om vissa frågor rörande industripolitiskt stöd,

Skr. 1982/83: 33

Regeringens skrivelse

1982/83: 33

om vissa frågor rörande industripolitiskt stöd, beslutad den 9 september 1982.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

NILS G ÅSLING

I Riksdagen 1982/83.1 saml. Nr 33

Skr. 1982/83: 33 2

Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1982-09-09

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Wikström,

Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo,

Eliasson, Elmstedt, Tillander, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Åsling

Skrivelse om vissa frågor rörande industripolitiskt stöd

1 Inledning

Kostnaderna för och effekterna av de industripolitiska insatserna har

under de senaste åren varit föremål för debatt. Riksdagen har vid flera

tillfällen uttalat att ökad kunskap om omfattningen och effekterna av

vidtagna åtgärder på det industripolitiska området behövs.

Sålunda gav riksdagen år 1979 regeringen till känna (rskr 1978/79: 145)

att regeringen borde utarbeta en samlad redogörelse för åtaganden på

industripolitikens område. Därvid borde regeringen också belysa vilka

möjligheter som finns att, bl.a. med hänsyn till konjunkturförhållandena,

begränsa transfereringarna till företagssektorn.

Riksdagen har vidare samma år uttalat (rskr 1978/79:415) att det är

angeläget och nödvändigt att närmare kunskap vinns om effekterna av de

industripolitiska stödåtgärderna. Därigenom skulle också en kartläggning

av olika näringspolitiska stödformers omfattning, inriktning och fördelning mellan olika företagstyper erhållas.

Med anledning av bl.a. riksdagens uttalanden har flera åtgärder vidtagils.

Enligt min mening är det nu lämpligt att redovisa resultatet av dessa åtgärder samt i samband därmed göra vissa överväganden.

Den 6 september 1979 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för

industridepartementet att tillkalla en kommitté! med uppgift att utreda effekterna av industripolitisk stödverksamhet, främst av s.k. icke-perma-

nent natur. Kommittén har i juni 1981 överlämnat sitt slutbetänkande

(SOU 1981: 72) Att avveckla en kortsiktig industripolitik. En sammanfatt-

! Ekon. lic. Sune Tjernström, ordförande, direktören Ove Sundberg, ekon. lic. Anne Wibble, fil. lic. Gunnar Österberg samt pol. mag. Alf Sjöström. Fr. o. m. den I september 1980 har Sune Tjernström ersatts av professorn Dick Ramström.

Skr. 1982/83: 33 3

ning av betänkandet bör fogas till protokollet som bilaga I. Betänkandet har remissbehandlats. Som bilaga 2 bör fogas en förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena.

Vidare har inom industridepartementet upprättats rapporten industristödets nettokostnader (Ds I 1982:5). Rapporten bör bifogas som bilaga 3.

2¶Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna synpunkter

Innan jag behandlar vissa av de frågor som tas upp i de bifogade rapporterna vill jag inledningsvis beröra industripolitikens mål och uppgifter.

Den allmänna ekonomiska politiken spelar tillsammans med industripolitiken en avgörande roll för att återställa balansen i svensk ekonomi. I prop. 1980/81: 130 om industripolitikens inriktning, m. m. framhålls att de övergripande industripolitiska målen i nuvarande ekonomiska läge därvid bör vara — att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad

export och minskad import bidra till den externa balansen, — att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga

resursutrymme åt andra samhällssektorer, — att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och

utnyttja undersysselsatta resurser, — att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla

former.

Industripolitiken bör vidare främja ett decentraliserat ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. En marknadshushållning kräver emellertid en mängd samhällsfunktioner som stödjer eller korrigerar marknadens funktionssätt. Syftet är ofta att förhindra eller att påverka de effekter som marknadskrafterna annars skulle leda till. Ätgärder inom ramen för t.ex. den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken, industripolitiken och utbildningspolitiken syftar främst till att stödja och förbättra marknadens funktionssätt, medan åtgärder inom t. ex. regional- och miljöpolitiken syftar till att korrigera marknadskrafterna av hänsyn till andra politiska mål som eljest bedöms få alltför liten vikt. Villkoren för näringslivet måste utformas så att de ger goda förutsättningar för en rationell fördelning av produktionsresurser och hög effektivitet.

Enligt propositionen bör industripolitiken ges en offensiv och långsiktig inriktning. Det gäller främst åtgärder för att främja utvecklingen av små och medelstora företag samt åtgärder för att förse industriföretagen med erforderligt riskkapital och för att stödja forskning och utveckling. Det bedöms emellertid också nödvändigt att industripolitiken har tillgång till vissa mer defensiva åtgärder, främst det statssubventionerade exportkre-

Skr. 1982/83: 33 4

ditsystemet. Till den defensiva industripolitiken hör också de särskilda ätgärder, som ibland kan behöva vidtas för att rekonstruera företag och för att underlätta strukturrationalisering i vissa branscher. |

Exempel på den sistnämnda typen av åtgärder är det bransch- och företagsinriktade stöd som staten under senare delen av 1970-talet tvingades sätta in för

att rädda de delar av krishotade branscher och företag som bedömdes vara

långsiktigt konkurrenskraftiga, att underlätta sådana omstruktureringar som kunde stärka konkurrens-

kraften på längre sikt. art se till att omstruktureringen skedde i sådan takt att den friställda

arbetskraften kunde nyttiggöras i andra verksamheter utan längre :mel-

lanliggande perioder av arbetslöshet och utan alltför omfattande flytt-

ningar.

Strukturomvandlingen och de problem för anställda och berörda orter som kan uppstå i de enskilda fallen bör i framtiden i första hand bemästras genom insatser från företagen själva och genom arbetsmarknadspolitiska och i vissa fall regionalpolitiska insatser. Undantagsvis mäste staten emellertid av samhällsekonomiska och sociala skäl också vara beredd att lämna särskilt företags- eller branschstöd. Några bestämda kriterier för när företags- eller branschstöd är berättigade kan inte ställas upp. Samhällsekono-

miska och sociala skäl mäste från fall till fall vägas mot de negativa

effekterna av att intervenera i marknadsekonomin. Stöd till enskilda företag kan leda till konkurrensproblem och en försenad omstrukturering av de berörda företagen. Överföringen av 'ivskraftiga delar av företagen till nya effektivare konstellationer kan fördröjas. Attityderna till förändringssituationer kan påverkas negativt genom vetskapen att en lösning av strukturproblemen kan uppskjutas genom stödåtgärder.

Det är från samhällets synpunkt önskvärt att företag som förändrar sin produktionsinriktning med omfattande konsekvenser för sysselsättningsläget genomför dessa förändringar i en takt som underlättar arbetskraftens övergång till ny verksamhet.

Mot bl.a. denna bakgrund erhöll jag i februari 1981 regeringens bemyn- digande att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda vissa frågor rörande trygghetsfonder (I 1981:03). Jag avser att inom kort återkomma till regeringen med hemställan om bemyndigande att ge kommittén tilläggsdi-

rektiv. Enligt min mening bör kommitténs uppgift vara att kartlägga om

och i så fall hur strukturomvandlingen i industrin kan underlättas samt hur behovet av statliga stödinsatser kan minska. |

2.2 Omfattningen av det industripolitiska stödet

Industristödsutredningen, som främst har behandlat de s. k. icke-permanenta stödinsatserna, har redovisat 1970-talets industripolitiska insatser. I

Skr. 1982/83: 33 in

redovisningen summeras insatser i form av bidrag, kapitaltillskott. akticköp, län, infriade garantier m.m. Enligt utredningen innebär de olika formerna av statliga insatser oftast ett stöd till mottagarna som kan vara mer eller mindre omfattande beroende på insatsens form. Utredningens siffror ger därför inte en bild av stödens omfattning utan endast av storleken på insatserna som sådana. .

Flera försök har gjorts att väga samman kostnaderna av olika åtgärder i

ett samlat mått. Olika redovisningsmetoder kan därvid väljas. Rapporten

(Ds 1 1982:5) Industristödets nettokostnader syftar till att redovisa de

statsfinansiella nettokostnaderna av det industripolitiska stödet under perioden 1975/76—- 1980/81.

Enligt min mening ger de beräkningar som redovisas i departementspromemorian en god överblick av statens samlade åtaganden. Genom att, som industristödsutredningen har gjort, summera olika typer av insatser, erhålls en alltför grov bild av det statliga stödets utbredning och omfattning. De beräkningsmetoder som använts i rapporten Industristödets nettokostnader är en förutsättning för att man på ett vederhäftigt sätt skall kunna bedöma effekterna av och effektiviteten hos olika stödinsatser. Behovet av

att göra den typ av bedömningar som redovisas i departementspromemo-

rian har bl.a. betonats i riksdagens revisorers rapport (1981/82:3) Det statliga stödet till industrin. Departementspromemorian bör vara ett värdefullt underlag för kommittéer och utredningar inom det industripolitiska fältet. Med promemorian Jever vi också upp till de internationella kraven

på öppenhet beträffande redovisning av industripolitiskt stöd. Enligt min åsikt bör därför en periodiskt återkommande redovisning av departements-

promemorians typ lämnas. Även fortsättningsvis är det emellertid angeläget att utveckla metodiken vad gäller beräkningssätt och effektmätningar.

2.3 Industripolitiska stödets inriktning

Under de senare årens allmänna debatt rörande industripolitiken, har:

industristödet ofta kritiserats för att vara kortsiktigt och riktat mot företag och branscher utan framtidsutsikter eller utvecklingsmöj!igheter. Även industristödsutredningen för i sitt slutbetänkande fram liknande tankar. En av utredningens huvudinvändningar mot den förda stödpolitiken är att stöd i allt för stor utsträckning har utbetalats för att rädda sysselsättningen vid ett företag eller i en bransch i stället för att skapa nya arbetstillfällen. Stöden borde också enligt utredningen ha kombinerats med villkor om förändringar i företagens verksamhet.

För egen del vill jag anföra följande. Av såväl industristödsutredningens

betänkande som rapporten Industristödets nettokostnader framgår att det

industripolitiska stödet. till stor del riktats mot två branscher, varvs- och stålindustrin. Enligt departementspromemorian svarar enbart stödet till varvs- och stålindustrin för ca 71 procent av det s.k. icke-permanenta

Skr. 1982/83: 33 6

industristödet under perioden 1975/76—1980/81. Industristödsutredningen uppskattar motsvarande siffra till 81 procent för perioden 1970/71-— 1979/80.

De statliga stödinsatserna till varvs- och stålindustrin har motiverats av radikalt förändrade förutsättningar för dessa branscher. I ett internationellt perspektiv ter sig utvecklingen i Sverige liksom de i Sverige vidtagna

åtgärderna, inte på något sätt unika. I stället har flertalet industriländer

haft en liknande utveckling och handlat på i stort sett samma sätt. De i

Sverige vidtagna åtgärdsprogrammen har medfört att situationen för såväl

varvs- som stålindustrin nu har förbättrats inför framtiden.

Alternativet till statliga insatser har i en del fall varit plötsliga företagsnedläggningar med kraftigt ökande arbetslöshet som följd. Industristödsutredningen har i sitt betänkande i vissa fall förordat denna utväg. Enligt min mening kan nedläggningar av företag ha en positiv effekt på strukturomvandlingen. En förutsättning är dock att situationen i näringslivet i:

övrigt är sådan att en efterfrågan på arbetskraft föreligger, så att en

varaktig ökning av det totala antalet arbetslösa inte blir följden. DE negativa konsekvenserna av en varaktig ökning av arbetslösheten visar sig i form av ökad social utslagning. Även statsfinansiellt framstår de vägar som industristödsutredningen anvisar som mycket kostsamma. Som jag fram-

höll i den industripolitiska propositionen kan arbetsställen inte utan allvarliga följder läggas ned i snabbare takt än vad som motsvarar tillväxten i

kvarvarande och nya företag.

2.4 Vissa frågor rörande handläggningen av industripolitiskt stöd

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande handläggningen av det industripolitiska stödet.

De strukturella och konjunkturbetingade svårigheterna under 1970-talet

tvingade fram en snabb ökning av de statliga stödinsatserna. Även antalet

stödformer kom att öka snabbt och ett stort antal myndigheter och andra organ kom att handlägga stöden. Från flera håll, bl.a. riksdagens revisorer, har önskemål om översyn av industristödets administration och utformning förts fram. Enligt min mening måste en sådan översyn ske kontinuerligt så att förenklingar kan genomföras så snart lämpliga omständigheter föreligger. Flera av de utredningar som har startats under senare

år har också till uppgift att bl. a. lämna förslag till förenklingar. Exempel på

sådana utredningar är utredningen (1 1981:09) om statens industriverks framtida verksamhet och organisation m. m., utredningen (A 1981:02) om arbetsmarknadsverkets änsvarsområde och organisation samt regeringens uppdrag till statskontoret att utarbeta förslag till system för redovisning av

statliga stödinsatser efter region och ändamål. Statskontoret har i april -

1982 avlämnat betänkandet Statliga stödinsatser främst till näringslivet.

Betänkandet remissbehandlas f. n. -

Skr. 1982/83: 33 7

Industristödsutredningen har i sitt slutbetänkande uttalat att antalet ingripanden från regering och riksdag vid akuta företagskriser så långt som möjligt bör begränsas. Jag delar utredningens uppfattning om önskvärdheten av att minska de industripolitiska insatserna vid akuta krissituationer. Av avgörande betydelse därvidlag är förebyggande åtgärder, i första hand en framgångsrik ekonomisk politik. Genom en sådan stärks näringslivets

konkurrenskraft och anpassas industrins kostnadsutveckling till den inter-

nationella nivån. Vidare kan nya arbetstillfällen skapas vilket i sin tur ger utrymme för den nödvändiga strukturomvandlingen. Jag delar även den av utredningen framförda uppfattningen att verkställandet av de industripolitiska besluten så långt som möjligt bör ligga utanför regeringskansliet. Regeringen har också beslutat decentralisera beslutanderätt i stor omfatt-:

ning inom det regionalpolitiska området. Det är också en uppgift för bl. a.

industriverksutredningen att lämna förslag till decentraliseringar av beslutanderätten.

3¶Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det föregående om vissa frågor rörande industripolitiskt stöd.

4¶Regeringens beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i enlighet med hans hemställan.

Skr. 1982/83: 33 8

Bilaga I

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981: 72) Att avveckla en kortsiktig industripolitik

Arbetets inriktning

Industristödsutredningens uppdrag har varit att studera i huvudsak de icke-permanenta statliga stödåtgärder som riktats till vissa klart angivna företag eller branscher. Motivet för dessa insatser har enligt utred-

ningens direktiv huvudsakligen varit att förhindra eller fördröja syssel-

sättningsmässigt oacceptabla neddragningar i en bransch eller ett företag eller att möjliggöra omstruktureringar som på sikt kan ge lönsamhet.

Utredningen har definierat sitt undersökningsområde, det icke-permanenta industristödet, som de insatser som för att lösa strukturproblem inom vissa klart angivna företag eller företagsgrupper har gjorts med medel anvisade över industridepartementets huvudtitel genom särskilt beslut av riksdagen. Tidsmässigt har utredningen begränsat sitt arbete till att avse de insatser som gjorts under budgetåren 1970/71-— 19797/80.

Antalet fall av icke-permanent industristöd och antalet mottagare har varit relativt litet. De belopp som utgått har dock i många av fallen varit. betvdande. Merparten av insatserna har avsett företag som befunnit sig i svårigheter. I några fall har dock samhällsstöd lämnats till företag eller grupper av företag som inte haft sådana svårigheter men som saknat den finansiella styrka eller de företagsekonomiska incitament som erfordrats för en från samhällets svnpunkt önskvärd strukturförändring. I ett antal andra fall har man övervägt att göra liknande insatser men avstått därifrån. Utredningen har ansett det motiverat att studera även de båda sistnämnda grupperna av fall. Arbetsområdet har alltså definierats med utgångspunkt i de gjorda eller övervägda insatsernas syfte och inte i mottagarnas ekonomiska situation.

Utredningen har utgått från att dess arbete i första hand bör vara framåtblickande. Det primära har inte ansetts vara att göra en revision av den hittills bedrivna stödverksamheten, att hitta eventuella brister i enskilda ärendens handläggning eller att identifiera dem som bär ansvaret för eventuellt gjorda misstag. Viktigare har bedömts vara att söka dra mer allmänt giltiga lärdomar av de erfarenheter som gjorts och att förbättra hanteringen av de aktuella problemen. Denna grundinställning till uppdraget bygger på förutsättningen att problem av detta slag kommer att uppstå även i framtiden och att därvid riktade temporära stödinsatser kommer att övervägas.

Utredningen har emellertid ansett det motiverat att diskutera även

Skr. 1982/83: 33 9

möjligheterna att förebygga sådana problemsituationer och att hantera

dem utan särskilda ingripanden på regerings- och riksdagsnivä.

Bakgrund till stödets framväxt

Under 19530- och 1960-talen visade bruttonationalprodukten en hög tillväxttakt både i Sverige och i andra industriländer. Sverige hörde till de länder som använde resurstillväxten för en snabb ökning av offentlig konsumtion och offentliga utgifter. I högre grad än flertalet andra industriländer prioriterade Sverige den fulla sysselsättningen.

Med början under den senare delen av 1960-talet inträffade flera för-

ändringar som kom att leda till ett brott i den gynnsamma internationella utvecklingen. Dollarn försvagades, vilket ledde till en ökad inter-

nationell likviditet genom att dollartillgodohavandena utanför Förenta staterna växte. Kraftiga löneökningar skedde i flera europeiska länder. Priserna steg på spannmål och livsmedel, på metaller och andra råvaror, och från hösten 1973 dramatiskt på råolja. Inflationstrycket ökade härigenom i västekonomierna och 1974-75 ukedde den kraftigaste konjunk-

turnedgången under hela efterkrigstiden. |

Prishöjningarna på råvaror har lett till att industriländerna har fått ett

försämrat bytesförhållande gentemot omvärlden. Prisförändringarnas

storlek har nödvändiggjort en anpassning av industrins produktions-

apparat och dennas användning. Anpassningsproblemen har dock visat sig vara stora på grund av dels bristande flexibilitet i ekonomierna, dels den ekonomiska depressionen och en stram ekonomisk politik i flertalet

industriländer. - Samtidigt har en snabb industralisering i vissa utvecklingsländer un-

der 1970-talet fundamentalt ändrat förutsättningarna för industriländernas varv samt järn- och stålverk. Detta har förstärkts av en kraftig global efterfrågenedgång efter oljeprishöjningarna. För att undvika en bestående betydande överkapacitet i dessa branscher i industriländerna har krävts en radikal omstrukturering och kapacitetsneddragning. Detta krav har dock kommit att stå i motsättning till regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska strävanden.

Under efterkrigstiden har en stor del av det internationella gränsskyddet avvecklats. Detta har bidragit till välståndsökningen genom att möjlisgöra en ökad internationell arbetsfördelning. Det har samtidigt lett till en omvandling av näringslivets struktur. Trots en principiellt positiv

inställning till frihandeln har emellertid. OECD-ländernas flertal värjt

sig mot vissa av de strukturförändringar som de nya spelreglerna egenthgen lett fram till. Vissa tendenser till protektionism i nya former, re-

gleringar och statliga stödåtgärder har därför kunnat konstateras under

de senaste årtiondena samtidigt med gränsskyddets avveckling. Denna tendens har kraftigt ökats under den djupa lågkonjunktur som inleddes 1973 och som medfört att en mängd strukturella problem blivit akuta.

Utvecklingen inom Sverige i fråga om statliga stödinsatser till problemföretag och problembranscher är alltså inte unik utan har sin motsvarighet i flera av de ekonomiskt viktiga OECD-länderna. Inte heller

Skr. 1982/83: 33 10

stödets inriktning på i första hand de av internationella strukturproblem drabbade varven samt järn- och stålföretagen är unik för vårt land. Det är dock viktigt att markera att stödåtgärdernas omfattning och form visar stora skillnader mellan olika länder.

Den internationella utvecklingen under 1970-talets första del medförde att flera av ”den svenska modellens” förutsättningar inte längre gällde. De vinstrika delarna av industrin, som under tidigare år sugit upp friställd arbetskraft från svagare branscher, stagnerade sysselsättningsmässigt till följd av den internationella konjunkturförsvagningen. Friställd arbetskraft fann istället ny sysselsättning inom den expanderande offentliga sektorn.

Utvecklingen i vårt land påverkades dock inte bara av den internatio-

nella utvecklingen. Regeringen försökte överbrygga konjunkturnedgången 1974-75 med konsumtionsstimulanser och det s. k. lagerstödet. Den-

na politik medförde emellertid att den internationella konjunkturupp-

gång som inleddes 1975 inte satte några spår i den svenska ekonomin förrän 1978. Den svenska industrins produktivitet stagnerade, samtidigt som kostnadsläget jämfört med de viktigste konkurrentländerna för-

sämrades under 1975 och 1976 med ca 2076. Den betydande järn-

malmsexporten från malmfälten i norr har fått svår konkurrens från producenter i länder med avsevärt lägre löner och gynnsammare produktionsförutsättningar.

