Domstolens dom (femte avdelningen) den 24 september 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 24 september 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Skyldighet för arbetsgivaren att informera arbetstagaren om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet – Direktiv 91/533/EEG – Artikel 8.1 – Skydd av rättigheter – Denna bestämmelses räckvidd – Skydd för rättigheter som följer av detta direktiv – Artikel 3 – Rätt för arbetstagaren att få ett dokument med information om anställningsavtalets eller anställningsförhållandets väsentliga drag ”
I mål C‑369/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale di Napoli (Domstolen i Neapel, Italien) genom beslut av den 31 mars 2025, som inkom till domstolen den 3 juni 2025, i målet
LW
mot
Trenitalia SpA,
Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS),
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent) samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders,
generaladvokat: T. Ćapeta,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– LW, genom F. Riccardi och V. Riccardi, avvocati,
– Trenitalia SpA, genom A. Abignente och G. Ronconi, avvocati,
– Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS), genom C. D’Aloisio, E. De Rose, E.A.V. Sciplino och A. Sgroi, avvocati,
– Italiens regering, genom av S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av E. Farinelli och P. Garofoli, avvocati dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom C. Biz och S. Delaude, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 och 8 i rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (EGT L 288, 1991, s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 97).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan LW och å andra sidan Trenitalia SpA och Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS) (Nationella institutet för social trygghet (INPS), Italien) angående Trenitalias betalning av sociala avgifter till INPS, avseende lön som LW uppburit, med anledning av att INPS anser att fordran avseende betalning av dessa avgifter är preskriberad.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I andra, sjunde, tolfte och trettonde skälet i direktiv 91/533 angavs följande:
”Vissa medlemsstater har … ansett det nödvändigt att ställa formella krav på anställningsförhållandet. Dessa föreskrifter syftar till att ge arbetstagare bättre skydd mot kränkning av deras rättigheter och att skapa större öppenhet på arbetsmarknaden.
…
Det är nödvändigt att på gemenskapsnivå fastslå det generella kravet att varje arbetstagare skall förses med en handling som ger besked om de väsentliga punkterna i hans anställningsavtal eller anställningsförhållande.
…
Medlemsstaterna måste garantera att arbetstagare har möjlighet att hävda de rättigheter detta direktiv ger.
[Det åligger] [m]edlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att vid varje tidpunkt skall kunna garantera att de resultat som enligt detta direktiv skall uppnås.”
4 I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Skyldighet att lämna information”, föreskrevs följande:
”1. Arbetsgivaren är skyldig att underrätta varje arbetstagare som omfattas av detta direktiv, i det följande kallad ’arbetstagaren’, om de väsentliga dragen i anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.
2. De upplysningar som avses i punkt 1 skall omfatta åtminstone följande:
a) Parternas identitet.
b) Arbetsplatsen. Finns det ingen fast eller huvudsaklig arbetsplats, skall anges att arbetstagaren skall utföra arbete på olika platser, och dessutom skall företagets säte eller, när så är lämpligt, arbetsgivarens hemvist anges.
c) i) Den befattning, nivå, beskaffenhet eller kategori av arbete som anställningen avser,
ii) [e]n kort specifikation eller beskrivning av arbetet.
d) Den dag då anställningsavtalet eller anställningsförhållandet börjar gälla.
e) Vid tidsbegränsade anställningsavtal eller anställningsförhållanden: den förväntade varaktigheten.
f) Längden för den betalda semester som arbetstagaren har rätt till eller, när detta inte kan anges vid den tidpunkt upplysningar lämnas, vilka regler som gäller för rätten till och längden på sådan semester.
g) Längden på de uppsägningstider som arbetsgivare och arbetstagare måste iaktta om de vill att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet skall upphöra, eller när dessa inte kan anges vid den tidpunkt då upplysningarna lämnas, de regler som gäller för att bestämma uppsägningstiderna.
h) Begynnelselön och andra avlöningsförmåner som arbetstagaren har rätt till samt hur ofta utbetalning skall ske.
i) Längden på arbetstagarens normala arbetsdag eller arbetsvecka.
j) I förekommande fall även
i) de kollektivavtal som reglerar arbetstagarens arbetsvillkor, och
ii) vid kollektivavtal slutna av speciella gemensamma organ utanför företaget, namnet på det behöriga organ med vilket kollektivavtal slutits.
