Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 10 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 10 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 458/25
Gegevensbeschermingsautoriteit
mot
Onderwijsgroep Zusters der Christelijke Scholen Zuid-Kempen VZW
(begäran om förhandsavgörande från Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien))
” Begäran om förhandsavgörande – Skydd av personuppgifter – Förordning 2016/679 – Allmänna villkor för påförande av administrativa sanktionsavgifter – Artikel 83.7 – Medlemsstaternas befogenhet att fastställa regler som avgör om, och i vilken utsträckning, administrativa sanktionsavgifter får påföras offentliga myndigheter och organ – Begreppen ’offentlig myndighet’ och ’offentligt organ’ – Privaträttslig juridisk person som bedriver subventionerad kostnadsfri undervisning – Undantag från den administrativa sanktionsavgift som föreskrivs i nationell lagstiftning – Behandling om barns personuppgifter ”
1. År 2019 ålade den belgiska dataskyddsmyndigheten( 2 ) en enhet som äger en subventionerad utbildningsanstalt en administrativ sanktionsavgift, på grund av att den hade överträtt lagstiftningen på detta område.
2. Enligt artikel 83.7 i förordning (EU) 2016/679( 3 ) får medlemsstaterna fastställa ”regler för huruvida och i vilken utsträckning administrativa sanktionsavgifter kan påföras offentliga myndigheter och organ” som bryter mot bestämmelserna i den förordningen. Den belgiska lagstiftaren har utnyttjat denna bestämmelse för att undanta offentliga myndigheter från administrativa sanktionsavgifter, såvida det inte rör sig om offentligrättsliga juridiska personer som erbjuder varor eller tjänster på en marknad.
3. Det ska i förevarande mål om förhandsavgörande avgöras huruvida en privaträttslig juridisk person som bedriver subventionerad kostnadsfri undervisning är en ”offentlig myndighet” i den mening som avses i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt. Dataskyddsförordningen
4. Skäl 38 har följande lydelse:
”Barns personuppgifter förtjänar särskilt skydd, eftersom barn kan vara mindre medvetna om berörda risker, följder och skyddsåtgärder samt om sina rättigheter när det gäller behandling av personuppgifter. Sådant särskilt skydd bör i synnerhet gälla användningen av barns personuppgifter i marknadsföringssyfte eller för att skapa personlighets- eller användarprofiler samt insamling av personuppgifter med avseende på barn när tjänster som erbjuds direkt till barn utnyttjas. Samtycke från den person som har föräldraansvar över ett barn bör inte krävas för förebyggande eller rådgivande tjänster som erbjuds direkt till barn.”
5. I artikel 5 (”Principer för behandling av personuppgifter”), föreskrivs följande i punkt 1:
”Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:
a) Uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (laglighet, korrekthet och öppenhet).
…
c) De ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering).
…”
6. Artikel 6 (”Laglig behandling av personuppgifter”) har följande lydelse:
”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:
a) Den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål.
…
f) Behandlingen är nödvändig för ändamål som rör den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intressen, om inte den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre och kräver skydd av personuppgifter, särskilt när den registrerade är ett barn.
…”
7. Artikel 8 (”Villkor som gäller barns samtycke avseende informationssamhällets tjänster”) har följande lydelse:
”1. Vid erbjudande av informationssamhällets tjänster direkt till ett barn, ska vid tillämpningen av artikel 6.1 a behandling av personuppgifter som rör ett barn vara tillåten om barnet är minst 16 år. Om barnet är under 16 år ska sådan behandling vara tillåten endast om och i den mån samtycke ges eller godkänns av den person som har föräldraansvar för barnet.
Medlemsstaterna får i sin nationella rätt föreskriva en lägre ålder i detta syfte, under förutsättning att denna lägre ålder inte är under 13 år.
2. Den personuppgiftsansvarige ska göra rimliga ansträngningar för att i sådana fall kontrollera att samtycke ges eller godkänns av den person som har föräldraansvar för barnet, med hänsyn tagen till tillgänglig teknik.
…”
8. I artikel 57 (”Uppgifter”) har punkt 1 följande lydelse:
”Utan att det påverkar de andra uppgifter som föreskrivs i denna förordning ska varje tillsynsmyndighet på sitt territorium ansvara för följande:
…
b) Öka allmänhetens medvetenhet om och förståelse för risker, regler, skyddsåtgärder och rättigheter i fråga om behandling. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt insatser som riktar sig till barn.
…”
9. I artikel 58 (”Befogenheter”) föreskrivs följande i punkt 2:
”Varje tillsynsmyndighet ska ha samtliga följande korrigerande befogenheter
…
d) Att förelägga en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde att se till att behandlingen sker i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och om så krävs på ett specifikt sätt och inom en specifik period.
…
i) Påföra administrativa sanktionsavgifter i enlighet med artikel 83 utöver eller i stället för de åtgärder som avses i detta stycke, beroende på omständigheterna i varje enskilt fall.
…”
10. Artikel 83 (”Allmänna villkor för påförande av administrativa sanktionsavgifter”) har följande lydelse:
”1. Varje tillsynsmyndighet ska säkerställa att påförande av administrativa sanktionsavgifter i enlighet med denna artikel för sådana överträdelser av denna förordning som avses i punkterna 4, 5 och 6 i varje enskilt fall är effektivt, proportionellt och avskräckande.
2. Administrativa sanktionsavgifter ska, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, påföras utöver eller i stället för de åtgärder som avses i artikel 58.2 a–h och j. …
…
7. Utan att det påverkar tillsynsmyndigheternas korrigerande befogenheter enligt artikel 58.2 får varje medlemsstat fastställa regler för huruvida och i vilken utsträckning administrativa sanktionsavgifter kan påföras offentliga myndigheter och organ som är inrättade i medlemsstaten.
…”
B. Belgisk rätt. Dataskyddslagen.
11. I artikel 5 i dataskyddslagen föreskrivs följande:( 4 )
”Definitionerna i [dataskyddsförordningen] är tillämpliga.