Betydande bestående förändringar har alltså skett i den svenska industrins konkurrensförhållanden och efterfrågemönster. En väsentlig del av den har därför kommit att stå inför stora strukturella problem. Insikten om att Sverige befann sig i en kris som också var strukturellt betingad vaknade emellertid sent. Delvis synes detta kunna förklaras psykologiskt av den väsentliga roll som de krisdrabbade brascherna under lång tid haft i den svenska ekonomin. |

Samtidigt som kraven ökat på en anpassning av industrins struktur har betydande trögheter och låsningar uppstått i det svenska samhället, som minskat anpassningsförmågan. Tidigare har företagsnedläggningarna främst skett då stora delar av industrin befunnit sig i tillväxt, vargenom de friställda kunnat erbjudas annan sysselsättning. Varken inom industrin eller inom den offentliga sektorn finns idag samma stora efterfrågan på arbetskraft som tidigare. De i första hand krisdrabbade företagen är i stor utsträckning koncentrerade till ett antal mycket stora arbetsplatser. ofta på orter där resp. företag är den helt dominerande arbetsgivaren. Ett motstånd har vuxit fram mot rörlighet, såväl geografisk som arbetsmarknadsmässig. Allt detta har medverkat till att den önskvärda strukturomvandlingens sysselsättningskonsekvenser blivit allvarkigare än förr. |

Vissa förändringar i den politiska miljön, såsom samhällets ökade ansvarstagande för människornas ekonomiska trygghet, den ökade värde-

ringen av icke-materiell ”livskvalitet” samt det ökade politiska inflytandet för lokala opinioner och intressegrupper, har också medverkat till det icke-permanenta industristödets växande omfattning.

Skr. 1982/83: 33 I

Den svenska industripolitiken under 1970-talet

Inom det svenska samhället görs betydande insatser för att påverka näringslivets struktur och utveckling på ett sådant sätt att dess konkurrenskraft stärks. Enligt allmänt accepterad uppfattning måste dock det-

ta ske på ett sådant sätt att den åtföljande strukturomvandlingen inte

får socialt oacceptabla konsekvenser och att befintliga resurser i form av kapital och kunnande inte förslösas.

Tabell I Jämförelse mellan olika former av statlig medverkan i industripolitiska sammanhang 1970/71-1979/80. Utbetalade belopp, miljarder kr i löpande priser och i 1980 års priser,

70 7 72 73 74 75 76 Mm 78 79 — Summa Summa

70/71 71/T2 T2/T3 13/74 74/75 75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 löpande 1980 års

priser — priser

Lokaliseringsstöd

och transportstöd 0.3 0,5 0.4 0,6 0,9 0,7 0.8 0,8 0,7 1,0 6.7 10,5 Småföretagsinsatser (huvudsakl. lån från Industrikredit, Företagskredit, utvecklingsfonderna) 0.7 0.7 0,7 1.0 1.3 1,7 20 2,6 2,6 143 21,1 Företags- och branschinsatser genom Investerings-

banken och indu-

striverket 0.6 0,6 0.5 0,5 0.8 1,3 FoU-insatser genom STU och Industrifonden, FoU-avdrag vidföretagsbeskattningen samt bidrag till energiforskning

och energi-

sparande 0,2 0,3 0.7 0,8 0,9 LI 12 19 75 10,3 Exportkreditfinanstering genom SEK och Investeringsbanken 0.4 0.6 1.1 1.6 1,7 1,0 1,5 10,9 16,9 Icke-permanent industristöd 0,1 0.4 0.5 3.6 40 76 7,7 25,6 31,9

Summa insatser 2,3 3,0 3,2 5.0 6.6 9,6 11,7 14,3 16,0 74,9 105,8

Siffrorna omfattar insatser i form av bidrag, kapitaltillskott, aktieköp, lån, infriade garantier m. m., men däremot inte utfärdade garantier. Källor: Budgetredovisning budgetåren 1970/71--79/80 RRV. Budegetutfallet 1978/79 SCB, SM N 1979:11, 1980:10. Årsredovisningar från Industriverket, Svetab, Företagskapital. Industrikredit. Företagskredit, Investeringsbanken, Svensk Exportkredit, Ds I 1980:8.

Skr. 1982/83: 33 12

Viktiga element i resursallokeringspolitiken är industripolitiken, övrig näringspolitik (insatser för att främja andra näringar såsom jordbruk. skogsbruk m. fl. samt insatser för att bygga upp samhällets infrastruktur), handelspolitiken samt delar av arbetsmarknadspolitiken och före-

tagsskattepolitiken. | De industripolitiska insatserna har vuxit kraftigt under 1970-talet.

Samtidigt har en rad industripolitiska samhällsorgan skapats. I tabell I

redovisas en jämförelse mellan olika former av statlig medverkan i in-

dustripolitiska sammanhang. De icke-permanenta stödåtgärderna har, såsom framgår av tabellen, ökat kraftigt under den senare delen av 1970-talet både absolut och i förhållande till övriga industripolitiska verksamhetsområden. Detta synes ha bidragit till den markanta förändring av insatsernas kanalisering som skett under decenniets senare hälft. Medan under dess första hälft 85 2 av samhällets industripolitiska in-

satser slussades till företagen via olika industripolitiska organ och en-

dast 15 § direkt från regeringen, har under åren därefter organens andel sjunkit till 55 Z medan regeringen direkt svarat för 45 2 av insatserna. Under decenniets första hälft gick 30 % av de totala insatserna via statsbudgeten och återstående 70 £ förmedlades från kreditmarknaden, medan under den senare hälften 55 2 gått via statsbudgeten och endast 45 § förmedlats från kreditmarknaden. Insatserna har alltså under 1970-talet politiserats och frikopplats från marknadsmässiga villkor.

De olika formerna av statliga insatser innebär ett stöd till mottagarna, som kan vara mer eller mindre omfattande, beroende på insatsens form. Tabell I ger därför inte en bild av det statliga stödets omfattning utan endast av storleken på insatserna som sådana. Stödmomentet är begränsat, om den statliga insatsen påverkar företagens beteende och ökar deras kostnader eller minskar deras intäkter. Flertalet av de industripolitiska insaterna har syftat just till att påverka företagens beteende i en för samhället önskvärd riktning. Gemensamt för de statliga insatserna i olika former är endast att de alla utgjort interventioner i marknadsekonomin, avsedda att påverka dennas funktionssätt.

Totalt har, såsom framgår av tabell I, under 1970-talet 26 miljarder kr utbetalats som statliga icke-permanenta industrinsatser (motsvarande 32 miljarder kr i 1980 års priser).

De utbetalade beloppen kan jämföras med andra ekonomiska storheter. Således har i genomsnitt per år under perioden 1975/76 — 1979/80, dvs. de budgetår under 1970-talet då större delen av stödet utgått, det icke-permanenta industristödet motsvarat: 0 1,15 2 av bruttonationalprodukten till marknadspris,

DO 24 2 av underskottet på totalbudgeten,

0 182 av statens inkomst av mervärdeskatt, CQ knappt 70 4 av statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska insatser.

Skr. 1982/83: 33 13

Utredningens granskning av det icke-permanenta industristödet

Ett viktigt första steg i utredningens arbete har varit att närmare granska ett antal stödinsatser med avseende på bakgrund, utformning och effekter. I anslutning, till dessa fallstudier har utredningen även av tidigare "anförda skäl på analogt sätt studerat ett par fall där samhällsinsatser övervägts men inte kommit till stånd.

De fall av icke-permanent industristöd som detaljstuderats har gällt

insatser riktade till : O Norrlands Skogsägares Cellulosa AB och Södra Skogsägarna AB,

0 varvsföretag, |

2 gruvföretag (med separat behandling av stöd till LKAB och övervägt

stöd till sulfidmalmsbrytning i Norrbotten),

O stålföretag (med separat behandling av stöd till handelsstålföretag

och stöd till specialstålföretag), OD Datasaab AB, OO Hälleforsnäs Bruk samt OO Luxor Industri AB. Dessa fall svarar tillsammans för nära 90 £ av det icke-pemanenta industristöd som har utbetalats under 1970-talet. Återstående drygt 10 &

Tabell II Det icke-permanenta industristödet till sju stödmottagare 1970/71-1979/80 fördelat på mottagare och huvudgrupper av stödformer. Anvisat resp. utbetalat (inom parentes) stöd i löpande priser. Milj. kr. Kapitaltill- — Bidrag Lån Summa Zz Garantier? skott och köp av aktier

Varvsföretag 971 10 234 6 625 17,830 55 27 015 (951) (7 240) (2 465) (10 676) (46) (15093) Stålföretag? 1950 2 909 5423 10284 > 32 600

4 Siffror inom parentes anger ianspråktagen del av ramen. b Avser stödet till företag inom handelsstål- och specialstålindustrin. 1/4 av I 500 mkr till ökning av aktiekapitalet i Statsföretag för att finansiera ett investeringsprogram med

huvudinriktning på ASSI, Berol Kemi, LKAB och NJA. d Angivna insatser avser insatser i samband med uppgörelsen betr. Hälleforsnäs resp. Datasaab och innefattar

i begränsad utsträckning också ersättningar till andra berörda företag.

Skr. 1982/83: 33 14

av utbetalningarna har gått till ett antal företag inom teko-industrin, vidare till Volvo Flygmotor och Saab-Scania AB samt till Kockums Industri AB, Uddcomb AB, Berol Kemi AB och andra företag inom Statsföretag-gruppen.

I tabell II redovisas de statliga insatserna i de sju aktuella fallen.

Siffror anges för såväl anvisade som faktiskt utbetalade insatser. Den delvis betydande skillnaden mellan anvisat och utbetalat belopp har flera förklaringar. Den viktigase är att ett visst belopp eller en viss garantiram tas i anspråk först successivt. Beställarstödet vid fartygsproduktion utbetalas t. ex. i omgångar allt eftersom fartyget färdigställs. Förlusttäckningsbidrag anvisas ibland för ett antal år framöver och tas i anspråk allt eftersom de förväntade förlusterna materialiseras.

Sammanlagt har i de sju fallen anvisats ca 32,5 miljarder kr varav ca

23 miljarder kr hade utbetalts t. o. m. juni 1980. Av det utbetalda beloppet hade 46 72 gått till varvsföretag. 35 § till stålföretag, 9 § till

LKAB och knappt 7 § till NCB och Södra. De övriga tre stödmottagarna hade delat på återstående 3 4.

Staten har desutom iklätt sig garantiförpliktelser när det gäller dessa stödföretag inom en ram på totalt drygt 28 miljarder kr. Till 95 § gäller garantierna varvsindustrin där två typer av garantiutfästelser har läm-

nats, dels och till övervägande del traditionella kreditgarantier, dels s. k.

förlustgarantier eller värdegarantier. De senare, som uppgår till totalt

3 350 milj. kr, är så utformade att de i sin helhet kommer att utnyttjas som förlusttäckningsbidrag i efterskott. Kreditgarantierna torde där-

emot endast i ett begränsat antal fall behöva infrias.

Effekter av besluten i stödärendena

Man ställs inför besvärliga problem då man försöker redovisa och ut-

värdera effekterna av det icke-permanenta industristödet. Det är omöj- -

ligt att helt isolera effekterna av stödet från inverkan av andra förändringar i stödföretagens omvärld. Effekterna måste också relateras till en alternativ utveckling, som med nödvändighet blir hypotetisk. Utredningens framåtriktade syn på sitt uppdrag gör dock att det framstår som mindre väsentligt att en strikt renodling av stödets effekter inte kan gö-

ras.

Det statliga stödet har i regel primärt syftat till att värna om sysselsättningen för de anställda i stödföretagen. Dessa var när huvuddelen av stödet sattes in ca 75 000 personer (vartill kan läggas 34 000 personer inom specialstålföretagen). Av dessa 75 000 sysselsättningstillfällen uppskattas 60 000 kvarstå 1980. Nedgången har framför allt skett inom varvsindustrin, där antalet sysselsatta minskat från 29 000 1973 till ca 20 000. Inom specialstålbranschen har antalet sysselsatta minskat med

ca 5 000. Som en jämförelse kan nämnas att antalet sysselsatta inom he-

la industrin under periden har minskat med ca 70 000. :

Alternativa lösningar hade sannolikt på kort sikt gett ett minskat totalt antal sysselsättningstillfällen. Även om alla krisföretag hade tvingats gå i konkurs hade emellertid säkerligen inte samtliga eller ens merparten

Skr. 1982/83: 33 15

av deras 75 000 anställda blivit arbetslösa. Många av dessa företags anläggningar är långsiktigt konkurrenskraftiga och hade efter en konkurs kunnat drivas lönsamt av nya ägare. Staten hade därtill i samband med konkurs kunnat gå in och värna om sysselsättningen i de mindre bärkraftiga delarna.

I det kortare perspektivet synes de statliga stödinsatserna i stort sett ha lett till måluppfyllelse vad gäller bibehållen sysselsättning. Utredningens genomgång av stödföretagen visar emellertid på en stor osäkerhet gällande deras framtida utveckling. Resultaten har inte motsvarat uttalade förväntningar även när dessa varit mycket lågt ställda. Inom varvsindustrin har ambitionerna vad gäller sysselsättningen successivt måst reduceras.

Stödinsatserna har lett till att driften upprätthållits inom olönsamma delar av krisföretagen. Stödet har genom sin utformning inte alltid medverkat till att företagen anpassat sin struktur så att de blivit långsiktigt konkurrenskraftiga. Utredningen gör därför bedömningen att de insatser som gjorts inte skapat förutsättningar för krisföretagen att i det längre perspektivet bibehålla nuvarande sysselsättningsnivå. Därtill kommer att det totala antalet sysselsättningstillfällen inom den övriga industrin i detta perspektiv kan ha påverkats negativt av stödinsatserna.

Kreditgivarna har i stort sett gått skadeslösa ur kriserna. Kreditinstituten har i allmänhet inte ens fått vidkännas förluster motsvarande den risk som de via räntan tagit betalt för. Endast i samband med Luxor-

och Järnförädlingskriserna har tillämpats ett ackordsförfarande där kre-

ditgivarna och andra fordringsägare fått vidkännas förluster. För banker och andra kreditinstitut har stödinsatserna dock knappast medfört någon radikal förändring av situationen, eftersom de i regel har sådana säkerheter för sin långfristiga utlåning att de är tämligen väl skyddade även vid en konkurs. Underleverantörer m. fl. skulle däremot ofta ha drabbats hårt vid konkurser.

Effekterna för ägarna har blivit olika i de olika fallen. Det finns ägare som förlorat och ägare som vunnit i samband med de statliga stödinsatserna. Att ägarna till krisföretagen i många fall gjort stora förluster på grund av kriserna i sig är en helt annan sak. Ägarna har inte annat än undantagsvis direkt erhållit någon del av de medel som satsats från statens sida. Genom de statliga insatserna förhindrades dock i flera fall en konkurs som skulle ha åsamkat ägarna ännu större förluster. I flera fall har inte heller uppgörelserna utnyttjats för att ställa krav på ytterligare finansiella insatser från ägarna eller särskilda åtgärdsprogram som villkor för stöd.

Utredningen har låtit genomföra vissa samhällsekonomiska kalkyler. Speciellt vill vi här omnämna en studie av varvsstödet som antyder avsevärda samhällsekonomiska merkostnader för den väg som valdes jämfört med en snabbare avveckling. |

De klagomål som har framförts mot det svenska icke-permanenta industristödet från andra länder är hittills relativt få. Det är dock tydligt

att vissa av Sveriges handelspartners har börjat agera mera aktivt inom

eller utom de internationella organisationernas ram under de senaste åren. Till de insatser som uppmärksammats hör stödet till vissa företag

Skr. 1982/83: 33 16

inom massa- och pappersindustrin. Vidare har EG-kommissionen vid ett möte i december 1980 konstaterat att omfattningen av det svenska statsstödet börjat bli oroande. Enligt utredningens uppfattning är det för ett land som Sverige med stort utrikeshandelsberoende väsentligt att stor hänsyn tas till handelspolitiska aspekter på stödinsatser. Utredningen betonar också vikten av ökad medvetenhet om risken för motåtgärder från andra länders sida.

När det gäller effekterna på kapitalmarknaden är det svårt att dra några långtgående slutsatser. Det går t. ex. inte att identifiera utgifterna för det icke-permanenta industristödet såsom en del av budgetunderskotten. Ett bortfall av industristödet skulle inte ha medfört en motsvarande '

minskning av budgetunderskottet. Sannolikt skulle omfattande arbets-

marknads- och regionalpolitiska stödåtgärder ha satts in i stället. Industristödet har emellertid inneburit att en betydande del av det kapital som tillförts industrin har placerats i företag med dålig företagsekonomisk lönsamhet. Det synes sannolikt att detta för industrin som helhet

kommer att leda till en sjunkande självfinansieringsförmåga, ökat beroende av lånekapital, sjunkande soliditet och därmed minskad investe-

ringsbenägenhet.

Det statliga stödet har inte varit den främsta orsaken till en negativ utveckling av stödföretagens effektivitet. Det har å andra sidan inte heller förmått vända den redan pågående negativa utvecklingen därvidlag. Stödet har tvärtom ibland fått en utformning som direkt hämmat möjligheterna att bryta den negativa utvecklingen. Detta hänger bland an-

nat samman med att stödets utformning är ett resultat av förhandlingar

mellan olika parter, där företagets framtida reella möjligheter till över-

levnad ofta fått en alltför undanskymd roll till förmån för finansiella

och juridiska aspekter.

Möjligheterna till statligt stöd kan negativt påverka företagsledningens försök att på egen hand lösa krisen. Risken för detta har befunnits vara särskilt påtaglig när ledningen vetat att förlusttäckning kunnat påräknas i efterskott.

Överväganden kring handläggningen av industristödsärenden

Kriserna har i allmänhet haft sitt ursprung i både strukturella och kon-

junkturella faktorer. De konjunkturella svårigheterna har för de flesta

kommit oväntat, åtminstone om man ser till deras långvarighet och djup. De strukturella problemen har emellertid inte uppträtt plötsligt, utan de har kunnat identifieras under en längre tid. De flesta stödföretagen befann sig i en svår strukturell situation som gjordes akut av konjunkturutvecklingen. Att detta i sin tur upplevdes som ett problem för samhället berodde på de stora sysselsättningsmässiga och regionala konsekvenserna. |

Från samhällets sida har man haft visst informationsmaterial för att i flera av de aktuella stödfallen kunna förutse de strukturella problemen. Från företagens sida har man dock inte alltid vidkänts dessa svårigheter.

Skr. 1982/83; 33 17

Vi har i vissa fall iakttagit att ju närmare krisen har kommit, desto mer optimistiska uttalanden bar gjorts från bl. a. företagen, branschorganisationer samt fackliga organisationer. Det är i ett sådant läge mycket svårt för staten att agera innan krisen är ett faktum. Dels har de statliga företrädarna sällan den tekniska kompentens och branschkompentens som

krävs för att argumeptera mot branschen själv, dels är det politiskt svårt

för en representant för staten att påtala ett strukturproblem som inte direkt berörda parter erkänner, eftersom de strukturella aspekterna innebär så stora konsekvenser för enskilda orter och regioner.

När företagskriserna varit ett faktum, har de regelmässigt framstått som plötsliga. Trots att man från statens sida i flera fall hade underlag för att kunna förutse strukturproblemen, hade man ofta mycket dålig information om krisföretagen. Regeringen var därför i alltför stor utsträckning hänvisad att grunda sina beslut på material som företagen själva ställde till förfogande i krissituationen. Detta minskade helt naturligt regeringens handlingsfrihet. Det innebar också att den på kort sikt minsta risken för regeringen låg i att söka lösningen i linje med vad företag och fackliga organisationer förde fram.

Flera stödåtgärder har vidtagits i det uttalade syftet att förhindra konkurs i krisföretagen, vilket sagts kunna vålla svåra konsekvenser för i första hand de anställda. Utredningens överväganden synes peka mot att konkursens negativa sysselsättningseffekter ofta överskattas. En finansiell rekonstruktion genom konkurs eller ackord synes i vissa fall kunna förbättra förutsättningarna för fortsatt drift och reducera behovet av framtida ytterligare stödinsatser. De stödärenden som utredningen analyserat har dock visat på svårigheter att genomföra finansiella rekonstruktioner i företag som redan erhållit stöd, speciellt sådana där staten gått in som ägare. Detta synes tala för att en eventuell finansiell rekonstruktion bör genomföras innan stöd utgår.

