Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 1 oktober 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA

föredraget den 1 oktober 2026( 1 )

Mål C ‑ 697/25 [Appenzell] ( i )

WT

mot

MR,

YF,

EZ

(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike))

” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Lugano II‑konventionen – Indrivningsförfarande som syftar till att driva in en obetald fordran – Förvaltningsorgan för indrivning av fordringar – Begreppet dom – Begreppet domstol ”

1. I Schweiz ligger behörigheten för indrivning av penningfordringar hos en förvaltningsmyndighet, Betreibungs- und Konkursamt (Indrivnings- och konkursmyndigheten).( 2 )

2. Denna behörighet utövas, på begäran av borgenären, i ett förfarande som avslutas med ett betalningsföreläggande ( Zahlungsbefehl )( 3 ) som utfärdas utan att det skett någon prövning i sak. Om gäldenären inte bestrider fordran inom den angivna tidsfristen, blir det möjligt att gå vidare till själva indrivningsskedet.

3. Vid Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) har en tvist uppkommit rörande ett betalningsföreläggande som utfärdats i Schweiz och som har lämnats in i Österrike för att erkännas och verkställas där. Dess tolkningsfråga avser huruvida ett sådant betalningsföreläggande kan anses utgöra ett ”avgörande som har meddelats av domstol” i den mening som avses i artikel 32 i Lugano II‑konventionen.( 4 )

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Lugano II ‑ konventionen

4. Artikel 1.1 har följande lydelse:

”Denna konvention är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. …”

5. Artikel 32, vilken inleder avdelning III som rör ”Erkännande och verkställighet”, har följande lydelse:

”I denna konvention förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader.”

6. I artikel 62 föreskrivs följande:

”I denna konvention avses med uttrycket ’domstol’ varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde.”

7. Innehållet i konventionen kommenteras i den förklarande rapport som utarbetats av professor Fausto Pocar.( 5 )

B. Schweizisk rätt. Den federala lagen om indrivning av fordringar och om konkurs ( 6 )

8. I artikel 38 föreskrivs följande:

”1. Inom ramen för indrivningen av fordringar genomförs åtgärder för verkställighet avseende penningfordringar …

2. Indrivningen av fordringar inleds genom delgivning av betalningsföreläggandet. Den fullföljs genom utmätning, realisering av säkerhet eller konkurs.

…”

9. Artikel 67.1 har följande lydelse:

”Ansökan om indrivning ska riktas till myndigheten skriftligen eller muntligen. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. borgenärens namn och hemvist …,

2. gäldenärens namn och hemvist …,

3. beloppet i schweizisk valuta för den fordran … som kravet avser; om fordran avser ränta, räntesatsen och den dag från vilken räntan löper,

4. den handling som fordran grundar sig på och handlingens datum; om sådan handling saknas, grunden för fordran.”

10. I artikel 69 föreskrivs följande:

”1. När ansökan om indrivning har mottagits ska myndigheten upprätta betalningsföreläggandet.

2. Betalningsföreläggandet ska innehålla

1. de uppgifter som föreskrivs för ansökan om indrivning,

2. ett föreläggande att inom 20 dagar betala fordran och kostnaderna för indrivning …,

3. en underrättelse om att gäldenären ska ge in ett bestridande inom tio dagar från delgivningen, om gäldenären avser att bestrida hela eller en del av fordran eller borgenärens rätt att ansöka om indrivning,

4. en underrättelse om att indrivningen kommer att fullföljas om gäldenären inte efterkommer betalningsföreläggandet eller ger in ett bestridande.”

11. Artikel 71.1 har följande lydelse:

”När ansökan om indrivning har mottagits ska gäldenären delges betalningsföreläggandet.”

12. Artikel 74.1 har följande lydelse:

”Om gäldenären avser att bestrida fordran ska han eller hon omedelbart, muntligen eller skriftligen, avge en sådan förklaring till den som överlämnar betalningsföreläggandet eller till myndigheten inom tio dagar från delgivningen av betalningsföreläggandet.”

13. I artikel 78.1 föreskrivs att ”bestridande medför att förfarandet för indrivning avbryts”.

14. Artikel 79 har följande lydelse:

”En borgenär vars ansökan om indrivning har bestritts kan väcka talan vid allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Borgenären kan endast begära att förfarandet för indrivning ska fortsätta på grundval av ett verkställbart avgörande, genom vilket gäldenärens bestridande uttryckligen undanröjs.”

15. Artikel 88.1 har följande lydelse:

”Om förfarandet för indrivning inte har avbrutits till följd av bestridande eller ett rättsligt avgörande får borgenären begära fortsatt verkställighet tidigast 20 dagar efter delgivningen av betalningsföreläggandet …”

II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågan

16. Sökandena, som är advokater, utverkade ett betalningsföreläggande från indrivningsmyndigheten i Appenzell i Schweiz den 4 september 2024, genom vilket gäldenären förpliktades att inom 20 dagar betala utestående advokatarvoden (samt kostnader för indrivningen).

17. Gäldenären bestred inte fordran inom den frist som föreskrivs i artikel 74 i SchKG.

18. Borgenärerna lämnade in betalningsföreläggandet till österrikisk domstol för att det skulle erkännas och verkställas där.

19. Domstolen i första instans förklarade betalningsföreläggandet verkställbart i Österrike och utfärdade på grundval av betalningsföreläggandet en exekutionstitel till förmån för sökandena.

20. Appellationsdomstolen ogillade överklagandet av beslutet i första instans. Den fann att ett betalningsföreläggande utgör ett ”avgörande som har meddelats av domstol” i den mening som avses i artikel 32 i Lugano II‑konventionen.

21. Appellationsdomstolens dom har överklagats till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), som har hänskjutit följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska ett betalningsföreläggande som meddelats av en schweizisk indrivnings- och konkursmyndighet i enlighet med artikel 69 i schweiziska Bundesgesetz über Schuldbetreibung und Konkurs (SchKG) (federal lag om indrivning av fordringar och om konkurs) – vilket dock inte utfärdats på grundval av en verkställbar exekutionstitel som borgenären tidigare utverkat, utan i samband med så kallad indrivning utan exekutionstitel (’titellose Betreibung’) – kvalificeras som en dom i den mening som avses i artikel 32 i Luganokonventionen?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

22. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolens kansli den 4 november 2025.

