M 18687-25

SVEA HOVRÄTT DOM Mål nr 2026-11-03 M 18687-25 060307 Stockholm

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Nacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2025-12-09 i mål nr M 3055-25, se bilaga A PARTER Klagande Länsstyrelsen i Västmanlands län

Motpart Västerås kommun

Ombud: och

SAKEN Tillstånd till återvinning av avfall för anläggningsändamål på fastigheten i Västerås kommun MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom på så sätt att målet återförvisas till Miljöprövningsdelegationen inom Länsstyrelsen i Uppsala län för fortsatt behandling i enlighet med Mark- och miljööverdomstolens domskäl.

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen i Västmanlands län har i första hand yrkat att målet i dess helhet ska återförvisas till miljöprövningsdelegationen för fortsatt handläggning. I andra hand har länsstyrelsen yrkat att mark- och miljödomstolens dom ska ändras enligt följande.

Villkor 3 verkets handbok eller senare uppdatering av denna, får användas ovan sluttäckningens tätskikt. Ämnen som inte är reglerade i tabell 4 får förekomma i halter upp till de lokala bakgrundshalterna.

Villkor 6 Buller från anläggningen ska begränsas så att det inte ger upphov till högre ekvivalent ljudnivå utomhus vid bostäder än

40 dB(A) nattetid kl. 22.00 06.00 45 dB(A) övrig tid

Den momentana ljudnivån vid bostäder får nattetid (kl. 22 06) inte överstiga 55 dB(A)

Kontroll av bullernivåerna ska genomföras på tillsynsmyndighetens begäran. De angivna värdena ska då kontrolleras genom immissionsmätningar och/eller närfältsmätningar och beräkningar. Ekvivalentvärdena ska beräknas för de tider då bullrande verksamhet pågår.

Villkor 9 (överstrykningar avser text som utgår och tillägg markeras i fetstilt)

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

Senast tre månader innan tätskikt anläggs på respektive deletapp ska Västerås stad till tillsynsmyndigheten redovisa hur sluttäckningen kommer att genomföras. Redovisningen ska innehålla uppgifter om sluttäckningens utformning, konstruktionsmaterial samt en tidplan för arbetet.

Kommunen ska, innan sluttäckningen respektive deletapp sluttäcks, redovisa en plan för kvalitetssäkring av sluttäckningen. Kvalitetssäkringsplanen ska innehålla uppgifter om sluttäckningens utformning, konstruktionsmaterial och utförande. Planen ska också innehålla uppgifter om när och hur de återkommande besiktningarna som ska genomföras under arbetets gång samt när slutbesiktning avses ske. I planen ska anges den oberoende kontrollant som kommunen har utsett att genomföra besiktningarna.

Sluttäckningen av en deletapp får inte påbörjas innan tillsynsmyndigheten har godkänt kvalitetssäkringsplanen.

Följande ytterligare villkor ska föreskrivas.

- Vatten som infiltrerar i skyddsskiktet och avrinner i dräneringsskiktet ovan tätskiktet (skyddsskiktsvatten) ska provtas och analyseras före utsläpp till recipient i den utsträckning och med den frekvens som anges i kontrollprogrammet. Om kontrollen visar att föroreningshalterna är högre än de halter som anges i Västerås stads dagvattenpolicy daterad den 9 mars 2023 (eller den senare policy som ersätter denna) ska orsaken till detta utredas och åtgärder vidtas om tillsynsmyndigheten så kräver.

- Kommunen ska dokumentera arbetet med efterbehandlingen. Efterbehandlingen ska slutredovisas till tillsynsmyndigheten. Efterbehandlingsåtgärden anses avslutad när sluttäckningen har genomförts och tillsynsmyndigheten har godkänt den.

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

Vidare ska en förteckning med koordinater över samtliga gränspunkter för den efterbehandlade deponin bifogas som en bilaga till tillståndet. Förteckningen bör redovisas tillsammans med en situationsplan över området.

Västerås kommun har i första hand motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom. I andra hand kan kommunen godta att det förtydligas att miljöprövningsdelegationen efter återförvisning ska ta ställning till behovet av att komplettera eller justera de av kommunen föreslagna villkoren.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Verksamheten har bedömts vara tillåtlig samtidigt som centrala frågor kvarstår att utreda, bland annat gällande kvalitetskrav på massor under täckningens tätskikt och hydrologiska förhållanden på platsen. Bedömningen av tillåtlighet enligt miljöbalken förutsätter att det finns ett tillräckligt underlag för att bedöma verksamhetens miljöpåverkan och behovet av skyddsåtgärder. Tillåtligheten är beroende av bland annat vilka massor som tillåts och hur risken för spridning av föroreningar kan begränsas. Grundvattnets nivå och strömningsriktning är centrala för bedömningen av spridningsrisker. Det saknas tillräcklig klarhet om grundvattenförhållanden på platsen, inklusive genomströmning genom deponin. Den planerade tillförseln om totalt cirka 2 miljoner m massor innebär en mycket omfattande verksamhet och påverkar föroreningssituationen på platsen.

