Domstolens dom (första avdelningen) den 5 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 5 november 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Betaltjänster på den inre marknaden – Direktiv (EU) 2015/2366 – Artikel 18.1 a – Betalningsinstituts rätt att tillhandahålla anknutna sidotjänster – Valutaväxlingstjänster – Terminskontrakt på valuta – Investeringstjänster och investeringsverksamhet – Finansiella instrument – Direktiv (EU) 2014/65 – Tillämpningsområde – Artikel 2.1 c – Delegerad förordning (EU) 2017/565 – Artikel 4 – Undantag ”
I mål C‑339/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av tribunal de l’entreprise francophone de Bryssel (Franskspråkiga företagsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 8 maj 2025, som inkom till domstolen den 17 maj 2025, i målet
Iulicris Recycling SRL
mot
Ibanfirst SA,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna S. Gervasoni, A. Kumin, I. Ziemele och M. Bošnjak (referent),
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Iulicris Recycling SRL, genom T.G. Derval och R. Jafferali, avocats,
– Ibanfirst SA, genom D. Blommaert, advocaat, A. Guillaume och L. Van Muylem, avocates,
– Belgiens regering, genom L. Jans, C. Pochet och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom L. Halajová, J. Očková och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom C. Auvret och B. Stromsky, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 19 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35), av artikel 2.1 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177 av den 18 december 2019 (EUT L 334, 2019, s. 155) (nedan kallat direktiv 2014/65) samt av artikel 4 och artikel 10.1 b i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 87, 2017, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan det rumänska bolaget Iulicris Recycling SRL och det belgiska bolaget Ibanfirst SA. Målet gäller huruvida de flexibla terminskontrakt på valuta som bolagen ingått ska anses ogiltiga.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning (EU) nr 648/2012
3 Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC‑derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 2012, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/834 av den 20 maj 2019 (EUT L 141, 2019, s. 42) (nedan kallad förordning 648/2004), har rubriken ”Definitioner” och lyder som följer:
”I denna förordning avses med
…
8) finansiell motpart :
a) ett värdepappersföretag som auktoriserats i enlighet med Europaparlamentets och [direktiv 2014/65],
b) ett kreditinstitut som auktoriserats i enlighet med [Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338)].
c) ett försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag som auktoriserats i enlighet med [Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 2009, s. 1)].
d) ett [företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag)] och, i förekommande fall, dess förvaltningsbolag, som auktoriserats i enlighet med [Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 2009, s. 32)], utom om det fondföretaget enbart inrättats för driften av en eller flera aktiesparplaner för anställda,
e) ett tjänstepensionsinstitut enligt definitionen i artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 [av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L 354, 2016, s. 37)].
f) en alternativ investeringsfond enligt definitionen i artikel 4.1 a i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 2011, s. 1)], som antingen är etablerad i [Europeiska] unionen eller som förvaltas av en förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som auktoriserats eller registrerats i enlighet med det direktivet, utom om den alternativa investeringsfonden enbart inrättats för driften av en eller flera aktiesparplaner för anställda eller om den alternativa investeringsfonden är ett specialföretag för värdepapperisering som avses i artikel 2.3 g i direktiv [2011/61] och, i tillämpliga fall, vars AIF-förvaltare är etablerad i unionen,
g) en värdepapperscentral som auktoriserats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 [om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 (EUT L 257, 2014, s. 1)].”
Direktiv 2014/65
4 I skälen 3 och 4 i direktiv 2014/65 anges följande:
”(3) Under senare tid har antalet aktiva investerare på de finansiella marknaderna ökat, och dessa erbjuds ett allt mer komplext och vittomfattande utbud av tjänster och instrument. Med hänsyn till denna utveckling bör unionens rättsliga ramar omfatta hela skalan av verksamheter som riktar sig till investerare. Det är därför nödvändigt att skapa den grad av harmonisering som krävs för att sörja för en hög nivå på skyddet av investerarna och för att på grundval av hemlandstillsyn ge värdepappersföretagen möjlighet att erbjuda tjänster inom hela unionen, som utgör en inre marknad. [Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 1993, s. 27; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 83] har därför ersatts med [Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 145)].
(4) Finanskrisen har blottställt svagheter när det gäller finansiella marknaders funktion och transparens. Utvecklingen av de finansiella marknaderna har blottlagt behovet av att stärka ramarna för regleringen av marknader för finansiella instrument, även då handeln på dessa marknader sker OTC (’over-the-counter’), i syfte att öka transparensen, ge investerare bättre skydd, förstärka förtroendet, ta itu med oreglerade områden och säkerställa att tillsynsmyndigheter får tillräckliga befogenheter så att de kan fullgöra sina uppgifter.”
5 I artikel 1 i direktiv 2014/65, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv ska tillämpas på värdepappersföretag, marknadsoperatörer och företag från tredjeland som tillhandahåller investeringstjänster genom etablering av en filial i unionen.
