Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 17 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 17 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 556/25
Haluška, s. r. o.
mot
Okresný úrad Ružomberok, katastrálny odbor
(begäran om förhandsavgörande från Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Slovakien))
” Begäran om förhandsavgörande – Energi – Tillståndsförfaranden för småskalig produktion av vattenkraft – Uteslutning av små producenter från rätten att ansöka om registrering av lagstadgade servitut i fastighetsregistret enligt nationell lagstiftning – Tillämpning av unionsrätten i den nationella rättsordningen – Förbud mot diskriminering ”
1. I Slovakien kan elproducenter i princip utnyttja ett lagstadgat servitut( 2 ) på annans mark när de, enligt den nationella lag genom vilken direktiv (EU) 2019/944( 3 ) införlivas, har tillstånd att bedriva sin verksamhet.
2. Samma lag verkar dock utesluta små elproducenter från denna möjlighet. I förevarande mål ifrågasätts huruvida ett sådant undantag är förenligt med unionsrätten.
3. Närmare bestämt ombeds EU-domstolen att tolka artikel 8 i direktiv 2019/944 samt dess förhållande till den allmänna principen om icke-diskriminering som fastställs i artikel 9 i samma direktiv.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt. Direktiv 2019/944
4. Artikel 3 (”Konkurrenskraftig, konsumentinriktad, flexibel och icke-diskriminerande elmarknad”) har följande lydelse:
”…
4. Medlemsstaterna ska säkerställa lika villkor i de fall då elföretagen omfattas av transparenta, proportionella och icke-diskriminerande regler och avgifter och att de behandlas på ett transparent, proportionellt och icke-diskriminerande sätt, med avseende på balansansvar, tillträde till grossistmarknaderna, tillgång till uppgifter, bytesprocesser och faktureringssystem och, i förekommande fall, licensiering.
…”
5. I artikel 8 (”Tillståndsförfarande för ny kapacitet”) föreskrivs följande:
”1. Vid anläggning av ny produktionskapacitet ska medlemsstaterna använda ett tillståndsförfarande som ska genomföras enligt objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier.
…
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns särskilda, förenklade och effektiviserade tillståndsförfaranden för liten decentraliserad produktion och/eller distribuerad produktion, som tar hänsyn till deras begränsade storlek och eventuella inverkan.
Medlemsstaterna får fastställa riktlinjer för detta särskilda tillståndsförfarande. Tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga nationella myndigheter, även planeringsmyndigheter, ska se över dessa riktlinjer och får rekommendera ändringar.
…”
6. Artikel 9 (”Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster”) har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, på grundval av sin institutionella organisation och med vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen, se till att elföretag drivs i enlighet med principerna i detta direktiv för att uppnå en konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar elmarknad, och de får inte göra någon diskriminerande åtskillnad mellan dessa företag när det gäller deras rättigheter eller skyldigheter.
…”
7. Enligt artikel 73 i direktiv 2019/944 ska artikel 8.1, 8.2 a–i och k, 8.3 och 8.4 tillämpas från och med den 1 januari 2021.
B. Nationell rätt
1. Energilagen ( 4 )
8. Behörigheten att bedriva ”verksamhet på energiområdet” regleras i 6 § på följande sätt:
– Enligt 6 § 1 får verksamhet på energiområdet endast bedrivas på grundval av och i enlighet med ett tillstånd eller en bekräftelse av att anmälningsskyldigheten har fullgjorts.
– I 6 § 2 föreskrivs att såvida det inte rör sig om sådan verksamhet som avses i punkt 4 krävs tillstånd bland annat för produktion, överföring, distribution och leverans av el.
– Enligt 6 § 4 a krävs inte tillstånd för produktion och leverans av el med hjälp av utrustning för produktion av el med en total installerad kapacitet på upp till och med 1 MW.
– Enligt 6 § 5 har personer som bedriver verksamhet som inte kräver tillstånd enligt punkt 4 en anmälningsskyldighet, enligt vilken de är skyldiga att inom 30 dagar underrätta myndigheten om att sådan verksamhet påbörjas, avslutas eller ändras. Myndighetens bekräftelse av att anmälningsskyldigheten har fullgjorts utgör en handling som ger rätt att bedriva verksamheten.
9. 11 § 1 har följande lydelse:
”Tillståndshavaren … får, i den utsträckning det är nödvändigt och med beaktande av allmänintresset
a) tillträde till annans mark och till annans anläggningar och utrustning i den omfattning och på det sätt som krävs för att bedriva den verksamhet som omfattas av tillståndet,
…
f) på annans mark, utanför kommunens bebyggda område, uppföra elledningar och elektriska anläggningar i överförings- och distributionsnäten …,
g) på annans fastighet bedriva tillåten verksamhet på elektrisk utrustning … som är nödvändig för att säkerställa driften av anläggningar eller nät för vars uppförande tillstånd har beviljats …”( 5 ).
10. I 11 § 8 föreskrivs följande:
”De skyldigheter som följer av de rättigheter som avses i punkt 1 utgör servitut som är knutet till äganderätten till en fastighet. Tillståndshavaren har rätt att ansöka om registrering i fastighetsregistret.”
2. Bestämmelser om servitut och fastighetsregistret
11. Den hänskjutande domstolen redogör för de nationella bestämmelserna om servitut och fastighetsregistret. Enligt dessa bestämmelser upprättas servitut genom skriftligt avtal, genom beslut av behörig myndighet eller genom lag. För att förvärva den rätt som är knuten till ett servitut krävs att det registreras i fastighetsregistret.
II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågor
12. Av begäran om förhandsavgörande, samt de ytterligare uppgifter som den slovakiska regeringen har lämnat, framgår följande:
– Bolaget Haluška, s. r. o (nedan kallat Haluška) producerar vattenkraft genom en liten anläggning med en kapacitet på 0,0975 MW.
– Anläggningen har varit i drift sedan 1993 och ”byggdes om” år 2009, men Haluška övertog driften av anläggningen den 15 oktober 2014.( 6 )
– I oktober 2014 anmälde Haluška att verksamheten inleddes, i enlighet med det förenklade förfarande som föreskrivs i 6 § 4 och 6 § 5 i energilagen.( 7 )
– Den 6 december 2021 ansökte Haluška hos Okresný úrad Ružomberok, katastrálny odbor (fastighetsregistreringsmyndigheten i distriktet Ružomberok, Slovakien) (nedan kallad fastighetsregistreringsmyndigheten) om registrering i fastighetsregistret av ett lagstadgat servitut på annans fastighet, i enlighet med 11 § 1 och 11 § 6 i energilagen.
– Den 4 februari 2022 avslog fastighetsregistreringsmyndigheten ansökan med motiveringen att ett servitut endast kan registreras till förmån för innehavaren av ett ”tillstånd” som beviljats enligt 6 § 2 i energilagen, och inte till förmån för ett företag som omfattas av ”anmälningsskyldigheten” enligt punkt 4 i samma artikel.
