. I det mål som avgjordes genom domen SPV Project skulle EU-domstolen pröva en lagstiftning som i verkställighetsstadiet förbjöd en prövning ex officio av huruvida de avtalsvillkor som hade legat till grund för ett betalningsföreläggande eventuellt var oskäliga, eftersom en sådan prövning ansågs ha ägt rum och ha vunnit laga kraft även när det saknades motivering härför i beslutet om betalningsföreläggande. I sin dom slog domstolen fast att kravet på ett effektivt domstolsskydd kräver att verkställighetsdomstolen, även för första gången, kan pröva huruvida avtalsvillkoren är oskäliga.( 21 ) Domstolen angav därefter, i domen Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga), att denna slutsats gäller i än högre grad när någon prövning ex officio av huruvida villkoren i det ifrågavarande avtalet eventuellt är oskäliga inte kan anses ha ägt rum.( 22 )

38. Ett liknande förbud var i fråga i det mål som avgjordes genom domen Investcapital, på grund av en preklusionsmekanism som utgjorde hinder för en ny prövning av huruvida avtalsvillkoren var oskäliga när en sådan prövning redan hade gjorts av en domstol i samband med förfarandet för betalningsföreläggande. I sin dom slog dock domstolen fast att ett sådant förbud inte strider mot effektivitetsprincipen när det i det avgörande som har meddelats i samband med förfarandet för betalningsföreläggande redogörs, om än kortfattat, för skälen till att de aktuella villkoren anses inte vara oskäliga och det däri anges att konsumenten, om vederbörande inte har utnyttjat de rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt inom den föreskrivna fristen, inte senare kan göra gällande att dessa villkor eventuellt är oskäliga.( 23 )

39. Enligt den slovakiska och den italienska regeringen ska denna rättspraxis tolkas så, att effektivitetsprincipen inte åsidosätts när den aktuella nationella lagstiftningen gör det möjligt för domstolen, inom ramen för det förfarande som har lett till utfärdandet av en exekutionstitel, att kontrollera huruvida en sådan skyldighet som den som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/48 har iakttagits, även om verkställighetsdomstolen senare inte har befogenhet att göra en ny materiell prövning av denna exekutionstitel.( 24 )

40. Denna ståndpunkt är enligt min mening inte övertygande.

41. Jag anser nämligen att den tolkning som förordas av dessa regeringar inte följer av EU-domstolens praxis.

42. Det framgår klart av domen Finanmadrid och av senare rättspraxis att det inte går att dra slutsatsen att effektivitetsprincipen har iakttagits enbart av den omständigheten att den nationella lagstiftningen tillåter att det görs en domstolsprövning av huruvida de aktuella avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga under det förfarande som har lett till utfärdandet av exekutionstiteln. En sådan möjlighet utgör nämligen ett nödvändigt, men inte tillräckligt , villkor för att säkerställa att det skydd som konsumenterna ges genom unionsrätten är effektivt.

43. Jag vill i det avseendet påpeka att EU-domstolen, i premisserna för sitt rättsliga resonemang, numera ständigt framhåller att iakttagandet av konsumenternas rättigheter inte kan säkerställas i avsaknad av en ”effektiv” kontroll av huruvida avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga. Enligt domstolen följer härav att de villkor som fastställs i nationell rätt, till vilka det hänvisas i artikel 6.1 i direktiv 93/13, inte får påverka ”innehållet” i konsumenternas rätt enligt denna bestämmelse att inte vara bundna av ett villkor som anses oskäligt.( 25 )

44. Denna princip illustreras i domen Ibercaja Banco. Domstolen medgav visserligen i den domen att konsumentskyddet inte är absolut och att det inte innebär någon skyldighet för nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser om rättskraft. Domstolen slog dock fast att en prövning inte kan anses vara effektiv om rättskraften gäller domstolsavgöranden, utan att det av motiveringen i dessa avgöranden framgår att det faktiskt har gjorts en prövning av huruvida avtalsvillkoren är oskäliga.( 26 ) En sådan utvidgning av rättskraften skulle nämligen få till följd att situationer, då det inte har kunnat göras någon prövning av huruvida avtalsvillkoren är oskäliga under det nationella förfarandet i sin helhet, omfattas därav.

