Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utvärdera effekterna av prövningsförfarandet i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

Bakgrund

De nuvarande förutsättningarna för vapenfri tjänst beslutades av riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr. 371). Därvid utformades 1 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst så att en värnpliktig kan få tillstånd till vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplikten. Det i propositionen uttalade syftet med reformen var bl.a. att vidga möjligheterna att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst utan att principen med allmän värnplikt rubbades, att förenkla prövningsförfarandet och att minska antalet fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

Nuvarande ordning

Allmänt

Tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas enligt 10 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst av vapenfrinämnden på ansökan av den värnpliktige. Av 22 § framgår att nämndens beslut i tillståndsärenden kan överklagas till regeringen.

Den som ges tillstånd till vapenfri tjänst får inte övas i bruk av vapen eller åläggas att bära vapen eller ammunition. Den vapenfria tjänsten fullgörs inom totalförsvarets civila del. Den som samtycker därtill kan dock åläggas att tjänstgöra inom det militära försvaret.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

För tillstånd till vapenfri tjänst krävs enligt praxis att den värnpliktige har en sådan villkorslös respekt för människolivet att den inte kan förenas med den medborgerliga skyldigheten att försvara vårt samhälle med vapen. Den som skall få vapenfri tjänst måste ta avstånd från att själv bruka vapen mot annan, oavsett ändamålet och de övergripande motiven för vapenbruket. Dock anses ett reflexmässigt eller instinktivt försvar eller våld i en nödvärnssituation i och för sig inte tillräckligt för att utesluta vapenfri tjänst. Den som inte anser sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen men som skulle kunna bruka vapen för att rädda en värnlös från en angripare skall alltså inte vägras sådant tillstånd enbart av det skälet. Denna och liknande situationer anses inte relevanta för bedömningen i tillståndsfrågan på annat sätt än att de belyser den enskildes motiv och därmed innebörden av hans övertygelse.

Som förutsättning för vapenfri tjänst krävs vidare att den sökandes inställning till vapenbruket är av djupt personlig art och att vederbörande inte ändrar inställning när han utsätts för andras påtryckningar att delta i det väpnade försvaret i det fall landet skulle angripas. Det saknar betydelse i sammanhanget om inställningen mot bruket av vapen mot en annan människa grundar sig på religiös eller annan övertygelse. Det avgörande är att inställningen skall vara klart knuten till en stark respekt människolivet och dess okränkbarhet. En övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet antas inte vara tillräckligt hållfast inför omgivningens påtryckningar i en krigssituation. Enbart en sådan övertygelse anses därför inte kunna berättiga till vapenfri tjänst.

Det ankommer på den sökande att själv ge underlag för det antagande som förutsätts för tillstånd till vapenfri tjänst. Det skall dock inte ställas särskilt hårda krav på den sökande att styrka den övertygelse han hävdar.

Utredningsförfarandet

Tillståndsprövningen i ärenden om vapenfri tjänst sker i regel först efter utredning i varje enskilt fall. Enligt 4 § kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga ankommer det således på vapenfrinämnden att förordna en särskild utredare som biträder nämnden vid inhämtande av underlag för prövningen. Om det är uppenbart obehövligt, kan nämnden dock avgöra tillståndsfrågan utan att särskild utredare förordnats.

Utredaren skall i förekommande fall enligt 5 § samma kungörelse kalla den sökande till samtal. Vid samtalet skall den sökande informeras om förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och bestämmelserna för tjänsten samt om tjänstgöringsalternativen. Utredaren skall vidare låta sökanden redogöra för skälen till att han inte vill bruka vapen mot annan.

Vapenfrinämnden har fastställt en vägledning för utredare i vapenfriärenden. I vägledningen sägs bl.a. att utredaren skall sträva efter att samtalet genomförs under avspända former så att sökanden kan känna att han fritt får uttrycka sin uppfattning och framlägga sina skäl. Utredaren skall således om möjligt undvika att styra det inledande samtalet. I andra fall måste utredaren vara mer aktiv och genomföra samtalet utan att sökanden känner sig pressad eller utsatt för förhör.

Det fortsatta samtalet bygger i hög utsträckning på frågor som ställs till den sökande. Dessa får enligt vägledningen inte utformas så att de kan tolkas som ett uttryck för utredarens egen uppfattning och personliga värderingar. Om svaren är otydliga eller undvikande, bör utredaren uppmana sökanden att förtydliga sig eller ställa kompletterande frågor för att om möjligt klarlägga sökandens inställning. I den mån oklarheter kvarstår och detta beror på bristande förmåga hos den sökande att uttrycka sig, skall utredaren ange detta i kommentaren över samtalet.

När samtalet har avslutats upprättar utredaren ett skriftligt referat av samtalet. Referatet skall innehålla uppgifter om sökandens övertygelse och inställning i fråga om vapenbruk samt utredarens bedömning i ärendet och om vapenfri tjänst tillstyrks eller avstyrks.

Den sökande får sedan tillfälle att yttra sig över den skriftliga redovisningen. Ärendet tas därefter upp för beslut i nämnden. Avgörandet sker efter föredragning av den tjänsteman vid kansliet som utsetts att handlägga ärendet.