Flertalet företag där staten under senare år gått in som ägare i samband med stödinsatser har placerats direkt under industridepartementet. Utredningen anser att denna placering av rekonstruktionsobjekten kan diskuteras. Flera skäl synes tala för att något slags buffert skapas mellan problemföretagen och den politiska beslutsnivån. Samtidigt är det dock väsentligt att bevara möjligheterna till politisk kontroll över de företag som fått stöd genom politiska beslut.

I något fall har starka lokala påtryckningar tvingat fram statliga investeringar som motverkat den strukturomvandling som man redan vid beslutstillfället visste skulle bli en nödvändighet.

Det mål som i flertalet av utredningen specialstuderade fall synes ha styrt agerandet har varit balans på den regionala arbetsmarknaden. Friställningar av arbetskraft kan uppvägas av att nya arbetstillfällen skapas. Det tar dock tid innan en friställd är omplacerad i ett annat yrke. Den grundläggande svårigheten på arbetsmarknaden har dock under de senaste åren varit att nästan inga företag eller industribranscher ökat sitt arbetskraftsbehov. I de akuta företagskriserna har därför en lösning av

problemen inom de berörda företagens ram med stöd som möjliggjort

krisföretagens fortlevnad framstått som det i stort sett enda tänkbara handlingsalternativet. En sådan stödinsats i sig löser emellertid inte de 2 Riksdagen 1982183.1 saml. Nr 33

Skr. 1982/83: 33 18

problem som orsakat krisen. Den ger samhället och mottagaren av stödet en tidsfrist att avhjälpa problemen. Sker inte detta, riskerar man en ny kris och behov av ytterligare stöd. Ett finansiellt stöd måste därför följas upp med åtgärder som löser problemen inom eller utom stödföre-

tagets ram. . I några av de aktuella krisfallen har man valt en lösning som inneburit att företagen och anläggningarna förts samman i en koncern med staten

som ensam ägare eller delägare. Strukturförändringarna har därigenom

gjorts till ett koncerninternt problem. Teoretiskt har redan i och med

koncernbildningen branschen givits ökad styrka. Man har skapat formella möjligheter för koncernledningen att agera strukturellt, att samordna verksamheten inom koncernens olika delar, att fördela produktion och resurser mellan anläggningarna, kort sagt att uppnå stordriftsoch rationaliseringsvinster som inte varit möjliga utan koncernbildning. Även om den utnyttjade modellen teoretiskt ger dessa möjligheter visar dock de praktiska försöken inte oväntat på stora svårigheter att utnyttja

den effektivitetspotential som skapats.

Vägar att begränsa antalet politiserade krisfall

Det icke-permanenta industristödet har använts i kriser av två skilda typer. Den ena kategorin utgörs av större bransch- eller sektorskriser med

strukturella orsaker, medan den andra kategorin huvudsakligen kan be-

skrivas som företagskriser. Den senare svarar för en mindre del av de

gjorda insatserna, men detta hindrar inte att det är av principiellt stor vikt hur sådana kriser hanteras framgent. I sektorskriserna hade enligt utredningens bedömning riksdagen inte kunnat avstå från att gå in med stödinsatser. Däremot hade dessa kunnat utformas annorlunda, varigenom kostnaderna för samhället hade kunnat minskas och olika enheter inom de stödda branscherna hade kunnat ges bättre förutsättningar att nå en positiv utveckling. Den viktgaste orsaken till att samhället måste ingripa i denna typ av kriser är att

de arbetsmarknadspolitiska instrumenten inte hade kunnat klara av att

genomföra en omedelbar nedläggning i socialt acceptabla former. När det gäller företagskriser bör generellt sett en ytterst restriktiv

hållning mot industripolitiska insatser i krissituationer tillämpas. Staten

bör underlätta företagens strukturomvandling, men de kriser som ändå uppstår måste accepteras som naturliga företeelser.

Förutsättningarna för den svenska industrin är till viss del omöjliga

att påverka för svenska beslutsfattare. Vi har uppfattningen att de bransch- och företagskriser, som vi i första hand har analyserat, primärt har orsakats av den internationella tekniska och ekonomiska utvecklingen. De ändrade förutsättningarna har gjort det nödvändigt att avveckla vissa verksamheter inom den svenska industrin och att överföra produktionsresurserna till andra verksamheter. De kriser som därvid uppstått skulle knappast ha kunnat förebyggas eller hejdas genom ingripanden av svenska beslutsfattare. Däremot skulle de sannolikt ha varit lät-

tare att hantera, om vårt land kunnat föra en ekonomisk politik som lett

Skr. 1982/83: 33 | 19

till att fler nva arbetstillfällen hade tillkommit inom industrin. Det finns ett klart samband mellan den allmänna ekonomiska politikens utformning och den omfattning som det icke-permanenta industristödet behöver ges, De regionala problem som uppstått till följd av kriserna inom varvs- och handelsstålindustrin samt gruvindustrin skulle dock under alla förhållanden ha varit avsevärda.

Det kan ligga nära till hands att staten går in och räddar krisföretag med olika stödinsatser, om man inte ser något annat sätt att motverka ökad regional obalans. Enligt vår uppfattning innebär emellertid detta att man i de aktuella regionerna ytterligare försämrar de långsiktiga förutsättningarna för en balanserad utveckling. Medan industristrukturen i regioner med balans successivt utan samhällsingripanden anpassas till

ändrade förutsättningar, medverkar samhället till att en redan otidsenlig

struktur bevaras i stödregionerna. Dessas möjligheter att nå balans blir därigenom med tiden allt sämre.

I en akut krissituation kan stöd till en nedläggningshotad enhet vara nödvändigt för att bevara den regionala balansen. Ett sådant stöd måste dock vara temporärt och kombineras med kraftfulla insatser utanför stödföretagets ram, inriktade på att anpassa kostnadsnivån i regionen till produktiviteten. Utan denna förutsättning kan varaktig balans inte uppnås. Kostnadsanpassningen kan erhållas på flera olika sätt, t. ex. ge-

nom regionalt differentierade arbetsgivareavgifter eller en regional differentiering av Jönenivån, den senare eventuellt åstadkommen genom ge-

nerella lönekostnadssubventioner till företagen som finansieras via kommunalskatten. En kostnadsanpassning skulle dels underlätta situationen något för det krisdrabbade företaget, dels göra regionen mer attraktiv

för nyetableringar som kan ge nya arbetstillfällen istället för dem som

försvinner.

Utredningen ställer sig Kritisk till uppfattningen att stödinsatser till krisföretag kan vara motiverade därför att industrisektorn inte får krympa. Avveckling av konkurrenssvaga verksamheter är i många väsentliga avseenden en förutsättning för utveckling av konkurrenskraftiga nya verksamheter. När det gäller nya arbetstillfällen är det vidare fel att se enbart på tillverkningsindustrin. Tjänsteproduktion och tjänsteexport har stor och växande betydelse för såväl sysselsättning som betalningsbalans. :

Affärsbankerna har traditionellt spelat stor roll som finansiärer av näringslivet. Under senare år har de dock förlorat i betydelse som kreditgivare. Näringslivets kreditförsörjning har till stor del övertagits av mel-

lanhandsinstitut och specialkrediter. Trots denna utveckling har affärsbankerna fortfarande ett stort inflytande inom näringslivet. De har

emellertid förlorat en del av sina tidigare incitament att påverka näringslivets utveckling i stimulerande riktning, och även en del av möjlig-

heterna till sådan påverkan. De har f. n. i sina relationer till näringslivet

en tämligen skyddad ställning, vilket kan utläsas av deras blygsamma realiserade kundförluster.

Som ett tänkbart led i strävandena att minska antalet politiserade krisfall synes det vara möjligt att öka bankernas medverkan i industrins

strukturförändringar. Lämpliga åtgärder för att åstadkomma detta skul-

Skr. 1982/83: 33 20

le sannolikt vara att skapa ekonomiska incitament för dem till sådan medverkan eller att förbättra deras nuvarande incitament. Därtill kan eventuellt finnas skäl att söka eliminera vissa formella hinder för deras medverkan. Bankernas förlustrisker skulle teoretiskt ökas om man oftare genomförde finansiella rekonstruktioner, dvs. konkurser eller ackord, i samband med att staten går in med stöd till krisdrabbade företag. Bankerna har dock ofta formella säkerheter för sina utestående långfristiga lån, medan underleverantörer och andra smärre fordringsägare har oprioriterade fordringar och skulle drabbas hårdare. Detta dilemma skulle dock av allt att döma kunna lösas genom att en del av stödet gavs i form av en förstärkning av utdelningen till smärre oprioriterade fordringsägare.

Strukturella förändringar sker långsiktigt. Strukturkriser mognar dock ”plötsligt” fram under lågkonjunkturer, när de är som mest svårhanterliga. Det är viktigt att bygga upp och sprida en förbättrad kunskap om pågående tekniska och ekonomiska utvecklingstendenser, som kan få konsekvenser för industrins strukturutveckling. Detta är nödvändigt för att företagen själva på ett tidigt stadium skall kunna anpassa och utveckla sin struktur till de ändrade förutsättningarna. Samhället har via sina industripolitiska organ. i första hand industriverket, möjligheter att ge företagen ”hjälp till självhjälp”. Även utvecklingsfonderna synes kunna göra stora insatser av denna typ. Det rör sig om information och utbildning, utrednings- och förhandlingsinsatser, bidrag till konsultinsatser samt export- och marknadsfrämjande insatser.

Via de avtal som träffas mellan arbetsmarknadens parter påverkar: parterna behovet av samhällsinsatser inom arbetsmarknadspolitik och industripolitik samt även samhällets kostnader för t. ex. förtidspensionering och långtidssjukskrivning. En del av ansvaret för att strukturomvandlingen underlättas bör därför åvila arbetsmarknadsparterna. Utredningen har övervägt om en modell liknande samarbetet i de tre trygghetsråden skulle kunna vara en framkomlig väg att underlätta strukturomvandlingen. Utredningen förordar att formerna för ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter i ett eller flera ”råd för strukturomvandlingsfrågor” studeras vidare och att regeringen därefter tar upp en diskussion med parterna.

Arbetsmarknadsparterna skulle kunna ha en viktig funktion genom att via ett eller flera sådana råd samordna insatser som görs av olika samhällsorgan till ”paketlösningar” i enskilda krisfall. I rådet/råden skulle även kunna diskuteras prioriteringar mellan olika stödinsatser inom givna ekonomiska ramar. ”Rådet/råden för strukturomvandlingsfrågor” bör i första hand finansieras på samma sätt som trygghetsråden, dvs. via en andel av lönesumman, men för de tidigare nämnda ”paketlösningarna” bör i första hand kunna utnyttjas medel ur de olika samhällsorganens ordinarie budgetar.

Skr. 1982/83: 33 21

Beredskap att hantera politiserade krisfall

Utredningen anser sig kunna konstatera att regeringen och industridepartementet inte haft en tillräckligt god beredskap för att kunna anlägga strategiska synpunkter på de komplicerade företags- och branschkriser som man ställts inför: Industripolitiken har inte utvecklats idémässigt sedan mitten av 1970-talet, trots att förutsättningarna kraftigt förändrats och nya krav ställts. Detta har lett till en avsaknad av grundprinciper för industripolitiken — t. ex. beträffande relationerna till andra politikområden som regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken eller beträffande fördelningen av arbetsuppgifter, ansvar och handlingsmöjligheter mellan marknadssystemet och det offentliga systemet samt inom det senare mellan administrativ och politisk nivå. Bristen på klara principer har skapat en ond cirkel. Industridepartementet har tvingats ägna en stor del av sina begränsade personella resurser åt operativa uppgifter istället för att ha en tyngdpunkt i sitt arbete lagd på de strategiska frågorna. Det nyinrättade struktursekretariatet är avsett att lösa problemet. Det är angeläget att sekretariatets strategiska överväganden kan utnyttjas inom departementets löpande arbete.

Industridepartementet måste ha en beredskap att utreda och analysera uppkomna krissituationer och att utarbeta planer för deras hantering. Statssekreteraren eller en särskild utsedd tjänsteman bör få uppdraget att leda utrednings- och förhandlingsarbetet i större företags- och

branschkriser. Till sin hjälp bör han i varje knsfall ha en för ändamålet

särskilt bildad projektgrupp, rekryterad inom departementets olika sakenheter. När så erfordras bör departementets kompetens tillfälligt förstärkas genom anlitande av externa specialister. Projektgruppens viktigaste uppgifter blir först att ta fram underlag för ställningstaganden inom industridepartementets ledning till hur det aktuella fallet skall hanteras i stort och sedan att konkretisera den principlösning som valts och

utarbeta den i detalj. bl. a. genom förhandlingar med ägare och andra intressenter. | :

Staten bör vidare organisera en beredskap för att genomföra de stödåtgärder som kan befinnas motiverade i olika krisfall. Tre huvudkategorier av syften för åtgärderna kan urskiljas: överbryggning, rekonstruktion och avveckling. Genomförandeberedskapen bör organiseras efter

olika linjer för de tre fallen, även om det kan vara svårt att avgöra vilket

fall som är aktuellt i en viss krissituation.

Överbryggning, av tillfälliga svårigheter kan underlättas genom olika statliga åtgärder som torde förutsätta regeringsbeslut men lämpligen kan administreras på myndighetsnivå — 1 första hand av AMS eller industriverket. Staten bör dock inte ensam bära hela bördan av överbryggningsinsatserna, utan även Övriga intressenter bör medverka.

Rekonstruktion av en långsiktigt konkurrenskraftig verksamhet borde i regel inte kräva samhällsengagemang, eftersom det finns anledning tro att det finns intressenter inom näringslivet som är villiga att påta sig detta ansvar. Utredningen ställer sig därför avvisande till företagsobe-

ståndskommitténs förslag att inrätta ett statligt rekonstruktionsbolag.

Däremot anser utredningen att det vore värdefullt om man kunde for-

malisera möjligheterna att tillvarata samhällets intressen vid företagskri-

Skr. 1982/83: 33 [Ed [NS

ser. Ett av arbetsmarknadsdepartementet föreslaget system med registrerad betalningsinställelse skulle ge vissa sådana möjligheter, liksom även de tidigare föreslagna projektgrupperna inom industridepartementet.

Avveckling av olönsam verksamhet innebär att produktionsresurserna skall överföras till annan användning. En långsiktig lösning på proble-

men bör utarbetas, som innefattar en plan för avvecklingen och de in-

satser som bedöms vara erforderliga för att skapa nya arbetstillfällen. Utdragna processer och konstgjord andning i form av successiva beslut

om stöd till fortsatt drift under begränsad tid ”tills lönsamheten åter-

vunnits” har i ett antal konkreta fall visat sig få mycket olyckliga konsekvenser i form av organisatorisk upplösning, bristande arbetsmotivation, flykt av kvalificerade anställda i nyckelpositioner etc. Försök att inom existerande organisationer utveckla och påbörja ”alternativ produktion” har på det hela taget misslyckats genom att de startats alltför sent och halvhjärtat, genom att organisationernas personal och tekniska resurser varit anpassade främst till den tidigare verksamheten och ge-

nom att de krisdrabbade organisationerna visat sig inte orka med ut-

vecklingsarbete vid sidan av alla de problem som direkt sammanhänger med krisen.

En avveckling, särskilt en sådan i socialt acceptabla former, har ofta visat sig svår att genomföra för företag. Normalt engagerar samhället sig inte i avvecklingen. När det gäller avveckling av mycket stora arbetsplatser finns det emellertid ibland behov av insatser från samhällets sida re-

dan i avvecklingsfasen — inte minst därför att det i själva-verket inte får

handla om en isolerad avveckling utan måste vara en kombinerad avveckling och start av ny verksamhet. Det är emellertid angeläget att i den strukturförändring av industrin, som det är fråga om, engagera även näringslivsföreträdare.

En lämplig form för statlig medverkan vid större nedläggningar, framför allt i regioner där det redan finns en relativt väl differentierad arbetsmarknad, synes vara att skapa ett ”etableringsbolag” som ägs delvis av samhället, delvis av privata intressenter med lokal anknytning. Bolagets uppgift bör vara att skapa nya arbetstillfällen på orten i en omfattning och takt som motsvarar en lämplig avvecklingstakt för den verksamhet som skall upphöra. De insatser som görs via utvecklingsfonderna och samhällsägda regionala investmentbolag har alltför små sysselsättningseffekter på kort sikt för att kunna täcka behovet. Vid större nedläggningar behövs ett betydande antal nya arbetstillfällen, som bäst torde kunna skapas inom eller i anknytning till redan existerande större företag och produktområden. Det är mot denna bakgrund som vi anser en ägarmässig anknytning till det redan befintliga lokala näringslivet . vara angelägen. |

Principer för handläggningen av stödfall

Ett motiv för företagsstöd har i många fall angivits vara att man velat undvika en konkurs i krisföretaget. En konkurs är, liksom ackordet, en

form för finansiell rekonstruktion, dvs. rekonstruktion av krisföretagets balansräkning. Man har alltså föredragit att göra denna rekonstruktion

Skr. 1982/83: 33 23

på annat sätt. En rekonstruktion av ett krisföretag omfattar ytterligare ett moment, nämligen rekonstruktion av resultaträkningen genom resultatförbättrande åtgärder.

Utredningen anser att föreställningarna om konkursens och ackordets negativa konsekvenser för samhället, i första hand avseende sysselsättningen, är överdrivna. En första förutsättning för att ett krisdrabbat företags verksamhet skall kunna fortsätta är att driftskostnaderna täcks. En finansiell rekonstruktion har inte någon direkt inverkan på verksamhetens driftskostnader men kan däremot påverka de kapitalkostnader som belastar verksamheten. På lång sikt måste verksamheten kunna täcka både drifts- och kapitalkostnaderna. En finansiell rekonstruktion kan därför förbättra den tidigare eller nye ägarens förutsättningar att driva verksamheten med långsiktig lönsamhet.

Valet i ett konkret fall mellan olika former för finansiell rekonstruktion påverkas av den specifika situationen. Risken för störningar i verksamheten vid konkurs eller ackord, speciella problem kring verksamhetsgrenar med osäker långsiktig lönsamhet, förekomsten av fördelaktiga eller ofördelaktiga långtidsavtal, risken för kedjeeffekter hos underleverantörer etc. kan inverka. Ofta kan de negativa effekterna lindras om störningsperioden kan förkortas.

Det är i första hand sysselsättningen vid de krisdrabbade företagens olika anläggningar som staten velat värna om när den gått in med stöd och förhindrat konkurs. En stor del av stödpengarna har emellertid gått åt till den finansiella rekonstruktionen — för att lösa skulder och skriva ned anläggningstillgångarnas bokförda värden till realistiska nivåer. Särskilt har detta gällt varven, där stora delar av de bidrag som givits för att man under en tid skulle kunna upprätthålla driften inte har gått till de svsselsatta utan till kreditorerna. Om varvsföretagen hade rekonstruerats finansiellt före det statliga övertagandet, hade detta ”Jäckage” kunnat undvikas. Situationen komplicerades dock av de beställningskontrakt och finansiella kundengagemang som varven hade.

En lärdom av de studerade stödfallen är att en eventuell finansiell rekonstruktion av ett krisföretag, bör genomföras redan i samband med att staten engagerar sig och ger stöd. Att göra den senare i samband med fortsatta stödinsatser, dvs. efter det att staten ”tagit hand om” företaget,

har i praktiken visat omöjligt — men inte av tekniska skäl utan av politi-

ska eller moraliska.

Vid flera strukturkriser har man sökt åstadkomma lösningar genom att sammanföra ett antal krisföretag, till en enhet, t. ex. AB Svenska Varv, SSAB Svenskt Stål AB och Datasaab AB. De därigenom tänkbara samordningsmöjligheterna har dock visat sig svåra att uppnå i praktiken, eftersom politikerna inte velat släppa från sig besluten men inte heller kunnat prioritera mellan olika enheter. Dessas skilda kommersiella förutsättningar har kommit i bakgrunden för ett ”rättvisekrav” vid fördelningen av de statliga stödinsatserna. Detta är ett av många exempel på hur industristödspolitiken medfört en kollision mellan det politiska systemet och det kommersiella.

Endast i få stödfall har staten ställt långtgående krav på övriga inblandade parter eller på den stödmottagande organisationen som sådan.

Skr. 1982/83: 33 24

Vi anser att framtida stödinsatser i större utsträckning bör kopplas till klart angivna villkor och krav på motprestationer.

Stödinsatserna har i alltför stor utsträckning varit kortsiktiga och inriktade på att för stunden vara billiga för staten. Genom att de ofta måste kompletteras med ytterligare insatser har man endast i efterhand, och inte alltid ens då, fått de totala kostnaderna klara för sig. Enligt vår uppfattning måste beslut om statliga insatser grunda sig på ett fullvärdigt kommersiellt beslutsunderlag. Principen bör vara att det skall klart framgå vad det får kosta att uppnå vissa uttalade mål. Detta ställer i sin tur krav på att målsättningen blir mer explicit formulerad. Det måste vidare bli betraktat som naturligt att man kan misslyckas med insatser på detta område liksom när det gäller utvecklingssatsningar.