För att en åtgärd ska anses utgöra återvinning av avfall krävs att materialet är lämpligt för ändamålet, ersätter andra material och fyller en faktisk funktion. Mot bakgrund av de stora volymerna och de osäkerheter som föreligger finns skäl att närmare pröva denna fråga.

För det fall Mark- och miljööverdomstolen inte bifaller länsstyrelsens förstahandsyrkande vidhåller länsstyrelsen sina yrkanden avseende villkor, bland annat beträffande krav på massornas kvalitet, bullerbegränsning, kontroll och uppföljning

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

samt provtagning av vatten. Länsstyrelsen vill samtidigt framhålla att flera av dessa frågor har en nära koppling till tillåtlighetsbedömningen.

Västerås kommun har anfört i huvudsak följande.

Kommunen har låtit utreda olika metoder för att efterbehandla området. Sluttäckning har bedömts vara den mest lämpliga metoden. Mark- och miljödomstolen har bedömt att det finns förutsättningar att tillåta den planerade efterbehandlingen. Återförvisningen innebär inte att prövningen skett i strid med kravet på en samlad prövning. Tvärtom har domstolen gjort den tillåtlighetsbedömning som krävs och funnit att verksamheten kan regleras genom villkor så att den uppfyller miljöbalkens krav. Att den närmare utformningen av villkoren ska ske efter komplettering av underlaget och av miljöprövningsdelegationen förändrar inte denna bedömning.

Sluttäckning har bedömts vara den absolut mest kostnadseffektiva och säkraste efterbehandlingsmetoden från miljösynpunkt. För att säkerställa att sluttäckningen fyller sin funktion och att området inte ska utgöra en olägenhet har kommunen tagit fram ett omfattande underlag. Sluttäckningen genomförs i olika skikt. Avjämningsskiktet har det största massbehovet. Det syftar till att ge den avslutade deponin en lämplig form för utläggning och vidmakthållande av tätskiktet, ta bort ojämnheter och möjliggöra en god ytvattenavrinning. Avjämningsskiktet är placerat under tätskiktet. Detta innebär att valet av massor under tätskiktet varken påverkar miljön eller människors hälsa efter sluttäckning. Det är lämpligt att återvinna icke-farligt avfall vid uppbyggnad av avjämningsskiktet. De massorna ersätter jungfruligt material som annars hade behövt användas. Det är positivt från resurshushållningssynpunkt. Att avfall kan användas som anläggningsmaterial under tätskiktet vid sluttäckning av deponier följer bl.a. av Naturvårdsverkets handbok 2010:1 om återvinning av avfall i anläggningsarbeten och av praxis. Massorna behöver ha vissa tekniska egenskaper och föroreningsinnehållet i massorna bör begränsas genom krav på försiktighetsmått. Kommunen har därför i första hand föreslagit kvalitetskrav för massor som används ovan tätskiktet, och i andra hand föreslagit platsspecifika mottagningskriterier för de massor som används under tätskiktet. Härutöver har kommunen föreslagit ett antal skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ska tillämpas under arbetet med

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

sluttäckningen samt efter det att sluttäckningen har genomförts för att följa upp och säkerställa att målet med efterbehandlingen har uppnåtts.

Kommunen delar mark- och miljödomstolen uppfattning att de föreslagna villkoren är lämpliga och rimliga. Det finns inte skäl att föreskriva andra villkor. Kommunen kan dock i andra hand godta att Mark- och miljööverdomstolen förtydligar att miljöprövningsdelegationen får ta ställning till behovet av andra eller ytterligare villkor i förhållande till de av kommunen föreslagna villkoren.

Eftersom mark- och miljödomstolen har återförvisat ärendet till miljöprövningsdelegationen finns inga villkor och inget verkställighetsförordnande att ändra eller upphäva. Länsstyrelsens yrkanden om ändrade villkor m.m. kan därför enligt kommunens mening inte prövas i detta sammanhang.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Genom den överklagade domen upphävde mark- och miljödomstolen miljöprövningsdelegationens beslut att avslå kommunens ansökan om tillstånd och återförvisade målet dit för fortsatt handläggning i enlighet med vad som föreskrivits i domskälen. I skälen anges att mark- och miljödomstolen funnit att den ansökta verksamheten är tillåtlig och att tillstånd ska ges samt att det är rimligt att tillståndet förenas med de av kommunen föreslagna villkoren. Vidare anges att eftersom det krävs ytterligare utredning som mark- och miljödomstolen inte kan begära in ska målet återförvisas till miljöprövningsdelegationen för tillståndsgivning samt beredning och framtagande av villkor om platsspecifika mottagningskriterier som tillståndet ska förenas med och villkor om kontrollprogram.

Länsstyrelsen har överklagat domen och invänt att det saknas tillräckligt underlag för en bedömning av tillåtligheten. Kommunen har motsatt sig ändring.