I denna lag avses med ’offentlig myndighet’ följande:
1. Förbundsstaten, regionerna och lokala myndigheter.
2. Offentligrättsliga juridiska personer som lyder under förbundsstaten, regionerna eller lokala myndigheter.
3. Personer, oavsett sin form och karaktär, som
– har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, förutsatt att behovet inte har industriell eller kommersiell karaktär, och
– har rättskapacitet, och
– vars verksamhet till största delen finansieras av de offentliga myndigheter eller organ som nämns i punkterna 1 eller 2, eller vars förvaltning står under kontroll av dessa myndigheter eller organ, eller där mer än hälften av ledamöterna i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet utses av dessa myndigheter eller organ,
4. Sammanslutningar som bildats av en eller flera offentliga myndigheter som avses i punkterna 1, 2 eller 3.”
12. Artikel 221.2 i dataskyddslagen har följande lydelse:
”Artikel 83 i [dataskyddsförordningen] är inte tillämplig på offentliga myndigheter, deras anställda eller uppdragstagare, såvida det inte är frågan om offentligrättsliga juridiska personer som erbjuder varor eller tjänster på en marknad.”
II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågan
13. Den 22 juli 2019 lämnade en elevs förälder in ett klagomål till dataskyddsmyndigheten mot en skola som tillhandahåller subventionerad kostnadsfri undervisning och som tillhör Onderwijsgroep Zusters der Christelijke Scholen Zuid-Kempen VZW (Utbildningsgruppen för systrarna vid de kristna skolorna i Zuid-Kempen, en ideell förening) (nedan kallad OZCS).
14. Detta klagomål gällde en undersökning om elevernas välbefinnande som skolan hade tillhandahållit sina elever via en digital plattform. Klaganden klandrade skolan för att den
a) inte hade informerat föräldrarna om undersökningen i förväg,
b) inte hade inhämtat deras samtycke,
c) hade använt mer uppgifter än vad som var nödvändigt, och
d) felaktigt inte hade genomfört någon konsekvensbedömning avseende dataskydd.
15. Den 16 juni 2020 beslutade dataskyddsmyndigheten att OZCS var personuppgiftsansvarig och fastställde att det hade skett fyra överträdelser av dataskyddsförordningen: a) av artikel 6,1, b) av artikel 8, c) av artikel 5.1 c och d) artikel 5.1 a jämförd med artikel 12.1 och artikel 13.
16. Dataskyddsmyndigheten förelade OZCS att anpassa behandlingen till de åsidosatta bestämmelserna i dataskyddsförordningen och påförde den en administrativ sanktionsavgift på 2 000 euro.
17. OZCS överklagade dataskyddsmyndighetens beslut till Marktenhof (Marknadsdomstolen, Belgien). Genom dom av den 18 november 2020 slog Marktenhof, såvitt här är av intresse, fast att motiveringen i dataskyddsmyndighetens beslut var bristfällig när det gällde undantagsbestämmelsen i artikel 221.2 i dataskyddslagen Marktenhof ålade dataskyddsmyndigheten att ompröva beslutet med avseende på den administrativa sanktionsavgiften.
18. I enlighet med Marktenhofs dom beslutade dataskyddsmyndigheten den 15 mars 2021 att påföra OZCS en administrativ sanktionsavgift, eftersom en institution som tillhandahåller subventionerad kostnadsfri undervisning visserligen är en offentlig myndighet i den mening som avses i artikel 5.2 i dataskyddslagen, men inte en offentlig myndighet i den mening som avses i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen. Vid detta andra tillfälle var den administrativa sanktionsavgiften 1 000 euro.
19. OZCS överklagade även detta beslut till Marktenhof, vilken genom dom av den 6 oktober 2021 slog fast att dataskyddsmyndigheten inte fick påföra OZCS en administrativ sanktionsavgift och följaktligen upphävde det överklagade beslutet.
20. Dataskyddsmyndigheten överklagade denna dom till Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien), som genom dom av den 9 januari 2023 upphävde domen av den 6 oktober 2021 och återförvisade målet till Marktenhof.
21. Genom dom av den 27 februari 2024 biföll Marktenhof OZCS överklagande och upphävde dataskyddsmyndighetens beslut. Marktenhof slog fast att skolan inte fick påföras någon administrativ sanktionsavgift.
22. Dataskyddsmyndigheten överklagade domen av den 27 februari 2024 till Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien), som har hänskjutit följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Utgör artikel 83.7 i [dataskyddsförordningen] jämförd med skälen 38 och 58 samt artikel 6.1 f, artikel 8 och artikel 57.1 b i denna förordning hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillsynsmyndigheten inte har rätt att påföra privaträttsliga juridiska personer som tillhandahåller subventionerad kostnadsfri undervisning administrativa sanktionsavgifter?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
23. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolens kansli den 11 juli 2025.
24. OZCS, dataskyddsmyndigheten, den belgiska och den bulgariska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden. Vid den muntliga förhandlingen den 20 maj 2026 medverkade samtliga dessa med undantag av OZCS.
IV. Bedömning
A. Inledande anmärkning
25. Den hänskjutande domstolen vill veta om en privaträttslig juridisk person som tillhandahåller subventionerad kostnadsfri undervisning är en offentlig myndighet i den mening som avses i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen, med beaktande av det särskilda skydd för barn som föreskrivs i lagstiftningen om personuppgifter .( 5 )
26. Den sistnämnda preciseringen av tolkningsfrågan kopplar begreppet ”offentliga myndigheter” till egenskapen hos de personer (i detta fall barn) vars uppgifter kan ha varit föremål för olaglig behandling. Därför kopplar den hänskjutande domstolen samman artikel 83.7 i dataskyddsförordningen med de skäl( 6 ) eller bestämmelser i den förordningen som rör barn.
27. I likhet med kommissionen( 7 ) anser jag att denna koppling är onödig för att besvara begäran om förhandsavgörande. Begreppet ”offentliga myndigheter och organ” är inte beroende av vilket rättsligt intresse som har skadats i det enskilda fallet. ”Offentliga myndigheter och organ” är detta på grund av sin natur och sina inneboende egenskaper, inte på grund av rättsstridiga handlingar som de kan hållas ansvariga för, eller på grund av de personer vars rättigheter och intressen de har skadat. Detta begrepp har bara en enda betydelse, och inte så många som kan härledas ur det område och de omständigheter inom vilka de myndigheter och organ som uppfyller definitionen bedriver sin verksamhet.
28. Följaktligen kommer jag i det följande att begränsa mig till tolkningen av artikel 83.7 i dataskyddsförordningen utan att särskilt beakta reglerna om skydd av barn, vilka jag endast kommer att beröra i slutet av mitt förslag till avgörande.
