HFD 2026 ref. 20

Skälen för avgörandet

Rättslig reglering m.m.

6Enligt artikel 45 i EUF-fördraget ska fri rörlighet för arbetstagare säkerställas inom unionen. Denna fria rörlighet ska innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.

7I artikel 48 i EUF-fördraget anges att Europaparlamentet och rådet ska besluta om sådana åtgärder inom den sociala trygghetens område som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare.

8Enligt artikel 11.1 i förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska de personer som förordningen tillämpas på omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Den lagstiftningen ska fastställas i enlighet med förordningen.

9Av artikel 11.3 a framgår att en person som arbetar som anställd eller som bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.

10Av 4 kap. 2 § socialförsäkringsbalken framgår att social­försäkringen är indelad i tre försäkringsgrenar varav en avser förmåner som grundas på bosättning i Sverige och en annan på arbete i Sverige. Försäkrad är enligt 3 § den som uppfyller bl.a. de krav på bosättning eller arbete som avses i 2 §. Av 6 kap. 6 § socialförsäkringsbalken framgår vidare att den som arbetar i Sverige är försäkrad för föräldrapenning på sjukpenningnivå.

11I 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken anges att den som enligt vad som följer av förordning 883/2004 omfattas av lagstiftningen i en annan stat, inte är försäkrad för sådana förmåner enligt socialförsäkringsbalken som motsvarar förmåner som avses i förordningen.

12Rättsfallet HFD 2014 ref. 64 gällde barnbidrag, som är en bosättningsbaserad förmån. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det inte kan anses förenligt med EU-domstolens praxis (målen Bosmann, C-352/06, EU:C:2008:290, samt Hudzinski och Wawrzyniak, C-611/10 och 612/10, EU:C:2012:339) att ett barns rätt till barnbidrag helt ska falla bort av den anledningen att barnets förälder har omfattats av ett annat lands lagstiftning på området. Utan hinder av 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken ansågs rätt till kompletterande svenskt barnbidrag därför föreligga.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

13Av artikel 11.1 i förordning 883/2004 följer att de personer som förordningen tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Eftersom K.S. under den aktuella perioden var anställd i Tyskland, omfattades hon enligt artikel 11.3 a av den tyska lagstiftningen.

14EU-domstolen har funnit att artiklarna 45 och 48 i EUF-fördraget ska tolkas så att de inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken en migrerande arbetstagare, som är bosatt i den medlemsstaten och som omfattas av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där arbetstagaren är anställd, inte omfattas av den allmänna socialförsäkringen i bosättnings­medlemsstaten. Det finns å andra sidan inte heller något unions­rättsligt hinder mot att en medlemsstat, som inte är behörig enligt förordning 883/2004, på ett annat anknytningskriterium än arbete eller försäkring beviljar socialförsäkringsförmåner till en person som är bosatt inom medlemsstaten. Det fordras dock att ett sådant beviljande faktiskt är möjligt enligt den nationella lagstiftningen (van den Berg, Giesen och Franzen, punkterna 66 och 72).

15I HFD 2014 ref. 64, som avsåg en bosättningsbaserad förmån, var föräldern och barnet bosatta i Sverige och bägge var därmed försäkrade enligt 4 kap. 3 § socialförsäkringsbalken. Av det skälet aktualiserades en tillämpning av 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken.

16K.S. har ansökt om föräldrapenning på sjukpenningnivå, som är en arbetsbaserad förmån. För att vara försäkrad för en sådan förmån krävs att vederbörande arbetar i Sverige. K.S. arbetade inte i Sverige utan hade sin anställning i Tyskland under aktuell period.

17Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det därmed följer av 4 kap. 3 § respektive 6 kap. 6 § socialförsäkringsbalken att K.S. varken var försäkrad eller uppfyllde de andra villkor som gäller för att ha rätt till föräldrapenning på sjukpenningnivå. Vid sådant förhållande aktualiseras inte en tillämpning av 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken och 2014 års rättsfall saknar relevans för bedömningen i detta mål.

18Mot bakgrund av det anförda ska Försäkringskassans överklagande bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens avgörande och fastställer förvaltningsrättens avgörande.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Askersjö, Gäverth och Westberg. Föredragande var justitiesekreteraren Andreas Thörnroos.

Förvaltningsrätten i Luleå (2023-11-14, ordförande Beselin):

Omständigheterna i målet avseende K.S:s anställnings-, boende- och familjeförhållanden vid relevant tid i målet är ostridiga, dvs. att K.S. var anställd i Tyskland men bosatt med familjen i Sverige.

