Domstolens dom (tionde avdelningen) den 22 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)

den 22 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78/EG – Artikel 1 – Förbud mot diskriminering på grund av ålder – Automatisk pensionering av diplomatiska tjänstemän som har fyllt 65 år och fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring – Artikel 6 – Berättigade mål som motiverar särbehandling på grund av ålder ”

I mål C‑359/25 [Delevris]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) genom beslut av den 8 maj 2025, som inkom till domstolen den 27 maj 2025, i målet

IS

mot

Ypourgos Esoterikon,

meddelar

DOMSTOLEN (tionde avdelningen)

sammansatt av B. Smulders, avdelningsordföranden, M.L. Arastey Sahún (referent), ordföranden på femte avdelningen, tillika tillförordnad domare på tionde avdelningen, samt domaren J. Passer,

generaladvokat: A. Biondi,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– IS, genom E. Kalafatis, dikigoros,

– Greklands regering, genom A. Magrippi, O. Patsopoulou och M. Tassopoulou, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Konstantinidis och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan IS, en före detta diplomatisk tjänsteman vid Ypourgeio Exoterikon (utrikesministeriet, Grekland), och Ypourgos Exoterikon (utrikesministern) angående en begäran om ogiltigförklaring av ett presidentdekret på grundval av vilket IS automatiskt pensionerades.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 Skäl 14 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

”Detta direktiv påverkar inte de nationella bestämmelserna om pensionsålder.”

4 I artikel 1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

5 I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1. I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2. Enligt punkt 1 skall

a) direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b) indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss … ålder … jämfört med andra personer, om inte

i) bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga

…”

6 Artikel 3.1 i samma direktiv har följande lydelse:

”Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

c) Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.

…”

7 I artikel 6.1 i direktiv 2000/78 anges följande:

”Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

I sådan särbehandling kan i synnerhet följande inbegripas:

a) Införande av särskilda villkor för tillträde till anställning och till yrkesutbildning, anställnings- och arbetsvillkor, inbegripet villkor för avskedande och löner, för ungdomar och äldre arbetstagare samt underhållsskyldiga personer i syfte att främja deras anställbarhet eller att skydda dem.

b) Fastställande av minimivillkor avseende ålder, yrkeserfarenhet eller anställningstid för tillträde till anställningen eller för vissa förmåner förknippade med anställningen.

c) Fastställande av en högsta åldersgräns för rekrytering, grundat på den utbildning som krävs för tjänsten i fråga eller på att det krävs en rimligt lång anställningsperiod innan personen i fråga skall pensioneras.”

Grekisk rätt

8 I artikel 16.6 i Greklands konstitution föreskrivs följande:

”Åldersgränsen för universitetslärare fastställs i lag. Fram till dess att denna lag offentliggörs ska tjänstgörande universitetslärare lämna sin tjänst vid utgången av det läsår då de fyller sextiosju år.”

9 I artikel 88.5 i Greklands konstitution föreskrivs följande:

”Domare i samma lönegrad som rådgivare eller biträdande åklagare vid [Efeteio (Appellationsdomstolen, Grekland)] samt alla domare i motsvarande lönegrad måste lämna sin tjänst så snart de fyller sextiofem år. Alla domare i en högre lönegrad än dem som anges ovan, liksom domare i motsvarande lönegrad, måste lämna sin tjänst så snart de fyller sextiosju år. …”

10 I artikel 98.1 och 98.3 i Nomos 3566/2007 – Kyrosi os Kodika tou ”Organismou tou Ypourgeiou Exoterikon” (lag 3566/2007 om utrikesministeriets interna arbetsordning) (FEK A’ 117), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag 3566/2007), föreskrevs följande:

”1. Diplomatiska tjänstemän som har fyllt 65 år ska lämna sin tjänst efter trettiofem (35) års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring. Tjänstemän inom denna kategori som vid 65 års ålder inte har fullgjort trettiofem (35) år tjänstgöring inom denna kategori ska kvarstå i sin tjänst fram till dess att de har fullgjort trettiofem (35) år, men inte längre än till sextiosju (67) års ålder. …

…

3. Genom dekret som utfärdas på förslag av utrikesministeriet kan tjänstgöringstiden för diplomatiska tjänstemän med ställning som ambassadörer, på grund av särskilda krav som följer av tjänsten, förlängas med högst två (2) år efter det att de har fullgjort trettiofem (35) års offentlig tjänstgöring, men inte under några omständigheter efter 67 års ålder.”

