om industripolitikens inriktning, m.m.

Prop. 1980/81: 130

Regeringens proposition

1980/81: 130

om industripolitikens inriktning, m. m.

beslutad den 26 februari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av

föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

NILS G. ÄSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om industripolitikens inriktning under

1980-talet. Den centrala uppgiften för industripolitiken är att stimulera och underlätta överförandet av produktionsresurser till de lönsamma och kon-

kurrenskraftiga delarna av industrin och därmed befrämja industrins inter-

nationella konkurrenskraft. Omstruktureringen måste ske i socialt accep-

tabla former och med beaktande av övergripande samhälleliga målsättning-

ar. Som speciellt viktiga områden för att påverka industrins utveckling på

medellång och lång sikt framhålls försörjningen med riskkapital samt

forsknings- och utvecklingsinsatser.

Huvudlinjer när det gäller att förändra näringslivets kapitalförsörjning bör vara att påverka kapitalmarknaden så att riskkapital i ökad takt förs över till näringslivet. I propositionen framhålls betydelsen av ett ökat

riskengagemang från såväl banksektorn som hushållssektorn.

Forskning och utvecklingsinsatser får allt större betydelse för industrins utveckling och konkurrenskraft. Målet för tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser är att ta fram nya eller förbättra befintliga processer,

produkter och system. För att effektivisera, och ge bättre kontinuitet åt verksamheten föreslås ett treårigt program för stöd till teknisk forskning och utveckling under budgetåren 1981/82—-1983/84. Propositionen innehål-

ler också förslag till kapitaltillskott till fonden för industriellt utvecklingsarbete. I Riksdagen 1980i81-1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 ra

Den svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Utvecklingen inom industrin kommer att vara av avgörande betydelse i strävandena att återställa balansen. Ett övergripande industripolitiskt mål är att öka industrivaruproduktionen — för att därigenom kunna minska varuimporten och öka varuexporten. Kapitalvaruexporten är i detta sammanhang av speciellt intresse inte minst när det gäller inbrytningar på för industrin intressanta nya marknader. I propositionen föreslås bl. a. fortsatta möjligheter till statsstödda exportkrediter genom AB Svensk Exportkredit.

En betydelsefull målgrupp för industripolitiska åtgärder är de mindre och medelstora företagen. I propositionen föreslås bl. a. ändrade riktlinjer för de regionala utvecklingsftondernas kreditverksamhet. Utvecklingsfonderna berörs också av propositionens förslag om fortsatt och utökad försöksverksamhet rörande stöd till löntagarägda företag.

Propositionen innehåller också förslag till riktlinjer för den mineralpolitiska verksorganisationen.

Prop. 1980/81: 130 3

Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1981-02-26

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsräden. Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder. Krönmark. Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri.

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om industripolitikens inriktning m. m.

I Inledning

Riksdagen antog våren 1979 riktlinjer för industripolitiken (prop. 1978/ 79:123, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). Riktlinjerna byggde i huvudsak på utredningsmaterial som togs fram under år 1978. Vid denna tidpunkt hade industriproduktionen och industrisysselsättningen minskat tre år i rad. I vissa branscher hade påtagliga förskjutningar i den relativa konkurrensförmågan skett.

Riktlinjerna pekade bl.a. på industriell tillväxt och ökad export som vägar ur de akuta svårigheterna som industrin befann sig i. Vissa förslag lades fram som kunde underlätta en sådan utveckling. Samtidigt betonades den allmänna ekonomiska politikens betydelse för att nå den önskade utvecklingen. Dessa riktlinjer ligger i allt väsentligt fast.

Emellertid har sedan 1979 års industripolitiska beslut ett betydande utredningsmaterial framkommit. Jag skall strax återkomma till detta. Vidare har de gångna två åren givit ökad erfarenhet både när det gäller de internationella förutsättningarna för den svenska industrins expansionsmöjligheter och de problem som är förknippade med den strukturella anpassningen till dessa yttre villkor. Samtidigt har den statsfinansiella situationen förändrat handlingsutrymmet.

De två senaste åren har lett till en viss förbättring när det gäller industriproduktionen och industrisysselsättningen. Dessa förbättringar är dock otillräckliga. Samtidigt finns betydande risker att vi nu går in i en ny period av internationell lågkonjunktur. Den strukturella anpassning som bedöms vara nödvändig har endast delvis kunnat genomföras. Framför allt har det visat sig svårt att uppnå den expansion inom långsiktigt konkurrenskraftiga branscher som är av avgörande betydelse för en snabb avveckling av olönsamma delar av industrin.

Mot denna bakgrund anser jag att det är viktigt att regeringen nu återkommer med en samlad syn på industripolitikens inriktning. I detta sam-

Prop. 1980/81: 130 4

manhang lämnas också förslag till vissa förstärkningar inom det industripo-

litiska området.

Som jag nämnde har ett flertal utredningar och rapporter initierats och framlagts. En inom industridepartementet genomförd beskrivning av aktuella tendenser inom olika industribranscher bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala utvecklingsfonderna som finns inom varje län. Utveck-

lingsfonderna kan bl.a. lämna bidrag och lån för utveckling av nya produkter, processer eller system för industriell produktion. Statens industri-

verk (SIND) har genomfört en utvärdering av dessa s.k. produktutvecklingslån. Rapporten (SIND 1980:13) ”De regionala utvecklingsfondernas

produktutvecklingsverksamhet” överlämnades I november 1980. Rappor-

ten har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1978/79:123 bil. I. NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415) pågår sedan år 1979 en försöksverksamhet med

företagsserviceinsatser I samband med att löntagarägda företag bildas. Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (I 1977:01). Kommittén har 1 ett delbetänkande (SOU 1980: 36) ”Arbetskooperation” föreslagit en fortsatt

och utvidgad försöksverksamhet. En sammanfattning av betänkandet samt

en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 resp. bilaga 5.

I prop. 1980/81:100 (bil. 17 s. 122) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1981/82 beräkna till Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling ett reservationsanslag av 476 550000 kr.. till Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer ett förslagsanslag av 1000 kr. samt till Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning ett reservationsanslag av 13,2 milj.

kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor tillsammans med andra frågor

rörande statliga stödåtgärder för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avlämnade i augusti 1980 sin

anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och plan för budgetären 1981/

82—-1983/84. En sammanfattning av STU:s förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.

STU:s anslagsframställning har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Forskningsskattekommittén (B -1978:05) ullkallades med stöd av regeringens bemyndigande den 14 september 1978 för att utforma förslag till

Prop. 1980/81: 130 5

åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsin-

satser.

Kommittén avlämnade i januari 1980 betänkandet (Ds B 1980: 1) Stimulans av forskning och utveckling!. innehållande utredning och diskussion av det nuvarande särskilda forskningsavdraget och förslag till nytt generellt verkande system för att stimulera företagens forsknings- och utveck-

lingsinsatser. En sammanfattning av betänkandet med redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8.

Forskningsskattekommitténs betänkande har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga 9.

Riksdagen har beslutat (prop. 1980/81:60, FiU 1980/81:13. rskr 1980/ 81:66) att. i avvaktan på regeringens ställningstagande i frågan om generell stimulans av företagens forsknings- och utvecklingsinsatser, förlänga gil-

tighetstiden för det nuvarande systemet med särskilt forskningsavdrag vid beskattning. Därvid blir de nuvarande reglerna tillämpliga på kostnader för forskning och utvecklingsarbete t.o.m. år 1981. Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 åt STU att i samråd med SIND utreda frågor om regional projektledningshjälp m. m.

STU avlämnade i mars 1980 sin rapport Regional projektledningshjälp. En underhandsversion av rapporten har remitterats av STU till berörda organisationer och deras yttranden har även medtagits i rapporten. En sammanfattning av förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10.

Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) har hemställt om anslag för stöd till industriellt utvecklingsarbete under budgetåret 1981/

82. .

Vid behandlingen av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi. miljövård och transportsystem. Riksdagen

beslöt (NU 1978/79: 59, rskr 1978/79:415) att som sin mening ge regeringen

till känna vad utskottet hade anfört. I ärendet har inkommit skrivelser från Svenska Utvecklingsaktiebolaget. Studsvik Energiteknik AB och ordföranden i delegationen för energiforskning.

För att lämna närmare förstag om inriktning och utformning av de

angivna bolagens verksamhet har en utredare” biträtt industridepartemen-

tet. Han avlämnade förslag i ämnet genom PM 1980-12-15. Enligt förslaget

bör bolagen få uppgifter inom teknikupphandlingens område. Förslaget

bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I1.

Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av SIND. STU. Industrifonden, AB Asea-Atom, Studsvik Energiteknik AB och Svenska

! teknologie doktorn Curt Mileikowsky

? planeringschefen Jan Olof Carlsson

Prop. 1980/81: 130 6

Utvecklingsaktiebolaget samt av verkställande ledamoten i nämnden för

energiproduktionsforskning (NE). Som industrination är Sverige starkt beroende av den exportorienterade delen av industrin och det är en angelägen uppgift att på olika sätt underlät-

ta en utbyggnad av denna sektor. Med stöd av regeringens bemyndigande i maj 1980 tillkallade chefen för industridepartementet en särskild utredare

med uppgift att utvärdera systemet för statsstödd exportkreditgivning ge-

nom AB Svensk Exportkredit m. m. Utredaren! överlämnade i december 1980 betänkandet (Ds I 1980: 24) Subventionerade exportkrediter. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet samt en

förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-

svaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12 resp. bilaga

13. Vidare har inom industridepartementet utarbetats promemorian (Ds I 1980: 11) Stöd till krediter för försäljning inom landet — en utvärdering.

Promemorian har överlämnats till utredningen om statsstödd exportkredit-

givning.

I september 1979 tillsattes en utredning med uppgift att analvsera ettekterna av den icke permanenta industripolitiska stödverksamheten. Kom-

mittén överlämnade i januari 1981 ett arbetsmaterial angående stödinsat-

serna samt preliminära överväganden kring dessa och deras effekter. Arbetsmaterialet har varit föremål för en diskussion inom näringspolitiska

rådets ram. Jag avser återkomma till dessa frågor när utredningen färdig-

ställts och remissbehandlats.

I syfte att utreda frågan om en samordning av statliga åtgärder vid

företagsobestånd och en lämplig organisation av denna samordning tilkallades i februari 1976 en 'särskild kommitté, företagsobeståndskommittén

(FOK) (Fi:1976:03). FOK överlämnade i november 1979 ett delbetänkande (SOU 1979:91) Företagsobestånd. En sammanfattning av FOK:s förslag beträffande organisationen av samordningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 14. Delbetänkandet har remitterats. En

förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena beträffande de organisatoriska frågorna bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga 15.

För att utreda vissa frågor rörande rekonstruktion av krisdrabbade före-

tag, tillkallades i juni 1980 en särskild utredare (I 1980:04). Utredaren”,

överlämnade i januari 1981 sitt betänkande (Ds I 1981: 1) Rådrumsstöd och handläggningen av obeståndsärenden m. m. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 16.

I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade under senare är

förordas en omstrukturering av industrin i riktning mot en mer högteknologisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin nämns i des-

! ambassadör Bengt Dennis ? hovrättslagmannen Hans Svahn

Prop. 1980/81: 130 7

sa sammanhang ofta som ett exempel på en sådan verksamhet. Branschens konkurrensförutsättningar har utretts av läkemedelsindustridelegationen (tilläggsdirektiv I 1978:5). Delegationen överlämnade sitt huvudbetänkande (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri, hösten 1980. En sammanfattning av betänkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas tll protokollet i detta ärende som bilag 17 resp. bilaga 18.

I juni 1979 förordnades en särskild utredare! med uppgift att analysera den långsiktiga industripolitikens informationsunderlag. I juni 1980 överlämnade utredaren betänkandet (Ds I 1980: 17) Att utveckla en långsiktig

industripolitik. En sammanfattning av betänkandet och en sammanställ-

ning av remissyttrandena bör fogas till detta protokollet i detta ärende som bilaga 19. resp. biluga 20.

Mineralpolitiska utredningen som tillkallades 1974 överlämnade våren

1980 sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpoliuk. En sammanfattning av utredningens överväganden bör fogas till protokollet i detta ärende

som bilaga 21. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ-

ning av remissyttrandena över de organisatoriska förslagen i betänkandet (SOU 1980: 12) ”Mineralpolitik'” bör fogas till detta protokoll som bilaga

2¶Allmänna utgångspunkter

2.1 Utvecklingen under 1960- och 1970-talen

Industrins utveckling under 1970-talet skiljer sig i flera avseenden från utvecklingen under den tidigare efterkrigsperioden. 1950- och 1960-talens relativt jämna och snabba tillväxt har följts av en mera ryckig och ojämn utveckling. Åren kring mitten av 1960-talet framstår — nu i efterhand — som en brytpunkt i den industriella utvecklingen. Detta gäller inte bara för

Sverige utan för flertalet av t-länderna även om den svenska utvecklingen

under 1970-talet varit mer negativ än flertalet andra länders. För svenskt vidkommande framgår trendbrottet tydligt om industriproduktionens genomsnittliga tillväxtrakt studeras. Tillväxten ökade från 37 per är under

mitten av 1950-talet till 82 år 1965. Därefter har en i det närmaste kontinuerlig minskning av tillväxttakten pågått i 13 år. Detta framgår av figur 1.

Under slutet av 1970-talet stagnerade tillväxten helt inom industrisektorn

och vändes t. o. m. till en minskning under några år.

Åven industrisysselsättningen nådde sin kulmen omkring år 1965. Däref-

ter har antalet sysselsatta inom industrin minskat långsamt och uppgår nu till knappt en miljon. Den kraftiga produktivitetsökningen inom industrin under 1950- och 1960-talen medförde att sysselsättningen kunde överföras

! Ekon. dr. Bengt Rydén

Prop. 1980/81: 130 8

Figur I. Den svenska industriproduktionens årliga tillväxt (procent per år)

Ariig tillväxt (96) 9H

[ ,r I RO AU. rn. rt. a rd ri. i. sn. a nn sen ne 1955 60 65 70 75 80

Anm.: Den årliga tillväxten har redovisats som slutårsbaserade glidande femårsmedelvärden. Källor: Nationalräkenskaperna.

till andra sektorer. I förhållande till den totala sysselsättningen i riket har dock tillverkningsindustrin (inkl. gruvor) en starkt fallande andel.

Gränsdragningen mellan tillverkningsindustri och annan verksamhet

med stark anknytning till industrisektorn håller i vissa avseenden på att

suddas ut. Ofta ingår exempelvis entreprenad- och montagearbeten i leve-

ranser av industriell utrustning. Även mellan tillverkningsindustri och viss

konsultverksamhet finns starka beröringspunkter bl.a. som en följd av utvecklandet av styrsystem i samband med datoriseringen i samhället.

En jämförelse av sysselsättningsutvecklingen inom vad som normalt klassificeras som tillverkningsindustri. byggnadsverksamhet samt uppdragsverksamhet (konsultverksamhet m.m.) visar att tillverkningsindustrin tappar andelar. Som framgår av figur 2 har byggnadsindustrin andelsmässigt fallit tillbaka något efter det stora bostadsbyggnadsprogrammet

under 1960-talet. Däremot har ökningen inom området uppdragsverksamhet varit stabil.

Prop. 1980/81: 130 9

Branschen kan redovisa en sysselsättning som i dag uppgår till ca 74 av

den inom tillverkningsindustrin. Överlappningen mellan verksamheter klassificerade som tillverkningsindustri och konsultverksamhet torde av statistiska skäl innebära en viss underskattning av uppdragsverksamhetens

omfattning. Många industriföretag utför i dag uppgifter av karaktären

uppdragsverksamhet. Bl. a. kännetecknas den starkt expanderande marknaden av export av hela system och anläggningar av en stor andel mjukvaror, dvs. av systemutformning, installation, igångsättning, driftlednings-

ansvar m.m.

Figur 2. Sysselsättningsfördelning mellan tillverkningsindustri. byggnads- resp. uppdragsverksamhet åren 1960— 1978. (Procent resp. totalt antal sysselsatta i tusental) Sysseisättnings- .

andet (SK) Ls Totalt antat sysseisatta

1430 1400 1380 1350 = 1380

1003 nte verser FARSAN -- - SÖRSNNGNN -- NON

1965 1970 1975 1978

Uppdragsverksamhet

Byggnadsverksamhet

UU Tillverkningsindustri

Källor: Folk- och bostadsräkningen 1960. 1965. 1970. 1975 samt Arbetsmarknadsstatistisk Arsbok 1978.

Prop. 1980/81: 130 10

I tabell I redovisas medelantalet sysselsatta år 1979 i olika branscher

inom tillverkningsindustrin (inkl. gruvor) samt genomsnittet under åren

1975-1978.

Tabell 1. Medelantalet sysselsatta i olika branscher år 1979 samt genomsnittet under perioden 1975—1978

Källa: Nationalräkenskaperna

Som framgår av tabell I har en kraftig sysselsättningsminskning skett även inom den i produktionstermer expansiva verkstadsindustrin. Framför allt är det sysselsättningen inom metallmanufakturindustrin som gått ned

(med 15000 årsanställda) men även maskinindustrin har en lägre sysselsättning år 1979 än under den närmast föregående fyraårsperioden (—7 000

årsanställda).

År 1979 vände industrikonjunkturen åter uppåt efter flera svaga år. Trots

detta var sysselsättningen detta år lägre än tidigare under perioden 1975— 1978 i samtliga branscher utom delar av livsmedelsindustrin. den kemiska och petrokemiska industrin samt elektroindustrin.

Produktionsuppgången under år 1979 utnyttjades i stor utsträckning av

företagen för att fylla ut tidigare outnyttjat kapacitetsutrymme. Kapacitetsutnyttjandet — mätt som faktiskt kapacitetsutnyttjande i procent av

praktisk möjlig driftsnivå — var inom industrin som helhet under första

kvartalet år 1980 ca 8477 enligt uppgifter från statistiska centralbyrån. Branschvariationerna är stora. Ett högt kapacitetsutnyttjäande redovisas

för massa- och pappersindustrin med 90—96 97 medan exempelvis varvsindustrin enbart nådde upp till 665.

Den minskning av sysselsättningen inom industrin som framför allt har skett under den senaste femårsperioden har föregåtts och åtföljts av en stagnerande investeringsaktivitet.

Prop. 1980/81: 130 11

Investeringskvoten — mätt som bruttoinvesteringen i förhållande till industrins förädlingsvärde — har legat på i stort sett oförändrad nivå från början av 1960-talet till mitten av 1970-talet om man bortser från konjunk-

turella svängningar. Investeringskvoten har genomgående legat högre i de

råvarubaserade näringarna än i den övriga industrin. Investeringskvoten

inom verkstadsindustrin (exkl. varv) understiger genomsnittet för industrin. Detta sammanhänger bl. a. med att verkstadsproduktion är mindre kapitalkrävande än basnäringarna. Det skall i detta sammanhang också noteras att den expansion som svenska verkstadsföretag har upplevt under

1970-talet till stor del har skett genom investeringar t andra länder. vilket

många gånger är en direkt förutsättning för alt företagen överhuvudtaget skall kunna vara med och konkurrera på marknaderna ifråga. Efter år 1976 har en dramatisk sänkning skett av investeringskvoten. Detta framgår av figur 3.

Figur 3. Investeringskvotens utveckling inom svensk industri 1963-1978. (Procent) Investeringskvot (96)

LÄR SNS SRnE SU Sune STÄER SIrTAR Are en Ae sn SO se rea sr 1963 64 65 66 67 63 69 70 71 72 73 74 75 75 77 78 År

am———? Hela industrin

ee >> Industrin exkl. råvarubaserade näringar

9000220000000 Verkstadsindustrin exkl, varv

Anm: Investeringskvoten har definierats som industrins bruttoinvesteringar i relation till förädlingsvärdet. Källa: Nationalräkenskaperna.

Prop. 1980/81: 130 12

Mätt i absoluta värden har industrins investeringar i byggnader och maskiner ökat kontinuerligt under större delen av 1960- och 1970-talen. Cykliska variationer förekommer dock. Under perioden 1970-1976 ökade investeringarna trendmässigt med 7.72 per år (räknat i 1975 års priser). Som jag tidigare konstaterat har investeringsnivån gätt tillbaka mycket kraftigt under senare år. För perioden 1976—1978 minskade investeringarna i genomsnitt med 14,95 per år (i fasta priser). Investeringarna i byggnader och maskiner år 1978 uppgick enbart till ca två tredjedelar av investeringarna två år tidigare. Industrins investeringar har ökat 1979-1980. De statliga företagen svarar för en stor del av uppgången.

De investeringar i produktionen som förekommit under senare delen av 1970-talet är till större delen än tidigare av rationaliseringskaraktär och har primärt syftat till att minska kostnaderna. Offensiva investeringar i forsknings- och utvecklingsarbete och på marknadssidan har framför allt skett inom verkstadsindustrin och inom deltar av den kemiska industrin.

kraftigt under 1970-talet. Under perioden 1963—1974 låg produktivitetsökningen för industrin (ovägt genomsnitt för samtliga branscher) på i genomsnitt 13.924 per år. Åren efter 1974 sjönk takten i produktivitetsökningen kraftigt. Även om en viss återhämtning skett under de senaste åren låg produktiviteten år 1979 endast 8 över motsvarande värde för 1974. Verkstadsindustrin ligger något över detta genomsnitt medan bl.a. krisbranscherna varv, gruvor samt järn- och stälindustrin ligger markant under genomsnittet. För varven och gruvorna är 1979 års produktivitetsindex endast 87 resp. 82 (år 1974 = 100).

Utvecklingen för svensk industri under perioden 1963-1978 illustreras av figur 4. Figur 4 Utvecklingen inom svensk industri — Några nyckelvariabler FIGUR UTVECKLING 1083 — 1978 + +INDEX 19863 =188

1963 1984 1985 1968 1987 1958 1089 1978 1971 1972 19073 1974 1975 1978 1977 1978

FBÖRXDLINGSVÄRDE PRODUCENTPRIS : INDUSTRI SAMT GRUVOR

— — MEDELANTAL SYSSELSATTA 1» INDUSTRI SAMT BRUVOR

Rn — INVESTERING MASKINER PER INVESTERANDE SEKTOR I: INDUSTRI SAMT GRU!

se——-— INVESTERINSAR BYBBNADER OCH MASKINER « INDUSTRI SAMT GRUVOR

Prop. 1980/81: 130 13

Lönsamheten inom svensk industri har minskat trendmässigt ända sedan

högkonjunkturåren i början av 1950-talet. Nedgången var mer markerad

under 1970-talet än under 1950-talet.

Samtidigt blev också de konjunkturella variationerna tydligare. Den återhämtning i lönsamheten, som med vissa mellanrum ägt rum. har för varje ny högkonjunktur skett till en lägre nivå än den som gällt vid föregående konjunkturtopp. Detta mönster bröts tillfälligt åren 1973 och 1974.

Därefter följde en ännu kraftigare nedgång åren 1975—1978. Lönsamheten i den senaste konjunkturuppgången var lägre än vid de föregående kon-

junkturtopparna.

SIND har i en utredning (SIND 1980:2) Vinster och sysselsättning i

svensk industri konstaterat att 23 av sysselsättningen inom industrin åren 1975—1977 fanns i arbetsställen med en minimal lönsamhet. Lönsam-

heten inom dessa arbetsställen ligger under eller när högst upp i nivå att täcka löner och avskrivningar på maskiner etc. Huvuddelen av arbetsställena med minimal lönsamhet har t. o. m. negativa bruttovinster.

Figur 5 Nettovinstmarginalen inom verkstadsindustrin (exkl. varv). Företag med fler än 500 anställda. (Procent) Nettovinstmarginal (96)

8- 2-

&

3sa

1

rt FT T T T LI ne T T T 1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 År Anm.: Nettovinstmarginalen har definierats som vinst före skatt i relation till omsättningen. Källa: Sveriges Verkstadsförening. Lönsamheten inom verkstadsindustrin. Stockholm 1979.

Prop. 1980/81: 130 14

Bland de branscher som lönsamhetsmässigt klarat sig bäst märks verkstadsindustrins. Även här har dock lönsamheten försämrats kraftigt. Lön-

samhetsutvecklingen inom verkstadsindustrin åren 1965—1979 visas i figur 5. :

Den vikande lönsamheten har resulterat i en successivt försämrad solidiret. Med en dålig finansiell styrka i företagen följer begränsade möjligheter till offensivt risktagande. Den genomsnittliga soliditeten (eget kapital inkl. hälften av obeskattade reserver i relation till balansomslutningen) inom svensk tillverkningsindustri var år 1978 för företag med minst 50 anställda 2096 tmedianföretaget). Detta innebär en minskning med 8 procentenheter sedan år 1975 resp. I I procentenheter sedan år 1970. Skuldsättningsgraden

har under samma åttaårsperiod ökat från 2.2 till 2,9. För småföretagen är

den finansiella stadgan väsentligt sämre än för de större företagen.

Figur 6. Export- resp. importkvotens utveckling under perioden 1960-1979. (Procent) Exoortkvot

Lå

45=-

40-

30-4

255

20.

a T

I KR

20 28 30 3 40 45 Importkvat (24) Exportkvoten har definierats som varuexporten i förhållande till industriproduktionen. Importkvoten har definierats som varuimporten i förhållande till inhemsk förbrukning. Källa: Nationalräkenskaperna.

Prop. 1980/81: 130 15

Sverige har medvetet gålt in för att dra nytta av de fördelar ett fritt internationellt handelsutbyte erbjuder. Sverige har i relation till den totala

ekonomin en stor internationell handel. Exportens andel av industripro-

duktionen har ökat kraftigt. Figur 6 visar detta tydligt. Utvecklingen av export- resp. importkvoterna har gått mycket snabbare under 1970-talet än under 1960-talet. Verkstadsindustrins expansion under senare är torde ha bidragit till denna utveckling.

En annan dimension av svensk industris relationer till utlandet är utvecklingen inom de multinationella företagen. Framför allt gäller detta

företag inom verkstadsindustrin. För att bibehålla och stärka sin marknadsställning i olika länder är utlandsetableringar ofta nödvändiga. Av en

utredning inom SIND (SIND 1980:4) Multinationella företag: FoU-verksamhet, tekniköverföring och företagstillväxt framgår att andelen sysselsatta inom maskin-, elektro- samt transportmedelsindustri i producerande svenskägda dotterföretag i utlandet utgjorde inte mindre än drygt 4097 av antalet anställda i Sverige vid mitten av 1970-talet.

Andelen har ökat sedan dess. Även om någon tillförlitlig löpande statistik inte föreligger är det således rimligt att anta att en mycket stor del av den totala utlandsfaktureringen från svenskägda företag sker från dotter-

bolag i utlandet. Detta gäller framför allt inom verkstadsindustrin. Totalt

sett torde därför den svenska industrins ställning på världsmarknaden vara starkare än som återspeglas av den löpande utrikeshandelsstatistiken.

2.2 Problembilden

I mitten av 1970-talet ställdes svensk industri inför betydande problem.

Flera branscher och stora företag hotades av utslagning. Många förklaringar har lämnats till orsakerna till dessa problem. De flesta bedömare är ense om att ingen enskild faktor kan förklara problemen. Det torde snarare vara en kombination av faktorer inom och utom landet som samverkat till att

problemen fått ett snabbt genomslag och vuxit i omfattning. Allmänt kan

hävdas att de långsiktiga problem som till en del hade gjort sig påminda redan dessförinnan, plötsligt utlöstes till fullo genom den mycket dramatiska internationella konjunkturavmattningen åren 1974-1975 som en följd av 1973-1974 års oljekris. Genom den överbryggningspolitik som fördes i Sverige under dessa år fördröjdes och förvärrades de aktuella problemen

för svensk del. Den konjunkturella problembilden från 1970-talets första hälft känne-

tecknas framför allt av de mycket kraftiga reala oljeprishöjningarna under åren 1973 och 1974. Den med oljeprishöjningarna nära sammanhängande mycket kraftiga tillbakagången för de inbördes beroende branscherna far-

tyg-stål—-järnmalm var en annan del av konjunkturproblemen. I denna

produktionskedja fanns emellertid sedan länge betydande latenta strukturproblem för traditionellt stora producenter i industriländerna. En tillta-

Prop. 1980/81: 130 16

gande konkurrens från Japan och vissa andra länder med stark industritillväxt utgjorde ett snabbt växande hot.

Till konjunkturproblemen måste för svenskt vidkommande även hänföras de mycket kraftiga kostnadsökningarna under åren 1975 och 1976. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer försämrades det svenska

kostnadsläget under dessa två är med ca 2096.

De akuta problemen som drabbade svensk industri i mitten av 1970-talet identifierades till en början som konjunkturella problem. Först efter flera år och betydande utredningsinsatser klarnade bilden och de långsiktiga problemen lyftes i förgrunden. Olika aspekter på detta har lyfts fram i olika sammanhang. Jag vill framför allt framhålla tre dimensioner av de långsiktiga problemen:

1. Problemen är en följd av förändrade betingelser för marknadsekono-

mins funktions — systemproblem. Förändrade värderingar har i allt högre grad gjort sig påminda i länder med hög välfärd. BI. a. har de ekonomiska

incitamenten minskat. En minskning av arbetskraftens rörlighet (antalet arbetsgivarbyten i procent av sysselsättningen) kan också noteras. Ytterligare en systemförändring är att den offentliga sektorn under 1970-talet har

vuxit så kraftigt att den i många västländer numera har nätt samma omfatt-

ning som de marknadsstyrda delarna av ekonomin. En eftekt av en stor skattefinansierad sektor — med höga marginalskatter — är försämrade ekonomiska incitament. En annan är skattesystemets negativa effekt på företagens soliditet och den ”inlåsningseffekt” skattesystemet kan skapa genom nedplöjning av vinstmedel i det egna företaget. Åter en annan aspekt på marknadsekonomins förändring gäller det allt snabbare utvecklingstempot och den relativt sett ökade risknivån : förhållande till den

förväntade avkastningen på nya investeringsprojekt som industrin ställs

inför.

2. Problemen är en följd av den internationella obalansen i den ekonomiska utvecklingen — omvärldsproblem. Det gäller exempelvis en allt skarpare gränslinje mellan några få länder med bytesbalansöverskott och den allt större andelen länder med betydande underskott och de valutapoli-

tiska, handelspolitiska m. m. komplikationer detta medfört. Traditionella handelspartners har således i stor utsträckning hamnat i en likartad situa-

tion med lågt kapacitetsutnyttjande, bytesbalansunderskott och en strävan alt skapa en exportledd återhämtning i direkt konkurrens med varandra. I

samband härmed skall också noteras de röster för protektionism som på

olika håll höjs och som bryter mot strävan att värna om en fri internationell handel.

3. Problemen är en följd av att de delar av svensk industri som behöver omstruktureras är större än någon gång tidigare under efterkrigstiden — strukturproblemen. Det höga svenska kostnadsläget har redan nämnts. De långsiktigt fallande sjötransportkostnaderna har minskat fördelarna av att ligga nära marknaderna vilket har varit till nackdel för den svenska

Prop. 1980/81: 130 17

råvarubaserade industrin. Inom vissa branscher — bl. a. varv, handelsstål, vissa delar av skogsindustrin — har några industriellt mer utvecklade

låglöneländer (Newly Industrialized Countries -NIC-länder) gjort inbrytningar. Låga löner kombinerat med avancerad produktionsteknik och goda marknadskanaler har gjort viss produktion i dessa länder mycket konkur-

renskraftig.

Enitigt min bedömning kan orsaken till 1970-talets ekonomiska besvärlig-

heter sökas i samtliga dessa tre huvudproblem. En grundorsak till att

nedgången i ekonomin under slutet av 1970-talet för Sveriges del blev

särskilt djup och utdragen i tiden beror på att Sveriges komparativa fördelar under efterkrigstiden gradvis har minskat just på de områden där

svensk industri varit hårdast specialiserad. Det gäller bl.a. stålet och

malmen. Även inom skogsindustrin har konkurrensfördelarna minskat i

takt med att den ekonomiskt utnyttjningsbara råvarubasen har kommit att

utgöra en restriktion.

Det finns ett starkt behov av att anpassa det svenska näringslivet till

förändrade internationella konkurrensförhållanden. Strukturomvandlingsproblemen har sin rot i bristande förmåga till omställning mot lönsam produktion under tidigare decennier.En väsentlig skillnad mot tidigare decennier är därvid att det nu är höglönebranscher som utsätts för krav på nedskärningar. Det torde vara svårare att hantera denna omstrukturering än när det gäller hotade låglönebranscher.

Industrins utredningsinstitut har i sin rapport Att välja 80-tal understrukit detta genom att visa att det föreligger en obalans mellan resursfördel-

ning resp. resultatfördelning mellan olika industrisektorer. Den råvaruba-

serade industrins användning av produktionsresurserna har hittills varit

oförändrad sedan början av 1950-talet. Således har sektorns andel av

industrisysselsättningen varit konstant sedan 1950-talets början. Med undantag för en viss uppgång omkring år 1960 gäller detsamma även för investeringarna.

Däremot har den råvarubaserade sektorns andel av industrins resultat i form av förädlingsvärde och bruttoöverskott kraftigt minskat. Minskat

bidrag till resultatet med konstant andel av resursförbrukningen indikerar

strukturella problem under 1980-talet. Å andra sidan kan framhållas att

investeringarna har haft karaktären av rationaliseringsinvesteringar som

bidrar till en produktivitetshöjning inom basnäringarna. Sannolikt kommer dessa investeringar endast i vissa fall att uppfylla normala lönsamhetskrav.

Kraven på omställning inom svensk industri synes ha ökat långt snabbare än vår förmåga att genomföra förändringar. SIND menar i sin höst-

rapport 1980 (SIND 1980: 12) Industriutvecklingen i Sverige att — om 1970-

talets utvecklingstendenser får fortsätta att verka till år 1985 — kommer bristen på strukturell anpassning under slutet av perioden att vara mycket

påtaglig. Svensk industri kommer under dessa omständigheter att vara synnerligen dåligt rustad att möta andra hälften av 1980-talet.

2 Riksdagen 1980i81. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 18

3¶Svensk industri inför 1980-talet — problem och möjligheter

3.1 Allmänt

Den svenska ckonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Som

framgått bl.a. av 1980 års långtidsutredning (SOU 1980:52) och SIND:s

höstrapport 1980 (SIND 1980: 12) torde balansproblemen endast kunna avhjälpas på lång sikt. Tillverkningsindustrin kommer att spela en viktig roll i strävandena att återställa balansen i ekonomin. Jag delar denna uppfattning. Den allmänna ekonomiska politiken spelar i detta sammanhang en avgörande roll. Industripolitiken får dock en viktig kompletterande betydelse. De övergripande industripolitiska målen bör därvid vara — att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad

export och minskad import bidra till den externa balansen,

— att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga

resursutrymme åt andra samhällssektorer.

— att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och

utnyttja undersysselsatta resurser, — att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla

former.

Grundförutsättningen för att nå dessa mål är goda. Sverige har ett stort antal vitala industriföretag med betydande tillväxtpotentialer. En omstrukturering av industrin mot lönsammare branscher är längsiktigt av godo. En alltför snabb strukturomvandling innebär dock en mängd påfrestningar.

Den problembild som jag tidigare har tecknat av svensk industri inför 1980-talet kan kort sammanfattas enligt följande: — behoven av omstrukturering är större än under tidigare decennier. — problemen vid omstrukturering av höglönebranscher är speciellt stora. — omstrukturering tar tid. Neddragningen kan visserligen ske snabbt men

det finns en mängd faktorer som hindrar en mycket snabb expansion. — de regionala konsekvenserna av den fortsatta strukturomvandlingen kan

vålla speciella problem, — omvärldsproblemen kvarstår (exempelvis ökar efterfrågan inom OECDområdet endast långsamt).

— systemproblem finns (bl.a. i form av otillräcklig lönsamhet, höga kost-

nader för riskkapitalförsörjning och låg soliditet).

Vad jag här sagt understryker betydelsen av att strukturomvandlingen underlättas. Det är därvid viktigt att anlägga ett långsiktigt perspektiv.

De regionala problemen inför 1980-talet kan komma utt visa sig speciellt besvärliga. De branscher inom vilka expansiva produktområden kan för-

väntas är inte jämnt fördelade över landet utan i stor utsträckning lokalise-

rade till storstadsregionerna. Sysselsättningsgraden i dessa regioner är allmänt sett hög medan arbetskraft finns tillgänglig | andra delar av landet. Industrins expansion I samverkan med en fortsatt tillväxt inom tjänstesek-

Prop. 1980/81: 130 19

torn kan därför medföra att de regionala obalanserna förvärras. En eventuellt ökad inflyttning av arbetskraft till stoörstadsregionerna kan kräva betydande samhällsinvesteringar medan infrastrukturen i uttlyttningsregionerna skulle lämnas underutnyttjad. Jag avser att återkomma till de regionala frågeställningarna I en särskild proposition under budgetåret 1981/82.

Jag vill samtidigt understryka att många positiva drag kan noteras för svenskt näringsliv. Från industristruktursynpunkt kan framhållas — en växande och lönsam verkstadsindustri, | — en snabbt växande kemisk industri inom områden för icke-baskemika-

lier, — en stor industritjänstesektor med betydande internatione!t konkurrens-

kraft.

Andra starka sidor vad avser svensk industris möjligheter att hävda sig under 1980-talet är — internationellt väletablerade företag, — företagartradition och välutvecklade underleverantörssystem. — välutbildad arbetskraft, samt — väl utvecklade samarbetsformer mellan företag och fackliga organisatio-

ner.

3.2 Det medellånga perspektivet

I 1980 års långtidsutredning (LU 80) återges alternativa scenarier för svensk industris utveckling. Den väg mot balans I ekonomin i LU 80:s huvudalternativ innebär en produktionstillväxt inom industrin med 5,14 per år under perioden 1980-1985. Denna tillväxttakt måste betraktas som hög. Man får gå tillbaka till 1960-talet för att finna motsvarande värden. Eftersom flera branscher kan beräknas stagnera eller minska är expansionskraven mycket högt ställda på andra branscher. Verkstadsindustrin (exkl. varv) och den kemiska industrin beräknas öka produktionen med 7.6 resp. 7,17 per år och exporten med 7.5 resp. 9,04: per är.

LU 80:s huvudalternativ är en optimistisk kalkyl över svensk industris tillväxt under 1980-talets första hälft. Möjligheterna att ändra industristrukturen och företagens produktionsinriktning är på denna relativt korta sikt begränsade. Avsättningsmöjligheterna för traditionella produkter är avgörande för expansionstakten. Denna avsättning är i sin tur i första hand beroende av den eckonomiska tillväxten i Sverige och våra stora exportländer samt de priser som svenska exportörer har i förhällande till sina utländska konkurrenter. Den relativa pris- och koöstnadsutvecklingen i Sverige kan enligt min bedömning inte följa 1970-talets utvecklingslinjer om en industriexpansion på medellång sikt skall vara möjlig.

Viktigt är vidare att företagen kan friktionsfritt öka sin produktionsvolym i takt med att avsättningsmöjligheterna ökar. I detta medellånga perspektiv blir utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet en avgörande

Prop. 1980/81: 130 20

fråga. Eftersom kapacitetsutnyttjandet legat högt under år 1980 för flertalet

branscher utom vissa krisbranscher är kapacitetsutrymmet dock begrän-

sat. För att nå upp till tillväxttalen i LU 80:s huvudalternativ kommer personalutvidgningar och kapitalutökande investeringar att fordras.

I ett medellångt perspektiv finns normalt betydande möjligheter till rationalisering av produktionen. Utnyttiandet av ny produktions- och organisationsteknik kan nedbringa kostnader och pris samt underlätta volymökningar. En förutsättning för volymökningen är att industrins tillgång

till olika produktionsresurser säkras. Tillgång på arbetskraft. energi och råvaror är av stor betydelse. SIND kommenterar bl.a. arbetskraftstillgången. Speciellt framhåller verket att bristen på yrkesarbetare

kan försvåra nödvändig omstrukturering av industrin.

Lika viktigt som att tillförsäkra företagen tillgång till arbetskraft och råvaror är att företagen finner marknader för sina produkter. I ett flerårs-

perspektiv kan avsättningsmöjligheterna förskjutas mellan olika marknadsområden. Allmänt gäller att det är förenat med betydligt större svärigheter att erövra ytterligare marknadsandelar i en efterfrågeexpansion.

Svensk industri är, som jag tidigare har understrukit. starkt exportinriktad. Hemmamarknaden är begränsad. En mycket stor del av svensk industriproduktion avsätts inom OECD-området. Dessa marknader väntas

uppvisa endast en svag tillväxt under perioden 1980-1985.

För att klara en hög tillväxttakt ställs krav på svensk industri att den såväl ökar nuvarande marknadsandelar som förmår bryta in på nya mark-

nader. Att finna nya marknader kan bl.a. innebära en ökad export till

statshandels- och u-länder. Detta gäller främst de delar av industrin som i dag redan är stora exportörer på i-landsmarknaden. För den hemmamarknadsorienterade delen av industrin och då framför allt för den stora gruppen underleverantörer bör en ökad export till andra geografiskt näralig-

gande industriländer vara möjlig, inte minst en ökad export till övriga

nordiska länder. Likaså bör goda utsikter finnas att den expansiva utvecklingen vad avser tjänsteexporten kan fortsätta.

Att på medellång sikt få till stånd den utveckling inom industrin som är önskvärd kräver att en rad komplexa orsak/verkansumband utvecklas i positiv riktning. Speciellt vill jag understryka de problem som uppkommer

i en ekonomi om en relativt stor del av industriproduktionen ligger i branscher som på grund av t. ex. råvarubrist inte kan växa, där kapacitetls-

utnyttjandet är högt eller där konkurrensförutsättningarna har kraftigt försämrats. Kraven på tillväxt blir då onormalt stor i de andra sektorerna. En förutsättning för en industriell expansion är att den svenska kost-

nadsutvecklingen är långsammare än omvärldens. Ett sänkt relativt kostnadsläge kan ge olika effekter:

— viss i utgångsläget (och på läng sikt) olönsam produktion kommer upp

på den nivå där priset överstiger driftskostnaderna varvid denna pro-

duktion kan fortsätta ännu en tid.

Prop. 1980/81: 130 21

— ökad avsättning och produktion genom sänkt pris och utnyttjande av

ledig kapacitet, — högre lönsamhet med möjlighet till kapacitetsutvidgning.

Ett lägre kostnadsläge ger också värdefulla indirekta effekter såsom sänkta räntor, högre incitament för risktagande och ökad investeringsbenägenhet.

Kostnadssänkningar ställer bl.a. krav på att löneutvecklingen hålls nere. Arbetsmarknadens parter har härvid ett avgörande inflytande. Det torde finnas en enighet i princip för tanken att lönekostnaderna i Sverige måste hållas på en sådan nivå att vi kan behälla konkurrenspositionen på de produktområden där svensk industri bedöms vara långsiktigt konkurrenskraftig och att relationerna mellan lön och bruttovinst kan återföras till den nivå som rådde i början av 1970-talet.

Expansionen i den växande delen av svensk industri sätter en gräns för hur snabbt de icke-konkurrenskraftiga delarna av vårt näringsliv kan krympas. Alltför snabb neddragning med åtföljande outnyttjade produktionsresurser kan vara en samhällsekonomiskt oförmånlig lösning.

Industristödsutredningen har i sina analyser över det ickepermanenta industristödets samhällsekonomiska effekter diskuterat strukturomvandlingstakten inom industrin. Bl. a. har SIND genomfört beräkningar avsecnde effekterna av en omfördelning av industristödet från varv, järn- och stålverk, gruvindustri samt skogsindustri till verkstadsindustrin. De slutsatser som kan dras av industristödsutredningens analyser indikerar att en snabbare omstrukturering av industrin skulle ha varit önskvärd utifrån ekonomiska utgångspunkter.

3.3 Det långa perspektivet

I ett längre perspektiv (bortom fem år) blir strukturella förskjutningar och utveckling av nya produkter av större betydelse. Utveckling av ny teknik och nya produkter samt etablerandet av nya företag är en process som kräver lång tid innan den ger mätbar effekt. Ju längre tidsperspektiv desto större betydelse får dessa faktorer.

Vissa fördelar som ett land har för viss typ av produktion är naturligt givna —-såsom mineralförekomster — medan andra fördelar är en följd av den historiska ekonomiska utvecklingen. Japansk stålindustri tillhör i dag världens mest moderna trots avsaknad av malm, kol, kapital och historiskt teknologiskt försprång. Oljeländerna satsar på en industrialisering i fler branscher än den petrokemiska osv. Ett lands komparativa fördelar är därför enligt min mening endast i viss utsträckning givna utifrån naturliga förutsättningar eller utifrån den rådande situationen på världsmarknaden: i väsentlig utsträckning är komparativa fördelar något som kan påverkas och skapas.

Synen på förekomsten av komparativa fördelar har starkt modifierats

Prop. 1980/81: 130 2

under senare tid. Flera orsaker kan nämnas ull detta. Kapitalets internationella lättrörlighet — bl.a. inom ramen för multinationella företag — bidrar till att även länder med egen kapitalknapphet kan ha komparativa fördelar vid kapitalintensiv produktion. Kapital har varit lätt att attrahera till exportinriktade projekt specielt om dessa har varit råvaruexploaterande eller råvaruförädlande och därigenom kunnat bidra till i-ländernas råvaruförsörjning. På liknande sätt har i vissa fall ny färdigutvecklad produktionsteknik kunnat överföras till länder som har små möjligheter till egen teknikutveckling. Även i dessa fall har multinationella företag ofta spelat en central roll i framgångsrika projekt. De faktorer som inte på samma sätt är lättrörliga är tillgången på billig arbetskraft. tillgången till yrkeskunnig

arbetskraft och tillgången till bred teknisk kompetens. Rävarutillgångar

ingår naturligtvis också i bilden över faktorer som inte är lättrörliga”.

När det gäller arbetsfördelningen mellan industri- och utvecklingsländer ger de faktorer som har nämnts en rimlig förklaring till nuläget och grund: för en grov framtidsprognos. Den produktion som u-länderna med framgång inriktat sig på har i första hand varit arbetsintensiv verksamhet av den typ som finns inom tekoindustrin och metallmanufaktur. Vidare har rä-

för detta funnits. I takt med att industrierfarenheten breddas och yrkesutbildningen ökar har förutsättningar skapats för produktion av mera avancerade verkstadsprodukter. fartyg, bilar och viss kapitalintensiv

processindustri typ handelsstål, oljeraffinering etc.

Fortfarande har tillverkningen av mer avancerade produkter endast en blygsam omfattning i u-länderna.

Av den totala världshandeln med bearbetade produkter är u-ländernas andel bara knappt 84. Ar 1955 var motsvarande andel knappt 592. Av

OECD-ländernas totala import (exkl. olja) kom år 1978 ca 1724 från u-

länder. År 1970 var motsvarande andel 15 76. Enligt min mening kommer uländerna med undantag för vissa länder och produktionsomräden, att endast I begränsad utsträckning utgöra ett hot mot svensk industri. 'FTvärtom är möjligheterna till ett positivt ekonomiskt utbyte för bägge parter av en ökad i-land/u-landshandel mycket stort.

U-ländernas behov av sådana varor där i-länderna har komparativa

fördelar (exempelvis maskiner och annan utrustning för utbyggnad av industri, energiförsörjning och övrig infrastruktur) växer snabbt. Samtidigt växer de områden, där u-länderna har komparativa fördelar, också snabbt genom den allmänna konsumtionstillväxten i världen. men framför allt genom att många av de mera utvecklade u-länderna nu har goda förutsättningar att producera sådana varor som tidigare var förbehållna i-länder. Jag bedömer därför att det föreligger goda förutsättningar för snabbt ökad i-lands/u-landshandel.

När det gäller konkurrensen med företag i andra länder inom industrilandskretsen ger den tidigare analysen av komparativa fördelar liten eller

Prop. 1980/81: 130 23

ingen vägledning. Jämför man industriländer på ungefär samma utvecklingsnivå finner man att skillnaderna mellan produktionstförutsättningar ofta är mycket små. I-länderna har vidare en sedan många år uppbyggd

industriell struktur. Den baserar sig ofta på tidigare råvarusituation. på

gamla handelsmönster och på etablerade marknader. I detta fall kan man

snarare tala om konkurrensfördelar än om komparativa fördelar. De konkurrensfördelar som förekommer har sin grund i helt andra faktorer än de som tidigare nämnts. — Den som redan producerar en vara har ofta ett betydande försprång.

Erfaren arbetskraft. produktionsteknisk kunskap och utbyggd distribu-

tions- och marknadsföringsorganisation kan spela en mycket stor roll.

Förekomsten av stordriftsfördelar förstärker detta. Ett sådant försprång

omfattar också produktionstekniskt och marknadsmässigt näraliggande

varor. Vår egen industriella utveckling belyser detta förhållande utom-

ordentligt väl. Nästan alla våra stora exportprodukter har läng förhisto-

ria där tillverkning av samma eller näraliggande produkter förekommit

under lång tid.

—- Förekomsten av väl fungerande underleverantörssystem, ett stor antal

mindre och medelstora företag och en hög nyetableringstakt innebär ett

dynamiskt inslag i strukturen och förbättrar möjligheterna att snabbt ta

upp nya produkter, utnyttja ny teknik och bygga upp nva produktions-

system. — En stor hemmamarknad kan ge betydande fördelar. Den relativt stora

tillverkningen av t.ex. gruvutrustning. maskiner för skogsbruk och

skogsindustri. vattenkraft och kraftöverföring samt teleutrustning i vårt

land skall ses mot denna bakgrund av en tidig och kraftig utbyggnad av

vissa sektorer inom landet. I nästan samtliga fall har dessutom lett till att

de svenska företagen på dessa områden lyckats bygga upp en stor

exportmarknad för sina produkter. — Vissa statliga utvecklingssatsningar kan ha stor betydelse. Kärnkraft.

försvar. tele och flyg samt rymdindustrins utveckling i olika länder är

exempel på detta. Hittills har i-ländernas industriexpansion, sett i ett makroperspektiv.

följt ett relativt lugnt mönster. De länder som redan har produktion inom vissa varuområden expanderar ungefär i takt med efterfrågan så att mark-

kommer mera sällan. När strukturproblem uppkommer har dessa 1 stort sett drabbat samtliga i-länder samtidigt.

Sett i mikronivå är bilden inte alls lika lugn och harmonisk. Kampen om marknadsandelar kan vara härd. Förändringarna kan vara både stora och snabba. Erfarenheterna har lärt oss att den styrkeposition som ligger i alt ha stor produktion och uppbyggd marknadsposition snabbt kan ryckas

vis har omläggning från mekaniska till elektroniska komponenter skett i

många fall.

Prop. 1980/81: 130 24

För enskilda företag (särskilt inom verkstadsindustrin) har marginalen mellan framgång och misslyckande vid nya satsningar visat sig vara myc-

ket liten. Tillväxtdelen i företagen synes vara känsliga även för mindre störningar i produktionsförutsättningar. Själva tidpunkten för satsningen

kan vara avgörande för framgång eller misslyckande. Detta är en konse-

kvens av att företagen ofta har inga eller mycket små konkurrensförsteg i

förhållande till företag i andra i-länder när det gäller dessa nya satsningar.

Genom att det inte finns några direkta komparativa fördelar att luta sig

emot får sådana faktorer som kostnadsläge. marknadsställning och finansiell styrka avgörande betydelse för företagens förmåga att tåla en riskex-

ponering.

Hur ser då förutsättningarna ut för Sveriges del? Enligt min bedömning har svensk industri inom vissa produktområden förlorat sin tidigare starka ställning i konkurrensen med framförallt vissa u-länder. När det gäller järnmalmsproduktion och handelsstäl samt vissa skogsprodukter har fördelarna minskat. Vi har inga framtidsförutsättningar för en mera omfattande fartygsproduktion. Teko-sektorn kan komma att krympa ytterligare. För annan produktion där lönekostnaderna är utslagsgivande kommer ytterligare krympningar att ske. Detta kan exempelvis gälla viss typ av

monteringsarbete.

Vilka är då den svenska industrins långsiktiga komparativa fördelar? Sveriges komparativa fördelar har belysts av ett flertal utredningar som

har behandlat frågan om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst framtidsutsikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i internationell jämförelse god tillgång på välutbildad arbetskraft. Satsningar på kunskapsintensiv produktion förespråkas i de flesta i-länder och vi måste därför

räkna med att möta hård internationell konkurrens på de flesta produktom-

råden.

Slutsatser har dragits att vissa branscher har större förutsättningar att

hävda sig i internationell konkurrens under 1980-talet än andra. Enligt min mening bör sådana resonemang föras med viss försiktighet. Lika litet som man kan döma ut en bransch i sin helhet kan man säga att vissa branscher

generellt kommer att vara långsiktigt konkurrenskraftiga. För det första

kan en bransch, som i genomsnitt är kunskapsintensiv, mycket väl innehålla delbranscher vars produktion är arbetsintensiv. För det andra kan, även

om viss slutprodukt är kunskapsintensiv, produktionsprocessen innehålla

vissa arbetsmoment som kan utföras av lågutbildad arbetskraft och därför kan importeras från länder med en lägre lönenivå än i Sverige. Det är

exempelvis detta som i stor utsträckning sker vid internationella entreprenadprojekt. Ett annat exempel kan gälla monteringsarbete vid löpande

band inom verkstadsindustrin. Man måste här räkna både med ett högre inslag av automatisering för att produktionen av lönsamhetsskäl skall

stanna i landet eller en ökad andel underleveranser från länder med lägre

Prop. 1980/81: 130 to in

lönenivå. Begreppet komparativa fördelar skall därför tolkas utifrån produkter och produktionsmoment, inte utifrån branscher.

Allmänt torde kunna sägas att expansionen i allt väsentligt utgår från redan existerande företags produkter och kompetens. Visserligen sker en snabb introduktion av nya produkter men dessa bygger i mycket hög grad

på tidigare produkter eller tidigare tekniska och marknadsmässiga erfaren-

heter. Det finns därför anledning att tro att delar av den produktion som är internationellt konkurrenskraftig i dag även kommer att bilda basen för svensk industri i slutet av 1980-talet. Exempelvis bör gynnsamma förut-

sättningar finnas när det gäller maskinindustri. Denna branschgrupp krä-

ver stor andel tekniker och yrkesarbetare och kan därigenom hålla ulandskonkurrensen på avstånd. Sverige har ett stort antal framgångsrika

företag inom detta område vilket bör ge oss en hygglig utgångspunkt i

konkurrensen med övriga i-länder. Man kan på liknande sätt peka ut

specialkemi med bl.a. läkemedel och biokemiska produkter som ett lik-

nande område. Inom det stora och snabbt växande elektronikområdet bör

vi ha gynnsamma förutsättningar bl. a. för delar av de områden där elektro-

nik och mekanik integreras.

Även svensk industris förmåga att organisera större projekt bör utgöra en god grund för framtida expansion. Jag tänker här närmast på den starkt

växande exporten av systemleveranser till industri- och anläggningsprojekt. Denna s.k. projektexport riktar sig framför allt till länder inom statshandels- och u-landsgruppen. De bedömningar som har gjorts bl. a. av

Världsbanken visar att tillväxten i dessa länderområden genomsnittligt sett kan väntas vara högre än inom i-länderna under 1980-talet.

4¶Industripolitikens inriktning

4.1 Allmänt

Industripolitiken bör främja ett decentraliserat ekonomiskt system byggt

på marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. Ett sådant system har betydande fördelar. I systemet finns inbyggt en strävan till effektivitet vid utnyttjande av resurserna och till en sådan inriktning av produktionen att avnämarnas önskemål tillgo-

doses. Ansvar och beslut är också decentraliserade i ett sådant system.

vilket ger möjlighet till brett deltagande i beslutsprocessen.

Marknadssystemet bygger på att de enskilda företagen fattar beslut om

vilka produkter som skall tillverkas, hur de skall framställas och på vilka marknader de skall avsättas. Förändringar i priser och avsättningsmöjlig-

heter ger företaget anledning att anpassa produktionsvolymen och om-

pröva marknadsinriktning, produktval och produktionsteknik. Marknads-

ekonomins styrka ligger bl.a. i en smidig anpassning till lägen med nya förutsättningar.

Prop. 1980/81: 130 26

Företagens beslut bygger även på annan information än den som avser nuläget. Investeringsbesluten fattas på grundval av förväntningar om mera långsiktiga förändringar i efterfrågan, produktionsteknik, konkurrensför-

hållanden, löner etc. Även för denna typ av mera framtidsinriktade beslut

är emellertid marknadssystemet normalt överlägset andra hushållnings-

system.

Samhället bör emellertid ange ramar och förutsättningar för marknadsekonomin. Därigenom styrs näringslivet att tillgodose angelägna krav i samhällsutvecklingen, bl.a. regional- och sysselsättningspolitiska samt miljöpolitiska krav. Näringslivet skall genom samhällets insatser stimuleras till att medverka till en balanserad regional utveckling samt en teknisk och industriell utveckling som främjar en ekologiskt balanserad utveckling och en human livsmiljö.

En decentraliserad marknadsekonomi bör således verka inom de ramar som ställs upp genom samhälleliga beslut. Ramarna får emellertid inte bli snävare eller ändras snabbare än vad som motiveras av att de övergripande målen skall kunna uppfyllas. Alltför snäva ramar eller alltför snabba ändringar i ramarna urholkar marknadssystemets funktionsförmåga. Det är

också viktigt att ramarna utformas och tillämpas på ett så klart och för företagen förutsebart sätt som möjligt. Villkoren för näringslivet måste

utformas så att de ger goda förutsättningar för en rationell fördelning av produktionsresurser och hög effektivitet.

En marknadshushållning kräver således en mängd samhällsfunktioner

som stödjer eller korrigerar marknadens funktionssätt. Denna päverkan

sker på en rad olika områden. Syftet är ofta att förhindra eller att påverka

de effekter som marknadskrafterna annars skulle leda till. Åtgärder inom ramen för t.ex. den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken, industripolitiken och utbildningspolitiken syftar främst till att stödja och förbättra marknadens funktionssätt. medan åtgärder inom t. ex. regional- och

miljöpolitiken syftar till att korrigera marknadskrafterna av hänsyn till andra politiska mål som eljest bedöms få alltför liten vikt. Näringspolitiken bör inriktas på mångfald och decentraliserat inflytande. Ekonomisk maktkoncentration och skadlig kartell- och monopolbild-

ning bör motarbetas. Vittförgrenat ägande och personliga initiativ samt” nyföretagande och utveckling av småföretag bör främjas. De kooperativa ägandeformernas möjligheter till personligt engagemang och inflytande

måste tas till vara.

Som ett led i näringspolitiken är det önskvärt att åstadkomma en ytterligare spridning av aktieägandet dels för att förse näringslivet med nytt

riskvilligt kapital, dels för att ästadkomma en motvikt mot en koncentra-

tion av aktieägandet till ett antal större institutioner. Flera åtgärder har

vidtagits i detta syfte. Näringslivets möjligheter att dra till sig riskvilligt kapital har förbättrats genom att dubbelbeskattningen i aktieutdelningar

lindrats. Denna reform vänder sig i första hand till fysiska personer med

Prop. 1980/81: 130 27

mindre och medelstora aktieinnehav. Vidare har de s.k. Annell-avdragen utvidgats i syfte att underlätta nyemissioner. För den enskilde aktieägaren erbjuder tillkomsten av skattefondsparandet ett nytt alternativ för det

enskilda aktiesparandet. Möjligheter har också öppnats för anställda i

företag eller koncerner att spara i en aktiesparfond i vilken ingår uteslutande aktier i företaget eller i ett företag inom koncernen, på samma villkor som skattefondsparandet erbjuder.

Det är generellt av stor vikt att vi har ett mångsidigt och differentierat näringsliv. Näringslivet bör bestå av företag av varierande storlek samt

skilda ägarformer.

De större privata företagen svarar för huvuddelen av industriproduk-

tionen och industrisysselsättningen. De står för den helt dominerande

delen av exporten. Huvuddelen av företagssektorns tekniska forskningsoch utvecklingsarbete sker i de större företagen. Dessa företag utgör

således grunden för Sveriges industriella utveckling. I de större privata

företagen är ägande och ägarinflytande å ena sidan samt företagsledning å andra sidan ofta uppdelat på olika personer. Bakom storföretagens till-

komst och utveckling ligger ofta rena vinstmotiv I motsats till andra före-

tagsformer. Enskilda beslut i de större företagen kan få långtgående konse-

kvenser för landets totala industriproduktion och sysselsättning. Dessa stora företag är för sin utveckling också starkt beroende av de beslut och åtgärder som vidtas från samhällets sida. Det är viktigt att det sker ett

kontinuerligt informationsutbyte mellan ledningarna i dessa företag och

statsmakterna. De privata småföretagen är en viktig källa för teknisk förnyelse och för

nya affärsidéer. De spelar i många fall en avgörande roll för möjligheterna

att erbjuda industrisysselsättning 'åt människor på mindre orter. Vidare

fungerar de ofta som underleverantörer och legotullverkare till större före-

tag. En väl fungerande underleverantörssektor innebär en ökad flexibilitet

för industrin i dess helhet. En vital småföretagssektor är därför av mycket stor betydelse. I småföretagen finns ofta starka samband mellan företagsägande och företagsledning. Bakom småföretagens tillkomst och utveckling ligger därför ofta personliga intressen av olika slag.

Den kooperativa företagsformen har som grundläggande målsättning att på bästa sätt tillgodose medlemmarnas krav i fråga om inköp, avsättning,

tjänster eller arbete. När det gäller arbetskooperativ — dvs. när anställda i

ett företag gemensamt driver företaget i en kooperativ form — finns det

mycket få sådana företag i Sverige.

Det är emellertid min bedömning att det bör finnas goda möjligheter att

framför allt i småföretag utveckla denna företagsform. Den ökade effekti-

vitet och ökade arbetstillfredsställelse som en koppling mellan arbete och inflytande ger bör kunna leda till en snabb utveckling av arbetskooperati-

ven.

De statliga företagen är ofta av stor regionalpolitisk eller sysselsätt-

Prop. 1980/81: 130 28

ningspolitisk betydelse. Staten har tagit över företag som varit i ekonomisk kris och som stått inför hotet om nedläggning 1 sysselsättningsmässigt känsliga regioner. Staten har vidare etablerat företag för att skapa syssclsättning i sådana regioner. I en del fall utgör det statliga företagandet ett

led i den ekonomiska försvarsberedskapen.

En viktig strävan för de statliga företagen, även när motiven för det

statliga engagemanget är näringspolitiskt, måste vara företagsekonomisk lönsamhet. Det är endast konkurrenskraftig verksamhet som kan säkerställa att de anställda på längre sikt kan beredas trygghet i anställningen. Ett företagsekonomiskt lönsamhetskrav innebär emellertid inte att ekono-

miskt förlustbringande verksamhet utan vidare skall upphöra. Som i alla företagssammanhang ställs stora krav på ledningarna i berörda företag och koncerner att medelst rationaliserings- och strukturinriktade åtgärder försöka förbättra lönsamheten i sådana företag. Nedläggningar av statliga företag kan i sista hand dock inte uteslutas.

Det statliga företagandet är inte ett självändamål. Lika väl som den

statliga företagsgruppen kan utökas med inköpta företag bör också statliga

företag kunna säljas, helt eller delvis, till intressenter inom den privatägda

eller kooperativa företagssektorn. Jag anser det vara angeläget med en hög :

grad av flexibilitet i fråga om sådana strukturella åtgärder som kan bidra till

en utveckling för såväl det enskilda företaget som till utvecklingen inom en bransch.

Såväl privatägda och kooperativa som statliga företag bör kunna medverka i strukturella uppgifter, regionalpolitiska insatser eller beredskaps-

mässig produktion. Om detta kräver större ekonomiska uppoffringar av företaget än vad som är företagsekonomiskt motiverat bör företagen i speciella fall kunna erhålla särskilda medel härför enligt den s.k. offert-

principen.

Jag övergår nu till att beröra industripolitiska frågor. De industripolitiska insatserna bör utformas på grundval av de synsätt jag nyss redovisat och den problembild som skisserades tidigare. Jag angav

därvid att de övergripande industripolitiska målen i nuvarande ekonomiska läge är — att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad

export och minskad import bidra till den externa balansen, — att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga

resursutrymme åt andra samhällssektorer, — att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och

utnyttja undersysselsatta resurser,

— att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla

former.

För att nå dessa mål har inte endast industripolitiken utan också den

allmänekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken stor betydelse. Genom insatser inom dessa politikområden påverkas löne- och räntenivån,

Prop. 1980/81: 130 29

samt arbetskrafts- och kapitaltillgången. Av avgörande betydelse är också

att industripolitiken kompletteras med en kraftfull regionalpolitik. Jag vill därför nämna att jag avser återkomma till regeringen med förslag om en regionalpolitisk proposition under nästa budgetår. För Sverige som Frihandelsnation är också handetspolitiken av stor betydelse.

Jag vill nu i korthet beröra vissa centrala frågor inom industripolitiken, som enligt min mening nu bör ges en offensiv och långsiktig inriktning. Jag

avser därmed främst åtgärder för att främja utvecklingen av små och

medelstora företag samt åtgärder för att förse industriföretagen med erforderligt riskkapital och för att stödja forskning och utveckling. Jag anser det emellertid också nödvändigt att industripolitiken har tillgång till vissa mer defensiva åtgärder. Jag tänker främst på det statssubventionerade export-

kreditsystemet, vars syfte är att under en period av temporär internationell

kreditkonkurrens, underlätta utvecklingen för de branscher i vilka Sverige har långsiktiga komparativa fördelar. Till den defensiva industripolitiken

hör också de särskilda åtgärder, som ibland kan behöva vidtas för att

rekonstruera företag och för att underlätta strukturrationalisering i vissa branscher. Vidare kommer jag att ta upp frågor om industripolitikens informationsunderlag.

4.2¶Kapitalförsörjning och riskfrågor

De finansiella frågorna är centrala vid en analys av industrins utveck-

lingsmöjligheter. Finansiella hinder kan på olika sätt hämma en önskad

utveckling. Lånefinansiering erbjuder normalt inte några större problem så

länge företagen kan presentera fullgoda realsäkerheter eller har en gynnsam vinstutveckling och god soliditet. Finansieringssvårigheter uppstår normalt först vid försörjningen med lån med hög risk och eget kapital.

I det nuvarande ekonomiska systemet finns starka incitament att plöja ner vinsten i respektive företag. Möjligheterna till skattefria avsättningar är stora, Beskattade vinster används till att utöka det egna kapitalet snara-

re än till utdelning. För aktieägare ger det normalt större behållning att få

ut avkastningen via värdestegring/realisationsvinstbeskattning än genom

utdeining/inkomstskatt. Avsikten bakom denna politik, som har en lång tradition i Sverige, har

bl.a. varit att söka hålla kvar de vinster som genererats i företagen för att därigenom få en säker och jämn försörjning med eget kapital. Ett system

av detta slag skapar dock en tendens till ”inlåsning” av kapitalet och kapitaltillväxten i respektive företag. Man bibehåller sin egen kapitaltillväxt I företaget men får svårt att attrahera nytt kapital utifrån. Företagens

substansvärde blir ofta mycket större än dess marknadsvärde.

De expansionspotentialer som finns i ett företag kan inte alltid förverk-

ligas enbart med den kapitalbas som genereras av egna vinster. Så länge expansionen sker i jämn takt och ungefär likformigt i alla sektorer är

Prop. 1980/81: 130 30

problemen mindre men om tillväxtmöjligheterna — som situationen nu ter sig — är mera ojämnt fördelade över branscher och företag kan en ”inlåsning” av detta slag skapa stora expansionshinder. Problemen för starkt expanderande företag och för nystartade företag och andra mindre företag med smal kapitalbas är uppenbara.

För företagen är kostnaderna för att finansiera sina kapitalbehov med lån avsevärt lägre än genom aktieemission. Ersättningen till aktieägare måste tas av beskattade medel. Möjligheten till s.k. Annell-avdrag har något minskat denna kostnadsskillnad men effekten kvarstår i huvudsak. Svårigheterna att på aktiemarknaden kunna placera större volymer och de höga kostnaderna för finansiering genom aktieemission har gjort att tillskottet utifrån av riskkapital är begränsat. |

Genom att det totala kapitalbehovet ökat snabbare än det egna kapitalet har soliditeten långsiktigt sjunkit. Bakom detta ligger en tidigare snabb investeringsökning och ökad kapitalintensitet, ett ökat behov av rörelsekapital och ett ökat behov av immateriellt kapital, dvs. investeringar i forskning och utveckling och marknadsorganisation.

Soliditeten utgör ett grovt mått på företagens förutsättningar för risktagande och fungerar också som ett riktmärke för banker och andra kreditgivare i deras långivning när inte säkerhet i realkapital finns. En låg soliditet kan både skapa svårigheter att få låna och minska företagens möjligheter att klara av tillfälliga resultatförsämringar.

Det finns också drag i utvecklingen som har förändrat företagens risksituation. Marknaden har blivit mera osäker. Konkurrensen på världsmarknaden har hårdnat i takt med att ny teknik allt snabbare blir tillgänglig för flera länder. Produktutvecklingen och utvecklingen av ny produktionsteknik går nu snabbare än förr. Kostnaderna för att utveckla nya produkter är större än tidigare. Den tekniska komplexiteten har ökat och den snabbare produktcykeln ger kortare pay-off-tider. När det gäller anläggningsprojekt — som är en växande del av den svenska industriproduktionen — tvingas huvudentreprenören till finansiella engagemang och risker som successivt blir allt större i relation till företagens egen tillverkningsandel av projektet. De immateriella investeringarna ökar. En sådan satsning ger avkastning i produktion och lönsamhet på längre sikt. Betydande belopp måste dock i ett inledande skede bindas i tekniska utvecklingsprojekt. systemkunnande och maskinell utrustning i samband med fortgående datorisering och automatisering av produktionen. Ett problem för många företag kan i detta sammanhang vara att satsning av detta slag inte genererar traditionella banksäkerheter.

Den förändrade risksituationen i kombination med sjunkande soliditet ger en besvärande situation. Ökade yttre riskförhållanden och minskad förmåga att ta risker leder till en alltför försiktig hållning både hos företag och kreditgivare och därigenom en obenägenhet till nya större satsningar. Speciellt drabbas risksatsningar. t.ex. expansion på nya marknader och

Prop. 1980/81: 130 31

utvecklandet av nya produkter. En försiktighet av detta slag kan få ovöns-

kad effekt på den industriella utvecklingen.

Bankernas möjlighet, incitament och villighet att ge län på hög risknivå

är begränsad. Bankernas risktagande baseras dels på den lagstiftning om kapitaltäckning som finns till insättarnas skydd, dels på bankernas möjlig-

heter att följa utvecklingen av ett företags engagemang. Från och med 1980

har bankernas möjlighet att ge Bancokrediter utvidgats. Banklagsutredningen har därutöver fått tilläggsdirektiv att pröva möjligheten att slopa

eller modifiera kravet på formell säkerhet för utlåningen. Samtidigt behöver möjligheterna ökas för bankerna att i högre grad differentiera utlåningsräntorna efter risk. Åtgärder på dessa områden är viktiga om banker-

nas stora kapacitet för kreditbedömning, problemlösning och uppföljning

skall kunna utnyttjas effektivt i den framtida strukturomvandlingen.

För att belysa dessa frågeställningar som berör bankernas roll i industri-

politiken och för att få underlag för åtgärder har nyligen en informell arbetsgrupp bildats med deltagande av representanter för regeringskan-

shiet, bankerna samt den större och mindre industrin.

Ett ökat utbud av lån på normala villkor löser emellertid inte problemen för de företag som på grund av låg soliditet eller många riskengagemang

inte ansett sig kunna ta ytterligare engagemang även om dessa har hög förväntad lönsamhet. I dessa fall måste finansiering av annat slag erbjudas — en finansiering som samtidigt minskar företagens riskbelastning. När-

mast till hands ligger då finansiering av enskilda utvecklingsprojekt där

också återbetalningen knyts till det enskilda projektets framgång.

STU arbetar med sådana villkorslån när det gäller tekniskt utvecklings-

arbete. Industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna kan också ge

villkorslån för produktutvecklingsstadiet. Beträffande dessa olika institu-

tioner återkommer jag strax med förslag. Nämnden för svensk projektexport inom Sveriges Exportråd kan ge villkorslån till kostnaderna att utarbeta ett anbud när det gäller större projekt.

Etablering på de internationella marknaderna och samarbete med företag i andra länder kan innebära stora risker. Möjligheterna till samarbete på det nordiska planet mellan företag med stora FoU- eller marknadsinvesteringar kan ge fördelar. Bl.a. kan ett gemensamt uppträdande på marknaderna ge fördelar. Inom det nordiska samarbetets ram har diskuterats gemensamma ansträngningar för projektexport bl.a. genom stöd till

konsultinsatser och bättre möjligheter för Nordiska Investeringsbanken att finansiera gemensamma nordiska exportprojekt. Även inom det bilaterala samarbetet diskuteras gemensamma statliga åtgärder för att avlyfta risker i samband med utvecklingsprojekt av teknisk och kommersiell art.

Möjligheterna att öka företagens risksatsningar genom att öka och modifiera utbudet av krediter med villkorlig återbetalning och dylikt är dock begränsade. Enligt min uppfattning har man med de former som nu finns

tänjt denna möjlighet så långt som det är lämpligt. Som jag tidigare har

Prop. 1980/81: 130 32

framhållit måste det huvudsakliga kostnadsansvaret för nya satsningar

ligga på företagen. Skulle riskavlyftet göras ännu större kan denna princip lätt urholkas.

Den helt avgörande vägen för att öka företagens risksatsningar är därför att öka deras försörjning med eget kapital. En målsättning bör vara att återställa soliditeten i industriföretagen till den nivå som företagen hade från början av 1970-talet — strax under 30 Z.

Flera åtgärder är nödvändiga för att öka strömmen av riskkapital till näringslivet. Ersättningen till aktieägarna måste överstiga den ränta som kan erhållas för riskfria placeringar. En återgång till normal lönsamhet och ett modifierat skattesystem är förutsättningar för detta.

Det sparande som skall generera riskkapitalet förväntas komma från olika håll. Största delen kan liksom nu förväntas komma från företagssektorn genom att vinster stannar kvar i företagen och genom att utdelning återinvesteras. Den kraftiga riskkapitalökning som nu krävs erfordrar emellertid att en del sparandeöverskott i andra delar av ekonomin tillförs

industrin i form av riskkapital. Det är min uppfattning att man bör söka

stimulera hushållens aktiesparande. De olika kapitalförvaltande institutioner som finns bör också stimuleras till ett ökat akticinnehav.

En särskild ny fond — en femte AP-fond — inriktad på de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem övervägs f.n. av utredningen (E 1980:5) om de små och medelstora företagens finansiella situa-

tion.

Jag vill också erinra om att utredningen (Fi 1975:03) om löntagarna och kapitaltillväxten överväger andra former av individuellt och kollektivt sparande.

En återgång till en normal lönsamhetsnivå, ett förändrat skattesystem.

en effektiv kapitalmarknad. ett ökat aktiesparande hos hushållen och de olika kapitalförvaltande institutionerna inklusive ett eventuellt tillskapande av en femte AP-fond för kanalisering av kollektivt sparande till aktiemarknaden samt ett ökat sparande genom kooperativa företagsformer utgör enligt min mening den huvudsakliga vägen för finansiering av industrins framtida expansion. Industripolitiskt måste dessa frågor noga följas

och om behov skulle uppstå kompletteras med särskilda åtgärder via de industripolitiska institutionerna, t.ex. Investeringsbanken. som kan tillhandahålla såväl aktiekapital som lånekapital med eller utan formella sä-

kerheter.

4.3¶Småföretagsfrågor

Små och medelstora företag, dvs. företag med mindre än 200 anställda.

spelar en viktig roll inom den svenska industrin. Jag använder 1 fortsätt-

ningen benämningen småföretag för denna grupp av företag. Inom tillverkningsindustrin sysselsätts ungefär en tredjedel av alla yrkesverksamma i

Prop. 1980/81: 130

småföretag. Antalsmässigt är småföretagen helt dominerande. Deras betydelse för utvecklingen inom näringslivet är stor. De är en viktig källa för teknisk förnyelse och för nya affärsidéer. Småföretagen spelar i många fall en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda industrisysselsättning åt människor på mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legotillverkare till större företag.

Riksdagen beslutade år 1977 om omfattande åtgärder för att främja de små och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40, NU 1977/ 78:34, rskr 1977/78: 110). Åtgärderna inriktades bl. a. på områdena kapitalförsörjning, kapitalbeskattning, företagsservice, exportfrämjande och företagsmiljö. Åtgärderna utformades så att de skulle jämna ut orättvisor mellan små och stora företag och hjälpa småföretagen eliminera olika tröskelproblem.

De skulle dock inte lyfta över företagsansvaret på samhällsorganen. Det ankommer sålunda på företagen själva att bestämma om de skall utnyttja de hjälpmedel samhället ställer till förfogande.

Förslagen i 1977 års småföretagsproposition var ett första steg i ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet. Jag räknar med att en ny småföretagsproposition skall kunna föreläggas riksdagen våren 1982. Avsikten är att liksom år 1977 ta upp frågor inom olika områden som särskilt berör småföretagen. Jag vill dock redan nu behandla några frågor inom industripolitiken som främst avser småföretag.

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala utvecklingsfonder som sedan den 1 juli 1978 finns i varje län. Fonderna har två huvuduppgifter, nämligen företagsserviceverksamhet och kreditverksamhet. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring samt etableringsfrämjande och underleverantörsinriktade åtgärder. Hänsyn skall också tas till gällande regionalpolitiska riktlinjer. Jag återkommer strax till förslag om ändrade regler för fondernas verksamhet med s.k. produktutvecklingslån och vissa andra frågor som gäller fondernas kreditverksamhet. När det gäller den allmänna inriktningen och utformningen av de regionala utvecklingsfondernas verksamhet räknar jag med att återkomma i den planerade småföretagspropositionen år 1982. En utgångspunkt är därvid att de givna resurserna blir bäst utnyttjade om fonderna inom givna ramar ges större frihet att själva fatta beslut om hur resurserna skall användas. Mina förslag i dag ligger i linje med detta synsätt.

År 1979 anvisades I milj. kr. för en försöksverksamhet med fördjupade företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildades (prop. 1978/79: 123 bil. I. NU 1978/79: 59, rskr 1978/79: 415), Försöksverksamheten skulle bedrivas av statens industriverk och vissa regionala utvecklingsfonder it samråd med kooperationsutredningen (1 1977:01). Kooperationsutredningen har därefter i betänkandet (SOU 1980: 36) Arbetskooperation föreslagit fortsatt och utvidgad försöksverksamhet. För 3 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 34

egen del anser jag att det är viktigt att företag med annan ägarstruktur än den gängse ges likvärdiga möjligheter att bildas och drivas. Den kooperativa företagsformen är härvid av särskilt intresse. Inte minst för småföretag och företag med verksamhet som inte är särskilt kapitalintensiv torde denna företagsform vara väl lämpad. Jag återkommer strax med förslag om fortsatt och utvidgad försöksverksamhet på grundval av kooperationsutredningens förslag.

4.4 Teknisk forskning och utveckling

Utnyttjandet av ny teknik är centralt för den ekonomiska tillväxten. Särskilt i det längre perspektivet är forskning och industriellt utvecklingsarbete av avgörande betydelse för industrins förnyelse och konkurrenskraft. Den nya teknik som vi utnyttjar är i stor utsträckning tillgänglig för alla industriländer. Teknisk utveckling är normalt en kontinuerlig process baserad på många successiva förbättringar. Den tekniska informationen flyter i ganska jämn takt på olika vägar till de länder som har kompetens att tillgodogöra sig den. Många företag och även länder kan leva helt på ”importerad teknik”. För ett land av Sveriges typ är detta inte möjligt. För att kunna bibehålla vår relativa levnadsstandard måste ett betydande antal av våra företag besitta kompetens och kunnande nära den teknologiska fronten. De tekniska möjligheterna skapas såväl genom forskning som genom mer eller mindre forskningsoberoende uppfinningar.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris långsiktiga kompara-

tiva fördelar. Sveriges traditionella konkurrensfördelar i form av råvarutillgångar och tillgång på billig energi har successivt minskat i betydelse. Samtidigt har betydelsen av stordrift och tillgång till en stor hemmamarknad ökad vilket verkar till Sveriges nackdel. Jämfört med förhållandena på 1960-talet har konkurrensen bårdnat; konkurrerande industri finns nu inte bara i Västeuropa och Nordamerika utan även i bl.a. Sydostasien och Sydamerika.

Detta ställer ökade krav på strukturella förändringar och teknisk förnyelse av svenskt näringsliv. Ökad kunskap och förmåga att omsätta den i industriell verksamhet är ett av de verksammaste medlen för att på längre sikt kunna anpassa sig till nya förutsättningar och vidmakthålla svensk industris internationella konkurrenskraft. Tekniskt kunnande blir ett avgörande konkurrensmedel för svensk industri i framtiden. Tekniskt industriellt utvecklingsarbete blir därmed bland de viktigaste medlen för näringslivets förnyelseprocess. Svensk industri satsar också betydande resurser på tekniskt utvecklingsarbete. Det finns emellertid också flera starka skäl för att också från samhällets sida resursmässigt stötta denna verksamhet. Samtidigt bör de möjligheter till förnyelse och utveckling som teknikimport innebär utnyttjas. Särskilt de mindre och medelstora företagen med begränsade egna utvecklingsresurser bör kunna dra nytta av detta. Försöksverksamheten inom Teknikimportkommittén (Dir 1 1979: 86) syftar till att stimulera sådan teknikimport.

Prop. 1980/81: 130 2 'n

Industriellt utvecklingsarbete bör betraktas som en investering. Sett ur samhällets synvinkel kan de kostnader som nu nedläggs vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger huvudsakligen in framtida egna inkomster. Normalt överstiger nyttan av en lyckad utvecklingssatsning den avkastning företaget kan få. Flera företag tar upp den nya tekniken och får därigenom fördelar. Genom konkurrensen pressas priserna ner till fördel för konsumenterna men till förfång för det företag som har satsat på utvecklingsarbetet. Med patentskydd ökar visserligen möjligheterna att tillgodogöra sig det ekonomiska värdet av en innovation, men alla utvecklingsresultat är inte patenterbara och patent ger heller inte alltid ett tillräckligt skydd. Om ett företag inte får tillräckligt stor del av det ekonomiska värdet i form av

egna intäkter kommer investeringen inte till stånd. Detta förhållande ger tendens till underinvestering i industriellt utvecklingsarbete.

Begränsas det samhällsekonomiska perspektivet till svenska konsumenter och företag. minskas skillnaden mellan ett samhällsekonomiskt och ett företagsekonomiskt betraktelsesätt. Detta gäller särskilt för utpräglade exportprodukter. Tendensen till underinvestering kvarstår dock.

Stora skillnader mellan ett samhällsekonomiskt och ett företagsekonomiskt betraktelsesätt kan uppkomma för produkter som huvudsakligen går

till den inhemska marknaden, speciellt om tekniken är svår att kommersialisera. Den kan t. ex. vara lätt att kopiera och svår att patentera. Stora

delar av den produktion som inriktas på inhemsk konsumtion upphandlas

inom den offentliga sektorn. Inom vissa områden finns stora köpare och grupper av köpare som också kan ta ansvar för teknikutvecklingen inom

sina områden. Det ligger i deras eget långsiktiga intresse. När det gäller telekommunikationer, vägar, järnvägar finns huvudsakligen en enda upp-

handlande myndighet inom resp. område vilket skapar goda förutsättning-

ar för industriellt intressant teknikupphandling. Inom sjukvårds- och utbildningssektorerna däremot är upphandlarsidan mera splittrad.

Det finns många faktorer som pekar mot att svensk industri med dess traditionellt höga tekniska nivå kommer att ställas inför en allt hårdare internationell konkurrens på delvis nya villkor. Jag anser det nödvändigt

för svensk industri att denna konkurrens möts med ökade satsningar på

tekniskt och kommersiellt utvecklingsarbete.

Samhället kan korrigera tendenserna till underinvestering genom att på olika sätt öka utvecklingsinvesteringarnas lönsamhet och minska en del av riskerna. Problemen är störst för företag som gör stora satsningar i relation till sin egen storlek. Problemen kan därför vara störst för mindre och medelstora företag men den stigande storleken i utvecklingsprojekten gör

detta också till ett problem för större företag. Ansvaret för forskning och utveckling har alltid varit delat mellan staten

och näringslivet. De statliga insatserna har framför allt koncentrerats till att upprätthålla kunskapsbasen genom satsningar på utbildning och grund-

Prop. 1980/81: 130 36

läggande forskning inom högskolan. Den nationella forskningen har kanske — i varje fall i ett mindre land med dess starkt begränsade resurser — sin största betydelse genom den allmänna kompetens och utbildningseffekt den ger. Forskningsresultat blir normalt tillgängliga för alla länder och ger ursprungslandet en mycket begränsad fördel. Genom den nationella forsk-

ningen skapas emellertid nödvändiga förutsättningar för att kunna tillgodo-

göra sig de forskningsresultat som framkommer i andra länder. Den mera

grundläggande forskningen ligger långt från ett kommersiellt utnyttjande. Enskilda företag kan inte normalt finansiera en sådan verksamhet och detta blir därför en uppgift för företagen kollektivt eller ytterst för staten.

Behovet av stöd till enskilda uppfinnare och mindre företag har också uppmärksammats på ett tidigt stadium och en kraftig intensifiering av detta stöd har skett under slutet av 1970-talet.

Den successivt försämrade soliditeten i svenska företag tillsammans

med de allt högre utvecklingskostnaderna har ökat behoven av stöd även för de större företagens utvecklingsarbete. Den försämrade soliditeten måste naturligtvis angripas med generella ekonomisk-politiska åtgärder, men parallellt härmed, för att uppnå ett resultat på kortare sikt, krävs mera riktade åtgärder inom det industripolitiska området. Den försämrade finansiella basen i företagen kan inte tillåtas äventyra de nödvändiga sats-

ningar som behövs på teknisk forskning och utveckling för att vidmakthål-

la och stärka svensk industris positioner i världen. Att bygga upp den lönsamhet och finansiella styrka i företagen som erfordras för en sund utveckling av svenskt näringsliv är en långsiktig process. Genom statligt stöd till utvecklingsarbetet i företagen kan en del av hindren för ökade utvecklingssatsningar i företagen undanröjas.

Jag kommer strax att föreslå att de stora insatser som redan i dag görs av STU fullföljs och vidareutvecklas genom ökade resurser. STU:s stöd avser de tekniskt inledande faserna av innovationsprocessen. För faserna som följer efter prototypstadiet, där STU:s stöd slutar, är de kommersiella riskerna fortfarande betydande och kostnaderna högst avsevärda. Här kan Industrifonden lyfta av en del av risken för företagen genom mjuka lån. Fonden tillkom år 1979 och är under uppbyggnad. Jag kommer därför att

föreslå att kraftigt ökade resurser ställs till fondens förfogande. Jag kom-

mer också strax att lämna förslag till nya regler för de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån.

