Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 24 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 24 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 573/25
Suzhou Anri Child Products Co. Ltd
mot
Cybex GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Düsseldorf (Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Gemenskapsformgivning – Interimistiskt förfarande – Advokatkostnader i nationella interimistiska förfaranden – Direktiv 2004/48/EG – Artikel 9.7 – Begreppet ’skada som har orsakats av interimistiska åtgärder’ – Artikel 14 – Begreppen ’kostnader för förfarandet’ och ’andra kostnader’ – Rätt till ersättning för advokatkostnader såsom skadestånd eller såsom kostnader för förfarandet – Förordning (EG) nr 6/2002 – Artikel 70.1 – Förordning (EG) nr 2245/2002 – Artikel 79.7 f – Ersättning för advokatkostnader i ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO vilken yrkats i ett förfarande som inletts i en medlemsstat – Förhållandet mellan förordning nr 6/2002, förordning nr 2245/2002 och direktiv 2004/48 – Begränsning av kostnaderna för förfarandet om ogiltigförklaring vid EUIPO ”
1. I det nationella målet (vars syfte är att säkerställa att industriell äganderätt respekteras), som prövas vid en tysk domstol, ställs först och främst frågan vilka kostnader för förfarandet för vilka den vinnande parten i ett interimistiskt förfarande kan kräva ersättning av den förlorande parten i samma förfarande.
2. Så långt medför tvisten inga särskilda problem, och för att lösa den bör de bestämmelser som reglerar detta område i direktiv 2004/48/EG( 2 ) tillämpas.
3. Den vinnande parten i det interimistiska förfarandet yrkar emellertid att fastställandet av de rättegångskostnader som uppkommit vid den tyska domstolen ska omfatta kostnaderna för den advokat som har företrätt parten i två anhängiga förfaranden vid Europeiska unionens byrå för immateriella rättigheter (EUIPO), där det är den parten som har yrkat att den gemenskapsformgivning( 3 ) som motparten har registrerat ska ogiltigförklaras.
4. Mot bakgrund av detta vänder sig den hänskjutande domstolen till EU-domstolen med en begäran om tolkning av direktiv 2004/48 och de förordningar som är tillämpliga på gemenskapsmönster, nämligen förordning (EG) nr 6/2002( 4 ) och förordning (EG) nr 2245/2002( 5 ).
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 2004/48
5. Artikel 1 (”Syfte”) har följande lydelse:
”Detta direktiv gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Med begreppet ’immateriella rättigheter’ avses i detta direktiv även industriella rättigheter.
6. I artikel 3 föreskrivs följande beträffande medlemsstaternas ”allmänna skyldighet” med avseende på de ”åtgärder, förfaranden och sanktioner” som regleras i kapitel II:
”1. Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.
2. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”
7. I artikel 9 (”Interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder”) föreskrivs följande i punkt 7:
”Om de interimistiska åtgärderna upphävs eller upphör på grund av en handling eller underlåtenhet från sökandens sida, eller om det i efterhand konstateras att det inte förelåg något intrång eller hot om intrång i en immateriell rättighet, skall de rättsliga myndigheterna ha befogenhet att på begäran av svaranden förordna om att sökanden skall betala lämplig ersättning till svaranden för skada som har orsakats av dessa åtgärder.”
8. I artikel 13 (”Skadestånd”) föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar den som har begått immaterialrättsintrång och som visste eller rimligen borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt intrångsgörande verksamhet, att betala ett skadestånd till rättighetshavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget.
När de rättsliga myndigheterna fastställer skadeståndet
a) skall de beakta alla relevanta omständigheter, såsom de negativa ekonomiska konsekvenserna, däribland utebliven vinst, för den skadelidande parten, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, där så är lämpligt, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, såsom ideell skada som rättighetshavaren har förorsakats genom intrånget,
b) kan de, som ett alternativ till a) där så är lämpligt, fastställa skadeståndet till ett engångsbelopp på grundval av sådana faktorer som åtminstone det belopp som skulle ha betalats i royalty eller avgift om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att nyttja den immateriella rättigheten i fråga.
2. För de fall då en intrångsgörare har begått ett immaterialrättsintrång utan att ha vetat eller rimligen borde ha vetat om det, får medlemsstaterna föreskriva att de rättsliga myndigheterna får förordna om återbetalning av vinst eller betalning av skadestånd som kan vara fastställt i förväg.”
9. Artikel 14 (”Kostnader för förfarandet”) har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten, i allmänhet ersätts av den förlorande parten om det inte är oskäligt.”
2. Förordning nr 6/2002
10. I artikel 70 (”Fördelning av kostnaderna”) föreskrivs följande:
”1. Den förlorande parten i förfaranden om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning eller överklagande skall bära både den andra partens avgifter och sina egna nödvändiga kostnader, inklusive resekostnader, uppehälle och ersättning till ombud, rådgivare eller advokat inom ramen för de belopp som fastställs för varje kostnadskategori enligt villkoren i tillämpningsföreskrifterna.
…”
11. Artikel 78 (”Auktoriserat ombud”) har följande lydelse:
”1. En fysisk eller juridisk person får i förfaranden inför byrån enligt denna förordning endast företrädas av
a) en utövande jurist som har rätt att verka i en medlemsstat och som bedriver verksamhet inom gemenskapen, om han i den staten är behörig att uppträda som ombud i frågor om industriellt rättsskydd, eller
…”
12. Artikel 90 (”Interimistiska åtgärder, inbegripet skyddsåtgärder”):
”…
2. I mål om interimistiska åtgärder, inklusive skyddsåtgärder, kan en sådan invändning om en gemenskapsformgivnings ogiltighet som görs av svaranden på annat sätt än genom genkäromål tas upp till prövning. Artikel 85.2 skall dock även tillämpas.