– Haluška överklagade fastighetsregistreringsmyndighetens beslut till Správny súd v Banskej Bystrici (förvaltningsdomstolen i Banská Bystrica, Slovakien). Haluška hävdade att den tolkning av 11 § 1 i energilagen som fastighetsregistreringsmyndigheten förespråkade strider mot unionsrätten, eftersom den gynnar stora producenter, snedvrider konkurrensen och hindrar små producenters tillträde till elmarknaden.
13. Domstolen i första instans ogillade överklagandet efter att den slagit fast följande:
– Artikel 8.3 i direktiv 2019/944 kräver inte i sig att en ”liten elproducent” ska tillerkännas samma rättigheter som en ”stor elproducent”.
– Fastighetsregistreringsmyndighetens tolkning av 11 § 1 och 11 § 8 i energilagen är korrekt. Om lagstadgade servitut skulle godtas även till förmån för mindre elproducenter skulle det leda till en ökning av mängden mark som belastas med servitut, vilket enligt förvaltningsdomstolen skulle utgöra ett betydande ingrepp i tredje mans äganderätt.
– Att förbehålla de lagstadgade servitut som avses i 11 § 1 och 11 § 8 i energilagen för innehavare av ett ”tillstånd” utgör inte en begränsning av möjligheten att bedriva ekonomisk verksamhet, eftersom en liten elproducent kan begära att ett frivilligt servitut upprättas i enlighet med den slovakiska civillagen eller, om inget avtal ingås, väcka talan vid domstol.
14. Haluška överklagade domen i första instans till Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen i Republiken Slovakien, Slovakien), som hänskjuter följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska den nationella lagstiftning genom vilken den nationella lagstiftaren automatiskt utesluter att små elproducenter som bedriver verksamhet med stöd av ett förenklat förfarande i enlighet med artikel 8.3 i [direktiv 2019/944] medges rättigheter enligt nationell rätt inom ramen för servitut, vilka underlättar utövandet av ekonomisk verksamhet på energiområdet, samtidigt som dessa rättigheter beviljas alla andra elproducenter, anses omfattas av unionsrättens tillämpningsområde mot bakgrund av artikel 194.1 a [FEUF] samt artiklarna 8.1, 8.3 och 9.1 i nämnda direktiv?
2) Om fråga 1 besvaras jakande, ska då artikel 8.1 och 8.3 jämförd med artikel 9.1 i [direktiv 2019/944] tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning genom vilken den nationella lagstiftaren automatiskt utesluter att små elproducenter som bedriver verksamhet med stöd av ett förenklat förfarande enligt artikel 8.3 i direktivet medges rättigheter enligt nationell rätt inom ramen för servitut, vilka underlättar utövandet av ekonomisk verksamhet på energiområdet, samtidigt som alla andra elproducenter beviljas dessa rättigheter?
III. Förfarandet vid EU-domstolen
15. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolens kansli den 19 augusti 2025.
16. Haluška, den slovakiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
17. Vid förhandlingen som hölls den 10 juni 2026 deltog den slovakiska regeringen och kommissionen.
IV. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning
18. Den slovakiska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den grundar sig på en ofullständig redogörelse för sakförhållandena och en felaktig beskrivning av nationella lagstiftning. Den anser dessutom att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med verkliga omständigheter eller saken i det nationella målet.
19. Den slovakiska regeringen hävdar särskilt att frågorna är av hypotetisk karaktär, eftersom tvisten gäller upprättandet av ett servitut som enligt nationell rätt ”ur materiell synvinkel” är förbehållet innehavare av ett tillstånd för distribution av energi, och inte energiproducenter (oavsett storlek) som Haluška.
20. Följande följer av fast rättspraxis:( 8 )
– Det är enbart den nationella domstolen som är behörig att på eget ansvar lämna en beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning, vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva.
– Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta och en begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk.
21. Den slovakiska regeringens invändning kan inte godtas i den del den avser brister i redogörelsen för de faktiska omständigheterna och nationell lagstiftning, eftersom detta är något som uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen och som EU-domstolen måste hålla sig till.
22. När det gäller de påstådda bristerna i begäran om förhandsavgörande kan följande konstateras:
– Den hänskjutande domstolen har inte närmare angett vad det arbete består i som skulle utföras på annans mark som berörs av det servitut vars registrering i fastighetsregistret avslogs. Det förefaller som om dess tolkningsfrågor generellt avser samtliga rättigheter som nämns i 11 § i energilagen,( 9 ) vilka är av olika karaktär, vilket gör att frågorna blir något otydliga.
– Den hänskjutande domstolen åberopar principen om icke-diskriminering, men redogör inte för vilket syfte den slovakiska lagstiftningen eftersträvar genom att utesluta små producenter från att omfattas av rätten till lagstadgade servitut. Att identifiera detta syfte kan vara nödvändigt för att bedöma huruvida särbehandlingen är oförenlig med unionsrätten.
23. Dessa brister i redogörelsen för de faktiska och rättsliga omständigheterna( 10 ) är dock inte avgörande (i synnerhet inte den som rör det konkreta föremålet för det omtvistade servitutet), och annars kan de klargöras under det skriftliga förfarandet eller vid förhandlingen.
24. I övrigt måste bedömningen av den slovakiska regeringens argument att artikel 8 i direktiv 2019/944 inte är materiellt tillämplig i förevarande mål ske i samband med tolkningen av denna bestämmelse, inte i samband med prövningen av huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.
25. Något liknande gäller den slovakiska regeringens påstående avseende 11 § 1 i energilagen (som reglerar lagstadgade servitut). Den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen, anser att alla producenter enligt denna bestämmelse kan omfattas av rätten till lagstadgade servitut och att det, om så inte är fallet, måste prövas om detta är oförenligt med artikel 9 i direktiv 2019/944. Det rör sig således inte om en hypotetisk fråga, utan om en fråga som är direkt kopplad till tvistens kärna.( 11 )
26. Följaktligen förfogar EU-domstolen över de uppgifter som krävs för att ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, vars tolkningsfrågor ska tas upp till sakprövning.
V. Prövning i sak
27. Den hänskjutande domstolen vill veta huruvida unionsrätten utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den tolkas och tillämpas i Slovakien, enligt vilken
– små energiproducenter som utnyttjar det ”särskilda” förfarandet enligt artikel 8.3 i direktiv 2019/944 inte tillåts registrera ett lagstadgat servitut på annans mark i fastighetsregistret, och
– denna registrering förbehålls innehavare av ett tillstånd som beviljats enligt det ”ordinarie” förfarandet i artikel 8.1 i direktiv 2019/944.
A. Den första tolkningsfrågan
28. I sin första fråga undrar den hänskjutande domstolen om den omtvistade nationella lagstiftningen ”anses omfattas av unionsrättens tillämpningsområde mot bakgrund av artikel 194.1 a [FEUF] samt artiklarna 8.1, 8.3 och 9.1 i … direktiv [2019/944]”.