23. Borgenärerna, gäldenären, den schweiziska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

24. Domstolen har inte ansett det nödvändigt med en muntlig förhandling.

IV. Bedömning

A. Begreppet domstol i Lugano II ‑ konventionen

25. Den hänskjutande domstolen vill veta om ett schweiziskt betalningsföreläggande, som utfärdats på grundval av ett förfarande för indrivning ”utan exekutionstitel” där fordran inte har bestritts, ska kvalificeras som en ”dom” i den mening som avses i artikel 32 i Lugano II‑konventionen.( 7 )

26. I artikel 32 i Lugano II‑konventionen definieras vad som avses med ”dom” vid tillämpningen av bestämmelserna i avdelning III. Enligt dess ordalydelse avses med ”dom” ”varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering …” (min kursivering).

27. Denna definition återges i allt väsentligt på samma sätt i alla instrument för civilrättsligt samarbete som reglerar gränsöverskridande erkännande och verkställighet av domar.( 8 ) Det som skiljer sig åt mellan de olika instrumenten är begreppet domstol, vilket uttryckligen ingår som en beståndsdel i definitionen av begreppet ”dom [som har meddelats av domstol]”.( 9 )

28. Dessa båda begrepp (dom och domstol) är så nära sammankopplade med varandra att avgränsningen av det ena direkt påverkar det andra. Därför kan man, även om man i teorin skulle kunna bedöma avgöranden i sig, utan hänsyn till deras ursprung (domstol eller inte), inte göra detta vid tolkningen av artikel 32 i Lugano II‑konventionen.

29. När begreppet domstol definieras inom ramen för det civilrättsliga samarbetet (och därmed även begreppet dom) kan tre synsätt, eller lagstiftningstekniker, urskiljas, beroende på vilken grad av ”utomrättslig lösning”( 10 ) som respektive instrument tillåter.

30. Det första synsättet, som tillämpas i förordning (EU) nr 1215/2012( 11 ) och i Lugano I‑konventionen, bygger på en (underförstådd) institutionell definition av begreppet domstol,( 12 ) kompletterad med ett (uttryckligt) villkor som gör det möjligt att utvidga denna ställning till att omfatta ett begränsat och förutbestämt antal myndigheter som inte är ”domare”.

31. För att tolka de bestämmelser där detta första synsätt tillämpas måste domstolen slå fast om ett avgörande som inte har meddelats av en ”domstol i institutionell mening”, utan av ett utomrättsligt organ som inte nämns i undantagsregeln i Bryssel Ia-förordningen, skulle kunna betecknas som en ”dom”.( 13 )

32. EU-domstolen har med avseende på detta slagit fast följande:

– ”[B]egreppet ’domstol’, i den mening som avses i [Bryssel Ia-förordningen], [ska] … tolkas mot bakgrund behovet av att göra det möjligt för medlemsstaternas nationella domstolar att identifiera domar som meddelats av domstolar i de övriga medlemsstaterna och förfara med den skyndsamhet förordningen kräver för att verkställa dem.”( 14 )

– ”Ett avgörande skall … härröra från en sådan domstol … som har behörighet att avgöra tvister mellan parterna.”( 15 )

– ”Iakttagandet av principen om ömsesidigt förtroende för rättskipningen inom unionens medlemsstater, … medför nämligen ett föregående krav på, bland annat, att de domar som begärs verkställda i en annan medlemsstat har meddelats genom ett rättsligt förfarande som erbjuder garantier för oberoende och opartiskhet, och som följer den kontradiktoriska principen.”( 16 )

33. Enligt det andra synsättet kan en ”förvaltningsmyndighet”( 17 ) eller en ”rättstillämpare”( 18 ) betraktas som en ”domstol” under förutsättning att den

– ”utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet”( 19 ) och

– uppfyller vissa minimikrav både vad gäller myndigheten själv (garantier för opartiskhet och respekt för rätten till försvar) och vad gäller dess avgöranden (som ska kunna bli föremål för förnyad prövning vid en rättslig myndighet och ha liknande giltighet och verkan som ett beslut av en rättslig myndighet i samma fråga).

34. I det tredje synsättet, som tillämpas i punkt 62 i Lugano II‑konventionen,( 20 ) används en vidare definition av begreppet domstol, som generellt omfattar ”varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde”. Det krävs inte, åtminstone inte uttryckligen, att dessa myndigheter ska utöva ”rättsliga funktioner” eller att de ska uppfylla vissa minimikrav när det gäller deras avgöranden.

35. Ur detta perspektiv syftar tolkningsfrågan till att klargöra om det, mot bakgrund av den ”breda” och ”öppna” definitionen av begreppet domstol i Lugano II‑konventionen, för att det ska anses föreligga ett ”avgörande som har meddelats av domstol ”

– räcker att avgörandet har fattats av ett organ, oavsett dess karaktär, som enligt nationell rätt är behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde,

– eller om det är nödvändigt att detta organ, när det utövar denna behörighet, utövar en rättslig funktion .

36. Jag vill redan nu klargöra att jag anser att den korrekta tolkningen av artikel 62 i Lugano II‑konventionen är den andra av de två som jag har redogjort för ovan.

37. Utövandet av en ”rättslig funktion”, liksom iakttagandet av minimikrav på oberoende och respekten för den kontradiktoriska principen, är nämligen ( underförstådda ) krav för att ett ”avgörande” ska kunna erkännas och verkställas inom ramen för ett instrument som reglerar gränsöverskridande erkännande och verkställighet av domar.

38. Det finns flera argument som stödjer denna ståndpunkt. Jag kommer särskilt att hänvisa till domen Schlömp,( 21 ) till den interna logiken i Lugano II‑konventionen och till dess systematiska tolkning.

B. Domen Schlömp

39. Om jag inte misstar mig finns det bara ett avgörande från EU-domstolen (domen Schlömp) som rör tolkningen av begreppet domstol i den mening som avses i Lugano II‑konventionen.

40. I det mål som avgjordes genom denna dom skulle det fastställas huruvida en medlingsmyndighet i schweizisk rätt kunde betraktas som en ”den domstol vid vilken talan först väckts” i den mening som avses i bestämmelsen om litispendens i artikel 27 i Lugano II‑konventionen.

41. Även om målet inte gällde tolkningen av begreppet domstol för att identifiera en dom (enligt artikel 32 i Lugano II‑konventionen), finns det en parallell mellan bestämmelserna om litispendens och förekomsten av en ”dom” som kan erkännas och verkställas enligt avdelning III i Lugano II‑konventionen.

