lagen.nu
C-654/25

Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 5 november 2026

CELEX
62025CC0654
Datum
2026-11-05
Källa
eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MACIEJ SZPUNAR

föredraget den 5 november 2026( 1 )

Mål C ‑ 654/25 [Undelam] ( i )

US,

DR

mot

KY

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Skydd av personuppgifter – Besök på en webbplats som integrerat Google Fonts dynamiska katalog med typsnitt – Överföring av besökarens ip-adress till Google i Förenta staterna – Den dynamiska ip-adressens karaktär av personuppgift – Möjlighet för tredje part att identifiera en person – Rätt till skadestånd och ränta ”

I. Inledning

1. Är en dynamisk ip-adress ( Internet Protocol Adress ) en personuppgift i den mening som avses i artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning)( 2 ), när adressen överförs automatiskt av en webbplatsoperatör till en tredje part som Google? Det är den frågan som domstolen har att besvara i förevarande mål, som rör en tvist mellan en webbplatsoperatör och en användare som har utvecklat tekniska metoder i syfte att framkalla en sådan överföring för att därefter begära ekonomisk ersättning.

2. I samband med detta är det även nödvändigt att behandla frågan om villkoren för att göra gällande rätten till ersättning i artikel 82.1 i dataskyddsförordningen.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

3. Skälen 10 och 26 i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

”(10) För att säkra en enhetlig och hög skyddsnivå för fysiska personer och för att undanröja hindren för flödena av personuppgifter inom unionen bör nivån på skyddet av fysiska personers rättigheter och friheter vid behandling av personuppgifter vara likvärdig i alla medlemsstater. En konsekvent och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om skydd av fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter vid behandling av personuppgifter bör säkerställas i hela unionen. Vad gäller behandlingen av personuppgifter för att fullgöra en rättslig förpliktelse, för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning som utförs av den personuppgiftsansvarige, bör medlemsstaterna tillåtas att behålla eller införa nationella bestämmelser för att närmare fastställa hur bestämmelserna i denna förordning ska tillämpas. Jämte den allmänna och övergripande lagstiftning om dataskydd varigenom direktiv 95/46/EG genomförs har medlemsstaterna flera sektorsspecifika lagar på områden som kräver mer specifika bestämmelser. Denna förordning ger dessutom medlemsstaterna handlingsutrymme att specificera sina bestämmelser, även för behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter (nedan kallade känsliga uppgifter). Denna förordning utesluter inte att det i medlemsstaternas nationella rätt fastställs närmare omständigheter för specifika situationer där uppgifter behandlas, inbegripet mer exakta villkor för laglig behandling av personuppgifter.

…

(26) Principerna för dataskyddet bör gälla all information som rör en identifierad eller identifierbar fysisk person. Personuppgifter som har pseudonymiserats och som skulle kunna tillskrivas en fysisk person genom att kompletterande uppgifter används bör anses som uppgifter om en identifierbar fysisk person. För att avgöra om en fysisk person är identifierbar bör man beakta alla hjälpmedel, som t.ex. utgallring, som, antingen av den personuppgiftsansvarige eller av en annan person, rimligen kan komma att användas för att direkt eller indirekt identifiera den fysiska personen. För att fastställa om hjälpmedel med rimlig sannolikhet kan komma att användas för att identifiera den fysiska personen bör man beakta samtliga objektiva faktorer, såsom kostnader och tidsåtgång för identifiering, med beaktande av såväl tillgänglig teknik vid tidpunkten för behandlingen som den tekniska utvecklingen. Principerna för dataskyddet bör därför inte gälla för anonym information, nämligen information som inte hänför sig till en identifierad eller identifierbar fysisk person, eller för personuppgifter som anonymiserats på ett sådant sätt att den registrerade inte eller inte längre är identifierbar. Denna förordning berör därför inte behandling av sådan anonym information, vilket inbegriper information för statistiska ändamål eller forskningsändamål.”

4. Artikel 2 i dataskyddsförordningen har rubriken ”materiellt tillämpningsområde”. I artikel 2.1 föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register.”

5. I artikel 4 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

1) personuppgifter : varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (nedan kallad en registrerad), varvid en identifierbarfysisk person är en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet,

…”

6. Artikel 6 i samma förordning har rubriken ”Laglig behandling av personuppgifter”. I artikel 6.1 föreskrivs följande:

”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

a) Den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål.

…

f) Behandlingen är nödvändig för ändamål som rör den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intressen, om inte den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre och kräver skydd av personuppgifter, särskilt när den registrerade är ett barn.

…”

7. I artikel 44 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Allmän princip för överföring av uppgifter”, föreskrivs följande:

”Överföring av personuppgifter som är under behandling eller är avsedda att behandlas efter det att de överförts till ett tredjeland eller en internationell organisation får bara ske under förutsättning att den personuppgiftsansvarige och personuppgiftsbiträdet, med förbehåll för övriga bestämmelser i denna förordning, uppfyller villkoren i detta kapitel, inklusive för vidare överföring av personuppgifter från tredjelandet eller den internationella organisationen till ett annat tredjeland eller en annan internationell organisation. Alla bestämmelser i detta kapitel ska tillämpas för att säkerställa att den nivå på skyddet av fysiska personer som säkerställs genom denna förordning inte undergrävs.”

8. Artikel 82 i den förordningen har rubriken ”Ansvar och rätt till ersättning”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Varje person som har lidit materiell eller immateriell skada till följd av en överträdelse av denna förordning ska ha rätt till ersättning från den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet för den uppkomna skadan.”

B. Tysk rätt

9. 812 § i Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (BGBl. 2002 I, s. 42, 2909 och BGBl. 2003 I, s. 738), har rubriken ”Återgång av prestation”. I punkt 1 föreskrivs följande:

”Den som på grund av någon annans prestation mottar något utan rättslig grund, eller på annat sätt på dennes bekostnad, är skyldig att återbära detta till honom. …”

10. I 826 § i denna lag, med rubriken ”Uppsåtlig skada som strider allmän ordning och god sed”, föreskrivs följande:

”Den som uppsåtligen vållar en annan person skada i strid med god sed är skyldig att ersätta denne för skadan.”