…”
3. Förordning nr 2245/2002
13. I artikel 79 (”Fördelning och fastställande av kostnader”) föreskrivs följande:
”…
7. Väsentliga kostnader för förfarandet som faktiskt åsamkats den vinnande parten skall bäras av den förlorande parten i enlighet med artikel 70.1 i förordning (EG) nr 6/2002, på grundval av följande högsta taxor:
…
f) Kostnader för ombud, i den mening som avses i artikel 78.1 i förordning (EG) nr 6/2002:
i) för sökanden i förfaranden om ogiltighetsförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning, upp till 400 euro,
…”
B. Tysk rätt
1. Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) (nedan kallad ZPO) ( 6 )
14. 91 § (”Principen om skyldigheten att ersätta rättegångskostnader och dess omfattning”) har följande lydelse:
”(1) Den tappande parten ska ersätta rättegångskostnaderna och i synnerhet motpartens kostnader, om dessa har varit nödvändiga för att väcka talan eller på vederbörligt sätt försvara sig rättsligt. …
(2) Lagstadgade avgifter och utlägg för den vinnande partens advokat ska ersättas i samtliga mål, ….
…”
15. I 269 § (”Återkallelse av talan”) föreskrivs följande:
”…
(3) Om talan återkallas ska tvisten inte längre anses vara anhängig. En dom som redan har meddelats och ännu inte har vunnit laga kraft blir verkningslös utan att den uttryckligen behöver upphävas. Käranden är skyldig att bära rättegångskostnaderna, såvida de inte redan fastställts genom en lagakraftvunnen dom eller svaranden ska förpliktas bära dem av ett annat skäl. …
(4) På begäran ska domstolen fatta beslut om de rättsföljder som ska inträda enligt punkt 3. …
…”
16. 945 § (”Skadeståndsskyldighet”) har följande lydelse:
”Om beviljandet av ett beslut om kvarstad eller interimistiska åtgärder visar sig vara obefogat redan från början eller om den åtgärd som har beslutats upphävs på grundval av 926 § punkt 2 eller 942 § punkt 3, ska den part som utverkat beslutet vara skyldig att ersätta motparten för den skada som den andra parten lidit till följd av verkställigheten av den beslutade åtgärden eller till följd av att den andra parten ställt en säkerhet för att undvika verkställighet eller få åtgärden upphävd.”
2. Gesetz über die Vergütung der Rechtsanwältinnen und Rechtsanwälte — Rechtsanwaltsvergütungsgesetz (lagen om advokatarvoden ) ( 7 )
17. I artikel 2 (”Ersättningens storlek”) föreskrivs följande:
”(1) Om inte annat föreskrivs i denna lag ska arvodet beräknas på grundval av föremålet för advokattjänsterna (tvisteföremålets värde).
(2) Ersättningens storlek fastställs i enlighet med förteckningen över ersättning i bilaga 1 till denna lag. …”
18. Artikel 13 innehåller en avgiftstabell baserad på tvistens värde (”Wertgebühren”), där grundavgiften fastställs för varje värdeintervall i tvisten.
II. Faktiska omständigheter, tvisterna och tolkningsfrågorna
19. Cybex GmbH och Suzhou Anri Child Products Co. Ltd (nedan kallat Suzhou) tillverkar barnvagnar som de saluför inom Europeiska unionen.( 8 )
20. Vid en mässa som hölls den 8–10 september 2022 i Köln (Tyskland) presenterade Suzhou sin modell ”S63”, tillhandahöll den för besökarna och distribuerade den.
21. Cybex ansåg att Suzhou gjorde intrång i dess industriella äganderätt och krävde därför att företaget skulle avstå från att saluföra modellen ”S63”.
22. Tvisten mellan de båda företagen har resulterat i två förfaranden av olika karaktär: ett interimistiskt förfarande vid den hänskjutande domstolen och ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO.
A. Det interimistiska förfarandet vid den tyska domstolen
23. Eftersom Suzhou inte efterkom dess anmodan ansökte Cybex om interimistiska åtgärder vid Landgericht Düsseldorf (Tyskland), där Cybex hävdade att Suzhou gjorde intrång i företagets gemenskapsformgivningar. I andra hand hävdade Cybex att Suzhous modell ”S63” var en imitation av Cybex original, vilket innebar att Suzhou genom att saluföra den skapade en risk för förväxling med originalet.
24. Den 9 september 2022 meddelade Landgericht Düsseldorf ett beslut om interimistiska åtgärder genom vilket Suzhou förbjöds att erbjuda, saluföra, importera, exportera eller besitta barnvagnen ”S63” i Förbundsrepubliken Tyskland.
25. Den 31 oktober 2022 begärde Suzhou omprövning av beslutet om interimistiska åtgärder vid den domstol som hade fattat beslutet.
26. Den 22 december 2022 upphävde Landgericht Düsseldorf det interimistiska beslutet.
27. Den 27 december 2022 överklagade Cybex denna dom till Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) i syfte att, i korthet, få det interimistiska beslutet fastställt.
28. Den 28 april 2023 och den 26 maj 2023 återkallade Cybex sitt överklagande, innan målet hade avgjorts.
29. Den 16 oktober 2023 förpliktade Oberlandesgericht Düsseldorf Cybex att ersätta kostnaderna för det interimistiska förfarandet.