1989 års proposition

Efter utredning av försvarets rationaliseringsinstitut beslutade regeringen (prop. 1988/89:110) att föreslå riksdagen att anta förslag om handläggningen av ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och värnpliktslagen (1941:967). Ändringarna innebär att ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst och om tjänstgöringsförhållandena för en sådan tjänst i första instans avgörs av en ny myndighet benämnd vapenfristyrelsen. Ärenden som avgjorts av vapenfristyrelsen föreslås vidare kunna överprövas av en ny myndighet benämnd totalförsvarets tjänstepliktsnämnd. Till denna nämnd förs också de ärenden som nu prövas av värnpliktsnämnden. Tjänstepliktsnämndens beslut skall inte kunna överklagas. Därigenom skulle regeringen således upphöra att vara sista instans för prövning av ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst. Reformen föreslås träda i kraft senast den 1 januari 1990.

Påföljder vid vägran m.m.

Bestämmelser om straffrättsliga påföljder för värnpliktiga som i samband med utbildningen åsidosätter sina åligganden finns i värnpliktslagen (1941:967).

Således föreskrivs i 39 § att en värnpliktig, som olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöring, vägrar eller underlåter av lyda en förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom skall dömas för värnpliktsbrott om gärningen varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt. Påföljden är böter eller fängelse i högst ett år. För den som av oaktsamhet underlåter att inställa sig till tjänstgöring kan enligt 38 § enbart böter utdömas.

För vapenfria tjänstepliktiga finns motsvarande ansvarsbestämmelser i 14 och 16 §§ lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.

De straffrättsliga påföljderna är kombinerade med bestämmelser för prövning av frågor om förnyad inkallelse av dem som hemförlovats på grund av värnpliktsbrott eller motsvarande brott av vapenfria tjänstepliktiga, s.k. anmälningsärenden. Bestämmelserna grundar sig på ett bemyndigande i 46 § värnpliktslagen enligt vilket regeringen eller myndighet som regeringen utser får besluta att en värnpliktig tills vidare eller för viss tid inte skall åläggas tjänstgöring om han vägrar eller underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller om han olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället och det kan antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen.

Av 21 a § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst framgår att bemyndigandet också gäller motsvarande situationer för vapenfria tjänstepliktiga.

Enligt bestämmelser utfärdade av regeringen skall värnpliktsverket resp. nämnden för vapenfriutbildning, sedan den tjänstepliktige lagförts för nämnda brott, överlämna ärendet till regeringen för prövning av frågan om vederbörande skall kallas in på nytt. En förutsättning för överlämnande är dock att domstolens val av påföljd eller andra omständigheter ger anledning att anta att den tjänstepliktige inte kommer att fullgöra någon form av tjänstgöring. I avvaktan på regeringens beslut får kallelse till ny tjänstgöring inte utfärdas. I övriga fall får den tjänstepliktige kallas in igen.

I anmälningsfallen tillämpar regeringen en praxis som innebär i huvudsak att den som lagförts minst två gånger för överträdelser av aktuellt slag och därvid ådömts påföljd som innebär minst två månaders frihetsberövande tills vidare inte skall inkallas till ny tjänstgöring.

Kritik mot prövningsförfarandet

Efter år 1978 har det i debatten tid efter annan riktats kritik mot utformningen av prövningsförfarandet i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst. Enligt kritiken har förfarandet i sig medfört en minskad benägenhet hos de värnpliktiga att söka tillstånd till vapenfri tjänst. I kritiken har också hävdats att bifallsfrekvensen minskat efter den genomförda reformen. Samtidigt har det framhållits att antalet fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring som en följd av detta har ökat och att fängelsepåföljd kommit att utdömas i större omfattning. I dessa avseenden skulle utvecklingen således strida mot de intentioner som låg till grund för 1978 års reform.

Utredningsuppdraget

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att en särskild utredare bör tillkallas för att genomföra en utvärdering av prövningsförfarandets effekter. Utvärderingen bör syfta till att ge klarhet i om den sedan år 1978 tillämpade ordningen för tillståndsprövning i vapenfriärenden kommit att motsvara avsikten med den då genomförda reformen eller medfört effekter som strider mot denna.

Utredningen bör inriktas mot att först ta fram ett statistiskt underlag och att därefter utvärdera underlaget med avseende på förhållandena före och efter reformen.

Utredaren bör således redovisa antalet/frekvensen

• meddelade tillstånd resp. avslag i slutligt avgjorda ärenden om vapenfri tjänst
• lagförda värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som anmälts för överträdelser med anknytning till deras tjänstgöring och de påföljder som ådömts de enskilda individerna för sådana överträdelser
• beslut av regeringen i anmälningsärenden rörande dessa och beslutens innebörd samt
• fall av underlåtelse att fullgöra värnpliktstjänstgöring i vilka den enskilde tidigare fått avslag på ansökan om vapenfri tjänst.

Om utredaren under arbetets gång finner att ytterligare underlag behövs för en utvärdering, skall även detta redovisas.

Med underlaget som utgångspunkt bör utredaren beskriva och analysera eventuella orsakssamband mellan de tjänstepliktigas beteenden i nyssnämnda avseenden, de enskilda motiven härför och tillståndsprövningen.

Också resultatet av denna analys bör ställas i relation till syftet med vapenfrireformen.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av år 1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för försvarsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utvärdera prövningsförfarandets effekter i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag A 2. Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)