29. I detta tolkningsarbete kommer jag att särskilt beakta att datasskyddsförordningen syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för (alla) fysiska personer inom unionen genom olika typer av instrument, däribland sanktionsavgifter. Den allmänna rättsliga ram som inrättats genom dataskyddsförordningen innebär att de krav genomförs som följer av den grundläggande rätten till skydd av personuppgifter enligt artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.( 8 )
30. Mot denna bakgrund är den första frågan som måste behandlas var det omtvistade begreppet ska hittas: i den nationella rätten eller i unionsrätten.
B. ”Offentliga myndigheter och organ” som ett självständigt unionsrättsligt begrepp
31. Varken i artikel 83.7 i eller någon annan bestämmelse i dataskyddsförordningen definieras begreppet ”offentliga myndigheter och organ”. Denna avsaknad av definition innebär följande:
– Enligt OZCS och den belgiska regeringen åligger det medlemsstaterna att definiera detta begrepp.( 9 )
– Enligt dataskyddsmyndigheten och kommissionen kräver däremot en konsekvent och enhetlig tillämpning av unionsrätten – i avsaknad av en uttrycklig hänvisning till nationell rätt – att dessa begrepp tolkas på ett enhetligt sätt, såsom anstår ett självständigt begrepp i unionsrätten.
32. Den ståndpunkt som talar för att uttrycket ”offentliga myndigheter och organ” har en självständig karaktär bygger, enligt min mening, på mer övertygande argument.
33. För det första hänvisar artikel 83.7 i dataskyddsförordningen inte till nationell lagstiftning för definitionen av dessa begrepp.( 10 ) Enligt fast rättspraxis vid domstolen följer det av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen.
34. För det andra hänvisar artikel 83.7 i dataskyddsförordningen endast till nationella ”regler” när det gäller möjligheten att fastställa huruvida, och i vilken utsträckning, administrativa sanktioner kan påföras offentliga myndigheter och organ. Som dataskyddsmyndigheten förklarar begränsas det utrymme för skönsmässig bedömning som denna bestämmelse ger medlemsstaterna enbart till deras befogenhet att (helt eller delvis) undanta dem från dessa sanktionsavgifter och omfattar inte någon behörighet att avgöra vilka dessa myndigheter är.
35. För det tredje överlämnades sanktionsavgifterna för överträdelser av dataskyddsbestämmelserna, före antagandet av dataskyddsförordningen, i stor utsträckning till medlemsstaternas skönsmässiga bedömning.( 11 ) När dataskyddsförordningen antogs valde unionslagstiftaren att ändra denna situation, på så sätt att tillsynsmyndigheterna skulle påföra likvärdiga sanktionsavgifter( 12 ) vid överträdelser av förordningen.
36. För det fjärde förekommer begreppet ”offentlig myndighet” i ett stort antal bestämmelser i dataskyddsförordningen,( 13 ) vilket ger anledning att anta att unionslagstiftaren inte har velat överlåta åt medlemsstaterna att definiera en så viktig kategori i dataskyddsförordningens system.
37. För det femte har domstolen beaktat den begreppsmässiga självständigheten hos andra centrala begrepp i dataskyddsförordningen som, liksom det här aktuella begreppet, inte hänvisar till nationell lagstiftning för sin definition. Detta gäller till exempel begreppet skada som den som har begått överträdelsen kan åläggas att ersätta.( 14 )
38. Avslutningsvis syftar dataskyddsförordningen till att ”säkerställa att bestämmelserna om skydd av [fysiska] personers grundläggande fri- och rättigheter vid behandling av personuppgifter tillämpas på ett konsekvent och enhetligt sätt i hela unionen”.( 15 )
39. I synnerhet har unionslagstiftaren, såsom dataskyddsmyndigheten har framhållit,( 16 ) velat ”förstärka och harmonisera de administrativa sanktionerna för överträdelser av denna förordning”.( 17 ) I detta syfte har unionslagstiftaren utformat ett sanktionssystem som saknar motstycke inom de flesta andra områden av unionsrätten.
40. Det harmoniserande syftet skulle varken vara konsekvent eller enhetligt om medlemsstaterna gavs fullständig frihet att fastställa räckvidden av begreppet ”offentlig myndighet” i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen och därmed, efter eget gottfinnande och genom ett rent lagstiftningsmässigt godtycke, undanta vissa enheter från de administrativa sanktionsavgifter som är tillämpliga enligt dataskyddsförordningen. Det skulle räcka att kvalificera enheter som är av sådant slag att de i själva verket inte överensstämmer med syftet bakom det omtvistade undantaget som offentliga myndigheter.
41. Jag vill erinra om att det enligt domstolen framgår av en gemensam tolkning av artiklarna 83 och 84 i dataskyddsförordningen att medlemsstaterna saknar befogenhet att fastställa vilka materiella krav som måste vara uppfyllda för att administrativa sanktionsavgifter ska kunna påföras, eftersom dessa krav enbart omfattas av unionsrätten.( 18 )
42. Den fråga som här aktualiseras liknar, i tillämpliga delar, den som domstolen behandlade när den skulle avgöra om begreppet ”rättslig myndighet”, som återfinns i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584/RIF,( 19 ) var ett självständigt begrepp eller om det ankom på varje medlemsstat att fastställa dess innebörd och räckvidd. Domstolen slog utan omsvep fast att detta begrepp ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen.( 20 )
43. Sammanfattningsvis anser jag att begreppet ”offentliga myndigheter och organ” i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp, som inte ska definieras utifrån nationell lagstiftning.
C. Begreppet ”offentliga myndigheter och organ”
1. Bokstavstolkning
44. En bokstavstolkning av det omtvistade uttrycket tyder på att kombinationen av substantivet ”myndighet” (eller organ) och adjektivet ”offentlig” beskriver en grupp enheter som, vid en första anblick, kännetecknas av att de utövar makt, det vill säga befogenheter som går utöver dem som följer av tillämpliga bestämmelser i förhållanden mellan privatpersoner.
45. En myndighet eller ett offentligt organ kan ingripa i det ekonomiska livet utan att utöva de befogenheter som deras privilegierade ställning ger dem (det vill säga genom att handla som en aktör bland andra, på lika villkor som övriga, som omfattas av privaträtten). Det som emellertid egentligen kännetecknar utövandet av offentlig makt är, på organisatorisk och funktionell nivå, dess ställning och dess privilegier eller långtgående befogenheter, som regleras av offentlig rätt.
46. För att en enhet ska anses vara en offentlig myndighet ska den således utöva verksamhet i enlighet med det regelverk som är kännetecknande för ett statligt maktorgan (i vid bemärkelse), till skillnad från sådan verksamhet som utövas under samma rättsliga villkor som för privata ekonomiska aktörer.