29. Artikel 194 FEUF är den primärrättsliga bestämmelse som låg till grund för antagandet av direktiv 2019/944. Detta direktiv utgör en av de ”nödvändiga åtgärder för att uppnå målen i punkt 1” som avses i artikel 194.2 FEUF.
30. Direktiv 2019/944 innebär en minimiharmonisering av hur unionens elsektor ska organiseras och fungera. Det innehåller bland annat bestämmelser ”öppet tillträde till den integrerade marknaden”,( 12 ) men reglerar inte direkt den rätt (som den slovakiska lagstiftningen tillerkänner innehavare av ett ”tillstånd”) att kräva registrering i fastighetsregistret av lagstadgade servitut på fastigheter som tillhör någon annan.
31. Rätten att åberopa ett lagstadgat servitut är en av de åtgärder som ”underlättar utövandet av ekonomisk verksamhet på energiområdet”. Den påverkar således ”hur unionens elsektor ska organiseras och fungera”. Även om det ankommer på medlemsstaterna att fastställa villkoren för vem som kan omfattas av servitutet och på vilket sätt, måste de vid utövandet av sin behörighet respektera principen om icke-diskriminering som bekräftas i artikel 9.1 i direktiv 2019/944.( 13 )
32. Jag anser i likhet med den hänskjutande domstolen att tolkningen av artiklarna 8.1 och 8.3 samt 9.1 i direktiv 2019/944 kan påverka tvistens avgörande. Den omtvistade nationella lagstiftningen måste därför bedömas utifrån förutsättningen att den omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2019/944.
33. Den slovakiska regeringen anser inte att artikel 8 i direktiv 2019/944 är materiellt tillämplig och framhåller att det i nationell lagstiftning föreskrivs två olika förfaranden: ett för anläggande av produktionskapacitet och ett annat för utövandet av yrkesverksamhet ( 14 ) genom att använda denna produktionskapacitet, efter att den har anlagts.( 15 )
34. Möjligheten att få lagstadgade servitut registrerade i fastighetsregistret är enligt den slovakiska regeringen endast knuten till erhållandet av det sistnämnda tillståndet (för att utöva yrkesverksamhet) och inte till det förstnämnda (för att anlägga produktionskapaciteten). På grundval av detta, och med hänvisning till dess ordalydelse, hävdar den slovakiska regeringen att artikel 8 i direktiv 2019/944 inte är tillämplig i förevarande mål.
35. Det är därför nödvändigt att i första hand klargöra huruvida artikel 8 i direktiv 2019/944 är begränsad till ”anläggande av ny produktionskapacitet” eller om den även omfattar ”utövande av yrkesverksamhet på energiområdet”. Om det förstnämnda alternativet skulle vara korrekt, skulle det kunna uteslutas att den artikeln är relevant i förevarande mål.
36. Enligt den slovakiska regeringen är tillämpningsområdet för artikel 8.3 i direktiv 2019/944, som nämnts, begränsat till förfaranden som rör ”anläggande av ny produktionskapacitet”. Däremot omfattar den enligt den slovakiska regeringen inte förfaranden för ”tillstånd att bedriva verksamhet på energiområdet”. Det är det sistnämnda tillståndet som, enligt slovakisk rätt, gör det möjligt (menar den slovakiska regeringen) att bevilja registrering i fastighetsregistret av lagstadgade servitut .
37. Vid en första anblick tycks ordalydelsen av direktiv 2019/944 ge stöd för den slovakiska regeringens ståndpunkt: artikel 8 förefaller generellt vara tillämplig på ”produktion” av energi.( 16 ) I punkt 3 i den artikeln nämns ” särskilda … förfaranden för liten decentraliserad produktion och/eller distribuerad produktion ”. I punkt 1 i samma artikel nämns (ordinarie) förfaranden för ” anläggning av ny produktionskapacitet”.
38. Den slovakiska regeringens ståndpunkt är emellertid inte förenlig med en tolkning av artikel 8 i direktiv 2019/944 som beaktar syftet med det ”tillståndsförfarande” som regleras där.
39. Syftet med direktiv 2019/944 är bland annat att ”säkerställa att det inte finns otillbörliga hinder inom den inre marknaden för el vad gäller marknadsinträde, marknadsdrift och marknadsutträde”.( 17 )
40. Sambandet mellan ”tillträde till marknaden” och tillståndsförfaranden framgår av skäl 79 i direktiv 2019/944: ”Obefogat utdragna tillståndsförfaranden kan hindra nya aktörer att komma in på marknaden.”( 18 )
41. Det gemensamma syftet med förfarandena i artikel 8.1 och 8.3 i direktiv 2019/944 är således att underlätta ett effektivt och icke-diskriminerande tillträde till den inre marknaden för el för nya producenter, såväl stora som små, och att undvika att detta tillträde blir alltför komplicerat, betungande och kostsamt (både i tid och pengar).( 19 )
42. För att faktiskt få tillträde till elmarknaden räcker det inte för producenten att anlägga produktionskapacitet, utan denne måste även sätta den i drift för att producera el.
43. Av 6 § 1 och 6 § 2 i energilagen framgår att ” produktion … av el” är en av de yrkesverksamheter på energiområdet som ”endast får bedrivas på grundval av och i enlighet med ett tillstånd eller en bekräftelse på att anmälningsskyldigheten har fullgjorts”.( 20 )
44. Vid förhandlingen hävdade den slovakiska regeringen att om en ”ny producent” i Slovakien vill få tillträde till den inre marknaden för el genom att yrkesmässigt driva en elproduktionsanläggning gäller följande:( 21 )
– Om producenten vill anlägga ny produktionskapacitet, måste denne i princip ha ett officiellt ”certifikat” utfärdat för detta ändamål, vilket dock inte krävs för vissa mindre producenter.( 22 )
– Producenten måste under alla förhållanden( 23 ) ha tillstånd i form av ett ”tillstånd att bedriva elproduktion” (enligt 6 § i energilagen), vilket är nödvändigt för att sätta anläggningen i drift.
45. I detta sammanhang omfattar det ”tillstånd för ny kapacitet” som avses i artikel 8 i direktiv 2019/944 följande i Slovakien: a) Det certifikat som, i förekommande fall, möjliggjorde anläggandet av produktionskapaciteten, och b) tillståndet att yrkesmässigt bedriva energiproduktion genom denna kapacitet.
46. Syftet med artikel 8 i direktiv 2019/944 är att säkerställa ett tillträde till marknaden som bygger på förfaranden som ska genomföras enligt ”objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier” (och, när det gäller små producenter, även ”förenklade och effektiviserade” kriterier). Detta krav måste uppfyllas både i förfarandet för att bevilja tillstånd för anläggandet av produktionskapaciteten (när ett certifikat för detta ändamål krävs) och i förfarandet för att erhålla drifttillstånd. En tillämpning enbart på anläggningsfasen skulle vara otillräcklig och skulle i praktiken inte garantera något tillträde till marknaden, eftersom ett kraftverk, i avsaknad av det tillstånd som gör det möjligt att driva verksamheten (det vill säga producera energi), inte kan delta på den gemensamma elmarknaden och knappast kan betecknas som en ” produktionsanläggning ”.
