Domstolens dom (tredje avdelningen) den 24 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 24 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Området med frihet, säkerhet och rättvisa – Förordning (EU) 2016/1103 – Domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden – Artikel 1.1 – Tillämpningsområde – Artikel 3.1 a – Begreppet makars förmögenhetsförhållanden – Fastighet som makar har förvärvat med samäganderätt inom ett äktenskap där all egendom är enskild – Talan om att samägandet av fastigheten ska upplösas genom delning som den ena maken väckt efter äktenskapets upplösning – Omfattas ”

I mål C‑300/25 [Duftošek]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien) genom beslut av den 26 mars 2025, som inkom till domstolen den 24 april 2025, i målet

SQ

mot

YR,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei (referent), S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 april 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– SQ, genom A. Andruško och P. Marek, advokáti, samt av M. Odin, avocate,

– YR, genom J. Pacovský, advokát,

– Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, L. Halajová, A. Pagáčová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Monfort och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 2 juli 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 1 och 3.1 a i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan de tidigare makarna SQ och YR, vilka när de ingick äktenskap avtalade om att all makarnas egendom skulle vara enskild. Målet rör ett yrkande om att samägandet av en fastighet som SQ och YR inom äktenskapet förvärvat med samäganderätt ska upplösas genom delning.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning (EU) 1215/2012

3 I skäl 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) anges följande:

”Kontinuiteten mellan [konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, (EGT L 299, 1972, s. 32) sedermera ändrad genom konventioner om nya medlemsstaters anslutning till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen)], [rådets] förordning (EG) nr 44/2001 [av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)] och denna förordning ska säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller Europeiska unionens domstols tolkning av bestämmelserna i [Brysselkonventionen] och de förordningar som ersätter den.”

4 I artikel 1 i förordning 1215/2012, som ingår i kapitel I (”Tillämpningsområde och definitioner”), föreskrivs följande:

”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter ( acta jure imperii ).

2. Denna förordning är inte tillämplig på

a) fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden eller förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap,

…”

5 Kapitel II (”Domstols behörighet”) i förordning 1215/2012 innehåller flera avsnitt, däribland avsnitt 6 (”Exklusiv behörighet”). Detta avsnitt innehåller bland annat artikel 24, där följande föreskrivs i led 1:

”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

1. Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.

…”

Förordning 2016/1103

6 I skälen 15, 18, 19 och 24 i förordning 2016/1103 anges följande:

”(15) För att ge gifta par rättssäkerhet när det gäller deras egendom samt erbjuda dem ett visst mått av förutsebarhet bör alla bestämmelser som är tillämpliga på makars förmögenhetsförhållanden omfattas av ett enda instrument.

…

(18) Denna förordnings tillämpningsområde bör omfatta alla civilrättsliga aspekter av makars förmögenhetsförhållanden, såväl den löpande förvaltningen av makarnas egendom som avveckling av den, i synnerhet till följd av att makarna separerar eller att en make avlider. I denna förordning bör begreppet makars förmögenhetsförhållanden tolkas fristående och regler i detta avseende bör inte bara omfatta regler som makarna inte får avvika från, utan även alla frivilliga regler som makarna kan ha kommit överens om i enlighet med tillämplig lag, liksom standardregler i tillämplig lag. Det omfattar inte endast förmögenhetsförhållanden som specifikt och exklusivt föreskrivs i vissa nationella rättssystem vid äktenskap utan även sådana egendomsförhållanden mellan makar och i deras förhållande till tredje man som är en direkt följd av deras äktenskap eller dess upplösning.

(19) För tydlighetens skull bör ett antal frågor som skulle kunna betraktas som knutna till frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden uttryckligen undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

…

(24) Denna förordning bör medge uppkomst eller överlåtelse, som följer av makars förmögenhetsförhållanden, av en rättighet i fast eller lös egendom i enlighet med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Den bör dock inte inverka på det begränsade antal ( numerus clausus ) sakrätter som är kända i vissa medlemsstaters nationella rätt. En medlemsstat bör inte vara skyldig att erkänna en sakrätt i egendom belägen i den medlemsstaten om denna sakrätt inte är känd i medlemsstatens rättsordning.”