47. En bokstavstolkning har dock begränsad användbarhet i förevarande mål. I själva verket har samma eller liknande uttryck använts i olika betydelser, beroende på inom vilket område av unionsrätten som det tillämpas, vilket jag kommer att ta upp nedan.
2. Systematisk tolkning
48. Unionsrätten innehåller relativt många definitioner av begreppen ”myndighet”, ”offentligt maktorgan”, ”offentligt organ” och liknande. EU-domstolen har å sin sida tvingats tolka dessa begrepp i olika sammanhang.
49. Dessa definitioner har utformats utifrån de särdrag som kännetecknar de bestämmelser där de förekommer och de syften som dessa bestämmelser har. Därför förekommer det ibland betydande skillnader när det gäller hur vidsträckta eller snäva definitionerna är, beroende på vilken del av rättsordningen det gäller.
50. Skälet till att det finns så stora skillnader när det gäller definitionen av en och samma formella kategori är att man vid tolkningen av ett självständigt unionsrättsligt begrepp, särskilt måste beakta det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som begreppet ingår i.( 21 )
51. Som exempel kommer jag senare att ta upp några av dessa sektorer. Dessförinnan ska jag dock göra en kombinerad tolkning av artikel 83.7 i dataskyddsförordningen och andra bestämmelser och skäl i denna förordning som avser de omtvistade begreppen.
52. Unionslagstiftaren likställer inte begreppet ”offentliga myndigheter” med begreppet ”privaträttsliga organ som utför uppgifter av allmänt intresse”.( 22 ) I ingressen i dataskyddsförordningen( 23 ) används formuleringen ”utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning”, av vilket jag drar slutsatsen att uppgifter av allmänt intresse inte ska förväxlas med myndighetsutövning.
53. Av den sista meningen i skäl 45 i dataskyddsförordningen, i kombination med artikel 79.2,( 24 ) framgår det att en uppgift av allmänt intresse kan anförtros en fysisk eller juridisk person ”som omfattas … av civilrättslig lagstiftning, exempelvis en yrkesorganisation”, medan uppgifter som faller inom ramen för myndighetsutövning eller offentliga maktbefogenheter endast får utföras av en ”en offentlig myndighet eller någon annan fysisk eller juridisk person som omfattas av offentligrättslig lagstiftning”.
54. På liknande sätt innehåller skäl 31 i dataskyddsförordningen exempel på ”offentliga myndigheter”, nämligen skatte- och tullmyndigheter, finansmarknadsmyndigheter, finansutredningsgrupper och administrativa myndigheter som bedriver myndighetsutövning i egentlig mening.
55. Av dessa uppgifter drar jag slutsatsen att begreppet ”offentliga myndigheter och organ” i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen endast avser offentligrättsliga myndigheter eller organ som ska utföra uppgifter som faller inom ramen för myndighetsutövning eller offentliga maktbefogenheter .
56. Att en privaträttslig enhet utför en uppgift av allmänt intresse räcker inte för att den ska kunna betecknas som en ”myndighet eller ett offentligt organ” i den mening som avses i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen. En motsatt tolkning skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att utvidga undantagets tillämpningsområde alltför mycket och skapa betydande skillnader mellan medlemsstaterna.
57. Mot denna bakgrund kommer jag att granska hur de här omtvistade begreppen har använts i andra bestämmelser inom unionsrätten.
a) Offentlig upphandling
58. Vad beträffar offentliga upphandlingar som omfattas av direktiv 2014/24/EU( 25 ) (och tidigare direktiv 2004/18/EG)( 26 ) gäller en vid definition av begreppen ”upphandlande myndigheter” och ”offentligrättsligt organ”.
59. När det gäller artikel 1.9 i direktiv 2004/18 gav domstolen den ett tillräcklig tänjbart tillämpningsområde för att säkerställa att ”… bestämmelserna om bland annat öppenhet och likabehandling vid offentlig upphandling tillämpas på ett antal statliga enheter som inte ingår i den offentliga förvaltningen, men som likväl kontrolleras av staten, bland annat genom deras finansiering eller förvaltning”.( 27 )
60. Domstolen tillämpar en vid definition av begreppen upphandlande myndighet eller upphandlande offentligt organ och anser till och med att även en enhet som har inrättats i form av en privaträttslig sammanslutning och som bedriver viss verksamhet som inte nödvändigtvis är av offentlig karaktär kan ha en sådan ställning.( 28 )
b) Mervärdesskatt
61. Enligt artikel 13.1 i direktiv 2006/112/EG,( 29 ) ska ”… övriga offentligrättsliga organ … inte anses som beskattningsbara personer [med avseende på mervärdesskatt] när det gäller verksamheter som de bedriver eller transaktioner som de utför i sin egenskap av offentliga myndigheter, även om de i samband härmed uppbär avgifter, arvoden, bidrag eller betalningar …”.( 30 )
62. Domstolen har slagit fast att den huvudregel som ligger till grund för det gemensamma mervärdesskattesystemet är att skattens tillämpningsområde ska definieras mycket vitt, som att det omfattar alla tillhandahållanden av tjänster mot vederlag, inbegripet dem som tillhandahålls av offentligrättsliga organ.( 31 ) Undantagen från denna huvudregel ska tolkas restriktivt.( 32 )
63. I rättspraxis tillämpas ett mycket snävt begrepp för att undanta offentliga organ från ställningen som beskattningsbar person med avseende på mervärdesskatt. Där avvisas möjligheten att inom detta område tillämpa begrepp som är vedertagna inom området offentlig upphandling och särskild vikt läggs vid att enheten utövar offentliga maktbefogenheter.( 33 )
c) Enheter som ingår i staten vid tillämpningen av direktiven (i allmänhet)
64. Kommissionen föreslår att EU-domstolen, för att avgöra om det i förevarande mål är fråga om en myndighet eller ett offentligt organ, ska tillämpa sin praxis avseende undantaget från direktivens direkta effekt mellan enskilda.( 34 )
65. Enligt kommissionen framgår det av denna rättspraxis att en enhet ingår i staten: a) antingen därför att den är en offentligrättslig juridisk person som ingår i staten i vid bemärkelse, b) eller därför att den är underställd en offentlig myndighet eller står under tillsyn av denna, c) eller därför att en offentlig myndighet har anförtrott den fullgörandet av en uppgift av allmänt intresse och i detta syfte har tilldelat den långtgående befogenheter. De två sistnämnda alternativen skulle, enligt kommissionen, kunna vara tillämpliga på det nationella målet.