Målet rör efterbehandling av en äldre kommunal deponi som inte varit i drift sedan 1969. Kommunen planerar att sluttäcka deponin och tillståndsplikten omfattar återvinningen av de avfallsmassor som behövs för täckningen, se 29 kap. 34 §

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

miljöprövningsförordningen (2013:251). Av ansökningshandlingarna framgår att deponin innehåller stora mängder avfall och att hela deponin enligt försiktighetsprincipen måste antas innehålla farligt avfall. Deponins bottenskikt är genomsläppligt för infiltration av lakvatten till grundvattnet. Avfallet och det nuvarande täckskiktet är genomsläppliga för regnvatten. Hela deponin är flack vilket främjar infiltration av regnvatten och leder till mindre ytavrinning. Det framgår också av fältmätningar att ytvatten i området är kraftigt påverkat av lakvatten från det deponerade avfallet. Vid sluttäckningen behöver bl.a. en effektiv lutning skapas för att avrinningen av regnvatten ska fungera.

Det är klarlagt att deponin har en pågående negativ omgivningspåverkan genom urlakning av farliga ämnen och att den kan minskas genom att deponin täcks över. I ansökan begärs tillstånd till att använda stora mängder externa massor vid övertäckningen för att kunna ge deponin en lämplig form. Massorna ska placeras både under och över tätskiktet. En sådan omfattande användning av avfallsmassor riskerar att tillföra stora mängder nya föroreningar till platsen. Att den aktuella deponin saknar bottentätning innebär vidare att det är betydligt större risk för att föroreningar lakar ut från massor under tätskiktet än i en modernt utformad deponi, åtminstone så länge det inte kan uteslutas att grundvatten kan tränga in i deponin. För att bedöma hur stor den risken är behöver bland annat de hydrogeologiska förhållandena på platsen vara kända. Som mark- och miljödomstolen kommit fram till saknas tillräcklig utredning om grundvattenuppträngning och horisontellt grundvattenflöde genom deponin. Det är inte heller klart vilka mottagningskriterier som kommer att behöva ställas på massorna för att tillstånd ska kunna ges. Utan ett sådant underlag kan inte någon bedömning av åtgärdens tillåtlighet göras. Det kan inte heller uteslutas att det finns andra lämpligare alternativ för efterbehandlingen.

Det är sammantaget inte möjligt att på befintligt underlag bedöma om den ansökta verksamheten är tillåtlig. Mark- och miljödomstolens dom ska därför ändras på så sätt att målet återförvisas till miljöprövningsdelegationen för fortsatt behandling. Miljöprövningsdelegationen har vid den förnyade prövningen att ta ställning till tillståndsansökan i dess helhet utan att vara bunden av de uttalanden som mark- och miljödomstolen gjort i sakfrågan.

SVEA HOVRÄTT DOM M 18687-25

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Liselotte Rågmark och tekniska rådet Torbjörn Johansson samt hovrättsråden Katarina Welin och Frida Göranson, referent. Föredragande har varit Harry Hodzic.

PARTER Klagande Västerås kommun Ombud: och Motparter

Länsstyrelsen i Västmanlands län Miljö- och konsumentnämnden i Västerås kommun Mälarenergi Vatten AB Statens Geotekniska Institut

ÖVERKLAGAT BESLUT Miljöprövningsdelegationen vid Länsstyrelsen i Uppsala läns beslut den 24 mars 2025 i ärende nr 3745-2023, se bilaga 1 SAKEN Tillstånd till efterbehandling av Lundadeponin m.m. på fastigheten , Västerås kommun

Sida 2 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

DOMSLUT Mark- och miljödomstolen upphäver Miljöprövningsdelegationen vid Länsstyrelsen i Uppsala läns beslut och återförvisar målet till miljöprövningsdelegationen för fortsatt handläggning i enlighet med vad som föreskrivs i domskälen.

Sida 3 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

BAKGRUND

Västerås kommun ansökte om tillstånd hos Miljöprövningsdelegation vid Länsstyrelsen i Uppsala län (miljöprövningsdelegationen) till efterbehandling av Lundadeponin genom återvinning av avfall för anläggningsändamål på fastigheten i Västerås kommun. Lundadeponin saknar tillstånd för deponering av avfall. Miljöprövningsdelegationen avslog ansökan om tillstånd. Västerås kommun har nu överklagat miljöprövningsdelegationens beslut till mark- och miljödomstolen.

YRKANDEN M.M.

Västerås kommun Västerås kommun har i första hand yrkat att mark- och miljödomstolen, med ändring av miljöprövningsdelegationens beslut, ger tillstånd till att efterbehandla Lundadeponin i huvudsaklig överensstämmelse med vad som anges i ansökningshandlingarna. I andra hand har kommunen yrkat att domstolen ska upphäva miljöprövningsdelegationens beslut och återförvisa målet till delegationen för fortsatt handläggning. Kommunen har till stöd för sitt överklagande anfört bl.a. följande.