45. Sammanfattningsvis visar kravet på en motivering av vilken det ska framgå att en domstol har gjort en prövning ex officio att det inte är tillräckligt att en befogenhet att göra en sådan prövning enbart erkänns i nationell rätt. Det krävs dessutom att denna befogenhet faktiskt har använts och att domstolsavgörandet gör det möjligt att konstatera att befogenheten har utövats.

46. Den italienska regeringen har i sina skriftliga yttranden förordat en mer restriktiv tolkning av ovannämnda rättspraxis. Enligt den italienska regeringen är det motiverat att tillerkänna verkställighetsdomstolen befogenhet att ex officio pröva huruvida villkoren i ett avtal som har ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäliga endast när det förfarande som har lett till utfärdandet av exekutionstiteln inte har möjliggjort en prövning på grund av förfarandets förenklade karaktär.

47. Jag anser att även om förfarandets förenklade karaktär kan visa att det inte har gjorts någon sådan prövning, är enbart den omständigheten att en nationell lagstiftning tillåter att en sådan prövning görs inte tillräcklig, med hänsyn till domstolens praxis, för att fastställa att effektivitetsprincipen har iakttagits. Jag anser nämligen att en sådan lagstiftning, för att vara förenlig med denna princip, ska vara utformad på ett sådant sätt att konsumenten under alla omständigheter ”garanteras” – för att använda domstolens ord( 27 ) – att en domstolsprövning av de aktuella bestämmelsernas överensstämmelse med konsumenträtten kommer att ske någon gång under förfarandet.( 28 )

48. Den tolkning som förespråkas av den italienska regeringen leder dessutom till att det skydd som konsumenten ges blir avhängigt av att konsumenten deltar i det förfarande som ger upphov till utfärdandet av exekutionstiteln och att det beslut som utgör exekutionstitel överklagas. Även om domstolen upprepade gånger har angett att ”[e]ffektivitetsprincipen kan … inte anses ställa krav på att en fullständig passivitet från den berörda konsumentens sida uppvägs fullt ut”,( 29 ) anser jag att rättspraxis fastställer en högre konsumentskyddsnivå och, på motsvarande sätt, tillämpar en klart mer restriktiv definition av konsumentens passivitet än den som ligger till grund för den italienska regeringens tolkning.

49. Det ska påpekas att, såsom framgår av domen Ibercaja Banco och domen Investcapital, en nationell lagstiftning som utesluter varje prövning, från verkställighetsdomstolens sida, av huruvida avtalsvillkoren är oskäliga är förenlig med effektivitetsprincipen endast om det i beslutet om verkställighet anges, på ett tillräckligt motiverat sätt, varför de aktuella villkoren inte är oskäliga. I beslutet ska det även anges tydligt att konsumenten, i avsaknad av ett bestridande inom den tidsfrist som föreskrivs i nationell rätt, slutgiltigt fråntas möjligheten att senare göra gällande att villkoren är oskäliga.( 30 ) Om en sådan motivering och en sådan uppgift saknas kan konsumenten inte bedöma, med full kännedom om omständigheterna, möjligheten att överklaga nämnda beslut. Under sådana omständigheter kan inte någon passivitet läggas konsumenten till last.

