KamR Stockholm mål 4196-18

KLAGANDE

Stockholms Sjötrafik AB, 556426-8760

Ombud: Advokat och jur.kand.

MOTPART

Stockholms läns landsting

Ombud: Advokaterna och

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 10 april 2018 i mål nr 19657-17, se bilaga A

SAKEN

Offentlig upphandling

KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE

Kammarrätten avslår överklagandet.

YRKANDEN M.M.

Stockholms Sjötrafik AB

Bolaget fullföljer sin talan och tillägger följande. Artikel 5.5 förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70, kollektivtrafikförordningen, strider mot idén i förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage), cabotageförordningen, genom att den sätter konkurrensen ur spel med diskriminerande åtgärder. På samma sätt som artikel 5.4 strider mot principen om icke-diskriminering gör även artikel 5.5 i kollektivtrafikförordningen det. Den måste således anses stå i strid med artikel 4.1 och 4.2 i cabotageförordningen och kan därför inte åberopas för en direkttilldelning av avtal om allmän trafik på vatten.

Bolaget uppger vidare att förvaltningsrättens bedömning av när nödåtgärder får vidtas innebär att en myndighet under lång tid kan känna till att trafikstörningar kommer att uppstå utan att behöva vidta åtgärder. Myndigheterna skulle kunna planera för detta och förbereda en direkttilldelning till det bolag som man tycker är bekvämast att ha att göra med. Myndigheterna skulle även kunna orsaka trafikstörningar i syfte att favorisera ett visst bolag. På det sättet kan kollektivtrafikförordningens undantagsmöjligheter givetvis inte tolkas. Brevet som Stockholms läns landsting (SLL) fick angående Skärgårdsbolaget 1 AB:s (Skärgårdsbolaget) likvidation kom varken från det bolaget eller någon som var behörig att företräda det. Enbart brevet kan inte anses ha innebörden att en överhängande risk för trafikstörningar förelåg. Förvaltningsrätten har inte beaktat denna grundläggande aktiebolagsrättsliga fråga. SLL borde åtminstone ha kontrollerat uppgifterna från Gotlandsbolaget.

Bolaget anser att nödåtgärder inte får vidtas om alternativ finns. SLL kunde ha aktiverat bankgarantin och själv betalat de besättningslöner, drivmedel, kostnader för det löpande underhållet och annat som var nödvändigt för driften och ersatt sig för detta ur bankgarantin, därmed hade någon trafikstörning inte skett.

Stockholms läns landsting

SLL anser att överklagandet ska avslås och anför följande. Artikel 4.2 i cabotageförordningen är enbart tillämplig på ersättning för förpliktelser vid allmän trafik och inte på ersättning som betalas enligt ett avtal om allmän trafik, vilket är naturligt eftersom ersättning för ett avtal inte gärna kan ”vara tillgängligt för alla rederier inom gemenskapen”. I artikel 4.1 finns det inte något krav på att avtal ska konkurrensutsättas. En viktig utgångspunkt för prövningen i detta mål är att en myndighet har rätt att vidta nödåtgärder enligt kollektivtrafikförordningen även om de omständigheter som föranleder åtgärden hade kunnat förutses av myndigheten eller är hänförliga till denna. Det enda som krävs för att få vidta nödåtgärder enligt artikel 5.5 i kollektivtrafikförordningen är att det varit trafikstörningar eller överhängande risk för sådana.

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE

De huvudsakliga frågorna i målet är om kollektivtrafikförordningens bestämmelser om nödåtgärder står i strid med cabotageförordningen och om det vid direkttilldelningen fanns en överhängande risk för trafikstörningar.

I cabotageförordningen finns ingen reglering av frågan om nödåtgärder för att undvika trafikstörningar. Kammarrätten anser att kollektivtrafikförordningens bestämmelser om sådana nödåtgärder inte kan anses strida mot artikel 4.1 i cabotageförordningen. Vad gäller förenligheten i övrigt mellan förordningarna instämmer kammarrätten i förvaltningsrättens bedömning.

Kammarrätten finner, i likhet med förvaltningsrätten, att SLL har visat att risken var överhängande att Skärgårdsbolaget inte skulle ha kunnat fortsätta trafiken. Enligt kammarrätten innebär det faktum att SLL hade rätt att driva verksamheten i egen regi inte att risken för trafikstörningar var undanröjd, om myndigheten inte ville göra detta. Vidare anser kammarrätten att det saknar betydelse i målet att löner m.m. hade kunnat finansieras genom en bankgaranti. Kammarrätten anser sammantaget att det fanns en överhängande risk för trafikstörningar vid tidpunkten för direkttilldelningen.

Vad gäller avtalets löptid gör kammarrätten inte någon annan bedömning än förvaltningsrätten. Det saknas därmed skäl att ogiltigförklara avtalet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 1).

Peder Liljeqvist Eva Gullfeldt Johannes Gäverth lagman kammarrättsråd tf. assessor ordförande referent