Kommunen avser att sluttäcka den s.k. Lundadeponin inom fastigheten i syfte att minska deponins miljöbelastning på recipienten och skydda människors hälsa och miljön. Deponin har inte varit i drift på länge, men drevs i kommunal regi mellan 1953 och 1969. Lundadeponins yta uppgår till ca 37 ha och innehåller en avfallsvolym om ca 1 000 0000 m . Avfallets mäktighet varierar mellan ca 2 7 meter. Större delen av deponin överlagras av ett genomsläppligt jordskikt med en mäktighet mellan ca 0,1 1 meter. Ansökan avser tillstånd till efterbehandling av deponin genom sluttäckning enligt deponeringsförordningen, dvs. med tät-, dränerings-, skydds- och växtetableringsskikt. Deponeringsförordningen är emellertid inte direkt tillämplig på deponin eftersom den avslutades innan förordningen trädde i

Sida 4 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

kraft. Kommunen anser inte att efterbehandlingsåtgärderna är tillståndspliktiga enligt miljöbalken men har ansökt om tillstånd med hänsyn till att tillsynsmyndigheten och Länsstyrelsen i Västmanlands län bedömt att verksamheten är tillståndspliktig enligt 29 kap. 34 § miljöprövningsförordningen.

Det finns inte praktiska eller ekonomiska förutsättningar för att efterbehandla Lundadeponin på något annat sätt än genom sluttäckning. Den typ av sluttäckning som ansökan avser är gängse för avfallsdeponier och medför under pågående sluttäckning inte större risker för människors hälsa eller miljön än vad som skulle vara fallet om deponin lämnades utan åtgärd. Efter ansökt åtgärd kommer dock riskerna för omgivningen att minimeras till lägsta möjliga nivå.

Efterbehandlingsmetod Miljöprövningsdelegationen anser inte att Lundadeponin är en deponi utan ett förorenat område där en lämplig metod för efterbehandling kan vara övertäckning. Kommunen uppfattar beslutsmotiveringen i denna del som att miljöprövningsdelegationen anser att kommunen inte har visat att valet av efterbehandlingsmetod sluttäckning av deponin enligt de krav som följer av deponeringsförordningen är den mest lämpliga.

Det finns endast ett alternativ till efterbehandling genom sluttäckning och det är bortschaktning av hela eller delar av deponin. Att schakta upp och transportera bort allt avfall i deponin skulle medföra kostnader om ca 2 3 miljarder kr. Att schakta upp mindre delar av deponins yta skulle medföra merkostnader om ca 70 93 miljoner kr under förutsättning att det uppschaktade avfallet kan läggas på den återstående deponiytan. Externt omhändertagande av uppschaktat avfall i det alternativ där minsta möjliga schaktning genomförs, dvs. en fjärdedel av deponiytan, bedöms medföra en merkostnad om ca 800 miljoner kr. Schaktning i det avfall som har deponerats riskerar dessutom att medföra ökad miljöpåverkan bl.a. till följd av att deponerat avfall exponeras

Sida 5 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

för syre, vilket medför oxiderande förhållanden. Härigenom ökas föroreningarnas mobilitet och därmed lakvattenbildningen i samband med regn. Vidare minskas packningsgraden i det avfall som flyttas, vilket medför risk för sättningar. Avfallet består inte heller enbart av schaktmassor som låter sig omfördelas på ett enkelt sätt, utan allt från industriavfall till hushållsavfall samt oljegropar återfinns i deponin. Av i huvudsak ovanstående skäl har sluttäckning bedömts utgöra den mest kostnadseffektiva och säkraste efterbehandlingsmetoden från miljösynpunkt. Kommunen avser att sluttäcka deponin enligt en väl beprövad metod och enligt kraven i deponeringsförordningen för sluttäckning av deponier för farligt avfall. Kommunen har även föreslagit ett stort antal villkor som reglerar utförandet och kontrollen av sluttäckningsarbetet.

Användning av icke-farligt avfall under sluttäckningens tätskikt Vid sluttäckning av deponier behövs alltid massor för att tillskapa erforderliga släntlutningar. Det gäller även för Lundadeponin. Miljöprövningsdelegationen har inte framfört några invändningar mot att kommunen använder massor med en kvalitet som motsvarar nivån för känslig markanvändning enligt Naturvårdsverkets riktlinjer för förorenad mark ovan tätskiktet, dvs. för skyddsskikt, vegetationsskikt och dräneringsskikt, men anser att det är olämpligt att använda icke-farligt avfall under tätskiktet, dvs. för avjämningsskikt. Något gasdräneringsskikt behöver inte anläggas i förevarande fall. Avjämningsskiktet syftar till att forma och hålla deponin på plats, underlätta för utläggning av tätskiktet, ta bort ojämnheter samt säkerställa att rätt lutningar och nivåer erhålls för att möjliggöra en god ytvattenavrinning. Avjämningsskiktet anläggs således under tätskiktet, dvs. under den barriär som förhindrar att vatten i form av nederbörd infiltrerar deponin och bildar lakvatten, och valet av massor under tätskiktet påverkar varken miljön eller människors hälsa när deponin väl har sluttäckts.

