Domstolens dom (första avdelningen) den 15 oktober 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 15 oktober 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Energi – Energimärkning – Förordning (EU) 2017/1369 – Artikel 2 led 13 – Begreppet försäljare – Begreppen ställa ut och kommersiell verksamhet – Artikel 2 led 16 – Begreppet kund – Artikel 6 första stycket a – Skyldighet att hänvisa till produktens energieffektivitetsklass och skalan av effektivitetsklasser som finns tillgängliga på etiketten i de visuella annonserna – Begreppet visuella annonser – Online-tävling – Arrangör av en online-tävling som utlovar en tv som pris – Delegerad förordning (EU) 2019/2013 – Artikel 4 d ”
I mål C‑120/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 23 januari 2025, som inkom till domstolen den 5 februari 2025, i målet
Verband Wirtschaft im Wettbewerb, Verein für Lauterkeit in Handel und Industrie eV
mot
PAYBACK GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna S. Gervasoni, A. Kumin, I. Ziemele och M. Bošnjak (referent),
generaladvokat: T. Ćapeta,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Verband Wirtschaft im Wettbewerb, Verein für Lauterkeit in Handel und Industrie eV, genom A. Stocks, Rechtsanwältin,
– PAYBACK GmbH, genom T. Schafft, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom T.S. Bohr och B. De Meester, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 26 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 13 och artikel 6 första stycket a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (EUT L 198, 2017, s. 1), och artikel 4 d i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2013 av den 11 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 vad gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2010 (EUT L 315, 2019, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Verband Wirtschaft im Wettbewerb, Verein für Lauterkeit in Handel und Industrie eV (nedan kallat Verband Wirtschaft im Wettbewerb), och PAYBACK GmbH (nedan kallat Payback), ett bolag som driver ett bonusprogram med flera anslutna företag. Målet rör en begäran om att Payback ska förpliktas att upphöra att marknadsföra en pristävling med hjälp av ett nyhetsbrev online, i vilket det inte anges vare sig energieffektivitetsklassen för den tv-apparat som utlovas som pris för denna tävling eller skalan av energieffektivitetsklass för denna typ av produkt, såsom de anges på tv:ns energimärkning.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning 2017/1369
3 I skälen 2, 8, 10, 20 och 21 i förordning 2017/1369 anges följande:
”(2) Energimärkning gör det möjligt för kunderna att göra väl underbyggda val med utgångspunkt i energirelaterade produkters energianvändning. Information om effektiva och hållbara energirelaterade produkter bidrar i hög grad till energibesparingar och lägre energiräkningar, och främjar samtidigt innovation och investeringar i tillverkningen av mer energieffektiva produkter. En förbättring av energirelaterade produkters effektivitet genom väl underbyggda val från kundernas sida och en harmonisering på unionsnivå av krav på området gagnar även tillverkare, näringslivet och unionens ekonomi överlag.
…
(8) En förbättring av energirelaterade produkters effektivitet genom att kunderna gör väl underbyggda val gagnar unionens ekonomi, minskar energibehovet och sänker kundernas energiräkningar, bidrar till innovation och investeringar i energieffektivitet och möjliggör konkurrensfördelar för industrier som utvecklar och tillverkar de mest energieffektiva produkterna. Den bidrar även till att uppnå unionens energieffektivitetsmål för 2020 och 2030 samt till unionens mål vad gäller miljön och klimatförändringen. Syftet är också att inverka positivt på de energirelaterade produkternas och deras delars miljöprestanda, inklusive användningen av andra resurser än energi.
…
(10) Om korrekt, relevant och jämförbar information om energirelaterade produkters specifika energianvändning tillhandahålls blir det enklare för kunden att välja produkter som använder mindre energi och andra väsentliga resurser under användning. …
…
(20) För att undvika osäkerhet bland kunderna när en etikett för en produktgrupp skalrevideras bör etiketterna på berörda produkter som ställs ut i butikerna bytas ut inom en kort period och lämpliga konsumentupplysningskampanjer anordnas, där det tydligt anges att en ny version av etiketten har införts.
(21) När det är fråga om en skalreviderad etikett bör leverantörerna under viss tid förse återförsäljarna med både de befintliga och de skalreviderade etiketterna. De befintliga etiketterna på produkter som ställs ut, även på internet, bör bytas ut mot de skalreviderade etiketterna så snart som möjligt efter den dag för utbyte som fastställs i den delegerade akten om den skalreviderade etiketten. …”
4 Artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, har följande lydelse i punkt 1:
”Denna förordning fastställer en ram för energirelaterade produkter … som släpps ut på marknaden eller tas i bruk. Den föreskriver att produkterna ska förses med en etikett och att standardiserad produktinformation ska tillhandahållas avseende energieffektivitet, produkternas användning av energi och andra resurser under användning samt kompletterande information om produkter, vilket ger kunder möjlighet att välja effektivare produkter för att minska sin energianvändning.”
5 I artikel 2 i samma förordning, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i leden 13 och 16:
”I denna förordning avses med
…
13. återförsäljare : detaljist eller annan fysisk eller juridisk person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalningsköp eller ställer ut produkter till kunder eller installatörer i samband med kommersiell verksamhet, antingen mot betalning eller kostnadsfritt,
…
16. kund : fysisk eller juridisk person som för eget bruk köper, hyr eller tar emot en produkt, oberoende av om vederbörande agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten”.