I artikel 68 i förordning 883/2004 finns prioritetsregler vid samman­träffande av förmåner. Av artikeln framgår att en förutsättning för dess tillämplighet är att det rör sig om förmåner under samma period. Försäkringskassan har gjort gällande att denna förutsättning inte är uppfylld då K.S:s make inte har sökt föräldrapenning för barnet under samma period, dvs. den 1 juli 2022 – 12 januari 2023. Det finns inte heller något stöd i handlingarna för att hennes make har gjort detta. I alla dokument från BMW/BKK, Familienkasse och socialförsäkringen i Bayern, som berör en förmån relaterad till föräldraskapet till D., är det K.S. som anges som sökande. Prioritetsreglerna vid sammanträffande är därför inte tillämpliga i målet. Domstolen kan vidare konstatera att artikel 67 i förordning 883/2004 saknar betydelse för prövningen av aktuellt mål då den innebär att K.S. har en rätt, och henne make ev. en härledd rätt, till tyska familjeförmåner även om hennes familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat, vilket ju Tyskland också beviljat henne.

Föräldrapenning är en arbetsbaserad förmån enligt 6 kap. 6 § 2 social­försäkringsbalken. Det innebär att man är försäkrad för föräldrapenning genom att arbeta i Sverige. I artikel 11.3 i förordning 883/2004 anges även att en person som arbetar som anställd i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten. Utgångspunkten är alltså att den ansökande förälderns arbetsland, inte barnets eller familjens hemvist, är avgörande för rätten till svensk föräldrapenning.

Förvaltningsrätten delar därför Försäkringskassans bedömning att K.S., som under perioden den 1 juli 2022–12 januari 2023 ostridigt hade anställning i Tyskland och inte Sverige, inte har rätt till den arbetsbaserade förmån som svensk föräldrapenning utgör.

Eftersom Försäkringskassan har haft skäl för sitt beslut ska överklagandet avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Sundsvall (2025-06-03, Ebbing, Aldestam och Hansen Ölmedal):

Föräldrapenning för perioden 1 juli 2022–12 januari 2023

[Text här utelämnad.]

Av utredningen framgår att K.S. flyttade till Sverige den 17 mars 2022 tillsammans med sin make och deras barn. Familjen bodde under den i målet aktuella perioden i Sverige. Maken arbetade i Sverige medan K.S. hade kvar sin anställning i Tyskland under sin föräldraledighet och erhöll tysk föräldrapenning.

Av artikel 11.1 och 3 a) i förordning 883/2004 framgår att de personer som förordningen tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning och att en person som har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat, med vissa här inte aktuella undantag, ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten. Eftersom K.S. kvarstod i sin anställning i Tyskland och erhöll tysk föräldrapenning omfattades hon enligt dessa bestämmelser av Tysklands lagstiftning. Därmed var hon enligt 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken inte försäkrad för föräldrapenning enligt socialförsäkringsbalken.

Det är ostridigt att föräldrapenning är att anse som en familjeförmån i den mening som avses i förordning 883/2004. Detta innebär dock inte, i motsats till vad K.S. anser, att artikel 68.1 b) i förordningen automatiskt är tillämplig.

Enligt artikel 68.1 i förordning 883/2004 ska prioriteringsreglerna i artikeln tillämpas om rätt till förmåner under samma period och för samma familjemedlemmar föreligger enligt flera medlemsstaters lagstiftning. I artikel 68.1 b) regleras vad som gäller i de fall då flera medlemsstater är skyldiga att utge förmåner på samma grunder. I förevarande fall har K.S., enligt socialförsäkringsbalken läst tillsammans med förordning 883/2004, under den aktuella perioden inte rätt till föräldrapenning enligt socialförsäkringsbalken på grund av vare sig bosättning eller arbete.

Det finns inte heller några regler i socialförsäkringsbalken som medger henne rätt till föräldrapenning på någon annan grund, t.ex. på grund av makens bosättning eller arbete. Alltså har K.S. bara rätt till föräldra­penning enligt en medlemsstats lagstiftning och det är Tysklands. När det gäller hennes make framgår inte annat än att han i och för sig har rätt till föräldrapenning i Sverige på grund av såväl bosättning som arbete, men att han under perioden inte utnyttjat sin rätt och ansökt om någon familjeförmån för barnet i Sverige, t.ex. föräldrapenning. Enligt kammar­rätten är det därför inte fråga om något sammanträffande av förmåner. Att det krävs att den andre föräldern måste ha utnyttjat sin rätt genom en ansökan följer av syftet med prioriteringsreglerna i artikel 68 i förordning 883/2004 och artikel 60 i förordning 987/2009.

