Prop. 1980/81:130

om industripolitikens inriktning, m.m.

Prop. 1980/81: 130

Regeringens proposition 1980/81: 130

om industripolitikens inriktning, m. m.

beslutad den 26 februari I981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN NILS o. ÄSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om industripolitikens inriktning under l980-talet. Den centrala uppgiften för industripolitiken är att stimulera och underlätta överförandet av produktionsresurser till de lönsamma och kon- kurrenskraftiga delarna av industrin och därmed befrämja industrins inter- nationella konkurrenskraft. Omstruktureringcn måste ske i socialt accep- tabla former och med beaktande av övergripande samhälleliga målsättning- är.

Som speciellt viktiga områden för att påverka industrins utveckling på medellång _och lång sikt framhålls försörjningen med riskkapital samt forsknings- och utvecklingsinsatser.

Huvudlinjer när det gäller att förändra näringslivets kapitalförsörining bör vara att påverka kapitalmarknaden så att riskkapital i ökad takt förs över till näringslivet. I propositionen framhålls betydelsen av ett ökat riskengagemang från såväl banksektorn som hushållssektorn.

Forskning och utvecklingsinsatser får allt större betydelse för industrins utveckling och konkurrenskraft. Målet för tekniska forsknings- och ut- vecklingsinsatser är att ta fram nya eller förbättra befintliga processer. produkter och system. För att effektivisera. och ge bättre kontinuitet ät verksamheten föreslås ett treårigt program för stöd till teknisk forskning och utveckling under budgetåren l98l/82— 1983/84. Propositionen innehål- ler också förslag till kapitaltillskott till fonden för industriellt utvecklings- arbete.

I Rikxu'ugt'n NSU/8]. I saml. Nr l.?U

Prop. [980/81: 130

I-J

Den svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Ut- vecklingen inom industrin kommer att vara av avgörande betydelse i strävandena att återställa balansen. Ett övergripande industripolitiskt mål är att öka industrivaruproduktioncn — för att därigenom kunna minska varuimporten och öka varuexporten. Kapitalvaruexporten är i detta sam- manhang av speciellt intresse inte minst när det gäller inbrytningar på för industrin intressanta nya marknader. I propositionen föreslås bl. a. fortsat- ta möjligheter till statsstödda exportkrediter genom AB Svensk Exportkre- dit.

En betydelsefull målgrupp för industripolitiska åtgärder är de mindre och medelstora företagen. I propositionen föreslås bl.a. ändrade riktlinjer för de regionala utvecklingsfondernas kreditverksamhet. Utvecklingsfon- derna berörs också av propositioncns förslag om fortsatt och utökad för- söksverksamhet rörande stöd till löntagarägda företag.

Propositionen innehåller också förslag till riktlinjer för den mineralpoli- tiska verksorganisationen.

Prop. 1980/81: 130 3

Utdrag

lN DUSTRIDEPARTEM EN'l'E'l" PROTOKOLL vid regeringssammanträde l98 l -t)2-26

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden. Bohman. Wikström, Dahlgren. Åsling. Söder. Krönmark. Johansson. Wirtén. Holm, Andersson. Boo. Winberg. Adelsohn. Danell. Petri.

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om industripolitikens inriktning m. m.

! Inledning

Riksdagen antog våren 1979 riktlinjer för industripolitiken (prop. l978/ 79: IB. NU 1978/79259. rskr l978/79: 4l5). Riktlinjerna byggde i huvudsak på utredningsmaterial som togs fram under år l978. Vid denna tidpunkt hade industriproduktionen och industrisysselsättningen minskat tre år i rad. I vissa branscher hade påtagliga förskjutningar i den relativa konkur- rensförmågan skett.

Riktlinjerna pekade bl.a. på industriell tillväxt och ökad export som vågar ur de akuta svårigheterna som industrin befann sig i. Vissa förslag lades fram som kunde underlätta en sådan utveckling. Samtidigt betonades den allmänna ekonomiska politikens betydelse för att nå den önskade utvecklingen. Dessa riktlinjer liggeri allt väsentligt fast.

Emellertid har sedan 1979 års industripolitiska beslut ett betydande utredningsmaterial framkommit. Jag skall strax återkomma till detta. Vi- dare har de gångna två åren givit ökad erfarenhet både när det gäller de internationella förutsättningarna för den svenska industrins expansions- möjlighetcr och de problem som är förknippade med den strukturella anpassningen till dessa yttre villkor. Samtidigt har den statslinansiella situationen förändrat handlingsutrymmet.

De två senaste åren har lett till en viss förbättring när det gäller industri- produktionen och industrisysselsättningen. Dessa förbättringar är dock otillräckliga. Samtidigt finns betydande risker att vi nu går in i en ny period av internationell lågkonjunktur. Den strukturella anpassning som bedöms vara nödvändig har endast delvis kunnat genomföras. Framför allt har det visat sig svårt att uppnå den expansion inom långsiktigt konkurrenskraftiga branscher som är av avgörande betydelse för en snabb avveckling av olönsamma delar av industrin.

Mot denna bakgrund anser jag att det är viktigt att regeringen nu åter- kommer med en samlad syn på industripolitikens inriktning. I detta sam-

Prop. 1980/81: 130 4

manhang lämnas också förslag till vissa förstärkningar inom det industripo- litiska området.

Som jag nämnde har ett flertal utredningar och rapporter initierats och framlagts. En inom industridepartementet genomförd beskrivning av ak- tuella tendenser inom olika industribranscher bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ].

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala utvecklingsfonderna som finns inom varje län. Utveck- Iingsfonderna kan bl.a. lämna bidrag och lån för utveckling av nya pro- dukter, processer eller system för industriell produktion. Statens industri- verk (SIND) har genomfört en utvärdering av dessa s. k. produktutveck- lingslån. Rapporten (SlND l980: l3) "De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet”' överlämnades i november 1980. Rappor- ten har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 samt en förteckning över remissin— stanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. l978/79: l23 bil. I. NU |978/ 79:59. rskr 1978/7914151 pågår sedan år 1979 en försöksverksamhet med företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas. Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (l l977:0l). Kommittén har i ett delbetänkande (SOU l980: 36) "Arbetskooperation" fi'ireslagit en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet. En sammanfattning av betänkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss- yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 resp. bilaga 5.

l prop. I980/8l: 100 (bil. l7 s. l22) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition. för budgetåret I98I/82 beräkna till Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling ett reservationsanslag av 476 550000 kr.. till Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer ett förslagsanslag av l000 kr. samt till Styrel- sen för teknisk utveckling: Utrustning ett reservationsanslag av l3.2 milj. kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor tillsammans med andra frågor rörande statliga stödåtgärder för teknisk forskning och industriellt utveck- lingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling (S'I'U) avlämnade i augusti I980 sin anslagsframställning för budgetåret I98l/82 och plan för budgetåren l98l/ 82— l983/84. En sammanfattning av S'l'Uzs förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.

STU:s anslagsframställning har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandeua bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Forskningsskattekommitten (B I978:05l tillkallades med stöd av rege— ringens bemyndigande den I4 september 1978 för att utforma förslag till

Prop. 1980/81: 130 5

åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och trtvecklingsin- satser.

Kommittén avlämnade ijanuari l980 betänkandet (Ds B [9801 ll Stimu- lans av forskning och utveckling'. innehållande utredning och diskussion av det nuvarande särskilda forskningsavdraget och förslag till nytt gene- rellt verkande system för att stimulera företagens forsknings- och utveck- lingsinsatscr. En sammanfattning av betänkandet med redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Forskningsskattekommitténs betänkande har remissbehandlats. En för- teckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttran— dena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Riksdagen har beslutat (prop. l980/8|:60. FiU l980/8l:13. rskr l980/ 8l : 66) att. i avvaktan på regeringens ställningstagande i frågan om generell stimulans av företagens forsknings- och utvecklingsinsatser, förlänga gil- tighetstiden för det nuvarande systemet med särskilt forskningsavdrag vid beskattning. Därvid blir de nuvarande reglerna tillämpliga på kostnader för forskning och utvecklingsarbete t.o.m. år l98l.

Regeringen uppdrog den I9 juli l979 åt S'l'U att i samråd med SlND utreda frågor om regional projektledningshjälp m.m.

STU avlämnade i mars 1980 sin rapport Regional projektledningshjälp. En underhandsversion av rapporten har remitterats av S'l'U till berörda organisationer och deras yttranden har även medtagits i rapporten. En sammanfattning av förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10.

Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) har hemställt om anslag för stöd till industriellt utvecklingsarbete under budgetåret I981/ 82. . Vid behandlingen av prop. l978/79: l23 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi. miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79: 59. rskr 1978/79: 4l5) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. l ärendet har inkommit skrivelser från Svenska Utvecklingsaktiebolaget. Studsvik Energiteknik AB och ordfö- randen i delegationen för energiforskning.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av de angivna bolagens verksamhet har en utredare: biträtt industridcpartemen- tet. Han avlämnade förslag i ämnet genom PM l980-lZ-l5. Enligt förslaget bör bolagen få uppgifter inom teknikupphandlingens område. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga Il.

Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av SlND. S'l'U. Industrifonden. AB Asea-Atom. Studsvik Energiteknik AB och Svenska

' teknologie doktorn Curt Mil'eikowsky : planeringschefen Jan Olof Carlsson

Prop. 1980/81: 130 6

Utvecklingsaktiebolaget samt av verkställande ledamoten i nämnden för energiproduktionsforskning (NE).

Som industrination är Sverige starkt beroende av den exportorienterade delen av industrin och det är en angelägen uppgift att på olika sätt underlät- ta en utbyggnad av denna sektor. Med stöd av regeringens bemyndigande i maj l980 tillkallade chefen för industridepartementet en särskild utredare med uppgift att utvärdera systemet för statsstödd exportkreditgivning ge- nom AB Svensk Exportkrcdit m. m. Utredaren'. överlämnade i december 1980 betänkandet (Ds [ l98t): 24.) Subventionerade exportkrediter. Betän- kandet har remissbehandlats. En sammanfattning av beti'inkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss- svaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga [2 resp. bilaga 13. Vidare har inom industridepartementet utarbetats promemorian tDs [ 1980: ll) Stöd till krediter för försäljning inom landet —— en utvärdering. Promemorian har överlämnats till utredningen om statsstödd exportkredit- givning.

[ september 1979 tillsattes en utredning med uppgift att analysera effek- terna av den icke permanenta industripolitiska stödverksamheten. Kom- mittén överlämnade ijanuari [98] ett arbetsmaterial angäende stödinsat- serna samt preliminära överväganden kring dessa och deras effekter. Ar- betsmaterialet har varit föremål för en diskussion inom näringspolitiska rådets ram. Jag avser återkomma till dessa frågor när utredningen färdig— ställts och remissbehandlats.

1 Syfte att utreda frågan om en samordning av statliga åtgärder vid företagsobestånd och en lämplig organisation av denna samordning tillkal- lades i februari 1976 en "särskild kommitté. företagsobeståndskommitte'n (FOK) (Fi2l976103). FOK överlämnade i november l979 ett delbetän- kande (SOU l979z9l) Företagsobestånd. En sammanfattning av FOKzs förslag beträffande organisationen av samordningen bör fogas till protokol- let i detta ärende som bilaga 14. Delbetänkandet har remitterats. En förteckning över remissinstanser—na och en sammanställning av remissytt- randena beträffande de organisatoriska frågorna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga l5. För att utreda vissa frägOr rörande rekonstruktion av krisdrabbade före- tag, tillkallades ijuni l980 en särskild utredare tl l98tl:04). Utredarenz. överlämnade ijanuari l98l sitt betänkande (Ds [ l981: l) Rädrumsstöd och handläggningen av obeståndsärenden m. m. En sammanfattning av betän- kandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga m. I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade under senare är förordas en omstrukturering av indttstrin i riktning mot en mer högteknolo- gisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin nämns i des-

' ambassadör Bengt Dennis Z hovrättslagmannen Hans Svahn

Prop. 1980/81:130 7

sa sammanhang ofta som ett exempel på en sådan verksamhet. Branschens konkurrensförutsättningar har utretts av läkemedelsindustridelegationen (tilläggsdirektiv I l97815). Delegationen överlämnade sitt huvudbetän— kande (SOU l98t):33) Svensk Iäkemedelsindustri. hösten l98t). En sam- manfattning av betänkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilag 17 resp. bilaga 18.

ljuni 1979 förordnades en särskild utredare' med uppgift att analysera den långsiktiga industripolitikens informationsunderlag. ljuni l980 över- lämnade utredaren betänkandet (Ds l l980: l7) Att utveckla en långsiktig industripolitik. En sammanfattning av betänkandet och en sammanställ- ning av remissyttrandena bör fogas till detta protokollet i detta ärende som bilaga 19. resp. bilaga 20.

Mineralpolitiska utredningen som tillkallades 1974 överlämnade våren 1980 sitt slutbetänkande (SOU l980: lZ) Mineralpolitik. En sammanfatt- ning av utredningens överväganden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 21. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ- ning av remissyttrandena över de organisatoriska förslagen i betänkandet (SOU 1980: l2) "Mineralpolitik" bör fogas till detta protokoll som bilaga 77

2. Allmänna utgångspunkter

2.1. Utvecklingen under 1960- och 1970-talen

Industrins utveckling under l970-talet skiljer sig i flera avseenden från utvecklingen under den tidigare efterkrigsperioden. l95ll- och l960-talens relativt jämna och snabba tillväxt har följts av en mera ryckig och ojämn utveckling. Åren kring mitten av 1960-talet framstår — nti i efterhand — som en brytpunkt i den industriella utvecklingen. Detta gäller inte bara för Sverige utan för flertalet av i-länderna även om den svenska utvecklingen under 1970-talet varit mer negativ än flertalet andra länders. För svenskt vidkommande framgår trendbrottet tydligt om industri/717ala/(litnie/is ga- iiomsnittliga tillväxttakt studeras. Tillväxten ökade från 3572 per är under mitten av 1950-talet till 8% är 1965. Därefter har en i det närmaste kontinu- erlig minskning av tillväxttakten pågått i 13 år. Detta framgår av figur |. Under slutet av l970-talet stagnerade tillväxten helt inom industrisektorn och vändes t.o.m. till en minskning under några år.

Även imlustrisys.te/sättaingen nådde sin kulmen omkring år l965. Däref- ter har antalet sysselsatta inom industrin minskat långsamt och uppgår nu till knappt en miljon. Den kraftiga produktivitetsökningen inom industrin under l950- och l960-talen medförde att sysselsättningen kunde överföras ' Ekon. dr. Bengt Rydén

Prop. 1980/81: 130 g

figur 1. Den svenska industriproduktionens årliga tillväxt (procent per är)

Årlig till- v_äxt _le

_.

1955 60 65 70 75 80 År

Anm.: Den årliga tillväxten har redovisats som slutårsbascrade glidande femårsme- delvärden. Källor: Nationalräkenskaperna.

till andra sektorer. I förhållande till den totala sysselsättningen i riket har dock tillverkningsindtlstrin (inkl. gruvor) en starkt fallande andel.

Gränsdragningen mellan tillverkningsindustri och annan verksamhet med stark anknytning till industrisektorn håller i vissa avseenden på att suddas ut. Ofta ingår exempelvis entreprenad- och montagcarbeten i leve- ranser av industriell utrustning. Även mellan tillverkningsindustri och viss konsultverksamhet finns starka beröringspunkter bl.a. som en följd av utvecklandet av styrsystem i samband med datoriscringen i samhället.

En jämförelse av sysselsättningsutvecklingen inom vad som normalt klassificeras som tillverkningsindustri. byggnadsverksamhet samt tipp- dragsverksamhet (konsultverksamhet m.m.) visar att tillverkningsindu— strin tappar andelar. Som framgår av figur 2 har byggnadsindustrin andels- mässigt fallit tillbaka nägot efter det stora bostadsbyggnadsprogrammet under [%D—talet. Däremot har ökningen inom området uppdragsverksam- het varit stabil.

Prop. 1980/81: 130 9

Branschen kan redovisa en sysselsättning som i dag uppgår till ca 7 % av den inom tillverkningsindustrin. Överlappningen mellan verksamheter klassificerade som tillverkningsindustri och konsultverksamhet torde av statistiska skäl innebära en viss underskattning av uppdragsverksamhetens omfattning. Många industriföretag utför i dag uppgifter av karaktären uppdragsverksamhet. Bl. a. kännetecknas den starkt expanderande mark- naden av export av hela system och anläggningar av en stor andel mjuk- varor. dvs. av systemutformning. installation. igångsättning. driftlednings- ansvar m. m.

Figur 2. Sysselsättningsfördelning mellan tillverkningsindustri. byggnads- resp. uppdragsverksamhet ären l960— l978. (Procent resp. totalt antal sysselsatta i tusen- tal)

Synelsiuninqs- . |ndel_l3(.l_ __ Totalt antafsvssetsatu

1430 1_400 1380 1350 1280

100 --- .-:.::::::_ - ' ' " ' "" ""'

9,0

50 40

30

10

1960 1965 1970 1975 1978

BYQQnadsvgrksamhet

[] Tillverkningsindustri

Källor: Folk- och bostadsräkningen l%(l. 1965. I97tl. l975 samt Arbetsmarknads- statistisk Arsbok l978.

Prop. 1980/81: 130 10

1 tabell l redovisas medelantalet sysselsatta är 1979 i olika branscher inom tillverkningsindtlstrin (inkl. gruvor) samt genomsnittet under åren 1975—1978.

Tabell 1. Medelantalet sysselsatta i olika branscher år 1979 samt genomsnittet under perioden 1975—1978

Bransch Antal sysselsatta Genomsnitt för (enl. SlNDzs indelning) är 1979 perioden 1975—1978 Gruvindustrin 16 300 17 700 Skyddad livsmedelsind. 53000 53 300 Konkurrensutsatt livsmedelsind. 21 800 21600 Dryckesvaru- och tobaksind. 6800 7600 Textil- och konfektionsind. 50900 60700 'l'rävaruind. 94 600 96 100 Massa- och pappersind. 62000 62200 Grafisk ind. 59 700 60 700 Kemisk ind. och plastvaruind. 54 500 54 300 Petroleum- och kolproduktind. 3400 3 100 Gummivaruind. 12100 13 300 Jord- och stenvaruind. 30 100 34000 Järn-. stål- och metallverk 64 800 69000 Elektroind. 85 200 85 100 Yarvsind. 29 200 36 500 Ovrig verkstadsind. 316 200 334 900 Annan tillverkningsind. 7500 8400 Totalt 968 100 I 018 500

Källa: Nationalräkenskaperna

Som framgår av tabell 1 har en kraftig sysselsättningsminskning skett även inom den i produktionstermcr expansiva verkstadsindustrin. Framför allt är det sysselsättningen inom metallmanufakturindustrin som gått ned (med 15000 årsanställda) men även maskinindustrin har en lägre syssel- sättning år 1979 än under den närmast föregående fyraårsperioden t—7000 årsanställda).

År 1979 vände industrikonjunkturen åter uppåt efter flera svaga år. Trots detta var sysselsättningen detta är lägre än tidigare under perioden 1975— 1978 i samtliga branscher utom delar av livsmedelsindustrin. den kemiska och petrokemiska industrin samt elektroindustrin.

Produktionsuppgången under år 1979 tltnyttjades i stor utsträckning av företagen för att fylla ut tidigare outnyttjat kapacitetsutrymme. Kapaci- tetsatnyttjamlet — mått som faktiskt kapacitetsutnyttjande i procent av praktisk möjlig driftsnivå — var inom industrin som helhet under första kvartalet år 1980 ca 84% enligt uppgifter från statistiska centralbyrån. Branschvariationerna är stora. Ett högt kapacitetsutnyttjande redovisas för massa- och pappersindustrin med 90—96'7r medan exempelvis varvsin- dustrin enbart nådde upp till 66%.

Den minskning av sysselsättningen inom industrin som framför allt har skett under den senaste femårsperioden har föregåtts oeh åtföljts av en stagnerande investeringsaktivitet.

Prop. 1980/81: 130 11

Investeringskratan — mått som bruttoinvesteringen i förhållande till industrins förädlingsvärde — har legat på i stort sett oförändrad nivå från början av 1960-talet till mitten av 1970-talet om man bortser från konjunk- turella svängningar. lnvesteringskvoten har genomgående legat högre i de råvarubaserade näringarna än i den övriga industrin. lnvesteringskvoten inom verkstadsindustrin (exkl. varv) understiger genomsnittet för indti- strin. Detta sammanhänger bl.a. med att verkstadsproduktion är mindre kapitalkrävande än basnäringarna. Det skall i detta sammanhang också noteras att den expansion som svenska verkstadsföretag har upplevt under 1970-talet till stor del har skett genom investeringar i andra länder. vilket många gånger är en direkt förutsättning för att företagen ("överhuvudtaget skall kunna vara med och konkurrera på marknaderna ifråga. Efter år 1976 har en dramatisk sänkning skett av investeringskvoten. Detta framgår av figur 3.

Figitrj. lnvesteringskvotens utveckling inom svensk industri 1963— 1978. (Procent)

lnvesterings- kvot 1161

_20

15 .. x .. %..x __..h'ä— .co.cc. '..

10

| ' I _1963 64 65 se 57 63 se 70 71_ 72 7_3 74 75 75 77 73 År

_— Hela industrin '- _ ' " Industrin ex_kl._ [ävarubaserade näringar

nuo-nun- Verkstadsindunrin_ex_kll_._vary-

Anm.: lnvesteringskvoten har definierats som industrins hruttoinvesteringari rela- tion till förädlingsvärdet. Kiilla : Nationalräkenskaperna.

Prop. 1980/81: 130 12

Mätt i absoluta värden har industrins investeringar i byggnader och maskiner ökat kontinuerligt under större delen av 1960- och 1970-talen. Cykliska variationer förekommer dock. Under perioden 1970— 1976 ökade investeringarna trendmässigt med 7.7 % pcr år (räknat i 1975 års priser). Som jag tidigare konstaterat har investeringsnivån gått tillbaka mycket kraftigt under senare år. För perioden 1976—1978 minskade investeringar- na i genomsnitt med 14.9 C"? per år (i fasta priser). Investeringarna i byggna- der och maskiner år 1978 uppgick enbart till ca två tredjedelar av investe- ringarna två år tidigare. Industrins investeringar har ökat 1979—1980. De statliga företagen svarar för en stor del av uppgången.

De investeringar i produktionen som förekommit under senare delen av 1970-talet är till större delen än tidigare av rationaliseringskaraktär och har primärt syftat till att minska kostnaderna. Offensiva investeringar i forsk- nings- och utvecklingsarbete och på marknadssidan har framför allt skett inom verkstadsindustrin och inom delar av den kemiska industrin.

Prodttktii'itatxökni/igan (förädlingsvärdet per arbetstimme) har sjunkit kraftigt under 1970-talet. Under perioden 1963—1974 låg produktivitets- ökningen för industrin (ovägt genomsnitt för samtliga branscher) på i genomsnitt 13.9 % per år. Åren efter 1974 sjönk takten i produktivitetsök- ningen kraftigt. Även om en viss återhämtning skett under de senaste åren låg produktiviteten år 1979 endast SC?"- över motsvarande värde för 1974. Verkstadsindustrin ligger något över detta genomsnitt medan bl.a. kris- branscherna varv. gruvor samtjärn- och stålindustrin ligger markant under genomsnittet. För varven och gruvorna är 1979 års produktivitetsindex endast 87 resp. 82 (år 1974 = 100).

Utvecklingen för svensk industri under perioden 1963—1978 illustreras av figur 4.

Figur-4 Utvecklingen inom svensk industri — Några nyckelvariabler Fran mmm im - 1073 mot im nas

140 139

129

lm 10641065 INU 1067 1080 1000 10701071 1072 1073 10741075 1076 1077 1078 FDRXDLINGSVXRDE PleBENTPuS | INDUSTRI SANT GR,—Nm

___—_. HEDB.JNTAL SYSSE.$ATTA : INDUSTRI SAMT SRUVOR

___—__ Iwama mum PER INVE$TERANDE SEKTDR ! MSTRI SANT GRUI --.—---_ INVESTERINGAR mamma OCH HASKINER | INDUSTICI SAMT GRUVOR

Prop. 1980/81: 130 13

[.t'insanzhetan inom svensk industri har minskat trendmässigt ända sedan högkonjunkturåren i början av 1950-talet. Nedgången var mer markerad under 1970-talet än under 1950-talet.

Samtidigt blev också de konjunkturella variationerna tydligare. Den återhämtning i lönsamheten. som med vissa mellanrum ägt rum. har för varje ny högkonjunktur skett till en lägre nivå än den som gällt vid föregå- ende konjunkturtopp. Detta mönster bröts tillfälligt åren 1973 och 1974. Därefter följde en ännu kraftigare nedgång åren 1975—1978. Lönsamheten i den senaste konjunkturuppgången var lägre än vid de föregående kon- junkturtopparna.

SIND har i en utredning (SlND I980:2) Vinster och sysselsättning i svensk industri konstaterat att 23 % av sysselsättningen inom industrin åren 1975— 1977 fanns i arbetsställen med en minimal lönsamhet. Lönsam- heten inom dessa arbetsställen ligger under eller när högst upp i nivå att täcka löner och avskrivningar på maskiner etc. Huvuddelen av arbetsstäl- lena med minimal lönsamhet har t. o. m. negativa bruttovinster.

Figur 5 Nettovinstmarginalen inom verkstadsindustrin (exkl. varv). Företag med fler än 500 anställda. (Procent)

Nettovinst- marginal 1961

1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 År

Anm.: Nettm'instmarginalen har definierats som vinst före skatt i relation till om— sättningen. Ki'illa: Sveriges Verkstadsförening. Lönsamheten inom verkstadsindustrin. Stock— holm l979.

Prop. 1980/81: 130 14

Bland de branscher som lönsz'imhetsmässigt klarat sig bäst märks verk- stadsindustrins. Även här har dock lönsamheten försämrats kraftigt. Lön— samhctsutvecklingen inom verkstadsindustrin åren 1965—1979 visas i figur 5. .

Den vikande lönsamheten har resulterat i en successivt försämrad solidi- tat. Med en dålig linansiell styrka i företagen följer begränsade möjligheter till offensivt risktagande. Den genomsnittliga soliditeten (eget kapital inkl. hälften av obeskattade reserver i relation till balansomslutningen) inom svensk tillverkningsindustri var år 1978 för företag med minst 50 anställda 20% (medianföretaget). Detta innebär en minskning med 8 procentenheter sedan år 1975 resp. 1 1 procentenheter sedan år 1970. Skuldsättningsgraden har under samma åttaårsperiod ökat från 2.2 till 2.9. För småföretagen är den finansiella stadgan väsentligt sämre än för de större företagen.

Figur 6. Export- resp. importkvotens utveckling under perioden 1960—1979. (Pro— cent)

Excenkvct lst.

..J

25

:'o 25 312) :15 40 45 Implant-vet (ä'-1 Exportkvoten har definierats som varuexporten i förhållande till industriproduk- tionen. lmportkvaten har definierats som varuimportcn i förhållande till inhemsk förbruk— ning.

Källa: Nationalräkenskaperna.

Prop. 1980/81:130 15

Sverige har medvetet gått in för att dra nytta av de fördelar ett fritt internationellt handelsutbyte erbjuder. Sverige har i relation till den totala ekonomin en stor internationell handel. Expo/tens andel av iltcltt.t"ll'l[7l'(7- duktianen har ökat kraftigt. Figur 6 visar detta tydligt. Utvecklingen av export- resp. importkvoterna har gått mycket snabbare under 1970-talet än under 1960-talet. Verkstadsindustrins expansion under senare år torde ha bidragit till denna utveckling.

En annan dimension av svensk industris relationer till utlandet är ut- vecklingen inom de multinationella företagen. Framför allt gäller detta företag inom verkstadsindustrin. För att bibehålla och stärka sin mark- nadsställning i olika länder är utlandsetableringar ofta nödvändiga. Av en utredning inom SIND (SIND 1980z4) Multinationella företag: FoU-verk- samhet. tekniköverföring och företagstillväxt framgår att andelen syssel— satta inom maskin-. elektro- samt transportmedelsindustri i producerande svenskägda dotterföretag i utlandet utgjorde inte mindre än drygt 40% av antalet anställda i Sverige vid mitten av 1970-talct.

Andelen har ökat sedan dess. Även om någon tillförlitlig löpande stati- stik inte föreligger är det således rimligt att anta att en mycket stor del av den totala utlandsfaktureringen från svenskägda företag sker från dotter- bolag i utlandet. Detta gäller framför allt inom verkstadsindustrin. Totalt sett torde därför den svenska industrins ställning på världsmarknaden vara starkare än som återspeglas av den löpande utrikeshandelsstatistiken.

2.2. Problembilden

[ mitten av l97()-talet ställdes svensk industri inför betydande problem. Flera branscher och stora företag hotades av utslagning. Många förklaring- ar har lämnats till orsakerna till dessa problem. De flesta bedömare är ense om att ingen enskild faktor kan förklara problemen. Det torde snarare vara en kombination av faktorer inom och utom landet som samverkat till att problemen fått ett snabbt genomslag och vuxit i omfattning. Allmänt kan hävdas att de långsiktiga problem som till en del hade gjort sig påminda redan dessförinnan, plötsligt utlöstes till fullo genom den mycket drama- tiska internationella konjunkturavmattningen åren 1974—1975 som en följd av 1973- 1974 års oljekris. Genom den överbryggningspolitik som fördes i Sverige under dessa år fördröjdes och förvärrades de aktuella problemen för svensk del.