66. Enligt min mening bör detta förslag, som parterna diskuterade vid förhandlingen, inte tas som en uppmaning att mekaniskt och utan nyanser överföra den rättspraxis som kommissionen hänvisar till. Den har utarbetats inom en mycket specifik ram (direktivens effekt) för att lösa en fråga som inte har något samband med den som är aktuell här, och jag tvivlar på att den är relevant för förevarande mål.
67. Rättspraxis om direktivens direkta effekt syftar till att avhjälpa medlemsstaternas underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att vidta de genomförandeåtgärder som direktiven ålägger dem. I detta syfte preciseras, under vissa omständigheter och på vissa villkor, den gemensamma ordningen för tillämpningen och effekten av en av unionsrättens källor. Denna rättspraxis utgår från ett kriterium som bygger på att de organ gentemot vilka enskilda direkt kan åberopa bestämmelserna i ett direktiv är funktionellt integrerade i statens struktur.
68. Utöver de organ vars karaktär av offentlig myndighet är uppenbar tillskriver domstolen i sin praxis även organ som – oberoende av sin rättsliga form – av staten har getts ansvaret att erbjuda en allmännyttig tjänst under dess överinseende, och som för detta ändamål har särskilda befogenheter som går utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållanden mellan enskilda, en sådan ställning.( 35 )
69. Det handlar, kort sagt, om enheter som i praktiken fungerar som offentliga myndigheter, som utför uppgifter av allmänt intresse under statens överinseende och utövar befogenheter som är karaktäristiska för myndighetsutövning. De är enheter som i viss utsträckning utgör den stat som har underlåtit att vidta de åtgärder som föreskrivs i ett direktiv vars effekt har äventyrats.
70. Hela detta komplexa resonemang har föga att göra med bestämmelsen i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen, som ger medlemsstaterna rätt att införa ett undantag – av kvalitativt begränsad räckvidd – i sanktionssystemet. Ett sådant undantag är inte jämförbart med det undantag – som domstolen själv har utarbetat – som rör effekten av en av unionsrättens källor (direktiven). Undantaget kommer till uttryck i dataskyddsförordningen som en del av definitionen av det sanktionssystem som skyddar personuppgifter. Begreppet ”offentliga myndigheter och organ” kan därför inte likställas med de begrepp som används för att avgränsa direktivens effekt.
71. Sammanfattningsvis innebär olika sammanhang och syften att begrepp har olika innehåll.
72. Om det systematiska kriteriet skulle ges företräde, anser jag under alla förhållanden att begreppet ”offentliga myndigheter och organ”, i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen, bör tolkas restriktivt, det vill säga närmare den tolkning som är gängse i direktiv 2006/112.
73. Artikel 83.7 i dataskyddsförordningen måste nämligen tolkas restriktivt, eftersom den inför ett (frivilligt) undantag från de allmänna system för harmoniserade sanktioner som föreskrivs i dataskyddsförordningen.( 36 )
3. Kontextuell och teleologisk tolkning
74. Begreppen ”offentliga myndigheter och organ” måste tolkas utifrån sammanhanget och syftet med den bestämmelse i vilken de ingår.
75. När det gäller sammanhanget ingår bestämmelsen, som jag tidigare har nämnt, i regelverket för påförande av administrativa sanktionsavgifter för den som bryter mot dataskyddsförordningen. Det omtvistade undantaget hindrar tillämpningen av ett sanktionsinstrument som kännetecknas av sin avskräckande verkan, och det innebär en befrielse från administrativa sanktionsavgifter som utgör ”en nyckelfaktor för att säkerställa att dessa [fysiska] personers rättigheter iakttas, vilket ligger i linje med [dataskyddsförordningens] syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personer vid behandling av personuppgifter”.( 37 )
76. Det finns visserligen, vid sidan av administrativa sanktionsavgifter, alternativa åtgärder som bidrar till att säkerställa en effektiv tillämpning av dataskyddsförordningen.( 38 ) Betydelsen av de administrativa sanktionsavgifter som avses i artikel 83.4–83.6 i dataskyddsförordningen visar dock på lagstiftarens bestämda vilja att inrätta ett kraftfullt system som säkerställer att bestämmelserna är verkningsfulla. Den avskräckande verkan av administrativa sanktionsavgifter som kan bli påtagligt höga utgör därmed en central del av sanktionssystemet.
77. Dessutom har de administrativa sanktionsavgifterna varit föremål för särskild harmonisering. Artikel 84.1 i dataskyddsförordningen tillåter däremot att medlemsstaterna fastställer ”regler om andra sanktioner för överträdelser av förordningen, särskilt för överträdelser som inte är föremål för administrativa sanktionsavgifter enligt artikel 83 …”.
78. Bakgrunden till artikel 83.7 i dataskyddsförordningen belyser sambandet mellan den ekonomiska betydelsen av de administrativa sanktionsavgifter som fastställs där och det omtvistade undantaget.
79. Kommissionens ursprungliga förslag innehöll övre gränser för administrativa sanktionsavgifter på mellan 250 000 och 1 miljon euro samt upp till 2 procent av den årliga omsättningen.( 39 ) På rådets initiativ( 40 ) höjdes dessa gränser till de som anges i den nuvarande artikel 83.4–83.6 i dataskyddsförordningen, varvid möjligheten infördes för medlemsstaterna att besluta om det undantag som slutligen blev artikel 83.7.( 41 )
80. Som dataskyddsmyndigheten hävdar kan undantaget i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen ses som en åtgärd för att skydda de offentliga finanserna. Om så vore fallet, vilket dataskyddsmyndigheten också erinrar om i samband med begränsningarna av de grundläggande friheterna som garanteras genom EU-fördraget, kan rent ekonomiska mål inte utgöra tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera sådana begränsningar.
81. OZCS åberopar ytterligare ett skäl utöver skyddet av de offentliga finanserna, nämligen kontinuiteten i utförandet av uppgifter av allmänt intresse, vilket den belgiska författningsdomstolen enligt OZCS har betonat vid sin prövning av artikel 221.2 i dataskyddslagen.( 42 )
82. Det är möjligt att om offentliga myndigheter som utför uppgifter av allmänt intresse påförs administrativa sanktionsavgifter, kan det i vissa fall äventyra utförandet av dessa uppgifter och därmed påverka dess kontinuitet, om den ekonomiska bördan som detta medför är betydande.