K.S. har till stöd för sin talan hänvisat till EU-domstolens avgörande Moser, C-32/18, EU:C:2019:752. Omständigheterna i förevarande mål är dock inte desamma som i nämnda EU-domstols­avgörande. Det målet gällde primärt artikel 67 i förordning 883/2004. Av skäl som anges i förvaltningsrättens dom är inte artikel 67 i förordningen tillämplig i förevarande mål. K.S. har alltså inte rätt till begärd föräldrapenning med hänvisning till tillämpliga bestämmelser i förordning 883/2004.

Frågan är dock om K.S. ändå, på allmänna EU-rättsliga grunder, bör tillerkännas begärd mellanskillnad. Enligt skäl 1 till förordning 883/2004 faller bestämmelserna om samordning av de nationella systemen för social trygghet inom ramen för den fria rörligheten för personer och bör bidra till att förbättra människors levnadsstandard och arbetsvillkor.

EU-domstolen har i flera avgöranden prövat lagvalsreglerna för familjeförmåner i föregångaren till förordning 883/2004, dvs. förordning 1408/71. Domstolen har bl.a. slagit fast att en bosättningsstat som inte är behörig stat enligt förordningen inte kan hindras att med tillämpning av nationell lagstiftning bevilja familjeförmåner och att förordningens bestämmelser ska tolkas i ljuset av bestämmelserna om den fria rörligheten för arbetstagare i artiklarna 45 och 48 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (se bl.a. Bosmann, C-352/06, EU:C:2008:290). Enligt senare rättspraxis från EU-domstolen kan den icke-behöriga staten ha inte bara en möjlighet att utge förmåner utan också en skyldighet att bortse från nationella bestämmelser som begränsar rätten till förmåner. En tysk bestämmelse om förbud mot sammanläggning som innebar att en familjeförmån helt föll bort, i stället för att förmånens storlek sattes ned med det belopp som uppbars från en annan medlemsstat, har därmed inte ansetts förenlig med den fria rörligheten för arbetstagare (de förenade målen Hudzinski och Wawrzyniak, C-611/10 och 612/10, EU:C:2012:339).

Det materiella innehållet i förordning 883/2004 är väsentligen detsamma som i den tidigare förordningen.

Mot bakgrund av det ovan redovisade har Högsta förvaltnings­domstolen i ett mål om den bosättningsbaserade förmånen barnbidrag ansett att rätt till kompletterande svenskt barnbidrag föreligger utan hinder av 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken, när barnet och vårdnadshavaren varit bosatta i Sverige och motsvarande familjeförmån utgetts i ett annat EU-land (rättsfallet HFD 2014 ref. 64). Något senare rättsfall från EU-domstolen som innebär att rättsläget förändrats i nu aktuellt avseende förefaller inte finnas.

Av utredningen i målet framgår att K.S. tillsammans med sin make och sitt barn har nyttjat den fria rörligheten för arbetstagare. Hela familjen är sedan den 17 mars 2022 bosatt i Sverige och K.S. har under den tid som ansökan gäller varit bosatt i Sverige. Hennes make förvärvsarbetar i Sverige. Att i den aktuella situationen tillämpa de svenska bestämmelserna på sådant sätt som innebär att begärd föräldrapenning inte beviljas alls får enligt kammarrätten anses medföra en betydande nackdel för K.S. och hennes familj som migrerande arbetstagare inom EU. En sådan nackdel framstår inte som motiverad i fråga om föräldrapenning som kan beviljas både som en bosättnings- och arbetsbaserad förmån. Kammarrätten konstaterar att de aktuella omständigheterna innebär att K.S:s anknytning till den icke-behöriga medlemsstaten är starkare än vad som var fallet i de ovan nämnda förenade målen Hudzinski och Wawrzyniak. Det kan under dessa förhållanden enligt kammarrättens mening inte anses förenligt med EU-domstolens praxis att K.S:s rätt till begärd föräldrapenning helt ska falla bort på grund av att hon omfattats av Tysklands lagstiftning. Hon bör därmed utan hinder av 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken ha rätt till föräldrapenning med belopp motsvarande skillnaden mellan svensk och tysk föräldrapenning. Det ankommer på Försäkringskassan att pröva om övriga förutsättningar för föräldrapenning är uppfyllda och om de är uppfyllda bestämma nivån och beräkna beloppet som ska betalas ut med beaktande av den föräldrapenning som K.S. erhållit från Tyskland.

Underinstansernas avgöranden ska följaktligen upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för ny prövning.

– [Text här utelämnad.]

Kammarrätten upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till Försäkringskassan för ny prövning.