6 I artikel 5 i samma förordning, med rubriken ”Återförsäljares skyldigheter”, anges följande i punkt 1 a:
”1. Återförsäljare ska
a) på ett synligt sätt, även vid distansförsäljning via internet, visa den etikett som tillhandahålls av leverantören eller görs tillgänglig …”
7 I artikel 6 i förordning 2017/1369, med rubriken ”Leverantörers och återförsäljares övriga skyldigheter”, anges följande i första stycket a:
”Leverantörer och återförsäljare
a) ska hänvisa till produktens energieffektivitetsklass och den skala av effektivitetsklasser som finns tillgängliga på etiketten i visuella annonser eller tekniskt reklammaterial som rör en viss modell i enlighet med relevant delegerad akt”.
8 I artikel 11 i förordning 2017/1369, med rubriken ”Förfarande för införande och skalrevidering av etiketter”, anges följande i punkterna 4 och 13:
”4. För att säkerställa en enhetlig skala från A till G ska [Europeiska] kommissionen … anta delegerade akter enligt artikel 16 i denna förordning för att komplettera denna förordning genom att införa skalreviderade etiketter … i syfte att den skalreviderade etiketten ska visas, både i butiker och på internet, 18 månader efter den dag de delegerade akter som antas enligt denna förordning har trätt i kraft.
…
13. När en etikett i enlighet med punkt 1 eller 3 genomgår en skalrevidering gäller följande:
…
c) Återförsäljarna ska byta ut de befintliga etiketterna på utställda produkter, både i butiker och på internet …”
9 I artikel 16 i samma förordning, med rubriken ”Delegerade akter”, föreskrivs följande i punkt 3 b:
”Delegerade akter avseende specifika produktgrupper ska särskilt ange följande:
…
b) Etikettens utformning och innehåll, inbegripet en skala från A till G som visar energianvändningen, som så långt det är möjligt ska vara enhetligt utformad för de olika produktgrupperna och under alla omständigheter ska vara tydlig och läsbar. Stegen A till G i klassificeringen ska motsvaras av betydande energi- och kostnadsbesparingar samt lämplig produktdifferentiering ur kundens synvinkel. Där ska också anges hur stegen A till G i klassificeringen, och i tillämpliga fall energianvändningen, ska anges på en framträdande plats på etiketten.”
Delegerad förordning 2019/2013
10 Artikel 2 led 20 i delegerad förordning 2019/2013 har följande lydelse:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
20. försäljningsställe : en plats där elektroniska bildskärmar visas upp eller erbjuds till försäljning, uthyrning eller hyrköp.”
11 I artikel 4 i samma förordning, med rubriken ”Återförsäljarnas skyldigheter”, anges följande i punkt d:
”Återförsäljare ska säkerställa följande:
…
d) Alla visuella annonser för en viss modell av elektronisk bildskärm, inklusive på internet, innehåller den energieffektivitetsklass och den skala med effektivitetsklasser som finns på etiketten i enlighet med bilaga VII”.
Direktiv 2005/29/EG
12 Artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22), har följande lydelse:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
d) affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter …: en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.”
13 I artikel 7 i detta direktiv, med rubriken ”Vilseledande underlåtenhet”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 5:
”1. En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt av kommunikationsmediets begränsningar, innebär att näringsidkaren underlåter att lämna väsentlig information som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därigenom medför, eller sannolikt kommer att medföra, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.
…
5. Informationskrav som avser kommersiella meddelanden inklusive reklam eller marknadsföring och som har fastställts i gemenskapslagstiftningen – en icke uttömmande förteckning över denna lagstiftning återfinns i bilaga II – skall betraktas som väsentliga.”
Direktiv 2010/30/EU
14 I skäl 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (EUT L 153, 2010, s. 1) angavs följande:
”Energirelaterade produkter som under användning har en betydande direkt eller indirekt inverkan på användningen av energi eller, när det är relevant, väsentliga resurser och som erbjuder tillräckliga möjligheter att förbättra energieffektiviteten bör omfattas av en delegerad akt, när tillhandahållande av information genom märkning kan stimulera slutanvändare att köpa mer effektiva produkter.”
15 I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i led g:
”I detta direktiv avses med
…
g) återförsäljare : detaljist eller annan person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalning eller ställer ut produkter som är avsedda för slutanvändare”.
16 I artikel 10 i det direktivet, med rubriken ”Delegerade akter”, anges följande:
”De delegerade akterna ska innehålla bestämmelser om information som tillhandahålls på etiketten och i informationsbladet om användning av energi och andra väsentliga resurser under användning som gör det möjligt för slutanvändare att fatta inköpsbeslut på bättre grunder och för marknadsövervakningsmyndigheter att kontrollera huruvida produkter överensstämmer med den information som tillhandahålls.”
Tysk rätt
17 I artikel 5a punkterna 2 och 4 i Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (lag mot otillbörlig konkurrens), av den 3 juli 2004 (BGBl. 2004 I, s. 1414), i den lydelse som var i kraft till och med den 27 maj 2022, och artikel 5a och 5b i denna lag, i dess ändrade lydelse enligt Gesetz zur Stärkung des Verbraucherschutzes im Wettbewerbs- und Gewerberecht (lagen om förstärkning av konsumentskyddet inom konkurrens- och handelsrätten) av den 10 augusti 2021 (BGBl. I, s. 3504), som trädde i kraft den 28 maj 2022, definieras vad som ska anses som otillbörlig konkurrens.