2. I detta direktiv fastställs krav angående
a) auktorisations- och driftsvillkor för värdepappersföretag,
…”
6 Artikel 2 i detta direktiv har rubriken ”Undantag”. I artikel 2.1 c anges följande:
”Detta direktiv ska inte tillämpas på
…
c) personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls”.
7 Artikel 4 i direktivet har rubriken ”Definitioner”. I artikel 4.1 led 1, 2 och 15 föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
1) värdepappersföretag: juridisk person vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredjepart och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter.
…
2) investeringstjänster och investeringsverksamhet: någon av de tjänster och de verksamheter som anges i avsnitt A i bilaga I i fråga om de instrument som anges i avsnitt C i bilaga I.
…
15) finansiellt instrument: sådana instrument som anges i avsnitt C bilaga I.”
8 Bilaga I till samma direktiv har rubriken ”Förteckningar över tjänster och verksamheter samt finansiella instrument”. I avsnitt C anges följande:
”Finansiella instrument
…
4. Optioner, futures, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, utsläppsrätter, eller andra derivatinstrument, finansiella index eller finansiella mått som kan avvecklas fysiskt eller kontant.
…”
Direktiv 2015/2366
9 Skäl 6 i direktiv 2015/2366 har följande lydelse:
”Det behövs nya regler för att åtgärda dessa luckor i lagstiftningen, samtidigt som den rättsliga klarheten ökas och en enhetlig tillämpning av regelverket i unionen säkras. Likvärdiga driftsvillkor bör garanteras för befintliga och nya aktörer på marknaden genom åtgärder som möjliggör för nya betalningsmetoder att nå ut till en större marknad och säkerställer en hög konsumentskyddsnivå vid användningen av dessa betaltjänster i unionen som helhet. Detta bör öka effektiviteten inom betalningssystemet som helhet och leda till mer valfrihet och insyn när det gäller betaltjänster, och samtidigt stärka konsumenternas förtroende för en harmoniserad betalningsmarknad.”
10 Artikel 1 i detta direktiv har rubriken ”Syfte”. Artikel 1.2 föreskriver följande:
”I detta direktiv fastställs även bestämmelser om
a) klara villkor och informationskrav för betaltjänster, och
b) betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.”
11 Artikel 18 i direktivet har rubriken ”Verksamhet”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Utöver tillhandahållande av betaltjänster ska betalningsinstitut ha rätt att utöva följande verksamhet:
a) Tillhandahållande av operativa och anknutna sidotjänster, exempelvis säkerställande av genomförandet av betalningstransaktioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter.
b) Drift av betalningssystem utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35.
c) Annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster, med hänsyn till tillämplig unionsrätt och nationell rätt.”
Delegerad förordning 2017/565
12 I skälen 7, 8 och 10 i delegerad förordning 2017/565 anges följande:
”(7) Genom direktiv [2014/65] upprättas ett allmänt regelverk för finansiella marknader i unionen, där förteckningen över finansiella instrument som omfattas anges i avsnitt C i bilaga I. Avsnitt C.4 i bilaga I till direktiv [2014/65] inbegriper finansiella instrument som hör samman med en valuta som följaktligen omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.
(8) För att säkerställa en enhetlig tillämpning av direktiv [2014/65] är det nödvändigt att förtydliga definitionerna i avsnitt C.4 i bilaga I till direktiv [2014/65] för andra derivatkontrakt som hör samman med valutor och att klargöra att spotkontrakt som hör samman med valutor inte är annat derivatkontrakt vid tillämpningen av avsnitt C.4 i bilaga I till direktiv [2014/65].
…
(10) Valutakontrakt kan också användas för att utföra betalning och sådana kontrakt bör inte betraktas som finansiella instrument, under förutsättning att de inte handlas på en handelsplats. Därför är det ändamålsenligt att som spotkontrakt betrakta dessa valutakontrakt som används för att utföra betalningar för finansiella instrument där avvecklingsperioden för kontrakten är längre än två handelsdagar och kortare än fem handelsdagar. Det är också ändamålsenligt att betrakta dessa valutakontrakt som har ingåtts som betalningsmedel för att uppnå säkerhet om nivån på betalningarna för varor, tjänster och reala investeringar. Detta kommer att resultera i att man från definitionen av finansiella instrument utesluter valutakontrakt som ingåtts av icke-finansiella företag som tar emot betalningar i utländsk valuta för export av identifierbara varor och tjänster och icke-finansiella företag som betalar i utländsk valuta för att importera specifika varor och tjänster.”
13 Artikel 4 i denna delegerade förordning har rubriken ”Tillhandahållande av investeringstjänst på tillfällig grund (Artikel 2.1 i direktiv [2014/65])” och lyder som följer:
”Vid tillämpning av undantaget i artikel 2.1 c i direktiv [2014/65], ska en investeringstjänst anses erbjuden på tillfällig grund under utövandet av en yrkesmässig verksamhet om följande villkor är uppfyllda:
a) En nära och verklig anknytning finns mellan yrkesverksamheten och tillhandahållandet av investeringstjänsten till samma kund, så att investeringstjänsten kan betraktas som komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten,
b) tillhandahållandet av investeringstjänster till kunderna till den huvudsakliga yrkesverksamheten syftar inte till att utgöra en systematisk inkomstkälla för den person som tillhandahåller yrkesverksamheten, och
c) personen som tillhandahåller yrkesverksamheten marknadsför inte eller främjar inte på annat sätt sin förmåga att tillhandahålla investeringstjänster, utom när dessa anges för kunder som ett komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten.”