4.5¶Exportkreditfrågor

I samband med export av kapitalvaror har möjligheterna för leverantörerna att ge långfristiga krediter blivit allt mer betydelsefulla. Det började med att varvsindustrin under 1960-talet offererade krediter till redare i samband med försäljning av fartyg. Vissa länder började att med statliga

medel subventionera krediterna. Inom kort var andra länder tvungna att

Prop. 1980/81: 130 37

följa efter. Till slut utnyttjade alla viktiga varvsländer finansieringsmöjlig-

heterna till att subventionera den egna varvsindustrin med hjälp av billiga

krediter. Numera är kreditkonkurrensen hård på hela kapitalvaruområdet.

Flertalet industriländer har system för subventionerade exportkrediter.

Vissa begränsningar t subventionerna har förhandlats fram på det internationella planet genom den s.k. consensusöverenskommelsen inom ramen

för OECD. Innan jag närmare diskuterar konsekvenserna av den ökade kreditkonkurrensen för svensk del vill jag något beröra utvecklingstenden-

serna för den svenska kapitalvaruexporten. Underlaget har hämtats från betänkandet (Ds I 1980:24) Subventionerade exportkrediter som nyligen avlämnats av 1980 års exportkreditutredning.

Den svenska exporten av maskiner och transportmedel (exkl. fartyg) till

u-länder har under perioden 1971—1978 enligt exportkreditutredningens

bedömning hävdat sig relativt väl jämfört med de europeiska industriländerna i genomsnitt. bortsett från den latinamerikanska marknaden. De allra senaste åren har dock svensk industri erhållit ett antal mycket stora order för den latinamerikanska marknaden. De europeiska i-ländernas

export har å andra sidan ökat i långsammare takt än de utomeuropeiska iländernas (framför allt Japans) på samtliga utlandsmarknader utom i Afri-

ka. Enligt utredningens bedömning uppgick kapitalvaruexporten till stats-

handelsländerna och u-länderna år 1979 till ca 13.8 miljarder kr. Detta motsvarar ungefär 1272 av den totala svenska varuexporten och knappt SZ av den svenska industrins totala saluvärde. Andelen räknat i föräd-

lingsvärde är något mindre än andelen av exporten på grund av det höga importinnehållet i kapitalvaror i allmänhet.

En enkätundersökning som utredningen genomfört visar att ca 194 av den svenska kapitalvaruexporten f.n. säljs med medel- och långfristiga

krediter medan 81 27 säljs kontant eller med krediter understigande två år. De mindre och medelstora företagen erbjuder medel- och långfristiga exportkrediter i mindre utsträckning än de större företagen.

I Sverige infördes år 1978 för en treårig försöksperiod ett system för statsstöd till finansiering av exportkrediter, det s.k. SEK-systemet. Systemet som jag skall beskriva senare rnöjliggör för svenska företag att offerera statsstödda exportkrediter till köpare i främst u-länder och statshandels-

länder. Om det kan antas att konkurrenter erbjuder statsstödd kredit kan

svensk statsstödd kredit erbjudas köpare It i-länder.

Utnyttjandet av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som systemet funnits. Av de kontrakt med medel- och långfristiga krediter som företagen beräknades teckna år 1980 refinansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda exportkrediterna är starkt koncentrerade

till de största företagen. Dessa storföretags cxport innehåller emellertid

också betydande leveranser från andra företag. inte minst underleveranser

från mindre och medelstora företag.

Vad gäller de medel- och långfristiga exportkrediternas fördelning på

Prop. 1980/81: 130 38

olika länderområden visar en enkät som utredningen genomfört att ca 22 24 av de kontrakt med medetl- och långfristiga krediter som företagen beräknades teckna under är 1980 gällde krediter till i-länder. Statshandels-

ländernas andel utgjorde 28 medan resterande 50246 var kontrakt på uländer (framför allt i Mellan- och Sydamerika).

Det främsta skälet för staten att gå in med statligt stöd till exportkrediterna är att den snedvridning av konkurrensen som åstadkoms av andra länders temporära subventionssystem inte bör leda till utslagning av de företag som verkar i branscher där Sverige har långsiktiga komparativa

fördelar. Det medför dock problem att avväga stödets storlek i jämförelse med andra åtgärder som har liknande strukturella effekter, t.ex. stöd till

FoU-verksamhet. Dessutom kan det innebära att de svenska företagens

aktiviteter i alltför hög grad inriktas på betalningssvaga länder vilket får

besvärande konsekvenser för riskspridningen i den kreditförsäkringsverksamhet exportkreditnämnden bedriver. Mot denna bakgrund finns goda

skäl för Sverige att även i fortsättningen ställa statsstödda exportkrediter

till förfogande för företag med goda framtidsutsikter. För att värna om en viktig del av svensk industri avser jag att i det följande närmare ta upp

frågan om förlängning av det s.k. SEK-systemet m. m.

Jag vill dock starkt betona att ansträngningarna att komma till rätta med de snedvridande exportkreditsubventionerna genom internationella överenskommelser måste fortsätta med all kraft.

I detta sammanhang vill jag understryka betydelsen av att de svenska underleverantörernas ställning stärks. Svenska verkstadsföretag är i stor

utsträckning beroende av underleverantörer bland de mindre och medelstora företagen. Samtidigt har andelen utländska insatsvaror ökat i vissa branscher på senare år. Jag avser att ta upp diskussion med företrädare för industrin och de fackliga organisationerna om ett åtgärdsprogram. En informell arbetsgrupp har bildats. Jag avser att återkomma till denna fråga i samband med att jag tar upp frågan om behandlingen av de utländska varor som finansieras med statsstödda exportkrediter.

4.6 Bransch- och företagsinriktad stödverksamhet

De senaste årens omfattande industripolitiska stöd till branscher och

företag med akuta omstrukturerings- eller överlevnadsproblem speglar

givetvis de speciella problem som har drabbat industrin under denna period. Problemen har som jag tidigare nämnt lett till osedvanligt stora och akuta svårigheter för många företag samtidigt som efterfrågan på arbetskraft i långsiktigt expansiva företag har varit exceptionellt låg. En olycklig kombination av olika faktorer, nämligen — omvärldsproblem; tillväxten i OECD-området stagnerade, — konjunkturproblem; kostnadsproblematiken 76—78,

— strukturproblem; behov att omstrukturera en större del av vår industri

än någon gång tidigare,

Prop. 1980/81: 130 39

— systemproblem: låg soliditet, låg riskbenägenhet. svaga ekonomiska

incitament. gjorde att vi under senare delen av 1970-talet hamnade i problem av ett helt annat slag än tidigare.

Syftet med de åtgärder som staten då tvingades sätta in var att rädda de delar av krishotade branscher och företag som bedömdes vara långsiktigt konkurrenskraftiga, att underlätta sådana omstruktureringar som kunde stärka konkurrenskraften på längre sikt, att se till att omstruktureringen skedde i sådan takt att den friställda arbetskraften kunde nyttiggöras i andra verksamheter utan längre mellanliggande perioder av arbetslöshet och utan alltför omfattande flyttningar.

Både samhällsekonomiska och sociala skäl 1åg således bakom åtgärderna.

I september 1979 tillkallade dåvarande chefen för industridepartementet en utredning (Industristödsutredningen, 1 1979: 17) med uppgift att analysera effekterna av industripolitiska stödverksamheter av icke-permanent karaktär. Utredningen överlämnade den 15 januari 1981 ett arbetsmaterial innehållande en redogörelse för några av t970-talets icke-permanenta industristödsinsatser samt preliminära överväganden kring dessa och deras

effekter. Utredningens arbetsmaterial har varit föremål för diskussion vid

en hearing som inom ramen för näringspalitiska rådets verksamhet anordnades med företrädare för näringliv, banker, fackliga organisationer etc. Några konkreta förslag har industristödsutredningen ännu inte redovisat. Utredningen kommer senare att överlämna sina slutsatser och förslag. Då remissbehandling skett avser jag att återkomma i frågan. Av utredningens hittills presenterade material och de diskussioner som förts i anslutning till detta liksom av andra utredningars resultat kan emellertid redan nu vissa slutsatser dras.

Omställning av industrin kräver alltid ett betydande handlingsutrymme i form av tid och ekonomiska resurser för att bli effektiv. Strukturomvandlingstakten inom svensk industri har historiskt och vid en internationell jämförelse varit hög. Ett villkor för att upprätthålla en hög strukturomvandlingstakt har dock varit en jämn tillväxt i ekonomin. På denna punkt har förutsättningarna för genomförande av önskvärd strukturomvandling förändrats under den senaste femårsperioden. Enligt min mening kan inte utan allvarliga följder arbetsställen läggas ned i snabbare takt än vad som motsvarar tillväxten i kvarvarande och nya företag. Sker detta kan arbetslösheten öka snabbt och de negativa effekterna på produktion och bytesbalans bli stora. Om stimulans sätts in för att absorbera denna arbetskraft i andra sektorer, t. ex. den offentliga sektorn, kan det bli betydande problem att i ett senare skede återföra motsvarande arbetskraft till industrin. Samtidigt måste man undvika att krympningen av icke konkurrenskraftiga sektorer fördröjs på ett sätt som försvårar expansionen i tillväxtsektorer, t. ex. genom brist på yrkeskunnig arbetskraft.

Prop. 1980/81: 130 40

Överföring av arbetskraft från krympande till växande delar av industrin är förenad med betydande tröghet. Den svenska industrin är geografiskt starkt spridd vilket försvårar en omställning. Ett nytt drag i omstrukture-

ringsproblematiken är också att de svaga delarna av industrin ofta har

specialiserad arbetskraft med högre löner än genomsnittet vilket försvårar arbetskraftens yrkesmässiga rörlighet. Delvis kan detta vara ett resultat av att offentliga subventioner har satts in.

Vissa yttre faktorer som t.ex. den dämpade utvecklingen i OECD har vi

små möjligheter att påverka. När det gäller strukturproblem och system-

problem bör åtgärder för att minska deras negativa inverkan snarast inle-

das. Problem av dessa slag tar dock lång tid att åtgärda. Man kan därför

inte utesluta att Sverige ånyo hamnar i en situation som till en del liknar

den under våren 1976-1978. Detta understryker det angelägna i att snabbt

arbeta sig bort från denna risk. Grundläggande är att den allmänna ekonomiska politiken inriktas på ett

sådant sätt att den kostnadsproblematik som genererades 1975-1976 inte

upprepas, att inflationstakten hålls nere och att tillväxten i ekonomin är hög. En sådan politik underlättar en ökad strukturell omvandling. Med en politik som förstärker företagens lönsamhet och soliditet skapas en bättre

grund för företagen själva att klara en omstrukturering.

Det är från samhällets synpunkt önskvärt att företag som förändrar sin produktionsinriktning med omfattande konsekvenser för sysselsättningslä-

get genomför dessa förändringar i en takt som underlättar arbetskraftens

övergång till ny verksamhet. |

Mot denna bakgrund ämnar jag inom kort inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté med uppgift att förutsättningslöst utreda frågan om avsättning av medel till särskilda trygghetstonder. som kan disponeras för förlängda uppsägningstider och avgångsvederlag för övertalig personal celler för etablering av ny produktion och för investeringar i ny

verksamhet. Som villkor för avsättning av sådana medel bör i så fall gälla

att samråd skett och medgivande inhämtats från representanter för de

anställda. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer enligt vad jag har inhämtat inom kort bl. a. att föreslå riktlinjer för särskilda arbetsmarknads-

politiska åtgärder för att underlätta omställningen vid strukturförändringar

av stor betydelse för lokala arbetsmarknader. Vid strukturomvandling bör enligt min mening de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vara det primära

komplementet till de åtgärder som företagen själva vidtar. I vissa fall kan

de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna behöva kompletteras med regionalpolitiska åtgärder. De regionalpolitiska stödmedlen är uppbyggda främst för att hjälpa till

att skapa ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbetsmark-

nadsproblem orsakade av exempelvis den sedan länge minskande syssel-

sättningen inom jord- och skogsbruket och av en alltför låg industriell

Prop. 1980/81: 130 41

tillväxt. Åtgärderna syftar till att överbrygga nackdelar som beror på sådana grundläggande faktorer som liten industriell erfarenhet, otillräckligt utbildad arbetskraft, långa avstånd, högre kostnadsläge och större riskta-

gande,

Regionalpolitiken har följaktligen alltsedan begynnelsen på 1960-talet varit inriktad på främst skogslänens inre delar. En successiv utvidgning av

stödområdena har dock skett och i dag finns vissa stödområden även i

södra Sverige.

Det behov av snabb strukturomvandling av det svenska näringslivet som

jag tidigare beskrivit kommer sannolikt att innebära ökade långsiktiga

sysselsättningsproblem inom områden som traditionellt inte har omfattats

av regionalpolitiken. På grund av stora eller många industrinedläggningar kan även orter utanför stödområdena komma att få långsiktigt allvarliga sysselsättningssvårigheter. Jag är här angelägen att påpeka att regeringen

redan nu när sådana svårigheter inträffar har möjligheter att använda sig av det regionalpolitiska stödet. Regeringen har exempelvis riksdagens full-

makt att när det gäller lokaliseringsstöd till företag ge maximalt stöd även

utanför stödområdena. Det är samtidigt viktigt att påpeka att både de begränsade statsfinan-

siella resurserna och hänsynen till de bestående allvarliga problemen inom stödområdena förutsätter en noggrann prövning av när det kan vara moti-

verat att använda regionalpolitiskt stöd på orter utanför stödområdena. Situationen på sådana orter bör med hänsyn till de relativt korta avstånden

bedömas med utgångspunkt i hela arbetsmarknaden inom pendlingsav-

stånd. De synpunkter jag nu redovisat återspeglar i huvudsak de riktlinjer som regeringen hittills följt. I samband med de förslag om regionalpolitiken som

regeringen har för avsikt att framlägga under nästa riksmöte kan det finnas

anledning för mig att återkomma till denna fråga. Sammanfattningsvis innebär vad jag här anfört att strukturomvandlingen

och de problem för anställda och berörda orter som denna i de enskilda fallen kan skapa i första hand bör bemästras genom insatser från företagen själva och genom arbetsmarknadspolitiska och i vissa fall regionalpolitiska

insatser. Undantagsvis måste staten emellertid av samhällsekonomiska

och sociala skäl också vara berett att lämna särskilt företags- eller branschstöd. Det senare brukar ske inom ramen för de s.k. branschprogrammen,

till vilka jag strax återkommer. Några bestämda kriterier för när företags-

eller branschstöd är berättigade kan enligt min mening inte ställas upp. Samhällsekonomiska och sociala skäl måste från fall till fall vägas mot de negativa effekterna av att intervenera i marknadsekonomin. Stöd till en-

skilda företag kan leda till konkurrensproblem och försening av omstrukturering av de berörda företagen. Överföringen av livskraftiga delar av företagen till nya effektivare konstellationer kan fördröjas. Attityderna till

förändringssituationer kan påverkas negativt genom vetskapen att problemen kan lösas genom stödåtgärder.

Prop. 1980/81: 130 42

Industristödsutredningen har pekat på vissa motiv för förändringar i

hantering av sådana statliga insatser i krisföretagen som man ansett som

motiverade. Vidare har en särskild utredare studerat vissa frågor beträf-

fande handläggningen av obeståndsärenden m. m. (Ds I 1981: 1) Rådrums-

stöd och handläggning av obeståndsärenden m. m.

Industristödsutredningen anför att en finansiell rekonstruktion genom

konkurs eller ackord i allmänhet synes kunna förbättra förutsättningarna

för fortsatt drift och reducera behovet av framtida ytterligare stödinsatser.

Jag delar denna uppfattning. Jag vill emellertid erinra om att fall kan

finnas där en konkurs eller ackord skulle få sådana konsekvenser i olika

avseenden att ett annat förfaringssätt är motiverat.

Industristödsutredningen har också pekat på att möjligheten att skilja den operativa hanteringen av rekonstruktionsföretagen från den politiska beslutsnivån bör övervägas. Jag delar industristödsutredningens uppfatt-

ning. 1 linje med detta kommer jag i det följande att föreslå en ökad

delegering av beslut om eftergift av lokaliseringslån.

I många sammanhang har det ställts krav på att ett särskilt organ för att

hantera krisföretag — ett rekonstruktionsbolag — skapas. Även andra

lösnipgar kan tänkas i samma syfte. Företagsobeståndskommittén (Fi 1976: 03) utreder f.n. detta.

I speciella fall kan en finansiell rekonstruktion kräva att staten går in som ägare. Jag anser dock i likhet med industristödsutredningen att statligt

ägareengagemang i krisföretag i största möjliga utsträckning bör undvikas.

Om statligt ägande förutsätts bör detta redan i förväg beräknas bli av

temporär karaktär.

Branschprogrammen

Enligt de riktlinjer som gäller för branschprogrammen är dessa tidsbegränsade insatser under en omställningsperiod för att främja konkurrenskraften inom vissa branscher. Åtgärderna avses upphöra när utvecklingen

inom en bransch vänts till en normal situation jämfört med den övriga

industrin eller när konkurrenskraften inom en bransch inte längre anses kunna återvinnas. Ett program kan självfallet också avbrytas oavsett bran-

schens läge om det står klart att ytterligare branschfrämjande åtgärder inte kan ge tillräckliga effekter i förhållande till insatserna på branschens kon-

kurrenskraft. Ett exempel på program som har upphört är åtgärderna för järn- och metallmanufakturindustrin, som upphörde år 1979. Vidare har i budgetpropositionen (prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 42) föreslagits att programmet för gjuteriindustrin skall börja trappas ned och avslutas efter

ytterligare två budgetår.

I vilken mån utvecklingen inom olika branscher kan komma att ställa

krav i framtiden på branschfrämjande åtgärder kan inte överblickas nu. Jag vill dock stryka under att en strävan bör vara att nu löpande branschpro-

" gram efer hand kan avbrytas. Ett avskaffande av branschprogrammen helt

Prop. 1980/81: 130 43

eller delvis behöver dock inte innebära att åtgärder av liknande karaktär helt upphör. Sålunda bör exempelvis stöd till marknadsföringsarbete på exportmarknaderna för branscher som tidigare omfattats av särskilda pro-

gram i framtiden kunna ingå i det allmänna exportfrämjandet.

4.7 Industripolitikens informations- och utredningsbehov samt myndighetsorganisation

För att kunna bedöma behovet av särskilda industripolitiska insatser krävs en fortlöpande bevakning av förutsättningarna för den industriella utvecklingen. Den sker f.n. framför allt inom industridepartementet och SIND samt genom den industripolitiska utredningsverksamhet som sker i kommittéform i anslutning till industridepartementet.

Inom industridepartementet sker bevakningen genom den breda kontakt

med industriföretagen som den löpande verkamheten ger. Genom lokali-

seringssamrådet hålls exempelvis löpande kontakt med 150 större industrikoncerner. Genom de olika branschråden hålls löpande kontakt med flera

stora branschers företrädare. Till detta kommer den stora mängd kontakter

i samband med att olika frågor behandlas i departementet eller på initiativ av företagen själva.

En särskild utredare har på regeringens uppdrag analyserat behovet av

ett förbättrat informationsunderlag. Utredarens överväganden finns i betänkandet (Ds I 1980:17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. En sammanfattning av betänkandet och remissutfallet åter finns i bilagorna 19

och 20. Utredningen — som tagit arbetsnamnet KIPI — framhåller att

informationsbehovet i hög grad beror på vilken industripolitisk strategi som väljs.

Jag anser i likhet med utredningen att den industripolitiska utredningsverksamheten i större utsträckning än tidigare bör inriktas på att följa och

analysera utvecklingen på för svensk industri viktiga områden i andra

länder. Vidare bör de långsiktiga utvecklingsperspektiven ges en väsentligt ökad tyngd. Kunskap om industriella utvecklings- och förändringspro-

cesser och vilka verkningar olika samhällspolitiska åtgärder har på dessa

bör förbättras,

Studier av detta slag sker redan i viss utsträckning inom SIND:s planer-

ings- och utredningsbyrå samt i olika utredande kommittéer och i andra tillfälliga former genom industridepartementets försorg. Den nuvarande utredningsverksamheten med syfte att skapa underlag för en långsiktig och övergripande industripolitik är emellertid splittrad och utan kontinuitet.

Den förekommer i vissa fall i en besvärande konkurrens med lösningar av

mer kortsiktiga problem.

För att komma till rätta med dessa problem avses ett struktursekretariat inrättas inom industridepartementet. Jag återkommer strax till denna fråga.

Prop. 1980/81: 130 | 44

Jag har tidigare berört vikten av framförhållning när det gäller den tekniska forskningen. Det är viktigt att hålla en viss grundläggande kompetens inom ett mycket brett område. Samtidigt bör dock prioritering ske mot bakgrund av en bedömning av på vilka teknikområden svensk industri har stora utvecklingspotentialer. För att skapa underlag för en sådan prioritering och för att få en bättre samordning mellan de forsknings- och utbildningsinsatser vid de tekniska högskolorna som sker inom ramen för anslag under utbildningsdepartementets huvudtitel och de forsknings- och utvecklingsinsatser som görs med stöd av industridepartementets anslag avser jag att inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskilt industriellt och tekniskt råd knutet till industridepartementet. Rådet avses bli vara ett diskussionsforum för tekniska forsknings- och utvecklingsfrågor med både utbildnings-, forsknings- och industriintressen representerade. Ett sådant råd blir ett viktigt kontaktorgan mellan departementen, industrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Jag vill också kort kommentera den industripolitiska myndighetsorganisationen.

Statens industriverk inrättades år 1973 (prop. 1973:41, NU 1973: 54, rskr 1973:225) som central myndighet för industri-. energi- och mineralpolitiska frågor. Under de år som förflutit sedan verkets tillkomst har förändringar genomförts eller föreslagits för flera delar av verksamheten. Bl. a. föreslås i (prop. 1980/81:90) om riktlinjer för energipolitiken att större delen av industriverkets energibyrå förs över till en nybildad myndighet, statens energiverk. Vidare överförs verkets enhet för företagsutveckling (SIFU) genom beslut (prop. 1979/80:88, NU 1979/80:41, rskr 1979/80: 274) till den självständiga Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling under första halvåret 1981. Jag återkommer strax med förslag rörande den mineralpolitiska myndighetsorganisationen, som innebär att industriverkets mineralbyrå förs bort från verket.

Genom förändringarna kommer industriverket att i högre grad än tidigare inriktas på främjandet av de små och medelstora företagen. Dessa företag spelar ofta en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda sysselsättningstillfällen på mindre orter. Stödet till småföretagen har därför även en väsentlig regionalpolitisk betydelse. En ökad samordning mellan närings- och regionalpolitiken i dessa delar framstår som både naturlig och önskvärd.

I betänkandet (SOU 1971:69) Näringspolitiken — ny verksorganisation, den s.k. KK-utredningen, som utgjorde det huvudsakliga beslutsunderlaget då statens industriverk bildades år 1973, föreslogs bl.a. att handläggningen av de lokaliseringspolitiska frågorna skulle föras över från arbetsmarknadsstyrelsen till det nya näringspolitiska verk som utredningen skisserade.

Remissopinionen var delad beträffande frågan om en överflyttning av

Prop. 1980/81: 130 45

lokaliseringsstödet från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket. Flera av av de instanser som var negativa till förslaget ansåg dock att frågan borde tas upp till förnyad prövning då de regionalpolitiska riktlinjerna i stort samt arbetsfördelningen mellan departementen fastställts.

Enligt min mening har utvecklingen efter år 1973 väsentligt rubbat de förutsättningar på vilka 1973 års beslut om den näringspolitiska verksorganisationen vilade. Enligt min mening är tiden nu mogen att ånyo över-

väga lämpligheten av att överföra de regionalpolitiska frågorna från arbets-

marknadsstyrelsen till industriverket. Dessa överväganden får ankomma på den kommitté med uppgift att se över arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter och organisation som jag har erfarit att chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser begära regeringens bemyndigande att få tillkalla.

Jag vill också kort kommentera erfarenheterna av lokaliseringssamrådet.

Regeringen träffade 1976-1977 överenskommelser med Sveriges Industriförbund resp. Kooperativa Förbundet och Lantbrukarnas Riksförbund om ett samråd i lokaliseringspolitiska frågor med de industriföretag som inom landet sysselsätter minst 500 anställda. Ca 150 industrikoncerner/

företag har sedan undertecknat en skriftlig förbindelse att delta i samrådet. En delegation för lokaliseringssamråd svarar inom industridepartementet

för denna verksamhet.

Regeringens överenskommelser om lokaliseringssamråd med de större industriföretagen tillkom under en period då man antog en fortsatt kontinu-

erlig tillväxt av industrins investeringar och sysselsättning. Verkligheten i form av den allmänna ekonomiska utvecklingen har därefter blivit en annan. Sedan lokaliseringssamrådet inleddes har sysselsättningen inom

industrin minskat med ca 100000 arbetstillfällen och industrins investeringar minskat med ca 307 i fasta priser.

Lokaliseringssamrådet har trots dessa omständigheter enligt min mening

visat sig kunna fylla en viktig funktion som kontakt- och informationskanal mellan regeringen och de större industriföretagen. Under de rådande om-

ständigheterna har samrådet spelat en viktig roll när det gällt att från regeringens sida med de enskilda företagen diskutera investeringar, strukturförändringar, omlokaliseringar. åtgärder för att mildra effekterna av sysselsättningsinskränkningar etc.

Den svaga utvecklingen av industrikonjunkturen under perioden med åtföljande bransch- och strukturkriser har dock varit en bidragande orsak

till att frågor rörande enskilda företags planer på förändring av verksamheten, t.ex. i form av investeringar eller sysselsättningsinskränkningar.

starkt påverkats av hänsyn till allmänna bransch- och strukturaspekter. Företagen har även visat ett positivt intresse av att inom samrådets ram diskutera sina planer från ett vidare industripolitiskt perspektiv. Enligt min mening finns anledning att ta fasta på de goda erfarenheterna av lokaliseringssamrådet som kanal för kontakter mellan regeringen och de

Prop. 1980/81: 130 46

större industriföretagen samt vidareutveckla det ytterligare. De senaste årens struktur-. bransch- och företagskriser. som ofta drabbat utsatta orter

och regioner, har visat att behovet av sådana kontakter är stort, samt att

det är viktigt att de äger rum kontinuerligt och inte uteslutande i akuta krissituationer.

Ett vidareutvecklat och intensifierat samråd med de större industriföretagen bör kunna tjäna såväl deras som samhällets intressen. Genom samrådet förbättras regeringens kännedom om sådana förhållanden inom industrisektorn som kan vara av betydelse vid utformning av mål och medel för närings- och regionalpolitiken. Samtidigt ges tillfälle att förmedla information till industrin beträffande statsmakternas mål och medel för den industriella och regionala utvecklingen.

5¶De regionala utvecklingsfondernas verksamhet

5.1¶Organisatoriska frågor

Sedan den 1 juli 1978 finns en regional utvecklingsfond i varje län.

Fonderna, som bl.a. övertog de tidigare företagareföreningarnas upp-

gifter, är stiftelser med staten och resp. läns landstingskommun och i

förekommande fall kommun utanför landsting som huvudmän. Till grund

för verksamheten ligger avtal mellan staten och resp. landstingskommun samt Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner om bildande av regiona-

la utvecklingsfonder. Verksamheten i fonderna regleras av avtalen och de i

avtalen fastställda stadgarna. Fondernas statligt finansierade kreditverksamhet regleras genom förordningen (1978: 506) om kreditstöd genom re-

gional utvecklingsfond. Avtalen gätler t.o.m. den 31 december 1982. De

förlängs därefter i perioder om tre år, om inte uppsägning sker av någondera parten. Uppsägning skall göras senast ett år innan cn ny avtalsperiod inleds.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att staten före utgången av är 1981 säger upp samtliga avtal om av regionala utvecklingsfonder. På så sätt ges möjlighet att i nya förhandlingar under år 1982 göra

de ändringar i avtal och stadgar som erfarenheterna av verksamheten kan

motivera. SIND har nyligen påbörjat en utvärdering av fondernas verk-

samhet. Utvärderingen beräknas vara slutförd under hösten 1981. Jag

räknar med att på grundval av bl. a. denna utvärdering ta upp frågan om allmän inriktning och utformning av utvecklingsfondernas verksamhet våren 1982. Jag vill framhålla att avsikten med en avtalsuppsägning är att träffa nya avtal där erfarenheterna av den bedrivna verksamheten tas till

vara.

Jag vill dock redan nu något närmare beröra frågan om sammansättningen av styrelserna i de regionala utvecklingsfonderna. F.n. utses styrelser-

Prop. 1980/81: 130 47

na av resp. läns landstingskommun samt i förekommande fall kommun utanför landsting. Val förrättas enligt bestämmelserna i kommunallagen (1977: 179). I samband med beslutet att inrätta utvecklingsfonderna uttalade jag (prop. 1977/78:40 bil. I) att styrelsen borde bestå av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och försäkringsväsen. Den borde vara väl förtrogen med länets näringsliv och därför utgöras av personer med professionellt företagskunnande, t.ex. företagsledare, företrädare för de anställda eller företagens organisationer. Även företrädare för landstingets förvaltningsutskott eller personer som annars har en ställning som ger överblick över den regionala näringspolitiken borde kunna ingå i styrelsen. Vidare borde beslut om styrelsens sammansättning fattas på länsnivå och av landstingen. Det borde dock ligga i landstingens intresse att vid valet av styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För att göra ytterligare påverkan av organisationerna möjlig, kan enligt gällande avtal en särskild beredningsgrupp inrättas. Beredningsgruppen skall fortlöpande kunna delta i kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i styrelsen. I beredningsgruppen skall ingå verkställande direktören samt två företrädare för företagarnas organisationer och två företrädare för arbetstagarnas organisationer. En beredningsgrupp skall inrättas om en av huvudmännen begär det. Enligt avtalen förutsätts att båda huvudmännen normalt kan nå samstämmighet i sina bedömningar av behovet av beredningsgrupp. Hittills har inga sådana beredningsgrupper inrättats.

Frågan om sammansättningen av utvecklingsfondernas styrelser behandlades av riksdagen senast våren 1979 med anledning av motion 1978/ 79: 1519. I motionen yrkades att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag om vidgad representation för de fackliga organisationerna och företagarorganisationerna i de regionala utvecklingsfondernas styrelser. Riksdagen uttalade (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415) att regeringen borde vidta åtgärder i den riktning som angavs i motionen.

Jag har tidigare redovisat (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 53) att statssekreteraren i industridepartementet i brev till samtliga berörda landsting och kommuner bl.a. har erinrat om möjligheten att inom ramen för gällande avtal och stadgar vid val till styrelse för tiden 1980—1982 låta de fackliga organisationerna bli företrädda i utvecklingsfondernas styrelser. Samtidigt anmälde jag att jag avsåg att återkomma till regeringen i frågan när jag närmare hade analyserat hur de nyvalda styrelserna var sammansatta.

Jag har nu haft kontakt med samtliga övriga huvudmän i denna fråga. Mitt intryck är att styrelserna är sammansatta på ett sådant sätt att de grundläggande principer, som jag nyss redogjorde för, är tillgodosedda. Jag anser därför att riksdagens uttalande inte bör föranleda någon ytterligare åtgärd från regeringen.

Jag vill i detta sammanhang nämna att TCO i skrivelse till regeringen har

Prop. 1980/81: 130 48

hemställt att staten som huvudman skall begära att beredningsgrupper

tillsätts i samtliga regionala utvecklingsfonder. Vid min förfrågan har samtliga övriga huvudmän motsatt sig att beredningsgrupper inrättas. Jag finner

därför inte anledning att ta några ytterligare initiativ i denna fråga.

5.2 Utvecklingsfondernas produktutvecklingslån

Den 1 juli 1973 infördes en möjlighet till kreditstöd till produktutveckling i det skede av ett utvecklingsprojekt då de tekniska riskerna kunde bedömas som små men betydande kommersiella risker ännu kvarstod. En särskild myndighet, statens utvecklingsfond (SUFO), inrättades för att handlägga stödet (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225). SUFO:s

ändamål blev att stödja riskbetonade investeringar inom industrin för

utveckling av nya produkter. processer eller system.

Stödet fick formen av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, dvs.

SUFO:s lånefordran kunde efterges, helt eller delvis, om projektet misslyckades. Stor frihet gavs att anpassa lånens löptider, amorteringsvillkoren

och tidpunkterna för räntebetalning till projektens återbetalningsförmåga

och företagens situation i övrigt. SUFO lade i regel en särskild riskpremie

på 2527 till kapitalet för att bl. a. kompensera för de stora kreditrisker som var förenade med verksamheten. Stödets storlek skulle i varje låneärende begränsas så att låntagaren själv fick bära en del av risken. Vidare bestämdes att royalty eller annan löpande ersättning till SUFO kunde utgå då det

gällde projekt som uppnådde kommersiell exploatering.

Den 1 juli 1978 upphörde SUFO i samband med att dess verksamhet regionaliserades och övertogs av de då nybildade regionala utvecklingsfonderna (prop. 1977/78:40 bil. 1, NU 1977/78: 34, rskr 1977/78: 110). Samti-

digt utvidgades ändamålet med stödet till att omfatta även rena marknads-

föringsinvesteringar. Återbetalningen av lånen förutsattes normalt ske med en viss procent av projektens omsättning. För att lånen (s. k. produkt-

utvecklingslån) inte skulle snedvrida konkurrensen gentemot andra lånc-

möjligheter fastställdes kravet att. en riskpremie på mellan 10 och 2596

skulle läggas till lånebeloppet. Gällande regler återfinns i förordningen (1978: 506) om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond. SIND har gjort en utredning om denna läåneform. Resultatet av utredningen har redovisats i rapporten (SIND 1980:13) De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärdering och förslag till åtgärder.

Under tiden den 1 juli 1973—-den 31 december 1979 har SUFO och

utvecklingsfonderna betalat ut produktutvecklingslån på 129 milj. kr.,

varav endast 5 milj. kr. har återbetalats under samma tid. Enligt industri-

verket hänger den låga återbetalningen samman med bl.a. lånekonstruktionen. Verket föreslår därför en ny låneform som innebär att lånen blir billigare

Prop. 1980/81: 130 49

för låntagaren, vilken dock samtidigt får högre krav på sig att betala tillbaka lånet. De väsentliga förändringarna föreslås vara att man tillåter en utvecklingstid på 3—5 år som är helt räntefri samt att den särskilda riskpremien slopas. Lånets nominella storlek hålls oförändrad under utvecklingstiden, varefter återbetalningen sker med fasta amorteringsbelopp i stället för att som f.n. baseras på nettofaktureringen. Vidare föreslås att lånet skall kunna finansiera mellan 50 och 90 2 av de totala projektkostnaderna. Liksom tidigare skall lånet vara knutet till projektet, vilket innebär att lånet kan avskrivas om projektet misslyckas.

Flertalet remissinstanser anser att reglerna för stödet bör ändras. Remissopinionen är emellertid splittrad vad gäller industriverkets förslag till ny lånekonstruktion.

Jag anser att fondernas engagemang i småföretagens produktutvecklingsarbete utgör ett värdefullt inslag i deras verksamhet. Sedan denna typ av villkorliga lån till produktutveckling började handläggas av fonderna år 1978 har stödet i väsentligt högre grad än tidigare kunnat utnyttjas även utanför storstadsområdena, inte minst i skogslänen. Regionaliseringen av SUFO har således fått avsedd regionalpolitisk effekt.

Enligt min mening bör fonderna även i fortsättningen kunna stödja riskbetonade investeringar för utveckling och marknadsföring av nya produkter, processer och system liksom marknadsinvesteringar i övrigt. Detta har heller inte satts ifråga av SIND eller remissinstanserna. Jag vill betona att produktutvecklingslånen kan användas även för att finansiera riskfyllda exportprojekt eller andra marknadsföringsåtgärder. Fonderna har möjlighet att samråda med Sveriges exportråd i sådana ärenden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdepartementet inom kort kommer redovisa vissa förslag om exportfrämjande åtgärder med särskild inriktning på små och medelstora företag.

Den av industriverket redovisade låga återbetalningen har tagits upp av flera remissinstanser. Bl.a. RRV och Svenska uppfinnarföreningen påpekar att återbetalningsprocenten inte är ett relevant mått på effektiviteten hos denna typ av lån. Jag delar denna uppfattning. Utvecklingsprojekt av det slag det här är fråga om är dessutom i regel mycket tidskrävande. Eftersom den nuvarande låneformen, i synnerhet ' efter SUFO:s regionalisering, har tillämpats under så pass kort tid, finner jag det vara svårt att redan nu med säkerhet avgöra i vilken utsträckning själva låne villkoren har verkat hämmande på återbetalningen. Däremot finns skäl att tro att nuvarande lånekonstruktion har uppfattats som kostsam och därför begränsat intresset för denna stödform. Det är därför enligt min mening befogat att försöksvis pröva något andra regler för stödgivningen.

Jag anser att följande riktlinjer bör vara vägledande för stödets framtida utformning. Målet med verksamheten bör som tidigare vara att stimulera och effektivisera arbetet med produktutveckling och marknadstöring i små och medelstora företag. Fonderna bör stödja sädana lovande men risk- 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 50

fyllda projekt som utan stöd inte skulle kunna genomföras. Stödet bör fungera så att det lyfter av en del av företagets/innovatörens risk med

projektet. Det innebär att stödet som hittills bör förknippas med villkorlig

återbetalningsskyldighet. Låntagaren bör finansiera en rimlig del av den

totala utvecklingskostnaden på annat sätt än genom kreditstöd från fonden

eller andra samhällsorgan. Enligt min mening bör fondernas produktut-

vecklingslån som hittills i normalfallet svara för högst 5096 av den beräk-

nade utvecklingskostnaden. Högre andel än 5076 bör således beviljas endast i rena undantagsfall.

Det är vidare väsentligt att stödet inte utformas så att det uppfattas som oskäligt dyrt för stödmottagaren. En sådan ordning leder lätt till att företagen avskräcks från att satsa på riskfyllda utvecklingsprojekt. Ett stöd som är kostsamt men förknippas med stora möjligheter till avskrivning kan

tendera att efterfrågas för att finansiera huvudsakligen projekt med små

möjligheter att nå kommersiell framgång. Andra riskfyllda men mer realistiska projekt kan i vissa fall komma att finansieras med 1. ex. fondernas

rörelselån men ofta riskera att inte komma till stånd. I likhet med SIND

och flera remissinstanser anser jag att någon speciell riskersättning inte

skall belasta projekt finansierade med produktutvecklingstån.

Liksom bl.a. STU anser jag å andra sidan att det ligger en fara i att göra stödet så billigt att det snedvrider konkurrensen gentemot andra finansie-

ringsformer. En alltför låg kostnad för produktutvecklingsstödet gör att

företagen efterfrågar detta för att finansiera projekt som bör kunna finansi-

eras på den ordinarie lånemarknaden eller med rörelselån från utvecklings-

fonderna. Resultatet blir bl.a. onödigt förhandlingsarbete och gränsdragningsproblem för fonderna. Jag förordar därför i motsats till SIND att ränta

på utbetalt belopp som tidigare bör debiteras och läggas till kapitalet även

under den första s.k. utvecklingstiden. Det ankommer på resp. utvecklingsfond att från fall till fall bestämma vilken ränta som skall debiteras.

I likhet med flera remissinstanser anser jag det vara en viktig princip att

sättet för återbetalning av stödet liksom hittills i möjligaste mån anpassas

till resp. projekts förmåga att generera intäkter och därmed till möjligheter-

na att betala tillbaka stödet. Det bör kunna avtalas att återbetalningen

beräknas som en viss procentsats av nettofaktureringen eller i form av annan löpande ersättning till utvecklingsfonden. Det är i dessa fall naturligt

att återbetalningen påbörjas först sedan projektets resultat har börjat ut-

nyttjas kommersiellt.

I vissa fall kan det dock passa såväl företaget som fonden bättre att, som i industriverkets förslag till lånekonstruktion, lägga upp en plan med regel-

bundna årliga avbetalningar. Det bör då stå fonden fritt att bestämma om en sådan ordning.

SIND föreslår vidare att utvecklingsfonden och stödmottagaren efter normalt tre års utvecklingstid skall avgöra om projektet är lyckat eller inte.

I samband därmed skall fonden besluta om eventuell avskrivning av sin

Prop. 1980/81: 130 51

fordran. Enligt min mening kan det i många fall vara svårt att redan efter så kort tid med säkerhet avgöra om projektet har lyckats eller inte. Jag räknar med att fonden i normalfallet behöver avvakta ytterligare några år innan beslut fattas om avskrivning av lånet. Jag vill dock betona vikten av att fonden och låntagaren från början klart avtalar om villkoren för eventuell eftergift av fondens fordran.

En viktig princip bör vara att utvecklingsfonderna själva har en långtgående frihet att anpassa såväl sättet för återbetalning som övriga stödvillkor till de omständigheter som råder i det enskilda stödärendet. Enligt min mening kan en alltför stor centralstyrning onödigtvis byråkratisera handläggningen av stödet och därmed hämma effektiviteten i småföretagens produktutvecklingsarbete.

F.n. kan utvecklingsfonderna bevilja rörelselån och/eller produktutvecklingslån på totalt 500000 kr. till en och samma låntagare utan att samråda med SIND resp. STU. Jag kommer i det följande att föreslå en höjning av denna gräns till I milj. kr. vad gäller rörelselånen (avsnitt 5.3). Jag förordar att det obligatoriska samrådet med STU i fortsättningen gäller produktutvecklingslån som överstiger I milj. kr. Detta hindrar givetvis inte att det hittillsvarande samarbetet mellan STU och fonderna även beträffande mindre projekt fortsätter och vidareutvecklas. Vidare delar jag SIND:s bedömning att samrådet mellan fonderna i stödärenden kan behöva öka. Verket kan i samråd med STU medverka till en ökad samordning mellan fonderna i dessa frågor.

Några remissinstanser påpekar att stödet, trots att det är villkorligt, normalt bokförs som en skuld hos mottagaren. Företagets utvecklingskostnader kan däremot inte alltid tas upp som en tillgång i balansräkningen, vilket kan skapa soliditetsproblem hos främst mindre, nystartade företag. Vissa förslag till stödkonstruktioner förs fram i syfte att undvika detta problem. Vissa skattemässiga konsekvenser av olika stödformer ses f.n. över av bidragsskattekommittén (B 1980:0D. När det gäller frågan om företagens soliditet vill jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet anföra följande.

Stödformerna lån och bidrag med villkorlig återbetalningsskyldighet har kommit till allt större användning under senare tid. Syftet med dessa stödformer är i allmänhet att avlasta stödmottagaren risken för ett misslyckat utvecklingsprojekt. Stödet är i regel knutet till ett visst projekt och återbetalningsskyldigheten faller bort om projektet misslyckas. Exempel på sådana stödformer är stöd som lämnas av STU och Industrifonden samt de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån. För vissa typer av stöd, främst större företagsspecifika lån, har dock återbetalningsskyldigheten knutits till låntagarens framtida resultatutveckling eller beslut om aktieutdelning. En tredje typ av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet är regionalpolitiskt stöd i form av avskrivningslån av det slag som infördes den I juli 1979. Dessa lån skiljer sig från de andra typerna av lån med

Prop. 1980/81: 130 52

villkorlig återbetalningsskyldighet genom att de skrivs av i de fall projekten lyckas och ger den avsedda regionalpolitiska effekten.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar om redovisning av statliga

stöd. Enligt anvisningarna skall lån och bidrag med villkorlig återbetal-

ningsskyldighet som används för definierade projekt redovisas som skuld i balansräkningen hos låntagaren/bidragsmottagaren till dess den låne- resp.

bidragsgivande myndigheten har fattat beslut om eftergift av lånet resp. att

bidraget inte skall krävas åter. De kostnader som svarar mot lånet eller

bidraget kan aktiveras i balansräkningen. De problem som påpekas av några remissinstanser gäller den redovis-

ningsmässiga behandlingen av bidrag och lån med villkorlig återbetal-

ningsskyldighet. Ett exempel är aktiebolagslagens regler om likvidations-

skyldighet. Syftet med reglerna torde vara att skydda fordringsägarna mot att det egna kapitalet urholkas. Det kan dock finnas skäl att i det samman-

hanget bedöma lån med villkorlig återbetalningsskyldighet på annat sätt än

vanliga lån. En översyn av hur sådana lån skall behandlas i redovisningshänseende kommer mot denna bakgrund att göras inom regeringskansliet.

Jag räknar med att regeringen därefter får anledning att återkomma till frågan.

SIND förordar att redan beviljade produktutvecklingslån och lån från

SUFO anpassas till de förändrade reglerna för stödet. Det ankommer på

resp. utvecklingsfond och låntagare att genomföra eventuellt omförhand- : ling av stödvillkoren. Det ankommer på SIND att ge ut råd och anvisningar

i kreditfrågor. Verket kan sålunda i samråd med STU bistå fonderna med

rekommendationer vad gäller nämnda övergångsanordningar liksom löpande handläggningsfrågor. juridiska problem som är förknippade med stödverksamheten etc. Trots den betydande regionala frihet som jag förordar, räknar jag med att verkets samordnande roll kan bidra till att de stödvillkor som tillämpas av enskilda fonder inte skiljer sig i sådan ut-

sträckning att företag i vissa län uppfattar systemet som orättvist. Såväl SIND som flera remissintanser tar upp frågor som rör fondernas resurser för verksamheten med produktutvecklingsstöd. Vissa fonder för

fram önskemål om särskilda bidrag för att täcka förluster i verksamheten

med denna typ av riskfyllda avskrivningslån. Jag är inte beredd att föreslå ett system med sådana förlusttäckningsbidrag. Fonderna bör som hittills själva svara för täckning av förluster inom ramen för sina totala kreditmedel.

Vad gäller frågan om personal för fondernas handläggning av produktutvecklingslån ankommer det på den enskilda utvecklingsfonden att självständigt prioritera inom ramen för sina totala resurser. I likhet med bl. a. utvecklingsfonden i Stockholms län anser jag att en s.k. projektledningshjälp i många fall kan leda ull bättre möjligheter för utvecklingsprojekt att lyckas och därmed även bidra till ökad återbetalning av produktutveck-

lingslånen. Jag återkommer strax med förslag om försöksverksamhet med

projektledningshjälp i vissa utvecklingsfonder tavsnitt 8.6).

Prop. 1980/81: 130 'n tv

Det ankommer på regeringen att närmare utforma de regler för produktutvecklingslånen som skall gälla i framtiden. I likhet med STU anser jag att stödvillkoren bör utvärderas efter någon tid.

5.3 Övriga kreditfrågor

Jag övergår nu till att behandla vissa andra frågor som rör de regionala utvecklingsfondernas kreditverksamhet.

F.n. kan utvecklingsfonderna lämna rörelselån och/eller garanti för lån till en och samma låntagare på högst 500000 kr. I undantagsfall kan större lån eller garantier lämnas. efter hörande av SIND. Med hänsyn till den fortlöpande penningvärdeförändringen sedan fonderna bildades och till att fonderna bör ha en stor självständighet förordar jag att lånegränsen per företag höjs till I milj. kr. Liksom hittills bör lån och/eller garantier på högre belopp kunna lämnas ut om det finns särskilda skäl till det och då efter hörande av SIND.

Det ankommer på resp. utvecklingsfond att fastställa säkerheter för rörelselån. Normalt accepteras relativt svaga säkerheter och därmed betydande kreditrisker. 1 vissa fall skulle ett företags utveckling kunna underlättas om utvecklingsfonden hade möjlighet att bevilja företaget lån utan krav på säkerheter. Enligt min mening bör fonderna därför ges möjlighet att i särskilda fall lämna s.k. förlagslån. Sådana lån har sämre förmånsrätt än samtliga övriga borgenärers fordringar och kommer i riskhänseende närmast det egna kapitalet. Det bör ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utforma närmare regler för fondernas verksamhet med förlagslån.

Sedan våren 1980 kan utvecklingsfonderna teckna egna lånegarantier (prop. 1979/80:101 bil. 8, NU 1979/80:32. rskr 1979/80:172). Systemet bygger i stort på den ordning som gäller för statliga s. k. industrigarantilån. Av praktiska skäl kan bankernas engagemang gentemot företagen i vissa fall ta formen av s.k. bankgaranti i stället för rena krediter. Även för sådana engagemang kan samhället behöva gå in och förstärka bankernas säkerheter. Sedan den 1 juli 1980 kan statlig garanti lämnas som säkerhet inte bara för krediter utan även för bankgaranti (prop. 1979/80:100 bil. 17, NU 1979/80: 43, rskr 1979/80: 395; SFS 1980:472). Endast ett fåtal sådana statsgarantier har hittills beviljats. Enligt min mening bör även utvecklingsfonderna kunna bevilja garanti för bankgaranti, såvida de allmänna förutsättningarna för kreditstöd av utvecklingsfonderna är uppfyllda. Jag förordar att riksdagens godkännande härtill inhämtas.

5.4 Utvecklingsfondernas samarbete med Sveriges Investeringsbank AB

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som rör de regionala utvecklingsfondernas samarbete med Svenges Investeringsbank AB. Investe-

Prop. 1980/81: 130 54

ringsbanken samverkar sedan år 1974 med företagareföreningarna/utveck-

lingsfonderna när det gäller kreditgivning till små och medelstora företag. Med låneutredningar från fonderna som huvudsakligt beslutsunderlag kan fondernas rörelselån (på f.n. högst 500000 kr.) kombineras med lån från Investeringsbanken på f. n. högst I milj. kr. Fonden svarar för hantering av säkerheter, uppföljning m.m. T.o.m. år 1980 hade banken beviljat ca 450

sådana lån på totalt ca 230 milj. kr. Enligt vad jag har erfarit har Investeringsbanken för avsikt att erbjuda fonderna ett utvidgat samarbete. Banken avser att till mindre företag, efter förberedande utredningar från fonderna, lämna s.k. förlagslån — dvs. lån

utan säkerhet med en förmånsrätt närmast före det egna kapitalet i företa-

get. För att få utrymme för den nya verksamheten behöver banken vidgade möjligheter att lämna lån utan säkerheter, vilket kräver en ändring av bankens bolagsordning.

För egen del anser jag att det är värdefullt om Investeringsbanken i ökad utsträckning lämnar risk villiga lån till de mindre företagen. Det ankommer på regeringen att besluta om godkännande av erforderlig ändring i bankens bolagsordning.

6¶Stöd till småföretagsinriktade regionala utvecklings- och investmentbolag

Jag vill nu ta upp vissa frågor om regionala utvecklings- och investmentbolag. Sådana bolag har under de senaste åren med statligt stöd i olika former inrättats i olika delar av landet. Jag anser det lämpligt att nu lämna

en samlad redogörelse för statens åtgärder på detta område. Redogörelsen

bygger bl. a. på rapporten (SIND 1980:14) Regionala utvecklingsbolag — problem och möjligheter. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen har fått framställningar från länsstyrelser m. fl. om att inrätta ytterligare regionala utvecklings- och investmentbolag.

År 1977 bildades ett investmentbolag knutet till Norrbottens Järnverk

AB (prop. 1976/77:125, NU 1976/77:40, rskr 1976/77: 345). För ändamålet anslogs 25 milj. kr. som medelstillskott till Statsföretag AB. Bolaget som

numera heter Regioninvest i Norr AB, ullfördes ytterligare 75 milj. kr.

genom beslut våren 1979 (prop. 1978/79:127, NU 1978/79:45, rskr 1978/ 79: 322). I samband därmed uttalades att en utvärdering av verksamheten

skulle ske före utgången av år 1981.

Regioninvest är numera helägt dotterbolag till Statsföretag. Verksam-

hetsområdet omfattar Norrbottens län. I Regioninvests styrelse finns re-

presentanter för moderbolaget, regeringskansliet samt regionala och fackliga intressen. Styrelsen beslöt våren 1979 att bolaget i första hand skall satsa på ny verksamhet, dvs. bedriva projekt och utredningsverksamhet

Prop. 1980/81: 130 55

som skall resultera i företagsetableringar där Regioninvest kan ingå som delägare. Bolaget skall också genom olika sökprocesser tillföra regionens

företag nya produkter genom produktutveckling, licensförmedling etc.

Vidare skall bolaget stödja en god infrastruktur i Norrbotten och stimulera länets industriella verksamhet genom stöd till marknadsföring av företa-

gens produkter. Slutligen skall bolaget i undantagsfall ta på sig uppdrag av rekonstruktionskaraktär. Vid årsskiftet 1980-1981 hade Regioninvest 13

helägda och 6 delägda dotterbolag. Antalet anställda inom företagsgruppen var 340 personer.

Riksdagen beslöt år 1977 att Svenska industrietableringsaktiebolagets (Sverab) nyetableringsfrämjande verksamhet försöksvis skulle organiseras

inom ramen för två särskilda regionala dotterbolag till Svetab (prop. 1977/

78:40 bil. I, NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110). Investmentbolagens insat-

ser skulle koncentreras till två geografiska regioner, Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland. Varje bolag tillfördes ett eget kapital på 20 milj.

kr. Verksamheten startades den 1 juli 1978. I samband med beslutet att inrätta bolagen uttalades att en utvärdering av verksamheten skulle göras

efter en tvåårsperiod. Våren 1979 beslöt riksdagen att inrätta ytterligare två regionala investmentbolag som dotterbolag till Svetab (NU 1978/79: 59, rskr 1978/79:145). Dessa bolag tillfördes vardera ett eget kapital på 15 milj.

kr. Samtidigt anvisade riksdagen 5 milj. kr. för höjning av aktiekapitalet i moderbolaget Svetab och I milj. kr. för bolagets kontaktskapande verksamhet för att spåra upp intressanta projekti. Regeringen beslöt att de nya bolagens verksamhetsområden skulle omfatta i huvudsak Södermanlands,

Östergötlands och Gotlands län resp. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar

och Blekinge län. De båda nya bolagens verksamhet startade under hösten

1979. Förutom de regionala bolagen bildades år 1978 ytterligare ett dotterbolag

till Svetab. Detta dotterbolag, Investkontakt AB, arbetar på uppdrag främst av Svetabs regionala investmentbolag med den kontaktskapande verksamheten i systematiska former. Personer med planer på att utveckla sin affärsverksamhet kan härigenom få hjälp med att analysera sina förutsättningar, att diskutera behovet av att företagsledningen skaffar sig kompletterande kompetens och att påbörja arbetet med affärsplaner. Detta sker i seminarieform för att sedan leda över i förhandlingar om finansiering. Investkontakts verksamhet finansieras delvis genom bidrag från statens industriverk som belastar anslaget Bidrag till regionala utvecklings-

fonder m. m. De regionala Svetabbolagens affärsidé är att som minoritetsintressent

investera riskkapital i tillväxtföretag. Det sker normalt i form av vinstan-

delslån med konverteringsrätt så att lånen kan konverteras till aktier.

Engagemangen är avsedda att vara tidsbegränsade och majoritetsägaren skall kunna lösa ut det regionala Svetabbolaget när detta ter sig lämpligt

från affärsmässig synpunkt.

Prop. 1980/81: 130 56

Vid årsskiftet 1980—- 1981 hade ca 160 personer deltagit i Investkontakts

seminarieverksamhet. De fyra regionala bolagen hade engagerat sig finan-

siellt i sammanlagt 10 projekt.

År 1978 föreslogs i prop. 1978/79:49 om vissa varvsfrågor bl.a. att

särskilda statliga investmentbolag skulle bildas för envar av Göteborgsre-

gionen, Uddevallaregionen och Malmö Landskronaregionen. För ända-

målet beräknades 75 milj. kr. Vid riksdagsbehandlingen anförde närings-

utskottet att det bästa resultatet skulle uppnås om resp. regional utveck-

lingsfond, som har kännedom om de lokala förhållandena, fick avgöra hur

det föreslagna beloppet skulle användas. Fonden kunde dä själv besluta

om investmentbolag skulle bildas och hur omfattande verksamheten skulle

bli. Vidare ansåg utskottet att möjligheterna till samarbete med Svetab borde undersökas. Riksdagen anslöt sig till utskottets mening (NU 1978/ 79:17, rskr 1978/79:115). Regeringen beslöt därefter att tillföra den regionala utvecklingsfonden i Malmöhus län 35 milj. kr. och den regionala

utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län 40 milj. kr. i särskilt medels-

tillskott. Beloppen fick användas dels för att bilda investmentbolag. dels för utvecklingsfondens reguljära utlåning i vissa kommuner.

Malmöhus läns utvecklingsfond har därefter bildat ett dotterbolag, Malmöhusinvest AB, och avsatt högst 35 milj. kr. för dess verksamhet. Göte-

borgs och Bohus läns utvecklingsfond har bildat ett dotterbolag, Start Invest AB, och avsatt 15 milj. kr. för dess verksamhet. De båda bolagens verksamhetsområden omfattar de kommuner som närmast berörs av om-

strukturering av varvsindustrin i Malmö— Landskronaområdet resp. Göteborgs—- Uddevallaområdet. Bolagens verksamhet har hittills varit av begränsad omfattning. Nägot närmare samarbete med Svetab har inte kom-

mit till stånd.

I samband med att SSAB Svenskt Stål AB bildades år 1978 inrättades

två utvecklingsbolag med syfte att stimulera etablering av nya företag och utveckla befintliga företag inom främst Borlänge och Ludvika resp. Oxelösunds kommuner.

Bolaget med verksamhet främst i Borlänge och Ludvika kommuner.

Dala Invest AB, ägs numera av de nämnda kommunerna, SSAB, Stora Kopparbergs Bergslags AB samt lokala avdelningar av Svenska gruvindu-

striarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska industritjänstemannaförbundet. Sveriges arbetsledareförbund och Sveri-

ges civilingenjörsförbund. Stora Kopparberg avsatte 10 milj. kr. för Dala

Invests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd

lämnades inte i samband med att Dala Invest bildades. År 1979 beslöt dock riksdagen med hänvisning till det dåliga sysselsättningsläget i Borlänge och Ludvika kommuner att den regionala utvecklingsfonden i Kopparbergs län

skulle tillföras ett särskilt medelstillskott av 7.5 milj. kr. (prop. 1978/ 79:126, NU 1978/79:43, rskr 1978/79: 369). Fonden fick använda beloppet

dels för bidrag till Dala Invest, dels för sin reguljära utlåning i de berörda

Prop. 1980/81: 130 57

kommunerna. Utvecklingsfonden har därefter beslutat att lämna 5 milj. kr. som bidrag till Dala Invest.

Dala Invests verksamhet är främst inriktad på att finna nya produkter, produktidéer och affärsidéer samt att få del av avkastningen vid framgångsrik exploatering av dessa. SIND har i rapporten (SIND PM 1980:21) Dala Invest — ett regionalt utvecklingsbolag under uppbyggnad lämnat en

redogörelse för bolagets verksamhet från starten fram till våren 1980. Av

rapporten framgår att upphovsmännen till de produktidéer som Dala Invest har prövat, i stor utsträckning önskar överlämna hela exploateringsansvaret till Dala Invest för att själva kunna fortsätta att utveckla nya idéer. Dala Invests verksamhet har därigenom i huvudsak blivit att ta aktivt och ägarmässigt ansvar för etableringsprocessen. Riskvillig finansiering i kombination med delansvarig projektledning har blivit Dala Invests

affärsidé.

Dala Invest hade våren 1980 engagerat sig ekonomiskt i 26 projekt. Engagemangen omfattar såväl majoritetsägda rörelsedrivande dotterbolag som förvärv av olika typer av rättigheter till nya produkter.

Bolaget med verksamhet i Oxelösunds kommun, Oxelöinvest AB, ägs av kommunen, SSAB och de lokala fackliga organisationerna. Gränges AB avsatte 7,5 milj. kr. för Oxelöinvests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd har ännu inte lämnats till Oxelöinvest. Regeringen har dock nyligen i prop. 1980/81:67 om vissa frågor angående

stålindustrin m. m. föreslagit att 20 milj. kr. ställs till regeringens förfogan-

de för medelstillskott till utvecklingsbolag med verksamhet i Borlänge, Ludvika och Oxelösunds kommuner.

Våren 1979 beslöt riksdagen efter olika motionsyrkanden att anvisa medel för att bilda två regionala utvecklingsbolag, ett i Jämtlands län och ett i Västerbottens län (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). För ändamålet

anvisades 5 milj. kr. per bolag. Sedan frågan beretts ytterligare inom industridepartementet beslutade statsmakterna år 1980 om ytterligare kapitaltillskott till bolagen och om den närmare inriktningen av bolagens verksamhet (prop. 1979/80:125 bil. 11, AU 1979/80:29, rskr 1979/80: 362). Vardera bolaget tillfördes därigenom ytterligare 25 milj. kr. under en femårsperiod. Dessa medel skall räknas av mot den ram för beslut om regionalpolitiskt stöd som riksdagen tidigare har fastställt (prop. 1978/

79: 112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79: 435). Avtal har vidare träffats mellan staten och landstingskommunerna i de båda länen. Enligt avtalen skall resp. landsting lämna bidrag med 5 milj. kr. under en femårsperiod till resp. bolags verksamhet. Vidare har avtal träffats mellan staten och vissa banker med verksamhet i de berörda länen. Enligt avtalen skall bankerna

reservera ett visst belopp för kreditgivning utan särskild säkerhet till

utvecklingsprojekt som utvecklingsbolagen engagerar sig i.

De båda bolagen, som har namnen Z-Invest AB resp. AC-Invest AB, har nyligen startat sin verksamhet. Av vad jag anförde i prop. 1979/80: 125 (bil.

Prop. 1980/81: 130 58

11) framgår att tyngdpunkten i verksamheten skall avse produktutveck-

lingsprojekt. Det finns således stora likheter mellan inriktningen av Dala

Invests verksamhet och den planerade verksamheten i Z-Invest och AC- Invest.

I detta sammanhang bör också nämnas att Företagskapital AB, som

bildades år 1972 och ägs till hälften av staten och till hälften av affärsban-

kerna, medverkar vid finansieringen av riskkapital till små och medelstora

företag (prop. 1972: 101, NU 1972:44, rskr 1972:265). Genom beslut år

1977 (prop. 1977/78:40 bil. 2, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110) gavs

bolaget ökade möjligheter att förvärva minoritetsandelar och lämna lån mot panträtt i ett företags aktier.

Förutom de nu nämnda bolagen, som staten i olika former har stött

finansiellt, har några landsting beslutat bilda regionala utvecklingsbolag.

Även vissa kommuner har bildat bolag med likartad verksamhet.

Av redogörelsen framgår att staten genom beslut under de senaste fem åren genom kapitaltillskott på sammanlagt ca 300 milj. kr. har stött tio

regionala utvecklings- och investmentbolag. Gemensamt för bolagen är att

de syftar till att medverka i den industriella förnyelsen. De flesta har tillkommit för att möta akuta eller bestående sysselsättningsproblem i vissa regioner. När det gäller verksamhetsinriktning, arbetsformer, organi-

sation, finansiering etc. har dock bolagen givits eller själva valt olika utformning.

När det gäller verksamhetsinriktningen kan två huvudlinjer utskiljas.

Den ena representeras främst av Svetab och innebär en tyngdpunkt på

finansiering av riskkapital i småföretag. Den andra linjen representeras främst av Dala Invest och innebär en koncentration till produktutveck-

lingsprocessen med aktivt deltagande, även ägarmässigt, i hela processen. De olika verksamhetsinriktningarna har också medfört skillnader i arbets-

sätt. Sålunda strävar Svetab efter att som minoritetsintressent samarbeta

med personer med utpräglade entreprenörsegenskaper, dvs. med intresse

och förmåga att genomföra sina idéer. Stor uppmärksamhet ägnas därför åt

bedömning av samarbetspartnern. Dala Invest har däremot kommit att självt få rollen av entreprenör i samarbete med produktutvecklare som själva inte vill eller kan driva sina projekt vidare. Regioninvest har efter hand också medverkat i projekt med syfte att förbättra den industriella miljön inom verksamhetsområdet. I fråga om huvudmannaskap finns stora skillnader. Regioninvest och Svetab ingår i Statsföretagskoncernen. De nyligen bildade Z-Invest och AC-Invest ägs direkt av staten genom fonden

för statens aktier. Malmöhusinvest och Start Invest ägs av den regionala utvecklingsfonden i resp. län. Dala Invest ägs av kommuner, fackliga organisationer och två stora industriföretag, av vilka det ena är halvstat-

ligt.

I SIND:s rapport Regionala utvecklingsbolag — problem och möjligheter

(SIND 1980: 14) konstaterades att det ännu är för tidigt att dra några

Prop. 1980/81: 130 59

definitiva slutsatser om de regionala investment- och utvecklingsbolagens verksamhet. Eftersom bolagen har olika modeller för sin verksamhet, är

det viktigt att följa utvecklingen i de befintliga bolagen för att så småning-

om närmare analysera de erfarenheter som kan dras av deras verksamhet.

SIND anser att inga nya regionala investment- och utvecklingsbolag bör bildas innan sådana erfarenheter har vunnits.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag avser att senare idag föreslå

regeringen att avge proposition om vissa varvsfrågor, m. m. Jag kommer

därvid att förorda att högst 100 milj. kr. av anslaget Bidrag till Svenska

Varv AB för budgetåret 1980/81 överförs till ett planerat etableringsbolag

med syfte att utveckla näringslivet i Landskronaregionen.

Som jag har anfört har staten under de senaste åren med betydande belopp medverkat till att bilda ett antal regionala investment- och utvecklingsbolag. Bolagen har tillkommit under skilda omständigheter och har olika inriktning, verksamhetsformer, organisation etc. Jag anser det vara

värdefullt att olika modeller för sådna bolag får prövas praktiskt. Liksom SIND anser jag dock att ytterligare erfarenheter av de befintliga bolagen bör vinnas innan frågan om att inrätta nya sådana bolag tas upp till

prövning. Därvid kan också behov av och former för samordning bedömas.

Jag vill dock redan nu något beröra de regionala utvecklingsfondernas roll som huvudman för investment- och utvecklingsbolag. Enligt min mening bör den regionala utredningsfonden vara ett serviceorgan som små och medelstora företag med förtroende kan vända sig till. Om utvecklingsfonden direkt eller indirekt äger rörelsedrivande bolag finns en risk att

fonden av vissa företag uppfattas som en konkurrent. Vidare måste invest-

ment- och utvecklingsbolagen vara beredda att lägga ner misslyckade

projekt. Vid dotterbolagsförhållande till den regionala utvecklingsfonden

kan lätt krav ställas upp att fonden skall ta på sig företagsansvaret för dotterbolagets samtliga projekt. Detta kan i sin tur medföra antingen att ekonomiskt osunda projekt drivs vidare alltför länge eller att projekt- eller

företagsnedläggningar sker som kan innebära förtroendekriser gentemot

fondens målgrupp. Av vad jag nu har sagt framgår, att de regionala utvecklingsfonderna enligt min mening varken direkt eller indirekt bör äga rörel-

sedrivande bolag av detta slag. Däremot bör ett nära samarbete ske mellan

utvecklingsfond och investment- och utvecklingsbolag.

Inte heller landsting bör enligt min mening bilda sådana bolag med den regionala utvecklingsfonden som huvudman för verksamheten. Jag avser

att ta upp denna fråga vid de förhandlingar om förlängning av avtalen mellan staten och landstingen och vissa kommuner om bildande av regio-

nala utvecklingsfonder som skall äga rum år 1982. Jag har hittills redogjort för de regionala utvecklings- och investmentbolag där staten direkt eller indirekt är huvudman för verksamheten. Riksdagen behandlade våren 1980 också frågan om regionala eller lokala invest-

Prop. 1980/81: 130 60

mentbolag på privat basis. I motioner (mot. 1979/80: 333 och 1430) hävdades att någon form av stimulans i ett inledningsskede för bolag av denna typ borde övervägas. Näringsutskottet fann tanken väl värd att pröva men ansåg att ett utredningsarbete först fordrades. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att välja lämplig form för detta arbete. Riksdagen beslöt göra ett uttalande av denna innebörd (NU 1979/80:43. rskr 1979/ 80: 395).

IVA har i sin rapport (IVA meddelande nr 223) Kunskap och konkurrenskraft tagit upp frågan om tekniska utvecklingsföretag med uppgift att stödja teknikbaserade småföretag under deras utveckling från etablering till konsolidering. Enligt IVA borde staten i första hand stimulera det privata näringslivet att starta utvecklingsföretag i samarbete med bankerna. En väg som IVA pekar på är att staten efter t.ex. amerikanskt mönster skjuter till lånekapital i proportion till de privata investerarnas insatser. I Förenta staterna finns ca 400 sådana utvecklingsbolag, s.k. Small Business Investment Corporations (SBIC). Dessa finansieras genom att det statliga organet Smalt Business Administration (SBA) utan krav på formell säkerhet lånar ut upp till fyra gånger SBIC:s eget kapital. SBIC kan sedan efter egna bedömningar köpa aktieposter i eller ge lån till företag som behöver riskvilligt kapital för sin utveckling. SBA:s förluster på verksamheten har hittills varit försumbara. Särskilt förmånliga beskattningsregler främjar att privata investerare bildar SBIC. Det amerikanska systemet innebär således att riskvilligt kapital ställs till näringslivets förfogande av flera olika affärsdrivande företag på kommersiella grunder. På så sätt uppnås en mångfald och ett decentraliserat beslutsfattande som är av stor betydelse när nya projekt skall bedömas. Vidare innebär systemet ett ekonomiskt och personligt engagemang av dem som startar och driver ett bolag av den här typen.

Frågan om åtgärder för att underlätta att privata, småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag bildas i Sverige bereds f.n. inom regeringskansliet. Gällande beskattningsregler torde innebära svårigheter för privata, småföretagsinriktade investmentbolag, även om förmånliga krediter ställs till förfogande för sådana bolag. Beskattningsfrågor med anknytning till detta område behandlas f.n. av bl. a. 1980 års företagsskattekommitté (B 1979: 13), kapitalvinstkommittén (B 1979:05) och 1980 års kommitté (B 1980:01) för översyn av reglerna för beskattning av statsbidrag m. m. Jag avser därför att efter samråd med chefen för budgetdepartementet återkomma till denna fråga under våren 1982.

När det gäller krediter till sådana investmentbolag vill jag peka på möjligheterna för Sveriges Investeringsbank att redan nu lämna lån efter en affärsmässig prövning i varje enskilt fall. När skatteförhållandena bättre kan överblickas, kan det visa sig lämpligt att genom Investeringsbanken mera systemaliskt främja att sådana investmentbolag bildas.

Jag vill framhålla att avsikten inte är att bygga upp en ny organisation vid

Prop. 1980/81: 130 61

sidan av befintliga finansieringsinstitut på småföretagsområdet, utan att ta till vara möjligheterna att utnyttja affärsmässigt kunnande och riskvilligt kapital inom det privata näringslivet för att utveckla småföretag.

Ytterligare exempel på privata initiativ inom detta område är de förslag som har förts fram att bilda investmentbolag genom att ägare till fåmanföretag överlåter aktierna i sina bolag till ett gemensamt ägt investmentbolag. Ett sådant projekt, den s. k. Westbogruppen., har inte genomförts på grund av skattekonsekvenserna för intressenterna. Regeringen har möjlighet att medge befrielse från skatt på realisationsvinst som uppkommer vid aktieöverlåtelse om överlåtelsen är ett led i en strukturrationalisering som är önskvärd från allmän synpunkt. Bestämmelserna har inte ansetts tillämpliga i de fall som här avses. Kapitalvinstkommittén (B 1979: 05) skall enligt sina direktiv bl. a. undersöka om det är möjligt att utvidga dispensreglernas tillämpningsområde så att dispens kan medges bl.a. i de fall då en aktieöverlåtelse har till syfte att ändra ägarstrukturen i ett eller flera företag. Jag räknar efter samråd med chefen för budgetdepartementet med att dessa frågor skall kunna tas upp år 1982.

7 Arbetskooperativ

7.1 Inledning

Sedan år 1979 pågår en försöksverksamhet med fördjupade företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas (prop. 1978/ 79: 123 bil. I, NU 1978/79: 59, rskr 1978/79: 415). Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (I 1977:01).

Kooperationsutredningen skall enligt sina direktiv bl.a. överväga och lägga fram förslag om olika kooperativa verksamhetsformer. Kommittén har i delbetänkandet (SOU 1980: 36) Arbetskooperation föreslagit en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet med löntagarägda företag.

Jag vill nu närmare behandla dessa frågor.

7.2 Behov av fortsatt försöksverksamhet

Den nuvarande försöksverksamheten innebär att I milj. kr. har ställts till SIND:s förfogande för särskilda bidrag till regionala utvecklingsfonder som gör företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas. Avsikten är också att utvecklingsfonderna genom sådana insatser skall få ett underlag för att bedöma fördelar och nackdelar med löntagarägda företag, samt vilka problem som finns när sådana företag skall bildas. De medel som har anvisats för verksamheten bedöms räcka till insatser i ca tio företag inom fyra utvecklingsfonders verksamhetsområden.

Prop. 1980/81: 130 62

Kooperationsutredningen föreslår att försöksverksamheten skall utvidgas så att den omfattar samtliga län. Vidare föreslås försöksverksamheten byggas ut till tre huvudkomponenter I form av kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd. Försökverksamheten före-

slås vidare löpa under minst fem år.

Kommittén menar att den resursmässigt begränsade engångsinsats som gällt för nuvarande försöksverksamhet visat sig otillräcklig för att man

skall kunna få tillfredsställande kunskaper om företagsformens problem

och fördelar och att en fortsatt och utökad försöksverksamhet bör ske. Av både rättviseskäl och pedagogiska skäl anser utredningen att den fortsatta försöksverksamheten bör omfatta hela landet.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att en utökad försöksverksamhet behövs och att denna bör löpa under minst fem år. Några remissinstanser, bl.a. RRV., SAF, SHIO-Familjeföretagen och -

Sveriges Industriförbund anser dock att en spridning av försöksverksam-

heten till hela landet medför risk för att syftet med verksamheten, att samla

fördjupade kunskaper från konkreta fall, inte uppnås.

För egen del vill jag anföra följande.

Sedan statsmakterna senast har tagit ställning till en försöksverksamhet har kooperationsutredningen närmare granskat förutsättningar och problem i samband med företagsformer som bygger på de anställdas ägande

och arbete. En expertutredning fogad som bilaga till betänkandet (SOU

1980: 36) Arbetskooperation har legat till grund för utredningens ställningstagande och förslag. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser bedömer jag att försöksverksamheten bör byggas ut och fortsätta samt utvidgas till att gälla samtliga län. Eftersom en försöksverksamhet av denna karaktär enligt min bedömning kräver en relativt lång försöksperiod bör den utvidgade försöksverksamheten bedrivas under fem år och sker

successivt utvärderas.

7.3 Företagsformer

Enligt kommittén bör den fortsatta och utvidgade försöksverksamheten

företrädesvis avse arbetskooperativa företag. Ett arbetskooperativt företag är ett företag som ägs av dem som arbetar i företaget och vars organisa-

tion och mål baseras på de kooperativa principerna, som bl. a. innebär att

företaget är en ekonomisk förening där de anställda i företaget kan bli medlemmar genom att äga nominella andelar och där de har del i överskot-

tet i egenskap av anställda. Vidare finns regler om hur de anställda skall ta del av företagets skötsel på alla nivåer samt principer om en röst per medlem och om begränsad kapitalränta. I ett löntagarägt företag finns

däremot i regel inget krav på öppet medlemsskap. Ett löntagarägt företag

är I detta sammanhang ett företag med minst fem anställda som också är delägare och där minst hälften av de anställda äger minst hälften av aktie/

Prop. 1980/81: 130 63

insatskapitalet. Ägandet skall dessutom vara jämt fördelat mellan de anställda delägarna. Det övervägande antalet löntagarägda företag i Sverige drivs i aktiebolagsform.

Kommittén anser emellertid att associationsformen inte bör vara avgö-

rande utan främst företagets reella karaktär. Utredningen menar att om bolagsformen valts, men företaget genom särskild ägarförening eller kon-

sortialbestämmelse getts eller ges en omisskännlig kooperativ prägel bör

stöd kunna påräknas. Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Norrbottens län att den ut-

vidgade försöksverksamheten inte i första hand skall koncentreras till arbetskooperativa företag utan att också närbesläktade initiativ bör stödjas för att tjäna liknande övergripande syften t.ex. försök med löntagarstyrda företag. Vad gäller löntagarstyrda företag är enligt länsstyrelsen lednings-

och styrfunktionerna det väsentliga och inte ägarförhållandena.

Liksom kommittén anser jag att aktiebolagsformen är konstruerad för att i första hand passa kapitalintressenterna. Det innebär att aktiebolaget

inte utan vidare tillgodoser de krav som kan resas när kapitalintressenterna/ägarna också är de anställda och som sådana har vissa krav på

företagets förvaltning. Det är vidare klart att aktiebolagsformen inte utan särskilda specialanpassningar kan fungera för ett kooperativt företag. Kon-

kret har problemen aktualiserats genom uppkomsten av två skilda grupper

inom företaget, dvs. anställda som också är delägare och anställda som

inte är delägare. Detta påverkar bl. a. frågor om lönen/kapitalersättningen,

avgång och antagande av anställda/delägare etc.

För ett löntagarägt företag — kooperativt eller inte — är det enligt min

mening önskvärt att redan från starten få en lämplig företagsform så att inte formen som sådan lägger hinder i vägen för en tillfredsställande

utveckling. Men även om företagsformen kan lägga hinder 1 vägen för en tillfredsställande utveckling, sett från strikt kooperativ utgångspunkt, så finner jag det angeläget att inte försöksverksamheten ges alltför snäva gränser. Löntagarägda företag bör således enligt min mening kunna påräkna samma stöd som de direkt arbetskooperativa i den fortsatta och utvidgade försöksverksamheten. Därmed erhålls också möjlighet att öka samhällets kunskaper om företagsformer som det i likhet med direkt arbets-

kooperativa företag kan vara motiverade att stödja på sikt. Även de fall då

anställda genom ägarförening blir delägare i ett företag t. ex. som led i ett planerat slutligt övertagande, bör inrymmas inom riktlinjerna för försöksverksamheten.

7.4 Inriktning av verksamheten

Vad gäller verksamhetens inriktning har kommittén föreslagit att den

fortsatta verksamheten skall omfatta tre delar, nämligen kunskapsupp-

byggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd. Beträffande

Prop. 1980/81: 130 64

kunskapsuppbyggnad och information framhåller kommittén att kunskaperna om den kooperativa företagsformen är mindre tillfredsställande hos de organ som har till uppgift att främja nyetablering och företagsamhet i

arbetskooperativ företagsetablering samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med kooperativ företagsetablering utarbetas, dels att kurser om kooperativa etableringsfrågor anordnas för utvecklingsfondernas och industriverkets personal.

De remissinstanser som behandlat förslaget är samtliga positiva. SAF. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund framhåller således i ett gemensamt yttrande att en handbok med riktlinjer för praktiska åtgärder vid företagsetablering förefaller motiverad. Handboken bör enligt nämnda remissinstanser innehålla stadgar för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhet. Remissinstanserna finner det också angeläget att olika standardlösningar för ombildande av olika företagsformer till ekonomisk förening ingår i handboken.

Vad gäller kommitténs förslag om kursverksamhet för industriverkets och de regionala utvecklingsfondernas personal tillstyrker det övervägande antalet remissinstanser som behandlat frågan. Bl. a. finner länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län samt LRF att en kursverksamhet är angelägen. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller dessutom som angeläget att kurserna är öppna också för länsstyrelsens personal.

Jag delar kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning om behovet av en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med kooperativ företagsetablering. Likaså instämmer jag i kommitténs förslag om kurser i kooperativa etableringsfrågor. I likhet med länsstyrelsen i Värmland anser jag dock att kurserna inte bara bör omfatta personal från utvecklingsfonderna och industriverket utan också skall vara öppna för berörd personal inom länsstyrelserna.

Kommittén har föreslagit att en företagsservice som speciellt tar sikte på de kooperativa företagens villkor och problem byggs upp. En sådan företagsservice bör enligt utredningen bl.a. ha som uppgift att ge råd om lämpliga associationsformer och andra principer för verksamheten, dvs. regler för medlemskap. överskottsfördelning, företagsledning etc. samt de mer traditionella frågorna om exempelvis ekonomi. produktutveckling och marknadsföring. I ett utvecklingsskede för ett arbetskooperativt företag anser utredningen att denna service bör kunna ges utan kostnad eller till nedsatt pris för dei sökande företaget.

Som ett led i företagsservicen föreslår kommittén att man utarbetar ”normalstadgar” för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhet, en ”standardlösning” för ombildning av aktiebolag till ekonomisk förening samt en ”ask-i-ask”-lösning för bildande av en ekonomisk förening för övertagande av ett befintligt aktiebolag.

Prop. 1980/81: 130 65

Frågan om en speciallagstiftning för arbetskooperativ verksamhet i likhet med den som f.n. finns för bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar har således inte aktualiserats av utredningen. Viss tids ytterligare erfarenhet av arbetskooperativ bör enligt kommittén inhämtas innan frågan om speciallagstiftning aktualiseras.

Av de remissinstanser som berört frågan om speciallagstiftning har ingen haft några erinringar mot kommitténs förslag. Av remissinstansernas svar framgår att de flesta anser förslagen vara en logisk konsekvens av den fortsatta försöksverksamhetens inriktning.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning vad gäller företagsservice samt att någon speciallagstiftning f. n. inte bör föreslås. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att företagsservicen inte byggs upp inom så snäva arbetskooperativa ramar att olika former av löntagarägda företag i praktiken utesluts från företagsservice i försöksverksamheten.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som rör kapitalstöd.

Kommittén påpekar att bildandet av arbetskooperativ kräver både upplånat kapital och egna kapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Kommittén föreslår bl.a. att man inom försöksverksamhetens ram utarbetar fungerande lösningar för lån till arbetskooperativa företagsetableringar inom de gränser som nuvarande bestämmelser för statligt kreditstöd genom regionala utvecklingsfonderna ger i fråga om rörelselån och produktutvecklingslån. Kommittén framhåller dock att nämnda kreditstöd inte är utformat med tanke på det kooperativa företagets villkor och att en vidgad försöksverksamhet aktualiserar vissa kapitalfrågor som inte alls eller endast med svårighet kan lösas inom gällande bestämmelsers ramar. Enligt kommittén gäller detta främst finansiering av erforderligt insatskapital. Kommittén föreslår därför att, där kravet på egna insatser överskrider en viss nivå — förslagsvis 5000 kr. per medlem — och det gängse statliga kreditstödet (inkl. den i undantagsfall befintliga möjligheten till lån för egna insatser) inte är tillgängligt, möjligheter skapas för att erhålla särskilda lån för det överskridande beloppet.

Tilläggsmöjligheten att erhålla stöd till riskkapitalinsatsen bör enligt kommittén endast gälla företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet till enskild kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt begränsad. Detta skulle enligt kommittén också motivera att villkoren för insatslånen görs gynnsammare än för vanliga rörelse- och produktutvecklingslån. Kommittén föreslår att detta kapitalstöd handläggs centralt och att särskilda medel anslås för verksamheten. Inom ramen för föreslagen verksamhet föreslås också utarbetande av standardlösningar för lån till riskkapitalinsatser inom ramen för utvecklingsfondernas nuvarande resurser samt förslag till en ny särskild låneform för vidgad långivning till täckning av arbetskooperationens riskkapitalbehov. S Riksdagen 198081. 1 samt. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 66

Förslaget får stöd från huvuddelen av remissinstanserna. RRV. SIND, länsstyrelsen i Norrbottens län, SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund delar dock inte utredningens uppfattning att en ny låneform bör införas för ändamålet. SIND anför bl.a. att det inte finns några formella hinder för kooperativa företag att erhålla lån inom befintliga låneformer och att kapitalbehovet bör kunna täckas inom ramen för dessa. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot förslaget alltför begränsat och föreslår att stöd bör kunna ges även utöver de ramar som föreslagits, t.ex. när nya projekt framkommer.

För egen del anser jag liksom SIND att behovet av krediter till arbetskooperativa företag kan täckas av befintliga former för kreditstöd. Jag tänker främst på rörelselån, lånegarantier och produktutvecklingslån genom de regionala utvecklingsfonderna samt systemet med industrigarantilån. |

När det gäller förslaget om en särskild låneform för egeninsatser över en viss nivå, förslagsvis 5000 kr., vill jag erinra om de regionala utvecklingsfondernas möjligheter att lämna s.k. personlån om synnerliga skäl finns. Fonderna kan lämna lån för aktieförvärv celler liknande ändamål. Enligt min mening ryms behovet av lån för arbetskooperativt riskkapital inom de bestämmelser som gäller för personlånen. Någon särskild låneform bör därför inte skapas.

7.5 Organisation av den fortsatta försöksverksamheten

Vad gäller den fortsatta försöksverksamhetens organisation har kommittén föreslagit att den regionala ledningen bör ligga hos utvecklingsfonderna. Arbetet med vägledning, erfarenhetsförmedling och erfarenhetsåterföring föreslås däremot ligga hos SIND. Vidare bör. enligt kommitténs förslag, det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning, genomförande, uppföljning och utvärdering ankomma på en särskild tillkallad delegation, direkt underordnad chefen för industridepartementet. Delegationen föreslås i övrigt bestå av företrädare för industriverket. de regionala utvecklingsfonderna, kooperationen i allmänhet. de arbetskooperativa företagen och de fackliga organisationerna. Förslaget innebär också att en sekreterare bör knytas till delegationen samt att det bör åligga SIND att svara för frågornas beredning och verkställigheten av delegationens beslut.

Utredningens förslag att försöksverksamheten på regional nivå bör ligga hos de regionala utvecklingsfonderna och att arbetet med vägledning. erfarenhetsinsamling, utvärdering och erfarenhetsäterföring bör åläggas industriverket tillstyrks av samtliga remissinstanser som behandlat frågorna. Tillkallandet av en särskild delegation med ett centralt ansvar tillstyrks av bl.a. länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat förslaget om en särskild

Prop. 1980/81: 130 67

delegation är dock negativa. Bl. a. har RRV, SIND, STU, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar och Västerbottens län, SAF. SHIO-

Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund med olika motiveringar av-

styrkt. SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund fram-

håller bl.a. att en delegation bara skulle bidra till en onödig utveckling av byråkratin och att berörda parter och intressenter redan finns inom

SIND:s styrelse.

Jag finner det i likhet med samtliga remissinstanser lämpligt att, som kommittén föreslår, lägga den fortsatta arbetskooperativa försöksverk-

samheten hos de regionala utvecklingsfonderna. Likaså delar jag kommitténs och remissinstansernas uppfattning att ansvaret för arbetet med väg-

ledning, erfarenhetsinsamling och erfarenhetsåterföring bör ligga hos SIND.

Jag avser vidare att i enlighet med kommitténs förslag i annat samman-

hang föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild delegation med företrädare för olika berörda intressenter. Remissinstansernas uppfattning här är delade. Jag vill framhälla fördelen av att ha en centralt placerad och pådrivande delegation med direkt anknytning till berörda

intressenter.

Också kommitténs förslag att det bör åvila SIND att svara för frågornas

beredning och verkställighet finner jag lämpligt.

Den av kommittén föreslagna uppgiften för denna delegation att inled-

ningsvis precisera och planera sin verksamhet under försöksperioden bör utföras i samarbete med industriverket. Eikaså bör den föreslagna årsvisa

redovisningen av verksamhetens förlopp göras i samarbete med industriverket. Vad slutligen gäller förslaget om att delegationen i god tid före försöksperiodens utgång skall framlägga förslag till åtgärder för fortsatt verksamhet inom detta område så anser jag att även denna uppgift bör utföras I samarbete med industriverket.