11 Enligt artikel 155.1 och 155.2 i Nomos 3528/2007 – Kyrosi tou Kodika Katastasis Dimosion Politikon Dioikitikon Ypallilon kai Ypallilon N.P.D.D (lag 3528/2007 om tjänsteföreskrifterna för tjänstemän inom den offentliga förvaltningen och anställda vid offentligrättsliga organ) (FΕΚ Α’ 26), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, ska statstjänstemän och tjänstemän som arbetar vid offentligrättsliga organ lämna sin tjänst när de fyller 67 år.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

12 IS är en före detta diplomatisk tjänsteman vid utrikesministeriet.

13 Genom ett presidentdekret som utfärdats i enlighet med artikel 98.1 i lag 3566/2007 upphörde IS anställningsförhållande med verkan från och med den 31 december 2017, eftersom det i denna bestämmelse föreskrevs att diplomatiska tjänstemän som hade fyllt 65 år och fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring måste lämna sin tjänst. Som skäl angavs att han, vid denna tidpunkt, hade fyllt 65 år och fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring.

14 IS väckte talan om ogiltigförklaring av presidentdekretet vid Dioikitiko Efeteio Athinon (Förvaltningsdomstolen i andra instans i Aten, Grekland).

15 Till stöd för sin talan åberopade IS två grunder. Den första grunden avsåg tillämpningen av en felaktig rättslig grund vid antagandet av nämnda presidentdekret. Den andra grunden avsåg ett åsidosättande, genom nämnda artikel 98.1, av förbudet mot diskriminering på grund av ålder enligt direktiv 2000/78.

16 Talan ogillades genom dom från nämnda domstol, eftersom denna domstol ansåg att nämnda artikel 98.1 var förenlig med direktiv 2000/78.

17 Den 7 maj 2021 överklagade IS denna dom till Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland), som är hänskjutande domstol i målet.

18 IS har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder.

19 Talan ogillades av den hänskjutande domstolen såvitt avsåg den första grunden, enligt vilken Dioikitiko Efeteio Athinon (Förvaltningsdomstolen i andra instans i Aten) felaktigt hade underkänt grunden avseende tillämpningen av en felaktig rättslig grund vid antagandet av samma presidentdekret.

20 Den andra grunden bygger på att Dioikitiko Efeteio Athinon (Förvaltningsdomstolen i andra instans i Aten) felaktigt har underkänt grunden att artikel 98.1 i lag 3566/2007 strider mot förbudet mot diskriminering på grund av ålder, eftersom denna bestämmelse medför en särbehandling mellan diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet som har fyllt 65 år och fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring och, för det första, tjänstemän inom samma kategori som inte har fullgjort 35 års faktisk offentlig tjänstgöring och som således inte lämnar sin tjänst förrän 67 års ålder, för det andra, tjänstemän i nämnda kategori som inte har fyllt 65 år och som följaktligen inte måste lämna sin tjänst samt, för det tredje, tjänstemän inom den offentliga förvaltningen, anställda vid offentligrättsliga organ, domare i högre lönegrad än domare som är rådgivare eller biträdande åklagare vid Efeteio (Appellationsdomstolen) eller med samma lönegrad samt universitetslärare, som lämnar sin tjänst vid 67 års ålder, oavsett om de, när de har fyllt 65 år, har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring.

21 Det framgår av beslutet om hänskjutande att IS har hävdat att diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet som inte har fullgjort 35 års faktisk offentlig tjänstgöring, enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, får kvarstå i sin tjänst fram till dess att de fyller 67 år. IS har vidare angett att det i artikel 98.3 i lag 3566/2007 föreskrivs att ett presidentdekret som utfärdats på förslag av utrikesministern, på grund av särskilda krav som följer av tjänsten, kan förlänga tjänstgöringen för vissa tjänstemän till högst 67 år.

22 Denna lagstiftning inför således en särbehandling på grund av ålder i förhållande till sådana tjänstemän som IS, dock utan att eftersträva ett berättigat mål i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 2000/78.

23 IS har dessutom gjort gällande att pensionsbeloppet kan bli högre för tjänstemän som har fullgjort mer än 35 års faktisk offentlig tjänstgöring, vilket innebär att obligatorisk pensionering av diplomatiska tjänstemän vid 65 års ålder, när de har fullgjort 35 års faktisk offentlig tjänstgöring, medför en ”pensionsnackdel” för dem jämfört med tjänstemän som lämnar sin tjänst vid 67 års ålder efter att ha fullgjort mer än 35 års tjänstgöring.