14 I artikel 10 i samma delegerade förordning, med rubriken ”Egenskaper hos andra derivatkontrakt som avser valutor”, föreskrivs följande:
”1. Vid tillämpning av avsnitt C.4 i bilaga I till direktiv [2014/65], ska andra derivatkontrakt som avser en valuta inte vara ett finansiellt instrument om kontraktet är ett av följande:
a) Ett avistakontrakt i den mening som avses i punkt 2 i denna artikel
b) Ett betalningsmedel som
i) måste avvecklas fysiskt på annat sätt än genom fallissemang eller någon annan uppsägningshändelse,
ii) ingås av minst en person som inte är en finansiell motpart i den mening som avses i artikel 2.8 i [förordning nr 648/2012],
iii) det ingås avtal om i syfte att underlätta betalning för identifierbara varor, tjänster eller direktinvestering, eller
iv) inte handlas på en handelsplats.
2. Vid tillämpningen av punkt 1 ska ett avistakontrakt vara ett kontrakt för växling av en valuta mot en annan valuta på de villkor som anger att leverans planeras att ske under den längre av följande perioder:
a) 2 handelsdagar för varje par av de viktiga valutor som anges i punkt 3.
b) För varje par av valutor där minst en valuta inte är en viktig valuta, den längre perioden av antingen 2 handelsdagar eller den period som på marknaden är allmänt accepterad för det valutaparet som den normala leveransperioden.
c) Om kontraktet för växlingen av de valutorna används i det huvudsakliga syftet att sälja eller köpa ett överlåtbart värdepapper eller en fondföretagsandel, den kortare perioden av antingen den period som på marknaden är allmänt accepterad för avveckling av det överlåtbara värdepapperet eller en fondföretagsandel som den normala leveransperioden eller 5 handelsdagar.
Ett kontrakt ska dock inte anses utgöra ett avistakontrakt ifall det, oberoende av de uttryckliga kontraktsvillkoren, föreligger en överenskommelse mellan avtalsparterna om att valutaleveransen ska senareläggas och inte genomföras under den period som anges i punkt 1.”
Belgisk rätt
15 Punkt 4 i den förteckning som anges i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2014/65 införlivades med belgisk rätt genom artikel 2.1 d i loi du 2 août 2002 relative à la surveillance du secteur financier et aux services financiers (lag av den 2 augusti 2002 om tillsyn över finanssektorn och om finansiella tjänster) ( Moniteur belge av den 4 september 2002, s. 39121) (nedan kallad finanslagen).
16 Genom artikel 4.1 i loi du 25 octobre 2016 relative à l’accès à l’activité de prestation de services d’investissement et au statut et au contrôle des sociétés de gestion de portefeuille et de conseil en investissement (lag av den 25 oktober 2016 om tillträde till verksamhet som innebär att tillhandahålla investeringstjänster samt om portföljförvaltningsbolags och investeringsrådgivningsbolags ställning och tillsyn av dessa) ( Moniteur belge av den 18 november 2016, s. 76915) införlivades artikel 2.1 c i direktiv 2014/65 med belgisk rätt.
17 Genom artikel 43.1 i loi du 11 mars 2018 relative au statut et au contrôle des établissements de paiement et des établissements de monnaie électronique, à l’accès à l’activité de prestataire de services de paiement, et à l’activité d’émission de monnaie électronique, et à l’accès aux systèmes de paiement (lag av den 11 mars 2018 om ställning för och tillsyn av betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar, om tillträde till verksamhet som bedrivs av betaltjänstleverantörer och till verksamhet som bedrivs av utgivare av elektroniska pengar samt om tillträde till betalningssystem ( Moniteur belge av den 26 mars 2018, s. 29444) införlivades artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366 med belgisk rätt.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
18 Iulicris Recycling är ett återvinningsbolag.
19 Ibanfirst är ett bolag som auktoriserats såsom betalningsinstitut av Banque nationale de Belgique (Belgiens centralbank).
20 Iulicris Recycling fullgör ett stort antal betalningsåtaganden i rumänska leu (RON) medan priset på de varor bolaget regelbundet säljer till sina kunder, det vill säga återvunnet metallskrot, uttrycks i amerikanska dollar (USD). Iulicris Recycling har i det nationella målet uppgett att bolaget försökt minska sin valutarisk på grund av variationerna i växelkursen mellan rumänska leu och amerikanska dollar.
