om ändring i vapenlagen (1973:1176)
Regeringens proposition
1977/78: 158
om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
beslutad den 16 mars 1978.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i
bitogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att i vapenlagen införs föreskrifter som möjliggör att bevakningsföretag kan få tillstånd att inneha skjutvapen för tillfällig
utlåning till väktare som är anställda i företaget. Som villkor för sådant lån
gäller att väktaren också meddelats personligt tillstånd att som lån inneha
ett motsvarande skjutvapen. Syftet med förslaget är att begränsa bevak-
ningsföretagens samlade behov av vapen. Samtidigt föreslås vissa ändringar och tillägg i vapenlagen av övervägande redaktionell natur.
1 Riksdagen 1977178. I saml. 158
Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
Härigenom föreskrives i fråga om vapenlagen (1973: 1176), dels att i 36, 42, 45 och 48§§ orden ”Kungl. Maj:t” skall bytas mot ”regeringen”', dels att 4, 8, 9, 12, 16 och 38 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
Lagen gäller ej Med undantag för bestämmelserna
i 32, 33 och 40 §§ gäller lagen ej
hagel eller annan massiv kula,
projektil, avsedd för luft- eller fjädervapen,
WIV- - hagelpatron eller tändhatt därtill, BB kolsyrepatron, 5. patron- eller laddningshylsa utan tändhatt, avsedd för handvapen på vilket lagen äger tillämpning och 6. kulammunition med centralantändning, som är avsedd för jaktstud- Sare.
8§
Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas 1. enskild person,
2. skytteförbund, skyttekrets eller skytteförening som tillhör det frivilli-
ga, statskontrollerade skytteväsendet och 3. annan sammanslutning beträf- 3, annan sammanslutning beträffande vilken Kungl. Maj:t förord- fande vilken regeringen förordnat nat därom. därom. Auktoriserat bevakningsföretag får meddelas tillstånd att inneha vapen för utlåning till företagets väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväp-
ning. Sådan utlåning får ske endast till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha mot-
svarande vapen med ammunition.
9§ Enskild person får meddelas till- Enskild person får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast stånd att inneha skjutvapen endast
om han har behov av vapnet och om han har behov av vapnet och det skäligen kan antagas att han ej det skäligen kan antagas att han ej kommer att missbruka det. I fråga kommer att missbruka det. I fråga
om skjutvapen som huvudsakligen om skjutvapen som huvudsakligen
har affektions- eller prydnadsvärde har affektions- eller prydnadsvärde eller jaktvapen som förvärvats på eller jaktvapen som förvärvats på
grund av giftorätt eller genom arv grund av piftorätt eller genom arv eller testamente får tillstånd dock eller testamente får tillstånd dock meddelas även i fall då den som vill meddelas även för den som vill ininneha vapnet ej har behov av att neha vapnet för annat ändamål än kunna använda det för skjutning. skjutning
Tillstånd att inneha pistol eller annat fickvapen, kulsprutepisiol eller annat automatvapen får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.
128 Tillstånd att förvärva ammuni- Tillstånd att förvärva ammunition får meddelas enskild person el- tion får meddelas enskild person el-
ler sammanslutning som avses 18 §. ler sammanslutning och hevak-
ningsföretag som avses i 85.
Tillstånd som avses I första stycket får meddelas den som är t behov av ammunitionen och skäligen kan antagas ej komma att missbruka den. Tillstånd får beviljas enskild person endast om denne har tillstånd att inneha sådant vapen för vilket ammunitionen är avsedd.
Om cj annat förordnas i särskilt fall, gäller tillstånd till förvärv av
ammunition ett år från dagen för tillståndets meddelande.
168!
Införsel av skjutvapen eller ammunition får ske utan särskilt tillstånd i följande fall, nämligen
1. Enskild person får införa 1. Enskild person får införa skjutvapen, som han är berättigad skjutvapen, som han är berättigad
att här i riket inneha för personligt att här i riket inneha för personligt bruk, samt ammunition som behöri- bruk, samt ammunition som behöri-
gen förvärvats här i riket. Vad nu gen förvärvats här i riket. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning sagts äger motsvarande tillämpning beträffande sammanslutning som beträffande sammanslutning och avses 188. bevakningsföretag som avses 185.
2. För tillfällig användning vid jakt eller tävling här i riket får svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare från Danmark, Finland eller Norge införa jakt- eller tävlingsskjutvapen med tillhörande ammunition. Vapnet och ammunitionen får i sådant fall utan tillstånd innehas här i riket av den som har infört egendomen under högst tre månader från införseldagen.
3. Skjutvapen och ammunition får ej tagas om hand på sätt som avses i 3 § andra stycket tullagen (1973: 670) av annan än den som har tillständ att införa sådana varor och ej heller utan medgivande av länsstyrelse förvaras på tullager eller i frihamn. I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m.
388 Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. missbrukar rätt att inneha skjutvapen genom att använda det för annat ändamål än han är berättigad till,
2. bryter mot föreskrift om förvaring av vapen som meddelats enligt 10,
14, 19 eller 27 5, ! Senaste lydelse 1973: 1179. It Riksdagen 1977178. I saml. 158
3. i fråga om skjutvapen och am- 3. i fråga om skjutvapen och am-
munition, vilka innehaves av sam- munition, vilka innehaves av sammanslutning som avses i 8§, eller manslutning eller bevakningsföreskjutvapen, som innehaves av va- tag som avses I 838, eller skjutvapenhandlare, bryter mot förva- pen, som innehaves av vapenhandringsbestämmelserna i 26 §, lare, bryter mot förvaringsbestäm-
melserna i 26 §,
4. förvärvar ammunition utan att vara berättigad därtill eller underlåter
att efterkomma anmaning enligt 35 § att avlämna ammunition,
5. överlåter ammunition till den som ej är berättigad att förvärva ammunitionen,
6. idkar handel med skjutvapen utan tillstånd.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-03-16
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wik-
ström, Johansson, Wirtén.