3. De uppgifter som avses i punkt 2 f, g, h och i får i lämpliga fall lämnas i form av hänvisningar till de lagar, andra författningar eller kollektivavtal som reglerar dessa frågor.”
5 I artikel 3 i direktiv 91/533, med rubriken ”Hur information skall lämnas”, föreskrevs följande:
”1. De upplysningar som avses i artikel 2.2 får, senast två månader efter anställningens början, lämnas till arbetstagaren i form av
a) ett skriftligt anställningsavtal, eller
b) ett anställningsbesked, eller
c) en eller flera handlingar av vilka en innehåller åtminstone alla de upplysningar som avses i artikel 2.2 a, b, c, d, h och i.
2. Om ingen av de handlingar som avses i punkt 1 överlämnas till arbetstagaren inom den föreskrivna tiden, är arbetsgivaren skyldig att inom två månader från anställningens början ge arbetstagaren en skriftlig underrättelse som är undertecknad av arbetsgivaren och som innehåller åtminstone de upplysningar som avses i artikel 2.2. …
…”
6 I artikel 4 i samma direktiv, med rubriken ”Utlandsstationerade arbetstagare”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Om en arbetstagare skall utföra sitt arbete i ett annat land eller i andra länder än den medlemsstat vars lagstiftning eller praxis gäller för anställningsavtalet eller anställningsförhållandet, skall de handlingar som avses i artikel 3 vara arbetstagaren till handa före avresan och innehålla åtminstone följande ytterligare upplysningar:
a) Anställningstiden utomlands.
b) Den valuta i vilken lönen betalas.
c) I förekommande fall, de kontantersättningar och de naturaförmåner som följer av utlandsstationeringen.
d) I förekommande fall, villkoren för arbetstagarens hemresa.”
7 Artikel 5 i direktiv 91/533 har rubriken ”Ändring i anställningsavtalet eller anställningsförhållandet”. I punkt 1 i denna artikel föreskrevs följande:
”Varje ändring i de förhållanden som avses i artikel 2.2 och 4.1 måste redovisas i en handling som arbetsgivaren ger arbetstagaren snarast möjligt och senast inom en månad efter det att förändringen träder i kraft.”
8 I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Skydd av rättigheter”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna skall i sina nationella rättsordningar införa de regler som är nödvändiga för att arbetstagare, som anser att deras rätt kränkts genom att arbetsgivaren inte har fullgjort sina åligganden enligt detta direktiv, genom rättsligt förfarande i förekommande fall efter att ha vänt sig till andra behöriga myndigheter skall kunna driva sina anspråk.”
Italiensk rätt
Civillagen
9 I artikel 2114 i codice civile (civillagen) föreskrivs följande:
”Speciallagar och … anger fall med och typer av obligatorisk social trygghet och obligatoriskt socialt bistånd samt motsvarande avgifter och förmåner.”
10 I artikel 2116 i civillagen föreskrivs följande:
”Arbetstagaren har rätt till de förmåner som anges i artikel 2114 även när arbetsgivaren inte regelmässigt har betalat in de aktuella avgifterna till pensions- och socialförsäkringsinstituten, om inget annat stadgas i speciallagar.
I de fall då pensions- och socialförsäkringsinstituten enligt dessa bestämmelser inte är skyldiga att helt eller delvis betala de förmåner som ska betalas, på grund av att avgifter inte har betalats eller på grund av oegentligheter, är näringsidkaren ansvarig för den skada som följer därav för arbetstagaren.”