De avfallsmassor som kommer att användas ersätter jungfruligt material som annars hade behövt användas, vilket är positivt ur resurshushållningssynpunkt.

Sida 6 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

Att avfall kan användas som anläggningsmaterial under tätskiktet vid sluttäckning av deponier följer bl.a. av Naturvårdsverkets handbok 2010:1 om återvinning av avfall i anläggningsarbeten (sid 22), men även av praxis, se bl.a. underinstansens dom i MÖD 2011:5 och Mark- och miljödomstolens vid Nacka tingsrätt deldom 2013-05-29 i mål M 7081-11 och M 1435-07. Det följer av Naturvårdsverkets handbok och ovan angivna avgöranden att det för massor under tätskiktet är lämpligt att använda mottagningskriterierna för aktuell deponiklass som kvalitetskrav, vilket i förevarande fall skulle vara farligt avfall. Kommunen har emellertid åtagit sig att använda icke-farligt avfall under tätskiktet, dvs. avfall som inte innehåller föroreningar i sådan utsträckning att det är att betrakta som farligt avfall.

Miljöprövningsdelegationen har under handläggningen av ärendet efterfrågat uppgift om hur kommunen ställer sig till att Naturvårdsverkets riktvärden för mindre känslig markanvändning används som kvalitetskrav på de massor som används under tätskiktet. Kommunen har förklarat att ett sådant krav varken är nödvändigt eller lämpligt, särskilt med hänsyn till kravet på en god resurshushållning. Ett sådant krav skulle dessutom medföra att tidsåtgången för sluttäckningen skulle bli uppskattningsvis fyra gånger så stor, på grund av svårigheten att få tag på erforderliga massor för sluttäckningen. En sådan tidsutdräkt skulle medföra uppenbara negativa konsekvenser för miljön.

Eventuella platsspecifika mottagningskriterier De kvalitetskrav som ställs på de massor som används under sluttäckningens tätskikt bör motsvara mottagningskriterierna för deponier för icke-farligt avfall. Miljöprövningsdelegationen har gett uttryck för inställningen att kvalitetskraven borde motsvara Naturvårdsverkets riktvärden för mindre känslig markanvändning. Trots detta har miljöprövningsdelegationen valt att avslå ansökan med hänvisning främst till de kvalitetskrav som kommunen har förespråkat för aktuella massor. Det är ett anmärkningsvärt sätt att hantera ett tillståndsärende. Det naturliga hade varit att lämna tillstånd till efterbehandlingen och föreskriva de kvalitetskrav som enligt miljöprövningsdelegationen borde gälla i stället för

Sida 7 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

de av kommunen föreslagna kriterierna. Kommunen hade även överklagat ett sådant villkor men då skulle endast frågan om kvalitetskrav under tätskiktet bli föremål för domstolens prövning. Eftersom kommunen inte helt kan utesluta att domstolen kommer att anse att Lundadeponin ska särbehandlas i förhållande till andra deponier har kommunen övervägt praktiskt genomförbara alternativ till mottagningskriterierna för deponier för icke-farligt avfall och låtit beräkna platsspecifika riktvärden enligt Naturvårdsverkets modell för beräkning av sådana värden. Modellen har för vissa parametrar resulterat i relativt höga värden, och nedjustering har gjorts i de fall riktvärdena blivit högre än Avfall Sveriges bedömningsgrunder för farligt avfall samt för PAH-L och PAH-M. Kommunen vidhåller att mottagningskriterierna för deponier för icke-farligt avfall är mest lämpliga och ändamålsenliga. För det fall mark- och miljödomstolen inte skulle dela den uppfattningen kan kommunen i andra hand acceptera platsspecifika mottagningskriterier enligt följande.

Tabell 1 Platsspecifika mottagningskriterier

Sida 8 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

Risken för spridning av föroreningar I beslutsmotiveringen antyder miljöprövningsdelegationen att efterbehandlingen av Lundadeponin skulle leda till en ökad spridning av föroreningar på sikt samt att den totala mängden tillförda förorenade massor överskrider det som ska efterbehandlas. Sluttäckningen kommer att minska lakvattenbildningen i Lundadeponin betydligt, vilket är avgörande för att minska spridningen av föroreningar från området och hela syftet med efterbehandlingen. Lundadeponin är en deponi för farligt avfall och det är korrekt att det kommer att krävas en relativt stor mängd massor för att sluttäcka deponin, allt för att säkerställa erforderliga lutningar m.m. för sluttäckningskonstruktionen. Däremot kommer inget farligt avfall att tillföras deponin utan, i enlighet med vad som framgår av villkorsförslag 3, kommer de massor som ska användas att motsvara dels nivån för känslig markanvändning ovan tätskiktet, dels nivån för icke-farligt avfall under tätskiktet. Deponin kommer vidare att konstrueras för att säkerställa att vatten inte tränger ner genom konstruktionen under tätskiktet och därigenom riskerar sprida eventuella förorening i avfallet.