Föredragande: statsrådet Romanus
Proposition om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
I Inledning
Vapenlagen (1973:1176; ändrad 1973:1179) och vapenkungörelsen
(1974: 123, ändrad 1975: 35) innebar i förhållande till äldre bestämmelser på
området en utökad kontroll av vapenhanteringen här i landet. Avancerade
luft- och fjädervapen liksom vissa vapendelar, som enligt 1949 års vapenförordning kunnat förvärvas fritt, belades med licenstvång. Reglerna om förvaring och utlåning av vapen skärptes. Föreskrifter gavs om reparation och översyn av vapen.
De nya vapenförfattningarna har nu varit i kraft i mer än tre år. Under
denna tid har det visat sig att bestämmelserna på en del punkter har fått en utformning som innebär olägenheter i praktiken och från olika håll har man framställt önskemål om vissa författningsändringar.
Allmänna Bevaknings Aktiebolaget (ABAB) har sålunda hos regeringen hemställt om dispens från bestämmelserna i vapenkungörelsen om att såväl ansökan som bevis om tillstånd att inneha vapen skall innehålla
uppgift om vapnets fabrikat, modell och tillverkningsnummer.
Justitiekanslern (JK) har i anledning av ett ärende angående rikspolis-
styrelsens (RPS) anvisningar för tillämpningen av vapenlagen pekat på två
fall där praxis I vapenärenden synes stå i strid mot gällande bestämmelser. BI. a. mot bakgrund av dessa förhållanden har JK i en skrivelse till chefen
för justitiedepartementet förordat att vapenlagstiftningen nu ses över. RPS, som har yttrat sig med anledning av ABAB:s och JK:s skrivelser,
har tagit upp frågan om ytterligare ändringar i vapenlagstiftningen. Även från andra håll har det framförts önskemål om ändringar i de aktuella
författningarna. I överensstämmelse med vad JK förordat finns sålunda
anledning att nu se över gällande bestämmelser på området. Arbetet därmed har redan påbörjats inom justitiedepartementet. Avsikten är att hittills framförda förslag till ändringar skall behandlas i en promemoria som sedan får remissbehandlas. Den av ABAB aktualiserade frågan kräver emellertid en skyndsam lösning. Mot bakgrund av RPS:s yttrande i ärendet har jag därför funnit anledning att redan nu ta upp denna fräga till särskild behandling. Hinder synes inte heller föreligga mot att samtidigt även pröva de
båda frågor av delvis tolkningskaraktär som JK aktualiserat i sin skrivelse.
2. Gällande lagstiftning
Nu gällande bestämmelser om förvärv, innehav och införsel till riket av skjutvapen och ammunition finns i huvudsak i vapenlagen (VIL) och vapenkungörelsen (VK).
Allmänna anvisningar rörande tillämpningen av VL har den 30 december 1976 utfärdats av RPS. Vissa särbestämmelser finns också i andra författningar. Rätten att föra skjutvapen och ammunition ut ur landet regleras inte — med visst undantag som anges i 17 & VL — i VIL utan i kungörelsen (1949: 614) angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel (omtryckt 1972:202: senast ändrad 1974: 127). Bestämmelser om ammunition finns förutom i VL också i lagen (1975: 69) om explosiva och brandfarliga varor (ändrad 1977: 424) och i förordningen (1949: 341) om explosiva varor (omtryckt 1977:361) samt i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor (ändrad 1976: 592). I fräga om luft- och fjädervapen finns föreskrifter även I allmänna ordningsstadgan (1956:617:; senast ändrad 1976: 1003).
VI:s föreskrifter omfattar skjutvapen och ammunition till sådant vapen. Begreppen definieras i lagens inledande bestämmelser. Med skjutvapen förstås vapen med vilket kula, hagel eller annan projektil kan skjutas ut med hjälp av krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller annat liknande utskjutningsmedel. Hit räknas också apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförligt med vapen som nämnts nyss. Vad som sägs om skjutvapen gäller även obrukbart vapen, som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen, löst slutstycke, ljuddämpare, eldrör eller pipa till skjutvapen och annan anordning som möjliggör att till ett skjutvapen används annan ammunition än vapnet är avsett för (1 §). Lagen gäller inte skjutvapen som har tillverkats före år 1860, bultpistol som är avsedd att användas inom byggnadsindustrin, skjutapparat för slakt, sig-
nalgivning, livräddning eller annat liknande ändamål och startvapen (2 §).
Med ammunition förstås i VL patron eller projektil till handvapen på
vilket lagen äger tilliimpning samt tändhatt eller annat tändmedel till sådan
patron eller projektil (3 8). Vissa typer av ammunition, bl. a. hagel och projektil, avsedd för luft- eller fjädervapen har emellertid undantagits från lagens tillämpningsområde (4 §).