7.6 Resursbehov

Kommittén anser att de föreslagna utrednings- och utvecklingsinsatserna i huvudsak kan ske inom industriverket eller i verkets regi. Kostna-

derna för dessa insatser beräknas av utredningen till 500000 kr. per år

under försöksperioden.

För fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsprojekt i uppskattningsvis 20—25 fall per år behövs enligt kommittén 2 milj. kr. per år. När det gäller kreditstödet, som beräknas medföra en viss ökad efter-

frågan på medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga kreditstödsverksamhet anser kommittén att en ökning av dessa medel får bedömas i andra sammanhang. För det av kommittén föreslagna särskilda kapitalstödet i form av en fond föreslås däremot ett engångsanslag om 5 milj. kr.

Prop. 1980/81: 130 68

Sammanfattningsvis har kommittén uppskattat resursbehovet till 2,5

milj. kr. per år exkl. ett engångsanslag för särskilt kapitalstöd om 5 milj. kr. Kommittén anser att kostnaderna bör täckas genom omdisponering av medel under vissa av fjortonde huvudtitelns anslag till industri m. m.

Remissinstanserna har inte funnit anledning att beröra resursbehoven närmare.

För egen del finner jag att utredningens bedömning av resursbehovet

vad gäller kostnaderna för industriverkets insatser liksom kostnaderna för fördjupade konsultinsatser är väl avvägd. Jag ansluter mig också till kom-

mitténs förslag att frågan om en ökning av utvecklingsfondernas medel för kreditverksamhet bör bedömas i annat sammanhang även om försöksverksamheten kan komma att innebära en viss ökad efterfrågan.

Vad beträffar engångsanslaget om 5 milj. kr. till en särskild fond så är jag

mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit inte beredd att biträda utredningens förslag.

Vid min anmätan till budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17) anförde jag under anslaget B 3. Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. att jag avsåg att återkomma till den närmare användningen av medlen. Kostnaderna för den utvidgade försöksverksamheten med lönta-

garägda företag som jag nu har redogjort för, bör täckas inom ramen för de

95 milj. kr. som regeringen tidigare har föreslagit riksdagen att anvisa på detta reservationsanslag.

8¶Åtgärder för teknisk förnyelse inom industrin

8.1 Teknisk utveckling och industriell förnyelse

Forskning och utveckling får allt större betydelse för industrins utveck-

ling och konkurrenskraft. De industrigrenar — delbranscher inom verk-

stadsindustri och kemisk industri — som växer snabbast är också de mest forsknings- och utvecklingsintensiva. De har hög andel kvalificerad arbetskraft medan däremot realkapitalvolymen per sysselsatt är liten.

Målet för tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser är att tå fram nya eller förbättra befintliga processer, produkter och system. Tekniskt fram-

åtskridande är i betydande utsträckning resultatet av en kumulativ process baserad på många små innovationer och successiva förbättringar. Innova-

tioner kommer till stånd genom ett samspel mellan marknadsbehov och tekniska möjligheter. Innovationsprocessen kan sägas innefatta alla de tekniska, organisatoriska och kommersiella åtgärder som krävs för att föra en ny produkt eller process från idéstadiet till kommersiellt bärkraftig verksamhet. Viktiga ingredienser är ofta idéutvärdering, tekniskt och kommersiellt utvecklingsarbete med inslag av teknisk forskning. produktionsinvesteringar och marknadsföringsinsatser. Tekniska möjligheter kan ska-

Prop. 1980/81: 130 69

pas genom såväl grundläggande som tillämpad forskning liksom genom uppfinningar med obetydlig koppling till forskningsarbete.

Forskningens inriktning styrs av såväl vetenskapliga mål och krav som problem och behov utanför forskningssystemet. Resultaten av enskilda

forskningsprojekt bygger på tidigare forskningsinsatser och de flesta forskningsresultat kommer till användning främst som utgångspunkt för ny forskning. Från tid till annan kommer resultat fram som genom att bilda utgångspunkt för eller på annat sätt användas i en innovationsprocess

direkt nyttiggörs inom det omgivande samhället.

Betraktad från samhälls- och industrisynpunkt kan den tekniska forsk-

ningen vid universitet och högskolor uppfattas som en nödvändig infra-

struktur av personal och resurser. Genom att göra infrastrukturen lättill-

gänglig för företagen kan de industriella innovationsprocesserna stödjas

och påskyndas. Forskningens produkter och prestationer är att utveckla ny kunskap, utbilda forskare och tekniker med hög kompetens. möjliggöra utnyttjande av utländska forskningsresultat samt — ibland — åstadkomma

banbrytande tekniska idéer som kan ligga till grund för framgångsrika innovationer.

Spridningen av forskningsresultat sker via vetenskapliga tidskrifter, rådgivning och konsultation, uppdragsforskning, utbildning av tekniker samt genom att forskarna själva flyttar från högskola till industri. Undersök-

ningar tyder på att av dessa kanaler är de två sistnämnda de viktigaste medlen för att överföra ny kunskap från forskningssystemet till samhället

utanför forskningsinstitutionerna.

Det tekniska utvecklingsarbetet baseras i allmänhet på identifiering av ett marknads- eller användarbehov. Det händer att upprinnelsen till en lyckad innovation är nya tekniska möjligheter eller lösningar men detta är

mera sällsynt. Medan forskningsresultat mer eller mindre är fritt tillgäng-

liga är resultatet av utvecklingsarbete vanligen ett viktigt konkurrensmedel

i en affärsdrivande verksamhet. Syftet med utvecklingsarbete är således oftast kommersiellt och den helt övervägande delen utvecklingsarbete görs också i företagen.

En rad faktorer samverkar och bestämmer utvecklingsarbetets slutliga värde och nytta. Avgörande för introduktion av ny teknik är att investerings- elter marknadsbehov föreligger. Flera studier visar att spridningen

av innovationer sker genom att den nya teknologin ”byggs in” i den

utrustning som maskintillverkare tar fram och att spridningen mellan olika sektorer av näringslivet sker just i denna form. God tillväxt i ekonomin

medför en hög investeringstakt och en tämligen snabb ersättning av gamla anläggningstillgångar så att nya generationer utrustningar med inbyggd ny teknik kan tas i bruk.

Den snabbare strukturomvandling som följer av en snabb teknisk ut-

veckling medför inte nödvändigtvis större omställningsproblem än dem

som följer av den långsammare strukturomvandling som kännetecknar

Prop. 1980/81: 130 70

utvecklingen i mer statiska branscher. Framtida omställningskrav i branscher med utebliven eller mycket långsam teknisk utveckling kan i ogynnsamma fall leda till långt svårare problem än de som följer av en kontinuer-

lig strukturomvandling. Normalt har anläggningarna i en bransch olika produktivitet. Den tekniskt sämsta anläggningen är den som vid i övrigt lika förhållanden står

närmast i tur att läggas ned om priset skulle sjunka, arbetskostnaderna skulle öka eller de finansiella villkoren skulle försämras så mycket att de rörliga kostnaderna inte kan täckas. Härvid frigörs arbetskraft som, I bästa fall; genom nyinvesteringar kan erbjudas arbete i nya anläggningar i samma bransch eller i andra växande sektorer. Om produktivitetsspridningen är stor, berörs en mindre andel av branschen vid pris- och kostnadsförsämringar än om spridningen är liten. dvs. när många anläggningar har ungefär samma andel rörliga kostnader. Risken för utslagning av hela branscher tenderar alltså att vara större om den tekniska utvecklingen har varit långsam och skapat likartade anläggningar.

Med en ökad världsmarknadskonkurrens inom olika delmarknader. en låg nyinvesteringsaktivitet och en snabb utslagning av de minst effektiva anläggningarna, som de senaste åren, utjämnas produktivitetsstrukturen och industrin blir mera särbar för en omfattande strukturomvandling.

Teknisk utveckling skapar buffertar så att inte stora delar av ekonomin drabbas av samtidiga kriser. Teknisk utveckling, i förening med nyinveste-

ringar, gör att den nödvändiga strukturomvandlingen sker kontinuerligt, i relativt liten omfattning, i stället för språngvis med längt obehagligare omställningsproblem som följd.

Avgörande för svensk industris utveckling på sikt är den vitalisering och förnyelse som startande av ny industriell verksamhet innebär. Etablering av nya företag baserade på innovationer har visat sig ha särskilt stora utvecklingsmöjligheter. En viktig uppgift för samhällets stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete är därför att främja tillkomsten av inno-

vationer och stötta nyföretagandet kring dessa. Stora ekonomiska effekter fås emellertid först vid ett brett utnyttjande av den nya tekniken. För detta krävs stora satsningar på marknadsföring

och uppbyggnad av en rationell produktionsapparat. Här spelar de stora

företagen en helt avgörande roll. Dessa satsar också betydande resurser på industriellt utvecklingsarbete. Utvecklingsarbetet är dock här främst inriktat på att förfina och effektivisera produktionstekniken samt på att förbätt-

ra företagets produkter. Radikala utvecklingssteg är relativt sällsynta i denna miljö.

Det ständigt ökande tempot i produktutvecklingsarbetet ställer emeller-

tid ökande krav på företagens resurser samtidigt som utvecklingssatsning-

ar normalt ger utdelning först på längre sikt och i regel är förknippade med

betydande osäkerheter. Oförutsedd protektionism i olika former kan plöts-

ligt begränsa marknadsmöjligheterna för nyutvecklade produkter. pro-

Prop. 1980/81: 130 71

cesser och system. Företagen tenderar därför att minska risktagandet genom att satsa på projekt som är relativt kortsiktiga och säkra men där samtidigt den förväntade avkastningen är måttlig. Utvecklingsprojekt med hög sannolik avkastning men med relativt stor risk för misslyckande får stå tillbaka liksom mer långsiktiga projekt. Det är därför viktigt att samhället stöder utvecklingsarbete även i de större företagen för att stimulera till ökade satsningar på riskfyllda men på sikt mycket lönsamma projekt.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris komparativa fördelar. Därav framgick att för etablerade industrinationer som Sverige med deras relativt höga löneläge och utbildningsnivå blir rollen att i första hand svara för de delar av industriell verksamhet som kräver mer yrkesskicklighet och specialkunnande. Det är härvid av stor betydelse att dessa länder satsar mer på forskning och utvecklingsarbete för att finna innovationer som ger vinster i initialskedet och gör det möjligt att bibehålla försprånget i produktutvecklingen.

Flera internationella studier har gjorts med syfte att undersöka olika länders komparativa fördelar. De visar att svensk industri under 1950- och 60-talen i betydande utsträckning var inriktad på standardiserade varugrupper med långsam tillväxt i världshandeln. Inom dessa varugrupper var dock Sverige specialiserat på relativt avancerade varianter. Fördelas Sveriges export på grupperna råvaror, standardvaror och varor under snabb teknisk utveckling. finner man att en förskjutning har skett mot den sistnämnda gruppen. År 1960 var andelen 52.2 Z och år 1977 var den 63.9 Zz. Standardvarornas andel har varit relativt konstant. 29,7 fc år 1960 och 28,6 Ze år 1977!.

Den tekniska utvecklingens betydelse för industrins produktionsökning sammanhänger bl. a. med att den möjliggör ökad kvalitet och prestationsförmåga hos realkapitalet. Stordriftsfördelar och organisatoriska förbättringar är andra faktorer bakom produktionsökningen. Centrala i sammanhanget är forsknings- och utvecklingsinsatserna. Som jag nämnde har produktionsökningen och exportutvecklingen varit snabbast inom branscher med stor forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Ett flertal utredningar har de senaste åren behandlat frågor om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Vid min anmälan till budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 237—238) redovisade jag kortfattat några av dessa. De innehåller olika former av bedömningar av lämplig framtida produktionsinriktning för svensk industri.

Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst framtidsutsikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i internationell jämförelse god tillgång på och relativt låga löner för välutbildad arbetskraft. Konkurrensen från utvecklingsländer (u-länder) och nyindustrialiserade

! Källa: Särskilda Näringspolitiska Delegationens betänkande (Ds Ju 1979: 1) Vägar till ökad välfärd, bil. 2.

Prop. 1980/81: 130 7

länder (nic-länder) är hård vad gäller arbetsintensiv och i växande omfattning kapitalintensiv produktion. Satsning på kunskapsintensiv produktion förespråkas därför inom de flesta industriländer ti-länder). Det innebär att svensk industri måste hitta områden inom den kunskapsintensiva produktionen där den kan bli konkurrenskraftig.

8.2 Internationell översikt

I alla industrinationer satsas betydande resurser på tekniskt forskningsoch utvecklingsarbete. I samtliga i-länder griper staten numera in i industrins utvecklingsverksamhet. både med direkta och indirekta medel. Det synes vara en allmän uppfattning att satsning på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete har en avgörande betydelse för internationell konkurrenskraft. ekonomisk tillväxt och välfärd.

Resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamhet visar sig normalt först på lång sikt. Sammanställningar mellan utgifter för forskning och utvecklingsarbete och tillväxttakt i ekonomin visar inte på nägot direkt samband. Vid sidan av satsningar på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete påverkas den ekonomiska tillväxten av t. ex. förändringar i utbildningsnivå, arbetsorganisation, industristruktur, investeringstakt. kapacitetsutnyttjande och skaleffekter. Kunskapsspridningen i det starkt internationaliserade forskarsamhälltet liksom handeln med ny teknik mellan olika länder gör att det är svårt att på nationell nivå isolera och beräkna värdet av ett lands egna satsningar på forskning och utveckling. Tillgänglig statistik visar dock entydigt att det är de ledande industrinationerna som satsar mest på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Följande sammanställning visar för ett urval av länder bl. a. den totala satsningen under år 1977 på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i belopp och som andel av bruttonationalprodukten (BNP). Sammanställningen bygger på den insamling av uppgifter som görs av OECD om kostnader m. m. för forskning och utvecklingsarbete i medlemsländerna.

Förbundsrepubliken

Prop. 1980/81: 130 ' 73

Av sammanställningen framgår att de svenska insatserna för forskning och utvecklingsarbete ligger på en relativt hög nivå. Två länder av Sveriges storlek hade år 1977 en högre kvot mellan forsknings- och utvecklingssatsningar och BNP än Sverige (1,9 76), nämligen Schweiz (2,3 76) och Neder-

länderna (2,07). Den högsta forsknings- och utvecklingsintensiteten hade Förenta staterna med 2,496. Sveriges position är i första hand ett resultat av en hög tillväxt i forsknings- och utvecklingssatsningar under 1970-talet

men till viss del även en följd av stagnationen i BNP-utvecklingen. Forsk-

nings- och utvecklingsarbetets andel av BNP har under 1970-talet ökat från

1.476 år 1970 till 1,9 76 år 1977. Det är en ökningstakt som Sverige torde vara ensamt om i världen. Även i Förbundsrepubliken Tyskland och Japan

har forsknings- och utvecklingsintensiteten ökat men i långsammare takt medan forsknings- och utvecklingsintensiteten i Förenta staterna och Storbritannien t.o.m. har minskat något.

Den totala resursförbrukningen i Sverige för teknisk och naturvetenskaplig forskning samt industriellt utvecklingsarbete uppgick år 1977 till 6800 milj. kr.. varav ca 4070 finansierades av staten och resten av svensk industri. Svensk industris egna satsningar på detta område har varit kraftigt stigande under 1970-talet. Räknat på industrins storlek avsätter svensk industri klart mer än industrin i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike och Japan. Endast Förenta staternas industri har relativt sett en forsknings- och utvecklingsintensitet i nivå med den svenska.

Sverige svarar emellertid endast för någon procent av den samlade tekniska forskningen i världen. Sverige har inte möjlighet att bedriva högt kvalificerad forskning inom alla områden och är i hög grad beroende av att kunna delta i det internationelta forskningssamarbetet för att tillgodogöra sig de forskningsresultat som kommer fram utomlands. Minskade handelsbarriärer och Sveriges stora utrikeshandel medför att den tekniska utvecklingens resultat i form av produkter. processer och system i hög grad påverkar konkurrensförutsättningarna på hemma- och exportmarknader.

En begränsad hemmamarknad gör att på många områden är försäljning på

världsmarknaden en förutsättning för lönsamhet hos tekniska utvecklingsprojekt.

Förutom genom egna satsningar kan ny teknik även erhållas genom att den importeras från andra länder som redan har utvecklat den. Det är

därför av intresse att i detta sammanhang veta något om omfattningen av denna teknikhandel. I följande sammanställning redovisas för är 1975 och år 1977 uppskattade kostnader för såväl import som export av teknik (milj. kr.).

74' Prop. 1980/81: 130

Relation

Förbundsrepubliken

Av sammanställningen framgår att Japan och Förbundsrepubliken Tysk-

land är de största teknikimportörerna medan Förenta staterna svarar för

den i särklass största exporten.

Det är intressant att konstatera att de två länder bland i-länderna som

under det senaste decenniet har redovisat den kraftigaste ekonomiska utvecklingen också är de största teknikimportörerna.

Under industridepartementet arbetar f.n. en särskild kommitté — Tek-

nikimportkommittén (1 1979: 14) — med uppgifi att undersöka om och på vilket sätt och i vilka former samhället kan stimulera och stödja små och medelstora företag att söka ny teknik och nya produkter utomlands. Kommitténs arbete påbörjades år 1979 och bedrivs i form av försöksverksam-

het. Kommittén bistår med hälften av företagens kostnader för att hitta utländska licenser inkl. resekostnader och delar av eget arbete. Stödet

behöver betalas tillbaka bara om licensköpet blir lyckosamt. En första

delrapport om verksamheten är planerad till hösten 1981.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den av chefen för handelsdepartementet tillsatta kommittén som har att utreda frågan om teknikhandel. Kommittén beräknar slutföra sitt arbete under år 1981.

För att få en uppfattning om inriktning och omfattning av satsningarna på teknisk forskning och utveckling utomlands ger jag en kortfattad beskrivning av direkt innovationsinriktade åtgärder i tre länder: Förbundsre-

publiken Tyskland, Frankrike och Japan. Dessa länder är enligt min me-

ning av särskilt intresse med tanke på den kraftiga ekonomiska utveckling

som har ägt rum där under det senaste decenniet och den expansion som kan förväntas i framtiden. Dessa länder satsar i absoluta tal mångdubbelt mer än Sverige på forskning och utveckling men mätt i relation till brutto-

nationalprodukten är förhållandena jämförbara.

Innovationspolitiken i Förbundsrepubliken Tyskland följer två huvudlinjer. Genom forsknings- och teknikministeriet. Bundesministerium fär Forschung und Technologie (BMFT). lämnas stöd till industriella utvecklingsprojekt inom utvalda områden. Dessa projekt drivs i huvudsak inom

större företag. Stöd till innovationer i mindre och medelstora företag

förmedlas till stor del genom ckonomiministeriet. Bundesministerium för Wirtschaft (BMW). Detta stöd ses som en del främst i regionalpolitiken

Prop. 1980/81: 130 75

och drivs ofta som delprogram inom större program för allmänt stöd till

mindre och medelstor industri. Bl.a. stöder BMW utvecklingsverksamhet i mindre och medelstora företag genom att subventionera personalkostnader för forsknings- och utvecklingsarbete i sådana företag.

Efter de stora satsningarna under 1960-talet på högteknologiområden

(rymd, kärnkraft och flyg) har ansträngningarna under 1970-talet inriktats på att minska gapet mot Förenta staterna inom vissa kritiska teknikområden, t.ex. datateknik och elektronikkomponenter, och på att främja ut-

vecklingen på områden där tysk industri har bedömts kunna få konkur-

rensfördelar. Dessa satsningar har inte varit helt utan framgång.

Det forsknings- och utvecklingspolitiska inflytandet har alltmer centrali-

serats och BMFT har fått en allt viktigare roll i planeringen av forskningsoch utvecklingsinsatserna. BMFT:s forsknings- och utvecklingsbudget för innevarande år kommer att koncentreras till att stödja finansieringen av

demonstrationsanläggningar inom industri och kommunalväsen i syfte att öka investeringsviljan och främja innovationer. Särskilt prioriterade områ-

den är havsteknik, råvaruforskning, etektronik och kommunikationstek-

nik. För projekt inom de olika fackprogrammen kan stöd erhållas med

mellan 50 och 1007 av projektkostnaden. Formen för stöd är bidrag med eller utan villkorlig återbetalningsplikt.

För att stödja exploatering av tekniskt färdigutvecklade produkter bil-

dades år 1975 av sex banker med stöd av BMFT ett särskilt investment-

företag, Deutsche Wagnisfinanzierungs GmbH (DWFG). BMFT har åtagit

sig att täcka 754 av förlustrisken. DWFG lämnar stöd till mindre och medelstora företag för investeringar för att bygga upp ny produktion eller för att marknadsföra färdiga produkter. Stödet sker i form av tillskjutet eget kapital i företaget men endast med minoritetsandelar. Verksamheten är fortfarande under uppbyggnad men hittillsvarande erfarenheter kan betecknas som goda.

I Frankrike utgör industripolitiken ett led i den ekonomiska långsiktsplaneringen med femåriga ekonomiska planer. [nom ramen för dessa har beslut fattats om ett antal stora forsknings- och utvecklingsprogram som i första hand har till syfte att främja pågående industriell verksamhet men som också har innovationspolitiska inslag. De statliga forsknings- och utvecklingsinsatserna anpassas till de politiska mål som uppställs i femårsplanen.

De områden som f.n. prioriteras är integrerade kretsar, informationstek-

nik, kollektivtransporter, rymdteknologi, havsteknik med inriktning på i

första hand offshore-teknik och exploatering av mincralresurser på havsbottnen samt energibesparing och alternativa energikällor med stark inriktning på solenergi. Stora resurser satsas på kärnkraftteknik.

Med tanke på de allt större satsningar som erfordras för att ligga vid forskningsfronten inom olika områden har den franska regeringen beslutat

göra en generalinventering av olika teknikområden som grund för priorite-

Prop. 1980/81: 130 79

ring av fortsatta satsningar. I enlighet härmed har på uppdrag av den

franske presidenten en rapport om forskningssektorns roll i Frankrike

under den närmaste tioårsperioden utarbetats av framstående representan-

ter för den franska vetenskapen. Rapporten presenterades i oktober 1980 och skall bilda underlag för den franska forskningspolitiken.

För att främja forskning, utveckling och innovationsverksamhet inom

olika teknikområden finns en hel uppsättning av åtgärder. Tonvikten i den

franska innovationspolitiken ligger på direkt finansiellt stöd till forskning

och utvecklingsarbete. Ansvaret för genomförande av programmen ligger

på olika organisationer. De två viktigaste programmen är Actions Concer-

tées och L'Aide å I Innovation.

Actions Concertées administreras av Délégation Générale å la Recherche Scientifique et Technique (DGRST), som svarar för en stor del av

den franska tillämpade forskningen. Actions Concertées stödjer forskning och utvecklingsarbete inom framför allt nya teknikområden, där branschforskningsinstitut, universitet och industrin går samman I gemensamma program. Programmen är tidsbegränsade och avser i huvudsak grundforskning och tillämpad forskning. Ett

företag kan få 50 26 av sina projektkostnader täckta medan en forskningsinstitution kan få upp till 10076. Actions Concertées finns inom i stort sett alla branscher. För varje speciellt aktionsområde bildas en särskild kom-

mitté som ansvarar för planering. medelsfördelning etc. Ansvaret för L'Aide å I Innovation vilar på Agence Nationale pour la

Valorisation de la Recherche (ANVÄAR), som ombildades år 1979. I samband med ombildandet regionaliserades organisationen med en Délégation

Régionale de I ANVAR i varje departement. L'Aide å I Innovation, som startades år 1979, syftar till att hjälpa fram

innovationer genom stöd till industriellt utvecklingsarbete säsom utveckling av nya eller förbättrade produkter och processer, framtagning av prototyper, marknadsundersökningar, demonstrationsanläggningar och nollserieproduktion. Stödet sträcker sig fram till marknadsintroduktion. Staten bidrar med upp till 5092 av kostnaden. Bidraget betalas sedan

tillbaka om det går bra för projektet.

ANVAR administrerar även ett annat relativt nystartat program. nämligen La Prime å I Innovation. Detta program har tillkommit för att stimule-

ra användning av extern expertis i små och medelstora företag. Detta skall uppnås genom att staten subventionerar kostnaderna för att anlita kon-

sulter o.d. Stödet är satt till 2592 av konsultkostnaden eller maximalt I

miljon francs per företag och år.

Förutom dessa stödformer lämnas också statliga krediter för marknads-

föring av nya produkter. 8092 av kostnaderna täcks genom statliga medel

som ställs till förfogande mot mycket fördelaktiga räntevillkor.

Två typer av skattelättnader kan direkt hänföras till forskning och utvecklingsarbete. För det första är kostnader för forsknings- och utveck-

Prop. 1980/81: 130 71

lingsverksamhet avdragsgilla upp till belopp som motsvarar företagets bruttovinst för det år kostnaderna har uppstått. För det andra har skapats

förmånliga avskrivningsvillkor för investeringar för forsknings- och utvecklingsverksamhet. En avskrivning upp till 5092 kan beviljas för det

första året. Resterande belopp kan avskrivas enligt normal avskrivningsplan.

I syfte att stimulera uppbyggnaden av privata finansieringsorgan som

kan tillgodose behovet av egenkapital och långsiktig kapitalförsörjning för

nya innovativa företag och entreprenörer kan staten också ge särskilda skatteförmåner. Genom sådana stimulerades bildandet av investmentföretaget Société pour le Financement de Innovation (SOFINNOVA) år

1972. Aktieägarna är i huvudsak franska och utländska banker. Företaget

har byggt upp en väl spridd aktieportfölj i små och medelstora innovationsföretag. SOFINNOVA har dock ännu inte kommit igång i den utsträckning som planerats.

Arbete pågår f. n. i Frankrike för att bygga upp en innovationspolitik för

1980-talet. De innovationspolitiska insatserna kommer att koncentreras till att förbättra incitamentsstrukturen, att skapa ett teknikmedvetande, att minska olika typer av utvecklingshinder inom olika områden, upphandling, lagstiftning, beskattning, finansiering, utbildning.

I Japan har industri- och handelspolitiken samordnats och inpassats i

den långsiktiga ekonomiska planeringen. Basen för den industriella utvecklingen i Japan var länge importerad teknik från Västeuropa och Förenta staterna. Att utnyttja och förbättra teknologi framtagen i väst har varit en japansk specialitet. Ett nationellt forsknings- och utvecklingsprogram

skapades i mitten av 1960-talet med syfte att få till stånd storskaliga

innovationer på områden där den enskilda sektorn inte själv kunde bära

riskerna. Speciella skatteregler infördes och särskilda organ bildades för

stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete och för att försörja industrin med riskkapital.

På senare tid har en ny politik inletts som är inriktad på utveckling av egen teknologi.

Huvudansvaret för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i

Japan ligger hos Agency of Industrial Science and Technology (AIST). som är ett organ inom Ministry for International Trade and Industry (MITD. En stor del av AIST:s verksamhet är inriktad på nationella forsknings- och utvecklingsprogram inom områden där insatserna är så stora eller tidsperspektivet så långt att industrin inte kan väntas själv svara för finansieringen.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna i Japan är inriktade mot att lösa energi- och miljöproblemen samt att förstärka den japanska industristruk-

turen. Det sistnämnda skall ske genom att staten hjälper fram nästa genera-

tion industrier, till vilka räknas informations- och elektronikindustrin samt

flygindustrin.

Prop. 1980/81: 130 78

Även i Japan lämnas skattereduktion för forskning och utvecklingsarbete. Systemet är utformat så att om forsknings- och utvecklingsutgifterna ett år överskrider den största insatsen av sådana utgifter efter år 1966 så medges skatteavdrag för 206 av sådant överskridande. Det största belopp som kan dras av är 1094 av den totala skatten.

I Japan får vidare ett företag under anskaffningsåret skriva av en tredjedel av kostnaden för utrustning som behövs för att ”utveckla nva produkter som är nödvändiga för det ekonomiska framätskridandet” eller som kommer att "producera eller använda teknologi som är ny för Japan”.

För att stimulera enskilda företag till tillväxt bildades i början av 1950talet en särskild bank, Japan Development Bank (JDB). AIST spelar stor roll för att placera långa lån hos Japan Development Bank i syfte att utnyttja ny teknik för att bygga upp privata företag. En särskild organisation för små och medelstora företag, Small and Medium Enterprises Loan Corporation, bidrar på samma sätt med lån till små och medelstora företag.

Research Development Corporation of Japan (JRDC) är ett statligt utvecklingsföretag efter brittiskt mönster. Syftet är att främja utveckling av ny teknologi av nationell ekonomisk betydelse och att föra ut teknologi i industriell tillämpning. JRDC lämnar bl. a. län med villkorlig äterbetalning och förmedlar licenser. JRDC har varit relativt framgångsrik i projekt bascrade på universitetsforskning.

8.3 Teknisk forskning och utveckling i Sverige

Den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige är 1977 uppgick enligt statistiska centralbyråns (SCB) statistik till 6797 milj. kr. Huvuddelen av detta forsknings- och utvecklingsarbete bedrevs inom industrin samt vid universitet och högskolor: 714 utfördes inom industrin, 207Z vid universitet och högskolor samt resterande 976 vid myndigheter. affärsverk, privata institut och organisationer. Industrin finansierade 594 av de totala kostnaderna medan återstoden till helt övervägande del finansierades av staten.

Såväl vad gäller utförande som finansiering har tendensen under senare år varit att en ökande andel har fallit på industrins lott.

Den statliga organisationen för stöd tull forskning och utvecklingsarbete kan karaktäriseras som sektoriserad. decentraliserad och pluralistisk. Sektoriseringen innebär att forskning och utvecklingsarbete ses som ett medel för att uppnå de samhälleliga målen och att insatserna inom olika sektorer avvägs mot andra möjligheter att uppnå resp. sektors mål. Decentraliseringen innebär att besluten i stor utsträckning fattas under regeringsnivån. hos de självständiga myndigheterna och de forskningsutförande organen. Pluralismen innebär att finansieringen sker genom beslut i många olika organ och att resurserna kanaliseras på många vägar till de utförande organen.

Prop. 1980/81: 130 79

Utbildningsdepartementet har ansvaret dels för den dominerande delen av universitets- och högskoleorganisationen, dels för de flesta av forsk-

ningsråden, som sköter den rörliga finansieringen av grundforskningen. Industridepartementet har det centrala ansvaret för stöd till teknisk forsk-

ning och utvecklingsarbete, medan övriga departement svarar för resp.

fackområde.

Högskolan är landets största resurs för teknisk-vetenskaplig forskning. En successiv utbyggnad av den sektoriella organisationen har dock skett som en följd av att forskning och utvecklingsarbete har tillmätts allt större

betydelse för samhällsutvecklingen. Verksamheten inom högskolan har dock en avgörande betydelse för att bevara och på lång sikt förstärka kompetensen i svensk industri. Mot den bakgrunden är det angeläget att

åstadkomma en ökad samordning mellan insatserna inom främst teknisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning inom utbildningsdepartementets område och forsknings- och utvecklingsinsatserna inom industri-

departementets område. En viss sådan samordning har också skett de senaste åren.

Chefen för utbildningsdepartementet kommer att i början av år 1982 ta upp frågan om förslag till flerårigt forskningsprogram. I samband därmed kommer tidsomfattningen av programmet att övervägas. En avpassning kommer dock att ske så att forskningsprogrammen inom industridepartementets resp. utbildningsdepartementets områden i framtiden kan samplaneras. Härigenom tas nästa stora steg mot en mer samordnad politik för

teknisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning och industriellt utvecklingsarbete. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är statens centrala förvaltningsmyndighet för stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

STU:s verksamhet är i förhållande till de sektoriella organen av komplette-

rande natur. STU:s insatser är koncentrerade till projekt för kunskapsupp-

byggnad inom teknikområden av betydelse för svensk industris framtida konkurrenskraft och till industriella utvecklingsprojekt. Stöd utgår i det förra fallet vanligen som rent bidrag och i det senare i allmänhet som bidrag

med villkorlig återbetalningsplikt.

För att stödja industriella utvecklingsprojekt förbi prototypstadiet och fram till kommersiell produktion finns för de mindre och medelstora företagen de regionala utvecklingsfonderna och för större företag Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden). Dessa organ lämnar stöd med villkorlig återbetalningsskyldighet om normalt högst 5074 av projekt-

kostnaden. Vid sidan av dessa fonder lämnar bl. a. Sveriges Investeringsbank lån till industriella utvecklingsprojekt som inte kan finansieras på den

vanliga kreditmarknaden.

Statens stöd till industriellt utvecklingsarbete sker även i indirekta

former. Som exempel kan nämnas statens stöd till SIS — Standardiseringskommissionen i Sverige. Standardiseringsverksamheten har anknytning

Prop. 1980/81: 130 80

till samt påverkar och påverkas av i stort sett alla former av teknisk

utveckling. Verksamheten lägger grunden och ger impulser till praktisk

tillämpning av ny teknik. Den statliga investeringen under de senaste åren i

en ny anläggning för statens provningsanstalt i Borås innebär också ett stöd tilt det industriella utvecklingsarbetet. På detta sätt har industrin fått tillgång till moderna och avancerade resurser för materialprovning och

kvalitetskontroll, vilka ofta utgör ett värdefullt och nödvändigt komple-

ment till företagens egna laboratorier. Ett annat exempel på detta är investeringen i ett manöver- och våglaboratorium vid statens skeppsprovningsanstalt i Göteborg. Fartyg och offshore-tekniska konstruktioner kan här provas i en realistisk miljö.

I Sverige svarade år 1977 fyra branscher tillsammans för 74 av hela

industrins forsknings- och utvecklingssatsningar. nämligen elektronikindustrin (2396), transportmedelsindustrin (2370, maskinindustrin (202) och läkemedelsindustrin (87). Dessa branscher är också de mest forsknings- och utvecklingsintensiva.

Sambandet mellan företagsstorlek och forsknings- och utvecklingsintensitet är starkt. Företag med mer än 1000 anställda svarade år 1977 för 8272

av totala forsknings- och utvecklingsinvesteringarna men stod för knappt

567 av den totala produktionen. Dessa företag har en forsknings- och utvecklingsintensitet på 876. Företag med mindre än 200 anställda svarar för lite mer än 2 av forsknings- och utvecklingsinvesteringarna och har lägre intensitet än 1,2 92.

Orsakerna till att stora företag har hög forsknings- och utvecklingsintensitet är flera. Stora företag har oftast en stark marknadsposition som kan befästas och ökas genom forskning och utveckling, eftersom nya produkter differentierar utbudet. Forskning och utvecklingsarbete innebär ett visst risktagande. Utfallet av forsknings- och utvecklingssatsningar är normalt osäkrare än investeringar i realkapital. I stora företag kan resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetce fördelas på flera produktgrupper, varigenom sannolikheten att dra nytta av forsknings- och utvecklingssats-

ningarna blir större. Vissa stordriftsfördelar kan antas finnas i forsknings-

och utvecklingsverksamhet. eftersom möjligheterna till kunskapsintegration ökar och specialutrustning kan utnyttjas bättre i stora forsknings- och utvecklingsavdelningar.

Även om således de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna görs i

storföretagen, visar ett flertal internationella undersökningar att de stora innovationerna. dvs. innovationer baserade på radikalt ny teknik och med

språngartad utvecklingspotential, huvudsakligen görs inom små, ofta ny-

etablerade företag. De stora företagen är genom kapitalinvesteringar ofta

uppbundna kring ett visst produktsortiment och de stora forsknings- och

utvecklingssatsningar som görs är hårt styrda mot utveckling av det egna produktsortimentet.

Prop. 1980/81: 130 81

Följande sammanställning, baserad på SCB:s statistik, visar kostnaden

för industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet för år 1977 uppdelad

på olika branscher. Vidare anges verksamhetens intensitet i förhållande till

förädlingsvärdet för såväl år 1975 som år 1977.

Forsknings- Forsknings- och

och utvecklings- utvecklingskostnader

Transportmedelsindustri

utom skeppsvarv och båt-

Kemikalie-. gödselmedels-, plastindustri samt annan kemisk industri utom läkemedelsindustri 168,5 3.9 6.1

Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 152,3 1.3 2,2 Järn-, stål- och ferro-

legeringsverk 151.5 1.8 3,2 Livsmedels-, dryckesvaruoch tobaksvaruindustri 99,3 1.6 1.6 Industri för instrument, foto- och optikvaror, ur 54,9 7,8 3.4

Tegel-, cement- och annan

Porslins-, lergods-, glas-

och glasvaruindustri 24,5 1,4 2,5

Textil-, beklädnads- och lädervaruindustri 22,2 0.6 0,

Trävaruindustri 15.6 0.3 0.3

Petroleumraffinaderier,

smörjmedels-, asfalt- och

En motsvarande redovisning för gruppen myndigheter. atfärsverk. privata institut och organisationer lämnas i följande sammanställning. som är

baserad på SCB:s statistik. Härav framgår att de största insatserna gjordes inom försvarssektorn (249) och kärnenergiforskning (1846). Dessa ande-

lar har dock minskat något under de senaste åren.

6¶Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 82

Forsknings- och

Verksamhetsgrupp utvecklingskostnad

milj. kr.

varav Offentlig sektor texkl. universitet och högskolor) S82.0 Affärsverk (ej industriella), privata institut och organisationer 632.4

Forskning och utvecklingsarbete i Sverige bedrivs som nämnts främst

vid universitet och högskolor samt inom industrin. Forsknings- och ut-

vecklingsverksamheten vid lärosätena domineras dock klart av utpräglade forskningsaktiviteter medan insatserna inom industrin till mycket stor del består av utvecklingsarbete. Forskningsdelen inom industrins forskningsoch utvecklingsverksamhet uppskattas till 15 Zz. För universitet och högskolor antas forskningen utgöra ca 90Z av forsknings- och utvecklingsverksamheten.

"Tillgänglig statistik täcker f.n. inte alla områden där forskning och utvecklingsarbete förekommer. BI. a. ingår inte teknisk uppdragsverksamhet, byggnadsindustri, el-. gas- och värmeverk och. framför allt, hälso- och

sjukvård. Vidare saknas uppgifter för universitets- och högskolesektorn.

SCB har dock uppskattat denna sektors forsknings- och utvecklingskostnader till ca 1400 milj. kr. för år 1977. Analys av bristerna i nuvarande

statistik indikerar att insatserna för forskning och utvecklingsarbete är

väsentligt underskattade.

8.4 Motiv och former för statligt stöd till forskning och utvecklingsarbete

Flera skäl kan åberopas för att staten bör gå in och stödja forskning och utveckling.

— För att forcera utvecklingen inom vissa samhällssektorer och snabbare uppnå för samhället angelägna mål fordras statliga stödåtgärder. Ener-

giområdet är ett exempel härpå.

Prop. 1980/81: 130 83

— Den företagsekonomiskt motiverade forsknings- och utvecklingsvolymen är för liten från samhällsekonomisk synpunkt. Detta gäller speciellt

där avståndet till praktisk tillämpning är stort, t.ex. för grundforskning

inom olika områden. Det gäller också s.k. samhällsnyttiga innovationer, exempelvis handikapphjälpmedel. som uppfyller angelägna be-

hov men erbjuder en alltför begränsad marknad för att vara företagsekonomiskt intressanta.

— Mindre företag och uppfinnare har i allmänhet inte de resurser som

fordras för industriellt utvecklingsarbete, samtidigt som de utgör grun-

den för den industriella förnyelsen t samhället.

- På många områden har utvecklingskostnaderna blivit så stora att även ett stort företag kan stå och falla med ett enskilt utvecklingsprojekt. Detta tillsammans med företagens sjunkande soliditet gör risktagandet

orimligt stort för det enskilda företaget. Företagen tenderar att satsa på

kortsiktiga och säkra projekt vilket på lång sikt hämmar konkurrenskraften.

Ett lands innovationsklimat är resultatet av en mångfald åtgärder inom en rad olika områden. Som exempel härpå vill jag ta upp följande.

—- Genom utbildning och forskning kan kompetensen i samhället höjas och erforderlig kunskapsbas byggas upp. — Genom att stimulera tekniköverföring såväl mellan olika företag och organisationer i Sverige som mellan Sverige och utlandet kan ett ökat

tekniskt kunnande tillgodogöras i näringslivet.

— Genom skatte-, avdrags- och bidragssystem och genom insatser för

minskad byråkrati i företagens miljö kan företagens kostnader för forsk-

ning och utvecklingsarbete minskas och de ekonomiska drivkrafterna för uppfinnarverksamhet och egenföretagande förbättras. — Genom projektbundna lån eller bidrag kan riskerna med satsningar på forskning och utveckling minskas. - Genom normer, standarder och offentlig teknikupphandling kan mark-

naden för nya produkter och processer påverkas.

— Genom att förbättra tillgången på riskvilligt kapital i lämpliga former kan

nyetablering av teknik- eller innovationsbaserade företag underlättas. Den industripolitiska medelsarsenalen utgör sålunda bara en del av de åtgärder med vilka staten kan påverka den tekniska förnyelsen i samhället. Industripolitiken syftar till att påverka industrins arbetsförhållanden och

utveckling i ett långsiktigt. nationellt perspektiv inom ramen för övergri-

pande samhälleliga målsättningar. Utgångspunkten för samhällsinsatserna inom industripolitiken är att det slutgiltiga ansvaret för varje industriell

Prop. 1980/81: 130 84

satsning, t.ex. introduktion av ny teknik eller nya produkter på markna-

den, måste ligga hos företaget. Det är företagen som bäst känner marknadsförutsättningarna.

Tilltron till en marknadshushållning är således en grundläggande ut-

gångspunkt i den politik som regeringen har valt i syfte att stärka en

industriell expansion.

Ett flertal internationella studier har visat att det är de nyetablerade teknik- eller innovationsbaserade småföretagen som har den största växt-

kraften och ger det största tillskottet av nya arbetstillfällen i samhället. Bl.a. brist på eget kapital är ofta ett hinder för framväxten av sådana

företag. För att undanröja detta kommer jag, som jag tidigare berört, att

föreslå regeringen att under nästkommande riksmöte, i samband med att småföretagsfrågorna behandlas, återkomma till denna fråga.

Statens stöd till forskning och utveckling samt innovations- och uppfinnarverksamhet är ett viktigt medet i en politik som syftar till att stärka och utveckla svensk industri. Genom satsning på forskning och utveckling kan produktivitetsutvecklingen i industriproduktionen främjas och därmed in-

dustrins konkurrenskraft. Genom att stimulera utvecklingen av ny teknik

skapas förutsättningar för innovationer som är grunden för industrins förnyelse. Genom att stödja utveckling av småskalig teknik och teknik för informationsöverföring skapas förutsättningar för ett decentraliserat samhälle och en regionalt välbalanserad utveckling. Genom automatisering

kan monotona och hälsovådliga arbetsmoment elimineras.

Teknikens möjligheter är således stora och använd på rätt sätt är tekni-

ken ett kraftfullt och oundgängligt instrument för att tillgodose angelägna samhällsbehov. Industriell tillväxt förutsätter utveckling och förnyelse. Genom stöd- och stimulansåtgärder i olika former skapas bättre förutsättningar för industrins egna initiativ.

Statens stöd till forskning och utveckling sker såväl genom selektiva stödåtgärder som genom olika slag av mer generella stimulansinsatser. Med selektiva stödåtgärder avser jag åtgärder riktade mot ett bestämt

företag eller en bestämd organisation. Statens stöd till Datasaab AB för tekniskt utvecklingsarbete inom dataområdet är ett exempel härpå.

De stödformer för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

som jag här kommer att behandla närmare, är insatser av mer eller mindre generell natur. Den traditionella och renodlat generella stödformen utformas vanligen som någon typ av skattefavör i samband med kostnader för utvecklingsarbete, antingen direkt vid taxeringen eller genom olika typer

av fondavsättningar. Stödet utgår här utan krav på projektgranskning från

stödgivarens sida.

Prop. 1980/81: 130 | 85

Övriga samhälleliga icke-selektiva stödåtgärder utgör i allmänhet någon

form av projektbundna bidrag eller lån med eller utan villkorlig återbetalningsskyldighet. De är generella i bemärkelsen att de inte är avsedda för något specifikt företag eller organisation. Statsmakterna avsätter i detta fall medel för delfinansiering av forsknings- och utvecklingsprojekt. Stöd kan erhållas efter ansökan hos av statsmakterna utsett organ. Detta organ granskar och prioriterar projektförslagen inom rämen för de direktiv som statsmakterna har angivit. Stödet syftar i allmänhet till att lyfta av en del av riskerna för enskilda projekt.

Utvecklingsstöd i samband med upphandling utgör en annan möjlighet för samhället att stimulera industriellt utvecklingsarbete. Metoden är intressant med tanke på de stora belopp som varje år används för upphandling inom offentlig sektor och med hänsyn till den betydelse som förekomsten av en kund med särskilda krav kan ha för en industriell utvecklingsprocess. Därtill kan läggas stödåtgärder av typen rådgivnings-, service- och förmedlingsverksamhet.

Existerande icke-selektiva stödformer i Sverige omfattar både genuint

generellt stöd. i form av särskilt forskningsavdrag vid taxering ull statlig inkomstskatt, och olika former av projektbundet stöd.

En stor del av statens stöd till teknisk forskning och utveckling i samhälle och näringsliv kanaliseras genom STU. vars stöd till teknisk forskning sker genom finansiering av ramprogram och projekt för kunskapsuppbygg-

nad huvudsakligen vid kollektivforskningsinstitut och vid de tekniska hög-

skolorna. STU:s insatser för produktutveckling inom näringslivet sträcker sig i huvudsak från idéprövning till framtagande av prototyper. Denna del av utvecklingsprocessen präglas huvudsakligen av tekniska risker.

Ungefär en fjärdedel av de STU-finansiecrade utvecklingsprojekten re-

sulterar inom fyra år i nya produkter på marknaden. Det årliga försälj-

ningsvärdet av dessa produkter har erfarenhetsmässigt visat sig bli tre till nio gånger större än STU:s lämnade finansieringsstöd till utvecklingsarbetet.

För de mindre och medelstora företagen tar de regionala utvecklingsfonderna vid där STU:s insatser slutar. Utvecklingsfonderna kan bl.a. lämna lån om högst 3 milj. kr. för produktutvecklingsprojekt från prototyp till s.k. nollserie inkl. vissa produktionsförberedelser. Här är det framför allt fråga om kommersiella risker. Som jag tidigare har redovisat förordar jag att nya regler införs för produktutvecklingslån från de regionala utveck-

lingsfonderna.

När det gäller investeringar i utvecklingsprocessens avslutningsskede, i

produktionsutrustning och vid start av serieproduktion kan Sveriges Inve-

steringsbank AB lämna lån. I detta fall är det fråga om mer ordinära kredit-

Prop. 1980/81: 130 86

risker även om risktagandet vanligen är större än vad övriga på marknaden förekommande kreditinstitut normalt accepterar.

För att ytterligare stimulera utvecklingsarbetet inom framför allt de större svenska industriföretagen har det stöd och den finansiering som kan lämnas av STU. de regionala utvecklingsfonderna och Investeringsbanken kompletterats med stöd från Industrifonden. som stöder utveckling av nya produkter, processer och system med upp till 50 milj. kr. Stödet riktar sig mot projekt som kan bedömas ha hög lönsamhet på längre sikt men där de tekniska eller kommersiella riskerna är stora och utvecklingsstegen är större än normalt.

Utvecklingsprojekt av betydelse för svensk energiförsörjning kan få stöd genom det statliga programmet för forskning och utveckling inom energiområdet. Huvudprogram Energiforskning, vars fortsättning under treårsperioden 1981/82 — 1983/84 regeringen nyligen har lämnat förslag om

(prop. 1980/81:90). Stödet fördelas av flera olika organ, bl.a. nämnden för

energiproduktionsforskning, statens råd för byggnadsforskning och STU. Stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar inom energiområdet kan lämnas genom det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja eller spara energi som riksdagen nyligen har fattat beslut om (prop. 1980/81:49,

NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100).

Vid sidan av vad jag nu har nämnt förekommer i Sverige liksom i andra länder statliga beställningar av utvecklingsarbete, vanligtvis inom försvarsområdet och för energiförsörjningen. Staten har också gjort särskilda insatser inom dataområdet och för den civila flyg- och rymdindustrin.

8.5 Det särskilda forskningsavdraget

Inom alla industrialiserade länder griper staten in och stöder industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet. Detta sker såväl genom selektiva stöd som genom mer generella stimulansåtgärder.

Ett stöd av generell natur är det särskilda forskningsavdraget enligt lagen (1973:421) om forskningsavdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Bestämmelserna är tidsbegränsade och gäller endast kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete under ären 1973-1981. För att särskilt forskningsavdrag skall kunna medges krävs att företaget bedriver industri-

. ell tillverkning. Avdraget baseras på sådana kostnader för tekniskt och

naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete som kan få betydelse för rörelsen. Det särskilda avdraget består av ett basavdrag och ett ökningsavdrag. Basavdraget utgör 1026 och ökningsavdraget 207- av underlaget för resp. avdrag. Utgångspunkten för beräkning av underlaget är summan av fem tredjedelar av lönekostnaderna för den del av företagets personal vars arbete till övervägande del utgörs av forsknings- och utveck-

Prop. 1980/81: 130 87

lingsarbete. vad företaget har gett ut i bidrag för sådant arbete utanför företaget och kostnader för förvärv av forsknings- och utvecklingsresultat.

Från denna summa frånräknas dels vad företaget har erhållit i bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete, dels de intäkter som har erhållits genom

försäljning av forsknings- och utvecklingsresultatet.

Forskningsskattekommittén har gjort en översyn av det särskilda forskningsavdraget och lämnat förslag till åtgärder för att främja forskning

och utvecklingsarbete (bilaga 8). Utredningsförslaget har remissbehand-

lats (bilaga 9).

Forskningsavdraget har. enligt vad som har redovisats i forskningsskattekommitténs betänkande, knappast påverkat forsknings- och utvecklings-

budgeten i företagen. Som skäl härför har angetts att ett företags budget

utarbetas utan att hänsyn tas till skatteeffekten. Ett annat skäl är att möjlighet saknas att utnyttja avdraget om företaget inte har någon redovisad vinst. Ett tredje skäl är att skattelättnaden inte är tillräcklig för att nyanställa forsknings- och utvecklingspersonal, eftersom en anställning i allmänhet medför ett kostnadsåtagande för flera år framåt medan skatte-

lättnaden huvudsakligen begränsas till ett år.

Andra argument som har åberopats mot avdraget är att små företag missgynnas genom bestämmelsen att endast kostnader för personal som till övervägande del har arbetat med forsknings- och utvecklingsverksamhet är avdragsgilla.

En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att söka finna former

för att stimulera företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet genom

generella åtgärder på skatteområdet.

Utredningen föreslår i sitt betänkande att det nuvarande systemet med ett särskilt avdrag vid beskattningen ersätts av ett system i vilket ett generellt forskningsstöd lämnas som skattefria bidrag. Det föreslagna systemet avser — i likhet med det nuvarande systemet — teknisk och naturvetenskaplig forskning och utvecklingsverksamhet hos företagen. Forskningsstödet skall enligt förslaget bestå av dels ett basstöd som beräknas efter 222 av totalkostnaden för forsknings- och utvecklingsarbetet för det aktuella året, dels ett ökningsstöd som lämnas för ökningsåret och vart och

ett av de två följande åren med 1077 per år av kostnaden för den ökade forsknings- och utvecklingsinsatsen. Som förutsättning för att ökningsstöd skall lämnas för de två senare åren skall gälla att den kostnadsnivå som ökningen har lett till vidmakthålls. Beräkningsunderlaget enligt förslaget

överensstämmer 1 stort sett :med vad som gäller enligt det nuvarande systemet. Regeln om att endast kostnad för personal som till övervägande

del har utfört forsknings- och utvecklingsarbete skall beaktas mildras genom att kravet på arbetsinsats begränsas till minst en fjärdedel i forsknings- och utvecklingsverksamhet. En annan ändring är att lönefaktorn räknas upp med 2,5 i stället för med fem tredjedelar. Bidragen föreslås betalas ut av länsstyrelsen efter beslut i taxeringsnämnden.

Prop. 1980/81: 130 88

I ett särskilt yttrande hävdar två sakkunniga i utredningen att andra och

mer effektiva former för stöd borde övervägas. Som alternativ åberopas

ökad användning av offentlig teknikupphandling samt forskning som bedrivs vid statliga institutioner.

Remissinstanserna är eniga om att ett samhälleligt stöd till företagens

forsknings- och utvecklingskostnader är nödvändigt för au bibehålla konkurrenskraften gentemot företag i utlandet och för att upprätthålla en hög levnadsnivå. En grupp av remissinstanserna betonar vikten av generella åtgärder.

Den består av IVA, SACO/ISR, KF. Svensk industriförening, Näringslivets skattedelegation, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska företagures riksförbund och SHIO-Familjeföretagen.

En annan grupp anser att stöd till forsknings- och utvecklingsarbete bör läggas på projektstöd. Hit hör SIND, länsstyrelserna i Malmöhus län,

Göteborgs och Bohus län samt Västerbottens län, LO, Landstingsförbun-

det och TCO.

En tredje grupp med RRV, kammarrätten i Stockholm, konjunkturinsti-

tutet, AMS. STU och Industrifonden anser att tillräckligt underlag för en

bedömning av effekterna av ett generellt stöd av föreslagen typ saknas.

I fråga om avvägningen av ett generellt verkande stöd godtas kommitténs förslag om ett kombinerat bas- och ökningsstöd av bl.a. IVA, Lantbrukarnas skattedelegation, KF. Svensk industriförening, TCO och SHIO- Familjeföretagen. LO förordar — för det fall att ett generellt stöd skall finnas — ett ökningsstöd av måttlig omfattning. Svenska byggnudsentreprenörföreningen anser att ökningsstödet bör utvidgas i förhållande till

kommittéförslaget. Allmänna ombudet för mellankommunala mål itråga-

sätter om Ökningsstimulansen har någon effekt. Konjunkiurinstitutet be-

farar att förslaget kan medföra att forsknings- och utvecklingsverksamhe-

ten på sikt blir ryckigare. Institutet betonar faran av att forsknings- och utvecklingsinsalserna i företagen efter en god effekt av stödet i starten planar ut efter några år. SIND anser att ökningsstödet framstär som tvivelaktigt eftersom det gynnar företag med varierande resursinsatser. Detta skulle medföra snedvridning av resursanvändningen. Industrifonden

uttalar sig till förmån för ett realt beräknat ökningsstöd med hänsyn tagen till inflationseffekten.

Kommitténs förslag om ordning för beslut och tillgodoförande av stödet

har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Förslaget om beslutsmyndighet har godtagits av organisationerna men mött kraftig kritik från myndighetshåll.

För egen del anser jag i likhet med kommittén och remissinstanserna att statligt stöd bör lämnas till företagens forsknings- och utvecklingsarbete. Som framgår av min tidigare redogörelse är också statens insatser härför

omfattande. Som jag nämnde i avsnittet om former och motiv för statligt

stöd är jag dock kritisk mot de föreslagna formerna för ett mer renodlat

generellt stöd av följande skäl.

Prop. 1980/81: 130 89

De försök till utvärderingar som har gjorts beträffande det särskilda forskningsavdraget har indikerat att stödet har varit i det närmaste verkningslöst. Det ligger emellertid i sakens natur att avdragets direkta stimulanseffekt inte är så lätt att fastställa. Även med beaktande av detta torde dock den ekonomiska effekten av stödet för företagen kunna bedömas vara

mycket begränsad. År 1979 satsade företagen ca 5000 milj. kr. på forskning och utvecklingsarbete medan den ekonomiska effekten av det särskil-

da forskningsavdraget var mindre än 200 milj. kr. Huvuddelen av avdraget har medgetts för företagens totala forskningsvolym, s.k. basstöd.

Det av kommittén lämnade förslaget innebär vissa förbättringar i förhål-

lande till det nuvarande systemet. Genom att avdraget ersätts av ett bidrag kan även företag som inte redovisar vinst tillgodogöra sig stödet. Ett bidragssystem innebär också att företagen på förhand kan fastställa effekten av det statliga stödet vilket medger att forskningsbidraget kan kalky-

leras in redan i budgetarbetet och därmed få den stimulanseffekt som

eftersträvas. Eftersom kravet på andelen forsknings- och utvecklingsarbete för bidragsgrundande personal föreslås sänkas till minst en fjärdedel kan

även mindre företag i större utsträckning få stöd. Genom att ökningsstödet höjs i förhållande till basstödet och lämnas under tre år vid bibehållen forskningsvolym kommer stödet bättre att motsvara det kostnadsåtagande

som nyanställning av forskningspersonal innebär och därmed verka stimuterande på ökningen av sådana insatser.

Ser man till stödets enskilda delar innebär ett basstöd att storleken av stödet helt bestäms av företagets forskningsvolym. Basstödet blir störst i forskningsintensiva företag. Ett renoldat basstöd är en helt generell stödform och om procentsatsen sätts tillräckligt högt är det rimligt att tänka sig att stödet skulle ge effekt. Kostnaden för ett basstöd är emellertid mycket hög i förhållande till kostnaden för ett ökningsstöd. Relationen är att en enhet basstöd kostar ca tio enheter ökningsstöd. Om syftet med stödet är att stimulera företagen att öka forsknings- och utvecklingsvolymen torde ökningsstödet vara det mest ändamålsenliga. Detta stöd premierar enbart ökningen av forsknings- och utvecklingsinsatserna utan hänsyn till den totala forsknings- och utvecklingsverksamhetens omfattning. Det av kommittén föreslagna ökningsstödet ligger dock på en så relativt låg nivå ur

företagens synvinkel att det förmodligen inte har annat än en marginell

effekt.

Eftersom basstödet innebär den avgjort största belastningen på statskassan, skulle enbart ett ökningsstöd, men ett relativt kraftigt sådant, kunna ge en påtaglig stimulanseffekt och samtidigt kunna kombineras med önske-

målet om att inte öka statens utgifter jämfört med nuvarande ordning. En ensidig inriktning på ett högt ökningsstöd blir emellertid alltför känslig för

manipulation och anpassningar hos företagen i syfte att uppnå ett mer

omfattande stöd. Kraven på kontroll kommer att öka. Länsstyrelserna.

som lämpligen får administrera ett eventuellt forskningsbidragssystem,

Prop. 1980/81: 130 90

kommer att behöva personalförstärkningar för att kunna klara dessa uppgifter. Att bygga upp en ny offentlig kontrollapparat för att dela ut ca 200 milj. kr. i forskningsbidrag förefaller tveksamt.

Kostnaden för det av kommittén föreslagna alternativet med ett kombinerat bas- och ökningsstöd skulle för år 1981 bli ca 285 milj. kr.. vilket är ca 100 milj. kr. mer än kostnaden för det nuvarande avdragssystemet. Kost-

naden är med hänsyn till den osäkerhet som finns om effekten av stödet statsfinansiellt svårmotiverad. Det hittillsvarande systemet med forskningsavdrag utlöper som jag nyss nämnde med utgången av år 1981. Det finns enligt min mening skäl att ytterligare överväga behovet och utformningen av ctt ev. stöd av denna art. Regeringen har mot bakgrund av den redogörelse som här lämnats inte slutgiltigt behandlat det förslag som forskningsskattekommittén framlagt

och därmed inte heller tagit ställning till huruvida en förlängning av forskningsavdraget bör beslutas.

8.6 Verksamheten vid STU

STU:s uppgifter är att främja och stimulera teknisk-industriella innova-

tioner samt att stödja kunskapsuppbyggande teknisk forskning för närings-

liv och samhälle. STU:s operativa medel för att genomföra sina uppgifter

och bidra till att målen för samhället nås är planerings- och utredningsverksamhet, stöd till tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt, biträde till uppfinnare, förmedling till exploatering av resultat av forskning och ut-

veckling, industriell serviceverksamhet och internationell kontaktverk-

samhet.

STU har i de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för STU:s verk-

samhet (prop. 1977/78: 111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361) givits tre

roller. Den första innebär att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer — samhällssektorrollen (S-rol-

len). En andra huvuduppgift är att främja industrins innovationsverksamhet och tekniska kvalitet — industrirollen (I-rollen). STU:s tredje huvuduppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån

och öka kunnandet inom skilda områden — forskningsstödjande rollen (Frollen).

Verksamheten vid STU är uppdelad på program. Stöd till utvecklingsarbete baserade på STU:s S-roll och I-roll kanaliseras via program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen huvudsakligen uppfylls genom projektstöd från program 2. Kunskapsutveckling.

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till plan för verksamheten för budgetåren 1981/82—1983/84 (bilaga 6). An-

slagsframställningen har remissbehandlats (bilaga 7).

Prop. 1980/81: 130 91

Såväl Sveriges Industriförbund som IVA efterlyser i sina remissyttranden en precisering av STU:s S-roll. Industriförbundet menar att STU i alltför hög grad som argument för flera av STU:s engagemang anför sektoroch industripolitiska skäl blandade. Förbundet anser att bedömningsmöjligheterna skulle förbättras för många projekt, om det klarare kunde anges

vilka motiv som kan återföras till STU:s S-roll resp. till STU:s I-roll. Jag delar i stort remissinstansernas uppfattning att STU tydligare bör ange vilket motiv som är vägledande för insatserna under olika delpro-

gram. Samtidigt är jag väl medveten om problemen med att hålla isär dessa

motiv. Stöd till utvecklingsprojekt kan i flertalet fall motiveras av såväl

samhällssektorskäl som industripolitiska skäl och en nödvändig förutsättning för att en sektormotiverad insats skall bli framgångsrik är ofta att den också resulterar i företagsekonomiskt lönsam tillverkning i företag. Det var också denna bakgrund som föranledde statsmakterna att i de nyss

nämnda riktlinjerna för STU:s verksamhet avstå från att skilja insatsen

utifrån S- och I-rollen i olika program. Jag finner inte skäl att ändra på denna ordning. Det ankommer emellertid på STU att i ökad utsträckning

söka klargöra vilka effekter som kan väntas av föreslagna insatser och hur

dessa fördelar sig på resp. roller. I likhet med vad Industriförbundet

framhåller bedömer jag att det skulle underlätta STU:s dialog med omvärl-

den och möjliggöra en bättre avstämning av STU:s insatser mot olika intressenters behov.

Som underlag för sina insatser bedriver STU en omfattande planerings-, utrednings-, uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Uppföljningen

görs löpande och rutinmässigt medan mer krävande utvärderingsinsatser enligt STU måste begränsas till områden där förändringar och ompriorite-

ringar övervägs. STU:s uppgifter ställer stora krav på kontakter med omvärlden. STU har därför inrättat ett industriellt och ett vetenskapligt råd, vilka biträder verksstyrelse och verksledning med förslag och synpunkter. För biträde vid planering och styrning av den löpande verksamheten har STU inrättat ett stort antal grupper i anslutning till olika programaktiviteter.

Remissinstanserna är genomgående positiva i sina kommentarer av STU:s planerings-, utrednings-. uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Flera remissinstanser framhåller dock att STU i ökad utsträckning bör engagera internationell expertis vid utvärderingen av sina insatser. IVA menar att alla viktigare programinslag i STU:s verksamhet bör göras till

föremål för en sådan granskning. IVA föreslår vidare att nya programaktiviteter etappindelas med klart angivna beslutspunkter för att härigenom underlätta för utomstående att följa och bedöma verksamheten. För att bättre kunna bedöma balansen och riktigheten i olika prioriteringar före-

slår UHÄ att STU i större utsträckning redovisar planerade insatser även

inom icke-prioriterade områden. Industrifonden understryker vikten av att industrin i ökad utsträckning engageras i styrningen av inriktningen av

insatserna inom program Kunskapsutveckling.

Prop. 1980/81: 130 92

Jag finner STU:s planerings-, utrednings-. uppföljnings- och utvärde-

ringsverksamhet vara ett nödvändigt instrument för att skapa underlag såväl för statsmakternas beslut om verksamhetens inriktning och omfattning I stort som för myndighetens egen detaljplanering och styrning av

verksamheten. En ökad användning av internationell expertis utöver användning av inhemsk expertis vid utvärderingsarbetet bedömer jag som

värdefull. Det bör ge ökad möjlighet att jämföra forsknings- och utveck-

lingsinsatsernas inriktning och kvalitet i Sverige med motsvarande insatser i andra länder. Det ankommer på STU att besluta om utvärderingens närmare uppläggning.

Det är väsentligt att industriintressen på olika sätt ges möjlighet att påverka planering och inriktning av STU:s insatser. STU är ett industripolitiskt instrument och STU:s insatser vad gäller såväl utvecklingsprojekt

som projekt för kunskapsuppbyggnad bör anpassas efter industrins lång-

siktiga behov och möjligheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om de problem som uppkommer i samband med avvägningar mellan insatser inom etablerade områden och insatser inom nya områden där i dag såväl

den vetenskapliga som industriella verksamheten är begränsad men där utvecklingsmöjligheterna för framtiden är stora. De etablerade områdena har i allmänhet starka och inflytelserika påtryckningsgrupper medan företrädarna för nya områden vanligen inte har hunnit organisera sina intressen

eller fått fotfäste i etablissemanget. Det ankommer på STU att aktivt söka motverka denna obalans.

Med tanke på att STU:s verksamhet äger rum i olika former och under olika program kan det vara svårt att överblicka STU:s insatser tnom olika

områden, Jag kommer att i annat sammanhang föreslå regeringen att

uppdra åt STU att i fortsättningen i sin anslagsframställning göra en sammanställning över mer betydande satsningar inom insatsområden, teknikområden och kunskapsområden. En sådan sammanställning bör omfatta

såväl prioriterade som icke prioriterade satsningar. STU har inom industripolitiken uppgifter som avser långsiktig och stra-

tegiskt viktig kunskapsutveckling. Det gäller främst STU:s stöd till forsk-

ningen inom högskolesystemet och inom de bransch- eller teknikorienterade kollektiva forskningsinstituten. STU har även uppgifter som mer

direkt underlättar och påverkar innovationsprocessen i näringslivet. Det gäller stödet till innovationsprojekt hos uppfinnare, tillverkande företag och utvecklingsbolag.

STU:s program för kunskapsuppbyggnad innebär ett indirekt stöd för företagens utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses, vid sidan av stödet till kollektiv forskning. STU:s finansiering av högskoleforskning som ock-

så har återverkningar på en till forskningen knuten högre teknisk utbildning. För de tekniska högskolorna och fakulteterna är stöd från STU det

mest betydande resurstillskottet vid sidan av basresurserna.

Prop. 1980/81: 130 93

STU föreslår en tyngdpunktsförskjutning av insatserna mot program 2.

Kunskapsutveckling. Motivet härför har varit behovet av en förstärkt kunskapsbas inom ett antal för industrins framtida konkurrenskraft strategiskt viktiga områden och att STU har en unik möjlighet att snabbt driva

fram en angelägen uppbyggnad av för landet gemensamma forskningsresurser inom sådana områden.

STU:s stöd till kunskapsuppbyggnad är särskilt betydelsefullt för de större företagen. Dessa satsar betydande resurser på tekniskt utvecklingsarbete men har i allmänhet inte möjlighet att bedriva den breda kompetensuppbyggande forskning som är en nödvändig bas för industriell utveckling.

Industriförbundet tillstyrker också STU:s förslag att STU:s insatser förskjuts mot ökat stöd till kunskapsuppbyggnad. Det är enligt Industriför-

bundet statens främsta ansvar inom forsknings- och utvecklingsområdet att långsiktigt garantera konkurrenskraftig kunskapsutveckling inom lan-

det. Även IVA framhåller samhällets ansvar för att den kompetensupp-

byggande forskningen får tillräcklig omfattning. Enligt IVA:s uppfattning är STU:s F-roll den grundläggande och mest betydande av STU:s roller. STU:s program för kunskapsutveckling utgör enligt IVA:s uppfattning ett värdefullt tillskott till den kunskapsuppbyggnad som är en av högskolesystemets grundläggande uppgifter och det utgör ett viktigt stöd för kompetensuppbyggnad särskilt inom nya teknikområden. STU:s stöd till utveck-

ling inom industri och olika samhällssektorer är däremot enligt IVA visserligen betydelsefullt men marginellt i relation till de totala utvecklingsinsatserna där. Såväl Industriförbundet som IVA framhåller dock den stora betydelsen av STU:s stöd för innovationsverksamheten i små och medel-

stora företag.

Även UHÄ tillstyrker en förskjutning av STU:s insatser mot stöd till

kunskapsutveckling. UHÄ framhåller emellertid behovet av balans mellan

den typ av flexibla rådsresurser som STU lämnar och fasta basresurser. STU:s resurser för kunskapsuppbyggnad är numera enligt UHÄ av en sådan storleksordning att denna balans svårligen kan upprätthållas.

Industrifonden motsätter sig att kunskapsutveckling prioriteras framför

industriellt utvecklingsarbete. Fonden menar att i det läge där svensk ekonomi f. n. befinner sig måste STU:s industriroll prioriteras. De små och medelstora innovationsföretagen har dragit störst nytta av STU:s stöd till

utvecklingsarbete inom industrin. Dessa företag är dock dåligt representerade bland remissinstanserna, vilka oftast främst beaktar storföretagens eller forskningsinstitutionernas intressen. Fonden påpekar samtidigt att STU är det enda organ bland de småföretagsinriktade stödorganen som

besitter tillräcklig kompetens för att bedöma nya projekt av högteknologisk karaktär.

Jag vill för min del gärna framhålla betydelsen av STU:s stöd till kun-

skapsuppbyggnad. STU har bred kompetens och god överblick över vad

som händer i såväl industri och samhälle som högskolevärlden. STU kan

Prop. 1980/81: 130 94

därigenom spela en viktig roll för att rikta högskolans uppmärksamhet på och genom direkt stöd stimulera till forskning på problem som är angelägna för industri och samhälle. STU kan vidare på olika sätt underlätta att forskningsresultat nyttiggörs inom industrin. STU:s program för kunskapsutveckling bör emellertid användas som en rörlig resurs för tidsbegränsade och målinriktade insatser för att bygga upp ny kunskap och förstärka kompetensen inom nya och eftersatta områden av betydelse för svensk industris framtida konkurrenskraft.

Även om uppbyggnad och vidmakthållande av kunskapsbasen är viktigt och förvisso nödvändigt för den industriella utvecklingen är detta inte tillräckligt för industrins förnyelse och konkurrenskraft. Kunskaperna måste omsättas i nya produkter, processer och system genom utvecklingsarbete. Huvuddelen av detta arbete utförs i företagen.

Behovet av projektstöd från STU till tidiga faser av riskfyllda utvecklingsprojekt som initieras av mindre företag och enskilda innovatörer är uppenbart. Dessa grupper har små resurser för att finansiera utveckling och exploatering av ny teknik och mycket svårt att sprida riskerna till flera utvecklingsprojekt. STU finansierar uppskattningsvis en tredjedel av det forsknings- och utvecklingsarbete som utförs i företag med mindre än 100 anställda.

STU:s finansiella stöd till de större företagen motsvarar mindre än I Z av företagens egna satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete. STU:s roll som finansiär av de större företagens forsknings- och utvecklingsarbete är således mycket marginell. Erfarenheter visar emellertid att STU:s stöd till projekt vid större företag bidrar till att satsningar på potentiellt betydelsefulla utvecklingsprojekt särskilt i tidiga och riskfyllda faser kommer till stånd.

Mot denna bakgrund har jag inte funnit skäl till några större relativa förskjutningar i fördelningen mellan insatser för industriellt och samhällsinriktat utvecklingsarbete å ena sidan och kunskapsutveckling å andra sidan. För de närmaste åren kan det dock finnas skäl till en viss särskild förstärkning av insatserna för kunskapsuppbyggnad för att snabbt få till stånd en kompetensuppbyggnad inom vissa strategiskt viktiga områden.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om avgränsning av STU:s insatser riktade mot högskoleforskning gentemot andra insatser på detta område. I enlighet med statsmakternas beslut (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 255, NU 1979/80: 43, rskr 1979/80: 395) skall STU:s stöd till grundläggande kunskapsuppbyggnad lämnas via program Kunskapsutveckling och ha formen av tidsbegränsade målinriktade insatser inom områden där den tekniska kunskapsbasen måste förstärkas. STU skall inte finansiera uppbyggnaden av basresurser vid högskolorna. Som påpekas av bl.a. UHÅ är dock erforderliga basresurser vid högskolorna en nödvändigt förutsättning för att STU:s insatser skall få avsedd effekt. Chefen för utbildningsdepartementet har också både för innevarande budgetår och i förslagen i budget-

Prop. 1980/81: 130 95

propositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) prioriterat matematisk-na-

turvetenskaplig och teknisk forskning. Det är nödvändigt att gå vidare med dessa prioriteringar.

Genom den koncentration av STU:s insatser mot vissa teknikområden

som har gjorts under de senaste åren och med den ändrade inriktningen

mot större samlade insatser påverkar STU:s stöd i allt större utsträckning

forsknings- och utvecklingsverksamheten vid främst de tekniska högskolorna. För att STU skall kunna genomföra angelägna insatser för kunskapsuppbyggnad behövs ett samspel med andra berörda organ. 1 detta

sammanhang vill jag erinra om vad chefen för utbildningsdepartementet

anförde vid sin anmälan av anslag under nionde huvudtiteln för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 563) rörande vikten av aktiv samverkan mellan NFR och STU varvid även NFR:s ansvar för finansieringen av

den mot tekniska tillämpningar riktade naturvetenskapliga grundforskningen betonades. Som jag tidigare har nämnt avser jag att, för att uppnå bättre samordning av de insatser som görs för att stödja teknisk forskning och industriellt

utvecklingsarbete över anslag under industridepartementets huvudtitel

med de satsningar som görs för att stödja forskning och utbildning vid de

tekniska högskolorna över anslag under utbildningsdepartementets huvudtitel, inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskilt

industriellt och tekniskt råd knutet till industridepartementet.

Rådet avses bli ett diskussionsforum för tekniska forsknings- och utveck-

lingsfrågor med både utbildnings-. forsknings- och industriintressen repre-

senterade. Ett sådant råd blir ett viktigt kontaktorgan mellan departementen, industrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna fråga samrått

med chefen för utbildningsdepartementet.

För spridning av forskningsresultat till industrin är den kunskapsöver-

föring som sker genom att forskare anställs av eller på annat sätt knyts till industrin den ofta viktigaste. Många gånger kan den träning av forskare

som ett forskningsprogram innebär vara betydligt mera värd för industrin än forskningsresultatet som sådant.

I forskningssamverkanskommitténs (FÖSAM) regi pågår sedan ett par år tillbaka en försöksverksamhet med s.k. kontaktforskare. Systemet innebär att mindre och medelstora företag bereds tillfälle att ”låna” forskare

från universitet och högskolor.

Försöksverksamheten är ännu inte avslutad. Chefen för utbildningsdepartementet avser att våren 1982 förelägga regeringen vissa förslag rörande forskningspolitiken. I samband härmed kommer han att lämna en redogö-

relse för försöksverksamheten med kontaktforskare samt behandla verksamhetens eventuella fortsättning. En väsentlig och ökande del av STU:s stöd avser sammanhållna satsningar som sträcker sig över flera år. Sådana satsningar är ofta nödvändiga för att STU:s stöd skall få effekt. För att få kontinuitet i verksamheten bör,

Prop. 1980/81: 130 96

som jag framhöll vid min anmälan av STU:s anslag föregående budgetår (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 255), denna planeras i flerårsperspektiv. STU har i enlighet med ett av regeringen lämnat uppdrag i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till ett treårigt program (se bilaga 1). STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling finansieras från anslagen Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling och Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning. Därutöver lämnar STU stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet inom ramen för Huvudprogram Energiforskning (prop. 1980/81:90). Jag förordar att regeringen mot bakgrund av STU:s redovisade treårsplan förelägger riksdagen förslag om ett treårigt program för STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling under budgetåren 1981/82—1983/84.

För den verksamhet som finansieras över anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Feknisk forskning och utveckling beräknar jag för denna period ett medelsbehov av totalt 1775 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 540 milj. kr. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 1235 milj. kr. disponeras för STU:s verksamhet avseende teknisk forskning och utveckling under budgetåren 1982/83—1983/84. Härutöver beräknar jag för anslaget F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning under samma period ett medelsbehov av totalt 44 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 13,2 milj. kr. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 30.8 milj. kr. disponeras för STU:s finansiering av utrustning för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete under budgetåren 1982/83— 1983/84.

De medelsramar som jag har beräknat innebär en något höjd ambitionsnivå för STU:s stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling

1979/80 Utgift 1375 618659 Reservation 2209 982 527

1980/81 Anslag 476550 000

1981/82 Förslag 540 000 000

! Disponerat 417 550 000 ? Odisponerat I 050 000

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten under detta anslag (milj. kr.).

Prop. 1980/81: 130 97

1979/80 1980/81 1981/82

Utfall Budget Beräknar

STU Föredra-

ganden

Kostnader Program I

Industriellt och

samhällsinriktat

tekniskt utveck-

lingsarbete 261,8 293,0 363,0 318,6 Rymdverksamhet 10,1 H.S 14,2 12,5 Program 2

Kunskapsutveckling 133,0 158.0 210,6 184,0 - Program 3

Internationell

kontaktverksamhet 14,55 16.4 25,8 20,35 Program 4

Myndighetsservice 4,0 52 5.7 5,8 Informationsförsörj-

Avgår finansiering utöver anslag

Som framgår av sammanställningen har jag under detta anslag beräknat

ett totalt medelsbehov av 540 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

"Med utgångspunkt i de allmänna överväganden som jag tidigare har redovisat har jag gjort en preliminär fördelning av anslaget för budgetåret 1981/82 på program, delprogram och programelement. Det ankommer på regeringen att besluta om den slutliga fördelningen sedan STU har redovisat sin detaljerade planering av verksamheten för kommande budgetår. Jag

går nu närmare in på verksamheten inom de olika programmen.

Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten inom programmet (milj. kr.)

Program I 1979/80 1980/81 1981/82

Utfall Budget Beräknar Delprogram

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 98

Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom 14 insatsområden.

Verksamheten avser större, målinriktade, fleråriga men tidsbegränsade utvecklingsinsatser. För genomförandet engageras i allmänhet ett flertal

företag, högskoleinstitutioner och andra organisationer enligt en sammanhållen plan. STU föreslår att pågående verksamhet fullföljs och att verksamhet på-

börjas under budgetåret 1981/82 inom två nya insatsområden, nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djupprospektering. Det innebär att en viss förstärkning av programmet Insatsområden erfordras för budgetåret 1981/82 men att resursbehovet sedan successivt minskar genom att

arbetet inom några av de tidigast startade insatsområdena avslutas. Industriförbundet ställer sig tveksamt till start av nya insatsområden och ifråga-

sätter om inte några av de tidigare besluten om insatser kan omprövas och eventuellt senareläggas. IVA ansluter sig till STU:s förslag. Flera remissin-

stanser framhåller svårigheterna att bedöma betydelsen av satsningarna

inom programmet och om deras volym och inriktning är välavvägd. Fakultetsnämnden vid Chalmers tekniska högskola (CTH) anser att den totala volymen på insatsområdena bör kunna minskas men har inget att erinra

mot de två nya förslagen till insatsområden. Jag föreslår att pågående verksamhet inom samtliga 14 insatsområden

får fortsätta i huvudsak enligt tidigare planerad omfattning och har beräk-

nat medel härför. Jag har härvid utgått från att STU aktivt och kontinuerligt följer upp de olika insatserna och inför varje nytt budgetår tar ställning

till verksamhetens fortsatta inriktning och omfattning. Som jag redan har framhållit i samband med min behandling av STU:s roller, bör STU söka bättre belysa motiven bakom STU:s satsningar inom ett insatsområde.

Med hänsyn till det ansträngda budgetläget har jag beräknat att utrymme finns för endast ett nytt insatsområde under nästa budgetår.

Av de nya insatsområden som STU har föreslagit har jag bedömt Polymera konstruktionsmaterial som särskilt angeläget. Det är en relativt allmän uppfattning att polymera material kommer att få en ökad användning som konstruktionsmaterial inom verkstadsindustrin. Användning av sådana material ställer helt nya krav på konstruktören. För att kunna utnyttja

den potential de erbjuder både vad gäller produkt- och produktionsutveckling är det viktigt att kompetens inom och erfarenhet från detta matcrialområde byggs upp inom industrin. Jag föreslår därför att ett nytt insatsområde tas upp enligt följande sammanställning och beräknar medel för detta under budgetåret 1981/82.

Kostnad Total Tidsomfatt- 1981/82 kostnad ning år milj. kr. milj. kr.

Polymera konstruktions-

material 50 35,0 5

Prop. 1980/81: 130 99

Jag vill emellertid understryka att detta inte betyder att planerna på det

andra av STU föreslagna insatsområdet. Djupprospektering, är avskrivna.

Senare under treårsperioden kommer enligt planen insatserna inom flera områden att vara avslutade, varvid resurser frigörs för verksamhet inom

nya insatsomräden.

Huvuddelen av STU:s finansiella stöd till teknisk forskning och utvecklingsarbete lämnas inom delprogram I b. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveckling. Insatserna inom kunskapsutvecklingsprogrammet har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom teknikområdespro-

grammet i huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. STU föreslår en ökad koncentration av insatserna mot ett begränsat antal prioriterade områden.

Remissinstanserna tar i allmänhet inte upp frågan om koncentration av STU:s satsningar till någon principiell diskussion. FOA och IVA uttalar sig emellertid explicit för en sådan koncentration medan MFR anser att breddad satsning på grundläggande teknisk forskning bör ske. Flera remissinstanser, däribland /ndustriförbundet, påpekar liksom STU allmänt beho-

vet av att en stor andel av STU:s resurser hålls obundna till förmån för

stöd till inkommande ansökningar vid sidan av planerade program.

Som jag tidigare har framhållit måste svensk industri i ökad utsträckning orientera sig mot teknikintensiva produkter. processer och system. Här har svensk industri de största konkurrensfördelarna, vilket blir alltmer accentucrat sett i ett längre tidsperspektiv. En sådan inriktning kräver emellertid att ökade resurser satsas på forskning och utveckling. Med beaktande av det kärva statsfinansiella läge som vi befinner oss i kan detta vad gäller samhällets stöd uppnäs bara genom en ökad prioritering av de statliga satsningarna mot områden av särskild betydelse för svensk industris långsiktiga internationella konkurrenskraft. Jag vill emellertid betona att detta inte innebär att STU är förhindrat att satsa på projekt utanför de prioriterade områdena. Prioriteringen innebär en identifiering av områden där såväl behoven av förstärkta satsningar som potentialen för svensk industri har bedömts vara störst och där följaktligen huvuddelen av resursförstärkningen bör sättas in. STU måste dock även framgent avsätta medel för projekt inom andra områden där STU:s stöd kan leda till satsningar av strategisk betydelse.

De prioriterade satsningarna bör inriktas dels mot teknikomräden som är av strategisk betydelse för utvecklingen av svensk industri. dels mot teknik för användning inom branscher eller områden av speciell betydelse

för svensk ekonomi.

STU har föreslagit att följande områden prioriteras: elektronik och data-

teknik. bioteknik, materialteknik, verkstadsteknik, kemiteknik, träteknik,

massa- och pappersteknik samt teknik för hälso- och sjukvård. Detta val

av prioriterade områden stöds praktiskt taget genomgående av remissin-

stanserna. Enstaka remissorgan anger dessutom några ytterligare områden

Prop. 1980/81: 130 100

som anses vara i behov av förstärkt stöd. CT antyder indirekt en viss tveksamhet inför prioriteringen av de tre sistnämnda områdena. När det gäller omfattning och inriktning av satsningarna inom de prioriterade om-

rådena stöds i allmänhet också STU:s förslag. För kemiteknik finner såväl

IVA som CTH STU:s ökningsförslag representera en miniminivå. Även inom bioteknik anser IVA en större satsning befogad medan IVA ifrågasät-

ter om inte satsningarna på det trätekniska området är för kraftiga i förhållande till andra områden. Jag har tidigare (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 256) framhållit betydelsen

för den industriella utvecklingen av insatser på områdena elektronik och datateknik, materialteknik, kemiteknik, bioteknik och verkstadsteknik. Riksdagen har sedermera fastslagit denna prioritering för innevarande

budgetår (NU 1979/80: 43, rskr 1979/80: 395). För att STU:s insatser skall

ge resultat bör dessa prioriteringar i huvudsak ligga fast även under den kommande treårsperioden. STU har därtill föreslagit att ytterligare tre områden prioriteras, nämligen träteknik, massa- och pappersteknik samt

teknik för hälso- och sjukvård. Med tanke på dessa områdens stora bety-

delse för svensk ekonomi finner jag det motiverat att stora framtidsoriente-

rade satsningar görs på dessa områden. Jag vill emellertid erinra om de

stora summor som STU redan i dag satsar inom dessa områden. Dessa satsningar bör fortsätta på i huvudsak nuvarande nivå men ges en delvis

Jag vill i detta sammanhang peka på de stora möjligheter som kan skapas genom en ökad integration mellan olika teknikområden. Detta kan ge upphov till helt nya produkter, processer och system och medföra etable-

ring av nya industriföretag med inriktning på marknader, vilka till stor del

inte är kända i dag.

Jag avser nu något utförligare kommentera insatserna under de tidigare

nämnda områdena.

Elektronik och datateknik är områden där den tekniska utveck-

lingen går mycket snabbt. Utvecklingen av elektroniska och elektrooptiska

komponenter har utgjort grunden för den miniatyrisering och prissänkning på elektroniska apparater som har lett till en nästan explosionsartad utveckling av antalet tillämpningsmöjligheter och marknader för elektronik. Denna utveckling kan väntas prägla även de närmaste decennierna. Huvuddelen av mikroelektroniken kommer i framtiden att finnas i produkter som inte kallas datorer i gängse mening. Detta innebär att denna teknik brett och genomgripande kommer att påverka utvecklingen i industri och samhälle. Detta medför stora omställningsproblem för svensk industri men också stora utvecklingsmöjligheter för företag som kan utnyttja den nya tekniken. Utvecklingen är således inte begränsad till elektronik- och dataindustrin utan flertalet industribranscher och samhällssektorer kommer att beröras I större eller mindre omfattning. För att kunna möta och

utnyttja den utmaning som den nya tekniken erbjuder krävs industriell

Prop. 1980/81: 130 101

kompetens och kapacitet inom området. På hårdvarusidan behövs kunnan-

de för bl.a. utveckling av kundspecificerade integrerade kretsar och på

mjukvarusidan behövs. vilket inte är minst viktigt. kunnande att använda den nya tekniken dels för att framställa konkurrenskraftiga produkter inom

olika industribranscher utanför den egentliga elektronik- och dataindustrin, dels för att från användarsynpunkt rätt kunna använda datateknik

och elektronik i olika konstruktions-. produktions- och administrationssy-

stem. För att bygga upp kompetensen inom elektronik- och dataområdet

har jag beräknat medel för stora insatser även i fortsättningen med tonvikt

på framför allt kunskapsutveckling, vilken bör ge den nödvändiga basen för en vidare industriell utveckling.