21 Genom ett avtal som ingicks den 1 juli 2021 öppnade Iulicris Recycling ett bankkonto hos Ibanfirst. Härigenom tecknade sig Iulicris för vissa tjänster, såsom öppnande av ett flervalutakonto, mottagande och utfärdande av Sepa-betalningar (betalningar inom Gemensamma eurobetalningsområdet) och tillgång till Ibanfirsts plattform.
22 Den 17, 28 och 30 september 2021 ingick Iulicris Recycling och Ibanfirst tre flexibla terminskontrakt (nedan kallade de aktuella kontrakten). I respektive kontrakt fastställdes växelkursen mellan amerikanska dollar och rumänska leu till 4,20 för belopp upp till 3 000 000 USD, därefter till 4,22 för belopp upp till 3 000 000 USD och slutligen till 4,25 för belopp upp till 4 000 000 USD.
23 Från och med mars 2022 skickade Ibanfirst ett antal krav på kompletterande säkerhet ( margin calls ) till Iulicris Recycling som sedan ombesörjde olika betalningar till Ibanfirst. Mellan den 9 mars 2022 och den 7 oktober 2022 betalade Iulicris Recycling 894 724 USD respektive 1 498 000 USD i marginalsäkerheter till Ibanfirst.
24 Den 26 oktober 2022 begärde Iulicris Recycling att de aktuella kontrakten skulle förlängas med ytterligare ett år. Ibanfirst uppgav att bolaget endast var villigt att förlänga de kontrakten med en månad och då under förutsättningen att nya marginalsäkerheter betalades och att en finansiell säkerhet ställdes. Iulicris Recycling vägrade att uppfylla dessa krav och påminde Ibanfirst om de marginalsäkerhetsbelopp som redan hade erlagts och begärde återigen att terminskontrakten skulle förlängas med ett år.
25 Den 21 november 2022 underrättade Ibanfirst Iulicris Recycling om att de flexibla terminskontrakten hade löpt ut och anmodade Iulicris att leverera de överenskomna valutorna. Ibanfirst påpekade även att om betalning inte erlades skulle bolaget, i enlighet med sina allmänna villkor, sälja Iulicris Recyclings positioner till marknadspris.
26 Den 28 februari 2023 underrättade Iulicris Recycling, genom skrivelse från sina ombud, Ibanfirst om att de flexibla terminskontrakten hade marknadsförts i strid med grunderna för rättsordningen och att de därför var ogiltiga. I samma skrivelse krävde Iulicris Recycling även att Ibanfirst skulle återbetala de marginalsäkerhetsbelopp som Iulicris hade erlagt.
27 Efter ett antal fruktlösa skrivelser väckte Iulicris Recycling talan mot Ibanfirst vid tribunal de l’entreprise francophone de Bruxelles (franskspråkiga företagsdomstolen i Bryssel, Belgien), som är hänskjutande domstol. Bolaget yrkade bland annat att det skulle fastställas att kontrakten var ogiltiga och att Ibanfirst skulle förpliktas att återbetala de belopp som erlagts enligt dessa kontrakt.
28 Till stöd för sina yrkande har Iulicris Recycling gjort gällande att Ibanfirst åsidosatt det regelverk som bolaget var skyldigt att följa. Iulicris Recycling anser för det första att de aktuella kontrakten utgjorde finansiella instrument i den mening som avses i artikel 2.1 d i finanslagen. För det andra omfattas dessa kontrakt inte av de undantag som föreskrivs i artikel 10.1 a och 10.1 b i delegerad förordning 2017/565. Genom att distribuera dessa kontrakt tillhandahöll Ibanfirst, för det tredje, en reglerad investeringstjänst, och detta som en huvudverksamhet och inte som en sidotjänst. För det fjärde har Ibanfirst åsidosatt de regler som är tillämpliga på tillhandahållande av dessa kontrakt. För det femte ska det villkor gällande tillhandahållande av sidotjänster som föreskrivs i artikel 18 i direktiv 2015/2366 tolkas mot bakgrund av artikel 2.1 c i direktiv 2014/65.
29 Ibanfirst däremot har inför den hänskjutande domstolen anfört att bolaget hade tillstånd att tillhandahålla de aktuella kontrakten enligt det regelverk som bolaget omfattas av i egenskap av betalningsinstitut. De tjänster som är kopplade till dessa kontrakt utgör visst sidotjänster i förhållande till de betaltjänster som bolaget erbjuder Iulicris Recycling och bolaget har erhållit auktorisation härför av Belgiens centralbank.
30 Enligt Ibanfirst är det helt olika regelverk som är tillämpliga på betaltjänster respektive investeringstjänster. Den auktorisation som särskilt föreskrivs för betalningsinstitut och som Ibanfirst innehar ska därför inte bedömas mot bakgrund av de bestämmelser som är tillämpliga på investeringstjänster. Frågan huruvida en tjänst utgör en sidotjänst i förhållande till en betaltjänst ska vidare inte bedömas utifrån definitionen av den ”tillfälliga karaktär” som föreskrivs för investeringstjänster.