B. Förfarandet om ogiltigförklaring vid EUIPO
30. Den 17 november 2022, parallellt med överklagandet av beslutet om interimistiska åtgärder vid de tyska domstolarna, lämnade Suzhou in två ansökningar till EUIPO om ogiltigförklaring av Cybex två registrerade gemenskapsformgivningar.
31. Förfarandet vid EUIPO har ännu inte avgjorts.
C. Fastställande av kostnader i det interimistiska förfarandet
32. Den 16 oktober 2023 yrkade Suzhou att Landgericht Düsseldorf skulle fastställa kostnaderna för det interimistiska förfarandet i båda instanserna. I yrkandet ingick, utöver advokatarvoden, resekostnader och andra utlägg.
33. Genom beslut av den 6 december 2023 fastställde Landgericht Düsseldorf det totala belopp som Cybex skulle betala i ersättning till Suzhou till 8 748,04 euro.
34. Suzhou begärde omprövning av beslutet vid Landgericht Düsseldorf. Suzhou yrkade att kostnaderna för förfarandena för ogiltigförklaring vid EUIPO skulle läggas till de kostnader som uppkommit för försvaret i det interimistiska förfarandet. Summan av dessa kostnader uppgick till totalt 100 966,77 euro.
35. Till stöd för sitt yrkande gjorde Suzhou gällande följande:
– Försvaret mot beslutet om interimistiska åtgärder omfattade inte endast att begära omprövning av beslutet och motivera begäran, utan även att lämna in ansökningar till EUIPO om ogiltigförklaring av Cybex registrerade gemenskapsformgivningar.
– Advokatkostnaderna i förfarandena om ogiltigförklaring vid EUIPO utgör en del av rättegångskostnaderna i det interimistiska förfarandet. Det rör sig om en skada som uppkommit till följd av ett interimistiskt förfarande som Cybex inlett mot Suzhou och som i slutändan inte ledde till något resultat.
36. Mot bakgrund av detta har Landgericht Düsseldorf hänskjutit tolv tolkningsfrågor till EU-domstolen, av vilka jag bara återger frågorna 7, 8 och 9. De har följande lydelse:
”7) Ska 70.1 och 70.6 i förordning 6/2002, jämförd med artikel 79.7 andra stycket h i genomförandeförordning 2245/2002, tolkas så, att de – med förbehåll för tillämpningen av artikel 48.1 [i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips-avtalet) som utgör bilaga 1C i avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO)] – innehåller en slutlig bestämmelse om huruvida och i vilken mån en part i ett förfarande som inletts vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning kan begära ersättning för de ’nödvändiga kostnader’ som parten ådragit sig i samband med förfarandet i den mening som avses i artikel 70.1 i förordning 6/2002, med följden att de befogenheter som medlemsstaterna ska föreskriva för domstolarna i enlighet med artikel 9.7 eller artikel 14 i direktiv 2004/48, varken ska ha till syfte eller får ha till syfte att den parten ska ges rätt att begära ersättning som går utöver ’nödvändiga kostnader’ i den mening som avses i artikel 70.1 i förordning 6/2002?
8) Om det framgår av svaret på fråga 7 att reglerna om ersättning för kostnader i förordning 6/2002 och förordning 2245/2002 inte utesluter tillämpning av artikel 14 i direktiv 2004/48: Omfattar de ’andra kostnader’ som svaranden har rätt att kräva ersättning för enligt artikel 14 i direktiv 2004/48 i samband med ett rättsligt förfarande, i vilket det till följd av en begäran om omprövning som framställts av svaranden enligt artikel 9.4 andra stycket i direktiv 2004/48 och med beaktande av svarandens synpunkter ska prövas huruvida ett beslut om interimistiska åtgärder som avser svaranden och som beviljats på grundval av intrång i en registrerad gemenskapsformgivning enligt artiklarna 3 och 9.1 a i direktiv 2004/48, jämförda med artiklarna 19.1, 89.1 och 90.1 i förordning 6/2002, ska upphävas, ändras eller fastställas, även de advokatkostnader som svaranden haft för att genomföra ett förfarande om ogiltigförklaring av den registrerade gemenskapsformgivningen vid EUIPO?
9) Om fråga 3 ska besvaras jakande och det följer av svaret på fråga 8 att de advokatkostnader som svaranden har haft i egenskap av part i det förfarande för ogiltigförklaring som svaranden inlett vid EUIPO kan omfatta en del av de ’andra kostnader’ för vilka ersättning ska betalas till svaranden i egenskap av ’den vinnande parten’ i förfarandet om interimistiska åtgärder enligt artikel 14 i direktiv 2004/48: Ska de ’rimliga och proportionerliga’ advokatkostnader som har uppkommit i samband med förfarandet för ogiltigförklaring ’i allmänhet’ bäras av den förlorande parten, i den mån de överskrider de fastställda högsta taxorna enligt artikel 79.7 första stycket i förordning 2245/2002, och ska
I) vid denna prövning, eller
II) vid prövningen av huruvida ’det … är oskäligt’ att förplikta den förlorande parten att bära kostnader även i den del de överskrider dessa högsta taxor, hänsyn dessutom tas dels till de omständigheter som anges i fråga 4 a–d, dels till den omständigheten att svaranden hade kunnat göra en invändning om en gemenskapsformgivnings ogiltighet i enlighet med artikel 90.2 första meningen i förordning 6/2002, i samband med utövandet av sin rätt att yttra sig enligt artikel 9.4 andra stycket i direktiv 2004/48?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
37. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolens kansli den 1 september 2025.
38. Suzhou och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Båda dessa parter, liksom Cybex, deltog vid förhandlingen den 17 juni 2026.