Den konjunkturella problwnbildon från 1970-talcts första hälft känne- tecknas framför allt av de mycket kraftiga reala oljeprishöjningarna under åren 1973 och 1974. Den med oljeprishöjningarna nära sammanhängande mycket kraftiga tillbakagången för de inbördes beroende branscherna far- tyg—stål—järnmalm var en annan del av konjunkturproblemen. I denna produktionskedja fanns emellertid sedan länge betydande Iatenta struktur- problem för traditionellt stora producenter i industriländerna. En tillta-

Prop. 1980/81: 130 16

gande konkurrens från Japan och vissa andra länder med stark indu— stritillväxt utgjorde ett snabbt växande hot.

Till konjunkturproblemen måste för svenskt vidkommande även hänfö- ras de mycket kraftiga kostnadsökningarna under åren 1975 och 1976. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländcr försämrades det svenska kostnadsläget under dessa två år med ca 20%.

De akuta problemen som drabbade svensk industri i mitten av l970-talet identifierades till en början som konjunkturella problem. Först efter flera år och betydande utredningsinsatser klarnade bilden och de långsiktiga problemen lyftes i förgrunden. Olika aspekter på detta har lyfts fram i olika sammanhang. Jag vill framför allt framhålla tre dimensioner av de långsik- tiga problemen :

]. Problemen är en följd av förändrade betingelser för marknadsekono- mins funktions — systemprablum. Förändrade värderingar har i allt högre grad gjort sig påminda i länder med hög välfärd. Bl.a. har de ekonomiska incitamenten minskat. En minskning av arbetskraftens rörlighet (antalet arbetsgivarbyten i procent av sysselsättningen) kan också noteras. Ytterli- gare en systemförändring är att den offentliga sektorn under l970-talet har vuxit så kraftigt att den i många västländer numera har nått samma omfatt- ning som de marknadsstyrda delarna av ekonomin. En effekt av en stor skattefinansierad sektor — med höga marginalskatter —- är försämrade ekonomiska incitament. En annan är skattesystemets negativa effekt på företagens soliditet och den '"inlåsningseffekt" skattesystemet kan skapa genom nedplöjning av vinstmedel i det egna företaget. Äter en annan aspekt på marknadsekonomins förändring gäller det allt snabbare utveck- Iingstempot och den relativt sett ökade risknivån i förhållande till den förväntade avkastningen på nya investeringsprojekt som industrin ställs inför.

2. Problemen är en följd av den internationella obalansen i den ekono- miska utvecklingen —- omt'ärldspmblem. Det gäller exempelvis en allt skarpare gränslinje mellan några få länder med bytesbalansöverskott och den allt större andelen länder med betydande underskott och de valutapoli- tiska. handelspolitiska m.m. komplikationer detta medfört. Traditionella handelspartners har således i stor utsträckning hamnat i en likartad situa- tion mcd lågt kapacitetsutnyttjande. bytesbalansunderskott och en strävan att skapa en exportledd återhämtning i direkt konkurrens med varandra. I samband härmed skall också noteras de röster för protektionism som på olika håll höjs och som bryter mot strävan att värna om en fri internationell handeL

3. Problemen är en följd av att de delar av svensk industri som behöver omstruktureras är större än någon gång tidigare under efterkrigstiden — .s'rrukturprohlwnen. Det höga svenska kostnadsläget har redan nämnts. De långsiktigt fallande sjötransportkostnaderna har minskat fördelarna av att ligga nära marknaderna vilket har varit till nackdel för den svenska

Prop. 1980/81: 130 17

råvarubaserade industrin. Inom vissa branscher — bl.a. varv, handelsstål. vissa delar av skogsindustrin — har några industriellt mer utvecklade låglöneländer (Newly lndustrialized Countries—NlC-länder) gjort inbryt- ningar. Låga löner kombinerat med avancerad produktionsteknik och goda marknadskanaler har gjort viss produktion i dessa länder mycket konkur- renskraftig.

Enligt min bedömning kan orsaken till l970-talets ekonomiska besvärlig- heter sökas i samtliga dessa tre huvudproblem. En grundorsak till att nedgången i ekonomin under slutet av l970-talet för Sveriges del blev särskilt djup och utdragen i tiden beror på att Sveriges komparativa förde- lar under efterkrigstiden gradvis har minskat just på de områden där svensk industri varit hårdast specialiserad. Det gäller bl.a. stålet och malmen. Även inom skogsindustrin har konkurrensfördelarna minskat i takt med att den ekonomiskt utnyttjningsbara råvarubasen har kommit att utgöra en restriktion.

Det finns ett starkt behov av att anpassa det svenska näringslivet till förändrade internationella konkurrensförhållanden. Strukturomvandlings- problemen har sin rot i bristande förmåga till omställning mot lönsam produktion under tidigare decennier.En väsentlig skillnad mot tidigare decennier är därvid att det nu är höglönebranscher som utsätts för krav på nedskärningar. Det torde vara svårare att hantera denna omstrukturering än när det gäller hotade låglönebranscher.

Industrins utredningsinstitut har i sin rapport Att välja SU-tal understru- kit detta genom att visa att det föreligger en obalans mellan resursfördel- ning resp. resultatfördelning mellan olika industrisektorer. Den råvaruba- serade industrins användning av praduktiunsresursernu har hittills varit oförändrad sedan början av 1950-talet. Således har sektorns andel av industrisysselsättningen varit konstant sedan l950-talets början. Med un- dantag för en viss uppgång omkring år l960 gäller detsamma även för investeringarna.

Däremot har den råvarubaserade sektorns andel av industrins resultat i form av förädlingsvärde och bruttoöverskott kraftigt minskat. Minskat bidrag till resultatet med konstant andel av resursförbrukningen indikerar strukturella problem under l980-talet. Å andra sidan kan framhållas att investeringarna har haft karaktären av rationaliseringsinvesteringar som bidrar till en produktivitetshöjning inom basnäringarna. Sannolikt kommer dessa investeringar endast i vissa fall att uppfylla normala Iönsamhetskrav.

Kraven på omställning inom svensk industri synes ha ökat långt snab- bare än vår förmåga att genomföra förändringar. SIND menar i sin höst- rapport l980 (SIND l980: 12) lndustriutvecklingen i Sverige att — om [970- talets utvecklingstendenser får fortsätta att verka till år I985 — kommer bristen på strukturell anpassning under slutet av perioden att vara mycket påtaglig. Svensk industri kommer under dessa omständigheter att vara synnerligen dåligt rustad att möta andra hälften av Willi-talet.

2 Riksdagen [980129]. I sum/. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 18

3. Svensk industri inför 1980-talet — problem och möjligheter

3.1. Allmänt

Den svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Som framgått bl.a. av l980 års långtidsutredning (SOU l980:52) och SlNI):s höstrapport |980 (SIND l980112) torde balansproblemen endast kunna avhjälpas på lång sikt. Tillverkningsindustrin kommer att spela en viktig roll i strävandena att återställa balansen i ekonomin. Jag delar denna uppfattning. Den allmänna ekonomiska politiken spelar i detta samman- hang en avgörande roll. Industripolitiken får dock en viktig kompletteran— de betydelse. De övergripande industripolitiska målen bör därvid vara — att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad

export och minskad import bidra till den externa balansen.

— att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga resursutrymme åt andra samhällssektorer. — att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser. — att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former.

Grundförutsättningen för att nå dessa mål är goda. Sverige har ett stort antal vitala industriföretag med betydande tillväxtpotentialer. En omstruk— turering av industrin mot lönsammare branscher är långsiktigt av godo. En alltför snabb strukturomvandling innebär dock en mängd påfrestningar.

Den problembild som jag tidigare har tecknat av svensk industri inför 1980—talet kan kort sammanfattas enligt följande: — behoven av omstrukturering är större än under tidigare decennier.

— problemen vid omstrukturering av höglönebranscher är speciellt stora. — omstrukturering tar tid. Neddragningen kan visserligen ske snabbt men det finns en mängd faktorer som hindrar en mycket snabb expansion. — de regionala konsekvenserna av den fortsatta strukturomvandlingen kan

välla speciella problem.

— omvärldsproblemen kvarstår (exempelvis ökar efterfrågan inom OECD- området endast långsamt).

— systemproblem finns (bl.a. i form av otillräcklig lönsamhet. höga kost- nader för riskkapitalförsörjning och låg soliditet). Vad jag här sagt understryker betydelsen av att strukturomvamllingen underlättas. Det är därvid viktigt att anlägga ett långsiktigt perspektiv.

De regionala problemen inför l98ll-talet kan komma att visa sig speciellt besvärliga. De branscher inom vilka expansiva produktområden kan för- väntas äl" intejämnt fördelade över landet titan i stor utsträckning lokalise- rade till storstadsregionerna. Sysselsättningsgraden i dessa regioner är allmänt sett hög medan arbetskraft finns tillgänglig i andra delar av landet. Industrins expansion i samverkan med en fortsatt tillväxt inom tjänstesek-

Prop. 1980/81:130 19

torn kan därför medföra att de regionala obalanserna förvärras. En eventu— ellt ökad inflyttning av arbetskraft till storstadsregionerna kan kräva bety- dande samhällsinvesteringar medan infrastrukturen i uttlyttningsregio— nerna skulle lämnas underutnyttjad. Jag avser att återkomma till de regio— nala frågeställningarna i en särskild proposition under budgetåret 19811'81. Jag vill samtidigt understryka att många positiva drag kan noteras för

svenskt näringsliv. Från industristruktursynpunkt kan framhållas

— en växande och lönsam verkstadsindustri. .

— en snabbt växande kemisk industri inom områden för icke—baskemika— lier.

— en stor industritjänstesektor med betydande internationell konkurrens- kraft. Andra starka sidor vad avser svensk industris möjligheter att hävda sig under 1980-talet är

— internationellt väletablerade företag.

— företagartradition och välutvecklade underleverantörssystem.

— välutbildad arbetskraft, samt

—— väl utvecklade samarbetsformer mellan företag och fackliga organisatio- ner.

3.2. Det medellånga perspektivet

I 1980 års långtidsutredning (LU 80) återges alternativa scenarier för svensk industris utveckling. Den väg mot balans i ekonomin i LU BO:s hu- vudalternativ innebär en produktionstillväxt inom industrin med 5.1 (P?- per år under perioden 1980— 1985. Denna tillväxttakt måste betraktas som hög. Man får gå tillbaka till 1960-talet för att finna motsvarande värden. Efter- som flera branscher kan beräknas stagnera eller minska är expansionskra- ven mycket högt ställda på andra branscher. Verkstadsindustrin (exkl. varv) och den kemiska industrin beräknas öka produktionen med 7.6 resp. 7.1 % per år och exporten med 7.5 resp. 9.057.- per år.

LU 8015 huvudalternativ är en optimistisk kalkyl över svensk industris tillväxt under 1980-talets första hälft. Möjligheterna att ändra industri- strukturen och företagens produktionsinriktning är på denna relativt korta sikt begränsade. AvsättningsmöjIigheterna för traditionella produkter är avgörande för expansionstakten. Denna avsättning äri sin turi första hand beroende av den ekonomiska tillväxten i Sverige och våra stora export- länder samt de priser som svenska exportörer har i förhållande till sina utländska konkurrenter. Den relativa pris- och kostnadsutvccklingen i Sverige kan enligt min bedömning inte följa |97ll—talets utvecklingslinjer om en industriexpansion på medellång sikt skall vara möjlig.

Viktigt är vidare att företagen kan friktionsfritt öka sin produktionsvo- lym i takt lned att avsättningsmöjligheterna ökar. I detta medellånga per- spektiv hlll' utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet en avgörande

Prop. 1980/8 I: 130 20

fråga. Eftersom kapacitetsutnyttjandet legat högt under år 1980 för tlertalet branscher utom vissa krisbranscher är kapacitetsutrynunet dock begrän- sat. För att nå upp till tillväxttalen i LU 8l):s huvudalternativ kommer personalutvidgningar och kapitalutökande investeringar att fordras.

[ ett medellångt perspektiv finns normalt betydande möjligheter till rationalisering av produktionen. Utnyttjandet av ny produktions- och or- ganisationstcknik kan nedbringa kostnader och pris samt underlätta vo- lymökningar. En förutsättning för volymökningen är att industrins tillgång till olika produktionsresurser säkras. Tillgång på arbetskraft. energi och råvaror är av stor betydelse. SIND kommenterar bl.a. arbets— kraftstillgångcn. Speciellt framhåller verket att bristen på yrkesarbetare kan försvåra nödvändig omstrukturering av industrin.

Lika viktigt som att tillförsäkra företagen tillgång till arbetskraft och råvaror är att företagen finner marknader för sina produkter. 1 ett llerårs- perspektiv kan avsättningsmöjligheterna förskjutas mellan olika mark- nadsområden. Allmänt gäller att det är förenat med betydligt större svårig- heter att erövra ytterligare marknadsandelar i en efterfrågeexpansion. Svensk industri är. somjag tidigare har understrukit. starkt exportinriktad. Hemmamarknaden är begränsad. En mycket stor del av svensk industri- produktion avsätts inom OECD-området. Dessa marknader väntas uppvisa endast en svag tillväxt under perioden 1980— 1985.

För att klara en hög tillväxttakt ställs krav på svensk industri att den såväl ökar nuvarande marknadsandelar som förmår bryta in på nya mark— nader. Att finna nya marknader kan bl.a. innebära en ökad export till statshandels- och u—länder. Detta gäller främst de delar av industrin som i dag redan är stora exportörer på i-landsmarknaden. För den hemmamark- nadsorienterade delen av industrin och då framför allt för den stora grup- pen underleverantörer bör en ökad export till andra geografiskt näralig- gande industriländer vara möjlig. inte minst en ökad export till övriga nordiska länder. Likaså bör goda utsikter finnas att den expansiva utveck— lingen vad avser tjänsteexportcn kan fortsätta.

Att på medellång sikt få till stånd den utveckling inom industrin som är önskvärd kräver att en rad komplexa orsakiverkansamband utvecklas i positiv riktning. Speciellt villjag understryka de problem som uppkommer i en ekonomi om en relativt stor del av industriproduktionen ligger i branscher som pågrund av t. ex. råvarubrist inte kan växa. där kapacitets- utnyttjandet är högt eller där konkurrensförutsättningarna har kraftigt försämrats. Kraven på tillväxt blir då onormalt stor i de andra sektorerna.

En förutsättning för en industriell expansion är att den svenska kost— nadsutvecklingen är långsammare än omvärldens. Ett sänkt relativt kost— nadsläge kan ge olika effekter: — viss i utgångsläget (och på lång sikt) olönsam produktion kommer upp på den nivå där priset överstiger driftskostnaderna varvid denna pro- duktion kan fortsätta ännu en tid.

Prop. 1980/81: 130 21

— ökad avsättning och produktion genom sänkt pris och utnyttjande av ledig kapacitet. — högre lönsamhet med möjlighet till kapacitetsutvidgning.

Ett lägre kostnadsläge ger också värdefulla indirekta effekter såsom sänkta räntor. högre incitament för risktagande och ökad investeringsbe- nägenhct.

Kostnadssänkningar ställer bl.a. krav på att löneutvecklingen hälls nere. Arbetsmarknadens parter har härvid ett avgörande inflytande. Det torde finnas en enighet i princip för tanken att lönekostnaderna i Sverige måste hållas på en sådan nivå att vi kan behålla konkurrenspositionen på de produktområden där svensk industri bedöms vara långsiktigt konkur- renskraftig och att relationerna mellan lön och bruttovinst kan återföras till den nivå som rådde i början av l970-talet.

Expansionen i den växande delen av svensk industri sätter en gräns för hur snabbt de icke-konkurrenskraftiga delarna av vårt näringsliv kan krympas. Alltför snabb neddragning med åtföljande outnyttjade produk- tionsresurser kan vara en samhällsekonomiskt oförmånlig lösning.

Industristödsutredningen har i sina analyser över det ickepermanenta industristödets samhällsekonomiska effekter diskuterat strukturomvand- lingstakten inom industrin. Bl. a. har SIND genomfört beräkningar avseen- de effekterna av en omfördelning av industristödet från varv. järn- och stålverk. gruvindustri samt Skogsindustri till verkstadsindustrin. De slut- satser som kan dras av industristödsutredningens analyser indikerar att en snabbare omstrukturering av industrin skulle ha varit önskvärd utifrån ekonomiska utgångspunkter.

3.3. Det långa perspektivet

I ett längre perspektiv (bortom fem år) blir strukturella förskjutningar och utveckling av nya produkter av större betydelse. Utveckling av ny teknik och nya produkter samt etablerandet av nya företag är en process som kräver lång tid innan den ger mätbar effekt. Ju längre tidsperspektiv desto större betydelse får dessa faktorer.

Vissa fördelar som ett land har för viss typ av produktion är naturligt givna —såsom mineralförckomster — medan andra fördelar är en följd av den historiska ekonomiska utvecklingen. Japansk stålindustri tillhör i dag världens mest moderna trots avsaknad av malm. kol. kapital och historiskt teknologiskt försprång. Oljeländerna satsar på en industrialisering i fler branscher än den petrokemiska osv. Ett lands komparativa fördelar är därför enligt min mening endast i viss utsträckning givna utifrån naturliga förutsättningar eller utifrån den rådande situationen på världsmarknaden: i väsentlig utsträckning är komparativa fördelar något som kan påverkas och skapas.

Synen på förekomsten av komparativa fördelar har starkt modifierats

Prop. 1980/81: 130 22

ttnder senare tid. Flera orsaker kan nämnas till detta. Kapitalets internatio- nella lättrörlighct — bl. a. inom ramen för multinationella företag — bidrar till att även länder med egen kapitalknapphet kan ha komparativa fördelar vid kapitalintensiv prodttktion. Kapital har varit lätt att attrahera till exportinriktade projekt speciellt om dessa har varit råvaruexploaterande eller råvz'truffn'ädlande och därigenom kunnat bidra till i-Iändernas råvaru- försörjning. På liknande sätt har i vissa fall ny färdigutvecklad produk- tionsteknik kunnat överföras till länder som har små möjligheter till egen teknikutveckling. Även i dessa fall har multinationella företag ofta spelat en central roll i framgångsrika projekt. De faktorer som inte på samma sätt är lättrörliga är tillgången på billig arbetskraft. tillgången till _vrkeskunnig arbetskraft och tillgången till bred teknisk kompetens. Råvarutillgångar ingår naturligtvis också i bilden över faktorer som inte är "lättrörliga".

När det gäller arbetsfördelningen mellan imluslri- ovh mvucklingxländer ger de faktorer som har nämnts en rimlig förklaring till nuläget och grund ' för en grov framtidsprognos. Den produktion som tt-länderna med fram- gång inriktat sig på har i första hand varit arbetsintensiv verksamhet av den typ som finns inom tekoindustrin och metallmanufaktur. Vidare har rä- varor kunnat exploateras och vidareföri'idlas när specifika förutsättningar för detta funnits. ] takt med att industrierfarenheten breddas och yrkesutbildningen ökar har förutsättningar skapats för produktion av mera avancerade verkstadsprodukter. fartyg. bilar och viss kapitalintensiv processindustri typ handelsstål. oljeraffinering etc.

Fortfarande har tillverkningen av mer avancerade produkter endast en blygsam omfattning i u-länderna.

Av den totala världshandeln med bearbetade produkter är u-Iändernas andel bara knappt 89%. Ar 1955 var motsvarande andel knappt 5972". Av OECD-ländernas totala import (exkl. olja) kom år 1978 ca 17% från u- länder. År 1970 var motsvarande andel 15 %. Enligt min mening kommer u- länderna med undantag för vissa länder och produktionsomräden. att endast i begränsad utsträckning utgöra ett hot mot svensk industri. Tvärt— om är möjligheterna till ett positivt ekonomiskt utbyte för bägge parter av en ökad i-land/u-landshandel mycket stort.

U-ländernas behov av sådana varor där i-länderna har komparativa fördelar (exempelvis maskiner och annan utrustning för utbyggnad av industri. energiförsörjning och övrig infrastruktur) växer snabbt. Samtidigt växer de områden. där u-länderna har komparativa fördelar. också snabbt genom den allmänna konsumtionstillväxten i världen. men framför allt genom att många av de mera utvecklade u-Iänderna nu har goda förutsätt- ningar att producera sådana varor som tidigare var förbehållna-t i-länder. Jag bedömer därför att det föreligger goda förutsättningar för snabbt ökad i-lands/u-landshandel.

När det gäller konkurrensen med företag i andra [finder i'm/n imlustri- lands-kretsen ger den tidigare analysen av komparativa fördelar liten eller

Prop. 1980/81: 130 33

ingen vägledning. Jämför man industriländer på ungefär samma utveck— lingsnivå finner man att skillnaderna mellan produktionsförutsättningar ofta är mycket små. l-Iänderna har vidare en sedan många är uppbyggd industriell struktur. Den baserar sig ofta på tidigare råvarusituatimt. på gamla handelsmönster och på etablerade marknader. [ detta fall kan man snarare tala om konkurrensfördelar än om komparativa fördelar. De kon- kurrensfördelar som förekommer har sin grund i helt andra faktorer än de som tidigare nämnts. — Den som redan producerar en vara har ofta ett betydande försprång. Erfaren arbetskraft. produktionsteknisk kunskap och utbyggd distribu- tions- och marknadsföringsorganisation kan spela en mycket stor roll. Förekomsten av stordriftsfördelar förstärker detta. Ett sådant försprång omfattar också produktionstekniskt och marknadsmässigt näraliggande varor. Vår egen industriella utveckling belyser detta förhållande utom- ordentligt väl. Nästan alla våra stora exportprodukter har lång lörhisto- ria där tillverkning av samma eller näraliggande produkter förekommit under lång tid. — Förekomsten av väl fungerande underleverantörssystem. ett stor antal mindre och medelstora företag och en hög nyetableringstakt innebär ett dynamiskt inslag i strukturen och förbättrar möjligheterna att snabbt ta upp nya prodttkter. utnyttja ny teknik och bygga upp nya produktions- system. — En stor hemmamarknad kan ge betydande fördelar. Den relativt stora tillverkningen av t.ex. gruvutrustning. maskiner för skogsbruk och Skogsindustri. vattenkraft och kraftöverft'5ring samt teleutrustning i vårt land skall ses mot denna bakgrund av en tidig och kraftig utbyggnad av vissa sektorer inom landet. I nästan samtliga fall har dessutom lett till att de svenska företagen på dessa områden lyckats bygga upp en stor exportmarknad för sina produkter. — Vissa statliga utvecklingssatsningar kan ha stor betydelse. Kärnkraft. försvar. tele och flyg samt rymdindttstrins utveckling i olika länder är exempel på detta. Hittills har i-ländernas industriexpansion. sett i ett makroperspektiv. följt ett relativt lugnt mönster. De länder som redan har produktion inom vissa varuområden expanderar ungefär i takt med efterfrågan så att mark— nadsandelen behålls. Stora snabba förändringar i expansiv riktning före- kommer mera sällan. När struktur-problem uppkommer har dessa i stort sett drabbat samtliga i-Iänder samtidigt.

Sett i mikronivå är bilden inte alls lika lugn och harmonisk. Kampen om marknadsandelar kan vara hård. Förändringarna kan vara både stora och snabba. Erfarenheterna har lärt oss att den styrkeposition som ligger i att ha stor produktion och uppbyggd marknadsposition snabbt kan ryckas undan om produkter eller produktionsteknik radikalt förändras. Exempel- vis har omläggning från mekaniska till elektroniska komponenter skett i många fall.

Prop. 1980/81: 130 24

För enskilda företag (särskilt inom verkstadsindustrin) har marginalen mellan framgång och misslyckande vid nya satsningar visat sig vara myc- ket liten. Tillväxtdelen i företagen synes vara känsliga även för mindre störningar i produktionsförutsättningar. Själva tidpunkten för satsningen kan vara avgörande för framgång eller misslyckande. Detta är en konse- kvens av att företagen ofta har inga eller mycket små konkurrensförsteg i förhållande till företag i andra i-länder när det gäller dessa nya satsningar. Genom att det inte finns några direkta komparativa fördelar att luta sig emot får sådana faktorer som kostnadsläge. marknadsställning och finansi- ell styrka avgörandc betydelse för företagens förmåga att tåla en riskex- ponering.

Hur ser då förutsättningarna ut för Sveriges del? Enligt min bedömning har svensk industri inom vissa produktområden förlorat sin tidigare starka ställning i konkurrensen med framförallt vissa u-länder. När det gäller . järnmalmsproduktion och handelsstål samt vissa skogsprodukter har för- delarna minskat. Vi har inga framtidsförutsättningar för en mera omfat- tande fartygsproduktion. Teko-sektorn kan komma att krympa ytterligare. För annan produktion där lönekostnaderna är utslagsgivande kommer ytterligare krympningar att ske. Detta kan exempelvis gälla viss typ av monteringsarbete.

Vilka är då den svenska industrins långsiktiga komparativa fördelar? Sven'ges komparativa fördelar har belysts av ett flertal utredningar som har behandlat frågan om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst framtidsut- sikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i internationell jäm- förelse god tillgång på välutbildad arbetskraft. Satsningar på kunskaps— intensiv produktion förespråkas i de flesta i-länder och vi måste därför räkna med att möta hård internationell konkurrens på de flesta produktom- råden.

Slutsatser har dragits att vissa branscher har större förutsättningar att hävda sig i internationell konkurrens under 1980-talet än andra. Enligt min mening bör sådana resonemang föras med viss försiktighet. Lika litet som man kan döma ut en bransch i sin helhet kan man säga att vissa branscher generellt kommer att vara långsiktigt konkurrenskraftiga. För det första kan en bransch. som i genomsnitt är kunskapsintensiv. mycket väl innehål- la delbranscher vars produktion är arbetsintensiv. För det andra kan. även om viss slutprodukt är kunskapsintensiv. produktionsprocessen innehålla vissa arbetsmoment som kan utföras av lågutbildad arbetskraft och därför kan importeras från länder med en lägre lönenivå än i Sverige. Det är exempelvis detta som i stor utsträckning sker vid internationella entre- prenadprojekt. Ett annat exempel kan gälla monteringsarbete vid löpande band inom verkstadsindustrin. Man måste här räkna både med ett högre inslag av automatisering för att produktionen av lönsamhetsskäl skall stanna i landet eller en ökad andel underleveranser från länder med lägre

Prop. 1980/81: 130

IJ 'JI

lönenivå. Begreppet komparativa fördelar skall därför tolkas utifrån pro- dukter och produktionsmoment, inte utifrån branscher.

Allmänt torde kunna sägas att expansionen i allt väsentligt utgår från redan existerande företags produkter och kompetens. Visserligen sker en snabb introduktion av nya produkter men dessa bygger i mycket hög grad på tidigare produkter eller tidigare tekniska och marknadsmässiga erfaren- heter. Det finns därför anledning att tro att delar av den produktion som är internationellt konkurrenskraftig i dag även kommer att bilda basen för svensk industri i slutet av 1980-talet. Exempelvis bör gynnsamma förut- sättningar fmnas när det gäller maskinindustri. Denna branschgrupp krä- ver stor andel tekniker och yrkesarbetare och kan därigenom hålla u- Iandskonkurrensen på avstånd. Sverige har ett stort antal framgångsrika företag inom detta område vilket bör ge oss en hygglig utgångspunkt i konkurrensen med övriga i-länder. Man kan på liknande sätt peka ut specialkemi med bl.a. läkemedel och biokemiska produkter som ett lik- nande område. Inom det stora och snabbt växande elektronikområdet bör vi ha gynnsamma förutsättningar bl.a. för delar av de områden där elektro- nik och mekanik integreras.

Även svensk industris förmåga att organisera större projekt bör utgöra en god grund för framtida expansion. Jag tänker här närmast på den starkt växande exporten av systemleveranser till industri- och anläggnings- projekt. Denna s.k. projektexport riktar sig framför allt till länder inom statshandels- och u-landsgruppen. De bedömningar som har gjorts bl. a. av Världsbanken visar att tillväxten i dessa länderområden genomsnittligt sett kan väntas vara högre än inom i-länderna under 1980—talet.

4. Industripolitikens inriktning

4.1 Allmänt

lndustripolitiken bör främja ett decentraliserat ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. Ett sådant system har betydande fördelar. l systemet finns inbyggt en strävan till effektivitet vid utnyttjande av resurserna och till en sådan inriktning av produktionen att avnämarnas önskemål tillgo- doses. Ansvar och beslut är också decentraliserade i ett sådant system. vilket ger möjlighet till brett deltagande i beslutsprocessen.

Marknadssystemet bygger på att de enskilda företagen fattar beslut om vilka produkter som skall tillverkas. hur de skall framställas och på vilka marknader de skall avsättas. Förändringar i priser och avsättningsmöjlig- heter ger företaget anledning att anpassa produktionsvolymen och om- pröva marknadsinriktning. produktval och produktionsteknik. Marknads- ekonomins styrka ligger bl.a. i en smidig anpassning till lägen med nya förutsättningar.

Prop. 1980/81: 130 26

Företagens beslut bygger även på annan information än den som avser nuläget. lnvesteringsbesluten fattas på grundval av förväntningar om mera långsiktiga förändringar i efterfrågan. produktionsteknik. konkurrensför- hållanden. löner etc. Även för denna typ av mera framtidsinriktade beslut är emellertid marknadssystemet normalt överlägset andra hushållnings— system.

Samhället bör emellertid ange ramar och förutsättningar för marknads- ekonomin. Därigenom styrs näringslivct att tillgodose angelägna krav i samhällsutvecklingen. bl.a. regional- och sysselsättningspolitiska samt miljöpolitiska krav. Näringslivet skall genom samhällets insatser stimule- ras till att medverka till en balanserad regional utveckling samt en teknisk och industriell utveckling som främjar en ekologiskt balanserad utveckling och en human livsmiljö.