7 I artikel 1 (”Tillämpningsområde”) i förordning 2016/1103 föreskrivs följande:

”1. Denna förordning är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden.

Den ska inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor.

2. Denna förordning är inte tillämplig på

…

g) frågor som rör karaktären hos sakrätter, …

…”

8 I artikel 3 (”Definitioner”) i förordning 2016/1103 föreskrivs följande i punkt 1:

”1. I denna förordning avses med

a) makars förmögenhetsförhållanden: en uppsättning regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar och i makars förhållande till tredje man, som en följd av äktenskapet eller dess upplösning,

…”

9 Artikel 6 (”Behörighet i övrigt”) i förordning 2016/1103 har följande lydelse:

”Om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artikel 4 eller 5, eller i andra fall än de som föreskrivs i de artiklarna, ska behörighet att avgöra frågor om makars förmögenhetsförhållanden gälla för domstolarna i den medlemsstat

…

b) på vars territorium makarna senast hade hemvist, i den mån någon av dem fortfarande är bosatt där vid den tidpunkt då talan väcks …

…”

Tjeckisk rätt

Lag nr 89/2012 om införande av civillagen

10 I 708 § i Zákon č. 89/2012 Sb., občanský zákoník (lag nr 89/2012 om införande av civillagen) (nedan kallad civillagen) anges att all makarnas egendomsgemenskap omfattar all egendom som har ett förmögenhetsvärde och kan bli föremål för rättsförhållanden. Enligt 708 § punkt 2 i civillagen ska makarnas egendomsgemenskap regleras av en i lag eller avtal angiven egendomsordning, eller annars av en ordning som fastställts genom ett domstolsavgörande.

11 Den i lag angivna egendomsordningen framgår av 709 § punkt 1 i civillagen, enligt vilken makarnas egendomsgemenskap ska omfatta egendom som förvärvats av en av makarna eller av makarna gemensamt under äktenskapet, med undantag för viss i bestämmelsen angiven egendom.

12 I 716 § punkt 1 första meningen i civillagen anges att makarna kan avtala om en annan egendomsordning än den i lag angivna.

13 En av de egendomsordningar som kan fastställas genom avtal är att all makarnas egendom ska vara enskild egendom. Detta framgår av 717 § punkt 1 första meningen i civillagen.

14 Enligt 729 § i civillagen innebär denna egendomsordning att vardera maken fritt får förfoga över sin egendom utan den andra makens samtycke.

15 I 1115 § punkt 1 i civillagen anges att personer som gemensamt har äganderätt till viss egendom ska betraktas som samägare.

16 I 1140 § i civillagen anges att ingen får tvingas kvar i ett samägande och att var och en av samägarna när som helst kan begära att hans eller hennes andel av den samägda egendomen ska avskiljas, om egendomen kan delas upp, eller att samägandet ska upplösas.

17 Om samägarna inte är överens om samägandets upplösning ska beslut om upplösning av samägande enligt 1143 § i civillagen meddelas av domstol efter ansökan från en av samägarna. När domstolen upplöser samägandet ska den samtidigt besluta om hur egendomen ska delas upp mellan samägarna.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

18 Av handlingarna i målet vid EU-domstolen framgår följande. Parterna i det nationella målet, de tidigare makarna SQ och YR, avtalade vid äktenskapets ingående om att all deras egendom skulle vara enskild. Under äktenskapet förvärvade de gemensamt en fastighet belägen i Paris (Frankrike) med samäganderätt (nedan kallad den berörda fastigheten).

19 Efter äktenskapets upplösning väckte YR talan vid tjeckisk domstol och yrkade att samägandet av den berörda fastigheten skulle upplösas genom delning.