Utredningen konstaterar avslutningsvis att den genomfört en partiell analys av det icke-permanenta industristödet under ett antal förutsättningar beträffande den institutionella och politiska ram inom vilken stödpolitiken bedrivits. Det föreligger emellertid ett ömsesidigt beroende mellan det icke-permanenta industristödets omfattning och utform-

ning och de större politiska sammanhangen — i första hand den samlade

industripolitiken samt arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Det är därför egentligen inte möjligt att diskutera icke-permanenta stödåtgärder isolerade, utan de måste placeras in i ett större allmän-politiskt sämmanhang, Utredningens arbete har aktualiserat en rad frågeställningar rörande företeelser utanför industristödets egentliga sfär:

Skr. 1982/83: 33 25

Bilaga 2

Sammanställning

av remissyttranden över betänkandet (SOU 1981: 72) Att avveckla en kortsiktig stödpolitik

Över betänkandet (SOU 1981:72) Att avveckla en kortsiktig stödpolitik

har yttranden avgivits av riksgäldskontoret, statistiska centralbyrån (SCB), konjunkturinstitutet, statskontoret, kommerskollegium, översty-

relsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),

statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU),

nämnden för fartygsgarantier (FKN), länsstyrelserna i Södermanlands län, Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län och Norrbottens län, expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), Utredningen (E 1980:02) om den statliga statistiken (statistikutredningen), Svenska

bankföreningen, Svenska Handelskammarförbundet, utvecklingsfonderna

i Östergötlands län, Gotlands län och Västernorrlands län, Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges hantverks- och industriorganisation SHIO-Familjeföretagen, Lantbrukarnas

Riksförbund (LRF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR med överlämnande av yttrande från Sveriges

Civilingenjörsförbund (CF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveri-

ges Arbetsledareförbund (SALF), Föreningen auktoriserade revisorer

(FAR), Sveriges Ackordscentral, Skånes handelskammare.

Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat yttranden från andra instanser. Sålunda har av länsstyrelsen i Östergötlands län bifogats yttranden från Linköpings kommun, Motala kommun och TCO-distriktet i Öster-

götlands län, av länsstyrelsen i Kronobergs län från Svenska Industritjäns-

temannaförbundet och Kronobergs och Blekinge Handelskammare, av länsstyrelsen i Blekinge län från Sölvesborgs kommun, av länsstyrelsen i Malmöhus län från länsarbetsnämnden och kronofogdemyndigheten i Malmö, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län och Göteborgs kommun.

SHIO-Familjeföretagen och Sveriges grossistförbund ansluter sig till SAF:s och Sveriges industriförbunds gemensamma yttrande. -

Expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA) har valt att i sitt remissvar informera om den forskningsverksamhet inom

EFA:s ram som anknyter till industristödsutredningens problemställningar.

Skr. 1982/83: 33 26

1¶Effekter av icke-permanent industristöd

L.1 Allmänt

Många remissinstanser har gjort allmänna uttalanden i positiv eller negativ riktning kring de frågor som behandlas i avsnittet samt kring avsnittets

utgångspunkter.

Stutistikutredningen delar utredningens bedömning av svårigheterna att utvärdera effekterna av det icke-permanenta industristödet. Enligt statistikutredningen kräver en formell utvärdering en viss metodutveckling

som statistikutredningen inte försökt sig på. Eventuella sådana försök

torde möta betydande svårigheter, anser statistikutredningen, och vill

därför understryka vikten av att statsmakterna följer sina beslut om stödin-

satser och därmed förenar andra åtgärder genom en löpande bevakning och informell utvärdering av utvecklingen inom de företag som åtgärderna

riktas till.

Liknande synpunkter framförs av LO, som även understryker vikten av att man till sitt förfogande har registreringsuppgifter som används i statistiska bearbetningar. Skapandet av ett sådant system måste enligt LO

prioriteras.

Även konjunkturinstitutet instämmer i av utredningen framförda svårigheter att utvärdera effekterna av det icke-permanenta industristödet.

Enligt konjunkturinstitutet kan konsenvenserna för sysselsättningen bli

betydligt mera vittgående än som nämns i utredningen. Ett bibehållande av ett nedläggningshotat företag innebär att man håller kvar personal som i stället skulle kunna sysselsättas i andra företag med gynnsammare fram-

tidsutsikter, vilket skulle innebära ett. även för landet som helhet, ökat

bidrag till bruttonationalprodukten, anser konjunkturinstitutet. Enligt kon-

junkturinstitutets mening kommer inte dessa förhållanden klart till uttryck

i utredningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill påpeka att den samhällsekonomiska kalkyl som presenteras i betänkandet kraftigt underskattar de samhällsekonomiska kostnaderna vid varvsnedläggningar. Länsstyrelsen

vill understryka att utan det riktade stödet till Svenska Varv så hade inte omorienteringen och produktutvecklingen vid Arendalsvarvet varit möjlig. Enligt länsstyrelsen har en omstrukturering skett som synes ge en god

teknisk och ekonomisk avkastning inom ett helt nytt verksamhetsområde för svensk industrioffshore.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig tveksam till de redovi-

sade samhällsekonomiska merkostnaderna för varvstödet. Trots att utredningen anger en lång lista över svårbedömbara storheter och metodproblem anges dessa kostnader med relativt snäva intervall, konstaterar länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser vidare att bl. a. samhällskostnaderna för friställd personal har underskattats i utredningen.

Skr. 1982/83: 33 : 27

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför liknande åsikter, vidare anser de att de samhällsekonomiska analyserna av stödinsatserna till Hälleforsnäs

bruk och varven utgör ett positivt bidrag när det gäller att utvärdera

insatserna och bör utvecklas vidare och exempelvis ingå i regeringens beslutsunderlag i framtida ärenden.

Kommerskollegium vill komplettera den i utredningen anförda beskrivningen av de handelspolitiska aspekterna rörande det icke-permanenta industristödet. Kommerskollegium framhåller bl. a. att inom EG ökar vissa länder sitt statsstöd och andra minskar. EG-kommissionen söker för sin

del driva en allt stramare linje. Från USA:s sida har framförts tankar som tyder på att man eftersträvar en snäv tolkning av GATT-koden i riktning . mot USA:s traditionella syn på att statsstöd är angripbart. Med detta vill

kommerskollegium understryka att Sveriges speciella situation talar för att det skulle ligga i svenskt intresse att söka motverka ett fortsatt allmänt bruk av statliga stöd med därav risker för störningar i frihandeln.

Sveriges redareförening påpekar att även genom transportstödets och exportkrediternas utformning medverkar de svenska myndigheterna till en konkurrenssnedvridning

Enligt redareföreningen har utländska köpare kunnat skaffa sig svenska

andrahandsfartyg till villkor som var betydligt fördelaktigare än de som

gällde för köpare inom landet. Vidare framför redareföreningen att statens järnvägar genom att erhålla direkta och indirekta stöd kan konkurrera med

bl.a. sjötransporter, på ett sätt som innebär konkurrens på skilda villkor.

1.2 Effekter för företagets intressenter m. m.

12.1 Utredningens synpunkter och remissutfall

Övervägande delen av de remissinstanser som har uttalat sig i fråga om det icke-permanenta industristödets effekter för stödföretagets intressenter instämmer i utredningens bedömning att förutsättningar inte har skapats för att i ett längre perspektiv bibehålla nuvarande sysselsättnings-

nivå.

Denna bedömning delas av. riksgäldskontoret, konjunkturinstitutet, statens industriverk, länsstyrelsen i Södermanlands län, Svenska bankföreningen, utvecklingsfonderna i Östergötlands län och Gotlands län, Sveri-

ges industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, TCO och SAF. Utredni nge ns uppfattning att arbetet i ett olönsamt företag skapar negativa effekter i form av bristande arbetsmotivation, förlust av

nyckelpersonal m.m. delas av utvecklingsfonderna i Gotlands län och Östergötlands län. |

SALF anser däremot att utredningen brister när det gäller analysen av

stödets sysselsättningseffekter. Enligt utredningen har de statliga stödinsatserna gjort det möjligt att i flera fall förhindra en konkurs som skulle ha åsamkat ägarna ännu

Skr. 1982/83: 33 28

större förluster. Vidare anser utredningen att det inte har ställts krav på

ytterligare finansiella insatser från ägarna.

Denna bedömning delas av SALF och Nämnden för fartvgskreditgaranter. Svenska bunkföreningen anser utredningens uppfattning i frågan som

beaktansvärd. Utredningen anser att stödet kan orsaka strukturell obalans i en bransch. Även en viss konkurrenssnedvridande påverkan på råvaruförsörjningen har kunnat konstateras enligt utredningen. Däremot bedömer

utredningen stödets konkurrenssnedvridande effekter på arbetsmarknaden som inga eller obetydliga.

Riksgäldskontoret och Lantbrukarnas Riksförbund finner utredningens bedömning väl så allvarlig.

Konjunkturinstitutet anser att industristödets konkurrenssnedvridande

inverkan på arbetsmarknaden och lönebildningen är betydligt allvarligare

än vad utredningen bedömer.

1.2.2 Remissinstansernas kommentarer

LRF understryker att stödet innebär att sysselsättningen på lång sikt blir mera lidande i de effektiva företagen än i de mindre effektiva.

TCO hänvisar till TCO-rapporten Offensiv industripolitik — ett måste för

80-talet. Enligt TCO överensstämmer utredningens bedömning av syssel-

sättningselfekterna väl med de i rapporten återgivna erfarenheterna.

TCO vill understryka att den allvarligaste effekten av den hittillsvarande

politiken är inte kostnaderna i sig utan att de nedlagda resurserna inte lett till en långsiktig förändring av industristrukturen.

SALF anser att utredningen brister när det gäller analysen av stödets sysselsättningseffekter. Utredningen borde, enligt SALF ha en djupare diskussion kring dessa frågor än vad som är fallet. Vidare påpekar SALF att ägarna måste ta sitt fulla ansvar vid krissituationer. Den finansiella ” rekonstruktionen anses av SALF som ett medel för detta.

Utredningens uppfattning att det icke-permanenta industristödet kan ha försvårat läget för konkurrerande ekonomiskt bärkraftiga företag inom samma bransch eller region finner riksgäldskontoret väl så allvarligt som att stödet kortsiktigt medför ökade utgifter över statsbudgeten. På lång sikt torde en förbättring av statens finanser, enligt riksgäldskontoret, förutsätta

en ökad inriktning av industriproduktionen på långsiktigt konkurrenskraf-

tiga företag.

3¶Stöd till oprioriterade fordringsägare

[1.3.1 Utredningens ståndpunkter och remissutfall

Utredningen anser att vissa av krisföretagets mindre underleve-

rantörer bör tas särskild hänsyn till vid överväganden om konkurs eller ackord. Denna uppfattning delas av riksgäldskontoret, länsstyrelsen i

Värmlands län och LRF.

Skr. 1982/83: 33 29

Länsstyrelsen i Kronobergs län och Svenska bankföreningen instämmer inte i utredningens ståndpunkter.

1.3.2 Remissinstansernas kommentarer

LRF understryker vikten att genomförandet av konkurser/ackord innebär särskilt stora påfrestningar för lantbrukskooperativa företag, eftersom medlemmarna deltar både som ägare och leverantörer i företagens verksamhet. .

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att underleverantörerna till kris-

företag, där staten går in med stöd, skulle få bättre utdelning än leverantö-

rerna i en motsvarande situaton där staten inte tänker tillskjuta stöd om förslagen godkänns. Dessutom skulle den föreslagna generella inriktningen kompensera även företag som kan bära förluster, anför länsstyrelsen. Detta innebär att länsstyrelsen inte kan tillstyrka förslaget.

Svenska bhankföreningen anser att ett stöd till oprioriterade fordringsägare skulle resultera i ett rent godtycke. Dessutom skulle man riskera att kunderna i framtiden blir mindre omsorgsfulla i sin kreditgivning.

2¶Överväganden kring handläggningen av det icke-permanenta industristödet

2.1 Allmänna uttalanden

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig i de frågor kring handläggningen av det icke-permanenta industristödet som har behandlats i utredningen. |

Här presenteras en sammanfattning av remissinstansernas uttalanden.

Utvecklingsfonderna i Gotlands län och Östergötlands län instämmer i den kritik som utredningen riktat mot handläggningen av det icke-perma-

nenta industristödet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att stödärendena bör handläggas bättre. Framför allt måste staten aktivare ta del i nödvändig omstrukturering i stödföretag. Vidare framhåller länsstyrelsen att insatserna måste ligga på en nivå som ger verklig effekt och att formerna bör anpassas

från fall till fall.

Angående utredningens uppfattning om att regeringen i allmänhet :haft

ett mycket dåligt informationsunderlag att bygga på vid krissituationer vill

statistikutredningen understryka att uppgifter rörande de enskilda krisföretagen och deras situation endast delvis torde kunna uttryckas via stati-

stik. Statistikproduktion synes därför inte kunna lösa de aktuella informa-

tionsproblemen, framför statistikutredningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län vill understryka vikten av att företagen och samhället har samma verklighetsbild till grund för sin planering och sitt

agerande.

Skr. 1982/83: 33 30

De problem som utredningen tar upp i avsnittet är enligt TCO mycket

centrala. TCO anför att den industripolitiska organisationen bör öka sin

kompetens när det gäller bransch- och företagsbedömningar. Det innebär att organisationen måste bli mindre specialiserad på t.ex. kapital- och

teknikfrågor, för att istället kunna stödja företagen på ett mera integrerat

sätt, påpekar TCO. Länsstyrelsen i Södermanlands län framför att situationer med kompro-

misser och ibland utdragen handläggning, som har framtvingat beslut på bristfälligt underlag då krisen redan varit akut, borde kunna förebyggas

genom att bevakning och beredning av ifrågavarande ärenden läggs på en lämplig myndighet, t.ex. statens industriverk. Enligt länsstyrelsen bör

man avvakta resultaten av den pågårnde utredningen om SIND:s framtid.

Landstingsförbundet instämmer i utredningens uppfattning att avsakna-

den av mål och principer för industripolitiken varit en grundläggande brist i

sammanhanget.

3¶Vägar att begränsa antalet politiserade krisfall

3.1 Allmänt

Inledningsvis redovisas här vissa allmänna uttalanden kring frågor som

den allmänna ekonomiska politikens betydelse, övergripande principer för industripolitiken för att begränsa antalet politiserade krisfall samt remissinstansernas syn på vissa speciella påpekanden i utredningen.

Riksgäldskontoret instämmar i utredningens uppfattning att staten inte kunnat avstå från att gå in med stödinsatser i de större bransch- eller sektorkriserna samt att dessa kriser, som till största delen var orsakade av

internationella tekniska och ekonomiska förändringar, knappast kunde ha

förebyggts eller hejdats av svenska beslutsfattare.

Vidare finner riksgäldskontoret utredningens påpekande, att det i flera OECD-—-länder vuxit fram liknande icke-permanenta stödätgärder under senare delen av 70-talet, värt att utreda vidare.

Konjunkturinstitutet understryker att det skulle vara fördelaktigt att

komma bort ifrån vissa bindningar på kapitalmarknaden som verkar brom-

sande på näringsutvecklingen.

SALF delar utredningens syn att samhället generellt sett bör vara restriktivt när det gäller stöd till krisföretagen. Enligt SALF bör den statliga industripolitiken i större utsträckning inriktas på att stimulera framväxten

av långsiktigt bärkraftiga företag. Grunden för industripolitiken läggs genom en god allmän ekonomisk politik som underlättar företagsstrukturom-

vandling, tillägger SALF. |

LO konstaterar att utredningens uppfattning att kriserna hade varit lättare att hantera om den förda ekonomiska politiken hade lett till fler

arbetstillfällen inom industrin och att det finns ett klart samband mellan

Skr. 1982/83: 33 31

den allmänna ekonomiska politikens utformning och omfattning av det icke-permanenta industristödet, väl överensstämmer med vad LO framhåller i LO-rapporten Näringspolitik för 80-talet.

LO understryker att grundläggande för en gynnsam utveckling av Sveriges näringsliv är en samhällsekonomi i balans.

Sveriges Civilingenjörsförbund instämmer i utredningens uppfattning att stödinsatser till företagen inte i allmänhet kan motiveras med att industrisektorn inte får krympa. Enligt CF bör enda skälet till att kollektivt stödja en konkurrenssvag näringsgren vara att verksamheten är viktig ur försörj- ” ningssynpunkt. Även CF understryker den ekonomiska politikens betydel-

se. Enligt CF bör statsmakternas viktigaste åtgärd vara att tillse att mark-

nadsekonomin fungerar effektivt under härför gällande spelregler.

Lantbrukarnas Riksförbund instämmer i utredningens uppfattning att en

ekonomisk politik som skapar fler nya arbetstillfällen är en viktig åtgärd

för att begränsa effekterna av konjunktur- och struktursvårigheter. LRF delar också utredningens syn att en avveckling av konkurrenssvaga verksamheter i många avseenden är en väsentlig förutsättning för utveckling av nya konkurrenskraftiga verksamheter. Enligt företrädare för lantbruket

har de särskilt goda förutsättningar att förstå innebörden av detta eftersom

arbetskraft har flyttat från lantbruket till industrin under i stort sett ett sekel.

Utvecklingsfonden i Västernorrlands län delar utredningens uppfattning att cn övergripande statlig industripolitik snarast måste utformas. Enligt utvecklingsfonden bör utvecklingsfondernas roll härvidlag ytterligare utvecklas.

TCO påpekar att behovet av krisåtgärder naturligtvis är beroende av

vilka ambitioner industripolitiken i övrigt har. TCO hänvisar till en av.

organisationen förordad offensiv industripolitik med följande innehåll: åtgärder för att allmänt främja den industriella utvecklingen, -åtgärder för att påverka strukturomvandlingen, -åtgärder för att förbättra de enskilda företagens utveckling, -fackligt deltagande/inflytande i ovannämnda punkter. Enligt TCO har industripolitiken hittills i huvudsak inskränkt sig till att

omfatta den första punkten. Det är framför allt de minimala insatserna för att påverka strukturomvandlingen som gjort att de icke-permanenta stöd-

åtgärderna blivit nödvändiga, anser TCO.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att särskilda insatser av den art

som gjorts under 70-talet och som behandlas i utredningen måste ingå i en aktiv politik för att främja sysselsättningen på kort och lång sikt. De hittills

vunna erfarenheterna bör ligga till grund för vidare hantering av dessa

insatser påpekar länsstyrelsen. Enligt statens industriverk visar Industristödsutredningen att industripolitiken måste få en ändrad inriktning under 80-talet. Industriverket hänvisar till sitt program för en aktiv strukturanpassningspolitik (SIND PM

1981: 14) där grunderna för en sådan förnyelse har skisserats.

Skr. 1982/83: 33 ' [EE

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar att vissa målsättningar mäste fastställas för att minska behovet av icke-permanent industristöd. Enligt länsstyrelsen måste industripolitiken utvecklas till att bli mer strategisk och långsiktig. Vidare måste salsningarna på ny- och smärlöretagandet utvecklas och utökas. Mest väsentligt är den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen, anser länsstyrelsen. Den allmänna ekonomiska politi-

ken måste underlätta industripolitiska strävanden. En expansiv industri

möjliggör utveckling av den privata tjänstesektorn och den offentliga sek- . torn, understryker länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i Norrbottens och utvecklingsfonderna i Gotlands län och Östergötlands län samt landstingsförbundet anför liknande

åsikter, vidare påpekar landstingsförbundet att ett väsentligt inslag i en . offensiv industripolitik, vid sidan av insatser på forskningsområdet, kan vara riktade stimulanser i investeringsledet. Nationella utvecklingsbolag

anses av landstingsförbundet som ett första steg i den riktningen.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av en längsiktigt fungerande närings- och regionalpolitik, Dessutom kunde de struktur-

förändringar som ofta är nödvändiga inom olika branscher genomföras utan den typ av förhandlingar som ofta sker idag och som gynnar kortsiktiga lösningar, påpekar länsstyrelsen.

SAF och Sveriges industriförbund understryker att en industripolitik för 80-talet måste främja utvecklingen av nya verksamhetsområden och stärka konkurrenskraften hos huvuddelen av den idag befintliga industrin. Detta kan inte ske genom selektiva subventioner till icke konkurrenskraftig produktion. I så fall, anser SAF. riskerar vi att lönekostnadsnivån överlag drivs upp på en artificiellt hög nivä och försämrar den expansiva industrins möjligheter.