III. Det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

11. KY driver en webbplats där han har integrerat tjänsten Google Fonts. Google Fonts gör det möjligt för webbplatsoperatörer att gratis använda de typsnitt som Google tillhandahåller. Om denna tjänst är förinställd på dynamisk integration laddas typsnitten ned från en av Googles servrar, vilket medför att besökarens ip-adress automatiskt överförs till Google i Förenta staterna. Om den som driver webbplatsen ändrar inställningarna så att typsnitten endast integreras lokalt sker inte någon överföring av uppgifter till Förenta staterna. KY hade emellertid inte gjort någon sådan ändring av inställningarna.

12. US använde sig av ett automatiserat system som bestod dels av en programvara av typen webcrawler , med uppgift att på ett stort antal webbplatser upptäcka förekomsten av dynamisk integration av Google Fonts, dels av en kompletterande programvara som gjorde det möjligt att automatiskt besöka de sålunda identifierade webbplatserna. När KY:s webbplats besöktes på detta sätt överfördes US ip-adress därför till Google i Förenta staterna.

13. I oktober 2022 mottog KY en skrivelse från DR, i dennes egenskap av advokat som anförtrotts att företräda US, i vilken KY anklagades för att ha översänt US ip-adress till Google i Förenta staterna utan rättslig grund eller samtycke, i strid med bland annat artikel 6.1 a och 6.1 f i dataskyddsförordningen. I skrivelsen meddelade DR, för sin klients räkning, att ingen talan skulle väckas mot KY om överträdelsen upphörde och ett belopp på 170 euro betalades till US. KY efterkom begäran inom den föreskrivna fristen.

14. Efter att senare ha fått veta att US och DR hade använt sig av samma metod mot tusentals andra webbplatsoperatörer väckte KY talan mot US om återbetalning av detta belopp.

15. Målet avgjordes av Amtsgericht Hannover (Distriktsdomstolen i Hannover, Tyskland), som förpliktigade US att återbetala 70 euro till KY. Efter överklagande ändrade Landgericht Hannover (Regiondomstolen i Hannover, Tyskland) domen i första instans och förpliktade US och DR att solidariskt betala tillbaka hela beloppet på 170 euro till KY, med motiveringen att de uppsåtligen hade orsakat KY skada på ett sätt som stred mot god sed. Nämnda domstol uttalade sig inte i frågan om huruvida det hade skett en överträdelse av dataskyddsförordningen, eftersom den fann att även om så var fallet, kunde det inte anses föreligga någon immateriell skada, eftersom US avsiktligt hade förorsakat den omtvistade överföringen enbart för att få en ekonomisk fördel.

16. US och DR har överklagat denna dom till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den domstol som hänskjutit frågor till EU-domstolen. Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) har påpekat att rätten till återbetalning av det belopp som KY betalade efter att ha mottagit den formella underrättelsen endast föreligger i den mån US enligt artikel 82 i dataskyddsförordningen inte hade rätt till ersättning för immateriell skada till följd av KY:s överföring av US dynamiska ip-adress till Google i Förenta staterna.

17. För att kunna döma i saken anser den hänskjutande domstolen att den behöver svar på vissa frågor om tolkningen av dataskyddsförordningen som EU-domstolen ännu inte har uttalat sig om på ett entydigt sätt.

18. För det första har den hänskjutande domstolen gjort gällande att appellationsdomstolen fann att US inte hade någon rätt till ersättning med motiveringen att överföringen av US dynamiska ip-adress till Google i Förenta staterna inte avsåg en personuppgift i den mening som avses i dataskyddsförordningen, eftersom Google inte förfogade över lagliga medel som rimligen kunde användas för att identifiera den registrerade utifrån denna uppgift, vilket framgår av domen av den 19 oktober 2016 i målet Breyer( 3 ).

19. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om den tolkning som gjordes i den domen. Domstolen har visserligen slagit fast att en dynamisk ip-adress utgör en personuppgift i förhållande till en leverantör av elektroniska medietjänster när denna leverantör förfogar över lagliga medel som rimligen kan användas för att identifiera den berörda personen tack vare de ytterligare uppgifter som internetleverantören förfogar över. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att nämnda dom avsåg lagring och inte överföring av en IP-adress .

20. Den hänskjutande domstolen har dessutom övervägt möjligheten att tillämpa ett ”objektivt” (eller ”absolut”) kriterium, enligt vilket det räcker att någon tredje part kan identifiera den berörda personen med hjälp av de överförda uppgifterna för att dessa ska anses utgöra personuppgifter. Härav följer att den dynamiska ip-adressen under alla omständigheter utgör en personuppgift, eftersom internetleverantören alltid kan identifiera anslutningens ägare. Om däremot den tolkning av den domen som följer av domen i målet om överklagande godtas, ska det fastställas huruvida det räcker att det finns rättsliga möjligheter att identifiera den berörda personen eller om villkoren för att göra gällande rätten till ersättning fortfarande måste vara uppfyllda i faktiskt och rättsligt hänseende.

21. För det andra har den hänskjutande domstolen understrukit att appellationsdomstolen ansåg att överföringen av US ip-adress till Google i Förenta staterna inte hade orsakat US skada. Enligt den hänskjutande domstolen förutsätter nämligen begreppet skada en ofrivillig förlust av kontrollen över sina egna uppgifter, vilket inte är fallet i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har preciserat att en sådan lösning grundar sig på en definition av begreppet skada som är specifik för nationell rätt, vilken emellertid inte kan ges företräde framför den självständiga och enhetliga definition som begreppet immateriell skada ska ges i unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att enligt EU-domstolens praxis ska begreppet skada ges en vid tolkning. Under dessa omständigheter skulle förlusten av kontroll över en persons personuppgifter kunna utgöra en sådan skada, liksom en välgrundad fruktan för framtida missbruk, under förutsättning att denna fruktan är välgrundad sett till de särskilda omständigheterna och att den registrerade inte endast gör gällande en fruktan utan bevisade negativa konsekvenser.( 4 ) Vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande har EU-domstolen däremot ännu inte uttalat sig om huruvida det avsiktliga förorsakandet av en överföring av personuppgifter i ett stort antal fall och på ett automatiserat sätt utgör hinder för att erkänna en immateriell skada i den mening som avses i artikel 82.1 i dataskyddsförordningen.