18 Artikel 5a.2 första meningen i lagen om otillbörlig konkurrens, i den lydelse som var i kraft till och med den 27 maj 2022, och artikel 5a.1 i denna lag, i den lydelse som var i kraft från och med den 28 maj 2022, syftar till att införliva artikel 7.1 i direktiv 2005/29 med tysk rätt.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
19 Payback är ett bolag som driver bonuspoängprogrammet PAYBACK för ett stort antal anslutna samarbetspartners. Detta program syftar till att stärka kundlojaliteten och attrahera kunder till de deltagande samarbetspartnerna. När användare av programmet gör inköp hos en deltagande samarbetspartner kan denne ge en rabatt på dessa inköp i form av ”PAYBACK-poäng”, vilka kan användas för att betala hos dessa samarbetspartner efter att en viss poänggräns har uppnåtts.
20 Verband Wirtschaft im Wettbewerb är en organisation som verkar för konkurrensfrämjande. Enligt lagen om otillbörlig konkurrens har den rätt att vidta åtgärder för att stävja otillbörliga konkurrensmetoder.
21 Den 1 februari 2022 marknadsförde Payback i sitt informationsbrev online en pristävling med meddelandet ”en ny vinst varje dag, till exempel 2 x Samsung QLED 4K TV Q80A, 75 tum”. Denna uppgift åtföljdes av en bild av den berörda tv:n samt en tabell som visade vilka priser som fanns att vinna.
22 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att varken energieffektivitetsklassen för den i det nationella målet aktuella tv-apparaten eller skalan av energieffektivitetsklasser för motsvarande produktgrupp angavs i denna informationsskrivelse online, på tv-apparatens bildskärm eller i nämnda tabell där det anges vilka priser som kunde vinnas.
23 Efter det att Verband Wirtschaft im Wettbewerb utan framgång hade skickat en formell underrättelse till Payback, i vilken Payback i huvudsak anmodades att upphöra med sådana förfaranden, väckte föreningen talan vid Landgericht München I (Regionala domstolen München I, Tyskland).
24 Nämnda domstol meddelade en tredskodom i vilken Payback bland annat förpliktades att upphöra med alla visuella annonser för en specifik modell av en elektronisk bildskärm utan att ange energieffektivitetsklassen eller motsvarande skala av energieffektivitetsklasser på energimärkningen av denna anordning, såsom dessa lagligen återges grafiskt i form av en pil.
25 Efter det att Payback överklagat domen fastställde nämnda domstol sin tredskodom.
26 Payback överklagade denna dom till Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland), som upphävde domen och ogillade den talan som väckts av Verband Wirtschaft im Wettbewerb.
27 Nämnda domstol konstaterade att de aktuella informationsskyldigheterna avser kommersiella meddelanden i den mening som avses i lagen om otillbörlig konkurrens. Enligt den domstolen är Payback inte en ”återförsäljare”, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning nr 2017/1369, och var således inte skyldig att iaktta de informationskrav som följer av artikel 6 första stycket a i den förordningen och artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013. I detta hänseende fann denna domstol att anordnandet av en pristävling inte syftar till att erbjuda eller ställa ut de produkter som utlovats som pris. Begreppet kostnadsfri som kommer till uttryck i definitionen av begreppet återförsäljare syftar inte heller till att utvidga kretsen av återförsäljare utöver de personer som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalningsköp eller ställer ut produkter. Nämnda domstol konstaterade slutligen att kunderna, genom att delta i pristävlingen, inte väljer en produkt, utan endast väljer att delta i själva pristävlingen.
28 Verband Wirtschaft im Wettbewerb överklagade denna dom från Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München) till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), tillika den hänskjutande domstolen, och yrkade att nämnda dom skulle upphävas och att domen från Landgericht München I (Regiondomstolen München I) skulle fastställas. Verband Wirtschaft im Wettbewerb har i huvudsak gjort gällande att begreppen försäljning, uthyrning och avbetalningsköp i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 ska ges en vid tolkning. Således är det tillräcklig med vilken ekonomisk verksamhet som helst för att en detaljhandlare eller annan fysisk eller juridisk person ska anses vara en återförsäljare i den mening som avses i denna bestämmelse.
29 Enligt Verband Wirtschaft im Wettbewerb följer det av den klara ordalydelsen i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 att denna bestämmelse även avser kostnadsfria avtal och kostnadsfria försäljningar, det vill säga donation, såsom är aktuellt i förevarande mål. Den omständigheten att ordet ”unentgeltlich” (utan vederlag) i den tyska språkversionen av nämnda bestämmelse inte bara hänför sig till utställningen av produkter, utan till alla varianter av verksamhet, och således även till försäljning, förtydligas bland annat av den engelska versionen av samma bestämmelse, i vilken tillägget (”whether or not in return for payment”), som hänvisar till eventuell kostnadsfrihet, är placerat i slutet av definitionen av begreppet återförsäljare, åtskild från resten av definitionens text genom ett kommatecken.
30 Den hänskjutande domstolen anser att det, för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, är nödvändigt att fastställa huruvida en arrangör av en pristävling, som utlovar ett pris, ska anses vara en ”återförsäljare”, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, och som sådan omfattas av kraven i artikel 6 första stycket a i denna förordning, jämförd med artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013.