Nämnden för fartygskreditgarantier vill inom sitt arbetsområde peka på ett förhållande som är av vikt för att begränsa kortsiktiga stöd. Eftersom varvs- och sjöfartsnäringarna är så nära anknutna till varandra att strukturproblem och företagskriser inom den ena näringen ofta har återverkningar på den andra, är det viktigt att statlig varyvs- och sjöfartspolitik samordnas samt att insatserna inom en av näringarna alltid bedöms mot bakgrund av

påverkan på den andra näringen. anför nämnden.

3.2. Regional balans

3.2.1¶Utredningens ståndpunkter och vissa allmänna uttalanden

För att undvika att företagsnedläggningar får oacceptabla konsekvenser från regional balanssynpunkt. måste, enligt utredningen, stöd till de nedläggningshotade enheterna kombineras med insatser utanför stödföretagets ram. Staten kan stödja en region genom att arbetsgivaravgiften blir differentierad, en regional differentiering av lönenivån eller genom att

finansiera generella lönekostnadssubventioner till företagen via kommu-

nalskatten.

2” ww

Skr. 1982/83: 33

Lantbrukarnas Riksförbund delar utredningens uppfattning om behovet av andra åtgärder samtidigt som stödet sätts in, för att undvika att stödet behöver permanentas. Riksförbundet ställer sig positivt till förslaget om sänkta arbetsgivareavgifter i vissa regioner.

Riksgäldskontoret finner förslagen värda att utreda vidare.

SAF och Sveriges industriförbund påpekar att det inte är tillräckligt med en anpassning av det genomsnittliga kostnadsläget. Enligt SAF och Indu-

striförbundet' måste det även komma till stånd en bättre anpassad löne-

struktur mellan olika branscher, yrkesgrupper. regioner, äldersgrupper osv. SAF och industriförbundet understryker vikten av att lönekostnaderna i ekonomin måste vara så anpassade att avveckling av föråldrade verksamheter balanserar utvecklingen av ny industriell kapacitet. att vi har balans i utrikeshandeln, full sysselsättning och en tillfredsställande regional fördelning av industrin. Enligt organisationerna kan statsmakterna underlätta detta bl.a. genom att eliminera förväntningarna att staten skall

rädda sysselsättningen i företag som slås ut på grund av för höga löneavtal.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig tveksam till förslaget. Lämpligen bör utfallet av exempelvis försöksverksamhet med regionalt differentierande arbetsgivareavgifter utvärderas innan ytterligare steg i den riktningen tas, anser länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län instämmer i uppfattningen om behovet av insatser utanför stödföretaget. Länsstyrelsen avvisar förslaget om regional differentiering av lönenivån som enligt länsstyrelsens mening står i motsatsförhållande till målsättningen att erbjuda människor en likvärdig stan-

dard oavsett bostadsort. Transportstöd och differentierade energiskatter

är, enligt länsstyrelsen, exempel på lämpliga insatser för att stärka befint-

liga företag.

TCO instämmer inte i utredningens uppfattning, vilken enligt TCO, står i direkt strid mot organisationens mål både när det gäller löne- och regionpo-

litik.

3.3 Bankernas roll

Utredningen konstaterar att bankerna under senare år förlorat sin betydelse som kreditgivare till näringslivet, att bankerna därmed fått ett minskat intresse för att påverka näringslivet i stimulerande riktning och att

bankernas kompetens inom området minskat. För att öka bankernas enga-

gemang i strukturomvandlingsfrågor anger utredningen ett antal ständpunkter, som presenteras i avsnitt 3.3.1.

Länssstyrelserna i Östergötlands län och Södermanlands län. SAF och

Sveriges industriförbund samt Sveriges Arbetsledareförbund delar utredningens uppfattning utan att närmare uttala sig i detta.

Svenska bankföreningen ställer sig kritisk mot utredningens uppfattning. Enligt bankföreningens mening har inte bankernas intresse av att påverka 3 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 33

Skr. 1982/83: 33 34

näringslivet eller bankernas kompetens inom området minskat. Det är

samhället som i mindre omfattning utnyttjar den kunskap och den närings-

livsöverblick som affärsbankerna besitter. Bankföreningen påpekar också att hittills realiserade kreditförluster är

ett dåligt mått på risktagande. i

Även Svenska Handelskammarförbundet och Skånes handelskammure

anför en liknande syn på bankernas roll i strukturomvandlingen.

3.3.1¶Utredningens ståndpunkter och remissutfall

Enligt utredningen kan ekonomiska incitament tänkas få bankerna

att i större utsträckning engagera sig i strukturomvandlingsfrågor. För-

tjänstmöjligheter skulle kunna knytas till avkastningen på bankernas lån till företagen eller alternativt till volymen av bankernas utlåning.

Svenska Handelskammarförbundet och Skånes handelskammare ställer

sig tveksamma till om de ekonomiska incitamenten kan fylla någon funk-

tion som är bättre och effektivare än de affärsmässiga grunder som normalt

skall avgöra bankernas agerande.

Statskontoret delar utredningens uppfattning i frågan. Statskontoret hänvisar till remissyttrandet (dnr 772/81—5) över rapporten "Översyn av det regionalpolitiska stödet till näringslivet”, där statskontoret framhöll att de intentioner som finns för att öka engagemanget i kreditverksamheten är

riktiga. Enligt utredningen skulle bankernas engagemang i strukturomvandlingen kunna öka, om bankernas förluster teoretiskt ökar. Detta skul-

le kunna ske om man genomförde finansiella rekonstruktioner i en större andel av krisfallen, anför utredningen. Denna bedömning delas av konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Kronobergs län, Svenska Handelskammarförbundet och Skånes handelskammare. Samtliga instanser understryker dock att denna syn förutsätter att de restriktioner som enligt banklagen gäller för bankernas medverkan undan-

röjes. Länsstyrelsen i Värmlands län och Lantbrukarnas Riksförbund delar utredningens syn utan att närmare uttala sig i frågan.

3.4¶Arbetsmarknadens parters roll

3.4.1 Utredningens ståndpunkter och remissutfall

Enligt utredningen bör möjligheten till ett eller flera råd för struk-

turomvandlingsfrågor utredas närmare. Utredningens uppfattning delas av riksgäldskontoret, AMS, länsstyvrelsen i Södermanlands län, Lantbrukarnas Riksförbund, TCO och CF.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att frågan bör överlåtas till arbets-

marknadens parter för avgörande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska Handelskammarförbundet,

Skr. 1982/83: 33 a 'A

SALF och Skånes handelskammare ställer sig tveksamma till utredningens ståndpunkter i frågan.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Kopparbergs län, SAF samt Sveriges industriförbund delar inte utredningens syn.

3.4.2 Remissinstansernas kommentar

SALF delar synen på behovet av en bättre samverkan mellan samhället och arbetsmarknadens parter på det näringspolitiska området men anser dock att kostnaderna i samband med strukturomvandlingen i första hand bör bäras av företagen.

SALF är även tveksam till om det är nödvändigt att skapa några nya

organ. Den huvudsakliga inriktningen av samarbetet måste gå ut på att utforma en långsiktig industripolitik och att skapa en kvalificerad diskus-

sionspart åt industridepartementet, påpekar SALF. Vidare föreslår SALF att en sådan mera aktiv roll kan ges till näringspolitiska rådet. Skånes Handelskammare ställer sig tveksam till förslaget. Enligt handelskammaren torde ett eller flera råd i strukturomvandlingsfrågor medfö-

ra än svårare förhandlingar med flera parter inblandade. Skånes Handels-

kammare förordar därför att arbetsmarknadsparternas särintressen tillgo-

doses inom ramen för den representation. som parterna normalt har i de enskilda obeståndsfallen. Svenska Handelskammarförbundet och länsstv-

relsen i Malmöhus län framför liknande åsikter. Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att industridepartementet under-

söker om någon av de befintliga organen med uppgifter inom strukturomvanlig kan ta över det förslagna strukturomvandlingsrådets uppgifter.

Sveriges redareförening påpekar att kommunikationsdepartementet

trots energiska ansträngningar inte, i fråga om stöd till sjöfarten, lyckades ena arbetsmarknadens parter. Redareföreningen understryker att brist på enighet mellan parter inte får förhindra eller fördröja statsmakternas beslut

i industripolitiska frågor.

Konjunkturinstitutet anser att en samordning av insatserna från olika samhällsorgan behövs, speciellt när det gäller temporära åtgärder, men att mera långsiktigt hållbara lösningar av strukturella problem kräver väsentligt mera än en sådan samordning. Det ställer stora krav på skicklighet och kunnande i såväl tekniska som ekonomiska frågor, anför konjunkturinstitutet.

Även statskontoret delar uppfattningen att det finns ett behov att samordna stödverksamheten. Enligt statskontorets mening bör möjligheterna av att rensa i stödfloran och begränsa antalet engagerade organ för att också därigenom förbättra möjligheterna till samordning och praktiskt handlande, fortsättningsvis uppmärksammas

Skr. 1982/83: 33 36

3.5 Kunskapsuppbyggnad 351 Utredningens ståndpunkter

Utredningen anser det viktigt att bygga upp och sprida en förbättrad kunskap om pågående ekonomiska och tekniska utvecklingstendenser

som kan få konsekvenser för industrins strukturutveckling. Samhället har via sina industripolitiska organ, i första hand industriverket, möjligheter

att ge företagen hjälp ull självhjälp”.

Utredningens uppfattning delas av konjunkturinstitutet, statskontoret, ÖEF, statens industriverk, Styrelsen för teknisk utveckling, Nämnden för färtygskreditgarantier, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statistikutredningen, utvecklingsfonden i Östergötlands län och CF.

Ingen av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan ställer sig negativ till utredningens ståndpunkter.

3.5.2 Remissinstansernas kommentarer

Sveriges Civilingenjörsförbund understryker vikten av att ansvaret i första hand måste ligga hos företagen.

Utvecklingsfonden i Östergötlands län påpekar ätt regeringens förslag

alt avveckla industriverkets branschprogram är svårt att förstå mot bak-

grund av de senaste årens utveckling. eftersom verksamheten syftar till att förebygga att akutfall uppkommer. Industriverket har också olika instrument som kan användas för förebyggande verksamhet via utvecklingsfonderna, anför utvecklingsfonden i Östergötlands län.

Konjunkturinstituter vill särskilt framhålla den information som kommer genom de tekniska attachérna och ifrågasätter om denna information verk-

ligen utnyttjas I den utsträckningen den vore värd.

Enligt statskontoret bör industriverkets roll och uppgifter i anslutning till förslaget om kunskapsuppbyggnad närmare övervägas i samband med en pågående översyn av industriverkets framtida verksamhet och organisation.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anför att förslaget om ” hjälp till självhjälp” överensstämmer med den ändrade form av långivning som

ÖEF förordat och som förs fram av regeringen i totalförsvarsproposi-

tionen.

Statens industriverk anför att i planeringen av sitt utredningsarbete har

verket lagt särskild vikt vid uppbyggnaden av kunskaper om internationella förhållanden och vid internationell bevakning, vidare hänvisar industriverket till sitt tidigare förslag (SIND PM 1978:5). Enligt industriverket har spridningen av verkets utredningsresultat prioriterats. Ewt konsekvent ge-

nomförande av denna inriktning har emellertid hämnats av brist på re-

surser. påpekar industriverket.

Styrelsen för teknisk utveckling anser att utredningen inte i tillräcklig omfattning understrukit den tekniska utvecklingens roll för en långsiktig

Skr. 1982/83: 33 37

industriell förnyelse. I sitt remissvar bifogar STU en kortfattad beskriv-

ning av STU:s syn på möjligheterna att aktivt verka för en teknisk förnyel-

se. STU betonar vikten av att de organ som har industripolitiska uppgifter

samverkar i starkt ökad utsträckning. STU avser att på skilda sätt ta initiativ till ökade kontakter för erfarenhetsutbyte och samverkan.

Nämnden för Fartygskreditgarantier understryker vikten av att även

inhämta kunskaper om stödanordningar i konkurrensländer för att kunna bedöma effekterna av dessa på den internationella konkurrenssituationen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det angeläget att en

kunskapsuppbyggnad om möjligt sker centralt, så att olika handlingsalter-

nativ i tid kan diskuteras och analyseras. Vid större samhällsinsatser måste

därvid en avvikning ske mellan en strikt företagsekonomisk bedömning

och andra bedömningar, exempelvis av regional- och arbetsmarknadspoli-

tisk natur, påpekar länsstyrelsen.

3.6 Etableringsbolag

3.6.1¶Utredningens ståndpunkter och remissutfall |

En lämplig form för statlig medverkan vid större nedläggningar framför

allt i regioner där det redan finns en relativt väl differentierad arbetsmark-

nad, synes, enligt utredningen vara att bilda etableringsbolag som

ägs delvis av samhället, delvis av privata intressenter med lokal anknyt-

ning.

Utredningens uppfattning delas av länsstyrelsen i Blekinge län, utvecklingsfonden i Västernorrlands län och SALF-. Positivt till förslaget ställer sig länsstyrelserna i Södermanlands län och i Östergötlands län, Svenska

Handelskammarförbundet och Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, TCO och CF anser att frågan bör utredas

vidare. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att förslaget är bra men oge-

nomförbart eftersom förutsättningar för en väl differentierad arbetsmarknad saknas. Även AMS anger liknande uttalanden.

Statens industriverk anser att åtgärderna inom ramen för det anpass-

ningsprogram som verket föreslagit medverkar till att behovet av etable-

ringsbolag minskar. |

Länsstyrelsen i Värmlands län är tveksam till behovet av nya organ.

Statskontoret. STU, länsstyrelsen i Kronobergs län, utvecklingsfonderna i Östergötlands län och Gotlands län, Sveriges industriförbund samt SAF delar inte utredningens uppfattning om behovet av att bilda etableringsbolag.

3.6.2 Remissinstansernas kommentarer

Svenska Handelskammarförbundet och Skånes handelskammare anser

Skr. 1982/83: 33 38

att etableringsbolagens verksamhet inte bör permanentas utan ställas under omprövning när omständigheterna medger det, vidare bör verksamheten bedrivas på affärsmässiga grunder. Remissinstanserna understryker vikten av att kompetensen frän näringslivet utnyttjas och att näringslivet har en majoritet i etableringsbolagets styrelse.

TCO anför att förslaget anknyter till ett TCO-förslag om att en särskild delegation för statliga investeringar bör tillskapas med kort- varsel i samband med driftsinkränkningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker förslaget, eftersom de insatser

som kan göras på det regionala planet med exempelvis lokaliseringsstöd eller av utvecklingsfonder och regionala investeringsbolag, enligt länsstyrelsen. inte är tillräckliga vid större företagsnedläggningar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att investmentbolag över huvudtaget kan fylla en viktig funktion när det gäller att skapa ny industriell verksamhet och främja utvecklingen av nya produkter. Enligt länsstyrelsen finns det positiva erfarenheter härav.

Utvecklingsfonden i Västernorrlands län stöder förslaget, men vill emellertid framhålla att möjligheten, till att resurser till mindre och medelstora företag i krislägen förmedlas via de regionala utvecklingsfonderna. borde prövas. Fonden delar således inte bedömningen att utvecklingsfonderna torde ha alltför begränsade sysselsättningseffekter på kort sikt.

Även statskontoret och STU anser att utvecklingsfonderna bör utnyttjas i samband med nedläggningar.

AMS understryker att det också är viktigt att de budskap som går från politiskt ansvariga är realistiska vad gäller möjligheterna att på krisorterna

skapa nya arbetstillfällen. :

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser i stället att utvecklingsbolag bör skapas i varje län i syfte att stödja nybildning av företag, differentiering av arbetsmarknaden samt utveckling av befintlig industri.

4¶Beredskap att hantera politiserade krisfall

4.1 Allmänt

Här redovisas vissa allmänna uttalanden kring frågor angående beredskapen att hantera politiserade krisfall samt ställningstaganden till vissa förslag där bara ett fåtal remissinstanser har framfört sina synpunkter.

Konjunkturinstitutet anser inte att utredningens åsikt att det behövs en

strategisk handlings- och genomförandeberedskap är tillräckligt verklig-

hetsanknuten. Enligt institutet visar erfarenheten att det inte varit möjligt

att i förväg bygga upp strategier och utarbeta planer för hantering av

uppkommande krissituationer. Varje krissituation har sina speciella drag

och måste behandlas med hjälp av expertis på särskilda områden. Kon-

Skr. 1982/83: 33 . 39

junkturinstitutet vill också erinra om att liknande förhoppningar knöts till

inrättandet av industriverket. 1973. Länsstyrelsen i Östergötlands län och Lantbrukarnas Riksförbund delar

i stort de synpunkter och förslag som redovisas för att förbättra statens beredskap för stödärenden. LRF vill även påpeka att det är mycket väsentligt att det finns en flexibilitet i handläggningen hos regeringen och ansvariga myndigheter. speciellt när det gäller frågor av förebyggande karaktär.

Utvecklingsfonden i Västernorrlands län och länsstyrelsen i Norrbot-

tens län delar utredningens uppfattning om behovet av en bättre beredskap

för krissituationer i de större företagen.

ERU framhåller att den för en god informations- och handlingsberedskap nödvändiga kunskapsutvecklingen, inklusive exempelvis bevakning av den internationella regionekonomiska forskningen, även fortsättningsvis ryms inom ERU:s verksamhet. |

Statskontoret och SALF delar utredningens uppfattning att departemen-

tet bör ansvara för den övergripande och långsiktiga utvecklingen samt att

handläggningen av löpande ärenden sker på myndighetsnivå.

Vidare understryker SALF att industriverket bör ges resurser och befogenheter att verkställa industripolitiken.

Liknande åsikter anför även statens industriverk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län inståmmer i utredningens uppfäatt-

ning om att en projektgrupp bör inrättas samt att det vid industrideparte-

mentet nyinrättade struktursekretariatets strategiska överväganden bör utnyttjas i det löpande arbetet. |

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker också förslaget om en projekt-

grupp som skall sköta utrednings- och förhandlingsarbetet vid större före-

tagskriser. Länsstyrelsen vill också understryka vikten av att projektgruppen vid behov kompletteras med externa konsulter och specialister.

TCO instämmer inte i utredningens förslag om en projektgrupp. Enligt TCO visar erfarenheten att denna typ av tillfälligt tillsatta projektgrupper helt tvingas agera på basis av den typ av information som företagen förser dem med. Istället förordar TCO en ny organisation bestående av ett antal branschstyrelser, en strukturkommission och förstärkta regionala utvecklingsfonder. För att svara för den nödvändiga bransch- och regionalövergripande samordningen samt den allmänna strukturpolitiken bör en strukturkommission inrättas. Industridepartementet bör enligt TCO koncentre-

ra sig på att utveckla den långsiktiga industripolitiken. LO hänvisar till sitt näringspolitiska program där även frågor kring

hanteringen av krisfall inom regeringskansliet och andra myndigheter behandlas.

LO vill understryka vikten av ett dessa frågor, liksom resonemanget om

övergripande principer för industripolitiken, förs vidare och efter ett ställ-

ningstagande från regeringssidan konkretiseras i praktisk politik.

Sveriges Civilingenjörsförbund framför att det är möjligt att struktursek-

Skr. 1982/83: 33 . 40

retariatet kan hjälpa till att lösa problemen, med då behövs verkligen

kraftfulla insatser i samverkan med sädana kunskaper på området som kan

finnas vid universitet och högskolor samt inom statliga verk och myndigheter.

Civilingenjörsförbundet betonar även vikten av en genomarbetad beredskap för företagskriser. Det viktigaste, enligt CF torde vara att dels ha möjligheter och kompetens att kartlägga krisens karaktär och dels ett åtgärdsregister med kriterier för insatser som gör att, så långt som möjligt. de vanliga marknadsmekanismerna tillåts fungera. Vidare framför CF att de helt delar utredningens syn på tre typer av åtgärder: Överbryggning, rekonstruktion och avveckling.

4.2 Rekonstruktionsbolag

Utredningen ställer sig avvisande till företagsobeståndskommitténs förslag att inrätta ett statligt rekonstruktionsbolag.

Utredningens uppfattning delas av statskontoret. länsstyrelsen i Ble-

kinge län och SALF.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till sitt tidigare remissyttrande i frågan, där länsstyrelsen föreslog att dessa frågor bör kartläggas ytterliga-

re.

Lundstingsförbundet, länsstyrelsen i Östergötlands län. LRF och LO delar inte utredningens uppfattning. utan anser att rekonstruktionsbolaget bör komma till ständ.

5¶Principer för handläggning av stödfall

5.1 Allmänt

Här redovisas vissa allmänna uttalanden kring avsnittet.

Riksgåäldskontoret påpekar att utredningen väl lättvindigt har behandlat frågan om utländska kreditgivares reaktioner vid konkurser i svenska företag.