22. För det tredje har den hänskjutande domstolen erinrat om att det följer av fast praxis att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk, inte heller i förhållandet mellan enskilda. För att det ska anses föreligga rättsmissbruk krävs att det föreligger ett objektivt rekvisit (nämligen att syftet med lagstiftningen inte har uppnåtts trots att dess villkor formellt har uppfyllts) och ett subjektivt rekvisit (viljan att erhålla en förmån genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs).( 5 )

23. Den hänskjutande domstolen anser att omständigheterna i det nationella målet i princip är tillräckliga för att kunna slå fast att det subjektiva rekvisitet är uppfyllt. Den har emellertid öppnat upp för att förbudet mot missbruk inte är relevant när det aktuella agerandet kan ha ett annat syfte än att enbart få en fördel. I förevarande fall kan det inte uteslutas att US agerande även syftade till att uppmärksamma webbplatsoperatörerna på det problem som den dynamiska integrationen av Google Fonts utgör på dataskyddsområdet. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida det ekonomiska motivet måste vara det enda motivet för framprovocerandet av en överträdelse av dataskyddsförordningen för att missbruk ska anses föreligga, eller om det räcker att detta är det främsta motivet.

24. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Fedarala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 4.1 i dataskyddsförordningen tolkas så, att det är tillräckligt för att en dynamisk ip-adress ( Internet Protocol Adress ) ska anses utgöra en personuppgift i samband med en automatisk överföring av adressen, att en tredje part förfogar över de ytterligare uppgifter som är nödvändiga för att identifiera den registrerade?

Eller krävs det för att nämnda information ska anses vara en personuppgift att den personuppgiftsansvarige eller mottagaren av informationen förfogar över medel som rimligen kan användas för att identifiera den registrerade, i förekommande fall med hjälp av en tredje part?

Om sistnämnda är fallet: Är det i detta avseende tillräckligt att det under vissa omständigheter kan finnas rättsliga möjligheter att fastställa den registrerades identitet, eller måste dessa omständigheter ha varit uppfyllda i det enskilda fallet i faktiskt och rättsligt hänseende?

2) Ska artikel 82.1 i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att det även kan föreligga en immateriell skada om den registrerade avsiktligt har framkallat en situation där den personuppgiftsansvarige begår en överträdelse av dataskyddsförordningen enbart i syfte att kunna dokumentera överträdelsen och göra gällande den mot den personuppgiftsansvarige?

Om så är fallet, kan det då även anses föreligga immateriell skada i en situation där ett stort antal liknande överträdelser provocerats fram genom en automatiserad process?

3) Om båda delfrågorna som ingår i fråga 2 ska besvaras jakande:

Ska artikel 82.1 i dataskyddsförordningen tolkas så, att det, i en situation som den som redogjorts för i fråga 2, är möjligt att neka ersättning för immateriell skada till följd av att den registrerades agerande utgör rättsmissbruk, då syftet med den unionsrättsliga bestämmelsen – trots att de villkor som uppställs i den bestämmelsen formellt är uppfyllda – inte har uppnåtts och avsikten var att erhålla en förmån som följer av denna unionsbestämmelse genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen? Har det någon betydelse i detta sammanhang huruvida erhållandet av en ekonomisk fördel var det enda motivet för att provocera fram överträdelsen av förordningen?”

25. Ingen förhandling har hållits.

IV. Bedömning

A. Den första tolkningsfrågan

26. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 4.1 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att en dynamisk ip-adress som automatiskt överförs av en webbplatsoperatör utgör en personuppgift när en tredje part förfogar över de ytterligare uppgifter som krävs för att identifiera den registrerade, eller om den personuppgiftsansvarige eller mottagaren av informationen förfogar över medel som rimligen kan användas för att identifiera den registrerade, i förekommande fall med hjälp av en tredje part, och om så är fallet huruvida det räcker att det finns rättsliga möjligheter att fastställa den registrerades identitet, eller om villkoren för att göra gällande rätten till ersättning även måste vara uppfyllda i faktiskt och rättsligt hänseende.

27. Den hänskjutande domstolen vill således att EU-domstolen ska meddela under vilka omständigheter en dynamisk ip-adress kan utgöra en personuppgift i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen.

28. Enligt denna bestämmelse avses med personuppgift varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person, varvid en ”identifierbar fysisk person är en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet”.

29. Av domstolens praxis framgår att unionslagstiftarens användning av ordet ”indirekt” tyder på att det inte är nödvändigt att upplysningen i sig gör det möjligt att identifiera den aktuella personen för att upplysningen ska anses utgöra en personuppgift.( 6 ) Domstolen har tvärtom understrukit att det av artikel 4.5, jämförd med skäl 26, i dataskyddsförordningen följer att personuppgifter som genom att använda kompletterande uppgifter skulle kunna tillskrivas en fysisk person ska anses som uppgifter om en identifierbar fysisk person.( 7 )

30. Dessutom preciseras i nämnda skäl 26 följande: ”För att avgöra om en fysisk person är identifierbar bör man beakta alla hjälpmedel, som t.ex. utgallring [utskiljande], som, antingen av den personuppgiftsansvarige eller av en annan person , rimligen kan komma att användas för att direkt eller indirekt identifiera den fysiska personen”.( 8 ) Det är således utrett att denna lydelse antyder att det inte krävs att en enda person innehar alla upplysningar som är nödvändiga för att identifiera den registrerade för att en uppgift ska anses utgöra en ”personuppgift” i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen.( 9 )

31. Det är just kring detta krav som det pågår en polariserad diskussion, både i doktrinen och i de nationella rättsordningarna,( 10 ) i synnerhet i Tyskland.( 11 ) Vad gäller frågan huruvida en användare kan identifieras på grund av att det finns uppgifter som gör det möjligt att identifiera en användare när uppgifterna innehas av flera olika enheter, finns det två motsatta strömningar, en som utgår från ett ”absolut” kriterium och en som utgår från ett ”relativt” kriterium.( 12 )

1. Intagandet av en ”relativ” syn på begreppet personuppgifter i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen: beaktande av mottagarens perspektiv

32. Enligt den ”absoluta” synen på begreppet personuppgifter ska information betraktas som en personuppgift om en tredje part, oavsett vem, kan identifiera personen genom att kombinera denna information med andra uppgifter.