Datateknikens snabba utvecklingstakt har lett till en markant ökning i antalet möjliga användningsområden. Den utgör ett hjälpmedel i industriell

produktion, vetenskapligt arbete, administration och vid beslutsfattande. Förväntningarna inom industrin och samhället inför denna tekniks utveck-

ling och utnyttjande är blandade. Förhoppningar knutna till dess möjlighe-

ter att åstadkomma markanta effektivitetsförbättringar samt nya produkter

och tjänster bryts mot farhågor om ökat krångel. minskat antal arbetstillfällen, försämrad arbetsmiljö. utarmning av arbetsinnehåll och hot mot den personliga integriteten.

För att vi skall kunna försäkra oss om denna tekniks positiva potential

och undvika de användningssvårigheter och låsningar som tekniken kan

medföra, erfordras att vi i möjligaste mån — i ett sammanhang — betraktar tekniken, dess användning samt konsekvenserna av denna användning på

människor, organisationer och samhället. Forsknings- och utvecklingsin-

satserna vid STU måste planeras med detta som utgångspunkt. I direktiven till delegationen för datafrågor (Dir 1980:15) har delegatio-

nen fått i uppdrag att utarbeta förslag till principer och riktlinjer för datateknikens utveckling och användning i samhället. Delegationen skall vidare ägna stor uppmärksamhet åt forskning avseende datateknikens framtida användning och konsekvenser i syfte att öka samhällets handlingsberedskap.

I syfte att anpassa inriktningen och organisationen av STU:s ramprogram inom det datatekniska området till de principer och riktlinjer som utarbetas inom delegationen avser jag — efter samråd med statsrådet

Johansson — föreslå regeringen att i annat sammanhang uppdraga åt datadelegationen att i samverkan med STU se över dessa ramprogram. Regeringen anser vidare dessa frågor vara så betydelsefulla att den

under våren 1982 avser att lägga fram en datapolitisk proposition som bl. a.

kommer att behandla forskning kring datateknik.

Biotekniken befinner sig I ett dynamiskt utvecklingsskede där tek-

niska tillämpningar inom ett stort antal områden kan förutses. Denna teknik innebär utnyttjande av cellers eller cellbeståndsdelars egenskaper för industriell produktion. Biotekniska processer är vanligen kunskapsin-

Prop. 1980/81: 130 102

tensiva. energisnåla och kräver begränsade investeringar, vilket bl. a. gör dem relativt oberoende av anläggningsstorlek. Ökad användning av denna teknik ger möjligheter till bättre råvaru- och energiutnyttjande. nya och mer effektiva metoder för läkemedels- och livsmedelsframställning och effektiv nedbrytning av miljöfarliga ämnen. Med tanke på områdets kunskapsintensiva karaktär. utvecklingspotentialen och den kompetens som finns i Sverige inom närbesläktade områden bör biotekniken kunna erbjuda en intressant utvecklingsmöjlighet för svensk industri. Jag har därför beräknat medel för en fortsatt ökning av insatserna inom detta område för att möjliggöra en framtida industriell expansion.

Utvecklingen av materialtekniken mot alltmer kvalificerade konstruktionsmaterial och för ändamålet väl avvägda materialkombinationer är en av grundförutsättningarna för en konkurrenskraftig verkstadsproduktion. Detta kräver ett matertialtekniskt kunnande inom ett flertal områden. Det traditionellt dominerande konstruktionsmaterialet stål kommer även inom överskådlig tid att vara det mest använda materialet. Nya material kommer dock att få en allt större betydelse. För att kunna utnyttja de möjligheter som de nya materialen erbjuder krävs en ökad integrering mellan materialtillverkningsledet och konstruktions-/bearbetningsledet. Detta innebär stora omställningsproblem för speciellt verkstadsindustrin. Stål är ett väl beprövat konstruktionsmaterial och såväl forskarkompetensen som den industriella kompetensen är mycket hög i Sverige. Företagen satsar stora summor på forskning och utveckling kring stäålmaterial. STU:s insatser blir därmed relativt marginella. STU:s roll är betydligt mer strategisk och avgörande vad gäller forskning och utveckling kring nya material. STU:s insatser inom det materialtekniska området bör därför i ökad utsträckning inriktas mot nya materialområden med stor framtida användningspotential men där kompetensen i dag är alltför låg hos konstruktörerna. Jag tänker här på polymerer, avancerade kompositer, högtemperaturkeramer och nya former av metalliska material som pulverpressade och amorfa metaller. Jag har beräknat medel för en viss ökning av insatserna inom det materialtekniska området. Genom denna ökning av de totala satsningarna på materialteknik och framför allt genom att STU successivt gör omprioriteringar från konventionella material mot nya material bör en kraftig ökning av satsningarna på nya material och deras användning komma till stånd.

Verkstadsindustrins stora betydelse för svensk ekonomi har framhållits i många sammanhang. Inom verkstadsindustrin har Sverige sina mest expansiva produkter och företag. Verkstadstekniken har avgörande betydelse för den produktionstekniska förnyelsen i flertalet branscher. För att konstruera och tillverka produkter på ett internationellt konkurrenskraftigt sätt krävs en alltmer avancerad teknik. Insatserna på det verkstadstekniska området bör i första hand inriktas på utveckling av automatiserade, flexibla produktionssystem. Härigenom kan på sikt skapas arbets-

Prop. 1980/81: 130 103

platser med god arbetsmiljö med för konkurrenskraften nödvändig flerskiftsproduktion men med enbart dagtidsbemanning. Jag har beräknat medel för att den redan under innevarande budgetår upptrappade satsningen på verkstadsteknik skall kunna fortsätta. Huvuddelen av insatserna bör inriktas på industriellt utvecklingsarbete.

Flertalet industribranscher utnyttjar i ökande grad kemikalier och kemiskt kunnande som produktivitetshöjande instrument och för produktförädling. Utvecklingen inom den svenska kemiindustrin fokuseras alltmer på

att tillfredsställa dessa behov och därmed exploatera den marknadspoten-

tial som här erbjuds samt att med utnyttjande av avancerad kemiteknisk

kompetens producera och sälja speciella råvaror och halvfabrikat för vidareförädling. En sådan strategi kräver mycket tvärtekniskt arbete, stora inslag av applikationsforskning och ett unikt kunnande inom området

kemiteknik. Jag har beräknat medel för ökade insatser inom detta område för dels utveckling av användarorienterade prestationskemikalic-

system. dels kunskapsuppbyggnad inom yt- och kolloidkemin samt inom syntetisk organisk kemi.

Skogen är en av vårt lands viktigaste råvaruresurser. Till skillnad från exempelvis malm är skogen dessutom en resurs som kan förnyas. Den svenska skogsråvaran håller god kvalitet. Med avseende på den närliggande västeuropeiska marknaden är vidare transportförutsättningarna mycket gynnsamma för svensk skogsindustris internationella konkurrens-

kraft. Skogsindustrin är vår i särklass största nettoexportör.

Knappt hälften av den svenska skogsråvaran går till den trätekniska

knappt 306 från träindustrin, vilket i absoluta tal innebär ett större posi-

tivt bidrag till Sveriges handelsbalans än vad bil- och varvsindustrin ger tillsammans. Den svenska träindustrin är sysselsättningsintensiv och regionalpolitiskt av stor betydelse. Företagen är i allmänhet små och resurserna för forsknings- och utvecklingsarbete mycket begränsade. Den nuva-

rande forsknings- och utvecklingsinsatsen är både vad avser inriktning och volym otillräcklig i ett läge där priskonkurrensen är stark och konkurren-

terna har ett stort och ökande inflytande på marknaden. För att den svenska träindustrin även i framtiden skall kunna hävda sig på export-

marknaden krävs dels åtgärder för att på olika sätt öka vidareförädlings-

graden inom hela branschen, dels produktförnyelse och därtill hörande

förbättring och förnyelse av produktionsmetoder. STU har under såväl föregående som innevarande budgetår kraftigt ökat satsningarna på området träteknik. Dessa satsningar har till viss del inriktats på att höja den

trätekniska kompetensen inom högskolesystemet, men framför allt på att stödja företagens arbete med vidareförädling och produktförnyetse. Jag

bedömer STU:s satsningar som nödvändiga för att industrin skall stimule-

ras att öka de egna utvecklingsinsatserna. Då detta har uppnåtts bör STU:s stöd åter kunna minskas. Jag hart. v. beräknat medel för fortsatta insatser

på hög nivå inom det trätekniska området.

Prop. 1980/81: 130 104

Massa- och pappersindustrin är i och med sin höga nettoexport den bransch som har haft och alltjämt har den största enskilda betydelsen för Sveriges handelsbalans. Massa- och pappersindustrin har förutsättningar att även framledes spela en central roll för Sveriges ekonomi. En förutsättning härför är dock en utveckling mot en ökad förädlingsgrad hos de

produkter som exporteras. Huvudsyftet med STU:s stöd till massa-

och pappersteknik bör vara alt hävda långsiktiga utvecklingsbehov

och stimulera företagen att aktivare satsa på nya produktområden. Jag har

beräknat medel för en något ökad ambitionsnivå med denna inriktning. Även inom encergiforskningsprogrammet är massa- och pappersindustrin

ett prioriterat område. Sammantagna bör de statliga resurser som kommer

denna sektor till del kunna ge markanta bidrag till bl.a. den processtekniska utvecklingen inom området.

Hälso- och sjukvård är en viktig samhällssektor och i hög grad teknik-

beroende. De stigande kostnaderna, kraven på bättre vård för patienterna och mindre påfrestande arbetsmiljö för personalen ökar betydelsen av att

tekniken för hälso- och sjukvård utvecklas så att en resurs- och kvalitetsmässigt förbättrad sjukvård kan uppnås samtidigt som drift- och underhållskostnader reduceras. Härigenom ökas också Sveriges möjlighe-

ter att industriellt konkurrera på detta område. som väntas erbjuda en alltmer expanderande internationell marknad för avancerade tekniska produkter. STU:s insatser på detta område bör i ökad utsträckning inriktas på att få till stånd landstingskommunal teknikupphandling. Med teknikupphandling avses köp av ett system — vara eller tjänst — som fullgör en

funktion och som kräver utveckling av ny teknik för att förverkligas. Genom att utnyttja teknikupphandling kan med relativt små medel en behovsbaserad teknikutveckling skapas till gagn för både hälso- och sjukvården och för de företag som tillverkar produkter för denna sektor. Jag har beräknat medel för att de redan i dag stora insatserna på detta område

skall kunna fortsätta i oförminskad omfattning.

STU beräknar att stödet till enskilda uppfinnare och mindre företag skall öka under den kommande treårsperioden. STU föreslår vidare ökade

insatser för att stimulera innovationsverksamheten bl.a. vid de tekniska

högskolorna genom att stödja inrättande av s.k. innovationscentra.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. En balanserad och livskraf-

tig näringslivsstruktur kräver såväl stora som små företag. Storföretag är vanligen skickliga på att vidareutveckla, tillverka och marknadsföra produkter för en bred marknad. Utvecklingsarbetet sker vanligen i relativt små steg inom ramen för den egna affärsstrategin och är ofta relativt hårt knutet till det befintliga produktsortimentet och befintliga tillverkningspro-

cesser. De stora företagen har de största forsknings- och utvecklingsresurserna och står för den dominerande andelen innovationer. Ett flertal inter-

nationella studier visar dock att avkastningen till följd av framgångsrika innovationer per satsad krona på utvecklingsarbete är större i små teknik-

Prop. 1980/81: 130 105

intensiva företag. Detta kan förklaras av att små organisationer ger större handlingsfrihet för den enskilde och större utrymme för egna initiativ samtidigt som incitamenten ofta är större och hindren mindre än i stora organisationer. Småföretagen fyller en viktig funktion genom att exploatera marknadssegment som bedöms vara för små eller för riskfyllda för att intressera de större företagen. För att föra fram radikalt nya idéer till

innovationer spelar de små företagen en särskilt viktig roll. Teknikintensiva småföretag baserade på innovationer med inriktning på nya mark-

nader utgör också grunden för nya högtillväxtindustrier. Jag vill emellertid understryka att våra nuvarande kunskaper om innovationsprocessen till stor del grundas på utländska och då framför allt amerikanska erfarenheter. För att avhjälpa denna brist har STU i samarbete med Center for Policy Alternatives vid Massachusetts Institute of Technology påbörjat en studie för att bl.a. kartlägga unga högteknologiska företags roll i svensk industri. Resultatet av denna studie, som beräknas vara avslutad år 1982, bör utgöra ett viktigt underlag för industripolitikens framtida inriktning.

Flera remissinstanser, bl.a. IVA, påpekar också den stora betydelse som STU:s stöd har för innovationsverksamheten i små och medelstora företag. En styrka hos STU:s stöd är i detta sammanhang enligt Industriförbundet möjligheterna att kombinera finansiellt stöd med rådgivning.

Förbundet framhåller också behovet av särskild stimulans för att främja

tilllkomsten av nya företag kring ny teknik.

Jag finner det angeläget att STU:s stöd till utvecklingsarbete även fortsättningsvis får en stark inriktning mot de mindre företagen. Etablering av nya företag baserade på innovationer och entreprenörskap är en mycket

viktig faktor för industriell förnyelse. Detta gäller, som jag tidigare nämnt,

speciellt vid tillämpning av ny teknik och inom högteknologiområden.

STU bör därför öka ansträngningarna att i samarbetet med de regionala

utvecklingsfonderna stimulera och stödja företagsetablering baserad på ny teknik.

Jag har beräknat medel för en ökning av insatserna på projekt från enskilda uppfinnare och mindre företag, Den under inneva-

rande budgetår påbörjade tyngdpunktsförskjutningen mot projekt basera-

de på radikala produktidéer inom områden med hög tillväxtmöjlighet bör fortsätta.

FOSAM har undersökt olika vägar att öka samverkan mellan högskolan och näringslivet. I sitt betänkande (SOU 1980: 46) Högskolan i fou-samver-

kan, som överlämnades i december 1980, pekar FOSAM bl.a. på att möjligheten för universitet och högskolor att bilda ”särorganisationer” i

anslutning till högskolan bör ökas. Dessa avses få en självständig ställning gentemot högskolans övriga verksamhet men ändå ha vissa kopplingar till

högskolan, bl.a. genom gemensamt resursutnyttjande. FOSAM:s betän-

kande remissbehandlas f.n. I de förslag rörande forskningspolitiken som chefen för utbildningsdepartementet avser att lägga fram under våren 1982

Prop. 1980/81: 130 106

kommer även FOSAM:s förslag att prövas. I samband därmed får frågan om STU:s eventuella roll som stödjare av innovationscentra i Sverige tas upp. Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 åt STU att i samråd med statens

industriverk utreda frågor om regional projektledningshjälp m.m. Syftet med utredningsuppdraget var att studera förutsättningarna för och den

närmare utformningen av en allmänt utbredd projektledningshjälp i landet. Resultatet av STU:s arbete redovisades i en särskild rapport den 3 mars

1980 (se bilaga 10). I rapporten har tagits med även synpunkter från ett tjugotal berörda organisationer som har yttrat sig över en underhandsver-

sion av STU:s rapport. Vid utarbetandet av slutversionen av rapporten har

STU tagit hänsyn till inkomna synpunkter.

STU:s förslag innebär att ett företag eller en uppfinnare — projektägaren — som har en produktidé som han vill utveckla men som saknar kompetens

eller resurser att driva sitt utvecklingsprojekt genom subventioner bereds ökade möjligheter att anlita en konsult i funktionen att sammanhålla arbetet i produktutvecklingsprojektet. Den administrativa hanteringen av beslut om ekonomiskt stöd till projektägarens upphandling av kommersiellt

tillgängliga konsulttjänster föreslås skötas av de regionala utvecklingsfonderna efter rekommendation från den fasta samarbetsgruppen mellan STU

och utvecklingsfonden i varje län. STU har emellertid inte ansett det

möjligt att utifrån hittillsvarande erfarenheter av pågående verksamheter

vid olika typer av regionala utvecklingscentra precisera storleken på beho-

vet av insatser. STU:s förslag innebär därför att det nya systemet införs i två etapper med mellanliggande kontrollstation. I en första etapp föreslås att en treårig försöksverksamhet genomföras i fyra län på i princip två olika nivåer vad gäller insatsernas storlek; den lägre nivån i två län och den högre nivån i två län. Försöksverkamheten beräknas kosta drygt 9 milj. kr.

Efter två år görs en preliminär utvärdering av försöksverksamheten varvid förslag till ett fullt utbyggt system får övervägas. STU föreslår vidare att kostnaderna för den treäriga försöksverksamheten till 55 746 täcks av stalen och till 45 2 av berörda landsting.

Jag finner det angeläget att möjligheterna för samhället att genom projektledningsservice stödja produktutvecklingsarbete i mindre och medelstora företag och hos enskilda uppfinnare studeras närmare. Jag har också erfarit att STU under år 1980 år har undersökt landstingens intresse för att

finansiellt medverka i en försöksverksamhet enligt STU:s förslag och fätt positivt besked frän den helt övervägande andelen landsting. Jag utgår från

att landstingen har prövat frågan om en medverkan i försöksverksamheten

mot bakgrund av de samhällsekonomiska förutsättningar som råder för kommunsektorn. Jag avser därför föreslå regeringen att STU ges i uppdrag

att i samråd med statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna starta försöksverksamhet i fyra län enligt föreslagen modell. Det bör an-

komma på STU att i samråd med industriverket och resp. landsting besluta

Prop. 1980/81: 130 107

om val av försökslän. Jag har beräknat medel för statens andel av kostnaderna för försöksverksamheten under delprogrammet I ce. Industriservice.

Verksamheten inom det under föregående budgetår inledda delprogrammet I e. Arbetstagarinitierade projekt är under uppbyggnad. Programmet

har karaktären av försöksverksamhet och syftar till att fånga upp och

utveckla idéer som annars bedöms som alltför osäkra att sätta i produktion

och därmed förblir oprövade. STU föreslär för den kommande treårsperio-

den kraftigt ökade resurser för denna verksamhet.

IVA och Industriförbundet tillstyrker STU:s förslag men betonar samtidigt betydelsen av att de projektförslag som tas upp inom försöksverksam- "heten utsätts för granskning enligt samma kriterier som andra tekniskindustriella utvecklingsprojekt.

Vad remissinstanserna här för fram rörande kvalitetskraven vid bedöm-

ning av arbetstagarinitierade projekt överensstämmer med vad statsmak-

terna redan har beslutat (prop. 1979/80: 101 s. 42—44, NU 1979/80: 32. rskr 1979/80: 172). STU skall således handlägga dessa projekt enligt de rutiner som tillämpas för övriga utvecklingsprojekt. Innan beslut fattas i ett stödärende åligger det dock STU att inhämta yttrande från en särskild nämnd med representanter för löntagarna. Jag har inte bedömt det möjligt att nu ta ställning till verksamhetens omfattning på längre sikt. I takt med att verksamheten kommer i full gång får den närmare inriktningen och behovet av en förstärkning av resurserna prövas. I avvaktan härpå beräknar jag medel

STU har i sin anslagsframställning hemställt att inom ramen för pro-

grammet Kunskapsutveckling få inrätta särskilda forskartjänster inom äm-

nesområden där behov föreligger att snabbt bygga upp forskningsresurser och kompetens.

Fit flertal remissinstanser. däribland NFR och Industriförbundet, tillstyrker STU:s förslag. UHÅ instämmer i att denna typ av tjänster kan vara av mycket stort värde för att initiera forskning inom nyare områden. UHÄ anser dock att beslut om formen för sådana tjänster bör avvakta dels behandlingen av de förslag som har presenterats av FÖSAM, dels beslut med anledning av lärartjänstutredningens förslag.

Jag instämmer 1 att inrättande av särskilda forskartjänster kan vara ett medel för kompetensuppbyggnad. STU har emellertid möjlighet att i varje särskilt fall inge framställan till regeringen om att inrätta särskild befauning

motsvarande rådsprofessur vid universitet och högskolor. Jag finner inte

skäl att ändra gällande ordning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

En stor del av STU:s insatser under program 2 görs i form av ramprogram för kunskapsutveckling men en hel del av medlen under programmet

reserveras fortfarande för obundet projektstöd. Utvecklingen mot ökat

utnyttjande av ramprogram betraktas som något positivt av de flesta re-

missinstanserna. Industriförbunder m.fl. remissinstanser pekar dock på

Prop. 1980/81: 130 108

behovet av stöd för projektförslag utanför ramprogrammen. De understryker vikten av balans mellan bundna och obundna resurser hos STU. UHÅ

är visserligen positivt till ramprogram som stödform men påpekar nödvän-

digheten av en planerad avveckling av större ramprogramsatsningar i

samverkan med UHÄ för att få kontinuitet i högskolans verksamhet. UHÄ

föreslår vidare att en större andel av resurserna under program 2 än vad STU föreslår bör hållas utanför ramprogrammen.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Forskning är till sin natur

långsiktig och bör följaktligen planeras i ett flerårsperspektiv. Härigenom kan större bredd och tyngd på satsningarna uppnås inom angelägna områ-

den samtidigt som arbetstryggheten för forskarna förbättras. Det var mot

denna bakgrund statsmakterna beslutade att ramprogramfinansierad forskning skulle användas i ökad utsträckning (prop. 1977/78: HI s. HI t—112,

NU 1977/78:75, rskr 1977/78:36D. Denna utveckling mäste emellertid

avvägas mot behovet av medel för projektförslag utanför ramprogrammen.

Det är nödvändigt att en icke obetydlig del av STU:s resurser för kunskapsutveckling reserveras för obundna projekt för att ett tillräckligt stort handlingsutrymme för att satsa på ny teknik skall finnas och en bred

kunskapsberedskap skall kunna upprätthållas.

Naturvetenskapliga forskningslaboratoriet i Studsvik (NFL) bedriver

forskning inom en rad områden. Basverksamheten finansieras idag till viss del av STU men till huvuddelen av NFR. som också är huvudman för laboratoriet. Med hänsyn till forskningsinriktningens grundläggande ka-

raktär bör finansieringsansvaret för NFL successivt och fr. o. m. budget-

året 1982/83 i sin helhet förs över till NFR under utbildningsdepartemen-

tets huvudtitel. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

En betydande del av STU:s resurser används för att stödja kollektiv

forskning. F.n. löper 32 kollektivforskningsprogram. STU beräknar att den kollektiva forskningen totalt sett Kommer att få en oförändrad omfattning under den kommande treårsperioden. Inom en sådan total ram kom-

mer dock vissa förändringar att göras. IVA tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollektiva forskningen under treårsperioden. Kollektivforskningsinstitu-

tens samarbetsorgan (SAMKO) efterlyser motiveringar för STU:s förslag om oförändrad omfattning av den kollektiva forskningen. Industriförbundet uttalar sig mycket positivt om den kollektiva forskningen och anser att

STU bör vara berett att öka sina insatser i den takt som företagen är villiga att ställa upp med ökade resurser även om detta innebär att en ökad andel av STU:s budget går till kollektiv forskning. Med tanke på de allt större resurser som krävs för att upprätthälla och vidareutveckla kunskapsbasen inom olika för företagen angelägna områ-

den bör denna form av forskningssamarbete vara ett effektivt medel för kompetensutveckling. De större mer forsknings- och utvecklingsintensiva

Prop. 1980/81: 130 109

företagen ligger inom sina specialområden ofta nära den teknologiska fronten och har i allmänhet inget behov av kollektiv forskning inom dessa

områden. Det finns emellertid områden som är av intresse för ett företag

utan att för den skull tillhöra dess specialområde. Här kan kollektiv forskning vara ett sätt att med små medel följa utvecklingen och bygga upp och

upprätthålla viss kompetens. För de mindre företagen utgör kollektiv

forskning många gånger det enda sättet aut skaffa fram ny kunskap anpassad till företagens behov. Kostnaden för varje enskilt företag är relativt överkomlig samtidigt som de aggregerade resurserna för den kollektiva forskningen är tillräckliga för att bedriva ett meningsfullt och fruktbringande forsknings- och utvecklingsarbete. För att nå ut till de mindre företagen med den kunskap och de resurser som den kollektiva forskningen har

byggt upp krävs emellertid många gånger extraordinära insatser. Det är viktigt att STU genom ett flexibelt agerande försöker hitta lösningar anpas-

sade till varje enskild bransch. Kollektiv forskning är emellertid inget självändamål. En kontinuerlig utvärdering och omprövning av verksamhe-

ten i linje med vad STU redogör för i sin anslagsframställning är nödvändig

för ett rationellt resursutnyttjande. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av ett industriellt engagemang i institutens verksamheter. Därigenom bör även en grund skapas för ökade finansiella tillskott från industrin.

Jag är inte beredd att ta ställning till den kollektiva forskningens totala

omfattning. Stödet till den kollektiva forskningen är ett medel som måste prövas och avvägas mot andra medel för att på effektivast möjliga sätt

uppnå de mål som finns uppsatta för STU:s verksamhet. Det ankommer på

STU att göra denna avvägning inom ramen för anvisningar som regeringen meddelar och de medel som anvisas.

Under anslagsposten Rymdverksamhet har jag beräknat medel för viss

nationell rymdverksamhet vid delegationen för rymdverksamhet. Delega-

tionen föreslår ökade insatser för delprogrammet Rymdforskning, avseende studier av material i tyngdlöst tillstånd, samt för delprogrammet Fjärranalys avseende metodutveckling och demonstrationsprojekt för utnyttjande av data från fjärranalyssatelliter.

Regeringen har tidigare i prop. 1980/81:100 (bil. 17) under anslaget Europeiskt rymdsamarbete m. m. föreslagit en avsevärd ökning av medlen för nationell rymdverksamhet. Med hänsyn till detta är jag inte beredd att

nu under detta anslag föreslå några större höjningar för detta ändamål. Jag

har under anslagsposten Rymdverksamhet beräknat medel för fortsatt

Under program 3. Internationell kontaktverksamhet stöds bl.a. Sveri-

ges Teknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT). Huvuddelen av verksamheten finansieras genom bidrag från STU medan återstoden finansteras genom uppdragsintäkter. Inom programmet stöds också internationell projektsamverkan i olika former. STU anser att en ökad internationell orientering och kontakt är angelägen för hela STU:s verksamhet och STU föreslår därutöver väsentligt ökade resurser till program 3.

10¶Prop. 1980/81: 130

Flera remissinstänser anser det väsentligt att STU på olika sätt stimulerar personkontakter mellan svensk och utländsk forskning. Industriförbundet nämner gencrös tillgång på stipendier som en framkomlig väg men pekar även på möjligheten till finansiering av mer stadigvarande svenskt engagemang i utländska forskningsprojekt som ett intressant medel. Såväl

IVA som UHÅ framhäller betydelsen av informella och personliga kontakter mellan forskare i olika länder. Detta kan t.ex. åstadkommas genom forskarutbyte inom viktiga områden. UHÄA föreslår att satsningar görs på

ett gästforskarprogram inom det tekniska området. IVA rekommenderar ett ökat utnyttjande av IVA:s kontaktnät.

Attachéverksamheten är ett mycket viktigt instrument för avspaning av

den teknikpolitiska, tekniska och industriella forskningen och utveckling-

en utomlands. Genom det nät av attachéer som i dag finns uppbyggt är de

intressantaste länderna vad gäller teknisk forskning och utveckling in-

till nya länder. Uppdragsverksamheten har successivt ökat och intäkterna från denna täcker i dag ca en fjärdedel av attachéverksamhetens totalkost-

nader. Denna utveckling är positiv och visar på ett intresse från industrins

sida för verksamheten. För att den skall kunna uppfylla de kvalitetskrav som uppdragsgivarna har rätt att ställa är det emellertid nödvändigt att uppdragsverksamheten bygger på en bidragsfinansierad basverksamhet som är tillräckligt stor för att ge attachéerna den grundkunskap och överblick över utvecklingen som uppdragen förutsätter. I vissa fall ger upp-

dragsverksamheten f. n inte ens täckning för de särkostnader som uppkom-

mer. Jag bedömer att verksamheten framdeles bör inriktas på att med i stort sett nuvarande balans uppnå en högre kostnadstäckning för uppdra-

gen.

STATT drivs f.n. som en självständig verksamhet med en särskild av regeringen utsedd styrelse men med utnyttjande av vissa administrativa

tjänster hos IVA. För att få en klarare ansvarsfördelning i förhållande till

IVA bör verksamheten i fortsättningen drivas i form av en stiftelse. Inom ramen för en sådan stiftelse avses verksamheten ske enligt nuvarande

riktlinjer. Staten och IVA är överens om att detta bör ske och förhandling-

ar pågår mellan staten och IVA om ett avtal för stiftelsebildning. De

erforderliga medlen för statens tillskott till stiftelsen beräknar jag kunna

inrymmas i de medel jag har beräknat under program 3 under detta anslag. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att staten

tillsammans med IVA bildar en stiftelse som skall svara för Sveriges

teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet.

Jag delar i övrigt såväl STU:s som remissinstansernas synpunkter om

behovet av en ökad internationell orientering av det svenska forsknings-

och utvecklingsarbetet. STU avser att senare i år redovisa hur internationella frågor på olika sätt griper in i STU:s verksamhet och hur den internationella orienteringen skall förstärkas.

Prop. 1980/81: 130 | I

För program 3 har jag beräknat medel för en fortsatt verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning och inriktning.

Program 4. Myndighetsservice avser dels internationell myndighetsser-

vice, dels teknikupphandlingsservice. Huvuddelen av programmet avser teknikupphandlingsservice och denna syftar till att främja och underlätta teknikupphandling vid främst statliga och kommunala myndigheter.

STU:s hittillsvarande verksamhet har i huvudsak omfattat information till bl.a. myndigheter om hur teknikupphandling bör planeras och genomföras. Under program 1 har vidare utvecklingsstöd lämnats till enskilda

teknikupphandlingsprojekt. STU beräknar att successivt ökande resurser

kommer att erfordras i takt med att en samverkan kring olika utvecklings-

program kommer till stånd på beställarsidan. Flera remissinstanser framhåller möjligheten att genom teknikupphand-

ling stimulera till teknisk utveckling i företagen. Industriförbundet menar att STU här har viktiga uppgifter när det gäller att ta fram utbildningsmaterial, att ordna kontakter mellan kunder och potentiella leverantörer m.m. Samtidigt framhåller förbundet dock att för att uppnå ordentliga stimulanseffekter i industrin krävs mer omfattande åtgärder. Förbundet

varnar för upphandling genom ställföreträdare. IVA menar att målsättningen bör vara att de upphandlande sektororganen själva skall ha erforderlig

kompetens. Under en uppbyggnadsfas kan STU ha en stödjande funktion, varvid utvecklingsengagemanget så snart som möjligt överförs till scktor-

organen. Såväl Industriförbundet som IVA pekar på att olikheterna mellan

olika samhällssektorer måste beaktas vid utformningen av åtgärder för att

stimulera teknikupphandling. Industriförbundet föreslår att STU medver-

kar till att olika modeller för teknikupphandling tas fram.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Teknikupphandling har i de senare årens utredningar ofta framhållits som ett effektivt instrument för att stimulera den tekniska utvecklingen. Detta understryks ytterligare i en OECD-rapponrt i vilken konstateras att teknikupphandling är den enda

metod om vilken man med säkerhet vet att man med dess hjälp kan

beordra fram lönsam teknisk utveckling genom offentliga insatser.

Med tanke på att kommunerna — primärkommuner och landstingskommuner — årligen gör mycket stora investeringar utgör de en stor potentiell

beställare av ny teknik från näringslivet. Driftkostnader för kommunala anläggningar m. m. tenderar att ta allt större resurser i anspråk. Det är således väsentligt för kommunernas framtida ekonomi att de vid investe-

ringsbeslut i ökad utsträckning beaktar livstidskostnaderna, dvs. anskaffningskostnader plus driftkostnader. Ett sådant synsätt gynnar i allmänhet

också investeringar i nya tekniska lösningar anpassade till de specifika

behoven. Sett över produktens livscykel kompenserar vanligen de minskade driftkostnaderna mer än väl de ökade kapitalutlägg som måste göras för

att få den nya tekniken utvecklad. Ny och bättre teknik kan bidra till att få

kommunernas framtida ekonomi under kontroll.

Prop. 1980/81: 130 112

För leverantören innebär ett teknikupphandlingsprojekt impulser och

medel för ett marknadsanpassat tekniskt utvecklingsarbete. Leverantören

får härigenom tillämpningskunskaper och en referensanläggning med åtföl-

jande konkurrensfördelar vid försäljning av motsvarande system till andra kunder. Det innebär naturligtvis också risker, vilket utveckling av ny teknik alltid är förknippad med. Leverantörens risker kan minskas på vanligt sätt genom stöd till tekniskt utvecklingsarbete via exempelvis STU

eller Industrifonden.

Beställarens risktagande består i att han tar en viss direkt eller ekono-

misk risk genom att välja en oprövad teknisk lösning. För att på beställarsi-

dan förbättra förutsättningarna för teknikupphandling kan flera åtgärder

behövas.

Ofta framhålls upphandlingsförordningen (1973:60, ändrad och omtryckt 1980:850) och andra instruktioner för offentlig upphandling som ett

hinder för det hvstidskostnadsresonemang som är nödvändigt för att teknikupphandling skall vara ett intressant alternativ till köp av på marknaden tillgängliga tekniska lösningar. Enligt min bedömning föreligger emellertid inget egentligt hinder på detta område. Det är naturligt att myndighe-

terna beaktar ett livstidskostnadsresonemang vid sin upphandling. Uppkommer tveksamhet i ett upphandlingsärende om ett sådant betraktelsesätt är förenligt med upphandlingsförordningen så bör frågan underställas

regeringens prövning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för budget-

departementet. Som det ankommer på att förslå regeringen att utfärda

erforderliga bestämmelser.

Den kommunala och landstingskommunala upphandlingen regleras genom ett upphandlingsreglemente. Jag avser ta kontakt med kommun- och landstingsförbunden för att ta upp en diskussion med dem om möjligheterna att på olika sätt verka för att krav på funktion och driftkostnad över en

längre tid i fortsättningen bättre beaktas vid teknikupphandling. Många gånger begränsas möjligheterna till teknikupphandling av bris-

tande kompetens hos beställaren. STU avses här bistå med råd om extern

expertkompetens som upphandlaren kan behöva under teknikupphandlingen. STU kan vidare genomföra förprojekteringar och verka för samordning av kravspecifikationer m. m. vid teknikupphandling.

STU kan även i övrigt på många sätt verka för att initiera och underlätta

teknikupphandling. Bl. a. bör STU kunna ta fram olika modeller för teknikupphandling i enlighet med vad som har föreslagits av remissinstanserna.

Det är emellertid viktigt att kommma ihåg att STU aldrig kan ersätta leverantör och beställare. Dessa båda parters vilja att åstadkomma något

är helt avgörande för förverkligande av ett teknikupphandlingsprojekt.

STU kan bara verka som katalysator i denna process.

Det är med andra ord viktigt att kommunerna själva griper initiativet och i ökad utsträckning utnyttjar teknikupphandling vid sina investeringar.

Härigenom bör förutsättningarna ökas för balans i den kommunala ekono-

Prop. 1980/81: 130 113

min, samtidigt som en kraftig stimulanseffekt uppnås för industrins utveck-

ling.

STU prövar också möjligheten att utnyttja teknikupphandling inom den

privata sektorn där beställaren är ett enskilt företag. Dessa försök bör vidareutvecklas och därefter utvärderas. Jag har beräknat medel för en fortsatt verksamhet med i huvudsak

oförändrad omfattning under detta program.

Teknikupphandling i den här beskrivna formen leder till ett starkt mark-

nadsanpassat utvecklingsarbete i vanligen relativt små steg. För att få till

stånd en utveckling i större steg, med i bästa fall tekniska genombrott som följd, krävs ofta att ytterligare åtgärder vidtas. Ett utvecklingsbolag kan

här ge vissa om än begränsade möjligheter att forcera utvecklingen inom

några angelägna områden. Jag återkommer i det följande vid min behand-

ling av nationella utvecklingsbolag till denna fråga.

Under anslagsposten Informationsförsörjningsverksamhet har medel beräknats för den del av verksamheten vid delegationen för informations-

försörjning som gäller teknisk forskning, utvecklingsarbete och viss servi-

ceverksamhet inom området vetenskaplig och teknisk information och

dokumentation. Delegationen föreslår ökade insatser för utveckling, uppbyggnad och utnyttjande av system, informationsöverföringsnät och data-

baser samt för forskarutbildning och kompetensuppbyggnad inom områ-

den av särskild betydelse för informationsförsörjningen.

Jag har under denna anslagspost beräknat medel för fortsatt verksamhet i oförändrad omfattning.

För budgetåret 1980/81 har regeringen i likhet med tidigare budgetår av

riksdagen bemyndigats att godkänna avtal och beslut rörande stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m.m. som innebär åtaganden för flera budgetår. Sålunda har regeringen bemyndigats godkän-

na sådana avtal och beslut som, inberäknat löpande avtal och beslut,

innebär åtaganden om högst 180 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1981/82— 1984/85. Detta bemyndigande avser också bidrag till den tidigare nämnda teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten. Med hänsyn till att jag har förordat en treårig ram för verksamheten under detta anslag erford-

ras inget bemyndigande för de närmaste tre åren. Ett sådant bör däremot

inhämtas för de därpå följande två åren för att möjliggöra en femårig planeringsperiod för STU. Jag förordar därför att regeringen inhämtar

riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1981/82 få fatta beslut om

stöd till nämnda ändamål som, inberäknat löpande avtal och beslut. inne-

bär åtaganden om högst 200 milj. kr. under vart och ett av budgetären 1984/

85 och 1985/86. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att

meddela de närmare föreskrifter som behövs.

Som jag tidigare har nämnt beräknar jag alltså medelsbehovet under detta anstag för budgetåret 1981/82 till 540 milj. kr.

8 Riksdagen 198081. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 14

F2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer

Under anslaget, som tas upp med formellt 1000 kr.. redovisas kostnader och intäkter för drift och förvaltning av forskningsstationer.

En forskningsstations uppgift är att ställa lämpliga forskningslokaler och därtill anknuten service till förfogande för mindre forskargrupper och institut. Programmet omfattar f.n. endast forskningsstationen i Stockholm, vars drift handhas av en särskild stiftelse.

1981/82.

F3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

1979/80 Utgift 111979379 Reservation 220447 835 1980/81 Anslag 13 200 000 1981/82 Förslag 13 200 000 ! Disponerat 16 100 000 > Odisponerat 754 000

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare apparater och instrument för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Nyttjare av utrustning som har anskaffats med medet från anstaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. Medel motsvarande dessa kostnader omförs till särskild inkomsttitel i statsbudgeten.

STU anser att utrustningsanslaget bör räknas upp enligt samma principer som STU:s projektanslag och föreslår att 14,5 milj. kr. tas upp under detta anslag för budgetåret 1981/82.

Jag vill i detta sammanhang understryka behovet av att STU samråder med andra berörda organ innan beslut om bidrag för finansiering av dyrbar utrustning tas. Regeringen har därför föreskrivit att STU skall ta kontakt med statens provningsanstalt innan stöd lämnas för anskaltning av dyrbar provningsutrustning. Härigenom kan onödiga utrustningsdubbleringar undvikas och ett bättre utnyttjande av befintliga resurser uppnås.

Den kunskapsuppbyggnad vid högskolan som STU stöder kräver som regel tillgång till avancerad vetenskaplig utrustning. Som jag tidigare har framhållit skall dock STU:s medel inte användas till att finansiera uppbyggnaden av basresurser vid högskolan. Däremot skall kostnader för dyrbar specialutrustning med direkt koppling till genomförandet av STU-

Prop. 1980/81: 130 11

stödda projekt kunna bestridas från detta anslag. Jag vill här erinra om vad chefen för utbildningsdepartementet vid sin anmälan av budgetproposi-

tionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 571) har anfört om behovet av samordning och överblick av olika forskningsorgans finansiering av dyrbar

vetenskaplig utrustning.

För budgetåret 1981/82 beräknar jag 13.2 milj. kr. under detta anslag för

att anskaffa mer kostnadskrävande utrustning.

8.7 Stöd till större utvecklingsprojekt

Genom STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling söker staten

bidra till att bl.a. skapa förutsättningar för nya produkter och processer inom industrin. I många fall, särskilt för större projekt. gäller emellertid att

betydande tekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där stöd från STU kan

komma i fråga. För att möjliggöra statligt stöd även i detta senare utveck-

lingsskede inrättades den I juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt

utvecklingsarbete — Industritonden (prop. 1978/79:123 bil. 1. NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415).

Fonden har till ändamål att genom stöd enligt förordningen (1979: 630)

om statligt stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (ändrad

1980: 470) stödja utveckling av nya produkter, processer och system för industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fonden skall på begäran av regeringen avge yttranden i andra ärenden rörande stathigt stöd till industriellt utvecklingsarbete.

F 19. Stöd till industriellt utvecklingsarbete

1979/80 Utgift 300 000-000 1980/81 Anslag - 1981/82 Förslag 150.000 000

Budgetåret 1979/80 anvisades under denna anslagsrubrik ett reserva-

tionsanslag av 300 milj. kr. Därutöver beräknar Industrifonden att de totala ränteintäkterna för tiden till den 30 juni 1981 uppgår till ca 55 milj. kr.

Industrifondens praktiska verksamhet inleddes i slutet av år 1979 och fonden har under det första halvåret fått förfrågningar och ansökningar

rörande totalt ca 90 projekt. De totala anspråken på lånemedel har för

dessa projekt uppgått till ca 800 milj. kr. Industrifonden har t.o.m. den I september 1980 fattat beslut om lån till 12 projekt och det sammanlagda

låneåtagandet uppgår till ca 140 milj. kr.

Prop. 1980/81: 130 116

Industrifonden konstaterar att det förefaller uppenbart att den form av lånefinansiering av utvecklingsarbete som Industwrifonden kan erbjuda är intressant för svensk industri. Fonden finner det dock f.n. svårt att från

sina utgångspunkter göra en långsiktig prognos över vilken nivå som är lämplig för något hittills så oprövat som länefinansiering av stora och

riskfyllda utvecklingsprojekt. Samtidigt är verksamhetens karaktär sådan

att en viss längsiktighet när det gäller medelstillförsel är nödvändig och

fonden anser det inte naturligt att i ett fortvarighetstillstånd driva verksamheten med ärligen bestämda anslag.

För att slutsatser skall kunna dras av behovet på längre sikt av de finansteringsformer som Industrifonden erbjuder krävs emellertid att verk-

samheten kan drivas på minst nuvarande nivå under vtterligare ett till två år. Detta innebär att den årliga utlåningen skall ligga på ca 250 milj. kr. i

1980 års penningvärde. vilket för det kommande budgetåret innebär ca 280

milj. kr. Därvid förutsätts att Industrifonden inte åläggs att helt eller delvis

överta finansieringen av större utvecklingsprogram som tidigare har finansierats av staten i annan ordning eller att statsmakterna ålägger fonden att särskilt finansiera vissa nya projekt. Vidare har Industrifonden förutsatt att fonden inte behöver stödja projekt som riktar sig mot den svenska energimarknaden.

En ytterligare förutsättning har varit att Industrifondens uppgift även framledes skall vara att stödja projekt i de större industriföretagen. Fonden har inte resurser att handlägga ansökningar och projektstöd från mindre företag. De problem som erfarenhetsmässigt kan uppstå i sådana projekt fordrar annan kompetens än de projekt som fonden normalt arbetar med. Denna finns i de regionala utvecklingsfonderna. Undantagsvis kommer fonden dock att kunna lämna stöd till projekt med mindre ekonomisk omfattning än den gräns som f.n. tillämpas, ca 5 milj. kr.

Industrifonden bedömar att en utlåning under budgetåret 1981/82 av ca 280 milj. kr. till ca 60 milj. kr. bör kunna ske med ränteintäkter. Några äterbetalningar eller eftergifter av lämnade län förutses inte bli aktuella

förrän tidigast under är 1983. Industrifonden bedömer med dessa utgängs-

punkter ett medelstillskott av minst 220 milj. kr. som nödvändigt för

budgetåret 1981/82. Mot denna bakgrund har fonden ansett ett medelstill-

skott av 225 milj. kr. vara lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande.

Genom inrättandet av Industrifonden har statens möjligheter att lämna stöd till större industriella utvecklingsprojekt väsentligt förbättrats. Industrifonden har under sina första 16 månaders verksamhet beslutat om lån

till 17 olika projekt med totalt ca 176 milj. kr. I följande sammanställning

redovisas kortfattat nägra av de projekt som hittills har fätt stöd.

Prop. 1980/81: 130 17

Företag: stödbelopp = Beskrivning av projektets syfte (milj. kr.) Projekttitel

GAMBRO 2,5 — Gambro, som framgångsrikt tillverkar konstgjorda Kontinuerlig mätning av njurar, utvecklar nu ett instrument för kontinuerlig blodsockerhalten hos diabe- mätning av blodsockerhalten hos diabetiker med

tiker stöd av ett lån från Industrifonden. Instrumentet

kommer att öppna nya möjligheter att förbättra diabetesbehandlingen och avsikten är att senare använda samma princip för att utveckla en ”konst-

gjord bukspottkörtel”.

KABIVITRUM 11.5 Vissa former av dvärgväxt har sin grund i brist på

Framställning av tillväxthor- tillväxthormon. Dylik dvärgväxt kan förebyggas mon med hybrid-DNA-tek- med hjälp av tillväxthormon som KabiVitrum idag nik framställer ur hypofyser från avlidna människor.

Med medel från Industrifonden utvecklar nu Kabi-

Vitrum reningsmetoder och genomför klinisk pröv-

ning av ett tillväxthormon som framställs genom

odling av en bakterietyp som har utvecklats med hybrid-DNA-teknik. På detta sätt kan man häva den idag svåra råvarubristen och möjliggöra behandling av många fler patienter än tidigare.

LKAB 3,3 I masugnar används ofta järnmalm i form av pellets Kulsinterprocess tkulsinter) som är anrikat malmpulver sintrat till — pilotanläggning i Malmber- kulor. Idag krävs mycket stora sinterverk för att få

get god ekonomi. LKAB har fått ett lån för att utveckla en metod som kan bli ckonomisk även i liten skala.

ELM ERICSSON 16.7 EM Ericsson kommer under de närmaste ären att

Konstruktionscenter och bygga upp resurser för att internt i bolaget kunna halvledartaboratorium för in- konstruera egna avancerade integrerade halvle-

tegrerade kretsar darkretsar. Genom ett lån från Industrifonden

kommer denna verksamhet —- som innebär betydande tekniska och ekonomiska risker — att kunna bedrivas snabbare och med högre ambitionsnivå. Om projektet blir framgångsrikt kommer IM Ericsson att kunna införa den senaste halvledartek-

nologin på bred front i sin tillverkning.

LKB-PRODUKTER 9.5 Proteinanalys är viktig för bl.a. födoämnesana- Mätinstrument för biologiska lyser och för diagnostik i sjukhusens laboratorier. vätskor i mikromängder Med det nya instrument som CLKB-Produkter nu

utvecklar med lån från Industrifonden kommer

man att kunna analysera mycket små mängder, under en miljondels liter. av kroppsvätskor och andra biologiska vätskor.

PERSTORP 13,7 Högtryckslaminat. ”perstorpsplatta”, kan f.n. Kontinuerlig — framställning bara framställas i ark. Ett utvecklingsarbete som

av tunt högtryckspressat la- nu bedrivs vid Perstorp med stöd från Industrifon-

minat den syftar till kontinuerlig framställning av laminat. vilket kan sänka kostnaderna avsevärt. Produktens egenskaper kan också förbättras om bolaget lyckas med utvecklingen av den nya högtrycksmetoden.

SCANDITRONEX 21 Neutronbestrålning av tumörer är en av de många Kollimator för neutronbe- nya behandlingsformer som prövas i kampen mot strålning av cancertumörer cancer. Scanditronix. som sedan länge arbetar med acceleratorer, utvecklar nu med stöd av Industrifonden cen ny typ av kollimator. som kommer att

göra det lättare att snabbt ställa in strålfältet så att omgivande organ skonas.

Prop. 1980/81: 130 118

Företag: stödbelopp = Beskrivning av projektets syfte

(milj. kr.) Projekttitel

SSAB 6.4 Manuell borthyvling av vtfel hos stålämnen är idag Mekaniserad tläckhyvling av — ett smutsigt. bullrigt och hett arbete. Med stöd av stålämnen Inudstrifonden installerar nu SSAB i Luleå i sam-

arbete med Centro-Maskin Göteborg en helt ny typ

av anläggning för syrgashyvling av varma staläm-

nen i direkt anslutning till sin nya stränggjutnings-

maskin för slabs. Detta innebär bl.a. att man inte

behöver använda nägon brännbar gas utan enbart

syrgas. Om projektet Ivckas har man löst ett svårt

arbetsmiljöproblem samtidigt som svensk industri

får en värdefull referensanläggning. VOLVO/UNITED 20,0 Volvo har fätt ett lån från Industrifonden för att TURBINE inom utvecklingsbolaget United Turbine vidareut- Personbilsgasturbin veckla en gasturbin för personbilsdritt. Konstruk-

tionen (KTT — Kronogård Turbine Transmission)

är baserad på delvis nya principer och behöver

t.ex. ingen växellåda av den typ som krävs för

kolvmotorer eller andra gasturbiner. KTT-projek-

tet har en intressant och delvis unik utvecklingspo-

tential vad avser verkningsgrad. vikt, miljöegen-

skaper och möjligheten att använda olika bränslen.

Enligt min uppfattning illustrerar sammanställningen väl den variation

och mängfald som fondens hittillsvarande stödverksamhet har karaktäri-

serats av. Detta gäller såväl i fråga om arten av företag som har beviljats

stöd som beträffande projektens egen karaktär. Vissa projekt är utpräglat

”högteknologiska” medan andra representerar en mera verkstadsnära utvecklingsinsats där riskerna dock kan vara betydande.

Industrifonden lämnar normalt stöd med högst 5042 av den beräknade projektkostnaden. Ett av de viktigaste syftena med fondens verksamhet är att möjliggöra ökade utvecklingsinsatser inom industrin. Stöd lämnas därför inte till projekt som bedöms vara ett led i ett företags normala produktutveckling eller till projekt som företaget kan genomföra utan stöd. Erfarenheterna har visat att det trots de problem som ligger i att bedöma projekt mot dessa kriterier ändå är möjligt att inrikta fondens stöd i

enlighet härmed. Jag bedömer det därför rimligt att anta att fondens stöd

t.o.m. utgången av år 1980 har lett till ökade utvecklingsinsatser inom den svenska industrin om ca 300 milj. kr.

En fortsatt offensiv satsning på svensk industris tekniska och kommersiella konkurrenskraft är som jag tidigare har angivit av största betydelse för att stärka den svenska ekonomin i ett perspektiv som sträcker sig fram emot nästa decennium. De hittills vunna erfarenheterna av Industrifondens verksamhet är positiva. Det ligger emcHertid i sakens natur att en

egentlig utvärdering av denna stödform inte kan göras förrän ett större antal projekt har hunnit genomföras och deras resultat kunnat utnyttjas

under viss tid.

Prop. 1980/81: 130 119

En sådan utvärdering kan alltså inte göras ännu på flera år. Jag anser emellertid att de hittillsvarande erfarenheterna av fondens verksamhet är så goda och perspektiven så intressanta att statsmakterna bör kunna ge fonden planeringsförutsättningar för den närmaste treårsperioden. Jag

godtar i huvudsak fondens utgångspunkter för beräkning av erforderlig

stödkapacitet men beräknar ett något lägre medelstillskott än vad fonden har angivit. Jag förordar att fonden under budgetåren 1981/82—1983/84 ärligen tillförs kapitaltillskott om 150 milj. kr. i form av statliga anslag. dvs.

totalt 450 milj. kr. Härtill kan fonden disponera vissa ränteintäkter varför

den faktiska stödkapaciteten under perioden kan beräknas komma att

uppgå till i storleksordningen 500 milj. kr.

Den nyligen inrättade oljeersättningsfonden (prop. 1980/81:49, NU

1980/81:49, rskr 1980/81: 100) kommer att kunna tillföra energisektorn

betydande kapitalbelopp för projekt som är av särskilt intresse när det gäller att ersätta olja i den svenska energiförsörjningen. Den kompletterar därvid när det gäller industriella utvecklingsprojekt inom energiområdet

Industrifondens stöd till allmänt industriellt utvecklingsarbete. Jag har

beaktat detta vid min beräkning av medelstillskott till fonden.

Till stöd till industriellt utvecklingsarbete bör för budgetåret 1981/82 anvisas ett reservationsanslag av 150 milj. kr. att ställas till Industrifondens förfogande. Regeringen bör härutöver inhämta riksdagens godkän-

nande av att 300 milj. kr. disponeras för fonden under budgetåren 1982/ 83—1983/84.

8.8 Nationella utvecklingsbolag

Vid behandlingen av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet med anledning av motionerna 1978/ 79: 1010, 1495, 1652, 2020 och 2427 att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415) i enlighet med utskottets hemställan att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

Som grundkapital för bolagen har riksdagen under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag av 15 milj. kr.

Vid behandlingen av frågan om anslag till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1979/80 gjorde näringsutskottet vissa uttalanden (NU 1978/

79:60) om bl.a. samarbete mellan Studsvik Energiteknik AB och det föreslagna utvecklingsbolaget för energiområdet. Riksdagen beslöt (rskr 1978/79: 429) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade

anfört.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av bolagens

verksamhet har planeringschefen hos STU Jan Olof Carlsson biträtt i

industridepartementet. Hans förslag återfinns som bilaga I1.

Prop. 1980/81: 130 120

Enligt förslaget, som har baserats på de uttalanden av näringsutskottet som låg till grund för riksdagens beslut, bör bolagen inriktas på teknikupphandling med bivillkoret att upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. Bolagens uppgifter föreslås vara i första hand

— att identifiera möjligheter tull teknikupphandling som kan leda till inter-

nationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster — att ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter — att handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig

men där bolagen kan finansiera verksamheten på annat sätt.

Därutöver föreslås bolagen kunna åta sig betalda uppdrag inom sina

resp. kompetensområden.

Enligt förslaget bör funktionerna som utvecklingsbolag knytas till redan existerande verksamheter och i första hand förordas att särskilda juridiska

personer inte skapas för att genomföra den avsedda verksamheten. De

uppgifter som har föreslagits för eu nytt utvecklingsbolag inom energiområdet föreslås läggas på AB Asea-Atom medan för motsvarande uppgifter inom miljö- och transportsystemområdena föreslås att Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SU) skall beredas tillfälle att åta sig dessa. I det fall bolagen inte knyts till en existerande verksamhet föreslås att bolagen sinsemellan samordnas.

Remissorganen tillstyrker i huvudsak förslagen om verksamhetens in-

riktning. Verkställande ledamoten i nämnden för energiproduktions-

forskning (NE-VI) konstaterar att frågan om bolagens uppgifter har analy-

serats förtjänstfullt och framhåller:

Jag delar i stort sett åsikten att de uppgifter som skulle kunna motivera inrättandet av ytterligare utvecklingsbolag är teknikupphandlingsservice, exploateringsservice och projektledningsservice åt statliga och kommuna-

la myndigheter. Från NE:s utgångspunkter skulle ett statligt utvecklings-

.bolag med dessa uppgifter kunna vara en ändamälsenlig samarbetspartner och uppdragstagare för vissa typer av uppdrag. Jag är övertygad om att motsvarande gäller en rad andra utvecklingsfinansicrande myndigheter

och offentliga organ.

Flera remissorgan tar upp frågan om avvägningen mellan resurser och ambitioner för bolagens verksamhet. SIND erinrar om en nyligen redovisad utredning om regionala utvecklingsbolag (SIND 1980: 14) och konstaterar:

De behandlade bolagen har ännu arbetat för kort tid för att någon egentlig utvärdering av deras verksamhet skall kunna genomföras. Utredningen anger emellertid en rad problem och svårigheter som möter företagen och tyder på att de torde ha små möjligheter att uppfylla de ambitiösa

uppgifter de getts. Detta kan till viss del sammanhöra med de regionala begränsningarna för deras verksamhet. Den främsta orsaken synes cmel-

lertid vara att deras organisation och de resurser som tillförts bolagen inte tillnärmelsevis motsvarar de målsättningar för deras verksamhet som for-

mulerats.

Prop. 1980/81: 130 121

Mot denna bakgrund framhåller SIND behovet att starkt begränsa de föreslagna bolagens uppgifter i förhållande till vad som angavs vid riksdagsbehandlingen av frågan.

SIND och Asea-Atom poängterar att inriktningen på teknikupphandling måste förenas med krav på att den skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential för vilken en lämplig marknadsorganisation finns tillgänglig.

I frågan om den föreslagna verksamhetens organisation är remissopinionen klart splittrad. SU och Asea-Atom, som endast har yttrat sig över det föreslagna organet för energiområdet, betonar det angelägna i att knyta uppgifterna till redan existerande organ och förklarar sig beredda att åta sig uppgifterna, SU för samtliga tre områden, Asea-Atom för energiområdet.

SIND framhåller att de nationella utvecklingsbolagen innebär en splittring av resurserna vilken kan leda till lägre effektivitet. Verket föreslår därför att bolagen nära knyts till befintliga myndigheter eller företag som redan har kompetens inom området. I första hand föreslås en knytning till STU.

Studsvik Energiteknik AB påpekar att varje företag har sin speciella inriktning och torde vara lämpat endast för exploatering av objekt inom sitt område. En knytning av ett nationellt utvecklingsbolag till ett företag inom resp. bransch riskerar att leda till snedvriden konkurrens och ensidig inriktning av teknikupphandlingen. Även SU har tagit upp konkurrensfrågan och framhåller att utvecklingsenheten inte får knytas på ett sådant sätt till något kommersiellt företag att objektiviteten i dess bedömningar kan ifrågasättas.

NE-VL utvecklar denna problematik ytterligare i sitt yttrande:

Det finns i dag ett antal utvecklingsbolag som kan anses vara ”nationella”. SU, Studsvik och Asea-Atom är exempel på detta. Det föreligger i dag inga som helst hinder för att dessa av eget val engagerar sig i verksamhet av nu aktuellt slag. Att så inte skett anser jag indikera att uppgifterna inte passar in i den verksamhet de har kompetens, resurser och motiv för. Att tillföra dessa de ytterst begränsade resurser som nu finns tillgängliga och att i samband härmed ålägga dem de aktuella uppgifterna skulle inte på något väsentligt sätt ändra deras situation. Härtill kommer att de aktuella företagen inte skulle uppfattas som neutrala och objektiva på det sätt som de aktuella uppgifterna kräver. De skulle knappast heller kunna vara det — ASEA, Statsföretag och Studsvik har ju egna utvecklingsintressen, som i princip konkurrerar med resten av näringslivet.

Han menar mot den bakgrunden att den föreslagna utvecklingsbolagsfunktionen bara kan skapas i form av en ny, fristående och specialinriktad organisation. Med hänvisning till de begränsade resurser som står till förfogande föreslår han därför att frågan om att skapa er? nytt utvecklingsbolag för de tre arbetsområdena specialstuderas ytterligare. Även Studsvik Energiteknik AB föreslår denna utformning.

Prop. 1980/81: 130 122

För egen del ansluter jag mig liksom remissinstanserna till förslagen om

verksamhetens inriktning mot teknikupphandling med de preciseringar som jag nyss redovisade. Jag finner det angeläget att inom de

områden som riksdagen har angivit söka stimulera den process som teknik-

upphandlingen kan sägas utgöra på ett sådant sätt att internationellt kon-

kurrenskraftiga och lönsamma produkter. processer och system utvecklas och marknadsförs. Detta skulle komplettera den verksamhet som framför allt STU bedriver och som har ett relativt begränsat mål att lämna biträde

till statliga och kommunala organ. Särskilt inom energi- och miljöområ-

dena bedömer jag att de betydande insatser som har gjorts och görs i Sverige för att utveckla ny teknik bör göra förutsättningarna gynnsamma

för en framgångsrik internationell lansering av vissa produkter eller sy-

stem. Även inom området transportsystem torde det finnas goda förutsättningar för svensk industri att göra sig gällande på världsmarknaden. Jag

vill i detta sammanhang erinra om kollektivtrafikberedningens (K 1979:07) uppgifter att initiera, följa upp och utvärdera försöksverksamhet med nya

trafiksystem.

I frågan om verksamhetens organisation är remissopinionen splittrad. Det kan vara naturligt att i första hand söka finna möjligheter att knyta verksamheten till andra redan existerande organ för att därigenom

bli delaktig av dessa organs bredare kompetens och uppbyggda administra-

tiva organisation. Som NE-VL har framhållit innebär emellertid de re-

surser som i så fall skulle komma dessa värdorganisationer till del endast

mycket marginella tillskott till redan nu tillgängliga resurser. Den nya

uppgiften skulle i dessa relativt stora bolag bli en mycket liten del av

värdorganisationens totala verksamhet. Dessutom skulle knytningen till ett visst företag kunna innebära betydande svårigheter när det gäller att

hävda den nya organisationens opartiskhet i konkurrenssituationer. Jag bedömer därför att dessa nya uppgifter kräver självständiga bolag. Av praktiska skäl bör verksamheterna inom cenergi-. transportsystem- och miljöområdena i varje fall inledningsvis bedrivas samordnat. Vad gäller de närmare formerna för bolagens verksamhet vill jag framhålla följande.

Bolagen bör ha till föremål för sin verksamhet att inom områdena energi,

miljö resp. transportsystem

— identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda till interna-

tionellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster.

— ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter. — handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamheten på annat sätt.

— mot betalning äta sig uppdrag inom sitt kompetensområde.

I de enskilda upphandlingsfall som blir aktuella bör bolagen givetvis

samverka med berörda offentliga organ samt statliga och andra bolag m. fl.

som kan bidra till att syftena med verksamheten uppnås.

Prop. 1980/81: 130 123

I Carlssons förslag berörs särskilt frågan om sammansättningen av styrelsen för de föreslagna bolagen. Mot bakgrund av målet om en internationellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring framhålls bolagets behov av kvalificerad kompetens inom och ett rikt kontaktnät med svensk

industriell utveckling, produktion och marknadsföring liksom stor över-

blick över den svenska forsknings- och utvecklings- samt förvaltningsorganisationen. Bolagens styrelser bör därför enligt Carlsson sättas samman av personer som fyller höga krav på bl. a. personlig erfarenhet av industri-

ell utveckling. produktion och marknadsföring. SU har i sitt yttrande

också tagit upp denna fråga. För egen del anshuter jag mig till denna syn på betydelsen av att få en styrelse med hög kompetens och stort kunnande.

Behovet accentueras av att bolagens fasta organisation med nödvändighet

måste vara liten. Jag avser att tillse att bolagens styrelser i varje fall inledningsvis får enahanda sammansättning.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att de nya utveck-

lingsbolagen får ett aktiekapital av vardera 2.5 milj. kr. Staten bör direkt äga samtliga aktier i bolagen. De bör tecknas till en överkurs av 10096. varigenom bolagen tillförs ett visst fritt kapital, vilket dock inte bör få förbrukas. Bolagens löpande verksamhet bör — i den mån inte andra intäktskällor kan uppbådas — bekostas med den avkastning bolagens kapi-

tal ger.

De nya bolagens administration blir med den uppläggning som jag har förordat mycket begränsad. Det kan vara naturligt att bolagen genom lämplig samverkan med annan organisation tillförsäkrar sig tillgång till erforderliga resurser härvidlag. Det är också viktigt att bolagen i sin egentliga verksamhet söker samverkan med olika intressenter inom resp.

sektor.

Enligt riksdagens beslut (NU 1978/79:59 sid. 42. rskr 1978/79: 415) ankommer det på regeringen att utforma närmare föreskrifter för verksamheten. Mot bakgrund av det stora intresse som denna fråga har väckt förordar jag emellertid att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört.

9¶Åtgärder för att stödja svensk kapitalvaruexport

9.1 Inledning

Som jag tidigare här nämnt är svensk industris export av kapitalvaror utsatt för stark konkurrens från andra länder. Exporten av kapitalvaror framförallt till u-länder och statshandelsländer sker i stor utsträckning med medel- eller långfristig exportkreditfinansiering. De flesta OECD-länderna

liksom vissa andra länder erbjuder idag refinansiering av sådana krediter till särskilt förmänliga villkor. Statliga subventioner utgår som regel för att villkoren skall kunna bli förmånliga.

Prop. 1980/81: 130 124

För att neutralisera den utländska statsstödda kreditkonkurrensen har

möjligheter getts för svenska företag att med statligt stöd kunna deltaga i konkurrensen. De svenska exportföretagen har sedan år 1973 haft möjlig-

het att genom ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen kompensera sig för

skillnader mellan den ränta företagen på grund av den utländska konkur-

rensen tvingats offerera och refinansieringsräntan. Sedan den 1 juli 1978

har det halvstatliga bolaget AB Svensk Exportkredit (SEK) kunnat ställa

statsstödda exportkrediter till förfogande. SEK lånar upp på den svenska och på de internationella kapitalmarknaderna och lånar ut till lägre räntor.

Staten står för mellanskillnaden. Som jag tidigare nämnt har 1980 ärs exportkreditutredning utvärderat nuvarande system i betänkandet (Ds I

1980: 24) Subventionerade exportkrediter — en utvärdering av nuvarande system. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och remissvaren återfinns i bilaga 12 och 13. Jag har tidigare i avsnitt 4.5 Exportfrågor något berört utredningens analys av den svenska

kapitalvaruexporten.

Genom riksdagens beslut (prop. 1980/81:41. UU 1980/81:16, rskr 1980/ 81: 122) har möjligheter vidare öppnats för förmänlig kreditgivning till uländer. Dessa förmånliga u-landskrediter som är knutna till leveranser av kapitalvaror m.m. från Sverige innebär möjlighet till ännu förmånligare villkor än de nyss nämnda statsstödda exportkrediterna.

Utnyttjandet av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som systemet funnits. Av de kontrakt med medel- eller långfristiga krediter som

företagen beräknades teckna år 1980 finansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda exportkrediterna är starkt koncentrerade till leveranser från de största företagen. Hela 744 av kontrakten tecknas av fem stora svenska företag eller koncerner. Kännetecknande för dessa företag är dock att de i hög grad köper komponenter av svenska och

utländska underleverantörer. En icke obetydlig del avsåg entreprenad och

konsultarbeten. Ca 229% av de kontrakt som avser affärer som finansieras med medel- eller långfristiga krediter avser industriländer. Statshandels-

ländernas andel utgjorde 282 medan resterande 502 var kontrakt på uländer. Utredningen framhåller att den medel- och långfristigt finansierade kapitalvaruexporten till statshandelsländer och u-länder kan beräknas

motsvara ca 3.5 Sö av den totala svenska varuexporten och ca 1,5 56 av den

svenska industrins saluvärde. Andelen av förädlingsvärdet är något lägre.

Entreprenadarbeten är då inräknade.

9.2 Nuvarande regler för statsstödda exportkrediter

Det svenska statliga exportkreditstödet har utformats som två parallella

system dels det s.k. SEK-systemet, dels det s.k. avdrag-/bidragsystemet

som bygger på möjligheten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen. I bägge fallen innebär det trämst en räntesubvention. Stödet avser att underlätta

Prop. 1980/81: 130 125

finansiering av export av varor och tjänster med kredittider på två år eller

längre. Exportkreditstödet avser att underlätta för svenska företag att lämna konkurrenskraftiga exportkrediter vid försäljning till främst statshandelsländer och u-länder. Vid försäljning till industriländer krävs i varje enskilt fall för att statsstödd kredit skall beviljas att det kan påvisas att utländsk konkurrent erbjuder statsstödd exportkredit.

Genom det s.k. SEK-systemet för statsstödd exportkreditfinansiering

som beslutades år 1978 (prop. 1977/78:155, NU 1977/78:73, rskr 1977/ 78:379) gavs SEK möjlighet att inom en ram av 10000 milj. kr. genom

statsstödda krediter underlätta exportkreditfinansieringen. Ramen har sce-

nare höjts till 18000 milj. kr. (prop. 1979/80:125 bil. Il, NU 1979/80:58, rskr 1979/80: 346). Närmare bestämmelser om stöd finns i förordningen

(1978: 404) om exportkreditfinansiering med statligt stöd, m.m. (ändrad

senast 1981:77). Genom lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt

kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall får regeringen över-

lämna till SEK att besluta om statligt stöd. Sådant överlämnande har skett. SEK-systemet innebär att exportföretag och banker hos SEK kan refinansiera exportkrediter till fast och subventionerad ränta. Staten svarar för de kostnader som uppstår för SEK genom differensen mellan upp- och utlåningsräntor och eventuella realiserade kursförluster. Kostnaderna belastar

anslaget B 17. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB

Svensk Exportkredit. För stöd krävs att vissa förutsättningar beträffande

den önskade krediten skall vara uppfyllda, t.ex. i fråga om kredittid.

avlyftstidpunkt och amortering. I det följande tar jag upp vissa ytterligare förutsättningar som gäller för stödet. För den kredit som sålunda beviljas används uttrycket statsstödd exportkredit.

För att erhålla stöd för en exportaffär krävs att kreditbeloppet uppgår till

minst 300000 kr. eller motsvarande i utländsk valuta och att kreditvillkoren överensstämmer med exportkreditnämndens (EKN:s) regler för garantigivning och de internationella regler som uppställts inom ramen för den s.k. consensusöverenskommelsen och Sveriges internationella åtaganden i övrigt. En närmare redogörelse för innebörden av consensusöverenskommelsen finns i hilaga 7. Krediter för finansiering av fartygsexport innefattas inte av överenskommelsen. Enligt en särskild OECD-överenskommelse har Sverige förbundit sig att inte stödja refinansering av fartygskrediter där räntevillkoren ligger under vissa angivna procentsatser

och där kredittiden överstiger viss tid.

För att reglera användningen av statsunderstödda exportkrediter som

konkurrensmedel har alltså flertalet OECD-länder ingått den s.k. consen-

susöverenskommelsen eller the Arrangement. I denna regleras villkoren

för exportkrediter med statligt stöd dels med hänsyn till köparländernas utvecklingsnivå, dels efter kreditens löptid i krediter på två—-fem år resp. krediter med mer än fem års löptid. Krediter med en löptid under två år

omfattas inte av överenskommelsen. Tre räntenivåer har överenskommits

Prop. 1980/81: 130 126

med hänsyn till köparlandets utvecklingsnivå. De högsta räntorna tillämpas för gruppen rika länder — huvudsakligen industriländer — därnäst kommer mellankategorin — huvudsakligen statshandelsländer — medan de lägsta räntorna tillämpas för gruppen fattiga länder som uteslutande består av u-länder. Om det kan påvisas att consensusanslutna eller andra länder lämnar krediter med statligt stöd som avviker från de överenskomna kreditvillkoren kan s.k. matching göras. Innebörden av detta är att andra länder tillåts erbjuda lika förmånliga villkor. De andra länderna som har

ingått överenskommelsen skall i så fall underrättas om detta. De i consen-

susöverenskommelsen angivna villkoren gäller enbart den statligt subventionerade exportkreditfinansieringen. Exportörerna är sålunda oförhindrade alt med köparna överenskomma om kontraktsränta som avviker trån

den subventionerade refinansieringsräntan. Statsstödda exportkrediter genom SEK kan lämnas i olika former. Vanligast är att SEK övertar eller refinansierar krediter som lämnats av expor-

törens bank till exportören, den utländske köparen eller dennes bank. Exportörens bank svarar då för uppläggning och hantering av krediterna

under hela kredittiden. SEK kan också lämna län direkt till den svenska exportören eller lyfta av dennes kredit till den utländske köparen eller

lämna lån direkt till den utländske köparen eller dennes bank.

Redan i samband med offert till den utländske köparen kan SEK lämna en kostnadsfri utfästelse om lån till fast ränta. Utfästelsen skall normalt accepteras inom högst sex månader. Från den tidpunkt då SEK:s utfäs-

telse accepteras fram till tidpunkten för kreditens ianspråktagande utgår en

löftesprovision med f.n. 0,17 per år.

SEK:s fasta utlåningsränta utgörs av minimiräntan enligt consensus plus en kostnadsmarginal på 0.256 per år. För krediter i svenska kronor tillkommer en avgift på 0,52 per är. Vid stöd till export till industriländer

krävs att exportören i sin ansökan om stöd lämnar uppgifter om konkurre-

rande utländska företag som erbjuder statsstödd kredit. Kontroll av upp-

gifterna görs av SEK i samarbete med EKN. Till de räntesatser SEK erbjuder kommer affärsbankernas ersättning för uppläggning och hand-

läggning av krediten samt eventuella garantipremier. Lånen amorteras halvårsvis med lika stora belopp i enlighet med den internationella praxis

på området som överenskommits mellan — exportkreditförsäk-

ringsinstituten. SEK kräver sedvanliga säkerheter och kreditbeloppet utbetalas normalt efter verkställd leverans. I frågor om hurt. ex. kredittidens längd, avlyftstidpunkter. amorterings-

villkor etc. för de statsstödda krediterna stämmer överens med internationella överenskommelser och internationell praxis sker samråd mellan SEK och EKN. I flertalet fall är EKN-garanti eller garanti från nämnden för

fartygskreditgarantier (FKN) den säkerhet SEK bygger sin långivning på

men även annan säkerhet t. ex. bankgaranti eler garanti från exportören

kan accepteras. SEK avgör i vilken utsträckning utländska varor kan ingå i

Prop. 1980/81: 130 127

den affär som finansieras med statligt stöd. Som regel finansieras samtliga varor som importeras till Sverige som insatsvaror och komponenter medan utländska varor som levereras direkt till köparen och lokala kostnader behandlas mera restriktivt.

SEK avgör vidare i vilken valuta lån kan lämnas. Förutom lån i svenska kronor har utlåning skett i US dollar. franska francs, engelska pund samt norska kronor. Löften har lämnats om utlåning i ytterligare sex valutor. Upplåning sker i stor utsträckning i utlandet. Den utländska andelen av SEK:s upplåning har ökat. Upplåningen i Sverige har förutom refinansie-

ring i AP-fonden skett genom att SEK har emitterat obligationslån på den svenska kapitalmarknaden. SEK får ersättning av staten årsvis i efterskott för kostnader på grund av räntedifferenser och för utbetalade kursförluster som uppkommit genom

att upplåning skett i annan valuta än utlåningen. Eftersom tillgången till den svenska kaptialmarknaden är begränsad tvingas SEK i ökad utsträckning låna upp utomlands. Därigenom ådrar sig SEK kursrisker framför allt

vid utlåning i svenska kronor. Ett särskilt avtal har träffats mellan staten

och SEK som reglerar ersättningen till bolaget.

Avdrag-/bidragsystemet innebär att exportföretag kan göra ett extra ränteavdrag för en del av refinansieringskostnaden av en exportkredit vid inkomsttaxeringen eller få ett skattefritt exportkreditbidrag. Företaget kan välja den stödform som är förmånligast vid varje exporttillfälle elter använda SEK-systemet för en del av en affär och avdrag-/bidragsystemet för resten. Endast en typ av statligt stöd kan utnyttjas för ett och samma

kreditbelopp. Vidare gäller att minst 502 av krediten måste refinansieras i

bank eller annat kreditinstitut. Bestämmelser om stöd enligt detta system regleras genom lagen (1978:401) om cxportkreditstöd samt i förordningen (1978: 402) om villkor för exportkreditstöd.

I princip gäller samma förutsättningar och villkor för stöd under såväl SEK-systemet som avdrag-/bidragsystemet. Beslut om stöd enligt avdrag-/ bidragsystemet fattas av EKN. EKN skall pröva om förutsättningar för stöd finns samt om hur det stödberättigade beloppet skall begränsas. Taxeringsmyndigheterna kontrollerar det sökande företagets uppgifter om räntebelopp och beslutar om storleken på avdrag. Ansökan om exportkreditbidrag prövas och administreras av riksskatteverket (RSV). Systemet kan användas för kreditavtal som träffas senast den 31 december 1981.

9.3 Effekter av hittills lämnade statsstödda exportkrediter via SEK

Innan jag går över till utredningens förslag beträffande SEK-systemet

vill jag lämna en redogörelse för hur systemet hittills kommit till använd-

ning. Redogörelsen bygger i huvudsak på utredningens uppgifter.

SEK-systemet är fortfarande inne i en uppbyggnadsfas. Nyutlåningen har ökat från 79 milj. kr. under det första halvåret efter SEK-systemets

Prop. 1980/81: 130 128

införande till 613 milj. kr. under första halvåret 1980. För helåret 1980 beräknar utredningen att nyutlåningen i SEK-systemet blir 2450 milj. kr. Den utestående kreditstocken 1 SEK-systemet efter amorteringar vid utgången av år 1980 uppgick till 2926 milj. kr. Även volymen av kreditofferter har ökat markant. SEK erbjuder som jag tidigare har nämnt kostnadsfritt kreditotfert (utfästelse) till exportören. Om exportören får exportkontraktet omsätts utfästelsen i ett kreditavtal. I samband med leverans

kan därefter exportören i normalfallet lyfta krediten hos SEK. Under andra halvåret 1978 beviljades nya ansökningar till ett sammanlagt belopp av 6395 milj. kr. Motsvarande värde för första halvåret 1980 uppgick till

23456 milj. kr. I slutet av januari 1981 uppgick utestående kreditofferter till

ca 20000 milj. kr. Utredningen räknar med att normalflödet av beviljade

ansökningar är ca 16.000 milj. kr. per år.

Vid SEK-systemets införande fastställde riksdagen att en totalram om

10000 milj. kr. fick utnyttjas för statsstödda exportkrediter. Ramen har senare utökats till 18000 milj. kr. Lämnade kreditofferter avräknas mot ramen med 257 av offertbeloppet. Kreditavtal avräknas till sitt fulla

värde.

Regeringen har medgett att bolaget fär ta i anspråk den av riksdagen beviljade ramen i takt med att SEK:s kreditgivning ökar. SEK har f.n.

tillgång till hela det av riksdagen medgivna beloppet. Hela ramen på 18 000 milj. kr. beräknas vara fullt utnyttjad före den I juli 1981.

Under den förhållandevis korta tid som SEK-systemet existerat har enbart en mindre del av den totalt behandlade ärendevolymen slutligt avgjorts. Totalt hade den I juli 1980 exportaffärer motsvarande 14900 milj. kr. i kreditofferter slutligt avgjorts. Av detta belopp har sammanlagt 4 704 milj. kr. resulterat i kreditavtal och krediter. Omräknat innebär detta att 327 av SEK:s hittills lämnade och avgjorda offerter resulterat i export-

order samt åtföljande kreditavtal och krediter. Den stora andelen kreditavtal som det första halvårets ärenden resul-

terat I samt förhållandet att andelen kreditavtal är relativt stort bland de snabbt avgjorda ärendena förklarar enligt utredningen den höga siffran

327 för andelen kreditavtal i relation till alla slutligt avgjorda ärenden.

Utredningen anför att det dock förefaller rimligt att fortsättningsvis utgå från att högst 15—20 7 av kreditofferterna kommer att resultera i kreditavtal.

Den statsstödda exportkreditfinansieringen har framför allt riktats mot

u-länder. Räknat i andel av den totalt utestående kreditvolymen har närmare hälften av krediterna gått till projekt i relativt fattiga länder. Den höga kreditvolymen som riktas mot u-länder skall inte tolkas som att SEK-

krediter är vanligast vid u-landsaffärer. Mätt i relation till exporten av

kapitalvaror destinerad till olika ländergrupper förekommer SEK-krediter ungefär dubbelt så ofta vid affärer på statshandelsländer som vid u-landsaffärer. Detta kan till en del förklaras av en stor andel kontantaffärer på vissa Opec-länder.

Prop. 1980/81: 130 129

Inom ramen för SEK-systemet svarar fartygsexporten för en betydande andel (2676) av utestående krediter och kreditavtal räknat per den sista

juni 1980. Andelen kan väntas sjunka eftersom enbart 1372 av de totalt

beviljade ansökningarna under SEK-systemets två första år avser fartygsexport. Andra karaktäristika är att offerter för finansiering av entreprenadverksamhet visar en kraftig ökning och att stora projekt. Lån över 50 milj. kr. svarar för två tredjedelar av kreditvolymen.

Utredningen har sökt bedöma de framtida kostnaderna för SEK-systemet. För åtaganden som gjorts t.o.m. utgången av juni 1980 bedömer utredningen kostnaderna till drygt 660 milj. kr. under åren 1981— 1990. Vid en fortsatt användning av stödet bedöms kostnaderna bli mellan 120 och 485 milj. kr. per år i fasta priser vid mitten av 1980-talet. Den lägre siffran avser oförändrad realvolym och en räntedifferens på ca 1,5 procentenheter. Den högre siffran avser 15 ärlig volymtillväxt och en räntedifferens om drygt 5 procentenheter. Kostnadernas storlek beror huvudsakligen på räntedifferensens storlek. Eftersom långa kredittider är vanliga sträcker

sig statens åtaganden långt in i framtiden. Redan nu innebär SEK:s åtaganden kostnader för staten till omkring år 1990. Utredningen finner det ytterst svårt att peka på direkta effekter av ett

system med subventionerade exportkrediter. En subvention på 9—149räknat på exportpriset som SEK-systemet f.n. innebär bör enligt utredningen medföra att Sveriges export av kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsulttjänster) blir större än om sådan subvention inte förekommer. Speciellt betydelsefulla torde de subventionerade krediterna vara för större projekt och för projekt på statshandelsländer och u-länder, dvs. projekt där subventionsinslaget är särskilt högt. En fortsatt subventionering av kapitalvaruexporten kommer att resultera i en, allt annat lika. relativ förskjutning mot kapitalvaruindustrin. Handeln med kapitalvaror kan under 1970-talet redovisa ett positivt saldo gentemot utlandet. Detta bör tolkas så att svensk industri har komparativa fördelar för denna typ av produktion. Å andra sidan kommer en förskjutning mot ökad andel kapitalvaruproduktion att medföra ett ökat importbehov. Importinnehället i kapitalvaror, vilket i genomsnitt utgör 30 6 av varornas exportvärde, är högre än för exempelvis Sveriges traditionella basnäringar. En förskjutning mot ökad kapitalvarutillverkning bedöms av utredningen medföra en relativ

förbättring av energibalansen genom att den leder till mindre energiinten-

siv produktion samt, vad gäller sysselsättningen, ett ökat behov av utbil-

dad arbetskraft.

Remissinstanserna tar upp analysen av den svenska kapitalvaruexporten och dess betydelse. Flertalet instanser delar utredningens bedömning att kapitalvaruindustrin utgör en expansiv del av industrin där Sverige har komparativa fördelar. Industrins organisationer framhåller den positiva utveckling som det hittillsvarande systemet med statsstödda exportkrediter lett till. Andra pekar på den spjutspetseffekt mänga av de projekt har 9 Riksdagen I980/81. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 130

som finansieras med statsstödda exportkrediter. Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) lämnar en ingående redogörelse för de svenska byggföretagens inbrytning på den internationella marknaden på senare år och framhåller finansieringsvillkorens betydelse. Några remissinstanser. t.ex. bankorganisationerna, efterlyser en mer ingående samhällsekonomisk bedömning av eftekterna av den statsstödda kreditgivningen.

Jag har i det föregående redovisat hur systemet med statsstödda exportkrediter — i första hand via kreditgivning av SEK — fungerat och vilka konsekvenser det har haft. Jag har då stött mig på utredningens bedömningar. Jag delar utredningens slutsats att det är svårt att direkt peka på vilka samhällsekonomiska effekter stödet haft och kommer att få. Det är dock väsentligt att konstatera att stödet berör en del av svensk industri där Sverige enligt min mening har ett gott konkurrensläge och där konkurrensförhållandena kraftigt störts av stora statliga subventioner från många länder till sin resp. industri. Att subventionerna har blivit så stora som utredningen konstaterat torde delvis sammanhänga med att de internationellt överenskomna minimiräntorna blivit normerande och i många fall blivit maximiräntor samtidigt som de legat i stort sett stilla sedan år 1978 "medan marknadsräntorna därefter stigit mycket kraftigt.

9.4 Ställningstagande till fortsatt statsstöd till exportkreditgivningen

Den treåriga försöksperioden för SEK-systemet löper ut den I juli 1981. SEK kan därefter inte lämna nya löften om statsstödda exportkrediter. SEK kan dock infria redan lämnade löften som får gälla i högst sex månader. Jag tar nu upp frågan om vad som skall gälla efter den I juli 1981.

Jag vill dock först kortfattat redovisa den genomgång av olika argument för statsstödda exportkrediter som 1980 ärs exportkreditutredning gjort. Ofta har ställningstagande för statsstödda exportkrediter vilat på argumentet att en ökad export är värdefull i sig. framför allt genom den ökade import, det antal nya sysselsättningstillfällen eller det tillskott till valutareserven den ger upphov till. Utredningen konstaterar dock att dessa effekter måste sättas i relation till den resursuppoffring som exporten orsakar. Den import Sverige på läng sikt bör eftersträva är sådan som erhålls i utbyte mot den export som svensk industri har komparativa fördelar jämfört med andra länder att producera. Om subventioner sätts in för att exportera inte konkurrenskraftiga varor kommer denna export att ge alltför dyr import i utbyte. På liknande sätt kan hävdas att den sysselsättningsökning som eftersträvas måste ställas i relation till kostnaden. Vad slutligen gäller det valutapolitiska motivet äger det möjligen relevans om växelkurser och valutareserv kortsiktigt kan väntas avvika från optimalt läge. I denna situation bör det dock finnas bättre samhällsekonomiska instrument än den långsamt verkande åtgärden att söka höja exporten medelst exportkreditsubventioner.

Prop. 1980/81: 130 131

Jag delar utredningens uppfattning att ökad export i sig knappast moti-

verar statsstödda exportkrediter. Det handelsutbyte med omvärlden Sverige på lång sikt bör eftersträva är det handelsutbyte som har sin bas i en export av produkter som svensk industri har reella försteg framför andra

länder att producera. Att öka exporten för att därigenom möjliggöra ytterli-

gare ökad import, ökad sysselsättning eller ökad valutareserv är vidare i

grunden stabiliseringspolitiska överväganden. För att rätta till sådana tillfälliga obalanser i ckonomin torde andra mera generella medel föreligga som omfattar hela eller större delar av exporten. De ger därmed bättre

effekt.

Utredningen behandlar vidare frågan om statsstödda exportkrediter kan motiveras med långsiktiga industripolitiska motiv. Den slutsats som dras är att det från strukturomvandlingssynpunkt är motiverat att ge sådana

krediter till den del av svensk industri som kan förutsättas ha långsiktiga komparativa fördelar och som utsätts för kreditkonkurrens från utlandet. Denna slutsats baseras dock på förutsättningen att den utländska kredit-

konkurrensen är av temporär karaktär. En utländsk kreditkonkurrens som varar mycket lång ud bör Sverige däremot. enligt utredningen, inte kopi-

era. De här aktuella delarna av svensk industri är kapitalvaruproduce-

rande. För denna typ av industri krävs det lång tid för att bygga upp ny

produktion med internationell konkurrenskraft. Med temporär kreditkonkurrens får därför förstås förhållandevis långa tidsperioder. Jag instämmer

i utredningens bedömning och vill betona att stalsstödda exportkrediter kan motiveras industripolitiskt förutsatt. dels att de avser den del av

svensk industri som kan antas ha långsiktiga komparativa fördelar på

världsmarknaden, dels att den utländska kreditkonkurrensen inte kan vän-

tas vara permanent.