En decentraliserad marknadsekonomi bör således verka inom de ramar som ställs upp genom samhälleliga beslut. Ramarna får emellertid inte bli snävare eller ändras snabbare än vad som motiveras av att de övergripande målen skall kunna uppfyllas. Alltför snäva ramar eller alltför snabba änd- ringar i ramarna urholkar marknadssystemets funktionsförmåga. Det är också viktigt att ramarna utformas och tillämpas på ett så klart och för företagen förutsebart sätt som möjligt. Villkoren för näringslivet måste utformas så att de ger goda förutsättningar för en rationell fördelning av produktionsresurser och hög effektivitet.

En marknadshushållning kräver således en mängd samhällsfunktioner som stödjer eller korrigerar marknadens funktionssätt. Denna påverkan sker på en rad olika områden. Syftet är ofta att förhindra eller att påverka de effekter som marknadskrafterna annars skulle leda till. Åtgärder inom ramen för t. ex. den ekonomiska politiken. arbetsmarknadspolitiken. indu- stn'politiken och utbildningspolitiken syftar främst till att stödja och för- bättra marknadens funktionssätt. medan åtgärder inom t. ex. regional- och miljöpolitiken syftar till att korrigera marknadskrafterna av hänsyn till andra politiska mål som eljest bedöms få alltför liten vikt.

Näringspolitiken bör inriktas på mångfald och decentraliserat inflytan- de. Ekonomisk maktkoncentration och skadlig kartell- och monopolbild- ning bör motarbetas. Vittförgrenat ägande och personliga initiativ samt' nyföretagande och utveckling av småföretag bör främjas. De kooperativa ägandeformernas möjligheter till personligt engagemang och inllytandc måste tas till vara.

Som ett led i näringspolitiken är det önskvärt att åstadkomma en ytterli- gare spridning av aktieägandet dels för att förse näringslivet med nytt riskvilligt kapital. dels för att åstadkomma en motvikt mot en koncentra- tion av aktieägandet till ett antal större institutioner. Flera åtgärder har vidtagits i detta syfte. Näringslivets möjligheter att dra till sig riskvilligt kapital har förbättrats genom att dubbelbeskattningen i aktieutdelningar lindrats. Denna reform vänder sig i första hand till fysiska personer med

Prop. 1980/81: 130 27

mindre och medelstora aktieinnehav. Vidare har de 5. k. Annell-avdragen utvidgats i syfte att underlätta nyemissioner. För den enskilde aktieägaren erbjuder tillkomsten av skattefondsparandet 'ett nytt alternativ för det enskilda aktiesparandct. Möjligheter har också öppnats för anställda i företag eller koncerner att spara i en aktiesparfond i vilken ingår uteslutan- de aktier i företaget eller i ett företag inom koncernen. på samma villkor som skattefondsparandet erbjuder.

Det är generellt av stor vikt att vi har ett mångsidigt och differentierat näringsliv. Näringslivet bör bestå av företag av varierande storlek samt skilda ägarformer.

De större privata företagen svarar för huvuddelen av industriproduk- tionen och industrisysselsättningen. De står för den helt dominerande delen av exporten. Huvuddelen av företagssektorns tekniska forsknings- och utvecklingsarbete sker i de större företagen. Dessa företag utgör således grunden för Sveriges industriella utveckling. I de större privata företagen är ägande och ägarinfly'tande å ena sidan samt företagsledning å andra sidan ofta uppdelat på olika personer. Bakom storföretagcns till- komst och utveckling ligger ofta rena vinstmotiv i motsats till andra före- tagsformer. Enskilda beslut i de större företagen kan få långtgående konse- kvenser för landets totala industriproduktion och sysselsättning. Dessa stora företag är för sin utveckling också starkt beroende av de beslut och åtgärder som vidtas från samhällets sida. Det är viktigt att det sker ett kontinuerligt informationsutbyte mellan ledningarna i dessa företag och statsmakterna.

De privata småföretagen är en viktig källa för teknisk förnyelse och för nya affärsidéer. De spelar i många fall en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda industrisysselsättning'åt människor på mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legotillverkare till större före- tag. En väl fungerande underleverantörssektor innebär en ökad flexibilitet för industrin i dess helhet. En vital småföretagssektor är därför av mycket stor betydelse. [ småföretagen finns ofta starka samband mellan företags- ägande och företagsledning. Bak-om småföretagens tillkomst och utveck- ling ligger därför ofta personliga intressen av olika slag.

Den kooperativa jörctagsjbrmen har som grundläggande målsättning att på bästa sätt tillgodose medlemmarnas krav i fråga om .inköp. avsättning. tjänster eller arbete. När det gäller arbetskooperativ — dvs. när anställda i ett företag gemensamt driver företaget i en kooperativ form — finns det mycket få sådana företag i Sverige.

Det är emellertid min bedömning att det bör finnas goda möjligheter att framför allt i småföretag utveckla denna företagsform. Den ökade effekti- Vitet och ökade arbetstillfredsställelsc som en koppling mellan arbete och inflytande ger bör kunna leda till en snabb utveckling av"arbetskmiperati- ven.

De statliga _li'irctugcn är ofta av stor regionalpolitisk eller sysselsätt-

Prop. 1980/81: 130 28

ningspolitisk betydelse. Staten har tagit över företag som varit i ekonomisk kris och som stått inför hotet om nedläggning i sysselsättningsmässigt känsliga regioner. Staten har vidare etablerat företag för att skapa syssel- sättning i sådana regioner. I en del fall utgör det statliga företagandet ett led i den ekonomiska försvarsberedskapen.

En viktig strävan för de statliga företagen. även när motiven för det statliga engagemanget är näringspolitiskt. måste vara företagsekonomisk lönsamhet. Det är endast konkurrenskraftig verksamhet som kan säker- ställa att de anställda på längre sikt kan beredas trygghet i anställningen. Ett företagsekonomiskt lönsamhetskrav innebär emellertid inte att ekono- miskt förlustbringande verksamhet utan vidare skall upphöra. Som i alla företagssammanhang ställs stora krav på ledningarna i berörda företag och koncerner att medelst rationaliserings- och strukturinriktadc åtgärder för- söka förbättra lönsamheten i sådana företag. Nedläggningar av statliga företag kan i sista hand dock inte uteslutas. .

Det statliga företagandet är inte ett självändamål. Lika väl som den statliga företagsgruppen kan utökas med inköpta företag bör också statliga företag kunna säljas. helt eller delvis. till intressenter inom den privatägda eller kooperativa företagssektorn. Jag anser det vara angeläget med en hög - grad av flexibilitet i fråga om sådana strukturella åtgärder som kan bidra till en utveckling för såväl det enskilda företaget som till utvecklingen inom en bransch.

Såväl privatägda och kooperativa som statliga företag bör kunna med- verka i strukturella uppgifter. regionalpolitiska insatser eller beredskaps- mässig produktion. Om detta kräver större ekonomiska uppoffringar av företaget än vad som är företagsekonomiskt motiverat bör företagen i speciella fall kunna erhålla särskilda medel härför enligt den s. k. offert- principen.

Jag övergår nu till att beröra industripolitiska frågor. De industripolitiska insatserna bör utformas på grundval av de synsätt jag nyss redovisat och den problembild som skisserades tidigare. Jag angav därvid att de övergripande industripolitiska målen i nuvarande ekonomiska läge är — att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad

export och minskad import bidra till den externa balansen. — att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga resursutrymme åt andra samhällssektorer. — att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser. — att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former. För att nå dessa mål har inte endast industripolitiken utan också den allmänekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken stor betydelse. Genom insatser inom dessa politikområden påverkas löne- och räntenivån.

Prop. 1980/81: 130 29

samt arbetskrafts- och kapitaltillgången. Av avgörande betydelse är också att industripolitiken kompletteras med en kraftfull regionalpolitik. Jag vill därför nämna att jag avser återkomma till regeringen med förslag om en regionalpolitisk proposition under nästa budgetår. För Sverige som Fri- handelsnation är också handelspolitiken av stor betydelse.

Jag vill nu i korthet beröra vissa centrala frågor inom industripolitiken. som enligt min mening nu bör ges en offensiv och långsiktig inriktning. Jag avser därmed främst åtgärder för att främja utvecklingen av små och medelstora företag samt åtgärder för att förse industriföretagen med erfor- derligt riskkapital och för att stödja forskning och utveckling. Jag anser det emellertid också nödvändigt att industripolitiken har tillgång'till vissa mer defensiva åtgärder. Jag tänker främst på det statssubventionerade export- kreditsystemet. vars syfte är att under en period av temporär internationell kreditkonkurrens, underlätta utvecklingen för de branscher i vilka Sverige har långsiktiga komparativa fördelar. Till den defensiva industripolitiken hör också de särskilda åtgärder. som ibland kan behöva vidtas för att rekonstruera företag och för att underlätta strukturrationalisering i vissa branscher. Vidare kommer jag att ta upp frågor om industripolitikens informationsunderlag.

Hänvisningar till S4

4.2. Kapitalförsörjning och riskfrågor

De finansiella frågorna är centrala vid en analys av industrins utveck- lingsmöjligheter. Finansiella hinder kan på olika sätt hämma en önskad utveckling. Lånefmansiering erbjuder normalt inte några större problem så länge företagen kan presentera fullgoda realsäkerheter eller har en gynn- sam vinstutveckling och god soliditet. Finansieringssvårigheter uppstår normalt först vid försörjningen med lån med hög risk och eget kapital.

1 det nuvarande ekonomiska systemet finns starka incitament att plöja ner vinsten i respektive företag. Möjligheterna till skattefria avsättningar är stora. Beskattade vinster används till att utöka det egna kapitalet snara- re än till utdelning. För aktieägare ger det normalt större behållning att få ut avkastningen via värdestegring/realisationsvinstbeskattning än genom utdelning/inkomstskatt.

Avsikten bakom denna politik. som har en lång tradition i Sverige. har bl. a. varit att söka hålla kvar de vinster som genererats i företagen för att därigenom få en säker och jämn försörjning med eget kapital. Ett system av detta slag skapar dock en tendens till "inläsning" av kapitalet och kapitaltillväxten i respektive företag. Man bibehåller sin egen kapitaltill- växt i företaget men får svårt att attrahera nytt kapital utifrån. Företagens substansvärde blir ofta mycket större än dess marknadsvärde.

De expansionspotentialer som finns i ett företag kan inte alltid förverk- ligas enban med den kapitalbas som genereras av egna vinster. Så länge expansionen sker ijämn takt och ungefär likformigt i alla sektorer är

Prop. 1980/81: 130 30

problemen mindre men om lilIväxtmöjligheterna — som situationen nu ter sig — är ntera ojämnt fördelade över branscher och företag kan en "inlås- ning" av detta slag skapa stora expansionshinder. Problemen för starkt expanderande företag och för nystartade företag och andra mindre företag med smal kapitalbas är uppenbara.

För företagen är kostnaderna för att finansiera sina kapitalbehov med lån avsevärt lägre än genom aktieemission. Ersättningen till aktieägare måste tas av beskattade medel. Möjligheten till s.k. Annell-avdrag har något minskat denna kostnadsskillnad men effekten kvarstår i huvudsak. Svårigheterna att på aktiemarknaden kunna placera större volymer och de höga kostnaderna för finansiering genom aktieemission har gjort att till- skottet utifrån av riskkapital är begränsat. .

Genom att det totala kapitalbehovet ökat snabbare än det egna kapitalet har soliditeten långsiktigt sjunkit. Bakom detta ligger en tidigare snabb investeringsökning och ökad kapitalintensitet. ett ökat behov av rörelse- kapital och ett ökat behov av immateriellt kapital. dvs. investeringar i forskning och utveckling och marknadsorganisation.

Soliditeten utgör ett grovt mått på företagens förutsättningar för risk- tagande och fungcrar också som ett riktmärke för banker och andra kredit- givare i deras långivning när inte säkerhet i realkapital finns. En låg soliditet kan både skapa svårigheter att få låna och minska företagens möjligheter att klara av tillfälliga resultatförsämringar.

Det finns också drag i utvecklingen som har förändrat företagens risk- situation. Marknaden har blivit mera osäker. Konkurrensen på världs- marknaden har hårdnat i takt med att ny teknik allt snabbare blir tillgänglig för fiera länder. Produktutvecklingen och utvecklingen av ny produktions- teknik går nu snabbare än förr. Kostnaderna för att utveckla nya produkter är större än tidigare. Den tekniska komplexiteten-har ökat och den snab- bare produktcykeln ger kortare pay-off—tider. När det gäller anläggnings- projekt — som är en växande del av den svenska industriproduktionen — tvingas huvudentreprenören till finansiella engagemang och risker som successivt blir allt större i relation till företagens egen tillverkningsandel av projektet. De immateriella investeringarna ökar. En sådan satsning ger avkastning i produktion och lönsamhet på längre sikt. Betydande belopp måste dock i ett inledande skede bindas i tekniska utvecklingsprojekt. systemkunnande och maskinell utrustning i samband med fortgående da- torisering och automatisering av produktionen. Ett problem för många företag kan i detta sammanhang vara att satsning av detta slag inte genere- rar traditionella banksäkerheter.

Den förändrade risksituationen i kombination med sjunkande soliditet ger en besvärande situation. Ökade yttre riskförltållanden och minskad förmåga att ta risker leder till en alltför försiktig hållning både hos företag och kreditgivare och därigenom en obenägenhet till nya större satsningar. Speciellt drabbas risksatsningar. t.ex. expansion på nya marknader och

Prop. 1980/81: 130 31

utvecklandet av nya produkter. En försiktighet av detta slag kan få oöns- kad effekt på den industriella utvecklingen.

Bankernas möjlighet. incitament och villighet att ge lån på hög risknivå är begränsad. Bankernas risktagande baseras dels på den lagstiftning om kapitaltäckning som finns till insättarnas skydd. dels på bankernas möjlig- heter att följa utvecklingen av ett företags engagemang. Från och med 1980 har bankernas möjlighet att ge Bancokrediter utvidgats. Banklagsutrcd- ningen har därutöver fått tilläggsdirektiv att pröva möjligheten att slopa eller modifiera kravet på formell säkerhet för utlåningen. Samtidigt behö- ver möjligheterna ökas för bankerna att i högre grad differentiera utlån- ingsräntorna efter risk. Åtgärder på dessa områden är viktiga om banker- nas stora kapacitet för kreditbedömning. problemlösning och uppföljning skall kunna utnyttjas effektivt i den framtida strukturomvandlingen.

För att belysa dessa frågeställningar som berör bankernas roll i industri- politiken och för att få underlag för åtgärder har nyligen en informell arbetsgrupp bildats med deltagande av representanter för regeringskan- sliet. bankerna samt den större och mindre industrin.

Ett ökat utbud av lån på normala villkor löser emellertid inte problemen för de företag som på grund av låg soliditet eller många riskengagemang inte ansett sig kunna ta ytterligare engagemang även om dessa har hög förväntad lönsamhet. [ dessa fall måste finansiering av annat slag erbjudas — en finansiering som samtidigt minskar företagens riskbelastning. När- mast till hands ligger då finansiering av enskilda utvecklingsprojekt där också återbetalningen knyts till det enskilda projektets framgång.

STU arbetar med sådana villkorslån när det gäller tekniskt utvecklings- arbete. Industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna kan också ge villkorslån för produktutvecklingsstadiet. Beträffande dessa olika institu- tioner återkommerjag strax med förslag. Nämnden för svensk projektex- port inom Sveriges Exporträd kan. ge villkorslån till kostnaderna att utar- beta ett anbud när det gäller större: projekt.

Etablering på de internationella marknaderna och samarbete med före- tag i andra länder kan innebära stora risker. Möjligheterna till samarbete på det nordiska planet mellan företag med stora FoU- eller marknadsin- vesteringar kan ge fördelar. Bl.a. kan ett gemensamt uppträdande på marknaderna ge fördelar. Inom det nordiska samarbetets ram har diskute- rats gemensamma ansträngningar för projektexport bl.a. genom stöd till konsultinsatser och bättre möjligheter för Nordiska lnvesteringsbanken att finansiera gemensamma nordiska exportprojekt. Även inom det bilaterala samarbetet diskuteras gemensamma statliga åtgärder för att avlyfta risker i samband med utvecklingsprojekt av teknisk och kommersiell art.

Möjligheterna att öka företagens risksatsningar genom att öka och modi- fiera utbudet av krediter med villkorlig återbetalning och dylikt är dock begränsade. Enligt min uppfattning har man med de former som nu finns tänjt denna möjlighet så långt som det är lämpligt. Som jag tidigare har

Prop. 1980/81: 130 32

framhållit måste det huvudsakliga kostnadsansvaret för nya satsningar ligga på företagen. Skulle riskavlyftet göras ännu större kan denna princip lätt urholkas.

Den helt avgörande vägen för att öka företagens risksatsningar är därför att öka deras försörjning med eget kapital. En målsättning bör vara att återställa soliditeten i industriföretagen till den nivå som företagen hade från början av l970-talet — strax under 30 %.

Flera åtgärder är nödvändiga för att öka strömmen av riskkapital till näringslivet. Ersättningen till aktieägarna måste överstiga den ränta som kan erhållas för riskfria placeringar. En återgång till normal lönsamhet och ett modifierat skattesystem är förutsättningar för detta.

Det sparande som skall generera riskkapitalet förväntas komma från olika håll. Största delen kan liksom nu förväntas komma från företags- sektorn genom att vinster stannar kvar i företagen och genom att utdelning återinvesteras. Den kraftiga riskkapitalökning som nu krävs erfordrar emellertid att en del sparandeöverskott i andra delar av ekonomin tillförs industrin i form av riskkapital. Det är min uppfattning att man bör söka stimulera hushållens aktiesparande. De olika kapitalförvaltande institutio- ner som finns bör också stimuleras till ett ökat aktieinnehav.

En särskild ny fond — en femte AP-fond — inriktad på de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem övervägs f. n. av utred- ningen tE 1980: 5) om de små och medelstora företagens finansiella situa- tion.

Jag vill också erinra om att utredningen (Fi 1975: 03) om löntagarna och kapitaltillväxten överväger andra former av individuellt och kollektivt sparande.

En återgång till en normal lönsamhetsnivå. ett förändrat skattesystem. en effektiv kapitalmarknad. ett ökat aktiesparande hos hushållen och de olika kapitalförvaltande institutionerna inklusive ett eventuellt tillska- pande av en femte AP-fond för kanalisering av kollektivt sparande till aktiemarknaden samt ett ökat sparande genom kooperativa företagsformer utgör enligt min mening den huvudsakliga vägen för finansiering av indu- strins framtida expansion. lndtistripolitiskt måste dessa frågor noga följas och om behov skulle uppstå kompletteras med särskilda åtgärder via de industripolitiska institutionerna. t.ex. lnvesteringsbanken. som kan till- handahålla såväl aktiekapital som lånekapital med eller utan formella sä- kerheter.

4.3. Småföretagsfrågor

Små och medelstora företag. dvs. företag med mindre än 200 anställda. spelar en viktig roll inom den svenska industrin. Jag använder i fortsätt- ningen benämningen småföretag för denna grupp av företag. lnom tillverk- ningsindustrin sysselsätts ungefär en tredjedel av alla yrkesverksamma i

Prop. 1980/81:130 33

småföretag. Antalsmässigt är småföretagen helt dominerande. Deras bety- delse för utvecklingen inom näringslivet är stor. De är en viktig källa för teknisk förnyelse och för nya affärsidéer. Småföretagen spelar i många fall en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda industrisysselsättning åt människor på mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legotillverkare till större företag.

Riksdagen beslutade år 1977 om omfattande åtgärder för att främja de små och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40. NU 1977/ 78: 34, rskr 1977/78: 110). Åtgärderna inriktades bl.a. på områdena kapital- försörjning, kapitalbeskattning. fö-retagsservice, exportfrämjande och fö- retagsmiljö. Åtgärderna utformades så att de skulle jämna ut orättvisor mellan små och stora företag och hjälpa småföretagen eliminera olika tröskelproblem.

De skulle dock inte lyfta över företagsansvaret på samhällsorganen. Det ankommer sålunda på företagen själva att bestämma om de skall utnyttja de hjälpmedel samhället ställer till förfogande.

Förslagen i 1977 års småföretagsproposition var ett första steg i ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet. Jag räknar med att en ny småföretagsproposition skall kunna föreläggas riksdagen våren 1982. Avsikten är att liksom år 1977 ta upp frågor inom olika områden som särskilt berör småföretagen. Jag vill dock redan nu behandla några frågor inom industripolitiken som främst avser småföretag.

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala utvecklingsfonder som sedan den 1 juli 1978 finns i varje län. Fonderna har två huvuduppgifter, nämligen företagsservicevcrk- samhet och kreditverksamhet. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring samt etableringsfrämjande och underleverantörsinriktade åtgärder. Hänsyn skall också tas till gällande regionalpolitiska riktlinjer. Jag återkommer strax till förslag om ändrade regler för fondernas verksamhet med s.k. produktutvecklingslån och vissa andra frågor som gäller fondernas kredit- verksamhet. När det gäller den allmänna inriktningen och utformningen av de regionala utvecklingsfondernas verksamhet räknar jag med att åter- komma i den planerade småföretagspropositionen år l982. En utgångs- punkt är därvid att de givna resurserna blir bäst utnyttjade om fonderna inom givna ramar ges större frihet att själva fatta beslut om htir resurserna skall användas. Mina förslag i dag ligger i linje med detta synsätt.

År 1979 anvisades ! milj. kr. för en försöksverksamhet med fördjupade företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildades (prop. l978/792 l23 bil. l. NU l978/79:59. rskr l978/791415). Försöksverk- samheten skulle bedrivas av statens industriverk och vissa regionala ut- vecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (l l977:()l). Kooperationsutredningen har därefter i betänkandet (SOU 1980: 36) Ar- betskooperation föreslagit fortsatt och utvidgad ft'årsöksverksamhet. För 3 Riksdagen 1980/8]. ! sum/. Nr lj!)

Prop. 1980/81: 130 34

egen del anser jag att det är viktigt att företag med annan ägarstrukturiän den gängse ges likvärdiga möjligheter att bildas och drivas. Den kooperati- va företagsformen är härvid av särskilt intresse. Inte minst för småföretag och företag med verksamhet som inte är särskilt kapitalintensiv torde denna företagsform vara väl lämpad. Jag återkommer strax med förslag om fortsatt och utvidgad försöksverksamhet på grundval av kooperations- utredningens förslag.

4.4. Teknisk forskning och utveckling

Utnyttjandet av ny teknik är centralt för den ekonomiska tillväxten. Särskilt i det längre perspektivet är forskning och industriellt utvecklings- arbete av avgörande betydelse för industrins förnyelse och konkurrens- kraft. Den nya teknik som vi utnyttjar är i stor utsträckning tillgänglig för alla industriländer. Teknisk utveckling är normalt en kontinuerlig process baserad på många successiva förbättringar. Den tekniska informationen flyter i ganska jämn takt på olika vägar till de länder som har kompetens att tillgodogöra sig den. Många företag och även länder kan leva helt på "importerad teknik”. För ett land av Svoriges typ är detta inte möjligt. För att kunna bibehålla vår relativa levnadsstandard måste ett betydande antal av våra företag besitta kompetens och kunnande nära den teknologiska fronten. De tekniska möjligheterna skapas såväl genom forskning som genom mer eller mindre forskningsoberoende uppfinningar.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris långsiktiga kompara- tiva fördelar. Sveriges traditionella konkurrensfördelar i form av råvarutill- gångar och tillgång på billig energi har successivt minskat i betydelse. Samtidigt har betydelsen av stordritt och tillgång till en stor hemmamark- nad ökad vilket verkar till Sveriges nackdel. Jämfört med förhållandena på l960-talet har konkurrensen hårdnat; konkurrerande industri finns nu inte bara i Västeuropa och Nordamerika utan även i bl.a. Sydostasien och Sydamerika.

Detta ställer ökade krav på strukturella förändringar och teknisk förny- else av svenskt näringsliv. Ökad kunskap och förmåga att omsätta den i industriell verksamhet är ett av de verksammastc medlen för att på längre sikt kunna anpassa sig till nya förutsättningar och vidmakthålla svensk industris internationella konkurrenskraft. Tekniskt kunnande blir ett avgö- rande konkurrensmedel för svensk industri i framtiden. Tekniskt industri- ellt utvecklingsarbete blir därmed bland de viktigaste medlen för näringsli- vets förnyelseprocess. Svensk industri satsar också betydande resurser på tekniskt utvecklingsarbete. Det finns emellertid också flera starka skäl för att också från samhällets sida resursmässigt stötta denna verksamhet. Samtidigt bör de möjligheter till förnyelse och utveckling som teknikim- port innebär utnyttjas. Särskilt de mindre och medelstora företagen med begränsade egna utvecklingsresurser bör kunna dra nytta av detta. För- söksverksamheten inom Teknikimportkommitten (Dir I 1979: 86) syftar till att stimulera sådan teknikimport.

Prop. 1980/81: 130 35

Industriellt utvecklingsarbete bör betraktas som en investering. Sett ur samhällets synvinkel kan de kostnader som nu nedläggs vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger huvudsakligen in framtida egna inkomster. Nor- malt övcrstigcr nyttan av en lyckad utvecklingssatsning den avkastning företaget kan få. Flera företag tar tipp den nya tekniken och får därigenom fördelar. Genom konkurrensen pressas priserna ner till fördel för konsu- menterna men till förfång för det företag som har satsat på utvecklingsar- betet. Med patentskydd ökar visserligen möjligheterna att tillgodogöra sig det ekonomiska värdet av en innovation. men alla utvecklingsresultat är inte patenterbara och patent ger heller inte alltid ett tillräckligt skydd. Om ett företag inte får tillräckligt stor del av det ekonomiska värdet i form av egna intäkter kommer investering-en inte till stånd. Detta förhållande ger tendens till underinvestering i industriellt utvecklingsarbete.

Begränsas det samhällsekonorrtiska perspektivet till svenska konsu- menter och företag. minskas skillnaden mellan ett samhällsekonomiskt och ett företagsekonomiskt betraktelsesätt. Detta gäller särskilt för utpräglade exportprodukter. Tendensen till underinvestering kvarstår dock.

Stora skillnader mellan ett samhällsekonomiskt och ett företagsekono- miskt betraktelsesätt kan uppkomma för produkter som huvudsakligen går till den inhemska marknaden. speciellt om tekniken är svår att kommer- sialisera. Den kan t.ex. vara lätt att kopiera och svår att patentera. Stora delar av den produktion som inriktas på inhemsk konsumtion upphandlas inom den offentliga sektorn. Inom vissa områden finns stora köpare och grupper av köpare som också kan ta ansvar för teknikutvecklingen inom sina områden. Det ligger i deras eget långsiktiga intresse. När det gäller telekommunikationer. vägar. järnvägar finns huvudsakligen en enda upp- handlande myndighet inom resp. område vilket skapar goda förutsättning- ar för industriellt intressant teknikupphandling. Inom sjukvårds- och ut- bildningssektorerna däremot är upphandlarsidan mera splittrad.

Det finns många faktorer som pekar mot att svensk industri med dess traditionellt höga tekniska nivå kommer att ställas inför en allt hårdare internationell konkurrens på delvis nya villkor. Jag anser det nödvändigt för svensk industri att denna konkurrens möts med ökade satsningar på tekniskt och kommersiellt utvecklingsarbete.

Samhället kan korrigera tendenserna till underinvestering genom att på olika sätt öka utvecklingsinvesteringarnas lönsamhet och minska en del av riskerna. Problemen är störst för företag som gör stora satsningari relation till sin egen storlek. Problemen "kan därför vara störst för mindre och medelstora företag men den stigande storleken i utvecklingsprojekten gör detta också till ett problem för större företag.

Ansvaret för forskning och utveckling har alltid varit delat mellan staten och näringslivet. De statliga insatserna har framför allt koncentrerats till att upprätthålla kunskapsbasen genom satsningar på tttbildning och grund-

Prop. 1980/81: 130 36

läggande forskning inom högskolan. Den nationella forskningen har kan- ske — i varje fall i ett mindre land med dess starkt begränsade resurser — sin största betydelse genom den allmänna kompetens och utbildningseffekt den ger. Forskningsresultat blir normalt tillgängliga för alla länder och ger ursprungslandet en mycket begränsad fördel. Genom den nationella forsk- ningen skapas emellertid nödvändiga förutsättningar för att kttnna tillgodo- göra sig de forskningsresultat som framkommer i andra länder. Den mera grundläggande forskningen ligger långt från ett kommersiellt utnyttjande. Enskilda företag kan inte normalt finansiera en sådan verksamhet och detta blir därför en uppgift för företagen kollektivt eller ytterst för staten. Behovet av stöd till enskilda uppfinnare och mindre företag har också uppmärksammats på ett tidigt stadium och en kraftig intensifiering av detta stöd har skett under slutet av l970-talet.

Den successivt försämrade soliditeten i svenska företag tillsammans med de allt högre utvecklingskostnaderna har ökat behoven av stöd även för de större företagens utvecklingsarbete. Den försämrade soliditeten måste naturligtvis angripas med generella ekonomisk-politiska åtgärder. men parallellt härmed, för att uppnå ett resttltat på kortare sikt. krävs mera riktade åtgärder inom det industripolitiska området. Den försämrade ft— nansiella basen i företagen kan inte tillåtas äventyra de nödvändiga sats- ningar som behövs på teknisk forskning och utveckling för att vidmakthål- la och stärka svensk industris positioner i världen. Att bygga upp den lönsamhet och finansiella styrka i företagen som erfordras för en sund utveckling av svenskt näringsliv är en långsiktig process. Genom statligt stöd till utvecklingsarbetet i företagen kan en del av hindren för ökade utvecklingssatsningar i företagen undanröjas.

