Riktlinjer om metoder för beräkning av avgifter till insättningsgarantisystem

EBA/GL/2015/10 22.09.2015

Riktlinjer

om metoder för beräkning av avgifter till insättningsgarantisystem

Datum Originalversion: 22.09.2015 0 Rättelse: punkt 58 och bilaga 1 (punkt 21) 13.06.2016 C1

EBA:s riktlinjer om metoder för beräkning av avgifter till insättningsgarantisystem

Riktlinjernas status

1. Detta dokument innehåller riktlinjer som har utfärdats enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 . I enlighet med artikel 16.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 måste behöriga myndigheter och institut med alla tillgängliga medel försöka följa riktlinjerna.

2. Av riktlinjer framgår Europeiska bankmyndighetens (EBA) syn på lämplig tillsynspraxis inom det europeiska systemet för finansiell tillsyn eller på hur unionslagstiftningen ska tillämpas inom ett särskilt område. Behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 som berörs av riktlinjerna ska följa dem genom att på lämpligt sätt införliva dem i sin praxis (till exempel genom att ändra sina rättsliga ramar eller tillsynsrutiner), även när riktlinjerna i första hand riktas till finansinstitut.

Rapporteringskrav

3. Enligt artikel 16.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 måste de behöriga myndigheterna meddela EBA om de följer eller avser att följa dessa riktlinjer, alternativt ange skälen till att de inte gör det, senast den 22.11.2015. Om någon sådan anmälan inte inkommer inom denna tidsfrist kommer EBA att anse att de behöriga myndigheterna inte följer riktlinjerna. Anmälningar ska lämnas på det formulär som tillhandahålls på EBA:s webbplats till compliance@eba.europa.eu med hänvisningen ”EBA/GL/2015/10”. Anmälningar ska inges av personer som har befogenhet att rapportera om hur reglerna efterlevs på de behöriga myndigheternas vägnar. Alla förändringar i graden av efterlevnad måste rapporteras till EBA.

4. Anmälningarna kommer att offentliggöras på EBA:s webbplats i enlighet med artikel 16.3.

Avdelning I – Ämne, tillämpningsområde och definitioner

Ämne

5. Europaparlamentets och rådets nya direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (direktiv 2014/49/EU), som omarbetar direktiv 94/19/EG med senare ändringar, publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juni 2014 . Direktiv 2014/49/EU harmoniserar finansieringsmekanismerna för insättningsgarantisystem och gör uttag av riskbaserade avgifter obligatoriskt. Enligt artikel 13 i direktiv 2014/49/EU ska avgifterna till insättningsgarantisystemen baseras på respektive deltagares garanterade insättningar och risknivå. Insättningsgarantisystemen kan utarbeta och använda egna metoder för att beräkna deltagarnas riskbaserade avgifter. Varje metod ska godkännas av den behöriga myndigheten i samarbete med den utsedda myndigheten. EBA ska informeras om de godkända metoderna.

6. Enligt artikel 13.2 i direktiv 2014/49/EU ska avgifterna stå i proportion till deltagarnas risk och i rimlig utsträckning beakta riskprofilen för de olika affärsmodellerna. De metoderna får även beakta balansräkningens tillgångssida, och riskindikatorer såsom kapitaltäckning, tillgångskvalitet och likviditet.

7. Med dessa riktlinjer fullgör EBA den uppgift som myndigheten fick genom artikel 13.3 i direktiv 2014/49/EU, att utfärda riktlinjer om närmare angivande av metoderna för beräkning av avgifterna till insättningsgarantisystem vilka i synnerhet inbegriper en beräkningsformel, specifika indikatorer, riskklasser för deltagare, tröskelvärden för specifika riskklassers riskviktning och andra nödvändiga aspekter.

8. I dessa riktlinjer anges mål och principer för insättningsgarantisystemens avgiftsmetoder. Riktlinjerna ger också vägledning om särskilda aspekter som bör beaktas när metoder för att beräkna riskbaserade avgifter utarbetas och utvärderas, samtidigt som hänsyn tas till särdragen hos de nationella banksektorerna och de deltagande institutens affärsmodeller.

Definitioner

9. Utöver de definitioner som fastställs i artikel 2 i direktiv 2014/49/EU gäller följande definitioner i dessa riktlinjer: a. avgiftsmetoder för insättningsgarantisystem: det finansieringsarrangemang som innebär att insättningsgarantisystemet har rätt till både förhandsfinansiering och extraordinära ex post-bidrag från de deltagande instituten. b. beräkningsmetod: den metod som används för beräkning av de deltagande institutens avgifter till ett insättningsgarantisystem. c. deltagande institut: ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013 som är anslutet till ett visst insättningsgarantisystem. d. årlig målnivå: de totala avgifter som ett insättningsgarantisystem planerar att ta ut från sina deltagande institut under ett visst år. e. gransknings- och utvärderingsprocessen: den process som definieras i artikel 97 i direktiv 2013/36/EU och specificeras närmare i EBA:s riktlinjer om gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen, som utarbetades i enlighet med artikel 107 i direktiv 2013/36/EU. Förkortningar: a. IGS: insättningsgarantisystem b. IPS: institutionellt skyddssystem

Tillämpningsområde och tillämpningsnivå

10. Dessa riktlinjer riktar sig till behöriga myndigheter och utsedda myndigheter enligt definitionerna i artikel 2.1.17 respektive 18 i direktiv 2014/49/EG.

11. De behöriga myndigheterna och de utsedda myndigheterna bör tillse att dessa riktlinjer tillämpas av insättningsgarantisystemen när de utarbetar metoder för beräkning av sina deltagares riskbaserade avgifter, samt att de används när dessa beräkningsmetoder godkänns i enlighet med artikel 13.2 i direktiv 2014/49/EU.

12. Om de behöriga myndigheterna eller de utsedda myndigheterna ansvarar för utarbetandet av beräkningsmetoden bör de tillämpa bestämmelserna i dessa riktlinjer.

13. Beräkningsmetoderna bör vara tillämpliga både på förhandsfinansiering och extraordinära ex post-bidrag. Ex post-bidragen bör således beräknas på basis av samma riskindelning som tillämpades för att beräkna de senaste årliga förhandsbidragen.

14. Insättningsgarantisystemen bör inhämta de behöriga myndigheternas godkännande innan en beräkningsmetod börjar användas. Insättningsgarantisystemen bör inhämta förnyade godkännanden från de behöriga myndigheterna med de mellanrum som de behöriga myndigheterna anser lämpliga, och under alla omständigheter innan de gör väsentliga förändringar av redan godkända beräkningsmetoder. Icke väsentliga förändringar bör meddelas de behöriga myndigheterna på årlig basis.

15. Enligt artikel 15.1 i direktiv 2014/49/EU ska medlemsstaterna kontrollera att filialer som har inrättats på deras territorium av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför unionen har ett skydd som motsvarar det som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU. Om skyddet inte är likvärdigt kan medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 47.1 i direktiv 2013/36/EU, kräva att dessa filialer ska ansluta sig till ett inom medlemsstatens territorium existerande insättningsgarantisystem. Insättningsgarantisystemen är under alla omständigheter skyldiga att ta ut riskbaserade avgifter av deltagarna i enlighet med artiklarna 10 och 13 i direktiv 2014/49/EU.

16. Enligt artikel 47 i direktiv 2013/36/EU ansvarar medlemsstaterna för uppställandet av tillsynskrav för och övervakningen av filialer till kreditinstitut i tredjeland. Många av riskjusteringsmåtten i dessa riktlinjer är inte tillämpliga på dessa filialer, och följaktligen är det lämpligt att överlåta åt medlemsstaterna att ange riskjustering för dessa i konsekvens med hur de hanteras i den nationella lagstiftningen. Därför omfattas inte filialer till kreditinstitut i tredjeland av dessa riktlinjer.

Avdelning II – Vägledning för utarbetandet av metoder för beräkning av avgifter till insättningsgarantisystem

Del I – Mål för insättningsgarantisystemens avgiftsordningar

17. Avgiftsordningarna bör a. se till att kostnaderna för finansiering av insättningsgarantisystemen i princip bärs av kreditinstituten själva och att den finansiella styrkan hos insättningsgarantisystemen står i proportion till institutens åtaganden, b. se till att målnivån nås under den uppbyggnadstid som anges i artikel 10 i direktiv 2014/49/EU, c. bidra till att minska incitamenten till överdrivet risktagande från de deltagande institutens sida genom att ta ut högre avgifter av institut med större risker. Detta bör också säkerställa att institut som går i konkurs har betalat tillräckliga avgifter i förväg.