31 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första påpekat att begreppet ”försäljning utan ersättning” inte enbart saknas i tysk civilrätt, utan även i unionsrätten Den hänskjutande domstolen har understrukit att Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (EUT L 136, 2019, s. 28), kräver, för att ett avtal ska anses vara ett köpeavtal, att ett pris har betalats eller att ett åtagande att betala priset har ingåtts.
32 För det andra, vad gäller begreppet kund, såsom det definieras i artikel 2 led 16 i förordning 2017/1369, har den hänskjutande domstolen medgett att mottagande av en produkt, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte innebär någon motprestation. Enligt den hänskjutande domstolen går det emellertid inte att av denna avsaknad av motprestation dra slutsatsen att unionslagstiftaren, när det gäller begreppet försäljning, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i denna förordning, har beaktat möjligheten att inget vederlag betalas.
33 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att de mål som eftersträvas med förordning 2017/1369, det vill säga dels att informera konsumenten om de berörda apparaternas energieffektivitet under användningen och om energirelaterade produkters energianvändning, dels att göra det möjligt för konsumenten att göra underbyggda val till förmån för produkter som förbrukar mindre energi, skulle kunna tala för en vid tolkning av begreppen försäljning, uthyrning och avbetalningsköp i den mening som avses i denna förordning.
34 För det fjärde anser den hänskjutande domstolen att formuleringen ”antingen mot betalning eller kostnadsfritt” i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 skulle kunna tolkas så, att den inte avser den försäljning, uthyrning eller det ”avbetalningsköp” som avses i denna bestämmelse, utan den omständigheten att en produkt ”ställs ut” eller ”erbjuds” till försäljning. I ett sådant fall skulle det vara tillräckligt för en person, för att handla i egenskap av ”återförsäljare”, att denne, mot betalning eller kostnadsfritt, ställer ut eller erbjuder en produkt i syfte att genomföra en försäljning, uthyrning eller ett avbetalningsköp. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål, eftersom den tv-apparat som är aktuell i det nationella målet varken erbjöds till försäljning, uthyrning eller avbetalningsköp.
35 För det femte har den hänskjutande domstolen tillagt att det är tänkbart att den variant där en person ”ställer ut” produkten ska anses vara självständig i förhållande till varianten där en person ”erbjuder” denna produkt till försäljning, uthyrning eller avbetalningsköp. Om så är fallet är dessa övriga delar av definitionen av begreppet återförsäljare, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, inte tillämpliga på en person som ”ställer ut” en produkt, i den mening som avses i denna bestämmelse.
36 Mot denna bakgrund har Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska en person som inom ramen för en utlottning av priser på internet erbjuder en tv-apparat som pris anses vara en ’återförsäljare’, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, och därmed vara skyldig att uppfylla kraven i artikel 6 första stycket a i [förordning 2017/1369], jämförd med artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013?”
Prövning av tolkningsfrågan
37 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 ska tolkas så, en person som inom ramen för sin näringsverksamhet anordnar en online-tävling och utlovar en tv som pris, ska kvalificeras som ”återförsäljare” i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att vederbörande är skyldig att iaktta de krav som följer av artikel 6 första stycket a i denna förordning, jämförd med artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013.
38 Det ska inledningsvis understrykas att det är utrett att en tv-apparat utgör en ”energirelaterad produkt”, i den mening som avses i förordning 2017/1369.
39 Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91).
Bokstavstolkning
40 Enligt artikel 2 led 13 i förordning (EU) nr 2017/1369 avses med ”återförsäljare” en ”detaljist eller annan fysisk eller juridisk person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalningsköp eller ställer ut produkter till kunder eller installatörer i samband med kommersiell verksamhet, antingen mot betalning eller kostnadsfritt”.
41 Det ska i detta hänseende påpekas att det finns en skillnad i formulering mellan den tyska språkversionen av denna bestämmelse och flera andra språkversioner av bestämmelsen, såsom till exempel den grekiska, den engelska, den franska, den italienska och den slovenska språkversionen av nämnda bestämmelse.
42 Den tyska språkversionen av artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 lyder nämligen enligt följande: ”’Händler’ bezeichnet einen Einzelhändler oder eine andere natürliche oder juristische Person, die im Rahmen einer Geschäftstätigkeit entgeltlich oder unentgeltlich Produkte an bzw. für Kunden oder Errichter zum Kauf, zur Miete oder zum Ratenkauf anbietet oder ausstellt”. I denna språkversion av den aktuella bestämmelsen förefaller följaktligen både erbjudandet av en produkt och utställningen av densamma ha samband med syftet att försälja, hyra ut eller att erbjuda för avbetalningsköp.