39. På uppmaning av domstolen begränsar sig detta förslag till avgörande till tolkningsfrågorna 7, 8 och 9.
IV. Bedömning
A. Avgränsning av tvisten
40. Den hänskjutande domstolen har ställt tolv frågor som kan föras samman till två block:
– De sex första frågorna avser det interimistiska förfarande som genomförts vid de tyska domstolarna i första och andra instans. Den hänskjutande domstolen begär där en tolkning av bestämmelserna i direktiv 2004/48 avseende kostnader för förfarandet och skadestånd. Det råder tvivel om i vilken kategori advokatarvoden skulle kunna ingå.
– De sex sista frågorna (frågorna 7–12) gäller ersättning för kostnader som uppkommit i samband med att en advokat företrätt en part i förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO, vilka regleras av förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002.
– I synnerhet gäller frågorna 7, 8 och 9 huruvida bestämmelserna i direktiv 2004/48 är tillämpliga på arvoden till advokater som har medverkat i förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO, utöver de två nämnda förordningarna.
B. Huruvida frågorna 7, 8 och 9 kan tas upp till sakprövning
41. Såsom jag redan har nämnt hävdar Suzhou att fastställandet av kostnaderna i det interimistiska förfarande som inletts vid de tyska domstolarna ska omfatta den del som avser advokatkostnaderna i förfarandena vid EUIPO (där Suzhou yrkade ogiltigförklaring av de gemenskapsformgivningar som Cybex registrerat).
42. Landgericht Düsseldorf påpekar att rätten till ersättning för kostnader för förfarandet enligt tysk rätt i princip är begränsad till de kostnader som uppkommit inom ramen för det interimistiska förfarandet. Den omfattar således inte kostnader som avser förfaranden vid EUIPO.
43. Den hänskjutande domstolen ställer dock en rad frågor till EU-domstolen om tolkningen av bestämmelserna i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002 som reglerar ersättning för kostnader inom ramen för förfaranden för ogiltigförklaring vid EUIPO.
44. Av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan anser jag att denna del av begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.
45. Genom förordning nr 6/2002 inrättas ett självständigt och enhetligt system för skydd av gemenskapsformgivningar (numera EU-formgivningar), som bygger på EUIPO:s ingripande. I avdelning VI i denna förordning föreskrivs ett förfarande för handläggning av ansökningar om ogiltigförklaring av registrerade gemenskapsformgivningar.
46. Förfarandet handläggs av EUIPO:s annulleringsenhet, som efter ett kontradiktoriskt utbyte av argument fattar beslut om ansökan om ogiltigförklaring. Dess beslut kan överklagas till EUIPO:s överklagandenämnder, vilkas beslut i sin tur kan prövas av Europeiska unionens tribunal.
47. Artikel 70 i förordning nr 6/2002 reglerar frågan om fördelning av kostnaderna. Enligt punkt 1 i den artikeln ska den förlorande parten i förfaranden om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning eller överklagande bära både den andra partens avgifter och sina egna nödvändiga kostnader , inklusive resekostnader, uppehälle och ersättning till advokat inom ramen för de belopp som fastställs för varje kostnadskategori enligt villkoren i tillämpningsföreskrifterna .
48. I förordning nr 2245/2002 bekräftas att väsentliga kostnader för förfarandet som faktiskt åsamkats den vinnande parten i förfarandet för ogiltigförklaring vid EUIPO ska bäras av den förlorande parten. I detta syfte har där fastställts högsta taxor för olika kostnadskategorier.( 9 )
49. Regleringen av kostnaderna för ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO, enligt förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002, bygger på en oundviklig förutsättning, nämligen att det finns en förlorande part som ska stå för de kostnader som är nödvändiga för handläggningen av förfarandet.
50. När, såsom i förevarande fall, förfarandet vid EUIPO inte har avslutats finns det inte någon förlorande eller vinnande part, och det är (ännu) inte aktuellt att ställa frågan om vem som ska betala de kostnader som uppkommit i detta förfarande, inbegripet kostnaderna för juridiskt ombud, hur och när de ska betalas och med vilket belopp.
51. Det är därför för tidigt att ställa frågor om tolkningen av bestämmelserna i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002, vilka reglerar EUIPO-organens fördelning av kostnaderna vid slutet av förfarandet om ogiltigförklaring .
52. Det framgår ännu tydligare att frågorna 7, 8 och 9 inte kan tas upp till prövning om det beaktas att den tvist som ligger till grund för tolkningsfrågorna inte gäller förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO (i vilka den hänskjutande domstolen saknar behörighet), utan ett annat rättsligt förfarande, där endast frågan om huruvida interimistiska åtgärder skulle vidtas med anledning av ett påstått intrång i industriell äganderätt har prövats.
53. Den hänskjutande domstolen uppger, som nämnts, att dess beslut rörande rätt till ersättning för kostnader för förfarandet i princip är begränsat till de kostnader som uppkommit inom ramen för det interimistiska förfarandet. Därefter verkar den dock tona ner betydelsen av de pågående förfarandena vid EUIPO, som om denna faktor inte vore relevant för att bemöta Suzhous yrkande, som syftar till att inkludera kostnaderna för förfarandena vid EUIPO i kostnaderna för det nationella förfarandet.
54. Den hänskjutande domstolen hävdar i detta avseende att ”det inte är relevant att ha kännedom om resultatet av förfarandena om ogiltigförklaring”.( 10 ) Detta påstående kan emellertid inte godtas, eftersom det bortser från artikel 70.1 i förordning nr 6/2002.