Del II – Principer för utarbetande av beräkningsmetoderna

18. Insättningsgarantisystemen, de behöriga myndigheterna och de utsedda myndigheterna bör basera sig på följande principer när de utvecklar eller godkänner metoder för att beräkna avgifter till insättningsgarantisystem. Princip 1: beräkningsmetoderna bör i så stor utsträckning som möjligt återspegla den ökning av insättningsgarantisystemets åtagande som följer av ett instituts deltagande

19. Varje deltagande institut bör betala en avgift som återspeglar - sannolikheten för att institutet går i konkurs (det vill säga om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera i den mening som avses i artikel 32 i direktiv 2014/59/EU om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (direktiv 2014/59/EU), - de potentiella förlusterna till följd av ett ingripande från insättningsgarantisystemets sida, med beaktande av potentiell utdelning från det fallerande institutets konkursbo. Princip 2: beräkningsmetoderna bör vara förenliga med den uppbyggnadstid som stipuleras i direktiv 2014/49/EU

20. Enligt artikel 10.2 i direktiv 2014/49/EU ska det ta högst 10 år att nå målnivån. Denna uppbyggnadstid kan förlängas med fyra år om de sammanlagda utbetalningarna överstiger 0,8 % av de garanterade insättningarna. Inom denna tidsperiod bör avgifterna spridas ut så jämnt som möjligt över tiden tills målnivån nås, men med vederbörlig hänsyn tagen till fasen i konjunkturcykeln och den procykliska påverkan avgifterna kan få på de deltagande institutens finansiella ställning.

21. Direktiv 2014/49/EU förhindrar dock inte medlemsstaterna att fastställa högre målnivåer eller ge insättningsgarantisystemen rätt att ta ut förhandsavgifter av de deltagande instituten också efter det att målnivån har nåtts, i syfte att uppnå målet i punkt 17c. Princip 3: de incitament som avgifterna till insättningsgarantisystemen ger bör anpassas till tillsynskraven

22. För att minska den moraliska risken bör de incitament som insättningsgarantisystemens avgiftsordning ger vara förenliga med tillsynskraven (det vill säga kapital- och likviditetskrav som återspeglar det deltagande institutets risk).

23. Om beräkningsmetoderna utarbetas och kalibreras med hjälp av statistiska och ekonometriska verktyg bör resultaten i fråga om de deltagande institutens risk vara förenliga med de tillsynskrav som är tillämpliga på instituten. Princip 4: beräkningsmetoderna bör ta hänsyn till banksektorns särdrag och vara förenliga med tillsynssystemet samt redovisnings- och rapporteringsförfarandena i den medlemsstat där insättningsgarantisystemet är inrättat

24. Beräkningsmetoderna bör vara andamålsenliga med beaktande av banksektorns struktur i medlemsstaten. Således bör insättningsgarantisystem i medlemsstater med ett stort antal heterogena institut utarbeta mer sofistikerade beräkningsmetoder och använda en sådan mängd riskklasser (eller en glidande skala) att instituten kan differentieras utifrån sin 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190–348). riskprofil. Insättningsgarantisystem i medlemsstater där banksektorn är mer homogen bör använda enklare beräkningsmetoder. De riskindikatorer som används i beräkningsmetoden bör under alla omständigheter göra det möjligt för insättningsgarantisystemet att fånga upp skillnaderna mellan institutens riskprofiler och ta vederbörlig hänsyn till deras affärsmodeller. Princip 5: reglerna för beräkning av avgifterna bör vara objektiva och transparenta

25. Riskbaserade avgiftssystem bör vara objektiva och se till att insättningsinstitut som har likartade egenskaper (i synnerhet när det gäller risk, systemviktighet och affärsmodell) kategoriseras på liknande sätt.

26. Insättningsgarantisystemens avgiftsmetoder bör vara transparenta, lättförståeliga och tydligt beskrivna. Som ett minimum bör den beräkningsgrund och de kriterier som används för att beräkna avgifterna vara transparenta för de deltagande instituten. Insynen hjälper de deltagande instituten att förstå syftet med riskbaserade avgifter och gör systemet förutsägbart för dem. Princip 6: de data som behövs för att beräkna avgifterna bör inte föranleda orimligt många tillkommande rapporteringskrav

27. Vid beräkningen av avgifterna bör insättningsgarantisystemen så långt möjligt använda uppgifter som de redan har tillgång till eller som omfattas av de deltagande institutens rapporteringskrav till de behöriga myndigheterna. Kraven på att lämna uppgifter för beräkning av avgifterna bör vägas mot målet att undvika att ställa onödigt betungande informationskrav på de deltagande instituten.

28. Insättningsgarantisystemen bör bara begära in uppgifter som inte redan rapporteras regelbundet om dessa behövs för att fastställa den risk som de deltagande instituten utgör för insättningsgarantisystemen.

29. I de fall då insättningsgarantisystemen inte samlar in uppgifter direkt från de deltagande instituten, utan förlitar sig på information som lämnas av de behöriga myndigheterna, bör det finnas antingen lagbestämmelser eller formella arrangemang som säkerställer att de uppgifter som krävs för att administrera avgifterna samlas in och översänds i rätt tid. Princip 7: konfidentiella uppgifter bör skyddas

30. Insättningsgarantisystemen bör hålla de uppgifter som används för att beräkna avgifterna och som inte är offentliga konfidentiella. Insättningsgarantisystemen bör dock åtminstone offentliggöra en beskrivning av beräkningsmetoden och parametrarna i den formel som används för beräkningen, inklusive riskindikatorerna, men inte nödvändigtvis deras respektive vikter. Däremot bör resultaten av riskklassificeringen och dess komponenter för ett deltagande institut tillhandahållas institutet, men inte offentliggöras. Princip 8: beräkningsmetoderna bör vara förenliga med relevanta historiska data

31. Om insättningsgarantisystemen har tillgång till relevanta historiska data om instituten bör de använda dessa uppgifter när de kalibrerar och omkalibrerar de parametrar som används vid beräkningen. Historiska data för detta syfte kan omfatta (i) uppgifter om instituts konkurser och situationer där det har varit troligt att institut skulle fallera men detta har undvikits genom politiska åtgärder, eller andra händelser där de deltagande instituten har utsatt insättningsgarantisystemet för risker och (ii) uppgifter om utdelning till insättningsgarantisystemets efter sådana händelser.

32. Beräkningsmetoderna bör korrigeras när regelverk har ändrats och efter institutionella förändringar (till exempel ändrade miniminivåer för kapitalkraven).

33. Inför översynen av dessa riktlinjer 2017 bör de behöriga myndigheterna jämföra de resultat som beräkningsmetoderna ger med den riskbedömning de gör inom ramen för granskningsoch utvärderingsprocessen. Denna jämförelse bör göras på ett övergripande sätt (till exempel med hjälp av stickprov). De behöriga myndigheterna bör informera EBA om det sammantagna resultatet av denna jämförelse och observerade avvikelser.

Del III – Obligatoriska faktorer i beräkningsmetoderna

34. Alla metoder för att beräkna riskbaserade avgifter till insättningsgarantisystem ska inbegripa (i) en beräkningsformel, (ii) tröskelvärden för summerade riskvikter, (iii) riskkategorier och centrala riskindikatorer. Dessa faktorer beskrivs i följande punkter. Faktor 1: beräkningsformel

35. De enskilda deltagande institutens årliga avgifter till insättningsgarantisystemen bör beräknas med hjälp av nedanstående formel: Ci = CR × ARWi × CDi × µ där Ci = årlig avgift från deltagande institut ‘i’ CR = avgiftssats (identisk för alla deltagande institut ett givet år) ARWi = summerade riskvikter för deltagande institut ‘i’ CDi = garanterade insättningar för deltagande institut ‘i’ µ = justeringskoefficient (identisk för alla deltagande institut ett givet år) (a) Avgiftssats (CR)

36. Avgiftssatsen är den procentsats som ska betalas av ett deltagande institut som har en summerad riskvikt (ARW) på 100 % (det vill säga med antagandet att ingen riskdifferentiering görs) för att den årliga målnivån ska nås. Under den inledande perioden bör kalibreringen av avgiftssatsen göras så att målnivån nås och de årliga avgifterna sprids ut så jämnt som möjligt över tiden.

37. Den årliga målnivån bör minst fastställas genom att de finansiella medel som insättningsgarantisystemet behöver ta in för att nå målnivån divideras med det antal år som återstår av uppbyggnadsperioden till målnivån. Detta begränsar dock inte medlemsstaternas möjlighet att fortsätta ta ut ex-ante avgifter efter att målnivån uppnåtts.