47. Under alla omständigheter ska artikel 8 i direktiv 2019/944 tolkas enhetligt, oberoende av vilka särdrag den nationella lagstiftningen tillskriver tillståndsförfarandet.
48. Artikel 8 i direktiv 2019/944 föreskriver en skyldighet att införa ett särskilt förfarande för småskaliga elproducenter. Enligt denna bestämmelse krävs däremot inte att de förfaranden som är nödvändiga för anläggandet av produktionskapacitet och för bedrivandet av elproduktion genom denna kapacitet ska delas upp i två skilda förfaranden. Det är möjligt att införliva artikel 8 i direktiv 2019/944 på ett sätt som samlar båda dessa tillstånd i ett enda förfarande.( 24 )
49. Sammanfattningsvis anser jag att jämförelsen mellan den omtvistade nationella bestämmelsen och artikel 8 i direktiv 2019/944 bör göras mot bakgrund av en vid tolkning av den sistnämnda, som inte begränsar dess tillämpningsområde till uppförandet av nya produktionsanläggningar, utan utvidgar det till att omfatta tillståndsförfaranden (i vid bemärkelse) genom vilka en elproducent kan få tillträde till marknaden.( 25 )
50. Ur detta perspektiv skulle artikel 8 i direktiv 2019/944 omfatta förfarandet för beviljande av tillstånd att utöva yrkesverksamhet på energiområdet, om den slovakiska lagstiftningen kopplade detta till möjligheten att kräva registrering av ett lagstadgat servitut på annans egendom.
51. Oavsett vilken tolkning som görs av artikel 8 i direktiv 2019/944 är syftet med den första tolkningsfrågan att fastställa om den nationella bestämmelse enligt vilken små producenter utesluts från tillgång till servitut faller inom tillämpningsområdet för unionsrätten, som utgörs av artikel 194.1 a FEUF, samt artiklarna 8.1 och 8.3 samt artikel 9 i direktiv 2019/944. Svaret på den sålunda formulerade frågan måste, enligt min mening, vara jakande.
B. Den andra tolkningsfrågan
52. Om den första tolkningsfrågan besvaras jakande (vilket jag förespråkar), vill den hänskjutande domstolen veta om artikel 8.1 och 8.3, jämförd med artikel 9.1, i direktiv 2019/944 utgör hinder för den omtvistade nationella bestämmelsen.
53. Enligt den hänskjutande domstolen innebär den tolkning som hittills gjorts av nationell lagstiftning att den ”… automatiskt utesluter att små elproducenter som bedriver verksamhet med stöd av ett förenklat förfarande … medges rättigheter enligt nationell rätt inom ramen för servitut, vilka underlättar utövandet av ekonomisk verksamhet på energiområdet, samtidigt som alla andra elproducenter beviljas dessa rättigheter”.
54. Den premiss som den andra tolkningsfrågan vilar på är således att den nationella bestämmelsen tilldelar olika rättigheter beroende på om man omfattas av det ”ordinarie” förfarandet (artikel 8.1 i direktiv 2019/944) eller det ”särskilda, förenklade och effektiviserade” förfarandet (artikel 8.3 i samma direktiv).
55. Enligt den hänskjutande domstolen beror dess tvivel på följande:
– Enligt den slovakiska lagstiftningen måste små producenter följa det ”särskilda”, förenklade och effektiviserade förfarande som föreskrivs i 6 § 4 och 6 § 5 i energilagen, och de har ingen möjlighet att i stället välja det ”ordinarie” förfarandet, som är förbehållet ”stora” producenter.
– Denna ordning medför att små producenter ”helt” berövas rätten till tillgång till de lagstadgade servitut som avses i 11 § i energilagen.
– Begränsningen är av en sådan omfattning att det mål som eftersträvas med artikel 8.3 i direktiv 2019/944 ”helt urholkas”, eftersom den berövar små elproducenter ”de fördelar som andra elproducenter åtnjuter när de bedriver verksamhet inom ramen för ett mer komplicerat tillståndssystem”( 26 ).
56. Den hänskjutande domstolen redogör för vad den anser vara målet med artikel 8.3 i direktiv 2019/944( 27 ) och kritiserar därefter den nationella lagstiftningen i detta avseende, eftersom den enligt den hänskjutande domstolen inte gör det möjligt att uppnå detta mål.( 28 )
57. Artikel 8 i direktiv 2019/944 är av processuell karaktär, i den meningen att den inte påverkar vilka rättigheter som kommer att beviljas eller avslås vid slutet av respektive förfarande.( 29 ) Jag vill betona att den endast föreskriver förfaranden – vare sig de är ordinarie eller förenklade – som leder fram till ett tillstånd (i det förstnämnda fallet) eller en anmälan av verksamheten (i det sistnämnda fallet).
58. I denna mening syftar artikel 8 i direktiv 2019/944 inte direkt till att säkerställa sund konkurrens på marknaden.( 30 ) Bestämmelsen avser snarare att fastställa de skyldigheter som medlemsstaterna måste uppfylla när de inrättar lämpliga tillståndsförfaranden för att möjliggöra ett verkligt och icke-diskriminerande tillträde till marknaden för elproducenter .
59. Förarbetena till artikel 8.3 i direktiv 2019/944, liksom till motsvarande bestämmelser i de tidigare direktiven om den inre marknaden för el, bekräftar att denna bestämmelse i högre grad avser tillståndsförfarandet än tillståndets innehåll och verkningar.
60. Sedan bestämmelsen först infördes i direktiv 2003/54/EG( 31 ) har syftet med den varit att ”rationalisera och påskynda tillståndsförfaranden för små producenter”.( 32 ) Enligt direktiv 2009/72 skulle medlemsstaterna ” se till att det finns särskilda tillståndsförfaranden” för liten produktion.( 33 ) I direktiv 2019/944 preciserades i detta sammanhang att det särskilda tillståndsförfarandet bör förenklas och effektiviseras .( 34 )
61. Av denna lagstiftningsprocess framgår att artikel 8.3 i direktiv 2019/944 är resultatet av att tillståndsförfarandet gradvis har anpassats till små elproducenters behov. Syftet är att dessa inte ska hindras eller avskräckas från att få tillträde till marknaden på grund av förfarandets särdrag.