1980 års exportkreditutredning har haft i uppdrag att utvärdera det nuvarande systemet och föreslå eventuella förändringar när det förlängs. Utredningen har dragit slutsatsen att Sverige även i fortsättningen bör ha ett system för statsstödda exportkrediter. Detta sker mot bakgrund av att Sverige under lång tid har byggt upp en industriell kapacitet med goda konkurrensmöjligheter på kapitalvaruområdet. Därtill kommer att leveranser av entreprenader och hela anläggningar stimulerats på andra sätt på senare år och utgör en väsentlig del av de svenska företagens internationelta aktivitet. Remissinstanserna framhåller den mycket svåra konkurrenssnedvridning andra länders exportkreditsubventioner innebär och de stora problem för de svenska företagen ett upphörande med exportkreditstödet skulle medföra. Man pekar på att stora delar av den kapitalvaruproduce-

rande industrin skulle få avsevärda svårigheter att upprätthålla sin tillverkningskapacitet och få avsättning för sina produkter. Därtill hävdar man från flertalet remissinstanser att det är ologiskt att staten på många sätt

stimulerar export av kapitalvaror, anläggningar m. m. och samtidigt inför en restriktivitet I exportkreditstödet som skulle motverka de andra insat-

Prop. 1980/81: 130 132

serna. Det viktigaste är dock enligt utredningen och remissinstanserna att andra länder använder subventioner som ett konkurrensmedel på ett sådant sätt att Sverige inte har möjlighet att genom avskaffande av subventionen föra en självständig linje. Sverige är i detta avseende beroende av den internationella konkurrensen på detta område.

Jag delar utredningens och remissinstansernas grundsyn att statsstödda

exportkrediter måste bibehållas i Sverige. En subventionering av det slag

krediterna f.n. innebär är alltid problemfylld och bör helst undvikas. Ett

upphörande med statsstödet när den nuvarande försöksverksamheten går

ut den 1 juli 1981 skulle dock enligt min mening innebära en alltför kraftig

omställning för den svenska kapitalvaruindustrin. Dessutom finns det samhällsekonomiska skäl att bibehålla subventionerna under en övergängspe-

riod i väntan på att de subventioner andra länder ger efter hand trappas av. Detta är ett långsiktigt intresse för den svenska industriella utvecklingen. Jag vill också poängtera att Sverige arbetar mycket aktivt på det internationella planet för att undanröja eller kraftigt minska exportkreditsubventio-

nerna. Jag förordar alltså att det s.k. SEK-systemet för statsstödd exportkreditgivning skall finnas kvar även efter försöksperiodens utgång. Det

innebär att systemet i sin nuvarande form förlängs. Jag återkommer senare

till frågan om villkor m. m. för det svenska exportkreditstödet. Innan jag går närmare in på riktlinjerna för systemet vill jag konstatera

att utredningen inte har föreslagit någon ny begränsad tidsperiod. Vissa remissinstanser har tagit upp frågan. Så hart. ex. Sveriges Industriförbund yrkat på att systemet förlängs under en tvåårsperiod medan bl.a. kommerskollegium (KK) och riksbanken förordar omprövning varje år. För egen del kan jag inte nu bedöma i vilken takt systemet eventuellt skulle kunna trappas av. Det blir beroende på resultaten av de internationella förhandlingarna om begränsningar i exportkreditsubventionerna och på den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet. För att företagen skall ha

planeringsmöjligheter vill jag dock redan nu framhålla att någon avveckling

av systemet enligt min mening knappast kan ske under de närmaste två åren även om jag instämmer i utredningens uppfattning att stödet bör

trappas ned så snabbt som möjligt. Jag förordar därför att det förlängs för

en tid av två år. I samband med att jag senare tar upp anslagsfrågor

kommer jag också att redogöra för det uppföljningsarbete som bör äga rum

1 fortsättningen.

Utredningen föreslår att det s.k. avdrag-/bidragsystemet avskaffas. Remissinstanserna har biträtt förslaget eller lämnat det utan erinran. Vissa

remissinstanser, bl.a. bankorganisationerna och Industriförbundet, påpe-

kar dock att ett alternativt system i någon form vore angeläget med hänsyn till företagens valmöjligheter. Bankorganisationerna har lämnat ett förslag till sådant system och utredningen har i en appendix till betänkandet lämnat en skiss tll ett nytt bidragssystem. Jag finner de nämnda förslagen till alternativa system värda att ytterligare utreda. Förslagen kommer att

Prop. 1980/81: 130 133

övervägas inom industridepartementet. Avdrag-/bidragsystemet upphör den 31 december 1981. Det ankommer på chefen för budgetdepartementet att ta upp frågan om en eventuell förlängning av detta system.

9.5 Riktlinjer för SEK-systemet

I enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt en rad kostnadsbegränsande åtgärder om SEK-systemet äger bestånd efter försöksperioden. Utredningens förslag bygger huvudsakligen på en strävan att uppnå statsfinansiella besparingar. Utredningen redovisar beräkningar över de framtida statsfinansiella kostnaderna och vissa förslag till besparingar. BL a.

föreslår utredningen höjda räntor för krediter till industriländer. höjda

räntor för krediter i svenska kronor och höjd löftesprovision med 0,5 procentenheter. Andra utvägar för att uppnå lägre statsfinansiella kostnader redovisas också. Samtidigt har dock utredningen konstaterat att de statsfinansiella kostnaderna är mycket svårbedömda och att de besparings-

förslag som lämnas har begränsad effekt. Remissinstanserna framhåller svårigheten att på lång sikt göra bedömningar av de statsfinansiella konsekvenserna av SEK-systemet. Flera fak-

torer är osäkra, framför allt den framtida ränteutvecklingen i vad avser

upplåningskostnaden och consensusnivåns utveckling. Sälunda anser

bankorganisationerna kostnaderna vara för högt beräknade medan KK anser att beräkningarna är tilltagna i underkant. Samtidigt pekar näringslivets organisationer på de stora negativa konsekvenser för möjligheterna till svensk kapitalvaruexport som de kostnadsbegränsande åtgärderna medför. Framför allt syftar man på direkta kostnadsnackdelar men också på den psykologiska olägenheten i att erbjuda räntevillkor som alltid skulle komma att ligga något över de villkor som konkurrenterna erbjuder. Bank-

att ett ökat stöd än f.n. bör utgå. Riksbanken samt nationalekonomiska institutionen vid universitetet i Stockholm och KK anser att subventionerna måste minskas på ett eller annat sätt. Riksrevisionsverket (RRV), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Metallindustriarbetareförbundet pekar på möjligheterna att införa selektiva inslag i stödet ifall nedskärningar måste göras. Det gäller i första hand begränsningar av finansieringen av utländska varor och importerade komponenter. Jag återkommer till detta i det följande.

För egen del finner jag det nödvändigt att de svenska villkoren för statsstödda exportkrediter även i fortsättningen ligger vid eller nära den s.k. consensusöverenskommelsens villkor. Den svenska industrins situation är enligt min bedömning f. n. sådan att en ensidigt genomförd minskad

subventionsnivå från svensk sida skulle leda till mycket stora omställ-

ningsproblem för en del av svensk industri som enligt vad jag tidigare har anfört har långsiktigt goda möjligheter att hävda sig. Jag vill också poäng-

Prop. 1980/81: 130 134

tera att i de krediter som hittills beviljats inom ramen för SEK-systemet

går övervägande delen av subventionerna till de fattigare länderna. Med hänsyn till vad jag har anfört bör enligt min mening utredningens förslag

om särskilt påslag för exportkrediter till industriländer. särskilt ytterligare

påslag vid krediter i svenska kronor. samt förslaget om en allmän höjning av räntenivåerna med 0.57 inte genomföras. Den höjning av löfteprovi-

sionen utredningen har föreslagit bör begränsas till 0.4 procentenheter. Löftesprovisionen bör således i fortsättningen uppgå till 0,594 per år.

Därtill anser jag att SEK i princip skall kunna ställa krediter till förfogande till de räntor som anges i den s.k. consensusöverenskommelsen. SEK:s kostnadsmarginal läggs f.n. till de räntor som utgår enligt consensusöverenskommelsen. Jag föreslär nu att SEK:s s. k. kostnadsmarginal i fortsätt-

ningen inkluderas i det statliga åtagandet. Kostnadsmarginalen är avsedd

att täcka bolagets hanteringskostnader samt vissa kreditrisker. Det ankommer på regeringen att i avräkningen med SEK tillse att kostnadsmarginalen

inkluderas i det statliga åtagandet.

SEK har hittills på egen hand beslutat om kostnadsmarginalens storlek.

Den har varit 0.25 2 per år. Jag avser att tå upp frågan om kostnadsmarginalens storlek till diskussion med SEK. Jag förutsätter att den är oförändrad under budgetäret 1981/82. Det av mig förordade stödet innebär att banker och företag får tillgång till krediter till consensusränta. Det nuva-

rande tillägget på 0.5 24 per år för krediter i svenska kronor bör dock enligt

min mening bibehållas främst av valutapolitiska skäl. Enligt min mening är det väsentligt att kreditgivningen i möjligaste mån styrs mot valutor som kan lånas upp på de internationella valutamarknaderna.

Några remissinstanser, bl. a. bankinspektionen, har förordat en avveck-

ling av den statsstödda kreditgivningen vid försäljning till industriländer. Även om jag helt instämmer i det angelägna i att snarast upphöra med subventionerade exportkrediter vid handel med andra industriländer skulle

det enligt min mening få alltför stora negativa effekter för industrin om

Sverige ensidigt införde en sådan begränsning. Det ligger i Sveriges intresse att verka för en begränsning av statsstödd kreditgivning till industriländer genom internationella överenskommelser.

F.n. gäller att affärer med ett lägsta kreditbelopp på 300000 kr. kan finansieras via SEK-systemet. Utredningen har föreslagit att i stället för

lägsta kreditbelopp för att komma i åtnjutande av statsstödd exportkredit

via SEK ett lägsta kontraktsbelopp skall anges. Jag delar denna uppfattning. Utredningen föreslår att lägsta kontraktsbelopp sätts till 500000 kr. vilket motsvarar ett lägsta kreditbelopp på ca 425000 kr. Motivet är att antalet affärer av denna storleksordning är mycket blygsamt. Många remissinstanser. däribland Industriförbundet. bankorganisationerna och SEK samt utvecklingsfonden i Stockholms län. har dock påpekat att en höjning av minimibeloppet skulle innebära att de mindre och medelstora företagens exportansträngningar försvåras. Jag delar denna uppfattning

Prop. 1980/81: 130 135

och förordar att ett lägsta kontraktsbelopp införs för affärer som kan finansieras inom SEK-systemet och att det sätts till 350000 kr. vilket normalt motsvarar ett lägsta kreditbelopp på ca 200000 kr.

Utredningen har tagit upp två frågor som rör viken typ av varor som bör

komma i åtnjutande av statsstödd finansiering vid export. Det gäller dels om andra varor än kapitalvaror bör finansieras. dels vilken andel utländska

varor eller komponenter som bör tolereras. F.n. finansieras utöver kapitalvaror där EKN godtar två års kredittid eller däröver även råvaror och

konsumtionsvaror där EKN beviljat förlängd kredittid på grund av konkur-

rerande offert med längre kredittid än EKN eljest skulle acceptera. Utredningen har föreslagit att endast kapitalvaror skall komma i fråga för stats-

stödda krediter. Industrins organisatoner motsätter sig en mera restriktiv inställning på detta område än vad som f.n. gäller. För egen del anser jag

att bedömningen av vilka varor som bör finansieras med statsstödda kredi-

ter i första hand bör bygga på de varukategorier för vilka EKN regelmässigt lämnar garanti på två år eller längre kredittid. Som vägledande princip bör uppställas att råvaror och rena konsumtionsvaror endast i undantags-

fall bör komma i åtnjutande av statsstödda exportkrediter. F.n. finansierar SEK i viss utsträckning utländska varor dels direktle-

veranser, dels utländska komponenter i de varor som levereras från Sveri-

ge. Utredningen har föreslagit att en restriktiv praxis tillämpas när det gäller utländska varor. Industrins organisationer motsätter sig detta med

motivet att det ofta kan vara svårt att finna svenska varor för alla ändamål och att industrin i stor utsträckning är beroende av utländska komponenter. Däremot konstaterar KK, EKN, SEK, fullmäktige i riksbanken, LO

och Metallindustriarbetareförbundet att frågan om finansiering av utländska varor bör övervägas noga. Metallindustriarbetareförbundet föreslår att

statsstödets storlek knyts till andelen svenskt förädlingsvärde i de finansierade varorna.

För egen del vill jag anföra följande. När det gäller sådana varor som

levereras direkt till ett anläggningsbygge eller liknande från en utländsk säljare bör en synnerligen restriktiv inställning intas med syfte att sådana

leveranser i första hand bör finansieras av säljarlandet. Endast i ytterligt

sällsynta fall, det kan gälla i första hand entreprenadarbeten, bör finansiering av sådana leveranser äga rum.

När det gäller till Sverige importerade komponenter i de varor som

finansieras med statsstödda exportkrediter kan ofta den situationen uppkomma att den svenske exportören inte kan få tag i svensktillverkade komponenter. Den svenska verkstadsindustrin är mycket aktiv på de inter-

nationella marknaderna med ett brett produktsortiment. Man kan inte förutsätta att komponenter i alla lägen kan skaffas inom landet. De företag som arbetar i stora industriländer eller inom EG har en annan situation.

Därför måste man enligt min mening acceptera en relativt hög andel utländska komponenter i den export som finansieras av SEK. EKN ställer

Prop. 1980/81: 130 136

dock som allmänt villkor att varor skall ha minst 50 26 svenskt förädlingsvärde. Detta bör självfallet gälla även de varor som finansieras inom SEKsystemet. .

Jag är inte nu beredd att förorda någon fast reglering av vilken högsta andel utländska komponenter som kan tolereras vid statsstödd finansiering. En sådan reglering skulle leda till en orimlig kontrollapparat och kunna få den effekten att en tillverkning med otillräcklig produktivitet byggs upp. Enligt min mening bör en förutsättning för stöd vara att svenska komponenter används där så är möjligt. Jag vill poängtera att detta är en viktig fråga särskilt för många mindre och medelstora företag. För att få underlag för eventuella fortsatta åtgärder avser jag att i samband med de rapporter om kreditgivningens utveckling som SEK lämnar också begära redogörelser för läget på detta område.

EKN har i sitt remissyttrande anfört att SEK bör ha möjligheter att avslå en ansökan som i och för sig fyller kraven för stöd men där statsstöd inte skulle vara nödvändig för affärens genomförande. Jag vill i detta sammanhang påpeka att som en allmän förutsättning gäller att stödet är nödvändigt för affärens genomförande. Å andra sidan bör framhållas att de räntor som SEK tillämpar vid finansieringen av exportkrediter i och för sig inte binder säljarens möjligheter att erbjuda andra räntevillkor som ligger på en högre eller en lägre nivå. De svenska exportörernas villkor bör enligt min mening inte avvika alltför mycket från de villkor andra länder erbjuder. Vad gäller villkoren m. m. för exportkreditstödet i övrigt förordar jag att nuvarande riktlinjer i huvudsak skall gälla även i fortsättningen.

9.6 Anpassning till andra länders villkor i enskilda affärer — s.k. matching

F.n. finns möjligheter att i SEK-systemet anpassa villkoren för statsstödda krediter till konkurrerande statsstödda offerter från företag i annat land, Consensusöverenskommelsen innehåller bestämmelser om detta. Beslut har, i de få fall där sådan s. k. matching beviljats, fattats av regeringen i varje enskilt fall sedan SEK har hänskjutit ärendena till regeringen. I vissa fall fattar EKN beslut om längre kredittid än vad som eljest förekommer för en viss vara på grund av konkurrens från annat land. Denna matching av kredittid behandlas inte här. Den har delvis berörts tidigare.

Utredningen har diskuterat vilka möjligheter till följsamhet gentemot andra länders kreditvillkor i enskilda affärer som svenska exportkreditvillkor skall ha. Utredningen har därvid föreslagit att frågan om subventionerade villkor över huvud taget skall tillämpas bör avgöras av SEK med ledning av de uppgifter man kan få från EKN. När det däremot gäller att konkurrera med andra länders bud som ligger under consensusnivån föreslår utredningen att besluten i de fallen bör ligga på regeringen. Utredningen har också föreslagit att de tillägg till consensusvillkoren som finns i det svenska systemet dvs. den nuvarande kostnadsmarginalen för SEK på

Prop. 1980/81: 130 137

0.25 Zz och det nuvarande påslaget på 0.5 72 på krediter i svenska kronor alltid skall utgå även om matching under consensusnivåerna beviljas.

Utredningen föreslår en mycket restriktiv tillämpning av matchingmöjlig-

heterna.

Remissinstanserna har i mänga fall uppfattat utredningens förslag när det gäller matching som oklara. Näringslivets organisationer har genomgående förordat en liberal inställning till matching så att möjligheter öppnas att med svenskt statsstöd helt följa andra länders offerter. Med hänsyn till

de förslag till sänkning av räntan vid statsstödda krediter som jag nyss har

lämnat erfordras matching ned till consesusvillkoren. mera sällan. I vissa

fall kan det dock förekomma att andra tänder går under consensusvillkoren

av skilda skäl. I många fall är det då fråga om utökningar i statsstödet genom att även inkludera biståndsmedel. Då föreligger en s.k. blandad kredit. Sverige har som jag nyss nämnt möjligheter att lämna sådana

krediter vid offerter till vissa u-länder. I likhet med utredningen finner jag inte anledning att inom det ordinarie SEK-systemets ram införa möjligheter att matcha andra länders blandade krediter. Denna fråga får behandlas inom ramen för det svenska systemet för förmånliga utlandskrediter. Där-

emot kan det hända att konkurrenter i andra fall offererar krediter med räntevillkor under de överenskomna consensusnivåerna. För dessa fall finns i consensusöverenskommelsen regler om notiftka m.m. För vissa projekt av särskilt stort intresse för svensk industri är jag beredd att förorda att möjligheter till matching öppnas under de i consensusöverens-

kommelsen angivna räntenivåerna. Beslut i dessa frågor bör förbehållas regeringen och tillämpningen bör vara restriktiv. Jag vill också understry-

ka att jag ser denna matchingmöjlighet som ett sätt för Sverige att få till stånd en diskussion med andra länder om möjligheten att undvika villkor

som ligger under de som överenskommits.

Det extra räntepåslag som f.n. utgår vid kredit i svenska kronor kan. efter beslut av regeringen f.n. elimineras. Utredningen har föreslagit att det extra påslaget på svenska kronor som föreslogs utöver det nuvarande påslaget skulle kunna elimineras genom beslut av regeringen. Det skulle då avse krediter på visst land under viss tid. Jag har tidigare tavsnitt 9.5)

förordat att det nuvarande räntepåslaget på 0,56 per år bibehålls vid krediter i svenska kronor. Eftersom motivet att bibehålla kronpåslaget på

0,56 per år är att kreditgivningen i möjligaste mån bör styras till sådana valutor som kan lånas upp på de internationella lånemarknaderna, bör enligt min mening regeringen liksom hittills ges möjlighet att besluta om

undantag från kronpåslaget och då i första hand för enskilda affärer på

vissa marknader. Undantagen bör avse sådana affärer som är av särskilt stort intresse och sådana marknader där preferensen för krediter i svenska kronor är så stor att frånvaron av möjligheter att erbjuda krediter till consensusvilikor även i svenska kronor skulle fä allvarliga konsekvenser för de svenska företagens möjligheter att marknadsföra sina produkter.

Prop. 1980/81: 130 138

9.7 Verksamheten inom SEK m. m.

Verksamheten i SEK har på senare år till följd av en stor efterfrågan på

statsstödda exportkrediter expanerat mycket snabbt. Ut- och upplåning ökar f.n. i en årstakt på 1500 å 2000 milj. kr. Detta har givetvis inneburit påfrestningar för bolagets personal och det har även lett till att soliditeten

sjunkit. Bolagets upplåningsrätt uppgår f.n. enligt bolagsordningen till

9096 av den utlåning som säkras av stalsgaranti genom EKN resp. nämnden för fartygskreditgaranti (FKN) samt tio gånger det egna kapitalet. De senare garantierna tecknas av riksgäldskontoret. Detta innebär att om

fordringar som inte är täckta av statens garanti utgör en hög andel av

utlåningen, krävs ett större eget kapital hos bolaget. Statens garanti för en stor del av utlåningen torde även avspegla sig i lägre upplåningskostnader.

Inför en fortsatt snabb utlåningsökning är det av stort intresse att upplåningskostnaderna till följd av sjunkande soliditet eller otillräckligt upplåningsunderlag inte försämras. Detta skulle innebära ökade statsfinansiella

kostnader för SEK-systemet. En strävan bör därför vara att öka andelen

EKN-resp. FKN-täckta affärer i verksamheten. EKN och Industriförbundet har i sina remissyttranden över utredning-

ens betänkande berört möjligheten att föreskriva att et villkor för statsstödd kredit skulle vara att krediten i fråga säkras av EKN eller FKN. Industriförbundet framhåller att detta förekommer i vissa andra länder.

Detta skulle enligt min mening innebära en alltför stor restriktion i bolagets verksamhet på samma gäng som många affärer där EKN inte har möjlighet att av riskskäl ställa garanti skulle falla utanför systemet. Enligt min

mening skulle en annan mera flexibel utväg kunna prövas. Då icke stats-

garanterade lån kräver högre eget kapital är det enligt min mening molti-

verat att en högre kostnadsmarginal tas ut för en sådan långivning, förslagsvis ytterligare 0,25 per år. Jag vill dock framhålla att det ankommer på SEK att besluta om kostnadsmarginalen. Skulle bolaget anse en högre kostnadsmarginal motiverad bör detta pålägg betraktas som riskpremie och kreditkostnad och alltså inte ingå i det statliga åtagandet att finansiera till consensusvillkor. En lösning i enlighet med vad jag har anfört torde innebära en god möjlighet till flexibilitet i bolagets verksamhet samtidigt som det torde leda till att en större andel av de affärer som berör industriländer kan komma att säkras av EKN-garanti vilket i sin tur skulle ge EKN en bättre riskspridning i sin verksamhet.

Jag avser att denna dag föreslå regeringen att besluta om proposition om vissa varvsfrågor, m.m. I det sammanhanget berör jag möjligheterna att

lämna räntestöd för krediter i samband med svenska redares beställningar vid svenska varv. Det kan enligt min mening bli nödvändigt att för vissa av de krediter som då blir aktuella, utnyttja SEK:s finansieringskapacitet

trots att det inte rör sig om export. Det ankommer på regeringen att

godkänna den ändring av SEK:s bolagsordning som erfordras.

| 139 Prop. 1980/81: 130

9.8 Ramkrediter

Internationellt förekommer ramkrediter i inte obetydlig omfattning. En

ramkredit innebär bl.a. att det på förhand anges vilka villkor som skall gälla för en viss kreditgivning under en viss tidsperiod. I ramkrediten

regleras ofta refinansieringsränta. kreditavgifter. säkerheter etc. så alt

villkoren för de affärer som blir aktuella enkelt kan förutses.

Inom SEK-systemet har tre ramkrediter lämnats, en till Kina och en till

Algeriet samt en till Mogambique. Motivet har varit att underlätta svenska exportörers verksamhet genom att finansieringsvillkoren är klargjorda på

förhand. Jag avser här att behandla frågan om ramkrediter i allmänhet.

Utredningen har berört frågan om möjligheterna att lämna ramkrediter till vissa köparländer. Utredningen har pekat på de fördelar ramkrediter kan innebära 1 handelsutbytet med statshandelsländer och andra länder

med centralplanerad ekonomi. I de fallen kan en ramkredit innebära en

förenkling av handläggningen som är av betydelse för de svenska exportö-

rernas möjligheter att komma in på marknaden. Utredningen pekar också på de nackdelar som vidlåder ramkrediter därigenom att de kan uppfattas

negativt av länder som inte åtnjuter lika goda villkor. De förslag beträffan-

de räntevillkoren för svenska statsstödda exportkrediter som jag nyss har

lämnat undanröjer i stor utsträckning dessa nackdelar. Utredningen har föreslagit att ramkrediter huvudsakligen skall användas i form av s.k.

projektramar samt eljest i undantagsfall då det är motiverat av utrikespolitiska skäl. Remissinstanserna har pekat på några andra användningsområ-

den. EKN framför att för de länder där EKN:s möjligheter att ta risker är

begränsade det kan finnas anledning att genom en ramkredit göra det möjligt för landet ifråga att bedöma vilka affärer man vill göra med Sverige.

Industrins organisationer har framhållit de fördelar som ramkrediter innebär från exportfrämjande synpunkt i samband med handeln med framför allt statshandelsländerna. Exportrådet anser att utredningens förslag är alltför restriktivt och menar att ramkrediter bör kunna användas i de fall de innebär möjligheter till ökad export.

Jag anser att regeringen även i fortsättningen bör kunna ta initiativ till

ramkrediter inom det statsstödda systemet i den mån sådana skulle utgöra

en fördel för de svenska exportörernas möjligheter till marknadsföring på resp. marknad. Villkoren bör enligt min mening i regel överensstämma

med de ordinarie villkoren inom SEK-systemet. Det ankommer på regeringen att fatta beslut i dessa fall. Det finns f.n. ingenting som hindrar SEK

att offerera s.k. projektramar. Bolaget bör självfallet även i fortsättningen ha denna möjlighet och även ha möjlighet att på egen hand eller i samarbe-

te med bankerna överenskomma om ramkrediter med sina motparter i köparländerna i den mån överenskommelserna inte innebär något åtagande

utöver de riktlinjer jag tidigare har förordat.

Prop. 1980/81: 130 140

9.9 Anslagsfrågor m.m.

Kostnaderna för SEK-systemet belastar anslaget B 20. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit. I budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 17 s. 52) anfördes bl. a. att i fall systemet förlängdes efter 1 juli 1981 skulle belastningen på anslaget inte öka annat än marginellt eftersom huvuddelen av de krediter som beviljas under andra halvåret 1981 inte kommer att betalas ut förrän längre fram. Belastningen på anslaget har jag i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/ 81:100 bil. 17 s. 51) beräknat till 180 milj. kr. Jag anser att någon uppräkning av anslaget med hänsyn till de förslag jag tidigare lämnat f.n. inte behövs.

I samband med införandet av SEK-systemet beslutades som nämnts att statsstödda exportkrediter skulle kunna lämnas inom en ram av 10.000 milj. kr. Avräkningen från ramen skulte ske med hela beloppet av avtalade krediter samt med 25 2 av lämnade löften. Senare har rambeloppet höjts till 18000 milj. kr. Anhopningen av ansökningar i SEK-systemet har varit

mycket stor. Ett flertal större affärer har inneburit att belastningen på ramen varit stor. Samtidigt kan konstateras att man inte genom någon

lämplig prioriteringsordning kan använda ramtekniken såsom en begränsande faktor. En ram innebär heller inte någon koppling till de åtaganden staten gör eftersom statens kostnader i huvudsak bestäms av skillnaden

mellan nivån på marknadsräntorna och nivån på de överenskomna consen-

susräntorna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag att det inte behövs någon

ram 1 fortsättningen. Jag förordar i stället att SEK i enlighet med de

riktlinjer jag tidigare har redogjort för under tiden fram till den 1 juli 1982 får lämna statsstödda exportkrediter och löften om sådana krediter. Liksom hittills bör löftena inte avse längre tid än sex månader. I många fall kan kortare tid vara motiverad med hänsyn till affärsuppläggningen m. m. De statsfinansiella kostnaderna är så stora och betydelsen för den svenska kapitalvaruindustrin så avgörande att en fortlöpande avvägning av stödet måste ske. Jag avser att tillse att SEK senast den I september 1981 skall lägga fram förslag till villkor m.m. som bör gälla budgetåret 1982/83 tillsammans med en bedömning av effekter och statsfinansiella kostnader. Bolaget kan då lämpligen även anmäla om det avser att ändra kostnadsmarginalen för det kommande budgetåret. Regering och riksdag kan där-

med årligen ta ställning till huruvida den i sin helhet skail inkluderas i det

statliga ränteåtagandet eller inte. Jag avser i fortsättningen att se till att en redovisning lämnas av tillämpningen av systemet t.ex. behandlingen av utländska varor, matching m.m. Jag vill även poängtera att de av mig föreslagna riktlinjerna för de statsstödda exportkrediterna leder till ökningar av de statsfinansiella kostnaderna. Tillsammans med gjorda åtaganden

leder det till betydande ökningar. Tillväxten i kostnadsökningen är

Prop. 1980/81: 130 141

oroande liksom den utveckling som kan förutses för den första hälften av 1980-talet. Likväl bör — med hänsyn till dess samhällsekonomiska för-

tjänster — SEK-systemet förlängas. lag avser att noga följa kostnadsutvecklingen och att årligen redovisa densamma i budgetpropositionen. Jag avser att återkomma till frågan om villkor för budgetåret 1982/83 i min

anmälan till budgetpropositionen 1982. Jag avser vidare att ta upp förhandlingar med övriga aktieägare i SEK och med bolaget om eventuella föränd-

ringar av de avtal som har träffats i anslutning till 1978 års riksdagsbeslut

om verksamheten i bolaget och om avräkningen mellan staten och bolaget.

10¶Statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet i vissa fall

10.1 Inledning

I samband med 1978 års beslut om statsstödd exportkreditfinansiering fattades även beslut om ett system för statsstödd kreditgivning vid försäljning inom landet. s.k. hemmamatching. Systemet innebär att regeringen efter beslut i varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden. Statsstödd kredit läm-

nas då det klart kan påvisas att konkurrerande offert föreligger med sär-

skilt förmånliga villkor. Systemet syftar bl.a. till att motverka effekten av att utländska företag vid offerter till svenska köpare med hjälp av subven-

tionerade exportkrediter får en utslagsgivande konkurrensfördel. Regeringen beslutar som nämnts om statsstöd för kredit skall lämnas. Beredande organ är Sveriges Investeringsbank AB (SIB) som också lämnar

krediten. SIB tar ställning till krediten och täcker kreditrisk etc. Bestämmelser om hemmamatching finns i förordningen (1978: 404) om exportkre-

ditfinansiering med statligt stöd. m. m. (ändrad senast 1981:77). Villkoren för krediten skall i huvudsak överensstämma med de villkor som gäller för statsstödda exportkrediter. Kredit skall avse samma varugrupper som den statsstödda exportkreditgivningen omfattar.

1 1978 års riksdagsbeslut (prop. 1977/78: 155, NU 1977/78:73. rskr 1977/

78: 379) fastslogs att möjligheten till hemmamatching skulle utnyttjas ytterst restriktivt. Vid regeringens prövning har därför följande varit vägle-

dande.

— Offert från utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor.

— Produkten som anbudet avser skall ha hög teknisk nivå. —- Offert skall vara på minst 5 milj. kr. eller motsvara minst 254 av det

sökande företagets årsomsättning.

— Dokumentation som styrker att utländsk konkurrent erbjuder särskilt

förmånliga kreditvillkor skall företes.

— Stöd utgår inte när det är uppenbart att kreditvillkoren inte är väsent-

liga.

— Räntedifferensen täcks endast delvis.

Prop. 1980/81: 130 142

Intill utgången av december 1980 hade regeringen behandlat 93 ärenden varav 54 bifallits. Därav hade 34 fall resulterat i order för svenska leverantörer. De krediterna motsvarar ett kreditbelopp på 1273 milj. kr. Per den 31 december 1980 hade av SIB utbetalats 162 milj. kr. Statens kostnader

utgjorde under år 1980 2,6 milj. kr. 1980 ärs exportkreditutredning har utvärderat systemet i samband med utvärderingen av exportkreditsyste-

met. Jag går nu över till utredningens förslag.

10.2 Fortsatt statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet via Sveri-

ges Investeringsbank AB

1980 års exportkreditutredning har föreslagit att den statsstödda kredit-

givningen via SIB vid leveranser inom landet bör fortsätta. Syftet bör vara

detsamma som hittills, nämligen att lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden i de fall där utländska krediter erbjuds svenska köpare på speciellt förmånliga villkor som beror

på statligt stöd. Som en första försvarslinje mot den utländska kreditkon-

kurrensen vill utredningen se internationella uppgörelser. Utredningen har föreslagit att frågan skall tas upp i Nordiska ministerrådet med syfte att nå

fram till en uppgörelse mellan de nordiska länderna. En sådan skulle enligt

utredningen också kunna anknyta till den överenskommelse som redan träffats mellan EG-länderna. I avvaktan på att överenskommelse av detta slag kommer till stånd behövs enligt utredningen ett system för stöd direkt till svenska tillverkare.

Remissinstanserna, bl.a. bankinspektionen, SIND, Industriförbundet. bankorganisationerna. LO och Metallindustriarbetareförbundet. anser att möjlighet till hemmamatching är ett nödvändigt komplement för att klara en för företagen mycket besvärande konkurrenssituation. Fem större före-

tag inom maskinindustrin har i en särskild skrivelse pekat på betydelsen av

att konkurrera på lika villkor om de fåtaliga objekt som är aktuella f. n. och

därmed bl.a. erhålla nödvändiga referensobiekt. Kommerskollegium pekar dock på de internatioinella åtaganden som Sverige gjort inom GATT och EFTA. Kollegiet anför alt ett hemmamatchingsystem. som i och för

sig synes vara relativt sällsynt i andra länder, innebär en subvention som

enligt nämnda överenskommelser kan leda till motåtgärder från andra länder.

För egen del anser jag att det bästa sättet att förhindra en besvärande

subventionskonkurrens på den svenska hemmamarknaden för kapitalvaruproducerande företag är att söka åstadkomma internationella överenskommelser. Sverige har också i olika sammanhang aktivt stött tanken på att en

överenskommelse inom industrilandskretsen skulle åstadkommas som innebär att subventionerade exportkrediter industriländer emellan inte skulle förekomma. Dessa ansträngningar har tyvärr hittills inte lett till resultat. Vidare har Sverige tagit upp frågan med de nordiska länderna både i

Prop. 1980/81: 130 143

nordiska fora och bilateralt. Inte heller dessa diskussioner har hittills lett till resultat. Diskussionerna kommer inom kort att fortsättas och fördju-

pas. För många svenska företag, särskilt för dem som levererar maskiner m.m. till skogsindustrin, har de subventionerade offerterna från andra

länder varit särskilt besvärande. Inom såväl detta område som andra delar

av industrin är den svenska utrustningsindustrin i hög grad beroende av att

ha referensanläggningar inom landet. Ett relativt omfattande investeringsbehov i den svenska skogsindustrin

de närmaste åren kan förutses. Det gäller då för de svenska maskinleverantörerna att bibehålla kapacitet och konkurrenskraft. Jag är därför beredd att förorda att den statsstödda kreditgivningen vid leveranser inom landet i

vissa fall även i fortsättningen finns tillgänglig.

Utredningen föreslår vissa ändringar i vad som f.n. gäller. I stället för

nuvarande praxis som har inneburit ett stöd med 2 å 3 procentenheter bör

räntan knytas till consensusöverenskommelsen och ligga 39 över den. Kravet på hög teknisk nivå bör slopas. Vidare anför utredningen att offerten bör vara av väsentlig betydelse för företaget för att stöd skall utgå. Utredningen föreslår vidare att ett lägsta belopp för otferten skall gälla och

vara 500000 kr. och minst 1022 av det sökande företagets årsomsättning.

Detta bör dock inte gälla för offerter över 50 milj. kr. Där bör endast kravet att offerten skall vara av väsentlig betydelse för företaget gälla. Utredningen har också föreslagit att regeringen i vissa fall skall kunna gå längre när

det gäller subvention m. m. än vad som här har angivits. Detta kan enligt

utredningen bl.a. erfordras när andra länder erbjuder räntevillkor som

ligger under de som anges i consensusöverenskommelsen.

Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om villkor och förusätt-

ningar för dessa statsstödda krediter. Industriförbundet och bankorganisationerna anser att räntorna bör överstiga consensusnivån med högst 1'Z

vilket motsvarar den fördel ett svenskt företag kan bedömas ha på grund

av närheten till köparen. Investeringsbanken anför att kravet på att offert-

beloppet skall utgöra lägst 1042 av det sökande bolagets omsättning borde

kunna utgå med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som uppkommer i

företagsgrupper och divisionaliserade företag. Hittills har stödets storlek varit olika beroende på affärens betydelse och ränteläget.

En fastlagd subventionsnivå bör enligt min mening införas nu. Stödet bör således uppgå till högst 3 procentenheter av räntan. Räntenivån bör dock enligt min mening vara lägst 2 procentenheter över consensusnivån. I

övrigt ansluter jag mig till utredningens förslag vad avser de kriterier som bör gälla. Bland kriterierna bör även ingä dels att produkten har hög

teknisk nivå. dels att offert från utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor. Särskilda möjligheter för regeringen att gå under de här angivna räntenivåerna erfordras inte enligt min mening .

Utredningen har föreslagit att beslutanderätten förs över till SIB för ärenden upp till 50 milj. kr. Övriga ärenden bör enligt utredningen liksom

Prop. 1980/81: 130 144

hittills beslutas av regeringen. Utredningen poängterar att räntestödet till hemmamatching bör användas restriktivt även i fortsättningen. Investe-

ringsbanken bör få en halvårsvis alternativt helårsvis ram för sina beslut. SIB har i sitt remissyttrande förklarat sig beredd att under i första hand en

tolvmånadersperiod pröva ärenden om räntestöd. Kreditgivningen måste självfallet enligt bankens uppfattning anpassas till de resurser banken fortsättningsvis kan komma att förfoga över.

För egen del vill jag när det gäller handläggningsordningen anföra följande. Med hänsyn till kravet att stöd i dessa fall bör lämnas i restriktiv

anda bör besluten förbehållas regeringen i varje särskilt fall även i fortsättningen. För att understryka systemets temporära karaktär bör det omprövas varje år. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens godkännande

av de av mig angivna grunderna för stödet. Ersättningen till Investeringsbanken bör liksom hittills utgå årsvis och i efterskott. Jag förordar därför att möjlighet för regeringen liksom hittills bör föreligga att ikläda staten förpliktelser avseende kostnadstäckning i

detta sammanhang. Kostnaderna för räntestöd vid hemmamatching belastar f.n. anslaget B 21. Kostnader för viss kreditgivning hos Sveriges

Investeringsbank AB. Även i fortsättningen bör kostnaderna belasta detta anslag. I budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 53) har jag beräknat kostnaderna under budgetåret 1981/82 till 10 milj. kr. Med hänsyn till osäkerheten i kommande medelsbehov finner jag inte anledning att nu

ändra min beräkning av medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1981/

82.

11¶Vissa frågor rörande rekonstruktion av krisdrabbade företag

rådrumsstöd m. m.

Frågan om behovet av en ny form av statligt stöd, s.k. rädrumsstöd, har under senare tid utretts inom regeringskansliet. Utredningsarbetet finns redovisat i en inom arbetsmarknadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds A 1979: 7) Betalningsinställelse och rådrumsstöd m. m.

Enligt promemorian är det i vissa fall angeläget att stödja företag som på

grund av ckonomiska svårigheter behöver tid för att överväga om verk-

samheten skall fortsätta eller avvecklas. För att möjliggöra detta föreslås

dels ett nytt rättsinstitut. registrerad betalningsinställelse, som skall ge ett visst skydd mot säraktioner från borgenärerna i form av ansökan om

konkurs eller utmätning, dels två nya stöd former, ett rådrumsstöd, samt ett rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

För alt bl.a. ytterligare utreda vissa frågor rörande det föreslagna rädrumsstödet tillkallades som tidigare nämnts våren 1980 cen särskild utredare. Utredaren har nyligen redovisat sina förslag i betänkandet (Ds I 1981: 1) Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden m. m. I betänkandet

Prop. 1980/81: 130 145

tar utredaren upp också vissa andra frågor, till vilka jag strax återkommer. En sammanfattning av betänkandet återfinns som bilaga 16.

Enligt utredarens uppfattning finns det inte något belägg för att det föreligger ett behov av ett rådrumsstöd av det generella slag som promemorieförslaget innebär. Tvärtom är utredarens mening att de möjligheter som f.n. finns att åstadkomma frister för vtterligare överväganden i huvudsak är tillräckliga.

Även om den nuvarande ordningen således i huvudsak är tillräcklig svarar de befintliga medlen enligt utredarens uppfattning i vissa undantagsfall dock inte helt mot det behov som finns att skapa rädrum. Speciellt gäller detta enligt utredaren sådana fall där en rekonstruktion förutsätter nya intressenter i företaget. Utredaren föreslår därför att det behov av särskilda stödmöjligheter som visat sig föreligga tillgodoses genom att det för dessa och liknande fall skapas en möjlighet att lämna lokaliseringsstöd eller statlig garanti för lån tindustrigarantilän).

Enligt utredarens förslag bör för en sådan användning av dessa stödformer mycket stränga krav uppställas. Ett krav bör enligt utredaren vara att det är klarlagt att företaget inte med egna resurser kan uppehålla driften under rådrumstiden. Andra ändamålsenliga möjligheter att skapa rådrum bör vara uttömda. Som regel bör enligt förslaget som villkor för stöd gälla att god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847). Stödet föreslås gälla endast sådana företag som har särskild betydelse från sysselsättningspolitisk, regionalpolitisk eller näringspolitisk synpunkt och får inte lämnas när en konkurs framstår som den mest ändamälsenliga formen för att genomföra en eventuell rekonstruktion. Utredaren föreslår vidare att stöd som regel inte får lämnas med större belopp än som behövs för att säkerställa driften under tre månader. Prövningen föreslås bli förbehållen regeringen.

Den utvidgade möjligheten att ge stöd, som är avsedd att komma i fråga endast i rena undantagsfall, bör enligt utredarens förslag belasta gällande ramar för de angivna stödformerna.

Utredaren tar i anslutning till detta också upp frägan om verkan av ett godmansförordnande enligt ackordslagen.

Enligt ackordslagen gäller att ett ackordsförfarande inleds genom att en god man förordnas. Ett godsmansförordnande medför bl. a. vissa begränsningar i borgenärernas rätt att söka en gäldenär i konkurs. Sålunda skall. när god man förordnats, en konkursansökan av en borgenär, vars fordran skulle komma att omfattas av ackordet, förklaras vilande om gode mannen begär det i avvaktan på att en uppgörelse med borgenärerna kommer till stånd eller att gäldenären ansöker om förhandling om offentligt ackord. Vilandeförklaring skall dock inte meddelas om det finns särskilda skäl att anta att borgenärens rätt är i fara. I fråga om utmätning gäller bl. a. att, om sådan sker sedän god man förordnats, den utmätta egendomen som regel inte får säljas utan gode mannens medgivande. Detta gäller dock inte om 10 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 146

utmätningssökanden har särskild förmånsrätt i egendomen. Syftet med de angivna inskränkningarna i borgenärernas rätt under tiden för godmansförordnandet är att förhandlingarna om en ackordsuppgörelse skall kunna föras i lugn och ro. Verkan av ett förordnande om god man förfaller om inte ansökan om förhandling om offentligt ackord görs inom två månader efter förordnandet.

Utredaren har funnit att denna tid för verkan av ett godmansförordnande i vissa fall är för kort och föreslår att den förlängs till tre månader.

För egen del vill jag anföra följande.

Enligt min mening har utredarens undersökningar rörande behovet av ett rådrumsstöd entydigt visat att de möjligheter som f.n. finns att då företag räkat i kris skapa rådrum för överväganden rörande förutsättningarna för en rekonstruktion så gott som alltid är tillräckliga. Det framstår därför som uppenbart att det inte kan komma ifråga att införa en ny generell stödform för ändamålet. Jag ansluter mig således till den särskilda utredarens uppfattning i detta hänseende.

Som utredaren framhållit motsvarar tillgängliga medel att skapa rådrum för ytterligare överväganden i krissituationer i vissa undantagsfall dock inte helt behovet. Enligt min mening är det angeläget att det skapas en möjlighet att tillgodose detta behov. Det är självfallet olyckligt om i grunden livskraftiga företag måste läggas ned utan att erforderligt rådrum kan skapas eller att staten tvingas ta ställning i obeståndsärenden på grundval av ett material som av rena tidsskäl är otillräckligt.

Utredarens förslag att regeringen i vissa fall skall få möjlighet att lämna lokaliseringsstöd eller garanti för lån (industrigarantilån) anser jag vara i huvudsak väl avvägt. Det innebär dels att stöd inte skall komma i fråga annat än i rena undantagsfall, dels att i de fall där stöd är motiverat stödet kan anpassas efter förhållanden i det enskilda fallet. Enligt min mening bör det dock räcka med att industrigarantilån får lämnas i dessa fall.

Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att garanti för lån (industrigarantilån) får lämnas i huvudsaklig överensstämmelse med utredarens förslag. Den närmare utformningen av stödvillkoren. som bör präglas av det mycket strikta synsätt utredaren har, bör ankomma på regeringen. Det bör framhållas att förhållandena härvid skall vara sådana att möjligheterna till en rekonstruktion förefaller goda och stödet därefter kan kvarstå i det rekonstruerade företaget. De utvidgade möjligheterna att ge stöd bör belasta gällande ram.

Utredaren har, som berörts. vid sina undersökningar funnit att tiden. två månader, för verkan av ett godmansförordnande enligt ackordslagen i vissa fall är för kort. Enligt förslaget skall denna tid förlängas till tre månader.

Enligt vad jag erfarit har på senare tid flera frågor som rör bl. a. ackordsförfarandet aktualiserats. Även om, som utredaren framhållit, den berörda . tvåmånadersfristen ibland kan vara knapp, talar övervägande skäl för att

Prop. 1980/81: 130 147

utredarens förslag får tas upp i ett vidare sammanhang. Jag är således inte beredd att nu lägga fram något förslag i ämnet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för justitiedepartementet.

Jag vill härutöver ta upp ytterligare en fråga som rör rekonstruktionsärenden men som inte berörts av utredaren och inte heller ingått i hans uppdrag.

I fråga om lokaliseringslån gäller att låntagaren får medges anstånd med

betalning av ränta eller amortering under längst fem år av lånets löptid.

I fråga om industrigarantilån gäller att återbetalning skall ske enligt fastställd plan och påbörjas inom högst tre eller, vid nyetablering, fem är

och avslutas inom högst 20 år från dagen för första utbetalningen.

När ett företag med industrigarantilån eller lokaliseringslån råkat i akut ekonomisk kris skulle situationen ibland kunna klaras med ett betalnings-

anstånd utöver vad som nyss angetts. Detta är f.n. inte möjligt utan den

enda möjlighet som återstår om en rekonstruktion framstår som angelägen

är att staten efterger fordringen. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Jag förordar därför att riksdagens medgivande inhämtas, att för sådana fall

ytterligare anstånd får ges. Denna anståndsmöjlighet bör handhas av rege-

ringen.

11.1 Uppföljning av statligt stöd och handläggning av obeståndsärenden

Statligt stöd till företag förekommer i en rad olika former. För de olika

stödformerna finns i allmänhet mer eller mindre detaljerade föreskrifter om skyldighet för de stödgivande organen eller närstående organ att följa verksamheten vid de företag som fått stöd och att vidta åtgärder i syfte att

skydda statens intressen. De befogenheter som gäller för de olika uppfölj-

ningsorganen i händelse av obestånd hos stödföretag varirerar mellan de olika stödformerna.

De angivna förhållandena skapar särskilda samordningsproblem. Av

störst betydelse för de frågor som gäller samordningen av uppföljningen av statens engagemang och handläggningen av obeståndsärenden är regional-

politiskt stöd och statligt kreditstöd i form av industrigarantilån. Den I januari 1973 upprättades inom dåvarande inrikesdepartementet en expertgrupp med uppgift att som försöksverksamhet samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som fått statligt

stöd samt arbeta fram förslag till åtgärder i enskilda ärenden (EFSU). EFSU är numera knutet till industridepartementet och verksamheten har i första hand kommit att inriktas på enskilda obeståndsärenden.

Senare under år 1973 beslöt riksdagen (prop. 1973:50, InU 7, rskr 248) att uppföljnings- och bevakningsverksamheten på det regionala planet försöksvis skulle knytas till länsstyrelserna. .

Regeringen har vidare den 5 juni 1973 utfärdat föreskrifter rörande uppföljningen av ärenden angående statligt stöd. Föreskrifterna behandlar

Prop. 1980/81: 130 [48

uppföljningen av ärenden angående statligt stöd i form av lokaliserings-

stöd, utbildningsstöd, industrigarantilån samt hotellgarantilån. Föreskrifterna innebär i huvudsak att ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen i fråga om lokaliseringsstöd och industrigarantilån främst vilar på den regionala utvecklingsfonden medan åtgärdsbesluten meddelas av länsstyrelsen. AMS. SIND eller regeringen.

Som tidigare nämnts har företagsbeståndskommittén (FOK) i ett nyligen

framlagt betänkande (SOU 1979:91) Företags obestånd och Samordning

av statliga åtgärder föreslagit en delvis ny organisation av den statliga

uppföljnings- och rekonstruktionsverksamheten. För samordningen på länsnivån föreslår FOK att det vid länsstyrelsen i

varje län skall finnas en beredningsgrupp. som skall vara det sammanhållande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av ärenden

om åtgärder vid inträffade obeståndsfall. I beredningsgruppen föreslås ingå

företrädare för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, kronofogdemyndigheterna och den regionala utvecklingsfonden i länet.

I fråga om den rutinmässiga uppföljningen av företag som fått statligt stöd föreslår FOK ingen ändring av nuvarande ordning. FOK anser emellertid att beredningsgruppen i sitt kontinuerliga arbete ofta kommer att finna behov att följa även andra företag än stödföretag. FOK föreslår att utvecklingsfonden skall vara skyldig att på begäran av beredningsgruppen

biträda vid uppföljningsverksamheten också i fråga om sådana företag.

När det gäller samordningen på den centrala nivån föreslår FOK att

EFSU avvecklas och att i stället en central samrådsdelegation för hand-

läggning av obeståndsfrågor inrättas med administrativ anknytning till SIND.

FOK föreslår härutöver att, i motsats till vad som gäller f. n.. AMS resp. länsstyrelsen får befogenheter att efterge statens rätt på grund av lokalise-

ringslån som den egna myndigheten själv beviljat.

En sammanfattning av FOK:s förslag i de delar som berörts och en sammanställning av remissutfallet i detta hänseende återfinns som bilaga

14 och 15. Den särskilde utredare som haft till uppgift att utreda vissa frågor rörande rådrumsstödet har också haft uppdraget att med utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter av rekonstruktionsärenden ta ställning till om

den av FOK föreslagna organisationen tillräckligt väl uppfyller kraven på

överblick, beslutsförhet och beslutssnabbhet. Utredaren tillstyrker i huvudsak FOK:s förslag beträffande den regiona-

la nivån. På några punkter intar utredaren dock en annan ståndpunkt.

Dels avstyrker utredaren förslaget att länsstyrelsen skall få utökade beslutsbefogenheter i fråga om regionalpolitiskt stöd. dels avstyrker han förslaget att de regionala utvecklingsfonderna skall bli skyldiga att biträda den föreslagna beredningsgruppen i ärenden som rör andra företag än stödföretag.

Prop. 1980/81: 130 149

I fråga om den centrala nivån föreslår utredaren i likhet med FOK att

AMS får befogenhet att besluta om eftergift av statens anspråk på grund av

lokaliseringslån. Befogenheten bör enligt förslaget omfatta dels anspråk på grund av lån som beviljats av AMS själv eller av länsstyrelsen, dels borgensansvar efter låntagarens konkurs även om regeringen beviljat det lån som borgensansvaret avser. Föreligger särskilda skäl skall enligt förslaget prövningen dock förbehållas regeringen. För SIND:s vidkommande föreslås inte några utökade beslutsbefogenheter, eftersom de befogenheter som f.n. gäller enligt utredaren får anses tillräckliga.

En förutsättning för att de föreslagna vidgade beslutsbefogenheterna för

AMS skall få den åsyftade effekten att fler ärenden än f.n. avgörs på

verksnivå är enligt utredaren att det sker ett utökat samråd mellan AMS

och SIND. FOK:s förslag att det bildas en central samrådsdelegation med företrädare för de båda verken innebär dock enligt utredarens uppfattning

en onödig formalisering av samrådet som förlänger handläggningstiderna.

Enligt utredarens mening bör det behövliga samrådet ske under så enkla

former som möjligt och anpassas till behovet i det enskilda fallet. Hur samrådet närmare skall ske bör enligt utredaren vara en fråga som avgörs av verken själva.

I fråga om FOK:s förslag att EFSU skall avvecklas anmärker utredaren alt det enligt såväl FOK:s som utredarens förslag förutsätts att vissa ärenden även fortsältningsvis skall avgöras av regeringen. Enligt utredarens mening är det inte realistiskt att regeringens beredningsorgan för dessa ärenden avvecklas. Utredaren avstyrker därför FOK:s förslag i detta hänseende.

För egen del vill jag anföra följande.

FOK:s förslag att det för samordningen av uppföljningsärendena vid varje länsstyrelse skall finnas en beredningsgrupp med företrädare för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden. kronofogdemyndigheten och den regionala utvecklingsfonden motsvarar en ordning som redan tillämpas inom flera län. Flertalet remissinstanser liksom den särskilda utredaren har tillstyrkt förslaget. För egen del anser jag liksom dessa organ att den föreslagna ordningen skapar goda förutsättningar för en allsidig belysning och en snabb handläggning av ärendena.

Jag anser vidare förslaget alt den rutinmässiga uppföljningen av stödärendena liksom hittills bör ankomma på de regionala utvecklingsfonderna.

Denna uppföljning bör omfatta — förutom stöd som beviljats av fonderna

själva — garantier enligt förordningen (1978:507) om industrigarantilån m. m. och regionalpolitiskt stöd i den omfattning som gäller f. n.

När det gäller FOK:s förslag i övrigt i fråga om länsnivån delar jag flera

utvecklingsfonders och den särskilde utredarens uppfattning att utökade myndighetsuppgifter för fonderna skulle kunna rubba deras egentliga roll som service- och utvecklingsorgan för näringslivet. Jag kan således inte biträda FOK:s förslag att fonderna skall vara skyldiga att bistå beredningsgrupperna i fråga om andra ärenden än sådana som rör stödföretag.

Prop. 1980/81: 130 150

Jag kan vidare inte biträda förslaget att ge länsstyrelsen utvidgade befo-

genheter att besluta i ärenden rörande lokaliseringsstöd. Jag delar i detta hänssende flera remissinstansers och den särskilde utredarens uppfattning att en utvidgning av länsstyrelsens beslutsbefogenheter skulle fördröja handläggningstiderna i sådana ärenden där även andra statliga engagemang

är inblandade liksom att en utvidgning skulle medföra risk för att andra än regionala intressen inte blir tillräckligt beaktade.

Beträffande samordningen på den regionala nivån förordar jag sammanfattningsvis att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att för

uppföljningen av stödärenden och handläggningen av obeståndsärenden utformas i huvudsaklig överensstämmelse med den särskilde utredarens förslag. Det bör ankomma på regeringen att besluta om de närmare for-

merna för verksamheten. Vad slutligen den centrala nivån beträffar ankommer det på regeringen att besluta i dessa frågor. Jag vill emellertid redan nu anmäla att jag ansluter mig till FÖK:s och den särskilde utredarens uppfattning att AMS i

vissa fall bör få befogenhet att besluta om eftergift av statens anspråk på grund av lokaliseringsstöd.

Som utredaren anfört är en förutsättning för att de förordade vidgade

beslutsbefogenheterna för AMS skall få den åsyftade effekten att fler

ärenden än f.n. avgörs på verksnivå att ett utökat samråd mellan AMS och

SIND kommer till stånd. Jag kan emellertid i likhet med flertalet remissinstanser och utredaren inte biträda FOK:s förslag att det för detta ändamål bildas en central samrådsdelegation med företrädare för de båda verken. Det behövliga samrådet bör som utredaren framhållit ske i former som

verken själva bestämmer. Jag kan slutligen inte heller på skäl som utre-

daren anfört ansluta mig till FÖK:s förslag att EFSU skall avskaffas.

12¶Vissa frågor rörande skogsindustrin

I början av år 1976 påbörjades på initiativ av industridepartementet ett

omfattande utredningsarbete rörande skogsindustrin. Våren 1979 redovisade industridepartementet en sammanfattning av utredningsarbetet inom

det skogsinustriella området i promemorian (Ds I 1979:5) Skogsindustrin

— nuläge och utvecklingsmöjligheter. Promemorian har remissbehandlats.

Som ett komplement till utredningsarbetet inom det skogsindustriella om-

rådet hade jag under ären 1979—80 enskilda överläggningar med företrädare för såväl företagen som de anställda inom skogsindustrin.

Under den lågkonjunktur som drabbade skogsindustrin åren 1977— 1978

kom staten att i flera fall engagera sig för att bidra till att lösa de problem

som uppstod inom branschen, framför allt vad gäller sysselsättningen. En

bättrades inleddes en gradvis nedtrappning av de statliga insatserna.

Prop. 1980/81: 130 151

Mot bakgrund av erfarenheterna från 1970-talet finns det enligt min

mening nu anledning att närmare precisera statens roll i skogsindustrins strukturomvandling under 1980-talet.

12.1 Statens roll i skogsindustrins strukturomvandling

De allmänna riktlinjerna för industripolitiken äger giltighet också för

skogsindustrin. Detta gäller t.ex. stöd i form av finansiering och risktäck-

ning, stöd till forskning och utveckling och stöd till mindre och medelstora företag.

Två förhållanden gör emellertid att utvecklingen inom skogsindustrin

bör följas med särskild uppmärksamhet — den regionala betydelsen och

den begränsade råvarutillgången. Det är med utgångspunkt i dessa förhål-

landen som statens huvudsakliga uppgifter i skogsindustrins strukturomvandling kan preciseras, nämligen att — främja regional balans, — främja utbudet av virke.

Angelägenhetsgraden i ovanstående uppgifter har varierat över tiden. Detsamma gäller de medel som har använts. Förutom temporära stimulans- och stödåtgärder utgörs de huvudsakliga medlen av det regionalpolitiska stödet och prövningen enligt 136 a & byggnadslagen (1947:385 nu gällande lydelse 1976: 213) av industriella nyanläggningar och utvidgningar. Till detta kan man även lägga ägarfunktionen — staten är numera heleller delägare till fyra stora skogsindustriföretag: ASSI, domänverket,

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) och Södra Skogsägarna AB —

som tillsammans utgör en betydelsefull del av den svenska skogsindustrin.

Jag övergår nu till att redogöra för hur jag ser på behovet av statliga insatser inom de angivna områdena samt att ange principer för utformningen av statliga insatser inom resp. område. Dessutom redovisar jag min syn på frågan om strukturplaner för skogsindustrin och råvaruprövningen enligt 136 a& byggnadslagen.

12.1.1. Regional balans

Skogsindustrin har stor betydelse för sysselsättningen i vissa delar av

landet. De regionalpolitiska målsättningarna har därför varit ett viktigt motiv för de statliga insatser som har vidtagits inom denna bransch. Enligt

min uppfattning kommer de regionala aspekterna att vara utomordentligt

betydelsefulla även i fortsättningen.

Det är angeläget att företagen tar på sig ett stort ansvar när det gäller den regionala balansen. I samband med beslut om nedläggningar bör företagen medverka till en omställning i socialt acceptabla former. I den utsträckning som företagen inte fullt ut klarar detta föreligger emellertid ett samhällsansvar att med de instrument som har skapats — regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska — söka lösa återstående problem. Även särskilda insat-

Prop. 1980/81: 130 152

ser därutöver kan i vissa situationer var befogade. Här kan nämnas de insatser som staten som ägare har gjort. Till grund för de statliga insatserna

under senare år i ASSI, Ncb och Södra Skogsägarna ligger således ett

ansvar inför de regionala sysselsättningsfrågorna. Även om dessa insatser enligt min mening har spelat stor roll för den regionala balansen måste i

framtiden — med hänsyn till det rådande budgetläget — stor restriktivitet

iakttas vad gäller statliga kapitalinsatser såväl inom skogsindustrin som inom andra branscher.

Regionalpolitiskt motiverade statliga insatser får inte leda till att struk-

turomvandlingen avstannar. Produktionsenheter som inte kan bedömas

som livskraftiga måste på sikt tas ur drift. Företagens resurser bör i stället inriktas på enheter som är lönsamma och utvecklingsbara.

Massa- och pappersindustrin är en kapitalintensiv bransch. Detta gäller emellertid inte i samma utsträckning sågverksindustrin. Det finns många

exempel på mindre sågverk som med en enkel produktionsutrustning kan

hålia en hög konkurrenskraft. Sågverk av denna typ återfinns ofta i glesbygder bl. a. i Norrlands inland. Det ingår som en väsentlig del i skogsindustripolitiken att på olika sätt bidra till att förstärka och utvidga verksamheten i denna typ av småskalig industri. Mot denna bakgrund är det intressant att det utredningsmaterial rörande sågverksindustrin som nyli-

gen har redovisats av SIND i rapporten (SIND PM 1980: 16) Sågverkens

vidareförädling — en omvärldsanalys ger en ljus bild av sägverksindustrins

memorian remissbehandlas f. n. Därefter kommer ställning att tas till behovet av eventuella statliga insatser inom branschen.

12.1.2¶Utbudet av skogsråvara

I beslutet år 1979 om skogspolitiken uttalade sig riksdagen för ett skogsproduktionsprogram som skall möjliggöra en årlig bruttoavverkning av ca 75 milj. skogskubikmeter (m? sk). Med nuvarande skogsindustriella kapacitet skulle ett råvaruutbud av denna storlek medge ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande i skogsindustrin på ca 9092. Under perioden 1973—-—

1978 motsvarade skogsindustrins råvaruförbrukning en genomsnittlig bruttoavverkning på ca 72 milj. m? sk, en nivå som således endast obetydligt understeg den beräknade, långsiktigt möjliga tillgången.

Under åren 1977—1978 genomgick skogsindustrin en djup konjunktur-

svacka. Virkesförbrukningen och avverkningarna sjönk påtagligt.

När konjunkturläget för skogsindustrin successivt förbättrades under är

1979 ökade emellertid inte avverkningarna i takt med efterfrågan på virke.

För att stimulera avverkningarna i det goda marknadsläge som skogsindu-

strin befann sig i åren 1979 och 1980 beslutade riksdagen om vissa tillfälliga stimulansåtgärder. Således infördes för år 1979 ett särskilt bidrag till gall-

ring av skog på enskilda mindre fastigheter (prop. 1978/79:199, JoU 1978/ 79:38, rskr 1978/79:427). Bidraget förlängdes sedermera ytterligare ett

Prop. 1980/81: 130 153

halvår (prop. 1979/80: 101 s. 17. JoU 1979/80: 28, rskr 1979/80: 166). Våren

1980 beslutade riksdagen vidare om förmånligare regler för insättning på skogskonto i fråga om skogsintäkter under år 1980 och första hälften av år

1981 (prop. 1979/80: 173, SkU 1979/80:58. rskr 1979/80: 2399). Även den i huvudsak tekniska omläggning av skogsbeskattningen som beslutades våren 1979 hade avverkningsstimulerande inslag (prop. 1978/79: 204, SkU 1978/79: 54, rskr 1978/79: 392). En parlamentarisk utredning om virkesförsörjningen (I 1979: 18) tillsattes 1979. Den har i uppdrag att utreda behovet av statliga åtgärder och ändringar i beskattningsreglerna för att påverka

utbudet av virkesråvara. Utredningens förslag väntas under år 1981.

Trots de vidtagna åtgärderna och trots att virkespriserna höjdes kvarstod problem med virkesförsörjningen. Under högkonjunkturåren 1979 och 1980 hade en virkesförsörjning motsvarande en årlig bruttoavverkning på 70—75 milj. m? sk krävts för att industrin skulle ha kunnat utnyttja kapacitet och marknadsläge fullt ut. I stället beräknas avverkningarna ha stannat vid ca 60 milj. m? sk i genomsnitt. Mellanskillnaden täcktes till en del genom lageravveckling och ökad import. Produktionen begränsades dock påtagligt av brist på virke. Erligt beräkningar inom industridepartementet gick Sverige miste om exportinkomster på totalt 4000 å 6000 milj. kr. åren 1979-1980 till följd av virkesbristen.

Den nu pågående konjunkturavmattningen inom skogsindustrin har re-

ducerat efterfrågan på virke. Problem med virkesförsörjningen kvarstår

dock inom flera företag, vilket i kombination med det försämrade avsätt-

ningsläget har lett till relativt omfattande driftsinskränkningar inom fram-

förallt massaindustrin. Om inte virkesförsörjningsläget förbättras kan en ökad virkesbrist förutses när konjunkturen förstärks.

Begränsningar i virkesutbudet får inte bara effekter i form av lägre aktivitetsnivå i den svenska ekonomin och förlorade exportintäkter. Den

ökade takten i strukturomvandlingen inom skogsindustrin under de senaste åren kan till viss del hänföras till virkesbristen. För att undvika kapitalförstöring och underlätta en socialt acceptabel omställningstakt är det därför angeläget att förbättra virkesförsörjningsläget.

Orsakerna till den rådande obalansen mellan tillgång och efterfrågan på

virkesmarknaden har varit föremål för en omfattande diskussion. Det har bl.a. ifrågasatts om den skogsvård som f.n. bedrivs verkligen har den omfattning som förutsätts i det skogsproduktionsprogram som riksdagen

ställde sig positiv till. Det har också ifrågasatts om en årlig avverkning om

75 milj. m? sk är samhällsekonomiskt optimal. En avverkning av den

storleksordningen innebär nämligen att virkesförråden minskar under några decennier för att därefter åter öka om tillräckliga återväxtåtgärder sätts in. Det har hävdats att en något lägre avverkning, som skulle ge en ökning i virkesförråden och därigenom medge en ännu högre framtid tillväxt och

avverkning, skulle vara samhällsekonomiskt fördelaktigare sett på längre

sikt.

Prop. 1980/81: 130 154

Vidare har framhållits att avverkningarna, i förhållande till tillväxten, är speciellt låga på den del av skogsarealen som ägs av privata skogsägare. Efter att ha uppvisat en trendmässig uppgång sedan slutet av 1950-talet började avverkningsintensiteten inom privatskogsbruket att sjunka i mit-

ten av 1970-talet. Det finns flera tänkbara förklaringar till denna utveckling. Förändrade ägarförhållanden torde i många fall ha lett till en minskad

brukningsintensitet. Höjda marginalskatter i kombination med en ökad

inflationstakt kan ha minskat avverkningsbenägenheten. Dessa förhållanden torde ha bidraget till att göra virkesutbudet mindre priskänsligt. Detta är ett strukturellt fenomen, dvs. inte av övergående

för att i ett längre perspektiv maximera de samhällsekonomiska intäkterna från skogssektorn genom att stimulera till högre avverkningar inom ramen

för den fastlagda skogspolitiken. De åtgärder som kan bli aktuella — bl. a. förändringar i skogsbeskattningen — är emellertid komplicerade. Det finns

därför anledning att avvakta virkesförsörjningsutredningens förslag i dessa

frågor innan mera genomgripande åtgärder vidtas.

Virkesförsörjningsutredningens förslag till åtgärder väntas, som jag tidi-

gare nämnt, föreligga under år 1981. Eventuella åtgärder som vidtas med

anledning av förslagen kan inte väntas få full effekt förrän under avverkningssäsongen 1982/83. Regeringen har i avvaktan på utredningen och dess

vidare behandling nyligen lagt fram förslag till åtgärder som i det korta

perspektivet kan förbättra virkesförsörjningen (prop. 1980/81: 118 och

prop. 1980/81: 136). Dessa åtgärder innefattar skattelättnader vid försäljning av rotposter och leveransvirke och ökat stöd till återväxtåtgärder i

den inre zonen av det skogliga stödområdet. Åtgärderna avses finansieras

med skogsvårdsavgiftsmedel.

Bakgrunden till åtgärderna är att det inom stora delar av skogsbruket inte är fönsamt att avverka trots relativt kraftiga uppgångar i virkespriserna under ären 1979 och 1980. Av den beräknade, fysiskt möjliga årsavverkningen på 75 milj. m? sk utgörs enligt vissa beräkningar ca 10 milj. m?

sk av kvantiteter som inte är praktiskt eller — med dagens priser och kostnader — ekonomiskt tillgängliga för avverkning. En stor del av dessa

kvantiteter återfinns i Norrlands inland. Om dessa kvantiteter kunde göras tillgängliga för produktion av t.ex. avsalumassa som sedan exporterades

skulle ett årligt nettotillskott till den svenska bytesbalansen på ca 4000 milj. kr. kunna erhållas.

En av orsakerna till den låga lönsamheten vid slutavverkning i inlandet är det stora avståndet till skogsindustrin. Eftersom denna till största delen ligger vid kusten blir kostnaderna för virkestransporterna höga. Det är angeläget att inlandsvirkets kostnadsnackdel elimineras. Därigenom skulle virkesutbudet öka och sysselsättningen i inlandsskogsbruket stimuleras. Mot denna bakgrund är det enligt min mening av stort värde att virkesmarknadens parter i de prisdiskussioner som har förts har enats om att

Prop. 1980/81: 130 I 'n 'n

massavedspriserna i ökad utsträckning skall få karaktären av bilvägspriser. Efter den senaste prisuppgörelsen är därigenom ungefär hälften av inlandsvirkets transportkostnadsnackdel eliminerad.

En annan viktig orsak till den låga lönsamheten vid avverkningar inom delar av inlandet är de — bl. a. på grund av svåra klimatiska förhällanden — små virkesförråden. som ofta ger mycket små bidrag till återväxtåtgärder.

Regeringens förslag om ett ökat bidrag för återväxtåtgärder har som syfte att möjliggöra ökade avverkningar. Genom att stödet är geografiskt be-

gränsat uppnås även en regionalpolitisk fördel i och med att sysselsättning-

en i skogsbruket i berörda regioner stimuleras.

12.2 Strukturplaner

Omsorgen om den regionala balansen och knappheten på skogsråvara har varit några av motiven bakom de krav på olika former av samhälleliga

strukturplaner och handlingsprogram som har framförts under senare år. Regeringen har vid flera tillfällen avvisat krav som innebär att staten tar på sig ansvaret för att fastställa och genomdriva en viss utveckling av branschens struktur. Det finns flera skäl för detta. .

I vårt ekonomiska system är det företagen som har det huvudsakliga ansvaret för att industristrukturen utvecklas så att konkurrenskraften successivt stärks. Det decentraliserade beslutsfattande som marknadsekonomin innebär är enligt min mening det bästa sättet att säkerställa en konkur-

renskraftig industristruktur. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att företagens eget agerande historiskt har visat sig mycket

effektivt i detta avseende. Enligt min mening bör företagen även i fortsättningen ta på sig detta ansvar genom att på egen hand utarbeta struktur-

planer eller på något annat sätt.

I en marknadsekonomi styrs företagens beteende i första hand av den

företagsekonomiska lönsamheten. Statsmakterna har å andra sidan den samhällsekonomiska lönsamheten som riktmärke för sitt agerande. Det

kan finnas anledning att påpeka att den företagsekonomiska lönsamheten ofta — men inte alltid — är avgörande för den samhällsekonomiska lönsamheten. Detta gäller i särskilt hög grad inom skogsindustrin där företagen

genom bl.a. råvarurestriktionen och den höga kapitalintensiteten tvingas ha ett långsiktigt perspektiv i sitt agerande. I vissa fall kan det emellertid hända att resultatet av företagens strukturarbete inte står i överensstäm-

melse med de övergripande samhälleliga målsättningarna t. ex. vad gäller

den regionala balansen.

Statsmakterna kan givetvis inte avhända sig möjligheten att i sådana

situationer med regionalpolitiska och andra befintliga medel påverka ut-

vecklingen i önskad riktning. Detta kräver en kontinuerlig bevakning av

utvecklingen inom branschen. Denna bevakning sker dels inom industride-

partementet, bl.a. genom kontakter med enskilda företag (genom lokali-

Prop. 1980/81: 130 156

seringssamrådet) och inom ramen för skogsbranschrådets arbete. dels

inom statens industriverk. Vidare har staten god inblick i branschens

utveckling genom det relativt omfattande statliga ägandet.

Statliga åtgärder för att påverka företagens agerande är emellertid inte detsamma som att staten utarbetar detaljerade planer för branschens ut-

veckling och sedan genomdriver dessa. En rad invändningar av såväl

praktisk som principiell natur kan riktas mot en sådan ordning.

För det första kan själva löftet om en statlig sturkturplan leda till att företagens spontana strukturarbete avstannar — ett stopp för nedläggning-

ar i väntan på en övergripande plan är ju också ett krav som vanligen

framförs. Den fördröjning av strukturomvandlingen som därvid uppstår kan leda till stora samhällsekonomiska kostnader genom att industrins

förnyelse och konkurrenskraft försvagas. En andra huvudinvändning mot statliga strukturplaner är de svårigheter

som ligger i själva utarbetandet av sådana planer. Här har staten betydligt sämre kunskap än den som finns hos företagsledningar och de anställda. Dessutom förekommer en rad avvägningsproblem i samband med de samhällsekonomiska bedömningar som avses ligga till grund för strukturplanerna. Även med strukturplaner kommer nedläggningar av mindre konkurrenskraftiga enheter att behöva ske.

En tredje invändning mot samhälleliga strukturplaner är att staten sak-

nar medel att genomdriva sådana planer som omfattar även enskilda företag. Staten saknar 1. ex. medel att tvinga enskilda företag att dra ned sin

verksamhet för att på så sält få bort en del av en eventuell överkapacitet

inom en bransch. Staten kan inte heller tvinga företag att genomföra investeringar i strid med företagets egna bedömningar. Skall staten ha möjligheter att genomdriva en strukturplan måste nya styrmedel skapas som innebär betydande, icke önskvärda, ingrepp i marknadsekonomin.

Ett ytterligare argument mot statliga strukturplaner är att man blir beroende av ex bedömning av marknadsutveckling m.m. En felaktig bedömning får därigenom betydligt större genomslag än om olika bedömningar

tillåts påverka de beslut som fattas i företagen. Erfarenheterna från 1970-

talet belyser svårigheterna att göra riktiga prognoser och riskerna av att

låta en viss bedömning få ett alltför stort genomslag.

Sammantfattningsvis finner jag således att staten inte bör ta över ansvaret för strukturutvecklingen inom skogsindustrin. Strukturarbetet inom branschen sköts bäst av företagen själva i samråd med de anställda. I vissa fall kan det vara ändamålsenligt att företagen gemensamt och i samråd med de anställda arbetar fram en plan för hur detta skall ske.

Statens uppgift bör vara att noga följa utvecklingen inom branschen med

möjlighet att ingripa då företagens agerande tenderar att ge upphov till en

utveckling som inte är önskvärd från samhällsekonomisk synpunkt. Jag har inledningsvis i korthet berört vilka styrmedel staten i sådana fall har till

sitt förfogande. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att närmare

Prop. 1980/81: 130 157

beröra ett av dessa medel — prövningen enligt 136 a § byggnadslagen av

skogsindustriella utbyggnader. Jag förordar att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört.

12.3 Råvaruprövningen enligt 136 a § byggnadslagen

Hushållningen med träfiberråvara infördes i mitten av 1970-talet som ny

grund för prövning enligt 136 a § byggnadslagen av nyanläggningar och utvidgningar inom skogsindustrin. Bakgrunden var att den snabba utbyggnad av skogsindustrins kapacitet som skedde i början av 1970-talet hade

fört upp den samlade råvaruförbrukningen till en nivå som motsvarade den

årliga skogstilliväxten och att vtterligare utbyggnadsplaner förelåg. Genom att reglera kapacitetshöjande åtgärder och råvaruförbrukning inom skogs-

industrin skulle en långsiktig hushällning med träfiberråvara främjas och

en överetablering med åtföljande kapitalförstöring kunna undvikas. Det kan konstateras att tillämpningen av 136 a § byggnadslagen i kombination med cen betydande virkesbrist har lett till att vissa utbyggnadsplaner inte har realiserats och att vissa andra projekt har begränsats eller skjutits upp.

Utbyggnadstakten inom de råvaruförbrukande delarna av skogsindustrin

är förhållandevis låg. Råvaruförbrukningen vid fullt kapacitetsutnyttjande

har t. o. m. minskat något sedan år 1977. Det finns en utbredd medvetenhet om den restriktion som virkestillgången innebär och det är osannolikt att råvaruförbrukande kapacitetsutbyggnader i större skala skulle påbörjas om regleringen slopades. Det finns därför enligt min mening anledning att se över det nuvarande prövningssystemet och därvid försöka bedöma behovet av en fortsatt råvaruprövning. En fråga som därvid är av stor betydelse är skogsråvarans användning för energiändamål.

De kraftiga relativprishöjningarna på olja har gjort det alltmer attraktivt att använda skogsråvaran som bränsle för att därigenom minska oljeförbrukningen. SIND och skogsstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett konsekvenserna av en utveckling i denna riktning. Resultaten har redovisats i rapporten (SIND PM 1980:2) Ökad eldning med skogsråvara. I rapporten föreslås att 136 a §& byggnadslagen t.v. tillämpas även för eldningsanläggningar i syfte att styra träfiberförbrukningen vid dessa anlägg-

ningar mot sortiment som inte är användbara för skogsindustrin. Regering-

en har också sedan en tid för eldningsanläggningar använt den möjlighet till

prövning i det enskilda fallet som finns i 136 a § byggnadslagen. Nyanläggning och utvidgningar av ett 10-tal eldningsanläggningar har prövats. TFill-

stånd har i samtliga fall medgivits dock förknippade med villkor bl. a. om

förbrukning av visst slag av träfiberrävara. Råvaruvillkoren är emellertid inte i något fall slutligt avgjorda. I praktiken är det självfallet svårt att

kontrollera efterlevnaden av villkor av denna tvp.

På lång sikt är enligt min mening prismekanismen det bästa sättet att fördela skogsråvaran. Skogsindustrin mäste vara beredd att betala mer för

Prop. 1980/81: 130 158

sin råvara än celdningsanläggningarna, vilka kan nöja sig med enklare

sortiment. Statsmakterna har emellertid en viktig uppgift att fylla genom

att stimulera till teknikutveckling för att därigenom minska kostnaderna för tillvaratagande av skogsavfall för eldningsändamål. Omfattande statligt

stöd i detta syfte lämnas it dag inom ramen för energiforskningsprogram-

met.

Eldningsanläggningar baserade på skogsråvara uppförs idag i vissa fall med statligt. energipolitiskt motiverat. stöd. Detta gäller bl.a. inom den kommunala sektorn där utbyggnadstakten f.n. är hög. Denna utveckling kräver enligt min mening ökad uppmärksamhet.

I en promemoria från bostadsdepartementet (Ds Bo 1980:2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m. föreslås vissa formella förändringar i den nuvarande prövningen enligt 136 a & byggnadslagen. Promemorian har remissbehandlats. Av särskilt intrese för skogsindustrin

är förslaget att utbyggnader av eldningsanläggningar skall genomgå en

obligatorisk prövning om ökningen av träfiberförbrukningen överstiger en

viss nivå. Motivet för detta är att eldningsanläggningar i detta avseende

skall vara jämställda med skogsindustriella anläggningar. Den inom bostadsdepartementet genomförda översynen tar inte upp den övergripande frågan om det finns ett fortsatt behov av utbyggnadsprövning

av träfiberförbrukande verksamheter. Denna fråga aktualiseras emellertid i vissa remissvar.

Enligt min mening bör lämpligheten att använda andra styrmedel än råvaruprövningen enligt 136 a § byggnadslagen för att skapa balans mellan de energipolitiska strävandena att minska oljeförbrukningen och önskemålet om en stabil virkesförsörjning till skogsindustrin övervägas. Jag tänker här närmast på det nyligen tprop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/ 81: 100) inrättade stödet för åtgärder för att ersätta olja m. m. och samrädsförfarandet enligt den s. k. fastbränslelagen.

Jag har erfarit att chefen för bostadsdepartementet avser föreslå regeringen att för riksdagen framlägga förslag beträffande prövningen av träfiberförbrukande verksamheter enligt 136 a § byggnadslagen i samband med ställningstagandet till förslagen i nyss nämnda departementspromemoria.

Jag kommer i annat sammanhang, efter samråd med statsrådet Petri. att återkomma till frågan om hur man kan motverka att industriellt användbar

skogsråvara används för energiändamål.

Prop. 1980/81: 130 159

13¶Vissa frågor rörande läkemedelsindustrin

13.1 Läkemedelsindustrins utveckling

I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade under senare är

förordas en omstrukturering av det svenska näringslivet i riktning mot mer högteknologisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin

nämns i dessa sammanhang ofta som en ”framtidsbransch” och ett exempel på en sådan verksamhet. Det finns därför anledning att söka klarlägga

vilka förväntningar man kan ställa på branschens utveckling, exportpotential och sysselsättning.

Läkemedelsindustrins relativa betydelse för den svenska ekonomin är lägre än för flertalet OECD-länder. Industrin sysselsätter i dag ungefär

12 000 personer varav ca 8000 inom landet. Produktionens saluvärde uppgick år 1978 till ca 2 800 milj. kr. Det finns fem större inhemska tillverkande

företag: Astra, Fortia, där Pharmacia ingår, KabiVitrum, Leo och Ferrosan. I ett internationellt perspektiv är de svenska företagen — förutom

Astra — små eller mycket små.

Samtliga svenska läkemedelsföretag arbetar på hemmamarknaden med

ett tämligen brett produktsortiment som väsentligen kan karakteriseras

som standardläkemedel. Utlandsförsäliningen är däremot koncentrerad till

ett fåtal egna originalpreparat, vilka är resultat av en mångårig och intensiv

FoU-satsning. Samtliga svenska företag har en mycket hög FoU-intensitet (14-209 av omsättningen).

Svensk läkemedelsindustri har under läng tid haft en positiv och jämfört med många andra branscher problemfri utveckling. Dock har läkemedelsproduktionens saluvärde under perioden 1970—1976 (55 4) inte utvecklats markant snabbare än för tillverkningsindustrin totalt (5072). Antalet anställda inom branschen ökade under samma period med 2096 (knappt 1400 personer) medan sysselsättningen inom tillverkningsindustrin totalt i stort sett var oförändrad. Efter år 1975 har underskottet i handelsbalansen på

läkemedelsområdet kunnat minskas till 80 milj. kr. år 1978.

Den kommande utvecklingen beror i hög grad på hur de inhemska läkemedelsföretagen lyckas på utlandsmarknaderna. Inte annat än i undantagsfall är det möjligt att åstadkomma någon snabbare företagstillväxt enbart på den begränsade hemmamarknaden, vilken de svenska företagen

dessutom redan täcker till hälften. Expansionen måste väsentligen ske

genom ökad utlandsförsäljning av egna originalprodukter. Avgörande för

svensk läkemedelsindustris framtid blir således hur företagen lyckas inom

funktionerna FoU och internationell marknadsföring. Dock är även den svenska industrins hemmamarknadsförsäljning och lönsamheten i denna för de flesta företagen av stor betydelse.

Läkemedelsindustridelegationen (1 1975:9) bedömer att branschens positiva utveckling kommer att fortsätta under i varje fall de närmaste 10—20

Prop. 1980/81: 130 160

åren. I sitt huvudbetänkande (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri

belyser delegationen i form av ett räkneexempel effekterna på bl. a. syssel-

sättning och handelsbalans av en tillväxt inom branschen fram till år 2000 i samma takt som för perioden 1968-1977.

Tillväxttakten i branschens totala försäljning uppgick under denna period till 7,59% per år. medan hemmamarknadsförsäljningen ökade med i genomsnitt 5 per år. Förutsatt samma utvecklingstakt fram till år 2000

kommer den svenska läkemedelsindustrins totala resp. hemmamarknadsförsäljning vid denna tidpunkt att uppgå till resp. 11000 och 3000 milj. kr. (1977 års priser). Den antagna utvecklingen skulle innebära att svensk

läkemedelsindustri fördubblar sin världsmarknadsandel till ca 2.

Den ökade försäljningen kommer dock inte att leda till en proportionell ökning av sysselsättningen it Sverige. Utlandsexpansionen förutsätter att företagen bygger ut försäljningsorganisationerna i utlandet och även i ökad utsträckning förlägger produktionen där. Delegationen uppskattar att sys-

selsättningseffekten av den ökade försäljningen blir 707: av sysselsättningseffekten åren 1970-1977 och att exportens andel av ökningen i ut-

landsförsäljningen minskar från 65 till 5026. Under dessa förutsättningar

kommer läkemedelsindustrins anställda i Sverige att öka till 18000

(+10000) år 2000 och den totala läkemedelsexporten till 4600 milj. kr.

(+4000 milj. kr.). Läkemedelsindustridelegationen understryker slutligen

att räkneexemplet inte skall ses som en prognos för läkemedelsindustrins utveckling.

Delegationens huvudbetänkande har remissbehandtlats. Av remissinstanserna har endast Svenska fabriksarbetareförbundet någon mer omfattande kommentar till utredningens branschbedömning. Fabriksarbetareförbundet menar att delegationen har gjort en mekanisk trendframskrivning, som man kan sätta flera frågetecken för. Ett hårdare marknadsklimat

under 1980-talet, ökad priskonkurrens. ökat utrymme för plagiatföretag,

försämrad lönsamhet, minskat utrymme för FoU-verksamhet etc. ger sannolikt en dämpning av expansionen under 1980-talet.

Även Apotekaursocieteten, som har inkommit med yttrande, har intryck av att den hittillsvarande utvecklingstendensen har extrapolerats. Apotekarsocieteten framför dock ingen egen uppfattning om läkemedelsindu-

strins tillväxttakt.

13.2 Läkemedelsindustridelegationen — förslag om branschråd

I januari 1978 beslöt regeringen att läkemedelsindustridelegationen skul-

le fortsätta sitt arbete men med delvis ändrade direktiv. I tilläggsdirektiven

angavs bl. a. att utgångspunkten för delgationens arbete skulle vara dels att goda betingelser skall föreligga för en konkurrenskraftig svensk läkeme-

delsindustri, dels att bra och så långt möjligt billiga läkemedel skall stå till förfogande inom landet. Vidare anfördes att delgationen särskilt skulle belysa den svenska industrins roll i den inhemska läkemedelsförsörjningen

Prop. 1980/81: 130 161

samt undersöka möjligheterna till ett mer utvecklat samarbete mellan

industrin och samhället. Den övergripande målsättningen att i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrin borde enligt tilläggsdirektiven inte längre gälla.

I sitt huvudbetänkade anför delegationen, som under hösten 1980 avslutade sitt arbete, att en generell förstärkning av grundforskningen inom de områden som läkemedelsindustrin replierar på är samhällets främsta medel att på sikt gynna en positiv utveckling av branschen. Delegationen har vidare bedömt det som angeläget att lääkemedelskontrollen, priskontrollen

och formerna för den kliniska läkemedelsprövningen utformas med beak-

tande av dessa funktioners betydelse för den svenska läkemedelsindustrin.

Delegationen har studerat möjligheterna att genom samhällsinsatser resp. närmare samarbete mellan företagen, särskilt vad gäller FoU och internationell marknadsföring, stärka branschens konkurrenskraft. Vidare

struktur. Delegationens slutsats av dessa studier är att det i dagsläget inte finns anledning att föreslå nägra direkta åtgärder.

Delegationen har i sina överväganden bedömt att ett dirckt samhälleligt

inflytande över läkemedelsindustrins FoU-verksamhet inte är motiverat.

