Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 3 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
TAMARA ĆAPETA
föredraget den 3 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 509/25
voestalpine Stahl GmbH,
PIWAG Entsorger GmbH
ytterligare deltagare i rättegången:
Landeshauptmann von Oberösterreich
(begäran om förhandsavgörande från Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich, Österrike))
” Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Transport av avfall – Förordning (EG) nr 1013/2006 – Klassificering som avfall som anges i förteckningen i bilaga IV – Artikel 28.2 – Oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna rörande klassificeringen av avfall – Rättsföljd för de ekonomiska aktörer som berörs av oenigheten – Effektivt domstolsskydd ”
I. Inledning
1. Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich, Österrike) har att pröva ett mål som anhängiggjorts av ekonomiska aktörer som berörs av att de behöriga myndigheterna i avsändarlandet (i detta fall Österrike) och mottagarlandet (i detta fall Tjeckien) är oense om vilket anmälningsförfarande som bör tillämpas vid transporter av stålslagg, som är en biprodukt från stålproduktion.
2. De tjeckiska myndigheterna anser att sådan slagg bör klassificeras så att den omfattas av den ”gula” förteckningen i bilaga IV till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (nedan kallad 2006 års förordning om transport av avfall)( 2 ) och därmed omfattas av förfarandet med förhandsanmälan och förhandsgodkännande.( 3 ) Enligt detta förfarande måste den behöriga avsändarmyndigheten underrätta den behöriga mottagarmyndigheten om en gränsöverskridande transport av avfall och inhämta ett skriftligt godkännande för detta från den sistnämnda myndigheten. De behöriga österrikiska myndigheterna anser dock att slaggen omfattas av de ”gröna” förteckningarna i bilagorna III, IIIA och IIIB till 2006 års förordning om transport av avfall, vilket innebär att den omfattas av det mindre betungande allmänna informationsförfarandet.( 4 )
3. I artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall, som har rubriken ”Tvister i klassificeringsfrågor”, föreskrivs att om de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna är oense om hur vissa typer av avfall ska klassificeras, ska transporten av avfallet i fråga ske enligt förfarandet med förhandsanmälan och förhandsgodkännande.( 5 )
4. Voestalpine Stahl GmbH och PIWAG Entsorger GmbH, som är klagande i det nationella målet, har till den hänskjutande domstolen överklagat ett fastställelsebeslut från de österrikiska myndigheterna. I beslutet slås det, med tillämpning av den bestämmelsen, fast att dessa företag, på grund av den aktuella oenigheten, måste tillämpa förfarandet med förhandsanmälan och förhandsgodkännande vid alla transporter av stålslagg från Österrike till Tjeckien. Klagandena i det nationella målet har, vad gäller de frågor för vilka EU-domstolen har begärt vägledning i detta förslag, i huvudsak gjort gällande att en tolkning av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall, som skulle vara bindande för de österrikiska myndigheterna i deras beslutsfattande när det gäller det anmälningsförfarande som ska följas, berövar dem ett effektivt rättsmedel i Österrike för att angripa den materiella riktigheten i de tjeckiska myndigheternas klassificeringsbeslut avseende den aktuella slaggen.
5. I förevarande mål uppmanas EU-domstolen därför för första gången att tolka arten av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall och klargöra följderna av dess tillämpning.
II. Faktiska omständigheter, bakgrund och målet vid den hänskjutande domstolen
6. Voestalpine Stahl är en österrikisk ståltillverkare.
7. PIWAG Entsorger transporterar slagg från järn- och stålproduktion från Österrike till andra länder, däribland Tjeckien.
8. Stålslagg är en biprodukt från stålframställningsprocessen.
9. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande och parternas yttranden betraktade de behöriga myndigheterna i både Österrike och Tjeckien före juni 2023 stålslagg som avfall som skulle klassificeras enligt de ”gröna” förteckningarna i bilagorna III, IIIA och IIIB till 2006 års förordning om transport av avfall. Transport av sådan slagg från Österrike till Tjeckien omfattades därför av det allmänna informationsförfarandet enligt artikel 3.2 i 2006 års förordning om transport av avfall.
10. Den 28 mars 2023 underrättade de tjeckiska myndigheterna de behöriga österrikiska myndigheterna om att de från och med den 1 juli 2023 skulle betrakta den aktuella stålslaggen som avfall som ska klassificeras enligt den ”gula” förteckningen i bilaga IV till 2006 års förordning om transport av avfall, om den var avsedd för utfyllnad eller för andra marktillämpningar.( 6 ) De tjeckiska myndigheterna förklarade att deras ändrade ståndpunkt var nödvändig för att säkerställa att importerad stålslagg ”uppfyller kraven i den tjeckiska nationella lagstiftningen om miljö- och hälsoskydd samt allmän säkerhet”.( 7 ) Följaktligen kunde slaggen transporteras till Tjeckien först efter skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande, i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 3.1 i 2006 års förordning om transport av avfall (nedan kallat anmälnings- och godkännandeförfarandet).
11. Den 21 april 2023 vidarebefordrade de österrikiska myndigheterna de tjeckiska myndigheternas ståndpunkt till Wirtschaftskammer Österreich (Österrikiska handelskammaren). Det förefaller vara utrett att voestalpine Stahl och PIWAG Entsorger är medlemmar i denna handelskammare.
12. Den 8 juni 2023 utfärdade de tjeckiska myndigheterna ett ”metodiskt meddelande” om transport av slagg från järn- och stålproduktion.( 8 ) I detta meddelande redogörs för skälen till att ändra klassificeringen av den aktuella slaggen, bland annat med hänvisning till de risker för miljön och människors hälsa som är förknippade med användningen av slagg från järn- och stålproduktion avsedd för utfyllnad eller för andra marktillämpningar. Följaktligen bör transporter av denna typ av avfall nu omfattas av anmälnings- och godkännandeförfarandet.