62. Betraktas det hela ur ett materiellt perspektiv, och inte enbart ur ett processuellt, leder den slovakiska lagstiftningen – där dubbla förfaranden fastställs – till en paradoxal konsekvens när den betraktas i sin helhet: det som borde vara en fördel för små elproducenter blir i stället en nackdel . När det ”förenklade” förfarandet avslutas erhåller dessa producenter ett tillstånd som inte ger dem rätt att ansöka om registrering i fastighetsregistret av de omtvistade lagstadgade servituten, till skillnad från vad som gäller för den som använder sig av det ordinarie förfarandet.
63. Den hänskjutande domstolen konstaterar, som jag redan har nämnt, att det förenklade förfarandet berövar små producenter rättigheter som har en betydande inverkan på deras tillträde till marknaden.( 35 )
64. Om jag har förstått begäran om förhandsavgörande korrekt, förhåller det sig så, att den hänskjutande domstolen a) utgår från att den nationella lagstiftningen hindrar små producenter från att använda sig av det ”ordinarie” förfarandet,( 36 ) och b) beaktar inte den eventualiteten att dessa små producenter (av något legitimt skäl) skulle besluta sig för att avstå från det förenklade förfarandet för att istället använda sig av det ordinarie förfarandet.( 37 )
65. Den andra tolkningsfrågan går således utöver den strikt processuella ramen och understryker skillnaden mellan de rättigheter som tillkommer innehavaren av ett ”tillstånd för ny kapacitet”, beroende på om detta har erhållits genom det förfarande som föreskrivs i artikel 8.1 eller 8.3 i direktiv 2019/944.
66. Om den formuleras på det sättet är jag inte övertygad om att svaret på denna fråga direkt återfinns i artikel 8 i direktiv 2019/944. Som jag redan har förklarat reglerar denna bestämmelse inte i sig de rättigheter som tillkommer innehavaren av tillståndet, utan förfarandet för att få tillträde till marknaden.( 38 )
67. Även om de rättigheter som är förknippade med det lagstadgade servitutet inte vore en avgörande faktor för att små producenter ska få tillträde till marknaden,( 39 ) kan förekomsten eller avsaknaden av dessa rättigheter utgöra en faktor som i större eller mindre utsträckning påverkar utövandet av deras verksamhet. Det är här som bestämmelserna i direktiv 2019/944 om elproducenternas verksamhet på marknaden, liksom de rättigheter och skyldigheter som åligger den företagare som redan har fått tillträde till marknaden, är fullt tillämpliga.( 40 )
68. Till dessa bestämmelser ska läggas de bestämmelser som medlemsstaterna har antagit i frågor som inte har varit föremål för en minimiharmonisering på unionsnivå. De sistnämnda bestämmelserna måste under alla omständigheter vara förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland principen om icke-diskriminering, som är allmänt tillämplig och som anges i artiklarna 3.4 och 9.1 i direktiv 2019/944.( 41 )
69. Jag anser därför att den andra tolkningsfrågan ska besvaras främst med utgångspunkt i artikel 9.1 i direktiv 2019/944, jämförd med artikel 8.3 i samma direktiv.( 42 )
70. De servitut som enligt slovakisk rätt är knutna till den ”typ” av tillstånd som erhållits regleras inte direkt i direktiv 2019/944. Inom detta område har medlemsstaterna visserligen ett handlingsutrymme för att förmå aktörerna att handla på ett visst sätt, men de måste under alla omständigheter säkerställa att målen i direktiv 2019/944 uppfylls och se till att ”de kriterier som [de] valt är objektiva och icke-diskriminerande”.( 43 )
71. Principen om likhet inför lagen är ”en allmän princip i unionsrätten som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling”.( 44 )
72. Av den förklarande rapporten till energilagen( 45 ) framgår att syftet med 11 § är att göra det möjligt för tillståndshavaren att bedriva den verksamhet som avses där utan föregående samtycke från ägaren till den fastighet som belastas av servitutet.( 46 )
73. Den slovakiska regeringen framhåller att situationen för stora och små energiproducenter inte är jämförbar, på grund av det undantag som de sistnämnda åtnjuter när det gäller uppfyllandet av vissa yrkesmässiga krav eller vissa skyldigheter som åligger de förstnämnda.( 47 ) Inget av dessa krav har dock något samband med syftet med 11 §, vars bestämmelser fastställer rättigheter som kan underlätta utövandet av verksamheten för alla energiproducenter, oavsett om de är stora eller små.( 48 )
74. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning tyder allt på att de två situationerna kan anses vara jämförbara (särskilt vad gäller lagstadgade servitut som instrument för att främja elproduktion) och att den gällande ordningen objektivt sett medför en ojämlik behandling till förmån för de stora producenterna. Dessa kan, i egenskap av innehavare av ett ”tillstånd”, få servitutet registrerat oberoende av samtycke från ägaren till den tjänande fastigheten, medan små producenter, för att uppnå samma resultat, måste tillgripa metoder med osäkert utfall (det beror på markägarens vilja) eller metoder som är mer tidskrävande och komplicerade.( 49 )
75. En skillnad i behandling kan vara motiverad när den grundar sig på ett objektivt och rimligt kriterium, det vill säga när den har samband med ett legitimt syfte som eftersträvas genom den aktuella lagstiftningen och står i proportion till det syfte som eftersträvas med denna behandling.
76. Enligt den slovakiska regeringen syftar den nationella lagstiftningen till att förhindra att kränkningar av äganderätten för fastighetsägare som belastas med servitut ökar orimligt mycket. Detta instrument (det lagstadgade servitutet) är förbehållet dem som tjänar allmänintresset.( 50 )
77. Den hänskjutande domstolen ifrågasätter i själva verket inte att skyddet av äganderätten för tredje man, vars egendom berörs av de lagstadgade servituten, utgör ett syfte som kan motivera den omtvistade begränsningen.
78. Problemet gäller istället åtgärdens proportionalitet, med tanke på att det skulle kunna finnas ett annat lämpligt och mindre restriktivt alternativ som skulle göra det möjligt att säkerställa detta syfte.
79. Fastighetsregistreringsmyndigheten avslår den småskaliga producentens ansökan på grundval av ett rent formellt kriterium (”bekräftelse av att anmälningsskyldigheten har uppfyllts” i stället för ”tillstånd”), utan att pröva de övriga kraven i artikel 11 § 1 i energilagen.( 51 ) En mer omfattande bedömning skulle dock göra det möjligt att uppnå det åberopade legitima målet utan att samtidigt och oundvikligen förvägra små producenter rätten att ansöka om registrering av ett lagstadgat servitut.
80. Vid förhandlingen medgav den slovakiska regeringen att 11 § i energilagen inte ger en absolut rätt att erhålla registrering av servitutet. Den förklarade att fastighetsregistreringsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller bedömningen av huruvida det föreligger ett allmänintresse och, i förekommande fall, göra en avvägning mellan de motstridiga intressena hos producenten och ägaren till den berörda fastigheten.