Enligt riksgäldskontoret är utredningens uppfattning i frågan utan något egentligt faktaunderlag. Riksgäldskomoret finner frägan mycket svår att bedöma, speciellt då det gäller statliga företag. Å ena sidan kan en svensk industripolitik med stark inriktning på strukturomvandling och åäärmed ett åtföljande ökat antal konkurser inge ökat förtroende utomlands, men å andra sidan får inte uteslutas att vär kreditvärdighet utomlands även kan påverka negativt, anför riksgäldskontoret. Enligt riksgäldskontoret bör denna aspekt alltjämt beaktas då man överväger att sätta ett företag i konkurs.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller att ÖEF:s insatser är inriktade på att köpa försörjningberedskap och att ÖEF därför strävar efter

Skr: 1982/83: 33 41

att i första hand träffa avtal med företag som visar långsiktig överlevnadsförfriåga. Syftet med ÖEF:s verksamhet är inte att rädda nedläggningsho-

tade företäg utom i de fall då en sådan lösning är billigare än alternativen. Föreningen Auktoriserade Revisorer anför att kortsiktiga rådrumsin-

satser; som i praktiken binder sämhället vid ytterligare mycket betydande

méii ej överblickbara insatser. bör undvikas. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att regeringen. efter rekonstruktionéii ock inträdet söm ägare i Data-Saab AB och Luxor Industri AB, inte tillräckligt aktivt och beslutsåmt följt upp vad som skett i företagen. Av särskild retleväns för Luxorfallet är, enligt länsstyrelsen, bristen på

tillräckligt stora insatser för att skapa annan sysselsättning i Motala. På ett

tidigt stadiufii begärde lärisstyrelsen 100 milj. kr. för sådana insatser, en

begärari som avvisades av regeringen. framför länsstyrelsen.

SALF framför att det kan finnas skäl för staten att överta ägandet i

stödföretag. SALF ifrågasätter dock det lämpliga i att föra samman krisföretag till stora koöcérner. De tänkta samordningsfördelarna för 1. ex. Svenska Varv eller Svenskt Stål har visat sig svåra att uppnå i praktiken, påpekar SALF.

5.2 Finansiell rekonstruktion

5.2.1¶Utredningens ståndpunkter och remissutfall

Utredningen anser att föreställningarna om konkursen och ackordets negativa konsekvenser för sysselsättningen är överdrivna. Utredningen föreslår att en eventuell finansiell rekonstruktion av ett krisföretag bör genomföras redan I samband med att staten engagerar sig och ger stöd.

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga delar utred-

ningens uppfattning.

Riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs, Södermanlands, Västmanlands, Östergötlands och Värmlands län, SALF, FAR, ERF, TCO, AMS, Svenska bankföreningen, Skånes handelskammare och Svenska Handelskammarförbundet delar denna uppfattning utan att närmare uttala sig i frågan.

Även utvecklingsfonderna i Östergötlands och Gotlands län instämmer

med utredningen och anser att det inte finns skäl att till vilket pris som helst rädda svaga företag undan konkurs.

SALF och Sveriges industriförbund delar utredningens uppfattning om konkurs och anser däremot att statliga stödinsatser i samband med rekonstruktioner normalt inte bör förekomma.

5.2.2 Remissinstansernas kommentarer

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att metoden vid varje rekonstruktion bedömes med hänsyn till de speciella förutsättningar som

råder.

Skr. 1982/83: 33 42

Länsstyrelsen i Värmlands län framför att det vore olyckligt om kostnaderna för finansiella rekonstruktioner och fortsatt drift av krisföretagen överflyttas till staten. med hänsyn till att de statliga resurserna för industripolitiken är begränsade.

Enligt länsstyrelsen bör en utvärdering av erfarenheterna från Vänerskogskonkursen ske.

Länsstyrelsen i Kronobergs län stöder förslaget eftersom detta, enligt länsstyrelsen, bör öka kreditgivarnas ansvar för finansiella och resultatförbättrande åtgärder.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län bör statens ekonomiska engagemang endast avse framåtsyftande åtgärder för att skapa lönsamhet etler uppehålla sysselsättningen under begränsad tid. För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att låta en finansiell rekonstruktion föregå statens inträde i företaget, anser länsstyrelsen. .

Lantbrukarnas Riksförbund anser att utredningens uppfattning att det på sikt finns möjligheter till bevarad sysselsättningsnivå, även efter en finansiell rekonstruktion, självfallet gäller i teorin.

Enligt LRF bör man införa någon typ av system där antingen bankerna tar en större del av förlusterna än vad som varit fallet hittills innebärande att oprioriterade fordringsägare får rätt till en viss utdelning eller där en del av det eventuella stödet kanaliseras till de oprioriterade fordringsägarna. LRF instämmer i utredningens förslag under förutsättning att man finner ett system enligt ovan.

TCO påpekar att kapitalägarna har klarat sig väl i samband med företagskriser. Ett skäl härför är enligt TCO att staten inte intagit en tillräckligt bestämd förhandlingsposition gentemot företagen. |

Utvecklingsfonden i Östergötlands län anser att staten i fortsättningen inte bör ge vika för påtryckningar och med skattemedel täcka förluster som andra och då främst bankerna borde bära.

Liknande uttalanden framför även utvecklingsfonden i Gotlands län.

Skånes handelskammare har den uppfattningen att om förslaget genomfördes så skulle antalet stödfall kunna minskas väsentligt och de delar av berörda företag som kan drivas vidare på affärsmässiga grunder kunna identifieras på ett kompetent sätt. Dessutom ökar kreditgivarnas ansvar för och möjligheten till finansiella och resultatförbättrande rekonstruktioner, påpekar handelskammaren.

5.3 Mål och villkor 5.3.1 Utredningens ståndpunkter och remissutfall

Utredningen anser att framtida stöd i större utsträckning bör kopplas till klart angivna krav på motprestationer och att beslut om statliga insatser måste grunda sig på ett fullvärdigt kommersiellt beslutsundertag.

Länsstyrelserna i Blekinge län, Malmöhus län och Värmlands län delar helt utredningens uppfattning.

Skr. 1982/83: 33 43

FAR, länsstyrelserna i Östergötlands län och Kronobergs län, landstingsförbundet och SALF instämmer delvis med utredningen.

5.3.2 Remissinstansernas kommentarer

Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att det inte kan anses rimligt att

stödmedlen används för att lösa skulder och täcka förluster som kreditorerna borde bära. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det måste ställas höga krav på stödmottagare och på beredande tjänstemän att precisera vilka åtgärder som måste vidtagas för att uppnå lönsamhet och underlag för de politiska besluten. Bl. a. är det, enligt länsstyrelsen, viktigt att de reella problemen

analyseras och strategiska planer utarbetas för hur problemen skall lösas.

Nämnden för fartygskreditgarantier understryker att klara genomarbetade målformuleringar innebär att myndigheter och stödföretag under stödperioden får vissa bestämda riktlinjer att följa.

SALF anger liknande uttalanden.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är det en betydelsefull faktor att

företagsledningen och anställda härvid motiveras bättre för att snabbt

anpassa krisföretagen till effektiv och på sikt lönsam produktion.

Skr. 1982/83: 33 45

Bilaga 3 YE) INDUSTRI-

ey DEPARTEMENTET

INDUSTRISTÖDETS NETTOKOSTNADER

En rapport upprättad inom industridepartementet

Ds I 1982: 5

Skr. 1982/83: 33 46

Förord

Industripolitikens kostnader har varit föremål för intensivt utredningsar-

bete och debatt under de senaste åren. Ett betydande metodutvecklingsarbete kvarstår dock innan vi på säkra grunder kan uttala oss om alla effekter

av den förda politiken. Ett viktigt led i kunskapsuppbyggnaden om industripolitikens effekter består i att systematiskt sammanställa och beräkna

de statsfinansiella kostnaderna av industristödet. I föreliggande rapport

har detta gjorts varvid hänsyn även tagits till de intäkter staten erhållit på t.ex. olika lån. Vi har kallat dessa beräkningar för nettokostnadsredovisning av industristödet.

Rapporten har upprättats inom industridepartementet. Det under hösten

1981 inrättade struktursekretariatet och enheten för industri- och mineral-

politik ansvarar för gjorda sammanställningar och för publiceringen av rapporten. I arbetet med rapporten har, förutom undertecknade, dep. sekr. Lars Lundberg och dep.sekr. Bengt Norström deltagit. De omfattande

beräkningarna och statistikinsamlingen har utförts av fil. kand. Ann Berg-

ström, Uppsala. |

Stockholm i maj 1982

Carl Fredriksson Gunnar Ribrant

Skr. 1982/83: 33 . 47

Innehållsförteckning

I Inledning sssooeseserserrererereeserererrer rss rr ses ser ers es es 48

2 Undersökningens uppläggning osssosersrsssssersererero inses 49

2.2 Urval av stödformer sossosseorsersererserser rss rs reser sees sa 49

2.3 Kostnads- och intäktsklassificeringar ssosssssososss so ss ses 51

2.4¶Beräkningsförfarande = sososssssssrssessersssr esse rs r ses ena 51

3 Resultåat o.osssosossrsessererser rer rerer rer ere rr rss ere rskr ens 53

3.1¶ÖVErSiKkt oossssserererererrerrrrere rss reser rss ere ss ae ea 53

3.2 De olika stödgrupperna .ssosserrerrsesser reser reses rsra 57

3.2.1 InvesteringsstÖd M.M. cosssreerrseerererssss rise ess resa 58

3.3¶Garantier OCh lån sossoooseseeereerererer rss ere rss rss ns es 58 EI 057757 60

4.1 Jämförelser med andra utredningar sossssslosssssesses ess. 60

4.2 Behov av ytterligare studier «ssosssessrrrss reser rr sr sr es rs 61

Bilaga I Begrepp och beräkningsförfarande = sosssssossssserer sera 63

Bilaga 3 Utvecklingsfondernas långivning —..ssssssrssssssssrsrr a 73

Bilaga 4 Utestående garantier och lån = sososossesssssss ess re siesta 79

Skr, 1982/83: 33 48

1 Inledning

Flera utredningar om det statliga industristödet har presenterats under senare år. Bjand de mer omfattande analyserna kan nämnas industristödsutredningens betänkande (SOU 1981: 72) ”Att avveckla en kortsiktig stödpolitik” och riksdagens revisorers rapport (1981/82:3) "Det statliga stödet till industrin”. Vidare genomför statskontoret f. n. på uppdrag av industridepartementet en brett upplagd undersökning av det statliga stödet till kommuner och näringsliv (den s.k. ”STÖD-utredningen”'). Analyserna i föreliggande rapport bygger till stora delar på data från STÖD-utredningen.

Föreliggande rapport syftar till att på ett kortfattat och överskådligt sätt redovisa de statsfinapsiella nettokostnaderna av det industripolitiska stödet under de senaste sex åren (dvs. perioden 1975/76— 1980/81). Därmed sträcker sig denna redovisning något längre fram i tiden än vad andra undersökningar har gjort.

Rapporten skiljer sig från andra, bruttoberäknade analyser på området. Skillnaden mellan brutto- och netto-begreppen är viktig att notera. Bruttoberäkningar ger ett mått på volymen av de aktiviteter staten engagerar sig i. Nettokostnaderna ger ett mätt på de resurser som har satts in. Har man exempelvis givit ett lån på fördelaktiga räntevillkor är det skillnaden mellan statens upplåningsränta och räntan på det fördelaktiga lånet som utgör den statsfinansiella nettokostnaden — det är denna skillnad som måste skjutas till rned skattemedel.

Periodiseringen av kostnaden är därvid eit problem. Som beskrivs senare i rapporten har vid beräkningarna den s.k. kontantprincipen tillämpats. Detta innebär att endast under perioden faktiskt inträffade in- och utbetalningar har beaktats. En mera fullständig bild skulle ha givits om hänsyn tagits även till förväntade kostnader som staten bundit upp sig för genom

redan fattade beslut och kostnader som kan förväntas uppstå. Några

sådana prognoser görs dock inte utöver att de vid periodens slut ute-

stående statliga fordringarna på näringslivet redovisas.

Rapporten bör sättas in i ett större sammanhang. Här behandlas enbart

de direkta statsfinansiella kostnaderna. Rapporten skall ses som ct steg i riktning mot mer omfattande utvärderingar där också de indirekta statsfinansiella kostnaderna/intäkterna och effekterna på den totala produk-

tionen tas med, De direkta kostnader som här tagits med är framför allt

bidrag, kostnader för lån, garantier o.d. som direkt utgår till de berörda företagen. Indirekta kostnader/intäkter som således inte tagits med är

exempelvis att staten får ökade/minskade kostnader för arbetsmarknadspolitiska insatser, Inte heller har effekterna av ökad/minskad total produktion beräknats, Det är först genom sådana bredare upplagda analyser som slutsatser om industristödets samhällsekonomiska effekter kan dras.

Skr. 1982/83: 33 49

2¶Undersökningens uppläggning

2.1 Allmänt om avgränsningar

Som framhölls ovan skall denna rapport inte tolkas som en samhälls-

ekonomisk analys. Stöden till industrin inrättas med det formella syftet att

de skall ge en positiv samhällsnytta och det är med denna utgångspunkt som de bör utvärderas. Man skulle då på intäktssidan behöva studera vad åtgärderna ger i form av ökad sysselsättning, fler innovationer eller i svårkvantifierbara faktorer såsom en bättre branschstruktur, förbättrad regional balans etc. Dessa effekter skulle vägas mot uppoffringar i form av statens kostnader och eventuella negativa konsekvenser i form av fördröjd överflyttning av arbetskraft och andra produktionsresurser till expansiva

delar av näringslivet. En heltäckande sådan analys är utomordentligt krä-

vande att göra. |

Även distinktionen mellan direkta och indirekta effekter är viktig. De

direkta statsfinansiella intäkterna av ett utbetalt stöd består exempelvis av räntor eller avgifter. Det är endast dessa direkta intäkter som ingär i

beräkningarna. Som exempel på indirekta statsfinansiella intäkter kan

nämnas att staten får ökade skatteintäkter tack vare t.ex. ett FoU-stöd

eller slipper betala arbetslöshetsersättning på grund av regionalstöd eller vissa typer av icke-permanent stöd. Indirekta kostnader och intäkter har ej beaktats i denna studie. . :

Vidare bör en kommentar göras till administrationen av det industripoli-

tiska stödet. Ett betydande antal myndigheter och organ, såsom utvecklingsfonderna, kommerskollegium, enheter i regeringskansliet. länsstyrelser, m. fl. handlägger stödärenden. Kostnaderna för detta. dvs. administrationskostnaderna är inte medtagna i beräkningarna.

2.2 Urval av stödformer

Undersökningen omfattar sådana stöd som har till främsta syfte att främja svensk industris utveckling och strukturomvandling. Enbart sådana stöd som utgör en direkt stimulans för mottagarföretaget och därmed kan

förutsättas stärka dess konkurrenskraft har tagits med. |

Avgränsningen innebär att-stöd som inte är inriktade på att stärka företagens ckonomiska ställning, eller över huvudtaget stöd där det företagsekonomiska incitamentet för att ta emot stödet är begränsat, inte har tagits med i denna redovisning. Hit hör stöd för förbättring av yttre miljö. arbetsmiljö samt vissa arbetsmarknadspolitiska stöd: Inte heller har stöd

som utgår av biståndspolitiska skäl innefattats i undersökningen. Stöd av

detta slag ökar inte — eller syftar i varje fall inte till att öka — företagens

konkurrenskraft. Annat statligt stöd, som på olika sätt tangerar det indu-

stripolitiska stödet, men som inte medtagits, är stöd till försörjningsbered- 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 33

Skr. 1982/83: 33 50

skap, glesbygdsstöd, stöd till jord- och skogsbruk samt fiske, energibesparingar och kollektivtrafik.

Redovisningen följer en ändamålsklassificering på sju olika huvudgrupper, nämligen icke-permanent stöd (speciella stöd till enskilda företag), branschstöd, stöd till forskning och utveckling (FoU-stöd), regionalpolitiskt stöd, exportfrämjande stöd samt stöd till små och medelstora företag (småföretagsstöd). I ett särskilt avsnitt tas även statens kostnader genom bl.a. skatteavdrag i samband med vissa investeringsstöd upp.

I flertalet fall har klassificeringen varit enkel att göra. Följande speciella

påpekanden bör dock göras.

Som icke-permanent stöd räknas insatser av tillfälligt stag för ett enskilt företag eller en liten grupp företag. Rapporten ansluter sig därvid till de avgränsningar och definitioner av det icke-permanenta industristödet som presenterats i industristödsutredningen.

Branschstöd är stöd som kommer -— eller i princip kan komma — alla företag i en bransch tillgodo inom ramen för ett av riksdag och regering fastställt program. |

De regionalpolitiska stöd som medtagits är enbart sådana som kan bedömas ha direkt industripolitisk betydelse. Flera av de i statskontorets s.k. STÖD-undersökning redovisade stöden (såsom kommunalt skatteutjämningsbidrag) har utelämnats. .

Även vissa investeringsstöd i form av framför allt skatteavdrag med tydlig indutripolitisk prägel har medtagits. Den beloppsmässigt viktigaste posten utgörs här av investeringsfonderna. Skatteavdrägen beaktas vanligtvis inte i debatten om industristödet. men ur statsfinansiell synvinkel är det jämförbart om staten betalar ut ett stöd i form av bidrag eller om staten inte uppbär fulla skatteintäkter på grund av ett avdrag. De allmänt investeringsstimulerande skatteavdragen har samlats under posten investeringsstöd m. m.

Ibland har svårigheter förelegat att klassificera en stödform på viss huvudgrupp. I dessa fall har den rubrik valts som har bedömts bäst överensstämma med stödformens huvudsyfte.' Vilka stöd som har medtagits och hur de har klassificerats framgår av bilaga 2. :

En anmärkning om stödens grad av generalitet förtjänar också att göras. Somliga stödformer har tämligen generella kvalifikationskriterier, såsom lokaliseringsstöd. För detta gäller som bekant huvudregeln att företaget skall vara beläget i ett visst stödområde och beräknas kunna bli lönsamt för att ha möjlighet att få stöd. Ett annat exempel är exportkrediter, som i princip är tillgängliga för alla företag vid export av vissa varor och till vissa länder. Åter andra stöd är speciellt utformade för ett enskilt företag eller en mindre grupp företag. Hit hör de icke-permanenta stöden, vilka i flera fall uppgått till mycket stora belopp. I praktiken uppstår på grund härav inga större avgränsningsproblem, utan man kan bara konstatera att här finns en betydande variation på skalan generell-selektiv.

Skr. 1982/83: 33 51

2.3 Kostnads- och intäktsklassificeringar

De under resp. stödform beviljade stöden har indelats i fem stödtyper: bidrag, lån, garantier och kapitaltillskott samt skatteavdrag.

Som bidrag räknas sådana stöd som inte kan betraktas som lån, garanti-

er eller kapitaltillskott. Att märka är att som bidrag har även avskrivningslån, villkorslån, rekonstruktionslån och värdegarantier klassificerats. For-

mellt är de tre förstnämnda typerna lån, men mest rättvisande torde ändå

vara att betrakta dem som bidrag. Avskrivningslån ges med förutsättningen att de skrivs av med ett fast eller varierande belopp varje år. Villkorslån ges vanligtvis i syfte att minska mottagarens risk, t. ex. för ett utvecklingsprojekt. S.k. rekontruktionslån har givits till varvsindustrin. Viss återbe-

talning kommer att ske från dessa lån. Det är emellertid svårt att säga hur

stort återflödet blir. I detta sammanhang har därför den försiktiga vägen att

klassificera dem som bidrag valts, vilket innebär att ev. framtida återbetal-

ningar skall tas upp som intäkter under bidragsposten.

Klassificeringen av kapitaltillskott erbjuder i flera fall betydande pro-

blem. När staten köper aktier i ett företag (dvs. ägartillskott) är detta enligt gängse betraktelsesätt en tillgång som kan avyttras och som ger avkastning i form av utdelning. Flera företag som staten gått in i är emellertid så förlusttyngda att någon utdelning e!ler försäljning till minst anskaffningspris inte är att påräkna. Enligt ett försiktigt synsätt vore det därför motiverat att behandla kapitaltillskotten på samma sätt som bidrag, dvs. att

redovisa hela beloppet som en kostnad. Samtidigt får man då ett nytt

problem, nämligen kostnadernas fördelning över tiden. Här har valts att betrakta kapitaltillskotten som en tillgång och att som den statsfinansiella kostnaden ta ett rimligt avkastningskrav, vilket räknats fram på sätt som

framgår nedan (avsnitt 2.4). En nedskrivning av aktiekapitalet redovisas

som kostnad. Därutöver har vissa kapitaltillskott inom det icke-permanenta stödet räknats som en omedelbar kostnad och därmed jämställts som bidrag.

