lagen.nu
C-546/25

Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 5 november 2026

CELEX
62025CC0546
Datum
2026-11-05
Källa
eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

RIMVYDAS NORKUS

föredraget den 5 november 2026( 1 )

Mål C ‑ 546/25

Beteiligungsgesellschaft

mot

Finanzamt B,

ytterligare deltagare i rättegången:

Bundesministerium der Finanzen

(begäran om förhandsavgörande från Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 90/435/EEG – Artikel 4.1 – Direkt effekt – Skattesystem – Utdelning som ett moderbolag erhåller från sitt dotterbolag i en annan medlemsstat – Avräkning av den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten från den bolagsskatt som moderbolaget ska betala – Rätt att skjuta upp avräkningen – Fusion mellan moderbolaget och ett dotterbolag i samma medlemsstat ”

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts av Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) med stöd av artikel 267 FEUF och avser tolkningen av artikel 4.1 andra strecksatsen i rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater( 2 ).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan ett bolag med hemvist i Tyskland och den tyska skattemyndigheten angående den skattemässiga behandlingen av utdelning från ett dotterbolag med hemvist i Grekland. Utdelningen räknades in i moderbolagets beskattningsbara resultat, trots att moderbolaget redovisade underskott. Utdelningen beskattades därför inte omedelbart i Tyskland, men minskade moderbolagets överförbara underskott, vilket innebar att den kunde få skattemässiga konsekvenser under ett senare beskattningsår då bolaget redovisade vinst. Skattemyndigheten nekade uppskov med avräkningen av den skatt som det grekiska dotterbolaget hade betalat på den utdelade vinsten. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en sådan ordning är förenlig med direktiv 90/435.

3. EU-domstolen har således ombetts att klargöra innebörden av den avräkningsmetod som föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet. Det ska i huvudsak fastställas huruvida denna bestämmelse utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att utdelning från ett dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat beaktas på ett sätt som minskar det i landet hemmahörande moderbolagets överförbara underskott, samtidigt som det definitivt utesluts att den skatt som dotterbolaget har betalat avräknas, när moderbolaget under det beskattningsår då utdelningen erhålls inte har någon nationell skatt som avräkningen kan göras från. Om denna fråga besvaras jakande ska det även fastställas huruvida moderbolaget kan åberopa denna bestämmelse direkt för att under ett senare beskattningsår få avräkna den aktuella skatten upp till ett belopp motsvarande den nationella skatten.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Direktiv 90/435 är tillämpligt på den period som är aktuell i det nationella målet, vilket avser beskattningsåren 1997–1999 och beskattningsåret 2002. Direktivet upphävdes och ersattes, med verkan från och med den 12 januari 2012, av rådets direktiv 2011/96/EU av den 30 november 2011 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater( 3 ).

5. Skälen i direktiv 90/435 har följande lydelse:

”Att sammanföra bolag från olika medlemsstater kan vara nödvändigt för att inom gemenskapen skapa betingelser liknande dem som råder på en inre marknad och därmed säkerställa att den gemensamma marknaden upprättas och fungerar väl. Sådana åtgärder bör inte hindras av restriktioner, olägenheter eller snedvridning som beror på skattebestämmelserna i medlemsstaterna. Det är därför nödvändigt att för grupper av bolag från olika medlemsstater införa skatteregler som är neutrala från konkurrenssynpunkt för att tillåta företagen att anpassa sig till den gemensamma marknadens behov, att öka sin produktivitet och att förbättra sin internationella konkurrensförmåga.

Sådana grupperingar kan leda till bildandet av koncerner med moderbolag och dotterbolag.

Gällande skattebestämmelser avseende förhållandet moderbolag och dotterbolag från olika medlemsstater varierar avsevärt från medlemsstat till medlemsstat och är generellt sett mindre fördelaktiga än de som är tillämpliga på moderbolag och dotterbolag i samma medlemsstat. Samverkan mellan bolag från olika medlemsstater missgynnas därigenom i jämförelse med samverkan mellan bolag i samma medlemsstat. Det är nödvändigt att eliminera denna nackdel genom införandet av ett gemensamt system för att underlätta grupperingar.

Då ett moderbolag i denna sin egenskap mottar utdelad vinst från ett dotterbolag, måste den stat där moderbolaget är hemmahörande

– avstå från att beskatta sådan vinst, eller

– beskatta den men låta moderbolaget från skatten avräkna den på denna vinst belöpande bolagsskatt som dotterbolaget har betalat.

Vidare är det för att åstadkomma skattemässig neutralitet nödvändigt att den vinst som ett dotterbolag delar ut till sitt moderbolag undantas från källskatt. Tyskland och Grekland bör dock på grund av sina skattesystems speciella utformning och Portugal av budgetskäl tillåtas att tillfälligtvis behålla ett källskattesystem. …”

6. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat ska tillämpa detta direktiv

– på utdelning till bolag som är hemmahörande i den medlemsstaten från dotterbolag i andra medlemsstater,

…”

7. I artikel 4.1 i direktivet, i den ursprungliga lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Då ett moderbolag i denna sin egenskap tar emot utdelning från sitt dotterbolag, skall den stat där moderbolaget är hemmahörande, såvida inte dotterbolaget har trätt i likvidation, antingen

– avstå från att beskatta sådan utdelning, eller

– beskatta den men medge moderbolaget rätt att från den skatt det har att betala avräkna den på vinsten belöpande bolagsskatt som har erlagts av dotterbolaget … dock högst intill beloppet för motsvarande inhemska skatt.”

8. I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Vinstutdelning från ett dotterbolag till moderbolaget skall, åtminstone om det senare innehar minst 25 % av kapitalet i dotterbolaget, vara befriad från källskatt.

2. Utan hinder av punkt 1 får Grekland, så länge bolagsskatt där inte tas ut på utdelad vinst, ta ut en källskatt på utdelning till moderbolag i andra medlemsstater. Skattesatsen får dock inte överstiga den skattesats som överenskommits i bilaterala dubbelbeskattningsavtal.