42. Lugano II‑konventionen är en dubbelkonvention, vars syfte är att främja erkännande och verkställighet av domar.( 22 ) Bestämmelserna om utövandet av behörighet eller om samordningen av detta (såsom bestämmelserna om litispendens) är utformade för att säkerställa att detta mål uppnås. Det vore orimligt att kräva att domstolen i den konventionsstat där domen görs gällande (vid vilken den andra talan väcks) ska avstå från att pröva målet till förmån för domstolen i den stat där den första talan väcktes, om denna inte är behörig att meddela en ”dom”, det vill säga ett rättsligt avgörande som kan erkännas och verkställas i den andra staten.( 23 )

43. Den definition av begreppet domstol som framgår av domen Schlömp är således relevant för att bedöma räckvidden av samma begrepp inom ramen för artikel 32 i Lugano II‑konventionen.

44. När EU-domstolen hänvisade till artikel 62 i Lugano II‑konventionen( 24 ) i domen Schlömp, beaktade den naturligtvis den undantagsregel som finns där (enligt vilken de schweiziska medlingsmyndigheterna, enligt nationell rätt, var ”behöriga i frågor som omfattas av [Lugano II‑konventionen]”).

45. Om detta hade varit det enda kriteriet eller ett tillräckligt kriterium för att beteckna myndigheten som en ”domstol”, skulle EU-domstolen ha kunnat nöja sig med att slå fast detta i domen Schlömp. Så var dock inte fallet, utan domstolen gick utöver en rent formell bedömning och granskade de schweiziska myndigheternas uppgifter samt de regler som omgärdade deras verksamhet.

46. Domstolen fäste särskilt vikt vid att dessa myndigheter

– agerade inom ramen för ett ”[medlingsförfarande] [som var] föreskrivet i lag, kontradiktoriskt och i princip obligatoriskt … Medlingsförfarande kan leda antingen till en bindande dom, … till ett förslag till dom som kan vinna laga kraft om det inte bestrids, … eller till en stadfäst förlikning eller ett tillstånd att väcka talan.( 25 )”

– ”[omfattades] av … jävsregler för fredsdomare, vilka utgör ledamöterna i dessa myndigheter, [och utövade] sitt uppdrag helt oberoende”.( 26 )

47. Av dessa samlade omständigheter drog domstolen slutsatsen att ”… [de schweiziska] medlingsmyndigheterna, när de utövar sina uppgifter …, kan kvalificeras som en ’domstol’ i den mening som avses i artikel 62 i Lugano II‑konventionen”.

48. Flera av de faktorer som domstolen tog fasta på i domen Schlömp sammanfaller med de som i andra rättsakter (särskilt förordning nr 4/2009)( 27 ) anses vara nödvändiga för att identifiera en dom.

49. Detta gäller organets opartiskhet, både internt och externt, förfarandets kontradiktoriska karaktär mellan parterna, behörigheten att fatta beslut med verkan motsvarande ett domstolsavgörande, samt förekomsten av en egen befogenhet som gör det möjligt att fatta bindande beslut.

50. Om min tolkning av domen i målet Schlömp är korrekt, kopplades där sammanfattningsvis begreppet domstol till utövandet av ”rättsliga funktioner” och till minimikrav för processuella garantier.

C. Lugano II ‑ konventionens inre logik och en systematisk tolkning

51. I Pocar-rapporten bekräftas den tolkning av artikel 32 i Lugano II‑konventionen som jag förespråkar. Där anges följande: ”Definitionen täcker … avgöranden som meddelats av domstol, eller en organisation eller person som utövar en domstolsfunktion , oberoende av huruvida den person som meddelar avgörandet formellt beskrivs som domare …”( 28 )

52. Den omständigheten att det är lämpligt att tolka Lugano II‑konventionen på ett enhetligt sätt som är förenligt med de motsvarande bestämmelserna i Brysselförordningarna – ett ställningstagande som EU-domstolen har anslutit sig till( 29 ) – leder till samma resultat.

53. Som jag tidigare har påpekat har definitionen av begreppet dom samma lydelse i Brysselförordningarna (I och Ia) och i Luganokonventionerna. Det som skiljer sig åt är begreppet domstol, eftersom Brysselförordningarna utgår från en syn som är mindre öppen för att förlägga civilrättsliga förfaranden utanför domstolarna( 30 ) än den i Lugano II‑konventionen.

54. Jag försöker inte förringa dessa skillnader. Jag anser dock att kravet på att en ”domstol” ska utöva en ”rättslig funktion” och uppfylla minimikrav på oberoende och respekt för den kontradiktoriska principen är detsamma i båda systemen.

55. Detta framgår, enligt min mening, av en jämförelse mellan kännetecknen för en ”domstol” i den mening som avses i Lugano II‑konventionen, vilka identifierats i domen Schlömp, de (underförstådda) kännetecken som framgår av rättspraxis rörande begreppet domstol enligt Bryssel-systemet och de (uttryckliga) kännetecken som anges i artikel 2.2 i förordning nr 4/2009.

56. På detta sätt säkerställs en harmoniserad tolkning av de tre rättsliga instrument som reglerar det civilrättsliga samarbetet (inklusive underhållsskyldighet) i förbindelserna mellan unionen och de stater som är medlemmar i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).

57. Om den lösning som jag förespråkar, som nämnts, säkerställer en enhetlig tolkning av de olika instrumenten, gäller detta krav dock inte i samma utsträckning när det gäller andra instrument som reglerar frågor som ligger utanför tillämpningsområdet för Lugano II‑konventionen. Jag syftar särskilt på förordningarna om behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar,( 31 ) vilka innehåller en definition av begreppet domstol som i allt väsentligt är identisk med den i artikel 62 i Lugano II‑konventionen.

58. När det gäller dessa andra förordningar har domstolen tolkat begreppet domstol på ett sätt( 32 ) som (vid första anblicken) tycks frikoppla det från utövandet av rättsliga funktioner. Domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport där denna tolkning framgår är, enligt min mening, inte oförenlig med det som hittills har nämnts om det omtvistade begreppet.

59. I den domen gällde det att avgöra huruvida en upplösning av äktenskapet genom en överenskommelse mellan makarna som bekräftats av en tjänsteman i civilståndsärenden i en annan medlemsstat kunde anses utgöra en ”dom på äktenskapsskillnad”.