43 I andra språkversioner, såsom den grekiska, den engelska, den italienska och den slovenska språkversionen av nämnda bestämmelse, förefaller man däremot skilja mellan erbjudandet av en produkt och utställningen av densamma. Enligt den grekiska språkversionen (”[νοείται ως] ’έμπορος’: ο λιανοπωλητής ή κάθε άλλο φυσικό ή νομικό πρόσωπο που προσφέρει προς πώληση, μίσθωση ή μίσθωση-αγορά ή εκθέτει προϊόντα σε πελάτες ή εγκαταστάτες στο πλαίσιο εμπορικής δραστηριότητας, είτε επί πληρωμή είτε δωρεάν”), den engelska språkversionen (”’dealer’ means a retailer or other natural or legal person who offers for sale, hire, or hire purchase, or displays products to customers or installers in the course of a commercial activity, whether or not in return for payment”), den italienska språkversionen (”[si intende per] ’distributore’, il dettagliante o altra persona fisica o giuridica che offre in vendita, noleggio, oppure locazione-vendita o espone prodotti ai clienti o installatori nel corso di un’attività commerciale, a titolo oneroso o meno”) och den slovenska språkversionen (”’trgovec’ pomeni prodajalca na drobno ali drugo fizično ali pravno osebo, ki izdelke strankam ponuja naprodaj, v najem ali v nakup s pridržanim lastništvom ali jih razstavlja, ali monterje, ki izvajajo gospodarsko dejavnost, bodisi odplačno ali neodplačno”) av samma bestämmelse är ”återförsäljaren” en person som erbjuder försäljning, uthyrning, avbetalningsköp eller ställer ut produkter inom ramen för kommersiell verksamhet, antingen mot betalning eller kostnadsfritt.
44 Den franska språkversionen av artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 är formulerad på ett sätt som är jämförbart med dessa språkversioner, eftersom återförsäljaren definieras som ”un détaillant ou une autre personne physique ou morale qui vend, loue, offre en location-vente ou expose des produits à l’intention des clients ou des installateurs dans le cadre d’une activité commerciale, à titre onéreux ou gratuit” [en detaljist eller en annan fysisk eller juridisk person som säljer, hyr, erbjuder för avbetalningsköp eller ställer ut produkter till kunder eller installatörer inom ramen för kommersiell verksamhet, antingen mot betalning eller kostnadsfritt], dock utan att ordet ”erbjuder” står i direkt samband med försäljning eller uthyrning av produkten.
45 Det framgår således av ordalydelsen i den tyska språkversionen av artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 att ”utställningen” av en produkt leder till att en person kvalificeras som ”återförsäljare” om det utförs inom ramen för en kommersiell verksamhet och i syfte att sälja, hyra ut, erbjuda för avbetalningsköp denna produkt, eftersom dessa två villkor är kumulativa. Av ordalydelsen i de andra språkversionerna av denna bestämmelse, vilka nämns i punkterna 43 och 44 ovan, framgår emellertid att det för kvalificeringen som ”återförsäljare” är tillräckligt att en produkt ställs ut inom ramen för en kommersiell verksamhet.
46 Det ska däremot påpekas att preciseringen ”antingen mot betalning eller kostnadsfritt”, i samtliga språkversioner av artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, avser såväl försäljning, uthyrning, avbetalningsköp och utställning.
47 Det kan följaktligen inte uteslutas, mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, att begreppet återförsäljare, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan tolkas så, att det avser personer som ställer ut en energirelaterad produkt inom ramen för en kommersiell verksamhet av andra skäl än att erhålla en ekonomisk motprestation.
48 Det ska emellertid erinras om att det av fast rättspraxis följer att det i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau, 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14, och dom av den 4 september 2025, Hakamp, C‑203/24, EU:C:2025:662, punkt 34).
49 Även tillkomsthistorien för en unionsrättslig bestämmelse kan vara relevant för dess tolkning (dom av den 8 maj 2025, Provincie Oost-Vlaanderen och Sogent, C‑236/24, EU:C:2025:321, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
Syftet med och bakgrunden till förordning 2017/1369
50 Vad gäller de mål som eftersträvas med förordning 2017/1369 framgår det av artikel 1 i förordningen att det i denna förordning föreskrivs att energirelaterade produkter ska förses med en etikett för att ge kunderna möjlighet att välja effektivare produkter för att minska sin energianvändning.
51 Det framgår dessutom av skälen 2 och 10 i förordning 2017/1369 att målen med förordningen bland annat är att tillhandahålla korrekt, relevant och jämförbar information om energirelaterade produkters energianvändning, för att göra det möjligt för kunderna att göra väl underbyggda val och att göra det enklare för kunden att välja produkter som använder mindre energi, samt att främja innovation och investeringar i tillverkningen av mer energieffektiva produkter.
52 Det ska påpekas, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 64 och 76 i sitt förslag till avgörande, att kunderna fäster stor vikt vid information om en produkts energiprestanda när de beslutar sig för att köpa eller använda den, vilket innebär att de kan avskräckas från att välja energirelaterade produkter som är mindre effektiva och därmed kan medföra högre driftskostnader. Energimärkningskraven syftar dessutom till att genom obligatorisk klassificering belöna de produkter som har bäst prestanda, genom att erbjuda företag som erbjuder mer energieffektiva produkter fördelen av att vara först.
53 Att ge begreppet återförsäljare, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, en restriktiv tolkning genom att utesluta personer som ställer ut en energirelaterad produkt inom ramen för en kommersiell verksamhet av andra skäl än att erhålla ekonomisk motprestation skulle kunna äventyra uppnåendet av dessa mål.