…”

B. Tysk rätt

9. 26 § i Körperschaftsteuergesetz (lagen om bolagsskatt), såsom den offentliggjordes den 11 mars 1991( 4 ), i dess lydelse enligt lagen av den 25 februari 1992( 5 ) och gällande fram till ändringen genom lagen av den 23 oktober 2000( 6 ), hade rubriken ”Beskattning av utländska inkomster” och hade följande lydelse i punkterna 2 och 2a:

”(2) Om ett bolag som är oinskränkt skattskyldigt … (moderbolag) visar att det utan avbrott under åtminstone tolv månader före utgången av beskattningsperioden eller den period för fastställande av inkomsten som avviker från beskattningsperioden har ägt en andel om åtminstone en tiondel av det nominella kapitalet i ett kapitalbolag som har sin ledning och sitt säte på en plats som inte omfattas av denna lags territoriella tillämpningsområde (dotterbolag) … ska, på moderbolagets begäran, den skatt på dotterbolagets vinst som belöper på den vinst som dotterbolaget delar ut till moderbolaget avräknas från moderbolagets bolagsskatt. Avräkning får ske med den skatt som dotterbolaget har betalat för det beskattningsår som utdelningen avser och som motsvarar den inhemska bolagsskatten, i den mån skatten motsvarar förhållandet mellan den vinst som tillfaller moderbolaget och dotterbolagets utdelningsbara vinst, dock högst moderbolagets andel av dotterbolagets nominella kapital … Vid beräkningen av moderbolagets inkomst ska det avräkningsbara beloppet läggas till den vinst som är hänförlig till dess andelar. …

(2a) Om ett bolag som uppfyller villkoren i artikel 2 i [direktiv 90/435], som anges i bilaga 4 till lagen om inkomstskatt, enligt ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning anses ha sitt säte i en annan medlemsstat …, ska, på begäran av moderbolaget, som visar att det utan avbrott under åtminstone tolv månader före utgången av beskattningsperioden eller den period för fastställande av inkomsten som avviker från beskattningsperioden har ägt en andel om åtminstone en tiondel av kapitalet i detta bolag, den bolagsskatt som tagits ut på den vinst som det andra bolaget har delat ut avräknas från det andra bolagets skatt på vinsten i enlighet med punkt 2 andra–sjunde meningarna, såvida denna vinst inte redan är undantagen från skatteplikt enligt ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning eller redan omfattas av en förmånlig behandling enligt punkterna 2 eller 3. …”

C. Det tysk-grekiska skatteavtalet

10. Avtalet av den 18 april 1966 mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Grekland för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande skatter på inkomst och förmögenhet samt näringsskatt( 7 ) innehåller i artikel XVII.2 bestämmelser om hur skatten ska beräknas för personer med hemvist i Tyskland.

11. I artikel XVII.2 led 2 b i detta dubbelbeskattningsavtal föreskrivs följande:

”Vad beträffar inkomster från utdelning som betalas till ett kapitalbolag med hemvist i Tyskland av ett aktiebolag med hemvist i Grekland, ska emellertid 30 procent av bruttoutdelningen avräknas från den tyska skatten, men endast om [aa)] det tyska kapitalbolaget innehar minst 25 procent av de röstberättigade andelarna i det grekiska aktiebolaget och [bb)] det grekiska aktiebolaget erhåller sina intäkter uteslutande eller nästan uteslutande från … produktion eller försäljning av varor eller handelsvaror eller tillhandahållande av tjänster … .”

III. Bakgrund till tvisten, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12. SA är ett aktiebolag med hemvist i Tyskland. Det var ensam aktieägare i det tyska aktiebolaget C SA fram till fusionen med detta bolag år 1997. C SA innehade vid denna tidpunkt 76,8 procent av aktierna i aktiebolaget AE, med hemvist i Grekland. Till följd av fusionen överfördes dessa aktier till SA, vars ägarandel i AE år 1999 hade ökat till 93,1 procent.

13. SA och C SA redovisade skattemässiga underskott under åren 1993–2001 respektive 1993–1996.

14. Den utdelning som AE lämnade till C SA och, från och med år 1997, till SA hade beskattats med bolagsskatt i Grekland.

15. Vid fastställandet av bolagsskatten för C SA och SA i Tyskland för beskattningsåren 1993–2001 beaktade skattemyndigheten, vid beräkningen av det skattemässiga resultatet, som var negativt, de bruttoutdelningar som de båda bolagen hade erhållit. Däremot beaktade skattemyndigheten inte den skatt som AE hade betalat i Grekland på den vinst som delats ut till C SA och därefter till SA, vare sig under de år då utdelningarna erhölls eller under det första beskattningsår då SA redovisade vinst, det vill säga år 2002.

16. Efter att utan framgång ha begärt omprövning hos skattemyndigheten av taxeringsbesluten för åren 1997–1999 och 2002 överklagade SA dessa beslut till Niedersächsisches Finanzgericht (Skattedomstolen i delstaten Niedersachsen, Tyskland). Sedan denna domstol ogillat överklagandena genom dom av den 14 december 2021 överklagade SA domen till Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.

17. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 utgör hinder för att neka uppskov med avräkningen av utländsk skatt på utdelning från ett dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat till ett moderbolag, när uppskovet skulle innebära att avräkningen kan göras från den skatt som ska betalas för en senare beskattningsperiod. Om direktivet ska tolkas så, att det kräver att ett sådant uppskov medges, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en direkt rätt till uppskjuten avräkning av sådan skatt i denna situation kan följa av artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 eller grundas på etableringsfriheten. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida samma rätt till uppskjuten avräkning av utländsk skatt föreligger när det gäller utdelning från ett dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat, om utdelningen inte har erhållits direkt av moderbolaget, utan av dess helägda inhemska dotterbolag, som också endast hade redovisat underskott innan det fusionerades med moderbolaget.

18. Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1. Utgör artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett dotterbolag som är hemmahörande i en annan medlemsstat i Europeiska unionen till ett i landet hemmahörande moderbolag som redovisar underskott medför att moderbolagets överförbara underskott minskas med ett belopp som motsvarar denna utdelning, men att den skatt som dotterbolaget erlagt på utdelningen inte avräknas vare sig det år då utdelningen mottas eller det år då moderbolaget redovisar vinst som överstiger de underskott som förts över från tidigare år?

2. För det fall att den första frågan besvaras jakande:

Ger direktivet en direkt rätt till avräkning av skatt i form av ett uppskov med avräkning när en medlemsstat, för att införliva direktiv 90/435 med nationell rätt, har valt det avräkningssystem som föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 och denna medlemsstat inte har utformat avräkningen i enlighet med direktivet på grund av att den uteslutande gör en avräkning av skatt det år då utdelningen mottas, trots att utdelningen, på grund av de möjligheter att föra över underskott som föreskrivs i nationell rätt, även kan beskattas under senare beskattningsperioder?

3. Om direktiv 90/435 inte ger någon direkt rätt till uppskov med avräkningen (fråga 1 och fråga 2):

Uppkommer en sådan rätt till följd av ett åsidosättande av etableringsfriheten (artikel 52 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i dess lydelse enligt Maastrichtfördraget, eller artikel 43 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget, nu artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget)?

4. Ska frågorna 1, 2 och 3 bedömas annorlunda när det gäller utdelning som moderbolaget inte har erhållit direkt, utan som dess helägda dotterbolag har erhållit, som också endast har redovisat underskott (i förevarande fall: åren 1993–1996), innan dotterbolaget fusionerade med moderbolaget, varvid dotterbolagets överförbara underskott överfördes till moderbolaget?”