13. Den 5 juli 2023 ansökte voestalpine Stahl hos de österrikiska myndigheterna om ett beslut om fastställelse av att den typ av stålslagg som uppkommer vid dess anläggning och som transporteras till Tjeckien, i den mån den klassificeras som avfall, inte omfattas av anmälnings- och godkännandeförfarandet enligt artikel 3.1 i 2006 års förordning om transport av avfall.
14. Den 30 juni 2023 ansökte PIWAG Entsorger om samma typ av fastställelse.
15. Den 9 juli 2023 fattade de österrikiska myndigheterna beslut som svar på dessa ansökningar. I huvudsak förklarade de att det förelåg oenighet mellan de behöriga österrikiska och tjeckiska myndigheterna om huruvida den aktuella slaggen skulle klassificeras enligt bilaga III eller bilaga IV till 2006 års förordning om transport av avfall. I enlighet med artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall skulle den aktuella slaggen således klassificeras enligt bilaga IV till denna förordning och omfattas av kravet på förhandsanmälan och förhandsgodkännande.
16. Voestalpine Stahl och PIWAG Entsorger överklagade dessa beslut till den hänskjutande domstolen. De anser i huvudsak att villkoren för tillämpning av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall inte är uppfyllda. Enligt deras uppfattning förelåg ingen oenighet som kunde göra den bestämmelsen tillämplig, eftersom det varken föreligger någon akt från de tjeckiska myndigheternas sida som kan angripas och de österrikiska myndigheternas sida inte har gjort någon uttrycklig invändning.
17. I sin begäran om förhandsavgörande uttrycker den hänskjutande domstolen bland annat tvivel om hur den ska kunna säkerställa en effektiv rättslig prövning av de behöriga tjeckiska myndigheternas beslut, med tanke på att det metodiska meddelande som utfärdats av de myndigheterna inte har någon bindande rättsverkan i Österrike. Den vill också i all väsentlighet få klarhet i huruvida de behöriga österrikiska myndigheterna har möjlighet att angripa de behöriga tjeckiska myndigheternas klassificeringsbeslut.
18. Mot denna bakgrund beslutade Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1. Ska artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall] tolkas så, att det är fråga om ’anmält avfall’, i den mening som avses i denna bestämmelse, när en skriftlig förhandsanmälan av avfall har gjorts till den behöriga myndigheten i avsändarlandet i enlighet med kapitel 1 i avdelning II i förordning nr 1013/2006?
2. Ska artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall] tolkas så, att den rättsföljd som föreskrivs där, nämligen att ’[det berörda] avfallet’ betraktas som avfall som anges i bilaga IV till förordning nr 1013/2006 (rättsföljd), kan bli tillämplig i förhållande till enskilt (anmält) avfall eller även hela avfallsflöden?
3. Ska artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall], jämförd med de krav som uppställs i primärrätten, särskilt den fria rörligheten för varor enligt artikel 34 och följande artiklar FEUF och artikel 47 i [Europeiska unionens stadga] om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), tolkas så, att rättsföljden blir tillämplig i förhållande till den person som berörs av denna rättsföljd vid den tidpunkt då överenskommelse inte nås eller vid en annan tidpunkt, särskilt efter utgången av en rimlig tid efter den tidpunkt då överenskommelse inte nåddes?
4. Ska artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall], jämförd med de krav som uppställs enligt primärrätten, särskilt den fria rörligheten för varor enligt artikel 34 och följande artiklar FEUF och artikel 47 i stadgan, tolkas så, att det för att rättsföljden ska bli tillämplig krävs ett antagande av en nationell verkställandeåtgärd med avseende på visst anmält avfall?
Om fråga 4 besvaras jakande:
5. Krävs det enligt artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall], jämförd med artikel 47 i stadgan, att den behöriga avsändarmyndigheten eller den behöriga mottagarmyndigheten eller de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna antar en nationell rättsakt som den (respektive) person som berörs av rättsföljden kan angripa med ett effektivt rättsmedel?
6. Hindrar artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall] en myndighet i avsändarlandet i ett förfarande för att fastställa huruvida ett visst ämne vid transport omfattas av förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande enligt kapitel 1 i avdelning II i förordning nr 1013/2006, från att pröva huruvida en nationell akt från den behöriga mottagarmyndigheten som rör tillämpningen av rättsföljden enligt artikel 28.2 i [2006 års förordning om transport av avfall], är förenlig med unionsrätten?”
19. Klagandena, den tjeckiska, den österrikiska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Det har inte hållits någon muntlig förhandling.
III. Bedömning
20. I förevarande mål är de behöriga myndigheterna i Österrike, avsändarlandet, och de behöriga myndigheterna i Tjeckien, mottagarlandet, oense om hur avfall bestående av slagg från stålproduktion ska klassificeras. En sådan oenighet mellan myndigheter medför att artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall ska tillämpas, vilket rättsligt innebär att de ekonomiska aktörer som transporterar avfallet omfattas av det anmälnings- och godkännandeförfarande som fastställs i artikel 3.1 i den förordningen, i stället för det mindre betungande allmänna informationsförfarandet enligt artikel 3.2 i samma förordning.
21. Den hänskjutande domstolens femte och sjätte tolkningsfråga, som domstolen har uppmanat mig att yttra mig om, gäller hur det ska säkerställas att rättsföljderna av tillämpningen av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall blir föremål för rättslig prövning. Genom den femte frågan önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarlagt huruvida principen om ett effektivt domstolsskydd kräver att myndigheterna i avsändar- eller mottagarstaten, eller båda, antar en akt som kan överklagas till domstol av den ekonomiska aktör som berörs av tillämpningen av artikel 28.2. Genom den sjätte frågan önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarlagt huruvida den behöriga avsändarmyndigheten får angripa en klassificering av avfall som gjorts av den behöriga mottagarmyndigheten och som den inte instämmer i.
22. Jag anser att svaret på den femte frågan är beroende svaret på den sjätte frågan och jag föreslår därför att jag bedömer de två frågorna (avsnitt B och C) i omvänd ordning. Dessförinnan ska jag dock kort redogöra för bakgrunden till och syftet med artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall (avsnitt A).
A. Artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall
23. I 2006 års förordning om transport av avfall fastställs förfaranden och kontrollsystem för gränsöverskridande transporter av avfall från en medlemsstat till en annan, liksom från Europeiska unionen till ett tredjeland och vice versa. Huvudsyftet är att skydda miljön och människors hälsa.( 9 )
24. I princip föreskrivs i 2006 års förordning om transport av avfall att gränsöverskridande avfallstransporter ska hanteras genom samarbete mellan de behöriga myndigheterna i avsändar- och mottagarlandet.( 10 )
25. Ibland kan det dock hända att de berörda behöriga myndigheterna är oeniga om huruvida ett visst material ska behandlas som avfall, vilken klassificering som ska tillämpas på det aktuella avfallet eller hur detta avfall ska hanteras. I sådana situationer ska artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall tillämpas.
26. Denna bestämmelse har rubriken ”Tvister i klassificeringsfrågor” och ingår i kapitel 5 i avdelning II om allmänna förvaltningsbestämmelser. De tre första punkterna i denna artikel avser uteslutande frågan om hur man ska lösa meningsskiljaktigheter mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna när det gäller klassificering eller hantering av avfall och icke-avfall. De föreskriver därför kollisionsregler som löser meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna och därmed avgör vilket förfarande som ska tillämpas vid avfallstransporter .( 11 )
27. Den första punkten i den bestämmelsen avser en situation där de behöriga myndigheterna är oense om huruvida ett visst material över huvud taget utgör avfall, det vill säga en situation där den ena behöriga myndigheten betraktar det aktuella materialet som avfall och den andra behöriga myndigheten vill behandla materialet som icke-avfall. I artikel 28.1 i 2006 års förordning om transport av avfall avgörs denna tvist genom att det föreskrivs att det aktuella materialet ska behandlas som avfall. Situationen i förevarande mål avser inte en sådan typ av tvist.
28. Den andra punkten i samma bestämmelse är tillämplig när det råder enighet om att ett material utgör avfall, men oenighet om hur detta avfall ska klassificeras . Det är just denna punkt som är tillämplig i förevarande mål, eftersom det råder oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna om huruvida den aktuella stålslaggen utgör avfall som kan klassas enligt de ”gröna” förteckningarna i bilagorna III, IIIA och IIIB i 2006 års förordning om transport av avfall eller av den ”gula” förteckningen i förordningens bilaga IV. Artikel 28.2 löser denna oenighet genom en kollissonsregel till förmån för den ”gula” förteckningen i bilaga IV: ”skall avfallet anses omfattas av bilaga IV”.
29. Slutligen, och för fullständighetens skull, behandlar den tredje punkten i artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall en situation där de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna är oeniga om vilken typ av avfallshantering som ska utföras: återvinning eller bortskaffande. Även här har unionslagstiftaren fastställt en tillämplig kollisionsregel: i det fallet ska ”bestämmelserna om bortskaffande tillämpas”.
30. Vad dessa punkter sammantaget visar är att, i alla tre scenarier som unionslagstiftaren har förutsett, löser de kollisionsregler som fastställs i artikel 28.1–28.3 i 2006 års förordning om transport av avfall tvister mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna till förmån för det strängare alternativet för hur det aktuella materialet ska hanteras. Detta lagstiftningsval ligger i linje med det allmänna syftet med 2006 års förordning om transport av avfall, eftersom det innebär en lösning som i högre grad gynnar skyddet av miljön och människors hälsa.( 12 )
31. Artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall föreskriver således att ett särskilt administrativt förfarande ska tillämpas vid oenighet, i syfte att möjliggöra transport av en viss typ av avfall från en medlemsstat till en annan.( 13 )
32. Denna bestämmelse löser dock inte den materiella frågan om hur det aktuella avfallet ska klassificeras,( 14 ) och den hindrar inte heller de behöriga mottagarmyndigheterna från att, efter ankomsten, hantera det transporterade materialet i enlighet med förenlig nationell lagstiftning.( 15 )
33. I huvudsak är detta också den tolkning som den hänskjutande domstolen, voestalpine Stahl, PIWAG Entsorger, den österrikiska regeringen och kommissionen har förespråkat.
34. Med hänsyn till dessa omständigheter kommer jag nu först att behandla den sjätte och därefter den femte frågan som ställts till domstolen.
B. Den sjätte frågan
35. Genom sin sjätte fråga önskar den hänskjutande domstolen få klarlagt huruvida artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall gör det möjligt för den behöriga avsändarmyndigheten att bortse från rättsföljderna av en oenighet med den behöriga mottagarmyndigheten beträffande klassificeringen av det aktuella avfallet. I förevarande mål består denna rättsföljd i att den aktuella stålslaggen klassificeras så att den omfattas av den ”gula” förteckningen i bilaga IV i 2006 års förordning om transport av avfall, vilket innebär att den omfattas av anmälnings- och godkännandeförfarandet enligt artikel 3.1 i den förordningen.
36. Med andra ord frågar den hänskjutande domstolen genom den sjätte frågan om de behöriga österrikiska myndigheterna, under omständigheterna i förevarande mål, får besluta att inte inleda anmälnings- och godkännandeförfarandet och i stället låta klagandena i det nationella målet fortsätta att behandla den aktuella slaggen som att den omfattas av de ”gröna” förteckningarna i bilagorna III, IIIA och IIIB och att följa det mindre betungande allmänna informationsförfarandet.
37. Jag anser att svaret på denna fråga är tydligt: det politiska val som unionslagstiftaren har gjort lämnar inget utrymme för skönsmässig bedömning åt behöriga myndigheter som är oeniga om huruvida de ska avvika från det administrativa förfarandet som fastställs i den bestämmelsen. Nämnda myndigheter kan således inte ensidigt frångå det.( 16 )
38. Med andra ord har de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna så länge det råder oenighet inget annat val än att tillämpa det förfarande eller den hantering som fastställs i artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall.( 17 )
39. I förevarande mål innebär detta att de behöriga österrikiska myndigheterna, åtminstone tillfälligt, måste kräva att parterna i det nationella målet tillämpar det anmälnings- och godkännandeförfarande som föreskrivs i artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall.