20 I beslut av den 26 oktober 2022 konstaterade Obvodní soud pro Prahu 5 (Distriktsdomstolen i Prag 5, Tjeckien), som dömer i första instans, att eftersom de tidigare makarna vid äktenskapets ingående hade bestämt att all egendom skulle vara enskild, så hade det aldrig funnits någon egendomsgemenskap mellan dem. Nämnda domstol fann därför att YR:s talan omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. Med hänvisning till artikel 24 led 1 i den förordningen slog domstolen fast att det endast är domstolarna i den medlemsstat där fastigheten är belägen – i det aktuella fallet fransk domstol – som är behöriga att pröva en sådan talan.

21 YR överklagade detta avgörande till Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Tjeckien), som genom beslut av den 22 januari 2024 upphävde det, eftersom den fann att målet omfattades av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103. I skälen till beslutet anförde den att den berörda fastigheten hade förvärvats inom ett äktenskap där all makarnas egendom är enskild. En sådan egendomsordning omfattas av begreppet makars förmögenhetsförhållanden i den förordningens mening, eftersom den avser förmögenhetsrättsliga anspråk som grundas på äktenskapet. Nämnda domstol fann således att tjeckisk domstol hade behörighet att pröva målet med stöd av artikel 6 b i nämnda förordning.

22 SQ överklagade detta beslut till Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.

23 Den har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis anfört följande. Det nationella målet rör ett fall där den ena maken inom ett äktenskap, där all egendom är enskild och inom vilket makarna gemensamt har förvärvat en fastighet med samäganderätt, efter äktenskapets upplösning har väckt talan om att samägandet av den aktuella fastigheten ska upplösas genom delning. Fastställandet av behörig domstol beror på huruvida det i ett sådant fall ska anses vara fråga om en förmögenhetsrättslig tvist mellan makar som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning, och som därmed omfattas av begreppet makars förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i förordning 2016/1103, eller om det ska anses vara fråga om en förmögenhetsrättslig tvist mellan makar som inte har något samband med äktenskapet, och att talan därmed ska anses avse ”sakrätt i fast egendom” i den mening som avses i förordning nr 1215/2012.

24 Enligt den hänskjutande domstolen skiljer sig det nu aktuella nationella målet från det som gav upphov till beslutet av den 14 juni 2017, Iliev (C‑67/17, EU:C:2017:459), eftersom det i förevarande fall inte är bodelning med anledning av äktenskapsskillnad som begärs, utan upplösning av det samägande som föreligger mellan SQ och YR, i enlighet med allmänna rättsregler.

25 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det vid bedömningen av huruvida en tvist omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 eller för förordning 2016/1103 måste fastställas huruvida tvisten är en ”direkt” följd av äktenskapet eller dess upplösning eller om den saknar samband med äktenskapet, i den mening som avses i domen av den 27 mars 1979, de Cavel (143/78, EU:C:1979:83). Vid denna bedömning kan det vara lämpligt att pröva om aspekter som rör äktenskapets ingående eller upplösning är avgörande för utgången i målet eller om de endast utgör kringomständigheter som inte har någon ”direkt” inverkan på utgången i målet.

26 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende lämnat följande förklaringar. Enbart det faktum att det finns ett avtal om att all makarnas egendom ska vara enskild i ett äktenskap där makarna förvärvat en fastighet med samäganderätt innebär enligt tjeckisk rätt inte att upplösningen av samägandet av fastigheten skiljer sig från andra former av upplösning av samägande enligt allmänna rättsregler. Makar kan samäga egendom själva, såsom i förevarande fall, men även tillsammans med andra personer, men den omständigheten att vissa av samägarna är äkta makar påverkar enligt tjeckisk rätt inte de övriga samägarna. Om det ansågs att en tvist rörande upplösning av samägande genom delning i ett sådant fall omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2016/1103, skulle detta dock innebära att frågan om behörig domstol kommer att avgöras på grundval av omständigheter som kanske inte alla samägare känner till.

27 Enligt tjeckisk rätt gäller dessutom att en upplösning av samägandet genom delning kan äga rum såväl under de samägande makarnas äktenskap som långt efter det att äktenskapet upplösts.