Man har vidare mot bakgrund av bl. a. att staten genom Industrifonden har fått möjlighet att stödja speciellt riskfyllda och kapitalkrävande utveck-

lingsprojekt, inte heller ansett det motiverat att inrätta en särskild fond för

läkemedelsforskning. Enligt branschen har det nuvarande generella stödet till företagens forskning verksamt bidragit till den snabba expansionen i

läkemedelsindustrins FoU-verksamhet.

I sin beskrivning och analys av den svenska läkemedelsförsörjningen konstaterar delegationen att denna hittills i allt väsentligt har fungerat väl,

och man har således inte bedömt det som motiverat att föreslå några omedelbara åtgärder.

Delegationen anser det dock angeläget att branschens utveckling följs

och analyseras i ett fortlöpande samråd mellan samhället. företagen och de anställda och att ett särskilt branschråd bör inrättas för läkemedelsindustrin. I rådet bör behovet av industripolitiska eller andra samhälleliga

åtgärder som främjar branschens resp. läkemedelsförsörjningens effektivitet och utveckling fortlöpande analyseras. Speciell vikt bör enligt delega-

tionen läggas vid informationsutbytet mellan industrin och sjukvårdshu-

vudmännen angående industrins FoU-planering.

Rapporten (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri har, som jag tidigare nämnt, remissbehandlats. Utredningens överväganden och förslag

återfinns som bilaga 17 och en remissammanställning som bilaga 18.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om inrät-

tande av ett branschråd för läkemedelsindustrin. SIND anför däremot att

chefen för industridepartementet inte torde ha några svårigheter att samla företrädare för berörda grupper för diskussioner utan tillgång till ett perma- HH Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 162

nent råd. Verket redovisar att en referensgrupp har knutits till en nyligen igångsatt branschutredning om den kemiska sektorn, där även läkemedelsindustrin ingår. STU anser att de föreslagna uppgifterna för branschrädet bör kunna tillvarats av existerande organ.

I likhet med utredningen och remissopinionen anser jag att ett kontinuerligt informationsutbyte mellan berörda intressenter vad gäller läkemedelsindustrin är av stor vikt. Jag bedömer det emellertid som mindre ändamålsenligt att inrätta ett särskilt branschräd för detta ändamål. Jag avser att regelbundet och vid behov sammankalla representanter för i första hand sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsföretagen och de anställda till gemensamma diskussioner och samråd. En sädan lösning ger enligt min bedömning en högre grad av flexibilitet än den ett branschråd kan ge. Jag avser att vid dessa tillfällen ta upp branschens problem och utvecklingsmöjligheter samt frågor rörande industrins FoU-planering. Jag kommer då också att ta upp olika förslag till industripolitiskt agerande inom detta område.

14 Industripolitikens informationsunderlag och utredningsbehov

14.1 Bakgrund

Jag har tidigare redogjort för industrins strukturella utveckling och förändring under 1960- och 1970-talen. Förskjutningarna mellan olika branscher och produktgrupper har varit betydande under hela efterkrigstiden. Förklaringen till dessa strukturella förändringar ligger i det förhållandet att förutsättningarna för olika typer av verksamhet ständigt skiftar. Således förändras efterfrågan kontinuerligt beroende på bl. a. ändrade preferenser vid stigande konsumtionsstandard. Produktionsförutsättningarna påverkas vidare av teknisk utveckling och förändrade relativpriser för olika produktionsfaktorer. Analyser av länder-data, utförda inom OECD. visar att just ändrade relativpriser ofta spelar en avgörande roll. Skillnaden i pristrender mellan sektorer och mellan inhemska priser och export- eller importpriser är en av de viktigaste faktorerna bakom industrins strukturella utveckling under senare tid.

Strukturomvandling är således en naturlig process som dessutom varit en grundläggande förutsättning för välståndsökningen i såväl Sverige som i de flesta andra länder. Det är också naturligt att vi även framdeles räknar med en fortsatt omstrukturering av den svenska industrin. Om det svenska deltagandet i den internationella arbetsfördelningen skall bibehållas i nuvarande omfattning krävs att förändringarna i den internationella konkurrenssituationen möts med anpassning av den svenska produktionsstrukturen. Omfattningen och hastigheten i denna omställning är i dagsläget svåra att bedöma. BI. a. beror detta på stor osäkerhet i bedömningarna av den internationella efterfrågeutvecklingen och utvecklingen av den inter-

Prop. 1980/81: 130 163

nationella handeln. Det sistnämnda hänger bl. a. samman med att flertalet industriländer har utsatts för ett ökat tryck på bytesbalansen och vidtagit

olika åtgärder för att korrigera detta. Mycket talar för att OECD-området

som helhet, de närmaste åren framöver, kommer att präglas av en restrik-

tiv politik. Samtidigt har man att vänta att kraftfulla insatser kommer alt

göras för att främja industriländernas produktions- och produktivitetsutveckling.

Produktutveckling, produktanpassning och utveckling av produktions-

tekniken kommer att gå snabbare samtidigt som kostnaderna för att genomföra förändringar ökar i förhållande till dagsläget.

Som jag ser det blir en viktig konsekvens av denna framtidsbild att företagen kommer att få arbeta i en mer osäker och riskfylld konkurrenssituation. Osäkerheten inför långsiktiga beslut blir större samtidigt som man måste bygga upp en beredskap som möjliggör relativt snabba anpassningar

Vad som nu sagts om företagens planeringssitualion gäller i än högre grad samhället. Speciella krav måste ställas på kunskapsunderlaget för

närings- och industripolitiska beslut. En viktig uppgift för den otfensiva industripolitiken blir, som jag tidigare framhållit, att underlätta strukturan-

passningen och att mildra päfrestningarna i dess spår. Detta kräver ett

beslutsunderlag som möjliggör att relevanta åtgärder kan förberedas och

genomföras I god tid.

Frågan om industripolitikens informationsunderlag har utretts. Rege-

ringen bemyndigade den 14 juni 1979 chefen för industridepartementet att

utse en särskild utredare med uppgift att analysera behovet av ett förbättrat informationsunderlag (Dir. 1979:67). I uppdraget ingick att utreda

samhällets behov av kunskap om den industriella utvecklingen, de former i vilka sådan kunskap produceras och de sätt på vilka den används av dem

som är inblandade i och berörs av det industripolitiska skeendet. Utredningen antog namnet KIPl-utredningen. I juni 1980 överlämnade utredaren betänkandet (Ds I 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en remissammanställning har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 19 och bilaga 20. Jag övergår nu till en genomgång av utredningens centrala problemområden och förslag.

14.2 KIPI-utredningen

En utgångspunkt för KIPI-utredningen är den förväntade ekonomiska och sociala miljön på 1980-talet. Det är denna miljö som bestämmer kraven på kunskapsbas och informationsunderlag. Den industripolitiska miljön

har därvid delats in i tre delar, nämligen internationella förhållanden,

svenska förhållanden samt som konsekvens av detta exempel på krav som

kan ställas på industripolitiken från skilda grupper i samhället.

Prop. 1980/81: 130 164

Som exempel på internationella förhållanden nämner utredningen en fortsalt internationalisering av världsekonomin, med ökad konkurrens från

nya industriländer i u-världen samt skärpt konkurrens mellan gamla i-

länder. Vidare uppmärksammas tendenserna till protektionism i i-världen, ofta i nya och komplexa former. Andra kännetecken på 1980-talets ekono-

miska och sociala miljö som utredningen bl. a. nämner är samarbete mellan

stater och företag samt direkt mellan stater i industriella frågor, en snabb teknologisk utveckling och snabb global spridning av teknik samt att uländerna ökar I betydelse som marknader och som producenter av industri-

varor. Bland de specifikt svenska förhållanden som utredningen tar upp vill jag

nämna kravet på fortsatt hög materiell standard. ekonomisk tillväxt och full sysselsättning, krav på geografisk spridning av den industriella verksamheten m.m.

Utredningen tar också upp de direkta krav på den svenska industripolitiken som kan komma att ställas. BI. a. framhålls kravet på att industrisek-

torn skall byggas ut, krav på stöd till nedläggningshotade branscher och företag, och krav på stimulans av tillväxtbranscher och -företag.

Utredningen identifierar också kravet på att skapa klarhet i ”spelreg-

lerna” för industripolitiken och på beslutsformerna. Därigenom minimeras risken för kortsiktiga inoptimala lösningar.

En annan viktig utgångspunkt för KIPI är beskrivningen av 1980-talets industripolitik i fyra olika modeller. Beskrivningen klargör hur behovet av kunskapsbildning och informationsunderlag i industripolitiska sammanhang beror av strategisk inriktning.

""'Marknadsstrategin' litar främst till marknadslösningar, dvs. till marknadsekonomins självreglerande förmäga och företagens förmåga att göra bättre bedömningar av marknader, produktionskostnader och teknologier än politiker och myndigheter. En sådan politik arbetar för att undanröja hinder för marknadslösningar och konkurrens, på att förbättra informationsflödet till och mellan företag, organisationer, individer. myndigheter etc. för decentraliserande beslut, på att skapa motivation för ekonomisk effektivitet på individnivå. Statens roll blir i första hand miljöskapande, politiken generell och behovet av detaljerad information för statliga industripolitiska beslut litet. Därmed läggs stor vikt vid korrekt och aktuell information om den allmänna ekonomiska utvecklingen. Direkt stöd till företag begränsas till viss hjälp till mindre företag samt generellt stöd till

forskning och utveckling.

"Pick the winner-strategin” utgår från att Sverige snabbt mäste nå

framgång på världsmarknaderna för att lösa sina problem. Det är nödvän-

digt att aktivt satsa på de utvecklingsbara storföretag vi redan har och att

på längre sikt utveckla nya verksamheter. ”Pick the winners” är ett

nyckelbegrepp. Denna långsiktiga, nationella strategi kan företagen inte genomföra ensamma, utan staten måste medverka aktivt genom urvalsbe-

Prop. 1980/81: 130 165

slut, offensivt stöd och andra slag av finansiella insatser. Branscher som skall krympas och branscher som skall expandera måste identifieras, och

en långsiktig strategi för att genomföra politiken måste utvecklas.

Denna strategi baseras på uppfattningen att marknadslösningar är otillräckliga. Större eller mindre inslag av den finns i många industriländer. Den rymmer betydande selektiva inslag med stora krav på statliga utgifter

och detaljerad strategisk och operativ information. Den ställer stora krav

på industriell erfarenhet hos handläggare/beslutsfattare och på väl uppar-

betade kanaler för informell kommunikation ofta i muntlig form mellan industriledare och industripolitiker. Värdering av genomförda ätgärder

samt av den nationella industriella strategin blir också en viktig uppgift.

"Upphandlingsstrategin'” har likheter med den föregående eftersom den förutsätter aktivt statligt deltagande för att bygga upp ny industri. Emellertid är utgångpunkten här eftersatta samhälleliga behov i stället för exportmarknaderna. Industrin antas själv kunna besluta om hur den skall expandera på exportmarknaderna, givet att industripolitiken i stort inriktas som t marknadsstrategin. Däremot kan enskilda industriföretag inte ge-

nomföra infrastrukturella projekt av betydelse för hela landets ekonomi. Denna politik är alltså mer nationellt inriktad än pick the winner-strategin

vad de selektiva och offensiva ingreppen beträtfar. Den är vidare inte

nödvändigtvis inriktad enbart på industriell verksamhet. Statliga insatser

definieras och subventioneras från efterfrågesidan snarare än från utbudssidan. Utgångspunkten är att det är statens roll att definiera. samordna, beställa och åtminstone delvis finansiera ett antal ”nationella storprojekt” med starka inslag av allmänna nyttigheter och med stora potentiella sprid-

ningsetfekter. Exempel på områden som kunde vara tänkbara för sådana

projekt är energi, transportsystem, utbildning, den yttre och den inre miljön, citysanering och utbildning.

Upphandlingsstrategin är självfallet utpräglat selektiv och kräver omfattande kunskap om komplicerade förhållanden och omfattande strategisk information, fastän av annat slag än i pick the winner-strategin. På det operativa planet uppstår informationsbehov som liknar ett företags eller en huvudentreprenörs, eftersom statens roll här kan bli projektadministrerande. Upphandlingsstrategin är emellertid på ett mer uttalat sätt än den föregående endast ett komplement. och då främst till marknadsstrategin.

"Småskalighetsstrategin'” tar sin utgångspunkt i kravet på decentralisering och småskalighet. Uppbyggnaden av självförsörjande industriregioner stimuleras. De geografiska och företagsmässiga koncentrationsprocesserna motverkas. Koncernupplösningar och företagsbildningar uppmuntras. Nationella lösningar föredras. Teknik på 1. ex. dataområdet som gynnar småskalighet och geografisk spridning stimuleras. En sådan politik kan innehålla inslag av både generella och selektiva medel. Den ställer

kanske mindre krav på kunskap och information på central nivå än de två föregående. I gengäld lägger den ökad tyngd på den regionala industripoli-

Prop. 1980/81: 130 166

tiken. Den nationella industripolitiken måste emellertid innebära principer

för och beslut om fördelning av resurser på regioner. vilket kräver analys av både strategiskt och operativt slag. För det andra innebär ambitionen att skapa och upprätthålla självförsörjande regioner att staten mäste ingripå om och när regionerna misslyckas att själva genomföra en sådan utveckling.

K1PI1 konstaterar att praktisk industripolitik under 1980-talet kommer att

inrymma inslag från flera av dessa fyra strategier eller från samtliga. Man framhåller att en grund för industripolitiken bör vara att upprätthålla och förstärka fungerande marknader för slutprodukter och produktionstfak-

torer. Staten bör därför undanröja hinder och motverka monopol på dessa marknader.

Utredningen menar att marknadsstrategin är önskvärd för den stora del av industrin som inte har akuta problem och som inte står inför expansion

på helt nya områden. Man konstaterar också att en defensiv industripolitik

som underlättar nedskärning och avveckling av vissa företag inte kan undvikas. Den bör dock arbeta med ett längre tidsperspektiv än t dag, så

att potentiella problemområden identifieras tidigt och så att metoden att möta problemen kan övervägas omsorgsfullt.

Pick the winner-strategin bör enligt utredningen användas med försiktighet. Den förutsätter att det är möjligt att centralt välja avgränsade branscher, produkter, marknader och företag som går ljusa eller mörka framtider till mötes. Tanken på en central planering av industristrukturen stämmer dåligt med kunskapen om hur komplexa system bäst förhåller sig

innebära en risk för att kortsiktiga och partsmässiga hänsyn lätt kan komma att dominera över långsiktiga och nationella intressen.

Utredningens slutsatser beträffande industripolitikens kunskaps- och infor-

mationsunderlag

KIPI:s analys av den framtida miljön för svensk industripolitik och av

möjliga industripolitiska inriktningar leder till följande slutsatser beträffan-

de kunskaps- och informationsunderlaget.

= Det viktigaste är att skapa former för en successiv utveckling av bättre

kunskaper om industriella utvecklings- och förändringsprocesser.

— Industripolitiken bör inte låsas till givna scenarier för den globala eller

svenska ekonomiska utvecklingen. eftersom osäkerheten är för stor för

att sådana antaganden skall kunna läggas till grund för handlande.

— Korrekt och aktuell information om det allmänna ekonomiska läget och

om effekterna av ekonomisk-politiska åtgärder är viktigare än mer spe-

cifik information om enstaka branscher och företag.

— Återinföringsinformation om effekterna av industripolitiska åtgärder

bör insamlas inte minst vad avser långsiktiga, indirekta samt oönskade

effekter.

Prop. 1980/81: 130 167

— Det strategiska industripolitiska informationsinsamlandet och spridan-

det bör förstärkas vad avser bevakningen av andra länder. Detta bör ske

i syfte att främst identifiera problemområden inom svensk industri. Sannolikheten att finna nya, av industrin icke upptäckta möjligheter är inte särskilt stor. Bevakningen bör inriktas mot handelspolitik. utveck-

lingsstrategier och planerad kapacitetsuppbyggnad.

— För den offensiva industripolitiken behövs främst information om in-

frastrukturella hinder för utveckling samt om eftersatta samhällsbehov.

När nationella mobiliserande projekt satts igång bör de drivas ungefär

som i ett företag, med påföljande konsekvenser för informationsbeho-

ven. Närmare specificering av dem bör överlåtas åt ledningen av projek-

ten. — Information är ett viktigt industripolitiskt medel för att stimulera ut-

veckling av mindre företag. Främst bör information om teknisk utveck-

ling och tekniska genombrott, inte minst utländska sådana, samt om

exportmöjligheter stödjas.

Utredningens förslag

KIPlI-utredningens förslag präglas av den uppfattningen att det inte finns

någon optimal organisationsstruktur på det industripolitiska området vare sig på kort eller lång sikt. Man menar att en större öppenhet när det gäller organisatoriska lösningar är önskvärd. Olika organisatoriska lösningar bör därför betraktas som experiment och därvid få karaktiren av provisorium.

Utfallet bör sedan utvärderas så att erfarenheterna kan analyseras.

Utredningens konkreta förslag rör forskning i industripolitiska frågor, förslag som är avsedda att förstärka den internationella bevakningen av industripolitisk information. Vidare framläggs förslag till hur samräd, dia-

log och debatt skall stimuleras. Utredaren föreslår slutligen att ett nytt

organ, Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU), inrättas. Moti-

politiken som enligt utredaren bör eftersträvas inte kan genomföras tillräckligt snabbt av existerande organ. En viktig uppgift för EIU skulle

slår att EIU skall arbeta som en kommitté under industridepartementet,

men ha en uttalad självständighet gentemot detta. Till expertgruppens viktigaste uppgifter hör enligt förslaget att

— tjäna som kvalificerad diskussionspartner åt industridepartementet men också åt andra organ på området — bidra till att olika aktörer får överblick över industripolitisk debatt,

forskning och utredningsverksamhet

— stimulera långsiktigt tänkande kring industriell och industripolitisk verksamhet genom att medverka till tanke- och kunskapsutbyte mellan olika

aktörer

Prop. 1980/81: 130 168

— initiera industripolitisk forsknings- och utredningsverksamhet — bidra till att forsknings-, utrednings- och annan informationsverksamhet

av industripolitiskt intresse sammanställs, tolkas och kommer till an-

vändning — bidra till kritisk granskning och diskussion av den förda industripoliti-

ken.

EIU skall således, enligt utredningen, medverka till att öka kunskapen

och intresset i industriella och industripolitiska frågor. Ett viktigt sätt att

uppnå detta är att initiera och arrangera debatter, konferenser etc. med

medverkan från myndigheter, organ, intressegrupper och andra som deltar

i den industripolitiska utvecklingsprocessen. Även massmedia är en viktig målgrupp. En annan tänkbar arbetsform är att vid lämpliga tillfällen arran-

gera hearings — gärna offentliga — med viktiga industripolitiska aktörer. Utgivning av kortare rapporter som försöker sammanfatta, tolka och i

praktiska termer dra slutsatser av ofta svårtillgängligt utrednings- och

forskningsmaterial är en annan lämplig arbetsform.

14.3 Vissa frågor rörande informationsunderlaget för den långsiktiga indu-

stripolitiken

Hlikhet med flertalet remissinstanser anser jag att KIPI har genomfört en

på ett principiellt plan, intressant analys av industripolitikens

informationsunderlag. Jag finner det naturligt att i en studie av ifrågavarande typ utgå från en uppfattning om den ekonomiska och sociala miljö som industrin kan komma att fungera i under 1980-talet. En annan viktig ansats som utredningen har är redogörelsen för hur behovet av industripolitisk

kunskapsbildning och informationsunderlag beror på vilken industripolitisk strategi som väljs. Den inriktning på den långsiktiga offensiva industripolitik som jag före-

språkar kommer i många stycken att ställa krav på sådana förbättringar av

kunskapsunderlaget som förespråkas av KIPI. I likhet med utredningen bedömer jag att vår bevakning av andra länder och ländergrupper bör förstärkas. Bevakningen bör därvid inriktas bl. a. mot industripolitik, eko-

nomisk politik, handelspolitik, utvecklingsstrategier och planerad kapacitetsutveckling. Återföringsinformation om verkningarna för industrin av

åtgärder inom olika politikområden bör insamlas och analyseras. Vidare

bör information om tekniska genombrott, tillämpningsområden för ny tek-

nik och intressanta exportmöjligheter insamlas och spridas. Jag anser detta

särskilt viktigt eftersom denna typ av information är ett viktigt planerings-

och strategiunderlag för såväl samhälle som näringsliv.

När det gäller den organisatoriska ram som skall möjliggöra detta föreslår KIPI, som jag nyss har nämnt, bl.a. att en expertgrupp för industripolitisk utveckling (E1U) bildas.

Flertalet remissinstanser ställer sig tveksamma eller avvisande till EIU.

Prop. 1980/81: 130 169

Dessa menar bl.a. att huvuddelen av de tilltänkta uppgifterna på ett naturligt sätt ingår i industridepartementets uppgifter eller att de i viss

utsträckning kan tilldelas det till industridepartementet knutna näringspolitiska rådet. Jag delar remissinstansernas inställning på denna punkt.

För att bäst uppfylla kravet på flexibilitet och koppling mellan olika politikområden bedömer jag att en verksamhet av ifrågavarande slag bör

byggas upp inom industridepartementet och i samarbete med de till depar-

tementet knutna samrådsorganen, särskilt näringspolitiska rådet. Arbetet avses koordineras i ett struktursekretariat, som skall ha till uppgift att i ett internationellt perspektiv arbeta med frågor av betydelse för industrins

långsiktiga strukturella utveckling.

15 Mineralpolitisk verksorganisation

En livskraftig gruv- och mineralindustri med god konkurrenskraft är viktig för svenskt näringsliv. Förutom försörjningstrygghet i fråga om vissa metaller erbjuder den sysselsättning i glesbygden. Den har regionalt och lokalt stor betydelse i samhällsekonomin. Den har också betydelse för

verkstadsindustrin. Den svenska gruvutrustningsindustrins utveckling sammanhänger till stor del med gruvindustrins utveckling. Gruvindustrin har under senare år fått möta en hårdare internationell

konkurrens. På järnmalmssidan har detta medfört försämrad lönsamhet.

LKAB:s svårigheter är väl kända liksom problemen för den mellansvenska

gruvindustrin. Förutsättningarna är bättre för sulfidmalmsgruvorna. Här är dock minskande malmreserver ett hot. Utvinning av industrimineral och legeringsmetaller har haft en begränsad omfattning i Sverige trots att vär import är betydande. Dessa områden väntas dock på sikt bli intressanta för gruvindustrin. Det finns goda möjligheter till betydande fynd i Sverige.

En omfattande utredningsverksamhet på mineralområdet har bedrivits de senaste åren. Mineralpolitiska utredningen (MPU) överlämnade år 1977 delbetänkandet (SOU 1977:75) Industrimineral. Den publicerade under åren 1978-1979 rapporter om malmtillgångar och prospektering, forskning och utveckling inom svensk mineralindustri samt miljöpåverkan och återställning vid mineralutvinning. Genom delbetänkandet (SOU 1979:40) Malmer och metaller fullgjorde utredningen sin första uppgift att utarbeta

långsiktiga prognoser över Sveriges försörjning med mineraliska ämnen för

tiden till år 2000. MPU hade också till uppgift att på grundval av de gjorda

prognoserna överväga om en ändrad inriktning eller utformning av mineralpolitiken är motiverad med hänsyn till samhällets långsiktiga behov. I sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpolitik redovisade utredningen sina slutsatser.

MPU:s betänkanden har under hösten 1980 remissbehandlats. Dess förslag bereds f.n. inom regeringskansliet. Jag vill dock redan nu ta upp

Prop. 1980/81: 130 170

frågan om mineralpolitisk verksorganisation mot bakgrund av dels remiss-

yttrandena över MPU:s förslag, dels behovet av att effektivisera prospekteringsverksamheten i landet. Frågan om den statliga prospekteringens organisation, och samverkan mellan olika prospekteringsorganisationer. tas upp även i motioner vid innevarande riksmöte.

Den nuvarande verksorganisationen på mineralområdet fastställdes av

riksdagen år 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973: 225) och år 1974

(prop. 1974:60. NU 1974:23, rskr 1974:152).

SIND är central förvaltningsmyndighet bl.a. för ärenden rörande mineralhantering. Verket gör utredningar på det mineralpolitiska området samt handlägger ärenden och utövar tillsyn enligt minerallagstiftningen och enligt lagstiftningen om kontinentalsockeln. I uppgifterna ingår även att bereda ärenden åt nämnden för statens gruvegendom (NSG) samt att biträda nämnden vid verkställigheten av dess beslut. NSG förvaltar statens mineralfyndigheter och annan gruvegendom som tillhör staten. I NSG:s uppgifter ingår även att utöka statens gruvegendom genom t. ex. prospek-

tering där så är lämpligt.

Statens industriverk är chefsmyndighet för hergsstuten som är den regionala statliga organisationen för ärenden rörande bergshantering och därmed sammanhängande frågor. Den är organiserad på två bergmästardistrikt med kontor i Falun resp. Luleå. I bergsstatens uppgifter ingår att

handlägga ärenden om förvärv och försvar av gruvrättigheter, att anvisa

områden för gruvarbete och att utöva teknisk inspektion och tillsyn av gruvfyndigheter.

Sveriges geologiska undersökning är central förvaltningsmyndighet för ärenden om landets geologiska beskaffenhet. Verket utför allmän geolo-

gisk kartering samt bedriver informations- och dokumentationsverksamhet

på det geologiska området. Denna verksamhet är anslagsfinansierad. Verket kan även på uppdrag uppsöka och undersöka förekomster av tekniskt användbara mineral, bergarter och jordarter samt grundvatten. Denna verksamhet bekostas av uppdragsgivaren. SGU:s största uppdragsgivare är NSG.

Enligt min uppfattning har förutsättningarna för myndighetsorganisa-

rande ordningen antogs. Som exempel kan nämnas att medlen till statens

prospektering genom NSG har mer än trefaldigats på fem år. För budget-

året 1981/82 har drygt 72 milj. kr. beräknats (prop. 1980/81: 100. bil. 17).

SGU:s uppdragsverksamhet har haft en liknande utveckling inom omrädena prospektering och teknisk geologi. Dessa verksamheter beräknas

budgetåret 1981/82 omsätta ca 122 milj. kr. Kartering samt information och dokumentation beräknas samtidigt omsätta ca 36 milj. kr. Antalet anställda

på SGU har ökat med ca 200 till 780 personer under motsvarande femårsperiod. Denna tillväxt har medfört att kompetensen har fördjupats åch

breddats. Omlokaliseringen av SGU till Uppsala och Luleå har medfört att

Prop. 1980/81: 130 171

resurserna för uppdragsverksamheten i huvudsak har lokaliserats till Luleå

och Malå medan resurserna för kartering och annan anslagsfinansierad

verksamhet har placerats i Uppsala. Trots expansionen har inga förändringar av organisationen vid SGU hittills gjorts. Detta har medfört svärig-

heter att överblicka verksamheten. Genomförda utredningar visar på ett

stort behov av att organisera om SGU, så att den bättre kan möta de krav

som den alltmer dominerande affärsverksamheten ställer på organisationen. MPU framhäller i sitt slutbetänkande att de industripolitiska insatserna inom mineralområdet bör förstärkas. Vidare bör industripolitiska och han-

delspolitiska överväganden i större utsträckning än nu ske samordnat inom detta område. Enligt MPU bör även forsknings- och utvecklingsinsatser

samordnas närmare med industripolitiken på området. Möjligheterna att ge

information om rävarutillgång och utnyttjande bör ökas. Antalet bergmäs-

tardistrikt föreslås bli utökade till fyra för att förbättra förutsättningarna

för tätare kontakter med kommuner och länsstyrelser, och underlätta den

regionala bevakningen av mineralsektorn. MPU anser att behovet av s.k. länsgeologer därmed minskar. Samarbetet mellan prospekteringsorganisationerna bör förbättras och ges fastare former. MPU föreslår att ett prospekteringsråd inrättas. I detta bör ingå representanter för statliga myndig-

heter, företag och fackliga organisationer. Gränsdragningen mellan statens affärsverksamhet och myndighetsutövning bör också göras klarare.

Med dessa utgångspunkter har MPU i fråga om myndighetsorganisa-

tionen föreslagit följande:

— NSG bör överta större delen av myndighetsuppgifterna på mineralomräå-

det och byta namn till bergskollegium. — SIND bör behålla tillsynsuppgifterna. Inom bergsstaten bör antalet

bergmästardistrikt ökas från två till fyra.

—- För SGU föreslås inga organisationsförändringar men en klarare gräns-

dragning bör göras mellan uppdragsverksamheten och SGU:s övriga

uppgifter. Ett geodataregister bör upprättas.

En sammanfattning av utredningens överväganden i denna fråga återfinns som bilaga 21 och en sammanfattning över remissyttrandena i de delfrågor, som jag tar upp nu, som bilaga 22.

Remissinstanserna är på flera punkter kritiska mot förslaget att inrätta ett bergskollegium. Flera remissinstanser, däribland statskontoret, riks-

revisionsverket, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, IVA, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen,

Svenska — Handelskammarförbundet, Sveriges — Civilingenjörsförbund, Svenska Metallindustriarbetareförbundet, SALF och Statsföretag AB av-

styrker förslaget. Några remissinstanser bl.a. RRV, kommerskollegium, SIND, STU, IVA, Svenska Handelskammarförbundet, SAF, LO, Svenska Metallindustriarbetareförbundet och Hera länsstyrelser pekar på riskerna

In Prop. 1980/81: 130

med att avskärma bedömningarna av en sektors utveckling från andra sektorers. Industri- och handelspolitiska insatser bör enligt dessa instanser bedömas av branschövergripande organ. Positiva till förslaget att inrätta bergskollegium är bl.a. SGU, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Kristianstad, Malmöhus, Koppurbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län sumt TCO. Statskontoret efterlyser en fördjupad ekonomisk analys och anser inte att utredningen har visat tillräckligt starka skäl för att motivera de organisatoriska förändringar som föreslås. Statskontoret påpekar också att organisationsförslaget innebär att en och samma organisation skulle få uppgiften att vara förvaltare av statens gruvegendom och samtidigt ha vissa myndighetsfunktioner, t.ex. finansiering och styrning av forskning och utveckling och prospektering. Denna blandning av funktioner anser statskontoret vara olämplig. ÖEF delar inte MPU:s uppfattning om behovet av en ny myndighet utan bedömer det möjligt att inom nu befintliga verk lösa de uppgifter MPU vill ålägga ett bergskollegium. Den funktionsinriktade verksorganisation som nu finns skulle allvarligt störas om näringsorienterade verk med uppgifter enligt MPU:s förslag började inrättas. SIND anser det vara av fundamentalt intresse att industri-, regional-, forskningspolitiska och andra insatser från statens sida inom mineralsektorn vägs mot liknande behov i andra industrisektorer. En sådan avvägning sker naturligtvis inom regeringen och dess kansli och i riksdagen. Industriverket vill emellertid starkt understryka vikten av att en sådan avvägning och en samordning av verksamheter riktade till olika delar av industrin sker även på myndighetsplanet. LO anser att det finns påtagliga risker med att bryta ut de industripolitiska frågorna kring gruvor och gruvindustrin från den myndighet som hanterar de industripolitiska frågorna i övrigt. LO påpekar också att en lösning av de långsiktiga sysselsättningsproblemen och regionalpolitiska problem som gruvindustrins situation aktualiserar sannolikt förutsätter omfattande insatser också inom andra branscher, vilket snarare talar för behov av bättre samordning. Mot detta skall vägas de fördelar som utredningen anser den föreslagna organisationen skulle ha från ren mineralpolitisk synpunkt. Eftersom det enligt LO är svårt att bedöma dessa på grundval av utredningens analys avstår LO från att närmare ta ställning till utredningens organisationsförslag, men vill dock starkt ifrågasätta den passiva roll nuvarande NSG skulle få i den föreslagna organisationen. Svenska Gruvindustriarbetareförbundet föreslår att ett statens mineralverk inrättas. Verket föreslås ansvara för samhällets samlade insatser på gruv- och mineralområdet. Beträffande SGU:s organisation och uppgifter framhåller flera remissinstanser, däribland högskolan i Luleå, Kungl. Vetenskapsakademin och LKAB att en uppdelning bör övervägas så att en mer eller mindre fristående organisation för uppdragsverksamhet bildas.

Prop. 1980/81: 130 | 173

SIND anser alt SGU:s prospekteringsdel och även laboratoriet vid den geokemiska byrån bör få självständig ställning som resultatenheter.

IVA, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, Statsföretag och

LO vill att förutsättningarna skall prövas för att sammanföra delar av SGU:s, LKAB:s och Bolidens prospekteringsenheter till en gemensam organisation.

Även NSG, Sveriges Industriförbund, SAF. Svenska Handelskammar-

förbundet, Boliden AB och Svenska Gruvindustriarbetareförbundet anser

att SGU:s organisationsstruktur bör ses över. Enligt min bedömning finns det skäl att. mot bakgrund av vad jag

tidigare har sagt om ändrade förutsättningar för myndighetsorganisationen och vad MPU föreslår, ändra myndighetsorganisationen. Jag delar MPU:s

uppfattning att råvarufrågorna har blivit alltmer betydelsefulla. Myndighetsorganisationen på området bör anpassas till de ändrade förutsättningarna. Jag är dock inte beredd att föreslå bildandet av en sektormyndighet med ett så brett ansvarsområde som MPU förutsätter. I likhet med nyss

nämnda remissinstanser anser jag att allmänna närimgspolitiska och han-

delspolitiska insatser bör bedömas av branschövergripande organ. Enligt min uppfattning finns det också. som flera remissinstanser påpekar, skäl att ändra SGU:s organisation. Utredningarna som föregick organisations-

beslutet år 1974 pekade på möjligheten att göra SGU till mineralpolitisk myndighet och bilda en särskild organisation för prospektering och egen-

domsförvaltning. Detta förslag avvisades dock bl. a. på grund av att kom-

petens och andra resurser på gevoområdet skulle behöva delas upp och på

det sättet försvagas. Sedan år 1974 har emellertid, som jag tidigare anfört.

förutsättningarna i mänga avseenden ändrats. BL a. har SGU:s kompetens

inom uppdragsområdena breddats och fördjupats. En delning är möjlig att genomföra utan att de olika kompetensområdena splittras eller blir alltför små. Utvecklingen på råvaruområdet synes gå mot att rävarufrågorna får

ökad betydelse. Det är mot den bakgrunden angeläget att sammanföra

olika kompetenser och verksamheter på omrädet. Kartläggningen av in-

hemska naturtillgångar, prognos- och utredningsarbete samt tillämpning av vissa lagar som reglerar utnyttjundet av mineraltillgångarna bör sälunda utföras av samma myndighet. En sådan organisationsförändring skulle innebära att SGU:s anslagsfinansierade verksamhet — kartering samt information och dokumentation avseende landets geologiska beskaffenhet —

skulle sammanföras med industriverkets mineralbyrå. Enligt min uppfattning bör dock, såsom Hera remissinstanser anför. en klar gränsdragning

göras mellan statens myndighetsutövning och affärsverksamhet. Detta innebär att mineralbyrån efter den föreslagna organisationsförändringen

inte kan fungera som kansli åt nämnden för statens gruvegendom. Jag

förordar alltså att myndighetsuppgifter, såsom kartering, information, dokumentation, prognosverksamhet och tillämpning av gällande lagstiftning,

Prop. 1980/81: 130 174

samlas i en myndighet som är fristående från statens affärsverksamhet och

uppdragsverksamhet. Jag förordar vidare att den del av SGU som f.n. sysslar med uppdragsverksamhet blir ett fristående organ med prospektering och andra geologiska uppdrag som arbetsområde. Några av remissinstanserna har föreslagit att NSG skall få ett eget kansli. För egen del vill jag anföra följande. Nämndens uppgifter bör som

f.n. vara förvaltning av statens gruvegendom och prospektering för statens räkning. Nämndens arbetsuppgifter har ökat avsevärt sedan det förra

organisationsbeslutet. Budgetåret 1981/82 föreslås nämnden disponera drygt 72 milj. kr. för olika prospekteringsuppdrag och drygt 6 milj. kr. för

att täcka kostnader för egendomsförvaltning m.m. Därtill kommer de

kostnader som industriverket har för personal m.m. för beredning av

nämndens ärenden. Egendomsförvaltningen beräknas inbringa 18 milj. kr. Utformning av prospekteringsstrategt. förberedelser och beslut om pro-

spekteringsinsatser samt utvärdering av dessa kommer efter hand att kräva

allt större insatser när informationsmängden ökar. Dessutom kan också

komma at krävas allt större insatser för att undersöka möjligheterna att exploatera olika fyndigheter. En nära kontakt med prospekteringsarbetet blir allt viktigare. Mot denna bakgrund anser jag att ett kansli för NSG bör bildas. De närmare detaljerna härvidlag bör utredas av den organisations-

kommitté som jag återkommer till i det följande.

Sammanfattningsvis förordar jag av de skäl jag nyss anfört en delning av

SGU. Till den anslagsfinansierade delen av verksamheten — kartering.

information och dokumentation av landets geologiska beskaffenhet — bör läggas de uppgifter som f.n. utförs av mineralbyrån vid SIND. Denna nya myndighet bör bli central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör lan-

dets geologiska beskaffenhet och ärenden rörande bergsbruk. Frågor rö-

rande naturresurser, såsom mineral. bergarter och Jordarter samt grundvatten, faller naturligen inom myndighetens arbetsområde. Genom den

reguljära geologiska karteringen samt informations- och dokumentations-

verksamheten får myndigheten en god överblick över tillgång och utnyttjande av naturresurserna. Genom att överta statistik- och prognosuppgifter, vissa utredningsuppgifter och tillämpningen av vissa lagar från industriverket skapas även goda förutsättningar för myndigheten att bedöma hur naturtillgångarna bör utnyttjas. Förutsättningar. finns även att, genom uppbyggnad av ett s.k. georegister, effektivt möta de ökade informationsbehoven på området. Jag återkommer i det följande till denna

fråga. Till den centrala förvaltningsmyndigheten på mineralomrädet bör

även det av MPU föreslagna prospekteringrådet läggas. Det kommer att få en viktig uppgift i arbetet att samordna de olika prospekteringsorganisa-

tionernas verksamhet. Rädet bör bl.a. kunna ta initiativ till och föreslå större projekt för att snabbt kartera intressanta områden genom t.ex. s.k.

förenklad berggrundskartering eller storregionala geokemiska undersök-

ningar. Resultaten från dessa verksamheter bör vara offentliga och kunna

Prop. 1980/81: 130 175

utnyttjas av alla prospekteringsorganisationer. Detta innebär att den centrala förvaltningsmyndigheten bör disponera de delar av anslagen till mineralförsörjning m.m. som är avsedda för nyss nämnda ändamål. Den nya myndigheten bör även bli chefsmyndighet för bergsstaten.

Den andra delen av SGU, i huvudsak lokaliserad till Luleå och Malå. bör bilda ett fristående organ med prospektering och andra geologiska undersökningar som verksamhetsområde. Det får i det fortsatta arbetet närmare övervägas om en ny myndighet skall bildas eller om aktiebolagsformen är lämpligare för verksamheten. Den nämnda organisationskommittén bör utreda även denna fråga. Den förordade organisationsförändringen bör medge att en effektiv prospekteringsorganisation skapas. Förutsättningar skapas också för längre gående samverkan och samordning med andra prospekteringsorganisationer.

Jag går nu över till frågan om regional organisation för mineralfrågor. Med anledning av två motioner om att inrätta tjänster för s.k. länsgeologer uttalade riksdagen vären 1979 (NU 1978/79:41, rskr 1978/ 79:325) att det är ”angeläget att det hos myndigheterna finns regionalt placerade befattningshavare med uppgift att aktivt bevaka olika aspekter av mineralförsörjningsfrågorna.” Enligt riksdagens mening borde regeringen överväga hithörande frågor mot bakgrund av de förslag som MPU väntades lägga fram.

MPU har som nämnts föreslagit att antalet bergmästardistrikt ökas från två till fyra. Vidare föreslås att bergmästarna får vidgade informations- och rådgivningsuppgifter på regional nivå i frågor som kräver geologisk kompetens.

Utredningens förslag att förstärka bergsstaten stöds bl.a. av SGU, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Nora, Askersunds och Gällivare kommuner, Örebro och Jämtlands läns utvecklingsfonder, Västerbottens läns landsting och Norrlandsfonden.

RRV, bergmästarna och LKAB är negativa till att antalet bergmästardistrikt ökas.

RRV finner inte motiven för utredningens förslag om en utökning av antalet bergmästardistrikt tillräckligt starka. Enligt verkets uppfattning bör de av MPU påtalade bristerna i bergsstatens sätt att fungera i första hand lösas inom den nuvarande organisationen genom en omprioritering av arbetsuppgifterna.

Flera remissinstanser understryker att behovet av länsgeologer kvarstår bl.a. universitet i Umeå, SGU, länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Norrlandsfonden, personalorganisationerna vid SGU och Sveriges naturvetareförbund.

Enligt MPU fungerar bergsstaten bra vad gäller de uppgifter den enligt sin instruktion skall sköta. Det ökande behovet av information och rädgivning på mineralområdet till regionala organisationer och myndigheter har

Prop. 1980/81: 130 176

emellertid lett till att resurserna synes vara för små. Jag vill i detta sam-

manhang crinra om att den förordade centrala förvaltningsmyndigheten kommer att ha ansvarct för information på mineralområdet. Ett geodatare-

gister kommer att byggas upp vid myndigheten. Den kommer med detta

hjälpmedel och regionalt utplacerade befattningshavare att effektivt kunna möta det ökade informationsbehovet.

Den information, rådgivning och utvärdering i samband med olika mi-

neralprojekt som regionala och lokala organ efterfrågar ställer höga krav både på bredd och djup i kompetens. Sakkunnighet krävs inom flera olika områden. Det är tveksamt om en länsgeolog skulle kunna motsvara de

krav som kommer att ställas. SGU har i dag lokala kontor i Göteborg och

Lund. Bergmästarna är placerade i Falun och Luleå. Enligt min uppfatt-

ning är en regional organisation med ett färre antal filialer men med

möjlighet att få sakkunnig hjälp från en större myndighet att föredra

framför att sprida ut befattningshavare på olika länsstyrelser.

Jag förordar därför att det ökade behovet av information m.m. på regional och lokal nivå möts genom att ett informations- och rådgivnings-

system organiseras, med de lokala kontoren i Göteborg och Lund och

bergmästarämbetena i Falun och Luleå som bas. Dessa bör i mer kompli-

cerade frågor kunna utnyttja den centrala myndighetens resurser. Bergsstatens organisation bör med denna lösning inte ändras. Den nya förvaltningsmyndigheten bör, som jag har nämnt, bli chefsmyndighet. Det bör närmare undersökas i vad mån bergmästarämbetena och de lokala kontoren behöver förstärkas för att kunna fungera som regionala informations-

givare m.m. Den av mig förordade lösningen torde medföra att kraven på

kompetens vid information och rädgivning uppfylls samtidigt som kostnaderna begränsas.

Jag avser att denna dag hemställa att regeringen bemyndigar mig att

tillkalla en organisationskommitté med uppdrag att närmare utreda vissa frågor i det organisationsförslag jag har förordat och förbereda omorganisationen. Kommitténs förslag skall hållas inom ramen för oförändrade resurser till anslagen för mineralförsörjning m. m. Den nya organisationen bör träda i funktion den 1 juli 1982. Ställning till organisationskommitténs

förslag avses bli taget i en proposition hösten 1981.

Prop. 1980/81: 130 177

16 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att I. godkänna den inriktning av industripolitiken som jag har förordat,

2. godkänna de ändrade riktlinjer för kreditverksamheten vid de

regionala utvecklingsfonderna som jag har förordat,

3. godkänna vad jag har anfört om användningen av reservations-

anslaget Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m.. 4. vad gäller verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling a. till Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och

utveckling för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 540 000000 kr.. b. till Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1000 kr..

c. till Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning för budgetåret

1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservations-

anslag av 13 200000 kr.,

d. medge att under budgetåren 1982/83—-1983/84, utöver under budgetåret 1981/82 ej disponerade medel, 1235 000 000 kr. får användas för STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling,

e. medge att under budgetåren 1982/83—1983/84, utöver under

budgetåret 1981/82 ej disponerade medel, 30 800000 kr. får användas för STU:s stöd till finansiering av utrustning.

f. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1981/82. i enlighet med vad jag har anfört, ikläda staten ekonomiska förpliktelser i samband med stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. som, inberäknat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om högst 200 000000 kr. under vart

och ett av budgetären 1984/85—1985/86,

tin . vad gäller Fonden för industriellt utvecklingsarbete,

a. till Sröd till industriellt utvecklingsarbete för budgetåret 1981/

82 under tjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 150000 000 kr.. b. godkänna att 300000000 kr. disponeras för medelstillskott till fonden under budgetåren 1982/83—1983/84, 6. godkänna de grunder för fortsatt statligt stöd vid exportkredit-

givning genom AB Svensk Exportkredit som jag har förordat, 7. bemyndiga regeringen att i anslutning till statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit ikläda staten de ekonomiska förpliktelser som jag har angett,

12 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 178

godkänna de grunder för statligt stöd vid kreditgivning genom

Sveriges Investeringsbank AB som jag har förordat, bemyndiga regeringen att i anslutning till statsstödd kreditgiv-

ning genom Sveriges Investeringsbank AB ikläda staten ekono-

miska förpliktelser avseende kostnadstäckning i enlighet med vad jag har förordat, 10. godkänna de ändrade riktlinjer i fråga om industrigarantilån och lokaliseringsstöd i samband med rekonstruktion av krisdrabbade företag som jag har förordat, . godkänna att uppföljning av stödärenden och handläggning av obeståndsärenden utformas i enlighet med vad jag förordat. besluta att en central myndighet för de uppgifter rörande landets geologiska beskaffenhet och bergsbruk som jag har förordat skall inrättas den 1 juli 1982. . besluta att ett organ för uppdragsverksamhet inom geoområdet i enlighet med vad jag har förordat skall inrättas den I juli 1982. . bemyndiga regeringen att vidtaga de övergångsåtgärder och ätgärder i Övrigt som behövs för att genomföra förslagen om änd-

rad organisation inom mineralområdet, . bemyndiga regeringen att i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har anfört träffa avtal med Ingenjörsvetenskapsakademien om att bilda en stiftelse för Sveriges tekniska-vetenskapliga attachéverksamhet, i vad avtalet innebär ekonomiska förpliktelser för staten. dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

1. inriktningen av verksamheten inom utvecklingsbolag för energi-. transportsystem- och miljöomräden, samarbete mellan Sveriges Investeringsbank AB och de regiona- Ia utvecklingsfonderna, regionala investment- och utvecklingsbolag.

17 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemstälfan.

Prop. 1980/81: 130 179

Bilaga I

Branschbedömningar

Industriländerna har under efterkrigstiden genomgått en ekonomisk utveckling som inte har sin motsvarighet i något annat tidsskede. Denna utveckling bröts emellertid under åren 1974 och 1975 i samband med den kraftigaste internationella lågkonjunkturen sedan 1930-talet.

Under den följande perioden har industriländerna drabbats av betydande ekonomiska svårigheter med sjunkande industriproduktion, hög arbetslöshet, hög inflation och stagnerande industriinvesteringar.

Flera av de faktorer som låg bakom den internationella krisen har fått

speciellt allvarliga återverkningar i Sverige. Det finns också nationella faktorer som förstärkt den negativa utvecklingen. Regeringens överbrygg-

ningspolitik ledde till att den internationella konjunkturuppgång som inled-

des under år 1975 inte satte några spår i den svenska konjunkturen förrän år 1978. Oljeprishöjningarna drabbade Sverige i särskilt hög grad eftersom vi tillhör en grupp industriländer som är speciellt beroende av importerad olja i förhållande till vår totala energiförbrukning. Kriserna inom varvs-.

stål- och gruvnäringarna slog extra hårt i vårt land beroende på dessa

branschers stora andel av industrisysselsättningen. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer försämrades vidare det svenska kostnadsläget un-

der åren 1975 och 1976 med ca 2092.

Den främsta orsaken till den svenska industrins problem under senare delen av 1970-talet har emellertid varit minskad internationell efterfrågan.

skett i konkurrensförhållanden och efterfrågemönster. En väsentlig del av

den svenska industrin har därför kommit att stå inför stora strukturella problem.

Krisen inom olika delar av industrin är inte något nytt fenomen. Tidigare har emellertid nedläggningar av arbetsställen och friställningar av personal skett då stora delar av industrin befunnit sig i tillväxt varför de friställda kunnat erbjudas sysselsättning på annat håll. Detta underlättades också av att rörligheten på arbetsmarknaden stimulerats. Kännetecknande för de senare årens bransch- och företagskriser är att de berörda företagen syssel-

sätter så stor andel av befolkningen och att de är dominerande arbetsgivare på sin ort. Normalt delas industrin i industripolitiska sammanhang upp i brunscher. Branschbegreppet bygger då på industristatistikens indelning (den s.k.

SNI-koden). Indelningen baseras på typen av råvara som används i pro-

duktionen. Denna branschindelning kan vara användbar i många fall, spe-

ciellt i branscher som producerar samma eller likartade produkter. Företagen möter då i huvudsak likartade problam. De konkurrerar om samma

marknadsutrymme.

Prop. 1980/81: 130 180

I många branscher. exempelvis inom den stora verkstadsindustrin och

dess olika delbranscher, är emellertid produktionen ofta så specialiserad att branschbegreppet i traditionell mening är mindre användbart. Till detta bidrar också att företag som tillverkar likartade produkter kan rikta sin

försäljning mot helt olika typer av marknader. I stor utsträckning är det därför enskilda företag och inte hela branscher som visar sig starka eller

svaga. I de stora branschaggregaten kan samtidigt finnas stagnerande och

snabbt växande företag. När det gäller att diskutera industripolitiska åtgär-

der, sker detta ofta frikopplat från branschbegreppet. Det handlar då om enstaka företags eller en begränsad grupp av företags problem snarare än

om branschproblem. Det finns dock i allmänhet så mycket gemensamt att

det i en översiktlig beskrivning av utvecklingstendensen i industrin är

motiverat att utgå från branschbegreppet.

Nedan följer en översiktlig redogörelse för situationen på branschnivå. Någon fullständig genomgång av samtliga delbranscher har inte bedömts vara ändamålsenlig i detta sammanhang, utan framställningen koncentreras till dels vissa traditionella basnäringar som karaktäriserats av en

genomgripande strukturomvandling under senare är. dels nägra av de

branscher som brukar karaktäriseras som utvecklingsintensiva och framtidsorienterade.

Gruvindustrin i Sverige genomgår f.n. en relativt kraftig strukturför-

ändring. Den tar sig uttryck i dels en minskad järnmalmsproduktion och dels en ökad malmproduktion för basmetallerna koppar, zink och bly.

Även för legeringsmetaller, ädelmetaller och industrimineral föreligger möjligheter till ökad produktion.

Sulfidmalmsbrytningens lönsamhet påverkas kraftigt av metallprisernas förändringar på världsmarknaden. Särskilt kopparn visar stora prisfluktuationer. Priserna på de viktigaste av de metaller som utvinns av malm frän de svenska sulfidmalmsgruvorna har nu ökat kraftigt efter att de senaste

åren ha legat på en låg nivå. Priserna bedöms under hela 1980-talet ligga på en sädan nivå att de svenska sulfidmalmsgruvorna erhåller god lönsamhet. Branschen kännetecknas av en omfattande integration framåt i förädlingsledet. Ett företag, Boliden Mineral AB, intar en dominerande ställning

inom sulfidmalmsindustrin.

De svenska järnmalmsgruvornas konkurrenskraft har successivt försäm-

rats. Orsakerna härtill är flera. Stora dagbrottsgruvor med lägre brytnings-

kostnader och större möjligheter att möta kostnadsstegringar än de svenska gruvorna har öppnats i andra länder. Sänkta sjöfraktskostnader, bl. a. beroende på större tonnage har ytterligare stärkt dessa gruvors konkur-

renskraft på den västeuropeiska marknaden. Det senaste året har dock priserna på sjöfrakter ökat starkt. De svenska järnmalmerna är vidare till

stor del fosforrika. Antalet stålverk som använder sådana malmer har

under senare år minskat, bl. a. beroende på utvecklingen av mindre kost-

nadskrävande processer för järnframställning från icke-fosformalmer.

Prop. 1980/81: 130 181

Järnmalmsgruvindustrin karaktäriseras av att ett fåtal stora enheter svarar för huvuddelen av både produktion och antal anställda. Det statliga Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) dominerar branschen och har sin verksamhet koncentrerad till relativt få men stora gruvor i norra Sverige. Den mellansvenska järnmalmsindustrin består av relativt små gruvor och ägs framför allt av Svenskt Stål AB.

En av de viktigaste faktorerna när det gäller att bedöma marknadsförutsättningarna på längre sikt för järnmalmsgruvorna är utvecklingen inom EG-ländernas stålindustri. Stålverken inom EG är de svenska järnmalmsgruvornas dominerande kunder. Det finns idag anledning att se med viss oro på utvecklingen för EG:s stålindustri. De flesta större curopeiska stålverken, med undantag av vissa tyska verk, har sedan år 1975 redovisat stora förluster. Nuvarande prognoser indikerar en råstälsproduktion som ligger avsevärt lägre än de prognoser EG-länderna har redovisat tidigare. Det föreligger därför en risk för att EG-ländernas stålindustri stagnerar på en lägre nivå än vad som tidigare har antagits. Man kan därför befara ett fortsatt överutbud av järnmalm på den curopeiska marknaden. De svenska järnmalmsgruvorna står inför mycket stora lönsamhetsproblem under kommande år.

Den djupa krisen under 1970-talets senare hälft för västvärldens srålindustri sätter alltså fortfarande spår i stålindustrins utveckling. Tilt detta kommer att stålkonjunkturen, efter en viss uppgång under år 1979, åter avmattas. Stålindustrins stora förluster under senare år har framtvingat omfattande statliga åtgärder i flertalet stålproducerande länder för att hälla stålindustrin vid liv. Konjunkturuppgången under år 1979 var inte tillräcklig för att återföra västvärldens stålindustri till ett kapacitetsutnyttjande som gav underlag för en lönsam produktion.

Den del av stålindustrin som drabbades snabbast och hårdast vid mitten av 1970-talet var handelsstålindustrin. Genom ett samgäcnde mellan de tre största, malmbascrade handelsstålverken bildades år 1978 Svenskt Stäl AB (SSAB) som ägs till hälften av staten. Staten medverkade finansiellt till en genomgripande strukturomvandling som ännu inte är avslutad. Vid sidan av SSAB, som svarar för ca 3/4 av handelsstålproduktionen i landet. finns sju mindre, skrotbaserade handelsstälverk.

Kännetecknande för den svenska stålproduktionen är den starka inriktningen på specialstål. De svenska specialstälverken kan vad avser produktionsstorlek mäta sig med de största i Europa. Tidigare hade den svenska specialstålindustrin relativa kKonkurrensfördelar genom tillgång till högkvalitativa råvaror. Genom den tekniska utvecklingen har kraven på råvarornas rephet minskat varigenom detta tekniska försprång jämfört med omvärlden minskat. Genom tidigt uppbyggande av effektiva utländska försäljningsorganisationer skapade svensk specialstålindustri eu försprång även på marknadssidan. Även i deta avseende har försprånget jämfört med andra länder under årens lopp minskat. Staten har genom finansiell

Prop. 1980/81: 130 182

medverkan underlättat en önskvärd strukturomvandling, främst vad avser

produktionsstrukturen, inom specialstålindustrin. Även inom specialstål-

branschen återstår dock behov av ytterligare strukturell anpassning.

Under överskådlig tid kan man inte förvänta någon egentlig minskning

av överkapaciteten i västvärldens stålindustri. I första hand läggs mindre och äldre anläggningar ned, men denna kapacitet kan lätt ersättas med

marginella utbyggnader av befintliga verk. Parallellt härmed pågår en

fortsatt utbyggnad av stålindustrin i flera utvecklingsländer.

Enligt bedömningar från branschhåll finns det inga tecken som tyder på

att marknadsutsikterna för den västeuropeiska stålindustrin kommer att

ändras radikalt under överskådlig tid. Den låga celler stagnerade tillväxten i

dessa länder kan väntas bestå. För att bryta trenden skulle det krävas en betydande ändring i de industriella förutsättningarna så att behov av nya stålkrävande industrunvesteringar och stora infrastrukturella satsningar

åter uppstår. Detta förefaller inte vara sannolikt, åtminstone inte på medel-

lång sikt.

Allmänt sett förväntas prisökningar på olja och annan energiråvara.

Enligt den bedömning som redovisas i LU 80 och i prop. 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken förväntas priserna på olja stiga med ca 296 per år realt under 1980-talet. För el bedöms prisstegringarna bli mindre. De stigande oljepriserna kommer att medföra högre fraktkostnader. Detta skulle kunna försvåra export till avlägsna marknader varför den västeuropeiska stålindustrin i ökad utsträckning troligen får anpassas till den inhemska förbrukningen. Eftersom det i dag finns en nettocxport kan detta innebära ytterligare minskning av kapacitet och produktion.

Under de senaste årtiondena har den tekniska utvecklingen inom stålindustrin framför allt karaktäriserats av försöken att ta tillvara stordriftsfördelar i produktionen, något som lett till högproduktiva produktionsenheter i metallurgi-och valsverksled. Mycket tyder på att trenden att bygga allt större anläggningar för att därigenom uppnå produktivitetsfördelar kommer att brytas. Utvecklingen kan nu förväntas gå efter två utvecklings-

linjer, den ena att eliminera eller förenkla processer och aktiviteter, den

andra att med olika åtgärder minska energiförbrukningen eller substituera dyra energikällor med billigare eller sådana som visar större försörjnings-

trygghet.

Inom befintliga enheter kan därvid ytuerligare förbättringar av produktivitet. utbyte och precision göras. bl.a. med hjälp av datästyrning. Utvecklingen kan dessutom i allt högre grad leda till minskad energiförbrukning i olika stålprocesser och bearbetningssteg.

Bestämmande för utvecklingen på stålområdet är utvecklingen inom de viktigaste avnämarindustrierna, bl.a. varvsindustrin och verkstadsindustrin.

Utvecklingen inom varvsindustrin har alltsedan mitten av 1970-talet

präglats av den internationella varvs- och sjöfartskrisen. Den utlöstes av

Prop. 1980/81: 130 183

oljeprishöjningarna åren 1973 och 1974 och förstärktes av en föregående,

omfattande alltför stor uppbyggnad av tankerflottan i världen. Överkapaciteten av stort tankertonnage blev därför betydande och förstärktes av

fortsatta nytillskott ända fram till år 1977. Därefter har emellertid genomförts — snabbare än väntat — en betydande nedtrappning av den internatio-

nella produktionsvolymen. I Sverige orienterades varvspolitiken förhållan-

devis tidigt mot kapacitetsnedskärning. Situationen på fartygsmarknaden förblir emellertid — trots den nu upp-

nådda globala balansen — krisartad med ringa efterfrågan på bulkfartyg,

pressade priser och fortsatt hård konkurrens. Väsentliga anpassningsproblem kvarstår. såsom den pågående omfördelningen till de nya varvslän-

dernas fördel och — främst i Västeuropa — de strukturella konsekvenserna av den lägre produktionsnivän. Till problemen hör även att den höga subventionsnivån i flertalet varvsländer tenderar att reservera inhemska

fartygsorder för de egna varven.

Den svenska varvsindustrins produktion och sysselsättning har minskat starkt sedan toppåren 1974 och 1975. Den kraftiga bantningen av varvsindustrin har i Sverige omfattats av betydande samhällsåtgärder som bl. a. inneburit att samtliga större varv blivit helstatliga. Företagen ingår i den år

1977 bildade varvskoncernen Svenska Varv AB. Totalt torde de statliga insatserna för beställarstöd, avveckling och omställning inkl. täckande av

valuta- och produktionsförluster. ha varit större än i något annat land.

De svenska varvens djupa kris kan inte lösas isolerad från den övriga världens. Anpassningskraven är också mera omfattande än för flertalet andra varvsländer. Det beror dels på de svenska varvens tidigare höga

exportkvot, dels på deras starka specialisering på större tankfartyg.

Enbart en bantning av produktionsvolymen förslår sålunda ej. En vä-

sentlig kostnadsnackdet innebär att framtida marknader måste sökas för

nya fartygstyper och alternativa produkter för vilka kostnadsnackdelen men även produktionserfarenheten är mindre. I den av Svenska Varvs

styrelse i januari 1980 fastställda strukturplanen. vilken även låg till grund

för regeringens proposition i mars 1980 om fortsatt stöd till varvens om-

ställning, har antagits att den sedan år 1975 fallande produktivitetstrenden kan vändas. Bl.a. torde detta förutsätta att den koncentration av produk-

tionsresurser och penetrering av nya marknader som strukturplanen räknar med går snabbare än i övriga västeuropeiska varvsländer, som söker lösa sina varvsproblem på väsentligen samma sätt som Sverige.

Verkstadsindustrin (exkl. varv) har haft en snabbare produktionsökning

än industrin i övrigt. Detta sammanhänger med att man trots en viss

nedgång har kunnat redovisa en högre lönsamhet än andra branscher.

Lönsamheten inom branschen har naturligtvis varierat med konjunkturen. men lönsamhetsvariationerna har varit betydligt mindre än i basindustrier såsom massa- och pappersindustrin och stålindustrin. Verkstadsindustrins fönsamhet försvagades markant under perioden 1975—1978 men har däref-

ter åter förbättrats.

Prop. 1980/81: 130 184

Parallellt med en snabb tillväxt har också utrikeshandelsbehovet ökat kraftigt. Samtidigt som exportens andel av produktionen ökat under efter-

krigstiden har branschens andel av hemmamarknaden minskat. Detta är ett utslag av den ökade specialiseringen inom branschen. Till bilden hör också att den ökade internationaliseringen inneburit en kraftig ökning av utlandsinvesteringarna sedan början av 1960-talet.

Maskinindustrin är den största delbranschen. Branschen svarar för

drygt 30976 av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning. Metallvaru-, elektro- resp. transportmedelsindustri är ungefär lika stora med

vardera drygt 207 av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning.

Till verkstadsindustrin räknas även instrumenttillverkning vilken i Sverige endast är av liten omfattning.

Metallvaruindustrin, som är en mycket heterogen bransch ur både efter- -

fråge- och produktionssynpunkt, är relativt hemmamarknadsinriktad jämfört med övrig verkstadsindustri. Huvuddelen av metallvaruindustrins pro-

dukter används som insatsvaror inom näringslivet. Studier har visat att metallvaruindustrin i stor utsträckning ingår som underleverantör i lokala

underleverantörssystem. Utvecklingen inom branschen är därför i hög

grad beroende av hur övriga sektorer inom näringslivet utvecklas, främst

då byggnads- och övrig verkstadsindustri. Ett starkt hot mot metallvaruin-

dustrin har under senare är utgjorts av nya material i form av framför allt plast. Branschen är småföretagsdominerad.

Även maskinindustrin är relativt heterogen till sin karaktär. Ca hälften

av produktionen utgörs av investeringsvaror. Utvecklingen för branschen

är således starkt avhängig av investeringsaktiviteten såväl hemma som utomlands. Industrins investeringar fick under 1970-talet alltmer karaktär av rationaliseringsinvesteringar som en följd av företagens strävan att sänka arbetskostnaderna. Detta ledde till att investeringarna i maskiner ökade snabbare än byggnadsinvesteringarna, vilket gynnade företagen inom maskinindustrin. Produktionen inom branschen steg snabbare än för industrin som helhet under 1960- och första hälften av 1970-talet. Hemmamarknaden har dock inte varit tillräcklig för maskinindustrin då den tekniska utvecklingen lett till krav på längre serier för god produktionsekonomi. En allt större andel av maskinindustrins produktion har därför

kommit att avsättas på utlandsmarknaden samtidigt som det har skett en ökad specialisering. Bland de större företag som specialiserat sig långt och varit framgångs-

rika internationellt kan nämnas storföretag som Atlas Copco AB och Alfa- Laval AB.

Studier av hur verkstadsindustrins lönsamhetsstruktur utvecklats under

1970-talet visar att en stor del av branschens anläggningar saknar förutsättningar att på längre sikt generera tillräckligt med medel för sin förnyelse.

Detta gäller inte minst maskinindustrin. Den har i jämförelse med övriga

delar av verkstadsindustrin en särskilt ogynnsam lönsamhetsstruktur sam-

Prop. 1980/81: 130 185

tidigt som den enligt olika bedömningar är just den del av verkstadsindu-

strin som har de bästa utvecklingsförutsättningarna på litet längre sikt.

Den snabba utvecklingen på elektronikområdet har spritt sig bl.a. till

maskinindustrin och där ett till att exempelvis numeriskt styrda maskiner har blivit allt viktigare. För att svensk maskinindustri även i fortsättningen skall kunna hävda sig internationellt krävs fortsatta forsknings- och ut-

vecklingsinsatser rörande elektronikens och datateknikens utnyttjande i produktion och produkter.

Elektroindustrin har sedan mitten av 1960-talet varit den mest expansiva delbranschen inom verkstadsindustrin. Drygt hälften av produktionen inom elektroindustrin består av teleprodukter, som också är den mest expansiva produktgruppen. Totalt exporteras ungefär hälften av elektroindustrins produktion. Utvecklingen på den internationella marknaden är således av stor betydelse för branschens utveckling och flera länder utanför OECD har under senare år blivit allt viktigare marknader. Elektroindustrin torde ha gynnsamma utvecklingsförutsättningar. Vissa större svenska förtag har lyckats väl i den internationella marknadsföringen av sin speciella kompetens. Det gäller exempelvis på högspännings- och telekommunikationsområdet, där ASEA resp. Telefon AB L M Ericsson intar en särställning.

Transportmedelsindustrin (exkl. varv), och i synnerhet bilindustrin, har också tillhört de mer expansiva branscherna. Detta har resulterat i en ökande andel av industrisysselsättningen. Två företag, Saab-Scania AB

och AB Volvo, dominerar branschen vad gäller produktion och sysselsättning.

Närmare hälften av transportmedelsindustrins produktion exporteras.

varför förändringar i utlandsefterfrågan är av stor betydelse för branschens

utveckling. Detta gäller inte minst för bilindustrin. som svarar för ca 95 & av branschens totala export. Under senare år har den snabba expansionen - avstannat. Detta gäller speciellt personbilsmarknaden. medan marknaden för bussar och tunga lastbilar fortfarande befinner sig i en expansionsfas.

Personbilsmarknaden kommer sannolikt att även i fortsättningen karaktäriseras av svag tillväxt, en hårdnande internationell konkurrens och en förskjutning i efterfrågan mot lättare. mer energisnåla fordon.

Sammanfattningsvis kan konstateras att stora delar av verkstadsindu-

strin har goda utvecklingsmöjligheter. För att dessa skall kunna tillvaratas krävs att prisutvecklingen blir gynnsam i förhållande till utländska konkurrenter samt att investeringar och kapitalbildning ökar.

Verkstadsindustrins hårda internationella konkurrenssituation kan sannolikt inte mötas på annat sätt än genom ökad användning av elektronik. Verkstadsindustrin i sin helhet kommer därför att i ännu högre grad än i

dag utnyttja den nya tekniken såväl i sin produktionsapparat som i sina produkter. Under den senare delen av 1980-talet kan man även förutse en

Prop. 1980/81: 130 186

ökad inbrytning av nya material i verkstadsindustrins produkter, vilket kan leda till avsevärda omställningar.

Av vitalt intresse för den svenska data- och elektronikindustrin är att den inhemska komponentindustrin förmår att ytterligare flytta fram sina

positioner. För ökad användning av informationssystem krävs under de

närmaste åren stora arbetsinsatser även inom programvaruområdet. Det

nyligen av styrelsen för teknisk utveckling och Sveriges Mekanförbund initierade ramprogrammet för elektronisk och etektrooptisk komponent-

teknologi samt för informationsbehandling bör få betydelse i detta sammanhang.

Hittills vunna utredningserfarenheter tyder på att utnyttjandet av mikroelektroniken i verkstadsindustrins produkter synes ha haft begränsade

effekter på sysselsättningen i produktionen. Däremot innebär utnyttjandet

av den snabba komponent- och produktutvecklingen med stor sannolikhet att negativa sysselsättningseffekter kan komma att inträffa inom vissa

användningsområden.

Den kemiska industrin är i produkt- och tillverkningshänseende mycket heterogen och omfattar framställning av såväl oorganiska och organiska kemikalier som av läkemedel, kosmetika, färger, tvättmedel, sprängämnen, gödselmedel m. m. Det är viktigt att beakta branschens heterogena karaktär vid bedömning av dess framtidsutsikter.

Kemisk industri räknas till de expansiva branscherna. Tillväxttakten har

varit relativt hög särskilt under 1960-talet då kemisektorn i de flesta indu-

striländer visade ungefär dubbelt så hög årlig tillväxt som BNP. Den snabbaste expansionen kan noteras för tung organisk produktion och plasttillverkning samt läkemedel. Trots att den kemiska industrin har expanderat relativt snabbt utgör den relativt sett en liten andel av industrin.

Företagsstrukturen inom svensk kemisk industri kännetecknas bl. a. av

att företagen är små i jämförelse med såväl sina utländska konkurrenter

som svenska företag i andra branscher. Därutöver utgör i många fall den kemiska tillverkningen en mindre del av företagets verksamhet, vilken huvudsakligen är förlagd till andra branscher. Hlertalet företag har tillverkning inom endast en begränsad del av det kemiska produktområdet. I

Sverige finns endast en kemikoncern med verksamhet inom stora deltar av den kemiska industrin, nämligen KemaNobel AB. Svensk kemisk industri har en gynnsam produktionsstruktur i den meningen att det bara för ctt fåtal produkter finns flera inhemska producenter. Genom koncentration till smala segment av marknaden kan också den mindre företagsstorleken ofta kompenseras. Den kemiska industrin har gynnats av att den internationella efterfrågan och handelsutbytet har växt kraftigt. Efterfrågan på kemiska produkter

kommer dock sannolikt att öka långsammare i framtiden, samtidigt som

konkurrensen i Västeuropa och på andra marknader ökar från bl. a. statshandelsländerna samt från oljeexporterande länder med ambitionen att

Prop. 1980/81: 130 187

vidareförädla petroleum och naturgas. Det blir därmed svårare för svensk

kemisk industri att etablera sig på nya områden.

Framtidsutsikterna för den svenska kemiska industrin kan dock allmänt bedömas som goda. Tillverkningen är ofta automatiserad och fabrikspersonalen sysslar huvudsakligen med övervakning och underhåll. Kemisk

industri sysselsätter förhållandevis få personer och andelen välutbildad

personal är hög jämfört med andra branscher. Den relativt låga lönekostnadsandelen och den höga tekniska nivån kan ge vårt land vissa kompara-

tiva fördelar på en del kemiska tillverkningsområden. Skillnaderna mellan

olika delbranscher är stora.

Den snabba tillväxten inom plastvaruindustrin under 1960-talet och första hälften av 1970-talet förklaras till stor del av att det har skett en omfattande materialsubstitution, vilken underlättades av en relativ prissänkning på basplaster. När det gäller konsumtionsvaror och förpackningar torde inte substitutionsgraden kunna ökas i någon större omfattning.

Däremot torde det finnas goda möjligheter att öka plastanvändningen i

investeringsvaror. Plastmaterialen kommer även att utnyttjas i helt nya produkter och på nya marknader.

Under senare delen av 1970-talet steg priserna kraftigt på basplaster till

följd av oljeprishöjningarna. Priserna har emellertid stigit kraftigt även för konkurrerande materialgrupper såsom aluminium, stål, trävaror, papper och glas. För många traditionella material kan oljeprisernas genomslag på färdigprodukternas kostnader bli större än för plasterna.

Plastmaterialen används huvudsakligen inom förpacknings-. transportmedels- och byggnadsindustrin. Den plastbearbetande industrins utveck-

ling beror således främst på utvecklingen inom dessa sektorer. Nyligen framlagda prognoser tyder på en tillväxttakt i Västeuropa på 3—4974 fram

till år 1985, dvs. något snabbare tillväxt än för industrin i genomsnitt.

Gummivaruindustrin kan indelas i gummivarufabriker samt regummerings- och gummireparationsindustri.

Gummivarufabrikerna utgör den mest betydelsefulla delen av branschen. Drygt hälften av produktionen från gummivarufabrikerna är insatsvaror I bl.a. verkstadsindustrin. resten är konsumentvaror. Av tillförseln svarar däcken och s.k. industrigummi vardera för ungefär hälften.

Under 1970-talet har däcktillverkningen minskat kraftigt. Flera stora tillverkare har lagt ned sin produktion i Sverige. En viktig orsak till stagnationen på marknaden är radialdäckens ökade marknadsandel. En övergång från diagonaldäck till radialdäck med betydligt längre livslängd har minskat ersättningsefterfrågan avsevärt. I dag äterstär endast en tillverkare av personbilsdäck inom landet. nämligen Gislaved AB.

Konkurrensen inom däcktillverkningen i Västeuropa kommer också

framöver att vara hård och kännetecknas av överkapacitet och bristande

lönsamhet. Den inhemska däckmgarknaden har under senare år vidare utsatts för en tilltagande konkurrens från s. k. låglöneländer.

Prop. 1980/81: 130 188

Industrigummiprodukter används huvudsakligen som komponenter och

halvfabrikat inom den övriga industrin, företrädesvis inom verkstadsindu-

strin (transportmedeh. För industrigummi väntas tilltagande konkurrens

inom området standardvaror bl. a. från lågkostnadsländer. In konsekvens

av den internationella överkapaciteten i däcktillverkningen är att företagen

försöker satsa på ersättningsprodukter. Detta kan leda till att konkurren-

sen blir hårdare även för industrigummiprodukter.

Svensk gummivaruindustri torde dock ha goda möjligheter att hävda sig

på detta område, förutsatt att företagen satsar tillräckligt på utveckling. Svensk läkemedelsindustri har under lång tid haft en positiv och jämfört

med många andra branscher problemfri utveckling. Den kommande ut-

vecklingen beror i hög grad på hur de inhemska läkemedelsföretagen lyckas på utlandsmarknaderna. Inte annat än i undantagsfall är det möjligt att åstadkomma någon snabbare företagstillväxt enbart på den begränsade

hemmamarknaden, vilket de svenska företagen redan täcker till hälften. Expansionen måste väsentligen ske genom en ökad utlandsförsäljning av egna originalprodukter. Avgörande för svensk läkemedelsindustris framtid blir således hur företagen lyckas inonf'forskning och utveckling och internationell marknadsföring. Även den svenska industrins hemmamarknads-

försäljning och lönsamheten i denna har dock för de flesta förtagen stor

betydelse. Dominerande företag inom den svenska läkemedelsindustrin är AB Astra.

Läkemedelsindustridelegationen har bedömt att branschens positiva utveckling kommer att fortsätta fram till sekelskiftet. I sitt huvudbetänkande

förutspår delegationen att svensk läkemedelsindustri fördubblar sin världs-

marknadsandel till ca 22 fram till år 2000.

Den ökade försäljningen kommer dock sannolikt inte att leda till en proportionell ökning av sysselsättningen i Sverige. Utlandsexpansionen förutsätter att man bygger ut försäljningsorganisationerna i utlandet och även I ökad utsträckning förlägger produktionen där.

Den tidigare negativa utvecklingen inom rtekoindustrin som kulminerade i en krisartad tillbakagång under åren 1977 och 1978 har fr.o.m. 1979

ersatts av en viss stabilisering. Produktionen t. o. m. ökade något under är

1979 och antalet nedläggningar och driftsinskränkningar reducerades kraf-

tigt. Det gynnsamma efterfrågeläget kunde dock endast till viss del utnyttjas av den svenska industrin. Importen ökade kraftigt och den svenska

andelen av hemmamarknaden sjönk ytterligare något. Tekoindustrin har omfattats av olika statliga stödinsatser under senare år. Staten har bl. a.

gått in som ägare i ett antal tekoföretag, vilka samlats i tekokoncernen AB

Eiser.

Sysselsättningsminskningen var tidigare mycket kraftig inom tekoindu-

strin. Från år 1975 till år 1978 föll nästan vart fjärde sysselsättningstillfälle

bort. Efter år 1978 har sysselsättningen minskat i betydligt lägre takt. Den jämfört med det tidigare förloppet lugnare utvecklingen inom tekoindustrin

Prop. 1980/81: 130 189

fortsatte även under är 1980. Exporten av kläder fortsatte att öka. Inom textilindustrin minskade produktionen för såväl hemmamarknad som ex-

port.

En nyligen genomförd enkätundersökning anger emellertid att en klar

försämring för tekoindustrin åter är i sikte. Orderingången inför våren 1981

är svag. Lagersituationen uppgavs redan under hösten 1980 vara otillfreds-

ställande med alltför stora lager av färdigvaror och planer på fortsatt

tillverkning av lagervaror i ovanligt stor omfattning. Enligt undersökningen kan en nedgång inom konfektionsområdet väntas under första delen av

år 1981. Inom den manuella glasindustrin tillverkas huvudsakligen hushålls- och

prydnadsglas. Tillverkningen av belysningsglas har gått tillbaka och sker numera vid endast ett glasbruk.

Våren 1979. när riksdagen uttalade sig för att den manuella glasindustrins långsiktiga konkurrenskraft och konstnärliga kvalitet skulle bevaras

så att sysselsättningsnivån kan bibehållas, sysselsattes ca 2 050 personer

inom branschen. Hösten 1980 hade antalet anställda minskat till ca 1900

personer. Nedläggningar hade då under loppet av ett år skett av tre bruk. Efter dessa nedläggningar tillverkas glas vid 19 bruk.

Den nuvarande branschstrukturen är resultatet av kraftiga omstrukture-

ringar under 1970-talet.

Utvecklingen under 1970-talet för hushålls- och prydnadsglas karaktäriseras av att importökningen har varit väsentligt större än ökningen för

exporten. År 1979 var dock fortfarande exportvärdet större än importvär-

det. På hemmamarknaden har utvecklingen för den svenska industrin varit

svag.

Lönsamhetsläget har under hela 1970-talet varit otllfredsställande för

branschen som helhet även om stora skillnader finns mellan de enskilda glasbruken. Totalt har branschen uppvisat förluster under samtliga år

under 1970-talet. Fr.o.m. är 1977 har lönsamhetsläget markant försäm-

rats.

Stora investeringar har gjorts inom de båda flerbruksföretagen i form av s.k. kontinuerliga varor med hög kapacitet och effektivitet i syfte att

trygga företagets långsiktiga lönsamhet. Gjorda investeringar och svag

utveckling av avsättningssidan har lett fram till en betydande överkapacitet.

Branschens bristande konkurrenskraft är i hög grad knuten till inrikt-

ningen på arbetskraftsintensiv tillverkning och vårt internationellt sctt

höga kostnadsläge.

Industriverket räknar 1 en avslutad branschutredning med en fortsatt

förbättring av produktiviteten per anställd inom den manuella glasindustrin, som klart överstiger de begränsade möjligheterna till ökningar som föreligger. En fortsatt minskning i sysselsättningen måste således ske.

Därtill bedömer industriverket en minskning av överkapaciteten genom ytterligare minskad sysselsättning som ofrånkomlig.

Prop. 1980/81: 130 190

Regeringen har nyligen i proposition till riksdagen föreslagit statligt finansiellt stöd till den manuella glasindustrin.

Skogsindustrin är av vital betydelse för Sveriges ekonomi. Ungefär en

femtedel av Sveriges exportintäkter kommer från skogssektorn. Genom den låga importandelen är betydelsen för bytesbalansen stor.

Den framtida marknadsutvecklingen för skogsindustriprodukter bedöms med några få undantag vara relativt stabil. Höjda oljepriser har minskat

konkurrensen från plastbaserade substitut. En växande efterfrågan från

bl.a. utvecklingsländerna kan förutses. Vad gäller det globala utbudet av skogsindustriprodukter kan konstateras att utbyggnaden av cellulosakapa-

citeten i subtropiska och tropiska regioner har bromsats påtagligt, bl. a. på grund av stigande kapitalkostnader. Detta har lett flera bedömare till

slutsatsen att det kan uppstå en brist på cellulosa under 1980-talet. En

faktor som är betydelsefull vid bedömningen av marknadsförutsättning-

arna är den successiva tullavtrappningen på pappersområdet gentemot EG

som kommer att förstärka de svenska tillverkarnas konkurrenskraft gent-

emot tredje land på denna marknad.

I viktiga konkurrentländer som Förenta Staterna och Kanada nås lön-

samhet i skogsbruket vid betydligt lägre virkespriser än i Sverige. Orsak till detta är bl.a. att skogen växer snabbare än i Sverige och att avverk-

nings- och skogsvårdskostnaderna är lägre på grund av mer utpräglad

stordrift och en lägre intensitet i skogsvården. Detta möjliggör i sin tur högre lönsamhet för skogsindustrin i dessa länder vid givna produktpriser. Vid försäljning på Västeuropa kompenseras en del av denna konkurrensnackdel för de svenska tillverkarna av lägre transportkostnader. Konkurrensen från länder med lägre virkespriser påverkar våra möjligheter att med nuvarande produktsammansättning över en längre period erhålla tillfredsställande lönsamhet inom bäde skogsbruk och skogsindustri. Den utveckling mot mer råvarusnåla processer och ökad vidareförädling som pågår inom svensk skogsindustri är därför av utomordentlig betydelse.

Vad gäller produktionsstrukturen har flera svenska tillverkare inom

massa- och pappersindustrin anläggningar som till fullo utnyttjar storskalefördelarna. Många mindre anläggningar är dock i det längre perspektivet mindre konkurrenskraftiga. Fortlöpande investeringar är nödvändiga dels för moderniseringar inom massaindustrin och dels i form av ökad grad av integrerad papperstillverkning.

Inom sågverksindustrin är skalfördelarna inte lika utpräglade. Avgörande är i stället en god marknadskontakt och en flexibel produktionsapparat

som möjliggör anpassning av produktionen efter kundernas önskemål.

Enligt en av statens industriverk nyligen publicerad utredning (SIND PM 1980: 16) Sågverkens vidareförädling — en omvärldsanalys, bör de svenska

sågverken ha goda utvecklingsmöjligheter.

Prop. 1980/81: 130 191

Bilaga 2

Statens industriverks utredning ”De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärdering och förslag till åtgärder” (SIND 1980: 13)

Kapitel 6. Slutsatser, överväganden och förslag

6.1 Slutsatser

Resultaten av denna studie baseras på en genomgång av samtliga bevil-

jade SUFO- och PU-lån fram t om 31 december 1979. Parallellt med denna

studie har även genomförts en utvärdering av de regionala utvecklingsbo-

lagens verksamhet (se SIND 1980: 14 och SIND PM 1980:21). I slutsat-

serna har därför försök gjorts att jämföra produktutvecklingsverksamheten

hos de regionala utvecklingsfonderna och utvecklingsbolagen. Såväl de regionala utvecklingsfonderna som de regionala utvecklingsbo-

lagen har kommit i kontakt med många produktidéer. Ett gemensamt drag

är att kreditengagemang i någon form endast skett för ungefär tio procent

av totalt inkomna idéer. Detta innebär att en mycket stor andel av de idéer

som organisationerna kommer i kontakt med sållas bort av olika orsaker.

Vid studier varifrån produktidéerna kommer framgår att majoriteten av idéerna kommer från enskilda innovatörer. Däremot förekommer relativt få idéer från befintliga företag. Om man sedan studerar organisationernas kreditengagemang visar det sig att de regionala utvecklingsbolagen I stor utsträckning satsar på enskilda innovatörer medan utvecklingsfonderna nästan uteslutande beviljar lån till företagare. Enskilda innovatörer tycks

ha svårt att få lån hos utvecklingsfonderna. De regionala utvecklingsfon-

derna är i sin kreditverksamhet inriktade på företag. Fonden har av naturliga skäl god kontakt med regionens företagare medan man ännu ej känner de enskilda innovatörerna i regionen i tillräcklig omfattning. Vidare har

inriktningen av utvecklingsfondernas verksamhet inneburit att projektbe-

dömningar till stor del sker på basis av ekonomiska kalkyler. Sådana kalkyler är svåra att ta fram för verksamheter som ej har startats. Innovatörer med tekniska idéer har svårt att uttrycka sig i ekonomiska termer.

Därför kan viss ”språkförbistring” uppstå mellan innovatörer och kredit-

bedömare. Slutligen är det så att befintliga företag normalt kan avsätta

vissa resurser för produktutveckling. Kravet på 50) procentig finansiering för låntagaren medför därför större problem för enskilda innovatörer än för

företag. Sammanfattningsvis har organisationernas kreditengagemang inneburit att innovatören som önskar bli entreprenör i hög grad saknar stöd i någon befintlig organisation. Såvitt vi förstår existerar idag en grupp innovatörer på marknaden som har svärt att få sina behov tillgodosedda speciellt gäller detta för de fall där dessa innovatörer vill undvika utomstäende ägarintressen i sina företagsbildningar.

Prop. 1980/81: 130 192

Industriverket har försökt bedöma var i utvecklingskedjan”" organisationerna huvudsakligen går in. Det visar sig att utvecklingsfonderna främst är engagerade i de senare delarna av utvecklingskedjan, medan utvecklingsbolagen i högre grad finansierar de tidigare faserna. Fondernas engagemang skulle kunna förklaras med att företagen normalt har relativt väl

utvecklade idéer innan de söker extern finansiering. Däremot är det svåra-

re att förklara varför utvecklingsbolagen går in så pass tidigt i utvecklingskedjan. Dessa företag har nämligen bildats med tanke på att de inom en

relativt kort tidsperiod till stor del skall ha en självfinansierande verksamhet. Det är svårt att se hur utvecklingsbolagen skall uppnå detta mål om de går in i ett tidigt skede av processen med tanke på den långa utvecklingstiden för sådana produkter.

De flesta idéer där någon form av kreditengagemang förekommer kan anses vara förändringar av kända produkter. Kreditengagemang i nya produkter är uppskattningsvis 14 procent för Dala Invest (se SIND PM

1980: 21 sid 15) samt 11 procent i genomsnitt för de regionala utvecklings-

fonderna. Motsvarande siffror på satsningar på gamla produkter är fem procent för Dala Invest och tio procent för utvecklingsfonderna. De skill-

nader som här finns förefaller rimliga med tanke på var i processen organi-

sationerna går in samt vilka typer av projekt man satsar på.

Sammanfattningsvis förefaller organisationerna komplettera varandra.

De regionala utvecklingsfonderna tycks dock i ökad omfattning behöva

stödja innovatörer som önskar bli entreprenörer. Problemet för båda typerna av organisationer är att de tycks ha dålig räntebilitet på sin kreditgivning. Här bör dock observeras den korta tid som förflutit sedan organisationerna bildats varför det är svårt att dra några generella slutsatser.