31 I andra hand har Ibanfirst framhållit att bolaget kunde tillhandahålla de aktuella kontrakten även enligt de definitioner som är tillämpliga på investeringstjänster, eftersom de tjänster som var kopplade till dessa kontrakt inte utgjorde vare sig investeringstjänster eller sidotjänster till dessa. De tjänster som är kopplade till kontrakten utförs vidare inte på ”finansiella instrument” och omfattas i vilket fall som helst av det undantag som föreskrivs i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565. Ibanfirst har även gjort gällande att tjänster som är kopplade till de nämnda kontrakten utgör sidotjänster enligt direktiv 2014/65 och delegerad förordning 2017/565.
32 Den hänskjutande domstolen anser att utgången i det mål som den ska pröva beror på huruvida betalningsinstitut som regelbundet och affärsmässigt önskar erbjuda valutaderivat inom ramen för en sidotjänst avseende valutaväxling måste försäkra sig om att dessa instrument omfattas av ett av de två undantag som föreskrivs i artikel 10.1 i delegerad förordning 2017/565 och således inte utgör finansiella instrument i den mening som avses i direktiv 2014/65.
33 Mot denna bakgrund beslutade tribunal de l’entreprise francophone de Bruxelles (Franskspråkiga företagsdomstolen i Bryssel, Belgien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 18.1 a i [direktiv 2015/2366] tolkas så, att terminskontrakt på valuta, för att betraktas som anknutna sidotjänster som betalningsinstituten har rätt att utföra, måste
a) uppfylla villkoren för det undantag som föreskrivs i artikel 10.1 b (undantaget för betalningsmedel) i [delegerad förordning 2017/565]?
b) tillhandahållas tillfälligt i den mening som avses i artikel 2.1 c i [direktiv 2014/65] och därmed uppfylla villkoren i artikel 4 i [delegerad förordning 2017/565]?”
Prövning av tolkningsfrågan
Huruvida tolkningsfrågan, led a, kan tas upp till prövning
34 Ibanfirst har anfört i sitt skriftliga yttrande att tolkningsfrågans led a inte kan upptas till prövning då detta varken är nödvändigt eller relevant för utgången i det mål som den hänskjutande domstolen ska pröva.
35 Detta led av tolkningsfrågan skulle enligt Ibanfirst endast vara relevant om den hänskjutande domstolen först skulle ha fastställt att de aktuella kontrakten utgör valutaderivatkontrakt i den mening som avses i direktiv 2014/65 och i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2014/65. Nämnda kontrakt omfattas emellertid inte av dessa bestämmelsers tillämpningsområde. Det saknas därför anledning att fastställa om villkoren i dessa bestämmelser ska vara uppfyllda för att de tjänster i form av valutaväxlingsterminer som erbjudas av betalningsinstitut ska kunna betraktas som ”anknutna sidotjänster som betalningsinstituten har rätt att utföra” enligt artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366. Om dessa kontrakt inte utgör sådana ”derivatkontrakt som avser en valuta” som avses i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565, är det otvivelaktigt så att denna bestämmelse inte ska tillämpas.
36 Den belgiska regeringen ställer sig i sitt skriftliga yttrande undrande till den hänskjutande domstolens intresse av att ställa tolkningsfrågans led a, men har inte uttryckligen bestritt att denna del av frågan kan tas upp till prövning. Nämnda regering anser sig nämligen endast behöva ta ställning till tolkningsfrågans led b.
37 Den belgiska regeringen har med hänvisning till skälen 7, 8 och 10 i direktiv 2014/65 anfört att eftersom artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565, under vissa förutsättningar, utesluter att derivatkontrakt som avser valutor kvalificeras som finansiella instrument, är det inte relevant att pröva om det kontrollsystem som fastställs i direktiv 2014/65 är tillämpligt.
38 Det följer av fast rättspraxis att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 november 2025, Inteligo Media, C‑654/23, EU:C:2025:871 punkt 71 och där angiven rättspraxis).
39 Det är visserligen riktigt att den nationella domstolen inte uttryckligen frågar EU-domstolen om hur kontrakt såsom de nu aktuella ska kvalificeras rent rättsligt. En sådan fråga uppkommer emellertid inledningsvis, eftersom artikel 10.1 b i den delegerade förordningen 2017/565 hänvisar till ”andra derivatkontrakt som avser en valuta”. Det framstår emellertid inte som uteslutet att kvalificera de kontrakt som är aktuella i det nationella målet på detta sätt, med hänsyn till kontraktens egenskaper. EU-domstolen anser därför att frågan har ett nära samband med tvisteföremålet i det mål som den hänskjutande domstolen ska pröva, det vill säga frågan om räckvidden av artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366 för att fastställa om denna bestämmelse tillåter att ett betalningsinstitut erbjuder sådana kontrakt såsom de här aktuella. Denna fråga hänger i sin tur samman med påståendet att kontrakten är ogiltiga.