38. I linje med artikel 10.2 fjärde stycket i direktiv 2014/49/EU måste insättningsgarantisystemet eller den utsedda myndigheten när den årliga målnivån för avgiftsuttaget fastställs också ta hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till de pro-cykliska konsekvenserna avgiften kan få på de deltagande institutens finansiella ställning. Den cykliska justering som uppnås genom att öka eller minska den årliga målnivån bör vara sådan att man undviker att ta in överdrivet höga avgifter under lågkonjunkturer och samtidigt möjliggör en snabbare uppbyggnad av insättningsgarantifonden under högkonjunkturer. Den cykliska justeringen bör ta hänsyn till den riskanalys som görs av relevanta utsedda makrotillsynsmyndigheter och återspegla de aktuella ekonomiska förhållandena samt utsikterna på medellång sikt, eftersom ihållande ekonomiska svårigheter inte nödvändigtvis rättfärdigar låga avgifter i all oändlighet. De behöriga myndigheter som har antagit egna riskbaserade metoder i enlighet med artikel 13.2 i direktiv 2014/49/EU kan behöva ändra = beräkningsmetoden så att den korrekt återspeglar den konjunkturutveckling som har ägt rum sedan metoden först godkändes. Den cykliska justeringen kan också ta hänsyn till den förväntade utvecklingen av den garanterade insättningsbasen.

39. Insättningsgarantisystemet bör fastställa avgiftssatsen årligen genom att dividera den årliga målnivån med summan av de garanterade insättningarna hos alla deltagande institut.

40. Om uppgifter från vissa institut behöver uppdateras efter det att avgiftersuttaget genomförts (till exempel för att korrigera redovisningsfel) bör insättningsgarantisystemet kunna skjuta fram denna justering till nästa avgiftsuttag. Ruta 1 – Exempel: Effekter av förändringar av beloppet för garanterade insättningar (CD) på målnivån, den årliga målnivån och avgiftssatsen (CR) Nedanstående tabell visar hur de garanterade insättningsbeloppen har utvecklats för alla institut som är anslutna till ett visst insättningsgarantisystem över fyra på varandra följande år. Den visar de motsvarande målnivåerna för insättningsgarantisystemets medel beräknade på basis av aktuella garanterade insättningsbelopp. År Garanterade insättningar Målnivå (CD × 0,8 %)(MEUR) (CD)(MEUR) År 20X1 1 000 000 8 000 År 20X2 1 200 000 9 600 År 20X3 1 300 000 10 400 År 20X4 1 100 000 8 800 Den årliga målnivån och avgiftssatsen (CR) för varje år bör beräknas enligt nedan, på basis av följande antaganden: - År 20X1 börjar insättningsgarantisystemet ta in ex-ante avgifter från de deltagande instituten i syfte att nå målnivån inom 10 år. - Avgifterna ska spridas ut så jämnt som möjligt över 10 år. - De avgifter som insättningsgarantisystemet tar in varje år är lika med den fastställda målnivån för detta år. År 20X1 Årlig målnivå1 = 1/10 × målnivå1 = 1/10 × 8 000 EUR = 800 EUR CR1 = Årlig målnivå1/CD1 = 800 EUR /1 000 000 EUR = 0,00080 = 0,080 % Vid utgången av år 20X1 uppgår insättningsgarantisystemets tillgängliga medel till 800 EUR. År 20X2 Årlig målnivå2 = 1/9 × (målnivå2 – redan tillgängliga medel i insättningsgarantisystemet) = = 1/9 × (9 600 EUR - 800 EUR) = 8 800 EUR/9 = 978 EUR CR2 = Årlig målnivå2/CD2 = 978 EUR /1 200 000 EUR = 0,00081 = 0,081 % Vid utgången av år 20X2 uppgår insättningsgarantisystemets tillgängliga medel till 1 778 EUR (= 800 EUR + 978 EUR). År 20X3 Årlig målnivå3 = 1/8 × (målnivå3 – redan tillgängliga medel i insättningsgarantisystemet) = = 1/8 × (10 400 EUR - 1 778 EUR) = 8 622 EUR/8 = 1 078 EUR CR3 = Årlig målnivå3/CD3 = 1 078 EUR /1 300 000 EUR = 0,00083 = 0,083 % Vid utgången av år 20X3 uppgår insättningsgarantisystemets tillgängliga medel till 2 856 EUR (= 1 778 EUR + 1 078 EUR). År 20X4 Årlig målnivå4 = 1/7 × (målnivå4 – redan tillgängliga medel i insättningsgarantisystemet) = = 1/7 × (8 800 EUR - 2 856 EUR) = 5 944 EUR/7 = 849 EUR CR4 = Årlig målnivå4/CD4 = 849 EUR /1 100 000 EUR = 0,00077 = 0,077 % Vid utgången av år 20X4 uppgår insättningsgarantisystemets tillgängliga medel till 3 705 EUR (= 2 856 EUR + 849 EUR). (b) Summerad riskvikt (ARW)

41. Den summerade riskvikten för ett deltagande institut ‘i’ (ARWi) bör åsättas på basis av detta instituts sammanlagda riskpoäng (ARSi).

42. ARSi beräknas genom att summera riskpoängen för alla enskilda indikatorer med justering för lämpliga indikatorvikter. Två olika metoder för att beräkna ARSi och tilldela ett deltagande institut en ARWi på basis av dess ARSi är "intervallmetoden" och "glidande skalmetoden", vilka beskrivs närmare i bilaga 1. Insättningsgarantisystemen bör ta hänsyn till särdragen hos de nationella banksektorerna och graden av heterogenitet mellan instituten när de väljer beräkningsmetod. (c) Justeringskoefficient (µ)

43. Enligt artikel 10.2 i direktiv 2014/49/EU ska de tillgängliga finansiella medlen i ett insättningsgarantisystem efter en tioårsperiod åtminstone nå upp till den målnivå som anges i direktiv 2014/49/EU. I linje med den princip som beskrivs i punkt 20 bör avgifterna spridas ut så jämnt som möjligt över tiden tills målnivån nås, men med vederbörlig hänsyn tagen till fasen i konjunkturcykeln och avgifternas procykliska påverkan på institutens finansiella ställning.