I 5-7 §§ ges allmänna bestämmeiser om tillståndsplikt för innehav,
införsel och handel med skjutvapen samt förvärv och införsel av ammunition. Från tillståndsplikten görs vissa undantag. Bl. a. får den som har fyllt 18 år utan särskilt tillstånd inneha, införa och handla med luft- eller
fjädervapen, som är avsett för målskjutning och har en i förhållande till
andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt. Överlåtelse och upplåtelse av licenspliktiga föremål regleras också. Det är sålunda som regel inte tillätet att överlåta eller upplåta skjutvapen eller ammunition till annan än den som är berättigad att inneha vapnet eller att förvärva ammunitionen (6 $). Frågor om tillstånd prövas av polismyndighet (7 §). Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas enskild person, skytteförbund, skyttekrets eller skytteförening som tillhör det frivilliga, statskontrollerade skytteväsendet
och annan sammanslutning beträffande vilken regeringen förordnat därom (8 §). Enskild person får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast
om han har behov av vapnet och det skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka det. I fråga om skjutvapen som huvudsakligen har atfektions- eller prydnadsvärde eller jaktvapen som förvärvats på grund av giftorätt eller genom arv eller testamente får tillstånd dock meddelas även i fall då den som vill inneha vapnet inte har behov av att kunna använda det
för skjutning. Tillständ att inneha pistol eller annnat fickvapen, kulsprute-
pistol eller annat automatvapen får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger (9 §). Tillstånd att inneha skjutvapen meddelas för särskilt angivet ändamål. Tillståndet får förenas med villkor att vapnet görs varaktigt obrukbart eller med närmare föreskrifter om hur vapnet skall förvaras (10 §). Motsvarande gäller i stort sett för förvärv av ammunition (12, 13 §§).
I 14-17 §§ regleras frågor om tillstånd till införsel av skjutvapen eller ammunition. I de därpå följande paragraferna ges bestämmelser om handel med skjutvapen (18-20 §§) och om vapen i dödsbo och konkursbo (21 8).
Beträffande utlåning av skjutvapen (22 §) gäller att den som är berättigad att inneha skjutvapen får tillfälligt låna ut vapnet till annan under vissa villkor. Sålunda får utlåning ske endast för kortare tid, högst två veckor. Vapnet får lånas ut endast för samma ändamål som innehavarens tillstånd avser. Vidare skall låntagare ha fyllt 18 år. Vapen får dock lånas ut även till den som inte fyllt 18 år, om det skall användas vid övning eller tävling som äger rum under kontroll av sammanslutning som avses i 8 8. Vidare får annat vapen än pistol eller annat fickvapen eller kulsprutepistol eller annat
automatvapen lånas ut även till den som fyllt 15 men inte 18 år i fall då vapnet endast skall innehas och användas av denne under uppsikt av
upplåtaren.
Utlåning av pistol eller annat fickvapen eller kulsprutepistol eller annat automatvapen får ske endast för användning i upplåtarens närvaro eller för
övning eller tävling som äger rum under kontroll av sammanslutning som
avses i 8 §, om inte låntagaren själv är berättigad att inneha ett vapen av
samma typ.
Om tillstånd för enskild att inneha visst slag av skjutvapen enligt särskild
föreskrift inte får meddelas med mindre vederbörande genom avlagt skyt-
teprov eller på annat sätt visat att han är lämplig att inneha vapnet, får utlåning av sådant vapen ske endast till den som motsvarar samma krav. Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana.
Vapenhandlare får till spekulant, som fyllt 18 år, för provskjutning på skjutbana låna ut vapen under samma förutsättningar som gäller för utlåning av pistol m. m. Vapenhandlare får därvid anlita annan person som godkänts av polismyndigheten att närvara vid provskjutning.
Utlåning av skjutvapen enligt nu redovisade föreskrifter får inte ske till
den som har fått skjutvapen förklarat förverkat eller tillstånd till innehav
av skjutvapen återkallat eller som av annat skäl kan antagas komma att missbruka vapnet (23 8).
I 24-28 §§ ges förskrifter om ändring och reparation av skjutvapen samt om förvaring av skjutvapen och ammunition.
I fråga om återkullelse av tillstånd gäller att om innehavare av skjutvapen genom missbruk av vapnet eller oaktsamhet med det eller på annat sitt visat att han är olämplig att inneha vapen eller om det annars föreligger skälig anledning till det, får tillstånd att inneha eller införa skjutvapen
återkallas (29 §). Särskilda regler gäller i fråga om återkallelse av tillstånd att förvärva ammunition (30 §).
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet besluta
alt vapnet med därtill tillhörande ammunition skall omhändertas. Är faran
för missbruk överhängande får sådan åtgärd beslutas av polisman. Finns det någon som har tillständ att inneha den omhändertagna egendomen och återkallas inte tillståndet, skall egendomen återlämnas till innehavaren så snart det skäligen kan antas att det inte längre föreligger någon risk för
missbruk (32 8).
Skjutvapen och därtill hörande ammunition skall lösas in av staten, om tillstånd som medför rätt att inneha vapnet har återkallats utan att egendomen har förklarats förverkad eller är tagen i beslag eller om vapeninnehavaren har avlidit. Detsamma gäller i fall där ansökan om tillstånd till innehav av vapen som förvärvats genom arv, testamente eller på grund av giftorätt har avslagits eller domstol har funnit att vapen, som innehas av någon som inte är berättigad därtill, inte skall förklaras förverkat (33 §). För våpen och ammunition som inlöses skall betalas löseskilling med belopp som motsvarar egendomens marknadsvärde (36 §).