40 Tolkningsfrågans led a kan följaktligen tas upp till prövning, varför den ska prövas i sak.
Prövning i sak
41 Den hänskjutande domstolen har ställt en enda fråga, uppdelad i två led som ska prövas tillsammans. Genom sin fråga önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366 ska tolkas så, att betalningsinstitut som innehar auktorisation i egenskap av betaltjänstleverantörer enligt detta direktiv endast har rätt att tillhandahålla terminskontrakt på valuta såsom anknutna sidotjänster till tillhandahållandet av betaltjänster, under förutsättning att dessa sidotjänster – när de utgör investeringstjänster i den mening som avses i artikel 4.1 led 2 i direktiv 2014/65 och det är fråga om ett finansiellt instrument i avsnitt C.4 i bilaga I till detta direktiv, såsom detta preciseras i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565 – uppfyller villkoren i artikel 2.1 c i nämnda direktiv, såsom dessa preciseras i artikel 4 i den delegerade förordningen.
42 Domstolen påpekar inledningsvis att frågan huruvida bestämmelserna i direktiv 2014/65 eventuellt är relevanta endast uppstår för det fall att artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366 inte skulle utgöra en tillräcklig rättslig grund för att en betaltjänstleverantör ska kunna tillhandahålla terminskontrakt på valuta med fast löptid.
43 Den nyss nämnda bestämmelsen reglerar de verksamheter som betalningsinstitut har rätt att bedriva, utöver att tillhandahålla betaltjänster. Enligt denna bestämmelse har betalningsinstitut, utöver tillhandahållande av betaltjänster, även rätt att ”[tillhandahålla] operativa och anknutna sidotjänster, exempelvis … valutaväxlingstjänster …”.
44 Enligt fasta rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse dess lydelse beaktas, det sammanhang i vilket den förekommer och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91).
45 Enligt den gängse betydelsen av ”valutaväxlingstjänster” består en sådan tjänst av åtminstone en växlingstransaktion mellan olika valutor. Det är viktigt att understryka att lydelsen i artikel 18.1 i direktiv 2015/2366 inte uttryckligen preciserar om de avsedda transaktionerna endast är de som består i att växla olika valutor med användning av den växlingskurs som är aktuell på transaktionsdagen eller om även de kontrakt avses som fastställer en växlingskurs som ska tillämpas vid ett senare tillfälle.
46 Vad gäller uttrycket ”anknutna sidotjänster” så uppställs i artikel 18.1 i direktiv 2015/2366 inga andra specifika villkor än att dessa ska ha anknytning till och utgöra en sidotjänst till den erbjudna operativa betaltjänsten.
47 I avsaknad av en definition i direktiv 2015/2366 ska uttrycket förstås så, att valutaväxlingstjänsten endast kan erbjudas i nära samband med de betaltjänster som tillhandahålls av betaltjänstleverantören för en användares räkning. Tillhandahållande av nämnda betaltjänster ska vidare utgöra leverantörens huvudverksamhet.
48 Artikel 18.1 i direktiv 2015/2366 hänvisar inte uttryckligen, vilket Europeiska kommissionen påpekat i sitt skriftliga yttrande, till någon annan lagstiftningsakt i syfte att fastställa bestämmelsens innehåll. Dessutom ger det rättsliga sammanhang i vilket detta direktiv ingår inga konkreta anvisningar om vilken räckvidd begreppet ”anknutna sidotjänster” ska ges.
49 Vad beträffar de syften som direktivet eftersträvar påpekar domstolen följande. Enligt artikel 1.2 fastställs bestämmelser om krav på ”klara villkor och informationskrav för betaltjänster” samt om ”betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet”.
50 Det följer vidare av skäl 6 i direktiv 2015/2366 att direktivet syftar till att införa nya regler som ökar den rättsliga klarheten och säkrar en enhetlig tillämpning av regelverket i fråga om betaltjänster i hela unionen. Av samma skäl framgår även att ”[l]ikvärdiga driftsvillkor bör garanteras för … aktörer på marknaden genom åtgärder som möjliggör för nya betalningsmetoder att nå ut till en större marknad och säkerställer en hög konsumentskyddsnivå vid användningen av dessa betaltjänster i unionen som helhet. Detta bör öka effektiviteten inom betalningssystemet som helhet och leda till mer valfrihet och insyn när det gäller betaltjänster, och samtidigt stärka konsumenternas förtroende för en harmoniserad betalningsmarknad.”
51 Av föregående punkter framgår således att direktiv 2015/2366 syftar till att införa klara och enhetliga regler för att öka effektiviteten inom betalningssystemet och följaktligen underlätta betaltjänstleverantörernas verksamhet.
52 Mot bakgrund av bland annat detta syfte finner domstolen att tillämpningsområdet för artikel 18.1 i direktiv 2015/2366 kan omfatta både transaktioner som består i att växla olika valutor med användning av den växlingskurs som är aktuell på transaktionsdagen, och kontrakt som fastställer den växlingskurs som ska tillämpas vid ett senare tillfälle.