33. Enligt det ”relativa” synsättet är information en personuppgift när den person som har tillgång till informationen har, eller rimligen kan få tag på, de medel som krävs för att identifiera användaren. Med andra ord beror kvalificeringen som personuppgift på den enhet som har tillgång till denna information. När enheten kan identifiera den fysiska person som informationen avser, ska denna information betraktas som en personuppgift i förhållande till endast denna enhet .

34. Vad gäller tolkningen av begreppet personuppgifter i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen har domstolen i sin praxis förespråkat det relativa synsättet.

35. I domen i målet Breyer slog domstolen således fast ”att en dynamisk [ip]-adress som en leverantör av elektroniska informations- eller kommunikationstjänster registrerar … utgör en personuppgift … i förhållande till leverantören ”, när denne förfogar över hjälpmedel som rimligen kan komma att användas för att med hjälp av andra personer identifiera den registrerade på grundval av de lagrade ip-adresserna.( 13 )

36. På samma sätt har domstolen slagit fast att ett fordons identifieringsnummer, även om det i sig saknar ”personlig” karaktär – ”blir … till en personuppgift för den som rimligen kan förfoga över medel som gör det möjligt att knyta uppgiften till en viss person”.( 14 )

37. På samma sätt har domstolen slagit fast att information i ett pressmeddelande utgör personuppgifter i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen, i den mån den gör det möjligt att identifiera den person som omfattas av pressmeddelandet ”[ f ] ör personer som arbetar inom samma vetenskapliga område ”.( 15 )

38. Mer nyligen har domstolen förtydligat att det relevanta perspektivet för bedömningen av huruvida den registrerade är identifierbar huvudsakligen beror på de omständigheter som kännetecknar behandlingen av uppgifterna i varje enskilt fall.( 16 ) Kvalificeringen av information som en personuppgift är således inte beroende av den abstrakta möjligheten att identifiera den berörda personen, utan ska bedömas i det konkreta fallet utifrån den person eller enhet som har tillgång till den aktuella informationen.

39. I det specifika fallet med en överföring av uppgifter, såsom den som är aktuell i det nationella målet, uppkommer således frågan huruvida de aktuella uppgifterna kan kvalificeras som personuppgifter i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen. Domstolens praxis ger ingen tydlig vägledning i detta avseende.

40. Domstolen har således slagit fast att när oberoende aktörer rimligen kan förfoga över medel som gör det möjligt för dem att knyta ett fordons identifieringsnummer till en identifierad eller identifierbar fysisk person, utgör denna information en personuppgift för dem samt, indirekt , för de fordonstillverkare som ställer det till förfogande, även om detta nummer inte i sig utgör en personuppgift för de sistnämnda.( 17 ) Med andra ord kan uppgifter som inte i sig är personuppgifter få karaktär av personuppgifter när den personuppgiftsansvarige gör dessa tillgängliga för andra personer som förfogar över medel som med rimlig sannolikhet skulle kunna göra det möjligt att identifiera den registrerade.( 18 ) I samband med ett sådant tillgängliggörande har dessa uppgifter karaktär av personuppgifter såväl i förhållande till dessa personer som indirekt i förhållande till den personuppgiftsansvarige.

41. När mottagaren av den aktuella uppgiften, vid en automatisk överföring av en dynamisk ip-adress, förfogar över medel som rimligen kan göra det möjligt att identifiera den registrerade, utgör den dynamiska ip-adressen en personuppgift i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen, både i förhållande till mottagaren av den automatiska överföringen av ip-adressen och i förhållande till den person eller enhet som har utfört överföringen, och detta även om en sådan uppgift inte i sig är av personuppgiftskaraktär.

42. Vad gäller den eventuella kvalificeringen av en dynamisk ip-adress som en personuppgift vid automatisk överföring av adressen, anser jag dessutom att det saknar betydelse huruvida denna uppgift är en direkt personuppgift i förhållande till den person som utför överföringen. Den omständigheten att det går att knyta en persons identitet till den dynamiska ip-adressen saknar nämligen enligt min mening relevans, eftersom det endast är den dynamiska ip-adressen som överförs och inte identiteten på den person som adressen är knuten till, om den ens är tillgänglig. Det går att göra en analogi med överföring av pseudonymiserade uppgifter till tredje part. I en sådan situation är det inte relevant för bedömningen av huruvida informationen är att betrakta som personuppgifter att den aktör som har utfört pseudonymiseringen har tillgång till information som gör det möjligt att identifiera användarna. Det handlar framför allt om att fastställa huruvida mottagaren av uppgifterna kan identifiera dem.( 19 )

43. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där endast den dynamiska ip-adressen överförs automatiskt, ska det således fastställas huruvida denna är en personuppgift i förhållande till mottagaren av överföringen, såvitt denne förfogar över medel som rimligen kan göra det möjligt att identifiera den person till vilken den automatiskt överförda dynamiska ip-adressen är knuten, så att denna indirekt utgör en personuppgift även för den överförande enheten.

44. Jag anser därför att det inte är nödvändigt att pröva den andra delen av den hänskjutande domstolens fråga, vilken syftar till att få klarhet i huruvida den dynamiska ip-adressen kan betraktas som en personuppgift i förhållande till den enhet som direkt överför uppgiften, på grund av att denna enhet enligt lag har möjlighet att identifiera den person som denna ip-adress är knuten till. En sådan fråga skulle endast ha haft betydelse om det av en analys av domstolens praxis framgick att domstolen hade valt att ha en absolut syn på begreppet personuppgifter. Eftersom så inte är fallet, är det enligt min mening endast överföringsmottagarens perspektiv som är relevant i detta avseende.

2. Medel som rimligen kan användas för att identifiera den registrerade.

45. Jag understryker att även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en sådan prövning, definieras emellertid de omständigheter som ska beaktas vid prövningen i EU-domstolens praxis. Det ankommer under alla omständigheter på EU-domstolen att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om tolkningen som kan vara användbara vid denna bedömning.

46. I skäl 26 i dataskyddsförordningen anges följande: ”För att fastställa om hjälpmedel med rimlig sannolikhet kan komma att användas för att identifiera den fysiska personen bör man beakta samtliga objektiva faktorer, såsom kostnader och tidsåtgång för identifiering, med beaktande av såväl tillgänglig teknik vid tidpunkten för behandlingen som den tekniska utvecklingen.”