I 37-41 88 finns ansvaärsbestämmelser m.m. medan besvärsordningen regleras 142 och 43 §§. Som tidigare har nämnts prövas tillståndsfrågorna i
första instans av polismyndigheten (7§). Talan mot polismyndighetens
beslut får enligt 42 § föras hos länsstyrelsen genom besvär. Från länsstyrelsen får endast vissa ärenden föras vidare till regeringen.
I särskilda bestämmelser i 44-49 38 ges regler om lagens tillämpnings-
område. I.agen gäller inte för bl. a. staten och sammanslutning, beträffande vilken regeringen förordnat därom (45 §).
3 ABAB:s skrivelse
I skrivelse den 20 april 1977 till chefen för justitiedepartementet har ABAB hemställt om dispens från bestämmelserna i 8 och 13 §§ vapenkun-
görelsen att ansökan om tillstånd att inneha visst vapen och bevis om
sådant tillstånd skall innehålla uppgift om vapnets fabrikat, modell och tuillverkningsnummer. Som skäl härför har bolaget anfört bl. a. följande.
ABAB bildades genom riksdagsbeslut år 1964. Därvid fastställdes att bolaget bl.a. skulle utföra vissa speciella bevakningsuppgifter för totalförsvaret. Genom förordningen (1975:874) om anordnande av bevakning har regeringen föreskrivit att vissa statliga myndigheter skall anlita ABAB för bevakning av lokaler, förvaringsutrymmen och andra anläggningar som är betydelsefulla från totalförsvarssynpunkt. I enlighet härmed bevakar ABAB ett stort antal totalförsvarsobjekt, både militära och civila. Bevakningspersonalen som tjänstgör vid dessa objekt skall enligt vederbörlig myndighets beslut vara utrustad med skjutvapen (revolver) under sin tjänstgöring.
Under senare år har bolaget vidare övertagit vissa bevakningsuppgifter
som tidigare ombesörjdes av polis. Det gäller framför allt bevakning av '
ambassader. För ambassadbevakning krävs att vederbörande väktare är
utrustad med skjutvapen. All företagets bevakningspersonal får i samband med grundutbildningen
utbildning i handhavandet av och skjutning med revolver samt undervisning angående RPS:s föreskrifter för användandet av skjutvapen i polistjänsten. Utbildning och prov är godkända av RPS. Dessutom ges utbildning för handhavande av tärgas. Bevakningspersonalen genomgår också utbildning till och erhåller av RPS förordnande som ordningsvakter.
Huvuddelen av bolagets bevakningspersonal är engagerad i bevakningsuppgifter för totalförsvaret eller polisen. Övrig bevakningspersonal fungerar jämsides med sina direkta arbetsuppgifter som ersättare för dem som arbetar med de nyssnämnda uppgifterna. Behovet av flexibilitet gör att samma krav beträffande bl. a. skjututbildning och formell behörighet att i
tjänsten bära skjutvapen för användning av tårgas måste ställas på all
bevakningspersonal i företaget.
Enligt Kungl. brev den 4 december 1964 var 1949 års vapenförordning inte tillämplig på ABAB. Detta innebar bl.a. att förbudet i 5§ 2 mom. förordningen att överlåta eller upplåta skjutvapen till annan än den som på grund av tillstånd ägde inneha vapnet inte gällde beträffande upplåtelse från bolaget till befattningshavare hos bolaget av sådant vapen, som vederbörande enligt utfärdade föreskrifter var skyldig att inneha i tjänsten. Dispensen tillkom mot bakgrund av bolagets uppgifter för totalförsvaret.
I samband med 1973 ärs vapenlagstiftning upphörde ABAB:s dispens att gälla. Från företaget gjordes därför den 27 januari 1975 och den 19 juni
1975 framställningar till polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt om någon
form av fortsatt dispens för ABAB vad gällde innehav och utlåning av tjänstevapen och ammunition. Något sådant tillstånd erhölls inte, vilket
innebär att ABAB är skyldig att helt följa bestämmelserna i VL och VK. Den 14 jaunari 1977 utfärdade polisstyrelsen i Stockholms distrikt en s.k. huvudlicens. Licensen upptar samtliga bolagets vapen med angivande
av deras tillverkningsnummer.
Genom ABAB:s försorg har ansökningar om personliga vapenlicenser för
holagets bevakningsmän givits in till ca 85 polismyndigheter i riket. Ansökningarna har sänts till den ort där bevakningsmannen är kyrkobokförd. Ansökningarna gäller drygt I 100 personer. Av dessa ansökningar var i
april 1977 ungefär hälften handlagda och beviljade. Inte i något fall innehål-
ler licensen uppgift om bestämt vapens tillverkningsnummer. På rekommendation från polisstyrelsen i Stockholm och i avvaktan på justitiedepartementets beslut i frägan har bolaget ännu inte delat ut de personliga licenserna till bevakningspersonalen.
Säsom ABAB anfört till polismyndigheterna anser företaget att det på grund av kravet på stor flexibilitet vid personvalet för de olika bevakningstjänsterna är mycket svårt och dessutom opraktiskt att upprätthålla en ordning som innebär att en väktares personliga vapenlicens måste knytas till vapen med angivet tillverkningsnummer. Vid passavlösningar överlämnas vapnet oftast från hand till hand. Det förekommer inte i något fall att tjänstevapen utdelas personligt och inte heller för personlig förvaring. I samband med vapenvärd sker också utbyte av vapen mellan olika arbetsplatser. Om bolaget inte kan undvika att knyta bestämt vapen till
bestämd individ, måste det sålunda av organisatoriska skäl anskaffa ytter-
ligare ett stort antal vapen, vilket enligt företaget inte är önskvärt från flera synpunkter. Förvaringen av vapnen, som nu sker i enlighet med RPS:s föreskrifter för vapenhandlare, skulle också bli besvärlig och kostsam.