IV. Förfarandet vid EU-domstolen

19. Beslutet om hänskjutande av den 26 mars 2025 inkom till domstolens kansli den 13 augusti 2025.

20. Klaganden i det nationella målet, den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden inom den frist som föreskrivs i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

21. Vid administrativt plenum den 24 juni 2026 beslutade domstolen att inte hålla någon muntlig förhandling.

V. Rättslig bedömning

A. Inledande anmärkningar

22. Förevarande mål rör vid första anblicken en teknisk fråga inom bolagsskatterätten. I grunden aktualiserar målet emellertid en principiell fråga om hur gränsöverskridande moder–dotterbolagsförhållanden ska behandlas enligt unionsrätten. Det ska fastställas huruvida vinster som ett dotterbolag har gjort i en medlemsstat och delat ut till sitt moderbolag i en annan medlemsstat kan bli föremål för ekonomisk dubbelbeskattning på grund av denna gränsöverskridande bolagsstruktur. Såsom framgår bland annat av tredje och fjärde skälen i direktiv 90/435 och av systematiken i artikel 4.1 i direktivet syftar direktivet till att undanröja de skattemässiga nackdelar som gränsöverskridande moder–dotterbolagsförhållanden är förenade med och till att undvika ekonomisk dubbelbeskattning av utdelade vinster.( 8 )

23. Artikel 4.1 i direktivet ger den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande möjlighet att välja mellan två metoder för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning .( 9 ) Medlemsstaten kan antingen avstå från att beskatta den utdelade vinsten eller beskatta den och samtidigt medge avräkning för den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst. Om en medlemsstat väljer avräkningsmetoden måste dock reglerna för avräkningen säkerställa att den skattelättnad som föreskrivs i direktivet faktiskt får avsedd verkan.

24. Förevarande mål rör i detta hänseende en särskild situation. Den utdelade vinsten medförde inte någon omedelbar skattebelastning under det år då den erhölls, eftersom moderbolaget redovisade skattemässiga underskott. Utdelningen minskade emellertid moderbolagets överförbara underskott och kunde därmed leda till en högre skattebelastning under en senare beskattningsperiod. Det ska därför fastställas huruvida avräkning av den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst kan nekas definitivt, trots att den utdelade vinsten får skattemässiga konsekvenser vid en senare tidpunkt i den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande.

25. I enlighet med domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att inriktas på de två första tolkningsfrågorna. Jag kommer först( 10 )att pröva huruvida artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning. Därefter( 11 ) kommer jag att undersöka huruvida moderbolaget kan åberopa denna bestämmelse direkt vid nationella domstolar. Som jag kommer att redogöra för nedan anser jag att den första frågan ska besvaras jakande. Direktivet kräver visserligen varken att någon återbetalning görs under det år då bolaget redovisar underskott eller att avräkning medges med ett belopp som överstiger motsvarande inhemska skatt. Det utgör emellertid hinder för att rätten till avräkning definitivt går förlorad när den utdelade vinsten får skattemässiga konsekvenser under en senare beskattningsperiod till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

B. Den första frågan

26. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat minskar de överförbara underskotten hos ett i landet hemmahörande moderbolag som redovisar skattemässiga underskott under det år då utdelningen erhålls, samtidigt som den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten inte kan avräknas vare sig under det år då utdelningen erhålls eller under den senare beskattningsperiod då moderbolaget redovisar en vinst som överstiger de underskott som förts vidare.

27. Denna fråga gäller inte den allmänna utformningen av de nationella reglerna om överföring av underskott. Frågan gäller inte heller huruvida medlemsstaterna i samtliga fall är skyldiga att medge återbetalning av utländsk skatt när ett moderbolag redovisar underskott under det år då utdelningen erhålls. Frågan gäller snarare det specifika samspelet mellan två mekanismer, nämligen dels den avräkningsmetod som föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435, dels en nationell lagstiftning om överföring av underskott enligt vilken den utdelade vinsten minskar moderbolagets överförbara underskott under det år då utdelningen erhålls och därmed kan få skattemässiga konsekvenser under senare beskattningsperioder.

28. Denna beskrivning motsvarar också den hänskjutande domstolens fråga. Den hänskjutande domstolen utgår från att beskattningen av den utdelade vinsten, på grund av de möjligheter att föra över underskott som föreskrivs i nationell rätt, inte nödvändigtvis behöver ske under det år då utdelningen erhålls, utan även kan ske under en senare beskattningsperiod. Att utdelningen får skattemässiga konsekvenser först vid en senare tidpunkt är således inte enbart en följd av en abstrakt unionsrättslig bedömning, utan utgör utgångspunkten för tolkningsfrågan.

29. I det nationella målet beror problemet på att utdelningen från det grekiska dotterbolaget beaktades vid beräkningen av de tyska bolagens skattemässiga resultat enligt tysk skattelagstiftning. Eftersom dessa bolag redovisade underskott under de aktuella åren behövde de inte betala någon tysk bolagsskatt under de år då utdelningen erhölls, och det fanns därmed ingen skatt som den skatt som betalats i Grekland omedelbart kunde avräknas från. Utdelningen var emellertid inte utan skattemässiga konsekvenser. Utdelningen minskade de överförbara underskotten och kunde därmed leda till en högre skattebelastning i Tyskland under en senare beskattningsperiod.

30. För att besvara denna fråga ska jag först erinra om det system som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 90/435. Enligt denna bestämmelse ska den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande välja en av två metoder för beskattning av vinst som moderbolaget erhåller i form av utdelning på grund av sitt innehav i dotterbolaget. Medlemsstaten kan antingen avstå från att beskatta den utdelade vinsten eller beskatta den och samtidigt medge att moderbolaget avräknar den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt.

31. Dessa två metoder skiljer sig åt i fråga om hur de fungerar. Enligt undantagandemetoden beskattas den utdelade vinsten inte hos moderbolaget. Enligt avräkningsmetoden ingår däremot denna vinst i princip i moderbolagets beskattningsunderlag. Den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten avräknas emellertid från den skatt som ska betalas i den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande. Båda metoderna har samma syfte , nämligen att undvika att vinst som ett dotterbolag har gjort och delat ut till sitt moderbolag blir föremål för ekonomisk dubbelbeskattning när det är fråga om gränsöverskridande moder–dotterbolagsförhållanden.( 12 )

32. I förevarande fall är det ostridigt att Tyskland under den relevanta perioden hade valt den andra metoden. Tyskland var således inte enligt unionsrätten skyldigt att redan från början undanta den vinst som det grekiska dotterbolaget hade delat ut från beskattning. Direktiv 90/435 ger medlemsstaterna en valmöjlighet i detta avseende. När en medlemsstat väljer avräkningsmetoden måste dock reglerna för avräkningen vara utformade så att de faktiskt säkerställer skattelättnaden som eftersträvas med artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet.

33. Den första tolkningsfrågan kräver således inte någon prövning av huruvida Tyskland borde ha valt undantagandemetoden. Det ska snarare prövas huruvida en medlemsstat som har valt avräkningsmetoden definitivt kan neka avräkning när den utdelade vinsten inte medför någon omedelbar skattebelastning under det år då utdelningen erhålls, eftersom moderbolaget redovisar skattemässiga underskott, men samtidigt minskar de överförbara underskotten och därmed kan leda till en högre skattebelastning i den berörda medlemsstaten under en senare beskattningsperiod.