Miljöprövningsdelegationen menar även att det skulle finnas långsiktiga risker med att öka föroreningsmängden vid Lundadeponin, inte minst om ändrade hydrologiska förhållanden kan medföra en större transport i horisontell led. Den horisontella genomströmningen av grundvatten, dvs. genomströmning från recipienten genom deponin och ut i recipienten på andra sidan av deponin, har bedömts som liten, och försumbar jämfört med den genomströmning som i dag sker via infiltration, dvs. lakvattenbildning. Det ska även understrykas att det

Sida 9 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

inte finns något samband mellan befintlig hydrologi och tillförsel av förorenade avjämningsmassor som skulle kunna medföra långsiktiga risker för ökat läckage från den sluttäckta deponin. Slutsatsen är densamma oavsett om den horisontella grundvattenströmningen genom deponin skulle förändras eller inte. Detta beror i första hand på att deponin inte påverkas direkt av grundvattenflöden eftersom deponin och därmed även de tillförda massorna med god marginal befinner sig ovanför grundvattenytan. För att föroreningar såsom exempelvis tungmetaller ska kunna transporteras ut från avjämningsskiktet krävs ett transportmedium t.ex. grundvatten eller lakvatten. Den planerade sluttäckningskonstruktionen kommer att kraftigt reducera nederbördens infiltration vilket begränsar mängden lakvatten som kan mobilisera föroreningar, såväl från de tillförda massorna som från den underliggande deponin. Med anledning av att tillförda massor till avjämningsskiktet isoleras från grundvattnet av både höjdskillnad och tätskikt utgör de inte en direkt källa till grundvattenpåverkan.

Kontroll Något hinder att ställa samma krav på kontroll efter avslutning som för en deponi föreligger inte när ansökan avser själva efterbehandlingen genom återvinning av avfall för anläggningsändamål. Deponin utgör redan i dag en miljöfarlig verksamhet, om än en passiv sådan, och kommer att fortsätta att vara en miljöfarlig verksamhet även efter sluttäckning. Det föreligger således inget hinder mot att föreskriva krav på kontroll efter avslutning, om detta anses vara önskvärt. Frågan om kontroll kan således inte utgöra ett skäl för att avslå ansökan.

YTTRANDEN FRÅN MOTPARTER

Statens geotekniska institut (SGI) Yttrandet rör beräkningen av platsspecifika mottagningskriterier för avfall under tätskikt. Kommunen har använt Naturvårdsverkets beräkningsverktyg för förorenade områden för att ta fram riktvärden för jord, vilka föreslås som

Sida 10 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

mottagningskriterier. Kommunen har när riktvärdena beräknats tagit bort alla skyddsobjekt förutom ytvatten. SGI anser att kommunen tydligare behöver redovisa varför grundvatten inte anses vara ett skyddsobjekt. I tidigare utredningar beskrivs att spridning till grundvatten förekommer. Av överklagan framgår att deponin med god marginal befinner sig ovan grundvattenytan och att den horisontella grundvattengenomströmningen därmed är försumbar. Av tidigare underlag framgår dock att grundvattenprover har tagits i vatten på schaktbotten när provgropar grävts i deponimaterialet. Utifrån detta finner SGI att det inte är uppenbart att det inte sker någon grundvattenuppträngning i deponin eller något horisontellt grundvattenflöde genom deponin. Eventuellt utförda nya grundvattennivåmätningar eller annat som tillkommit, som visar att grundvattenytan med marginal återfinns under deponimassorna, bör redovisas för att kunna utesluta grundvatten som skyddsobjekt. Storleken på deponin som ska sluttäckas anges vara cirka 37 ha. Vid beräknade riktvärden används i stället storleken 3 ha med motivet att detta är den aktiva ytan där sluttäckning sker då den ska utföras delområdesvis och kontinuerligt. De riktvärden och mottagningskriterier som beräknas bör rimligen avspegla risken när arbetet är slutfört och därmed beakta hela ytan om 37 ha. Riktvärdena för skydd av ytvatten beräknas förenklat utifrån att en halt i porvatten och lakvatten antas spädas ut i en recipient. Hur stor utspädningen blir beror på vattenflödet genom det förorenade materialet, i detta fall avbaningsmassorna, och vattenflödet i recipienten. Genom att anta en mindre area, 3 ha i stället för 37 ha, vid beräkningen blir beräknad utspädning större och riktvärdena därmed också högre. Även detta talar för att beräkningen bör baseras på hela ytan om 37 ha. I överklagandet anges att Hamrebäcken är ytvattenrecipient. Hamrebäcken har ett relativt stort vattenflöde. En stor recipient med ett stort vattenflöde ger vid beräkningen en större utspädning och därmed också högre riktvärden. När recipienten är stor bör det beaktas att recipienten påverkas av flera områden och inte enbart det aktuella. I detta fall anges exempelvis att Hamrebäckens avrinningsområde är 1 230 ha stort och därmed finns potentiellt flera förorenande områden inom avrinningsområdet, vars påverkan på recipienten