ABAB föreslär därför en ordning som skulle innebära att bevakningspersonal, som i tjänsten måste vara beväpnad med skjutvapen eller anordning för användning av tårgas, förutom personlig licens medför en plastlaminerad kopia av bolagets huvudlicens såsom ersättning för uppgifterna om
vapens tillverkningsnummer i de personliga licenserna.
RPS har anmodats att avge yttrande över ABAB:s ansökan. Styrelsen, som tillstyrker förslaget, påpekar att dåvarande departementschefen i proposition till VL (prop. 1973: 166 s. 122) uttalat bl. a. att ett sätt att förbättra vapenkontrollen var att utfärdade tillståndsbevis försågs med uppgifter om vapnens fabrikat och tillverkningsnummer. Föreskrifter härom intogs se-
dermera i 8 och 13§§ VK. Det finns därför enligt styrelsens mening inte
något utrymme för en tolkning som innebär att polismyndighet kan medge undantag från VK:s krav på att vapenlicens skall innehålla uppgift om
vapnets fabrikat och tillverkningsnummer.
Att bevakningsföretags och väktares vapeninnehav är underkastade det allmännas tillsyn är enligt RPS:s uppfattning betydelsefullt inte minst med hänsyn till den samhällsdebatt som f.n. pågår om bevakningsföretagens ställning och arbetsuppgifter. RPS är emellertid medveten om de praktiska svärigheter som kan föreligga för bevakningsföretagen vid fördelningen av vapen till väktare med olika bevakningsuppdrag, olika tjänstgöringstider
osv., om de i VK intagna identifieringskraven strikt skall iakttagas. Detta
torde även få den konsekvensen att företagens behov av vapen kan komma att öka -— en utveckling vars önskvärdhet starkt kan sättas ifråga. Såvitt RPS kan bedöma bör därför en avvägning ske mellan angelägenheten av att bevakningsföretagens vapeninnehav begränsas, samhällets krav på en tillfredsställande förvaring av dessa vapen samt lagstiftarens krav på att vapen som innehas av enskild person när som helst skall kunna identifieras. Bevakningsföretagets åtgärd att framställa en plastbehandlad kopia av innehavstillståndet för företagets samtliga vapen och förse varje väktare som för bevakningsuppdrag erhållit personligt innehavstillstånd med denna kopia uppfyller enligt RPS:s uppfattning de fordringar på en tillfredsställande vapenidentifiering vid vapenkontrolier som äsyftats I propositionen till VL.
RPS har bifogat en skrivelse den 25 mars 1977 från polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt. Av denna framgår att polismyndigheten, för att i
största möjliga mån tillfredsställa såväl formella som praktiska krav, föreslär att ordningsvakternas tillstånd utformas så att tillståndet för den anställde vaktmannen får kallas ”lånelicens”. Härigenom markeras att det
gäller ett andrahandsinnehav och att varje ”lånelicens” skall hänvisa till vapnen på en för bolaget utfärdad huvudlicens.
4 - JK:s skrivelse
Fen till JK den 15 februari 1977 inkommen skrivelse har länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt om JK:s prövning huruvida av RPS den 30 december 1976 meddelade allmänna anvisningar rörande tillämpningen av VI. är i behörig ordning utfärdade och i överenstämmelse med lagens innehåll. I sistnämnda hänseende har länsstyrelsen i skrivelsen förklarat sig på några punkter ha en från anvisningarna avvikande mening. Sedan
RPS yttrat sig i ärendet har JK den 31 augusti 1977 meddelat beslut i
anledning av länsstyrelsens skrivelse. Samma dag har JK i skrivelse till chefen för justitiedepartementet framfört uppfattningen att vapenlagsstiftningen behöver ses över. Sitt ställningstagande bygger JK delvis på iakttagelserna i nyss nämnda ärende, delvis på uppgifter från RPS.
Av JK:s beslut framgår att denne i följande två avseenden ifrågasätter ändringar i VL.
4.1 Behovskravet i fråga om jaktvapen, som tillfallit sökanden genom famil- Jerättsligt fång
Enligt 48§ VL meddelar Kungl. Majt:s (numera regeringen) närmare föreskrifter om villkor för tillstånd enligt lagen. Med stöd härav har i 6 82
VK intagits en bestämmelse om behovskravet beträffandet salongsgevär. Bestämmelsen innebär att den som söker tillstånd till innnehav av sådant
vapen måste kunna styrka ett kvalificerat behov av vapnet, t.ex. för yrkesmässig jakt. Den fråga som då uppkommer är hur denna bestämmelse
förhåller sig till 98 VL. Enligt denna paragraf får nämligen tillstånd till innehav av jaktvapen — inkl. salongsgevär — meddelas enskild person,
som fått sådant genom familjerättsligt fång, även om han ”ej har behov av att kunna använda det för skjutning”. Enligt JK:s mening kan sistnämnda bestämmelser, tolkade efter ordalagen, rimligen inte uppfattas på annat sätt än att de särskilda kraven enligt 6 §2 VK inte gäller, om salongsgevär förvärvats genom familjerättsligt fång.