40. Med tanke på det övergripande syftet med 2006 års förordning om transport av avfall och de konsekvenser för miljön och/eller människors hälsa som kan uppstå till följd av att avfallet lagras eller hanteras på ett felaktigt sätt på grund av att (och under den tid som) det råder oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna, förstår jag fullt ut varför unionslagstiftaren valde att använda sig av tvingande administrativa kollisionsregler som främjar en mer försiktig hantering av avfallet i fråga.
41. En annan tolkning, det vill säga en tolkning där någon av dessa myndigheter skulle ha ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende huruvida man ska rätta sig efter de konsekvenser som följer av artikel 28.1–28.3 i 2006 års förordning om transport av avfall eller hantera det aktuella avfallet på eget vis, vilket kan vara mindre strikt, skulle i själva verket riskera att undergräva den försiktighetsprincip som bestämmelsen eftersträvar.( 18 ) Det skulle också göra dessa kollisionsregler meningslösa.
42. Jag föreslår därför att EU-domstolen tolkar artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall så, att det är uteslutet för den behöriga avsändarmyndigheten att pröva huruvida en akt från den behöriga mottagarmyndigheten – som avser tillämpningen av den bestämmelsen – är förenlig med unionsrätten eller att ensidigt besluta att inte tillämpa det förfarande som föreskrivs i den bestämmelsen.
C. Den femte frågan
43. Genom sin femte fråga önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarlagt vilka rättsmedel som ska stå till förfogande för en ekonomisk aktör som anser att den klassificering som följer av den behöriga avsändarmyndighetens tillämpning av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall är felaktig när den tillämpas på det material som aktören avser att transportera till en annan medlemsstat.
44. Som jag har förklarat är artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall begränsad till att lösa den administrativa konflikt som är kopplad till en oenighet om klassificeringen av avfallet. Den bestämmelsen fastställer också ett särskilt lagstiftningsval när det gäller vilket transportförfarande som ska tillämpas på avfallet. Även om artikel 28 således möjliggör transport av avfall om vilket det råder oenighet, löser den inte den materiella tvisten om hur detta material ska klassificeras eller hanteras.
45. Som framgår av de faktiska omständigheterna i det nationella målet innebär detta lagstiftningsval visserligen att avfallstransporter kan fortsätta under den tid som oenigheten mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna pågår, men det skapar vissa svårigheter i senare led.
46. För den behöriga avsändar- eller mottagarmyndighet som är oenig med den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat om klassificeringen innebär detta, såsom förklaras i det föreslagna svaret på den sjätte frågan, att den måste tillämpa ett strängare klassificerings- och/eller hanteringsförfarande än vad den anser vara lämpligt.
47. För de berörda ekonomiska aktörerna kan oenigheten, åtminstone tillfälligt, leda till ett mer kostnads- och tidskrävande förfarande eller en mer tidskrävande hantering, vilket skulle kunna medföra ytterligare såväl ekonomiska som icke-ekonomiska konsekvenser om det inte tillämpas.( 19 )
48. I detta avseende slog EU-domstolen, före antagandet av 2006 års förordning om transport av avfall, fast att ”risken för att en transport klassificeras på olika sätt är nämligen en del av det system som infördes genom [1993 års förordning om transport av avfall]. Enligt detta system är de behöriga myndigheterna gemensamt ansvariga för att kontrollera att transporterna genomförs i enlighet med förordningens bestämmelser.”( 20 )
49. I 2006 års förordning om transport av avfall fastställde unionslagstiftaren dock inte någon mekanism för att lösa den materiella tvist som ligger till grund för den processuella behandling som föreskrivs i artikel 28 i den förordningen.
50. Förordningen kräver inte något ”ömsesidigt erkännande” av den andra behöriga myndighetens materiella ståndpunkt, och den centraliserar inte heller lösningen av den bakomliggande materiella tvisten, till exempel genom att ge kommissionen eller något annat EU-organ befogenhet att lösa tvister mellan nationella förvaltningsmyndigheter genom ett bindande beslut. Att centralisera lösningen av administrativa tvister på EU-nivå var det val som unionslagstiftaren gjorde inom vissa andra regelverk,( 21 ) där ett bindande beslut som antagits på EU-nivå därefter kunde bli föremål för ett ogiltighetsförfarande vid tribunalen, vilket därmed undanröjde all osäkerhet om vilken väg som ska följas.( 22 )
51. Eftersom det inte finns någon annan metod för tvistlösning kan detta dödläge bara brytas med hjälp av medlemsstaternas behöriga domstolar.( 23 )
52. Enligt min mening framgår denna slutsats tydligt av artikel 28.4 i 2006 års förordning om transport av avfall, i vilken det klargörs att de processuella kollisionsreglerna i punkterna 1–3 i den bestämmelsen inte påverkar möjligheten att vända sig till behöriga domstolar för att lösa materiella tvister som rör klassificering eller hantering av avfall.( 24 )
53. Denna bestämmelse kan tolkas som ett uttryck för principen om ett effektivt rättsligt skydd, såsom den fastställs i artikel 47 i stadgan. Denna princip innebär att en ekonomisk aktör som berörs av en tvist mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna måste ges möjlighet att angripa rättsföljderna av tillämpningen av artikel 28.1–28.3 i 2006 års förordning om transport av avfall i domstol.( 25 )
54. Detta förutsätter i sin tur att det finns en akt som de berörda ekonomiska aktörerna kan angripa i domstol. Denna akt behöver inte formellt sett vara ett förvaltningsbeslut enligt nationell rätt, utan det kan vara vilken typ av åtgärd som helst som kan prövas i domstol.