Lag nr 1338/62
11 I artikel 13 i legge nr. 1338/62 – Disposizioni per il miglioramento dei trattamenti di confessione dell’assicurazione obbligatoria per l’invalidità, la vecchiaia e i superstiti (lag nr 1338 om bestämmelser för förbättring av pensioner till obligatorisk invaliditets-, ålders- och efterlevandeförsäkring) av den 12 augusti 1962 (GURI nr 229 av den 11 september 1962, s. 3727), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 1338/62), stadgas följande:
”… En arbetsgivare som har underlåtit att betala in avgifter till den obligatoriska invaliditets-, ålders- och efterlevandeförsäkringen och som inte längre kan betala dem på grund av preskription … kan begära att [INPS] ska fastställa … en livränta som kan övergå till efterlevande, motsvarande den pension eller den del av den relevanta pensionen i den obligatoriska försäkringen som arbetstagaren skulle ha haft rätt till om de uteblivna avgifterna hade inbetalats.
…
När arbetstagaren inte kan få fastställt en livränta genom arbetsgivarens försorg i enlighet med denna artikel, kan arbetstagaren träda i arbetsgivarens ställe, med förbehåll för arbetstagarens rätt till skadestånd. …
…”
Lag nr 335/95
12 Artikel 1.6 i legge n. 335 – Riforma del sistema pensionistico obbligatorio e complementare (lag nr 335 om reform av det obligatoriska och kompletterande pensionssystemet) av den 8 augusti 1995 (GURI nr 190 av den 16 augusti 1995, ordinarie tillägg nr 101), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 335/95), har följande lydelse:
”Storleken på den årliga pensionen i det obligatoriska allmänna försäkringssystemet och i de system som ersätter eller utesluter detta system ska fastställas enligt avgiftssystemet genom att det individuella avgiftsbeloppet multipliceras med den omvandlingskoefficient som föreskrivs i bifogad tabell A avseende den försäkrades ålder vid tidpunkten för pensioneringen. …”
13 Artikel 3.9 i denna lag har följande lydelse:
”Fordran avseende betalning av de obligatoriska pensions- och socialförsäkringsavgifterna preskriberas och avgifterna får inte betalas in när följande frister har löpt ut:
a) tio år för avgifter till pensionsfonden för anställda … Med verkan från och med den 1 januari 1996 ska denna frist förkortas till fem år, förutom i de fall då arbetstagaren eller dennes efterlevande rättsinnehavare inger anmälan
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 LW är en arbetstagare som i maj 2003 hyrdes ut till bolaget Trenitalia av ett bemanningsföretag.
15 Genom dom av den 31 oktober 2018 slog Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien) fast att uthyrningen hade skett i strid med den italienska lagstiftning som införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 2008, s. 9). Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) fann därför att det förelåg ett anställningsförhållande mellan LW och Trenitalia med verkan från och med maj 2003.
16 För att följa denna dom införlivade bolaget LW i sin personalstyrka med verkan från och med den 1 juli 2019.
17 Genom ett annat domstolsavgörande förpliktades Trenitalia att betala 110 308,13 euro i utestående lön till LW.
18 Trenitalia betalade därefter in sociala avgifter till INPS motsvarande de löner som betalats ut till LW för perioden januari 2016–juni 2019.
19 Bolaget betalade däremot inte sociala avgifter till INPS motsvarande de löner som betalats ut till LW för perioden maj 2003–december 2015 (nedan kallade de aktuella avgifterna), eftersom INPS ansåg att fordran avseende betalning av avgifterna var preskriberad på grund av den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 3.9 i lag nr 335/95.
20 LW väckte talan vid Tribunale di Napoli (Domstolen i Neapel, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade i första hand att de aktuella avgifterna skulle betalas in.
21 LW yrkade även, i andra hand, att en livränta skulle fastställas med stöd av artikel 13 i lag nr 1338/62 och, i tredje hand, skadestånd enligt artikel 2116 andra stycket i civillagen.