60. I just detta sammanhang slog domstolen fast att ”varje offentlig myndighet som ska meddela en ’dom’, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i [förordning 2201/2003], måste behålla kontrollen över hur äktenskapsskillnad meddelas , vilket innebär att den, vad avser äktenskapsskillnader genom ömsesidigt samtycke, ska pröva huruvida villkoren för äktenskapsskillnad enligt nationell rätt är uppfyllda och huruvida makarnas samtycke till äktenskapsskillnad är reellt och giltigt”.( 33 )

61. Detta är emellertid inget annat än en tillämpning, inom äktenskapsrätten, av den allmänna lösning som fastställdes inom privaträtten genom domen Solo Kleinmotoren. Detta medger domstolen själv.( 34 )

62. Det stämmer att domstolen i domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport gjorde en mycket generös tolkning av begreppet ”prövning i sak”, som en kännetecknande egenskap för en ”dom”, vilket inte helt stämmer överens med tolkningen i domen WB.( 35 ) Denna omständighet förhindrar dock inte att kravet på en självständig prövning (det vill säga en egen beslutanderätt i sakfrågan) utgör ett väsentligt inslag i den rättsliga funktionen.( 36 )

63. Det stämmer också att domstolen, i domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport, inte angav några särskilda krav på oberoende eller behovet av ett kontradiktoriskt förfarande. Denna avsaknad förklaras av det särskilda sammanhanget i det målet.( 37 ) Det är osannolikt att domstolen skulle ha betecknat en ensidig äktenskapsskillnad – som utfärdats utan att en av makarna fått möjlighet att yttra sig och av en instans vars oberoende var, minst sagt, tveksamt – som en ”dom”.( 38 )

64. Sammanfattningsvis är en kännetecknande egenskap hos begreppet dom, som är gemensam för alla unionsrättsliga instrument som reglerar erkännande och verkställighet av domar (däribland Lugano II‑konventionen), att den ”domstol” som meddelar domen utövar en ”rättslig funktion”. Det innebär att den måste ha egen beslutanderätt och uppfylla minimikrav på oberoende och iakttagande av den kontradiktoriska principen.

D. Det schweiziska förfarandet för indrivning av skulder

65. Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) utgår från följande premisser:

– De beslut som fattas av (den schweiziska) indrivningsmyndigheten skulle i princip kunna omfattas av artikel 62 i Lugano II‑konventionen, även om den ”… inte är en domstol i organisatorisk mening utan en myndighet”.

– Det beror på att artikel 62 i Lugano II‑konventionen ”… grundas … på ett funktionellt synsätt, enligt vilket en myndighet även kan anses motsvara en domstol beroende på vilka uppgifter den utför ”.( 39 )

– En bedömning av den typ av uppgifter (de schweiziska) indrivningsmyndigheterna utför ”talar för att [de] inte ska kvalificeras som en ’domstol’ i den mening som avses i artikel 32 i [Lugano II‑]konventionen”, eftersom de ”saknar befogenhet att pröva fordrans materiella giltighet och att borgenären, för det fall att gäldenären bestrider betalningsföreläggandet, måste väcka talan vid domstol”.( 40 )

66. Utifrån dessa premisser, och med förbehåll för den prövning som den hänskjutande domstolen ska företa, kan EU-domstolen ge den användbar vägledning för att besvara dess frågor.

67. Denna vägledning kan göra det möjligt att klargöra om indrivningsmyndigheten, när den utfärdar ett betalningsföreläggande som det här aktuella, utövar en rättslig funktion och uppfyller de övriga kraven i domen Schlömp.

68. Enligt de uppgifter som finns i akten i målet ingår indrivningsförfarandet i Schweiz i verkställighetsprocessen och omfattar två skeden:( 41 )

– Inledningsskedet (artikel 69 och följande artiklar i SchKG), som gör det möjligt att klargöra om det går att verkställa den åberopade fordran, vars förekomst, i materiellt hänseende, ännu inte behöver ha fastställts.

– Den efterföljande egentliga indrivningen (artikel 89 och följande artiklar i SchKG), där gäldenärens tillgångar realiseras i syfte att tillgodose borgenärernas anspråk.

69. I det första skedet lämnar borgenären in en ensidig ansökan till indrivningsmyndigheten. Det krävs inte att borgenären redan har en handling som styrker fordran, vilket innebär att borgenären kan nöja sig med att i sin ansökan ange ”grunden för förpliktelsen”.( 42 ) Ansökan behöver inte motiveras.( 43 )

70. När borgenärens ansökan har mottagits utfärdar indrivningsmyndigheten betalningsföreläggandet utan att först höra svaranden. Den schweiziska regeringen( 44 ) klargör att indrivningsmyndigheten i detta skede av förfarandet begränsar sig till att i betalningsföreläggandet – i förekommande fall även automatiskt –( 45 ) återge de uppgifter som borgenären har lämnat i sin ansökan.

71. Indrivningsmyndigheten gör ingen prövning av ansökans innehåll och kontrollerar inte heller behörigheten enligt Lugano II‑konventionen.( 46 )

72. Efter att ha utfärdat betalningsföreläggandet utan att den berörda parten har hörts ( inaudita altera parte ), delger indrivningsmyndigheten detta till gäldenären och upplyser denne om att han eller hon kan bestrida det inom tio dagar från delgivningen och att ”förfarandet kommer att fortsätta” om gäldenären varken betalar eller bestrider betalningsföreläggandet.

73. Den schweiziska regeringen förklarar( 47 ) att om gäldenären inte bestrider betalningsföreläggandet inom den tidsfrist som fastställs i SchKG( 48 ) har det inte materiell rättskraft.( 49 ) Om gäldenären inte bestrider får det bara till följd att förfarandet kan gå vidare till det andra skedet, det vill säga att bana väg för själva verkställigheten.

74. Denna beskrivning av det schweiziska förfarandet och av indrivningsmyndighetens funktioner inom ramen för inom detta förfarande, gör det möjligt att bedöma huruvida denna myndighet utgör en ”domstol” och om dess beslut följaktligen kan betecknas som ”domar” i enlighet med artikel 32 i Lugano II‑konventionen.

1. Oberoende

75. I begäran om förhandsavgörande uttrycker den hänskjutande domstolen inga tvivel om indrivningsmyndighetens oberoende.

76. Kommissionen betonar dock( 50 ) att SchKG tilldelar de kantonala tillsynsmyndigheterna en kontrollfunktion över indrivningsmyndighetens verksamhet. Denna funktion innebär ”… en individuell och konkret tillsynsbefogenhet, det vill säga … en direkt kontroll över [indrivningsmyndigheten] och därmed … en befogenhet att ingripa från fall till fall ur ett tillsynsperspektiv eller att själva fatta beslut i vissa processuella frågor”.

77. Allt tyder alltså på att indrivningsmyndigheten inte uppfyller det krav på oberoende som kännetecknar domstolar.( 51 ) Den omständigheten (som kommissionen har pekat på) att de kantonala tillsynsmyndigheterna kan ge instruktioner till den som utfärdar betalningsföreläggandet talar emot att den ska betraktas som ett oberoende organ.

