Naturvårdsverkets föreskrifter om ändring av Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer

Dessa föreskrifter omfattar förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer för förbränning av fasta, flytande och gasformiga bränslen. Förbränningsanläggningar där förbränningsprodukterna används direkt i tillverkningsprocesser omfattas inte. Bland annat omfattas inte följande slag av förbränningsanläggningar av föreskrifterna: – förbränningsanläggning där förbränningsprodukterna används för direkt uppvärmning, torkning eller annan behandling av föremål eller material, t.ex. uppvärmningsugnar eller ugnar för värmebehandling, – efterförbränningsanläggning, dvs. förbränningsanläggning avsedd för rening av gaser genom förbränning och som inte används som separat förbränningsanläggning, – anordningar för regenerering av katalysatorer för katalytisk krackning, – anordningar för omvandling av svavelväte till svavel, – reaktorer inom den kemiska industrin, – koksugnsblock, – cowper-apparater, – skogsindustrins lutpannor, – gasturbiner på offshore-plattformar,

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (EGT L 309, 27.11.2001, s. 1, Celex 32001L0080), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG (EGT L 140, 5.6.2009, s. 114, Celex 32009L0031).

– gasturbin oavsett bränsle, som i enlighet med 2 § definieras som befintlig förbränningsanläggning, – stationära förbränningsmotorer.

I dessa föreskrifter används följande beteckningar med nedan angiven betydelse. 1. Förbränningsanläggning: varje teknisk utrustning i vilken bränslen oxideras för att den frigjorda värmen ska kunna utnyttjas. Om två eller flera separata förbränningsanläggningar installeras eller har installerats på sådant sätt att rökgaserna från förbränningsanläggningarna leds ut, eller med beaktande av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna skulle kunna ledas ut, genom en gemensam skorsten, ska en sådan kombination av förbränningsanläggningar betraktas som en gemensam förbränningsanläggning. 2. Flerbränsleanläggning: förbränningsanläggning som använder två eller flera typer av bränsle samtidigt eller växelvis. 3. Befintlig förbränningsanläggning: förbränningsanläggning för vilken sökts tillstånd före den 27 november 2002 och som tagits i drift senast den 27 november 2003. 4. Ny förbränningsanläggning: förbränningsanläggning som inte är befintlig förbränningsanläggning. 5. Bränsle: varje fast, flytande eller gasformigt brännbart material som används för drift av förbränningsanläggningen med undantag för avfall, utom de avfallsslag som anges i punkt 6. 6. Biomassa: produkter bestående av vegetabiliskt material från jord- och skogsbruk som kan användas som bränsle för utvinning av energiinnehållet samt följande avfall som används som bränslen: – vegetabiliskt avfall från jord- och skogsbruk, – vegetabiliskt avfall från livsmedelsindustrin, om den alstrade värmen återvinns, – vegetabiliskt fiberhaltigt avfall som uppstått vid produktion av nyfiberpappersmassa och vid pappersproduktion, – korkavfall, och – träavfall med undantag för träavfall som kan innehålla organiska halogenföreningar eller tungmetaller till följd av behandling med träskyddsmedel eller till följd av ytbehandling och som särskilt omfattar sådant träavfall från bygg- och rivningsavfall. 7. Rökgaser: utgående gaser från förbränning. Gasflödet uttrycks i kubikmeter per timme vid standardtemperatur, 273 K, och standardtryck, 101.3 kPa, efter korrigering för innehållet av vattenånga och anges som Nm /h. 8. Utsläppsgränsvärde: den koncentration av ett ämne i rökgaserna från förbränning som under en bestämd tidsperiod inte får överskridas. Värdet anges som mg/Nm vid en syrehalt på 3 volymprocent för flytande och gasformiga bränslen och 6 volymprocent för fasta bränslen samt 15 volymprocent för gasturbiner.