2.4 Beräkningsförfarande

Industristöd utgår, som redovisats, i flera olika former. För genomföran-

det av beräkningarna har det inte enbart varit av vikt att särskilja de olika

stöd-formerna och -typerna, utan också att hålla isär olika ”steg” 1 beslutsprocessen. Dessa ”beslutssteg” har ofta blandats ihop i debatten. Ett industristöd beviljas ofta efter följande beslutssekvens (eller delar därav):

Skr. 1982/83: 33 52

riksdagen anger ramar för stödet

l

regeringen anger bemyndigande tör beslutande organ att utnyttja ramen

I

beslutande organ ger

utfästelse om stöd

beslutande organ för-

binder sig att ge stöd

I

beslutande organ betalar

ut stöd/skriver under formell garanti etc.

I

stödmottagande företag återbetalar stöd (betalar räntor, premier etc.)

Denna beslutssekvens har valts för att illustrera att det på flera punkter i

kedjan finns ”klareringspunkter” som kan innebära att de ursprungliga

intentionerna i riksdagsbeslutet aldrig genomförs fullt ut. Företaget ifråga kanske väljer att inte utnyttja statens erbjudande etc. Gapet mellan av riksdag och regering anvisade belopp och faktiskt utnyttjade (utbetalade) belopp kan i många fall vara stort. I föreliggande undersökning har beräkningarna baserats på de faktiskt verkställda ut- och inbetalningarna under resp. budgetår. Detta innebär att utredningen baseras på cn kontantprincip för stödredovisningen. Kontant-

principen innebär att man antar att kostnaden uppstår i samma ögonblick

som t. ex. ett bidrag betalas ut eller ett lån avskrivs. Denna kostnadsredo-

visning har kompletterats med siffror för statens utestående (beslutade) åtaganden i form av lån och garantier vid slutet av perioden, dvs. per den

sista juni 1981.

Den kontantberäknade nettokostnaden har framräknats på följande sätt

för resp. stödtyp:

För bidrag är nettokostnaden lika med det utbetalade beloppet. För lån har nettokostnaden beräknats så att räntan på den vid resp. års

slut utestående lånestocken kalkylerats. Därvid har som räntesats använts den genomsnittliga kostnaden för statens upplåning. Uppgift om denna

räntesats har inhämtats från riksgäldskontoret, enligt vilket den genom-

Skr. 1982/83: 33 53

snittliga statliga lånekostnaden under perioden 1975—1981 varierade mellan 8,8 72 och 13.326. Till detta lägges nedskrivningar av län. Denna summa har därefter korrigerats med till staten inbetalade räntor.

För garantier är nettokostnaden lika med infriade garantier minskade med erhållna garantiavgifter. De senare är delvis avsedda att täcka admi-

nistrationskostnader. Egentligen borde därför även administrationskost-. nader inkluderas i beräkningarna, men så har ej skett på grund av de

praktiska svårigheterna att skilja ut dessa från övriga kostnader.

När det gäller kapitaltillskotten får man fram nettokostnaden som skillnaden mellan statens upplåningskostnad och den eventuella aktieutdelningen. Statens upplåningskostnad används här, såsom nämnts. som schablon för ett rimligt avkastningskrav. I prinicp borde även de vinstmedel som inte delas ut utan fonderas tas med. Så har dock inte skett. Denna förenkling har dock liten betydelse. Till avkastningsberäkningen har ev. nedskrivning av aktiekapitalet adderats som en kostnad.

Beträffande skatteavdragen har som kostnad upptagits det belopp som undandragits beskattning genom avdragsmöjligheten. För investeringsfonderna motsvaras detta av det belopp som företagen satt in på det spärrade

kontot i Riksbanken. Detta utgör ett mätt på den skatt som normalt skulle

ha betalats in. Förfarandet är något schablonmässigt, eftersom företagens verkliga skattesats kan variera. :

Närmare upplysningar om begrepp och beräkningsförfarande finns i

bilaga 1. Där återges också den tablå, som använts vid kalkyleringen av

nettokostnaden.

3 Resultat

3.1¶Översikt

Resultaten har sammanfattats i tabell I. De totala statsfinansiella nettokostnaderna för det industripolitiska stödet uppgick till 31380 milj. kr.

(löpande priser) under sexårsperioden 1975/76—1980/8t. Räknat i 1980 års

priser blir beloppet 38 miljarder kr. -

Det industripolitiska stödet har. som framgår av tabellen. vuxit från en

nettokostnad på 910 milj. kr. 1975/76 till 7690 milj. kr. 1980/81. Den trendmässiga utvecklingen är emellertid inte alldeles tydlig. Under den

studerade periodens första år är expansionen kraftig, men 1980/81 skedde

en nedgång. Relaterat till statsbudgeten, finner man att industristödet i början ökar snabbare än denna men att det sedan svarar för en någorlunda konstant andel. Andelen av budgetens underskott har varit tydligt minskande och var 1980/81 ca 1376. Jämförda med BNP finner man också en

ökning inledningsvis för industrisubventionerna. Sedan 1977/78 har emel-

lertid detta relationstal varit rätt oförändrat och varierat mellan 1.456 och

1,8.

Skr. 1982/83: 33 54

Sammantaget kan konstateras, att industristödets nettokostnader mellan åren 1975/76 och 1977/78 stiger kraftigt både i absoluta tal och i förhållande till relevanta jämförelsetal, medan utvecklingen därefter är mera odramatisk.

Tabell I Industripolitiskt stöd 1975/76—1980/81, nettokostnader

Det industripolitiska stödets sammansättning framgår av figur 1. Som synes har den övervägande delen (7176) av resurserna bestått av icke-

permanent stöd och det är då särskilt varvsstödet som tyngt statsfinan-

serna. Att märka är emellertid att varvsstödet i absoluta tal enligt det här

använda beräkningssättet kostat väsentligt mindre än vad som tidigare angivits. Stödet till denna bransch har kostat statskassan knappt I 1 miljarder kr. (i löpande priser). I det icke-permanenta stödet ingår vidare flera andra av de senaste årens krisföretag: LKAB, NJA, Luxor, NCB, SSAB, Uddeholm m. fl.

Det regionalpolitiska stödet är den näst största stödgruppen med en

andel på 12226 och en nettokostnad av 3720 milj. kr. Stödet för forskning

och utveckling kostade 2 420 milj. kr. under perioden, vilket motsvarar 8 Zz av totalkostnaden. Subventionerna till branschprogram, export och småföretag var — relaterade till övriga statsfinansiella kostnader för industripolitiken — obetydliga.

I figur 2 ges en ytterligare belysning av hur nettokostnaderna har utvecklats årsvis under perioden. Som synes är det framför allt variationer i det

icke-permanenta stödet som svarar för ökningen av nettokostnaderna. 1980/81 skedde dock en nedgång vilken kan härledas till minskat varvs-

stöd. Att notera är också att exportstödet 1975/76 gav statskassan ett

tillskott på 39 milj. kr. Därefter har dock även dessa nettokostnader ökat

starkt.

Skr. 1982/83: 33 55

Figur 1. Industripolitiskt stöd 1975/76—1980/8t fördelat efter ändamål.

(Stöd till varvs- ; Icke-permanent industrin 10694 mkr: stöd 22 242 mkr

34 20) : 71292

Regionalpolitiskt stöd 3751 mkr

DF :O 2x SE € Oo ud em Gör

icke-permanent stöd E Regionalpolitiskt stöd

ll Branschstöd : El] Exportstöd

= Stöd till forskning och utveckling CD Stöd till småföretag

Skr. 1982/83: 33 56

Figur 2. Industripolitiskt stöd 1975/76— 1980/81 fördelat på ändamål och år.

Nettokostnader i milj. kr. löpande priser.

milj. kr

9000 4

l 7000

6000 L

5358 mkr

5000 +

3272 mkr 3 000 4

2000 4 TE

1000 - 913 mkr 1 oe . |

| 75:7 76:77 77:78 78:79 79:80 80:81

Icke-permanent stöd 5 Stöd till forskning och utveckling EN Exportstöd

Branschstöd E Regionalpolitiskt stöd CD Stöd till småföretag

Skr. 1982/83: 33 57

3.2 De olika stödgrupperna

Nedan följer närmare kommentarer till nettokostnaderna för de olika

stödgrupperna. Tabellunderlag finns i bilaga 2.

Det icke-permanenta stödet (bilaga 2, s. 1) kostade sammanlagt under perioden 22 240 milj. kr. (löpande priser). Det kah här ha ett intresse att se vilka enskilda företag som var de största mottagarna:

1) Varvsindustrin 10690 milj. kr.

2) SSAB 2490 milj. kr. 3) NJA 2370 milj. kr. 4) LKAB 2060 milj. kr:

5) Statsföretag (generellt) 980 milj. kr:

De största summorna har. som också framgått äv många andra samman-

ställningar, gått till statliga företag eller till privata företag som genom

stödet övergått i statlig ägo. Till uppställningen i bilaga 2 bör fogas kom-

mentaren att vissa satsningar finns inbakade i större poster som ”skogsin-

dustriföretag” och ”tekoföretag”. Inom dessa ”branscher” har stödet

varit koncentrerat till ett fåtal företag (ASSI, NCB m. fl. resp. Eiser). Som

tidigare påpekats kan de nämnda företagen — och andra — ha mottagit flera

andra typer av stöd, såsom FoU-stöd och exportsubventioner.

Branschstödet, dvs. mer permanenta program för vissa branscher, har

framförallt gått till tekoindustrin. Räknar man samman de poster som

riktats mot denna bransch blir beloppet I 160 milj. kr. eller knappt 907 av

Stödet till forskning och utveckling (bilaga 2, s. 3) kostade, på kort sikt

och enligt denna nettokostnadsmetod, statskassan 2360 milj. kr. Räknat i fasta priser har FoOU-stödet varit i stort sett konstant under perioden 1975/

76—1980/81. De största posterna är stödet via STU (1100 milj. kr.) och

skattcavdragen för FoU (800 milj. kr.)

Det regionalpolitiska stödet (bilaga 2. s. 4) uppgick till 3.8 miljarder kr. för hela perioden. Den största delen av detta belopp hänför sig till lokaliseringsstödet (2 560 milj. kr.), som också expanderat från 260 milj. kr. 1975/ 76 till 740 milj. kr. 1980/81. Andra stora poster är här transportstödet,

Norrlandsfondens verksamhet för industriell utveckling och utbyggnad

samt sysselsättningsstödet.

Det exportfrämjande stödet (bilaga 2, s. 5) utgår främst genom Svensk

Exportkredit (SEK) och Exportkreditnämnden (EKN). Denna typ av stöd har byggts ut kraftigt och växt från ett avgiftsuttag från företagen på 39

milj. kr. 1975/76 till en statlig kostnad på 530 milj. kr. 1980/81. Större delen av sistnämnda belopp utgjordes av tillskott till SEK. Nämnas kan att

EKN:s stock av utestående garantier vid periodens slut var drygt 20

miljarder. Den sammanlagda kostnaden för exportstödet uppgick till 990

milj. kr.

Skr. 1982/83: 33 58

Liksom den föregående gruppen av stöd svarar småföretagspolitiken för

en mycket liten andel av de industripolitiska kostnaderna. Sammanlagt har

till de små och medelstora företagen gått 700 milj. kr. under perioden (bilaga 2, s. 6). Nära hälften av denna summa består av kostnaderna för

industrigarantilån. Utvecklingsfondernas rörelse- och produktutvecklings-

lån har kostat 180 resp. 120 milj. kr. att märka är att kostnaderna för

rörelselånen sjunkit markant de tre senaste åren. Närmare uppgifter om utvecklingsfondernas verksamhet har samlats i bilaga 3.

3.2.1¶Investeringsstöd m.m.

I beräkningarna har också, såsom tidigare framgått, medtagits vissa

investeringsfrämjande stöd (bilaga 2, s. 7). Dessa stöd inkluderas vanligen inte 1 industristödet, varför de för jämförbarhetens skull utelämnats i

summeringen av den totala kostnaden. Om investeringsstöd m. m. läggs till

övriga nettokostnader blir totalbeloppet 47,9 miljarder kr.

Den största posten är här investeringsfonderna som är utformade på så

vis att stöd ges som skatteavdrag. Investeringsfonderna är i stor utsträck-

ning ett stabiliseringspolitiskt instrument. De har dock allt oftare kommit

att användas för mer långsiktiga industripolitiska syften. Det rör sig här om

mycket stora kostnader. Nettokostnaden för investeringsfonderna, dvs.

den medgivna skattereduktionen. uppgick för hela sexårsperioden till drygt 14 miljarder kr. (löpande priser). Därtill kan läggas kostnader för de särskilda investeringsfonderna som var 870 milj. kr.

Två andra stödformer har förts till denna stödgrupp. Nedsatt cenergiskatt kostade under perioden 1350 milj. kr. Statens engagemang i Investeringsbanken medförde däremot en nettointäkt av 100 milj. kr.

3.3 Garantier och lån

Den hittillsvarande redogörelsen har varit begränsad till nettokostnaderna. För garantier och lån har dessa räknats fram genom att beakta garantiavgifter, infriade garantier, räntor, nedskrivningar m.m. Det kan emellertid också vara av intresse att känna till storleken av stocken ute-

stående lån och garantier. En sådan sammanställning finns i Figur 3. I bilaga 4 ges en mer fullständig förteckning av utestående lån och garantier. Ser man först till garantierna finner man att dessa nästan helt utgörs av två stödgrupper, nämligen icke-permanent stöd (4396) och exportkredit-

garantier (55 96). Summan av utestående garantier var vid utgången av

budgetåret 1980/81 ca 38 miljarder kr. Garantierna för varvsindustrin (far-

tygskreditgarantier och beställarstöd) utgör ensamma 40 Z av garantierna. Att notera är vidare att diagrammet ger en helt annan bild av storleken av statens exportfrämjande aktiviteter än vad nettokostnadsberäkningen gav, där denna stödgrupp endast utgjorde 3 Zz av totalkostnaden.

Garantierna föranleder kostnader endast om de måste infrias, och någon

exakt prognos över hur stora dessa kostnader i framtiden kommer att bli

Skr. 1982/83: 33 59

Figur 3. Utestående garantier och län 1981-06-30 fördelade efter ändamål.

Du ox

SE

Oo

or

rer

LÅN

stöd

småföretag till

Regionalpolitiskt Exportstöd Stöd 2

1¶Småföretagsstöd

E ES CJ mkr 267 20 0,1 mkr 10 Branschstöd

Regionalpolitiskt stöd utveckling

och

stöd

2 forskning

55 till

mkr

Icke-permanent Branschstöd Stöd

EE NN 5

GARANTIER

2¶Exportstö 220688

Skr. 1982/83: 33 60

kan av naturliga skäl inte göras. Risken varierar för olika slag av garantier: för exempelvis exportkreditgarantier har hittills ärligen mellan ca I 92 och 296 infriats. Att märka är då att staten på intäktssidan kan tillgodoräkna sig

garantiavgifter. Vidare har betydande summor av infriade garantier senare återvunnits. Om intäkterna håller jämna steg med de infriade beloppen.

behöver inte statens kostnader för garantierna öka även om stocken av

garantier fortsätter att öka. Nämnas kan att SEK i sin verksamhetsberät-

telse för 1981 beräknar statens framtida kostnader för vid 1981 ärs slut

utestående garantier och gjorda utfästelser till 7203 milj. kr.

De utestående lånen uppgick till knappt 15 miljarder kr. Här skiljer sig fördelningen markant från fördelningen av nettokostnaderna. Det icke-

permanenta stödet svarade för 26 % av lånestocken. Här kan anmärkas alt som varvsstöd endast 0.1 milj. kr. gått ut i form av lån. Drygt en tredjedel

av lånestocken utgörs av exportkrediter och en mindre andel — 267: — av regionalpolitiskt stöd. I den sistnämnda gruppen svarar lokaliseringslänen

för den övervägande delen med en lånestock av 3750 milj. kr. Lånen till

småföretagen uppgick till 1320 milj. 'kr.. varav utvecklingsfondernas rörel-

selån uppgick till 1 130 milj. kr.

4¶Övrigt

4.1¶Jämförelser med andra utredningar

Några direkta jämförelser med andra utredningar om industristödet låter sig inte göras, eftersom syften, avgränsningar. beräkningssätt och undersökningsperiod varierar så pass mycket. Det kan ändå vara av intresse att studera resultaten från statskontorets utredning, där följande poster avseende perioden 1975/76 — 1979/80 ungefärligen motsvarar det som redovi-

sats i denna rapport:!

Företagsstöd Bidrag 8.3 miljarder kr.

Lån 5.1 miljarder kr.

Garantier 43.7 miljarder kr.

Icke-permanent stöd Bidrag 27.7 miljarder kr.

Lån 3,7 miljarder kr.

Garantier 1.3 miljarder kr.

Skillnaderna är som synes stora, vilket främst torde bero på skilda

beräkningssätt och avgränsningar av stödformer.

En annan omfattande undersökning är Industristödsutredningen (1SU).

Denna summerade olika stödtyper som bidrag och lån. vilket naturligtvis

I Administrationstema nr I, 1982.

Skr. 1982/83: 33 61

försvårar jämförbarheten och ger. i relation till nettokostnadsmetoden. avsevärt större belopp. Exempelvis angav ISU industristödet för perioden 1975/76—1979/80 till 58,2 miljarder kr. medan denna rapport för samma

period kom fram tll siffran 23,7 miljarder kr. Sammu jämförelse med.

avseende på enbart det icke-permanenta stödet ger siffrorna 24,2 resp. 17,3 miljarder kr.

I avstämningen av 1980 ärs långtidsutredning (SOU 1982:4, s. 293) anges industristödet 1979/80 till 14.5 miljarder kr. (nettokostnadsberäkning: 8.3 miljarder kr.). Den förra siffrran baseras på nationalräkenskaper. ISU samt uppgifter från vissa stödorgan.

4.2 Behov av vtterligare studier

Föreliggande rapport har haft det begränsade syftet att visa industristödets statsfinansiella nettokostnader. Den kan därmed inte göra unspråk på mer än att tillgodose ett grundläggande informationsbehov på området. Innan bilden av industristödets alla funktioner om konsekvenser är någorlunda fullständig fordras ytterligare studier som kan belysa detta ur ett flertal aspekter. Några projekt förefaller särskilt angelägna.

Alternativkostnadsanalvser. En industripolitisk stödätgärd kan inte bedömas enbart utifrån kostnadernas absoluta storlek. Först efter jämförelse

med tillgängliga alternativ kan rationaliteten i ett beslut om stöd utvärderas. Exempelvis måste varsstödet bedömas efter hur den förda politiken ställer sig i förhållande till alternativet nedläggning med åtföljande arbets-

löshet, förtidspensioneringar och kapitalförstöring och till andra alternativ.

Effektivitets- och konsekvensstudier. Effektiviteten hos och konsekvenserna av industristödet är ofullständigt känd. Bland de mycket viktiga

frågor som särskilt bör prioriteras finns hur företagen beter sig i en situa-

tion av härdnande konkurrens, avtagande tillväxt och ökade politiska ingrepp i marknadsekonomin i Sverige och utomlands.

Andra väsentliga frågor berör mer djupträngande analyser av stödens indirekta effekter, såsom förändringar i konkurrensen och. på sikt. industristrukturen samt relationerna mellan företag och politiker/förvaltning.

Mottagarregister. Föreliggande redovisning är uppställd efter ändamäl

med subventionerna. En annan intressant aspekt gäller vilka företag som

erhåller förmåner. Mycket talar för att ett begränsat antal företag får mycket stora statliga stöd. Bilden av vilka företag som tar emot subventioner är nu ofullständig. Vid de största statliga ingripandena blir det

visserligen känt vart stödet går, men hur mycket sammanlagt ett givet

företag får i lokaliseringsstöd, FoU-stöd. skattereduktioner, exportkreditgarantier etc. går inte att utläsa ur befintliga informationskällor. Ett principförslag till utformningen av ett redovisningssystem utarbetas fin. av

statskontoret inom ramen för STÖD-utredningen.

Skr. 1982/83: 33 62

Internationella översikter. Subventioneringen av industrin är inte någon särpräglat svensk företeelse, utan i hög grad ett internationellt fenomen. Vad som däremot är oklart, är i vilken utsträckning länder subventionerar sin industri och för vilka syften. Jämförelser försvåras av att beräkningssätten är mycket varierande. Komparativa studier är angelägna bl.a. för att belysa skillnader i konkurrensvillkor.

Genomförandet av stödinsatser. Stödinsatser kanaliseras till mottagarna via ett flertal myndigheter, som bildar ett stort och bitvis svåröverskådligt nätverk. Detta kan skapa organisatoriska problem, som minskar måluppfyllnaden, onödigt fördyrar stödens administration och minskar företagens möjligheter att överblicka och hitta rätt bland stödformer och stödorgan. Det kan också vara så att betingelserna för att förverkliga de politiska intentionerna visar sig annorlunda ute på fältet. Detta kan framtvinga anpassningar och modifikationer av stödprogram hos de genomförande myndigheterna på lokalplanet. Denna genomförandets problematik. som är högst väsentlig för stödinsatsernas effektivitet, motiverar också ytterligare studier.