47. Domstolen har preciserat att ett hjälpmedel inte med rimlig sannolikhet kan komma att användas för att identifiera den aktuella personen om identifiering är förbjuden i lag eller omöjlig att genomföra i praktiken, exempelvis på grund av att den skulle kräva orimliga resurser i form av tid, kostnader och arbetskraft, med den följden att risken för identifiering i praktiken är försumbar.( 20 )

48. Jag anser således att det framgår av rättspraxis att det viktigaste kriteriet för att avgöra huruvida det finns hjälpmedel som rimligen kan komma att användas för att identifiera en person är huruvida det föreligger en risk för identifiering.

49. Jag erinrar dessutom om att domstolen konsekvent har understrukit unionslagstiftarens avsikt att ge begreppet personuppgifter en vid innebörd.( 21 ) På samma sätt är ett av syftena med dataskyddsförordningen att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personer med avseende på behandlingen av deras personuppgifter.( 22 ) Jag anser därför att risken för en identifiering som gör det möjligt att kvalificera förekomsten av hjälpmedel som rimligen kan komma att användas för att möjliggöra en sådan identifiering, och på samma sätt förekomsten av en personuppgift, är relativt låg.

50. Med andra ord är det inte fråga om att visa att det föreligger en bevisad risk som utan tvekan kan realiseras, utan endast att det finns en risk som inte är obetydlig.

51. Jag påpekar att den dynamiska ip-adress som automatiskt överförs till Google av de webbplatsoperatörer som använder tjänsten Google Fonts som standardinställning ingår i en mycket större uppsättning uppgifter som samlas in av dessa operatörer,( 23 ) vilka tillsammans kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser om användarnas privatliv. Själva syftet med insamlingen är nämligen att individanpassa och förbättra de tjänster som erbjuds en användare i enlighet med dennes preferenser och navigeringsvanor. Den dynamiska ip-adress som Google samlar in via sin tjänst kan därför dubbelkontrolleras mot dessa andra uppgifter.

52. Även om dessa uppgifter, betraktade var för sig, inte gör det möjligt att identifiera den registrerade, ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en kombination av uppgifter kan leda till ett sådant resultat. I en sådan situation finns det en icke obetydlig risk för att Google, genom en kombination av den automatiskt överförda dynamiska ip-adressen och de uppgifter som Google själv samlar in, kan identifiera en användare.( 24 ) Slutsatsen måste därför bli att Google förfogar över hjälpmedel som rimligen kan komma att användas för att identifiera den person till vilken den automatiskt överförda ip-adressen hänför sig vid användningen av dess tjänst Google Fonts. Ip-adressen utgör därför en personuppgift i den mening som avses i artikel 4 led 1 i dataskyddsförordningen.

53. Enligt domstolens praxis innebär detta även att den dynamiska ip-adressen indirekt också utgör en personuppgift i förhållande till den överförande enheten.

54. En sådan lösning förefaller emellertid inte helt tillfredsställande. Den innebär nämligen att den överförande enheten ska anses behandla en personuppgift. På så sätt skulle den omfattas av samtliga skyldigheter som personuppgiftsansvariga enligt dataskyddsförordningen, beroende på en omständighet som uteslutande ligger utanför denna enhets kontroll, det vill säga huruvida mottagaren av överföringen kan identifiera den registrerade. Jag anser inte heller att det är orimligt att anse att den enhet som utför överföringen i många fall i praktiken inte har någon möjlighet att veta om mottagaren förfogar över sådana hjälpmedel eller till och med är ovetande om att en sådan uppgift överförs till mottagaren.

55. Härav följer att den person eller enhet som utför en sådan överföring kan hållas ansvarig för en överträdelse av bestämmelserna i dataskyddsförordningen, trots att vederbörande varken är medveten om att det rör sig om en personuppgift eller att den behandlar en sådan uppgift.

56. För att en dynamisk ip-adress som automatiskt överförs till en tredje part i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen ska kunna kvalificeras som en personuppgift anser jag därför att det inte bara krävs att denna enhet förfogar över hjälpmedel som rimligen kan komma att användas för att identifiera den registrerade, utan även att den person eller enhet som utför överföringen kände till eller borde ha känt till att så var fallet.

3. Förslag till svar på den första frågan

57. Under dessa omständigheter anser jag att den första frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 4.1 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att en dynamisk ip-adress som en webbplatsoperatör automatiskt överför till en utomstående enhet som förfogar över medel som rimligen kan komma att användas för att identifiera den aktuella personen utgör en direkt personuppgift i förhållande till denna enhet, och en indirekt personuppgift i förhållande till webbplatsoperatören, om denne kände till eller borde ha känt till att så var fallet.

B. Den andra tolkningsfrågan

58. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 82.1 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att det kan föreligga immateriell skada när den registrerade genom en automatiserad process upprepade gånger avsiktligt har provocerat fram en överträdelse av denna förordning i syfte att erhålla ersättning för den uppkomna skadan.

59. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i villkoren för att kunna göra gällande den rätt till ersättning som föreskrivs i artikel 82.1 i dataskyddsförordningen, särskilt huruvida det föreligger immateriell skada i den mening som avses i denna bestämmelse.

60. Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den omständigheten att den registrerade uppsåtligen har provocerat fram den aktuella överträdelsen av dataskyddsförordningen, och har gjort detta i stor skala och genom en automatisk process, utgör hinder för att åberopa artikel 82.1 i dataskyddsförordningen.

61. Svaret på dessa frågor kan enligt min mening utläsas av domstolens senaste praxis.

62. Av domstolens fasta praxis framgår således att dataskyddsförordningen inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt när det gäller innebörden och räckvidden av de begrepp som används i artikel 82.1 i den förordningen, i synnerhet vad gäller begreppen ”materiell eller immateriell skada” och ”ersättning … för den uppkomna skadan”. Vid tillämpningen av förordningen ska dessa uttryck således anses utgöra självständiga unionsrättsliga begrepp som ska tolkas enhetligt i samtliga medlemsstater.( 25 )

63. Vidare kan inte varje överträdelse av bestämmelserna i dataskyddsförordningen i sig anses ge den registrerade rätt till ersättning. Av artikel 82.1 i denna förordning framgår att det för att rätt till ersättning enligt denna bestämmelse ska föreligga krävs att den registrerade har ”lidit … skada”, att det har skett en överträdelse av bestämmelserna i förordningen och att det finns ett orsakssamband mellan den aktuella skadan och överträdelsen av förordningen. Det är således fråga om tre kumulativa villkor.( 26 )