28 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Nejvyšší soud (Högsta domstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska ett mål där den ena maken i ett äktenskap, där all egendom enligt ett äktenskapsförord är enskild och inom vilket makarna har förvärvat en fastighet med samäganderätt, har väckt talan om att samägandet av den aktuella fastigheten ska upplösas genom delning anses utgöra ett mål som avser makars förmögenhetsförhållanden, i den mening som avses i artiklarna 1 och 3.1 a i [förordning 2016/1103]?”

Prövning av tolkningsfrågan

29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.1 och 3.1 a i förordning 2016/1103 ska tolkas på så sätt att det ska anses vara fråga om ett mål som avser makars förmögenhetsförhållanden, i dessa bestämmelsers mening, när den ena maken inom ett äktenskap, där all egendom enligt ett äktenskapsförord är enskild och inom vilket makarna gemensamt har förvärvat en fastighet med samäganderätt, efter äktenskapets upplösning väcker talan om att samägandet av den aktuella fastigheten ska upplösas genom delning.

30 Vid besvarandet av denna fråga ska det, i enlighet med fast rättspraxis, tas hänsyn inte bara till lydelsen av de i frågan angivna bestämmelserna, utan också till sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som dessa bestämmelser ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 27 november 2025, Manuel Costa Filhos, C‑643/24, EU:C:2025:923, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

31 Vad först gäller de aktuella bestämmelsernas lydelse ska det påpekas att det i artikel 1.1 i förordning 2016/1103 föreskrivs att förordningen är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden, med undantag för skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor.

32 EU-domstolen har i detta avseende uttalat att förordningen är avsedd att täcka alla civilrättsliga aspekter av makars förmögenhetsförhållanden, såväl den löpande förvaltningen av makarnas egendom som bodelning i samband med äktenskapets upplösning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf, C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 41).

33 I artikel 3.1 a i förordning 2016/1103 definieras ”makars förmögenhetsförhållanden” som ”en uppsättning regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar och i makars förhållande till tredje man, som en följd av äktenskapet eller dess upplösning”.

34 Av båda de aktuella bestämmelsernas ordalydelse framgår att de inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar vad gäller innebörden och räckvidden av begreppet makars förmögenhetsförhållanden. Mot bakgrund av de krav som följer både av principen om unionsrättens enhetliga tillämpning och av likhetsprincipen ska nämnda begrepp därför anses utgöra ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom unionen (se, analogt, dom av den 16 februari 2023, Lufthansa Technik AERO Alzey, C‑393/21, EU:C:2023:104, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

35 Begreppets innebörd och räckvidd kan således inte fastställas mot bakgrund av hur det definieras i medlemsstaternas rättsordningar.

36 Den omständigheten att det i artikel 3.1 a i förordning 2016/1103 talas om ”en uppsättning” regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar – och, i förekommande fall, makars förmögenhetsförhållanden i samband med deras förbindelser med tredje man – som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning utgör även skäl att anse att begreppet makars förmögenhetsförhållanden ska ges en vid tolkning.

37 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artiklarna 1.1 och 3.1 a i förordning 2016/1103 ingår i, finner EU-domstolen att det ger stöd för att nämnda begrepp ska ges en sådan självständig och vid tolkning som bestämmelsernas ordalydelse ger vid handen.

38 I detta avseende kan följande konstateras. För det första framgår av skäl 18 i förordning 2016/1103 att förordningens tillämpningsområde är avsett att omfatta alla civilrättsliga aspekter av makars förmögenhetsförhållanden, såväl den löpande förvaltningen av makarnas egendom som bodelning, i synnerhet till följd av att makarna separerar eller att en make avlider.

39 Enligt detta skäl i förordningen bör begreppet makars förmögenhetsförhållanden tolkas självständigt och bör inte bara omfatta regler som makarna inte får avvika från, utan även alla frivilliga regler som makarna kan ha kommit överens om i enlighet med tillämplig lag, liksom kompletterande regler i tillämplig lag. Av samma skäl framgår vidare att begreppet inte endast omfattar de särskilda och enbart för äktenskap gällande egendomsordningar som utformats i vissa nationella rättsordningar, utan även samtliga förmögenhetsförhållanden mellan makar – och makars förmögenhetsförhållanden i samband med deras förbindelser med tredje man – som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning.