81. Mot bakgrund av vad den slovakiska regeringen framhöll i sitt skriftliga yttrande( 52 ) bygger energilagen på en abstrakt förhandsbedömning, som görs direkt av lagstiftaren, att det saknas allmänintresse i energiproduktion som bedrivs av små producenter. Denna bedömning utesluter en avvägning från fall till fall, vilket fastighetsregistreringsmyndigheten inte kan åta sig.
82. Vid förhandlingen medgav den slovakiska regeringen att den inte kunde redogöra för vilka rättsliga argument som motiverade den nationella lagstiftarens beslut att välja detta tillvägagångssätt.
83. Jag anser att en sådan tolkning av begreppet ”allmänintresse” inte är förenlig med direktiv 2019/944. Om direktivet syftar till att främja småskalig elproduktion och integreringen på marknaden av el från förnybara energikällor (såsom vattenkraft), beror det på att det finns ett allmänintresse av att främja dessa.( 53 )
84. Jag hävdar inte att små elproducenter bör åtnjuta samma rättigheter som de som tillerkänns producenter vars elproduktion är avgörande eller väsentlig för nätets stabilitet. Jag anser, liksom den hänskjutande domstolen( 54 ), att den begränsade omfattningen och den mindre påverkan som småskalig elproduktion medför, liksom undantaget från skyldigheten att uppfylla vissa krav av olika slag, kan motivera en mer försiktig inställning vid beviljandet av rättigheter som, på grund av sin natur, skulle kunna påverka andra allmänintressen eller tredje mans rättigheter.
85. I flera avsnitt i begäran om förhandsavgörande hänvisar den hänskjutande domstolen till den ”nuvarande tolkningen och tillämpningen av den slovakiska lagstiftningen”( 55 ) som ett hinder för att övervinna avslaget på Haluškas ansökan om registrering av servitutet.
86. I egenskap av högsta domstolsinstans ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att tolka den nationella rätten utan att nödvändigtvis vara bunden av tidigare avgöranden. Av dess redogörelse tycks det framgå att inget skulle hindra den från att tolka 11 § 1 i energilagen i enlighet med unionsrätten, så att en oberättigad skillnad i behandling mellan olika producenter undviks.
87. Enligt denna (möjliga) tolkning i enlighet med unionsrätten skulle den nationella bestämmelsen inte hindra att fastighetsregistreringsmyndigheten har ett tillräckligt stort utrymme för skönsmässig bedömning för att i varje enskilt fall kunna bedöma om det föreligger ett allmänintresse, även när en liten vattenkraftsproducent ansöker om att omfattas av det lagstadgade servitutet .
88. I detta sammanhang kan fastighetsregistreringsmyndigheten väga de motstridiga intressena hos energiproducenten och ägaren till den berörda fastigheten mot varandra och, om så krävs, utesluta risken för missbruk till följd av en okontrollerad spridning av lagstadgade servitut.
89. Sammanfattningsvis, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning, skulle 11 § i energilagen kunna tolkas i enlighet med direktiv 2019/944, utan att denna tolkning innebär att det systematiskt skapas en oproportionerlig inskränkning av äganderätten för de berörda fastighetsägarna (vilka för övrigt ska ersättas enligt de villkor som fastställs i den nationella lagstiftningen).
VI. Förslag till avgörande
90. Mot bakgrund av detta föreslår jag att EU-domstolen lämnar följande svar till Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Slovakien):
Artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU
ska tolkas så,
att nationell lagstiftning enligt vilken små producenter av vattenkraft som omfattas av det förenklade förfarandet enligt artikel 8.3 i det direktivet, på grundval av en abstrakt förhandsbedömning av allmänintresset, utesluts från den rätt till ett lagstadgat servitut som tillerkänns övriga elproducenter, strider mot denna artikel 9.1 i direktivet, såvida inte den nationella lagstiftningen kan tolkas på ett sätt som är förenligt med direktiv 2019/944, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.
1 Originalspråk: spanska.
2 Ett servitut är, enligt sin traditionella betydelse, en belastning som åläggs en fastighet till förmån för en annan fastighet som har en annan ägare. Det kan fastställas genom lag (lagstadgat servitut) eller genom ägarnas vilja (frivilligt servitut).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125).
4 Zákon č. 251/2012 Z. z. o energetike a o zmene a doplnení niektorých zákonov v znení účinnom do 31. marca 2022 (lag nr 251/2012 om energi och om ändring och komplettering av vissa lagar i deras lydelse fram till den 31 mars 2022) (nedan kallad energilagen).
5 Förteckningen i 11 § 1 omfattar ytterligare befogenheter, såsom att ”ta bort och beskära träd och andra växter som äventyrar säkerheten eller tillförlitligheten i driften av energianläggningar” (led b), ”anpassa gräsmarker” (led c), eller ”med förhandsgodkännande enligt särskilda bestämmelser få tillträde till stängda lokaler och anläggningar” som tillhör försvars- och inrikesministerierna, försvarsmakten och polisen samt andra statliga myndigheter (led d). I den ursprungliga lydelsen av begäran om förhandsavgörande är texten i led f markerad med fetstil, vilket tycks tyda på att det är denna bestämmelse som är föremål för tvisten vid den hänskjutande domstolen. Enligt den slovakiska regeringen avser tvisten dock det servitut som avses i led g.
6 Detta framgår av de handlingar som nämns i fotnot 68 i den slovakiska regeringens skriftliga yttrande. Övertagandet av driften skedde i enlighet med avtalet av den 15 oktober 2014, genom vilket vattenkraftverket införlivades i Haluškas tillgångar.
7 I den nationella akten som har överlämnats till EU-domstolen ingår ett dokument, utfärdat den 20 oktober 2014 av Úrad pre reguláciu siet’ových odvetví (tillsynsmyndighet för nätverksindustrin, Slovakien), i vilket det bekräftas att Haluška fullgjorde sin skyldighet att anmäla att verksamheten inleddes den 15 oktober 2014. Detta officiella dokument utgör, enligt vad som anges i det, behörighetsbevis för att bedriva verksamhet på energiområdet.
8 Dom av den 29 januari 2026, Fondazione Teatro alla Scala di Milano (C‑668/24, EU:C:2026:60, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
9 Den hänskjutande domstolen påpekar att den nationella lagen berövar de små producenterna ” rättigheter som har en betydande inverkan på energiföretagens tillträde till marknaden och på deras verksamhet på marknaden (uppförande av och tillträde till anläggningar på annans mark utan markägarens samtycke, drift och underhåll av dessa anläggningar osv.)” (begäran om förhandsavgörande, punkt 44, min kursivering).
10 ”[D]et krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen.” Dom av den 30 april 2026, Kotaňák (C‑748/24, EU:C:2026:358, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
11 Tolkningsfrågan är inte heller av hypotetisk karaktär på grund av det faktum – som den slovakiska regeringen framhöll vid förhandlingen – att Haluška skulle ha fått tillgång till de markområden som är föremål för servitutet på annat sätt (genom avtal och/eller genom hävd). Om denna omständighet skulle styrkas, skulle den ingå i bedömningen av de faktiska omständigheterna, vilken uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen.