55. Bestämmelserna om kostnader för förfarandet i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002 syftar till att på ett uttömmande sätt reglera, bland annat, rätten till ersättning för det arvode som ska utgå till den vinnande partens ombud i ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO.
56. Enligt dessa bestämmelser kan den vinnande parten i ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO inte kräva en ersättning för sina advokatkostnader som överstiger vad som fastställs i dessa förordningar. Den hänskjutande domstolen kan följaktligen inte bortse från den ordning som följer av dessa förordningar för att, i ett interimistiskt förfarande som är skilt från förfarandet vid EUIPO och innan EUIPO har meddelat sitt avgörande, besluta om kostnaderna för den advokat som medverkar i förfarandet om ogiltigförklaring.
57. Om det skulle godtas att sådana tolkningsfrågor får ställas skulle det kunna leda till att tvister om kostnader som uppstår i förfaranden vid EUIPO förflyttas till de nationella domstolarna, redan innan dessa förfaranden har avslutats. Den ordning för fördelning av kostnader för förfarandet som föreskrivs i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002 skulle därmed förlora sin verkan.
58. De tolkningsfrågor som rör den ordning för fördelning av kostnader för förfarandet som föreskrivs i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002 är därför inte relevanta för avgörandet av tvisten i det nationella målet.( 11 )
C. (Alternativ) bedömning i sak
59. För det fall att domstolen skulle anse att frågorna 7–9 kan tas upp till sakprövning, ska jag uttala mig om deras innehåll.
60. Tvisten gäller, som jag redan har nämnt, ersättning (med en viss tidsbegränsning)( 12 ) för arvodet till den advokat som företrädde Suzhou i de förfaranden om ogiltigförklaring som genomfördes vid EUIPO på begäran av Suzhou.
61. De problemställningar som de tre frågorna ger upphov till hänger samman med varandra. Dessa är i korthet följande:
– Är systemet för fastställande av kostnader för förfarandet vid EUIPO slutet och uttömmande? Om så är fallet, är ett yrkande vid nationella domstolar som går utöver det som fastställts enligt det systemet uteslutet?
– Om EUIPO:s system inte är slutet och uttömmande, är det då möjligt att överföra kostnaderna från ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO till fastställandet av kostnader i ett nationellt interimistiskt förfarande, som ”andra kostnader”?
– Om dessa ”andra kostnader” inkluderas i fastställandet av rättegångskostnader i det nationella interimistiska förfarandet, är då deras belopp begränsat av de tak som fastställs i förordning nr 2245/2002?
62. I min redogörelse kommer jag först att behandla förhållandet mellan direktiv 2004/48, förordning nr 6/2002 och förordning nr 2245/2002 och därefter kommer jag att inrikta mig på karaktären hos de arvoden som utgår till advokater som medverkar i förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO.
1. Förhållandet mellan direktiv 2004/48, förordning nr 6/2002 och förordning nr 2245/2002
63. Bestämmelserna om kostnader för förfarandet i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002 syftar till att på ett uttömmande sätt reglera, bland annat, rätten till ersättning för det arvode som ska utgå till den vinnande partens advokat i ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO.
64. Denna reglering får följande konsekvenser:
– Den vinnande parten kan inte kräva att den förlorande parten ersätter advokatkostnader utöver vad som fastställs i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002.
– De nationella domstolarna medverkar inte i fastställandet av kostnaderna för förfarandet. Detta ankommer på EUIPO att göra, genom annuleringsenheten eller överklagandenämnden.
– Ett slutligt beslut av EUIPO om fastställande av kostnadsbelopp ska vara verkställbart.( 13 )
65. Artikel 70 i förordning nr 6/2002, liksom den kompletterande artikel 79.7 i förordning nr 2245/2002, innehåller – som nämnts – en uttömmande reglering avseende begäran om ersättning för kostnader mellan parterna i ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO.
66. Ersättning för advokatkostnader som uppkommit i förfarandet om ogiltigförklaring vid EUIPO är endast möjlig: a) i enlighet med dessa bestämmelser, och b) i den mån den part som begär ersättningen har vunnit det aktuella förfarandet.
67. Ersättning för advokatkostnader i ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO, vilka betraktas som kostnader för förfarandet, omfattas således inte av artikel 9.7 eller 14 i direktiv 2004/48.
68. Det interimistiska förfarandet vid den nationella domstolen och förfarandet om ogiltigförklaring vid EUIPO är åtskilda från varandra,( 14 ) i den meningen att de omfattas av olika bestämmelser. Närmare bestämt gäller de bestämmelser som reglerar kostnadsfördelningen vid EUIPO inte för nationella förfaranden, och vice versa.
69. I motsats till vad Suzhou gör gällande( 15 ) är det, i det här sammanhanget, irrelevant att bestämmelserna om kostnader i förordning nr 6/2002 är äldre än direktiv 2004/48. Direktiv 2004/48 har inte ändrat det system för ersättning för kostnader som föreskrivs i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002. Detta system, som har sina egna särdrag både i materiellt och i processuellt avseende, förblev oförändrat och reviderades inte i direktiv 2004/48.
70. Bestämmelserna om kostnader i förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002, som är tillämpliga på förfaranden vid EUIPO, utgör således ett självständigt, slutet och fullständigt system som är skiljt från det som fastställs i direktiv 2004/48.
71. Om fråga 7 kan tas upp till sakprövning, kan den sammanfattningsvis besvaras så att endast förordningarna nr 6/2002 och nr 2245/2002 är tillämpliga på tvisten. Detta svar innebär utan vidare att det inte är nödvändigt att ta ställning till frågorna 8 och 9, vilka bygger på antagandet att artikel 14 i direktiv 2004/48 är tillämplig under omständigheter som de i förevarande mål.