22 Trenitalia och INPS har bestritt LW:s förstahandsyrkande. INPS har särskilt gjort gällande att detta yrkande inte kan tas upp till sakprövning med avseende på de perioder som omfattas av preskription enligt artikel 3.9 i lag nr 335/95. Trenitalia kan enligt INPS således inte betala in de aktuella avgifterna till INPS, men kan ansöka om en livränta med stöd av artikel 13 i lag nr 1338/62.
23 Den hänskjutande domstolen har påpekat att detta argument från INPS förefaller vara förenligt med fast praxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien).
24 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida preskription av fordran avseende betalning av de aktuella avgifterna är förenlig med direktiv 91/533 och huruvida Trenitalia, om så inte är fallet, med stöd av detta direktiv skulle kunna förpliktas att betala in dessa avgifter för LW.
25 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende för det första få klarhet i huruvida en medlemsstat endast är skyldig att se till att den anställningshandling som föreskrivs i artikel 3 i direktivet, som innehåller den information som avses i artikel 2 i direktivet, överlämnas, eller om den enligt direktivet även är skyldig att säkerställa skyddet för de rättigheter som ska anges i denna handling, inbegripet rätten till ersättning.
26 Den hänskjutande domstolen anser att bestämmelserna i direktiv 91/533 talar för det andra alternativet. Det förefaller framgå av tolfte och trettonde skälen i detta direktiv att det syftar till att säkerställa de rättigheter som följer av anställningsförhållandet och som ska anges i nämnda handling, vilket innebär att medlemsstaten bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa dessa rättigheters verkningsfulla utövande. Denna tolkning stöds av användningen av ordet ”rättigheter” i plural, och inte i singular, i artikel 8 i nämnda direktiv, vilket innebär att direktivet förefaller syfta till att skydda de rättigheter som anges i samma handling, och inte enbart rätten till information om dessa rättigheter.
27 För det andra har den hänskjutande domstolen hävdat att enligt EU-domstolens praxis utgör en ålderspension som betalas ut av ett offentligt organ en ”uppskjuten lön” när den utbetalas till en särskild kategori av arbetstagare och beräknas på grundval av lönen och anställningens varaktighet. Så är fallet i Italien, eftersom ålderspensionsbeloppen beror på antalet avgiftsår och de inbetalda avgiftsbeloppen, beräknade enligt en procentandel av den månadslön som uppburits, i enlighet med artikel 1.6 i lag nr 335/95.
28 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detta, för det fall en sådan kvalificering som ”uppskjuten lön” skulle godtas, skulle leda till att rätten att få sociala avgifter inbetalda omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 91/533.
29 För det tredje och slutligen har den hänskjutande domstolen påpekat att det följer av fast praxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att det i italiensk rätt inte finns någon rättslig möjlighet för en arbetstagare att begära att INPS ska åläggas att reglera hans eller hennes situation i fråga om sociala avgifter.
30 De enda möjligheter som arbetstagaren har i en sådan situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är antingen att begära att arbetsgivaren ska ersätta den skada som lidits enligt artikel 2116 andra stycket i civillagen eller att vända sig till arbetsgivaren för att fastställa en livränta med tillämpning av artikel 13 i lag nr 1338/62. Sådana åtgärder kan emellertid endast vidtas vid tidpunkten för arbetstagarens ansökan om pensionering, det vill säga vid en tidpunkt då fordran avseende betalning av de berörda sociala avgifterna, såsom i förevarande fall, är preskriberad.
31 För att undvika en sådan preskription bör arbetstagaren väcka talan mot sin arbetsgivare och INPS under anställningsförhållandet. För att denna talan ska leda till att arbetsgivaren betalar in sociala avgifter till INPS är det emellertid nödvändigt att INPS träder in som part i förfarandet och begär denna inbetalning.
32 Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att om ålderspensionen skulle anses utgöra en ”uppskjuten lön”, skulle arbetstagaren kunna göra gällande de lönefordringar som följer av anställningsförhållandet inom fem år från det att anställningsförhållandet upphörde, utan att vara skyldig att väcka talan under anställningsförhållandet.