44. Om summan av de årliga avgifterna från alla deltagande institut bara bygger på CDi, ARWi och den fasta avgiftssatsen (CR) kan avgiftsbeloppet under ett givet år bli högre eller lägre än den årliga målnivån för detta år. För att råda bot på denna avvikelse bör en justeringskoefficient (µ) användas. Koefficienten bör modifiera det totala avgiftsbeloppet (C) så att den årliga målnivån nås när de totala avgifterna annars skulle ha varit för höga eller för låga. Ruta 2 – Exempel på tillämpning av beräkningsformeln I illustrativt syfte genomförs beräkningarna i detta exempel för en medlemsstat A år 2X01. I denna medlemsstat finns det bara tre kreditinstitut och ett insättningsgarantisystem, och de totala garanterade insättningarna uppgår till 1 500 000 EUR. Vi antar att år 2X01 är det första år då insättningsgarantisystemet i medlemsstat A tar in ex-ante avgifter från instituten i syfte att nå målnivån 0,8 % av garanterade insättningar inom 10 år (det vill säga senast år 2X11). I linje med kravet på att avgifterna ska spridas ut så jämnt som möjligt bör därför den årliga målnivån för avgiftsuttaget, vilken motsvarar de totala årliga avgifterna (C) från alla institut i medlemsstat A år 2X01, vara cirka 1/10 av målnivån. I sådant fall uppgår avgiftssatsen (CR) till 0,0008 (CR = 1/10 × 0,8 %). De totala årliga avgifterna för år 2X01 bör beräknas enligt följande: C = 1 500 000 EUR x (0,0008) = 1 200 EUR. Nedanstående tabell visar fördelningen av de totala garanterade insättningarna och institutens avgifter före riskjustering i medlemsstat A år 2X01. Avgifter före riskjustering i medlemsstat A år 2X01 Medlemsstat A använder en metod för att beräkna riskbaserade avgifter som bygger på fyra olika riskklasser med olika summerade riskvikter (ARW) enligt följande: 75 % för de institut som har den lägsta riskprofilen, 100 % för institut med genomsnittlig riskprofil, 120 % för institut med hög risk och 150 % för de institut som har högst risk. Följande formel används för att beräkna de årliga avgifterna för enskilda institut ‘i’: Ci = CR × ARWi × CDi × µ Scenario 1: institut med relativt hög risk år 2X01 I scenario 1 uppgår ARWi för institut 1, 2 och 3 till 75 %, 150 % respektive 120 %. Om endast den riskjusterande faktorn tillämpas på ARW blir de totala årliga avgifterna från alla institut i medlemsstat A 1 464 EUR, vilket är mer än det planerade årliga avgiftsbeloppet (1 200 EUR) vilket framgår av tabellen nedan. Avgifter efter riskjustering i medlemsstat A år 2X01 i scenario 1 Därför bör en justeringskoefficient 𝜇𝜇 användas för att säkerställa att de totala årliga avgifterna (det vill säga summan av de individuella avgifterna) uppgår till 1/10 av målnivån. I detta fall kan justeringskoefficienten för alla institut beräknas till µ1 = 1 200 EUR/1 464 EUR = 0,82. De beräknade riskjusterade avgifterna efter användning av justeringskoefficienten visas i tabellen nedan. Korrigerade avgifter efter riskjustering i medlemsstat A år 2X01 i scenario 1 Scenario 2: institut med relativt låg risk år 2X01 I scenario 2 uppgår ARWi för institut 1, 2 och 3 till 75 %, 120 % respektive 75 %. Om endast den riskjusterande faktorn (ARW) tillämpas blir de totala årliga avgifterna från alla institut i medlemsstat A 1 044 EUR, vilket är mindre än det planerade årliga avgiftsbeloppet (1 200 EUR). Avgifter efter riskjustering i medlemsstat A år 2X01 i scenario 2 Justeringskoefficienten µ tillämpas så att de totala årliga avgifterna blir lika med 1/10 av målnivån. I detta scenario kan justeringskoefficienten för alla institut beräknas till µ2 = 1 200 EUR/1 044 EUR = 1,15. Eftersom summan av de riskjusterade avgifterna är lägre än den årliga målnivån är justeringskoefficienten större än 1. Korrigerade avgifter efter riskjustering i medlemsstat 𝑨𝑨 år 2X01 i scenario 2 Scenario 3: årlig målnivå justerad för att återspegla den makroprudentiella miljön I scenario 3 uppgår ARWi för institut 1, 2 och 3 till 75 %, 150 % respektive 120 %. Finansmarknaden i medlemsstat A är volatil, vilket har lett till ökade kreditförluster för instituten, inte enbart i ett visst segment utan i hela banksystemet. Man har beslutat att sänka den årliga målnivån för att inte sprida effekterna till övriga deltagare i insättningsgarantisystemet. Den årliga målnivån för år 2X01 sätts till 75 % av 1/10 av den totala målnivån, och blir alltså 900 EUR (1 200 EUR × 0,75). Således uppgår avgiftssatsen i detta fall till 0,0006 (CR = (1/10 × 0,75) x 0,8 %). Avgifter efter riskjustering i medlemsstat A år 2X01 i scenario 3 Justeringskoefficienten µ tillämpas så att de totala årliga avgifterna blir lika med 75 % av 1/10 av målnivån. I detta scenario kan justeringskoefficienten för alla institut beräknas till µ3 = 900 EUR/1 098 EUR = 0,82. De beräknade riskjusterade avgifterna efter användning av justeringskoefficienten µ3 visas i tabellen nedan. Korrigerade avgifter efter riskjustering i medlemsstat A år 2X01 i scenario 3 Justeringskoefficienten µ kan fastställas efter det att alla deltagande institut har delats in i riskklasser och åsatts summerade riskvikter (som återspeglar deras riskprofiler). Om uppgifter som används för riskklassificeringen från somliga institut behöver uppdateras (till exempel för att korrigera redovisningsfel från föregående rapportperioder) bör insättningsgarantisystemet kunna skjuta upp denna justering till nästa avgiftsuttag. I praktiken innebär detta att om ett institut till exempel har betalat för låg avgift till följd av att felaktiga data har använts kommer dess nästa avgift att inkludera det saknade beloppet från föregående år (år 1) och det korrekta beloppet för innevarande år (år 2). I det här scenariot har alla de övriga instituten betalat mer än de borde år 1, vilket innebär att deras avgifter för år 2 justeras för att ta hänsyn till överskottet från år 1. Faktor 2: Tröskelvärden för summerade riskvikter (ARW)

45. För att minska moral hazardrisken bör ARW återspegla skillnaderna mellan de deltagande institutens riskexponering. Om beräkningsmetoden använder riskklasser med olika ARW ("intervallmetoden") bör varje riskklass åsättas specifika ARW-värden. Om den "glidande skalmetoden" används i stället för ett fast antal riskklasser bör övre och nedre gränser för ARW fastställas.

46. Det lägsta ARW bör vara 50 %–75 % och det högsta 150 %–200 %. Om det kan visas att intervallet 50 %–200 % inte i tillräcklig utsträckning återspeglar skillnaderna mellan de deltagande institutens affärsmodeller och riskprofiler och skulle skapa moral hazardrisker genom att gruppera deltagande institut med mycket olika riskprofiler i en grupp kan ett större intervall användas.

47. Insättningsgarantisystemen bör sträva efter att matcha ARW med den sammanlagda riskpoängen (ARS) på ett sådant sätt att de deltagande instituten kan fördelas till de lägsta och högsta ARW och de olika riskklasserna kan fyllas. Insättningsgarantisystemen bör undvika att kalibrera modellen på ett sådant sätt att nästan alla deltagande institut hamnar i samma riskklass (till exempel klassen för institut med en genomsnittlig riskprofil) trots att de har vitt skilda riskprofiler. Det betyder emellertid inte att insättningsgarantisystemen nödvändigtvis måste utnyttja hela intervallet varje år, och fördela instituten på de ARW som utgör de lägsta och högsta punkterna i intervallet. Faktor 3: Riskkategorier och centrala riskindikatorer Riskindikatorkategorier

48. Beräkningen av summerad riskvikt (ARWi) för ett enskilt deltagande institut bör basera sig på en uppsättning riskindikatorer ur var och en av följande riskkategorier: a. Kapital b. Likviditet och finansiering c. Tillgångskvalitet d. Affärsmodell och styrning e. Potentiella förluster för insättningsgarantisystemet

49. Beräkningsmetoden bör inkludera de centrala riskindikatorer som beskrivs i tabell 1 för varje kategori. I undantagsfall kan de behöriga myndigheterna utesluta en central indikator, eller medge att insättningsgarantisystemet utesluter den, för vissa typer av institut om det kan visas att denna indikator inte är tillgänglig till följd av dessa instituts rättsliga karaktär eller tillsynsordningarna för dem.

50. Om de behöriga myndigheterna eller insättningsgarantisystemet tar bort en central riskindikator för en viss typ av institut bör de sträva efter att använda en lämplig ersättare för denna. De bör se till att de risker som institutet medför för systemet återspeglas i de övriga indikatorer som används. De bör också ta hänsyn till behovet av att åstadkomma lika villkor för andra institut för vilka den uteslutna indikatorn är tillgänglig.

51. Riskkategorierna och de centrala riskindikatorerna beskrivs i tabell 1 nedan. De centrala riskindikatorerna beskrivs också närmare i bilaga 2. Tabell 1. Riskkategorier och centrala riskindikatorer Riskkategori Beskrivning av riskkategorier och centrala riskindikatorer A. Sannolikhet för konkurs

1. Kapital Kapitalindikatorerna återspeglar institutets förmåga att absorbera förluster. Ett stort kapital tyder på att institutet har större förmåga att absorbera förluster internt (mildrar de risker som följer av institutets högriskprofil) och minskar därmed sannolikheten för konkurs. Därför bör institut med högre värden på kapitalindikatorerna bidra mindre till insättningsgarantisystemet. Centrala indikatorer: - Bruttosoliditet - Kapitaltäckningsgrad eller kärnprimärkapitalkvot 2. Likviditet och Indikatorerna för likviditet och finansiering mäter institutets förmåga att fullgöra finansiering sina skyldigheter på kort och lång sikt inom stipulerad tid utan att detta påverkar dess finansiella ställning negativt. Låg likviditet visar att det finns en risk att institutet inte kan fullgöra sina nuvarande och framtida, förväntade eller oväntade, skyldigheter i fråga om kassaflöde och ställande av säkerheter. Centrala indikatorer: - Likviditetstäckningsgrad - Stabil nettofinansieringskvot

3. Tillgångskvalit Indikatorerna på tillgångskvalitet visar i vilken utsträckning institutet väntas et åsamkas kreditförluster. Stora kreditförluster kan leda till finansiella problem som ökar sannolikheten för att institutet går i konkurs. En hög andel nödlidande lån tyder till exempel på högre sannolikhet för att institutet åsamkas betydande förluster och att insättningsgarantisystemet därför måste ingripa. Således är högre avgifter till systemet motiverade. Central indikator: - Andel nödlidande lån