12 Artikel 1, andra stycket.
13 Enligt tabellen i bilaga IV till direktiv 2019/944 motsvarar artikel 9.1 i detta direktiv artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55). Beträffande den sistnämnda bestämmelsen slog EU-domstolen fast följande: ”… i artikel 3.1 [i direktiv 2009/72] föreskrivs att på området för den inre marknaden för el gäller den allmänna principen om icke-diskriminering, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten. … Domstolen har redan slagit fast att denna princip är bindande för medlemsstaterna när den nationella situation som är i fråga i det nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde” (dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl. (C‑105/18–C‑113/18, EU:C:2019:935, punkt 49).
14 I detta sammanhang innebär termen ”yrkesverksamhet” att verksamheten bedrivs som näringsverksamhet. Jag kommer att använda termen så i detta förslag till avgörande.
15 Enligt den slovakiska regeringen avser artikel 8 i direktiv 2019/944 ”anläggande av ny produktionskapacitet”, vilket enligt landets nationella rätt kräver ett annat tillstånd än det som är föremål för tvisten (punkterna 24–30 i dess skriftliga yttrande). Den betonar, i motsats till vad den hänskjutande domstolen hävdar, att införlivandet i nationell rätt av artikel 8.3 i direktiv 2019/944 inte återfinns i 6 § i energilagen, utan i 12 § i samma lag.
16 Rubriken till artikel 8 är ”Tillståndsförfarande för ny kapacitet”.
17 Se skälen 12 och 14 i direktiv 2019/944.
18 Min kursivering. I samma skäl klargörs att ”[t]illståndsförfarandena … inte [får] leda till administrativa bördor som är oproportionella i förhållande till producenternas storlek och eventuella inverkan”.
19 Vid förhandlingen medgav den slovakiska regeringen att den anmälningsskyldighet som föreskrivs i 6 § 4 i energilagen syftar till detta mål, men vidhöll att endast 12 § i den lagen införlivar artikel 8.3 i direktiv 2019/944 med nationell rätt.
20 6 § i energilagen reglerar det tillstånd som krävs inte bara för att bedriva elproduktionsverksamhet, utan även för transport, distribution och leverans av el. Följaktligen kan det kopplas till flera av de ”tillstånd” som föreskrivs i direktiv 2019/944, inbegripet det som avses i artikel 8 i direktivet vad gäller produktion av energi.
21 Det är ostridigt att Haluška avser att bedriva sin verksamhet yrkesmässigt och inte enbart för eget bruk, vilket skulle omfattas av 4 § 2 i energilagen.
22 Enligt 12 § 2 i energilagen krävs inget certifikat för anläggningar för elproduktion från solenergi på upp till 500 kW och från andra energikällor på upp till 1 MW.
23 Vid förhandlingen förklarade den slovakiska regeringen att tillståndet krävs både för den producent som driver ett nybyggt kraftverk och för den som återupptar driften av en befintlig anläggning, och bekräftade att man utan detta tillstånd inte får producera energi.
24 I mitt förslag till avgörande i målet Regione Emilia-Romagna (C‑653/24, EU:C:2025:966) bedömde jag de nationella bestämmelserna för de små italienska vattenkraftproducenter som utnyttjar sådana vattenresurser som är offentlig egendom för att producera el. I det sammanhanget fastställdes ett enda tillståndsförfarande som reglerade såväl anläggningens uppförande som dess idrifttagande (se fotnot 30 i det förslaget till avgörande).
25 Vid förhandlingen framhölls svårigheterna i samband med begreppet ”uppförande” av ett nytt kraftverk, eftersom det inte är klart om det finns en minimigräns för att identifiera ”ett nytt uppförande” när ombyggnads- och anpassningsarbeten utförs på en befintlig anläggning. Dessa svårigheter kan och bör lösas med hänsyn till bestämmelsens yttersta syfte, nämligen att underlätta en ny producents inträde på marknaden, oavsett när den anläggning som denne driver uppfördes.
26 Begäran om förhandsavgörande, punkterna 40 och 43.
27 Begäran om förhandsavgörande, punkt 40: ”…syftet och ändamålet med artikel 8.3 … är att underlätta för små decentraliserade producenter att komma in på elmarknaden och därigenom säkerställa en konkurrensutsatt miljö på elmarknaden (fler elproducenter), decentralisera elproduktionen (små producenter ges tillträde till marknaden och skyddas från stora elleverantörers monopol), … och i slutändan gynna konsumenterna genom lägre elpriser till följd av sund konkurrens på energimarknaden”.
28 Begäran om förhandsavgörande, punkt 40 in fine : detta mål ”… kan [inte] uppnås om den nationella lagstiftaren å ena sidan föreskriver ett särskilt tillståndsförfarande för små elproducenter, men, å andra sidan berövar dem de fördelar som andra elproducenter åtnjuter när de bedriver verksamhet inom ramen för ett mer komplicerat tillståndssystem som föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 2019/944”.
29 I punkt 4 i den artikeln tillerkänns vissa rättigheter endast ”den sökande” som, efter att ha deltagit i förfarandet, får avslag på sin ansökan om tillstånd.
30 Såsom jag kommer att redogöra för nedan är den indirekta effekten visserligen att öka antalet elproducenter som är verksamma på marknaden och därmed underlätta skapandet av en konkurrensutsatt miljö.
31 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (EUT L 176, 2003, s. 37). Det ställdes endast ett allmänt krav på medlemsstaterna att ta hänsyn till små producenters ”begränsade storlek och eventuella inverkan” inom ramen för tillståndsförfarandet. Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EGT L 27, 1997, s. 20) innehöll ingen bestämmelse som syftade till att underlätta tillträdet till marknaden för små elproducenter.
32 Detta framgår av Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget om Gemensam ståndpunkt antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG och om gemensam ståndpunkt antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (dokument SEK/2003/0161 slutlig, tillgänglig på https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX:52003SC0161). Punkt 3 i artikel 6 ingick inte i kommissionens ursprungliga förslag (KOM(2001) 0125 slutlig). Vid sin första behandling föreslog Europaparlamentet (ändringsförslag 50) att en ny punkt skulle införas, enligt vilken ”small decentralised and/or embedded generators shall benefit from simplified authorisation procedures” . Syftet med ändringsförslaget var att ”främja utvecklingen av decentraliserade energikällor, samtidigt som man erkänner att mindre kraftverk har mer begränsade negativa effekter på miljön och samhället” (se Europaparlamentets betänkande, dokument A5–0077/2002, av den 1 mars 2002, tillgängligt på https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-5–2002-0077_EN.html?redirect#_section1). Kommissionen godtog denna princip. Bestämmelsen omformulerades, samtidigt som ”syftet att få till stånd snabbare tillståndsförfaranden för små produktionsanläggningar” inte påverkades (dokument SEK/2003/161 slutlig).