2. Huruvida förfarandet är kontradiktoriskt

78. I domen Pula Parking prövade domstolen ett förfarande där a) ett beslut om verkställighet grundades på en ”handling som äger vitsord” som utfärdats av en notarie och delgetts gäldenären, utan att denne tidigare hade underrättats om den ansökan som lämnats in till notarien, och b) notarien, om gäldenären efter delgivningen framställer en ”motiverad invändning som kan tas upp till prövning”, måste överföra ärendet för prövning till den behöriga domstolen, som ska fatta beslut om invändningen.

79. I det sammanhanget slog domstolen fast att ”en notaries prövning … av en ansökan om utfärdande av ett beslut om verkställighet på grundval av en sådan handling inte är kontradiktoriskt”.( 52 )

80. I förevarande mål åberopar borgenärerna domen i målet Denilauer( 53 ) för att visa att den lösning som valdes i domen Pula Parking inte är relevant.( 54 )

81. Följande följer av fast praxis vid EU-domstolen:( 55 )

– ”Samtliga bestämmelser i [Bryssel]konventionen … uttrycker avsikten att … se till att de förfaranden som leder till domstolsavgöranden respekterar rätten till försvar. … Mot bakgrund av dessa överväganden är det tydligt att konventionen huvudsakligen avser domstolsavgöranden som, innan hemställan görs om erkännande och verkställighet av dem i en annan stat än ursprungsstaten, i ursprungsstaten varit eller hade kunnat vara föremål, under olika former , för ett kontradiktoriskt förfarande.”( 56 )

– Det är nödvändigt att detta beslut ”inte har några rättsverkningar” innan det har meddelats svarandena, som därefter kan göra sina rättigheter gällande vid den domstol som fattat beslutet genom att bestrida kärandens rätt.( 57 ) I synnerhet måste det finnas en verklig möjlighet till försvar innan ett beslut blir verkställbart.( 58 )

– Kravet på att respektera svarandens rätt till försvar ”… är av särskild och avgörande betydelse i de fall då svaranden tredskas”. Artikel 34.2 i Lugano II‑konventionen syftar, liksom motsvarande bestämmelse i Brysselreglerna, till att ”säkerställa att en tredskodom endast skall kunna erkännas eller verkställas om svaranden beretts tillfälle att ingå i svaromål vid domstolen i ursprungsstaten”. Det krävs särskilt att stämningsansökan eller motsvarande handling har överlämnats eller delgetts på korrekt sätt och i tillräckligt god tid ”för att svaranden skall kunna avgöra om han behöver ingå i svaromål”.( 59 )

82. Enligt borgenärerna i förevarande mål räcker det med att det finns en rätt att bestrida betalningsföreläggandet, innan detta blir verkställbart, för att indrivningsförfarandet ska kunna betecknas som kontradiktoriskt.

83. Jag kommer att begränsa mig till att framföra två överväganden i detta avseende.

84. För det första var den rättspraxis som följer av domen Denilauer välkänd för EU-domstolen redan före domen Pula Parking, och ändå tycks dem avvika från den förstnämnda domen. Enligt min mening låg det huvudsakliga problemet i domen Pula Parking i att notariens behörighet till sin natur var begränsad till förfarandets ex parte-skede, eftersom gäldenärens bestridande tvingar notarien att överföra ärendet till en domstol, där det egentliga ”kontradiktoriska förfarandet” mellan parterna ska äga rum. Denna funktionella åtskillnad mellan förfarandets två skeden tyder på att notariens behörighet inte sträckte sig längre än till det första skedet och därför inte var kontradiktorisk.

85. Ur detta perspektiv vore det mer konsekvent att inte bedöma domen Pula Parking i förhållande till respekten för rätten till försvar, utan mot bakgrund av kriteriet om förekomsten av en egen beslutanderätt, det vill säga befogenheten att slutgiltigt avgöra den ”tvist” som uppstår mellan parterna till följd av bestridandet. Avsaknaden av en sådan behörighet är ett gemensamt drag hos de kroatiska notarierna och den schweiziska indrivningsmyndigheten.

86. För det andra är det, även om det skulle antas att den rättspraxis som följer av domen Denilauer är relevant för förevarande mål, tveksamt om möjligheten att bestrida det betalningsföreläggande som utfärdats av den schweiziska indrivningsmyndigheten i sig ger upphov till ett verkligt ”kontradiktoriskt förfarande” och utgör ett verkligt utövande av svarandens rätt till försvar.

87. I domen Hengst Import, som meddelades med anledning av ett italienskt decreto ingiuntivo , klargjorde domstolen att en ”dom” är kontradiktorisk om svaranden, innan domen blir verkställbar, delges all information som är nödvändig för att ”bereda svaranden möjlighet att tillvarata sina rättigheter” och ”avgöra om han behöver ingå i svaromål”.( 60 )

88. Med tanke på hur det schweiziska förfarandet för indrivning av skulder ser ut, förefaller det inte som att enbart delgivningen av betalningsföreläggandet räcker för att uppnå dessa mål. För att få ett betalningsföreläggande utfärdat behöver borgenären varken styrka eller bevisa att fordran existerar, och inte heller ange några skäl för sin fordran: i avsaknad av en exekutionstitel räcker det att ange ”grunden för förpliktelsen” (artikel 67 i SchKG). Enligt den schweiziska regeringen begränsar sig indrivningsmyndigheten till att återge den (begränsade) information som tillhandahållits av borgenären i det betalningsföreläggande som ska delges gäldenären.

89. Det är också värt att notera att om gäldenären bestrider betalningsföreläggandet, måste det efterföljande (tviste)målet i domstolen inledas av den borgenär som har ansökt om betalningsföreläggandet. Det är nämligen borgenären som måste väcka talan och där ange ”grunden för förpliktelsen” samt de omständigheter som motiverar hans anspråk.( 61 )

90. Detta visar att det egentliga kontradiktoriska förfarandet kan äga rum först efter delgivningen av denna stämningsansökan , det vill säga den stämningsansökan som ger gäldenären möjlighet att ta del av och bestrida borgenärens yrkanden i sak.

91. Detsamma kan inte sägas om delgivningen av betalningsföreläggandet, som endast ger möjlighet att framföra en formell (och icke-motiverad) invändning för att stoppa verkställighetsförfarandet, och inte utgör ett verkligt medel för försvar i sak.

92. Följaktligen hindrar möjligheten att bestrida betalningsföreläggandet innan detta blir verkställbart inte att förfarandet vid indrivningsmyndigheten saknar en verklig kontradiktorisk karaktär.