83. Det måste dock övervägas om det, med hänsyn till dessa säkerhetsfunktioner – avseende den offentliga budgeten och kontinuiteten i utförandet av uppgifter av allmänt intresse – är motiverat att utvidga begreppet ”offentliga myndigheter och organ” till att även omfatta privaträttsliga juridiska personer som tillhandahåller subventionerad kostnadsfri undervisning.
84. Enligt min mening är det inte nödvändigt att offra den befogenhet att påföra sanktionsavgifter som tilldelats de behöriga dataskyddsmyndigheterna för att uppnå dessa två syften, när
– överträdarens egenskaper knappast skiljer sig från egenskaperna hos andra aktörer som bedriver samma materiella verksamhet (undervisning på gymnasienivå), men som inte anses vara offentliga myndigheter,
– den enhet som gjort sig skyldig till överträdelsen inte ingår i de statliga strukturerna och inte heller uppfyller de krav som ställs för att definieras som en offentlig myndighet (utövande av långtgående befogenheter som motsvarar offentliga maktbefogenheter),
– det är möjligt att säkerställa den enhetens resurser från offentliga medel, liksom kontinuiteten i utförandet av dess uppgifter av allmänt intresse, genom att anpassa storleken på de administrativa sanktionsavgifterna med hänsyn till de rådande omständigheterna.
4. Betydelsen av domen Escuelas Pías ( 43 )
85. Till stöd för sin ståndpunkt anför OZCS att undervisning är en uppgift av allmänt intresse som i Belgien även utförs av privaträttsliga enheter och som subventioneras av de offentliga myndigheterna. OZCS hävdar att det rör sig om en icke-ekonomisk verksamhet, vilket EU-domstolen enligt OZCS tidigare har slagit fast.( 44 )
86. I domen Escuelas Pías handlade det om att klargöra om vissa skattebefrielser från nationella skatter omfattades av förbudet i artikel 107.1 FEUF (statligt stöd). Detta mål gav domstolen möjlighet att pröva i vilken utsträckning kriterierna ”företag” och ”ekonomisk verksamhet” var uppfyllda när det gäller de utbildningar som erbjuds av skolor, beroende på om de huvudsakligen finansierades med privata medel eller med statliga bidrag.
87. Domen Escuelas Pías innehåller följande uttalanden:
– Genom att upprätthålla ett offentligt utbildningssystem, som i regel finansieras med offentliga budgetmedel och inte av eleverna eller deras föräldrar, avser staten inte att bedriva en verksamhet mot ersättning utan endast att uppfylla sina sociala, kulturella och utbildningspolitiska uppgifter gentemot medborgarna.( 45 )
– I detta sammanhang är det inte uteslutet att ett och samma utbildningsorgan kan bedriva både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet, förutsatt att de olika finansieringarna bokförs separat så att det inte föreligger någon risk för korssubventionering av organets ekonomiska verksamhet via de offentliga medel som det uppbär för sin icke-ekonomiska verksamhet.( 46 )
– Vad gäller tillämpligheten av förbudet i artikel 107.1 FEUF på den där omtvistade skattebefrielsen ”… ankommer det på den hänskjutande domstolen att … avgöra huruvida vissa delar av den pedagogiska verksamhet som bedrivs … är av ekonomisk karaktär och i så fall vilka”.( 47 )
88. Av dessa uttalanden och övriga delar i domen Escuelas Pías framgår dock inte att en skola som tillhandahåller kostnadsfri undervisning, enbart på grund av att den erhåller statlig finansiering, kan betraktas som en offentlig myndighet.
5. Tillämpning av dessa kriterier i det nationella målet
89. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av de uppgifter som står till dess förfogande, bedöma de faktiska omständigheterna och, i förekommande fall, avgöra huruvida den statliga finansieringen av skolan påverkar dess verksamhet i sådan utsträckning att den kan räknas in bland de statliga strukturer som kan betecknas som offentliga myndigheter.
90. Med förbehåll för denna bedömning anser jag inte att OZCS uppfyller de kriterier som kännetecknar en offentlig myndighet. Det rör sig inte om en juridisk person som utgör en del av staten i vid bemärkelse, och den har inte heller tilldelats några långtgående befogenheter som faller inom ramen för myndighetsutövning eller utövande av offentliga maktbefogenheter.( 48 )
91. Enligt min mening är det just utövandet – eller bristen på utövande – av offentliga maktbefogenheter som avgör om en enhet omfattas av begreppet ”offentliga myndigheter och organ” i den mening som avses i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen, eller om den i stället befinner sig i en situation som är jämförbar med den för enheter som endast utför uppgifter av allmänt intresse eller verkar på en marknad.
92. Att OZCS står under tillsyn av den flamländska myndigheten när det gäller uppfyllandet av minimikraven för utbildningsmålen, innebär inte att OZCS har en ställning som skiljer sig väsentligt från den som privata, icke-subventionerade skolor har.
93. Möjligheten att utfärda examensbevis innebär inte i sig att OZCS har offentliga maktbefogenheter. Dataskyddsmyndigheten hävdade vid förhandlingen att denna befogenhet enligt belgisk rätt även gäller för motsvarande privata skolor som inte erhåller något offentligt stöd, utan att de därför betraktas som offentliga myndigheter.
94. Utan att det påverkar de kontroller som den hänskjutande domstolen genomför tyder allt på att rätten att utfärda examensbevis i Belgien är ett tecken på att skolan utför en uppgift av allmänt intresse inom ramen för den allmänna utbildningslagstiftningen. Denna faktor är dock i sig inte tillräcklig för att dra slutsatsen att skolan har offentliga maktbefogenheter.
95. Jag vill i detta sammanhang erinra om att domstolen har slagit fast att utövandet av läraryrket inte medför ett direkt eller indirekt deltagande i utövandet av offentlig makt och uppgifter som syftar till att skydda de allmänna intressena för staten eller andra offentligrättsliga organ.( 49 ) Detta gäller särskilt inom gymnasieutbildningen.( 50 )
96. Enligt min mening är det inte heller motiverat att tolka begreppet ”offentliga myndigheter och organ” på ett så långtgående sätt att det omfattar en enhet vars huvudsakliga koppling till de offentliga myndigheterna i själva verket består i att ta emot statliga bidrag.