72. I tredje hand kommer jag dock att behandla de övriga frågor som har ställts.
2. Advokatkostnadernas karaktär
73. Om direktiv 2004/48 skulle tillämpas på kostnader som uppkommit i förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO (vilket inte är fallet), skulle det behöva avgöras huruvida ersättning för advokatkostnader skulle kunna beviljas enligt någon av de kategorier som anges i det direktivet (skadestånd, kostnader för förfarandet eller ”andra kostnader”).
74. Avsnitt 6 i kapitel II i direktiv 2004/48 handlar om ”Skadestånd och kostnader för förfarandet”. Det innehåller två artiklar:
– Artikel 13 (”Skadestånd”) reglerar ersättning som en part som har lidit skada till följd av ett intrång i en immateriell rättighet kan yrka.
– Artikel 14 (”Rättegångskostnader”) reglerar såväl kostnader för förfarandet i egentlig mening som ”andra kostnader” som uppstår i samband med förfaranden för att försvara immateriella rättigheter och som kan åläggas den part som förlorar målet.
75. I mitt förslag till avgörande i målet United Video Properties( 16 ) betonade jag att advokatarvoden ingår i kostnaderna för förfarandet: ”’Kostnader för förfarandet’ innefattar per definition sådana arvoden( 17 ) och det gäller … i EU-domstolens rättegångsregler.”( 18 )
76. Domen United Video Properties bekräftade detta synsätt: ”När det gäller innebörden av begreppet ’kostnader för förfarandet’, vilka ska ersättas av den förlorande parten, som återfinns i artikel 14 i direktiv 2004/48, konstaterar domstolen för det första att detta begrepp bland annat inbegriper advokatarvoden, … som i allmänhet utgör en betydande del av kostnaderna för att inleda ett förfarande till skydd för en immateriell rättighet …”( 19 )
77. Advokatarvoden kan därför, genom att de utgör en del av kostnaderna för förfarandet, inte samtidigt betraktas som skadestånd utan att åtskillnaden mellan dessa begrepp i direktiv 2004/48 därigenom urholkas.
78. Enligt EU-domstolen kan dock vissa kostnader som uppstår i samband med en advokats medverkan skiljas från arvoden: ”de kostnader som en innehavare av immateriella rättigheter har haft för att företrädas av ombud för att säkerställa att dessa rättigheter iakttas innan denne vänder sig till domstol, såsom kostnaderna för en anmodan, omfattas av begreppet ’andra kostnader’, i den mening som avses i denna bestämmelse”.( 20 )
79. Suzhou hävdar att advokatkostnader i förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO ska betraktas som ”andra kostnader” i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48.( 21 ) Enligt Suzhou är de ”direkt och nära kopplade till det aktuella domstolsförfarandet”.( 22 )
80. För att motivera den direkta och nära kopplingen mellan förfaranden om ogiltigförklaring vid EUIPO och interimistiska förfaranden vid de tyska domstolarna, hävdar Suzhou att de förstnämnda ingår i en vanlig försvarsstrategi mot angrepp som grundar sig på registrerade rättigheter.( 23 )
81. I linje med detta resonemang hävdar Suzhou följande:
– Den ansökan om interimistiska åtgärder som Cybex hade ingett tvingade Suzhou att lägga fram ett försvar som inte kunde begränsas till att åberopa invändningen om ogiltighet i det interimistiska förfarandet.
– Direktiv 2004/48 banar väg för ett avgörande i sak enligt artikel 9.5. När Suzhou bestred den interimistiska åtgärden gick det dock ännu inte att veta om det skulle bli fråga om ett avgörande i sak. Om Suzhou ville dra nytta av fördelarna med ett förfarande om ogiltigförklaring, borde företaget därför ha inlett detta redan när det blev föremål för det interimistiska förfarandet.
82. Jag anser inte att Suzhous resonemang är övertygande. Däremot instämmer jag med kommissionen när den hävdar att advokatkostnaderna i samband med förfarandena om ogiltigförklaring vid EUIPO inte har något samband med det interimistiska förfarandet vid de tyska domstolarna. De förstnämnda är ”… kostnader som har uppkommit inom ramen för ett förfarande som är skilt från och oberoende av det som är föremål för förevarande mål och vars ersättningsberättigande därför uteslutande måste bedömas inom ramen för detta andra förfarande”.( 24 )
83. I artikel 90.2 i förordning nr 6/2002 föreskrivs att ”[i] mål om interimistiska åtgärder, inklusive skyddsåtgärder, kan en sådan invändning om en gemenskapsformgivnings ogiltighet som görs av svaranden på annat sätt än genom genkäromål tas upp till prövning …”.
84. Det fanns därför inget behov av att inleda ett förfarande om ogiltigförklaring vid EUIPO när förordning nr 6/2002 erbjuder ett sätt att få till stånd ett avgörande i sak om gemenskapsformgivningens ogiltighet inom ramen för det (nationella) interimistiska förfarandet. Den hänskjutande domstolen medger att ”svaranden [(Suzhou)] hade kunnat göra en invändning om gemenskapsformgivnings ogiltighet i samband med utövandet av sin rätt att yttra sig [i förfarandet om interimistiska åtgärder] …”.( 25 )
85. Även om det rent hypotetiskt skulle antas att det förelåg en sådan direkt och nära koppling till det interimistiska förfarandet, får den princip som fastställdes i domen Koch Media inte ryckas ur sitt sammanhang. I det målet rörde det sig om en åtgärd utanför domstol genom vilken den part som ansåg sig ha utsatts för intrång i sitt industriella rättsskydd försökte undvika en tvist. För detta ändamål anlitade den parten en advokat för att utfärda en anmodan innan denne vände sig till domstol.( 26 )
86. Den omständigheten att det advokatarvode som prövades i domen Koch Media kunde rymmas inom begreppet ”andra kostnader”, med hänsyn till dess utomrättsliga karaktär, innebär inte att de kostnader som i förevarande mål har uppkommit till följd av Suzhous advokats medverkan vid EUIPO är av samma karaktär.