53 Det finns emellertid inga uppgifter i detta direktiv som tyder på att direktivet på ett uttömmande och exklusivt sätt ska reglera ett betalningsinstituts tillhandahållande av sådana tjänster, med uteslutande av regleringar i andra unionsrättsakter, för det fall dessa tjänster – när de erbjuds som en sidotjänst – kan omfattas av det materiella tillämpningsområdet för andra unionsrättsakter, i förevarande fall direktiv 2014/65.
54 En dylik tolkning skulle leda till att syftet med direktiv 2015/2366 ges företräde framför syftet med direktiv 2014/65 enbart av den anledningen att ett finansiellt instrument erbjuds såsom en anknuten sidotjänst till en betaltjänst. Enbart målsättningen att underlätta tillhandahållandet av betaltjänster kan inte i sig leda till ett sådant resultat.
55 Vad gäller direktiv 2014/65 erinrar domstolen om att det följer av artikel 1.2 att direktivet fastställer krav angående auktorisations- och driftsvillkor för värdepappersföretag,
56 Enligt skäl 3 och 4 syftar ovannämnda direktiv till att sörja för en hög nivå på skyddet av investerarna mot bakgrund av det vittomfattande utbud av tjänster och instrument som de erbjuds och som är ”allt mer komplext”. Det syftar vidare till att öka transparensen bland de transaktioner som genomförs på de finansiella marknaderna.
57 För att direktiv 2014/65 ska äga tillämpning krävs att det föreligger en viss typ av tjänst, nämligen ”investeringstjänster och investeringsverksamhet”. I artikel 4.1 led 2 definieras dessa som någon av de tjänster och de verksamheter som anges i avsnitt A i bilaga I till nämnda direktiv i fråga om de finansiella instrument som anges i avsnitt C i bilaga I.
58 Härav följer att frågan om relationen mellan direktiv 2014/65 och direktiv 2015/2366 endast uppkommer om de sidotjänster som är aktuella avser ett finansiellt instrument i den mening som avses i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2014/65, vilket generaladvokaten påpekade i punkterna 41–51 i sitt förslag till avgörande.
59 I denna förteckning anges i led 4 i detta avsnitt ”futures” och ”derivatkontrakt som avser … valutor”. Direktiv 2014/65 innehåller inte heller någon definition av ”futures” eller mer allmänt av ”derivatkontrakt”.
60 Enligt domstolens praxis ska uttrycket ”terminskontrakt” tolkas enligt dess sedvanliga betydelse inom finansrätten. Ett terminskontrakt är en typ av derivatkontrakt genom vilket två parter förbinder sig att vid en framtida tidpunkt köpa respektive sälja en så kallad ”underliggande” tillgång till ett pris som fastställs vid avtalets ingående (dom av den 3 december 2015, Banif Plus Bank, C‑312/14, EU:C:2015:794, punkt 69). En sådan definition har tillämpats i samband med tolkningen av direktiv 2004/39, det vill säga det direktiv som upphävdes genom direktiv 2014/65, med hänsyn till likheten i formuleringen i förteckningarna över finansiella instrument i dessa båda direktiv. Domstolen finner därför att denna rättspraxis ska anses vara tillämplig vid tolkningen av förteckningen i bilaga I till det sistnämnda direktivet. När det gäller terminskontrakt på valuta, så är den ”underliggande” tillgången enligt denna definition en valuta.
61 Av de uppgifter som domstolen har tillgång till framgår att i de aktuella kontrakten – som för övrigt benämns ”flexibla terminskontrakt” – fastställdes växlingskursen mellan amerikanska dollar och rumänska leu i samband med att kontrakten ingicks. Såsom framgår av definitionen av ”terminskontrakt” i föregående punkt är fastställande av en valutakurs genom villkor i ett avtal en typisk egenskap hos derivatkontrakt som avser valutor.
62 Det är dock viktigt att påpeka att bestämmelserna i direktiv 2014/65 inte är tillämpliga när de aktuella kontrakten inte ska kvalificeras som ”finansiella instrument” enligt en bestämmelse i lagstiftning. Så är fallet när villkoren i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565 är uppfyllda.
63 Den bestämmelsen är tillämplig om samtliga fyra föreskrivna villkor är uppfyllda, det vill säga om det aktuella kontraktet är ett betalningsmedel som i) måste avvecklas fysiskt på annat sätt än genom fallissemang eller någon annan uppsägningshändelse, ii) ingås av minst en person som inte är en finansiell motpart i den mening som avses i artikel 2.8 i förordning nr 648/2012, iii) ingås i syfte att underlätta betalning för identifierbara varor, tjänster eller direktinvestering, och iv) inte handlas på en handelsplats.
64 Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande finns det anledning att understryka att villkoren i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565, på grund av att de ska vara uppfyllda samtidigt, åsyftar en särskild typ av derivatkontrakt som avser valutor. Det kan emellertid inte uteslutas att artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565 är tillämplig i förevarande fall, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Om så vore fallet skulle direktiv 2014/65, såsom framgår av punkt 57 ovan, inte vara tillämpligt, vilket innebär att frågan huruvida de tjänster som är aktuella i förevarande mål utgör anknutna sidotjänster till tillhandahållandet av betaltjänster och, följaktligen, uppfyller kraven i artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366 ska bedömas oberoende av bestämmelserna i direktiv 2014/65.