24 Enligt utrikesministern är den påstådda särbehandlingen på grund av ålder under alla omständigheter motiverad i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

25 För det första syftar den nationella lagstiftningen om automatisk pensionering av diplomatiska tjänstemän efter 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, i kombination med en åldersgräns på mellan 65 och 67 år, enligt ministern dels till att uppnå en balanserad åldersstruktur inom den grekiska diplomatkåren, dels till att göra det enklare för unga anställda att få tillträde till diplomattjänsten. För det andra avser den obligatoriska avgången endast ett begränsat antal tjänstemän och påverkar inte enhetligheten i denna lagstiftning. För det tredje är nämnda lagstiftning lämplig för att uppnå dessa mål. För det fjärde är den även ”nödvändig”, i den mening som avses i direktiv 2000/78, eftersom nämnda mål inte kan uppnås lika effektivt med mindre restriktiva medel. För det femte är den påstådda särbehandlingen mellan diplomatiska tjänstemän och övriga tjänstemän motiverad av särdragen i diplomattjänsten och de arbetsuppgifter som utförs av diplomatiska tjänstemän.

26 Såsom den hänskjutande domstolen har erinrat, i likhet med utrikesministern, syftade den aktuella, nationella lagstiftningen till att garantera en balanserad åldersstruktur mellan yngre och äldre tjänstemän, så att den erfarenhet som de äldre tjänstemännen har kan överföras till de yngre tjänstemännen och gör det enklare för unga tjänstemän att få tillträde till diplomattjänsten. Den nationella lagstiftaren har dessutom tagit hänsyn till att tjänstemän inom denna kategori måste ha fullgjort en tillräckligt lång tjänstgöringstid för att kunna erhålla en lämplig pension och även beaktat vikten av att göra tillräckliga inbetalningar till förmån för systemet för social trygghet. Av dessa skäl har den nationella lagstiftaren som huvudkriterium fastställt 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring och en åldersgräns på 65 år (lägsta ålder) respektive 67 år (högsta ålder). Denna domstol har dessutom, i andra hand, påpekat att särdragen i diplomattjänsten motiverar en särbehandling på grund av ålder när det gäller pensionering av tjänstemän inom nämnda kategori i förhållande till övriga tjänstemän.

27 Mot denna bakgrund beslutade Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör direktiv [2000/78] hinder för en [nationell lagstiftning], i vilken det föreskrivs att diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet [måste pensioneras] när de har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, men inte före 65 års ålder eller efter 67 års ålder, på grund av att denna [lagstiftning] skulle innebära en omotiverad diskriminering [gentemot] anställda inom denna kategori som måste lämna sin tjänst vid 65 års ålder, om de vid den tidpunkten har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring,

– i förhållande till [tjänstemän] inom samma kategori [som måste pensioneras] vid 67 års ålder, om de ännu inte har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring?

– i förhållande till [tjänstemän] inom samma kategori som ännu inte har fyllt 65 år och därför [inte måste pensioneras]?

– i förhållande till [tjänstemän] inom den offentliga förvaltningen, anställda vid offentligrättsliga organ, domare i högre lönegrad [än domare som är rådgivare eller biträdande åklagare vid Efeteio (Appellationsdomstolen)] och universitetslärare [som måste lämna sin tjänst] vid 67 års ålder, oavsett om de, när de fyller 65 år eller vid någon annan tidpunkt, har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring?”

Prövning av tolkningsfrågan

28 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken diplomatiska tjänstemän måste lämna sin tjänst vid 65 års ålder när de har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, till skillnad från andra tjänstemän och offentliganställda som inte uppfyller dessa villkor och som följaktligen inte måste lämna sin tjänst vid denna ålder.

29 För att kunna besvara denna fråga ska det prövas huruvida den aktuella, nationella lagstiftningen omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv och, om så är fallet, huruvida denna lagstiftning inför en särbehandling på grund av ålder och, om så är fallet, huruvida denna särbehandling kan motiveras med hänsyn till artikel 6.1 i nämnda direktiv (dom av den 20 april 2023, BVAEB (Anpassning av ålderspensioner), C‑52/22, EU:C:2023:309, punkt 40).