55. Eftersom 2006 års förordning om transport av avfall inte innehåller några närmare bestämmelser i detta avseende, överlåts det åt varje nationellt rättssystem att fastställa på vilket sätt medlemsstaterna ska säkerställa tillgången till en effektiv rättslig prövning vid sina behöriga domstolar för att pröva följderna av tillämpningen av artikel 28.2.
56. Den hänskjutande domstolen frågar dock inte bara om de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, för att möjliggöra ett effektivt rättsligt skydd, måste anta en akt som kan angripas av en berörd ekonomisk aktör, utan den vill också veta var tillgången till rättslig prövning ska ges: i avsändarstaten, i mottagarstaten eller i båda dessa medlemsstater.
57. Eftersom tillämpningen av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall påverkar den ekonomiska aktören i avsändarstaten, anser jag att denne måste ha möjlighet att angripa rättsföljden av denna tillämpning i en domstol i den medlemsstaten. Detta gäller oavsett om det finns möjlighet att inleda ett sådant förfarande även i mottagarstaten eller inte.
58. Det problem som dock kan uppstå – och som sannolikt var det som den hänskjutande domstolen hade i åtanke – är att den ekonomiska aktören kanske inte har kännedom om oenigheten mellan avsändar- och mottagarmyndigheterna, vilken leder till att artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall är tillämplig, innan denne transporterar avfallet.
59. Det problemet är särskilt tydligt i en situation som den som är aktuell i det nationella målet, där de behöriga myndigheterna i både Österrike och Tjeckien fram till en viss tidpunkt var överens vad gäller den omständighet att den aktuella slaggen skulle klassificeras som avfall enligt den ”gröna” förteckningen. I en sådan situation är det inte otänkbart att en ekonomisk aktör fortsätter att använda det allmänna informationsförfarandet (vilket, såvitt jag förstår, vanligtvis inte kräver någon anmälan innan en transport genomförs) i en situation där denne, med tanke på förekomsten av en icke-kommunicerad oenighet, borde ha valt förfarandet med förhandsinformation och förhandsgodkännande (vilket, i enlighet med artikel 4.1 i 2006 års förordning om transport av avfall, kräver en sådan förhandsanmälan).
60. Följden blir en oavsiktlig ”olaglig transport” i den mening som avses i artikel 2.35 i 2006 års förordning om transport av avfall, vilket ger upphov till en återtagningsskyldighet enligt artikel 24.1 i samma förordning och medför risker för därmed sammanhängande kostnader samt andra administrativa och/eller rättsliga konsekvenser.
61. Det kan hävdas att den en berörd ekonomisk aktör alltid skulle kunna överklaga ett beslut om att den aktuella transporten är olaglig till de behöriga domstolarna i mottagarmedlemsstaten. Detta är dock inte en optimal lösning, varken ur aktörens synvinkel (som inte bör tvingas bryta mot lagen för att förstå vilket förfarande som ska följas) eller ur miljöskyddssynpunkt.
62. Särskilt när det – som i det aktuella fallet – rör sig om avfall som potentiellt utgör en risk för miljön och människors hälsa, kan jag inte heller se hur den lösningen skulle vara förenlig med syftet med 2006 års förordning om transport av avfall.( 26 )
63. Det skulle därför bättre överensstämma med syftet med den förordningen att kräva att avsändarmyndigheterna informerar en ekonomisk aktör om det råder oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna. Den ekonomiska aktören bör ha möjlighet att angripa denna information, vilket skulle göra det möjligt för denne att undgå rättsföljden av tillämpningen av artikel 28.2 innan en transport genomförs.
64. I det nationella målet verkar de behöriga österrikiska myndigheterna ha uppfyllt kravet på att informera ekonomiska aktörer som kan komma att beröras, när de underrättade Österrikiska handelskammaren om oenigheten med de behöriga tjeckiska myndigheterna. På så sätt verkar underrättelsen om denna oenighet även ha mottagits av klagandena i det nationella målet.( 27 )
65. Det framgår också tydligt av handlingarna i målet, vilket även har framhållits av den österrikiska regeringen och kommissionen, att den österrikiska lagstiftningen ger ekonomiska aktörer möjlighet att angripa de materiella följderna av tillämpningen av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall i en sådan situation. Enligt österrikisk lag kan dessa aktörer begära ett fastställelsebeslut från de behöriga österrikiska myndigheterna om klassificeringen av det aktuella avfallet och därmed om vilket förfarande som ska följas. Såsom framgår av de faktiska omständigheterna i det nationella målet, och såsom den hänskjutande domstolen, den österrikiska regeringen och kommissionen har förklarat, kan ett sådant fastställelsebeslut överklagas till de behöriga österrikiska domstolarna.
66. Detta leder mig till slutsatsen att det, under omständigheterna i det nationella målet, fanns åtminstone ett rättsmedel i Österrike som, i enlighet med de krav som följer av principen om ett effektivt rättsligt skydd, gjorde det möjligt för en ekonomisk aktör som berördes av tillämpningen av artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall att få till stånd en prövning av den materiella klassificeringen av de avfallstransporter som berördes av denna tvist.
67. Det är dock inte säkert att alla nationella system är utformade på det sättet.
68. Valet av metoder för att säkerställa tillgång till behöriga domstolar i en situation med oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna beror på hur en viss medlemsstat tillämpar 2006 års förordning om transport av avfall. Enligt artikel 18.3 i förordningen får medlemsstaterna till exempel kräva att de informeras om transporter som omfattas av det allmänna informationsförfarandet. Tillhandahållande av sådan information kan krävas innan en sådan transport genomförs. På så sätt skulle de behöriga myndigheterna kunna underrätta den berörda aktören om att det föreligger en oenighet som kräver att ett annat anmälnings- och godkännandeförfarande tillämpas. Ett sådant beslut skulle sedan kunna överklagas till de behöriga domstolarna i avsändarstaten.