4. Affärsmodell Denna riskkategori avser riskerna med institutets aktuella affärsmodell och och styrning strategiska planer och återspeglar kvaliteten på institutets interna styrning och kontroll. Indikatorerna för affärsmodellen kan till exempel vara relaterade till lönsamhet, balansräkningens utveckling och exponeringens koncentration. – Lönsamhetsindikatorerna ger information om det deltagande institutets förmåga att generera vinster. Låg lönsamhet eller förluster indikerar att institutet kan få finansiella problem som kan leda till konkurs. Höga och ohållbara vinster kan emellertid också vara tecken på förhöjd risk. För att undvika mätningar vid specifika tidpunkter bör lönsamhetsindikatorerna beräknas som genomsnitt under minst en tvåårsperiod. På så sätt minskar de procykliska effekterna och intäktskällornas hållbarhet återspeglas mer korrekt. För institut som har ålagts begränsningar av sin lönsamhet genom nationella lagar eller sina egna stadgar kan denna indikator åsidosättas eller kalibreras utifrån institutets jämförelsegrupp med institut som har liknande restriktioner. – Indikatorerna för balansräkningens utveckling kan ge information om potentiellt orimliga ökningar av totala tillgångar eller av vissa portföljer eller segment. Dessa indikatorer kan också inkludera ett mått på riskviktade tillgångar i förhållande till totala tillgångar. – Koncentrationsindikatorerna kan ge information om överdrivna sektoriella eller geografiska koncentrationer av institutets exponeringar. Andra möjliga typer av riskindikatorer i denna kategori är indikatorer som mäter den ekonomiska effektiviteten eller känsligheten för marknadsrisk, eller marknadsbaserade indikatorer. Styrningsindikatorerna för in kvalitativa faktorer i riskklassificeringen av instituten i syfte att återspegla kvaliteten på den interna styrningen. Kvalitativa indikatorer kan basera sig på inspektioner som insättningsgarantisystemet utför på plats och utanför instituten, särskilda enkäter som insättningsgarantisystemet tar fram i detta syfte och/eller en heltäckande bedömning av institutens interna styrning som den återspeglas i granskningsoch utvärderingsprocessen. Centrala indikatorer: - Riskviktade tillgångar/totala tillgångar - Avkastning på totalt kapital B. Potentiella förluster för insättningsgarantisystemet

5. Potentiella Denna riskkategori utvisar risken för att ett insättningsgarantisystem åsamkas förluster för förluster om ett deltagande institut går i konkurs. Den utsträckning i vilken insättningsgara institutets tillgångar är intecknade är särskilt betydelsefull, eftersom pantsättning ntisystemet minskar utsikterna att insättningsgarantisystemet ska kunna återvinna det utbetalda beloppet från institutets konkursbo. Central indikator: - Icke intecknade tillgångar/garanterade insättningar Andra riskindikatorer

52. Vid sidan av de centrala riskindikatorerna kan insättningsgarantisystemet lägga till riskindikatorer som är relevanta för fastställandet av de deltagande institutens riskprofil.

53. Dessa tillkommande riskindikatorer bör delas in i de riskkategorier som anges i tabell 1. De bör endast läggas in i kategorin Affärsmodell och styrning om de inte stämmer överens med beskrivningen av någon annan riskkategori.

54. Varje insättningsgarantisystem bör fastställa egna riskindikatorer som återspeglar skillnaderna mellan de deltagande institutens riskprofiler. I bilaga 3 finns exempel på kompletterande kvantitativa och kvalitativa riskindikatorer med detaljerade beskrivningar. Vikter för riskindikatorer och kategorier

55. Summan av de vikter som åsätts riskindikatorerna i metoden för beräkning av avgifterna till insättningsgarantisystemet bör uppgå till 100 %.

56. När vikter åsätts specifika riskindikatorer bör de minimivikter för riskkategorierna och de centrala riskindikatorerna som anges i tabell 2 bibehållas. Tabell 2. Minimivikter för riskkategorier och centrala riskindikatorer Riskkategorier och centrala riskindikatorer Minimivikt

1. Kapital 18 % 1.1. Bruttosoliditet 9 % 1.2. Kapitaltäckningsgrad eller kärnprimärkapitalkvot 9 %

2. Likviditet och finansiering 18 % 2.1. Likviditetstäckningsgrad 9 % 2.2. Stabil nettofinansieringskvot 9 %

3. Tillgångskvalitet 13 % 3.1. Andel nödlidande lån 13 %

4. Affärsmodell och styrning 13 % 4.1. Riskviktade tillgångar/totala tillgångar 6,5 % 4.2. Avkastning på totalt kapital 6,5 %

5. Potentiella förluster för 13 % insättningsgarantisystemet 5.1. Icke intecknade tillgångar/garanterade 13 % insättningar Summa 75 %

57. Summan av de minimivikter för riskkategorier och centrala riskindikatorer som anges i dessa riktlinjer uppgår till 75 % av de totala vikterna. Insättningsgarantisystemen bör fördela återstående 25 % mellan de riskkategorier som anges i tabell 1.

58. Insättningsgarantisystemen bör fördela dessa flexibla 25 % av vikterna mellan de kompletterande riskindikatorerna och/eller genom att öka minimivikterna för de centrala riskindikatorerna så att följande villkor är uppfyllda: - Minimivikterna för riskkategorier och centrala riskindikatorer bibehålls - Om endast centrala riskindikatorer används i beräkningsmetoden bör de flexibla 25 % av vikterna fördelas mellan riskkategorierna på följande sätt: Kapital 24 %, Likviditet och finansiering 24 %, Tillgångskvalitet 18 %, Affärsmodell och styrning 17 % och Potentiella förluster för insättningsgarantisystemet 17 %. - Vikterna på eventuella kompletterande indikatorer eller en ökad vikt för en central riskindikator bör inte överstiga 15 %, med undantag för tillkommande kvalitativa riskindikatorer som utvisar resultatet av en heltäckande bedömning av det deltagande institutets riskprofil och styrning (inkluderade i riskkategorin Affärsmodell och styrning) samt de fall som anges i punkt C1 59. O

59. Om en central indikator inte används bör minimivikten för den andra centrala riskindikatorn i samma riskkategori uppgå till hela minimivikten för denna riskkategori.

60. När det endast finns en central indikator i en kategori och denna indikator inte används bör den ersättas av en faktor med samma minimivikt som den centrala indikatorn. Ruta 3 – Exempel på flexibel fördelning av 25 % vikt mellan riskkategorier och centrala riskindikatorer Scenario 1 Alla centrala riskindikatorer används och inga kompletterande indikatorer ingår i beräkningsmetoden. Den flexibla vikten på 25 % fördelas mellan de centrala riskindikatorerna på ett sådant sätt att förhållandet mellan riskkategoriernas och de centrala riskindikatorernas minimivikter bibehålls (till exempel åsätts kapitalet en ytterligare vikt på 6 % = 25 % × (18 %/75 %). 1.2. Kapitaltäckningsgrad eller 9 % 3 % 12 % kärnprimärkapitalkvot Scenario 2 En av de centrala riskindikatorerna (stabil nettofinansieringskvot) är inte tillgänglig under en övergångsperiod och inga kompletterande riskindikatorer ingår i beräkningsmetoden. Likviditetstäckningsgraden skulle då ha en minimivikt på 18 % – den totala vikten för riskkategorin Likviditet och finansiering (9 % + 9 %) ökad med ytterligare 6 % till 24 %, den maximala vikten för denna kategori enligt punkt 57. Återstående vikt bör fördelas mellan riskindikatorerna på liknande sätt som i scenario 1. 1.2. Kapitaltäckningsgrad eller 9 % 3 % 12 % kärnprimärkapitalkvot Scenario 3 Alla centrala riskindikatorer används i beräkningsmetoden, men insättningsgarantisystemet vill öka vikten för en central indikator (bruttosoliditet) med 5 % eftersom denna indikator anses vara mycket effektiv när det gäller att förutse svårigheter hos de deltagande instituten. Dessutom har insättningsgarantisystemet för avsikt att använda två kompletterande riskindikatorer (en med vikten 3 % i riskkategorin Tillgångskvalitet och en med vikten 5 % i riskkategorin Affärsmodell och styrning). Återstående 12 % av den flexibla vikten fördelas mellan de övriga centrala riskindikatorerna på ett sådant sätt att förhållandet mellan dessa riskindikatorers minimivikter bibehålls. 1.2. Kapitaltäckningsgrad eller 9 % 3 % 12 % kärnprimärkapitalkvot Scenario 4 Alla riskindikatorer används i beräkningsmetoden, men insättningsgarantisystemet vill använda ytterligare fem indikatorer (en vardera i riskkategorierna Kapital, Tillgångskvalitet och Potentiella förluster för insättningsgarantisystemet och två i riskkategorin Affärsmodell och styrning). Riskindikatorernas vikter anges i den sista kolumnen i tabellen nedan. 1.2. Kapitaltäckningsgrad eller 9 % 9 % kärnprimärkapitalkvot Krav på riskindikatorer