97. Som kommissionen medgav vid förhandlingen räcker det inte att en enhet tar emot ett bidrag för att den ska anses vara en ”offentlig myndighet”. Under alla förhållanden har det inte gått att fastställa hur stor andel de offentliga bidragen utgör av OZCS:s finansiering.( 51 ) Däremot medger den belgiska regeringen att denna utbildningsinrättning har privata finansieringskällor (avgifter som betalas av elevernas föräldrar, donationer och försäljning av varor, bland annat) som visar att OZCS bedriver en ekonomisk verksamhet för vilken organisationen till och med kan använda sig av reklam.
98. Om, som jag tidigare har nämnt, syftet med undantaget i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen är att säkerställa kontinuiteten i utförandet av uppgifter av allmänt intresse, skulle detta syfte, när det gäller en enhet som OZCS, kunna säkerställas genom artikel 83.2 i dataskyddsförordningen.
99. Enligt dataskyddsförordningen ska ”[a]dministrativa sanktionsavgifter …, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, påföras … . Vid beslut om huruvida administrativa sanktionsavgifter ska påföras och om beloppet för de administrativa sanktionsavgifterna i varje enskilt fall ska vederbörlig hänsyn tas till … [e]ventuell annan försvårande eller förmildrande faktor som är tillämplig på omständigheterna i fallet …” (artikel 83.2 k i dataskyddsförordningen).
100. I själva verket har bestämmelsen i artikel 83.2 i dataskyddsförordningen varit tillräcklig för att – med tanke på att OZCS inte bedriver vinstdrivande verksamhet och utövar en verksamhet av allmänt intresse – det sanktionsbelopp som slutligen ålades OZCS – 1 000 euro – inte på något sätt ska hota dess fortlevnad som utbildningsinstitution.
101. Om OZCS däremot skulle betecknas som en offentlig myndighet skulle detta resultat (fortsatt utövande av dess uppgift av allmänt intresse) säkerställas på ett oproportionerligt sätt: vid en överträdelse av dataskyddsförordningen som åsidosätter elevernas rättigheter skulle de belgiska dataskyddsmyndigheterna under inga omständigheter kunna utnyttja den mest effektiva säkerhetsmekanismen som står till deras förfogande, nämligen att ålägga en administrativ sanktionsavgift. Deras korrigerande befogenheter skulle därmed begränsas till att bara utfärda en varning eller en reprimand, i enlighet med artikel 58.2 i dataskyddsförordningen,
102. En sådan tolkning som OZCS och den belgiska regeringen förespråkar skulle innebära att alla privata organisationer som utför en uppgift av allmänt intresse och erhåller offentliga bidrag potentiellt skulle kunna omfattas av det fakultativa undantaget i artikel 83.7 i dataskyddsförordningen. Uppgifter av allmänt intresse (särskilt inom hälso- och sjukvård, utbildning eller social verksamhet) innebär dock ofta, på grund av sin natur, att känsliga uppgifter om fysiska personer eller personuppgifter om utsatta personer eller personer som förtjänar ”särskilt skydd”, såsom barn, behandlas.
103. I detta sammanhang bör tillsynsmyndigheterna inte kategoriskt berövas möjligheten att ålägga en privaträttslig enhet administrativa sanktionsavgifter, enbart på grund av att denna bedriver utbildningsverksamhet av allmänt intresse och erhåller offentliga bidrag. En sådan tolkning skulle väsentligt minska tillsynsmyndigheternas förmåga att säkerställa efterlevnaden av dataskyddsförordningen och skyddet av fysiska personer.
V. Förslag till avgörande
104. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien) på följande vis:
Artikel 83.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning)
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning som inte tillåter tillsynsmyndigheten att påföra privaträttsliga juridiska personer som bedriver kostnadsfri undervisning och som för detta ändamål erhåller bidrag från offentliga medel en administrativ sanktionsavgift.
1 Originalspråk: spanska.
2 Gegevensbeschermingsautoriteit (nedan kallad dataskyddsmyndigheten).
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad dataskyddsförordningen).
4 Wet van 30 juli 2018 betreffende de bescherming van natuurlijke personen met betrekking tot de verwerking van persoonsgegevens (lag av den 30 juli 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter) ( Belgisch Staatsblad , 5 september 2018, s. 68.616) (nedan kallad dataskyddslagen).
5 Begäran om förhandsavgörande, punkt IV led 5.
6 I tolkningsfrågan hänvisas till skälen 38 och 58 i dataskyddsförordningen, vilka avser skyddet av barn.
7 Kommissionens skriftliga yttrande, punkterna 24–26.
8 Dom av den 12 januari 2023, Österreichische Post (Information om mottagarna av personuppgifter) (C‑154/21, EU:C:2023:3, punkt 44).
9 OZCS hänvisar i detta avseende till riktlinjerna om dataskyddsombud från den arbetsgrupp som inrättades genom artikel 29 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995s. 31), som antogs den 13 december 2016 och som granskades den 5 april 2017 (16/EN, GT 243). Där anges att det omtvistade begreppet ”ska fastställas enligt nationell rätt” (punkt 2.1.1).
10 I samband med artikel 86, som rör behandling och allmänhetens tillgång till allmänna handlingar, anges det i skäl 154 i dataskyddsförordningen att ”[h]änvisningen till offentliga myndigheter och organ bör … omfatta samtliga myndigheter eller andra organ som omfattas av medlemsstaternas nationella rätt om allmänhetens tillgång till handlingar”. Enligt min mening är denna hänvisning strikt begränsad till artikel 86 i dataskyddsförordningen.
11 Artikel 24 i direktiv 95/46.
12 Skälen 11 och 129 i dataskyddsförordningen.
13 Dataskyddsmyndigheten räknar upp mer än ett dussin bestämmelser i fotnot 20 i sitt skriftliga yttrande. Till exempel utesluter artikel 6.1 andra stycket att ett av villkoren för laglig behandling av personuppgifter tillämpas på offentliga myndigheter, artikel 37.3 tillåter att ett enda dataskyddsombud utnämns om den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet är en myndighet eller ett offentligt organ och artikel 86 reglerar tillgången till personuppgifter i allmänna handlingar som förvaras av en myndighet.
14 Dom av den 4 maj 2023, Österreichische Post (C‑300/21, EU:C:2023:370), punkt 44: ”Begreppet skada, och i synnerhet begreppet ideell skada i den mening som avses i artikel 82 i dataskyddsförordningen, ska … med hänsyn till att det saknas hänvisningar till medlemsstaternas interna rätt ges en självständig och enhetlig definition som är specifik för unionsrätten.” I linje med detta tillskrevs i dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) (C‑439/19, EU:C:2021:504, punkterna 82–85), kategorin ” lagöverträdelser som innefattar brott” en självständig karaktär för att avgöra om artikel 10 i dataskyddsförordningen var tillämplig.