69. Jag vill dock påpeka att det, även i ett fall som det här aktuella, där det österrikiska systemet för rättsligt skydd tycks ge de berörda ekonomiska aktörerna en möjlighet att angripa den materiella ståndpunkt som de behöriga tjeckiska myndigheterna intagit, finns två betydande brister.
70. Den första bristen består i avsaknaden av ett verkligt kontradiktoriskt förfarande vid de behöriga österrikiska domstolarna, eftersom de tjeckiska myndigheterna inte deltar i detta förfarande. I det aktuella fallet har en ekonomisk aktör överklagat den materiella klassificeringen av avfallet som avfall enligt den ”gula” förteckningen till den hänskjutande domstolen. Motparten, i detta fall de behöriga österrikiska myndigheterna, har dock inget incitament att försvara denna klassificering. Dessa myndigheter anser att avfallet bör klassificeras som avfall enligt den ”gröna” förteckningen. Samtidigt är de behöriga tjeckiska myndigheterna, som anser att den ”gula” klassificeringen är korrekt, inte part i detta förfarande, och möjligheten för dem att ingripa i behörig österrikisk domstol beror på de österrikiska nationella processreglerna och de tjeckiska myndigheternas initiativ. Om den behöriga domstolen i första instans dessutom dömer till förmån för de berörda ekonomiska aktörerna, finns det inget incitament för de behöriga österrikiska myndigheterna att överklaga och därmed föra saken vidare till en domstol i sista instans, vilken skulle vara skyldig att hänskjuta frågan till EU-domstolen.
71. Den andra bristen beror på att om de behöriga österrikiska domstolarna skulle finna att den klassificering som de behöriga tjeckiska myndigheterna har fastställt är felaktig, är detta inte bindande för dessa myndigheter. Denna brist skulle dock kunna åtgärdas genom ett hänskjutande till EU-domstolen, vars tolkning av de relevanta bestämmelserna i unionsrätten avseende den korrekta klassificeringen av det aktuella materialet har verkan erga omnes och därför är bindande både för de behöriga österrikiska myndigheterna (i egenskap av avsändarmyndigheter) och för de behöriga tjeckiska myndigheterna (i egenskap av mottagarmyndigheter).( 28 ) Så länge det nationella domstolsförfarandet i ett konkret fall inte har nått sista instans finns det dock ingen skyldighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen rörande tolkningen av unionsrätten i syfte att lösa den materiella tvisten på nationell nivå.
72. Trots dessa brister, och för att besvara en annan fråga från den hänskjutande domstolen, finns det inget hinder för den hänskjutande domstolen att begära en tolkning av unionsrätten från EU-domstolen, även om detta skulle leda till att EU-domstolen finner att ett klassificeringsbeslut som fattats av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat är oförenligt med unionsrätten.( 29 )
73. Den verkan erga omnes som ett förhandsavgörande medför är sådan att det indirekt även påverkar en materiell oenighet om klassificering och/eller hantering av avfall av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, även i en situation där den behöriga domstolen i en medlemsstat inte har möjlighet att åsidosätta en oförenlig bestämmelse i en annan medlemsstats lagstiftning.
74. I det nationella målet innebär detta att de behöriga österrikiska domstolarna skulle kunna begära vägledning om huruvida det är förenligt med unionsrätten att den aktuella slaggen, genom tillämpningen av de tjeckiska nationella miljö- och hälsonormerna, klassificeras som avfall som kräver tillämpning av förfarandet med förhandsanmälan och förhandsgodkännande enligt artikel 3.1 i 2006 års förordning om transport av avfall. I ett mål om förhandsavgörande vid EU-domstolen skulle de behöriga tjeckiska myndigheterna sedan kunna framföra sin ståndpunkt genom att deras regering deltar i målet, även om de inte har ingripit på nationell nivå i Österrike.
75. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den kräver att den behöriga avsändarmyndigheten vidtar en åtgärd genom vilken en person som berörs av rättsföljden av en oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna informeras om denna oenighet och mot vilken denna person kan väcka talan vid en nationell domstol för att angripa den materiella riktigheten i den klassificering av avfallet som följer av tillämpningen av artikel 28.2 i den förordningen.
IV. Förslag till avgörande
76. Jag föreslår att domstolen besvarar den femte och sjätte frågan som hänskjutits av Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich, Österrike) på följande sätt:
1 Svar på den femte frågan: Artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
ska tolkas så, att den kräver att den behöriga avsändarmyndigheten vidtar en åtgärd genom vilken en person som berörs av rättsföljden av en oenighet mellan de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna informeras om denna oenighet och mot vilken denna person kan väcka talan vid en nationell domstol för att angripa den materiella riktigheten i den klassificering av avfallet som följer av tillämpningen av artikel 28.2 i den förordningen.
2 Svar på den sjätte frågan: Artikel 28.2 i förordning nr 1013/2006
ska tolkas så, att det är uteslutet för den behöriga avsändarmyndigheten att pröva huruvida en akt från den behöriga mottagarmyndigheten – som avser tillämpningen av den bestämmelsen – är förenlig med unionsrätten eller att ensidigt besluta att inte tillämpa det förfarande som föreskrivs i den bestämmelsen.
1 Originalspråk: engelska.
2 EUT L 190, 2006, s. 1. Även om det är ostridigt att de faktiska omständigheter som är föremål för prövning i det nationella målet inträffade medan 2006 års förordning om transport av avfall var tillämplig, har den förordningen senare ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1157 av den 11 april 2024 om transport av avfall, om ändring av förordningarna (EU) nr 1257/2013 och (EU) 2020/1056 och om upphävande av förordning (EG) nr 1013/2006 (EUT L, 2024/1157) (nedan kallad 2024 års förordning om transport av avfall).
3 Se artikel 3.1 i 2006 års förordning om transport av avfall (där det bland annat föreskrivs att ”transporter av följande avfall skall omfattas av förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande … b) För återvinning: … i) Avfall som anges i förteckningen i bilaga IV …”), jämförd med artiklarna 4 och 9 i 2006 års förordning om transport av avfall.