JK anser emellertid att den tolkning som bäst stänrmer med lagstiftningens syfte är den som hävdas av RPS i styrelsens anvisningar till VL. Denna
innebär att de nyss återgivna orden i 9 § VL inte avser andra fall än sådana
då sökanden över huvud taget inte ämnar begagna vapnet för skjutning
utan endast t.ex. såsom prydnadsföremål. Vill han använda vapnet för skjutning, måste behovskravet i 63 2 VK däremot vara uppfyllt. Det kan
anser JK inte vara lagens mening att göra skillnad i fråga om rätten att använda jaktvapen för skjutning alltefter arten av det fång varigenom vapnet förvärvats. Med den nu angivna tolkningen torde enligt JK:s mening 93 VL och 682 VK vara sinsemellan förenliga.
JK anser sälunda att RPS:s anvisningar inte strider mot lagstiftningen eller dess syften på förevarande punkt. IL.ydelsen av 98 VL är emellertid enligt JK:s uppfattning så otillfredsställande att en ändring bör komma till stånd.
4.2 Omhändertagande och inlösen av ammunition som inte är tillståndspliktig
1 43 VL uppräknas vissa slag av ammunition, beträffande vilka lagen uttryckligen inte gäller. Motsvarande gällde i sak enligt 1949 års vapenför-
ordning.
Fast praxis alltsedan 1949 års vapenförordning synes vara att omhändertagande och inlösen av vapen regelmässigt omfattar även tillståndsfri ammunition. Denna praxis tycks tillämpas också av regeringen som högsta besvärsinstans. RPS:s anvisningar är utformade i enlighet med nämnda praxis.
JK finner för sin del att ifrågavarande praxis klart strider mot 4§ VL
(liksom mot 28 andra stycket i 1949 års vapenförordning). Anses nämnda
praxis lämplig, bör därför enligt JK :s mening lagändring ske.
5 Föredraganden
Den I juli 1974 trädde vapenlagen (1973: 1176; VL) i kraft. VL ger de grundläggande reglerna för vapenhanteringen här i landet. Närmare före-
skrifter finns i vapenkungörelsen (1974: 123; VK) och i de allmänna anvis-
ningar rörande tillämpningen av VL som rikspolisstyrelsen (RPS) har utfärdat.
1973 års vapenlagstifning byggde på äldre bestämmelser men innebar i viktiga avseenden en utökad och skärpt kontroll av vapen och ammunition. Här skall endast nämnas att avancerade luft- och fjädervapen lades under licenstvång, och att reglerna om förvaring av vapen och ammunition liksom bestämmelserna om utlåning av vapen skärptes. VL innebar också
att prövningen av frågor om tillstånd att bedriva handel med skjutvapen
och att införa sådana vapen till Sverige överflyttades från länsstyrelse till polismyndighet.
Den nya ordningen har nu tillämpats i drygt tre är. Med tanke på det
stora antalet vapenärenden som handläggs varje år synes vapenlagstift-
ningen fungera i stort sett bra. Detta kan sägas inte minst mot bakgrund av
att den aktuella lagstiftningen på åtskilliga punkter är resultatet av en svår avvägning mellan i och för sig motstridiga intressen, nämligen å ena sidan att hindra att vapen kommer i händerna på olämpliga personer och å andra sidan att inte i onödan försvåra innehav och användning av vapen för legitima ändamål. Det är därför också naturligt att vapenlagstiftningen ständigt är föremål för en kritisk granskning från båda dessa utgångspunk-
ter.
Under den tid som VL har varit i kraft har från olika håll efter hand framställts önskemål om ändringar och tillägg i den nya lagstiftningen.
Flertalet av de föreslagna ändringarna har närmast karaktär av förtydligan-
den av nuvarande regler. Vad som emellertid särskilt påkallar en mera
omedelbar uppmärksamhet är en av Allmänna Bevaknings Aktiebolaget (ABAB) ingiven ansökan om dispens från vissa föreskrifter i gällande för-
fattningar. Enligt min mening framstår det från olika synpunkter som angeläget att man snarast tar ställning till den av ABAB aktualiserade frågan. I samband därmed bör även de förslag till lagändringar som JK satt ifråga behandlas. Övriga förslag om ändringar i vapenförfattningarna bör
som jag inledningsvis har anfört prövas ytterligare inom justitiedeparte-
mentet och sedan bli föremål för en mera omfattande remissbehandling.
ABAB har hos regeringen hemställt om undantag från föreskrifterna i
VK om att vapnets fabrikat, modell och tillverkningsnummer skall anges i
såväl ansökan om tillstånd att inneha vapen som bevis om sådant tillstånd.
Företagets verkställande direktör har nu licens för ett antal vapen som lånas ut till företagets väktare i samband med bevakningsuppdrag som
förutsätter att vederbörande är beväpnad. Vid vaktavlösning överlämnar den avgående bevakningsmannen vanligen sitt vapen till den väktare som
övertar bevakningsuppgiften. Vederbörande väktare har var för sig polis-
myndighets tillstånd att bära den aktuella typen av vapen. Det är emeller-
tid enligt ABAB önskvärt att man inte genom kravet på uppgift om tillverkningsnummer e.d. knyter väktarnas personliga vapenlicenser till ett visst
vapen. ABAB önskar nämligen ha en flexibel organisation där fördelningen
av bevakningsuppdrag mellan företagets väktare inte behöver styras av
vem som råkar ha licens för det vapen som används i visst bevakningsupp-
drag. Om väktarna på grund av licensens utformning måste utrustas med ”personliga” vapen, omöjliggörs det nyss redovisade systemet med ett vapen för varje bevakningsuppdrag och ABAB tvingas anskaffa ytterligare ett antal vapen. ABAB föreslår därför en ordning som innebär att varje väktare efter polismyndighetens prövning I det enskilda fallet utrustas med dels en personlig vapenlicens som berättigar honom att bära ett icke
närmare identifierat vapen av viss typ, dels en plastinfattad kopia av
ABAB:s vapenlicens av vilken framgår tillverkningsnummer m. m. för bolagets samtliga vapen inkl. det vapen väktaren bär när han fullgör sin bevakningsuppgift. De båda licenserna i kombination ger då möjlighet att kontrollera väktarens rätt att bära det aktuella vapnet.