87. Eftersom Suzhou frivilligt har valt att ansöka om ogiltigförklaring genom det förfarande som fastställs i förordning nr 6/2002, måste företaget följa de regler som reglerar detta förfarande. Inom denna ram ingår advokatkostnaderna i det fastställande av kostnader som EUIPO:s organ gör i enlighet med de särskilda bestämmelserna i den förordningen. Följaktligen utgör de kostnader som uppkommit till följd av Suzhous advokats medverkan i förfarandena om ogiltigförklaring vid EUIPO kostnader för förfarandet och inte ”andra kostnader”.( 27 )
88. Inte heller artikel 9.7 i direktiv 2004/48, vilken avser interimistiska åtgärder som, efter att ha tillämpats, har upphört att gälla, har någon betydelse för avgörandet. I ett sådant fall föreskriver bestämmelsen att svaranden kan kräva ”ersättning för skada som har orsakats av dessa åtgärder”.
89. Det är emellertid svårt att godta att Suzhous advokats medverkan i förfarandena om ogiltigförklaring vid EUIPO (som är oberoende av det interimistiska förfarandet) skulle utgöra en skada som orsakats av verkställandet av den interimistiska åtgärden.( 28 ) Tvärtom rör det sig om ett ensidigt beslut, som fattats som ett resultat av Suzhous egen processtrategi, där företaget valt att vända sig till EUIPO i stället för att väcka talan vid den nationella domstolen om en eventuell ogiltigförklaring av de omtvistade formgivningarna.( 29 )
3. Kostnadstak som fastställs i förordning nr 2245/2002
90. Suzhou hävdar att den nationella domstol som är behörig att besluta om kostnaderna i samband med det interimistiska förfarandet även kan pröva frågan om ersättning för kostnaderna för dess advokat i förfarandena om ogiltigförklaring vid EUIPO, även om dessa kostnader överskrider de tak som fastställs i förordning nr 2245/2002.
91. Suzhou åberopar att de tak som fastställs i förordning nr 2245/2002 är mycket låga och inte motsvarar de faktiska arvoden som vanligtvis tillämpas för advokattjänster inom immaterialrättsområdet. Den ersättning som Suzhou skulle kunna kräva av den förlorande parten för detta skulle därför vara oproportionerlig eller till och med försumbar.( 30 )
92. Som svar detta påstående skulle det kunna räcka att erinra om att eftersom förfarandet om ogiltigförklaring vid EUIPO fortfarande pågår, finns det inget som hindrar att Suzhou, i stället för att få rätt till ersättning för de kostnader som uppkommit där, blir skyldigt att betala kostnaderna för förfarandet (om företaget inte vinner i detta förfarande om ogiltigförklaring) eller åtminstone åläggs att stå för sina egna kostnader. Denna omständighet visar i sig på inkonsekvensen i dess resonemang.
93. För övrigt har ingen i förevarande mål ifrågasatt giltigheten av bestämmelserna i förordning nr 2245/2002, som fastställer beloppstak för kostnaderna i förfaranden om ogiltigförklaring som handläggs vid EUIPO. Dessa tak
– är förenliga med karaktären hos ett förenklat och lättillgängligt förvaltningsförfarande, vars kostnad inte ska vara avskräckande,( 31 ) och
– överensstämmer med kravet på förutsägbarhet och rättssäkerhet, som ”… gäller … särskilt i fråga om lagstiftning som kan vara ekonomiskt betungande, eftersom de personer som berörs måste kunna få exakt vetskap om sina skyldigheter enligt denna lagstiftning”.( 32 )
V. Förslag till avgörande
94. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska avvisa tolkningsfrågorna 7, 8 och 9, som ställts av Landgericht Düsseldorf.
I andra hand föreslår jag att de tolkningsfrågorna ska besvaras på följande sätt:
Artikel 70.1 och 70.6 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsmönster samt artikel 79.7 h i kommissionens förordning nr 2245/2002, av den 21 oktober 2002 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsmönster,
ska tolkas så,
att de innehåller en uttömmande reglering av systemet för fördelning och fastställande av kostnader i de förfaranden som genomförs vid EUIPO om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning. Vad gäller advokatarvoden regleras inte skyldigheten att ersätta den vinnande parten för de kostnader som är förknippade med dessa förfaranden av artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om skydd av immateriella rättigheter.
1 Originalspråk: spanska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).
3 Uttrycket ”gemenskapsformgivning”, som används i målet, motsvarar det nuvarande uttrycket ”EU-formgivning”.
4 Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2822 av den 23 oktober 2024 om ändring av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2246/2002 (EUT L, 2024/2822), är av tidsmässiga skäl inte tillämplig i förevarande mål.
5 Kommissionens förordning av den 21 oktober 2002 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning (EGT L 341, 2002, s. 28).