Jag kommer strax att föreslå att de stora insatser som redan i dag görs av STU fullföljs och vidareutvecklas genom ökade resurser. STU:s stöd avser de tekniskt inledande faserna av innovationsprocessen. För faserna som följer efter prototypstadiet. där STU:s stöd slutar. är de kommersiella riskerna fortfarande betydande och kostnaderna högst avsevärda. Här kan Industrifonden lyfta av en del av risken för företagen genom mjuka lån. Fonden tillkom år 1979 och är under uppbyggnad. Jag kommer därför att föreslå att kraftigt ökade resurser ställs till fondens förfogande. Jag kom- mer också strax att lämna förslag till nya regler för de regionala utveck- lingsfondernas produktutvecklingslån.

4.5. Exportkreditfrågor

[ samband med export av kapitalvaror har möjligheterna för leverantö- rerna att ge långfristiga krediter blivit allt mer betydelsefulla. Det började med att varvsindustrin ttnder 1960-talet offercradc krediter till redare i samband med försäljning av fartyg. Vissa länder började att med statliga medel subventionera krediterna. Inom kort var andra länder tvungna att

Prop. 1980/81: 130 37

följa efter. Till slut utnyttjade alla viktiga varvsländer linansieringsmöjlig- heterna till att subventionera den egna vaerindustrin med hjälp av billiga krediter. Numera är kreditkonkurrensen hård på hela kapitalvaruområdet. Flertalet industriländer har system för subventionerade exportkrediter. Vissa begränsningar i subventionerna har förhandlats fram på det interna- tionella planet genom den s.k. consensusöverenskommelsen inom ramen för OECD. Innan jag närmare diskuterar konsekvenserna av den ökade kreditkonkurrensen för svensk del villjag något beröra utvecklingstenden- serna för den svenska kapitalvaruexporten. Underlaget har hämtats från betänkandet (Ds I 1980: 24) Subventionerade exportkrediter som nyligen avlämnats av 1980 års exportkreditutredning.

Den svenska exporten av maskiner och transportmedel (exkl. fartyg) till u-länder har under perioden 197l.—l978 enligt exportkreditutredningens bedömning hävdat sig relativt väl jämfört med de europeiska industrilän- derna i genomsnitt. bortsett från den latinamerikanska marknaden. De allra senaste åren har dock svensk industri erhållit ett antal mycket stora order för den latinamerikanska marknaden. De europeiska i—ländernas export har a andra sidan ökat i långsammare takt än de utomeuropeiska i- Iändernas (framför allt Japans) på samtliga utlandsmarknader utom i Afri- ka. Enligt utredningens bedömning uppgick kapitalvaruexporten till stats- handelsländerna och u-länderna år [979 till ca 13.8 miljarder kr. Detta motsvarar ungefär l2% av den totala svenska varuexporten och knappt 5% av den svenska industrins totala saluvärde. Andelen räknat i föräd- lingsvärde är något mindre än andelen av exporten på grund av det höga importinnehållet i kapitalvaror i allmänhet.

En enkätundersökning som utredningen genomfört visar att ca 19% av den svenska kapitalvaruexporten f.n. säljs med medel- och långfristiga krediter medan 81 % säljs kontant eller med krediter understigande två år. De mindre och medelstora företagen erbjuder medel- och långfristiga ex- portkrediter i mindre utsträckning än de större företagen.

! Sverige infördes år l978 för en treårig försöksperiod ett system för statsstöd till finansiering av exportkrediter. det s. k. SEK—systemet. Syste- met somjag skall beskriva senare möjliggör för svenska företag att offcrcra statsstödda exportkrediter till köpare i främst u-länder och statshandels— länder. Om det kan antas att konkurrenter erbjuder statsstödd kredit kan svensk statsstödd kredit erbjudas köpare i i-länder.

Utnyttjandet av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som sy- stemet funnits. Av de kontrakt med medel— och långfristiga krediter som företagen beräknades teckna år 1930 relinansieras ungefär tre ljärdedelari SEK-systemet. De statsstödda exportkrediterna är starkt koncentrerade till de största företagen. Dessa storföretags export innehåller emellertid också betydande leveranser från andra företag. inte minst underleveranser från mindre och medelstora företag.

Vad gäller de medel- och långfristiga exportkrediternas fördelning på

Prop. 1980/81: 130 38

olika länderområden visar en enkät som utredningen genomfört att ca 22 % av de kontrakt med medel- och långfristiga krediter som företagen beräk— nades teckna under är 1980 gällde krediter till i-länder. Statshandels- ländernas andel utgjorde 28% medan resterande 50% var kontrakt på u- Iänder (framför allt i Mellan- och Sydamerika).

Det främsta skälet för staten att gå in med statligt stöd till exportkredi- terna är att den snedvridning av konkurrensen som åstadkoms av andra länders temporära subventionssystem inte bör leda till utslagning av de företag som verkar i branscher där Sverige har långsiktiga komparativa fördelar. Det medför dock problem att avväga stödets storlek ijämförelse med andra åtgärder som har liknande strukturella effekter. t.ex. stöd till FoU-verksamhet. Dessutom kan det innebära att de svenska företagens aktiviteter i alltför hög grad inriktas på betalningssvaga länder vilket får besvärande konsekvenser för riskspridningen i den kreditförsäkringsverk- samhet exportkreditnämnden bedriver. Mot denna bakgrund finns goda skäl för Sverige att även i fortsättningen ställa statsstödda exportkrediter till förfogande för företag med goda framtidsutsikter. För att värna om en viktig del av svensk industri avser jag att i det följande närmare ta upp frågan om förlängning av det s. k. SEK-systemet m.m.

Jag vill dock starkt betona att ansträngningarna att komma till rätta med de snedvridande exportkreditsubventionerna genom internationella över- enskommelser måste fortsätta med all kraft.

I detta sammanhang vill jag understryka betydelsen av att de svenska underleverantörernas ställning stärks. Svenska verkstadsföretag är i stor utsträckning beroende av underleverantörer bland de mindre och medel- stora företagen. Samtidigt har andelen utländska insatsvaror ökat i vissa branscher på senare år. Jag avser att ta upp diskussion med företrädare för industrin och de fackliga organisationerna om ett åtgärdsprogram. En informell arbetsgrupp har bildats. Jag avser att återkomma till denna fråga i samband med attjag tar upp frågan om behandlingen av de utländska varor som finansieras med statsstödda exportkrediter.

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 1980/81:130: Avsnitt 9.1

4.6. Branseh- och företagsinriktad stödverksamhet

De senaste årens omfattande industripolitiska stöd till branscher och företag med akuta omstrukturerings- eller överlevnadsproblem speglar givetvis de speciella problem som har drabbat industrin under denna period. Problemen har somjag tidigare nämnt lett till osedvanligt stora och akuta svårigheter för många företag samtidigt som efterfrågan på arbets- kraft i långsiktigt expansiva företag har varit exceptionellt låg.

En olycklig kombination av olika faktorer, nämligen — omvärldsproblem; tillväxten i OECD-området stagnerade. — konjunkturproblem; kostnadsproblematiken 76—78. — strukturproblem: behov att omstrukturera en större del av vår industri än någon gång tidigare.

Prop. 1980/81: 130 39

— systemproblem: låg soliditet. låg riskbenägenhet. svaga ekonomiska incitament.

gjorde att vi under senare delen av 1970—ta1et hamnade i problem av ett helt annat slag än tidigare.

Syftet med de åtgärder som staten då tvingades sätta in var att rädda de delar av krishotade branscher och företag som bedömdes vara långsiktigt konkurrenskraftiga, att underlätta sådana omstruktureringar som kunde stärka konkurrens- kraften på längre sikt, att se till att omstruktureringen skedde i sådan takt att den friställda arbetskraften kunde nyttiggöras iandra verksamheter utan längre mellan- liggande perioder av arbetslöshet och utan alltför omfattande flyttningar.

Både samhällsekonomiska och sociala skäl låg således bakom åtgärder- na.

[ september 1979 tillkallade dåvarande chefen för industridepartementet en utredning (Industristödsutredningen, I 1979: 17) med uppgift att analy- sera effekterna av industripolitiska stödverksamheter av icke-permanent karaktär. Utredningen överlämnade den 15 januari 1981 ett arbetsmaterial innehållande en redogörelse för några av t970-talets icke-permanenta in- dustristödsinsatser samt preliminära överväganden kring dessa och deras effekter. Utredningens arbetsmaterial har varit föremål för diskussion vid en heating som inom ramen för näringSpolitiska rådets verksamhet anord- nades med företrädare för näringliv, banker. fackliga organisationer etc. Några konkreta förslag har industristödsutredningen ännu inte redovisat. Utredningen kommer senare att överlämna sina slutsatser och förslag. Då remissbehandling skett avser jag att återkOmma i frågan. Av utredningens hittills presenterade material och de diskussmner som förts i anslutning till detta liksom av andra utredningars resultat kan emellertid redan nu vissa slutsatser dras.

Omställning av industrin kräver alltid ett betydande handlingsutrymme i form av tid och ekonomiska resurser för att bli effektiv. Strukturomvand- lingstakten inom svensk industri har historiskt och vid en internationell jämförelse varit hög. Ett villkor för att upprätthålla en hög strukturom- vandlingstakt har dock varit en jämn tillväxt i ekonomin. På denna punkt har förutsättningarna för genomförande av önskvärd strukturomvandling förändrats under den senaste femårsperioden. Enligt min mening kan inte utan allvarliga följder arbetsställen läggas ned i snabbare takt än vad som motsvarar tillväxten :" kvarvarande och nyaföretag. Sker detta kan arbets- lösheten öka snabbt och de negativa effekterna på produktion och bytesba- lans bli stora. Om stimulans sätts in för att absorbera denna arbetskraft i andra sektorer. t. ex. den offentliga sektorn, kan det bli betydande problem att i ett senare skede återföra motsvarande arbetskraft till industrin. Samti- digt måste man undvika att krympningen av icke konkurrenskraftiga sek- torer fördröjs på ett sätt som försvårar expansionen i tillväxtsektorer. t. ex. genom brist på yrkeskunnig arbetskraft.

Prop. 1980/81: 130 40

Överföring av arbetskraft från krympande till växande delar av industrin är förenad med betydande tröghet. Den svenska industrin är geografiskt starkt spridd vilket försvårar en omställning. Ett nytt drag i omstrukture- ringsproblematiken är också att de svaga delarna av industrin ofta har specialiserad arbetskraft med högre löner än genomsnittet vilket försvårar arbetskraftens yrkesmässiga rörlighet. Delvis kan detta vara ett resultat av att offentliga subventioner har satts in.

Vissa _vttrefuklorw- som t. ex. den dämpade utvecklingen i Ol.-ICD har vi små möjligheter att påverka. När det gäller strukturpruhlem och system- problem bör åtgärder för att minska deras negativa inverkan snarast inle- das. Problem av dessa slag tar dock lång tid att åtgärda. Man kan därför inte utesluta att Sverige ånyo hamnar i en situation som till en del liknar den under våren 1976— l978. Detta understryker det angelägna i att snabbt arbeta sig bort från denna risk.

Grundläggande är att den allmänna ekonomiska politiken inriktas på ett sådant sätt att den kostnadsproblematik som genererades 1975—1976 inte upprepas, att inflationstakten hålls nere och att tillväxten i ekonomin är hög. En sådan politik underlättar en ökad strukturell omvandling. Med en politik som förstärker företagens lönsamhet och soliditet skapas en bättre grund för företagen själva att klara en omstrukturering.

Det är från samhällets synpunkt önskvärt att företag som förändrar sin produktionsinriktning med omfattande konsekvenser för sysselsättningslä— get genomför dessa förändringar i en takt som underlättar arbetskraftens övergång till ny verksamhet. '

Mot denna bakgrund ämnarjag inom kort inhämta regeringens bemyndi- gande att tillkalla en kommitté med uppgift att förutsättningslöst utreda frågan om avsättning av medel till särskilda trygghetsl'onder. som kan disponeras för förlängda uppsägningstider och avgångsvederlag för överta- lig personal eller för etablering av ny produktion och för investeringar i ny verksamhet. Som villkor för avsättning av sådana mcdel böri så fall gälla att samråd skett och medgivande inhämtats från representanter för de anställda.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer enligt vad jag har inhämtat inom kort bl.a. att föreslå riktlinjer för särskilda arbetsmarknads— politiska åtgärder för att underlätta omställningen vid strukturförändringar av stor betydelse för lokala arbetsmarknader. Vid strukturomvandling bör enligt min mening de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vara det primära komplementet till de åtgärder som företagen själva vidtar. [ vissa fall kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna behöva kompletteras med regional- politiska åtgärder.

De regionalpolitiska stödmedlcn är uppbyggda främst för att hjälpa till att skapa ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbetsmark- nadsproblem orsakade av exempelvis den sedan länge minskande syssel- sättningen inom jord- och skogsbruket och av en alltför låg industriell

Prop. 1980/81: 1.30 41

tillväxt. Åtgärderna syftar till att överbrygga nackdelar som beror på sådana grundläggande faktorer som liten industriell erfarenhet. otillräckligt utbildad arbetskraft. långa avstånd. högre kostnadsläge och större riskta— gande.

Regionalpolitiken har följaktligen alltsedan begynnelsen på l960-talet van't inriktad på främst skogslänens inre delar. En successiv utvidgning av stödområdena har dock skett och i dag finns vissa stödområden även i södra Sverige.

Det behov av snabb strukturomvandling av det svenska näringslivet som jag tidigare beskrivit kommer sannolikt att innebära ökade långsiktiga sysselsättningsproblem inom områden som traditionellt inte har omfattats av regionalpolitiken. På grund av stora eller många industrinedläggningar kan även orter utanför stödområdena komma att få långsiktigt allvarliga sysselsättningssvårigheter. Jag är här angelägen att påpeka att regeringen redan nu när sådana svårigheter inträffar har möjligheter att använda sig av det regionalpolitiska stödet. Regeringen har exempelvis riksdagens full- makt att när det gäller lokaliseringsstöd till företag ge maximalt stöd även utanför stödområdena.

Det är samtidigt viktigt att påpeka att både de begränsade statsfinan- siella resurserna och hänsynen till de bestående allvarliga problemen inom stödområdena förutsätter en noggrann prövning av när det kan vara moti- verat att använda regionalpolitiskt stöd på orter utanför stödområdena. Situationen på sådana orter bör med hänsyn till de relativt korta avstånden bedömas med utgångspunkt i hela arbetsmarknaden inom pendlingsav- stånd.

De synpunkterjag nu redovisat återspeglari huvudsak de riktlinjer som regeringen hittills följt. I samband med de förslag om regionalpolitiken som regeringen har för avsikt att framlägga under nästa riksmöte kan det finnas anledning för mig att återkomma till denna fråga.

Sammanfattningsvis innebär vadjag här anfört att strukturomvandlingen och de problem för anställda och berörda orter som denna i de enskilda fallen kan skapa i första hand bör bemästras genom insatser från företagen själva och genom arbetsmarknadspolitiska och i vissa fall regionalpolitiska insatser. Undantagsvis måste staten emellertid av samhällsekonomiska och sociala skäl också vara berett att lämna särskilt företags- eller bransch- stöd. Det senare brukar ske inom ramen för de s.k. branschprogrammen. till vilka jag strax återkommer. Några bestämda kriterier för när företags- eller branschstöd är berättigade kan enligt min mening inte ställas upp. Samhällsekonomiska och sociala skäl måste från fall till fall vägas mot de negativa effekterna av att intervenera i marknadsekonomin. Stöd till en- skilda företag kan leda till konkurrensproblem och försening av omstruk- turering av de berörda företagen. Överföringen av livskraftiga delar av företagen till nya effektivare konstellationer kan fördröjas. Attityder-na till förändringssituationer kan påverkas negativt genom vetskapen att pro- blemen kan lösas genom stödåtgärder.

Prop. 1980/81: [30 42

Industristödsutredningen har pekat på vissa motiv för förändringar i hantering av sådana statliga insatser i krisföretagen som man ansett som motiverade. Vidare har en särskild utredare studerat vissa frågor beträf- fande handläggningen av obeståndsärenden m.m. (Ds I 198]: ]) Rådrums- stöd och handläggning av obeståndsärenden m.m.

lndustristödsutredningen anför att en finansiell rekonstruktion genom konkurs eller ackord i allmänhet synes kunna förbättra förutsättningarna för fortsatt drift och reducera behovet av framtida ytterligare stödinsatser.

Jag delar denna uppfattning. Jag vill emellertid erinra om att fall kan finnas där en konkurs eller ackord skulle få sådana konsekvenser i olika avseenden att ett annat förfaringssätt är motiverat.

lndustnstödsutredningen har också pekat på att möjligheten att skilja den operativa hanteringen av rekonstruktionsföretagen från den politiska beslutsnivån bör övervägas. Jag delar industristödsutredningens uppfatt- ning. l linje med detta kommer jag i det följande att föreslå en ökad delegering av beslut om eftergift av lokaliseringslån.

I många sammanhang har det ställts krav på att ett särskilt organ för att hantera krisföretag —— ett rekonstruktionsbolag — skapas. Även andra lösningar kan tänkas i samma syfte. Företagsobeståndskommittén (Fi 1976: 03) utreder f. n. detta.

I speciella fall kan en finansiell rekonstruktion kräva att staten går in som ägare. Jag anser dock i likhet med industnstödsutredningen att statligt ägareengagemang i krisföretag i största möjliga utsträckning bör undvikas. Om statligt ägande förutsätts bör detta redan i förväg beräknas bli av temporär karaktär.

Branschprogrammen

Enligt de riktlinjer som gäller för branschprogrammen är dessa tidsbe- gränsade insatser under en omställningsperiod för att främja konkurrens- kraften inom vissa branscher. Åtgärderna avses upphöra när utvecklingen inom en bransch vänts till en normal situation jämfört med den övriga industrin eller när konkurrenskraften inom en bransch inte längre anses kunna återvinnas. Ett program kan självfallet också avbrytas oavsett bran— schens läge om det står klart att ytterligare branschfrämjande åtgärder inte kan ge tillräckliga effekter i förhållande till insatserna på branschens kon- kurrenskraft. Ett exempel på program som har upphört är åtgärderna för järn- och metallmanufakturindustrin. som upphörde år l979. Vidare har i budgetpropositionen (prop. l980/81: l00 bil. l7 s. 42) föreslagits att pro- grammet för gjutcriindustrin skall börja trappas ned och avslutas efter ytterligare två budgetår.

I vilken mån utvecklingen inom olika branscher kan komma att ställa krav i framtiden på branschfrämjande åtgärder kan inte överblickas nu. Jag vill dock stryka under att en strävan bör vara att nu löpande branschpro- ' gram efer hand kan avbrytas. Ett avskaffande av bransehprogrammen helt

Prop. 1980/81: 130 43

eller delvis behöver dock inte innebära att åtgärder av liknande karaktär helt upphör. Sålunda bör exempelvis stöd till marknadsföringsarbete på exportmarknaderna för branscher som tidigare omfattats av särskilda pro- gram i framtiden kunna ingå i det allmänna exportfrämjandet.

4.7. Industripolitikens informations- och utredningsbehov samt myndighet- sorganisation

För att kunna bedöma behovet av särskilda industripolitiska insatser krävs en fortlöpande bevakning av förutsättningarna för den industriella utvecklingen. Den sker f. n. framför allt inom industridepartementet och SIND samt genom den industripolitiska utredningsverksamhet som sker i kommittéform i anslutning till industridepartementet.

Inom industridepartementet sker bevakningen genom den breda kontakt med industriföretagen som den löpande verkamhcten ger. Genom lokali- seringssamrådet hålls exempelvis löpande kontakt med 150 större industri- koncerner. Genom de olika branschråden hålls löpande kontakt med flera stora branschers företrädare. Till detta kommer den stora mängd kontakter i samband med att olika frågor behandlas i departementet eller på initiativ av företagen själva.

En särskild utredare har på regeringens uppdrag analyserat behovet av ett förbättrat informationsunderlag. Utredarens överväganden finns i bc- tänkandet (Ds [ 1980117) Att utveckla en långsiktig industripolitik. En sammanfattning av betänkandet och remissutfallet åter finns i bilagorna l9 och 20. Utredningen — som tagit arbetsnamnet KlPl — framhåller att informationsbehovet i hög grad beror på vilken industripolitisk strategi som väljs.

Jag anser i likhet med utredningen att den industripolitiska utrednings- verksamheten i större utsträckning än tidigare bör inriktas på att följa och analysera utvecklingen på för svensk industri viktiga områden i andra länder. Vidare bör de långsiktiga utvecklingsperspektiven ges en väsentligt ökad tyngd. Kunskap om industriella utvecklings- och förändringspro- cesser och vilka verkningar olika samhällspolitiska åtgärder har på dessa bör förbättras.

Studier av detta slag sker redan i viss utsträckning inom SIND:s planer- ings- och utredningsbyrå samt i olika utredande kommittéer och i andra tillfälliga former genom industridepartementcts försorg. Den nuvarande utredningsverksamheten med syfte att skapa underlag för en långsiktig och övergripande industripolitik är emellertid splittrad och utan kontinuitet. Den förekommer i vissa fall i en besvärande konkurrens med lösningar av mer kortsiktiga problem.

För att komma till rätta med dessa problem avses ett struktursekretariat inrättas inom industridepartementet. Jag återkommer strax till denna frå-

ga.

Prop. 1980/8]: 130 . 44

Jag har tidigare berört vikten av framförhållning när det gäller den tekniska forskningen. Det är viktigt att hålla en viss grundläggande kompe- tens inom ett mycket brett område. Samtidigt bör dock prioritering ske mot bakgrund av en bedömning av på vilka teknikområden svensk industri har stora utvecklingspotcntialer. För att skapa underlag för en sådan prioritering och för att få en bättre samordning mellan de forsknings- och utbildningsinsatser vid de tekniska högskolorna som sker inom ramen för anslag under utbildningsdepartementets huvudtitel och de forsknings- och utvecklingsinsatser som görs med stöd av industridepartementcts anslag avserjag att inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskilt industriellt och tekniskt råd knutet till industridepartementet. Rå- det avses bli vara ett diskussionsforum för tekniska forsknings- och ut- vecklingsfrågor med både utbildnings-. forsknings- och industriintressen representerade. Ett sådant råd blir ett viktigt kontaktorgan mellan departe- menten, industrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Jag vill också kort kommentera den industripolitiska myndighetsorgani- sationen.

Statens industriverk inrättades år l973 (prop. 1973: 41. NU l973: 54. rskr 19731225) som central myndighet för industri-. energi- och mineralpolitiska frågor. Under de år som förflutit sedan verkets tillkomst har förändringar genomförts eller föreslagits för flera delar av verksamheten. Bl.a. föreslås i (prop. 1980/81:90) om riktlinjer för energipolitiken att större delen av industriverkets energibyrå förs över till en nybildad myndighet. statens encrgiverk. Vidare överförs verkets enhet för företagsutveckling (SlFUl genom beslut (prop. 1979/80: 88. NU l979/80:41. rskr l979/801274) till den självständiga Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling under första halv- året 1981. Jag återkommer strax med förslag rörande den mineralpolitiska myndighetsorganisationen. som innebär att industriverkets mineralbyrå förs bort från verket.

Genom förändringarna kommer industriverket att i högre grad än tidi- gare inriktas på främjandet av de små och medelstora företagen. Dessa företag spelar ofta en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda syssel— sättningstillfällen på mindre orter. Stödet till småföretagen har därför även en väsentlig regionalpolitisk betydelse. En ökad samordning mellan nä- rings- och regionalpolitiken i dessa delar framstår som både naturlig och önskvärd.

I betänkandet (SOU l97lz69) Näringspolitikcn — ny verksorganisation, den s.k. KK-utredningen. som utgjorde det huvudsakliga beslutsunderla- get då statens industriverk bildades år l973. föreslogs bl.a. att handlägg— ningen av de lokaliseringspolitiska frågorna skulle föras över från arbets- marknadsstyrelsen till det nya näringspolitiska verk som utredningen skis— serade.

Remissopinionen var delad beträffande frågan om en överflyttning av

Prop. 1980/81: 130 45

lokaliseringsstödet från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket. Flera av av de instanser som var negativa till förslaget ansåg dock att frågan borde tas upp till förnyad prövning då de regionalpolitiska riktlinjerna i stort samt arbetsfördelningen mellan departementen fastställts.

Enligt min mening har utvecklingen efter år 1973 väsentligt rubbat de förutsättningar på vilka 1973 års beslut om den näringspolitiska verksor- ganisationen vilade. Enligt min mening är tiden nu mogen att ånyo över- väga lämpligheten av att överföra de regionalpolitiska frågorna från arbets- marknadsstyrelsen till industriverket. Dessa överväganden får ankomma på den kommitté med uppgift att se över arbetsmarknadsstyrelsens upp- gifter och organisation somjag har erfarit att chefen för arbetsmarknadsde- partementet avser begära regeringens bemyndigande att få tillkalla.

Jag vill också kort kommentera erfarenheterna av lokaliseringssamrå- det.

Regeringen träffade 1976—1977 överenskommelser med Sveriges lndu- striförbund resp. Kooperativa Förbundet och Lantbrukarnas Riksförbund om ett samråd i lokaliseringspolitiska frågor med de industriföretag som inom landet sysselsätter minst 500 anställda. Ca 150 industrikoncerner/ företag har sedan undertecknat en skriftlig förbindelse att delta i samrådet. En delegation för lokaliseringssamråd svarar inom industridepartementet för denna verksamhet.

Regeringens överenskommelser om lokaliseringssamråd med de större industriföretagen tillkom under en period då man antog en fortsatt kontinu- erlig tillväxt av industrins investeringar och sysselsättning. Verkligheten i form av den allmänna ekonomiska utvecklingen har därefter blivit en annan. Sedan lokaliseringssamrådet inleddes har sysselsättningen inom industrin minskat med ca 100000 arbetstillfällen och industrins investe- ringar minskat med ca 30% i fasta priser.

Lokaliseringssamrådet har trots dessa omständigheter enligt min mening visat sig ktrnna fylla en viktig funktion som kontakt- och informationskanal mellan regeringen och de större industriföretagen. Under de rådande om- ständigheterna har samrådet spelat en viktig roll när det gällt att från regeringens sida med de enskilda företagen diskutera investeringar. struk- turförändringar, omlokaliseringar. åtgärder för att mildra effekterna av sysselsättningsinskränkningar etc.

Den svaga utvecklingen av industrikonjunkturen under perioden med åtföljande bransch- och strukturkriser har dock varit en bidragande orsak till att frågor rörande enskilda företags planer på förändring av verksamhe- ten. t. ex. i form av investeringar eller sysselsättningsinskränkningar. starkt påverkats av hänsyn till allmänna bransch- och strukturaspekter. Företagen har även visat ett positivt intresse av att inom samrådets ram diskutera sina planer från ett vidare industripolitiskt perspektiv.

Enligt min mening finns anledning att ta fasta på de goda erfarenheterna av lokaliseringssamrådet som kanal för kontakter mellan regeringen och de

Prop. 1980/81: [30 46

större industriföretagen samt vidareutveckla det ytterligare. De senaste årens struktur-. bransch- och företagskriser. som ofta drabbat utsatta orter och regioner. har visat att behovet av sådana kontakter är stort. samt att det är viktigt att de äger rum kontinuerligt och inte uteslutande i akuta krissituationer.

Ett vidareutvecklat och intensifierat samråd med de större industriföre- tagen bör kunna tjäna såväl deras som samhällets intressen. Genom samrå- det förbättras regeringens kännedom om sådana förhållanden inom indu- strisektorn som kan vara av betydelse vid utformning av mål och medel för närings- och regionalpolitiken. Samtidigt ges tillfälle att förmedla informa- tion till industrin beträffande statsmakternas mål och medel för den indti- striella och regionala utvecklingen.

5. De regionala utvecklingsfondernas verksamhet

Hänvisningar till S5

5.1. Organisatoriska frågor

Sedan den 1 juli 1978 finns en regional utvecklingsfond i varje län. Fonderna. som bl.a. övertog de tidigare företagareföreningarnas upp- gifter. är stiftelser med staten och resp. läns landstingskommun och i förekommande fall kommun utanför landsting som huvudmän. Till grund för verksamheten ligger avtal mellan staten och resp. landstingskommun samt Gotlands. Malmö och Göteborgs kommuner om bildande av regiona- la utvecklingsfonder. Verksamheten i fonderna regleras av avtalen och de i avtalen fastställda stadgarna. Fondernas statligt finansierade kreditverk- samhet regleras genom förordningen (1978: 506) om kreditstöd genom re- gional utvecklingsfond. Avtalen gäller t.o.m. den 31 december l982. De förlängs därefter i perioder om tre år. om inte uppsägning sker av någon- dera parten. Uppsägning skall göras senast ett år innan en ny avtalsperiod inleds.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att staten före utgången av är 1981 säger upp samtliga avtal om av regionala utvecklings— fonder. På så sätt ges möjlighet att i nya förhandlingar under år l982 göra de ändringar i avtal och stadgar som erfarenheterna av verksamheten kan motivera. SIND har nyligen påbörjat en utvärdering av fondernas verk- samhet. Utvärderingen beräknas vara slutförd under hösten 1981. Jag räknar med att på grundval av bl.a. denna utvärdering ta upp frågan om allmän inriktning och utformning av utvecklingsfondernas verksamhet våren l982. Jag vill framhålla att avsikten med en avtalsuppsägning är att träffa nya avtal där erfarenheterna av den bedrivna verksamheten tas till vara.