34. Denna prövning ska göras mot bakgrund av ordalydelsen, systematiken i och syftet med artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435. Hänsyn ska även tas till domstolens praxis avseende den konkreta verkan av nationella mekanismer som syftar till att undvika ekonomisk dubbelbeskattning.

35. Vad först gäller ordalydelsen föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet att den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande, om den utdelade vinsten beskattas, ska medge att moderbolaget avräknar den skatt som dotterbolaget har erlagt på denna vinst, dock högst intill beloppet för motsvarande inhemska skatt. Denna formulering innebär en tydlig begränsning av det belopp som får avräknas.

36. Begränsningen innebär att den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande inte är skyldig att medge obegränsad avräkning av utländsk skatt. Medlemsstaten är i synnerhet inte skyldig att medge avräkning eller återbetalning med ett belopp som överstiger den skatt som enligt dess egen skattelagstiftning belöper på samma utdelade vinst. Artikel 4.1 andra strecksatsen innebär således varken någon skyldighet att helt undanröja varje utländsk skattebelastning eller någon skyldighet att återbetala ett överskjutande belopp av utländsk skatt.( 13 )

37. Uttrycket ”högst intill beloppet för motsvarande inhemska skatt” innebär emellertid enligt sin ordalydelse en beloppsmässig och inte en tidsmässig begränsning . Det anger i vilken utsträckning den skatt som dotterbolaget har betalat ska avräknas. Det föreskrivs däremot inte uttryckligen att avräkning endast får ske under den beskattningsperiod då utdelningen erhölls. Ordalydelsen ger således inte något definitivt svar på frågan om när avräkning får ske.

38. Denna fråga är avgörande i förevarande mål. Under det år då utdelningen erhölls behövde moderbolaget inte betala någon tysk bolagsskatt, eftersom det redovisade underskott. Av detta kan emellertid inte utan vidare slutsatsen dras att avräkning kan nekas definitivt. Utdelningen beaktades nämligen i det tyska skattesystemet. Den minskade de överförbara underskotten och kunde därmed leda till högre skatt i Tyskland under en senare beskattningsperiod. Den inhemska skattebelastningen hänförlig till utdelningen undanröjdes således inte, utan sköts endast upp.

39. Ordalydelsen i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 utgör således inte hinder för en tolkning enligt vilken avräkningen måste kunna få verkan under en senare beskattningsperiod i en sådan situation. Begränsningen till beloppet för motsvarande inhemska skatt iakttas då fortfarande. Det krävs inte någon avräkning med ett belopp som överstiger den tyska skatten, utan endast att avräkning medges i den utsträckning som den utdelade vinsten till följd av minskningen av de överförbara underskotten ger upphov till en motsvarande skattebelastning i Tyskland under en senare beskattningsperiod.

40. Denna tolkning bekräftas av systematiken i artikel 4.1 i direktivet. Undantagandemetoden och avräkningsmetoden är enligt denna bestämmelse utformade som två alternativa sätt att undvika ekonomisk dubbelbeskattning. Det är den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande som har att välja mellan dessa två metoder. Denna valfrihet innebär emellertid inte att medlemsstaten får utforma den valda metoden på ett sätt som innebär att den i en viss kategori av fall förlorar sin funktion att medge skattelättnad.

41. När en medlemsstat väljer avräkningsmetoden är rätten att avräkna den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten en nödvändig följd av att denna vinst beskattas hos moderbolaget. När de skattemässiga konsekvenserna av den utdelade vinsten skjuts upp till följd av nationella regler om överföring av underskott, måste även möjligheten att avräkna denna skatt kunna följa med till den tidpunkt då dessa konsekvenser uppstår.( 14 ) I annat fall skulle utdelningens negativa skattemässiga konsekvenser beaktas under flera beskattningsperioder, medan motsvarande skattelättnad skulle vara begränsad till en beskattningsperiod då den på grund av det skattemässiga underskottet med nödvändighet inte får någon verkan.

42. Ett sådant resultat skulle vara svårt att förena med systematiken i direktiv 90/435. Det skulle innebära att avräkningsmetoden inte fungerar som ett effektivt sätt att undvika ekonomisk dubbelbeskattning i fall då bolaget redovisar underskott. Utdelningen skulle beaktas hos moderbolaget och minska de överförbara underskotten, samtidigt som den skatt som dotterbolaget har betalat på samma vinst aldrig skulle få avräknas.

43. Denna slutsats stöds av domstolens praxis avseende artikel 4.1 första strecksatsen i direktivet. Det är riktigt att denna rättspraxis direkt avser undantagandemetoden. Den är emellertid av stor betydelse för förevarande mål, eftersom den visar att domstolen vid tillämpningen av artikel 4.1 inte bara beaktar den formella utformningen av en nationell skatteordning, utan även dess konkreta skattemässiga konsekvenser.

44. Detta framgår särskilt tydligt av domen i målet Cobelfret( 15 ). I det målet hade domstolen att bedöma en belgisk lagstiftning enligt vilken utdelning som ett moderbolag erhöll från sitt dotterbolag först räknades in i moderbolagets beskattningsunderlag. Därefter medgavs i princip ett avdrag för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning. Detta avdrag kunde emellertid endast utnyttjas i den utsträckning som moderbolaget redovisade beskattningsbar vinst under det aktuella beskattningsåret. När moderbolaget redovisade skattemässigt underskott kunde avdraget i praktiken inte göras. Utdelningen minskade då de överförbara underskotten och kunde därmed leda till en högre skattebelastning under senare beskattningsår.

45. Domstolen fann att dessa skattemässiga konsekvenser var oförenliga med artikel 4.1 första strecksatsen i direktivet. Det var inte tillräckligt att den nationella lagstiftningen formellt föreskrev en mekanism för skattelättnad. Avgörande var i stället att denna mekanism inte säkerställde att utdelningen undantogs från beskattning när moderbolaget redovisade underskott. Eftersom utdelningen minskade de överförbara underskotten kunde den få negativa skattemässiga konsekvenser under senare beskattningsperioder. Den skattelättnad som föreskrivs i direktivet fick inte vara beroende av huruvida moderbolaget under det år då utdelningen erhölls hade tillräckligt stora beskattningsbara vinster.

46. Denna rättspraxis bekräftades i målet KBC Bank( 16 ). Även i det målet var det fråga om den belgiska lagstiftningen om definitivt beskattade inkomster och huruvida den förmån som garanteras genom artikel 4.1 i direktiv 90/435 faktiskt säkerställdes när moderbolaget redovisade underskott. Domstolen prövade återigen huruvida utdelningen minskade moderbolagets överförbara underskott och om skattelättnaden därmed i praktiken gick förlorad. Domstolen bekräftade därmed att samspelet mellan den skattemässiga behandlingen av utdelning och de nationella reglerna om överföring av underskott kunde vara avgörande för bedömningen enligt unionsrätten.