33 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Napoli (Domstolen i Neapel) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Omfattar de rättigheter som anges i artikel 8 i [direktiv 91/533], och vars skydd medlemsstaten ska säkerställa, endast rätten att erhålla den anställningshandling som avses i artikel 2 i detta direktiv, eller även de rättigheter som ska anges i nämnda dokument, däribland i synnerhet lönen?
2) Om den första frågan besvaras jakande, utgör då i det sammanhang som är för handen i det nationella målet den pension som en arbetstagare kommer att få och som är beroende av de inbetalda avgifterna, vilka motsvarar en procentandel av den utbetalda lönen, och av det antal år som vederbörande har varit ansluten till den obligatoriska allmänna försäkringen, uppskjuten lön för de försäkrade inom den privata sektorn vid tillämpningen av artikel 2 i direktiv [91/533]?
3) Om de första två frågorna besvaras jakande, faller då även arbetstagarens rätt till inbetalning av avgifterna, vilken på ett avgörande sätt påverkar rätten till och storleken på pensionen, inom tillämpningsområdet för artikel 8 i direktiv [91/533]?
4) Om de föregående frågorna besvaras jakande, utgör då artikel 8 i direktiv [91/533] hinder för dels att en arbetstagare under anställningsförhållandet måste väcka talan mot arbetsgivaren och INPS i syfte att få inbetalt avgifterna, för att undvika att arbetstagarens rättigheter annars preskriberas, dels att dessa rättigheter är avhängiga av att INPS faktiskt går i svaromål och begär att fordran ska betalas, i motsats till vad som gäller beträffande den ordinarie lönen, och detta även för det fall arbetstagaren inte åtnjuter tillräckligt skydd mot olaglig uppsägning och därigenom löper risk att bli uppsagd eller att anställningsförhållandet inte fortsätter trots att det ska skyddas enligt [direktiv2008/104]?
5) Om de föregående frågorna besvaras jakande, vilka redskap förfogar då den domstol vid vilken talan har väckts över, och kan i synnerhet den omständigheten att avgifter och löner omfattas av samma preskriptionsregler anses vara tillräcklig för att uppfylla skyldigheterna enligt artikel 8 i direktiv [91/533]?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
34 Trenitalia och INPS har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.
35 Trenitalia anser att det nationella målet utgör en rent inhemsk situation och att det inte har någon anknytning till unionsrätten. I synnerhet omfattas de frågor som ställts inte av tillämpningsområdet för direktiv 91/533, eftersom direktivet inte innehåller någon hänvisning till sociala trygghetsförmåner eller rättsliga möjligheter att erhålla betalning av socialförsäkringsavgifter som arbetsgivaren inte har betalat in. En tolkning enligt vilken artikel 8 i direktivet utvidgar det arbetsrättsliga skyddet till att omfatta det sociala trygghetssystemet kan inte grundas på bestämmelserna i direktivet och gå utöver de mål som eftersträvas med direktivet.
36 INPS anser för sin del att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning på grund av bristande motivering, eftersom det av skälen till begäran inte kan utläsas något argument för en tolkning av artiklarna 2 och 8 i direktiv 91/533 som skulle göra det möjligt att uppnå det resultat som den hänskjutande domstolen avsett. De frågor som ställts saknar dessutom relevans och tyder under alla omständigheter på att artiklarna 2 och 8 ska tolkas på ett sätt som går utöver direktivets tillämpningsområde.
37 Domstolen konstaterar att Trenitalias och INPS invändningar om rättegångshinder i huvudsak grundar sig på argument som rör tolkningen av tillämpningsområdet för direktiv 91/533 och artiklarna 2 och 8 i detta direktiv.