61. De riskindikatorer som används i beräkningsmetoden bör fånga upp ett tillräckligt brett spektrum av riskkällor.

62. De valda riskindikatorerna bör vara förenliga med bästa metoder för riskhantering och befintliga tillsynskrav.

63. Riskindikatorernas värden bör beräknas för varje deltagande institut på bolagsnivå.

64. Riskindikatorernas värden bör emellertid beräknas på koncernnivå om medlemsstaten utnyttjar den möjlighet som artikel 13.1 i direktiv 2014/49/EU ger att tillåta att den centrala företagsenheten och alla kreditinstitut som är permanent underställda denna centrala företagsenhet som avses i artikel 10.1 i förordning (EU) nr 575/2013 som helhet omfattas av den gruppbaserade riskviktning som har fastställts för den centrala företagsenheten och dess underställda kreditinstitut.

65. Om ett deltagande institut har beviljats ett undantag från att uppfylla kapital- och/eller likviditetskraven på bolagsnivå i enlighet med artiklarna 7, 8 eller 21 i förordning (EU) 575/2013 bör motsvarande kapital- och likviditetsindikatorer beräknas på konsoliderad eller semikonsoliderad nivå.

66. Vid beräkningen av riskindikatorernas värden för en given period bör insättningsgarantisystemen använda sig av - värdet vid utgången av perioden (till exempel den i resultaträkningen för året redovisade nettovinsten per den 31 december) när det gäller poster i resultaträkningen och - genomsnittet av värdet vid rapportperiodens början och slut (till exempel genomsnittet av de totala tillgångarnas värde den 1 januari och den 31 december ett givet år) när det gäller poster i balansräkningen.

Del IV – Valfria faktorer i beräkningsmetoderna

(i) Minimiavgift

67. Enligt artikel 13.1 i direktiv 2014/49/EU får medlemsstaterna besluta att kreditinstitut ska betala en minimiavgift, oavsett beloppet på deras garanterade insättningar.

68. Om en medlemsstat utnyttjar möjligheten att låta de deltagande instituten betala en minimiavgift oavsett beloppet på deras garanterade insättningar bör följande modifierade beräkningsformel användas för att beräkna de enskilda avgifterna: a. I de fall då minimiavgifterna betalas av alla deltagande institut vid sidan av de riskbaserade avgifterna: Ci = MC + (CR × ARWi × CDi × µ) b. I de fall då minimiavgifterna endast betalas av de deltagande institut vilkas årliga riskbaserade avgifter beräknade med hjälp av standardformeln (som beskrivs i punkt 35) skulle understiga beloppet för minimiavgifterna: Ci = Max {MC ; (CR × ARWi × CDi × µ)} där Ci = årlig avgift från deltagande institut ‘i’ MC = minimiavgift CR = avgiftssats (som tillämpas för alla deltagande institut ett givet år) ARWi = summerade riskvikter för deltagande institut ‘i’ CDi = garanterade insättningar för deltagande institut ‘i’ µ = justeringskoefficient (som tillämpas för alla deltagande institut ett givet år)

69. När de behöriga myndigheterna och de utsedda myndigheterna fastställer en minimiavgift bör de ta vederbörlig hänsyn till den moral hazardrisk som följer av fastställandet av fasta avgifter och risken att skapa hinder för inträde på marknaden för banktjänster. (ii) Reducerade avgifter för institut som deltar i ett institutionellt skyddssystem som är åtskilt från insättningsgarantisystemet

70. Enligt artikel 13.1 i direktiv 2014/49/EU får medlemsstater besluta att deltagare i ett institutionellt skyddssystem ska betala lägre avgifter till insättningsgarantisystemet. Som framgår av skäl 12 i direktiv 2014/49/EU har denna möjlighet införts för att ta hänsyn till "system som skyddar själva kreditinstitutet och som särskilt garanterar dess likviditet och solvens".

71. När en medlemsstat utnyttjar denna möjlighet kan den summerade riskvikten (ARW) för ett institut som också deltar i ett separat institutionellt skyddssystem reduceras för att ta hänsyn till det extra skydd som detta system ger. I detta fall bör minskningen genomföras genom tillägg av en riskindikator som rör deltagandet i det institutionella skyddssystemet i beräkningsmetodens riskkategori Affärsmodell och styrning. Indikatorn för deltagande i det institutionella skyddssystemet bör återspegla det ytterligare skydd för solvensen och likviditeten som systemet ger deltagaren, med hänsyn tagen till om det institutionella skyddssystemets förhandsfinansiering, som utan dröjsmål är tillgänglig för att stödja institutet med både rekapitalisering och likviditetsstöd om problem uppstår, är tillräckligt omfattande för att institutet ska anses ha ett trovärdigt och effektivt stöd. Andra finansieringsåtaganden som kan utnyttjas på begäran och underbyggs av deltagande instituts likviditetsreserver hos centrala institutioner i det institutionella skyddssystemet kan också beaktas. Omfattningen av finansieringen från det institutionella skyddssystemet bör sättas i relation till det deltagande institutets totala tillgångar. (iii) Användning av insättningsgarantisystemens medel för att undvika fallissemang

72. Om en medlemsstat tillåter att ett insättningsgarantisystem, däri inbegripet ett institutionellt skyddssystem som officiellt erkänns som ett insättningsgarantisystem, använder tillgängliga finansiella medel för alternativa åtgärder i syfte att undvika att ett kreditinstitut går i konkurs får detta insättningsgarantisystem lägga till en faktor i sin riskbaserade beräkning på basis av institutets riskviktade tillgångar. I detta fall blir formeln: Ci = CR × ARWi × (CDi + A) × µ där A är beloppet för riskviktade tillgångar i institut ‘i’.

73. Innan ett insättningsgarantisystem använder sig av denna nya faktor bör de behöriga myndigheterna som en del av det godkännandeförfarande som avses i punkt 14 bedöma om införandet av den står i proportion till risken att behöva ingripa för att förhindra att institut går i konkurs, inte bara för att skydda garanterade insättningar. (iv) Sektorer med låg risk

74. Enligt artikel 13.1 i direktiv 2014/49/EU får medlemsstaterna föreskriva lägre bidrag från institut som tillhör kreditmarknadssektorer med särskilt låg risk som regleras i nationell rätt.

75. Om en medlemsstat genom regleringar har infört restriktioner för institut i en viss undersektor på ett sätt som väsentligt minskar sannolikheten för konkurs kan dessa instituts avgifter till insättningsgarantisystemet reduceras proportionerligt om det kan visas att detta är motiverat.

76. Lägre bidrag från institut som tillhör sektorer med särskilt låg risk bör vara tillåtna på basis av empiriska bevis för att antalet konkurser inom dessa sektorer konsekvent har varit lägre än i andra sektorer. Beslut om lägre bidrag bör fattas av den behöriga myndigheten i samarbete med den utsedda myndigheten efter samråd med insättningsgarantisystemet.

77. Sådana sänkningar bör genomföras genom tillägg av en riskindikator i beräkningsmetodens riskkategori Affärsmodell och styrning.

Avdelning III – Slutbestämmelser och genomförande

78. De behöriga myndigheterna och de utsedda myndigheterna bör genomföra dessa riktlinjer genom att införliva dem med sina tillsynsprocesser och -förfaranden vid 2015 års utgång. Från och med detta datum bör de avgifter som ska tas ut av insättningsgarantisystemen överensstämma med dessa riktlinjer.

79. Om dock de utsedda myndigheterna, i enlighet med artikel 20.1 tredje stycket i direktiv 2014/49/EU, konstaterar att ett insättningsgarantisystem inte kan följa artikel 13 i direktiv 2014/49/EU senast den 3 juli 2015 bör dessa riktlinjer börja tillämpas det senare datum som dessa myndigheter fastställer och under alla omständigheter senast den 31 maj 2016.