Jag vill dock redan nu något närmare beröra frågan om sammansättning- en av styrelserna i de regionala utvecklingsfonderna. F.n. utses styrelser-

Prop. 1980/81: 130 47

na av resp. läns landstingskommun samt i förekommande fall kommun utanför landsting. Val förrättas enligt bestämmelserna i kommunallagen (1977: l79). I samband med beslutet att inrätta utvecklingsfonderna utta- lade jag (prop. l977/78: 40 bil. 1) att styrelsen borde bestå av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och försäkringsväsen. Den borde vara väl förtrogen med länets näringsliv och därför utgöras av personer med professionellt företagskunnande. t.ex. företagsledare. företrädare för de anställda eller företagens organisationer. Även företrädare för landstingets förvaltningsutskott eller personer som annars har en ställning som ger överblick över den regionala näringspoliti- ken borde kunna ingå i styrelsen. Vidare borde beslut om styrelsens sammansättning fattas på länsnivå och av landstingen. Det borde dock ligga i landstingens intresse att vid valet av styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För att göra ytterligare påverkan av organisationerna möjlig. kan enligt gällande avtal en särskild beredningsgrupp inrättas. Beredningsgruppen skall fortlöpande kunna deltai kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i styrelsen. [ beredningsgruppen skall ingå verkställande direk- tören samt två företrädare för företagarnas organisationer och två företrä- dare för arbetstagarnas organisationer. En beredningsgrupp skall inrättas om en av huvudmännen begär det. Enligt avtalen förutsätts att båda huvudmännen normalt kan nå. samstämmighet i sina bedömningar av beho- vet av beredningsgrupp. Hittills har inga sådana beredningsgrupper inrät- tats.

Frågan om sammansättningen av utvecklingsfondernas styrelser be- handlades av riksdagen senast våren 1979 med anledning av motion 1978/ 79: t519. I motionen yrkadcs att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag om vidgad representation för de fackliga organisationerna och företagarorganisationerna i de regionala utvecklingsfondernas styrelser. Riksdagen uttalade (NU l978/79: 59, rskr l978/79:415') att regeringen borde vidta åtgärder i den riktning som angavs i motionen.

Jag har tidigare redovisat (prop. l979/80: 100 bil. l7 s. 53) att statssekre- teraren i industridepartementet i brev till samtliga berörda landsting och kommuner bl.a. har erinrat om möjligheten att inom ramen för gällande avtal och stadgar vid val till styrelse för tiden 1980—1982 låta de fackliga organisationerna bli företrädda i utvecklingsfondernas styrelser. Samtidigt anmälde jag att jag avsåg att återkomma till regeringen i frågan när jag närmare hade analyserat hur de nyvalda styrelserna var sammansatta.

Jag har nu haft kontakt med samtliga övriga huvudmän i denna fråga. Mitt intryck är att styrelserna är sammansatta på ett sådant sätt att de grundläggande principer. som jag nyss redogjorde för, är tillgodosedda. Jag anser därför att riksdagens uttalande inte bör föranleda någon ytterliga- re åtgärd från regeringen.

Jag vill i detta sammanhang nämna att TCO i skrivelse till regeringen har

Prop. 1980/81: 130 48

hemställt att staten som huvudman skall begära att beredningsgrupper tillsätts i samtliga regionala utvecklingsfonder. Vid min förfrågan har samt- liga övriga huvudmän motsatt sig att beredningsgrupper inrättas. Jag finner därför inte anledning att ta några ytterligare initiativ i denna fråga.

5.2. Utvecklingsfondernas produktutvecklingslån

Den ljuli 1973 infördes en möjlighet till kreditstöd till produktutveckling i det skede av ett utvecklingsprojekt då de tekniska riskerna kunde bedö- mas som små men betydande kommersiella risker ännu kvarstod. En särskild myndighet. statens utvecklingsfond (SUFO). inrättades för att handlägga stödet (prop. l973z41. NU l973z54. rskr 19731225). SUFO:s ändamål blev att stödja riskbetonade investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter. processer eller system.

Stödet fick formen av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. dvs. SUFO:s lånefordran kunde efterges. helt eller delvis, om projektet miss- lyckades. Stor frihet gavs att anpassa lånens löptider, amorteringsvillkoren och tidpunkterna för räntebetalning till projektens återbetalningsförmåga och företagens situation i övrigt. SUFO lade i regel en särskild riskpremie på 25% till kapitalet för att bl. a. kompensera för de stora kreditrisker som var förenade med verksamheten. Stödets storlek skulle i varje låneärende begränsas så att låntagaren själv fick bära en del av risken. Vidare bestäm- des att royalty eller annan löpande ersättning till SUFO kunde utgå då det gällde projekt som uppnådde kommersiell exploatering.

Den 1 juli 1978 upphörde SUFO i samband med att dess verksamhet regionaliserades och övertogs av de då nybildade regionala utvecklingsfon- derna (prop. l977/78:40 bil. ], NU 1977/78:34. rskr 1977/78: 110). Samti- digt utvidgades ändamålet med stödet till att omfatta även rena marknads- föringsinvesteringar. Återbetalningen av lånen förutsattes normalt ske med en viss procent av projektens omsättning. För att lånen (s.k. produkt- utvecklingslån) inte skulle snedvrida konkurrensen gentemot andra låne- möjligheter fastställdes kravet att-en riskpremie på mellan 10 och 25% skulle läggas till lånebeloppet. Gällande regler återfinns i förordningen (1978: 506) om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond.

SIND har gjort en utredning om denna låneform. Resultatet av utred- ningen har redovisats i rapporten (SIND 1980113) De regionala utveck- lingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärdering och förslag till åtgärder.

Under tiden den 1 juli 1973—den 31 december 1979 har SUFO och utvecklingsfonderna betalat ut produktutvecklingslån på 129 milj. kr.. varav endast 5 milj. kr. har återbetalats under samma tid. Enligt industri- verket hänger den låga återbetalningen samman med bl.a. lånekonstruk- tionen.

Verket föreslår därför en ny låneform som innebär att lånen blir billigare

Prop. 1980/81: 130 49

för låntagaren. vilken dock samtidigt får högre krav på sig att betala tillbaka lånet. De väsentliga förändringarna föreslås vara att man tillåter en utvecklingstid på 3—e5 år som är helt räntefri samt att den särskilda riskpre- mien slopas. Lånets nominella storlek hålls oförändrad under utvecklings- tiden. varefter återbetalningen sker med fasta amorteringsbelopp i stället för att som f.n. baseras på nettofaktureringen. Vidare föreslås att lånet skall kunna finansiera mellan 50 och 90% av de totala projektkostnaderna. Liksom tidigare skall lånet vara knutet till projektet. vilket innebär att lånet kan avskrivas om projektet misslyckas.

Flertalet remissinstanser anser att reglerna för stödet bör ändras. Remissopinionen är emellertid splittrad vad gäller industriverkets förslag till ny lånekonstruktion.

Jag anser att fondernas engagemang i småföretagens produktutveck- lingsarbete utgör ett värdefullt inslag i deras verksamhet. Sedan denna typ av villkorliga lån till produktutveckling började handläggas av fonderna år 1978 har stödet i väsentligt högre grad än tidigare kunnat utnyttjas även utanför storstadsområdena. inte minst i skogslänen. Regionaliseringen av SUFO har således fått avsedd regionalpolitisk effekt.

Enligt min mening bör fonderna även i fortsättningen kunna stödja riskbetonade investeringar för utveckling och marknadsföring av nya pro- dukter. processer och system liksom marknadsinvesteringar i övrigt. Detta har heller inte satts ifråga av SIND eller remissinstanserna. Jag vill betona att produktutvecklingslånen kan användas även för att finansiera riskfyllda exportprojekt eller andra marknadsföringsåtgärder. Fonderna har möjlig- het att samråda med Sveriges exportråd i sådana ärenden. Jag vill i detta sammanhang erinra Om att chefen för handelsdepartementet inom kort kommer redovisa vissa förslag om exportfrämjande åtgärder med särskild inriktning på små och medelstora företag.

Den av industriverket redovisade låga återbetalningen har tagits upp av fiera remissinstanser. Bl.a. RRV och Svenska uppfinnarföreningen påpe- kar att återbetalningsprocenten inte är ett relevant mått på effektiviteten hos denna typ av lån. Jag delar denna uppfattning. Utvecklingsprojekt av det slag det här är fråga om är dessutom i regel mycket tidskrävande. Eftersom den nuvarande låneformen. i synnerhet ' efter SUFO:s regionalisering. har tillämpats under så pass kort tid. finnerjag det vara svårt att redan nu med säkerhet avgöra i vilken utsträckning själva lånevillkoren har verkat hämmande på återbetalningen. Däremot finns skäl att tro att nuvarande lånekonstruktion har uppfattats som kostsam och därför begränsat intresset för denna stödform. Det är därför enligt min mening befogat att försöksvis pröva något andra regler för stödgivningen.

Jag anser att följande riktlinjer bör vara vägledande för stödets framtida utformning. Målet med verksamheten bör som tidigare vara att stimulera och effektivisera arbetet med produktutveckling och marknadsföring i små och medelstora företag. Fonderna bör stödja sådana lovande men risk- 4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr [30

Prop. 1980/81: 130 50

fyllda projekt som utan stöd inte skulle kunna genomföras. Stödet bör fungera så att det lyfter av en del av företagets/innovatörens risk med projektet. Det innebär att stödet som hittills bör förknippas med villkorlig återbetalningsskyldighet. Låntagarcn bör finansiera en rimlig del av den totala utvecklingskostnaden på annat sätt än genom kreditstöd från fonden eller andra samhällsorgan. Enligt min mening bör fondernas produktut- vecklingslån som hittills i normalfallet svara för högst 50% av den beräk- nade utvecklingskostnaden. Högre andel än 50% bör således beviljas endast i rena undantagsfall.

Det är vidare väsentligt att stödet inte utformas så att det uppfattas som oskäligt dyrt för stödmottagaren. En sådan ordning leder lätt till att företa- gen avskräcks från att satsa på riskfyllda utvecklingsprojekt. Ett stöd som är kostsamt men förknippas med stora möjligheter till avskrivning kan tendera att efterfrågas för att finansiera huvudsakligen projekt med små möjligheter att nå kommersiell framgång. Andra riskfyllda men mer realis- tiska projekt kan i vissa fall komma att finansieras med t.ex. fondernas rörelselån men ofta riskera att inte komma till stånd. I likhet med SIND och flera remissinstanser anser jag att någon speciell riskersättning inte skall belasta projekt finansierade med produktutvecklingslån.

Liksom bl. a. STU anserjag å andra sidan att det ligger en fara i att göra stödet så billigt att det snedvrider konkurrensen gentemot andra finansie- ringsformer. En alltför låg kostnad för produktutvecklingsstödet gör att företagen efterfrågar detta för att finansiera projekt som bör kunna finansi- eras på den ordinarie lånemarknaden eller med rörelselån från utvecklings- fonderna. Resultatet blir bl.a. onödigt förhandlingsarbete och gränsdrag- ningsproblem för fonderna. Jag förordar därför i motsats till SIND att ränta på utbetalt belopp som tidigare bör debiteras och läggas till kapitalet även under den första s.k. utvecklingstiden. Det ankommer på resp. utveck- lingsfond att från fall till fall bestämma vilken ränta som skall debiteras.

I likhet med fiera remissinstanser anserjag det vara en viktig princip att sättet för återbetalning av stödet liksom hittills i möjligaste mån anpassas till resp. projekts förmåga att generera intäkter och därmed till möjligheter- na att betala tillbaka stödet. Det bör kunna avtalas att återbetalningen beräknas som en viss procentsats av nettofaktureringen eller i form av annan löpande ersättning till utvecklingsfonden. Det är i dessa fall naturligt att återbetalningen påbörjas först sedan projektets resultat har börjat ut- nyttjas kommersiellt.

I vissa fall kan det dock passa såväl företaget som fonden bättre att. som i industriverkets förslag till lånekonstruktion. lägga upp en plan med regel- bundna årliga avbetalningar. Det bör då stå fonden fritt att bestämma om en sådan ordning.

SIND föreslår vidare att utvecklingsfonder] och stödmottagaren efter normalt tre års utvecklingstid skall avgöra om projektet är lyckat eller inte. I samband därmed skall fonden besluta om eventuell avskrivning av sin

Prop. 1980/81: 130 51

fordran. Enligt min mening kan det i många fall vara svårt att redan efter så kort tid med säkerhet avgöra om projektet har lyckats eller inte. Jag räknar med att fonden i normalfallet behöver avvakta ytterligare några år innan beslut fattas om avskrivning av länet. Jag vill dock betona vikten av att fonden och låntagaren från början klart avtalar om villkoren för eventuell eftergift av fondens fordran.

En viktig princip bör vara att utvecklingsfonderna själva har en långtgå- ende frihet att anpassa såväl sättet för återbetalning som övriga stödvillkor till de omständigheter som råder i det enskilda stödärendct. Enligt min mening kan en alltför stor centralstyrning onödigtvis byråkratisera hand- läggningen av stödet och därmed hämma effektiviteten i småföretagens produktutvecklingsarbete.

F.n. kan utvecklingsfonderna bevilja rörelselån och/eller produktut- vecklingslån på totalt 500000 kr. till en och samma låntagare utan att samråda med SIND resp. S'l'U. Jag kommer i det följande att föreslå en höjning av denna gräns till 1 milj. kr. vad gäller rörelselånen (avsnitt 5.3). Jag förordar att det obligatoriska samrådet med STU i fortsättningen gäller produktutvecklingslån som överstiger 1 milj. kr. Detta hindrar givetvis inte att det hittillsvarande samarbetet mellan STU och fonderna även beträf- fande mindre projekt fortsätter och vidareutvecklas. Vidare delar jag SIND:s bedömning att samrådet mellan fonderna i stödärenden kan behö- va öka. Verket kan i samråd med STU medverka till en ökad samordning mellan fonderna i dessa frågor.

Några remissinstanser påpekar att stödet. trots att det är villkorligt. normalt bokförs som en skuld hos mottagaren. Företagets utvecklingskost- nader kan däremot inte alltid tas upp som en tillgång i balansräkningen. vilket kan skapa soliditetsproblem hos främst mindre. nystartade företag. Vissa förslag till stödkonstruktioner förs fram i syfte att undvika detta problem. Vissa skattemässiga konsekvenser av olika stödformer ses f.n. över av bidragsSkattekommittén (B 1980101). När det gäller frågan om företagens soliditet vill jag efter samråd med chefen förjustitiedepartemen- tet anföra följande.

Stödformerna lån och bidrag med villkorlig återbetalningsskyldighet har kommit till allt större användning under senare tid. Syftet med dessa stödformer är i allmänhet att avlasta stödmottagaren risken för ett miss- lyckat utvecklingsprojekt. Stödet är i regel knutet till ett visst projekt och återbetalningsskyldighcten faller bort om projektet misslyckas. Exempel på sådana stödformer är stöd som lämnas av STU och Industrifonden samt de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån. För vissa typer av stöd. främst större företagsspecifika län. har dock återbetalningsskyl- digheten knutits till låntagarens framtida rcsultatutvcckling eller beslut om aktieutdelning. En tredje typ av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet är regionalpolitiskt stöd i form av avskrivningslån av det slag som infördes den I juli 1979. Dessa lån skiljer sig från de andra typerna av lån med

Prop. 1980/81: 130 52

villkorlig återbetalningsskyldighet genom att de skrivs av i de fall projekten lyckas och. ger den avsedda regionalpolitiska effekten.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar om redovisning av statliga stöd. Enligt anvisningarna skall lån och bidrag med villkorlig återbetal- ningsskyldighet som används för definierade projekt redovisas som skuld i balansräkningen hos låntagaren/bidragsmottagaren till dess den lånc- resp. bidragsgivande myndigheten har fattat beslut om eftergift av länet resp. att bidraget inte skall krävas åter. De kostnader som svarar mot lånet eller bidraget kan aktiveras i balansräkningen.

De problem som påpekas av några remissinstanser gäller den redovis- ningsmässiga behandlingen av bidrag och lån med villkorlig återbetal- ningsskyldighet. Ett exempel är aktiebolagslagens regler om likvidations- skyldighet. Syftet med reglerna torde vara att skydda fordringsägarna mot att det egna kapitalet urholkas. Det kan dock finnas skäl att i det samman- hanget bedöma lån med villkorlig återbetalningsskyldighet på annat sätt än vanliga lån. En översyn av hur sådana lån skall behandlas i redovisnings- hänseende kommer mot denna bakgrund att göras inom regeringskansliet. Jag räknar med att regeringen därefter får anledning att återkomma till frågan.

SlND förordar att redan beviljade produktutvecklingslån och lån från SUFO anpassas till de förändrade reglerna för stödet. Det ankommer på resp. utvecklingsfond och låntagare att genomföra eventuellt omförhand- - ling av stödvillkoren. Det ankommer på SIND att ge ut råd och anvisningar i kreditfrågor. Verket kan sålunda i samråd med STU bistå fonderna med rekommendationer vad gäller nämnda övergångsanordningar liksom lö- pande handläggningsfrägor. juridiska problem som är förknippade med stödverksamheten etc. Trots den betydande regionala frihet som jag föror- dar. räknar jag med att verkets samordnande roll kan bidra till att de stödvillkor som tillämpas av enskilda fonder inte skiljer sig i sådan ut- sträckning att företag i vissa län uppfattar systemet som orättvist.

Såväl SIND som flera remissintanser tar tipp frågor som rör fondernas resurser för verksamheten med produktutvecklingsstöd. Vissa fonder för fram önskemål om särskilda bidrag för att täcka förluster i verksamheten med denna typ av riskfyllda avskrivningslän. Jag är inte beredd att föreslå ett system med sådana förltisttäckningsbidrag. Fonderna bör som hittills själva svara för täckning av förluster inom ramen för sina totala kreditme- del.

Vad gäller frågan om personal för fondernas handläggning av produktut- vecklingslån ankommer det på den enskilda utvecklingsfonden att själv- ständigt prioritera inom ramen för sina totala resurser. I likhet med bl. a. utvecklingsfonden i Stockholms län anser jag att en s. k. projektlednings- hjälp i många fall kan leda till bättre möjligheter för utvecklingsprojekt att lyckas och därmed även bidra till ökad återbetalning av produktutveck— lingslånen. Jag återkommer strax med förslag om försöksverksamhet med projektledningshjälp i vissa utvecklingsfonder (avsnitt 8.6).

Prop. 1980/81: [30 5 '.!-1

Det ankommer på regeringen att närmare titforma de regler för produkt- utvecklingslånen som skall gälla i framtiden. I likhet med STU anserjag att stödvillkor—en bör utvärderas efter någon tid.

Hänvisningar till S5-2

5.3. Övriga kreditfrågor

Jag övergår nu till att behandla vissa andra frågor som rör de regionala utvecklingsfondernas kreditverksamhet.

F.n. kan utvecklingsfonderna lämna rörelselån och/eller garanti för lån till en och samma låntagare på högst 500000 kr. [ undantagsfall kan större lån eller garantier lämnas. efter hörande av SlND. Med hänsyn till den fortlöpande penningvärdeförändringen sedan fonderna bildades och till att fonderna bör ha en stor självständighet förordar jag att lånegriinsen per företag höjs till I milj. kr. Liksom hittills bör lån och/eller garantier på högre belopp kunna lämnas ut om det finns särskilda skäl till det och då efter hörande av SIND.

Det ankommer på resp. utvecklingsfond att fastställa säkerheter för rörelselån. Normalt accepteras relativt svaga säkerheter och därmed bety- dande kreditrisker. I vissa fall skulle ett företags utveckling kunna under— lättas om utvecklingsfonden hade möjlighet att bevilja företaget lån utan krav på säkerheter. Enligt min mening bör fonderna därför ges möjlighet att i särskilda fall lämna s. k.förlagslån. Sådana län har sämre förmånsrätt än samtliga övriga borgenärers fordringar och kommer i riskhänseendc närmast det egna kapitalet. Det bör ankomma på regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer att utforma närmare regler för fondernas verksamhet med förlagslån.

Sedan våren 1980 kan utvecklingsfonderna teckna egna lånegarantier (prop. l979/80:l01 bil. 8. NU 1979/80: 32. rskr l979/80: 172). Systemet bygger i stort på den ordning som gäller för statliga s.k. industrigarantilån. Av praktiska skäl kan bankernas engagemang gentemot företagen i vissa fall ta formen av s.k. bankgaranti i stället för rena krediter. Även för sådana engagemang kan samhället behöva gå in och förstärka bankernas säkerheter. Sedan den I juli 1980 kan statlig garanti lämnas som säkerhet inte bara för krediter utan även för bankgaranti (prop. l979/801100 bil. 17. NU l979/80: 43, rskr 1979/80: 395; SFS l980:472). Endast ett fåtal sådana statsgarantier har hittills beviljats. Enligt min mening bör även utveck- lingsfonderna kunna bevilja garanti för bankgaranti. såvida de allmänna förutsättningarna för kreditstöd av utvecklingsfonderna är uppfyllda. Jag förordar att riksdagens godkännande härtill inhämtas.

Hänvisningar till S5-3

5.4. Utvecklingsfondernas samarbete med Sveriges Investeringsbank AB

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som rör de regionala utveck- lingsfondernas samarbete med Sveriges lnvesteringsbank AB. lnveste-

Prop. l980/81: 130 54

ringsbanken samverkar sedan år 1974 med företagareförcningarna/utveck- lingsfonderna när det gäller kreditgivning till små och medelstora företag. Med låneutredningar från fonderna som huvudsakligt beslutsunderlag kan fondernas rörelselån (på f.n. högst 500000 kr.) kombineras med lån från lnvesteringsbanken på f. n. högst 1 milj. kr. Fonden svarar för hantering av säkerheter, uppföljning m.m. 'l". 0. m. år 1980 hade banken beviljat ca 450 sådana lån på totalt ca 230 milj. kr.

Enligt vad jag har erfarit har lnvesteringsbanken för avsikt att erbjuda fonderna ett utvidgat samarbete. Banken avser att till mindre företag. efter förberedande utredningar från fonderna. lämna s. k. förlagslån — dvs. lån utan säkerhet med en förmånsrätt närmast före det egna kapitalet i företa- get. För att få utrymme för den nya verksamheten behöver banken vidgade möjligheter att lämna lån utan säkerheter. vilket kräver en ändring av bankens bolagsordning.

För egen del anserjag att det är värdefullt om lnvesteringsbanken i ökad utsträckning lämnar riskvilliga lån till de mindre företagen. Det ankommer på regeringen att besluta om godkännande av erforderlig ändring i bankens bolagsordning.

Hänvisningar till S5-4

6. Stöd till småföretagsinriktade regionala utvecklings- och investmentbolag

Jag vill nu ta upp vissa frågor om regionala utvecklings- och investment- bolag. Sådana bolag har under de senaste åren med statligt stöd i olika former inrättats i olika delar av landet. Jag anser det lämpligt att nu lämna en samlad redogörelse för statens åtgärder på detta område. Redogörelsen bygger bl.a. på rapporten (SIND l980zl4) Regionala utvecklingsbolag — problem och möjligheter. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen har fått framställningar från länsstyrelser m.fl. om att inrätta ytterligare regionala utvecklings- och investmentbolag.

År 1977 bildades ett investmentbolag knutet till Norrbottens Järnverk AB (prop. l976/77: l25. NU l976/77z40. rskr 1976/77: 345). För ändamålet anslogs 25 milj. kr. som medelstillskott till Statsföretag AB. Bolaget som numera heter Regioninvest i Norr AB. tillfördes ytterligare 75 milj. kr. genom beslut våren 1979 (prop. l978/79zl27. NU l978/79:45. rskr l978/ 79: 322). I samband därmed uttalades att en utvärdering av verksamheten skulle ske före utgången av år l98l.

Regioninvest är numera helägt dotterbolag till Statsföretag. Verksam- hetsområdet omfattar Norrbottens län. [ Regioninvests styrelse finns re- presentanter för moderbolaget. regeringskansliet samt regionala och fack- liga intressen. Styrelsen beslöt våren l979 att bolaget i första hand skall satsa på ny verksamhet. dvs. bedriva projekt och utredningsverksamhet

Prop. 1980/81:130 55

som skall resultera i företagsetableringar där Regioninvest kan ingå som delägare. Bolaget skall också genom olika sökprocesser tillföra regionens företag nya produkter genom produktutveckling, licensförmedling etc. Vidare skall bolaget stödja en god infrastruktur i Norrbotten och stimulera länets industriella verksamhet genom stöd till marknadsföring av företa- gens produkter. Slutligen skall bolaget i undantagsfall ta på sig uppdrag av rekonstruktionskaraktär. Vid årsskiftet 1980—l98l hade Regioninvest l3 helägda och 6 delägda dotterbolag. Antalet anställda inom företagsgruppen var 340 personer.

Riksdagen beslöt år 1977 att Svenska industrietab/eriiigsakiiebolagets (Svetab) nyetableringsfrämjande verksamhet försöksvis skulle organiseras inom ramen för två särskilda regionala dotterbolag till Svetab (prop. 1977/ 78:40 bil. ]. NU 1977/78: 34, rskr 1977/78: I 10). lnvestmentbolagens insat- ser skulle koncentreras till två geografiska regioner. Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland. Varje bolag tillfördes ett eget kapital på 20 milj. kr. Verksamheten startades den 1 jtili 1978. I samband med beslutet att inrätta bolagen uttalades att en utvärdering av verksamheten skulle göras efter en tvåårsperiod. Våren 1979 beslöt riksdagen att inrätta ytterligare två regionala investmentbolag som dotterbolag till Svetab (NU l978/79: 59. rskr l978/79: l45). Dessa bolag tillfördes vardera ett eget kapital på 15 milj. kr. Samtidigt anvisade riksdagen 5 milj. kr. för höjning av aktiekapitalet i moderbolaget Svetab och l milj. kr. för bolagets kontaktskapande verk- samhet för att spåra upp intressanta projekt. Regeringen beslöt att de nya bolagens verksamhetsområden skulle omfatta i huvudsak Södermanlands. Östergötlands och Gotlands län resp. Jönköpings. Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. De båda nya bolagens verksamhet startade under hösten l979.

Förutom de regionala bolagen bildades år 1978 ytterligare ett dotterbolag till Svetab. Detta dotterbolag. lnvestkontakt AB. arbetar på uppdrag främst av Svetabs regionala investmentbolag med den kontaktskapande verksamheten i systematiska former. Personer med planer på att utveckla sin" affärsverksamhet kan härigenom få hjälp med att analysera sina förut- sättningar. att diskutera behovet av att företagsledningen skaffar sig kom- pletterande kompetens och att påbörja arbetet med affärsplaner. Detta sker i seminarieform för att sedan leda över i förhandlingar om finansi- ering. lnvestkontakts verksamhet finansieras delvis genom bidrag från statens industriverk som belastar anslaget Bidrag till regionala utvecklings- fonder m.m.

De regionala Svetabbolagens affärsidé är att som minoritetsintressent investera riskkapital i tillväxtföretag. Det sker normalt i form av vinstan- delslån med konverteringsrätt så att lånen kan konverteras till aktier. Engagemangen är avsedda att vara tidsbegränsade och majoritetsägaren skall kunna lösa ut det regionala Svetabbolaget när detta ter sig lämpligt från affärsmässig synpunkt.

Prop. 1980/81: 130 56

Vid årsskiftet 1980— 1981 hade ca 160 personer deltagit i lnvestkontakts seminarieverksamhet. De fyra regionala bolagen hade engagerat sig finan- siellt i sammanlagt 10 projekt.

År 1978 föreslogs i prop. 1978/79:49 om vissa varvsfrågor bl.a. att särskilda statliga investmentbolag skulle bildas för envar av Göte/mrgsre- gianen. Uddei'a/Iarcgimien och Mu/mö—Landskronurcginnen. För ända- målet beräknades 75 milj. kr. Vid riksdagsbchandlingen anförde närings- utskottet att det bästa resultatet skulle uppnås om resp. regional utveck- lingsfond. som har kännedom om de lokala förhållandena, fick avgöra hur det föreslagna beloppet skulle användas. Fonden kunde då själv besluta om investmentbolag skulle bildas och htir omfattande verksamheten skulle bli. Vidare ansåg utskottet att möjligheterna till samarbete med Svetab borde undersökas. Riksdagen anslöt sig till utskottets mening (NU 1978/ 79:17, rskr l978/79:115). Regeringen beslöt därefter att tillföra den regio- nala utvecklingsfonden i Malmöhus län 35 milj. kr. och den regionala utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län 40 milj. kr. i särskilt medels— tillskott. Beloppen fick användas dels för att bilda investmentbolag. dels för utvecklingsfondens reguljära utlåning i vissa kommuner.

Malmöhus läns utvecklingsfond har därefter bildat ett dotterbolag. Mul- möhusinvest AB. och avsatt högst 35 milj. kr. för dess verksamhet. Göte- borgs och Bohus läns utvecklingsfond har bildat ett dotterbolag. Stari Invest AB. och avsatt 15 milj. kr. för dess verksamhet. De båda bolagens verksamhetsområden omfattar de kommuner som närmast berörs av om- strukturering av varvsindustrin i Malmö—Landskronaområdet resp. Göte- borgs—Uddevallaområdet. Bolagens verksamhet har hittills varit av be- gränsad omfattning. Något närmare samarbete med Svetab har inte kom- mit till stånd.