64. En registrerad som begär ersättning för immateriell skada med stöd av artikel 82.1 i dataskyddsförordningen är därför skyldig att visa inte bara att det har skett en överträdelse av bestämmelserna i förordningen, utan även att överträdelsen faktiskt har orsakat honom eller henne immateriell skada. En sådan skada kan således inte presumeras föreligga enbart på grund av nämnda överträdelse.( 27 )

65. Vad just gäller immateriell skada framgår det av domstolens praxis att unionslagstiftaren – sett till de typer av ”skada” som en registrerad kan komma att drabbas av och som räknas upp i skäl 85 första meningen i dataskyddsförordningen – har avsett att redan den omständigheten att den registrerade ”[förlorar] kontrollen” över sina personuppgifter till följd av en överträdelse av förordningen ska omfattas av begreppet skada, även om det inte har förekommit något konkret missbruk av de aktuella personuppgifterna.( 28 )

66. Domstolen har dessutom medgett att den fruktan som uppstår till följd av att den registrerade har förlorar kontrollen över sina uppgifter på grund av överträdelsen av dataskyddsförordningen kan ge rätt till ersättning enligt artikel 82.1 i denna förordning, om denna fruktan kan anses välgrundad under de omständigheter som föreligger i det aktuella fallet och med hänsyn till den registrerade, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.( 29 )

67. För att avgöra huruvida den registrerade har lidit immateriell skada till följd av överträdelsen av dataskyddsförordningen när denna person avsiktligt, genom automatiserade processer och upprepapade gånger, har provocerat fram denna överträdelse, ska det således prövas huruvida den registrerade under dessa omständigheter kan göra gällande att denne har förlorat kontroll över sina uppgifter eller åtminstone har en välgrundad fruktan för att uppgifterna kommer att missbrukas i anslutning till överträdelsen.

68. Även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva denna fråga mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, förefaller emellertid inte så vara fallet.

69. Jag anser vidare att i en situation där den registrerade har letat efter webbplatsoperatörer som kan överföra den registrerades ip-adress till en tredje part i strid med bestämmelserna i dataskyddsförordningen, för att kunna besöka dessa webbplatser och därefter begära ekonomisk ersättning för den aktuella överträdelsen, har den registrerade inte på något sätt förlorat kontrollen över sina uppgifter. Tvärtom användes de personuppgifter som rörde den registrerade just på det sätt som denne hade förutsett.

70. Detsamma gäller den fruktan för missbruk av uppgifterna som överträdelsen av dataskyddsförordningen riskerar att ge upphov till. Den omständigheten att det är fråga om en upprepad och storskalig( 30 ) sökning på webbplatser för att provocera fram en överföring av den registrerades ip-adress till en utomstående enhet tyder enligt min mening på att den registrerade inte på något sätt fruktade att dessa uppgifter skulle missbrukas. Den registrerade hade dessutom utvecklat en programvara som var avsedd just för detta ändamål, vilket enligt min mening tyder på att den registrerade åtminstone var beredd att ta den risk som användningen av ip-adressen innebar.

71. Jag anser därför att artikel 82.1 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att immateriell skada inte föreligger när den registrerade, genom en automatiserad process och vid upprepade tillfällen, avsiktligen har provocerat fram en överträdelse av denna förordning i syfte att erhålla ersättning för den uppkomna skadan.

72. Det förefaller därför inte nödvändigt att behandla den tredje frågan, som avser möjligheten att avslå en begäran om ersättning enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen när en sådan begäran utgör rättsmissbruk. Jag kommer emellertid ända att pröva denna fråga, för det fall domstolen under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet skulle finna att den registrerade lidit immateriell skada.

C. Den tredje tolkningsfrågan

73. Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 82.1 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för att en person som har lidit immateriell skada till följd av en överträdelse av dataskyddsförordningen kan erhålla ersättning för denna skada om begäran strider mot den allmänna rättsprincipen att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk, och i förekommande fall på vilka villkor.

74. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet bett EU-domstolen att uttala sig om tillämpningen av principen om förbud mot rättsmissbruk i en situation där den registrerade huvudsakligen, men inte uteslutande, försöker få ekonomisk vinning genom att inge en begäran med stöd av artikel 82.1 i dataskyddsförordningen.

75. Av domstolens praxis framgår att det följer av denna allmänna unionsrättsliga princip, som förbjuder enskilda att åberopa unionsrättsliga bestämmelser för att möjliggöra bedrägeri eller missbruk, att en medlemsstat ska neka att bevilja förmåner enligt bestämmelser i unionsrätten om de inte åberopas av en person i syfte att uppnå bestämmelsernas ändamål, utan i stället i syfte att erhålla en förmån som vederbörande tillerkänns enligt unionsrätten trots att de objektiva villkoren för att åtnjuta den begärda förmånen, som följer av unionsrätten, endast är formellt uppfyllda, och detta även om det inte föreligger några nationella bestämmelser som föreskriver att förmånen inte ska beviljas.( 31 )

76. Den hänskjutande domstolen har understrukit att det för att det ska kunna fastställas att det är fråga om ett missbruk dels krävs att det föreligger vissa objektiva förhållanden, av vilka det – trots att de villkor som uppställs i tillämplig unionsrätt formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels krävs att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den.( 32 )

77. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det föreligger missbruk genom att beakta samtliga omständigheter i det aktuella fallet. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen samtliga uppgifter om unionsrättens tolkning som är ägnade att vägleda den vid dess bedömning.( 33 )

78. Vad gäller just det subjektiva rekvisitet för det mål som den berörda personen eftersträvar genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att nå detta, vilket den hänskjutande domstolen vill få klarhet i, påpekar jag att den registrerade, under omständigheterna i förevarande fall, har lämnat in tusentals ansökningar om ekonomisk ersättning i utbyte mot att avstå från att väcka talan för den skada som påstås ha uppkommit till följd av att vederbörandes ip-adress automatiskt överfördes till en tredje part. Till att börja med besökte den registrerade på ett automatiserat sätt de aktuella webbplatserna, utan intresse för deras innehåll, eftersom webbplatserna valdes ut med hjälp av en webcrawler på grund av att de hade integrering av tjänsten Google Fonts som standardinställning.