30 Vad gäller frågan huruvida nämnda lagstiftning omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78 framgår det såväl av rubriken och ingressen till direktivet som av dess innehåll och ändamål att syftet med direktivet är att inrätta en allmän ram för att tillförsäkra varje person likabehandling ”i arbetslivet”, genom att de ges ett effektivt skydd mot diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet, däribland ålder (dom av den 20 april 2023, BVAEB (Anpassning av ålderspensioner), C‑52/22, EU:C:2023:309, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

31 Enligt artikel 3.1 c i nämnda direktiv ska direktivet, inom ramen för unionens befogenheter, tillämpas ”på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ” i fråga om bland annat ”[a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner”.

32 I förevarande fall följer det av artikel 98.1 i lag 3566/2007 att diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet som har fyllt 65 år måste lämna sin tjänst, under förutsättning att de har fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring. Härav följer att denna bestämmelse avser ”anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner”, i den mening som avses i artikel 3.1 c, eftersom den medför att de berörda personernas tjänst upphör när båda dessa villkor är uppfyllda.

33 Denna slutsats kan inte ifrågasättas med hänvisning till att direktiv 2000/78, enligt dess skäl 14, inte påverkar de nationella bestämmelserna om pensionsålder.

34 Det framgår nämligen av rättspraxis att detta skäl endast uttrycker att direktivet inte påverkar medlemsstaternas befogenhet att fastställa en åldersgräns för pensionering och inte heller hindrar att nämnda direktiv tillämpas på nationella bestämmelser som reglerar villkoren för anställningens upphörande när den på så sätt fastställda pensionsåldern har uppnåtts (dom av den 5 mars 2009, Age Concern England, C‑388/07, EU:C:2009:128, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

35 Följaktligen omfattas den aktuella, nationella lagstiftningen av tillämpningsområdet för samma direktiv.

36 Vad därefter gäller frågan huruvida denna nationella lagstiftning medför en särbehandling i arbetslivet på grund av ålder erinrar domstolen om att det av artikel 2.1 i direktiv 2000/78, jämförd med artikel 1 i samma direktiv, framgår att principen om likabehandling, vid tillämpningen av detta direktiv, förbjuder all direkt eller indirekt diskriminering på grund av ålder.

37 I artikel 2.2 a i nämnda direktiv preciseras att direkt diskriminering, med avseende på tillämpningen av artikel 2.1, anses förekomma bland annat när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet behandlas mindre förmånligt än en annan person som befinner sig i en jämförbar situation.

38 I förevarande fall anser IS, såsom redan nämnts i punkt 20 ovan, att artikel 98.1 i lag 3566/2007 inför en särbehandling på grund av ålder, eftersom denna bestämmelse missgynnar diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet som har fyllt 65 år och fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, såsom IS, i förhållande till, för det första, tjänstemän inom samma kategori som inte har fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring och som således inte måste lämna sin tjänst förrän 67 års ålder, för det andra, tjänstemän inom nämnda kategori som inte har fyllt 65 år och som, av denna anledning, inte måste lämna sin tjänst, och, för det tredje, tjänstemän inom den offentliga förvaltningen, anställda vid offentligrättsliga organ, domare i högre lönegrad än domare som är rådgivare eller biträdande åklagare vid Efeteio (Appellationsdomstolen) eller med samma lönegrad samt universitetslärare som måste lämna sin tjänst vid 67 år, oavsett om de, när de har fyllt 65 år eller senare, har fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring.

39 Såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande är den särbehandling på grund av ålder som IS har åberopat i förevarande fall inte densamma som den mellan diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet, såsom IS, och, dels tjänstemän inom denna kategori som måste lämna sin tjänst vid 67 års ålder men inte har fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, dels tjänstemän inom den offentliga förvaltningen och anställda vid offentligrättsliga organ, vilka måste lämna sin tjänst när de fyller 67 år, oavsett om de, när de har fyllt 65 år eller senare, har fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring.

40 Denna särbehandling grundar sig nämligen inte på åldern hos de tjänstemän som avses i föregående punkt, utan på antalet faktiska pensionsgrundande tjänsteår och/eller på typen av tjänstgöring.