50. Den omständigheten att konsumenten inte har deltagit i förfarandet rörande huvudsaken kan inte heller i sig motivera den tolkning som förespråkas av den italienska regeringen eller medföra att konsumenten förlorar det skydd som unionsrätten ger vederbörande.( 31 )

Huruvida denna rättspraxis går att tillämpa på åsidosättanden av artikel 8.1 i direktiv 2008/48

51. Den slovakiska regeringen har i sina skriftliga yttranden hävdat att den rättspraxis som hittills har behandlats inte går att tillämpa på de situationer som kännetecknas av ett åsidosättande av artiklarna 8.1 och 23 i direktiv 2008/48. Enligt den slovakiska regeringen skiljer sig dessa bestämmelser från artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 både vad gäller deras art och de syften som de eftersträvar. De principer som domstolen har fastställt i samband med tolkningen av de sistnämnda bestämmelserna är följaktligen inte tillämpliga, med nödvändiga ändringar, på artiklarna 8.1 och 23 i direktiv 2008/48.

52. Den ståndpunkt som denna regering förespråkar kan sammanfattas enligt följande. I artikel 6 i direktiv 93/13 föreskrivs att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten, medan artikel 8.1 i direktiv 2008/48 ålägger medlemsstaterna att säkerställa efterlevnaden av en skyldighet att agera, som innebär att kreditgivaren på förhand ska kontrollera konsumentens kreditvärdighet. Denna bestämmelse påverkar således inte direkt innehållet i de avtalsvillkor som har överenskommits mellan näringsidkaren och konsumenten. Ett åsidosättande av denna bestämmelse kan således inte i sig medföra att de aktuella avtalsvillkoren är ogiltiga, till skillnad från den mekanism som har införts genom artikel 7 i direktiv 93/13. Enligt denna bedömning kräver ett åsidosättande av skyldigheten att kontrollera kreditvärdigheten endast att de åtgärder vidtas som krävs för att säkerställa ett effektivt genomförande av de sanktioner som föreskrivs i nationell rätt, i enlighet med artikel 23 i direktiv 2008/48.

53. För egen del har jag svårt att se att en sådan distinktion är relevant. Skyldigheten att ex officio fastställa ett åsidosättande av konsumenträtten grundar sig nämligen på övervägandet att den aktuella bestämmelsen skyddar ett allmänintresse som är så viktigt att det motiverar ett ingripande av en domstol, oberoende av eventuella initiativ från konsumentens sida. Denna skyldighet har även sin grund i den väsentliga funktion som denna bestämmelse fyller vid förverkligandet av de mål som eftersträvas med det lagstiftningsinstrument som bestämmelsen hör till.

54. Eftersom det har godtagits att en sådan skyldighet föreligger i förhållande till en viss bestämmelse, anser jag under dessa omständigheter att denna bestämmelses art och rättsverkningarna av ett åsidosättande av denna bestämmelse saknar relevans för tillämpningen av EU-domstolens praxis avseende de processuella reglerna för genomförande av denna skyldighet.

Tillämpning i det aktuella fallet

55. Enligt slovakisk rätt är verkställighetsdomstolar endast behöriga i förhållande till rättegångsfrågor som avser verkställighetens förlopp och prövningen av dess lagenlighet. De tvister som avser materiella rättigheter omfattas däremot i princip av de allmänna domstolarnas behörighet, vid vilka ett tvistemål är anhängigt. I allmänhet är verkställighetsdomstolen bunden av den exekutionstitel som följer av det avgörande som den allmänna domstolen har meddelat och kan inte göra en prövning av huruvida avgörandet är välgrundat.( 32 ) Det förbud som uppställs för verkställighetsdomstolen följer inte av att avgörandet är slutligt, utan helt enkelt av avgränsningen mellan förfarandet i sak och verkställighetsförfarandet, vilken tar hänsyn till rättssäkerheten.( 33 )

56. Ett sådant villkorslöst förbud tycks dock inte vara förenligt med effektivitetsprincipen i en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet.

57. Av exekutionstiteln framgår nämligen inte att det gjordes någon prövning ex officio av huruvida skyldigheten att bedöma konsumentens kreditvärdighet, som anges i artikel 8.1 i direktiv 2008/48, iakttogs. Den innehåller inte heller någon uppgift om att konsumenten slutgiltigt inte längre kan göra gällande senare att denna skyldighet har åsidosatts, om överklagande inte inges inom den tidsfrist som föreskrivs i nationell rätt.