79. Jag anser därför att den registrerade vid massvis av tillfällen har lämnat ut sina personuppgifter, utan att vara tvungen till detta, och i första hand för att kunna göra gällande en överträdelse av dataskyddsförordningen i syfte att erhålla ekonomisk ersättning. Dessa omständigheter gör att jag anser att den registrerades huvudsyfte var att erhålla ekonomisk ersättning och att denne faktiskt orsakade den påstådda skadan genom att lämna ut sina uppgifter i syfte att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att kunna tillämpa bestämmelserna i dataskyddsförordningen.

80. Den registrerade har gjort gällande att denne samtidigt försökte uppmärksamma webbplatsoperatörerna på det problem för skyddet av personuppgifter som integreringen av Google Fonts innebar. Denna omständighet förefaller emellertid inte påverka ovannämnda slutsats.

81. Det föreligger nämligen en otillbörlig avsikt om den registrerade eftersträvar ett annat syfte än det som avses i unionslagstiftningen,( 34 ) och det framgår därvid inte av domstolens praxis att ett sådant syfte nödvändigtvis måste vara exklusivt.

82. Även om den registrerades agerande kan ha fått till följd att webbplatsoperatörerna uppmärksammades på den konfigurering som valts för att integrera tjänsten Google Fonts, kvarstår under alla omständigheter dessutom att det främsta syftet med tjänsten Google Fonts var att få ekonomisk vinning.

83. En analogi med domen i målet M.I.C.M.( 35 ) är särskilt klargörande i detta avseende. I det målet hade domstolen att pröva den praxis med upphovsrättstroll ( copyright trolls ) som innebar att ett företag förvärvar nyttjanderätt till ett skyddat verk enbart i syfte att kunna använda sig av rättsliga förfaranden för att erhålla namn på och adresser till användarna av peer to peer -nätverk, för att därefter till dessa användare skicka krav på ersättning för den skada som dessa företag påstår sig ha lidit, med hot om rättsliga åtgärder.( 36 )

84. Domstolen har slagit fast att den hänskjutande domstolen, för att fastställa huruvida det föreligger rättsmissbruk på grund av en sådan praxis, bland annat kan undersöka hur dessa företag agerar, genom att bedöma hur de föreslår förlikningslösningar för de förmodade intrångsgörarna och genom att kontrollera om företagen verkligen väcker talan vid domstol i fall då ingen uppgörelse i godo kan nås. Den skulle även kunna pröva om det, mot bakgrund av samtliga särskilda omständigheter i det aktuella fallet, framgår att dessa företag i själva verket försöker att, under förevändning av förslag till uppgörelse i godo på grund av påstådda förseelser, utvinna ekonomiska intäkter från de berörda användarnas själva användning av ett peer-to-peer -nätverk, som det aktuella, utan att specifikt försöka bekämpa de upphovsrättsintrång som detta nätverk orsakar.( 37 )

85. Domstolen påpekar med andra ord att även om en sådan praxis säkerligen bidrar till att bekämpa upphovsrättsintrång i ett peer-to-peer -nätverk, är detta inte tillräckligt för att utesluta förekomsten av ett eventuellt rättsmissbruk, om det dessutom framgår av den hänskjutande domstolens prövning att de aktuella företagens främsta syfte i själva verket var att få ekonomisk vinning.

86. Förekomsten av positiva men underordnade konsekvenser kan således enligt min mening inte leda till slutsatsen att den registrerades beteende inte syftade till att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla ersättning enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen.

87. För det fall domstolen skulle finna att den registrerade har lidit immateriell skada anser jag följaktligen artikel 82.1 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för att en person som har lidit immateriell skada till följd av en överträdelse av dataskyddsförordningen kan erhålla ersättning för denna skada när denna begäran strider mot den allmänna rättsprincipen att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk. För att det ska anses styrkt att det föreligger ett missbruk krävs det dels att det föreligger en rad objektiva omständigheter av vilka det framgår att det mål som eftersträvas med den tillämpliga unionslagstiftningen inte har uppnåtts, trots att de villkor som föreskrivs i den tillämpliga unionslagstiftningen formellt har uppfyllts, dels att det föreligger en subjektiv faktor som består i en avsikt att erhålla en förmån som följer av nämnda unionsbestämmelser genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den. Den omständigheten att viljan att erhålla en sådan fördel inte är den registrerades enda syfte, utan endast det främsta syftet, är inte relevant i detta avseende.

V. Förslag till avgörande

88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de frågor som ställts av Bundesgerichtshof (Federala Högsta domstolen, Tyskland) ska besvaras på följande sätt:

1) Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning)

ska tolkas så,

att en dynamisk ip-adress som en webbplatsoperatör automatiskt överför till en utomstående enhet som förfogar över medel som rimligen kan komma att användas för att identifiera den aktuella personen utgör en direkt personuppgift i förhållande till denna enhet, och en indirekt personuppgift i förhållande till webbplatsoperatören, om denne kände till eller borde ha känt till att så var fallet.

2) Artikel 82.1 i förordning 2016/679

ska tolkas så,

att immateriell skada inte föreligger när den registrerade, genom en automatiserad process och vid upprepade tillfällen, avsiktligen har provocerat fram en överträdelse av denna förordning i syfte att erhålla ersättning för den uppkomna skadan.

1 Originalspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 EUT L 119, 2016, s. 1 (nedan kallad dataskyddsförordningen).

3 C‑582/14, EU:C:2016:779 (nedan kallad domen i målet Breyer).

4 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende åberopat domen av den 4 oktober 2024, Agentsia po vpisvaniyata (C‑200/23, EU:C:2024:827, punkterna 143–145).

5 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende särskilt åberopat domen av den 9 januari 2025, Österreichische Datenschutzbehörde, C‑416/23, EU:C:2025:3, punkt 49, och domen av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 287).

6 Se, analogt, domen i målet Breyer (punkt 41), och dom av den 7 mars 2024, IAB Europe (C‑604/22, EU:C:2024:214, punkt 39). Jag understryker att domstolens praxis avseende begreppet personuppgifter, och närmare bestämt informationens identifierbarhet, delvis utvecklades innan dataskyddsförordningen trädde i kraft, eller i anslutning till en närliggande och specifik förordning, såsom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39). Både den sistnämnda rättsakten och Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31), som föregick dataskyddsförordningen, innehåller en definition av begreppet personuppgifter som är identisk med definitionen i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen. Vid tolkningen av artikel 4.1 i dataskyddsförordningen hänvisar jag för enkelhetens skull därför analogt till relevant rättspraxis, utan att jag nödvändigtvis preciserar exakt vilken bestämmelse som avses.