54 Det ska dessutom preciseras att de mål som det erinrats om i punkt 51 i förevarande dom ingår i mer vittgående mål. I skäl 8 i förordning 2017/1369 anges i detta avseende att en förbättring av energirelaterade produkters effektivitet genom att kunderna gör väl underbyggda val gagnar unionens ekonomi, minskar energibehovet och sänker kundernas energiräkningar samt bidrar till att uppnå unionens energieffektivitetsmål för åren 2020 och 2030 samt till unionens mål vad gäller miljön och klimatförändringen. Syftet är också att inverka positivt på de energirelaterade produkternas miljöprestanda.
55 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 83 i sitt förslag till avgörande är förverkligandet av dessa bredare miljöskyddsmål beroende av förmågan att avskräcka kunderna från att använda produkter som är mindre energieffektiva och att uppmuntra företag att prioritera tillverkning av mer energieffektiva produkter.
56 Av detta följer att begreppet återförsäljare i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, för att säkerställa att de mål som eftersträvas med det energimärkningssystem som inrättats genom förordning får full verkan, ska tolkas så, att det omfattar personer som ställer ut en energirelaterad produkt inom ramen för en kommersiell verksamhet av andra skäl än att erhålla en ekonomisk motprestation.
57 Vad gäller bakgrunden till förordning 2017/1369 ska det erinras om att det under det lagstiftningsförfarande som ledde fram till antagandet av denna förordning gjordes betydande ändringar, bland annat vad gäller definitionen av begreppet återförsäljare. I kommissionens förslag COM(2015) 341 final av den 15 juli 2015, som ledde till antagandet av förordning 2017/1369, definierades nämligen detta begrepp som ”detaljist eller annan person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalning eller ställer ut produkter som är avsedda för kunder”, utan hänvisning till uttrycket ”mot betalning eller kostnadsfritt”. Definitionen av begreppet återförsäljare i kommissionens förslag var således mer restriktiv än definitionen i förordning 2017/1369.
58 Det framgår följaktligen inte att unionslagstiftaren har velat begränsa tillämpningsområdet för begreppet återförsäljare i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, så att personer som ställer ut en energirelaterad produkt inom ramen för en kommersiell verksamhet utesluts av andra skäl än att erhålla en ekonomisk motprestation.
Den allmänna systematiken i förordning 2017/1369
59 För att besvara den hänskjutande domstolens fråga, såsom den framgår av punkt 37 ovan, ska det även fastställas huruvida en återförsäljare som inom ramen för sin kommersiella verksamhet anordnar en pristävling online och utlovar en energirelaterad produkt som pris, ska anses ”ställa ut” den aktuella produkten för en ”kund” i samband med en ”kommersiell verksamhet”, mot betalning eller kostnadsfritt, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369.
60 Domstolen ska i detta avseende undersöka den allmänna systematiken i denna förordning och närmare bestämt begreppen kund, ställa ut, kommersiell verksamhet och visuella annonser, i den mening som avses i denna förordning.
61 För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska det för det första fastställas huruvida begreppet kund, i den mening som avses i förordning 2017/1369, avser en person som deltar i en pristävling där deltagarna kan vinna en energirelaterad produkt.
62 Enligt artikel 2 led 16 i förordning 2017/1369 avses däremot med begreppet kund en fysisk eller juridisk person som köper, hyr eller tar emot en produkt.
63 Det kan konstateras att unionslagstiftaren inte har preciserat huruvida uttrycket ”tar emot en produkt” i denna bestämmelse nödvändigtvis hänför sig till en annan typ av överlåtelse av äganderätten eller tillhandahållande av nyttjanderätten av en produkt mot vederlag än försäljning, uthyrning eller avbetalningsköp.
64 I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 100 i sitt förslag till avgörande påpekar domstolen att uttrycket ”tar emot en produkt” i artikel 2 led 16 i förordning 2017/1369, mot bakgrund av att de vanligaste avtalen mot betalning, nämligen försäljning eller uthyrning, redan nämns i denna bestämmelse, och i avsaknad av närmare preciseringar, emellertid inte enbart ska tolkas så, att det avser en situation där en kund erhåller en produkt från en återförsäljare mot vederlag, utan även en situation där en kund erhåller en produkt utan vederlag.
65 Denna tolkning stöds av den omständigheten att skälen 2 och 10 samt artikel 1 i förordning 2017/1369, i vilka de mål som eftersträvas med förordningen anges, hänvisar till begreppet kund genom att, utan att nämna begreppet köp, understryka att syftet med energimärkningen är att tillhandahålla korrekt, relevant och jämförbar information om energirelaterade produkters energianvändning så att ”kunden” kan göra väl underbyggda val med utgångspunkt i dessa produkters energianvändning. På samma sätt används i förordning 2017/1369, genom att införa detaljerade krav på energimärkningen för specifika produktgrupper, i artikel 16.3 b, som avser energimärkningens utformning och innehåll, också begreppet kund, utan att hänvisa till något ”köp” som sådant.
66 En sådan tolkning får även stöd av den omständigheten att förordning 2017/1369 har ersatt direktiv 2010/30. I detta direktiv hänvisades dock inte till ”kunder”, utan till ”slutanvändare” som gör sina ”inköp”. Så var bland annat fallet med skäl 14, artikel 2 g – i vilken begreppet återförsäljare definierades – och artikel 10, där det föreskrevs att ”[d]e delegerade akterna ska innehålla bestämmelser om information som tillhandahålls på etiketten … som gör det möjligt för slutanvändare att fatta inköpsbeslut på bättre grunder”. Denna markanta skillnad i språkbruk i förordning 2017/1369 jämfört med föregångaren direktiv 2010/30 tyder på en otvetydig önskan hos unionslagstiftaren att utvidga tillämpningsområdet för energimärkningskraven till att även omfatta personer som lovas energirelaterade produkter kostnadsfritt.