41 Eftersom dessa två sista grunder inte ingår bland de grunder som uttömmande räknas upp i artikel 1 i direktiv 2000/78, kan nämnda särbehandling inte omfattas av den allmänna ram som fastställs i artikel 2.2 i detta direktiv för att bekämpa vissa former av diskriminering på arbetsplatsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Zetschek, C‑349/23, EU:C:2024:889, punkterna 25 och 30 och där angiven rättspraxis).

42 Vad däremot gäller skillnaden i behandling mellan, å ena sidan, diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet, såsom IS, och, å andra sidan, tjänstemän inom denna kategori som inte har fyllt 65 år och som därför inte måste pensioneras, ska det påpekas att en nationell bestämmelse, såsom artikel 98.1 i lag 3566/2007, enligt vilken den omständigheten att den berörda tjänstemannen uppnår den ålder som fastställs i denna bestämmelse för obligatorisk pensionering medför att tjänsten upphör av sig själv, indirekt ska anses innebära att tjänstemän som uppnått denna ålder behandlas mindre förmånligt än övriga tjänstemän inom samma kategori som är i tjänst och därmed befinner sig i en jämförbar situation, eftersom dessa förstnämnda tjänstemän bland annat drabbas av inkomstbortfall jämfört med tjänstemän i tjänst.

43 En sådan nationell bestämmelse innebär en särbehandling direkt grundad på ålder, i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 a i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2007, Palacios de la Villa, C‑411/05, EU:C:2007:604, punkt 51).

44 Vad för det tredje gäller frågan huruvida denna särbehandling direkt grundad på ålder kan motiveras med stöd av artikel 6.1 i direktiv 2000/78, ska det erinras om att enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna, utan hinder av artikel 2.2 i detta direktiv, föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte ska utgöra diskriminering om särbehandlingen, på ett objektivt och rimligt sätt, inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

45 I detta avseende framgår det, vad gäller det mål som eftersträvas med artikel 98.1 i lag 3566/2007, av den grekiska regeringens skriftliga yttrande att detta mål syftar till att säkerställa en balanserad åldersstruktur mellan yngre och äldre tjänstemän inom diplomattjänsten, vilket gör det möjligt att, för att diplomattjänsten ska fungera väl, överföra yrkeserfarenhet från de äldre till de yngre samt, omvänt, sprida de kunskaper som nyligen förvärvats av de yngre. Vidare syftar denna bestämmelse till att göra det enklare för unga tjänstemän att få tillträde till diplomattjänsten.

46 Det följer av domstolens praxis att det inte rimligen kan ifrågasättas huruvida ett sysselsättningspolitiskt mål, som i huvudsak består i att underlätta generationsskifte och en föryngring, är legitimt, eftersom detta ingår bland de mål som uttryckligen anges i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 och eftersom främjandet av en hög sysselsättningsnivå är ett av de mål som unionen eftersträvar enligt artikel 3.3 första stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ministero della Giustizia (Notarier), C‑914/19, EU:C:2021:430, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

47 Främjande av anställning utgör i övrigt ett berättigat mål för medlemsstaternas social- eller sysselsättningspolitik, i synnerhet när det gäller att främja ungdomars tillträde till utövande av ett yrke (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ministero della Giustizia (Notarier), C‑914/19, EU:C:2021:430, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

48 Ett mål som går ut på att skapa en balanserad åldersstruktur mellan yngre och äldre diplomatiska tjänstemän för att främja anställning och sysselsättning av unga, optimera personaladministrationen och härigenom förebygga eventuella tvister om huruvida den anställde är arbetsförmögen efter en viss ålder och samtidigt syfta till att erbjuda en diplomatkår av hög kvalitet kan utgöra ett berättigat mål inom sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler, C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, punkt 50).

49 Målet att underlätta generationsskiftet och föryngring av diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet framstår följaktligen ett legitimt mål, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

50 Det ska härutöver prövas huruvida de valda medlen för att uppnå detta mål, i enlighet med själva ordalydelsen i artikel 6.1, är ”lämpliga och nödvändiga”.

51 När det gäller frågan huruvida artikel 98.1 i lag 3566/2007 är ”lämplig”, måste det konstateras att denna bestämmelse, som föreskriver att diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet som har fyllt 65 år och fullgjort 35 års faktisk pensionsgrundande offentlig tjänstgöring måste lämna sin tjänst, i princip kan – med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har på det social- och sysselsättningspolitiska området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ministero della Giustizia (Notarier), C‑914/19, EU:C:2021:430, punkt 30 och där angiven rättspraxis) – anses vara lämplig för att uppnå de mål som bestämmelsen eftersträvar, nämligen att säkerställa en balanserad åldersstruktur mellan yngre och äldre diplomatiska tjänstemän samt att göra det enklare för unga tjänstemän att få tillträde till diplomattjänsten.