38 Dessa argument avser emellertid tolkningsfrågornas materiella innehåll och inte huruvida de kan tas upp till sakprövning, varför dessa argument ska prövas i samband med att dessa frågor prövas i sak (se, analogt, dom av den 12 mars 2026, Harry et Associés, C‑527/24, EU:C:2026:192, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
39 Av detta följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
40 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i direktiv 91/533 ska tolkas så, att begreppet anspråk, i den mening som avses i denna bestämmelse, endast avser de rättigheter som följer av detta direktiv, såsom arbetstagarens rätt att erhålla en av de handlingar som föreskrivs i artikel 3 i direktivet, eller även de rättigheter som följer av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet som arbetsgivaren, genom en sådan handling, ska informera arbetstagaren om enligt artikel 2 i direktivet.
41 Domstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 2.1 i direktiv 91/533 föreskrivs att arbetsgivaren ska underrätta varje arbetstagare som omfattas av detta direktiv om de väsentliga dragen i anställningsavtalet eller anställningsförhållandet. De upplysningar som avses i punkt 1 ska enligt artikel 2.2 omfatta de upplysningar som räknas upp i föregående punkt.
42 Vidare föreskrivs i artikel 3 i direktivet vilka typer av handlingar som arbetsgivaren ska använda för att förse arbetstagaren med information om de upplysningar som avses i artikel 2.2 i samma direktiv samt inom vilka tidsfrister denna information ska lämnas.
43 Slutligen erinrar domstolen om att medlemsstaterna, enligt artikel 8.1 i direktiv 91/533, i sina nationella rättsordningar ska införa de regler som är nödvändiga för att arbetstagare, som anser att deras rätt kränkts genom att arbetsgivaren inte har fullgjort sina åligganden enligt detta direktiv, genom rättsligt förfarande, i förekommande fall efter att ha vänt sig till andra behöriga myndigheter, ska kunna driva sina anspråk.
44 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 4 juni 2026, Landkreis Schweinfurt, C‑621/24, EU:C:2026:450, punkt 56).
45 För det första följer det av ordalydelsen i artikel 8.1 i direktiv 91/533 att medlemsstaterna ska säkerställa att ”arbetstagare som anser att deras rätt kränkts på grund av att arbetsgivaren inte har fullgjort sina åligganden enligt detta direktiv, genom rättsligt förfarande … skall kunna driva sina anspråk …”.
46 En samlad tolkning av ordalydelsen i denna bestämmelse tyder således på att medlemsstaterna ska säkerställa att arbetstagarna genom rättsligt förfarande ska kunna göra gällande rättigheter som följer av den informationsskyldighet som åligger arbetsgivarna enligt direktivet, och inte de rättigheter som följer av deras anställningsavtal eller anställningsförhållande.
47 För det andra bekräftas denna tolkning av det sammanhang i vilket nämnda bestämmelse ingår.
48 Vad gäller frågan vilka ”anspråk” som följer av direktiv 91/533, i den mening som avses i artikel 8.1 i direktivet, erinrar domstolen om att direktivet, såsom framgår av själva direktivrubriken, inför en ”skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet”, och att denna skyldighet i sjunde skälet i direktivet kvalificeras som en ”generell skyldighet”.
49 Denna ”generella skyldighet” består av flera specifika skyldigheter som åvilar arbetsgivaren och som följaktligen ger arbetstagaren lika många specifika rättigheter. Detta gäller särskilt följande:
– Skyldigheten att informera om de väsentliga dragen i anställningsavtalet eller anställningsförhållandet enligt artikel 2 i samma direktiv,
– skyldigheten att lämna denna information genom en av de handlingar och inom de tidsfrister som anges i artikel 3 i direktiv 91/533,
– skyldigheten att före avresan informera utlandsstationerade arbetstagare om ytterligare information i samband med utstationeringen, utöver dessa väsentliga drag, såsom följer av artikel 4 i direktivet,
– eller skyldigheten att underrätta arbetstagarna om varje ändring i dessa väsentliga drag och ge dem ytterligare information inom den tidsfrist och i den form som anges i artikel 5 i direktivet.