] samband med att SSAB Svenskt Stål AB bildades år 1978 inrättades två utvecklingsbolag med syfte att stimulera etablering av nya företag och utveckla befintliga företag inom främst Borlänge och Ludvika resp. Oxelö- sunds kommuner.

Bolaget med verksamhet främst i Borlänge och Ludvika kommuner. Dala Invest AB. ägs numera av de nämnda kommunerna. SSAB. Stora Kopparbergs Bergslags AB samt lokala avdelningar av Svenska gruvindu— striarbetareförbundet. Svenska metallindustriarbetareförbundet. Svenska industritjänstemannaförbundet. Sveriges arbetsledareförbund och Sveri- ges civilingenjörsförbund. Stora Kopparberg avsatte 10 milj. kr. för Dala invests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd lämnades inte i samband med att Dala lnvest bildades. År 1979 beslöt dock riksdagen med hänvisning till det dåliga sysselsättningsläget i Borlänge och Ludvika kommuner att den regionala utvecklingsfonden i Kopparbergs län skulle tillföras ett särskilt medelstillskott av 7.5. milj. kr. (prop. 1978/ 79: 126. NU 1978/79: 43. rskr 1978/79: 369). Fonden fick använda beloppet dels för bidrag till Dala Invest. dels för sin reguljära utlåning i de berörda

Prop. l980/81: 130 57

kommunerna. Utvecklingsfonden har därefter beslutat att lämna 5 milj. kr. som bidrag till Dala Invest.

Dala Invests verksamhet är främst inriktad på att finna nya produkter. produktidéer och affärsidéer samt att få del av avkastningen vid fram- gångsrik exploatering av dessa. SIND har i rapporten (SIND PM 1980: 21) Dala Invest — ett regionalt utvecklingsbolag under uppbyggnad lämnat en redogörelse för bolagets verksamhet från starten fram till våren 1980. Av rapporten framgår att upphovsmännen till de produktidéer som Dala In- vest har prövat. i stor utsträckning önskar överlämna hela exploaterings- ansvaret till Dala Invest för att själva kunna fortsätta att utveckla nya idéer. Dala lnvests verksamhet har därigenom i huvudsak blivit att ta aktivt och ägarmässigt ansvar för etableringsprocessen. Riskvillig fmansie- ring i kombination med delansvarig projektledning har blivit Dala Invests affärsidé.

Dala Invest hade våren 1980 engagerat sig ekonomiskt i 26 projekt. Engagemangen omfattar såväl majoritetsägda rörelsedrivande dotterbolag som förvärv av olika typer av rättigheter till nya produkter.

Bolaget med verksamhet i Oxelösunds kommun. ().relöim'ext AB. ägs av kommunen. SSAB och de lokala fackliga organisationerna. Gränges AB avsatte 7,5 milj. kr. för Oxelöinvests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd har ännu inte lämnats till Oxelöinvest. Rege- ringen har dock nyligen i prop. 1980/81:67 om vissa frågor angående stålindustrin m.m. föreslagit att 20 milj. kr. ställs till regeringens förfogan- de för medelstillskott till utvecklingsbolag med verksamhet i Borlänge, Ludvika och Oxelösunds kommuner.

Våren 1979 beslöt riksdagen efter olika motionsyrkanden att anvisa medel för att bilda två regionala utvecklingsbolag. ett i Jämtlands län och ett i Västerbottens lätt (NU l978/79: 59. rskr l978/791415). För ändamålet anvisades 5 milj. kr. per bolag. Sedan frågan beretts ytterligare inom industridepartementet beslutade statsmakterna år 1980 om ytterligare ka- pitaltillskott till bolagen och om den närmare inriktningen av bolagens verksamhet (prop. 1979/80: 125 bil. 11, AU 1979/80: 29. rskr l979/80: 362). Värdera bolaget tillfördes därigenom ytterligare 25 milj. kr. under en femårsperiod. Dessa medel skall räknas av mot den ram för beslut om regionalpolitiskt stöd som riksdagen tidigare har fastställt (prop. l978/ 79: l l2. AU l978/79: 23. rskr l978/79: 435). Avtal har vidare träffats mellan staten och landstingskommunerna i de båda länen. Enligt avtalen skall resp. landsting lämna bidrag med 5 milj. kr. under en femårsperiod till resp. bolags verksamhet. Vidare har avtal träffats mellan staten och vissa banker med verksamhet i de berörda länen. Enligt avtalen skall bankerna reservera ett visst belopp för kreditgivning utan särskild säkerhet till utvecklingsprojekt som utvecklingsbolagen engagerar sig i.

De båda bolagen. som har namnen Z-Im'est AB resp. AC-Illl't'Sf AB. har nyligen startat sin verksamhet. Av vadjag anförde i prop. l979/80: l25 (bil.

Prop. 1980/81: 130 58

ll) framgår att tyngdpunkten i verksamheten skall avse produktutveck- Iingsprojekt. Det finns således stora likheter mellan inriktningen av Dala Invests verksamhet och den planerade verksamheten i Z-Invest och AC- Invest.

] detta sammanhang bör också nämnas att Företagskapital AB, som bildades år 1972 och ägs till hälften av staten och till hälften av affärsban- kerna, medverkar vid finansieringen av riskkapital till små och medelstora företag (prop. 1972: 101. NU 1972:44, rskr l972:265). Genom beslut är 1977 (prop. 1977/78:40 bil. 2. NU 1977/78:34. rskr 1977/78:110) gavs bolaget ökade möjligheter att förvärva minoritetsandelar och lämna lån mot panträtt i ett företags aktier.

Förutom de nu nämnda bolagen. som staten i olika former har stött finansiellt, har några landsting beslutat bilda regionala utvecklingsbolag. Även vissa kommuner har bildat bolag med likartad verksamhet.

Av redogörelsen framgår att staten genom beslut under de senaste fem åren genom kapitaltillskott på sammanlagt ca 300 milj. kr. har stött tio regionala utvecklings- och investmentbolag. Gemensamt för bolagen är att de syftar till att medverka i den industriella förnyelsen. De flesta har tillkommit för att möta akuta eller bestående sysselsättningsproblem i vissa regioner. När det gäller verksamhetsinriktning. arbetsformer. organi- sation, finansiering etc. har dock bolagen givits eller själva valt olika utformning.

När det gäller verksamhetsinriktningen kan två huvudlinjer utskiljas. Den ena representeras främst av Svetab och innebär en tyngdpunkt på finansiering av riskkapital i småföretag. Den andra linjen representeras främst av Dala Invest och innebär en koncentration till produktutveck- lingsprocessen med aktivt deltagande. även ägarmässigt. i hela processen. De olika verksamhetsinriktningarna har också medfört skillnader i arbets- sätt. Sålunda strävar Svetab efter att _som minoritetsintressent samarbeta med personer med utpräglade entreprenörsegenskaper. dvs. med intresse och förmåga att genomföra sina idéer. Stor uppmärksamhet ägnas därför åt bedömning av samarbetspartnern. Dala Invest har däremot kommit att självt få rollen av entreprenör i samarbete med produktutvecklare som själva inte vill eller kan driva sina projekt vidare. Regioninvest har efter hand också medverkat i projekt med syfte att förbättra den industriella miljön inom vcrksamhetsområdet. I fråga om Izuvudmammxkap finns stora skillnader. Regioninvest och Svetab ingår i Statsföretagskonccrnen. De nyligen bildade Z-Invest och ACT-Invest ägs direkt av staten genom fonden för statens aktier. Malmöhusinvest och Start Invest ägs av den regionala utvecklingsfonden i resp. län. Dala Invest ägs av kommuner. fackliga organisationer och två stora industriföretag. av vilka det ena är halvstat- ligt.

I SIND:s rapport Regionala utvecklingsbolag — problem och möjligheter (SIND l980: l4) konstaterades att det ännu är för tidigt att dra några

Prop. 1980/81: 130 59

definitiva slutsatser om de regionala investment- och utvecklingsbolagens verksamhet. Eftersom bolagen har olika modeller för sin verksamhet, är det viktigt att följa utvecklingen i de befintliga bolagen för att så småning- om närmare analysera de erfarenheter som kan dras av deras verksamhet. SIND anser att inga nya regionala investment- och utvecklingsbolag bör bildas innan sådana erfarenheter har vunnits.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag avser att senare idag föreslå regeringen att avge proposition om vissa varvsfrågor. m.m. Jag kommer därvid att förorda att högst 100 milj. kr. av anslaget Bidrag till Svenska Varv AB för budgetåret l980/8l överförs till ett planerat etableringsbolag med syfte att utveckla näringslivet i Landskronaregionen.

Soin jag har anfört har staten under de senaste åren med betydande belopp medverkat till att bilda ett antal regionala investment- och utveck- lingsbolag. Bolagen har tillkommit under skilda omständigheter och har olika inriktning. verksamhetsformer. organisation etc. Jag anser det vara värdefullt att olika modeller för sådna bolag får prövas praktiskt. Liksom SIND anser jag dock att ytterligare erfarenheter av de befintliga bolagen bör vinnas innan frågan om att inrätta nya sådana bolag tas upp till prövning. Därvid kan också behov av och former för samordning bedö- mas.

Jag vill dock redan nu något beröra de regionala utvecklingsfondernas roll som huvudman för investment- och utvecklingsbolag. Enligt min me- ning bör den regionala utredningsfonden vara ett serviceorgan som små och medelstora företag med förtroende kan vända sig till. Om utvecklings- fonden direkt eller indirekt äger rörelsedrivande bolag finns en risk att fonden av vissa företag uppfattas som en konkurrent. Vidare måste invest- ment— och utvecklingsbolagen vara beredda att lägga ner misslyckade projekt. Vid dotterbolagsförhållande till den regionala utvecklingsfonden kan lätt krav ställas upp att fonden skall ta på sig företagsansvaret för dotterbolagets samtliga projekt. Detta kan i sin tur medföra antingen att ekonomiskt osunda projekt drivs vidare alltför länge eller att projekt- eller företagsnedläggningar sker som kan innebära förtroendekriser gentemot fondens målgrupp. Av vad jag nu har sagt framgår. att de regionala utveck- lingsfonderna enligt min mening varken direkt eller indirekt bör äga rörel- sedrivande bolag av detta slag. Däremot bör ett nära samarbete ske mellan utvecklingsfond och investment- och utvecklingsbolag.

Inte heller landsting bör enligt min mening bilda sådana bolag med den regionala utvecklingsfonden som huvudman för verksamheten. Jag avser att ta upp denna fråga vid de förhandlingar om förlängning av avtalen mellan staten och landstingen och vissa kommuner om bildande av regio- nala utvecklingsfonder som skall äga rum är l982.

Jag har hittills redogjort för de regionala utvecklings- och investmentbo- lag där staten direkt eller indirekt är huvudman för verksamheten. Riksda- gen behandlade våren 1980 också frågan om regionala eller lokala invest-

Prop. 1980/81: 130 60

mentbolag på privat basis. I motioner (mot. 1979/80: 333 och 1430) hävda- des att någon form av stimulans i ett inledningsskede för bolag av denna typ borde övervägas. Näringsutskottet fann tanken väl värd att pröva men ansåg att ett utredningsarbete först fordrades. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att välja lämplig form för detta arbete. Riksdagen beslöt göra ett uttalande av denna innebörd (NU l979/80:43. rskr 197.9/ 80: 395).

IVA har i sin rapport (IVA meddelande nr 223) Kunskap och konkur- renskraft tagit upp frågan om tekniska utvecklingsföretag med uppgift att stödja teknikbaserade småföretag under deras utveckling från etablering till konsolidering. Enligt IVA borde staten i första hand stimulera det privata näringslivet att starta utvecklingsföretag i samarbete med ban- kerna. En väg som IVA pekar på är att staten efter t.ex. amerikanskt mönster skjuter till lånekapital i proportion till de privata investerarnas insatser. I Förenta staterna finns ca 400 sådana utvecklingsbolag. s.k. Small Business Investment Corporations (SBIC). Dessa finansieras genom att det statliga organet Small Business Administration (SBA) utan krav på formell säkerhet lånar ut upp till fyra gånger SBIC:s eget kapital. SBIC kan sedan efter egna bedömningar köpa aktieposter i eller ge lån till företag som behöver riskvilligt kapital för sin utveckling. SBA:s förluster på verksamheten har hittills varit försumbara. Särskilt förmånliga beskatt- ningsregler främjar att privata investerare bildar SBIC. Det amerikanska systemet innebär således att riskvilligt kapital ställs till näringslivets förfo- gande av flera olika affärsdrivande företag på kommersiella grunder. På så sätt uppnås en mångfald och ett decentraliserat beslutsfattande som är av stor betydelse när nya projekt skall bedömas. Vidare innebär systemet ett ekonomiskt och personligt engagemang av dem som startar och driver ett bolag av den här typen.

Frågan om åtgärder för att underlätta att privata. småföretagsinriktadc utvecklings- och investmentbolag bildas i Sverige bereds f.n. inom rege- ringskansliet. Gällande beskattningsregler torde innebära svårigheter för privata. småföretagsinriktadc investmentbolag. även om förmånliga kredi- ter ställs till förfogande för sådana bolag. Beskattningsfrågor med anknyt- ning till detta område behandlas f.n. av bl. a. 1980 års företagsskattekom- mitte' (B 1979: 13). kapitalvinstkommitte'n (B l979: 05) och 1980 års kom- mitté (B l980:()l) för översyn av reglerna för beskattning av statsbidrag m.m. Jag avser därför att efter samråd med chefen för budgetdepartemen- tet återkomma till denna fråga under våren l982.

När det gäller krediter till sådana investmentbolag vill jag peka på möjligheterna för Sveriges Investeringsbank att redan nu lämna lån efter en affärsmässig prövning i varje enskilt fall. När skatteförhållandena bättre kan överblickas. kan det visa sig lämpligt att genom lnvesteringsbanken mera systematiskt främja att sådana investmentbolag bildas.

Jag vill framhålla att avsikten inte är att bygga upp en ny organisation vid

Prop. 1980/81: 130 61

sidan av befintliga finansieringsinstitut på småföretagsområdet. utan att ta till vara möjligheterna att utnyttja affärsmässigt kunnande och riskvilligt kapital inom det privata näringslivet för att utveckla småföretag.

Ytterligare exempel på privata initiativ inom detta område är de förslag som har förts fram att bilda investmentbolag genom att ägare till fåmanfö- retag överlåter aktierna i sina bolag till ett gemensamt ägt investmentbolag. Ett sådant projekt. den s. k. Westbogruppen. har inte genomförts på grund av skattekonsekvenserna för intressenterna. Regeringen har möjlighet att medge befrielse från skatt på realisationsvinst som uppkommer vid aktie- överlåtelse om överlåtelsen är ett led i en strukturrationalisering som är önskvärd från allmän synpunkt. Bestämmelserna har inte ansetts tillämp- liga i de fall som här avses. Kapitalvinstkommittén (B l979: 05) skall enligt sina direktiv bl. a. undersöka om det är möjligt att utvidga dispensreglernas tillämpningsområde så att dispens kan medges bl. a. i de fall då en aktie- överlåtelse har till syfte att ändra ägarstrukturen i ett eller flera företag. Jag räknar efter samråd med chefen för budgetdepartementet med att dessa frågor skall kunna tas upp år 1982.

7. Arbetskooperativ

7.1. Inledning

Sedan år 1979 pågår en försöksverksamhet med fördjupade företagsser- viceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas (prop. 1978/ 79: 123 bil. I. NU l978/79: 59. rskr l978/79: 415). Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med kooperationsut- redningen (I 197710I).

Kooperationsutredningen skall enligt sina direktiv bl.a. överväga och lägga fram förslag om olika kooperativa verksamhetsformer. Kommittén har i delbetänkandet (SOU 1980: 36) Arbetskooperation föreslagit ett fort- satt och utvidgad försöksverksamhet med löntagarägda företag.

Jag vill nu närmare behandla dessa frågor.

7.2 Behov av fortsatt försöksverksamhet

Den nuvarande försöksverksamheten innebär att ] milj. kr. har ställts till SINDzs förfogande för särskilda bidrag till regionala utvecklingsfonder som gör företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas. Avsikten är också att utvecklingsfonderna genom sådana insatser skall få ett underlag för att bedöma fördelar och nackdelar med löntagar- ägda företag, samt vilka problem som finns när sådana företag skall bildas. De medel som har anvisats för verksamheten bedöms räcka till insatser i ca tio företag inom fyra utvecklingsfonders verksamhetsområden.

Prop. 1980/81: 130 62

Kooperationsutredningen föreslår att försöksverksamheten skall utvid- gas så att den omfattar samtliga län. Vidare föreslås försöksverksamheten byggas ut till tre huvudkomponenter i form av kunskapsuppbyggnad och information. företagsservice samt kapitalstöd. Försökverksamheten före— slås vidarc löpa under minst fem år.

Kommittén menar att den resursmässigt begränsade engångsinsats som gällt för nuvarande försöksverksamhet visat sig otillräcklig för att man skall kunna få tillfredsställande kunskaper om företagsformens problem och fördelar och att en fortsatt och utökad försöksverksamhet bör ske. Av både rättviseskäl och pedagogiska skäl anser utredningen att den fortsatta försöksverksamheten bör omfatta hela landet.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att en utökad försöksverksamhet behövs och att denna bör löpa under minst fem år. Några remissinstanser. bl.a. RRV. SAF. SHIO-Familjeföretagen och- Sveriges Industriförbund anser dock att en spridning av försöksverksam- heten till hela landet medför risk för att syftet med verksamheten. att samla fördjupade kunskaper från konkreta fall. inte uppnås.

För egen del villjag anföra följande. Sedan statsmakterna senast har tagit ställning till en försöksverksamhet har kooperationsutredningen närmare granskat förutsättningar och pro- blem i samband med företagsformer som bygger på de anställdas ägande och arbete. En expertutredning fogad som bilaga till betänkandet (SOU 1980: 36) Arbetskooperation har legat till grund för utredningens ställnings- tagande och förslag. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser bedömer jag att försöksverksamheten bör byggas ut och fortsätta samt utvidgas till att gälla samtliga län. Eftersom en försöksverksamhet av denna karaktär enligt min bedömning kräver en relativt lång försöksperiod bör den utvidgade försöksverksamheten bedrivas under fem år och sker successivt utvärderas.

7.3. Företagsformer

Enligt kommittén bör den fortsatta och utvidgade försöksverksamheten företrädesvis avse arbetskooperativa företag. Ett arbetskooperativt före- tag är ett företag som ägs av dem som arbetar i företaget och vars organisa- tion och mål baseras på de kooperativa principerna. som bl. a. innebär att företaget är en ekonomisk förening där de anställda i företaget kan bli medlemmar genom att äga nominella andelar och där de har del i överskot- tet i egenskap av anställda. Vidare finns regler om hur de anställda skall ta del av företagets skötsel på alla nivåer samt principer om en röst per medlem och om begränsad kapitalränta. I ett löntagarägt företag finns däremot i regel inget krav på öppet medlemsskap. Ett löntagarägt företag är i detta sammanhang ett företag med minst fem anställda som också är delägare och där minst hälften av de anställda äger minst hälften av aktie/

Prop. 1980/81: 130 63

insatskapitalet. Ägandet skall dessutom vara jämt fördelat mellan de an- ställda delägarna. Det övervägande antalet löntagarägda företag i Sverige drivs i aktiebolagsform.

Kommittén anser emellertid att associationsformen inte bör vara avgö- rande utan främst företagets reella karaktär. Utredningen menar att om bolagsformen valts, men företaget genom särskild ägarförening eller kon- sonialbestämmelse getts eller ges en omisskännlig kooperativ prägel bör stöd kunna påräknas.

Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Norrbottens län att den ut- vidgade försöksverksamheten inte i första hand skall koncentreras till arbetskooperativa företag utan att också närbesläktade initiativ bör stödjas för att tjäna liknande övergripande syften t. ex. försök med löntagarstyrda företag. Vad gäller löntagarstyrda företag är enligt länsstyrelsen lednings- och styrfunktionerna det väsentliga och inte ägarförhållandena.

Liksom kommittén anser jag att aktiebolagsformen är konstruerad för att i första hand passa kapitalintressenterna. Det innebär att aktiebolaget inte utan vidare tillgodoser de krav som kan resas när kapitalintressen- terna/ägarna också är de anställda och som sådana har vissa krav på företagets förvaltning. Det är vidare klart att aktiebolagsformen inte utan särskilda specialanpassningar kan fungera för ett kooperativt företag. Kon- kret har problemen aktualiserats genom uppkomsten av två skilda grupper inom företaget. dvs. anställda som också är delägare och anställda som inte är delägare. Detta påverkar bl. a. frågor om lönen/kapitalersättningen. avgång och antagande av anställda/delägare etc.

För ett löntagarägt företag -— kooperativt eller inte — är det enligt min mening önskvärt att redan från starten få en lämplig företagsform så att inte formen som sådan lägger hinder i vägen för en tillfredsställande utveckling. Men även om företagsformen kan lägga hinder i vägen för en tillfredsställande utveckling, sett från strikt kooperativ utgångspunkt. så finner jag det angeläget att inte försöksverksamheten ges alltför snäva gränser. Löntagarägda företag bör således enligt min mening kunna påräk- na samma stöd som de direkt arbetskooperativa i den fortsatta och utvid- gade försöksverksamheten. Därmed erhålls också möjlighet att öka sam- hällets kunskaper om företagsformer som det i likhet med direkt arbets- kooperativa företag kan vara motiverade att stödja på sikt. Även de fall då anställda genom ägarförening blir delägare i ett företag t. ex. som led i ett planerat slutligt övertagande. bör inrymmas inom riktlinjerna för försöks- verksamheten.

7.4 Inriktning av verksamheten

Vad gäller verksamhetens inriktning har kommittén föreslagit att den fortsatta verksamheten skall omfatta tre delar. nämligen kunskapsupp- byggnad och information. företagsservice samt kapitalstöd. Beträffande

Prop. 1980/8]: 130 64

kunskapsuppbyggnad och information framhåller kommittén att kunska- perna om den kooperativa företagsformen är mindre tillfredsställande hos de organ som har till uppgift att främja nyetablering och företagsamhet i övrigt. Kommittén föreslår därför dels att en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med kooperativ företagsetablering utarbe- tas, dels att kurser om kooperativa etableringsfrågor anordnas för utveck- lingsfondernas och industriverkets personal.

De remissinstanser som behandlat förslaget är samtliga positiva. SAF. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund framhåller således i ett gemensamt yttrande att en handbok med riktlinjer för praktiska åtgär- der vid förctagsetablering förefaller motiverad. Handboken bör enligt nämnda remissinstanser innehålla stadgar för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhet. Remissinstanserna finner det också angelä- get att olika standardlösningar för ombildande av olika företagsformer till ekonomisk förening ingår i handboken.

Vad gäller kommitténs förslag om kursverksamhet för industriverkets och de regionala utvecklingsfondernas personal tillstyrker det övervä- gande antalet remissinstanser som behandlat frågan. Bl. a. finner länssty- relserna i Malmöhus och Värmlands län samt LRF att en kursverksamhet är angelägen. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller dessutom som angeläget att kurserna är öppna också för länsstyrelsens personal.

Jag delar kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning om be- hovet av en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetab- lering samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i sam- band med kooperativ företagsetablering. Likaså instämmerjag i kommit- téns förslag om kurser i kooperativa etableringsfrågor. I likhet med läns- styrelsen i Värmland anser jag dock att kurserna inte bara bör omfatta personal från utvecklingsfonderna och industriverket utan också skall vara öppna för berörd personal inom länsstyrelserna.

Kommittén har föreslagit att en företagsservice som speciellt tar sikte på de kooperativa företagens villkor och problem byggs upp. En sådan före- tagsservice bör enligt utredningen bl.a. ha som uppgift att ge råd om lämpliga associationsformer och andra principer för verksamheten. dvs. regler för medlemskap. överskottsfördelning. företagsledning etc. samt de mer traditionella frågorna om exempelvis ekonomi. produktutveckling och marknadsföring. I ett utvecklingsskcde för ett arbetskooperativt företag anser utredningen att denna service bör kunna ges utan kostnad eller till nedsatt pris för det sökande företaget.

Som ett led i företagsservicen föreslår kommittén att man utarbetar "normalstadgar” för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verk- samhet. en "standardlösning" för ombildning av aktiebolag till ekonomisk förening samt en "ask-i-ask'”-lösning för bildande av en ekonomisk för- ening för övertagande av ett befintligt aktiebolag.

Prop. 1980/81:130 65

Frågan om en speciallagstiftning för arbetskooperativ verksamhet i lik- het med den som f.n. finns för bostadsrättsföreningar och sambruksför- eningar har således inte aktualiserats av utredningen. Viss tids ytterligare erfarenhet av arbetskooperativ bör enligt kommittén inhämtas innan frå- gan om speciallagstiftning aktualiseras.

Av de remissinstanser som berört frågan om speciallagstiftning har ingen haft några erinringar mot kommitténs förslag. Av remissinstansernas svar framgår att de flesta anser förslagen vara en logisk konsekvens av den fortsatta försöksverksamhetens inriktning.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning vad gäller företagsservice samt att någon speciallagstiftning f. n. inte bör föreslås. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att företagsservicen inte byggs upp inom så snäva arbetskooperativa ramar att olika former av löntagarägda företag i praktiken utesluts från företagsservice i försöks- verksamheten.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som rör kapitalstöd. Kommittén påpekar att bildandet av arbetskooperativ kräver både upp- lånat kapital och egna kapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Kom- mittén föreslår bl.a. att man inom försöksverksamhetens ram trtarbetar fungerande lösningar för lån till arbetskooperativa företagsetableringar inom de gränser som nuvarande bestämmelser för statligt kreditstöd ge- nom regionala utvecklingsfonderna ger i fråga om rörelselån och produkt- utvecklingslån. Kommittén framhåller dock att nämnda kreditstöd inte är utformat med tanke på det kooperativa företagets villkor och att en vidgad försöksverksamhet aktualiserar vissa kapitalfrågor som inte alls eller en- dast med svårighet kan lösas inom gällande bestämmelsers ramar. Enligt kommittén gäller detta främst finansiering av erforderligt insatskapital. Kommittén föreslår därför att. där kravet på egna insatser överskrider en viss nivå — förslagsvis 5000 kr. per medlem — och det gängse statliga kreditstödet (inkl. den i undantagsfall befintliga möjligheten till län för egna insatser) inte är tillgängligt. möjligheter skapas för att erhålla särskilda lån för det överskridande beloppet.

Tilläggsmöjligheten att erhålla stöd till riskkapitalinsatscn bör enligt kommittén endast gälla företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet till enskild kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt begränsad. Detta skulle enligt kommittén också motivera att villkoren för insatslånen görs gynnsammare än för vanliga rörelse- och produktutvecklingslån. Kommittén föreslår att detta kapital- stöd handläggs centralt och att särskilda medel anslås för verksamheten. Inom ramen för föreslagen verksamhet föreslås också utarbetande av standardlösningar för lån till riskkapitalinsatser inom ramen för utveck- lingsfondernas nuvarande resurser samt förslag till en ny särskild låneform för vidgad långivning till täckning av arbetskooperationens riskkapitalbe- hov.

5 Riksdagen l980/81. ! .t'tmrl. Nr I.?U

Prop. 1980/81: 130 66

Förslaget får stöd från huvuddelen av remissinstanserna. RRV. SIND. länsstyrelsen i Norrbottens län. SAF, SHlO-Familjeföretagen och Sveri- ges Industriförbund delar dock inte utredningens uppfattning att en ny låneform bör införas för ändamålet. SlND anför bl.a. att det inte finns några formella hinder för kooperativa företag att erhålla lån inom befintliga låneformer och att kapitalbehovet bör kunna täckas inom ramen för dessa. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot förslaget alltför begränsat och föreslår att stöd bör kunna ges även utöver de ramar som föreslagits, t. ex. när nya projekt framkommer.

För egen del anser jag liksom SIND att behovet av krediter till arbets- kooperativa företag kan täckas av befintliga former för kreditstöd. Jag tänker främst på rörelselån. lånegarantier och produktutvecklingslån ge- nom de regionala utvecklingsfonderna samt systemet med industrigaranti- lån. '

När det gäller förslaget om en särskild låneform för egeninsatser över en viss nivå. förslagsvis 5000 kr., villjag erinra om de regionala utvecklings- fondernas möjligheter att lämna s.k. personlån om synnerliga skäl finns. Fonderna kan lämna lån för akticförvärv eller liknande ändamål. Enligt min mening ryms behovet av lån för arbetskooperativt riskkapital inom de bestämmelser som gäller för personlånen. Någon särskild låneform bör därför inte skapas.

7.5 Organisation av den fortsatta försöksverksamheten

Vad gäller den fortsatta försöksverksamhetens organisation har kommit- tén föreslagit att den regionala ledningen bör ligga hos utvecklingsfon- derna. Arbetet med vägledning. erfarenhetsförmedling och erfarenhets- äterföring föreslås däremot ligga hos SIND. Vidare bör. enligt kommitténs förslag. det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering. inrikt- ning. genomförande. uppföljning och utvärdering ankomma på en särskild tillkallad delegation. direkt underordnad chefen för industridepartementet. Delegationen föreslås i övrigt bestå av företrädare för industriverket. de regionala utvecklingsfonderna. kooperationen i allmänhet. de arbetsko- operativa företagen och dc fackliga organisationerna. Förslaget innebär också att en sekreterare bör knytas till delegationen samt att det bör åligga SlND att svara för frågornas beredning och verkställigheten av delegatio- ncns beslut.