52 Det framstår nämligen inte som orimligt att myndigheterna i en medlemsstat, beroende på hur sysselsättningssituationen inom en viss sektor utvecklas, anser att tillämpningen av en åldersgräns – vilken leder till att äldre tjänstemän lämnar arbetsmarknaden – kan främja sysselsättningen av yngre tjänstemän, eftersom antalet tjänstemän generellt är begränsat och förbehålls de personer som har uppnått de högsta kvalifikationerna inom det berörda området. Eftersom det måste finnas en ledig tjänst för att en sådan tjänsteman ska kunna anställas, bör man därför anse att en medlemsstat kan fastställa en åldersgräns för att uppnå sysselsättningspolitiska mål (se, analogt, dom av den 18 november 2010, Georgiev, C‑250/09 och C‑268/09, EU:C:2010:699, punkterna 51 och 52).

53 I detta avseende har domstolen även slagit fast att anställningsavtalets automatiska upphörande för de arbetstagare som uppfyller de villkor avseende ålder och pensionsinbetalningar som uppställs för deras rätt till pension sedan länge är ett inslag i arbetsrätten i ett flertal medlemsstater. Denna mekanism vilar på en avvägning mellan politiska, ekonomiska, sociala, demografiska och/eller budgetmässiga överväganden och är avhängig av valet att förlänga arbetslivet för arbetstagarna eller tvärtom tidigarelägga pensionsåldern för dem (se, analogt, dom av den 28 februari 2018, John, C‑46/17, EU:C:2018:131, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

54 Det bör dessutom påpekas att åldersgränsen på 65 år i förevarande fall får anses vara tillräckligt framskriden för att utgöra slutpunkten för tjänstgöringen som diplomatisk tjänsteman vid utrikesministeriet (se, analogt, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

55 Vidare förefaller den åldersgräns på 65 år som anges i artikel 98.1 i lag 3566/2007 vara ägnad att skapa en balanserad åldersstruktur mellan yngre och äldre diplomatiska tjänstemän.

56 Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att pröva huruvida en sådan åldersgräns verkligen motsvarar strävan att uppnå de åberopade målen på ett sammanhängande och systematiskt sätt. Såsom kommissionen också har påpekat ska det särskilt prövas huruvida den aktuella lagstiftningen är ägnad att uppnå de eftersträvade målen med hänsyn till särdragen i utrikesministeriets diplomattjänst, eller om den tvärtom visar att den nationella lagstiftningen är inkonsekvent och att den därmed inte uppfyller villkoren i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 (se, analogt, dom av den 18 november 2010, Georgiev, C‑250/09 och C‑268/09, EU:C:2010:699, punkt 56).

57 Det ska emellertid tilläggas att den omständigheten att tjänstgöringen för diplomatiska tjänstemän med ställning som ambassadörer, i enlighet med artikel 98.3 i lag 3566/2007, kan förlängas – genom dekret som utfärdas på förslag av utrikesministeriet och på grund av särskilda krav som följer av tjänsten – med högst två år efter det att de har fullgjort 35 års offentlig tjänstgöring, men inte under några omständigheter efter 67 års ålder, inte förefaller medföra att den aktuella lagstiftningen är inkonsekvent. Möjligheten till en sådan förlängning av tjänstgöringstiden kan nämligen anses ligga i linje med det mål som eftersträvas med denna lagstiftning, vilket framgår av punkt 48 i denna dom. Målet består visserligen i att skapa en balanserad åldersstruktur mellan yngre och äldre diplomatiska tjänstemän, men syftar även till att upprätthålla en fungerande diplomatkår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler, C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, punkterna 88–90), vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

58 Den omständigheten att åldersgränsen på 65 år för automatisk pensionering av diplomatiska tjänstemän, såsom IS, inte är densamma som den som är tillämplig på vissa andra kategorier av tjänstemän eller offentliganställda är inte heller i sig av sådant slag att den aktuella nationella lagstiftningens samstämmighet kan ifrågasättas. Detta gäller särskilt om det, såsom den grekiska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, visar sig att denna skillnad är en fortsättning på en tidigare praxis enligt vilken diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet lämnar sin tjänst vid en yngre ålder än tjänstemän som tillhör andra tjänstekategorier för att på ett lämpligt sätt beakta särdragen i de förstnämnda tjänstemännens anställningsvillkor, vilket det även ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