6.2¶Överväganden

Utmärkande för framtagande och introduktion av nya produkter är att det krävs långa utvecklingstider i alla faser av utvecklingskedjan. Därför kommer det alltid att finnas ett gap mellan när krediten betalas ut och när den kan börja återbetalas. Dessutom är det uppenbart att detta är en mycket riskfylld verksamhet där många projekt aldrig kommer att generera några intäkter. Om man därför ur industripolitisk synpunkt anser att man

vill främja produktutveckling måste man vara beredd på ett stort riskta-

gande. Detta medför att denna verksamhet aldrig kan vara självfinansierad. Man bör alltså vara medveten om att satsningar på produktutveckling totalt sett kommer att medföra ekonomiska förluster på kort sikt. Enda

sättet att undvika detta vore att mycket hårt belasta de framgångsrika

projekten. Industriverket anser inte detta vara lämpligt. Däremot har vi

inte tagit ställning till hur stora dessa förluster får vara på kort sikt.

+ Utvecklingskedjan finns beskriven i kapitel 1.

Prop. 1980/81: 130 193

Givetvis skall de produktutvecklingsfrämjande organisationerna alltid

sträva efter att få verksamheten att gå ihop. Eftersom industriverket inte

tar ställning till nivån på framtida resurser inom produktutvecklingsområdet koncentreras våra förslag mot hur givna resurser bättre kan utnyttjas.

Organisationen av kreditgivning till produktutvecklingsverksamhet är idag i stor utsträckning regionaliserad. Kopplingen till central nivå svarar

idag främst STU för. De medverkar i de rådgivande bedömningsgrupperna

som finns på regional nivå. Förslag har framförts att i ökad omfattning centralt styra kreditgivningen på detta område. Motivet till detta är att man härigenom skulle undvika ”dubbelsatsningar” i olika regioner. Vidare skulle man kunna bygga upp en större kompetens för tekniska bedömningar inom speciella områden. Industriverket anser dock inte att det finns några motiv för att bygga upp en sådan central organisation. Vad gäller behov av teknisk kompetens borde detta kunna tillgodoses av samarbetet mellan STU och de regionala organisationerna. Däremot anser verket att ett ökat informationsutbyte mellan olika regioner krävs för att undvika ”dubbelsatsningar”. Fördelen med en regional organisation är att den ger

möjlighet till ingående kunskaper rörande förutsättningar för de enskilda

innovatörernas och företagens möjligheter och problem. Sammanfattningsvis anser industriverket således att man även fortsättningsvis bör hålla fast vid en regionaliserad produktutvecklingsverksamhet. Viktigt är då givetvis att samarbetet med STU fortsättningsvis intensifieras speciellt för tekniskt svårt bedömbara projekt.

Idag finns i ett flertal regioner dels ett regionalt utvecklingsbolag dels en

regional utvecklingsfond. En slutsats av denna studie är att dessa båda

organisationer kompletterar varandra i så motto att det tycks finnas behov

både av ägarkapital och lånemedel. Industriverket anser därför att på

regional nivå bör det finnas möjligheter att tillgodose båda dessa behov. Däremot kan diskuteras hur behoven skall tillgodoses. För närvarande har

de regionala utvecklingsfonderna tillräckligt med medel för kreditgivning

till produktutvecklingsverksamhet. Vi har ej funnit något fall där ansökningar har behövt avslås p. g. a. bristande ckonomiska resurser. Däremot tycks utvecklingsfonderna ha mycket begränsade personella och administrativa resurser. Detta gör att fonderna endast i mindre omfattning kunnat följa upp enskilda ärenden samt bedöma möjligheterna av att förlägga produktidéer hos existerande företag. För flera av de regionala utveck-

lingsbolagen tycks det vara så att man både har begränsade ekonomiska och personella resurser. Industriverket har inte med utgångspunkt från gjorda undersökningar kunnat bedöma om man f.n. har en rimlig relation

mellan lånemedel och riskvilligt kapital. Däremot anser verket att de

personella resurserna för denna verksamhet bör förstärkas. Härigenom

ökar möjligheten av att exempelvis utvecklingsfonderna i större omfatt-

ning kan följa upp enskilda ärenden och hjälpa innovatörer med en del av

de problem som kan uppstå. 13 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 194

I vissa regioner finns idag möjlighet att erhålla såväl ägarkapital som lånemedel för produktutveckling. Genom den korta tid som förflutit sedan organisationerna bildades är det svårt att bedöma effekten av deras verksamhet. Industriverket anser därför att man bör avvakta med att ta ställning till hur en framtida regional produktutvecklingorganisation bör utformas tills dess att tillräckliga erfarenheter finns av de nuvarande organisationernas verksamhet.

6.3 Utformning av alternativa lånekonstruktioner

Industriverket föreslår att den nuvarande konstruktionen för produktutvecklingslån avskaffas. I stället för dessa lån anser vi att man bör införa någon av nedan föreslagna konstruktioner.

Modell A — Lånealternativet 1. Utvecklingsfonden fastställer tillsammans med låntagaren den beräkna-

de utvecklingstiden för projektet. Företaget erhåller ränte- och amorte-

ringsfrihet under denna period. 2. Utvecklingstiden för ett projekt bör i normala fall vara högst tre år. För

särskilda fall skall möjlighet finnas att förlänga utvecklingstiden till

högst fem år. 3. Lånet löper på förslagsvis tio år efter utvecklingsperiodens slut. Räntan

på lånet skall vara fyra procentenheter över diskontot och börjar löpa

direkt efter utvecklingstidens slut. 4. Ingen riskpremie skall utgå. S. Lånet skall kunna finansiera mellan 50 till 90 procent av de totala

projektkostnaderna. Dock förutsätts att den återstående finansieringen

ej består av annan villkorlig låneform, t.ex. STU-anslag. 6. Några säkerheter för att lån skall kunna utgå bör ej finnas. Så länge

lånen löper har fonderna utnyttjanderätten till projekten. 7. Lånet skall successivt utbetalas till låntagaren i takt med uppkomna

kostnader. I de fall låntagaren är ett företag skall lånet redovisas som

skuld i balansräkningen. Företagets kostnader är avdragsgilla. 8. Lånet skall återbetalas på tio år. 9. Lånet är knutet till projektet och om projektet misslyckas åligger det

låntagaren att bevisa detta varefter fonden avskriver lånet.

Modell B — uppdragsalternativet 1. De regionala utvecklingsfonderna uppdrar åt företaget/innovatören att

driva utveckling av ett visst projekt. Uppdraget kan initieras från båda

parter. När fonden beslutat ge uppdraget åt företaget/innovatören upp-

rättas ett avtal varefter medel utbetalas. Dessa medel är en skattepliktig

intäkt för företaget. Företagets kostnader är avdragsgilla. Medlen skall

även i företagets bokföring redovisas som intäkt.

NN Medlen skall utbetalas successivt i takt med uppkomna kostnader.

Dessa medel får uppgå till mellan 50 till 90 procent av projektets totala

kostnader. Dock förutsätts att den återstående finansieringen ej består

av annan villkorlig låneform t.ex. STU-anslag. 3. Den regionala utvecklingsfonden behåller så länge uppdraget gäller

rätten till projektet. I avtalet stadgas att fonden överlåter resultatet till

företaget mot en överenskommen royalty sedan uppdraget slutförts

(optionsrätt). När avtalet upphör övergår rätten till projektet till företa-

get. 4. Om projektet misslyckas har fonden rätt att bryta avtalet och återta

rätten till projektet. Vad som skall anses som misslyckanden bör stad-

gas för varje enskilt fall. 5. Varje enskild fond bör kunna besluta om hur länge olika uppdrag skall

löpa. 6. Royaltyn skall vara tids- eller beloppsbegränsad. 7. Royaltyn uppgår med två till fyra procent av nettofaktureringen. Ju

längre tid som uppdraget varar desto högre bör royaltyn sättas. 8. Royaltyn är en avdragsgill kostnad när den betalas.

6.4 Effekter av modellerna A och B

Modellerna A och B kan användas var för sig eller tillsammans. Det ger tre möjliga framtida lösningar på fondernas kreditgivning till produktutveckling.

6.4.1 Modell A — lånealternativet

Denna modell är en modifiering av de befintliga rörelselånen. Modellen innebär att fonderna redan i förväg kan beräkna den årliga avkastningen på satsat kapital. I det beskrivna exemplet i kapitel fem skulle denna konstruktion ge en effektiv ränta under en 13 års period på omkring tio procent. Lånekonstruktionen blir därigenom billigare än de befintliga rörelselånen.

Jämfört med de existerande produktutvecklingslånen är detta en billigare låneform för lyckade projekt. En stor skillnad är att modell A kräver fasta amorteringar vilket medför att vissa låntagare inte kommer att klara lånekraven. Troligtvis är det dock så att dessa låntagare i stor utsträckning även med nuvarande lånekonstruktion inte kan fullfölja sina åtaganden mot fonden. Industriverket anser därför att denna lånekonstruktion totalt sett ger minskade kreditförluster.

En risk med denna modell är att fonderna kommer att få ett kraftigt ökat antal låneansökningar. Det kan därför bli svårt att bedöma om varje ansökan avser produktutvecklingsverksamhet. Exempelvis kan man idag erhålla produktutvecklingslån för marknadsföringsinsatser av befintliga produkter. Vid val av projekt finns det en risk att fonderna väljer mer

Prop. 1980/81: 130 196

”säkra” projekt för att därigenom minska kreditrisken. Ett annat problem skulle kunna vara att vissa låntagare upplever de fasta årliga amorteringarna som ett problem speciellt om det rör sig om mycket riskfyllda projekt. Vad som talar emot det är att denna modell medger långa utvecklingstider och därigenom är en relativt sett mycket billig låneform. Ett möjligt sätt att underlätta kravet på regelbunden återbetalning vore att införa en s.k. omvänd återbetalningsprincip (se kapitel fem). Andra alternativ att öka risktagandet är att medge längre utvecklingstider och/eller löptider för

lånen.

6.4.2 Modell B - uppdragsalternativet

Denna modell innebär en villkorlig återbetalning baserad på nettofaktu-

reringen. Effekten av detta blir att fonderna på förhand ej kan bedöma avkastning på ”utlånat” kapital. Industriverket tror att ett uppdragsalternatliv medför att det kommer att ta mycket lång tid innan fonderna får avkastning på sitt kapital. Ett sätt att förkorta tiden blir då att öka royal-

tyns storlek.

En fördel med detta alternativ för en innovatör/företagare är att återbetalningen baseras på projektets avkastning. Samtidigt innebär denna prin-

cip att man ej på förhand kan bestämma när avtalet skall upphöra såvida

inte avtalet redan från början bestäms att löpa under en lång tid. Effekten av detta är att rätten till projektet innehas av utvecklingsfonden tills dess

avtalet upphört. Industriverket tror att många innovatörer/företagare skul-

le uppleva detta negativt. En annan fördel med uppdragsalternativet är att "bidraget intäktredovisas (se kapitel fyra).

6.4.3 Kombinationsalternativet A och B

Ett alternativ vore att ge fonderna möjlighet att välja mellan alternativen A och B. Det skulle innebära att fonderna själva fick avgöra för vilka projekt uppdrags- respektive lånealternativet skulle väljas. En sådan variant innebär att fonderna för relativt riskfyllda projekt väljer uppdragsalternativet. För projekt i de senare faserna av produktutvecklingskedjan skulle däremot lånealternativet vara att föredra.

Fördelen med detta alternativ är att det ger fonderna stor frihet att anpassa kreditformer efter de enskilda projekten. Dessutom ges valmöjlighet även för innovatörer/företagare. Det stora problemet med denna variant är att man måste finna en rimlig

avvägning mellan kostnaderna för modellerna A och B. Om modell A

kräver en återbetalning på tio år efter utvecklingstiden innebär detta att om

modell B inte skall bli mycket billigare så måste antingen royaltyavtalet löpa under en mycket lång tid eller beloppsgränsen sättas relativt högt.

Prop. 1980/81: 130 197

6.5 Åtgärdsförslag

Industriverket anser att produktutvecklingslånens konstruktion bör förändras enligt de riktlinjer som finns beskrivna i modell A. Denna modell är en rimlig avvägning mellan risktagande och avkastningskrav på utlånat kapital. Om man vill öka risktagandet kan detta ske som tidigare påpekats genom att tillåta längre utvecklingstider och/eller återbetalningstider. Alternativt kan även en lägre ränta användas. Modell B innebär dels mycket osäker avkastning dels att innovatören/företagaren under en mycket lång tid måste avsäga sig rätten till projektet. Kombinationsalternativet har den nackdelen att det blir mycket svårt att erhålla en rimlig relation mellan kostnaderna för modell A och B.

Införandet av modell A medför att fonderna på kort sikt får vidkännas kreditförluster på denna verksamhet. Verket anser att man kan diskutera två alternativ för förlusttäckning. Det första är att fonderna som tidigare svarar för denna kreditförlust. För det andra kan diskuteras statligt förlustbidrag. Det senare alternativet innebär att man dels måste finna en metod för att göra en regional fördelning av bidraget dels bestämma gränser för hur stor del av förlusten som bör täckas. Vad gäller förlusttäckningens storlek förefaller en 50/50 fördelning (staten/utvecklingsfonderna) vara rimligt. Däremot finner industriverket att det f.n. är svårt att finna någon metod för hur bidragen regionalt skall fördelas. Verket anser att fondernas produktutvecklingsverksamhet pågått under så kort tid att det inte är rimligt att f.n. bestämma i vilken omfattning denna verksamhet bör bedrivas inom respektive fond. Därför föreslår industriverket att man under en försöksperiod med modell A låter fonderna själva stå för kreditförlusterna. Detta innebär även att varje utvecklingsfond själv får avgöra omfattningen på den framtida produktutvecklingsverksamheten. Samtidigt innebär den egna förlusttäckningen en begränsning av denna verksamhet.

Under de första 18 månaderna har fonderna sammanlagt utbetalat ungefär 34 milj. kronor. Av detta har återbetalats drygt en milj. kronor. Detta innebär givetvis stora påfrestningar på fondernas egna kapital. En förutsättning för att fonderna skall kunna täcka framtida ”förluster” som modell A ger upphov till är att återbetalningarna för de nuvarande projekten kraftigt ökar. Om detta ej sker måste eventuellt en förlusttäckning ske för den hittillsvarande verksamheten.

Sammanfattningsvis föreslår industriverket att modell A införs genom att nuvarande regler för de s.k. rörelselånen (SFS 1978: 506) kompletteras och att reglerna för nuvarande produktutvecklingslån avskaffas. Alterna-

slagna modellen. Om systemet införs föreslår utredningen att redan beviljade produktutvecklingslån i möjligaste mån överförs till detta system. Det sker lämpligen genom att man för varje enskilt lån bedömer återstående utvecklingstid och därefter gör upp en äterbetalningsplan på högst tio år.

Prop. 1980/81: 130 198

Vid beräkning av skuldbeloppet föreslås att man utgår ifrån det utbetalda beloppet. Denna princip innebär att riskpremien och den kapitaliserade räntan avskrivs. För de låntagare som ej önskar att få sina lån omlagda enligt modell A bör dessa få löpa med den nuvarande lånekonstruktionen. För dessa lån bör respektive fond i större omfattning än som f.n. sker kontrollera att uppgjorda utvecklingsplaner fullföljs. Industriverket anser även att beviljade SUFO-lån i möjligaste mån lägges om enligt ovanstående principer. För många av dessa lån är det svårt att hävda att ytterligare utvecklingstider skulle krävas. De ”gamla” lån som ej kan klara en uppgjord återbetalningsplan bör avskrivas.

För att fonderna skall kunna klara de krav som ovanstående föreslagna åtgärder ställer rörande bedömning och uppföljning av enskilda låneärenden måste en förstärkning ske av de personella och administrativa resurserna på detta område.

Prop. 1980/81: 130 199

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över statens industriverks utredning ”De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärdering och för-

slag till åtgärder” (SIND 1980: 13)

Efter remiss har yttranden över rubricerade utredning avgetts av bok-

föringsnämnden, riksrevisionsverket, styrelsen för teknisk utveckling,

Centralorganisationen SACO/SR — som bifogat yttrande av Sveriges

Civilingenjörsförbund. Ingenjörsvetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, SHIO — Familjeföretagen, Stiftel-

sen Norrlandsfonden, Svenska Bankföreningen, Svenska Uppfinnareför-

eningen, Sveriges Exportråd, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens

Centralorganisation samt de regionala utvecklingsfonderna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands. Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmö-

hus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs. Jämtlands och Norrbottens län.

Denna remissammanställning återger, med citat, väsentligen de synpunkter som har redovisats. Beskrivningar av rådande ordning eller rena

referat av vad utredningen har anfört har dock inte tagits med. Synpunkterna har i sammanställningen delats in i avsnitten 1. Allmänna synpunkter, 2. Organisationsfrågor, 3. Kostnad för stödet, 4. Återbetalning

av stödet och 5. Övriga frågor. För en fullständig version av enskilda

remissvar hänvisas till resp. remissinstans.

1¶Allmänna synpunkter

Bokföringsnämnden

”Kravet på återbetalning har av BFN sålunda uppfattats mera vara ett

sätt för fonderna att få ett hjälpmedel i kontrollen och uppföljningen av projekten än ett reellt amorteringskrav.

Sammanfattningsvis rekommenderar BFN att industriverkets rekommendation av alternativ A prövas med hänsyn till det huvudsakliga syftet av stödet och dess troliga framtida konsekvenser. Om huvudsyftet med

stödet är begränsat till en finansiell hjälp och där sannolikheten för återbe-

talning förväntas bli hög kan lånealternativet vara att föredraga.”

Riksrevisionsverket

”Den slutsats som RRV drar av utredningens kartläggning är att flera

åtgärder krävs för att produktutvecklingsverksamheten i länen skall få den inriktning och omfattning som statsmakterna avsett. Utredningen har dock enligt RRVs mening alltför hårt begränsat sina förslag till åtgärder avseen-

de produktutvecklingslånens konstruktion och som huvudproblem fram-

hållit den ovanligt låga återbetalningsprocenten. Endast i förbigående har

administrativa och organisatoriska brister i verksamheten tagits upp. Detta

Prop. 1980/81: 130 200

är så mycket mer anmärkningsvärt som utredningen själv påpekar att brist på medel aldrig varit den begränsade faktorn för verksamheten. Redan i STU-kommitténs betänkande (SOU 1977:64) visades att återbetalningsprocenten inte är ett relevant mått på effektiviteten hos denna typ av lån. Denna utredning framhöll således att ”återbetalningsvolymen kan inte annat än i ytterst begränsad utsträckning spegla samhällsnyttan av stödet till ett innovationsprojekt'. Vidare framhöll utredningen att ökade krav på återbetalning kan ha en direkt negativ inverkan på projektval.”

Styrelsen för teknisk utveckling

"STU anser att följande krav bör ställas på stöd till utvecklingsprojekt. Det bör — stimulera till att öka det totala innovationsarbetets omfattning, — effektivisera det samhälleliga innovationsarbetet så att fler idéer, pro-

jekt etc. leder fram till marknadsintroduktion och nyttiggörande, — påverka och styra det samhälleliga innovationsarbetets inriktning mot

angelägna områden, — vara villkorligt dvs. ha karaktären av riskavlyft, — vara konkurrensneutralt och inte billigare än andra finansieringsformer,

samt vara skattemässigt neutralt och inte heller påverka stödmottaga-

rens soliditet, vidare bör återbetalningsvillkoren vara flexibla och an-

passningsbara för det enskilda projektets ckonomiska utveckling och

krav på säkerheter inte ställas.

Det är vidare STUs uppfattning att statligt utvecklingsstöd bör ha återbetalnings- och ränteberäkningsregler som harmonierar med stödets syfte.

STU finner att det förslag som utredningen förordar inte i tillräcklig grad uppfyller ovanstående krav.

STU föreslår att stödmottagaren får möjlighet att välja mellan följande två återbetalningsmodeller. 1. Stödet ges på i stort sett samma villkor som nu med undantag av att

riskpremicn slopas. Återbetalningen baseras på omsättningen.

2. Med hänsyn till bokföringsnämndens anvisningar bör ett alternativ infö-

ras, där återbetalningen inte är fixerad till ett belopp. utan utgår i form

av royalty under en bestämd tidsperiod. Därvid undviks kravet att

skuldföra stödet.” Sveriges Civilingenjörsförbund

"Enligt förbundets mening är det i enlighet med vad som ovan sagts för tidigt att uttala sig om PU-lånens effekt och att ta ställning till hur lånekonstruktionen skall eventuellt förändras. Det bör 1. ex. ytterligare utredas hur nuvarande och andra lånekonstruktioner skulle kunna påverka den totala stödvolymen på längre sikt.

Att ensidigt satsa på modell A kan leda till att man ej uppnår det avsedda målet att stödja och uppmuntra utveckling av produktidéer som är förknippade med avsevärda risker.”

Ingenjörsvetenskapsakademien

"På denna grund tillstyrker IVA att man avskaffar riskuppskrivningen med 10-252, de inflexibla fordringarna på 5096 medfinansiering från

Prop. 1980/81: 130 201

låntagaren och fordringen på återbetalning med en fast och ofta orimligt hög procentsats av faktureringen. Det sistnämnda villkoret kan om det genomförs med konsekvens och utan kompromiss omöjliggöra för ett innovationsföretag att konsolidera sin verksamhet.

IVA uppfattar utredningens föreslagna läånemodell dvs. alternativ A,

som ett stort framsteg gentemot det nuvarande. Modellen synes i huvud-

sak vara ändamålsenlig för utvecklingslån till redan etablerade och något sånär konsoliderade företag.

Under utvecklingstiden skall inga amorteringar företas och lånet skall vara räntefritt. IVA anser alt denna plan i stort sett är rimlig. Så viktiga faktorer som längden av utvecklingstiden respektive återbetalningstiden samt återbetalningstakten bör dock ej vara fastlagda i stela ramar utan måste kunna överenskommas från fall till fall med hänsyn till de individuella egenskaperna hos projektet."

Landsorganisationen i Sverige

"Utredningens belysning av produktutvecklingslånens hittillsvarande

sätt att verka tyder på att man bör söka sig fram till en ny utformning av

lånen. Dessa har i sin nuvarande form existerat i 18 månader. De under

denna korta tid vunna erfarenheterna måste uppfattas som relativt begränsade och osäkra. LO anser det därför vanskligt att definitivt slå fast en

godtagbar finansieringsform. Av denna anledning finner LO det rimligt att

tillstyrka en försöksverksamhet för finansiering av produktutveckling i enlighet med modell A.”

Landstingsförbundet

”Förbundsstyrelsen anser sig emellertid trots detta inte kunna tillstyrka att utredningens förslag förverkligas med angiven utformning.

I likhet med utredningen konstaterar styrelsen att utveckling av nya produkter tar tid och är förenat med betydande risker samt att utvecklings-

fonderna i ökad utsträckning kan behöva stödja innovatörer. Det ligger då i

sakens natur att en intensifierad produktutvecklingsverksamhet från fondernas sida Jeder till ökade förluster totalt sett. Detta pris måste samhället emellertid vara berett att betala.”

Norrlandsfonden |

Norrlandsfonden anser att de nuvarande villkoren för utvecklingsfondernas s.k, PU-lån är olämpligt utformade. Utredningens förslag till nya

villkor synes i hög grad ha inspirerats av de villkor som Norrlandsfonden tillämpar och har goda erfarenheter av. Norrlandsfonden tillstyrker föreslagna ändringar.”

Svenska Uppfinnareföreningen

"Samhället erhåller intäkter inte enbart genom återbetalning och räntor

på lån utan i långt större utsträckning genom skatter och ökad sysselsättning och även i misslyckandefall genom värdefull kunskapsökning.

SUF instämmer i Industriverkets förslag att nuvarande konstruktion av produktutvecklingslån avskaffas. Det lånealternativ som föreslås enligt Modell A tillstyrkes i princip. Projekt med särskilt ekonomiskt värde kan

Prop. 1980/81: 130 202

på grund av den tekniska utvecklingen, myndighets- och konsumentintressen genomföras på så kort tid som tre är varför bättre anpassning till de enskilda projekten bör ske. Föreningen vill också framhålla det synnerli-

gen angelägna i att nu löpande lån omräknas retroaktivt till av SIND

föreslagen utformning.”

Sveriges Industriförbund

”Det föreslagna PU-lånesystemet (modell A) innebär förbättringar, i synnerhet genom att riskpremien avskaffas. Det är också rimligt att man lägger fast en grundmodell för lånen (3—5 års utvecklingstid, därefter 10

års amorteringstid med fasta amorteringar). ”

Tjänstemännens Centralorganisation

”I föreliggande utredning från industriverket föreslås att de nuvarande

reglerna för produktutvecklingslån avskaffas och ersätts med ett helt nytt

lånesystem (modell A).

TCO tillstyrker utredningens förslag. ”

Uppsala läns utvecklingsfond

”Stödets allmänna utformning bör i största möjliga utsträckning få avgö-

ras av den enskilda fonden.

Vårt förslag är följande. De nuvarande utvecklingslånen avskaffas och

ersätts av ett utvecklingssröd i form av bidrag med villkorlig återbetalningsskyldighet, varvid återbetalningen sker i form av royalty enligt upprättat avtal.” Malmöhus läns utvecklingsfond

"Enligt fondens mening måste nuvarande låneformer och förslag till nya stödformer bedömas med hänsyn till följande faktorer: 1. Förmågan att stimulera till produktförnyelse.

Hur återbetalningarna relateras till återbetalningsförmågan.

ww Balansen mellan olika låne- eller stödformer vad gäller kostnader. risk-

tagning och säkerheter. 4. Bokföringen av stödet hos företagen. 5. Administrationen av stödet hos fonderna.”

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Fonden instämmer i allt väsentligt med utredningens förslag att införa

stödkonstruktion enl. modell A — lånealternativet. Fonden instämmer

också i stort med motiven för införande av en sådan modell. Dock anser

Fonden att utredningens övervägande om modellernas skilda möjligheter att beräkna avkastningen på kapitalet är mindre relevant för valet av modell, eftersom avkastningen och risktagandet i huvudsak sammanhänger med frågan om projekten överhuvudtaget ger någon återbetalning, dvs. kreditförlusterna beror mera på hur stor osäkerhet som accepteras för

beviljade projekt.”

Norrbottens läns utvecklingsfond ”"BDU förordar att reglerna för framtida PU-lån ändras enligt i utred-

ningen föreslagen modell — lånealternativet. Redan beviljade PU-lån er-

bjuds möjligheten att få lånen omskrivna till den nya låneformen varvid skulden baseras på lånebelopp exklusive riskpremie och upplupen ränta.”

Prop. 1980/81: 130 203

2 Organisationsfrågor

Riksrevisionsverket

”RRV instämmer i utredningens bedömning att ett regionaliserat stöd till produktutveckling har klara fördelar framför ett centraliserat.

Den regionaliserade verksamheten innebär emellertid också vissa nack-

delar. Således varierar handläggningen vid fonderna såväl beträffande den preliminära ”sållningen” av projekt som när det gäller bedömningsgruppens inflytande och sammansättning samt fondens vilja till risktagande vid

kreditbedömningen. Detta gör att möjligheterna till ekonomiskt och annat

stöd kan bero på i vilket län företaget eller innovatören verkar. Detta kan

ur samhällsekonomisk synpunkt inte vara önskvärt.

För att uppnå en större likformighet i fondernas bedömning av produkt-

utvecklingsidéer anser RRV att SINDSs roll i detta sammanhang bör över-

vägas. Som RRV framhöll i sin revisionsrapport, "Statens industriverk — uppgifter gentemot de regionala utvecklingsfonderna””, bör SIND i första

hand ägna sig åt policyfrågor, samordning och informationsspridning mel-

lan fonderna, SIND bör i dettta sammanhang bevaka att produktutvecklingsverksamheten får en offensivare karaktär än vad som hittills varit

fallet. Även när det gäller villkoren för avskrivning av lån bör SIND kunna

ha en rådgivande och policyskapande funktion. RRV instämmer i utredningens uppfattning att utvecklingsfonderna satsat alltför begränsade kansliresurser för produktutvecklingsverksamheten,

som borde vara en av fondernas viktigaste uppgifter. Personalresurserna

varierar emellertid mellan olika län liksom ambitionerna för beredning, samordning och informationsspridning.

För att förstärka resurserna för produktutvecklingsverksamheten föreslår RRV att bedömningsgrupperna i ökad utsträckning deltar på ett tidigt stadium vid projekturvalet och att gruppernas tekniska kompetens för-

stärks genom att man på konsultbasis anlitar experter från de tekniska

högskolorna.”

Sveriges Civilingenjörsförbund

"Förbundet delar dock SINDs uppfattning att produktutvecklingsstödet

bör vara regionaliscrat. Ett centralt kreditinstitut på detta område skulle visserligen få en större överblick för att undvika dubbelsatsningar men

skulle inte ha samma möjlighet att lära känna de enskilda innovatörernas och företagens resurser och problem. Det är dock viktigt att de regionala

fondernas kompetens ligger på en sådan nivå att olika produktutvecklingsidéer kan bedömas från såväl teknisk som marknadsmässig synpunkt så att de realiserbara idéerna vaskas fram. Fonderna har i regel

goda kunskaper för att göra företagsekonomiska bedömningar men behö-

ver förstärkas med kvalificerade, marknadsinriktade tekniker. Det är också viktigt att samarbetet med STU intensifieras. Förbundet anser att även sakkunniga personer vid de tekniska högskolorna bör kopplas in i vissa

projekt.”

Landsorganisationen i Sverige

"Fonderna måste därför intensifiera sitt samarbete med STU. Eftersom

STU besitter specialkompetens för att göra tidiga bedömningar av tekniska utvecklingsprojekt, som det måste anses svårt för de regionala utvecklingsfonderna att bygga upp, följer att STU också måste spela en mer aktiv roll ute i regionerna.” +

Prop. 1980/81: 130 204

Landstingsförbundet

Enligt utredningen kan det förordade alternativet förväntas komma att . utnyttjas för främst relativt säkra projekt i senare delen av produktutvecklingskedjan. För projekt i de tidigare utvecklingsfaserna där det är svårare att bedöma såväl utvecklingstidens längd som potentiella avsättningsmöjligheter, torde utredningens alternativ emellertid inte te sig lika attraktivt. Detta förstärks ytterligare av bl.a. utredningens eget konstaterande att innovatörer som önskar bli entreprenörer i dag i hög grad saknar ekono-

miskt stöd.

För att åstadkomma förbättringar i det avseendet är det angeläget att samarbetet mellan de regionala utvecklingsfonderna och Styrelsen för

teknisk utveckling (STU) vidareutvecklas.

Även om tillgången till ett effektivt kreditinstrument är av avgörande

betydelse för en intensifierad produktuvecklingsverksamhet hos fonderna vill styrelsen avslutningsvis understryka vikten av en noggrann uppföljning

av projekten. Utvecklingsfonderna bör därför tillföras ekonomiska resurser för kompetensförstärkningar och förbättrad projektledningshjälp till

företagen.”

SHIO-Familjeföretagen

"Industriverket konstaterar i utredningen att det f.n. är en rimlig rela-

tion mellan lånemedel och riskvilligt kapital då det gäller produktutvecklingslånen. Däremot anser verket att de personella resurserna för verksam-

heten bör förstärkas. SHIO-Familjeföretagen avstyrker förslaget till per-

sonalförstärkningar vid utvecklingsfonderna.”

Sveriges Industriförbund

”Enligt Förbundets mening finns det inte utrymme för att vidga fonder-

nas arbetsområde utöver stöd och information. Därmed saknas motiv för

att på bred bas anställa personal med annan typ av utbildning än vad som idag finns inom fonderna. Om man inom en enskild fond bedömer att arbetet med förmedling av inkommande idéer bör prioriteras, är det naturligast att så sker i förhållande till övriga uppgifter och inom ramen för

nuvarande personalresurser.”

Tjänstemännens Centralorganisation

”Erfarenheterna av hittillsvarande stöd till produktutveckling visar att de regionala utvecklingsfondernas resurser för uppföljning av beviljade

låneansökningar måste förstärkas. Detta är nödvändigt både för att minska samhällets kreditförluster och för att underlätta projektens utveckling.

När företag ansöker om produktutvecklingslån bör alltid de lokala fack-

liga organisationernas yttranden bifogas ansökan. De fackliga organisatio-

nernas roll i samhällets stödgivning till näringslivet måste erkännas.”

Stockholms läns utvecklingsfond

"Det kan sålunda konstateras att återbetalningsförmågan hos projekten

hittills varit mycket låg. Det är fondens uppfattning att en projektledningshjälp av det slag som förekommit i diskussionen runt PU-lånehante-

ringen avsevärt skulle stärka projekten och möjligheterna att kommersiellt

exploatera dessa inom en rimlig tid.

Prop. 1980/81: 130 [ne] S 'A

Förhandlingsarbetet i det enskilda projektet torde komma att öka såväl vid kreditbedömningen som när fråga om eventuell av- elter nedskrivning uppstår. De nuvarande resurserna torde vara tillräckliga för ett sådant arbete.”

Östergötlands läns utvecklingsfond

”Utöver de här angivna förslagen bör Statens Industriverk (SIND) i ökad utsträckning medverka till att ett fortlöpande erfarenhetsutbyte rörande PU-verksamheten kommer till stånd mellan de olika fonderna.”

Jönköpings läns utvecklingsfond

"För att underlätta produktutveckling och öka återbetalningen på lånen torde införande av projektledningshjälp och en förstärkt bevakning av det enskilda engagementet vara lämpliga åtgärder.”

Blekinge läns utvecklingsfond

"Utredningen framhåller betydelsen av att fonderna samarbetar med STU både vad gäller den tekniska bedömningen av olika projekt och för att dubbelsatsningar i olika regioner skall kunna undvikas. Detta samarbete har under senare år byggts upp genom samarbetsgrupper mellan fonderna och STU. Fondens erfarenheter av detta samarbete är positiva. Avvägningen mellan vad som bör stödjas av STU och vad som bör stödjas av fonden har kunnat avgöras informellt och effektivt.

STUs centrala kompetens har kunnat utnyttjas vid projektbedömningen. Enligt författningen för PU-lånen skall samräd genomföras med STU för projekt överstigande 500 tkr. Genom kravet på ett formellt samråd finns en

meningsfullt än det normala informationsutbytet i samarbetsgruppen. Fonden föreslår att bestämmelsen om samråd utgår ur författningen och att de uppbyggda samarbetsgrupperna får i uppgift att lösa de problem som samrådet var avsett att lösa.”

Malmöhus läns utvecklingsfond

"Enligt författningen för PU-lånen skall samråd genomföras med STU för projekt överstigande 500 tkr. Genom kravet på ett formellt samråd finns en risk att detta begränsas till vissa speciella frågor. Det kan därför bli mindre meningsfullt än det normala informationsutbytet i samarbetsgruppen. Fonden föreslår att bestämmelsen om samräd utgår ur författningen och att de uppbyggda samarbetsgrupperna får i uppgift att lösa de problem som samrådet var avsett att lösa.

I samarbetet med STU har vid mänga tillfällen diskuterats vilka mötljligheter STU och fonderna har att påverka ett projekt så att det leds till ett lyckat resultat. STU och SIND har under 1980 presenterat en utredning om projektledningshjälp. Fonden har bland SUFO-lånen några misslyckade projekt och har därigenom också kunnat konstatera att en effektiv projektledning sannolikt skulle kunnat rädda en del av dessa, framförallt genom att förkorta utvecklingstiden mellan framtagen prototyp och produktens marknadsföring. Det finns en tendens hos uppfinnare och utvecklingsföretag att fortsätta utvecklingsarbetet alltför länge. Fonden har tillstyrkt att en projektledningshjälp införs. Fonden har emellertid valt uttrycket projektlots för att markera att det slutliga ansvaret för projektet tortfarande ligger kvar hos uppfinnaren/företaget. I eu par fall har projektlots också tillsatts. Äterbetalningsvolymen bör genom detta kunna öka kraftigt

Prop. 1980/81: 130 206

och fonden vill därför även i detta sammanhang understryka betydelsen av

att projektledningshjälp införs.”

Kopparbergs läns utvecklingsfond

”Fonden bör ges ökade resurser för såväl projektledningshjälp som

löpande uppföljning samt möjlighet till smärre bidrag i projektens inled-

ningsskede.”

Jämtlands läns utvecklingsfond

”Förslaget om ett förbättrat utvecklingsstöd leder naturligen till en ökad låneefterfrågan. Eftersom fonden lider brist på personal, är det som utredningen påpekat nödvändigt att förstärka de personella resurserna. Avslutningsvis vill Fonden föreslå att Industriverket, när stödkonstruk-

tionen fastställs, medverkar till framtagning av en gemensam lånerevers,

eftersom det måste anses vara slöseri med resurser att varje fond för sig svarar för framtagning och tryckning av lånereverser.”

Norrbottens läns utvecklingsfond

”Slutligen får BDU betona vikten av att ytterligare personella resurser

kan avsättas till uppföljning av låneärenden då detta verksamt kan bidra till

att minska kreditförlusterna. Med uppföljning avses då en aktiv projektled-

ningshjälp och inte en fiskal kontroll av lånereversens villkor. STU och SIND har under 1980 presenterat en utredning om projektledningshjälp. BDU har den erfarenheten att en erfaren projektledning eller

lotsning skulle kunnat rädda en del projekt som misslyckats och, vilket är

mycket väsentligt, skulle förkorta utvecklingstiden till produktens marknadsintroduktion.

BDU har tillstyrkt utredningen att projektledningshjälp införs. Detta

skulle innebära att återbetalningsvolymen på PU-lån skulle öka och kredit-

förlusterna begränsas.”

3 Kostnad för stödet

Styrelsen för teknisk utveckling

"Syftet med PU-lånen är att locka fram satsningar på utvecklingsarbete,

som inte kan finansieras av ägarkapital eller på den vanliga kreditmarknaden. Stödformerna bör därför utformas så att de inte konkurrerar med

etablerade sätt att finanstera utvecklingsarbete. Blir villkoren väsentligt

förmånligare än för annat främmande kapital finns risk för en överström-

ning av projekt från den traditionella kreditmarknaden till samhällsstödet. På så sätt kan de projekt, för vilka PU-lånen egentligen var avsedda,

komma att trängas undan.

Även andra skäl talar för att återbetalning skall ske och att marknads-

mässig ränta beräknas. Ett rent bidrag kan snedvrida konkurrensen. En

subventionerad prissättning på visst utvecklingsarbete kan vidare leda till en mindre effektiv industri. Det kan också från moralisk synpunkt anses stötande att den som får goda inkomster p. g. a. samhällets stöd. inte skall återbetala sitt bidrag från samhället på markandsmässiga grunder.

Prop. 1980/81: 130 207

För utvecklingsfonderna har systemet med riskpremier visat sig ha negativa effekter eftersom låntagarna upplever att samhället på ett oskäligt

sätt utnyttjar deras situation.

Räntefriheten under utvecklingsperioden medför vidare att ett subventionsmoment förs in, som låntagare på den övriga kreditmarknaden eller de som finansierar utvecklingsarbete med eget kapital inte kan tillgodogöra

sig. Räntefriheten ger en dålig balans mellan PU-lån och rörelselån. PU-

lånen får inte enbart funktionen av riskavlyft utan kommer även kostnadsmässigt att framstå som den mest fördelaktiga finansieringsformen framför

rörelselån och normala krediter.”

Landstingsförbundet "Under alla förhållanden måste det, i enlighet med utredningens förslag, anses angeläget att gränsen för projektfinansiering höjs till 90 procent och

riskpremien slopas. Samtidigt är det emellertid viktigt att i detta sammanhang beakta förhållandet att fondernas normala rörelselån idag torde vara en attraktiv kreditform för projekt som befinner sig i produktutvecklingskedjans senare del. Styrelsen kan därför inte finna skäl för att en kredit-

form nu skapas som genom ytterligt förmånliga villkor i praktiken kan

väntas leda till en överströmning av låntagargrupper från rörelselån till

denna nya låneform.”

SHIO-Familjeföretagen

"Räntan föreslås vara fyra procentenheter över diskontot. Tar man hänsyn till den ränte- och amortceringsfria utvecklingsperioden innebär detta att den genomsnittliga räntan blir betydligt lägre än räntan för utvecklingsfondernas rörelselån. I utredningen motiveras inte denna räntedifferens. Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning kan det vara motiverat

att av detta skäl sätta räntan för produktutvecklingslånen till minst fem

procentenheter över diskontot.

SIND föreslår att det inte skall utgå någon riskpremic. Förslaget tillstyrkes.”

Svenska Bankföreningen

"Ränta utgår efter diskonto + 4 procent. Föreningen anser, att räntan bör vara mer marknadsmässig. Med tanke på risknivån och även de gynnsamma villkoren under utvecklingstiden bör ränta utgå med minst diskonto + 5,5 procent.”

Stockholms läns utvecklingsfond "Utredningens förslag om ränte- och amorteringsfrihet under 3—5 år är

en positiv faktor som kan medverka till att de angivna problemen över-

vinns. Detta innebär en subvention till vilken medel inte anslagits i utred-

ningens förslag.

Den föreslagna lånemodellen A kommer att bli gynnsam för företagen och torde därmed bli mer attraktiv än den nuvarande konstruktionen. I praktiken torde fördelarna med modell A komma att innebära en omsvängning från de nuvarande rörelselånen mot den nya modellen.”

Prop. 1980/81: 130 208

Södermanlands läns utvecklingsfond

”Sörmlandsfonden hälsar därför med tillfredsställelse att SIND:s utredningsförslag bl. a. innebär borttagande av PU-lånens riskpremier.

Sörmlandsfonden delar dock inte utredningens förslag om att PU-lånen skall räntebefrias under en bestämd projektutvecklingstid (högst fem år). Enligt fondens mening skulle en sådan räntebefrielse — i kombination med den villkorliga återbetalningsplikten — göra lånen alltför förmånliga. Krav på PU-lån skulle inte bara resas för finansiering av projekt med stor osäkerhet och risk, utan för att över huvud taget få relativt billig finansiering (låg effektiv ränta). Detta bör inte vara syftet med fondernas PUlåneverksamhet.

Lånens mycket riskfyllda karaktär bör inte kompenseras med hjälp av riskpremier, utan skulle i stället kunna balanseras t. ex. av ett något högre ränteläge på lånen än för normala krediter. Att belägga PU-lånen med 1—2 procentenheters högre ränta än andra statliga lån förefaller här vara en bättre lösning än riskpremietillägg.””

Östergötlands läns utvecklingsfond

”Utredningen kommer fram till två olika konstruktioner av produktutvecklingslån, varav man slutligen väljer alternativ A. Båda förslagen mynnar ut i billiga PU-lån. Man går så långt i sin iver att främja produktutveckling att man gör dessa lån billigare än fondens rörelselån. Detta kan leda till en snedvridning av efterfrågan på olika lånetyper.

På grund av den inbyggda bristen på balans mellan rörelselån och föreslagna PU-lån kommer fonderna att få mycket svåra gränsdragningsproblem.”

Jönköpings läns utvecklingsfond

"Fonden bör stimulera produktutveckling genom risktagande och inte genom subvention av kapitalkostnaden. Varje projekt måste under sin ekonomiska livslängd generera så stora intäkter så det orkar bära samtliga kostnader, även kapitalkostnaden.

Räntan bör ligga 2—4 4: över räntan på rörelselån.”

Blekinge läns utvecklingsfond

"Kostnaden skall däremot vara eller synas vara högre än för rörelselån. Återbetalningarna skall ske med roalty. Ränta och riskpremic skall inte finnas.”

Malmöhus läns utvecklingsfond

”Med de förmåner som modell A ger: ingen ränta under utvecklingstiden, inga pantbrev eller företagsinteckningar, ingen borgen och möjlighet till avskrivning av lånet helt eller delvis, kommmer låntagarna att sträva efter att få A-lån i stället för rörelselån.

På grund av den inbyggda bristen på balans mellan rörelselån och modell A kommer fonderna att få mycket svåra gränsdragningsproblem.

Vad gäller utvecklingsstödet anser fonden att stimulansen i första hand skall ligga i att återbetalningarna anpassas till den successivt uppkom-

Prop. 1980/81: 130 209

mande återbetalningsförmågan och om en sådan inte uppstår, skall stödet helt eller delvis kunna avskrivas. Kostnaden skall däremot vara eller synas vara högre än för rörelselån.”

Kopparbergs läns utvecklingsfond

"Den nya lånekonstruktionen bör dock inte framstå som förmånligare än STU's villkorliga lån. Detta för att STU's roll även i fortsättningen bör vara i projektens begynnelsefas.”

Jämtlands läns utvecklingsfond

”Utredningen pekar på risken att modell A ger en kraftig ökning av låneansökningar, särskilt som gränsen till rörelselån är relativt mjuk. Denna risk är uppenbar och måste antagligen hanteras så att projekten prövas mer restriktivt. Alternativt kunde lånen åsättas en hög ränta för att bli mindre attraktiva än rörelselånen. En hög räntenivå torde också kunna motiveras med dess karaktär av riskkapital. Å andra sidan visar hittillsvarande verksamhet att utvecklingsprojekt sällan ger sådan avkastning att de kan bära en hög ränta. Skulle det visa sig att låneefterfrågan på grund av den låga räntan ökar mycket kraftigt och kanske även leder till en förskjutning från rörelselånen, bör detta således kunna hanteras med att kraven på projektens 'utvecklingsnivå' skärps.”

4 Återbetalning av stödet

Riksrevisionsverket

"Beträffande utvecklingstiderna anser RRV att utredningen inte ger underlag för ett ställningstagande huruvida de föreslagna tidsgränserna är rimliga. En utvärdering av STUs erfarenheter på området hade här varit värdefullt.

RRV tillstyrker utredningens förslag att lånen bör återbetalas genom fasta amorteringar. RRV vill dock betona vikten av att återbetalningsvillkoren tillämpas flexibelt. Så t.ex. är det viktigt att stödja nyetablerade företag genom att tillämpa en s. k. "omvänd" återbetalningsprincip."”

Styrelsen för teknisk utveckling

"Således omöjliggör den föreslagna fasta amorteringsplanen en anpassning till det enskilda projektet.”

Ingenjörsvetenskapsakademien

”Likaså bör amorteringstakten bestämmas med hänsyn till utvecklingsplanen. Dess cash-flow-budget ger upplysning om i vilken takt projektet genererar överskott och därmed utrymme för återbetalningar. Normalt kommer utrymmet att vara trångt i början av amorteringsperioden. Därför bör det finnas möjlighet att avpassa amorteringsplanen härefter genom att successivt öka amorteringsbeloppet såsom utredningen anger under avsnittet 5.3, näst sista stycket. Då man bestämmer amorteringarnas storlek bör man naturligtvis hålla i minnet att det ofta finns andra anslagsgivare som också fordrar återbetalning, 1.ex. STU. Låntagaren har också ofta förpliktelser att betala royalties för utnyttjande patent. 14 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 210

Syftet med STUs och Utvecklingsfondernas verksamhet är att få fram

livskraftiga industriprojekt. Äterbetalningarna måste underordnas detta syfte. De måste avpassas så att de ej inkräktar på företagens rörelsckapi-

tal.”

SHIO-Familjeföretagen

"Den föreslagna ränte- och amorteringsfriheten under den beräknade utvecklingstiden tillstyrkes.

Produktutvecklingslånens särskilda karaktär gör emellertid det motiverat att överväga en helt annan återbetalningsmetodik än räntor och

amorteringar. Genom att lånen föreslås vara villkorliga kommer det alltid

att finnas en gräns då projektet är lönsamt men dock inte så lönsamt så att

den givna räntan och amorteringarna kan bäras. Mot denna bakgrund bör

man överväga att i stället låta återbetalning ske i form av roaylty.”

Norrlandsfonden

”Dock anser fonden icke att man såsom regel bör låta lånen löpa på 10 år

såsom utredningen föreslagit. Norrlandsfonden har funnit det riktigare att

knyta återbetalningstiden mera klart till projektets pay-offperiod vilken

sällan överstiger fem år. Fonden föreslår därför att återbetalningsperioden

skall bestämmas med hänsyn till projektets pay-off period och att man

endast om särskilda skäl föreligger skall ge längre amorteringstid än fem

år.

Sveriges Industriförbund

| ”Uppläggningen av PU-lånen måste i det enskilda fallet ske med hänsyn

till prognos och cash flow-plan för projektet. Variabel tidsomfattning, med

tiden progressiv amortering liksom förskottsbetalning mäste kunna komma

ifråga.”

Stockholms läns utvecklingsfond "Fonden delar utredningens uppfattning att en återbetalningstid på 5 år

är orealistisk. Äterbetalning skall enligt fondens uppfattning ställas i relation till faktisk förmåga att genomföra återbetalningen. Hänsyn bör även

tas till produktens förväntade livslängd. Den nuvarande konstruktionen innebär att återbetalningsförmåga anses ha uppkommit samma år som

försäljningen börjar, dvs. som fakturering sker. Det är tveksamt om så är fallet. Troligen hämmas återbetalningsförmågan av sådana faktorer som uppbyggnad av rörelsekapital. kostsamma marknadsansträngningar, relativt höga personalkostnader och även i övrigt en kostnadsbild som ännu inte har hunnit anpassas till en egentlig serieproduktion.

Vi vill dock påpeka att modell A enligt vår uppfattning är en olämplig form av produktutvecklingsstöd eftersom återbetalningarna inte relateras

till den faktiska återbetalningsförmågan. Vi anser att återbetalning i form av royalty på erhållen försäljning är en riktig metod i sig, men vill samtidigt påpeka att den kan slå förhållandevis hårt mot företag med nya produkter eller helt nystartade företag, varför

ytterligare möjlighet till anstånd bör kunna prövas.”

Prop. 1980/81: 130 211

Södermanlands läns utvecklingsfond

”Inte heller är fonden övertygad om att återbetalningen av PU-lån

fortsättningsvis skall ske efter fastlagd amorteringsplan (enligt utredningens förslag baserad på tio års amorteringstid). Nuvarande princip som innebär att återbetalning sker i procent av de intäkter som utvecklade projekt genererar, har den väsentliga fördelen framför normala amorteringsprinciper att amorteringskraven kopplas direkt till projektens betal-

ningsförmåga.

Östergötlands läns utvecklingsfond

"Det har ibland antytts att fasta ränte- och amorteringstider enligt modell A skall leda till en högre återbetalningsvolym. Fonden vill inte bestrida att den kan leda till en högre betalningsdisciplin. Så länge säkerheter saknas och de juridiska möjligheterna att överta projekten är så oklara, bedöms effekten dock bli mycket marginell. Fasta återbetalningskrav Ieder inte automatiskt till återbetalningsförmåga.

Möjligheten att enligt denna modell efter utvecklingstidens slut förhand-

la bort återbetalningsskyldigheten att få lånet helt eller delvis avskrivet

måste dock utgöra en stark lockelse för låntagaren. Fonden förutser att dessa förhandlingar kommer att bli besvärande och tidskrävande. För låntagaren kan det vidare vara intressant att vid en senare tidpunkt äteruppväcka projektet. Man måste då har klara regler över hur fonden skall kunna komma tillbaka med sitt återbetalningskrav. Också detta kommer att leda till svåra administrativa problem. Fonden ifrågasätter också om inte ”Villkorligheten”" i sig är tillräckligt skäl för att återbetalningen skall vara bunden till projektens framtida intäkter (nettofakturering).

Fonden förordar alltså en återbetalning baserad på framtida intäkter för

projektet.”

Blekinge läns utvecklingsfond

"Modellen innebär att ingen ränta skall belasta låntagaren under en utvecklingstid på 3 till 5 år, att man därefter tar ställning till om återbetalning skall ske och om så blir fallet skall räntor och amorteringar betalas vid fasta tidpunkter liksom för fondernas rörelselån. Modell A kommer därför att leda till mycket låga kostnader, den uppfyller sålunda kravet på att utgöra en god stimulans till produktförnyelse. Möjligheter skapas för fonderna att i inledningsskedet ta en mycket stor andel av risktagandet.

Relationen till projektets återbetalningsförmåga är emellertid mycket

svag. Visserligen sker ingen återbetalning under själva utvecklingstiden men när denna är slut och projektet fortfarande kräver kapital för sin tillväxt och genereringen av internt tillförda medel fortfarande är låg,

uppträder krav på kraftiga utbetalningar för ränta och amorteringar. För

företag som kan tillföra internt genererade medel blir låneformen attraktiv.

För enskilda uppfinnare och projektföretag blir kraven så hårda att de

enligt fondens bedömning kan leda till att dessa målgrupper tvingas avstå

från stödet.

Vid utarbetande av förslag till nya villkor för utvecklingsstödet anser

fonden att stimulansen i första hand inte skall ligga i att återbetalningarna

anpassas till den successivt uppkommande återbetalningsförmågan och om en sådan inte uppstår, skall stödet helt eller delvis kunna avskrivas.”

Prop. 1980/81: 130 [Se -— ta

Mulmöhus läns utvecklingsfond

”Återbetalningsförmågan uppkommer emellertid inte samma år som

försäljningen av produkten börjar. Det kan dröja flera år innan expansion och rörelsekapitalullförsel genom internt tiliförda medel eller genom upp-

låning kommer i balans.

Relationen till projektets återbetalningsförmåga är emellertid mycket svag. Visserligen sker ingen återbetalning under själva utvecklingstiden men när denna är slut och projektet fortfarandet kräver kapital för sin tillväxt och genereringen av internt tillförda medel fortfarande är låg, uppträder krav på kraftiga utbetalningar för ränta och amorteringar. För företag som har annan verksamhet som kan tillföra internt genererade medel blir låneformen attraktiv. För enskilda uppfinnare och för projektföretag blir kraven så hårda att de enligt fondens bedömning kan leda till

att dessa målgrupper tvingas avstå från stödet.”

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Genom en fast återbetalningsplan motiveras företagen i väsentligt större utsträckning rapportera om projektutvecklingen, särskilt då denne avviker från planerna och betalningsplanen härmed inte kan fullgöras.”

5¶Övriga frågor

Bokföringsnämnden

"Till de föreslagna modellkonstruktionerna (sid. 78-79) vill BFN dessutom göra följande påpekanden.

I båda fallen sägas att "företagets kostnader är avdragsgilla”. Detta är ett fiskalt ställningstagande som snarast bör avgöras av vad som stadgas i kommunalskattelagen och inte precieras i stödvillkor: det förekommer ju icke avdragsgilla poster, poster för vilka gäller vissa avskrivningsregler och direkt avdragsgilla poster. Sannolikt kan vid avtalstillfället inte avgöras, vad medlen används till.

1 modell A talas det om att de regionala utvecklingsfonderna har utnytt-

janderätten till projekten så länge lånen löper och i modell B att fonderna behåller rätten till projekten så länge uppdragen gäller.

I de fall stödmottagarna är skyldiga avge årsredovisning bör upplysning

om sådana förhållanden lämnas däri på liknande sätt som nu sker beträf-

fande tillgångar som innehas med äganderättsförbehåll respektive leasade tillgångar. Påpekande om denna upplysningsplikt bör finnas i fondernas låne- och uppdragshandlingar.”

Riksrevisionsverket

”RRV avstyrker den föreslagna höjningen av lånefinansieringen till upp till 9007 av projektkostnaden. Det faktum att Norrlandsfonden har rätt att finansiera en så stor del av projektkostnaden motiveras av fondens klart

regionalpolitiska syften.

Utredningen själv uttrycker farhågor för att den föreslagna låneformen kommer att leda till förluster som kommer att göra fonderna alltför försik-

Prop. 1980/81: 130 213

tiga vid sina projektbedömningar. Detta tyder enligt RRVs mening på att en utvärdering av den nya lånekonstruktionens effekter är viktig och bör komma till stånd efter relativt kort tid. Skulle man då finna att den förväntade effekten på produktutvecklingsverksamheten uteblivit bör man enligt RRYs mening pröva om ett statligt bidrag till förlusttäckning på denna typ av lån kan stimulera fonderna till ökat risktagande.”

Styrelsen för teknisk utveckling

”PU-lån, STU-bidrag och liknande stöd bör enligt STUs uppfattning behandlas som en intäkt i företagets redovisning i likhet med den praxis

som gäller beträffande skattesidan.

I realiteten kommer PU-lån och STU-bidrag också så småningom att bokföras som ett bidrag.

En konstruktion med en återbetalning som är relaterad till projektets omsättning torde inte civilrättsligt kunna betraktas som en skuld.

STU anser även att villkoret att fonderna skall ha nyttjanderätten till projekten under lånens löptid får negativa konsekvenser och är en juridiskt

och praktiskt svår konstruktion.

STU föreslår att nuvarande system med ett fondkapital att förränta

slopas. Medel för verksamheten bör anslås årligen och lyftas i takt med

låneutbetalningarna. En sådan åtgärd bör bidra till att utnyttjandegraden höjs samt att riskbenägenheten ökas.”

Ingenjörsvetenskapsakademien

"Begreppet ”nyttjanderätt” har inte definierats av utredningen, och IVA kan ej utan vidare acceptera förslaget att fonderna skall ha nyttjanderätt till det stödda projektet under hela utvecklingstiden.”

Landstingsförbundet

"Därmed talar också övervägande skäl för att ett beslut i frågan samtidigt innebär att staten påtar sig ansvaret att I efterhand tillskjuta en betydande del av de förlusttäckningsmedel som krävs hos fonderna.”

Norrlandsfonden

"Problemen i de fyra nordligaste länen har inneburit behov av speciella insatser. Norrlandsfondens kreditvillkor för industriellt utvecklingsarbete har givit företagen i de berörda länen relativa fördelar jämfört med möjligheterna i andra län och har utgjort ett slagkraftigt argument i diskussion med företag, som övervägt att bedriva verksamhet i de fyra nordligaste länen. Utredningsförslaget, som innebär en klar förbättring generellt i hela landet. medför enligt Norrlandsfonden en uttunning av regionalpolitiken

vilket bör beaktas.”

Svenska Bankföreningen

”Att tro att bankernas insatser för produktutvecklingsverksamhet begränsar sig till de speciella krediter som nämns I utredningen — Handels-

bankens innovationsfond. Wermlandsbankens ”värmlandslån” etc. — ger

dock en felaktig bild av verkligheten. Dessa krediter utgör i själva verket

Prop. 1980/81: 130 214

endast en ytterst blygsam del av bankernas insats i sammanhanget. Den övervägande delen av produktutvecklingen i landet skor inom redan etablerade företag, där ju bankerna bidrar med finansieringen genom de

normala rörelsekrediterna. Härutöver kommer, att bankerna i stor utsträckning hjälper innovatörer genom ”teknikförmedling”, dvs. hjälp att

komma i kontakt med lämpliga instanser och personer.

Förslaget att lägga om nuvarande SUFO- och PU-lån till den nya formen ställer sig bankföreningen mycket tveksam till. I samband med en sädan omläggning skulle vissa gamla SUFO-lån skrivas av och riskpremier och kapitaliserad ränta på PU-länen efterskänkas. Detta förefaller alltför generöst och måste dessutom upplevas grovt orättvist för de låntagare som

skött sina skulder. Lånen bör alltså löpa enligt hittillsvarande villkor,

möjligen med efterskänkande av riskpremierna.”

Sveriges Exportråd

"Vi vill emellertid ge uttryck åt förhoppningen att stöd till produkt- och systemutveckling även framgent baseras på överväganden om produkternas/tjänsternas avsättningsmöjligheter.

Sveriges Industriförbund

"Förslaget om fondens ”nyttjanderätt” måste avstyrkas. Nyttjande-

(men ej ägande-Xrätt torde ha ett mycket begränsat värde för fonden.

Begreppet är oklart och synes inte ge någon förmånsrätt i en konkurs

framför andra oprioriterade fordringsägare. Att nyttjunderätten kringgärdas av förbehåll kan dock kraftigt sänka värdet hos ett enproduktbolag ur kreditsäkerhetssynvinkel. Verkets förslag torde snarast försämra mottagarens kreditvärdighet visavi andra finansieringskällor utan att ge fonden fördelar.”

Stockholms läns utvecklingsfond

"Fonderna mäste på något sätt ersättas för de förluster som uppstår i

samband med hanteringen av PU-lån. Utredningen har inte lämnat något sådant förslag. Samtidigt bör undvikas att PU-lånen i framtiden helt får karaktären av bidrag. En seriös inställning från den presumtive låntagaren och en professionell bedömning från fonden måste vara avgörande faktorer för den framtida PU-verksamheten.

Fonden föreslår att förlusttäckningsmedel bör utgå med 5094 av bevil-

jade PU-lån. Detta kan ske på så sätt att staten i efterhand täcker 5097 av förlusterna på PU-lånen.

Fonderna bör ges rätt att självständigt bestämma produktutvecklingsstödets andel av totala projektkostnader.

Östergötlands läns utvecklingsfond

"Fonden kan däremot inte instämma I utredningens konstaterande att fonderna har tillräckligt med kapital för produktutveckling och att man därför i varje fall på kort sikt skall stå för förlusterna.

Fonden föreslår att förlusttäckningsmedel bör utgå med 5077 av bevil-

jade PU-lån. Detta kan ske på så sätt att staten i efterhand täcker 5054 av

konstaterade förluster på PU-lånen. I praktiken skulle detta innebära alt

Prop. 1980/81: 130 215

samma bedömning, som varje år måste göra på rörelselånen vad gäller förluster, även görs på PU-lånen.”

Jönköpings läns utvecklingsfond

”Lånets storlek bör i normalfallet motsvara 5092 av den beräknade projektkostnaden. Möjlighet bör finnas att i särskilda fall utsträcka länet

till 75 Z av projektkostnaden.

En ökning av produktutvecklingslånen torde innebära att det goda egna kapital som fonderna har för närvarande kommer att urholkas.

Fonderna måste på något sätt få ersättning för de förluster som uppstår

på produktutvecklingslån. Konstaterade förluster bör delas lika mellan

staten och fonderna.”

Blekinge läns utvecklingsfond

Fonden föreslår att förlusttäckningsmedel bör utgå med 5054 av beviljade PU-—lån. Detta kan ske på så sätt att staten i efterhand täcker 50 24 av konstaterade förluster på PU-lånen.”

Malmöhus läns utvecklingsfond

” Avgörande för hur stor läne volym på PU-lån som fonden kan ha, är hur

stora resurser fonden har för förlusttäckning innevarande år och kom-

mande år. Om låneformen skall kunna få tillräcklig volym och därmed bli

en god stimulans för den tekniska förnyelsen, måste det redan vid beslutstillfället ställas i utsikt att minst en del av eventuell förlust täcks av för ändamålet externt tillförda medel. Fonden anser att en praktisk metod för en sådan förlustdelning är att fonden svarar för 507 och staten för 5074. Med förlust avses då utbetalt belopp och ränta efter avdrag av eventuella inbetalningar. Fonden kan årligen lämna en rapport över konstaterade förluster till SIND. Genom att fonderna själva svarar för halva förlusten kan en markant ändring av fondernas risktagning inte ske. En i förväg gjord regional fördelning av förlusttäckningsmedel bör därför i varje fall

under en försöksperiod inte vara nödvändig.

Den nuvarande författningen har givit produktutvecklingslånen ett vi-

dare användningsområde än enbart teknisk förnyelse. Säledes kan lån

lämnas till marknadsföringskostnader av både nya och tidigare utvecklade produkter avsedda för industriell produktion. Det är emellertid angeläget att fonderna kan medverka 1 utveckling av andra konkurrensfaktorer än just produkter exempelvis vid utveckling av nya tjänster eller vid framtagning av mjukvara som dataprogram för försäljning. Det nuvarande namnet. produktutvecklingslån, har också medverkat till att exempelvis finansiering av kostnader för utveckling av export på nya marknader inte

har efterfrågats. Fonden föreslår därför att den nuvarande beteckningen produktutvecklingslån utbyts mot namnet utvecklingsstöd.”

Älvsborgs läns utvecklingsfond

"Förlusterna på PU-länen kan förmodas bli relativt höga. För att eliminera riskerna för en restriktiv hållning gentemot PU-lån. bör frågan om

statlig förlusttäckning få en annan lösning än den utredningen föreslagit.

Utvecklingsfondernas finansiering av de totala projektkostnaderna bör uppgå till max. 6556.”

Prop. 1980/81: 130

Kopparbergs läns utvecklingsfond

”Frågan om förlusttäckning blir därför avgörande för utvecklingsfon-

dens förutsättningar att tillämpa produktutvecklingsstöd. Om man vill uppnå en verklig stimulans till produktförnyelse och ett större risktagande från kreditgivarens sida bör enligt vår bedömning staten medverka till att avlasta fonden åtminstone 5076 av förlusttäckningen. I annat fall kommer

fondens engagemang i produktutvecklingsstöd att begränsas till en betyd-

ligt lägre nivå än vad som är önskvärt med avseende på länets näringslivs-

utveckling. :

Produktutvecklingslån bör kunna beviljas upp till max. 806 av projektkostnaden istället för föreslagna 9077 p. g. a. att en större egen insats måste

krävas av låntagaren. Detta borde medföra en seriösare prövning av projekten även från låntagarens sida.”

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Fonden anser det nödvändigt att i samband med överväganden om

förbättrade stödformer för produktutveckling. som naturligen innebär stort risktagande och härmed stora låneförluster. även överväga fondernas framtida förlustltäckningssystem. Sådana överväganden bör emellertid en-

ligt Fondens mening även omfatta den större frågeställningen om fondernas totala förluster inkl. förlusterna på rörelselånen och den härmed sammanhängande frågan om fondernas kapitalförsörjning i stort. Ett förlustbi-

drag med viss andel av förlusterna på PU-lån täckta av staten kan lika

gärna utformas som en årlig kapitalförstärkning hos fonderna för att här-

igenom kompensera för gjorda kapitalförluster. Det är härvid också nöd-

vändigt att hänsyn tages till förlusterna på rörelselån, eftersom dessa i lika

hög utsträckning påverkar fondernas utlåningsmöjligheter. Vidare bör ett sådant syste, oavsett om det utformas som ett förlusttäckningsbidrag eller

en allmän kapitalförstärkning, inrymma en regionalpolitisk profil.”

Norrbottens läns utvecklingsfond

"Det är orealistiskt att räkna med att avkastningen på PU-länen framdeles kommer att täcka kreditförlusterna i misslyckade projekt om en

önskvärd aktivitetsnivå upprätthålles. Förlusttäckningen bör ordnas efter en modell med samma principer som finansiering av utvecklingsfondernas

allmänna verksamhet, alltså lika stor för staten som för utvecklingsfon-

den.”

Prop. 1980/81: 130 217

Bilaga 4

Sammanfattning av utredningsförslaget om arbetskooperativ försöksverksamhet (SOU 1980: 36)

Kooperationsutredningen (1 1977:01) har i ett delbetänkande (SOU

1980: 36) Arbetskooperation föreslagit att åtgärder vidtas så att den genom statens industriverk och ett antal regionala utvecklingsfonder bedrivna försöksverksamheten med löntagarägda företag förlängs, utvidgas och ges

en mera preciserad inriktning. Utredningen menar att nuvarande försöks-

verksamhet är en resursmässigt begränsad engångsinsats där det anslagna beloppet I milj. kronor endast beräknas räcka till 10-12 företagsetableringar i fyra län. Vidare anses att en fortsatt försöksverksamhet bör omfatta hela landet. För detta talar enligt utredningen både rättviseskäl och pedagogiska skäl.

Utredningen understryker nödvändigheten av att en fortsatt försöks-

verksamhet får en sådan inriktning att verksamhetsformen som sådan får

rimliga förutsättningar att prövas och utvecklas. Därför bör vid prövningen av aktualiserade etableringar av arbetskooperativa företag krävas att såväl affärsidén som förutsättningarna i Övrigt ger företaget rimliga överlevnads-

och utvecklingsmöjligheter. Enligt utredningen bör den fortsatta och utvidgade verksamheten före-

trädesvis avse arbetskooperativa företag. Den formella associationsformen bör dock härvid ej vara avgörande. Större vikt bör enligt utredningen

läggas på företagets reella prägel. Om bolagsformen valts. men företaget

genom särskild ägarförening eller konsortialbestämmelser getts eller ges en omisskännlig kooperativ prägel bör stöd kunna påräknas.

Beträffande försöksperiodens längd måste, enligt utredningen, etableringsprocessens tidskrävande natur tillsammans med behovet av tillräckligt många fall vara avgörande. Utredningen föreslår därför en försöksperiod om minimum fem år. Inom denna tidsperiod anser utredningen att också en utvärdering bör göras med förslag till eventuell fortsatt stödjande verksamhet.

Verksamhetens inriktning

Nuvarande försöksverksamhet är inriktad på fördjupade företagsin-

satser. Den av utredningen föreslagna utbyggda verksamheten omfattar tre delar, nämligen kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice

samt kapitalstöd.

Kunskapsuppbyggnad och information

Kunskaperna om den kooperativa företagsformen är enligt utredningen liten även i de kretsar som har till uppgift att främja en nyetablering och företagsamhet i övrigt.

Prop. 1980/81: 130 218

Jämsides med cen ytterligare utveckling och et klarläggande av företagsformens förutsättningar och möjligheter bör därför enligt utredningen in-

formationen om särskilt den kooperativa formen förbättras. I det skriftliga

material som framställs av statliga och halvstatliga organ bör således även det kooperativa alternativet presenteras. Vidare bör i kurser för speciellt de regionala utvecklingsfondernas personal den kooperativa formen presenteras och diskuteras. För information och överläggning om gemensam-

ma problem föreslär utredningen att initiativ också tas till årliga konferenser med företrädare för de arbetskooperativa företagen.

Utredningen anser att det även från kooperativ synpunkt bör vara angeläget att det successivt utvecklas en för dessa företag gemensam kunskap som på självhjälpsbasis kan stödja en arbetskooperativ utveckling. Om frågan om en arbetskooperativ samorganisation aktualiseras bör enligt utredningen temporärt statligt administrationsbidrag kunna utgå genom initiativ från de arbetskooperativa företagen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen utarbetande av:

— en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering

— en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med

kooperativ företagsetablering.

Vidare föreslår utredningen att kurser om kooperativa etableringsfrågor anordnas för utvecklingsfondernas och industriverkets personal.

Företagsservice

Utredningen föreslår att en företagsservice som speciellt tar sikte på de arbetskooperativa företagens villkor och problem bör byggas upp. I denna bör ingå bl.a. att ge råd om lämpliga associationsformer och andra principer för verksamheten, dvs. regler för medlemskap, insatser och övriga kapitalfrågor, överskottsfördelning,. företagsledning etc. samt givetvis de mer traditionella frågorna om exempelvis ekonomi, produktutveckling och marknadsföring. Speciellt frågan om associationsform anser utredningen vara av stor betydelse för dessa företag.

Utredningen anser att i vissa fall synes en kombination av formerna

ekonomisk förening och aktiebolag vara nödvändig för att tillgodose både vissa kooperativa intressen och vissa affärsmässiga krav. För rådgivning i dessa frågor krävs speciell erfarenhet av den kooperativa formens villkor. Mönsterstadgar eller exempel på olika företagskonstruktioner bör därför finnas tillgängliga.

I ett utvecklat skede bör denna service enligt utredningen stå till de rådsökandes förfogande på villkor jämförliga med dem som i övrigt gäller

för nyttjande av utvecklingsfondernas tjänster. I ett utvecklingsskede bör

emellertid servicen kunna ges utan kostnad för den sökande eller till

reducerad kostnad.

Vid en positiv utveckling av denna företagsform kan enligt utredningen

på sikt frågan om lagändringar för att skapa en särskild form av ekonomisk

Prop. 1980/81: 130 219

förening passande dessa företag aktualiseras. Sådana former finns för

närvarande för bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar inom jordbruket. Viss tids ytterligare erfarenhet av arbetskooperativ verksamhet bör dock enligt utredningen erhållas innan frågan om speciallagstiftning tas upp till prövning. Mot denna bakgrund föreslår utredningen utarbetande

av: |

— ”normalstadgar” för ekonomisk förening för arbetskooperativ verk-

samhet — ”standardlösning” för ombildning av aktiebolag till ekonomisk förening — ”ask-i ask” -lösning för bildande av ekonomisk förening för överta-

gande av befintligt aktiebolag.

Kupitalstöd

Bildandet av arbetskooperativ kräver enligt utredningen både upplånat kapital och riskkapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Samhället har genom bl. a. utvecklingsfonderna utvecklat olika former för kapitalstöd. I begränsad omfattning kan lån även till egna insatser förekomma.

Inom försöksverksamhetens ram bör därför enligt utredningen fungerande lösningar utarbetas för lån till arbetskooperativa företagscetableringar inom de gränser som nuvarande bestämmelser (SFS 1978: 506) för statligt kreditstöd genom regional utveckling ger, vad gäller rörelselån och pro-

duktutvecklingslån.

Det nämnda kreditstödet är dock inte utformat med tanke på det koope-

enligt utredningen vissa kapitalfrågor aktualiseras som inte alls, eller en-

dast med svårighet kan lösas genom gällande bestämmelsers ramar. Främst kan detta gälla finansieringen av erforderligt insatskapital. Därför bör enligt utredningen, i den föreslagna vidgade försöksverksamheten där kravet på egna insatser överskrider en viss nivå — förslagsvis 5 000 kr. per medlem — och det gängse statliga kreditstödet inklusive den i undantagsfall befintliga möjligheten till län för egna insatser inte är tillgängligt,

möjligheter finnas att erhålla särskila lån för det överskridande beloppet.

Denna ”tilläggsmöjlighet” att erhålla stöd till riskkapitalinsatsen bör enligt utredningen endast gälla företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet till enskild kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt begränsad. Med hänsyn härtill bör då också villkoren för insatslånen vara gynnsammare än för vanliga rörelse- och

produktutvecklingslån.

Under försöksverksamheten bör enligt utredningen detta särskilda kapi-

talstöd handläggas centralt. Särskilda medel bör anslås för verksamheten.

Inom ramen för föreslagen verksamhet bör därför enligt utredningen utarbetas:

— "”standardlösningar” för lån till riskkapitalinsatser (inom ramen för ut-

vecklingsfondernas nuvarande resurser)

Prop. 1980/81: 130

— förslag till en ny särskild låneform (fond) för vidgad långivning till

täckning av arbetskooperativa företags riskkapitalbehov.

Försöksverksamhetens organisation

Som tidigare framhållits bör enligt utredningen den arbetskooperativa försöksverksamheten utvidgas till att omfatta hela landet samt regionalt ligga hos utvecklingsfonderna. Arbetet med vägledning, erfarenhetsinsamling, utvärdering och erfarenhetsåterföring föreslås ligga hos statens industriverk. Även beredningen och handläggningen av det särskilda kapitalstödet och de olika utvecklingsuppgifter som angetts föreslås bli handlagda av industriverket.

Det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning, genomförande, uppföljning och utvärdering bör enligt utredningen ankomma på cn särskilt tillkallad delegation direkt underordnad chefen för industridepartementet. Företrädare för industriverket, utvecklingsfonderna, kooperationen i allmänhet, de arbetskooperativa företagen och fackliga organisationer föreslås ingå i delegationen. Till delegationen bör knytas en sekreterare. I övrigt anser utredningen att det hör åligga industriverket att svara för frågornas beredning och verkställigheten av delegationens beslut.

Enligt utredningen skall delegationen inledningsvis precisera och planera verksamheten under försöksperioden. Därefter skall den varje år redovisa verksamhetens förlopp. I god tid före försöksperiodens utgång skall på grundval av uppföljning och utvärdering av verksamheten, förslag framläggas om åtgärder för fortsatt verksamhet inom detta område.

Resursbehov

För försöksverksamheten bör enligt utredningen vissa nya resurser anvisas. Som framgått av förslagen behövs på flera punkter vissa utredningsoch utvecklingsinsatser. Huvuddelen av dessa kan enligt utredningen göras inom industriverket eller i verkets regi. För dessa arbeten föreslås att : 500000 kr. per år anvisas under försöksperioden.

Huvuddelen av verksamheten bör enligt utredningen avse fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsprojekt. Med en fortsatt tillämpning av den hittills prövade insatsen bestående av en helt gratis första företags- eller projektanalys plus en till hälften rabatterad fördjupad konsultinsats i uppskattningsvis 20—25 fall per år bedöms verksamheten erfordra 2 milj. kronor årligen. När det gäller kreditstödet väntas den föreslagna verksamheten medföra viss ökad efterfrågan på de medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga kreditstödsverksamhet. En ökning av dessa medel får enligt utredningen bedömas i andra sammanhang. För det föreslagna, särskilda kapitalstödet fordras dock vissa nya resurser. Ett engångsanslag om 5 milj. kronor föreslås bli anvisat

Prop. 1980/81: 130 21

för detta ändamål. Erfordras ytterligare medel under försöksperioden bör

enligt utredningen frågan tas upp i särskild ordning.

Sammanfattningsvis har utredningen uppskattat resursbehovet för den föreslagna verksamheten till 2,5 milj. kronor per år plus ett engångsanslag

för särskilt kapitalstöd om 5 milj. kronor. Dessa kostnader anser utred-

ningen kunna täckas genom omdisponering av medlen under fjortonde huvuddtitelns anslag B Industri m. m.

Prop. 1980/81: 130 ta to [5]

Bilaga 5

Sammanställning av remissyttranden över Kooperationsutredningens delbetänkande Arbetskooperation (SOU 1980: 36)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens industriverk (SIND),

styrelsen för teknisk utveckling (STU), länsstyrelserna i Stockholms, Upp-

sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kop-

parbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Ar-

betslivscentrum, SACO/SR, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Landstingsförbundet. Landsorganisationen i Sverige

(LO), Suftelserna Stockholms och Västerbottens läns utvecklingsfonder, Svenska sparbanksföreningen, Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

samt Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). SHIO-Familjeföretagen och

Sveriges Industriförbund i ett gemensamt yttrande.

Sammanställningen återger synpunkter på utredningens förslag — Beskrivning av rådande ordning eller referat av vad utredningen anfört har

inte tagits med.

Fortsatt försöksverksamhet

Den övervägande delen av remissinstanserna delar utredningens upp-

fattning att en fortsatt och utvecklad försöksverksamhet av den arbetsko-

operativa företagsformen bör stödjas och bör fortlöpa i minst 5 år. AMS framhåller bl. a. att det är mycket angeläget att frågan om förutsättningarna för arbetskooperativa företag närmare prövas I syfte all finna konkreta

lösningar på de problem som aktualiseras i samband med sådana företags-

former både i initialskedet och i den fortsatta driften.

Flera instanser anser — i likhet med utredningen — att försöksverksam-

heten bör omfatta hela landet. Till dessa hör bl. a. länsstyrelserna i Stock-

holms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Hallands län, landstingsförbundet, Stockholms läns utvecklingsfond och TCO. Länsstyrelsen

i Uppsala län framhåller att en försöksverksamhet som omfattar hela

landet automatiskt skulle ge en bred kunskapsutvidgning hos alla berörda.

RRV, SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund tillstyrker däremot inte en landsomfattande försöksverksamhet. RRV anser

att en sådan spridning medför risk för att syftet med verksamheten, att

samla fördjupade kunskaper trån konkreta fall. inte uppnås.

Utredningens förslag att den fortsatta och utvidgade verksamheten bör avse arbetskooperativa företag tillstyrks inte av länsstyrelsen i Norrbot-

Prop. 1980/81: 130 223

tens län. Länsstyrelsen anser i stället att försöksverksamheten inte bör koncentreras enbart till arbetskooperativa företag, utan att också närbesläktade initiativ bör stödjas för att ”tjäna liknande övergripande syften, t.ex. försök med löntagarstyrda företag”.

Kunskapsuppbyggnad, företagsservice, kapitalstöd

De tre huvudkomponenterna i försöksverksamheten — kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd, anser övervägande antalet remissinstanser vara en logisk utvidgning av nuvarande försöksverksamhet. Bl.a. tillstyrker länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro län, SACO/SR och Stockholms läns utvecklingsfond förslagen. RRV. SIND, länsstyrelsen i Norrbottens län, SAF, SHIO och Sveriges Industriförbund delar dock inte utredningens uppfattning att en ny låneform bör införas för vidgad långivning av riskkapital för denna företagsform.

SIND anför bl. a.: ”Då det ej finns några formella hinder för de kooperativa företagen att erhålla lån genom befintliga låneformer bör kapitalbcehovet kunna täckas inom ramen för dessa. Det är i detta sammanhang mycket viktigt med en utbyggd information om de kooperativa företagens problem och möjligheter till bl.a. kreditgivande organisationer”.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot att utredningens förslag är alltför begränsat, trots att en utvidgning föreslås. Stöd bör enligt länsstyrelsen även kunna ges utöver de ramar som diskuterats, 1. ex. när nya projekt framkommer.

De remissinstanser som behandlat frågan om utarbetande av en informationsskrift och en handbok om arbetskooperativ företagsetablering. är samtliga positiva till förslaget. SAF. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund anför att en handbok med riktlinjer för praktiska åtgärder vid företagsetablering förefaller motiverat. Handboken bör enligt remissinstanserna innehålla förslag till stadgar för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhet. Olika standardlösningar bör också finnas för ombildning av andra företagsformer till ekonomisk förening.

Utredningens förslag att kurser om kooperativa etableringsfrågor för utvecklingsfondernas och industriverkets personal anordnas tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna t Malmöhus och Värmlands län samt LRF.

Länsstyrelsen it Värmlands län som delar utredningens uppfattning, framhåller dessutom att även länsstyrelsens personal behöver kunskap om företagsformen. Kurserna bör därför också vara öppna för länsstyrelsens personal.

Organisation

Utredningens förslag att försöksverksamheten på regional nivå bör ligga hos utvecklingsfonderna och att arbetet med vägledning, erfarenhetsin-

Prop. 1980/81: 130 224

samling, utvärdering och erfarenhetsåterföring bör ligga hos SIND tillstyrks av samtliga remissinstanser som behandlat organisationsfrågorna.

Förslaget att det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning, genomförande, uppföljning och utvärdering bör ankomma på en särskild tillkallad delegation under ordförandeskap av chefen för industridepartementet tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är dock negativa till att en särskild delegation ska inrättas. Bl.a. har RRV, SIND, STU, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar och Västerbottens län, SAF, SHIO, Sveriges Industriförbund m.fl. med olika motiveringar avstyrkt förslaget. SAF, SHIO och Sveriges Industriförbund anför: "Vi delar dock inte utredningens uppfattning att en speciell delegation med någon form av centralt ansvar för försöksverksamheten behöver inrättas. Denna skulle bara bidra till en onödig utveckling av byråkratin. Berörda parter och intressenter finns redan nu företrädda inom Industriverkets styrelse”.

Prop. 1980/81: 130 225

Bilaga 6

STU:s anslagsframställning

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är central förvaltningsmyndighet för statens initiativ och stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

STU har till uppgift bl.a. att följa den tekniska utvecklingen, att initiera

samarbete, inom, att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, att ge råd och stöd åt uppfinnare samt att

förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande.

STU leds av en styrelse. Chef för ämbetsverket är en generaldirektör. Inom verket finns fem projektenheter. en serviceenhet, en internationell enhet, en administrativ enhet samt en planeringsenhet.

Vid STU fanns den 1 juli 1980 290 anställda, varav 169 utgjorde handläg-

gande personal.

Vid STU tillämpas programbudgetering med följande programindelning.

- Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

Kunskapsutveckling

Internationell kontaktverksamhet

BIM Myndighetsservice

va . Drift av forskningsstationer

Programmet Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

indelas i följande delprogram.

I a. Insatsområden I b. Teknikområden I c. Industriservice

I d. Förmedling

I e. Arbetstagarprojekt

STU:s verksamhet under programmen 1-4 finansieras från reservationsanslaget F1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.

Stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet lämnas under särskilda program från anslaget Encergiforskning.

Program 5 finansieras från förslagsanslaget F2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer. Detta anslag får i princip inte

belastas. För att lösa tillfälliga eller säsongmässiga likviditetsproblem för drift av forskningsstationer disponerar STU en rörlig kredit i riksgäldskon-

toret på 100000 kr.

För finansiering av investeringar i utrustning anvisas medel under reservationsanslaget F3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning.

IS Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 226

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling

Följande sammanställningar ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under detta anslag (milj. kr.).

1979/80 — 1980/81 — 1981/82 = 1982/83 — 1983/84 Utfall Budget — STU:s förslag

Kostnader Program 1

Industriellt och sam-

hällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete 261,8 293.0 363,0 399,1 429.8 Rymdverksamhet 10.1 11.5 14.2 17.7

Program 2

Kunskapsutveckling 133,0 158.0 210.6 250,8 288,5 Program 3

Internationell kontakt-

verksamhet 14,55 16,4 25,8 27,8 30,9 Program 4

Myndighetsservice 4,0 5,2 5,7 6,3 6,9

Informationsförsörj-

Avgår finansiering utöver anslag

Återbetalningar m. m. 13,4 20,0 20,0 20,0 20.0

Minskning av reservation 1.0 - - - - Summa anslag 416,55 476,6 620,4 712,5 788,0

Statsmakterna har för verksamheten vid STU angett tre huvuduppgifter

(prop. 1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78: 361). Den första innebär att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja

utvecklingen inom olika samhällssektorer — samhällssektorrollen. Inom de sektorer där särskilda resurser finns för planering och ledning av forsk-

nings- och utvecklingsarbete begränsas dock STU:s uppgift till att i mån av behov biträda med sakkunskap och erfarenheter. Den andra huvuduppgif-

ten är att främja industrins innovationsverksamhet och tekniska kvalitet — industrirollen. STU:s resurser används här för bl.a. stöd till sådant ut-

vecklingsarbete där det tekniska risktagandet är stort utan att ett direkt

samband föreligger med omedelbara svenska samhälleliga behov, men där resultaten bedöms kunna bli kommersiellt värdefulla i internationell konkurrens inom och utom landet. STU:s tredje huvuduppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden — forskningsstödjande rollen.

STU:s programstruktur är målinriktad och har sin utgångspunkt i de tre roller som statsmakterna har angivit för STU. Program 1. Industriellt och

samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete. svarar mot de två första rol-

Prop. 1980/81: 130 227

lerna — samhällssektorrollen och industrirollen — genom kompetensuppbyggande och koncentrerade insatser inom utvecklingsbara områden samt genom stöd till innovationsverksamhet. Program 2. Kunskapsutveckling.

svarar mot den tredje rollen. som är forskningsstödjande.

Under program I görs insatser på insatsområden, teknikområden och

serviceinriktade aktiviteter såsom industriservice och förmedling. För att

stimulera de anställda i företagen att i ökad utsträckning bidra till förnyelsen i näringslivet har under detta program dessutom avsatts särskilda medel för att stödja projekt initierade av de anställda.

Under delprogrammet 1a. Insatsområden genomförs större, konkret målinriktade insatser för utveckling av produkter, processer, metoder eller system av betydelse för olika områden av näringsliv och samhälle.

Delprogrammet 1b. Teknikområden innefattar teknisk-industriell ut-

veckling av produkter, processer, metoder eller system som avses utnytt-

jas i industriell eller annan verksamhet. Under program 2. Kunskapsutveckling genomförs forskningsverksamhet som syftar till att ta fram ny teknisk-vetenskaplig kunskap eller kompe-

tens av betydelse för STU:s ansvarsområde.