50 De ”anspråk” som följer av samma direktiv, i den mening som avses i artikel 8.1 i direktivet, ska följaktligen förstås så, att de avser de rättigheter som arbetstagarna har till följd av de skyldigheter som åligger arbetsgivarna enligt artiklarna i direktiv 91/533 och som återges i föregående punkt. Syftet med sådana rättigheter är således begränsat till den information som ska ges till dessa arbetstagare om vissa uppgifter i anställningsavtalet eller beträffande anställningsförhållandet och om formerna för lämnandet av denna information.
51 Artikel 8.1 avser däremot inte de rättigheter som följer av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet och som eventuellt nämns i artikel 2.2 i direktivet.
52 Artikel 2.2 innehåller visserligen en icke uttömmande uppräkning av de väsentliga uppgifter i anställningsavtalet eller beträffande anställningsförhållandet som i vissa fall utgör rättigheter som arbetstagaren har rätt att bli informerad om.
53 Domstolen konstaterar emellertid att dessa väsentliga uppgifter endast nämns i nämnda direktiv såsom information som ska meddelas arbetstagarna.
54 Den rättsliga regleringen av de rättigheter som arbetstagare garanteras och som omfattas av samma väsentliga uppgifter föreskrivs däremot inte i samma direktiv, utan i andra instrument i unionsrätten eller i nationell rätt. Såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande bekräftas detta av artikel 2.3 i direktiv 91/533, av vilken det följer att vissa av de uppgifter som avses i artikel 2.2 regleras av sådana andra instrument, inbegripet kollektivavtal.
55 Härav följer att ett eventuellt åsidosättande av de rättigheter som arbetstagarna garanteras inte i sig är relevant för bedömningen av huruvida direktivet har iakttagits, eftersom direktivet endast föreskriver en informationsskyldighet vad gäller dessa rättigheter.
56 För det tredje och slutligen stöds den tolkning som anges i punkt 46 i förevarande dom även av det mål som eftersträvas med direktivet, vilket, såsom framgår av andra och sjunde skälen i direktivet, är att ställa formella krav på anställningsförhållanden för att bättre skydda arbetstagarna mot en eventuell kränkning av deras rättigheter och för att skapa större öppenhet på arbetsmarknaden genom att informera arbetstagarna om de väsentliga punkterna i deras anställningsavtal eller anställningsförhållanden.
57 Direktivet syftar således, i enlighet med detta syfte, till att införa en formell skyldighet avseende information och öppenhet.
58 Förverkligandet av detta mål gör det visserligen i sin tur möjligt att skydda arbetstagarna mot varje eventuellt åsidosättande av rättigheter som de garanteras genom andra unionsrättsliga eller nationella rättsakter, inbegripet kollektivavtal, genom att upplysa dem om deras rättigheter och skyldigheter gentemot arbetsgivaren.
59 Såsom även framgår av punkt 54 ovan rör direktiv 91/533 emellertid inte i sig skyldigheten att säkerställa skyddet av dessa rättigheter.
60 Mot bakgrund av allt vad som ovan anförts ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.1 i direktiv 91/533 ska tolkas så, att begreppet anspråk, i den mening som avses i denna bestämmelse, endast avser de rättigheter som följer av detta direktiv, såsom arbetstagarens rätt att erhålla en av de handlingar som föreskrivs i artikel 3 i direktivet, varför detta begrepp inte omfattar rättigheter som följer av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet och som arbetsgivaren, genom en sådan handling, ska informera arbetstagaren om enligt artikel 2 i direktivet.
Frågorna 2, 3, 4 och 5
61 Med hänsyn till svaret på den första frågan, saknas anledning att besvara den andra till den femte frågan.
Rättegångskostnader
62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
Artikel 8.1 i rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet,
ska tolkas så,
att begreppet anspråk, i den mening som avses i denna bestämmelse, endast avser de rättigheter som följer av detta direktiv, såsom arbetstagarens rätt att erhålla en av de handlingar som föreskrivs i artikel 3 i direktivet, varför detta begrepp inte omfattar rättigheter som följer av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet och som arbetsgivaren, genom en sådan handling, ska informera arbetstagaren om enligt artikel 2 i direktivet.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.