65 Med förbehåll för de kontroller som anges i föregående punkt, vilka det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, kan flexibla terminskontrakt på valuta följaktligen i princip utgöra finansiella instrument i den mening som avses i direktiv 2014/65. Av detta följer att sådana kontrakt kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/65 i den mån de, i enlighet med direktivets artikel 1.1 och artikel 4.1 led 2, erbjuds inom ramen för en investeringstjänst och tjänsteleverantören kan kvalificeras som ett ”värdepappersföretag”, i den mån leverantören erbjuder sådana kontrakt inom ramen för sin regelmässiga verksamhet eller rörelse.
66 Enligt artikel 2.1 c i direktiv 2014/65 omfattar emellertid direktivets tillämpningsområde inte personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls (se, såvitt gäller direktiv 2004/39, dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl., C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 61).
67 Uttrycket ”investeringstjänst … på tillfällig grund” har preciserats i artikel 4 i delegerad förordning 2017/565, vari tre villkor föreskrivs. Enligt denna bestämmelse krävs, för det första, att det finns en nära och verklig anknytning finns mellan yrkesverksamheten och tillhandahållandet av investeringstjänsten till samma kund, så att investeringstjänsten kan betraktas som komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten. För det andra preciseras att tillhandahållandet av investeringstjänster till kunderna till den huvudsakliga yrkesverksamheten inte ska syfta till att utgöra en systematisk inkomstkälla för den person som utövar yrkesverksamheten, och för det tredje att personen som tillhandahåller yrkesverksamheten inte marknadsför eller på annat sätt främjar sin förmåga att tillhandahålla investeringstjänster, utom när dessa anges för kunder som ett komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten.
68 Ett betalningsinstituts yrkesverksamhet består i förevarande fall i att tillhandahålla betaltjänster. I den mån ett sådant institut erbjuder terminskontrakt på valuta ska dessa kontrakt anses erbjudas som en sidotjänst, då de tillhandahålls för att minska växlingsrisken i samband med att betalningstransaktioner genomförs. Verksamheten är underställd vissa unionsrättsliga regler, nämligen dem som föreskrivs i direktiv 2015/2366 (se, analogt, dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl., C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 62).
69 Det ankommer härvid på den hänskjutande domstolen, som är den enda som förfogar över relevanta uppgifter, att pröva om villkoren i punkterna 66 och 67 ovan är uppfyllda.
70 Tolkningen i punkt 68 ovan finner stöd i syftet att öka den rättsliga klarheten som återfinns bland målsättningarna med direktiv 2015/2366, vilket följer av punkt 50 ovan. I avsaknad av närmare bestämmelser i lagstiftningen om omfattningen av de valutaväxlingstjänster som kan erbjudas enligt artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366, måste prövningen av huruvida de villkor som beskrivs i punkterna 66 och 67 ovan är uppfyllda göras inte enbart utifrån nödvändigheten att beakta syftena med direktiv 2015/2366 och direktiv 2014/65, utan den ska även syfta till att säkerställa rättslig klarhet vid fastställandet av de tjänster som betaltjänstleverantörerna kan erbjuda.
71 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras på följande sätt. Artikel 18.1 a i direktiv 2015/2366 ska tolkas så, att betalningsinstitut som innehar auktorisation i egenskap av betaltjänstleverantörer enligt detta direktiv har rätt att tillhandahålla terminskontrakt på valuta såsom anknutna sidotjänster till tillhandahållandet av betaltjänster. När sidotjänsterna utgör investeringstjänster, i den mening som avses i artikel 4.1 led 2 i direktiv 2014/65, och det är fråga om ett finansiellt instrument i avsnitt C.4 i bilaga I till detta direktiv, såsom detta preciseras i artikel 10.1 b i delegerad förordning 2017/565, måste de uppfylla villkoren i artikel 2.1 c i nämnda direktiv, såsom dessa preciseras i artikel 4 i den delegerade förordningen.
Rättegångskostnader
72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 18.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG
ska tolkas på följande sätt:
Betalningsinstitut som innehar auktorisation i egenskap av betaltjänstleverantörer enligt direktiv 2015/2366 har rätt att tillhandahålla terminskontrakt på valuta såsom anknutna sidotjänster till tillhandahållandet av betaltjänster. När sidotjänsterna utgör investeringstjänster, i den mening som avses i artikel 4.1 led 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177 av den 18 december 2019, och det är fråga om ett finansiellt instrument i avsnitt C.4 i bilaga I till direktiv 2014/65, såsom detta preciseras i artikel 10.1 b i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet, måste de uppfylla villkoren i artikel 2.1 c i nämnda direktiv, såsom dessa preciseras i artikel 4 i den delegerade förordningen.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: franska.