67 Mot bakgrund av ovanstående bör begreppet kund i den mening som avses i artikel 2 led 16 i förordning 2017/1369 anses avse en person som deltar i en pristävling där deltagarna har möjlighet att vinna en energirelaterad produkt.
68 Det ska i detta hänseende tilläggas att om en sådan person, såsom Payback har gjort gällande, endast ”tar emot” en förväntan om att vinna en tv-apparat, och inte själva produkten, skulle det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande, vara detsamma som att göra en restriktiv tolkning av detta begrepp som skulle kunna äventyra förverkligandet av de mål som eftersträvas med förordning 2017/1369.
69 För det andra ska det fastställas huruvida ett ensidigt löfte om en energirelaterad produkt, såsom pris i en pristävling online, kan kvalificeras som att ”ställa ut”, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369.
70 Till att börja med definieras inte begreppet ställa ut i denna förordning. Det ska visserligen påpekas att enligt den gängse betydelsen av begreppet ställa ut har denna en ensidig karaktär. Det löfte som gjorts till deltagarna i en pristävling, om en produkt som kan vinnas inom ramen för denna pristävling, är just ensidigt och kan därmed betecknas som en ”utställning”, till skillnad från en ”försäljning”, även ”utan vederlag”, som är av avtalsmässig och direkt karaktär i förhållande till den berörda produkten.
71 Vidare ska det fastställas huruvida begreppet ställa ut, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan göras online eller om den aktuella produkten nödvändigtvis måste vara fysiskt utställd.
72 I förevarande fall fann Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München) att produktens ”utställning”, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, ska vara av fysisk art, med hänvisning till skäl 20 i förordning 2017/1369, i vilket det, i samband med skalrevidering av en energimärkning för en produktgrupp, hänvisas till ”berörda produkter som ställs ut i butikerna”.
73 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 117 i sitt förslag till avgörande framgår det av flera bestämmelser i förordning 2017/1369 att utställningen av en produkt inte är begränsad till dess fysiska presentation.
74 I skäl 21 i förordning 2017/1369 nämns nämligen uttryckligen ”produkter som ställs ut, även på internet”, och i artikel 5.1 a i denna förordning åläggs återförsäljarna en skyldighet att visa energietiketten på ett ”synligt sätt, även vid distansförsäljning via internet”. Vad gäller skalrevidering av energietiketter föreskrivs i artikel 11.4 i nämnda förordning att dessa etiketter ska visas ”både i butiker och på internet”. I artikel 11.13 c hänvisas dessutom till ”befintliga etiketter … på utställda produkter, både i butiker och på internet”. Sådana hänvisningar förutsätter emellertid att det finns en möjlighet att ”ställa ut” på internet.
75 Begreppet ställa ut, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369, ska följaktligen tolkas så, att det avser ett ensidigt löfte om en energirelaterad produkt som pris i en online-tävling.
76 För det tredje ska det fastställas huruvida begreppet kommersiell verksamhet i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 ska tolkas så, att det avser utställningen av en energirelaterad produkt i samband med en pristävling där arrangören utlovar denna produkt som en pris.
77 Domstolen konstaterar inledningsvis att begreppet kommersiell verksamhet inte definieras i förordning 2017/1369.
78 När en unionsbestämmelse kan bli föremål för flera tolkningar, ska företräde ges för den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan (dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
79 För att säkerställa förverkligandet av de mål som eftersträvas med förordning 2017/1369, vilka det erinrats om i punkterna 50, 51 och 54 ovan, ska begreppet kommersiell verksamhet, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i denna förordning, ges en vid tolkning.
80 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 109 i sitt förslag till avgörande utgör direktiv 2017/1369 och delegerad förordning nr 2019/2013 unionsrättsliga bestämmelser som reglerar de specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder som avses i artikel 3.4 i direktiv 2005/29.
81 I artikel 2 d i direktiv 2005/29 definieras ”affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter”, ett begrepp som ligger nära begreppet kommersiell verksamhet, som ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”.
82 Det ska konstateras att denna definition dels återspeglar en vid tolkning av den verksamhet som omfattas av affärsmetoderna, dels uttryckligen hänvisar till ”marknadsföring” och ”leverans” av en produkt som begrepp som skiljer sig från ”försäljning”. Eftersom leverans av en produkt till konsumenter mot vederlag omfattas av begreppet försäljning, ska begreppet leverans, i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29, anses avse leverans av en produkt utan motprestation.
83 För att säkerställa en konsekvent och enhetlig tolkning av unionsrätten, och med beaktande av det nära sambandet mellan förordning 2017/1369 och direktiv 2005/29, såsom det redogjorts för i punkt 80 ovan, ska begreppet kommersiell verksamhet, i den mening som avses i denna förordning, tolkas i överensstämmelse med begreppet affärsmetoder, såsom det definieras i artikel 2 d i direktivet. Begreppet kommersiell verksamhet ska följaktligen tolkas så, att det omfattar ”leverans” av en produkt utan vederlag eller ”marknadsföring” av denna.