Bilaga 1 - Metoder för att beräkna summerade riskvikter (ARW) och fastställa riskklasser

(i) Intervallmetoden

Enskilda riskindikatorer

1. I intervallmetoden definieras ett fast antal intervall för varje riskindikator genom att övre och nedre gränser för varje intervall fastställs. Varje riskindikator bör ha minst två intervall. Dessa intervall bör återspegla de deltagande institutens olika risknivåer (till exempel hög, medelhög och låg risk), bedömda på basis av särskilda indikatorer. 2. Varje intervall åsätts en enskild riskpoäng. Om värdet på riskindikatorn är högre (lägre) än det övre (nedre) gränsvärdet för det högsta (lägsta) intervallet tilldelas den det högsta (lägsta) intervallets riskpoäng. 3. Intervallens gränser fastställs antingen på relativ eller absolut grund: - Om de fastställs på relativ grund beror de deltagande institutens riskpoäng på deras relativa risk i förhållande till andra institut. I detta fall fördelas instituten jämnt mellan intervallen, vilket innebär att institut med liknande riskprofiler kan hamna i olika intervall. - Om de fastställs på absolut grund sätts intervallens gränser så att de återspeglar en viss indikators risk. I detta fall kan alla institut hamna i samma intervall om deras risknivå är likartad. 4. För varje riskindikator bör de intervallgränser som fastställs på absolut grund säkerställa en tillräcklig och meningsfull differentiering mellan de deltagande instituten. Gränserna bör sättas med hänsyn tagen till de lagbestämmelser som är tillämpliga på de deltagande instituten och historiska data om indikatorvärdena när dessa är tillgängliga. Insättningsgarantisystemen bör undvika att sätta gränserna på ett sådant sätt att alla deltagande institut hamnar i samma intervall även om de uppvisar betydande skillnader på det område som mäts av en viss riskindikator. 5. Varje riskindikatorintervall åsätts en riskpoäng på mellan 0 och 100, där 0 representerar den lägsta risken och 100 den högsta. Ruta 4 – Exempel på poängintervall för olika slags riskindikatorer Följande exempel illustrerar hur de enskilda riskpoängen, från 0 till 100, bör fördelas mellan olika intervall för olika typer av riskindikatorer. Scenario 1 Fem intervall. En riskindikator för vilken högre värden utvisar högre risk (till exempel andel nödlidande lån). Intervall Gränser Riskpoäng Intervall 1 < 2 % 0 Intervall 2 ≤ 2–3,5 % < 25 Intervall 3 ≤ 3,5–5 % < 50 Intervall 4 ≤ 5–7 % < 75 Intervall 5 ≥ 7 % 100 Scenario 2 Tre intervall. En riskindikator för vilken högre värden utvisar högre risk (till exempel andel nödlidande lån). Intervall Gränser Riskpoäng Intervall 1 < 2 % 0 Intervall 2 ≤ 2–7 % > 50 Intervall 3 ≥ 7 % 100 Scenario 3 Fyra intervall. En riskindikator för vilken högre värden utvisar lägre risk (till exempel likviditetskvot). Intervall Gränser Riskpoäng Intervall 1 > 60 % 0 Intervall 2 < 40–60 % ≤ 33 Intervall 3 < 20–40 % ≤ 66 Intervall 4 ≤ 20 % 100 Scenario 4 Två intervall. En riskindikator med binära värden som antingen kan vara neutrala eller negativa för bedömningen av riskprofilen (till exempel orimligt stor ökning av balansräkningen). Intervall Gränser Riskpoäng Intervall 1 < 15 % 50 Intervall 2 ≥ 15 % 100 Scenario 5 Två intervall. En riskindikator med binära värden som antingen kan vara positiva eller neutrala för bedömningen av riskprofilen (till exempel bör ett institut som tillhör en lågrisksektor som är reglerad i nationell lag anses ha lägre risk, medan institut som inte tillhör lågrisksektorer bör anses ha genomsnittlig risk). Intervall Gränser Riskpoäng Intervall 1 Institut som tillhör en lågrisksektor 0 Intervall 2 Institut som inte tillhör en lågrisksektor 50 Scenario 6 Tre intervall. En riskindikator för vilken resultaten inte kan tolkas på vanligt sätt (till exempel avkastning på totalt kapital) där både negativa värden (förluster) och alltför höga värden på indikatorn kan tyda på att institutet har en hög riskprofil. Intervall Gränser Riskpoäng Intervall 1 ≤ 0–2 % ≤ 0 Intervall 2 < 2–15 % ≤ 50 Intervall 3 < 0 % eller > 15 % 100 Märk att de enskilda riskpoängen fördelas mellan intervallen linjärt i exemplen i scenarierna 1–4 (till exempel 0 – 33 – 66 – 100). Detta är inte något generellt krav. För en del riskindikatorer kan det vara motiverat att fördela riskpoängen asymmetriskt mellan 0 och 100 (till exempel 0 – 25 – 50 – 90 – 100) för att återspegla de fall då ett instituts risk ökar betydligt när indikatorn når ett visst tröskelvärde. Sammanlagd riskpoäng (ARS)

6. Varje riskpoäng för ett institut ‘i' multipliceras med den indikatorvikt (IWj) som riskindikatorn har tilldelats. Därefter beräknas en sammanlagd riskpoäng (ARSi) med hjälp av ett aritmetiskt medelvärde. 7. Vikterna för varje indikator ‘i' (IWj) bör vara desamma för alla institut och kalibreras med hjälp av tillsynsmyndigheternas bedömningar och/eller historiska data om institutens fallissemang. 8. Den beskrivna modellen kan ha följande struktur: Enskilda Riskindikator Indikatorvikt Intervall riskpoäng (IRS) A1 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐴𝐴1 B1 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐵𝐵1 Indikator 𝐴𝐴1 𝐼𝐼𝐼𝐼1 … … M1 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑀𝑀1 A2 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐴𝐴2 B2 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐵𝐵2 Indikator 𝐴𝐴2 𝐼𝐼𝐼𝐼2 … … M2 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑀𝑀2 … … … … An 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐴𝐴𝑛𝑛 Bn 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐵𝐵𝑛𝑛 Indikator 𝐴𝐴𝑛𝑛 𝐼𝐼𝐼𝐼𝑛𝑛 … … Mn 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑀𝑀𝑛𝑛

9. Den sammanlagda riskpoängen (𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖) för institut ‘i' beräknas för varje institut med hjälp av följande formel: 𝑛𝑛 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 = � 𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 ∗ 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 𝑗𝑗=1 där: 𝑛𝑛 ∑𝑗𝑗=1 𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 = 100% och 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 = 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑋𝑋 för vissa 𝑋𝑋 i {𝐴𝐴, 𝐵𝐵, … ,𝑀𝑀} (det vill säga intervallet för indikator 𝐴𝐴𝑗𝑗) 𝑗𝑗 Summerad riskvikt (ARW)

10. Varje 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 motsvarar en viss summerad riskvikt (ARWi), vilken används för att beräkna ett enskilt deltagande instituts avgift (Ci) med hjälp av den avgiftsformel som beskrivs i punkt 35 i dessa riktlinjer. Riskklasser

11. ARW kan beräknas med en intervallmetod där ARS-intervallen motsvarar en viss riskklass och ARW (se tabellen nedan). Intervall för sammanlagd Summerad Riskklass riskpoäng (ARS) riskvikt (ARW) 1 𝑎𝑎1 ≤ 𝑎𝑎2 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼1 2 𝑎𝑎3 ≤ 𝑎𝑎4 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼2 3 𝑎𝑎5 ≤ 𝑎𝑎6 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼3 … … …

12. Antalet riskklasser bör stå i proportion till de deltagande institutens antal och återspegla skillnaderna mellan dem. Antalet riskklasser bör emellertid minst vara fyra. Det bör finnas minst en riskklass för deltagande institut med genomsnittlig risk, minst en för institut med låg risk och minst två för institut med hög risk. Ruta 5 – Exempel på fastställande av summerade riskvikter för institut Följande exempel illustrerar hur summerade riskvikter (ARW) kan fastställas för de deltagande instituten på basis av de sammanlagda riskpoängen. Vi antar att det finns fyra riskklasser med riskvikter (75 %, 100 %, 125 % och 150 %) enligt följande: Riskklass ARS-gränser ARW 1 < 40 75 % 2 ≤ 40–55 < 100 % 3 ≤ 55–70 < 125 % 4 ≥ 70 150 % Om ARS för ett givet institut till exempel är 62 ska detta institut tillhöra den tredje riskklassen och åsättas en ARW på 125 %. (ii) Glidande skalmetoden Enskilda riskindikatorer