58. Under dessa omständigheter, och med förbehåll för de bedömningar som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, kan det inte med framgång göras gällande, såsom den italienska regeringen har gjort, att den berörda konsumenten visade prov på ”passivitet i två avseenden” enbart på grund av att hon dels inte medverkade som part i målet vid Okresný súd Považská Bystrica (Distriktsdomstolen i Považská Bystrica), dels inte överklagade det avgörande som den domstolen meddelade. Med hänsyn till den rättspraxis som har behandlats ovan kan ett sådant agerande inte tolkas som att konsumenten avstår från att göra gällande de rättigheter som unionsrätten ger vederbörande.

59. Mot denna bakgrund, och med beaktande av det ovan anförda, kräver effektivitetsprincipen att den slovakiska lagstiftningen innebär att det är möjligt för verkställighetsdomstolen att göra en prövning i sak av exekutionstiteln för att, i förekommande fall för första gången, kontrollera efterlevnaden av skyldigheten att bedöma konsumentens kreditvärdighet och fastställa de rättsliga konsekvenserna av detta som föreskrivs i nationell rätt.( 34 )

60. Jag föreslår därför att domstolen ska besvara tolkningsfrågan så, att artiklarna 8 och 23 i direktiv 2008/48 ska, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning och en nationell rättspraxis avseende denna lagstiftning, som innebär att det inte är möjligt för verkställighetsdomstolen att ex officio kontrollera huruvida kreditgivaren har iakttagit denna skyldighet och, om denna skyldighet har åsidosatts, att tillämpa de sanktioner som föreskrivs i nationell rätt, när denna kontroll inte har gjorts av en domstol i samband med det förfarande som ledde till att exekutionstiteln uppkom.

Förslag till avgörande

61. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Ústavný súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens författningsdomstol) på följande sätt:

Artiklarna 8 och 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG, mot bakgrund av effektivitetsprincipen,

ska tolkas så,

att de utgör hinder för en nationell lagstiftning och en nationell rättspraxis avseende denna lagstiftning, som innebär att det inte är möjligt för verkställighetsdomstolen att ex officio kontrollera huruvida kreditgivaren har iakttagit skyldigheten att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet och, om denna skyldighet har åsidosatts, att tillämpa de sanktioner som föreskrivs i nationell rätt, när denna kontroll inte har gjorts av en domstol i samband med det förfarande som ledde till att exekutionstiteln uppkom.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 133, 2008, s. 66.

3 Det rör sig om statstjänsteman som självständigt utför vissa handlingar åt en domstol efter delegering av en domare.

4 Se, vad beträffar Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12), dom av den 3 oktober 2013, Duarte Hueros (C‑32/12, EU:C:2013:637, punkt 39); se, med avseende på artikel 4 i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83), dom av den 17 december 2009, Martín Martin (C‑227/08, EU:C:2009:792, punkt 29); se, vad gäller artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM (C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 32). Se, beträffande direktiv 2008/48, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 70).

5 Se dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius (C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

6 Se dom av den 29 februari 2024, Investcapital (C‑724/22, EU:C:2024:182, punkt 56 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Investcapital).

7 Se dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 64).

8 Dom av den 5 mars 2020 (C‑679/18, EU:C:2020:167) (nedan kallad domen OPR‑Finance).

9 Se skäl 26 i direktiv 2008/48.

10 Se domen OPR-Finance (punkterna 20 och 21).

11 Se domen OPR-Finance (punkt 22).

12 Se domen OPR-Finance (punkterna 21 och 23). Se, även, dom av den 24 oktober 2024, Horyzont (C‑339/23, EU:C:2024:918, punkt 31).

13 Se dom av den 4 maj 2023, BRD Groupe Société Générale och Next Capital Solutions (C‑200/21, EU:C:2023:380, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

14 Se dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. (C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 60 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen SPV Project).