Sida 11 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

inte kan förbises. I aktuellt fall är det dessutom klarlagt att även deponimassorna påverkar föroreningshalten i det lakvatten som lämnar deponin och når ytvattenrecipienten. Därmed är det inte rimligt att beräkna mottagningskriterierna för avbaningsmassorna med utgångspunkten att spridning från dessa ensamt ska kunna stå för hela den föroreningsbelastning som recipienten kan ta emot utan att bakgrundshalterna med tiden blir förhöjda eller att statusen i Mälaren, som Hamrebäcken mynnar i, riskerar att försämras. Som exempel på hur belastning på en stor recipient kan bedömas kan nämnas metodiken att beräkna akvatiskt fotavtryck.

Miljö- och konsumentnämnden i Västerås kommun Det är angeläget att åtgärder så snart som möjligt görs för att minska läckage av föroreningar till yt- och grundvatten från Lundadeponin. En övertäckning av avfallet är den metod som utredningar har visat är den åtgärd som är praktiskt och ekonomiskt möjlig att genomföra. Nämnden ser positivt på att kommunen i sin överklagan har föreslagit nya platsspecifika riktvärden som är lägre än de tidigare föreslagna riktvärdena för de massor som ska användas under tätskiktet vid övertäckningen. Även innehåll av PFAS-föroreningar i de massor som tillförs deponin behöver regleras i villkor samt behöver även uppmärksammas särskilt i kontrollprogram för lakvatten. Detta eftersom PFAS sprids lätt och det har konstaterats att PFAS påträffas i yt- och grundvatten kring befintliga anläggningar som tar emot massor.

Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen yrkar i första hand att miljöprövningsdelegationen beslut ska stå fast och i andra hand vidhålls tidigare lämnade synpunkter.

Efterbehandlingsmetod Lundadeponin är att betrakta som ett förorenat område. Behovet och val av åtgärder för efterbehandling ska därmed bedömas enligt 10 kap. miljöbalken. Länsstyrelsen har förståelse för att det finns behov av att genomföra åtgärder för att minska risken för spridning av föroreningar från området men anser att

Sida 12 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

kommunen inte har redovisat ett tillräckligt underlag för att motivera den ansökta efterbehandlingsåtgärden. Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Västerås har i dag tillsyn över det förorenade området Lundadeponin. Länsstyrelsen har efterfrågat tillsynsmyndighetens beslut med anledning av kommunens anmälan om efterbehandling men uppfattar att ett sådant beslut saknas. Miljöprövningsdelegationen anser att övertäckning kan vara en lämplig metod för efterbehandling av Lundadeponin. Av detta drar länsstyrelsen, liksom kommunen, slutsatsen att miljöprövningsdelegationen anser att kommunen inte har visat att den ansökta efterbehandlingsåtgärden är den mest lämpliga. Länsstyrelsen drar även slutsatsen att miljöprövningsdelegationen inte har tagit ställning till den ansökta efterbehandlingsmetoden. Av förordningen om miljöprövningsdelegationer framgår vilka ärenden som miljöprövningsdelegationen prövar och bestämmelser i 10 kap. miljöbalken omfattas inte av delegationens prövning. Det råder oklarhet kring hur behovet och val av åtgärder för efterbehandling av Lundadeponin har prövats.

Återvinning av avfall för anläggningsändamål Användning av avfall och massor för efterbehandling av Lundadeponin, både innanför och utanför sluttäckningens tätskikt, betraktas som återvinning för anläggningsändamål. Att återvinna avfall för anläggningsändamål på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten där föroreningsrisken inte endast är ringa är tillståndspliktigt enligt 9 kap. miljöbalken. MÖD har i dom från den 27 juni 2024, mål nr M 13782-22 angett bland annat följande. -farligt) avfall för anläggningsändamål är att den tilltänkta åtgärden faktiskt avser återvinning. Med återvinning avses enligt 15 kap. 6 § miljöbalken bland annat en åtgärd som innebär att avfall kommer till nytta som ersättning för något annat material. Om det kravet inte är uppfyllt är åtgärden att betrakta som ÖD att användning av avfall bara anses som en återvinningsåtgärd om avfallet är lämpligt för ändamålet. Kommunens ansökan avser användning av icke-farligt avfall innanför tätskiktet. För detta åtgår enligt ansökan ca 1,4 miljoner m . Massorna kommer