3. Förekomst av egen beslutanderätt

93. Den hänskjutande domstolen understryker att indrivningsmyndigheten saknar behörighet att självständigt pröva de materiella grunderna för fordran.

94. Deltagarna i förfarandet vid EU-domstolen bekräftar att indrivningsmyndigheten inte ens prima facie har behörighet att pröva förekomsten och giltigheten av den fordran som ligger till grund för borgenärens anspråk, åtminstone inte när det rör sig om en indrivning utan exekutionstitel.( 62 )

95. Det råder också enighet om att gäldenärens uteblivna bestridande endast har som verkan att förfarandet kan gå vidare till (det egentliga) verkställighetsskedet av betalningsföreläggandet. Detta innehåller dock inget uttalande om att skulden föreligger och kan inte vinna rättskraft.( 63 )

96. För verkställighet i den stat där domen görs gällande krävs enligt artikel 38 i Lugano II‑konventionen visserligen inte att en dom ska ha rättskraft, utan det räcker att den är verkställbar i ursprungsstaten. Som kommissionen framhåller( 64 ) skiljer sig emellertid en exekutionstitel som ännu inte har vunnit (materiell) rättskraft från en exekutionstitel som redan från början saknar förutsättningar att vinna rättskraft.

97. Att exekutionstiteln inte kan vinna rättskraft är en direkt följd av att det i det betalningsföreläggande som utfärdats av indrivningsmyndigheten saknas ett uttalande i sak om den fordran som ansökan avser.

98. Om den materiella rättskraftens verkan endast kan tillskrivas en dom där talan bifalls eller ogillas på sakliga grunder, gäller detta inte när beslutet inte innehåller någon prövning av anspråket i sak.

99. I övrigt gäller att om gäldenären bestrider överförs tvisten till ett rättsligt förfarande i allmän domstol eller förvaltningsdomstol enligt artikel 79 i SchKG. Indrivningsmyndigheten är inte ens behörig att pröva om verkställigheten är laglig med avseende på de formella kraven i artiklarna 80 och 82 i SchKG, det vill säga om det redan föreligger en exekutionstitel eller ett skuldebrev i vederbörlig form.( 65 )

100. Under dessa omständigheter har indrivningsmyndigheten ingen egen beslutanderätt. Följaktligen kan ett betalningsföreläggande som utfärdats av myndigheten inte betraktas som en ”dom” i den mening som avses i artikel 32 i Lugano II‑konventionen.

101. Borgenärerna hävdar att en sådan lösning skulle leda till ett ”diplomatiskt tvivelaktigt” resultat, eftersom EU-domstolen då skulle slå fast att ett schweiziskt förfarande inte kan leda fram till en exekutionstitel inom ramen för ett multilateralt fördrag som inte bara unionen utan även Eftastaterna är parter i. Om jag förstår borgenärernas resonemang rätt, hävdar de att den schweiziska regeringen vid förhandlingarna om Lugano II‑konventionen förväntade sig att dess indrivningsmyndigheter skulle erkännas som ”domstolar”.( 66 )

102. För att tillbakavisa denna invändning räcker det att beakta att den schweiziska regeringen i förevarande mål har förnekat att indrivningsmyndigheterna i Schweiz kan anses vara ”domstolar” i den mening som avses i artikel 62 i Lugano II‑konventionen.

103. Den schweiziska regeringen framhåller dessutom att betalningsförelägganden som utfärdas av indrivningsmyndigheterna hör till verkställighetsskedet och därför utgör rättsakter med i huvudsak territoriell räckvidd, avsedda att ha verkan inom den schweiziska rättsordningen, och inte ”domar” som är avsedda att gälla i andra stater.( 67 )

V. Förslag till avgörande

104. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska lämna följande svar till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike):

Artiklarna 32 och 62 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008,

ska tolkas så,

att ett betalningsföreläggande som utfärdats av en indrivningsmyndighet inom ramen för ett förfarande för indrivning ”utan exekutionstitel” inte kan betraktas som ett ”avgörande som har meddelats av domstol” när denna myndighet inte har några rättsliga funktioner och garantier för oberoende, agerar inom ramen för ett förfarande som inte är kontradiktoriskt och inte utövar någon egen beslutanderätt i detta förfarande.

1 Originalspråk: spanska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Nedan kallad indrivningsmyndigheten.

3 I detta förslag till avgörande kommer jag att använda uttrycket ”betalningsföreläggande” i stället för ”betalningskrav”, som används i vissa översättningar av begäran om förhandsavgörande.

4 Konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1) (nedan kallad Lugano II-konventionen eller konventionen).

5 EUT 2009, C 319, s. 1) (nedan kallad Pocar-rapporten.

6 Bundesgesetz über Schuldbetreibung und Konkurs (SchKG) (federal lag om indrivning av fordringar och om konkurs) av den 11 april 1889, i den lydelse som är tillämplig i målet (RS 281.1) (edan kallad SchKG).

7 Domstolen har tidigare haft tillfälle att pröva ett sådant betalningsföreläggande i dom av den 30 mars 2023, PT (Schweiziskt betalningsföreläggande) (C‑343/22, EU:C:2023:276), där den dock inte tog ställning till den fråga som nu är aktuell.

8 Se artikel 32 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen); i äktenskapsmål, artikel 2.1 i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1) (nedan kallad Bryssel II-förordningen); i samband med arv, artikel 3.1 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107); i mål om makars förmögenhetsförhållanden, artikel 3.1 d i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

9 I vissa språkversioner, såsom den spanska, används i den officiella benämningen på Lugano II-konventionen begreppet domar . I andra, såsom den tyska, den italienska eller den franska, används endast ordet ”avgörande” (” Entscheidungen ”; ” decisioni ”; ” décisions ”). I förevarande mål anför borgenärerna (punkt 21 i deras skriftliga yttrande) som argument till stöd för sin ståndpunkt att den tyska benämningen på konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, ingången i Lugano den 16 september 1988 (EGT L 319, 1988, s. 9) (nedan kallad Lugano I-konventionen) innehöll en hänvisning till ” gerichtlicher Entscheidungen” (rättsliga avgöranden), medan Lugano II-konventionen endast hänvisar till ”Entscheidungen” (avgöranden). Denna ändring gäller dock endast den tyska versionen. I de övriga språkversioner som jag har kunnat ta del av (den engelska, den italienska, den franska, den portugisiska, den nederländska och den spanska) är benämningen på de båda konventionerna identisk.