40 För det andra framgår det av systematiken i förordning 2016/1103 att räckvidden av begreppet makars förmögenhetsförhållanden även avgränsas av den i artikel 1.2 angivna uppräkningen av områden som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Såsom anges i skäl 19 i förordningen bör nämligen en rad frågor som skulle kunna betraktas som knutna till frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden undantas från förordningens tillämpningsområde.

41 Bland de frågor som är undantagna ingår de som anges i artikel 1.2 g i förordning 2016/1103, nämligen frågor som rör arten av sakrätter i egendom.

42 I detta avseende ska det påpekas att detta har gjorts för att inte påverka det begränsade antal sakrätter som är kända i vissa medlemsstaters nationella rätt (se skäl 24 i förordningen). Såsom anges i nämnda skäl bör en medlemsstat nämligen inte vara skyldig att erkänna en sakrätt i egendom som är belägen i den medlemsstaten om denna sakrätt inte är känd i medlemsstatens rättsordning. Det sagda innebär att räckvidden av detta undantag inte omfattar samtliga fall där en talan har anknytning till en sakrätt i egendom, eftersom själva förekomsten av en sådan anknytning inte är skäl nog att inte tillämpa förordningen.

43 Vad gäller en talan om att samägandet av en fastighet som förvärvats av makarna inom ett äktenskap där all egendom är enskild ska upplösas genom delning, kan en sådan talan visserligen leda till att en sakrätt i denna fastighet överförs. Detta innebär dock inte att talan ska anses röra ”frågor som rör karaktären hos sakrätter” i den aktuella fastigheten, i den mening som avses i artikel 1.2 g i förordning 2016/1103.

44 För det tredje ska det vid en mer allmän kontextuell tolkning påpekas att det i förordning 2016/1103 använda begreppet makars förmögenhetsförhållanden även förekommer i andra unionsrättsakter, däribland förordning nr 1215/2012 och de rättsliga instrument som föregick denna förordning, det vill säga i synnerhet Brysselkonventionen, men då för att peka ut detta som en fråga som inte omfattas av deras respektive tillämpningsområden.

45 Samtliga nu angivna förordningar och andra unionsrättsliga instrument omfattas av området för civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder. I den mån unionslagstiftaren där har använt sig av likvärdiga begrepp bör därför tolkningen av dessa begrepp harmoniseras (se, analogt, dom av den 3 juni 2021, Generalno konsulstvo na Republika Bulgaria, C‑280/20, EU:C:2021:443, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

46 Det finns här skäl att erinra om vad EU-domstolen tidigare uttalat i ett mål om förhandsavgörande som rörde tolkningen av Brysselkonventionen i ett pågående nationellt mål om äktenskapsskillnad. EU-domstolen slog i sin dom fast att begreppet makars förmögenhetsförhållanden inte endast omfattar de särskilda och enbart för äktenskap gällande egendomsordningar som utformats i vissa nationella rättsordningar, utan även samtliga egendomsförhållanden som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning (dom av den 27 mars 1979, de Cavel, 143/78, EU:C:1979:83, punkt 7).

47 Domstolen anförde vidare följande. Bodelningstvister i samband med mål om äktenskapsskillnad kan, beroende på omständigheterna, avse eller ha nära anknytning till en rad frågor. Det kan vara frågor om personers rättsliga status eller frågor om förmögenhetsförhållanden mellan makar som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning, men det kan också vara frågor om förmögenhetsförhållanden mellan parterna som inte har något samband med äktenskapet. Det är dock endast mål som avser den sistnämnda kategorin frågor som omfattas av Brysselkonventionens tillämpningsområde, vilket innebär att konventionen inte ska tillämpas på mål som avser de båda förstnämnda kategorierna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 1979, de Cavel, 143/78, EU:C:1979:83, punkt 7).