33 Enligt artikel 7.3 i direktiv 2009/72 ska ”[m]edlemsstaterna … se till att det finns särskilda tillståndsförfaranden för liten decentraliserad produktion …, som tar hänsyn till deras begränsade storlek och eventuella inverkan ((jag har markerat ändringarna jämfört med 2003 års lydelse med kursiv stil). Ett försök att revidera artikel 6.3 i direktiv 2003/54 framkom i Europaparlamentets betänkande vid första behandlingen, där det i ändringsförslag 59 föreslogs att medlemsstaterna skulle åläggas en skyldighet att se till att småskalig decentraliserad och/eller distribuerad produktion omfattas av förenklade tillståndsförfaranden ”: se Europaparlamentets betänkande A6–0191/2008, tillgängligt på https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-6–2008-0191_SV.html?redirect, min kursivering).
34 Denna ändring beror på Europaparlamentets ändringsförslag 43 (tillgängligt på https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-8–2018-0044_EN.html#_section2).
35 I punkterna 40, 42 och 44 i begäran om förhandsavgörande liksom i formuleringen av de två tolkningsfrågorna, upprepar den hänskjutande domstolen med eftertryck att små producenter ”berövas” rätten till tillgång till lagstadgade servitut.
36 I ett sådant fall genom att styrka att de strängare kraven på yrkeskompetens är uppfyllda. Kommissionen betonade denna aspekt flera gånger under förhandlingen.
37 Den hänskjutande domstolen frågar sig alltså inte om en nationell bestämmelse som berövar små producenter rätten att fritt välja mellan de förfaranden som avses i punkterna 1 och 3 i artikel 8 i direktiv 2019/944 är förenlig med denna artikel. Mot bakgrund av bedömningen av bestämmelsens syfte anser jag att det är att erbjuda små producenter ett smidigare förfarande, utformat som ett alternativ till det ordinarie förfarandet. Jag anser däremot inte att artikel 8.3 i direktiv 2019/944 syftar till att tvinga dem att använda sig av det förenklade förfarandet, även om de av någon legitim anledning inte har något intresse av att göra det och föredrar att följa de ”ordinarie” vägarna för tillträde till marknaden.
38 Vid förhandlingen var den slovakiska regeringen och kommissionen överens om att regleringen av de rättigheter som följer av tillståndet inte återfinns i artikel 8 i direktiv 2019/944.
39 Allt tyder på att Haluška bedrev verksamhet på marknaden från och med år 2014 och under flera år agerade som elproducent utan att inneha de rättigheter inom ramen för servitut vars registrering i fastighetsregistret Haluška ansökte om år 2021.
40 Det är bestämmelser som exempelvis reglerar deras fria tillgång till överförings- och distributionssystemet, liksom det åtskilda ägandet från de systemansvariga för överföringssystem för att undvika risk för diskriminering i samband med nätdriften (artiklarna 6 och 43); eller producentens tillgång till kunderna genom uppförande av ”direktledningar” (artikel 7). I avsaknad av ytterligare uppgifter om arten av det arbete som är tänkt att utföras med stöd av det servitut som begärs i det nationella målet, är det inte möjligt att bedöma om dessa bestämmelser är tillämpliga.
41 Medlemsstaterna ”… får inte diskriminera mellan [elföretagen] när det gäller deras rättigheter eller skyldigheter” (artikel 9.1 i direktiv 2019/944).
42 Det förfarande som ledde fram till det här omtvistade ”tillståndet” (eller rättare sagt, bekräftelsen av att anmälningsskyldigheten hade uppfyllts) avslutades den 20 oktober 2014, då direktiv2009/72 gällde. Artikel 7 i det direktivet motsvarade i allt väsentligt den nuvarande artikel 8 i direktiv 2019/944. För enkelhetens skull kommer jag fortsättningsvis att hänvisa till artikel 8 i direktiv 2019/944, även om den tillämpliga bestämmelsen av tidsmässiga skäl var artikel 7 i direktiv 2009/72.
43 Se, analogt, dom av den 9 oktober 2008, Sabatauskas m.fl. (C‑239/07, EU:C:2008:551, punkt 47).
44 Se, bland annat, dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) (C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 54).
45 Den citeras i fotnot 63 i den slovakiska regeringens skriftliga yttrande.
46 I samma rapport anges även att ”när bygglovsmyndigheten godkänner uppförande av ledningar och anläggningar i elnätet ska den fatta beslut om omfattningen och driftsmöjligheterna för det aktuella projektet” och att ”tillståndshavaren [är skyldig att] utge en engångsersättning till fastighetsägaren, men endast för den yta som denne inte kan använda till följd av att tillståndshavaren använder sig av det lagstadgade servitutet”.
47 Den slovakiska regeringen nämner särskilt skyldigheten att tillhandahålla viss information till ekonomiministeriet eller till den systemansvarige för överföringssystemet, samt att ge personer med statliga uppdrag tillträde till de byggnader där verksamheten bedrivs, att säkerställa yrkeskompetensen hos de personer som utför uppgifter som rör denna verksamhet, samt att se till att anläggningarna uppfyller kraven på kvalitet, säkerhet, hälsoskydd på arbetsplatsen och miljöskydd.
48 Enligt EU-domstolens praxis ska ”[k]ravet på att situationerna ska vara lika … bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling ” (dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt i fall av våld i hemmet) (C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 58), min kursivering). I förevarande mål fastställs den omtvistade distinktionen inte (direkt) i bestämmelsen om tillståndsförfarandet (6 § i energilagen), utan i bestämmelsen om upprättande av servitut (11 § i samma lag). Jämförbarheten mellan situationerna måste därför bedömas mot bakgrund av syftet med den sistnämnda bestämmelsen.
49 En småskalig producent kan endast erhålla ett servitut genom ett avtal med markägaren eller inom ramen för ett rättsligt förfarande.
50 Den slovakiska regeringens skriftliga yttrande, punkterna 60–63.
51 Bland dessa krav ingår kravet på nödvändighet och allmänintresse. Enligt bestämmelsen får registrering i fastighetsregistret av ett lagstadgat servitut endast ske ”i den mån det är nödvändigt och av allmänintresse”.
52 Enligt den slovakiska regeringens skriftliga yttrande (punkt 64), bedriver de producenter som utövar sin verksamhet på grundval av anmälningsskyldigheten sin verksamhet uteslutande i vinstsyfte och inte i allmänhetens intresse, eftersom de inte fyller någon kritisk funktion för infrastrukturen och deras produktion inte är väsentlig för nätets stabilitet.
53 Skäl 6 och artikel 58 d i direktiv 2019/944. Vid förhandlingen medgav den slovakiska regeringen till sist att det faktiskt föreligger ett allmänintresse av elproduktion från förnybara energikällor.
54 Punkt 43 i begäran om förhandsavgörande.
55 Punkterna 2, 39, 44 och 45 i begäran om förhandsavgörande.