Sida 13 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

att tas från en mängd olika framtida projekt. Kommunen anser att kvalitetskraven på massorna bör motsvara mottagningskriterierna för deponier för ickefarligt avfall. Något villkor om detta föreslås dock inte. Länsstyrelsen antar att kommunens hänvisning till mottagningskriterierna för deponier avser Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid avfallsanläggningar för deponering av avfall. Vad gäller deponier för icke-farligt avfall reglerar dessa föreskrifter främst vilka uppgifter om det icke-farliga avfallet som behöver vara kända när avfallet tas emot vid en deponi. I föreskrifterna finns inga gränsvärden för vare sig totalhalt eller utlakning vad gäller avfall som får tas emot vid deponier för icke-farligt avfall. Det räcker således att avfallet har klassats som icke-farligt enligt avfallsförordningen för att kunna tas emot och användas innanför tätskiktet. Det innebär att massor med halter av föroreningar upp till gränsen för när massorna betraktas som farligt avfall kan tillföras området. Av ansökan framgår att en mycket stor mängd massor, ca 2 miljoner m , kommer att åtgå för att efterbehandla Lundadeponin. Av detta är ca 1,4 miljoner m icke-farligt avfall som ska användas innanför tätskiktet. När den aktiva deponeringen pågick på Lundadeponin deponerades ca 1 miljoner m avfall. Den ansökta efterbehandlingen innebär att en betydligt större mängd än vad som tidigare har deponerats kommer att tillföras platsen. Den ansökta efterbehandlingen innebär därmed att en stor mängd föroreningar utöver det avfall som redan har deponerats kan komma att tillföras platsen. Tillförda massor kan dessutom innehålla nya typer av föroreningar som inte finns på platsen i dag. Mot bakgrund av ovanstående anser länsstyrelsen att de massor som kommunen avser att använda innanför sluttäckningens tätskikt inte är lämpliga för ändamålet. Den ansökta användningen av icke-farligt avfall under tätskiktet uppfyller därmed inte de förutsättningar som krävs för att kunna betraktas som en återvinningsåtgärd.

Ersätter massorna annat material? Kommunen framhåller att de avfallsmassor som kommer att användas ersätter jungfruligt material som annars hade behövts. Mot bakgrund av definitionen av

Sida 14 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

återvinning samt MÖD:s klargöranden ställer sig länsstyrelsen frågande till kommunens ståndpunkt. Om den föreslagna efterbehandlingsåtgärden endast genomförs om kommunen får använda massor som är förorenade upp till gränsen för när massorna klassas som farligt avfall uppfylls inte kravet på att avfallet ersätter något annat material som annars skulle ha använts. Utifrån kommunens ståndpunkt ifrågasätter länsstyrelsen varför alternativa efterbehandlingsåtgärder som kräver en mindre mängd massor inte har utretts noggrant innan ansökan om tillstånd. Det kan finnas egenskapsområden i mark och grundvatten som kan avgränsas och delar av deponin torde inte vara i behov av fullskaliga täckningsåtgärder.

Jämförelse med deponeringsförordningen Kommunen anför att den mest lämpliga efterbehandlingsmetoden är att sluttäcka enligt de krav som följer av deponeringsförordningen. Den förordningen gäller för deponier som var pågående den 16 juli 2001. Lundadeponin har aldrig bedömts omfattas av deponeringsförordningens krav utan betraktats som ett föroreningsskadat område som omfattas av 10 kap. miljöbalken. Den aktiva deponeringen på Lundadeponin pågick 1953 1969 dvs. långt innan 2001. Rättsfallet MÖD 2011:5 är inte är relevant för Lundadeponin då den domen gäller en deponi som omfattas av deponeringsförordningen. Vidare framgår det tydligt att syftet med Naturvårdsverkets handbok 2004:2 är att ge vägledning kring bestämmelserna i deponeringsförordningen. Användningen av avfall för anläggningsandamål vid efterbehandlingen av Lundadeponin kan inte jämställas med sluttäckning av deponier som omfattas av deponeringsförordningen. Många av de deponier som omfattas av deponeringsförordningen har någon form av system för uppsamling av lakvatten. Detta saknas vid Lundadeponin.

Hydrologiska förhållanden Det råder osäkerheter kring grundvattnets strömningsriktning under deponin och i dess omgivningar. Kommunens underlag är inte tillräckligt för att dra tillförlitliga slutsatser. Befintliga grundvattennivåer och deras variation över tid

Sida 15 NACKA TINGSRÄTT DOM M 3055-25

behöver utredas ytterligare. Kommunen behöver även utreda om det finns flera akviferer i området. I PM Geoteknik anges att det är oklart huruvida området har fler än en akvifer då variationerna är stora och flertalet av observationerna uppvisar värden mellan +38 och +42,5. Kommunen anger att deponin inte påverkas direkt av grundvattenflöden eftersom deponin och därmed även de massor som ska tillföras med god marginal befinner sig ovanför grundvattenytan. Länsstyrelsen ifrågasätter påståendet då delar av området är sankt med bestånd av alskog, våtmarker och även förekomst av öppna vattenytor. Vidare saknas underlag för bedömning av hur grundvattenförhållandena kan komma att påverkas av den stora mängden massor som ska påföras vid efterbehandlingen.

Länsstyrelsens inställning i andra hand Om domstolen finner att miljöprövningsdelegationens beslut är felaktigt vidhålls tidigare synpunkter, dvs. synpunkter på massor som kommunen avser att använda utanför tätskiktet, utförandet av efterbehandlingen, omgivningspåverkan i form av buller och transporter m.m.