10 Med ”utomrättslig lösning” avses införandet av alternativa tvistlösningsmetoder i stället för domstol.

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), artikel 3. Se även artikel 62 i Bryssel I-förordningen.

12 En ”domstol i institutionell mening” är ett statligt organ som tillhör domstolsväsendet och som därför har en fast struktur samt de garantier för oberoende, opartiskhet och funktion som ingår i den dömande verksamheten.

13 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking (C‑551/15, EU:C:2017:193) (nedan kallad domen Pula Parking). Domstolen slog fast att notarier i Kroatien som agerar inom ramen för de befogenheter som tillkommer dem enligt nationell rätt vid förfaranden för verkställighet på grundval av en ”handling som äger vitsord”, inte omfattas av begreppet domstol, i den mening som avses i Bryssel Ia-förordningen.

14 Domen Pula Parking, punkt 54. Min kursivering.

15 Dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren (C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 17) (nedan kallad domen Solo Kleinmotoren). Som generaladvokat Kokott framhöll i sitt förslag till avgörande i målet Gambazzi (C‑394/07, EU:C:2008:748, punkt 27), får ett ”avgörande” inte ”endast [utgöras av] en dokumentering” av en eller båda parternas vilja. Dess innehåll måste i stället bero på den beslutande domstolens vilja.

16 Domen Pula Parking, punkt 54.

17 Artikel 2.2 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

18 Artikel 3.2 i förordning nr 650/2012, samt artikel 3.2 i förordning 2016/1103. Artikel 3.2 i rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 30) innehåller en identisk definition.

19 Vad beträffar förordning nr 650/2012 har ”domstolen slagit fast att utövandet av rättsliga funktioner innebär att ha behörighet att avgöra eventuella tvister mellan parterna. ”… För att en myndighet, med hänsyn till den särskilda karaktären hos den verksamhet som den bedriver, ska anses utöva dömande verksamhet, ska den ha befogenhet att avgöra en tvist … . Detta är inte fallet när den berörda rättstillämparens behörighet endast beror på parternas vilja” (dom av den 23 maj 2019, WB, C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 55, med hänvisning till domen Solo Kleinmotoren).

20 Och i andra unionsinstrument: exempelvis artikel 2 led 1 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), och artikel 2.2.1 i Bryssel IIa-förordningen.

21 Dom av den 20 december 2017, Schlömp (C‑467/16, EU:C:2017:993) (nedan kallad domen Schlömp).

22 Punkterna 12 och 128 i Pocar-rapporten. ”Dubbelkonventioner” underlättar erkännande och verkställighet eftersom de, genom att fastställa direkta behörighetsregler som är bindande för alla fördragsslutande stater, förhindrar att skillnader mellan nationella behörighetsregler blir en grund för att vägra erkännande (vilket däremot kan vara fallet med ”enkelkonventioner”, som bygger på indirekta och icke-enhetliga behörighetsregler).

23 Den underliggande förutsättningen för bestämmelsen om litispendens är att en parts eventuella intresse av att erhålla en ”dom” som har rättsverkan i den stat där domstolen vid vilken domen görs gällande är belägen (där den andra talan väcktes) inte nödvändigtvis kräver att denna domstol direkt utövar sin behörighet. Detta intresse kan tillgodoses genom en funktionellt likvärdig mekanism, det vill säga erkännandet i den anmodade staten av en dom som meddelats av en motsvarande ”domstol” i en annan stat som är part i Lugano II-konventionen.

24 Domstolen fann att den schweiziska myndighet som är behörig i ett obligatoriskt medlingsförfarande utgjorde en ”domstol” i den mening som avses i artikel 27 i Lugano II-konventionen.

25 Domen Schlömp, punkt 53.

26 Domen Schlömp, punkt 54.

27 Hänvisningen till förordning nr 4/2009 är särskilt relevant, eftersom underhållsskyldighet också regleras i Lugano II-konventionen, och denna förordning berör ett av de områden som väcker störst intresse i samband med överföringen av rättsliga funktioner till utomrättsliga organ.

28 Pocar-rapporten, punkt 130 (min kursivering).

29 Domen Schlömp, punkterna 47 och 48: ”syftet med en enhetlig tolkning av likvärdiga bestämmelser i Lugano II-konventionen och [Bryssel I-förordningen] och eventuella ändringar av denna förordning, [framgår] bland annat av sista skälet samt artikel 1 i protokoll nr 2 om en enhetlig tillämpning av denna konvention och om den ständiga kommittén …, enligt vilka varje domstol som tillämpar och tolkar den konventionen ska se till att likvärdiga bestämmelser i de rättsakterna tolkas likformigt. Domstolen har också hänvisat till att syftet med och lydelsen av bestämmelser i [Bryssel I-förordningen] och Lugano II-konventionen är identiska, vilket säkerställer enhetligheten mellan de två rättsinstrumenten.”

30 Denna restriktiva inställning övergavs inte vid omarbetningen av Bryssel I-förordningen. Förslaget att utvidga definitionens räckvidd gick inte igenom, på grund av bristande politisk enighet: se domen Pula Parking, punkt 55. För en mer detaljerad redogörelse, se Illmer, M., Nuyts, A., och Fitchen, J., ”Scope and Definitions”, i Dickinson, A., och Lein, E. (red.), The Brussels I Regulation Recast , Oxford University Press, 2015, s. 110.

31 Se artikel 2 led 1 i förordning nr 2201/2003 och artikel 2.2.1 i Bryssel IIb-förordningen.

32 Dom av den 15 november 2022, Senatsverwaltung für Inneres und Sport (C‑646/20, EU:C:2022:879) (nedan kallad domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport).

33 Domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport, punkt 54 (min kursivering).

34 Domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport, punkt 55: ”Kravet på en prövning, i den mening som avses i föregående punkt, nämligen som en för begreppet dom kännetecknande egenskap, kan även utläsas av domen av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren …”

35 Dom av den 23 maj 2019, WB (C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 59): ”även om notarius publicus, enligt polsk lag, är skyldig att kontrollera efterlevnaden av de lagstadgade villkoren för upprättande av ett arvsintyg, eftersom de inte har någon beslutanderätt”. Denna skillnad i synsätt kan dock återigen förklaras mot bakgrund av de särdrag som kännetecknar det italienska förfarande som prövades i domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport: enligt den nationella lagstiftningen likställdes uttryckligen den dom som meddelats av en domare i ett mål om äktenskapsskillnad genom ömsesidig överenskommelse med den handling som upprättats av tjänstemannen i civilståndsärenden.