59 Vad därefter gäller frågan huruvida artikel 98.1 i lag 3566/2007 är ”nödvändig”, ska det erinras om att det ankommer på den nationella lagstiftaren att, inom ramen för det stora bedömningsutrymme som denne har på social- och sysselsättningspolitikens område, hitta en skälig avvägning mellan olika berörda intressen, med beaktande av att särskild vikt ska läggas vid att äldre tjänstemän deltar i arbetslivet och därmed i det ekonomiska, kulturella och sociala livet. Att låta dessa personer stanna kvar i arbetslivet främjar bland annat mångfald på arbetsmarknaden. Intresset av att de nämnda personerna förblir yrkesverksamma ska emellertid beaktas med iakttagande av andra eventuella motstridiga intressen. När den nationella domstolen ska pröva huruvida en sådan åtgärd som den nu aktuella inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, ska den således inte bara beakta de berörda personernas lämplighet för att utöva ett yrke, utan även den skada som denna lagstiftning kan orsaka dessa personer som är mer utsatta på arbetsmarknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Anwaltsnotarin, C‑408/23, EU:C:2024:901, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

60 I förevarande fall ska det inledningsvis påpekas att den obligatoriska pensioneringen av vissa diplomatiska tjänstemän vid utrikesministeriet, såsom föreskrivs i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, är ägnad att skapa en rimlig balans mellan, å ena sidan, möjligheten för unga tjänstemän i denna kategori att få tillträde och, å andra sidan, möjligheten för äldre tjänstemän inom nämnda kategori att kvarstå i tjänst, eftersom denna balans kan bidra till full sysselsättning genom att underlätta tillträdet till arbetsmarknaden och följaktligen främja generationsmångfalden inom den grekiska diplomatkåren.

61 Mot denna bakgrund bör man dock även beakta den särskilda situation som dessa äldre tjänstemän befinner sig i, vilken kännetecknas dels av en begränsad möjlighet – med hänsyn till den diplomatiska karriärens särdrag – att garantera nämnda tjänstemäns sociala och ekonomiska integration, dels av deras åldersrelaterade utsatthet.

62 Det framgår av domstolens praxis att en medlemsstats lagstiftning – i vilken det föreskrivs att vissa arbetstagare måste lämna sin tjänst när de fyller 65 år – inte kan anses utgöra ett oproportionerligt ingrepp i dessa arbetstagares berättigade förväntningar, eftersom denna lagstiftning inte enbart grundar sig på en viss ålder, utan även beaktar den omständigheten att de berörda personerna vid utgången av sin yrkeskarriär erhåller en ekonomisk kompensation i form av en ålderspension vars nivå inte kan anses orimlig, genom att de berörda personerna i förekommande fall ges möjlighet att fortsätta arbeta fram till 67 års ålder för att fullgöra de 35 år av faktisk offentlig tjänstgöring som ger rätt till pension (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2007, Palacios de la Villa, C‑411/05, EU:C:2007:604, punkt 73). Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

63 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken diplomatiska tjänstemän måste lämna sin tjänst vid 65 års ålder när de har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, till skillnad från andra tjänstemän och offentliganställda som inte uppfyller dessa villkor och som följaktligen inte måste lämna sin tjänst vid denna ålder, under förutsättning att denna nationella lagstiftning eftersträvar ett berättigat mål inom sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken och att nämnda lagstiftning, i det lagstiftningssammanhang i vilket den ingår och med hänsyn till samtliga de situationer som den är tillämplig på, är lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål.

Rättegångskostnader

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet

ska tolkas så,

att det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken diplomatiska tjänstemän måste lämna sin tjänst vid 65 års ålder när de har fullgjort 35 års faktisk och pensionsgrundande offentlig tjänstgöring, till skillnad från andra tjänstemän och offentliganställda som inte uppfyller dessa villkor och som följaktligen inte måste lämna sin tjänst vid denna ålder, under förutsättning att denna nationella lagstiftning eftersträvar ett berättigat mål inom sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken och att nämnda lagstiftning, i det lagstiftningssammanhang i vilket den ingår och med hänsyn till samtliga de situationer som den är tillämplig på, är lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: grekiska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.