4 Se artikel 3.2 i 2006 års förordning om transport av avfall (där det bland annat föreskrivs att ”transporter av följande avfall avsett för återvinning skall omfattas av de allmänna informationskrav som fastställs i artikel 18 … a) Avfall som anges i förteckningen i bilaga III eller IIIB.”), jämförd med artikel 18 i samma förordning.
5 Hela artikel 28.2 i 2006 års förordning om transport av avfall har följande lydelse: ”Om de behöriga avsändar- och mottagarmyndigheterna är oense om huruvida det anmälda avfallet bör omfattas av bilaga III, IIIA, IIIB eller IV, skall avfallet anses omfattas av bilaga IV.”
6 Enligt den tjeckiska regeringens yttrande föregicks denna underrättelse av kontakter på olika politiska nivåer mellan Tjeckien och Republiken Österrike.
7 Se skrivelsen från de österrikiska myndigheterna till Föreningen för ekonomiska aktörer i Österrike daterad den 21 april 2023, tillgänglig på https://www.wko.at/ooe/umwelt-energie/2023–0292489-2-a--mitteilung-an-die-wko-die-voeb-und-betrof.pdf. I sitt yttrande i förevarande mål förklarar den tjeckiska regeringen bland annat att orsaken till att de ändrat ståndpunkt var att stora mängder stålslagg som innehåller tungmetaller transporteras från Österrike till Tjeckien, vilket medför risker för förorening av grundvattnet. Den tjeckiska regeringen förklarar också att incitamentet att transportera denna slagg från Österrike och andra länder till Tjeckien bland annat hänger samman med strängare bestämmelser om användningen av stålslagg i Österrike och höga avgifter i samband med bortskaffandet av den.
8 Det meddelandet finns tillgängligt på https://mzp.gov.cz/system/files/2024–10/OODP-Metodicke_sdeleni_struska-20230608.pdf.
9 Se, för ett liknande resonemang, skäl 1 i 2006 års förordning om transport av avfall, där det anges att ”[f]örordningens huvudsakliga och överordnade syfte och innehåll är miljöskydd medan dess följder för den internationella handeln endast är av underordnad betydelse”, och skäl 7 i samma förordning, enligt vilket ”[d]et är viktigt att organisera och reglera övervakningen och kontrollen av avfallstransporter på ett sätt som tar hänsyn till behovet av att bevara, skydda och förbättra miljökvaliteten och människors hälsa och som främjar en enhetligare tillämpning av förordningen över hela gemenskapen”. Se även dom av den 21 januari 2025, Conti 11. Container Schiffahrt II (C‑188/23, EU:C:2025:26, punkterna 62 och 63), och, för ett liknande resonemang, även dom av den 23 oktober 2025, Naturvårdsverket (Behandling av avfall efter återtagning) (C‑221/24 och C‑222/24, EU:C:2025:818, punkt 53).
10 I förordningen föreskrivs till exempel en särskild skyldighet att utse kontaktorgan (se artikel 54 i 2006 års förordning om transport av avfall) och att samarbeta med varandra för att främja förebyggande och upptäckt av olagliga transporter (se artikel 50.5 i samma förordning). Den kräver också samarbete och informationsutbyte mellan dessa myndigheter (se artikel 4 och följande artiklar i förordningen) för att säkerställa en miljöriktig avfallshantering inom ramen för anmälnings- och återtagningsförfaranden (se artikel 24 i samma förordning). Som det vidare anges i skäl 36 i 2006 års förordning om transport av avfall gäller samarbetsskyldigheten inte bara mellan medlemsstaterna utan även mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och tredjeländer å andra sidan.
11 Se även, för ett liknande resonemang, Backes, C.W., ”Art. 28”, i Oexle, A., Epiney, A. och Breuer, R (red.), EG-Abfallverbringungsverordnung , Carl Heymanns Verlag: Köln, 2010, s. 656, punkt 10, och Oexle, A., ”EU-Abfallverbringungsverordnung”, i Schmehl, A. och Klement, J. H., Gemeinschaftskommentar zum Kreislaufwirtschaftsgesetz , 2 uppl., Carl Heymanns Verlag: Köln, 2019, s. 1536, punkt 166, vilka båda förklarar att artikel 28 i 2006 års förordning om transport av avfall måste tolkas som en administrativ ” Kollisionsregel ” (lagvalsregel).
12 Se, för ett liknande resonemang, skäl 1 i 2006 års förordning om transport av avfall och dom av den 21 januari 2025, Conti 11. Container Schiffahrt II (C‑188/23, EU:C:2025:26, punkterna 45, 46 och 52).
13 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Rantos förslag till avgörande i målet Polen/Tyskland (Transport av avfall) (C‑730/23, EU:C:2026:424, punkt 66). Se även förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om transport av avfall, KOM(2003) 379 slutlig, s. 17, punkt 11.
14 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 mars 2019, kommissionen/Tjeckien (C‑399/17, EU:C:2019:200, punkt 53).
15 Se artikel 28.1 andra meningen i 2006 års förordning om transport av avfall.
16 Denna brist på utrymme för skönsmässig bedömning, som syftar till att säkerställa miljöskyddet vid avfallstransporter, kan sägas vara ett utmärkande inslag i regelverket för avfallstransporter. Se, analogt, vad gäller frågan om huruvida det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning att inte inleda det skriftliga anmälnings- och godkännandeförfarandet för avfall som uppkommit till följd av att ett fartyg havererat på det fria havet, dom av den 21 januari 2025, Conti 11. Container Schiffahrt II (C‑188/23, EU:C:2025:26, punkt 68) (där det förklaras att målet med förordningen om transport av avfall, vilket är att garantera en korrekt hantering av avfall och att begränsa transporter av avfall till ett minimum, ”skulle … äventyras om den ansvarige för det berörda fartyget … förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller inledandet av förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande”).