48 EU-domstolen tillämpade samma kriterier i ett senare mål, som rörde tolkningen av artikel 1.2 a i förordning nr 1215/2012, och fann då att en tvist mellan tidigare makar angående avyttring av lös egendom som förvärvats under äktenskapet ska anses avse förmögenhetsförhållanden mellan dessa makar som är en direkt följd av äktenskapets upplösning, vilket är en fråga som faller utanför tillämpningsområdet för nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 juni 2017, Iliev, C‑67/17, EU:C:2017:459, punkt 30).

49 Mot bakgrund av ovan i punkterna 46–48 angiven rättspraxis, vilken får anses gälla även för tolkningen av begreppet makars förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i artiklarna 1.1 och 3.1 a i förordning 2016/1103, finner EU-domstolen att detta begrepp omfattar samtliga regler om förmögenhetsförhållanden mellan makar eller före detta makar – och makars eller före detta makars förmögenhetsförhållanden i samband med deras förbindelser med tredje man – som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning.

50 Vad slutligen gäller de mål som eftersträvas med förordning nr 2016/1103 kan det konstateras att den nu angivna tolkningen ligger i linje med dessa.

51 Förordningen syftar nämligen till att tillgodose rättssäkerheten för gifta par vad gäller deras egendom och att ge dem ett visst mått av förutsebarhet, genom att samla samtliga regler som är tillämpliga på egendomsordningar i äktenskapet i ett enda instrument (se skäl 15 i förordningen).

52 EU-domstolen instämmer här i vad generaladvokaten i allt väsentligt har påpekat i punkterna 65 och 66 i sitt förslag till avgörande, nämligen att det förenklingssyfte som ligger till grund för förordning 2016/1103 tar sig uttryck i att en enda myndighet i princip är behörig att pröva samtliga frågor som rör makarnas förmögenhetsförhållanden, enligt en enda lag som makarna har valt eller som bestäms enligt de objektiva anknytningskriterier som fastställs i förordningen.

53 Vad särskilt gäller domsrättsregler har syftet att förenkla makarnas rättsliga ställning tagit sig uttryck bland annat genom antagandet av artikel 6 i förordning 2016/1103. I denna bestämmelse anges vilka kriterier som ska tillämpas för att fastställa vilken medlemsstats domstolar som är behöriga att pröva frågor om ”makars förmögenhetsförhållanden”, varmed enligt artikel 3.1 a i förordningen avses ”en uppsättning” regler om förmögenhetsförhållanden mellan makar– och makars förmögenhetsförhållanden i samband med deras förbindelser med tredje man – som är en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning.

54 Det ligger således i linje med det mål om förenkling och förutsebarhet som eftersträvas med förordning 2016/1103 att begreppet makars förmögenhetsförhållanden är vidsträckt definierat, eftersom detta gör det möjligt att vid en enda medlemsstats domstolar få till stånd en prövning av tvister som rör alla slags regler om makars eller före detta makars förmögenhetsförhållanden, även i fall där dessa förhållanden avser upplösning av samägandet av en fastighet genom delning. Det nu sagda gäller i än högre grad i fall där det är fråga om makar eller före detta makar som samäger flera fastigheter som är belägna i olika medlemsstater och som förvärvats inom ett äktenskap där all egendom är enskild, och någon av dem väcker talan om att samägandet ska upplösas genom delning. Möjligheten att koncentrera sådana mål till en enda medlemsstats domstolar, i enlighet med domsrättsreglerna i förordning 2016/1103, ligger i linje med principen om god rättskipning, eftersom det därigenom kan undvikas att talan väcks i flera medlemsstater beroende på var de aktuella fastigheterna är belägna.

55 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Av begäran om förhandsavgörande framgår att SQ och YR vid äktenskapets ingående avtalade om att all deras egendom skulle vara enskild och att de under äktenskapet gemensamt förvärvade den berörda fastigheten med samäganderätt. Efter det att äktenskapet hade upplösts genom äktenskapsskillnad väckte en av de tidigare makarna talan vid tjeckisk domstol och yrkade att samägandet av den berörda fastigheten skulle upplösas genom delning. Detta berörde enbart de tidigare makarna, eftersom inga andra personer ingick bland samägarna till fastigheten.