15 Se dom av den 19 mars 2026, UniCredit Bank och Momentum Credit (C‑679/24, EU:C:2026:223, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

16 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”. Artikel 7.1 i direktivet har följande lydelse: ”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

17 Dom av den 18 februari 2016 (C‑49/14, EU:C:2016:98) (nedan kallad domen Finanmadrid).

18 Domen Finanmadrid (punkterna 45, 46 och 52).

19 Dom av den 26 januari 2017 (C‑421/14, EU:C:2017:60).

20 Dom av den 17 maj 2022 (C‑600/19, EU:C:2022:394) (nedan kallad domen Ibercaja Banco).

21 Domen SPV Project (punkterna 65 och 66).

22 Dom av den 18 januari 2024 (C‑531/22, EU:C:2024:58, punkt 59).

23 Domen Investcapital (punkt 52).

24 Det ska påpekas att den slovakiska lagstiftaren själv tycks ha gjort en sådan tolkning, vilket framgår av 53 § 3 e i zákon č. 233/1995 Z. z. Exekučný poriadok (lag nr 233/1995 av den 14 september 1995 om utsökning och tillämpning av civilprocesslagen). Enligt denna bestämmelse ska domstolen avslå ansökan om verkställighet om exekutionstiteln har utfärdats inom ramen för ett förfarande i vilket det inte var möjligt att åberopa eller pröva oskäliga villkor , och där förekomsten av ett oskäligt villkor inverkar på den rätt vars verkställighet begärs och som följer av ett avtal som har ingåtts med en konsument.

25 Se dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco (C‑869/19, EU:C:2022:397, punkterna 30 och 31 samt där angiven rättspraxis).

26 Domen Ibercaja Banco (punkterna 42 och 50).

27 Se dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko (C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 49). Se även domen Investcapital (punkterna 37 och 38).

28 Det ska noteras att EU-domstolen anser att konsumentskyddet inte kan anses vara effektivt när prövningen av huruvida avtalsvillkoren är oskäliga sker först efter verkställighet. Om verkställigheten genomförs innan den domstol som ska pröva målet i sak meddelar sitt avgörande, kommer konsumenten att endast dra fördel av ett skydd i efterhand, begränsat till ersättning för följderna av den skada som lidits. Ett sådant skydd anses vara ofullständigt och otillräckligt för att säkerställa att skyddet får fullt genomslag. Se dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank (C‑407/18, EU:C:2019:537, punkterna 61 och 62), och dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România (C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 54 och följande punkter).

29 Se dom av den 18 december 2025, Soledil (C‑320/24, EU:C:2025:993, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

30 Domen Ibercaja Banco (punkt 51) och domen Investcapital (punkterna 47 och 48).

31 Se, i det avseendet, dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C‑40/08, EU:C:2009:615).

32 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det enda undantag som föreskrivs i slovakisk rätt avser förfarandet för betalningsföreläggande.

33 Dessa förfaranderegler är långt ifrån specifika för den slovakiska rättsordningen. I det avseendet har den italienska regeringen i sina skriftliga yttranden påpekat att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) har slagit fast att principen om att ”exekutionstiteln är okränkbar”, i samband med bestridandet av verkställigheten, är tillämplig på alla omständigheter som inträffade innan eller samtidigt med att exekutionstiteln uppkom och vann laga kraft. Denna princip följer av att alla frågor som rör huruvida det finns fog för den rätt som slås fast i exekutionstiteln är förbehållna den domstol som prövar målet i sak. Av detta följer att när en av domstol utfärdad exekutionstitel ligger till grund för en verkställighetsåtgärd, får verkställighetsdomstolen inte pröva det implicita innehållet i denna titel, det vill säga göra en prövning som syftar till att ifrågasätta dess effektivitet med hänsyn till de invändningar eller grunder för försvar som borde ha åberopats i samband med det förfarande som ledde till att dom meddelades.

34 Det är i detta fall fråga om en sanktion som innebär att rätten till ränta för kreditgivaren går förlorad.