Skr. 1982/83: 33 63

Bilaga I:1

Bilaga 1: Begrepp och beräkningsförfarande

Kapitaltillskott

Till kapitaltillskott har räknats:

Aktiekapital

Ägarkapital

Ägartillskott

Bidrag

Til! bidrag har räknats:

Mcdelstiltskott

Tillskott

Riskkapital

Avskrivningslån Rekonstruktionslån

Värdegarantier

Schablonränta

”Medelräntan” på den statliga upplåningen per budgetår. Denna uppgår

enligt riksgäldskontoret till:

1975/76 8,84 1976/77 9,57 1977/78 9.824 1978/79 10,59 1979/80 -12,092 1980/81 13.396

Skr. 1982/83: 33 64

Bilaga 1:2

Utestående stock

Garantier: Tidigare garantistock + nybeviljade — inlösta.

Lån: Tidigare lånestock + nybeviljade — amorteringar.

Intäkter

Garantier: Garantiuppgifter. Lån: Ränteintäkter.

Nedskrivningar

Lån: Avskrivna (efterskänkta) lån + ev. förlusttäckning.

Övrigt

Administrativa kostnader har ej medräknats.

Skr. 1982/83: 33 65

Bilaga 1[:3

"Tablå för uträkning av nettokostnad, milj. kr.

Denna bilaga vill visa hur nettokostnaden har räknats fram. Som exempel har här tagits lokaliseringsstödet. POLITIKOMRÅDE Regionalpolitiska stöd Stödform Lokaliseringsstöd

75/76 76/77 17:78 78/79 79/80 80/81 Bidrag I. utbetalt under äret 108.3 69.5 132,9 135,8 154,5 279,3 Lån

på utestående stock +

nedskrivningar — ränte-

intäkter)

Garantier

avgifter) 10. kostnader för garan-

tier (7-9) 0.0 LA 5.0 1,2 2,0 3,

Kapitaltillskott ' It. utbetalt under året 12. utestående stock 13. intäkter 14. kostnad för kapitaltill-

skott tschablonränta på

utestäcnde stock + ned-

skrivningar — intäkter) Total kostnad (1+5+10+14) 261,5 376,9 340,2 383,0 459,5 737,9

S Riksdagen 19821/83. 1 saml. Nr 33

Skr. 1982/83: 33 66

Bilaga 2:1

Bilaga 2: Nettokostnader uppdelade på stödgrupp och stödform Icke-permanent stöd 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser

75/76 76/77 17/78 78/79 79/80 80/81 — Summa Industribeställningar = 2,8 36.4 43.8 13.3 13.4 109,7 rådrumsbeställningar Stöd t. företag med domi- - - 197,7 113.5 - - 311.2 nerande ställn. på orten Stöd t. nedläggnings- = 0,2 13.2 10,6 0,9 4,8 29.7 hotade företag

Skr. 1982/83: 33 67

Bilaga 2:2

Branschstöd 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser

Stödform 75/76 76/77 17/78 78/79 79/80 SMB Summa

Investeringsgaranti till = = = +0,2 +0,3 13.0 12,5

gruv- 0. tillv.industrin

Omställningsstöd till 7,8 10,0 15,8 17,3 19.1 21.9 91,9 vissa industribranscher

Strukturgarantier till 0,9 2,2 3.8 0.7 1,4 0.7 9.7 företag inom vissa in-

dustribranscher Investeringar inom - - 3.0 3,3 1,8 4,4 12,5 manuell glasindustri Rationaliseringar inom = 7,4 15,9 12.5 18.6 11.0 65,4 konfektionsindustrin Tekniska konsulenter i 0,5 0,5 0,6 0.4 0,3 0,3 2,6 vissa industribranscher

Särskilda garantier till - - 5.0 12.4 17.0 0.4 34,8

tekoindustrin Tceckostöd - - 179,7 255,5 314.7 313,0 1 062,9 Utbildningsstöd till vissa industribranscher 3,6 4,1 3,9 3,5 3,3 4,8 23,2

Totalt branschstöd 12,8 24,2 227,7 305,8 375,9 369,5 1315,5

Skr. 1982/83: 33 68

Bilaga 2:23

Stöd till forskning och utveckling 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser Stödform TS/76 > 7T6/77 77/78 78/79 79/80 80/81 Summa

Energiforskning 6,6 14.0 19.3 26,1 39,8 61.1 166,9 Skatteavdrag FoU 105.0 [5,0 125,0 137.0 151,0 [67.0 200.0 STU 127.1 139,7 ISS.6 188,7 219,8 270.7 1 101,6 Norrlandsfonden 1.2 2,8 2,9 2,6 2.4 0.3 12.2 (forskning, utredningar och inventeringar)

Skellefteå Industrifonden - = - = 6,6 6,6 Utrustning för teknisk 2.6 2,3 2.0 1.7 3.5 4,9 17.0 FoU Totalt FoU-stöd 349,0 285,1 317,2 370,5 451,7 644,9 = 2418,1

Skr. 1982/83: 33 69

Bilaga 2:4

Regionalpolitiskt stöd 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser

Stödform 75/76 76/77 TITE 78/79 79/80 80/81 — Summa

Lokaliseringsstöd 261,1 376,9 340,2 383,0 495,5 737.9 2594,6 Sysselsättningsstöd 26,8 23,7 15.8 12,2 31.2 40.0 149.7 Transportstöd 82,4 101,9 [13.4 116,3 135,1 152,8 701.9 Särskilt reg.pol. stöd - - = = 4,4 7,0 11.4 i vissa varvsregioner Utvecklingsbolag I = - = 7,9 9,0 10.0 26,9 varvsregioner Norrlandsfonden (lind. [7,2 260,3 33,2 35,9 29.0 24,6 166,2 utveckling o. utbyggnad) Regionala investment- - - - - - 30.0 30,0 bolag i Z- och AC-län Regioninvest i Norr AB - 2,4 2,5 10,5 12.0 13.3 40.7 Norrbottendelegationens - - 0.4 10.0 5,0 44 29,8 bidragsverksamhet Totalt regionalpolitiskt stöd 387,5 531,2 505,5 575,8 731,2 1020.0 3 751,2

Skr. 1982/83: 33 70

Bilaga 2:5

Exportfrämjande stöd 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser Stödform 75/76 76/77 77178 78/79 79/80 80/81 — Summa

Exportfrämjande stöd till 9,2 14,9 21.0 24,6 32.1 35,5 137.3 vissa industribranscher Exportkreditfinansiering - - 0,1 17,0 101.1 440,4 558,6 via SEK Kostnad för kapitaltill- 4,3 4,5 10,2 12.0 14,0 15.6 60.6 skott till SEK Exportkreditgarantier +52,9 +6,8 12,6 98,4 125,9 8.0 215,2 Anbudskostnadsstöd genom - - - - 1,7 12.6 14.3 Svensk Projektexport Totalt exportstöd +39,4 12,6 43,9 | 152,0 274,8 542,1 986,0

Skr. 1982/83: 33 71

Bilaga 2:6

Stöd till små och medelstora företag 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser

Stödform : 75/76 0/77 TTR 78/79 79/80 80/81 — Summa

Industrigarantilån 4.4 6.0 56,8 82.2 84,0 78.3 311.7! Kostnad för kapitaltillskott 1,7 1,8 1,9 2.0 2,3 2.6 12,3 till Företagskapital AB Kostnad för kapitaltillskott 0.3 2,4 59 7.8 14,4 22.3 53.1

till Industrikredit AB Svetab - - 3.9 8.9 . 9.0 10.0 31.8 Utvecklingsfondernas 36.5 48.6 67.8 10.7 2.0 121 177,7 rörelselån | : :

Utvecklingsfondernas 12,3 13,8 17.8 24.6 20.0 27.9 116.4

PU-lån

Totalt 55,2 72,6 154,1 136,2 131.7 153,2 703,0

Dessa har förts till de icke-permanenta stöden.

Skr. 1982/83: 33 72

Biluga 2:7

Investeringsstöd m. m. 1975/76—1980/81. Nettokostnad milj. kr. löpande priser

skott till AB Sveriges investeringsbank

Nedsatt energiskatt 95.0 150,0 167,5 160,5 280.5 498,5 1 352,0

Totalt 3 359,0 1828,.9 = 2298,8 1849,9 = 2478,8 ”4670,8 16486,8

Skr. 1982/83: 33 73

Bilaga 3:1 Bilaga 3: Utvecklingsfondernas långivning Uppgifter om utvecklingsfondernas rörelselån (direktlån) Milj. kr. löpande priser!

1975 [976 [977 1978 1979 1980 1981 Stockholms läns utvecklingsfond (A) 8,3 13,1 22,0 20,9 31.8 32.4 34,5 Uppsala läns utvecklingsfond (C) (beviljat) 4,8 8.9 7,8 Y.3 11,2 B.å [1.9 Södermanlands läns utvecklingstond (D)" 4.4 5,8 7,8 3.0 20,0 15.7 14.0

Östergötlands läns utvecklingsfond (E) 5.4 8.4 1.1 4.7 26.1 16,8 151

Jönköpings läns utvecklingstond (F) 4,8 7.5 7.4 [4.3 20,6 13.4 19,4 Kronobergs läns utvecklingsfond (G) 5,8 7,6 10.4 7.0 14,7 18,7 15,8 Kalmar läns utvecklingsfond (H)" 6.3 9,7 11.8 18.7 17.8 23,9 18.3 Gotlands läns utvecklingsfond (1) 2,4 4,1 3.9 2.7 7,9 44 6,6 Blekinge läns utvecklingsfond (K)| 5,5 5,2 12,9 9,5 16.3 11.1 6,3 Kristianstads läns utvecklingsfond (L) 2,0 8.0 16.7 14,8 14,5 18.2 15,5 Malmöhus läns utvecklingsfond (M)” 5.8 9.7 13.8 23.5 38.6 33.9 36,0 Hallands läns utvecklingsfond (N) 4,9 6,1 8.7 9.5 11.9 11,2 14.4 Göteborgs och Bohus läns utvecklingsfond (O) 7.0 11.7 13,4 12.4 46,7 27,4 13,5 Älvsborgs läns utvecklingsfond (P) 4,6 7,4 11.7 11,4 25,2 17.2 13.4 Skaraborgs läns utvecklingsfond (R) 4,7 6,3 6,8 11,6 12.7 16.8 13,9 Värmlands läns utvecklingsfond (S) 32 7,8 10,9 14,1 19,1 16.6 14.7 ! Utvecklingsfondernas räkenskapsår är lika med kalenderår. På vissa ställen har omräkning till statligt budgetår gjorts. på andra inte, varför både kalender- och budgetår kan förekomma i denna bilaga.

I de fall uppgiftslämnarna på resp. utvecklingsfond redovisat belopp per halvår [978 och I8 mån. 1979 har beloppen omräknats till att omfatta 12 mån. > Preliminära siffror för 1981 har lämnats av D. E, H, K. M. U resp. W-län.

Skr. 1982/83: 33 74

Bilaga 3:2

1975 1976 1977 1978 1979 [980 1981 Örebro läns

utvecklingsfond (T) 4.6 52 8.7 6.7 9.2 8.6 7,9

Västmanlands läns

utvecklingsfond (U)! 5.0 4,0 7.0 7.2 15,5 1.6 0,5

Kopparbergs läns utvecklingsfond (W)? 6,1 173 121 20,9 22.7 27.2 14.6 Gävleborgs läns : utvecklingsfond (X) 2,3 3,9 6.3 7,0 11.7 52 6.9

Västernorrlands läns

utvecklingsfond (Y) LI 2.4 5,6 54 14.1 I.6 3,2

Jämtlands läns utvecklingsfond (2) 3.1 4,1 6.7 8.5 1.3 14,2 19,9 Västerbottens läns utvecklingsfond (AC) 7,6 9,5 H.2 16,4 18.6 11.4 6,5

Norrbottens läns

utvecklingsfond (BD) Sjö 6,6 5,3 ISA 12.6 9.3 9.4 Totalt: 1242 171,3 240,6 275,2 450,8 383,3 338,2

Skr. 1982/83: 33 75

Bilaga 3:3 Uppgifter om utvecklingsfondernas produktutvecklingslån (Sufo-lån) Utbetalt, milj! kr., löpande priser"

| 1975/76 — 1976/77 — 1977/78 — 1978/79 —1979/80 = 1980/8] Stockholms läns utvecklingsfond - - - - - - Uppsala läns

utvecklingsfond | 0,29 0,57 0.67 0.70 1.40 2,21 "Södermanlands läns

utvecklingsfönd 0.45 0,85 > 1,05 215 2.46 1,67

Östergötlands läns

utvecklingsfond 0,92 0,68 0,80 0.73 0,79 1.05 Jönköpings läns utvecklingsfond? 0,70 1,25 1.05 0.4 0.56 1.0 Kronobergs läns : utvecklingsfond 0.20 - 0,25 0.66 0.70 0.55

Kalmar läns”

utvecklingsfond 0.28 0.06 0.64 0.99 1,23 1.64 Gotlands läns utvecklingsfond - = = = - - Blekinge läns utvecklingsfond - - 0.05 1.25 1.61 0,89 Kristianstads läns utvecklingsfond” 0,2 0.14 0,67 1.10 0,65 0,35 Malmöhus läns utvecklingsfond? 3,4 2,25 2,60 3,40 2.6 3,0 Hallands läns utvecklingsfond 0,32 0.36 0.32 0,18 0,19 0.30 Göteborgs och Bohus läns utvecklingsfond 3,37 3,32 3.04 2,24 3,34 5.45

Älvsborgs läns

utvecklingsfond 0,12 0,42 0,77 [1,25 2,50 2,30 Skaraborgs läns utvecklingsfond [1,25 1.40 0,40 0.75 0,99 1.69 Värmlands läns utvecklingsfond 0.05 0.40 1.50 1.95 1.60 1,55 ! Samtliga belopp omräknade från kalenderår till budgetär. > Preliminära siffror för 1981 har lämnats av F, M och L-län.

Skr. 1982/83: 33 76

Bilaga 3:4

1975/76 — 1976/77 — 1977/78 — 1978/79 — 1979/80 = 1980/81

Örebro läns

utvecklingsfond 0,36 0,31 0,58 1.09 0,91 0.65 Västmanlands läns utvecklingsfond 0,30 0.50 0,82 0,95 0,67 1.47 Kopparbergs läns utvecklingsfond 0,90 1.20 0,65 0,75 0.90 1,70 Gävleborgs läns | utvecklingsfond 0,05 0,25 0,47 0,73 1.42 0.87 Västernorrlands läns utvecklingsfond 0,20 0.322 0,15 0,17 0,65 0.68 Jämtlands läns utvecklingsfond 0.01 0.03 0,21 0,25 0.42 0.71 Västerbottens läns

Skr. 1982/83: 33 77

Bilaga 3:5

Utestående rörelselån, milj. kr.

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981

Stockholms läns utvecklingsfond 24,9 33,9 44,3 58.9 79.0 93.3 104,1 Uppsala läns

utvecklingsfond 12,0 16.2 19.9 23,0 29,7 32.4 32.8

Södermanlands läns utvecklingsfond 14,6 16,1 20,6 23.8 36,5 54.4 50.0

Östergötlands läns

utvecklingsfond 13.8 16,1 22,2 28.8 33.1 S6,2 44,5

Jönköpings läns utvecklingsfond 14,4 17.4 9,6 26,1 36,0 40.2 54,6 Kronobergs läns utvecklingsfond 16,7 18.1 24,2 10.0 25,4 45,2 Sn2 Kalmar läns . utvecklingsfond 12.7 15,3 20,6 25,8 36,4 43.3 S1.3 Gotlands läns utvecklingsfond 7,9 9.0 9,9 10.2 13.0 14,7 18,9 Blekinge läns utvecklingsfond 15.0 15,9 23,4 26,1 33,5 36,7 36,6 Kristianstads läns

utvecklingsfond 21.5 22,7 30,2 36,6 42,0 46,9 48,7

Malmöhus läns utvecklingsfond 16.2 20,4 27.3 41.1 60,8 73.6 89.7 Hallands läns

utvecklingsfond 0 15.7 21.3 26,9 33.7 38.9 47,3

Göteborgs och Bohus läns utvecklingsfond 2.6 16,8 24,6 29.4 66,2 86,9 79.2

Älvsborgs läns |

utvecklingsfond 10.8 13.0 19,4 34,9 25.7 S0,0 56,8

Skaraborgs läns

utvecklingsfond 14.6 16,6 21.9 24,8 30,9 39,9 47,2 Värmlands läns utvecklingsfond 12,4 14,7 19,5 23.1 30,1 33.8 39.1

Skr. 1982/83: 33 78

Bilaga 3:6

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981

Örebro läns

utvecklingsfond 11.7 12,8 17,6 20.0 24,8 28.7 30,9- Västmanlands läns

utvecklingsfond 12.6 13.4 16,2 23,8 23,5 26,3 28,8

Kopparbergs läns

utvecklingsfond 19.6 22,3 27.0 37.8 46,8 60,6 66,9

Gävleborgs läns utvecklingsfond 6.0 72 12,9 14,9 26,0 26,9 30,5 Västernorrlands läns utvecklingsfond 9.7 9.7 12.6 16,7 28.6 : 34.1 26,3 Jämtlands läns utvecklingsfond 12.9 14,5 17,2 28.4 29,2 342 45,6 Västerbottens läns

utvecklingsfond 21.1 25,8 30.1 39,8 48.2 50,3 47.5

Norrbottens läns

utvecklingsfond 17.6 18.8 22,3 29,8 36,5 41,0 44,0

Totalt: 331,3 402,4 524,8 650,7 865,6 1088,5 1172,5

Skr. 1982/83: 33 79

Bilaga 4: 1

Bilaga 4: Utestående garantier och lån

Utestående garantier 1981-06-30, milj. kr.

Belopp Genomsnittlig löptid

Icke-permanent stöd 16 304,5 Fartygskreditgarantier ” 10 166,0 mindre än I år Rederistöd | 119.6 ca Sår Beställtarstöd 4690,0 7 år vid ombyggnader 12 är

" vid nybyggnader

Datasaab! 13,7

Skogsindustrin 816,6 Sår Specialstålindustrin | 302,6 max 10 år, extremfall 20 år Industrilånegarantier 196,0 8-10 år Vänerskog m. fl. Bransehstöd | 267,2 Särskilda struktur- 169,1 12 år garantier för tekoindustrin Strukturgarantier till 78.1 10 år företag inom vissa industribranscher Investeringsgaranti till 20,0 10 är gruv- och tillverkningsindustrin

! Avser utestående garantier 81-10-08, dä företaget såldes till Ericsson-koncernen och Televerket.

Skr. 1982/83: 33 80

Biluga 4: 2

Utestående lån 1981-06-30, milj. kr.

Belopp Genomsnittlig ränta Genomsnittlig löptid

Icke-permanent stöd 3836,9 Uddeholm 250,0 105 villkorlig äterbetalning Bofors 50.0 I15c investeringslån max 15 år

likviditetslån villkorlig

ärlig återbetalning Skogsindustrin 175,0 NCB disk. + 37 NCB 10 är

ASSI disk. + 4,25 ASSI 14—15 år SSAB 2118.3 T-8BG 25 år Specialstål- 643,5 disk. + 4.254 max 10 är, extremfall industrin 20 år Varvsindustrin 0,1

FoU-stöd 512,6 Saab-Scania 60.0 rovalty som index-

uppräknas Volvu-Flygmotor 270,0 royalty som index-

uppräknas Industrifonden 55.8 disk. + 4,5% 5-7 år. ibland enligt

royaltvavtal Utrustning för 33.0 9 Sår teknisk forskn. o. utveckling Stirlingprojektet 93.8 disk. + 4,25 villkorlig återbetul-

ningsskyldighet Regionalpolitiskt stöd 3753,9 Lokaliseringslån 3471.,0 disk. + 3,75 56 10—15 år Norrlands- 230,2 disk. + 3,75 96 12 är fonden Särskilt re- 52,7 disk. + 3,75 €& 12-13 är gionalpolitiskt stöd i vissa varvsregioner Exportfrämjande stöd 5240,0 Svensk Export- 5240.0 enl. speciell rånte- 2—10 år tvägt genomsnitt kredit tablå kopplad till ca 6.5 år)

den s.k. consensus-

räntan Småföretagsstöd 1324.0 Utv. fondernas rörelselån 1130,5 disk. + 4—5 83-10 år Utv. fondernas PU-lån 193,5 varierande varierande

Summa utestående lån 14 667,4

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982