6 RGBl. 1877, nr 83.
7 BGBl. 2004 I, s. 718.
8 Cybex är innehavare av gemenskapsformgivningarna nr 002510883‑0005 och nr 002510883‑0006, som är registrerade hos EUIPO. Till Cybex produktsortiment hör en barnvagn som finns i flera färg- och utrustningsvarianter, vars ram är tillverkad i enlighet med de mönster som lämnats in till registret för EU-formgivningar.
9 I artikel 79.7 f i förordning nr 2245/2002 föreskrivs att kostnader för ombud, i den mening som avses i artikel 78.1 i förordning (EG) nr 6/2002, för sökanden i förfaranden om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning, ska vara högst 400 euro.
10 Detta framgår av det begäran om förhandsavgörande (utan nummer) i avsnitt III, punkt 2 a tredje stycket. Punkt 2 avser ”det andra föremålet för talan”, det vill säga rätten till ersättning för ombudskostnader i förfarandena om ogiltigförklaring vid EUIPO.
11 Visserligen presumeras tolkningsfrågor från nationella domstolar vara relevanta, men i detta fall upphävs denna presumtion. Det är inte rimligt att godta att en tolkningsfråga är välgrundad när det fortfarande är okänt huruvida det föreligger en rätt att kräva ersättning för advokatarvoden som uppkommit i förfarandet om ogiltigförklaring vid EUIPO.
12 Ersättning begärs för kostnader som uppkommit fram till en dag som sammanfaller med den dag då överklagandeprocessen i det interimistiska förfarandet avslutas.
13 Enligt artikel 71.3 och 71.4 i förordning nr 6/2002 får den berörda parten yrka verkställighet, i enlighet med nationell lagstiftning, hos den behöriga myndigheten. Även om det är domstolarna i den berörda medlemsstaten som är behöriga när det gäller att bedöma om verkställighetsåtgärderna genomförs på ett korrekt sätt, får verkställigheten endast skjutas upp genom beslut av EU-domstolen.
14 Vid förhandlingen preciserade Suzhou, utan att lägga till några nya argument utöver vad det angett i sitt skriftliga yttrande, att det faktum att de båda förfarandena är åtskilda inte utgör något hinder för att andra bestämmelser i unionsrätten ska beaktas, såsom artiklarna 9.7 och 14 i direktiv 2004/48.
15 Punkt 61 i Suzhous skriftliga yttrande.
16 C‑57/15, EU:C:2016:201 (nedan kallat förslaget till avgörande United Video Properties), punkt 49.
17 Jag anser inte att det har någon betydelse att den uttryckliga hänvisningen till advokatarvoden försvann ur artikel 14 i direktivet under utarbetandet av detta, eftersom det – oavsett om det nämns uttryckligen eller inte – är en av de mest karakteristiska kostnaderna i förfarandet.
18 Artikel 144 b i EU-domstolens rättegångsregler.
19 Dom av den 28 juli 2016, United Video Properties (C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 22) (nedan kallad domen United Video Properties).
20 Dom av den 28 april 2022, Koch Media (C‑559/20, EU:C:2022:317, domslutet, punkt 1) (nedan kallad domen Koch Media).
21 Avsnitt IV.3 i Suzhous skriftliga yttrande (punkt 52 och följande punkter).
22 Suzhou använder sig av formuleringarna i domen Koch Media, punkt 41.
23 Vid förhandlingen kritiserade kommissionen detta resonemang och hävdade att frågan huruvida en praxis är mer eller mindre vanlig inte utgör ett giltigt rättsligt argument.
24 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 65.
25 Tolkningsfråga 9 in fine . Vid förhandlingen medgav Cybex att om invändningen om ogiltighet hade åberopats inför de tyska domstolarna, skulle arvodena ha kunnat inkluderas i fastställandet av kostnader i det interimistiska förfarandet.
26 Det rörde sig om ”de kostnader som en innehavare av immateriella rättigheter har haft för att företrädas av ombud för att säkerställa att dessa rättigheter iakttas innan denne vänder sig till domstol, såsom kostnaderna för en anmodan” (punkt 45 i domen Koch Media).
27 Kommissionen delar denna uppfattning i punkt 65 i sitt skriftliga yttrande.
28 I punkt 27 i sitt skriftliga yttrande konstaterar Suzhou att de tyska domstolarna tolkar begreppet skada som orsakats av verkställigheten av den interimistiska åtgärden strikt, utan att inkludera kostnader som uppstår till följd av en advokats medverkan i syfte att försvara sig mot den interimistiska åtgärden eller i syfte att gå till motattack (till exempel genom att väcka talan om ogiltigförklaring).
29 Vid förhandlingen påpekade Cybex att försvarsstrategin vid beslut om interimistiska åtgärder är mycket omfattande och hänvisade till möjligheten att exempelvis inleda förfaranden i andra länder inom unionen för att hindra förloppet av det interimistiska förfarande som handläggs i en annan medlemsstat.
30 Punkt 36 i dess skriftliga yttrande, med hänvisning till domen United Video Properties, punkt 30.
31 Enligt skäl 24 i förordning nr 6/2002, även om det avser registrering av en gemenskapsformgivning, anges att det ”är ett grundläggande mål i denna förordning att förfarandet … bör medföra minsta möjliga kostnad och svårighet för de sökande, så att den blir lättillgänglig för små och medelstora företag och enskilda formgivare”. Skäl 27 i samma förordning kopplar inrättandet av ett förfarande för prövning av talan rörande giltigheten av gemenskapsformgivningar till syftet att uppnå ”kostnads- och tidsbesparingar”.
32 Detta framhöll jag i förslaget till avgörande United Video Properties, punkt 61, med hänvisning till domen Irland/kommissionen (325/85, EU:C:1987:546, punkt 18).