13. I denna metod beräknas för varje institut en enskild riskpoäng (𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗) för varje riskindikator 𝐴𝐴𝑗𝑗. Varje indikator ska ha en övre och en nedre gräns, 𝑎𝑎𝑗𝑗 respektive 𝑏𝑏𝑗𝑗 fastställd. När ett högre värde på indikatorn anger att institutet har högre risk och indikatorns värde överstiger den övre gränsen ska 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 åsättas det fasta värdet 100. När indikatorns värde understiger den nedre gränsen ska 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 sättas till 0. När ett lägre värde på indikatorn anger att institutet har högre risk och indikatorns värde understiger den nedre gränsen ska 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 åsättas det fasta värdet 100. När indikatorns värde överstiger den övre gränsen ska 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 sättas till 0. 14. Om indikatorns värde ligger mellan de fastställda gränserna ska 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 vara mellan 0 och 100. Varje 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 har en i förväg fastställd riskvikt som använda för att beräkna den sammanlagda riskpoängen för varje institut ‘i' (𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖). I den här modellen har 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 alltid ett värde mellan 0 och 100. 15. För varje riskindikator bör de övre och nedre gränserna 𝑎𝑎𝑗𝑗 och 𝑏𝑏𝑗𝑗 säkerställa en tillräcklig och meningsfull differentiering mellan de deltagande instituten. Gränserna bör sättas med hänsyn tagen till de lagbestämmelser som är tillämpliga på de deltagande instituten och historiska data om indikatorvärdena när dessa är tillgängliga. Insättningsgarantisystemen bör undvika att sätta de över och nedre gränserna på ett sådant sätt att alla deltagande institut konsekvent hamnar antingen under den nedre eller över den övre gränsen även om de uppvisar betydande skillnader på det område som mäts av en viss riskindikator. 16. Den beskrivna modellen kan ha följande struktur: Enskilda Riskindikator Indikatorvikt Övre gräns Nedre gräns riskpoäng (IRS) Indikator 𝐴𝐴1 𝐼𝐼𝐼𝐼1 𝑎𝑎1 𝑏𝑏1 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼1 Indikator 𝐴𝐴2 𝐼𝐼𝐼𝐼2 𝑎𝑎2 𝑏𝑏2 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼2 … … … … … Indikator 𝐴𝐴𝑛𝑛 𝐼𝐼𝐼𝐼𝑛𝑛 𝑎𝑎𝑛𝑛 𝑏𝑏𝑛𝑛 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑛𝑛 där 𝑛𝑛 ∑𝑗𝑗=1 𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 = 100%. 17. Varje riskindikators Aj värde motsvarar en poäng (𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗) som fastställs enligt följande: 100 𝑖𝑖𝑖𝑖 𝐴𝐴𝑗𝑗 > 𝑎𝑎𝑗𝑗 0 𝑖𝑖𝑖𝑖 𝐴𝐴𝑗𝑗 < 𝑏𝑏𝑗𝑗 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 = � , där j = 1…n 𝐴𝐴𝑗𝑗−𝑏𝑏𝑗𝑗 𝑥𝑥 100, 𝑖𝑖𝑖𝑖𝑏𝑏𝑗𝑗 ≤ 𝐴𝐴𝑗𝑗 ≤ 𝑎𝑎𝑗𝑗 𝑎𝑎𝑗𝑗−𝑏𝑏𝑗𝑗 eller 0 𝑖𝑖𝑖𝑖 𝐴𝐴𝑗𝑗 > 𝑎𝑎𝑗𝑗 100 𝑖𝑖𝑖𝑖 𝐴𝐴𝑗𝑗 < 𝑏𝑏𝑗𝑗 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝑗𝑗 = � , där j = 1…n 𝑎𝑎𝑗𝑗−𝐴𝐴𝑗𝑗 𝑥𝑥 100, 𝑖𝑖𝑖𝑖𝑏𝑏𝑗𝑗 ≤ 𝐴𝐴𝑗𝑗 ≤ 𝑎𝑎𝑗𝑗 𝑎𝑎𝑗𝑗−𝑏𝑏𝑗𝑗 Sammanlagd riskpoäng (ARS)

18. Den sammanlagda riskpoängen ( 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 ) för ett institut ‘i' beräknas som n 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 = ∑ 𝐼𝐼𝐼𝐼j=1 j ∗ 𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼j. Summerad riskvikt (ARW)

19. ARSi kan översättas till en summerad riskvikt (ARWi) med hjälp av en glidande skala som antingen bygger på en linjär eller en exponentiell formel. 20. Följande linjära formel kan användas för att översätta ARSi till ARWi: 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 = 𝛽𝛽 + (𝛼𝛼 − 𝛽𝛽) ∗ 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖/100 I den här metoden är den 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 som motsvarar en viss 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 linjär, med en övre och en nedre gräns, 𝛼𝛼 och 𝛽𝛽, till exempel 150% respektive 75 %. För ett givet institut där 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 är 100 (poängen för högst risk) blir den motsvarande riskvikten α, den högsta riskvikten. Om 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 är 0 blir den motsvarande riskvikten 𝛽𝛽, den lägsta riskvikten. Diagrammet nedan illustrerar den föreslagna formelns linjära beteende.

21. Följande exponentiella formel kan användas för att översätta ARSi till ARWi: C1 O I den här metoden är den 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 som motsvarar en viss 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 exponentiell, med en övre och en nedre gräns, 𝛼𝛼 och 𝛽𝛽, till exempel 150% respektive 75 %. För ett givet institut där 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 är 100 (poängen för högst risk) blir den motsvarande riskvikten α, den högsta riskvikten. Om 𝐴𝐴𝐼𝐼𝐼𝐼𝑖𝑖 är 0 blir den motsvarande riskvikten 𝛽𝛽, den lägsta riskvikten. Nedanstående diagram illustrerar den föreslagna formelns icke-linjära beteende: avgifterna stiger snabbare för institut som befinner sig i den övre delen av riskskalan. Jämfört med en linjär metod ger denna formel instituten starkare incitament att ha låga riskpoäng. Beräkningsmetoden kan också inkludera andra icke-linjära metoder än den logaritmiska som beskrivs i denna bilaga.

Bilaga 2 –- Beskrivning av de centrala riskindikatorerna Bilaga 3 – Beskrivning av de kompletterande riskindikatorerna

1. Följande förteckning över kompletterande riskindikatorer har endast medtagits i illustrativt syfte. 2. När det inte finns uppgifter om specifika faktorer som används i formlerna nedan i de nationella mallarna för finansiell eller annan lagstadgad rapportering kan insättningsgarantisystemen använda motsvarande uppgifter från sina nationella mallar.

Bilaga 4 – Steg i beräkningen av årliga avgifter till insättningsgarantisystem

I anslutning till insamling av uppgifter bör insättningsgarantisystemet vidta följande åtgärder för att beräkna de deltagande institutens årliga avgifter.

Steg Beskrivning Relevanta bestämmelser i riktlinjerna

Steg 1 Fastställ den årliga målnivån. Punkt 37 i riktlinjerna. Fastställ den avgiftssats (CR) som ska Punkt 39 i riktlinjerna. Steg 2 tillämpas för alla deltagande institut ett givet år. Punkterna 48–77 i riktlinjerna (krav på riskindikatorer). Steg 3 Beräkna värdena på alla riskindikatorer. Bilaga 2 och bilaga 3 (formler för indikatorerna). Fastställ enskilda riskpoäng för alla Steg 4 Punkterna 1–5 och 13–17 i bilaga 1. riskindikatorer för alla deltagande institut. Beräkna den sammanlagda riskpoängen Punkterna 41 och 54–56 i riktlinjerna (ARS) för varje institut genom att summera (krav på indikatorvikter). Steg 5 alla de enskilda riskpoängen (med hjälp av Punkterna 6–9 och 18 i bilaga 1. ett aritmetiskt medelvärde). Åsätt varje deltagande institut en Punkterna 43–45 i riktlinjerna. summerad riskvikt (ARW) (placera den i en Steg 6 Punkterna 10–12 och 19 -21 i bilaga 1. riskklass) på basis av dess ARS. Beräkna ojusterade riskbaserade avgifter för varje deltagande institut genom att Steg 7 multiplicera avgiftssatsen (CR) med Punkt 35 i riktlinjerna. institutets garanterade insättningar (CD) och ARW. Summera alla deltagande instituts ojusterade riskbaserade avgifter och Punkt 44 i riktlinjerna. Steg 8 fastställ justeringskoefficienten (µ).

Tillämpa justeringskoefficienten (µ) på alla Steg 9 deltagande institut och beräkna justerade Punkt 44 i riktlinjerna. riskbaserade avgifter.