17 Det behöver naturligtvis inte påverka möjligheten att, mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, lösa tvisten bilateralt på myndighetsnivå, eller möjligheten att de behöriga österrikiska myndigheterna inleder ett rättsligt förfarande vid behöriga domstolar i Tjeckien. De behöriga österrikiska myndigheterna skulle också kunna angripa Tjeckiens ståndpunkt genom sin medlemsstat med hjälp av ett överträdelseförfarande enligt artikel 259 FEUF eller underrätta kommissionen om en påstådd felaktig tillämpning av unionsrätten, vilket i sin tur skulle kunna leda till att kommissionen inleder ett förfarande enligt artikel 258 FEUF. Se, för ett liknande resonemang, det pågående målet C‑730/23, Polen/Tyskland, vilket anhängiggjordes enligt artikel 259 FEUF, eller dom av den 14 mars 2019, kommissionen/Tjeckien (C‑399/17, EU:C:2019:200), vilken meddelades i ett mål enligt artikel 258 FEUF.
18 När det gäller risken med att införa ett inslag av skönsmässig bedömning i den miljöriktiga hanteringen av avfall, se dom av den 21 januari 2025, Conti 11. Container Schiffahrt II (C‑188/23, EU:C:2025:26, punkt 68).
19 Om transporterna till exempel fortsatte utan de tjeckiska myndigheternas samtycke, skulle dessa myndigheter kunna beteckna dem som ”olagliga” i den mening som avses i artikel 2.35 i 2006 års förordning om transport av avfall, vilket skulle medföra en återtagningsskyldighet enligt artikel 24.1 i samma förordning. Som framgår av artikel 25 i samma förordning ska dessa kostnader i första hand bäras av den som faktiskt eller rättsligt sett har anmält den ”olagliga” transporten.
20 Se dom av den 27 februari 2002, ASA (C‑6/00, EU:C:2002:121, punkt 44), vilken rörde en tvist om klassificering som rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (EGT L 30, 1993, s. 1) (1993 års förordning om transport av avfall), som var en föregångare till 2006 års förordning om transport av avfall, var tillämplig på.
21 Se exempelvis artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 35.2015, s. 35), enligt vilken Europeiska bankmyndigheten löser tvister mellan de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater när det gäller gränsöverskridande samarbete. Se även artikel 65 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1), enligt vilken Europeiska dataskyddsstyrelsen avgör tvister som rör en korrekt och enhetlig tillämpning av den förordningen.
22 Se, till exempel, dom av den 10 februari 2026, WhatsApp Ireland/Europeiska dataskyddsstyrelsen (C‑97/23 P, EU:C:2026:81, punkt 76).
23 Se, för ett liknande resonemang, Backes, C.W., ”Art. 28”, i Oexle, A., Epiney, A. och Breuer, R (red.), EG-Abfallverbringungsverordnung , Carl Heymanns Verlag: Köln, 2010, s. 656, punkt 10 (där det förklaras att kollisionsreglerna i artikel 28.1–28.3 i 2006 års förordning om transport av avfall inte har någon materiell rättsverkan, vilket innebär att möjligheten till rättslig prövning av den materiella frågan som följer av dessa kollisionsregler förblir öppen). För ett liknande resonemang, se Oexle, A., ”EU-Abfallverbringungsverordnung”, i Schmehl, A. och Klement, J.H., Gemeinschaftskommentar zum Kreislaufwirtschaftsgesetz , 2 uppl., Carl Heymanns Verlag: Köln, 2019, s. 1536, punkt 168.
24 Den exakta lydelsen av den bestämmelsen är att de kollisionsregler som ingår i artikel 28.1–28.3 i 2006 års förordning om transport av avfall ”inte [ska] påverka de berörda parternas rätt att lösa eventuella tvister i dessa frågor inför rätta”.
25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor) (C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
26 Se skäl 7 i 2006 års förordning om transport av avfall, där det betonas hur viktigt det är att organisera och reglera övervakningen och kontrollen av avfallstransporter på ett sätt som tar hänsyn till behovet av att bevara, skydda och förbättra miljökvaliteten och människors hälsa. I skäl 8 i samma förordning erinras om kravet i artikel 4.2 d i Baselkonventionen, där man betonar vikten av att begränsa transporter av farligt avfall till det minimum som står i överensstämmelse med en miljövänlig och effektiv hantering av sådant avfall.
27 Se punkt 11 i detta förslag till avgörande.
28 Huruvida ett material ska klassificeras som avfall och vilken typ av avfall det utgör beror på tolkningen av de relevanta bilagorna till 2006 års förordning om transport av avfall samt de internationella konventioner som förordningen syftar till att återspegla i unionsrätten. Det kan även bero på tolkningen av delegerade rättsakter, såsom de som kommissionen kan anta i enlighet med artikel 29.6 i 2024 års förordning om transport av avfall för att fastställa kriterier, såsom gränsvärden för föroreningar, för att underlätta en harmoniserad klassificering av avfall. För exempel som rör klassificering av avfall inom ramen för förordningen om transport av avfall, se dom av den 1 mars 2007, KVZ retec (C‑176/05, EU:C:2007:123, punkterna 67–71) (om klassificeringen av kött- och benmjöl), dom av den 21 juni 2007, Omni Metal Service (C‑259/05, EU:C:2007:363, punkterna 15–42) (om klassificeringen av elkabelavfall och sammansatt avfall), och dom av den 28 maj 2020, Interseroh (C‑654/18, EU:C:2020:398, punkterna 38–76) (om klassificeringen av en blandning av papper, kartong och pappersprodukter som innehöll störande ämnen).
29 Se, till exempel, som av den 23 november 1989, Eau de Cologne & Parfümerie-Fabrik 4711 (C‑150/88, EU:C:1989:594, punkt 12), och dom av den 16 april 2026, European Lotto and Betting och Deutsche Lotto- und Sportwetten (C‑440/23, EU:C:2026:299, punkt 75 och där angiven rättspraxis).