RPS, som har anmodats avge yttrande över ABAB:s framställning, har i
skrivelse till justitiedepartementet tillstyrkt förslaget. Bevakningsföretagets föreslagna åtgärd att framställa en plastbehandlad kopia av innehavs-
tillståndet för företagets samtliga vapen att lämnas till varje väktare som för bevakningsuppdrag fått personligt innehavstillstånd uppfyller enligt
RPS:s uppfattning de fordringar på en tillfredsställande vapenidentifiering
vid vapenkontroller som lagstiftaren åsyftat. Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anför liknande synpunkter i skrivelse till RPS.
För egen del vill jag anföra följande. Enligt 8§ VK skall ansökan om
tillstånd att inneha visst bestämt vapen innehålla uppgift om bl. a. vapnets fabrikat, modell och tillverkningsnummer. Samma uppgifter skall även anges i bevis om tillstånd att inneha vapen (13 § VK). Slutligen föreskrivs i 168 VK att den som förvärvar vapen med stöd av innehållstillstånd som inte avser visst bestämt vapen skall senast en månad efter förvärvet förete tillståndsbeviset hos polismyndigheten och lämna uppgift om vapnets fabrikat och tillverkningsnummer. Uppgifterna skall av polismyndigheten antecknas på beviset. Bakgrunden till ifrågavarande föreskrifter är vissa
uttalanden av dåvarande departementschefen i propositionen till VL
(prop. 1973: 166 s. 122). Denne framhöll att det är angeläget att alla möjligheter att förbättra vapenkontrollen tillvaratas samt att polisens arbete på
detta område görs mera effektivt. Departementschefen förordade därför en
ordning som innebär att vapenlicenserna och på sikt även registren över beviljade tillstånd tillförs uppgifter om det aktuella skjutvapnets fabrikat och tillverkningsnummer för att underlätta övervakningen av jakt- och vapenförfattningarnas efterlevnad. Den föreslagna ordningen förutsätts
också medföra betydande fördelar i samband med spaning och utredning
av vissa allmänna brottmål. Över huvud taget bygger VL på principen att varje tillståndsbevis är knutet till ett visst vapen och att det som regel är
den enskilde licensinnehavaren som svarar för bl. a. förvaringen av vap-
net. VL:s föreskrifter om lån är vidare så utformade att de knappast kan tillämpas på den situationen som ABAB beskriver. En tillfredsställande
reglering i enlighet med företagets framställning förutsätter därför att VL
ändras. För en sådan lösning talar också det förhållandet att ifrågavarande problem inte torde beröra enbart ABAB utan varje auktoriserat bevakningsföretag som utför uppdrag där en beväpning av väktarna I vissa fall kan vara ett oeftergivligt villkor.
Som RPS har framhållit i sitt remissyttrande är det betydelsefullt att
bevakningsföretags och i sådana företag anställda väktares vupeninnehav är underkastade det allmännas tillsyn. Det förhåller sig emellertid utan tvekan på det sättet att en tillämpning av nuvarande krav på att bevis om personligt tillstånd till innehav av vapen skall vara knutet till ett bestämt vapen innebär stora praktiska svårigheter för bevakningsföretagen. En från allmän synpunkt allvarligare följd av denna ordning är att företagens behov av vapen kan komma att öka. En sådan utveckling bör så långt som
möjligt undvikas. Den avvägning mellan å ena sidan intresset av att vid
kontroll av vapeninnehav omedelbart kunna fastställa vapnets rätta identitet med ledning av tillståndsbevisets uppgifter om fabrikat och tillverk-
ningsnummer och å andra sidan intresset av en begränsning av bevaknings-
företagens vapeninnehav och kravet på en tillfredsställande förvaring av dessa vapen som ligger till grund för gällande bestämmelser på området
bör därför prövas om. Vid en sådan prövning anser jag att en lösning som ligger i linje med de förslag som nu har presenterats av ABAB och tillstyrkts
av RPS och polisstyrelsen i Stockholms distrikt väl skulle kunna tillgodose de olika intressen som här gör sig gällande. Jag föreslår därför att VL:s bestämmelser om tillstånd och utlåning kompletteras. Förslaget innebär att ett auktoriserat bevakningsföretag, som kan styrka att det på grund av sina uppdrags art och karaktär har ett oundgängligt behov av visst eller vissa vapen för sin verksamhet, får möjlighet att i eget namn erhålla tillstånd (huvudlicens) att inneha vapen för utlåning till sina väktare i samband med de bevakningsuppdrag som oundgängligen kräver beväpning. Som ytterligare förutsättning för sådan utlåning bör gälla att den enskilda väktaren av
polismyndigheten har fått särskilt personligt tillstånd att låna sådant vapen (lånelicens). För såväl huvudlicens som lånelicens skall VL:s allmänna
bestämmelser om tillståndsprövningen gälla. Polismyndigheten skall såle-
des när den utfärdar lånelicens för den enskilda väktaren ställa samma
krav som i övrigt gäller för tillstånd att inneha vapen av den typ som det är fråga om. Vidare förutsätts att myndigheten i samband med tillståndsprövningen noga beaktar behovet av särskilda föreskrifter om bl. a. hur
vapnet eller vapnen skall förvaras. På så sätt bör en effektiv kontroll av de
vapen som det här är fråga om kunna upprätthållas.