36 Vid tidpunkten för utarbetandet av detta förslag till avgörande är ett annat mål (C‑799/24, Babcock Montajes) anhängigt vid domstolen, i vilket det diskuteras huruvida ett interimistiskt beslut av processuell karaktär, vilket endast fastställer domstolens behörighet och inte de rättigheter och skyldigheter som utgör grunden för tvisten, kan betecknas som en ”dom” i den mening som avses i Bryssel Ia-förordningen.

37 Det rörde sig om ett förfarande om äktenskapsskillnad genom ömsesidigt samtycke som genomförts vid en offentlig myndighet (tjänstemannen i civilståndsärenden), det vill säga ” en enligt lag inrättad myndighet som enligt lagstiftningen i denna medlemsstat är behörig att besluta om äktenskapsskillnad på ett sätt som är rättsligt bindande ” och som personligen och vid två tillfällen, med ett intervall på minst 30 dagar, [ska] inhämta förklaringar från vardera maken , vilket innebär att denne måste försäkra sig om att deras samtycke till äktenskapsskillnad är giltigt, fritt och underbyggt ”: domen Senatsverwaltung für Inneres und Sport, punkterna 63 och 64 (min kursivering). Med andra ord fanns det inte skäl att betvivla att myndigheten var oberoende eller att förfarandet var kontradiktoriskt.

38 I dom av den 20 december 2017, Sahyouni (C‑372/16, EU:C:2017:988, punkterna 39–43, 48 och 49, prövade domstolen en äktenskapsskillnad som följde av en ensidig förklaring från en av makarna inför en religiös domstol. I detta sammanhang kunde domstolen begränsa sig till att konstatera att ”avgörandet” om äktenskapsskillnad inte hade meddelats ”av en statlig domstol eller av en myndighet, eller under denna myndighets kontroll”.

39 Begäran om förhandsavgörande, punkt 10 (min kursivering).

40 Begäran om förhandsavgörande, punkt 21. De aspekter som den hänskjutande domstolen påpekar saknas (behörigheten att göra en självständig bedömning i sak och avgöra den ”tvist” som uppstår mellan parterna till följd av gäldenärens invändning) utgör, som jag redan har påpekat, väsentliga inslag i de rättsliga funktionerna.

41 Den schweiziska regeringens skriftliga yttrande, punkt 10.

42 I det fallet kallas förfarandet ”indrivning utan exekutionstitel” eller ”förfarande för utverkande av en exekutionstitel” ( titellose Betreibung eller Titelproduktionsverfahren ).

43 Den schweiziska regeringens skriftliga yttrande, punkt 11.

44 Punkt 11 i den schweiziska regeringens skriftliga yttrande.

45 Detta gäller när ansökan överförs elektroniskt.

46 Behörigheten prövas enbart i enlighet med den nationella indrivningslagstiftningen.

47 Punkterna 13 och 16 i den schweiziska regeringens skriftliga yttrande.

48 Så var fallet i förevarande mål.

49 Även om gäldenären inte bestrider kan denne avbryta verkställighetsförfarandet genom att väcka negativ fastställelsetalan vid behörig domstol (artikel 86 i SchKG) och på så sätt erhålla ett rättsligt avgörande om huruvida det föreligger en skuld.

50 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 47, där det hänvisas till artikel 15.1 och 15.3 i SchKG.

51 ”Begreppet oberoende ställning omfattar två aspekter … . Den första aspekten, som är en yttre aspekt, förutsätter att det aktuella organet fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställt någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll … . Den andra aspekten av begreppet oberoende ställning, som är en inre aspekt, hänger samman med begreppet opartiskhet och innebär att organet ska hålla samma avstånd i förhållande till parterna i ärendet och till parternas respektive intressen med avseende på saken i ärendet.” Dom av den 7 maj 2024, NADA m.fl. (C‑115/22, EU:C:2024:384, punkterna 40, 41 och 45).

52 Domen Pula Parking, punkt 58.

53 Dom av den 21 maj 1980, Denilauler (125/79, EU:C:1980:130).

54 Borgenärernas skriftliga yttrande, punkterna 37–39. De hänvisar dessutom till skillnaden i lydelsen av definitionerna av begreppet domstol i Bryssel Ia-förordningen och i Lugano II-konventionen. I detta avseende hänvisar jag till vad jag redan har framfört: som även kommissionen påpekar lade domstolen i domen Schlömp vikt vid den kontradiktoriska principen.

55 I det följande kommer jag att hänvisa till denna rättspraxis som ”den rättspraxis som följer av domen Denilauer”.

56 Dom av den 21 maj 1980, Denilauler (125/79, EU:C:1980:130, punkt 13) (min kursivering).

57 Dom av den 14 oktober 2004, Mærsk Olie & Gas (C‑39/02, EU:C:2004:615, punkt 51).

58 Dom av den 12 november 1992, Minalmet (C‑123/91, EU:C:1992:432, punkt 20), och dom av den 13 juli 1995, Hengst Import (C‑474/93, EU:C:1995:243, punkt 18) (nedan kallad domen Hengst Import).

59 Domen Hengst Import, punkterna 17 och 21.

60 Domen Hengst Import, punkterna 19 och 21.

61 Av dom av den 30 mars 2023, PT (Schweiziskt betalningsföreläggande) (C‑343/22, EU:C:2023:276, punkterna 35–38) framgår att detta skede är självständigt och funktionellt skilt från den som äger rum hos indrivningsmyndigheten.

62 Under alla förhållanden är det, som jag just har förklarat, tveksamt om denna myndighet, på grundval av den ansökan som borgenären har lämnat in till den, förfogar över den information som krävs för att genomföra en sådan prövning.

63 Svaranden kan under alla förhållanden inleda ett förfarande för att få det fastställt att fordran inte föreligger.

64 Punkt 85 i kommissionens skriftliga yttrande.

65 I den schweiziska regeringens skriftliga yttrande, punkt 12, klargörs att en sådan prövning endast kan utföras av ”den behöriga domstolen” i ett rättsligt förfarande om upphävande av verkställighet eller i ett förfarande avseende huvudsaken.

66 Borgenärernas skriftliga yttrande, punkterna 27–29. Som stöd för detta påstående hänvisar de till ett dokument från den schweiziska regeringen (tillgängligt på https://www.fedlex.admin.ch/eli/fga/2009/402/fr) av vilket det dock endast framgår, i hypotetiska och rent spekulativa ordalag, att dessa myndigheter skulle kunna omfattas av den nya artikel 62 i Lugano II-konventionen.

67 Punkt 16 i den schweiziska regeringens skriftliga yttrande.