15 Dom av den 5 december 2023, Deutsche Wohnen (C‑807/21, EU:C:2023:950, punkt 50). Min kursivering.
16 Punkt 23 i dataskyddsmyndighetens skriftliga yttrande.
17 Skäl 150 i dataskyddsförordningen.
18 Dom av den 5 december 2023, Nacionalinis visuomenės sveikatos centras (C‑683/21, EU:C:2023:949, punkt 70). Visserligen handlar diskussionen i detta mål om förhandsavgörande om begreppet offentlig myndighet snarare än om de materiella kraven i egentlig mening, men huvudargumentet om de omtvistade begreppens självständiga karaktär förefaller mig ändå tillämplig.
19 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).
20 Dom av den 10 november 2016, Poltorak (C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkt 32).
21 Dom av den 11 september 2025, Österreichische Zahnärztekammer (C‑115/24, EU:C:2025:694, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
22 Skälen 122 och 128 i dataskyddsförordningen.
23 Skälen 10 och 45 i dataskyddsförordningen.
24 Den sistnämnda bestämmelsen avser ”en myndighet … som agerar inom ramen för sin myndighetsutövning”.
25 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65). Enligt artikel 2.1.1 avses med upphandlande myndigheter statliga, regionala eller lokala myndigheter, organ som lyder under offentlig rätt eller sammanslutningar bildade av en eller flera sådana myndigheter eller av ett eller flera sådana organ. Offentliga organ definieras i sin tur som ”varje organ som har samtliga följande egenskaper: a) De har särskilt inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär. b) De är juridiska personer. c) De finansieras till största delen av statliga, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ, eller står under administrativ tillsyn av sådana myndigheter eller organ; eller de har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av staten, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ”.
26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, 2004, s. 114). I artikel 1.9 i det direktivet föreskrevs att med ”upphandlande myndigheter” avses ”statliga, regionala eller lokala myndigheter och offentligrättsliga organ samt sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter eller ett eller flera sådana organ”.
27 Dom av den 29 oktober 2015, Saudaçor (C‑174/14, EU:C:2015:733, punkt 46) (nedan kallad domen Saudaçor).
28 Dom av den 3 februari 2021, FIGC y Consorzio Ge.Se.Av (C‑155/19 och C‑156/19, EU:C:2021:88, punkt 48).
29 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1).
30 Utom om det skulle leda till en betydande snedvridning av konkurrensen om de betraktades som icke beskattningsbara personer.
31 Domen Saudaçor, punkt 48.
32 Domen Saudaçor, punkt 49.
33 Domen Saudaçor, punkterna 46–48 och 69 och 70.
34 Punkt 31 i kommissionens skriftliga yttrande.
35 Dom av den 12 juli 1990, Foster m.fl. (C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 20).
36 Se, analogt, domen Saudaçor, punkterna 47 och 48. Undantagen i dataskyddsförordningen har tolkats restriktivt i dom av den 9 juli 2020, Land Hessen (C‑272/19, EU:C:2020:535, punkt 68) och dom av den 9 januari 2025, Österreichische Datenschutzbehörde (Orimliga begäranden) (C‑416/23, EU:C:2025:3, punkt 33).
37 Dom av den 5 december 2023, Deutsche Wohnen (C‑807/21, EU:C:2023:950, punkt 73).
38 Dom av den 4 maj 2023, Bundesrepublik Deutschland (Digital domstolsbrevlåda) (C‑60/22, EU:C:2023:373, punkt 67 och 68).
39 Artikel 79 i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (allmän uppgiftsskyddsförordning), COM(2012) 011 final – 2012/0011 (COD) C7-0025/12.
40 Rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän uppgiftsskyddsförordning) av den 8 april 2016, 5419/1/16 REV 1 ADD 1, punkt 9.5.
41 Från 10 miljoner till 20 miljoner euro och upp till 4 procent av den årliga omsättningen.
42 Punkt 13 i OZCS skriftliga yttrande. Det är den belgiska författningsdomstolens dom nr 3/2021 av den 14 januari 2021 som avses. Punkt B.27 i den domen har följande lydelse: ”Av förarbetena till den angripna bestämmelsen framgår att beslutet att inte påföra vissa offentliga personuppgiftsansvariga administrativa sanktionsavgifter motiverades av behovet att säkerställa det fortgående tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster och att inte äventyra utförandet av ett en uppgift av allmänt intresse (Parlamentets dokument, Kammaren, 2017–2018, DOC 54-3126/001, s. 229 och 230). Dessa mål som lagstiftaren eftersträvar på detta område kan i sig betraktas som berättigade. Det är dock nödvändigt att pröva om åtgärden är objektivt och rimligt motiverad, med beaktande av de konsekvenser den medför, särskilt vad gäller rätten till skydd av personuppgifter.
43 Dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania (C‑74/16, EU:C:2017:496) (nedan kallad domen Escuelas Pías).
44 Den hänvisar i det här sammanhanget, utöver domen Escuelas Pías, till dom av den 11 september 2017, kommissionen/Tyskland (C‑318/05, EU:C:2007:495, punkt 68).
45 Domen Escuelas Pías, punkt 50.
46 Domen Escuelas Pías, punkt 51.
47 Domen Escuelas Pías, punkt 54.
48 Dom av den 10 oktober 2017, Farrell (C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 34).
49 Dom av den 2 juli 1996, kommissionen/Luxemburg (C‑473/93, EU:C:1996:263, punkt 31 och följande punkter). Även om denna dom, liksom senare domar, hänvisar till begreppet offentlig tjänst i den mening som avses i (nuvarande) artikel 45.4 FEUF, är dess överväganden avseende anställningar som innebär ett direkt eller indirekt deltagande i utövandet av offentlig makt och i uppgifter som syftar till att värna statens och övriga offentliga enheters allmänna intressen tillämpliga på dessa begrepp.
50 Dom av den 27 november 1991, Bleis (C‑4/91, EU:C:1991:448, punkt 7).
51 Vid förhandlingen talades det, utan närmare precisering, om ”mer än 50 procent”. OZCS var inte närvarande vid förhandlingen och kunde därför inte tillhandahålla närmare uppgifter.