47. I domen i målet Brussels Securities( 17 ) vidareutvecklade domstolen detta synsätt. Det målet rörde den ordning i vilken olika skatteavdrag skulle göras enligt nationell rätt. Denna ordning kunde medföra att det avdrag som syftade till att säkerställa att utdelningen undantogs från beskattning gjordes först och därmed minskade, eller till och med helt förbrukade, beskattningsunderlaget, vilket innebar att moderbolaget helt eller delvis gick miste om andra skatteförmåner. Domstolen fäste återigen vikt inte bara vid att det formellt fanns en nationell mekanism för skattelättnad, utan även vid hur denna fungerade i praktiken. En nationell lagstiftning får inte hindra den skattelättnad som föreskrivs i direktiv 90/435 genom det sätt på vilket den tekniskt samordnas med andra skattemekanismer.

48. Av denna rättspraxis följer en allmän metodologisk princip. Artikel 4.1 i direktiv 90/435 skyddar inte bara mot en öppen och omedelbar beskattning av utdelad vinst. Bestämmelsen kräver även att den nationella mekanism som syftar till att undvika ekonomisk dubbelbeskattning inte förlorar sin faktiska verkan till följd av regler om överföring av underskott eller om den ordning i vilken olika avdrag ska göras. Det är inte bara av betydelse att den nationella lagstiftningen formellt föreskriver undantagande eller avräkning, utan även huruvida skattelättnaden faktiskt säkerställs under de konkreta skattemässiga omständigheterna.

49. Detta resonemang kan överföras på avräkningsmetoden, som är aktuell i förevarande mål. Denna metod skiljer sig visserligen tekniskt sett från undantagandemetoden. Vid tillämpningen av den sistnämnda metoden får utdelningen inte beskattas hos moderbolaget. Vid tillämpningen av avräkningsmetoden får utdelningen beskattas, men endast under förutsättning att den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst beaktas upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt. I båda fallen är syftet dock detsamma, nämligen att undvika ekonomisk dubbelbeskattning av utdelad vinst.

50. Om en nationell lagstiftning vid tillämpningen av undantagandemetoden således är otillåten när den formellt medger skattelättnad för utdelningen men samtidigt tillåter att den får skattemässiga konsekvenser under senare beskattningsperioder genom en minskning av de överförbara underskotten, kan bedömningen inte bli en annan vid tillämpningen av avräkningsmetoden, när utdelningen minskar de överförbara underskotten samtidigt som den motsvarande skatt som dotterbolaget har betalat aldrig får avräknas. I båda fallen består den effekt som är relevant vid bedömningen enligt unionsrätten i att utdelningen inte ger upphov till någon skatt att betala för det beskattningsår då underskottet uppkommer, men leder till en högre skattebelastning under en senare beskattningsperiod till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

51. Att detta resonemang kan tillämpas även på avräkningsmetoden motsägs inte av rättspraxis avseende denna metod, utan ligger i linje med de principer som följer av den. I domarna i målen Test Claimants in the FII Group Litigation, Accor samt Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen( 18 ) har domstolen godtagit att avräkningsmetoden i princip kan utgöra ett tillåtet sätt att undvika ekonomisk dubbelbeskattning av utdelad vinst. Unionsrätten ålägger således inte medlemsstaterna någon allmän skyldighet att välja undantagandemetoden. När en medlemsstat väljer avräkningsmetoden får den i princip begränsa avräkningen av den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten till beloppet för motsvarande inhemska skatt.( 19 )

52. Denna rättspraxis är av betydelse för förevarande mål i två avseenden. För det första bekräftar den att Tyskland inte var skyldigt att redan från början undanta utdelningen från det grekiska dotterbolaget från beskattning. För det andra klargör den gränserna för den skyldighet som följer av unionsrätten. Den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande är inte skyldig att medge avräkning eller återbetalning av skatt som betalats i utlandet till den del denna överstiger beloppet för motsvarande inhemska skatt. Avräkningsmetoden kräver således inte att all utländsk skattebelastning neutraliseras fullt ut och i synnerhet inte att överskjutande utländsk skatt återbetalas.

53. Den fråga som aktualiserats i förevarande mål är emellertid inte därmed slutligt avgjord. Den gäller inte avräkningens storlek, utan möjligheten att faktiskt utnyttja avräkningen över tid i en situation där den utdelade vinsten visserligen inte ger upphov till någon omedelbar skattebelastning under det år då utdelningen erhålls, men minskar de överförbara underskotten och därmed kan leda till en högre inhemsk skattebelastning under en senare beskattningsperiod. Det är just i detta avseende som hänsyn måste tas till hur den valda metoden fungerar i praktiken.

54. Den tolkning som jag föreslår här går således inte längre än vad som följer av rättspraxis från dom av den 12 december 2006, Test Claimants in the FII Group Litigation (C‑446/04, EU:C:2006:774), dom av den 15 september 2011, Accor (C‑310/09, EU:C:2011:581), och dom av den 10 februair 2011, Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen (C‑436/08 och C‑437/08, EU:C:2011:61). Den innebär varken något krav på återbetalning under det år då underskottet uppkommer eller på avräkning med ett belopp som överstiger motsvarande inhemska skatt. Den kräver endast att möjligheten till avräkning bevaras i den mån den utdelade vinsten leder till en motsvarande inhemsk skattebelastning under en senare beskattningsperiod till följd av att de överförbara underskotten har minskat.( 20 ) En avräkning som på detta begränsade sätt kan göras under flera beskattningsperioder syftar inte till att ge någon ytterligare förmån, utan till att säkerställa den skattelättnad som föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435.

55. Denna tolkning är även förenlig med syftet med direktiv 90/435. Direktivet syftar till att undanröja de skattemässiga nackdelar som moder- och dotterbolag i olika medlemsstater kan drabbas av jämfört med rent inhemska koncerner. Dess huvudsakliga syfte är att undvika ekonomisk dubbelbeskattning av utdelad vinst och därigenom underlätta gränsöverskridande koncernstrukturer på den inre marknaden.

56. Ekonomisk dubbelbeskattning föreligger när samma vinst beskattas hos olika skattskyldiga. Så är fallet när vinsten först beskattas hos dotterbolaget och därefter ger upphov till ytterligare en skattebelastning i den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande. Artikel 4.1 i direktivet syftar just till att förhindra att en sådan dubbel skattebelastning kvarstår vid gränsöverskridande vinstutdelningar.

57. I en situation som den i det nationella målet behöver skattebelastningen i moderbolagets medlemsstat inte nödvändigtvis uppkomma under det år då utdelningen erhålls. Den kan tvärtom uppkomma först senare till följd av att utdelningen minskar moderbolagets överförbara underskott. Denna minskning innebär att moderbolaget kan göra underskottsavdrag med ett lägre belopp under en senare beskattningsperiod och därmed blir skyldigt att betala högre skatt. Utdelningen är således inte skattemässigt neutral. Den får helt enkelt skattemässiga konsekvenser först under en senare beskattningsperiod.

58. Om den skatt som dotterbolaget har betalat på denna utdelning inte fick avräknas under den senare beskattningsperioden, skulle den ekonomiska dubbelbeskattningen kvarstå. Den vinst som redan har beskattats hos dotterbolaget skulle därmed även leda till en senare skattebelastning i moderbolagets medlemsstat till följd av att de överförbara underskotten har minskat. Avsaknaden av avräkning skulle således leda till just den dubbla ekonomiska belastning som artikel 4.1 i direktiv 90/435 syftar till att undvika.