Utredningens förslag att försöksverksamheten på regional nivå bör ligga hos de regionala utvecklingsfonderna och att arbetet med vägledning. erfarenhetsinsamling. utvärdering och erfarenhetsåterföring bör åläggas industriverket tillstyrks av samtliga remissinstanser som behandlat frå- gorna. Tillkallandct av en särskild delegation med ett centralt ansvar tillstyrks av bl.a. länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat förslaget om en särskild

Prop. 1980/81: 130 67

delegation är dock negativa. Bl.a. har RRV. SIND. STU. länsstyrelserna i Stockholms. Kronobergs. Kalmar och Västerbottens län. SAF. SHlO— Familjeföretagen. Sveriges Industriförbund med olika motiveringar av- styrkt. SAF. SHIO-Familjcförctagen och Sveriges Industriförbund fram- håller bl.a. att en delegation bara skulle bidra till en onödig utveckling av byråkratin och att berörda parter och intressenter redan finns inom SIND:s styrelse.

Jag finner det i likhet med samtliga remissinstanser lämpligt att. som kommittén föreslår, lägga den fortsatta arbetskooperativa försöksverk- samheten hos de regionala utvecklingsfonderna. Likaså delar jag kommit- téns och remissinstansernas uppfattning att ansvaret för arbetet med väg- ledning. erfarenhetsinsamling och erfarenhetsåtcrföring bör ligga hos SIND.

Jag avser vidare att i enlighet med kommitténs förslag i annat samman- hang föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild delega- tion med företrädare för olika berörda intressenter. Rcmissinstansernas uppfattning här är delade. Jag vill framhålla fördelen av att ha en centralt placerad och pådrivande delegation med direkt anknytning till berörda intressenter.

Också kommitténs förslag att det bör åvila SlND att svara för frågornas beredning och verkställighet finnerjag lämpligt.

Den av kommittén föreslagna uppgiften för denna delegation att inled- ningsvis precisera och planera sin verksamhet under försöksperioden bör utföras i samarbete med industriverket. Likaså bör den föreslagna årsvisa redovisningen av verksamhetens förlopp göras i samarbete med industri- verket. Vad slutligen gäller förslaget om att delegationen i god tid före försöksperiodcns utgång skall framlägga förslag till åtgärder för fortsatt verksamhet inom detta område så anser jag att även denna uppgift bör utföras i samarbete med industriverket.

7.6 Resursbehov

Kommittén anser att de föreslagna utrednings- och utvecklingsinsat- serna i huvudsak kan ske inom industriverket eller i verkets regi. Kostna- derna för dessa insatser beräknas av utredningen till 500000 kr. per år under försöksperioden.

För fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsproiekt i uppskattningsvis 20—25 fall per år behövs enligt kommittén 2 milj. kr. per år. När det gäller kreditstödet. som beräknas medföra en viss ökad efter- frågan på medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga kreditstödsverksamhet anser kommittén att en ökning av dessa medel får bedömas i andra sammanhang. För det av kommittén föreslagna särskilda kapitalstödet i form av en fond föreslås däremot ett engångsanslag om 5 milj. kr.

Prop. 1980/81: 130 68

Sammanfattningsvis har kommittén uppskattat resursbehovet till 2.5 milj. kr. per år exkl. ett engångsanslag för särskilt kapitalstöd om 5 milj. kr.

Kommittén anser att kostnaderna bör täckas genom omdisponering av medel under vissa av fjortonde huvudtitelns anslag till industri m.m.

Remissinstanserna har inte funnit anledning att beröra resursbehoven närmare.

För egen del finner jag att utredningens bedömning av resursbehovet vad gäller kostnaderna för industriverkets insatser liksom kostnaderna för fördjupade konsultinsatser är väl avvägd. Jag ansluter mig också till kom- mitténs förslag att frågan om en ökning av utvecklingsfondernas medel för kreditverksamhet bör bedömas i annat sammanhang även om försöksverk- samheten kan komma att innebära en viss ökad efterfrågan.

Vad beträffar engångsanslaget om 5 milj. kr. till en särskild fond sa ärjag mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit inte beredd att biträda utred- ningens förslag.

Vid min anmälan till budgetpropositionen |98l (prop. 1980/Sl: lOO bil. 17) anförde jag under anslaget B 3. Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. att jag avsåg att återkomma till den närmare användningen av medlen. Kostnaderna för den utvidgade försöksverksamheten med lönta- garägda företag somjag nu har redogjort för. bör täckas inom ramen för de 95 milj. kr. som regeringen tidigare har föreslagit riksdagen att anvisa på detta reservationsanslag.

8. Åtgärder för teknisk förnyelse inom industrin

8.1. Teknisk utveckling och industriell förnyelse

Forskning och utveckling får allt större betydelse för industrins utveck- ling och konkurrenskraft. De industrigrenar — delbranscher inom verk- stadsindustri och kemisk industri — som växer snabbast är också de mest forsknings- och utvecklingsintensiva. De har hög andel kvalificerad arbets- kraft medan däremot realkapitalvolymen per sysselsatt är liten.

Målet för tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser är att ta fram nya eller förbättra befintliga processer. produkter och system. Tekniskt fram— åtskridande äri betydande utsträckning resultatet av en kumulativ process baserad på många små innovationer och successiva förbättringar. Innova- tioner kommer till stånd genom ett samspel mellan marknadsbehov och tekniska möjligheter. lnnovationsprocessen kan sägas innefatta alla de tekniska. organisatoriska och kommersiella åtgärder som krävs för att föra en ny produkt eller process från idéstadiet till konunersiellt bärkraftig verksamhet. Viktiga ingredienser är ofta it'léutvärdering. tekniskt och kom— mersiellt utvecklingsarbete med inslag av teknisk forskning. produktions— investeringar och marknadsföringsinsatser. Tekniska möjligheter kan ska-

Prop. 1980/81: 130 69

pas genom såväl grundläggande som tillämpad forskning liksom genom uppfinningar med obetydlig koppling till forskningsarbete.

Forskningens inriktning styrs av såväl vetenskapliga mål och krav som problem och behov utanför l'orskningssystemet. Resultaten av enskilda forskningsprojekt bygger på tidigare forskningsinsatser och de flesta forsk- ningsresultat kommer till användning främst som utgångspunkt för ny forskning. Från tid till annan kommer resultat fram som genom att bilda utgångspunkt för eller på annat sätt användas i en innovationsprocess direkt nyttiggörs inom det omgivande samhället.

Betraktad från samhälls- och industrisynpunkt kan den tekniska forsk- ningen vid universitet och högskolor uppfattas som en nödvändig infra- struktur av personal och resurser. Genom att göra infrastrukturen lättill- gänglig för företagen kan de industriella innovationsprocesserna stödjas och påskyndas. Forskningens produkter och prestationer är att utveckla ny kunskap. utbilda forskare och tekniker med hög kompetens. möjliggöra utnyttjande av utländska forskningsresultat samt — ibland — åstadkomma banbrytande tekniska idéer som kan ligga till grund för framgångsrika innovationer.

Spridningen av forskningsresultat sker via vetenskapliga tidskrifter. råd- givning och konsultation. uppdragsforskning. utbildning av tekniker samt genom att forskarna själva flyttar från högskola till industri. Undersök- ningar tyder på att av dessa kanaler är de två sistnämnda de viktigaste medlen för att överföra ny kunskap från forskningssystemet till samhället utanför forskningsinstitutionerna.

Det tekniska utvecklingsarbetet baseras i allmänhet på identifiering av ett marknads- eller användarbehov. Det händer att upprinnelsen till en lyckad innovation är nya tekniska möjligheter eller lösningar men detta är mera sällsynt. Medan forskningsresultat mer eller mindre är fritt tillgäng- liga är resultatet av utvecklingsarbete vanligen ett viktigt konkurrensmedel i en affärsdrivande verksamhet. Syftet med utvecklingsarbete är således oftast kommersiellt och den helt övervägande delen utvecklingsarbete görs också i företagen.

En rad faktorer samverkar och bestämmer utvecklingsarbetcts slutliga värde och nytta. Avgörande för introduktion av ny teknik är att investe- rings- eller marknadsbehov föreligger. Flera studier visar att spridningen av innovationer sker genom att den nya teknologin "byggs in" i den utrustning som maskintillverkare tar fram och att spridningen mellan olika sektorer av näringslivet sker just i denna form. God tillväxt i ekonomin medför en hög investeringstakt och en tämligen snabb ersättning av gamla anläggningstillgångar så att nya generationer utrustningar med inbyggd ny teknik kan tas i bruk.

Den snabbare strukturomvandling som följer av en snabb teknisk ut- veckling medför inte nödvändigtvis större omställningsproblem än dem som följer av den långsammare strukturomvandling som kännetecknar

Prop. 1980/81: 130 70

utvecklingen i mer statiska branscher. Framtida omställningskrav i bran- scher med utebliven eller mycket långsam teknisk utveckling kan i ogynn— samma fall leda till långt svårare problem än de som följer av en kontinuer- lig strukturomvandling.

Normalt har anläggningarna i en bransch olika produktivitet. Den tek- niskt sämsta anläggningen är den som vid i övrigt lika förhållanden står närmast i tur att läggas ned om priset skulle sjunka. arbetskostnaderna skulle öka eller de finansiella villkoren skulle försämras så mycket att de rörliga kostnaderna inte kan täckas. Härvid frigörs arbetskraft som. i bästa fall. genom nyinvesteringar kan erbjudas arbete i nya anläggningari sam- ma bransch eller i andra växande sektorer. ()m produktivitctsspridningen är stor. berörs en mindre andel av branschen vid pris- och kostnadsft'irsäm- ringar än om spridningen är liten. dvs. när många anläggningar har ungefär samma andel rörliga kostnader. Risken för utslagning av hela branscher tenderar alltså att vara större om den tekniska utvecklingen har varit långsam och skapat likartade anläggningar.

Med en ökad världsmarknadskonkurrcns inom olika delmarknader. en låg nyinvesteringsaktivitet och en snabb utslagning av de minst effektiva anläggningarna. som de senaste åren. utjämnas produktivitetsstrukttuen och industrin blir mera sårbar för en omfattande strukturomvandling. Teknisk utveckling skapar buffertar så att inte stora delar av ekonomin drabbas av samtidiga kriser. Teknisk utveckling. i förening med nyinveste- ringar. gör att den nödvändiga strukturom 'andlingen sker kontinuerligt. i relativt liten omfattning. i stället för sprängvis med långt obehagligare omställningsproblcm som följd.

Avgörande för svensk industris utveckling på sikt är den vitalisering och förnyelse som startande av ny industriell verksamhet innebär. Etablering av nya företag baserade på innovationer har visat sig ha särskilt stora utvecklingsmöjligheter. En viktig uppgift för samhällets stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete är därför att främja tillkomsten av inno- vationer och stötta nyföretagandet kring dessa.

Stora ekonomiska effekter fås emellertid först vid ett brett utnyttjande av den nya tekniken. För detta krävs stora satsningar på marknadsföring och uppbyggnad av en rationell produktionsapparat. Här spelar de stora _ företagen en helt avgörande roll. Dessa satsar också betydande resurser på industriellt utvecklingsarbete. Utvecklingsarbetet är dock här främst inrik— tat påatt förlina och effektivisera produktionstekniken samt på att förbätt- ra företagets produkter. Radikala utvecklingssteg är relativt sällsynta i denna miljö.

Det ständigt ökande tempot i produktutvecklingsarbetet ställer emeller- tid ökandc "krav på företagens resurser samtidigt som utvecklingssatsning- ar normalt ger utdelning först på längre sikt och i regel är förknippade med betydande osäkerheter. (.)förutsedd protektionism i olika former kan plöts- ligt begränsa marknadsmöjligheterna för nyutvecklade produkter. pro-

Prop. 1980/81: BU 71

cesser och system. Företagen tenderar därför att minska risktagandet genom att satsa på projekt som är relativt kortsiktiga och säkra men där samtidigt den förväntade avkastningen är måttlig. Utvecklingsprojekt med hög sannolik avkastning men med relativt stor risk för misslyckande får stå tillbaka liksom mer långsiktiga projekt. Det är därför viktigt att samhället stöder utvecklingsarbete även i de större företagen för att stimulera till ökade satsningar på riskfyllda men på sikt mycket lönsamma projekt.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris komparativa fördelar. Därav framgick att för etablerade industrinationer som Sverige med deras relativt höga löneläge och utbildningsnivå blir rollen att i första hand svara för de delar av industriell verksamhet som kräver mer yrkesskicklighet och specialkunnande. Det är härvid av stor betydelse att dessa länder satsar mer på forskning och utvecklingsarbete för att finna innovationer som ger vinster i initialskedet och gör det möjligt att bibehålla försprånget i pro- duktutvecklingen.

Flera internationella studier har gjorts med syfte att undersöka olika länders komparativa fördelar. De visar att svensk industri under l950- och 60-talen i betydande utsträckning var inriktad på standardiserade varu- grupper med långsam tillväxt i världshandeln. Inom dessa varugrupper var dock Sverige specialiserat på relativt avancerade varianter. Fördelas Sve- riges export på grupperna råvaror. standardvaror och varor under snabb teknisk utveckling. finner man att en förskjutning har skett mot den sist- nämnda gruppen. År l960 var andelen 52.2 % och år 1977 var den 63.9 %. Standardvarornas andel har varit relativt konstant. 29.7 'Z'r': år |960 och 28.6 % år 1977'.

Den tekniska utvecklingens betydelse för industrins produktionsökning sammanhänger bl.a. med att den möjliggör ökad kvalitet och prestations- förmåga hos realkapitalet. Stordriftsfördelar och organisatoriska förbätt- ringar är andra faktorer bakom produktionsökningen. Centrala i samman- hanget är forsknings- och utvecklingsinsatserna. Som jag nämnde har produktionsökningen och exportutvecklingen varit snabbast inom bran- scher med stor forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Ett flertal utredningar har de senaste åren behandlat frågor om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Vid min anmälan till budgetproposi- tionen l980 (prop. l979/80: lot) bil. 17 s. 237—238) redovisadejag kortfattat några av dessa. De innehåller olika former av bedömningar av lämplig framtida produktionsinriktning för svensk industri.

Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst framtidsut- sikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i internationelljäm- förelse god tillgång på och relativt låga löner för välutbildad arbetskraft. Konkurrensen från utvecklingsländer (u-Iänder) och nyindustrialiserade

' Källa: Särskilda Näringspolitiska Delegationens betänkande (Ds .lu l979: I) Vägar till ökad välfärd. bil. 2.

Prop. 1980/81:130 72

länder (nie-länder) är hård vad gäller arbetsintensiv och i växande omfatt- ning kapitalintensiv produktion. Satsning på kunskapsintensiv produktion förespråkas därför inom de flesta industriländer ti-länder). Det innebär att svensk industri måste hitta områden inom den kunskapsintensiva produk- tionen där den kan bli konkurrenskraftig.

8.2. Internationell översikt

] alla industrinationer satsas betydande resurser på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. I samtliga i-länder griper staten numera in i indu- strins utvecklingsverksamhet. både med direkta och indirekta medel. Det synes vara en allmän uppfattning att satsning på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete har en avgörande betydelse för internationell konkur- renskraft. ekonomisk tillväxt och välfärd.

Resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamhet visar sig normalt först på lång sikt. Sammanställningar mellan utgifter för forskning och utvecklingsarbete och tillväxttakt i ekonomin visar inte på något direkt samband. Vid sidan av satsningar på tekniskt forsknings- och utvecklings- arbete påverkas den ekonomiska tillväxten av t. ex. förändringar i utbild- ningsnivå. arbetsorganisation. industristruktur. investeringstakt. kapaci- tetsutnyttjande och skaleffckter. Kunskapsspridningen i det starkt interna- tionaliserade forskarsamhället liksom handeln med ny teknik mellan Olika länder gör att det är svårt att på nationell nivå isolera och beräkna värdet av ett lands egna satsningar på forskning och utveckling. Tillgänglig stati- stik visar dock entydigt att det är de ledande industrinationerna som satsar mest på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Följande sammanställ- ning visar för ett urval av länder bl. a. den totala satsningen under år [977 på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i belopp och som andel av bruttonationalprodukten (BNP). Sammanställningen bygger på den insam- ling av uppgifter som görs av OECD om kostnader m.m. för forskning och utvecklingsarbete i medlemsländerna.

Forsknings- och ut— Andel Företagsscktorns vecklingsarbete år av BNP andel av [977 % tinansie- utfö- Kostnad. milj. kr. ring. rande.

”r- %

Förenta staterna 202 900 2.4 44 67 Japan 64 500 l .9 59 58 Förbundsrepublikcn Tyskland 50200 2.1 53 65 Frankrike 30 600 l .8 41 60 Storbritannien 24 000 2.1 41 63 Nederländerna 9600 2.0 49 52 Sverige 6 800 t.9 59 71 Schweiz 6 300 2.3 77 76 Norge 2 300 l.4 36 47 Danmark '2 000 l.0 45 49 Finland i 500 l.l 5l 52

Andelen forsk- nings— och ut- vecklingsarbete av BNP. %

l973 l975 2.5 2.4 I.9 l.9 2.l 2.2 l.8 l.8 2.l 2.l 2.0 2.l l.6 l.8 2.2 2.4 l.2 l.3 0.9 l.l 0.9 1.0

Prop. 1980/81:130 ' 73

Av sammanställningen framgår att de svenska insatserna för forskning och utvecklingsarbete ligger på en relativt hög nivå. Två länder av Sveriges storlek hade år 1977 en högre kvot mellan forsknings- och utvecklingssats- ningar och BNP än Sverige (I .9 %) nämligen Schweiz (2.3 %) och Neder- länderna (2.0%). Den högsta forsknings- och utvecklingsintensiteten hade Förenta staterna med 2.4 %. Sveriges position är i första hand ett resultat av en hög tillväxt i forsknings- och utvecklingssatsningar under l970-talet men till viss del även en följd av stagnationen i BNP-utvecklingen. Forsk- nings- och utvecklingsarbetets andel av BNP har under l970-talet ökat från l.4 %- år 1970 till l.9% år 1977. Det är en ökningstakt som Sverige torde vara ensamt om i världen. Även i Förbundsrepubliken Tyskland och Japan har forsknings- och utvecklingsintensiteten ökat men i långsammare takt medan forsknings- och utvecklingsintensiteten i Förenta staterna och Stor- britannien t.o.m. har minskat något.

Den totala resursförbrukningen i Sverige för teknisk och naturveten- skaplig forskning samt industriellt utvecklingsarbete uppgick år 1977 till 6800 milj. kr.. varav ca 40% finansierades av staten och resten av svensk industri. Svensk industris egna satsningar på detta område har varit kraf- tigt stigande under l970-talet. Räknat på industrins storlek avsätter svensk industri klart mer än industrin i Förbundsrepubliken Tyskland. Frankrike och Japan. Endast Förenta staternas industri har relativt sett en forsk- nings- och utvecklingsintensitet i nivå med den svenska.

Sverige svarar emellertid endast för någon procent av den samlade tekniska forskningen i världen. Sverige har inte möjlighet att bedriva högt kvalificerad forskning inom alla områden och är i hög grad beroende av att kunna delta i det internationella forskningssamarbetet för att tillgodogöra sig de forskningsresultat som kommer fram utomlands. Minskade handels- barriärer och Sveriges stora utrikeshandel medför att den tekniska utveck- lingens resultat i form av produkter. processer och system i hög grad påverkar konkurrensförutsättningarna på hemma- och exportmarknader. En begränsad hemmamarknad gör att på många områden är försäljning på världsmarknaden en förutsättning för lönsamhet hos tekniska utvecklings- projekt.

Förutom genom egna satsningar kan ny teknik även erhållas genom att den importeras från andra länder som redan har utvecklat den. Det är därför av intresse att i detta sammanhang veta något om omfattningen av denna tcknikhandel. I följande sammanställning redovisas för år 1975 och år 1977 uppskattade kostnader för såväl import som export av teknik (milj. kr.).

Prop. 1980/81: 130 74'

Relation Land Import Export lmport/ Export 1975 1977 1975 1977 1975 1977

Förenta staterna 2 450 1 983 20 764 20 446 0.1 0.1 Japan 3 611 4 506 736 932 4.9 4.8 Förbundsrepubliken Tyskland 3 730 3 729 1 596 | 531 2.3 2.4 Frankrike 2 663 2 495 995 1 266 2.7 2.0 Storbritannien 2 502 2 367 2 544 2 888 1.0 0.8 Sverige 601 693 212 343 2.8 1.8

Av sammanställningen framgår att Japan och Förbundsrepubliken Tysk- land är de största teknikimportörerna medan Förenta staterna svarar för den i särklass största exporten.

Det är intressant att konstatera att de två länder bland i-ländcrna som under det senaste decenniet har redovisat den kraftigaste ekonomiska utvecklingen också är de största teknikimportörerna.

Unde'r industridepartementet arbetar f.n. en särskild kommitté — Tek- nikimportkommittén (1 1979: 14) — med uppgift att undersöka om och på vilket sätt och i vilka former samhället kan stimulera och stödja små och medelstora företag att söka ny teknik och nya produkter utomlands. Kom- mitténs arbete påbörjades år 1979 och bedrivs i form av försöksverksam- het. Kommittén bistår med hälften av företagens kostnader för att hitta utländska licenser inkl. resekostnader och delar av eget arbete. Stödet behöver betalas tillbaka bara om licensköpet blir lyckosamt. En första delrapport om verksamheten är planerad till hösten 1981.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den av chefen för handelsdeparte- mentet tillsatta kommittén som har att utreda frågan om teknikhandel. Kommittén beräknar slutföra sitt arbete under år 1981.

För att få en uppfattning om inriktning och omfattning av satsningarna på teknisk forskning och utveckling utomlands ger jag en kortfattad be— skrivning av direkt innovationsinriktade åtgärder i tre länder: Förbundsre- publiken Tyskland. Frankrike och Japan. Dessa länder är enligt min me- ning av särskilt intresse med tanke på den kraftiga ekonomiska utveckling som har ägt rum där under det senaste decenniet och den expansion som kan förväntas i framtiden. Dessa länder satsar i absoluta tal mångdubbelt mer än Sverige på forskning och utveckling men mätt i relation till brutto- nationalprodukten är förhållandenajämförbara.

lnnovationspolitiken i För/nmdsrcpublisz 'I'yxkland följer två huvud- linjer. Genom forsknings- och teknikministeriet. Bundesministerium ftir Forschung und Technologie (BMFT). lämnas stöd till industriella utveck— lingsprojekt inom utvalda områden. Dessa projekt drivs i huvudsak inom större företag. Stöd till innovationer i mindre och medelstora företag förmedlas till stor del genom ekonomiministeriet. Bundesministerium fär Wirtschaft (BMW). Detta stöd ses som en del främst i regionalpolitikcn

Prop. 1980/81: 130 75

och drivs ofta som delprogram inom större program för allmänt stöd till mindre och medelstor industri. Bl. a. stöder BMW utvecklingsverksamhet i mindre och medelstora företag genom att subventionera personalkost- nader för forsknings- och utvecklingsarbete i sådana företag.

Efter de stora satsningarna under 1960-talet på högteknologiområden (rymd. kärnkraft och flyg) har ansträngningarna under l970-talct inriktats på att minska gapet mot Förenta staterna inom vissa kritiska teknikområ- den. t.ex. datateknik och elektronikkomponenter. och på att främja ut- vecklingen på områden där tysk industri har bedömts kunna få konkur- rensfördelar. Dessa satsningar har inte varit helt utan framgång.

Det forsknings- och utvecklingspolitiska inflytandet har alltmer centrali- serats och BMFT har fått en allt viktigare roll i planeringen av forsknings- och utvecklingsinsatserna. BMFT:s forsknings- och utvecklingsbudget för innevarande år kommer att koncentreras till att stödja finansieringen av demonstrationsanläggningar inom industri och kommunalväsen i syfte att öka investeringsviljan och främja innovationer. Särskilt prioriterade områ- den är havsteknik. råvaruforskning. elektronik och komtnunikationstek- nik. För projekt inom de olika fackprogrammen kan stöd erhållas med mellan 50 och 1009? av projektkostnaden. Formen för stöd är bidrag med eller utan villkorlig återbetalningsplikt.

För att stödja exploatering av tekniskt färdigutvecklade produkter bil- dades år 1975 av sex banker med stöd av BMFT ett särskilt investment- företag. Deutsche Wagnisfinanzierungs GmbH (DWFG). BMFT har åtagit sig att täcka 75 % av förlustrisken. DWFG lämnar stöd till mindre och medelstora företag för investeringar för att bygga upp ny produktion eller för att marknadsföra färdiga produkter. Stödet sker i form av tillskjutet eget kapital i företaget men endast med minoritetsandelar. Verksamheten är fortfarande under uppbyggnad men hittillsvarande erfarenheter kan betecknas som goda.

1 Frankrike utgör industripolitiken ett led i den ekonomiska långsiktspla- neringen med femåriga ekonomiska planer. inom ramen för dessa har beslut fattats om ett antal stora forsknings- och utvecklingsprogram som i första hand har till syfte att främja pågående industriell verksamhet men som också har innovationspolitiska inslag. De statliga forsknings- och utvecklingsinsatserna anpassas till de politiska mål som uppställs i femårs- planen. De områden som f.n. prioriteras är integrerade kretsar. informationstek- nik. kollektivtransporter. rymdteknologi. havsteknik med inriktning på i första hand offshore-teknik och exploatering av mineralresurser på havs- bottnen samt energibesparing och alternativa energikällor med stark inrikt- ning på solenergi. Stora resurser satsas på kärnkrafttcknik. Med tanke på de allt större satsningar som erfordras för att ligga vid forskningsfronten inom olika områden har den franska regeringen beslutat göra en generalinventering av olika teknikområden som grund för priorite-

Prop. 1980/81: 130 75

ring av fortsatta satsningar. ] enlighet härmed har på uppdrag av den franske presidenten en rapport om forskningssektorns roll i Frankrike under den närmaste tioårsperioden utarbetats av framstående representan- ter för den franska vetenskapen. Rapporten presenterades i oktober 1980 och skall bilda underlag för den franska forskningspolitiken.

För att främja forskning. utveckling och innovationsverksamhet inom olika teknikområden finns en hel uppsättning av åtgärder. Tonvikten i den franska innovationspolitiken ligger på direkt finansiellt stöd till forskning och utvecklingsarbete. Ansvaret för genomförande av programmen ligger på olika organisationer. De två viktigaste programmen är Actions Concer- tées och L'Aide a l'lnnovation.

Actions Concertées administreras av Delegation Générale a la Re- cherche Scientifique et Technique (DGRST). som svarar för en stor del av den franska tillämpade forskningen.

Actions Concertées stödjer forskning och utvecklingsarbete inom fram- för allt nya teknikområden. där branschforskningsinstitut. universitet och industrin går samman i gemensamma program. Programmen är tidsbegrän- sade och avser i huvudsak grundforskning och tillämpad forskning. Ett företag kan få 50 %: av sina projektkostnader täckta medan en forskningsin- stitution kan få upp till 10096. Actions Concertées finns inom i stort sett alla branscher. För varje speciellt aktionsområde bildas en särskild kom- mitté som ansvarar för planering. medelsfördelning etc.

Ansvaret för L'Aide å l'lnnovation vilar på Agence Nationale pour la Valorisation de la Recherche (ANVAR). som ombildades år 1979. 1 sam- band med ombildandet regionaliserades organisationen med en f)é|egation Regionale de l'ANVAR i varje departement.

L'Aide a l'lnnovation. som startades år 1979. syftar till att hjälpa fram innovationer genom stöd till industriellt utvecklingsarbete såsom utveck- ling av nya eller förbättrade produkter och processer. framtagning av prototyper. marknadsundersökningar. demonstrationsanläggningar och nollserieproduktion. Stödet sträcker sig fram till marknadsintroduktion. Staten bidrar med upp till 50% av kostnaden. Bidraget betalas sedan tillbaka om det går bra för projektet.

ANVAR administrerar även ett annat relativt nystartat program. nämli- gen La Prime ä I'lnnovation. Detta program har tillkommit för att stimule- ra användning av extern expertis i små och medelstora företag. Detta skall uppnås genom att staten subventionerar kostnaderna för att anlita kon- sulter o.d. Stödet är satt till 25 €'(- av konsultkostnaden eller maximalt 1 miljon francs per företag och år.

Förutom dessa stödformer lämnas också statliga krediter för marknads- föring av nya produkter. 80% av kostnaderna täcks genom statliga medel som ställs till fötfogande mot mycket fördelaktiga räntevillkor.

Två typer av skattelättnader kan direkt hänföras till forskning och ut- vecklingsarbete. För det första är kostnader för forsknings- och tltveck-

Prop. 1980/81: 130 77

Iingsverksamhet avdragsgilla upp till belopp som motsvarar företagets bruttovinst för det år kostnaderna har uppstått. För det andra har skapats förmånliga avskrivningsvillkor för investeringar för forsknings- och ut- vecklingsverksamhet. En avskrivning upp till 50% kan beviljas för det första året. Resterande belopp kan avskrivas enligt normal avskrivnings- plan.

I syfte att stimulera uppbyggnaden av privata tinansieringsorgan som kan tillgodose behovet av egenkapital och långsiktig kapitalförsörjning för nya innovativa företag och entreprenörer kan staten också ge särskilda skatteförmåner. Genom sådana stimulerades bildandet av investmentföre- taget Société pour le Financement de l'Innovation (SOFINNOVA) år 1972. Aktieägarna är i huvudsak franska och utländska banker. Företaget har byggt upp en väl spridd aktieportfölj i små och medelstora innovations- förctag. SOFINNOVA har dock ännu inte kommit igång i den utsträckning som planerats.