Jag övergår härefter till att behandla en skrivelse från justitiekanslern (JK) om vissa vapenfrågor. JK har tagit upp bl. a. frågan om behovskravet när det gäller jaktvapen, som tillfallit sökanden genom ett familjerättsligt fång.
Enligt 6§ 2 VK måste den som söker tillstånd till innehav av salongsgevär visa att han har ett kvalificerat behov av vapnet, t. ex. för yrkesmässig Jakt. Jämlikt 9 SVL får tillstånd till innehav av jaktvapen — innefattande även salongsgevär - meddelas enskild person, som fått sådant vapen genom familjerättsligt fång, även om han ”ej har behov av att kunna
använda det för skjutning”. JK finner att, om dessa bestämmelser tolkas
efter ordalagen, de inte kan uppfattas på annat sätt än att de särskilda kraven enligt 6§ 2 VK ej gäller, när salongsgevär förvärvats genom familjerättsligt fång.
JK anser cmellertid att en sådan tolkning strider mot lagstiftningens
syfte. I stället måste bestämmelserna tolkas så att de nyss citerade orden i 95 VL inte avser andra fall än då sökanden över huvud taget inte har för avsikt att använda vapnet för skjutning utan endast t. ex. såsom prydnadsföremål. Önskar han använda vapnet för skjutning, måste däremot det särskilda behovskravet 16 § 2 VK vara uppfyllt. Det kan inte vara förenligt med lagstiftningens mening att göra skillnad i fråga om rätten att använda jaktvapen för skjutning alltefter arten av det fång varigenom vapnet förvär-
vats. Enligt JK:s uppfattning är emellertid lydelsen av 9§ VL så otillfredsställande att en ändring bör ske.
Jag kan instämma i vad JK har anfört. Den tolkning som sålunda föror-
das har också legat till grund för de anvisningar som RPS har utfärdat i
ämnet. För att göra helt klart hur 98 VL förhåller sig till 68 I VK bör emellertid en redaktionell jämkning företas i lagen.
I JK:s skrivelse diskuteras också frågan om omhändertagande och inlösen av ammunition som inte är tillståndspliktig. I148& VL uppräknas vissa slag av ammunition, beträffande vilka lagen uttryckligen inte gäller. Motsvarande gällde i sak enligt 1949 års vapenförordning. Av RPS:s yttrande
till JK framgår, att fast praxis alltsedan nämnda förordning är att omhän-
dertagande och inlösen av vapen regelmässigt omfattar även tillståndsfri
ammunition. Denna praxis har enligt JK också tillimpats av regeringen
som högsta besvärsinstans. RPS:s anvisningar är utformade i enlighet med nämnda praxis. JK anser för sin del ifrågavarande praxis strida mot 4 § VL.
Anses nämnda praxis lämplig, bör därför enligt JK:s mening en lagändring
ske.
Jag kan vitsorda vad JK har anfört i fråga om tillämpningen av 32 och
33 §§ VL. I 3283 VL föreskrivs att polismyndighet, om risk för missbruk föreligger, kan besluta att vapen och därtill hörande ammunition skall
omhändertas. Uttrycket ”därtill hörande amunition” återkommer i både
33 § VL som reglerar de fall i vilka vapen och ammunition skall inlösas av staten och i 40 § om förverkande. Denna praxis har gällt redan innan VL
trädde I kraft och någon ändring i denna torde inte ha äsyftats med den nya
vapenlagstiftningen. Den nu beskrivna tillämpningen av 32 och 33§§ VL
har förestavats av bl.a. säkerhetsskäl. Det måste sålunda bedömas som olämpligt att en person som ansetts inte längre böra betros med vapen
genom innehav av överbliven ammunition frestas till vapenbruk eller an-
nan riskfylld användning av denna. Som RPS har framhållit i sin skrivelse
till JK finns det självfallet möjlighet för den mot vilken omhändertagande-
eller inlösenförfarande riktas att genom nytt inköp skaffa sig tillgång till ammunition som inte är tillståndspliktig. I praktiken torde detta emellertid vara sällsynt. För vissa personer t. ex. psykiskt sjuka kan man dessutom förvänta sig att det kan uppstå betydande faktiska svårigheter att genomföra ett sådant nytt förvärv av ammuniton, speciellt om det gäller explosiva varor. Några skäl att ändra tillämpningen av VL i nu angivna hänseenden föreligger enligt min mening inte. Jag kan i detta sammanhang vidare peka på att ammunition till tuft- och fjädervapen som används i strid mot 68 andra stycket allmänna ordningsstadgan (1956:617) enligt 30 § stadgan
kan förverkas trots att ammunitionen inte är tillståndspliktig enligt VL.
Det kan dock i anledning av vad JK har påpekat sättas i fråga om den tillämpning av VL som här har skett stämmer överens med lagtexten. Jag förordar därför att en klargörande föreskrift i ämnet tas in i 4 § VL.
Vidare föreslås vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
7 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att antaga inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
ändring i vapenlagen (1973: 1176).
8 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978