59. Även principen om ändamålsenlig verkan talar för denna slutsats. Artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet skulle till stor del förlora sin verkan i situationer där moderbolaget redovisar underskott, om avräkning endast var möjlig under det år då utdelningen erhålls och möjligheten till avräkning gick definitivt förlorad när det inte finns någon inhemsk skatt att betala för detta år på grund av att bolaget inte redovisar ett positivt skattemässigt resultat. En sådan tolkning skulle innebära att avräkningen inte får någon verkan i de fall där utdelningen visserligen inte ger upphov till någon omedelbar skattebetalning, men senare får negativa skattemässiga konsekvenser genom att minska de överförbara underskotten.

60. Även om medlemsstaterna är behöriga att fastställa de närmare tekniska villkoren för avräkningen, måste dessa villkor säkerställa den skattelättnad som föreskrivs i unionsrätten.( 21 ) Villkoren får inte medföra att utdelningens negativa skattemässiga konsekvenser beaktas under flera beskattningsperioder, samtidigt som den skattelättnad som avräkningen innebär definitivt begränsas till en period då avräkningen inte kan utnyttjas på grund av att bolaget redovisar underskott.

61. Den av den tyska regeringen åberopade principen om beskattningsårets slutenhet föranleder inte någon annan bedömning. Även om bolagsskatten i princip fastställs separat för varje beskattningsperiod, föreskriver den nationella skattelagstiftningen själv, genom reglerna om överföring av underskott, ett samband mellan olika beskattningsperioder. När den utdelade vinsten genom denna mekanism minskar de underskott som kan föras vidare och därmed kan leda till en högre skattebelastning under senare år, kan principen om beskattningsårets slutenhet inte åberopas som skäl för att definitivt utesluta avräkning av den skatt som belöper på samma vinst. Om utdelningens negativa skattemässiga konsekvenser beaktas under flera beskattningsperioder, kan den skattelättnad som avräkningen innebär inte, enbart med hänvisning till principen om beskattningsårets slutenhet, begränsas till en beskattningsperiod då avräkningen inte kan utnyttjas på grund av att bolaget redovisar underskott.

62. I annat fall skulle den nationella lagstiftningen endast ensidigt beakta förskjutningen i tiden. Utdelningen skulle minska möjligheten att utnyttja underskotten under senare år och därmed leda till en högre skattebelastning under dessa år. Den skatt som dotterbolaget har betalat på utdelningen skulle däremot inte kunna beaktas inom samma tidsram. En sådan asymmetri skulle vara oförenlig med det krav på en faktisk skattelättnad som följer av artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435.

63. Denna lösning respekterar således även den begränsning som uttryckligen föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i detta direktiv. Samtidigt säkerställer den att den avräkningsmetod som medlemsstaten har valt inte förlorar sin ändamålsenliga verkan i situationer där bolaget redovisar underskott. Den ligger därmed i linje med synsättet att avräkning måste kunna ske under flera beskattningsperioder när de skattemässiga konsekvenserna av den utdelade vinsten uppkommer under flera perioder.

64. I det nationella målet beaktades den vinst som det grekiska dotterbolaget hade delat ut vid fastställandet av de tyska bolagens skattemässiga resultat. Eftersom dessa bolag redovisade underskott kunde den grekiska skatt som belöpte på denna vinst inte omedelbart avräknas från den tyska bolagsskatten under det år då utdelningen erhölls. Samtidigt minskade emellertid utdelningen de överförbara underskotten. Den kunde därmed leda till en högre skattebelastning i Tyskland under en senare beskattningsperiod.

65. Eftersom den tyska lagstiftningen inte föreskrev någon möjlighet att skjuta upp avräkningen till denna senare beskattningsperiod, gick möjligheten att avräkna den grekiska skatt som belöpte på samma vinst definitivt förlorad. Den tyska lagstiftningen har således beaktat utdelningens negativa skattemässiga konsekvenser genom reglerna om överföring av underskott, samtidigt som den definitivt har uteslutit motsvarande skattelättnad genom avräkning.

66. Under dessa omständigheter säkerställer en sådan lagstiftning inte att ekonomisk dubbelbeskattning undviks, såsom krävs enligt artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435.

67. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat minskar de överförbara underskotten hos ett i landet hemmahörande moderbolag som redovisar skattemässiga underskott under det år då utdelningen erhålls, samtidigt som den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten inte kan avräknas, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt, vare sig under det år då utdelningen erhålls eller under en senare beskattningsperiod då den utdelade vinsten leder till en motsvarande inhemsk skattebelastning till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

C. Den andra frågan

68. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida ett moderbolag, om den första tolkningsfrågan besvaras jakande, direkt kan åberopa artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 vid nationella domstolar för att få till stånd en uppskjuten avräkning av den skatt som dess dotterbolag i en annan medlemsstat har betalat på den utdelade vinsten, när den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande har valt avräkningsmetoden men inte har utformat den i enlighet med direktivets krav.

69. Denna fråga uppkommer eftersom den nationella lagstiftningen, enligt den hänskjutande domstolens uppgifter, visserligen föreskrev avräkning av utländsk skatt under det år då utdelningen erhölls, men inte medgav att avräkningen sköts upp till en senare beskattningsperiod. Om den första tolkningsfrågan besvaras på det sätt som jag har föreslagit ovan, följer härav att artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet inte har införlivats på ett tillräckligt sätt. Det ska således prövas huruvida moderbolaget direkt kan göra gällande den skyldighet som följer av unionsrätten gentemot skattemyndigheten. En sådan möjlighet att åberopa direktivet direkt föreligger emellertid endast om det inte går att säkerställa det resultat som föreskrivs i direktiv 90/435 genom en direktivkonform tolkning av den nationella lagstiftningen.

70. Enligt fast rättspraxis har enskilda rätt att åberopa bestämmelser i ett direktiv gentemot staten, när dessa bestämmelser med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa och medlemsstaten antingen har underlåtit att införliva direktivet med nationell rätt inom tidsfristen eller inte har införlivat det på ett korrekt sätt.( 22 ) Detta gäller även på skatteområdet när en skattskyldig åberopar en bestämmelse i ett direktiv gentemot skattemyndigheten, det vill säga gentemot staten.

71. Det ska således prövas huruvida artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 uppfyller dessa villkor. I detta avseende ska det först och främst beaktas att artikel 4.1 i direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att välja mellan två metoder. Den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande kan antingen avstå från att beskatta den utdelade vinsten eller beskatta den och samtidigt medge avräkning av den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst. Denna valmöjlighet hindrar emellertid inte att bestämmelsen har direkt effekt, när medlemsstaten väl har gjort sitt val.( 23 )

72. I det nationella målet är det ostridigt att Tyskland under den aktuella perioden hade valt avräkningsmetoden. Det system som föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 var således tillämpligt på de aktuella vinstutdelningarna. Medlemsstaten hade därmed utnyttjat sin valmöjlighet. Frågan om direkt effekt ska därför inte längre bedömas abstrakt med utgångspunkt i de båda metoderna, utan konkret mot bakgrund av den skyldighet som följer av den valda metoden, det vill säga avräkningsmetoden.