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag

till verksamhet under budgetåret 1981/82 och plan för budgetåren 1981/82—

1983/84. STU:s förslag innebär en prioritering av långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad framför stöd till utvecklingsarbete och en fortsatt koncentration av insatserna mot områden som av STU bedömts ha stor

strategisk betydelse för den industriella utvecklingen i Sverige, nämligen

följande:

— Bioteknik

— Elektronik och datateknik (inkl. informationsteknik) — Materialteknik — nya material

— Verkstadsteknik

— Träteknik — Massa- och pappersteknik — Kemiteknik — särskilt tillverkning och användning av prestationskemi-

kalier

— Teknik för hälso- och sjukvård

För flertalet av dessa områden har statsmakterna redan tidigare beslutat

om större samlade satsningar (prop. 1979/80:100 bil. 17, NU 1979/80: 43.

rskr 1979/80: 395). I sin anslagsframställning lämnar STU en utförlig redovisning av dessa prioriterade områden samt förslag till satsningar. För att uppnå tillräcklig slagkraft inom de prioriterade områdena är

enligt STU:s bedömning en betydande ytterligare förstärkning av resur-

serna till dem nödvändig. En sådan förstärkning kan på kort sikt endast i

begränsad utsträckning tillgodoses genom omfördelning av resurser inom oförändrad resursram. En dominerande del av STU:s förslag till ökade resurser avser därför de prioriterade områdena.

Prop. 1980/81: 130 228

Två nya insatsområden föreslås påbörjas budgetåret 1981/82, nämligen

Polymera konstruktionsmaterial och Djupprospektering.

En ökad internationell orientering och kontakt är angelägen och kommer under de närmaste åren att eftersträvas för samtliga STU:s program. För

att understödja denna ambition föreslår STU väsentligt ökade resurser till

program 3. Internationell kontaktverksamhet.

I övrigt föreslås ökade insatser avseende — innovationsfrämjande åtgärder — utvecklingsprojekt som initieras av anställda i företag.

Stödet till enskilda uppfinnare och mindre företag under STU:s program beräknas öka under treårsperioden.

Insatserna inom de prioriterade områdena sker via såväl program Ia,

program 1b som program 2. Följande sammanställning ger en översikt över

de totala satsningar som STU föreslår för de prioriterade områdena under den kommande treårsperioden (milj. kr.).

Materialteknik — nya material 1,8 4,8 IS, 21.3 Kemiteknik 8.2 13.3 17, 23,3 Träteknik inkl. skogsteknik 22.6 26,9 33,7 39.6 47.0 Teknik för hälso- och | sjukvård 30,8 34,0 42.8 48,9 51.6 Massa- och pappersteknik 19,3 22.2 27.2 30,9 35.1 Totalsumma | 164,0 211,2 287,8 338,6 383,4 Total satsning på program la+l1b-+2 (milj. kr.) 3742 426,9 544,0 615,9 676,5 De prioriterade områdenas andel av dessa program (20) 43,8 49,5 52,9 55.0 56,7 De prioriterade områdenas andel av ökningen av dessa program (92) 60.3 64,6 61,3

Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

Under detta program planeras. genomförs och uppföljs STU:s insatser för innovationsinriktad verksamhet av betydelse för olika samhällssektorer och näringslivet. Programmet syftar till att generera ny teknik och till effektivare användning av såväl ny som tidigare känd teknik. Vidare syftar programmet till att genom uppsökande regional verksamhet öka STU:s kontakter med enskilda och företag som har utvecklingsbara idéer för att stimulera dem till fortsatt utveckling och nyttiggörande.

Prop. 1980/81: 130 229

Program I är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under program I (milj. kr.).

Program 1 1979/80 — 1980/81 1981/82 — 1982/83 — 1983/84 Delprogram Utfall Budget = STU:s förslag la. Insatsområden 37,7 43,5 64.4 58.7 43,9 Ib. Teknikområden 203,5 2254 269,0 306,4 344,9 Ic. Industriservice 12,5 10.8 13,6 15.0 17.0 Id. Förmedling 3,1 3,3 4.0 4.0 4,8 le. Arbetstagarprojekt 5,0 10.0 12.0 [5,0 20.0 Summa program I 261,8 293,0 363.0 399,1 429,8

Delprogram la. Insatsområden

Inom delprogrammet genomförs större. konkret målinriktade insatser för utveckling av produkter, processer, metoder eller system av betydelse för olika områden av näringsliv och samhälle. Insatserna skall vara begrän-

sade till tid och omfattning enligt en för satsningen upprättad plan. Insatsen innebär i regel ett omfattande planerings- och samordningsarbete av elier initierat av STU.

Under innevarande budgetår pågår i enlighet med statsmakternas beslut

verksamhet inom 14 insatsområden. Inom nio av dessa områden påbör-

jades verksamheten under budgetåret 1978/79, inom fyra under budgeråret 1979/80 och inom ett under innevarande budgetår. Pågående verksamhet

inom samtliga 14 insatsområden föreslås fortsätta under budgetåret 1981/

82 enligt följande sammanställning (milj. kr.).

Påbörjades Kostnad Kostnad = Total- Beräknas

1980/81 1981/82 kostnad vara

(Budget) (Förslag) avslutat

Stälframställning ur

Rening av ventilations-

Blod och blodprodukter 19797/80 4.4 4.5 20.1 1983/84 Grundläggningsteknik i tälort 1979/80 1.4 3,7 12.0 1983/84 Datorbaserad bildbehandling 197980 4,5 5,0 18,8 1983/84 Oljebekämpning/ sanering 1980/81 3.0 6,0 30.0 1984/85

43,5 53.4 274,4

! Enligt den ursprungliga planen skulle verksamheten inom detta insatsområde ha avslutats under budgetår 198 1/82. Vissa smärre insatser under nästföljande budgetår har emellertid bedömts nödvändiga.

Prop. 1980/81: 130 230

STU föreslår för budgetåret 1981/82 att arbete påbörjas inom två nya insatsområden, nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djupprospektering.

— Polymera konstruktionsmaterial. Målet för STU:s insatser inom detta område anges vara att genom material- och produktionsteknisk utveckling

av polymerbaserade material bredda materialvalet inom svensk verkstads-

industri. Ett preliminärt forsknings- och utvecklingsprogram för insats-

området har utarbetats i samråd med berörda industrier och institutioner.

Ett detaljerat programförslag beräknas vara klart under första kvartalet

1981. Enligt det preliminära programmet har satsningar beräknats för en femårsperiod med en total kostnad på 35,0 milj. kr. — Djupprospektering. STU:s insatser syftar till att bidra till att utveckla

fungerande system och strategi för prospektering efter djupt belägna malmkroppar, i första hand sulfid- och legeringsförande malmer. Den närmare planeringen och genomförandet av verksamheten inom insatsom-

rådet avses ske i nära samarbete med bl.a. Boliden AB. LKAB. Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Svenska Gruvföreningen. Den plane-

rade verksamheten sträcker sig över en femårsperiod med en total kostnad

på 14,5 milj. kr.

STU räknar med att ytterligare två insatsområden blir aktuella inom den

kommande treårsperioden. nämligen Teknik för begränsning av luftföroreningarna vid oljeförbränning och Direktvisande mätinstrument för mätning

av luftförorening. Planering av dessa insatsområden pågär.

Delprogram Ib. Teknikområden

Delprogrammet omfattar utveckling av produkter, processer, metoder eller system som avses utnyttjas i industrielt eller annan verksamhet. Till

delprogrammet förs även sådan forskningsverksamhet som behövs för att

utvecklingsarbete skall kunna genomföras. Delprogrammet är indelat i

följande fem underprogram: Processteknik, Tillverkningsteknik, Socialteknik, Informations- och systemteknik samt Produkt- och uppfinningsut-

veckling samt rådgivning.

Sammantaget motsvarar delprogrammet Teknikområden STU:s totala

ansvarsområde inom den tekniska utvecklingen. Produkt- och uppfin-

ningsutveckling samt rådgivning inbegriper även rådgivning i tekniska, ekonomiska och juridiska frågor till mindre företag och enskilda personer.

Ökade insatser föreslås för bl. a. innovationsfrämjande åtgärder.

En detaljerad redogörelse för programinnehållet lämnas i STU:s anslagsframställning. Tonvikten i satsningarna ligger på de prioriterade områdena

där ökade insatser föreslås. Följande sammanställning ger en översikt över

de satsningar som STU föreslår inom detta delprogram för de prioriterade områdena under den kommande treårsperioden (milj. kr.).

Materialteknik — nya material 0.6 0.7 1.2 1,4 1.6 Kemiteknik 2.8 4,5 6.2 7,5 9.3 Träteknik inkl. skogsteknik 19,1 23.8 29,1 33.7 39.3 Teknik för hälso- och sjukvård 21.6 23,3 28,0 31.1 33.1 Massa och pappersteknik ILL 10,6 13,1 IS.5 17,5 Summa under delprogram 1b. 85,7 105,2 133,5 158,5 180,3

Kollektiv forskning bedrivs i enlighet med ett av STU och en grupp

företag (och eventuellt någon ytterligare part, t.ex. sektormyndighet) gemensamt finansierat flerårigt ramprogram. Denna s.k. kollektiva forskningsverksamhet har inslag av både utvecklingsarbete och kunskapsupp-

byggnad. Finansieringen av den kollektiva forskningen sker således både

under delprogram 1b. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveckling. För att ge en samlad bild av den kollektiva forskningen redovisas denna i sin helhet under program 2.

Delprogram Ic. Industriservice

Delprogrammet omfattar verksamhet som syftar till att främja produkt-

utveckling och arbetsmetoder hos den mindre och medelstora industrin

samt att genom uppsökande regional verksamhet öka STU:s kontakter med företag och enskilda.

I verksamheten, som i stor utsträckning planeras tillsammans med sta-

tens industriverk, ingår att i samarbete med de regionala utvecklingsfonderna ge service till mindre och medelstora företag. STU:s uppgift är därvid dels att tillföra teknisk kompetens, dels att verka för samordning av

utvecklingsverksamhet föranledd av regionala stödinsatser. Genom att

STU har ett fast regionalt samarbete med alla utvecklingsfonder har STU en aktuell överblick över de olika länens produktstödjande aktiviteter. Fonderna kan därigenom hos STU komplettera sitt beslutsunderlag före sina beslut.

I verksamheten ingår också att bistå verkstäder som drivs av Samhälls-

företag AB med att ta fram och utveckla nya produkter samt att främja

kontakter mellan högskolor, universitet och andra forskningsinstitutioner

å ena sidan och främst de mindre och medeltora företagen å den andra

sidan.

Samverkan med utvecklingsfonderna sker i samarbetsgrupper som har etablerats i samtliga län. Samarbetsgrupperna har tll uppgift att — ge information och rådgivning, — bedöma produktidéer.

Prop. 1980/81: 130 [AN 2 LIN

— ge visst finansiellt produktstöd samt förmedla kontakter för finansiellt

stöd från resp. utvecklingsfond, STU m.fl. — kartlägga företagens behov av nya produkter, — bedöma och förmedla nya produkter till företag. — bedriva särskilda kampanjer, s.k. produktidé- och behovsinventeringar.

För perioden 1981/82—-1983/84 föreslår STU.att nuvarande inriktning på verksamheten under detta delprogram bibehålls och att medel beräknas för ökad produktutvecklingsservice vid de tekniska högskolorna samt för samarbetet med utvecklingsfonderna.

Delprogram I d. Förmedling

Delprogrammet avser biträde med förmedling till exploatering av uppfin- "nings-, forsknings- och utvecklingsresultat. Målet är att till tillverkande företag överföra sådana av STU ej tidigare stödda uppfinnings-, forsknings- och utvecklingsprojekt som kan vara av-betydelse för svensk industris konkurrenskraft eller på annat sätt av samhällsintresse. Under delprogrammet Teknikområden bedrivs motsvarande verksamhet vad avser av STU tidigare stödda projekt.

Verksamheten omfattar teknisk-kommersiell granskning av projekt, förmedlingsinsatser samt löpande rådgivning i förmedlingsfrågor.

STU:s insatser på detta område kompletteras av den verksamhet som teknikförmedlande företag. s.k. exploateringsföretag bedriver. För att minska dessa företags risktagande lämnar STU under detta delprogram stöd till sådana företag.

För perioden 1981/82—1983/84 föreslår STU en oförändrad inriktning men något ökade resurser för verksamheten inom detta delprogram.

Delprogram I e. Arbetstagarinitierade projekt

Delprogrammet syftar till att 'stimulera till ökat tillvaratagande av de anställdas idéer och förslag till ny teknik. nya produkter och alternativ produktion genom att med särskilda medel främja teknisk-industriella utvecklingsprojekt. Verksamhetet kompletterar den sedan länge tillämpade och inom många företag aktiva förslagsverksamheten. Genom de stödinsatser som detta delprogram erbjuder kan även sådana förslag tillvaratas som för att kunna realiseras fordrar tekniskt utvecklingsarbete.

STU har gått ut med särskild information om detta stöd till ett flertal företag och intressegrupper. På några större företag är konkreta kampanjer igångsatta.

I takt med att informationen om STU:s stöd tränger ut i företagen väntar STU cn kraftigt ökad efterfrågan på denna typ av projektstöd. STU föreslår därför kraftigt ökade resurser inom detta delprogram för den kommande treårsperioden.

Statens delegation för rymdverksamhet, som under innevarande budgetår disponerar 11,5 milj. kr. för nationell rymdverksamhet under detta

anslag, föreslår en uppräkning av detta belopp till 14 176000 kr. för budgetåret 1981/82. Medlen fördelas på tre av delegationens delprogram. Delegationens förslag innebär följande. .

Inom delprogrammet Rymdforskning utnyttjas medel från detta anslag för studier av material i tyngdlöst tillstånd, i synnerhet metallers stelningsprocesser och diffusionsprocesser i flytande metaller. Arbetet bedrivs i samarbete med rymdforskningsprogrammet i Förbundsrepubliken Tyskland. För att möjliggöra ett fortsatt samarbete föreslår delegationen en ökning av resurserna för materialforskning med 500000 kr. för kommande budgetår, varav 250000 kr. bör belasta detta anslag. Totalt under detta anslag föreslås 6 061 000 kr. för detta delprogram.

Inom delprogrammet Fjärranalyvs utnyttjas medel från detta anslag för bl.a. metodutveckling och demonstrationsprojekt avseende utnyttjande av

data från fjärranalyssatelliter inom olika områden såsom skogsbruk och geologi, för bedömning av vattenkvalitet i sjöar och för torvinventering.

Dessa projekt genomförs I nära samarbete med användarna, dvs. konsultföretag eller myndigheter som skogsstyrelsen. SGU och statens natur-

vårdsverk. Delegationen föreslår inom detta område en ökning av resurserna med 800 000 kr. Totalt föreslås 6 289000 kr. för detta delprogram.

Inom delprogrammet Industriutveckling används medel från detta anslag för förberedande arbete med nya projekt. Delegationen beräknar medel för

en oförändrad ambitionsnivå. Totalt föreslås 1 826000 kr. för detta delpro-

gram under detta anslag .

Program 2. Kunskapsutveckling

Under detta program planerad, genomförs och uppföljs STU:s stöd till kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande teknisk forskning. Målet för insatserna är att skapa en kunskapsbas för framtida utveckling av industriella processer, metoder och produkter inom sektorer som från industriell synpunkt framstår som intressanta.

STU har delat in programmet i tretton specificerade och ett ospecificerat kunskapsområde. Denna indelning är enligt STU inte heltäckande eftersom behov av nya insatser ständigt uppstår på nya områden. STU arbetar emellertid aktivt för att kontinuerligt beakta sådana tillkommande kunskapsbehov.

I likhet med verksamheten under programmet Teknikområden ligger tonvikten på insatserna under detta program på de prioriterade områdena.

Följande sammanställning ger en översikt över de satsningar som STU

föreslår inom detta program för de prioriterade områdena under den kommande treårsperioden (milj. kr.).

Materialteknik — nya material 1,2 4,1 72 8.9 20,7 Kemiteknik 32 5.6 8.3 11,0 14,0 Träteknik inkl. skogsteknik 3,5 3.1 4,6 5,9 171 Teknik för hälsooch sjukvård 3,2 3,6 7.0 10.2 H.3 Massa- och pappersteknik 8.2 11.6 14.1 15,4 17,6 Summa under program 2 66,8 91,2 131,2 159,7 184,9

Inom kunskapsområdena gör STU olika typer av insatser enligt nedanstående tre ambitionsnivåer.

STU:s STU:s ambitionsnivå arbetsmetoder Aktiva samlade Ramprogram med styrgrupper eller referensåtgärder grupper

Förberedande åtgärder med expertgrupper för ramprogramplanering Höjd beredskap med uppdrag till expertgrupper att analysera behov av ramprogram

Beredskap Normalt projektstöd Bevakning Begränsat stöd (resebidrag, resestipendier,

gästforskarverksamhet)

En stor del av STU:s insatser under program 2 görs i form av ramprogram för kunskapsutveckling. STU har fattat beslut om genomförande av

f.n. tretton ramprogram. Planering av ytterligare åtta pågår.

Underlag för planering av ramprogram och andra kunskapsuppbyggande aktiviteter tas fram på olika vägar. Förutom av STU initierade utredningar

och enkäter till universitet och högskolor om nuvarande forskningsinriktning och angelägna forskningsinsatser arrangeras årligen en s. k. högskoledag med möjlighet för universitets- och högskolerepresentanter att diskutera former för och inriktning av STU:s kunskapsuppbyggande aktiviteter.

STU hemställer om att få inrätta särskilda forskartjänster inom ämnesområden där behov föreligger att snabbt bygga upp forskningsresurser och

kompetens. STU:s ramprogram kan användas som instrument för att byg-

ga upp sådan verksamhet. STU påpekar emellertid att STU:s resurser inte

skall bindas upp som basstöd till högskoleinstitutioner. Stöd till ramprogramfinansierad forskning får inte leda till att STU-stödet till en viss forskargrupp automatiskt permanentas utan bör enligt STU inriktas så att finansieringsansvaret för verksamheten, om denna efter ett uppbyggnads-

skede bedöms angelägen, kan föras över till högskolan.

Kollektiv forskning används som benämning på sådana insatser som

Prop. 1980/81: 130 235

innebär att en grupp intresserade företag och/eller organisationer samverkar i planering, styrning och finansiering av ett gemensamt forskningsprogram. Verksamhetens inriktning och finansiering regleras genom ett van-

ligtvis flerårigt avtal mellan en intressesammanslutning och STU samt

eventuellt någon ytterligare part, t. ex. en sektormyndighet.

Under budgetåret 1980/81 löper sammanlagt 32 avtal om kollektiv forsk-

ning mellan staten och olika intressenter, främst inom industrin. STU

tillskjuter sammanalgt 77 milj. kr., varav 37 milj. kr. belastar delprogram Ib och återstoden belastar program 2. Intressesammanslutningarna tillskjuter under samma tid totalt drygt 84 milj. kr. Under innevarande bud-

getår har 17 avtal förnyats och ett nytt tillkommit, nämligen för skeppstek-

nisk forskning.

Varje nytt eller förnyat avtal skall i princip föregås av en omsorgsfull

prövning av STU. En reell omprövning av den kollektiva forskningsverk-

samheten inom ett område kräver särskilda utvärderingsinsatser. Under de tre senaste budgetåren har STU påbörjat utvärdering av tio kollektiva ramprogramverksamheter. Fyra av dessa är slutförda och utvärderingsresultaten har i ett fall föranlett vissa organisatoriska och programmässiga

förändringar, i ett annat fall startat en dialog mellan STU och indu-

striintressenterna om väsentliga förändringar. Målsättningen från STU:s sida är att samtliga program för kollektiv forskning successivt skall utvärderas. STU beräknar att den kollektiva forskningen under perioden

slår att sammanlagt 210,6 milj. kr. anvisas för program 2 för budgetåret 1981/82.

Program 3. Internationell kontaktverksamhet

Under detta program faller verksamhet vid STU som rör andra länder

utom sådan som är direkt knuten till pågående projekt under programmen

för utvecklingsarbete och för kunskapsutveckling eller som enbart avser biträde till departement och myndigheter i internationella frågor. Programmet är indelat i delprogrammen Kontaktverksamhet och Projektsamverkan. STU föreslår att sammanlagt 25,8 milj. kr. anvisas för detta program

för budgetåret 1981/82.

Delprogram 3 a. Kontaktverksamhet

Delprogrammet omfattar finansiering av Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT), stöd till bilaterala samverkansorgan samt

viss utredningsverksamhet.

Teknisk-vetenskapliga attachékontor finns f.n. i sju länder, nämligen Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Japan, Kina, Sovjetunionen,

Storbritannien och Förenta staterna (2 kontor). Attachérnas huvuduppgif-

ter är att bevaka och rapportera om viktigare förändringar i forsknings- och

Prop. 1980/81: 130 236

utvecklingspolitik och teknisk utveckling, etablera kontakter och bedriva

uppdragsverksamhet. Målgrupper för verksamheten är främst företag, departement. myndigheter och forskningsinstitutioner. Attachéverksamheten bedrivs sedan den I januari 1979 som en självständig verksamhet men

med utnyttjande av viss administrativ service från Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) inom ramen för ett avtal mellan STU och IVA. En översyn av den juridiska formen för den teknisk-vetenskapliga attaché-

verksamheten har helt nyligen genomförts. Fr.o.m. den I juli 1981 föreslås STATT utgöra en självständig stiftelse med staten och IVA som

huvudmän.

Under innevarande budgetår har verksamheten utökats med en biträ-

dande attaché i Bonn och en biträdande attaché i Paris. Uppdragsverksamheten inom STATT har fått en successivt ökad om-

fattning. I en nyligen genomförd utvärdering av uppdragsverksamheten

konstaterar STU att denna under budgetåret 1978/79 stod för 17.84 av verksamheten. Denna andel ökade under budgetåret 1979/80 till 24,5 Zz. En

ytterligare ökning är enligt STU:s bedömning möjlig men kräver att ökade resurser avsätts vid hemmakontoret för marknadsföring av verksamheten. STU rekommenderar emellertid inte en sådan utveckling eftersom en

alltför stor andel uppdragsverksamhet innebär risker för att fältresurserna i

stor utsträckning låses till att utföra beställningsarbete. Utrymmet för mer aktiva insatser, inriktade mot att bidra till den kunskapsuppbyggnad som är nödvändig som grund för framtida industripolitiskt handlande, kan därigenom bli så begränsat att attachéerna inte har möjlighet att meningsfullt medverka i den industripolitiska debatten i Sverige.

Bilaterala forskningsorgan finns f. n. för samarbete med tre länder, nämligen Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. De är kontaktskapande och främjar kunskapsutbyte och vetenskapligt och industriellt samarbete mellan Sverige och de nämnda länderna. Detta samarbete stöds i ett initialskede av STU, men förväntas därefter bli självfinansicrande.

För treårsperioden 1981/82—-1983/84 föreslår STU en viss ökning av attachéverksamhetens omfattning medan övrig verksamhet under delpro-

grammet avses fortsätta på oförändrad nivå. För budgetåret 1981/82 föreslås 13475 kr. för detta delprogram.

Delprogram 3b. Projektsamverkan

Delprogrammet omfattar stöd till förberedande kontakter och för att sätta igång internationellt forsknings- och utvecklingssamarbete.

Under delprogrammet genomförs projekt i samverkan med EG-länder, länder med vilka Sverige har avtal om bl. a. tekniskt-vetenskapligt samarbete och u-länder.

Under delprogrammet lämnas stöd till resor för experter, deltagande i konferenser och industribesök. Förberedande projekt stöds för att pröva intresset för längre gående konkret samarbete med forskningsorgan eller

Prop. 1980/81: 130 237

industrier utomlands. Verksamheten bedrivs 1 nära kontakt med STU:s övriga aktiviteter. Om ett förberedande projekt visar sig bärkraftigt finansieras det fortsättningsvis under program 1 eller 2.

För perioden 1981/82—-1983/84 föreslår STU ökade resurser för främst

utvidgat samarbete med Japan och Förenta Staterna, samverkansprojekt

med oljeproducerande länder samt för projektsamarbete med utvecklings-

länder kring anpassad teknologi. För budgetåret 1981/82 föreslås 12325 000 kr. för detta delprogram.

Program 4. Myndighetsservice

Programmet avser STU:s uppgift att vid behov biträda departementet

och myndigheter med sakkunskap och erfarenheter. Biträde vid förhand-

lingar med främmande länder och internationella organisationer faller under detta program. En annan viktig del av programmet är de av STU:s aktiviteter i samand med teknikupphandling som inte innebär direkt pro-

jektstöd. Programmet är indelat i delprogrammen Internationell myndighetsservice och Teknikupphandling. STU föreslår att sammanlagt 5.7 milj.

kr. anvisas för programmet för budgetåret 1981/82.

Delprogram 4a. Internationell Myndighetsservice

Delprogrammet avser biträde åt departement och myndigheter i samband med förhandlingar med främmande länder och internationella organi-

sationer.

Antalet avtal om bl.a. tekniskt-vetenskapligt samarbete med andra länder väntas öka, främst med oljeproducerande utvecklingsländer. Detta

medför ökande anspråk på STU:s resurser för förberedelse för och delta-

gande i sammanträden med bl. a. blandade kommissioner. STU har dock beräknat i stort sett oförändrad omfattning av verksamheten under detta delprogram för den kommande treårsperioden. För budgetåret 1981/82

föreslås 2 130 000 kr. för detta delprogram.

Delprogram 4b. Teknikupphandling

Under detta delprogram lämnas biträde åt departement och myndigheter. Delprogrammet syftar företrädesvis till att främja en utökad och för-

bättrad teknikupphandling genom att STU aktivt söker påverka myndighe-

terna och stödja dem i teknikupphandlingsfrågor.

STU:s hittillsvarande verksamhet med teknikupphandling har omfattat information till bl.a. myndigheter om hur teknikupphandling bör planeras och genomföras. Stöd har lämnats till Svenska Kommunförbundet för att planera ett större program för kommunalteknisk databehandling samt för att förbereda en samordnad upphandling inom brandteknik- och rädd-

ningstjänstområdet. Till landstingen har stöd lämnats för att påbörja upphandlingen av datoriserade informationssystem för sjukvården. Plancring

för teknikupphandling har inletts tillsammans med Göteborgs kommun.

Prop. 1980/81: 130 238

STU väntar en påtaglig ökning av antalet projektförslag lämpade för kommunal teknikupphandling under den kommande treårsperioden. Detta kommer att ställa ökade krav på insatser från STU inom detta område. STU har emellertid räknat med att detta bör kunna ske med i stort sett

oförändrad omfattning av verksamheten under detta delprogram. För bud-

getåret 1981/82 föreslås 3 570000 kr. för detta delprogram.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning som under innevarande budgetår disponerar 8000 000 kr. för teknisk forskning, utvecklingsarbete och viss serviceverksamhet inom området vetenskaplig

och teknisk information och dokumentation under detta anslag, föreslår att detta belopp höjs till 11 100000 kr. för budgetåret 1981/82.

Delegationens verksamhet är uppdelad på tre program; Planering och

samordning, Forskning och utveckling samt Nationella serviceuppgifter. Delegationens verksamhet finansieras dels via ett anslag under utbildningsdepartementets huvudtitel, dels via detta anslag. Den del av verksam-

heten som finansieras under detta anslag faller till helt övervägande del under programmet Forskning och utveckling men viss finansiering av

övriga program avses också ske. Delegationens förslag inom de tre pro-

grammen innebär följande.

Programmet Planering och samordning syftar till att åstadkomma en övergripande planering och samordning av informationsförsörjningen för

att få en sammanhållen utveckling på området och ett effektivt utnyttjande

av resurserna. Under detta program äskas medel för viss internationell

kontaktverksamhet, utveckling av rutiner för rapporthantering samt för att

öka tillgängligheten på informationstjänster. Delegationen beräknar en belastning på detta anslag under budgetåret 1981/82 av 500 000 kr.

Inom programmet Forskning och utveckling stöds forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet för vidareutveckling av informationsförsörjningen mot ett effektivt totalsystem, såväl funktionellt som organisatoriskt. Delegationen föreslår att insatserna under detta program ökas och

inriktas på metodutveckling för fastställande av informationsanvändarnas

behov, systemutveckling för informationsförsörjningsprocessen, nätverks-

utveckling, försöksverksamhet för uppbyggnad och utnyttjande av data-

baser samt slutligen utbildningsaktiviteter. Delegationen föreslår att

9075 000 kr. satsas på programmet från detta anslag under budgetåret 1981/82.

Under programmet Nationella serviceuppgifter utgår bidrag till vissa organisationer och sammanslutningar med uppgifter på informationsför-

sörjningsområdet. Programmet inrymmer också viss begränsad rådgiv-

ningsverksamhet. Delegationen beräknar belastningen på detta anslag un-

der budgetåret 1981/82 till 1550 000 kr.

Prop. 1980/81: 130 | 239

F3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under detta anslag (milj. kr.).

1979/80 — 1980/81 — 1981/82 = 1982/83 —1983/84

Utfall Budget — STU:s förslag Kostnader Utrustning 18,1 15,2 16,5 17,9 19,5 Avgår finansiering utöver anslag

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare apparater och instrument (lägst 50000 kr.) för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Nyttjare av utrustning som har anskaffats med medel från anslaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. I den mån som nyttjaren inte har möjlighet att svara för dessa kostnader är STU skyldigt att helt eller delvis svara för nämnda kostnader genom belastning av berört program under amorteringstiden. Medel motsvarande avskrivning och förräntning skall föras till särskild inkomsttitel i statsbudgeten.

STU framhåller ett beslut om lån för utrustningsanskaffning fattas efter samma principer som för anslag till enskilda projekt. Det är således den verksamhet som avses bedrivas med hjälp av utrustningen som är av avgörande betydelse för STU:s beslut. Efterfrågan följer i stort efterfrågeutvecklingen på STU:s projektanslag. För budgetåret 1981/82 beräknar STU att 14,5 milj. kr. erfordras. |

Prop. 1980/81: 130 240

Bilaga 7

Remissyttranden över STU:s anslagsframställning

STU:s anslagsframställning för budgetåret 1981/82 med förslag till plan

för verksamheten under budgetåren 1981/82—1983/84 har remissbehandlats. Yttranden över anslagsframställningen har avgetts av försvarets forskningsanstalt (FOA), sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), televerket, statens järnvägar (SP, transportforskningsdelegationen (TFD), sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av universiteten i Uppsala, Göteborg, Umeå, Stockholm, högskolan i Linköping (LiTH) och Chalmers tekniska högskola

(CTH), forskningsrådsnämnden (FRN), medicinska forskningsrådet

(MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), statens naturvårdsverk (SNV), konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens planverk, statens industriverk (SIND), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), statens provningsanstalt (SP), statens skeppsprovningsanstalt (SSPA), statens delegation för rymdverksamhet (DFR), delegationen för energiforskning (DFE), Centralorganisationen SACO/SR. Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Kollektivforskningsinstitutens samarbetsorgan (SAMKO), Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet, norrlandsfonden, Riksdataförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska uppfinnareföreningen (SUF), Sveriges civilingenjörsförbund (CF-STF), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

1 Allmänt

Ett genomgående omdöme om STU:s anslagsframställning med förslag till treårsplan är att den representerar ett värdefullt planeringsarbete och att STU:s inriktning och ambition är mycket tillfredsställande. Förvalt-

ningsnämnden vid LiTH anser att STU:s anslagsframställning andas en

välbehövlig framåtanda och tillförsikt och fakultetsnämnden vid Uppsala universitet hälsar med glädje att STU föreslår ett treårsprogram för sin verksamhet eftersom detta underlättar för universitet och högskolor att planera sin utbildning så att den samverkar med STU:s intentioner.

Det råder f.n. enligt IVA och SIND en ekonomisk obalans i Sverige som kan förväntas bestå under lång tid. Både IVA och SIND framhåller att ett viktigt medel att råda bot på denna obalans är teknisk utveckling. TCO

Prop. 1980/81: 130 241

understryker särskilt i sitt remissyttrande betydelsen av att teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete ges ett gott stöd i dagens ekonomis-

ka situation. För att åstadkomma detta är det enligt TCO viktigt att

resurser för teknisk forskning och utveckling ges i form av flerårsprogram.

STU har ett stort ansvar både när det gäller att upprätthålla kvaliteten på forskning och utveckling och att vidmakthålla den förtroendefulla atmosfär

som nu i huvudsak präglar STU:s verksamhet.

SP påpekar att provningsanstalten numera har kapacitet och resurser för större insatser inom STU:s ansvarsområde än vad som framgår av STU:s anslagsframställning och treårsplan. SP ämnar därför ta intitiativ till fördjupade kontakter mellan STU och SP.

FOA nämner att den i STU:s anslagsframställning inledande beskriv-

ningen av STU:s framtida inriktning och det resonemang som ligger bakom

gjorda prioriteringar i huvudsak stämmer med FOA:s uppfattning. Den övergripande och långsiktiga planeringen inom STU är emellertid enligt FOA ännu inte färdigutvecklad och kan väntas ge bättre resultat i framtiden.

FOA kan f.n. inte uttala sig om huruvida den föreslagna totalramen för STU:s verksamhet ligger på en i förhållande till andra samhällsaktiviteter

lämplig nivå. FOA finner emellertid att mot bakgrund av STU:s deklarerade policy och den alltmer genomarbetade insamlingen av beslutsunderlag bör de av STU fördelade medlen komma till god nytta i det svenska

samhället.

2 STU:s roller

Det råder delade meningar om vilken av STU:s tre roller som är den viktigaste; den forkningsstödjande rollen, industrirollen eller samhältssektorrollen. Förespråkare finns bland remissinstanserna för alla tre alternati-

ven. Industrifonden framhåller att i det läge som Sveriges ekonomi f.n.

befinner sig i måste industrirollen prioriteras.

UHÅÄ och IVA framhåller den forskningsstödjande rollen som den grundläggande och långsiktigt mest betydande. Beträffande samhällssektorrol-

len finner IVA att presentationen av verksamheten är för splittrad för att en samlad bedömning skall kunna göras. IVA efterlyser därför ett underlag

som bättre kan belysa STU:s samhällssektorroll.

Sveriges Industriförbund efterlyser å sin sida en klarare specifikation av

vilka motiv som kan återföras till STU:s samhällsroll resp. industriroll.

Industriförbundet anser att STU blandar ihop samhällssektormotiv och

industripolitiska motiv som argument för flera av STU:s engagemang.

Beträffande avvägningen mellan Program 1. Industriellt och samhällsin-

riktat tekniskt utvecklingsarbete och Program 2. Kunskapsutveckling an-

16 Riksdagen 1980/81.-1 saml. NF 130

Prop. 1980/81: 130 242

ser Industrifonden att stöd till utvecklingsarbete bör prioriteras. Fonden anser vidare att programmet Kunskapsutveckling i större utsträckning bör styras mot kommersiella mål. Denna inriktning av STU:s arbete på före-

tagsekonomiskt lönsamma projekt som leder fram till produkter som går

att sälja är emellertid tveksam enligt SIND. Denna senare uppfattning

delas av SNV.

Fakultetsnämnden vid C7/H framhåller att det är väsentligt att STU presenterar sina plancr på ett sädant sätt att riksdag, regering, forskare och andra berörda får en klar uppfattning om STU:s intentioner. SUF anser att

STU borde göra upp en plan som visar hur det av statsmakterna angivna målet för STU:s verksamhet skall uppnås. TCO framhåller att det vilar ett

stort ansvar hos alla parter i samhället att verka för att teknisk utveckling uppfattas som något positivt. Detta ansvar ligger enligt TCO särskilt tungt hos dem som beslutar om resurser inom stat, kommun och näringsliv samt

hos framträdande opinionsbildare.

3¶Prioriterade områden

Samtliga remissinstanser som yttrat sig I frågan tillstyrker STU:s val av

prioriterade områden. Statens planverk framhåller den stora strategiska

betydelse som en fortsatt koncentration av insatserna mot de prioriterade

områdena kan komma att ha för Sveriges industriella utveckling. IVA

anser att valet av områden stämmer väl överens med av akademien tidigare framförda rekommendationer. Beträffande områdena kemi- och bioteknik finner emellertid IVA att satsningarna är alltför begränsade i rela-

tion till hur viktiga dessa områden är.

UHÅ och CTH finner att de av STU prioriterade områdena stämmer väl överens med vad flera utredningar föreslagit under senare är. CTH påpekar emellertid att det dels är svårt att göra verkliga bedömningar mellan insatserna på de olika prioriterade områdena, dels att göra riktiga indelningar av dessa. CTH ifrägasätter om inte satsningarna på det trätekniska området är för höga i jämförelse med andra områden och om inte träteknik borde hänföras till det materialtekniska området. Denna uppfattning delas av IVA.

Den miljövårdstekniska forskningen måste enligt SNV ges ökat omfång.

SNV lämnar också förslag till nya projektområden för STU att satsa på. MFR tillstyrker de av STU inom medicinen prioriterade områdena. MFR menar emellertid att STU:s satsningar på mer grundläggande teknisk

forskning borde breddas och inte så explicit koncentreras till de prioriterade områdena. Enligt MFR:s uppfattning sker betydelsefulla genombrott inom såväl teknisk som medicinsk forskning inte som en följd av noga genomförd detaljplanering utan som en konsekvens av en bred satsning på

forskning av hög kvalitet.

Prop. 1980/81: 130 | 243

FOA finner det välmotiverat med samlade insatser inom ett relativt begränsat antal prioriterade områden. Beskrivningen av dessa områden är lättläst och ger en god grund för förståelsen av STU:s arbete. FOA påpekar emellertid att de prioriterade områdena inte får ”institutionaliseras”. dvs. STU måste utveckla rutiner för att lägga ner gamla och ta upp nya områden i en kontinuerlig och långsiktigt planerad process.

4 Insatsområden

Beträffande stödformen Insatsområden anser CTH att det är svårt att avgöra dels om volymen, dels om inriktningen på insatsområdena är välavvägd. CTH anser vidare att områdena är mycket heterogena och finner det svårt att se något mönster i valet av områden. CTH har cmellertid ingenting att invända mot de två nya insatsområdena men den totala satsningen på insatsområden skulle enligt CTH kunna minskas.

IVA anser att volymen av insatsområdena kan hållas på oförändrad nivå under programperioden.

Industriförbundet anser att nya insatsområden bör prövas noggrant. Med hänsyn till nuvarande budgetrestriktioner bör även pågående insatsområden utvärderas med avseende på hur resultaten av dem kan utnyttjas. Industriförbundet påpekar vidare att det är viktigt att hålla en del av STU:s budget obunden till förmån för projekt utanför ramprogram, insatsområden, kollektivforskning. etc. Denna farhåga att programmera en alltför stor del av STU:s insatser delas av CTH.

5 Teknikområden

CTH finner att indelningen under rubriken teknikområden är svåröverskådlig och ifrågasätter om den inte är en följd av gamla indelningar i stället för ett systematiskt nytänkande. De olika delområdena under varje huvudområde uppvisar också svårförståcliga underrubriker. detta gäller exempelvis för området socialteknik.

Beträffande teknikområdet Produkt- och uppfinningsutveckling samt rådgivning anför LiTH bl.a. följande.

STU:s insatser inom området avses att koncentreras mot kreativitetsfrämjande åtgärder och åtgärder för att stödja själva utvecklingsarbetet. STU:s insatser borde i stället koncentreras mot den något mindre glamourösa uppgiften att förmedla nya produkter från innovatörer till kommersiellt utnyttjande. STU:s uppgifter torde med andra ord vara att bedriva någon sorts förmedlings- och mäklarverksamhet för innovatörer, att hjälpa dem med att upprätta marknadskontakter och att engagera entreprenörer. Denna verksamhet borde även inkludera produktionsanpassningsfasen.

Prop. 1980/81: 130 244

SUF delar uppfattningen att innovationsfrågorna måste behandlas på et annat sätt än vad som framgår av anslagsframställhigen. STU måste i högre grad än f.n. koncentrera sina resurser till att förverkliga innovationer genom att öka stödet till enskilda uppfinnare eller grupper av innovatörer. STU måste vidare göra sin personal mer lyhörd för den känsliga situation som de fria uppfinnarna befinner sig i. De framtida innovatörerna får inte bli ännu mer tveksamma eller negativa till att vända sig till STU med sina bästa uppfinningar.

Statskontoret framför att det är svårt för enskilda innovatörer och mindre företag att få en överblick över de stödorgan utöver STU som kan lämna bidrag till forskning och utvecklingsarbete. Det vore därför önskvärt att STU kunde fungera som förmedlande länk mellan bidragssökande och sådana organ.

Om nyttan i sammanhanget av de regionala utvecklingsfonderna råder delade meningar. Industrifonden hävdar att det i praktiken har visat sig att fonderna inte är lika skickliga som STU i att bedöma nya projekt utan hellre satsar på modifieringar av befintliga produkter eller etableringar i nya regioner med på marknaden redan existerande produkter. AMS noterar med tillfredsställelse att STU har etablerat samarbetsgrupper med utvecklingsfonderna i samtliga län.

6 Arbetstagarinitierade projekt

TCO ser med tillfredsställelse att ett särskilt program för arbetstagarinitierade projekt har kommit igång. Detta är enligt TCO en ny, konstruktiv och angelägen riktning i STU:s stödverksamhet. IVA tillstyrker också insatser på detta område. De arbetstagareinitierade projekten måste dock enligt IVA:s mening tåla samma granskning som Övriga teknisk-vetenskapliga projekt. Denna uppfattning ger också Industriförbundet uttryck för.

7 Kunskapsutveckling

Fakultetsnämnden vid Göteborgs universiter anser att programmet Kunskapsutveckling är av sådan vikt att det bör ges ökade resurser. Nämnden lämnar också förslag till nya satsningar. Vidare noterar televerket med tillfredsställelse att STU ämnar prioritera långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad framför stöd till utvecklingsarbete eftersom det för sådant arbete finns andra finansieringskällor vid sidan av STU.

LiTH framhåller att ramprogramformen har inneburit en efterlängtad möjlighet till långsiktig planering av forskningen vid högskolorna. CTH påpekar emellertid att trots att ramprogrammen har många fördelar så leder den arbetsformen ofta till en tungrodd administration. CTH fram-

Prop. 1980/81: 130 245

håller vidare att varken volym eller innehåll av ramprogrammen närmare

har presenterats i STU:s anslagsframställning. CTH anser sig därför inte

ha någon möjlighet att yttra sig kring dessa frågor. Denna uppfattning delas

av FOA. FOA finner det svårt att ur anslagsframställningen utläsa hur stor . del av de begärda anslagen som redan är intecknade på grund av tidigare åtaganden resp. hur ”fria pengar” fördelar sig på olika program. Enligt FOA går det inte heller att bedöma hur resultat fortplantas mellan olika program och programdelar.

UHÅ anser att cn större andel av STU:s medel för kunskapsuppbyggnad

bör hållas utanför ramprogrammen och i stället utnyttjas för projektförslag

utanför dessa program.

Ett flertal remissinstanser, i synnerhet universiteten och de tekniska högskolorna, anser att forskarna själva bäst kan bedöma och identifiera nya viktiga forskningsområden. Mot denna uppfattning vänder sig Indu-

strifonden med skärpa och påpekar att eftersom forskares främst mål ofta är den egna meriteringen så är de i allmänhet mycket lite intresserade av

den kommersiella eller praktiska tillämpningen av sina forskningsresultat. Fonden finner det föga förvånande att de projekt som drivs vid universitet och högskolor i allmänhet omfattas av ett ganska ljumt intresse från indu-

strins sida. Ur industrins synvinkel får man enligt fonden ofta fel kunskaper på fel plats. Ansatserna till att låta industrins prioriteringar styra större

delen av den kunskapsutveckling som STU finansierar är enligt Industrifonden fortfarande otillräckliga.

STU:s förslag att få inrätta särskilda forskartjänster inom områden där

de behövs för att snabbt kunna bygga upp forskningsresurser och kompetens tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan, bl.a.

NER, IVA och Industriförbundet. UHÅA finner det lämpligt att formen för

sådana tjänster samordnas med vad forskningssamverkanskommittén (FO-

SAM) och lärartjänsteutredningen föreslår.

8¶Kollektiv forskning

Synpunkterna på den kollektiva forskningen är övervägande positiva.

CTH finner arbetsformen som sådan viktig och konsumentverket påpekar att den kollektiva forskningen på senare tid i allt högre grad är motiverad

lika mycket av ett allmänt samhällsintresse som av industrins intresse. Konsumentverket finner det också helt riktigt att sektormyndigheterna får en mer aktiv roll inom sina ansvarsområden när det gäller kollektiv forskning. CTH finner det svårt för vissa forskargrupper att konkurrera med de kollektiva forskningsprogrammen och anser också att satsningarna på det

trätekniska området förefaller vara för kraftiga I förhållande till de forsk-

ningsresurser som finns tillgängliga totalt. Beträffande trätorskning framhåller SP att det är viktigt att den verksamhet och de resurser som finns vid SP beaktas vid pågående resursuppbyggnad och samordningsarbete.

Prop. 1980/81: 130 246

IVA tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollektiva forskningen under den kommande treårsperioden. SAMKO anser emellertid att det av anslagsframställningen inte framgår vilka beräkningar som ligger bakom STU:s bedömning. SAMKO påpekar att den pågående utvärderingen av de kollektiva forskningsinstituten kommer att ha ett stort värde vid bedömningen av institutens framtida inriktning. Eftersom endast fyra institut hittills utvärderats kan dock inte detta utgöra en grund för bedömning av det totala behovet av kollektiv forskning.

Enligt Industriförbunder är stödet till kollektiv forskning en av de effektivaste vägarna att med selektiva medel stimulera teknisk utveckling och därmed konkurrensförmåga i företagen. Förbundet anser att STU bör öka sina insatser i takt med företagen även om detta skulle innebära att andelen stöd till kollektiv forskning ökar.

SSPA betonar särskilt betydelsen av att de nyligen ingångna avtalen om skeppsteknisk- och sjöfartsteknisk forskning förlängs och ytterligare förstärks.

9 Internationell kontaktverksamhet

UHÅ och CTH finner STU:s program för internationell kontaktverksamhet synnerligen viktigt och understryker värdet av att det internationella utbytet intensifieras. Ett brett internationellt kontaktnät är nämligen enligt CTH en absolut nödvändighet för ett land som Sverige.

Attachéverksamheten utgör enligt IVA en för Sverige värdefull utlandsinriktad kontakt- och informationsförmedling. IVA anser dock att den bör kompletteras med möjligheter till ytterligare specialiserad och kvalificerad informationsöverföring. När det gäller att stimulera personkontakter mellan svensk och utländsk forskning föreslår Industriförbundet en generös tillgång på stipendier som en naturlig väg till detta mål. Finansering av mer stadigvarande engagemang i utländska forskningsprojekt bör också komma i fråga, även vid sidan av formaliserad samverkan som mellanstatliga avtal om tekniskt och vetenskapligt utbyte.

10 Teknikupphandling

Beträffande delprogrammet Teknikupphandling delar Spri STU:s syn på teknikupphandling som ett intressant och verksamt medel för att stimulera behovsdefinition inom värden samt produktutveckling inom svensk industri. Spri framhåller dock att teknikupphandling bör ses som ett av flera hjälpmedel med vilka önskade produkter kan tas fram.

Industriförbundet framhåller att STU har betydelsefulla uppgifter när det gäller teknikupphandling. För att få de önskvärda stimulanseffekterna i industrin krävs det dock enligt förbundet mer omfattande åtgärder än f.n.

Prop. 1980/81: 130 247

Bilaga 8

Forskningsskattekommitténs förslag

Forskningsskattekommittén (B 1978:05) tillkallades med stöd av rege-

ringens bemyndigande den 14 september 1978 för att utforma förslag till

åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsinsatser.

Kommittén avlämnade i januari 1980 betänkandet (Ds B 1980: 1) Stimulans av forskning och utveckling, innehållande utredning och diskussion av det nuvarande särskilda forskningsavdraget och förslag till nytt generellt verkande system för att stimulera företagens forsknings- och utvecklingsinsatser. En sammanfattning av betänkandet med redogörelse för nuvarande ordning redovisas i det följande.

Argument för stimulans av forskning och utveckling i industrin och former härför

Huvuddelen av den tekniska forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige bedrivs av industrin. Enligt SCB:s forskningsstatistik uppgick

kostnaden år 1977 för forskning och utveckling (FoU) inom företagen till

ca 4150 milj. kr. Verksamheten torde öka i omfattning med ca 27: per år i

reala termer.

I egenskap av litet land har Sverige tvingats avstå från att konkurrera på

vissa av de mest resurskrävande områdena. Med denna inskränkning upprätthåller vårt land emellertid ambitionen att konkurrera på ett stort fält. Vi har därvid till betydande del att tävla med stora länder som har en högt utvecklad teknologi. Framgång härvidlag är en oundgänglig förutsätt-

ning för att våra reallöner och vår levnadsnivå skall kunna hävdas i förhållande till konkurrentländernas.

För att få tillräckligt stora serier är svenska företag generellt sett mer beroende av att kunna exportera sina produkter än företagen i de stora länderna. Även om företagen lyckas uppnå en betydande export måste de ofta ändå arbeta med mindre serier än vad konkurrenterna behöver göra. Dessa villkor för den svenska företagsamheten medför att det är nödvändigt att stora ansträngningar görs för att höja vår teknologiska nivå om vi skall kunna konkurrera framgångsrikt utan att eftersätta kravet på goda

reallöner och hög levnadsnivå. Den nuvarande reala ökningen av FoUverksamheten inom industrin på ca 24 per år kan inte anses tillräcklig för

att svara mot behoven.

I våra konkurrentländer — även i de stora länderna — vidtar staten

åtgärder av skiftande slag för att stimulera FoU-verksamheten. Mot bak-

Prop. 1980/81: 130 248

FoU-verksamheten inom industrin stimuleras genom insatser av det allmänna.

Så sker också, såväl genom generellt verkande åtgärder som genom

stödåtgärder av selektiv natur. De generellt verkande åtgärderna har f.n. formen av ett särskilt avdrag vid statstaxeringen. Selektivt stöd — villkorade bidrag eller lån utan krav på bankmässig säkerhet m. m. — lämnnas av

styrelsen för teknisk utveckling (STU), den s.k. industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna. Till de selektiva stödåtgärderna kan också räknas offentlig upphandling med innehåll av ny svensk teknik. I tabell 1

lämnas en översiktlig jämförelse av de nämnda metoderna för stimulans av FoU och korta kommentarer i anslutning därtill.

På den senaste tiden har skett en enligt vår mening värdefull förstärkning

av de selektiva stödåtgärderna såvitt avser bidrag och lån. Kommittén

anser det lämpligt att gradvis ytterligare steg tas på denna väg. Kommittén konstaterar att den offentliga teknikupphandlingen tyvärr förlorat i bety-

delse under 1970-talet jämfört med förhållandena under 1950- och 60-talen. Kommittén anser det önskvärt att denna stimulansmetod kommer till ökad

användning.

Det generellt verkande systemet — det särskilda avdraget - har varit oförändrat sedan det infördes år 1973: På senare tid har emellertid framförts önskemål om en förstärkning även av denna stimulansform i motioner

i riksdagen från olika partier. För att en så säker och bred stimulansverkan som möjligt skall erhållas är det enligt kommitténs uppfattning lämpligt att ordningen med såväl ett

generellt verkande system som selektiva stödåtgärder behålls. Förstärkningarna i fråga om åtgärder av typen bidrag och lån bör följas av en förstärkning även av det generellt verkande systemet.

Det särskilda forskningsavdraget

Det särskilda forskningsavdraget vid statsbeskattning infördes år 1973.

Forskningsavdraget har provisorisk natur. Det är tillämpligt på skattskyldiga som bedriver industriell tillverkning och som under åren 1973— 1980 (sedermera förlängt till 1981) har kostnader för FoU-arbete.

Det särskilda forskningsavdraget består av ett basavdrag och ett ök-

ningsavdrag. Basavdraget utgör 1096 av ett på visst sätt fastställt underlag. Detta underlag avser förhållandena under ett kalenderår. Ökningsavdraget

utgår med 2096 av den ökning av underlaget för basavdrag som skett

mellan två kalenderår. I underlaget för basavdraget ingår bl.a. lönekost-

nader för anställda som till övervägande det utfört FoU-arbete samt kostnader för förvärv av FoU-resultat. I syfte att få en neutral behandling av

interna och externa kostnader räknas lönerna om med faktorn 5/3. Bidrag och kostnader som avser FoU-arbete i utlandet och som sammanlagt

överstiger 250000 kr. får räknas in i underlaget endast. om regeringen medger det.

Prop. 1980/81: 130 249

Förslaget

En utgångspunkt för utredningsarbetet har enligt direktiven varit att det är angeläget att stimulera företagens FoU-arbete genom generella åtgärder på skatteområdet även efter det att de provisoriska bestämmelserna upphört att verka. Vår uppgift har bestått i att utforma förslag till sådana åtgärder. Kommitténs överväganden och förslag har sammanfattats på följande

sätt.

Det föreslagna systemet avser — i likhet med vad som gäller enligt det nuvarande, provisoriska systemet — teknisk och naturvetenskaplig FoUverksamhet hos industriföretagen.

Den nuvarande anknytningen av underlaget för beräkningen av stimu-

lansen till kalenderår föreslår kommittén skall ersättas av en anknytning till företagets räkenskapsår. Som redan nämnts beaktas vid beräkningen av underlaget för det särskil-

da avdraget endast kostnader för personal som till övervägande del utfört

FoU-arbete. Med hänsyn främst till att denna begränsning i praktiken

verkar till nackdel för mindre företag föreslår vi att den ersätts av ett krav på att den anställde till minst en fjärdedel skall ha sysslat med FoUverksamhet.

Kommittén föreslår att lönekostnaderna skall räknas om med faktorn 2,5

i stället för 5/3 innan de tillförs beräkningsunderlaget. Förslaget innebär att omräkningsfaktorn anpassas till den rådande genomsnittliga relationen mellan lönekostnader och totalkostnader för FoU-verkamhet inom det

egna företaget.

Någon särbehandling av kostnader avseende FoU-verksamhet i utlandet

anser kommittén inte längre erforderlig.

I övrigt överensstämmer beräkningsunderlaget enligt kommitténs förslag i huvudsak med vad som gälter i det nuvarande, provisoriska syste-

met.

Enligt det provisoriska systemet tillgodoförs företagen stimulansen i form av en skatteminskning. Denna uppkommer genom att företagen vid den statliga taxeringen får dra av vissa procentuella andelar av underlaget för basavdraget och för ökningsavdraget från vinsten innan skatten beräk-

nas. Systemet har den olägenheten att stimulansen bara lämnas till företag som visar skattemässig vinst. Olängenheten mildras i viss mån av möjlig-

heten till förlustavdrag för ett senare beskattningsår då företaget har över-

skott vid taxeringen. Nuvärdet av en framtida oviss skatteminskning torde dock i allmänhet vara avsevärt mindre än det nominella beloppet. Härtill kommer likviditetsaspekten. Dessutom får det anses vara en nackdel att

det tidsmässiga sambandet mellan forskningsinsatsen och tillgodoförandet av stimulansen blir svagt.

Prop. 1980/81: 130 250

Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att stimulansen blir lika

effektiv i fråga om företag som inte har taxeringsmässig vinst som för

blir oberoende av vinstsituationen för företaget. Mot denna bakgrund — och med tanke på att även ett kombinerat avdrag- och bidragssystem av typ investeringsavdrag/investeringsbidrag är behäftat med flera nackdelar — föreslår kommittén att tillgodoförandet av stimulansen i det nya systemet skall ske i form av direkta utbetalningar.

Kommittén nämner i detta sammanhang också följande. Det har gjorts gällande att själva formen för tillgodoförandet av den nuvarande stimulan-

sen — avdrag vid beskattningen — bidrar till att den i otillräcklig utsträck-

ning beaktas vid planeringsarbetet inom företagen. Förklaringen härtill skulle vara den att stimulansen uppfattas som en renodlad skattefråga, och många företag är obenängna att anlägga skattemässiga synpunkter vid budgetarbetet — skattefrågor anses ofta inom företagen vara hänförliga till bokslutsarbetet. Om denna uppfattning är riktig borde enligt kommitténs bedömning förstås att stimulanseffekten förbättras om tillgodoförandet sker i annan form än genom ett avdrag vid taxeringen eller från den uträknade skatten.

Från de nämnda utgångspunkterna vore det möjligt att konstruera en

ordning för beslut om FoU-stimulans och utbetalning av stimulansbelopp

helt utan anknytning till beskattningsväsendet. Uppgifterna skulle t.ex.

kunna anförtros något statligt verk eller en särskilt inrättad nämnd e. d.

Enligt kommitténs uppfattning har emellertid uppgiften att fastställa underlaget för beräkningen av stimulansen en naturlig anknytning till taxeringsarbetet. Underlaget utgörs ju av kostnader som är avdragsgilla vid beskattningen. Vidare har taxeringsnämnden direkt tillgång till räkenskapshandlingarna för rörelsen. Inom taxeringen finns det utvecklade rutiner för revision och annan kontroll. Nämnas kan också att det inom taxeringsväsendet finns en väl utbyggd bevakning av det allmännas rätt. Kommittén framhåller dessutom att förutsättningarna för ett effektivt och kompetent arbete hos taxeringsnämnderna nyligen förbättrats genom den s.k. RS-reformen. Inom ramen för reformen har också beslut fattats om utvidgningar av taxeringsnämndernas beslutsområde.

Kommittén anser med hänsyn till vad som anförts att anknytningen till

beskattningen bör behållas såtillvida att taxeringsnämnden även inom det

av kommittén föreslagna systemet bör vara beslutsmyndighet.

Däremot kan anknytningen upplösas såvitt avser tillgodoförandet av beslutat stimulansbelopp. Vad som förloras genom en sådan åtgärd är närmast — utom tillgången till etablerade rutiner — möjligheten till kvittning mot kvarstående skatt. Å andra sidan hör till bilden att denna möjlighet saknas även i fråga om andra statliga stöd- och stimulansformer, t. ex.

investeringsbidraget för inventarieanskaffning. Mot bakgrund härav anser inte kommittén att ett bortfall av möjligheten till kvittning mot kvarstående

Prop. 1980/81: 130

skatt kan betraktas som någon allvarligare olägenhet. Det kan nämnas att vid utbetalning i särskild ordning utmätning kan ske för restförda skatter

m.m.

Kommittén föreslår på grund av det sagda att av taxeringsnämnden beslutat stimulansbelopp skall betalas ut i särskild ordning. Utbetalning bör ombesörjas av länsstyrelsen.

Kommittén har bedömt stimulanseffekten av det provisoriska systemet

inslaget av särskilt stöd för ökade FoU-insatser är alltför litet, dels att det totala stöd som det särskilda avdraget medför ligger på en tämligen låg nivå.

När man i företagen överväger förslag och uppslag till nya projekt är den centrala frågan vilka ytterligare intäkter och kostnader som projektet kan antas tillföra respektive belasta företaget med. Med hänsyn härtill finns det

anledning att förmoda att en påtaglig lättnad i kostnaderna för nya projekt är ägnad att öka företagens benägenhet att satsa på sådana.

All utbyggnad av forskningsresurserna i företagen sker visserligen inte med anledning av konkreta projekt. Ofta ställs företagsledningarna inför

problemet huruvida forskningsavdelningen bör tillföras ökade resurser för

att allmänt upprätthålla eller utveckla företagets tekniska nivå. Det förefal-

ler sannolikt att även i sådana situationer åtgärder som är särskilt inriktade på att minska kostnaderna för en utökning av forskningen är ett verksamt medel för att stimulera till ökade FoU-insatser.

Ett system med inslag av ökningsstöd får vidare den effekten att ett

företag relativt sett får större bidrag till de totala FoU-kostnaderna över en

längre tidsperiod ju högre takten för ökningen av FoU-kostnaderna är. Denna effekt borde utgöra ett incitament för företagen att långsiktigt sträva mot en god tillväxttakt avseende FoU-arbetet.

Med hänsyn till det anförda anser kommittén att inslaget av ökningsstöd

i ett framtida system bör väsentligt ökas i förhållande till vad som gäller i det provisoriska systemet. Att gå över till ett system med enbart öknings-

stöd skulle däremot enligt kommitténs uppfattning föra alltför långt. Med en sådan ordning skulle företag vars kostnader för FoU ligger stilla eller går tillbaka inte få något stöd alls, trots att sådana företag inte sällan torde ha ett särskilt behov härav. Företagen i fråga kan ha en omfattande FoUverksamhet som byggts upp under tidigare år. En sådan konsekvens anser kommittén olämplig. Vidare befarar kommittén att ett renodlat ökningsstödsystem skulle kunna få ojämna verkningar och också medföra onödiga frestelser och möjligheter till missbruk.

I syfte att få en bättre stimulanseffekt och minska möjligheterna till missbruk bör ökningsstödet fördelas på flera år och utgå endast i den mån

den uppnådda FoU-nivån vidmakthålls.

Efter en genomgång av olika kombinationer dv procenttal för basstöd

och ökningsstöd föreslår kommittén mot bakgrund vad som tidigare an-

Prop. 1980/81: 130 252

förts att forskningsstödet skall bestå av dels ett basstöd som beräknas efter

276, dels ett ökningsstöd som utgår för ökningsåret och vart och ett av de två följande åren med 1076 per år av kostnaden för den ökade FoUinsatsen. Som förutsättning för att ökningsstöd skall utgå för de två sistnämnda åren skall gälla att den kostnadsnivå som ökningen lett till vidmakthålls. Förslaget innebär att ett företag för år 4 kan erhålla ökningsstöd som är hänförligt till ökningar av basunderlaget mellan åren 1 och 2. 2 och

3 samt 3 och 4. Vid jämförelse av de föreslagna procenttalen och procent-

talen i det provisoriska systemet måste beaktas den ändring av omräkningsfaktorn för lönekostnader som vi föreslår. I ett system med den nu gällande omräkningsfaktorn motsvaras procenttalen 2 och 10 av 3 resp. IS.

Ett företag som ett år ökar sina FoU-insatser med 1092 från 1000 enheter, dvs. med 100 enheter, får — såvitt gäller själva ökningen — enligt förslaget stöd på 12 enheter (basstöd 2 och ökningsstöd 10 enheter) årligen

under tre år om den uppnådda nivån vidmakthålls. Med hänsyn till att stödet avses vara skattefritt är det för aktiebolag likvärdigt med en skattepliktig intäkt under vart och ett av åren på 27 enheter. Kostnaden för en

ökning av FoU-kostnaderna täcks således til 27 96 av stöd under treårsperioden (resultatet blir detsamma om man ställer beloppet 12 i relation till

ökningen av FoU-kostnaderna ”efter skatt”). Basstödet på 2 Zz motsvarar för aktiebolag en skattepliktig intäkt på 4,4 96 av FoU-kostnaderna. Vid inflation får även företag med reellt oförändrad FoU-nivå del av

ökningsstöd, eftersom detta enligt kommitténs förslag beräknas i löpande priser. Med ett realt betraktelsesätt verkar därför ökningsstödet vid inflation till viss del som ett basstöd. Med ett sådant betraktelsesätt kan det samlade ”basstödet” vid en inflation på x& anses bestå av dels det egentliga basstödet, dels den del av ökningsstödet som är hänförlig till en

nominell kostnadsökning på x Zz.

Det system som kommittén föreslår avses tillämpas första gången på

FoU-kostnader under år 1981. Utifrån ett antagande om en årlig ökning av FoU-kostnaderna inom industrin på 1092 från nivån år 1977 blir de statsfi-

nansiella kostnaderna det förstnämnda året, om systemet då antas vara i verkan fullt ut, ca 285 milj. kr. Med hänsyn till att ökning av basunderlaget under tidigare år än 1981 inte berättigar till ökningsstöd enligt vårt förslag till bestämmelser om ikraftträdandet beräknas kostnaden vid det angivna

antagandet stanna på ca 185 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för det provisoriska systemet år 1981 — om giltighetstiden

förlängdes — utifrån samma antagande om utvecklingen av FoU-kostna-

derna kan beräknas till ca 176 milj. kr.

I tabell 2 lämnas sammanfattande jämförelse av det nuvarande, provisoriska systemet.

Ås Så SS 2 - - en S e Pe

2 .

JIM 20 ce "IY W31SÅS ed SJUÄS

BJeUOIFII apueffIAaqpors 195 Uej 1a1ynposd

FRIPIG ANU (wu I[243u30 AB FUIUYFIPISLO] . «08 J3pauw Iyafosd JUIuJfB1ag13]e Göp 00€ 6.

IPLIOYNA Ip apeyaA VI Va IpesIes Japun 'UJPUOJLNSNPUL epirysses (BuIapuojsJuIYFaaAn ap SIAPPIS

IN -V0JSFUIY3AN sa3ue U3puojuIsnpuj AR AR ed AB Pe.lastjenuaJ BuIuuIA.Iay WIOJ ÄANeAos UNOJ [fn > 112510]

ue UaUue3.1O ewwns WoOsS BFdwr] I "NY rUIDp POIS sana ALS I Wes saa

LS) Nes UJ

-3U30 2401 SJ3UAS

J3f[ÄJ -3Q uajel 13pun Bd -3UUI JSpUn ap -[92XPA "NHPSYJUILY I[2P3W 10] "2S[ApAÅ1q UapOJaLw £/61

450 PIBASSAR NE (09paw VUII3YäNIÄU ey W3)SÅS HIUYI] B3RIS J13)3UFIpUALU sure WOU33 18 apesjes 420 puredsgoy Uauw UBAIU 3ujpuryddn AR "WOLSSYN AOUYIQ Ipey H561 AB NSUJAS WES (JALIIEWSILASIOJ I JESU JUIUPUBAUE

UIIISÄS [IN RIU wWOS URL] AB peu33AgQin JBJUJWWIOY PeIasHenuaD poraw JIPun AR Spejpuryddn PJeUNUWWOY BILA JUIuUUIALIdIy JES WIISÅS apuBI3)sIXa BUISPRU]SOY-f)O4 ÅL Juuopiaso Y3O

BANYIJIS 31020 13Je1-046] PIRAYSUO

AP Ed euuag ISjJapA] SPIOL WONS PeEYO IIys ja :x3) [[E4

QIO

ISJtOPUEf

AR

-11S FUIUYO pQIS apedalejal 4230 J3paw -UTINLYS JtNeQ "NOA Uua3eja40 BYSLIOSIAOId JANEB[ar HI 3J3p FUIUPNPSJaSSÄS AR AR 0 FILE FeLISIOA 13pureyurlag AP WIOJ LUIOJ Paw I WPIJ Ipestes PUURWfe

SUPPNUINS Betpig/srapAar IPEO UBU] UI

BuUI3S]RSWI-NOJ [IN BAIUISWOYUI WajsÄs SIIR)| LUO I WIISÄS "INA pesastenuadad I I "3pUuBIeANU

AR AR SpurSRIUR Hep4oganeys 13p PEYO BY 1IJJ3SUe|NWw (Furupeysddn) 10J fu JUIUUIAIIy Spurs WIOJ PBSUBISIg Iuaurwlad UPLIUIN 1OJ 13WU3ISAS BUIIPOJaw AP WoOuaT OST JANE] dIBOY I LAYS Pfjoöj [dl0oj 133 130] [Nn PD

Ed uppsguysaAmynpo.d JjseäNYA sSepuni3

13p JOTYRJISJJLORUBS -J33pnq JR)USLWUWOY

J1OJ UJFUIUYBIIG

I 08/6L61 FUIUYJSEWUYy -01dsinjsag UIPPUISON

"I euurwje Bejsuy

INGEl Uassad HOY 1948

, - ;

Prop. 1980/81: 130 254

Tabell 2. Sammanfattande jämförelse av det nuvarande, provisoriska systemet och det föreslagna systemet

Jämförelsefaktor Det nuvarande, provi- Det föreslagna

soriska systemet systemet

1 Krets av företag som Företag som bedriver industriell tillverkning omfattas av stimulansen [a Underlaget för basav- Lönekostnader för FoOU-personal. omräknade med en drag/basstöd omräkningsfaktor. samt bidrag till FoU-arbete och

kostnader för förvärv av FoU-resultat Krav på anställds Den anställde skall till Den anställde skall tiil arbetsinsats övervägande del ha utfört minst en fjärdedel av

FoU-arbete sin arbetstid ha utfört

FoU-arbete Faktorn för omräk- 5/3 2,5 ning av lönekostnaderna Beräkningsperiod Kalenderår Beskattningsår

3 Basavdrag/basstöd ut- 492 av underlaget för 296 av basunderlaget tryckt i termer av basstöd ekonomiskt tillskott till företaget Ufr rad 8) 4 - Basavdrag/basstöd ut- 10Z av underlaget för 52 av basunderlaget tryckt i termer av basstöd avdrag vid statstaxeringen (jfr rad 8) 5 Underlaget för ök- Ökningen av underlaget Summan av ökningarna av ningsavdrag/ök- för basavdrag i förhål- basunderlagen avseende ningsstöd lande till underlaget det senaste beskattnings-

kalenderåret före året och de två närmast

föregående beskattnings-

ären, för vart och ett i

förhållande till underla-

get beskattningsåret före 6 Ökningsavdrag/ök- 87 av underlaget för 109: av ökningsunderlaget. ningsstöd uttryckt i ökningsavdrag Utgår normalt i tre år termer av ekonomiskt tfr rad 5), alltså samtillskott till fö- manlagt med ca 3047 av retaget (fr rad 8) underlaget 7 Ökningsavdrag/ök- 2095 av underlaget för 25 Sa av ökningsunderlaget. ningsstöd uttryckt i ökningsavdrag Utgår normalt i tre år termer av avdrag vid Gfr rad 5), alltså samstatstaxeringen manlagt med ca 75 9c av Gfr rad 8) underlaget 8 Formen för tillgodo- Avdrag vid taxeringen Utbetalning av länsstyrelförandet till statlig inkomst- sen på grundval av beslut

skatt av tuxeringsnämnden

Prop. 1980/81: 130 [Ae in tin

Bilaga 9

i

Remissyttranden över forskningsskattekommitténs förslag

Forskningsskattekommitténs betänkande (Ds B 1980:1) Stimulans av forskning och utveckling har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har avgetts av riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV). allmänna ombudet för mellankommunala mål, kammarrätten i Stockholm, statistiska centralbyrån (SCB), konjunkturinstitutet, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Industrifonden, länsstyrelsen i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län. delegationen (B 1977:09) för företa-

gens uppgiftslämnande (DEFU), Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Kooperativa förbundet (KF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas

riksförbund (LRF), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareför-

eningen (SAF), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF). Svenska företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska konsultföreningen, Svenska revisorssamfundet, Svenska uppfinnareföreningen (SUF), Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund, Taxeringsnämndsord-

förandenas riksförbund (TOR) samt Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Länsstyrelsen i Västerbottens län har till sitt yttrande fogat en reservation av tre ledamöter samt yttranden från Västerbottens handelskammare och Västerbottens läns TCO-distrikt. LRF åberopar ett yttrande av Lantbrukarnas skattedelegation. SAF och Sveriges industriförbund åberopar ett yttrande av Näringslivets skattedelegation.

Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser anför allmänna synpunkter på frågan om stat-

ligt stöd för FOU inom industrin. Remissinstanserna är eniga om alt statligt

stöd i någon form är nödvändigt för att stimulera företagens FoU. I stort sett råder enighet om att utredningens förslag allmänt sett är en förbättring

i förhållande till det särskilda forskningsavdraget. I fråga om utformningen

av forskningsstöd betonar en grupp med bl.a. IVA. SACOI!SR. KF, Näringslivets skattedelegation, SBEF, Svenska företugares riksförbund. SHIO-Familjeföretagen, betydelsen av en satsning på generella åtgärder.

IVA anför:

Prop. 1980/81: 130 256

Om FoU-verksamhetens volym stagnerar begränsas företagens förmåga att förnya sin tekniska kompetens genom nyrekrytering av FoU-personal

starkt. Detta innebär att FoU-verksamheten i ännu större utsträckning kommer att inriktas på vidareutveckling av existerande produkter och teknologi. Detta är i och för sig en viktig del i företagens FoU-verksamhet, men den måste kompletteras med en långsiktig utvecklingsverksamhet,

med syfte att mer genomgripande förnya produktprogrammen.

Företagens redovisade soliditet har, till följd av vikande lönsamhet,

sjunkit från i genomsnitt drygt 4096 under 1950-talet till ca 2292 år 1977. Detta begränsar starkt företagens förmåga att bära långsiktiga risker. Samtidigt har de enskilda FoU-projektens storlek ökat i många branscher, så

alt företagens möjligheter att sprida riskerna på flera projekt minskat.

Den starka inflationen minskar också nuvärdet av den möjliga framtida avkastningen på långsiktiga utvecklingsprojekt.

Statligt stöd till FOU kan i viss utsträckning förbättra kalkylen för FoUinvesteringar, jämfört med andra, mer kortsiktiga alternativ. FoU-kostnaderna är dock bara en del av de totala kostnaderna för utveckling av nya produkter och processer. Innan dessa börjar ge intäkter krävs också inves-.

teringar i t.ex. produktionsapparat och marknadsföring. Statligt stöd till FoU kan i viss utsträckning bidra till att upprätthålla FoU-kapaciteten och

till att fler alternativ kan studeras innan de avgörande investeringsbesluten tas. |

På lång sikt kan dock bara en acceptabel lönsamhet garantera att till-

räckliga resurser kan avsättas för alla led i företagens anpassning till

ändrade konkurrensförhållanden.

Den viktigaste förutsättningen för framgångsrik utveckling av nya produkter och processer är detaljerad kunskap om marknadens behov. Till-

räcklig sådan kunskap, och kännedom om företagets förmåga att fylla

behoven, finns endast inom respektive företag. Detta motiverar att stöd till

forskning och utveckling utformas så att det så litet som möjligt inverkar

på det normala marknadsspelet mellan köpare och utvecklare av ny teknik, dvs. som generellt stöd.

Liknande synpunkter framförs av SACO/SR:

Även om en förbättrad vinstnivå i företagen skulle medföra att företa-

gens satsning på FoU ökades, delar SACO/SR utredningens uppfattning att statligt, ekonomiskt stöd i olika former är nödvändigt. Vidare delar

centralorganisationen utredningens uppfattning att såväl generella som

selektiva åtgärder är nödvändiga. SACO/SR vill i sammanhanget varna för

en övertro på selektiva åtgärder på bekostnad av generella. En alltför omfattande selektiv åtgärdsarsenal leder enligt centralorganisationens me-

ning till en centralisering och byråkratisering som inte är förenlig med en fungerande marknadsekonomi.

KF anför:

Det statliga stödet har hitills givits såväl selektivt i form av bidrag, lån och offentlig upphandling som generellt genom det särskilda förskningsav-

draget vid den statliga beskattningen. Det kan naturligtvis diskuteras huru-

vida de generellt verkande åtgärderna är lika effektiva som de selektiva. Såsom kommittén konstaterar har lån och selektiva bidrag ökat under 70talet. medan den offentliga teknikupphandlingen under samma tid förlorat i

Prop. 1980/81: 130 257

betydelse. Det är önskvärt att denna stimulansmetod kommer till ökad användning. Detta utesluter emellertid inte att rätt utformade generella åtgärder på skatteområdet kan medföra önskad ökning av FoU-verksamheten, även om stimulanseffekten av det provisoriska systemet visat sig vara relativt begränsad.

Näringslivets skattedelegation är 1 stort sett nöjd med utredningens förslag och anför:

Då det särskilda forskningsavdraget infördes i början av år 1973 framhölls från skattedelegationens sida att det var väsentligt att stimulanser till FoU-verksamhet gavs en generell inriktning. På denna punkt stämmer förslaget med våra önskemål. Man kan inte nog kraftigt understryka vådor i en marknadsekonomi av ett selektivt stöd av den art som skisseras i det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet.

SBEF finner att ett selektivt stöd ibland blir svårhanterligt i vissa företag:

Den typ av FoU-arbetce i byggföretag som i första hand bör omfattas av generell stimulans är många gånger av sådan art att den inte på ett enkelt sätt låter sig beskrivas i en ansökan om selektivt bidrag. För att slippa ett krångligt ansökningsförfarande, en många gånger godtycklig bedömning och en formalistisk avrapportering har man i företagen ibland underlätit att utnyttja de selektiva bidragsmöjligheter som finns. Inte minst på grund av sådana negativa konsekvenser av det selektiva bidragssystemet hälsar föreningen med tillfredsställelse en utvidgning och förbättring av det generella stödet.

En annan grupp med bl.a. SIND, länsstyrelserna i Malmöhus. Göteborgs och Bohus och Västerbottens län, LO, Landstingsförbundet och TCO anser att generella åtgärder i avvaktan på en bättre stödform bör finnas kvar men i begränsad omfattning.

SIND anför:

Enligt Statistiska centralbyråns forskningsstatistik har industriföretagens FoU-kostnader under de senaste tio åren stigit med ca 1696 per år, vilket motsvarar 6—-772 per år i fasta priser. Underlag saknas för en siffermässig uppskattning av i vad mån denna relativt snabba ökning påverkats av det statliga forskningsstödet — via en reell stimulanseftekt och/ eller genom att fördelningen mellan kostnadsposter kan ha påverkats i en del företags redovisning. Det förefaller dock inte sannolikt att ett generellt forskningsstöd i den begränsade storleksordning det här rör sig om skulle få någon mer betydande inverkan på industriföretagens FoU-politik.

Det generella stödets troligen begränsade stimulanseffekt kan tala för att resurserna i stället sätts in för att förstärka de riktade åtgärdsprogrammen. De omfattande studier som de senaste åren genomförts av IVA och STU beträffande betingelserna för teknisk utveckling bör också ha ökat möjligheterna att genomföra sådana riktade åtgärder. Om man utgår från antagandet att företagens FoU-insatser generellt sett tenderar att bli mindre än

17 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 258

vad som från samhällets synpunkt vore motiverat, finns emellertid enligt industriverkets mening motiv för att vid sidan av de riktade åtgärdsprogrammen ge visst generellt stöd för industrins FoU. Genom ett sådant stöd förbättras företagens möjligheter att själva planera och genomföra forsknings- och utvecklingsprojekt.

Den administrativa och utredningsmässiga kapaciteten för att från statsmakternas sida hantera ett selektivt FoU-stöd är begränsad. Stora delar av den svenska industrin lämnas därför utanför de FoU-satsningar som byggs upp med statligt stöd. Det gäller särskilt beträffande små och medelstora industriföretag. Det generella stödet får därför särskild vikt för de mindre företagen och för företag inom ”icke-prioriterade” delar av industrin. De ändringar, som nu föreslås i reglerna för beräkning av stödberättigade kostnader, torde också göra det lättare för små och medelstora företag att utnyttja FoU-stödet.

Enligt industriverkets mening talar — trots osäkerheten beträffande stödets effekter i olika avseenden — övervägande skäl för att behålla och generellt verkande forskningsstöd till industrin. Tills vidare bör man för detta stöd kunna använda den tekniska lösning, som föreslagits av forskningsskattekommittén. Däremot har enligt verkets uppfattning inga övertygande skäl anförts för en ökning av stödets storlek med ca 100 miljoner kronor per år, som utredningen föreslår. Procenttalet för basstöd och

bidragssystemet inte överstiger det skattebortfall, som skulle uppkomma om det nuvarande systemet bibehölls.

LO:s uppfattning är att ett FOU-stöd till industrin skulle göra mera nytta som beställarstöd, men om ett generellt stöd skall finnas bör det utformas som ett måttligt ökningsstöd. LO anför:

LO:s uppfattning är att ett generellt stöd till forskning i företagen inte har den effekt som är avsedd. Det är en rad andra faktorer som är mycket mer väsentliga. Likväl kan det föreliggande förslaget sägas innebära en viss förbättring. särskilt vad gäller betoningen av ökningsstöd och den annorlunda formen för stödet som gör att det skulle kunna fungera mer långsiktigt och även omfatta företag som inte redovisar vinst för beskattning.

Om ett stöd av generell natur ska införas för alla industriföretag förordar LO ett ökningsstöd av måttlig omfattning. Ett sådant stöd kan då utgå beräknat på nominella ökningar och fungera som ett basstöd för dyrare FoU-kostnader. Den nuvarande begränsningen när det gäller att i underlaget för beräkning av forskningsavdrag även ta med kostnader för forskning i utlandet bör enligt LO även finnas med i ett eventuellt nytt system för forskningsstöd.

LO:s principiella uppfattning är dock att ett FoU-stöd till industrins forskning skulle göra mera nytta som ett beställarstöd.

En tredje grupp med bl.a. RRV, konjunkturinstitutet, AMS, STU och Industrifonden har den uppfattningen att frågan om stöd i den föreslagna formen inte blivit tillräckligt utredd för att ställning till förslaget skall kunna tas.

RRV anför:

Prop. 1980/81: 130 259

Forskningsskattekommittén framhåller att nuvarande satsning på forsk-

ning och utveckling (FoU) inom industrin inte är tillräcklig för att den internationella konkurrenskraften på sikt skall kunna bibehållas och stärkas. RRV delar rent principiellt denna syn. RRV saknar dock i betänkandet en analys av vissa frågor som verket anser väsentlig för att kunna ta ställning till kommitténs förslag.

De undersökningar som föreligger pekar mot att det gällande provisoriska systemet med skatteavdrag, det s.k. särskilda forskningsavdraget. har

haft begränsade effekter vad gäller industrins satsningar på FoU. En

måttlig ökning har kunnat iakttas. Sambandet mellan ökningen och det särskilda forskningsavdraget är dock oklart. Underlag för bedömningar

härav saknas i betänkandet.

Vidare saknas i betänkandet en belysning av orsakerna till industrins otillräckliga satsningar på FoU. Man har utgått ifrån att det har sin orsak i det generella stödets konstruktion. Det finns enligt RRV:s mening anledning att anta att andra faktorer än ofullständigheter i det generella stödets konstruktion har påverkat industrin. En kartläggning och analys av samtli-

ga faktorer, bl.a. sådana som har att göra med nyttiggörande och långsik-

tighet, borde ha genomförts.

Slutligen saknar RRV en kvalitativ undersökning av det särskilda avdragets effekter. Vad är det för slag av forskning och utveckling som har stimulerats? RRV har i sin undersökning av det särskilda torskningsavdra-

gets effekter avseende år 1974 (dnr 1975: 1443) bl. a. pekat på att en stor del

av den dittillsvarande ökningen av FoU tycktes äga rum i företag som

samtidigt ökade sina kostnader för inköp av FoU-resultat från utlandet.

RRV framförde också misstanken att begreppet FoU-kostnader bokfö-

ringsmässigt hade vidgats.

Innan kunskap och förbättrat underlag för bedömningar om de här berörda frågorna föreligger kan RRV inte tillstyrka att en fortsättning eller

ändring av nuvarande stöd medför ökade kostnader för staten.

Konjunkturinstitutet anför:

Som bakgrund till ett ställningstagande till frågan om stöd till forskning inom företagens ram hade det enligt konjunkturinstitutets uppfattning varit

värdefullt om remissinstanser och beslutsfattare haft tillgång till cn analys av de väsentliga motiven för ett sådant stöd. Anledningen till att staten bör

stödja forskning och utvecklingsarbete i företagen är främst att de privatekonomiska intäkterna av sådan verksamhet ofta kan bedömas vara lägre än de samhällsekonomiska. Orsakerna till sädana skillnader har fått en relativt omfattande behandling i ckonomisk forskning. Enskilda företag har svårt att hävda en upphovsmannarätt och ta betalt för användningen av FoU-resultaten. Riskvärderingen kan också skilja sig mellan samhället och enskilda industrier. Privata företag kommer därmed att investera för litet i FoU. Ofta är den naturliga lösningen att forskningen då finansieras av staten och bedrivs vid offentliga institutioner. Detta gäller huvuddelen av

all grundforskning. Eftersom det ofta föreligger betydande positiva synergieffekter vid samordning av forskning och utvecklingsarbete med produk-

tion och marknadsföring i privata företag finns det emellertid skäl att också med offentliga medel subventionera FoU i privata företag.

Det borde ur en sådan uppläggning avsanalysen kunna dras slutsatser hur stimulans av forskning och utveckling i det privata näringslivet bör utformas och dimensioneras. Varken direktiven eller förslaget tar dock sin utgångspunkt i en sådan analys, vilket gör det svårt att från principiella utgångspunkter bedöma de förslag som framläggs.

Prop. 1980/81: 130 260

AMS anför:

Arbetsmarknudsstyrelsen har i olika sammanhang understrukit betydelsen av ett målmedvetet stöd till FoU-verksamheten inom näringslivet, inte minst mot bakgrund av den sviktande industrisysselsättningen under den senaste lågkonjunkturen. En fortsatt, snabb strukturomvandling inom näringslivet, i förening med ett mera begränsat utrymme än hittills för en sysselsättningsexpansion inom den offentliga sektorn. skärper enligt styrelsens mening ytterligare kraven på en hög konkurrenskraft i den svenska industrin. Det är därför oroande att, som utredningen visar, ökningstakten för FoU-verksamheten inom industrin har stagnerat under de senaste åren.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser mot denna bakgrund att det är motiverat

att genomföra en mera ingående översyn av samhällstödets omfattning. fördelning och effektivitet på detta område, än den som har gjorts av utredningen.

STU anför:

Forskningsskattekommitténs uppdrag har varit att utforma förslag till åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsin-

satser. Med dessa direktiv är det naturligt att utredningen koncentrerat sig

på konkreta förslag. En djupare diskussion om olika alternativ och dess konsekvenser saknas. Det är enligt STU:s mening en brist. då stöd till FoU

inte kan vara ett mål i sig. — — —

Utredningen har inte heller haft till uppgift att analysera behovet av selektiva, kollektiva och generella insatser eller konsekvenserna av ett ökat generellt stöd. Det är därför inte möjligt att med utgångspunkt i utredningen bedöma behovet av ett ökat generellt statligt FoU-stöd i

enlighet med utredningens förslag i relation till övrigt stöd.

Industrifonden anför:

Forskningsskattekommittén har uppenbarligen i sitt arbete lagt tonvikten vid en teknisk översyn av de gällande bestämmelserna och på ett förtjänstfullt och allsidigt sätt belyst olika alternativ inom samma principiella ram som gäller för det nuvarande systemet. Det förslag som kommit-

tén framlägger förefaller från denna utgångspunkt vara väl avvägt och

innebär att flera av de uppenbara brister som vidlåder den nuvarande ordningen har undanröjts.

Samtidigt kan emellertid konstateras att förslaget innebär betydande

10-procentig lönekostnadsinflation kostar det föreslagna bidragssystemet närmare 300 Mkr per år. Denna ”grundkostnad”' skulle således vara moti-

verad enbart för att förmå företagen att vidmakthålla sin FoOU-verksamhet på oförändrad nivå. Eftersom det är föga sannolikt att svensk industri i

dagsläget minskar sin FoU-verksamhet kan förslaget i denna del ses som en ren subvention utan nämnvärd stimulanseffekt. Kostnaden för en real ökning av FoU-volymen utöver vidmakthållandenivå blir i jämförelse med

den nämnda ”grundkostnaden” relativt blygsam, vid en ökning på några procent c:a 50—100 Mkr. Det är mot denna bakgrund otillfredsställande att kommittén inte tagit

fasta på den del av direktiven där det sägs att effekterna av de nu gällande bestämmelserna bör undersökas, och att man bör söka bedöma i vad mån

Prop. 1980/81: 130 261

de är ägnade att tillgodose önskemålet att långsiktigt stödja den svenska

industrins förmåga till utveckling och förnyelse. I betänkandet refereras två tidigare undersökningar och det konstateras helt riktigt att de i olika avseenden är bristfälliga. Dessa undersökningar visar emellertid att det hittillsvarande systemet sannolikt inte har haft någon stimulanseffekt vad

gäller företagens FoU-verksamhet och det borde därför ha varit särskilt

angeläget att kommittén gjort en fördjupad analys på denna punkt.