Om en förbränningsanläggning utökas med minst 50 MW ska de utsläppsgränsvärden som anges under B i bilagorna 1-5, i enlighet med 16 §, gälla för den nya delen av förbränningsanläggningen och bestämmas med beaktande av hela förbränningsanläggningens termiska kapacitet.

Om en förbränningsanläggning ändras på ett sådant sätt att tillstånd för ändringen krävs, får utsläppen till luft efter ändringen inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges under B i bilagorna 1-5 i enlighet med 16 §.

Utsläppet av stoft, svaveldioxid och kväveoxider från förbränningsanläggningar med installerad tillförd effekt på minst 100 MW ska mätas kontinuerligt utom i de fall som anges i 12 §.

Kontinuerlig mätning av utsläpp krävs inte: – för utsläpp av svaveldioxid och stoft från förbränning av naturgas, – för utsläpp av svaveldioxid från förbränning av olja vars innehåll av svavel är känt och om utrustning för svavelrening saknas, – för utsläpp av svaveldioxid från förbränning av biomassa, om verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av svaveldioxid under inga omständigheter kan överstiga de föreskrivna utsläppsgränsvärdena, – för utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en återstående livslängd understigande 10 000 drifttimmar

I de fall krav på kontinuerlig mätning inte följer av 11 och 12 §§ skall kontroll av utsläppen ske genom icke-kontinuerliga mätningar åtminstone var sjätte månad. Alternativt kan andra lämpliga metoder användas för att bedöma utsläppen i enlighet med vad som bestäms av tillsynsmyndigheten. Tillämpliga CEN-standarder ska användas om sådana finns. Om sådana saknas ska ISOstandarder och nationella eller internationella standarder, som säkerställer att uppgifterna är av likvärdig kvalitet, tillämpas.

De kontinuerliga mätningar som genomförs i enlighet med 11 § ska inbegripa syrehalt, temperatur och tryck samt innehållet av vattenånga. Kontinuerliga mätningar av vattenånga behövs inte om den insamlade rökgasen torkas innan utsläppen analyseras.

Representativa mätningar av aktuella föroreningar och driftparametrar samt metoder för referensmätningar för att kalibrera automatiska mätsystem ska genomföras i enlighet med CEN-standarder så snart dessa är tillgängliga. Om CEN-standarder inte är tillgängliga ska ISO-standarder och nationella eller internationella standarder, som säkerställer att uppgifterna är av likvärdig vetenskaplig kvalitet, tillämpas. Det kontinuerliga mätsystemet ska kontrolleras minst en gång per år genom parallellmätning med referensmetod.

Utsläppskraven för nya förbränningsanläggningar är uppfyllda, om under ett kalenderår (faktisk drifttid) - inget validerat dygnsmedelvärde överskrider utsläppsgränsvärdena under B i bilagorna 1–5, och - minst 95 % av alla validerade timmedelvärden under året underskrider 200% av utsläppsgränsvärdena under i bilagorna 1–5.

Validerade medelvärden ska fastställas på sätt som anges i bilaga 6. Varken de perioder som avses i 9 § eller start- och stopperioder ska medräknas.

Dygn då mer än tre timmedelvärden är felaktiga på grund av brister i mätsystemet ska inte medräknas. Om mer än tio dygn på ett år måste borträknas av detta skäl ska verksamhetsutövaren vidta erforderliga åtgärder för att förbättra mätsystemets driftsäkerhet.

Bestämmelser om rapportering av efterlevnaden av dessa föreskrifter finns i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2006:9) om miljörapport.

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken.

Dessa föreskrifter träder i kraft den 1 juni 2010.

NATURVÅRDSVERKET

Maria Ågren Staffan Asplind

(Enheten för miljöfarlig verksamhet)

Bilaga 1

A. Utsläppsgränsvärden för utsläpp av svaveldioxid (SO2) uttryckta i mg/Nm (O2-innehåll 6 %) för befintliga förbränningsanläggningar med fasta bränslen