73. Den omständigheten att artikel 4.1 i direktivet initialt ger medlemsstaterna en valmöjlighet innebär inte att den valda metoden saknar precision. När medlemsstaten väl har gjort sitt val kan den inte längre åberopa den valfrihet som direktivet ger den för att begränsa verkan av den metod som den har valt. I annat fall skulle direktivets ändamålsenliga verkan kunna äventyras just i de fall då medlemsstaten visserligen har valt avräkningsmetoden, men har reglerat dess tillämpning på ett ofullständigt sätt.

74. Den skyldighet som följer av artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet är tillräckligt precis. I denna bestämmelse föreskrivs att den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande, om den utdelade vinsten beskattas, ska medge att moderbolaget avräknar den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt. Innehållet i denna skyldighet kan således klart fastställas . Medlemsstaten får beskatta utdelningen, men måste beakta den skatt som dotterbolaget har betalat på samma vinst, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt.

75. Denna bestämmelse är också ovillkorlig . Den innebär inte att skyldigheten att medge avräkning är beroende av att unionsinstitutionerna vidtar ytterligare åtgärder. När medlemsstaten väl har gjort sitt val är skyldigheten inte heller beroende av något ytterligare villkor enligt unionsrätten. Även om medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de närmare tekniska villkoren för avräkningen, avser detta utrymme hur skyldigheten ska genomföras, inte dess kärna. Detta utrymme medger framför allt inte att avräkning definitivt utesluts i en kategori av fall där den utdelade vinsten får skattemässiga konsekvenser under en senare beskattningsperiod till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

76. Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att behovet av avräkning över flera beskattningsperioder i förevarande fall följer av samspelet mellan artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 och de nationella reglerna om överföring av underskott. Möjligheten att föra underskott vidare utgör inte något ytterligare villkor som enligt unionsrätten måste vara uppfyllt för att den åberopade rättigheten ska uppkomma. Överföringen av underskott ingår snarare i det nationella skatterättsliga regelverk inom vilket medlemsstaten tillämpar den valda metoden, det vill säga avräkning. När detta nationella regelverk innebär att den utdelade vinsten inte ökar den inhemska skattebelastningen under det år då utdelningen erhålls, utan först under en senare beskattningsperiod, måste den avräkning som föreskrivs i unionsrätten medges under denna tidsperiod.

77. Den omständigheten att begreppet uppskjuten avräkning inte uttryckligen nämns i direktivet föranleder inte någon annan slutsats. I en sådan situation som den nu aktuella ska uppskjuten avräkning inte betraktas som en självständig förmån utan anknytning till direktivet. Uppskjuten avräkning är snarare det sätt på vilket den avräkning som föreskrivs i artikel 4.1 andra strecksatsen med nödvändighet måste ske för att få avsedd verkan när den motsvarande inhemska skattebelastningen inte uppkommer under det år då utdelningen erhålls, utan först under en senare beskattningsperiod.

78. Den direkt åberopbara rätten innebär således inte något krav på att ett allmänt system för uppskjuten avräkning ska inrättas fristående från nationell rätt. Den innebär endast en rätt att kräva att medlemsstaten fullgör sin skyldighet enligt unionsrätten att säkerställa att den valda metoden, det vill säga avräkningsmetoden, får verkan i det konkreta fallet. Den nationella domstolen behöver inte fastställa de tekniska detaljerna i ett nytt avräkningssystem, utan endast förhindra att nationella bestämmelser tillämpas på ett sätt som definitivt omöjliggör den avräkning som ska medges enligt artikel 4.1 andra strecksatsen.

79. Detta synsätt överensstämmer med det föreslagna svaret på den första tolkningsfrågan. När den utdelade vinsten minskar moderbolagets överförbara underskott och därmed leder till en motsvarande inhemsk skattebelastning under en senare beskattningsperiod, kan den skatt som dotterbolaget har betalat på denna vinst inte slutgiltigt lämnas utan avseende. I en sådan situation utgör avräkning under flera beskattningsperioder inte någon ytterligare förmån som följer av unionsrätten, utan en praktisk konsekvens av den skyldighet som medlemsstaten har åtagit sig genom att välja avräkningsmetoden.

80. Eftersom den nationella lagstiftningen, enligt den hänskjutande domstolens uppgifter, inte innehöll någon rättslig grund för att medge sådan avräkning under flera beskattningsperioder, kan artikel 4.1 andra strecksatsen i direktivet endast få ändamålsenlig verkan om moderbolaget kan åberopa denna bestämmelse direkt. I annat fall skulle den skattelättnad som föreskrivs i direktivet inte få någon verkan just i den situation där den enligt unionsrätten krävs, mot bakgrund av det föreslagna svaret på den första tolkningsfrågan.

81. Den begränsning som föreskrivs i direktivet respekteras emellertid fortfarande. Moderbolaget kan endast åberopa artikel 4.1 andra strecksatsen för att få avräkning upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt. Bestämmelsens direkta effekt ger varken någon rätt till återbetalning av överskjutande utländsk skatt eller någon rätt till avräkning med ett belopp som överstiger den inhemska skatt som belöper på den aktuella utdelade vinsten.

82. Av detta följer inte heller nödvändigtvis något krav på återbetalning under det år då underskottet uppkommer. Den rätt som kan åberopas direkt syftar snarare till att avräkning faktiskt medges i enlighet med artikel 4.1 andra strecksatsen. När den motsvarande inhemska skattebelastningen, till följd av de nationella reglerna om överföring av underskott, uppkommer först under en senare beskattningsperiod, måste det vara möjligt att åberopa rätten till avräkning även under denna senare period, upp till beloppet för denna skattebelastning.

83. Detta resultat är förenligt med domstolens praxis avseende artikel 4.1 i direktivet. När det gäller undantagandemetoden har domstolen redan slagit fast att medlemsstatens skyldighet att inte beskatta den utdelade vinsten är ovillkorlig och tillräckligt precis med avseende på sitt innehåll.( 24 ) Avräkningsmetoden är visserligen utformad på ett annat sätt. När medlemsstaten väl har valt denna metod är emellertid även den skyldighet som följer av den tillräckligt klar och precis: den skatt som dotterbolaget har betalat ska avräknas upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt.

84. Den omständigheten att medlemsstaterna får reglera de tekniska detaljerna för avräkningen hindrar inte att bestämmelsen har direkt effekt. I annat fall skulle en medlemsstat kunna undandra sig den skyldighet som följer av unionsrätten just genom att utforma avräkningsmetoden på ett bristfälligt sätt. Detta skulle vara oförenligt med direktivets ändamålsenliga verkan.

85. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1 andra strecksatsen i direktiv 90/435 ska tolkas så, att ett moderbolag kan åberopa denna bestämmelse direkt gentemot den medlemsstat där det är hemmahörande, om medlemsstaten har valt avräkningsmetoden men inte har utformat den i enlighet med direktivets krav och det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med direktivet. Moderbolaget kan då under en senare beskattningsperiod få avräkna den skatt som dess dotterbolag i en annan medlemsstat har betalat på den utdelade vinsten, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt, i den mån den utdelade vinsten under denna senare beskattningsperiod leder till en motsvarande inhemsk skattebelastning till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

VI. Förslag till avgörande

86. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 4.1 andra strecksatsen i rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater

ska tolkas enligt följande:

– Den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat minskar de överförbara underskotten hos ett i landet hemmahörande moderbolag som redovisar skattemässiga underskott under det år då utdelningen erhålls, samtidigt som den skatt som dotterbolaget har betalat på den utdelade vinsten inte kan avräknas, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt, vare sig under det år då utdelningen erhålls eller under en senare beskattningsperiod då den utdelade vinsten leder till en motsvarande inhemsk skattebelastning till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

– Ett moderbolag kan åberopa denna bestämmelse direkt gentemot den medlemsstat där det är hemmahörande, om medlemsstaten har valt avräkningsmetoden men inte har utformat den i enlighet med direktivets krav och det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med direktivet. Moderbolaget kan då under en senare beskattningsperiod få avräkna den skatt som dess dotterbolag i en annan medlemsstat har betalat på den utdelade vinsten, upp till beloppet för motsvarande inhemska skatt, i den mån den utdelade vinsten under denna senare beskattningsperiod leder till en motsvarande inhemsk skattebelastning till följd av att de överförbara underskotten har minskat.

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 225, 1990, s. 6; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 25.

3 EUT L 345, 2011, s. 8.

4 Bundesgesetzblatt . 1991 I, s. 638.

5 Bundesgesetzblatt . 1992 I, s. 297.

6 Bundesgesetzblatt . 2000 I, s. 1433.

7 Bundesgesetzblatt . 1967 II, s. 852.

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Cobelfret (C‑138/07, EU:C:2009:82, punkterna 28–31), och dom av den 19 december 2019, Brussels Securities (C‑389/18, EU:C:2019:1132, punkterna 35 och 36). Beträffande begreppet ekonomisk dubbelbeskattning och dess tillämpning i förevarande mål, se punkterna 55–58 nedan.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Cobelfret (C‑138/07, EU:C:2009:82, punkt 31), och dom av den 19 december 2019, Brussels Securities (C‑389/18, EU:C:2019:1132, punkt 31). Se även dom av den 12 december 2006, Test Claimants in the FII Group Litigation (C‑446/04, EU:C:2006:774, punkterna 43 och 44).

10 Se punkt 26 och följande punkter nedan.

11 Se punkt 68 och följande punkter nedan.

12 Se punkt 22 ovan.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Test Claimants in the FII Group Litigation (C‑446/04, EU:C:2006:774, punkterna 50–52 och 57), dom av den 15 september 2011, Accor (C‑310/09, EU:C:2011:581, punkt 88), och dom av den 10 februari 2011, Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen (C‑436/08 och C‑437/08, EU:C:2011:61, punkterna 86–88).

14 Se, mer allmänt, J. Luts och W. Willems, ”Article 4: Treatment of Dividends Received”, The EU Passive Income Tax Directives , nr 4.001, 4.003 och 4.007, där författarna framhåller att artikel 4 i moder- och dotterbolagsdirektivet ålägger den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande att medge skattelättnad för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning, antingen genom undantagandemetoden eller genom avräkningsmetoden, och att en medlemsstat som har valt en av de metoder som föreskrivs i artikel 4.1 måste tillämpa denna metod i enlighet med kraven i bestämmelsen.

15 Punkterna 35–41, 45 och 57 i denna dom).

16 Beslut av den 4 juni 2009, KBC Bank och Beleggen, Risicokapitaal, Beheer (C‑439/07 och C‑499/07, EU:C:2009:339, punkterna 39 och 40).

17 Dom av den 19 december 2019, Brussels Securities (C‑389/18, EU:C:2019:1132, punkterna 37, 38, 45, 49 och 53).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Test Claimants in the FII Group Litigation (C‑446/04, EU:C:2006:774, punkterna 43, 44, 50–52 och 57), dom av den 15 september 2011, Accor (C‑310/09, EU:C:2011:581, punkt 88), och dom av den 10 februari 2011, Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen (C‑436/08 och C‑437/08, EU:C:2011:61, punkterna 86–88).

19 Se även i doktrinen M. Helminen, ”Taxation of passive income”, Research Handbook on European Union Taxation Law , s. 232–233, där det framhålls att medlemsstaterna i princip får välja mellan undantagandemetoden och avräkningsmetoden för att undanröja dubbelbeskattning av gränsöverskridande utdelningar, under förutsättning att avräkningsmetoden gör det möjligt att beakta den skatt som betalats i källstaten, upp till beloppet för den skatt som ska betalas i hemviststaten.

20 Se, för ett liknande resonemang, O. Marres, ”The Parent-Subsidiary Directive”, Terra/Wattel, European Tax Law , avsnitt 6.4.5, s. 245, som anser att en medlemsstat som har valt metoden med indirekt avräkning måste tillåta att indirekta skattetillgodohavanden hänförliga till utdelningar som omfattas av direktiv 90/435 förs vidare till senare beskattningsår, om moderbolaget på grund av att det redovisar underskott inte har kunnat utnyttja dessa under det år då utdelningen erhölls. Se även M. Caziero, ”The Elimination of Economic Double Taxation in the European Union: Non-Discrimination and Beyond”, European Taxation , 2020, s. 348–350, som anser att direktivets syfte att undanröja ekonomisk dubbelbeskattning ska ges en vid tolkning, så att det även omfattar indirekta beskattningseffekter och effekter som uppkommer under senare beskattningsperioder, samt att det resonemang som följer av domarna i målen Cobelfret, KBC Bank och Brussels Securities kan tillämpas även i situationer där en medlemsstat använder avräkningsmetoden.

21 Se punkterna 23 och 32 ovan.

22 Se, bland annat, dom av den 19 januari 1982, Becker (8/81, EU:C:1982:7, punkt 25), dom av den 11 juli 2002, Marks & Spencer (C‑62/00, EU:C:2002:435, punkt 25), och domen Cobelfret, punkt 58).

23 Se, för ett liknande resonemang, domen Cobelfret(punkterna 61 och 63–65). Se även, i doktrinen, O. Marres, ”The Parent-Subsidiary Directive”, Terra/Wattel, European Tax Law, Alphen aan den Rijn: Wolters Kluwer, 2023, avsnitt 6.4.1 och 6.9.

24 Se, för ett liknande resonemang, domen Cobelfret (punkterna 58, 61 och 63–65). Se även, analogt, vad gäller artikel 4.1 i direktiv 2011/96, dom av den 13 mars 2025, John Cockerill (C‑135/24, EU:C:2025:176, punkterna 52 och 53).