7 Dom av den 5 december 2023, Nacionalinis visuomenės sveikatos centras (C‑683/21, EU:C:2023:949, punkt 43), och dom av den 7 mars 2024, IAB Europe (C‑604/22, EU:C:2024:214, punkt 39).

8 Min kursivering.

9 Se, analogt, dom i målet Breyer (punkt 43), och dom av den 7 mars 2024, IAB Europe (C‑604/22, EU:C:2024:214, punkt 40).

10 Se, för en detaljerad redogörelse av de olika strömningarna i doktrinen och vid de nationella domstolarna, Andersen, K.B. H., ”Pseudonymised (Personal) Data as Resolution: The Final Chapter in the Legal Saga of Third-Country Transfers?”, European Data Protection Law Review , vol. 11, nr. 3, 2025, s. 312–332.

11 Vilket generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona redan har understrukit i sitt förslag till avgörande i målet Breyer (C‑582/14, EU:C:2016:339, punkt 52).

12 Se, för de olika relativa och absoluta synsätten, Lubasz, D., och Szkurłat, A., ”Relatywizacja pojęcia danych osobowych w świetle orzecznictwa polskich sądów administracyjnych i powszechnych”, Monitor Prawniczy, nr. 23, 2021, s. 1575.

13 Domen i målet Breyer ( punkterna 48 och 49). Min kursivering.

14 Dom av den 9 november 2023, Gesamtverband Autoteile-Handel (Tillgång till information om fordon) (C‑319/22, EU:C:2023:837, punkt 46). Min kursivering.

15 Dom av den 7 mars 2024, OC/kommissionen (C‑479/22 P, EU:C:2024:215, punkt 61). Min kursivering.

16 Dom av den 4 september 2025, Europeiska datatillsynsmannen/SRB (Begreppet personuppgifter) (C‑413/23 P, EU:C:2025:645, punkt 100).

17 Dom av den 9 november 2023, Gesamtverband Autoteile-Handel (Tillgång till information om fordon) (C‑319/22, EU:C:2023:837, punkt 49).

18 Dom av den 4 september 2025, Europeiska datatillsynsmannen/SRB (Begreppet personuppgifter) (C‑413/23 P, EU:C:2025:645, punkt 84).

19 Se, vad gäller begreppet personuppgifter i samband med pseudonymisering, dom av den 4 september 2025, Europeiska datatillsynsmannen/SRB (Begreppet personuppgifter) (C‑413/23 P, EU:C:2025:645, punkterna 68–89).

20 Domen i målet Breyer (punkt 46) och dom av den 7 mars 2024, OC/kommissionen (C‑479/22 P, EU:C:2024:215, punkt 51).

21 Dom av den 7 mars 2024, OC/kommissionen (C‑479/22 P, EU:C:2024:215, punkt 45), och dom av den 7 mars 2024, IAB Europe (C‑604/22, EU:C:2024:214, punkt 36).

22 Skäl 10 i dataskyddsförordningen.

23 Av Googles sekretessregler och användarvillkor framgår således att Google bland annat samlar in unika identifierare, typ och parameter för webbläsaren och den enhet som används, information om interaktionen mellan appar, webbläsare, användarenheter och Googles tjänster, såsom felrapporter, systemets verksamhet samt datum, tidpunkt och URL för begärans ursprung. På samma sätt samlas information om användarnas verksamhet in, såsom sökord, visade videoklipp, aktiviteter i samband med inköp, vilka personer användaren kommunicerar eller delar innehåll med. Även Google-användarens ip-adress och lokaliseringsuppgifter samlas in.

24 Se, för den tekniska utveckling som underlättar identifiering av fysiska personer, Finck M. och Pallas, F., ”They who must no be identified – distinguishing personal from non personal data under the GDPR”, International Data Privacy Law, vol. 10, nr 1, 2020, s. 11–36.

25 Dom av den 4 maj 2023, Österreichische Post Österreichische Post (Ideell skada på grund av behandling av personuppgifter) (C‑300/21, EU:C:2023:370, punkt 30), dom av den 4 september 2025, Quirin Privatbank (C‑655/23, EU:C:2025:655, punkt 55), och dom av den 19 mars 2026, Brillen Rottler (C‑526/24, EU:C:2026:216, punkt 58).

26 Dom av den 4 maj 2023, Österreichische Post (Ideell skada på grund av behandling av personuppgifter) (C‑300/21, EU:C:2023:370, punkterna 31–33), dom av den 4 september 2025, Quirin Privatbank (C‑655/23, EU:C:2025:655, punkt 56), och dom av den 19 mars 2026, Brillen Rottler (C‑526/24, EU:C:2026:216, punkt 59).

27 Dom av den 19 mars 2026, Brillen Rottler (C‑526/24, EU:C:2026:216, punkt 60).

28 Dom av den 19 mars, Brillen Rottler (C‑526/24, EU:C:2026:216, punkt 61).

29 Dom av den 19 mars, Brillen Rottler (C‑526/24, EU:C:2026:216, punkt 63).

30 Enligt den hänskjutande domstolen skedde detta mer än 100 000 gånger.

31 Dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank (C‑143/23, EU:C:2025:837, punkterna 78 och 80), och dom av den 1 oktober 2026, Premium Food Kebab (C‑209/25, EU:C:2026:804, punkt 32).

32 Dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank (C‑143/23, EU:C:2025:837, punkt 81), och dom av den 1 oktober 2026, Premium Food Kebab (C‑209/25, EU:C:2026:804, punkt 33).

33 Dom av den 1 oktober 2026, Premium Food Kebab (C‑209/25, EU:C:2026:804, punkt 34).

34 Dom av den 19 mars 2026, Brillen Rottler (C‑526/24, EU:C:2026:216, punkt 40).

35 Dom av den 17 juni 2021 (C‑597/19, EU:C:2021:492).

36 Se, för en närmare beskrivning av denna praxis, mitt förslag till avgörande i målet M.I.C.M (C‑597/19, EU:C:2020:1063, punkt 1 och följande punkter).

37 Dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M (C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 95).