84 Denna tolkning stöds dessutom av den omständigheten att begreppet kund, i den mening som avses i förordning 2017/1369, såsom framgår av punkt 64 ovan, bland annat avser en situation där en kund erhåller en produkt gratis.
85 Det ska dock påpekas att i motsats till vad Payback har gjort gällande kan en sådan tolkning inte leda till att alla medier som nämner en energirelaterad produkt i ett reportage är skyldiga att iaktta kraven på energimärkning. I enlighet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 113 i sitt förslag till avgörande, möjliggör nämligen en tolkning av begreppet kommersiell verksamhet, i den mening som avses i förordning 2017/1369, mot bakgrund av definitionen av begreppet affärsmetoder, i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29, att göra en klar åtskillnad mellan enbart omnämnandet av en produkt i samband med ett mediereportage eller i informationssyfte, å ena sidan, och omnämnandet av en produkt i direkt samband med försäljning, marknadsföring eller leverans av produkten, å andra sidan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, RLvS, C‑391/12, EU:C:2013:669, punkt 37), vilket medför att märkningskraven måste iakttas.
86 Att ställa ut en energirelaterad produkt i samband med en pristävling, inom ramen för vilken arrangören utlovar denna produkt som pris, ska således anses omfattas av begreppet kommersiell verksamhet, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369.
87 Mot bakgrund av det ovan anförda ska en återförsäljare som inom ramen för sin kommersiella verksamhet anordnar en pristävling online och utlovar en energirelaterad produkt som pris, anses ”ställa ut” den aktuella produkten för en ”kund” i samband med en ”kommersiell verksamhet”, mot betalning eller kostnadsfritt, i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369.
88 En person som, såsom i det nationella målet, inom ramen för sin näringsverksamhet anordnar en online-tävling och utlovar en tv-apparat som pris, ska således, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, kvalificeras som ”återförsäljare” i den mening som avses i denna bestämmelse.
89 För det fjärde, vad gäller begreppet visuella annonser, ska det erinras om att det i artikel 6 första stycket a i förordning 2017/1369 föreskrivs att återförsäljare ska hänvisa till produktens energieffektivitetsklass och den skala av effektivitetsklasser som finns tillgängliga på etiketten i visuella annonser eller tekniskt reklammaterial. Dessutom ska återförsäljare, enligt artikel 4 d i den delegerade förordningen (EU) nr 2019/2013, säkerställa att alla visuella annonser för en viss modell av elektronisk bildskärm, inklusive på internet, innehåller den energieffektivitetsklass och den skala med effektivitetsklasser som finns på etiketten.
90 För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den att avgöra det mål som är anhängigt vid den, ska det avslutningsvis fastställas huruvida visning på internet av bilden av en energirelaterad produkt, tillsammans med produktens modellbeteckning och ingen någon annan ytterligare information, såsom är fallet i det nationella målet, utgör en ”visuell annons” i den mening som avses i artikel 6 första stycket a i förordning 2017/1369.
91 Även om begreppet visuella annonser varken definieras i förordning 2017/1369 eller i delegerad förordning 2019/2013, framgår det inte heller av någon bestämmelse i dessa förordningar att det krävs ett minimum av tekniskt eller ekonomiskt innehåll för att en produkt ska anses ingå i en ”visuell annons” i den mening som avses i artikel 6 första stycket a i förordning 2017/1369.
92 Att från tillämpningsområdet för detta begrepp utesluta all visning av en produkt som inte innehåller all relevant information om produkten skulle under alla omständigheter leda till att säkerställandet av effektiviteten i det system för energimärkning som införts genom förordning 2017/1369 äventyrades.
93 Även om förmågan hos en bild av en produkt, att stimulera konsumenter att köpa den, skulle kunna anses, såsom kommissionen har gjort gällande, utgöra det relevanta kriteriet för att kvalificera något som en ”visuell annons”, i den mening som avses i artikel 6 första stycket a i förordning 2017/1369, så framgår det av bilden av den produkt som är aktuell i det nationella målet, som återger en tv-apparat åtföljd av en information om dess modellbeteckning, att den i sig är tillräcklig för att motivera målgruppen att köpa den.
94 En visning online av en bild av en produkt, åtföljt av produktens modellbeteckning utan någon ytterligare information, utgör således en ”visuell annons” i den mening som avses i artikel 6 första stycket a i förordning 2017/1369 och omfattas följaktligen av de krav som följer av denna bestämmelse, jämförd med artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013.
95 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 2 led 13 i förordning 2017/1369 ska tolkas så, att en person som inom ramen för sin näringsverksamhet anordnar en online-tävling och utlovar en tv som pris, ska kvalificeras som ”återförsäljare” i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att vederbörande är skyldig att iaktta de krav som följer av artikel 6 första stycket a i denna förordning, jämförd med artikel 4 d i delegerad förordning 2019/2013.
Rättegångskostnader
96 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 2 led 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU,
ska tolkas så,
att en person som inom ramen för sin näringsverksamhet anordnar en online-tävling och utlovar en tv som pris, ska kvalificeras som ”återförsäljare” i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att vederbörande är skyldig att iaktta de krav som följer av artikel 6 första stycket a i denna förordning, jämförd med artikel 4 d i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2013 av den 11 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 vad gäller energimärkning av elektroniska bildskärmar och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2010.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.