56 Ett fall som det nu angivna kännetecknas av att det aktuella förmögenhetsrättsliga förhållandet, det vill säga att de tidigare makarna är samägare till en fastighet, har uppkommit under ett äktenskap där all egendom är enskild. EU-domstolen finner att det i ett sådant fall ska anses föreligga ett direkt samband mellan nämnda förmögenhetsrättsliga förhållande och äktenskapet.

57 I detta avseende ska det påpekas att makar i allmänhet har flera egendomsordningar att välja på när de ska reglera förmögenhetsförhållandena mellan sig, vilka kan gå från fullständig egendomsgemenskap till fullständig egendomsskillnad mellan makarna. Detta framgår av punkt 45 i P. Schlossers rapport om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av konventionen (EGT C 59, 1979, s. 71). Såsom framgår av ovan i punkt 46 angiven rättspraxis omfattas sådana för äktenskap utformade egendomsordningar av begreppet makars förmögenhetsförhållanden. I förevarande fall framgår det – med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning – att den av makarna valda ordningen med egendomsskillnad definierade deras äktenskap i förmögenhetsrättsligt hänseende och att den fick till direkt följd att det vid förvärvet av den aktuella fastigheten uppkom ett rättsförhållande som samägare mellan dem.

58 Det som redovisats ovan i punkt 26 – det vill säga att det faktum att det finns ett avtal om att all makarnas egendom ska vara enskild i ett äktenskap där makarna förvärvat en fastighet med samäganderätt enligt tjeckisk rätt inte innebär att upplösningen av samägandet av fastigheten skiljer sig från andra former av upplösning av samägande enligt allmänna rättsregler – föranleder ingen annan bedömning. Denna omständighet saknar betydelse för att avgöra huruvida en talan om att samägandet ska upplösas genom delning, som den nu aktuella, omfattas av begreppet makars förmögenhetsförhållanden, i den mening som avses i förordning 2016/1103. Detta eftersom begreppet makars förmögenhetsförhållanden, såsom angetts i punkt 35 ovan, utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp vars räckvidd inte kan fastställas med hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar.

59 Inte heller den omständigheten att en sådan talan om upplösning av samägandet genom delning väcks efter äktenskapets upplösning utgör hinder mot att anse att det föreligger ett direkt samband mellan det aktuella förmögenhetsrättsliga förhållandet och äktenskapet. Såsom Europeiska kommissionen gjorde gällande vid den muntliga förhandlingen är det nämligen inte avgörande för frågan om tillämpligheten av förordning 2016/1103 vid vilken tidpunkt – före eller efter äktenskapets upplösning – som talan om upplösning av samägandet genom delning väcks.

60 Mot bakgrund av det ovan anförda – och utan att det finns skäl att i nu aktuellt mål pröva om den tolkning som gjorts i denna dom även är tillämplig i fall där inte bara makarna utan även en eller flera andra personer ingår bland samägarna – ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1.1 och 3.1 a i förordning 2016/1103 ska tolkas på så sätt att det ska anses vara fråga om ett mål som avser makars förmögenhetsförhållanden, i dessa bestämmelsers mening, när den ena maken inom ett äktenskap, där all egendom enligt ett äktenskapsförord är enskild och inom vilket makarna gemensamt har förvärvat en fastighet med samäganderätt, efter äktenskapets upplösning väcker talan om att samägandet av den aktuella fastigheten ska upplösas genom delning.

Rättegångskostnader

61 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 1.1 och 3.1 a i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden

ska tolkas på följande sätt:

Det ska anses vara fråga om ett mål som avser makars förmögenhetsförhållanden, i dessa bestämmelsers mening, när den ena maken inom ett äktenskap, där all egendom enligt ett äktenskapsförord är enskild och inom vilket makarna gemensamt har förvärvat en fastighet med samäganderätt, efter äktenskapets upplösning väcker talan om att samägandet av den aktuella fastigheten ska upplösas genom delning.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tjeckiska.

i Målet har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.