Arbete pågår f. n. i Frankrike för att bygga upp en innovationspolitik för l980-talet. De innovationspolitiska insatserna kommer att koncentreras till att förbättra incitamentsstrukturen. att skapa ett teknikmedvetande. att minska olika typer av utvecklingshinder inom olika områden. upphandling. lagstiftning. beskattning. finansiering. utbildning.

1 Japan har industri- och handelspolitiken samordnats och inpassats i den långsiktiga ekonomiska planeringen. Basen för den industriella ut- vecklingen i Japan var länge importerad teknik från Västeuropa och Fören- ta staterna. Att utnyttja och förbättra teknologi framtagen i väst har varit en japansk specialitet. Ett nationellt forsknings- och utvecklingsprogram skapades i mitten av I960-talet med syfte att få till stånd storskaliga innovationer på områden där den enskilda sektorn inte själv kunde bära riskerna. Speciella skatteregler infördes och särskilda organ bildades för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete och för att försörja industrin med riskkapital.

På senare tid har en ny politik inletts som är inriktad på utveckling av egen teknologi.

Huvudansvaret för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i Japan ligger hos Agency of industrial Science and Technology (AIST). som är ett organ inom Ministry for International Trade and lndustry (MlTl). En stor del av AlST:s verksamhet är inriktad på nationella forsk- nings- och utvecklingsprogram inom områden där insatserna är så stora eller tidsperspektivet så långt att industrin inte kan väntas själv svara för finansieringen.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna i Japan är inriktade mot att lösa energi- och miljöproblemen samt att förstärka dcnjapanska industristruk- turen. Det sistnämnda skall ske genom att staten hjälper fram nästa genera- tion industrier. till vilka räknas informations- och elektronikindustrin samt flygindustrin.

Prop. 1980/81: 130 73

Även i Japan lämnas skattereduktion för forskning och utvecklingsarbe- te. Systemet är utformat så att om forsknings- och utvecklingsutgifterna ett år överskrider den största insatsen av sådana utgifter efter år 1966 så medges skatteavdrag för 20% av sådant överskridande. Det största belopp som kan dras av är 10% av den totala skatten.

I Japan får vidare ett företag under anskaffningsåret skriva av en tredje- del av kostnaden för utrustning som behövs för att ”utveckla nya pro- dukter som är nödvändiga för det ekonomiska framåtskridandet" eller som kommer att "producera eller använda teknologi som är ny för Japan".

För att stimulera enskilda företag till tillväxt bildades i början av 1950- talet en särskild bank. Japan Development Bank (JDB). AlST spelar stor roll för att placera långa lån hos Japan Development Bank i syfte att utnyttja ny teknik för att bygga upp privata företag. En särskild organisa- tion för små och medelstora företag. Small and Medium Enterprises Loan Corporation. bidrar på samma sätt med lån till små och medelstora företag.

Research Development Corporation of Japan (JRDC) är ett statligt ut- vecklingsföretag efter brittiskt mönster. Syftet är att främja utveckling av ny teknologi av nationell ekonomisk betydelse och att föra ut teknologi i industriell tillämpning. JRDC lämnar bl.a. lån med villkorlig återbetalning och förmedlar licenser. JRDC har varit relativt framgångsrik i projekt baserade på universitetsforskning.

8.3. Teknisk forskning och utveckling i Sverige

Den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige är 1977 uppgick enligt statistiska centralbyråns (SCB) statistik till 6797 milj. kr. Huvuddelen av detta forsknings- och utvecklingsarbete bedrevs inom in- dustrin samt vid universitet och högskolor: 71 '.i'i utfördes inom industrin. 20% vid universitet och högskolor samt resterande 91:72- vid myndigheter. affärsverk. privata institut och organisationer. Industrin finansierade 59% av de totala kostnaderna medan återstoden till helt övervägande del finan- sierades av staten.

Såväl vad gäller utförande som finansiering har tendensen under senare år varit att en ökande andel har fallit på industrins lott.

Den statliga organisationen för stöd till forskning och utvecklingsarbete kan karaktäriseras som sektoriserad. decentraliserad och pluralistisk. Sek- toriseringen innebär att forskning och utvecklingsarbete ses som ett medel för att uppnå de samhälleliga målen och att insatserna inom olika sektorer avvägs mot andra möjligheter att uppnå resp. sektors mål. Decentralise- ringen innebär att besluten i stor utsträckning fattas under regeringsnivån. hos de självständiga myndigheterna och de forskningsutförande organen. Pluralismen innebär att finansieringen sker genom beslut i många olika organ och att resurserna kanaliseras på många vägar till de utförande organen.

Prop. 1980/81: 130 79

Utbildningsdepartementet har ansvaret dels för den dominerande delen av universitets- och högskoleorganisationen. dels för de flesta av forsk- ningsråden. som sköter den rörliga finansieringen av grundforskningen. Industridepartementet har det centrala ansvaret för stöd till teknisk forsk- ning och utvecklingsarbete. medan övriga departement svarar för resp. fackområde.

Högskolan är landets största resurs för teknisk-vetenskaplig forskning. En successiv utbyggnad av den sektoriella organisationen har dock skett som en följd av att forskning och utvecklingsarbete har tillmätts allt större betydelse för samhällsutvecklingen. Verksamheten inom högskolan har dock en avgörande betydelse för att bevara och på lång sikt förstärka kompetensen i svensk industri. Mot den bakgrunden är det angeläget att åstadkomma en ökad samordning mellan insatserna inom främst teknisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning inom Utbildningsdeparte- mentets område och forsknings- och utvecklingsinsatserna inom industri- departementets område. En viss sådan samordning har också skett de senaste åren.

Chefen för utbildningsdepartementet kommer att i början av år 1982 ta upp frågan om förslag till flerårigt forskningsprogram. ! samband därmed kommer tidsomfattningen av programmet att övervägas. En avpassning kommer dock att ske så att forskningsprogrammen inom industrideparte- mentets resp. utbildningsdepartcmentets områden i framtiden kan sam- planeras. Härigenom tas nästa stora steg mot en mer samordnad politik för teknisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning och industriellt utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är statens centrala förvaltnings- myndighet för stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. STU:s verksamhet är i förhållande till de sektoriella organen av komplette- rande natur. STU:s insatser är koncentrerade till projekt för kunskapsupp- byggnad inom teknikområden av betydelse för svensk industris framtida konkurrenskraft och till industriella utvecklingsprojekt. Stöd utgår i det förra fallet vanligen som rent bidrag och i det senare i allmänhet som bidrag med villkorlig återbetalningsplikt.

För att stödja industriella utvecklingsprojekt förbi prototypstadiet och fram till kommersiell produktion finns för de mindre och medelstora före- tagen de regionala utvecklingsfonderna och för större företag Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden). Dessa organ lämnar stöd med villkorlig återbetalningsskyldighet om normalt högst 50 "( av projekt- kostnaden. Vid sidan av dessa fonder lämnar bl.a. Sveriges Investerings- bank lån till industriella utvecklingsprojekt som inte kan finansieras på den vanliga kreditmarknaden.

Statens stöd till industriellt utvecklingsarbete sker även i indirekta former. Som exempel kan nämnas statens stöd till SIS — Standardiserings- kommissionen i Sverige. Standardiseringsverksamheten har anknytning

Prop. 1980/81: 130 80

till samt påverkar och påverkas av i stort sett alla former av teknisk utveckling. Verksamheten lägger grunden och ger impulser till praktisk tillämpning av ny teknik. Den statliga investeringen under de senaste åren i en ny anläggning för statens provningsanstalt i Borås innebär också ett stöd till det industriella utvecklingsarbetet. På detta sätt har industrin fått tillgång till moderna och avancerade resurser för materialprovning och kvalitetskontroll. vilka ofta utgör ett värdefullt och nödvändigt komple- ment till företagens egna laboratorier. Ett annat exempel på detta är investeringen i ett manöver- och våglaboratorium vid statens skeppsprov- ningsanstalt i Göteborg. Fartyg och offshore-tekniska konstruktioner kan här prövas i en realistisk miljö."

I Sverige svarade år 1977 fyra branscher tillsammans för 7' '-:3'(. av hela industrins forsknings- och utvecklingssatsningar. nämligen elektronikin- dustrin (23 %). transportmedelsindustrin (23 %). maskinindustrin (20%) och läkemedelsindustrin (8%-). Dessa branscher är också de mest forsk- nings- och utvecklingsintensiva.

Sambandet mellan företagsstorlek och forsknings- och utvecklingsinten- sitet är starkt. Företag med mer än 1000 anställda svarade år 1977 för 82 % av totala forsknings- och utvecklingsinvesteringarna men stod för knappt 56% av den totala produktionen. Dessa företag har en forsknings- och utvecklingsintensitet på 8%. Företag med mindre än 200 anställda svarar för lite mer än 2'7(- av forsknings- och utvecklingsinvesteringarna och har lägre intensitet än 1.2 %.

Orsakerna till att stora företag har hög forsknings- och utvecklingsinten- sitet är flera. Stora företag har oftast en stark marknadsposition som kan befästas och ökas genom forskning och utveckling. eftersom nya pro- dukter differentierar utbudet. Forskning och utvecklingsarbete innebär ett visst risktagande. Utfallet av forsknings- och utvecklingssatsningar är normalt osäkrare än investeringar i realkapital. I stora företag kan resulta- ten av forsknings- och utvecklingsarbete fördelas på flera produktgrupper. varigenom sannolikheten att dra nytta av forsknings- och utvecklingssats- ningarna blir större. Vissa stordriftsfördelar kan antas finnas i forsknings- och utvecklingsverksamhet. eftersom möjligheterna till kunskapsintegra- tion ökar och specialutrustning kan utnyttjas bättre i stora forsknings- och utvecklingsavdelningar.

Även om således de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna görs i storföretagen. visar ett flertal internationella undersökningar att de stora innovationerna. dvs. innovationer baserade på radikalt ny teknik och med språngartad utvecklingspotcntial. huvudsakligen görs inom små. ofta ny- etablerade företag. De stora företagen är genom kapitalinvesteringar ofta uppbundna kring ett visst produktsortiment och de stora forsknings- och utvecklingssatsningar som görs är hårt styrda mot utveckling av det egna produktsortimentet.

Prop. 1980/81:130 81

Följande sammanställning. baserad på SCB:s statistik. visar kostnaden för industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet för år 1977 uppdelad på olika branscher. Vidare anges verksamhetens intensitet i förhållande till förädlingsvärdet för såväl år 1975 som år 1977.

Forsknings- Forsknings- och och utvecklings- utvecklingskostnader Bransch kostnader % av förädlings- milj. kr. värde 1977 1975 1977 Elektroindustri 964.2 12.2 14.2 Transportmedelsindustri utom skeppsvarv och båt- byggeri 9529 13.5 14.0 Maskinindustri 820.8 6.5 6.8 Läkemedelsindustri 328.1 30.0 34.3 Metallvaruindustri 183.I 2.0 2.6 Kemikalie—. gödselmedels—. plastindustri samt annan kemisk industri utom läke- medelsindustri 168.5 3.9 6.1 Massa-. pappers- och pap- persvaruindustri 152.3 1.3 2.2 Järn-. stål- och ferro- legeringsverk 151.5 1.8 3.2 Livsmedels-. dryckesvaru- och tobaksvaruindustri 99.3 1.6 1.6 Industri för instrument. foto- och optikvaror. ur 54.9 7.8 3.4 Tegel-. cement- och annan mineralvaruindustri 51.8 3.0 2.6 Skeppsvarv. båtbyggeri 50.2 1.9 2.9 Gummivaru- och plastindustri 30.3 1.6 1.9 Ickejärnmetallverk 28.3 4.1 2.6 Gruvor och mineralbrott 27.9 0.7 1.8 Porslins-. lergods-. glas- och glasvaruindustri 24.5 1.4 2.5 Textil-. beklädnads- och Iädervaruindustri 22.2 0.6 ().8 Trävaruindustri 15.6 ().3 0.3 Petroleumraffinaderier. smörjmedels-. asfalt- och kolproduktindustri 14.8 5.7 2.6 Grafisk industri. förlag 6.3 ().1 0.1 Annan tillverkningsindustri 5.6 2.1 1.7 Samtliga branscher 4153.0 4.4 5.4

En motsvarande redovisning för gruppen myndigheter. affärsverk. pri- vata institut och organisationer lämnas i följande sammanställning. som är baserad på SCB:s statistik. Härav framgår att de största insatserna gjordes inom försvarssektorn (24 %) och kärnenergiforskning (18%). Dessa ande- lar har dock minskat något under de senaste åren.

6 Riksdagen [980/81. [ saml. Nr [30

Prop. 1980/81: 130 82

Forsknings- och

Verksamhetsgrupp utvecklingskostnad milj. kr. 1977 Försvar 295.8 Kärnenergiforskning 217.1 Väg och vatten 99.2 Jordbruk 79.4 Trävaror. massa. papper ' 63.0 Medicin 52.7 Maskinteknik. elektroteknik 43.9 Transportmedel 43.8 Livsmedel 39.9 Matematik. fysik 38.7 Järn. stål Och metall 35.3 Skogsbruk 25.9 Byggnad 22.5 Veterinärmedicin 14.4 Beklädnad 6.9 Kemiska produkter 5.4 Byggnadsämnen 4.5 Kombinerad verksamhet 126.0 Totalt ! 214.4 varav Offentlig sektor (exkl. universitet och hög- skolor) 582.0 Affärsverk (ej industriella). privata insti— tut och organisationer 632.4

Forskning och utvecklingsarbete i Sverige bedrivs som nämnts främst vid universitet och högskolor samt inom industrin. Forsknings- och ut- vecklingsverksamheten vid lärosätena domineras dock klart av utpräglade forskningsaktiviteter medan insatserna inom industrin till mycket stor del består av utvecklingsarbete. Forskningsdelen inom industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet uppskattas till 15%. För universitet och hög- skolor antas forskningen utgöra ca 90% av forsknings- och utvecklings- verksamheten.

'l”illgänglig statistik täcker f.n. inte alla områden där forskning och utvecklingsarbete förekommer. Bl.a. ingår inte teknisk uppdragsverksam- het. byggnadsindustri. el-. gas- och värmeverk och. framför allt. hälso- och sjukvård. Vidare saknas uppgifter för universitets- och högskolesektorn. SCB har dock uppskattat denna sektors forsknings- och utvecklingskost- nader till ca 1400 milj. kr. för år 1977. Analys av bristerna i nuvarande statistik indikerar att insatserna för forskning och utvecklingsarbete är väsentligt underskattade.

8.4. Motiv och former för statligt stöd till forskning och utvecklingsarbete

Flera skäl kan åberopas för att staten bör gå in och stödja forskning och utveckling.

— För att forcera utvecklingen inom vissa samhällssektorer och snabbare uppnå för samhället angelägna mål fordras statliga stödåtgärder. Ener- giområdet är ett exempel härpå.

Prop. 1980/SI: 130 83

— Den företagsekonomiskt motiverade forsknings- och utvecklingsvoly- men är för liten från samhällsekonomisk synpunkt. Detta gäller speciellt där avståndet till praktisk tillämpning är stort. t.ex. för grundforskning inom olika områden. Det gäller också s. k. samhällsnyttiga innova- tioner. exempelvis handikapphjälpmedel. som uppfyller angelägna be- hov men erbjuder en alltför begränsad marknad för att vara företagseko- nomiskt intressanta.

— Mindre företag och uppfinnare har i allmänhet inte de resurser som fordras för industriellt utvecklingsarbete. samtidigt som de utgör grun- den för den industriella förnyelsen i samhället.

— På många områden har utvecklingskostnaderna blivit så stora att även ett stort företag kan stå och falla med ett enskilt utvecklingsprojekt. Detta tillsammans med företagens sjunkande soliditet gör risktagandet orimligt stort för det enskilda företaget. Företagen tenderar att satsa på kortsiktiga och säkra projekt vilket på lång sikt hämmar konkurrens- kraften.

Ett lands innovationsklimat är resultatet av en mångfald åtgärder inom en rad olika områden. Som exempel härpå villjag ta upp följande.

— Genom utbildning och forskning kan kompetensen i samhället höjas och erforderlig kunskapsbas byggas upp.

—- Genom att stimulera tekniköverföring såväl mellan olika företag och organisationer i Sverige som mellan Sverige och utlandet kan ett ökat tekniskt kunnande tillgodogöras i näringslivet.

— Genom skatte-. avdrags- och bidragssystem och genom insatser för minskad byråkrati i företagens miljö kan företagens kostnader för forsk- ning och utvecklingsarbetc minskas och de ekonomiska drivkrafterna för uppfinnarverksamhct och egenföretagande förbättras.

— Genom projektbundna lån eller bidrag kan riskerna med satsningar på forskning och utveckling minskas.

— Genom normer. standarder och offentlig teknikupphandling kan mark- naden för nya produkter och processer påverkas.

— Genom att förbättra tillgången på riskvilligt kapital i lämpligaformer kan nyetablering av teknik- eller innovationsbaseradc företag underlättas.

Den industripolitiska medelsarscnalen utgör sålunda bara en del av de åtgärder med vilka staten kan påverka den tekniska förnyelsen i samhället.

lndustripolitiken syftar till att påverka industrins arbetsförhållanden och utveckling i ett långsiktigt. nationellt perspektiv inom ramen för övergri- pande samhälleliga målsättningar. Utgångspunktcn för samhällsinsatserna inom industripolitiken är att det slutgiltiga ansvaret för varje industriell

Prop. 1980/81: 130 84

satsning. t.ex. introduktion av ny teknik eller nya produkter på markna- den. måste ligga hos företaget. Det är företagen som bäst känner mark- nadsförutsättningarna.

Tilltron till en marknadshushållning är således en grundläggande ut- gångspunkt i den politik som regeringen har valt i syfte att stärka en industriell expansion.

Ett flertal internationella studier har visat att det är de nyetablerade teknik- eller innovationsbaserade småföretagen som har den största växt- kraften och ger det största tillskottet av nya arbetstillfällen i samhället. Bl.a. brist på eget kapital är ofta ett hinder för framväxten av sådana företag. För att undanröja detta kommer jag. som jag tidigare berört. att föreslå regeringen att Linder nästkommande riksmöte. i samband med att småföretagsfrågorna behandlas. återkomma till denna fråga.

Statens stöd till forskning och utveckling samt innovations- och uppfin- narverksamhet år ett viktigt medel i en politik som syftar till att stärka och utveckla svensk industri. Genom satsning på forskning och utveckling kan produktivitetsutvecklingen i industriproduktionen främjas och därmed in- dustrins konkurrenskraft. Genom att stimulera utvecklingen av ny teknik skapas förutsättningar för innovationer som är grunden för industrins förnyelse. Genom att stödja utveckling av småskalig teknik och teknik för informationst'iverföring skapas förutsz'ittningz'tr för ett decentraliserat sam- hälle och en regionalt välbalanserad utveckling. Genom automatisering kan monotona och hälsovådliga arbetsmoment elimineras.

Teknikens möjligheter är således stora och använd på rätt sätt är tekni- ken ett kraftfullt och oundgängligt instrument för att tillgodose angelägna samhällsbehov. Industriell tillväxt förutsätter utveckling och förnyelse. Genom stöd- och stimulansåtgärder i olika former skapas bättre förtttsätt- ningar för industrins egna initiativ.

Statens stöd till forskning och utveckling sker såväl genom selektiva stödåtgärder som genom olika slag av mer generella stimulansinsatser. Med selektiva stödåtgärder avser jag åtgärder riktade mot ett bestämt företag eller en bestämd organisation. Statens stöd till Datasaab AB för tekniskt tttvecklingsarbete inom dataområdet är ett exempel härpå.

De stc'gidformer för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete somjag här kommer att behandla närmare. är insatser av mer eller mindre generell natur. Den traditionella och renodlat generella stödformen utfor- mas vanligen som någon typ av skattefavör i samband med kostnader för utvecklingsarbete. antingen direkt vid taxeringen eller genom olika typer av fondavsättningar. Stödet utgår här utan krav på projektgranskning från stödgivarens sida.

Prop. 1980/81: 130 ' 85

Övriga samhälleliga icke-selektiva stödåtgärder utgör i allmänhet någon form av projektbundna bidrag eller län med eller utan villkorlig återbetal- ningsskyldighet. De är generella i bemärkelsen att de inte är avsedda för något specifikt företag eller organisation. Statsmakterna avsätter i detta fall medel för delfinansiering av forsknings- och utvecklingsprojekt. Stöd kan erhållas efter ansökan hos av statsmakterna utsett organ. Detta organ granskar och prioriterar projektförslagen inom ramen för de direktiv som statsmakterna har angivit. Stödet syftar i allmänhet till att lyfta av en del av riskerna för enskilda projekt.

Utvecklingsstöd i samband med upphandling utgör en annan möjlighet för samhället att stimulera industriellt utvecklingsarbete. Metoden är in- tressant med tanke på de stora belopp som varje år används för upphand- ling inom offentlig sektor och med hänsyn till den betydelse som förekoms- ten av en kund med särskilda krav kan ha för en industriell utvecklingspro- cess. Därtill kan läggas stödåtgärder av typen rådgivnings-. service- och förmedlingsverksamhct.

Existerande icke-selektiva stödformer i Sverige omfattar både genuint generellt stöd. i form av särskilt forskningszwdrag vid taxering till statlig inkomstskatt. och olika former av projektbundet stöd.

En stor del av statens stöd till teknisk forskning och utveckling i samhäl- le och näringsliv kanaliseras genom STU. vars stöd till teknisk forskning sker genom finansiering av ramprogram och projekt för kunskapsuppbygg- nad huvudsakligen vid kollektivforskningsinstitut och vid de tekniska hög- skolorna. S'l'U:s insatser för produktutveckling inom näringslivet sträcker sig i huvudsak från idéprövning till framtagande av prototyper. Denna del av utvecklingsprocessen präglas huvudsakligen av tekniska risker.

Ungefär en ljärdedel av de STU-finansierade utvecklingsprojekten re- sulterar inom fyra år i nya produkter på marknaden. Det årliga försälj- ningsvärdet av dessa produkter har erfarenhetsmässigt visat sig bli tre till nio gånger större än STU:s lämnade finansieringsstöd till utvecklingsarbe- tet.

För de mindre och medelstora företagen tar de regionala utvecklings- fonderna vid där STU:s insatser slutar. Utvecklingsfonderna kan bl.a. lämna lån om högst 3 milj. kr. för produktutvecklingsprojekt frän prototyp till s. k. nollscrie inkl. vissa produktionsförberedclser. Här är det framför allt fråga om kommersiella risker. Som jag tidigare har redovisat förordar jag att nya regler införs för produktutvecklingslån från de regionala utveck- lingsfonderna.

När det gäller investeringar i utvecklingsprocessens avslutningsskede. i produktionsutrustning och vid start av serieproduktion kan Sveriges lnve- steringsbank AB lämna län. I detta fall är det fråga om mer ordinära kredit-

Prop. 1980/81: 130 86

risker även om risktagandet vanligen är större än vad övriga på marknaden förekommande kreditinstitut normalt accepterar.

För att ytterligare stimulera utvecklingsarbetet inom framför allt de större svenska industriföretagen har det stöd och den finansiering som kan lämnas av STU. de regionala utvecklingsfonderna och lnvesteringsbanken kompletterats med stöd från Industrifonden. som stöder utveckling av nya produkter. processer och system med upp till 50 milj. kr. Stödet riktar sig mot projekt som kan bedömas ha hög lönsamhet på längre sikt men där de tekniska eller kommersiella riskerna är stora och utvecklingsstegen är större än normalt.

Utvecklingsprojekt av betydelse för svensk energiförsörjning kan få stöd genom det statliga programmet för forskning och utveckling inom ener- giområdet. Huvudprogram Energiforskning. vars fortsättning under treårs- perioden I981/82 — l983/84 regeringen nyligen har lämnat förslag om (prop. l980/8] : 90). Stödet fördelas av flera olika organ. bl. a. nämnden för energiproduktionsforskning. statens råd för byggnadsforskning och STU. Stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar inom energiområdet kan lämnas genom det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja eller spara energi som riksdagen nyligen har fattat beslut om (prop. l980/81:49. NU 1980/tål: l9. rskr 1980/Sl: 100).

Vid sidan av vad jag nu har nämnt förekommer i Sverige liksom i andra länder statliga beställningar av utvecklingsarbete. vanligtvis inom för- svarsområdet och för energiförsörjningen. Staten har också gjort särskilda insatser inom dataomrädct och för den civila flyg- och rymdindustrin.

8.5. Det särskilda forskningsavdragct

Inom alla industrialiserade länder griper staten in och stöder industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet. Detta sker såväl genom selektiva stöd som genom mer generella stimulansåtgärder.

Ett stöd av generell natur är det särskilda forskningsavdraget enligt lagen (l973z421) om forskningsavdrag vid taxeringen till statlig inkomst- skatt. Bcstämmelserna är tidsbegränsade och gäller endast kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete under åren l973—l98l. För att särskilt forskningsavdrag skall kunna medges krävs att företaget bedriver industri- . ell tillverkning. Avdraget baseras på sådana kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete som kan få betydelse för rörelsen. Det särskilda avdraget består av ett basavdrag och ett ökningsavdrag. Basavdraget utgör lol?/2: och ökningsavdraget 20% av un- derlaget för resp. avdrag. Utgångspunkten för beräkning av underlaget är summan av fem tredjedelar av lönekostnaderna för den del av företagets personal vars arbete till övervägande del utgörs av forsknings- och utveck-

Prop. l980/8l: [30 87

lingsarbete. vad företaget har gett ut i bidrag för sådant arbete utanför företaget och kostnader för förvärv av forsknings- och tttveeklingsresultat. Från denna summa frånräknas dels vad företaget har erhållit i bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete. dels de intäkter som har erhållits genom försäljning av forsknings- och utvecklingsresultatet.

Forskningsskattekommitte'n har gjort en översyn av det särskilda fbrskningsavdraget och lämnat förslag till åtgärder för att främja forskning och utvecklingsarbete (bilaga 8). Utredningsförslaget har remissbehand- lats (bilaga 9).

Forskningsavdraget har. enligt vad som har redovisats i forskningsskat- tekommitte'ns betänkande. knappast påverkat forsknings- och tttvecklings- budgeten i företagen. Som skäl härför har angetts att ett företags budget utarbetas utan att hänsyn tas till skatteeffekten. Ett annat skäl är att möjlighet saknas att utnyttja avdraget om företaget inte har någon redovi- sad vinst. Ett tredje skäl är att skattelättnaden inte är tillräcklig för att nyanställa forsknings- och utvecklingspersonal. eftersom en anställning i allmänhet medför ett kostnadsåtagande för flera år framåt medan skatte- lättnaden huvudsakligen begränsas till ett år.

Andra argument som har åberopats mot avdraget är att små företag missgynnas genom bestämmelsen att endast kostnader för personal som till övervägande del har arbetat med forsknings- och utvecklingsverksam- het är avdragsgilla.

En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att söka finna former för att stimulera företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet genom generella åtgärder på skatteområdet.

Utredningen föreslår i sitt betänkande att det nuvarande systemet med ett särskilt avdrag vid beskattningen ersätts av ett system i vilket ett generellt forskningsstöd lämnas som skattefritt bidrag. Det föreslagna sy- stemet avser — i likhet med det nuvarande systemet — teknisk och natur- vetenskaplig forskning och utvecklingsvcrksamhet hos företagen. Forsk- ningsstödet skall enligt förslaget bestå av dels ett basstöd som beräknas efter 2% av totalkostnaden för forsknings- och utvecklingsarbetct för det aktuella året. dels ett ökningsstöd som lämnas för ökningsåret och vart och ett av de två följande åren med 10% per år av kostnaden för den ökade forsknings- och utvecklingsinsatsen. Som förutsättning för att ökningsstöd skall lämnas för de två senare åren skall gälla att den kostnadsnivå som ökningen har lett till vidmakthålls. Beräkningsunderlaget enligt förslaget överensstämmer i stort sett-med vad som gäller enligt det nuvarande systemet. Regeln om att endast kostnad för personal som till övervägande del har utfört forsknings- och utvecklingsarbete skall beaktas mildras genom att kravet på arbetsinsats begränsas till minst en fjärdedel i forsk- nings- och utvecklingsverksamhet. En annan ändring är att lönefaktorn räknas upp med 2.5 i stället för med fem tredjedelar. Bidragen föreslås betalas ut av länsstyrelsen efter beslut i taxeringsnämnden.

Prop. l980/81: 130 88

lett särskilt yttrande hävdar två sakkunniga i utredningen att andra och mer effektiva former för stöd borde övervägas. Som alternativ åberopas ökad användning av offentlig teknikupphandling samt forskning som be- drivs vid statliga institutioner.

Remissinstanserna är eniga om att ett samhälleligt stöd till företagens forsknings- och utvecklingskostnader är nödvändigt för att bibehålla kon- kurrenskraften gentemot företag i utlandet och för att upprätthålla en hög levnadsnivå.

En grupp av remissinstanserna betonar vikten av generella åtgärder. Den består av IVA. SA (Y)/SR. KF. Svensk inc/nstri/örening. Näringslivets .s'katredelegation. Svenska h_vggnat/scntrt'prem'itjfi'ircningen. Svenska _l'örc- mgures riksförbund och SHIO-Faniiqufi'ircmgm.

En annan grupp anser att stöd till forsknings- och utvecklingsarbete bör läggas på projektstöd. Hit hör SIND. [änsslyrt'lscrna i Malmöhus län. Göteborgs och Bohus län samt Wisterholtens län. 1.0. Landstingsfi'irbm,_ det och TCO.

En tredje grupp med RR V. kammarrätten i Stark/mhn, kmzjmikmrinsti— tutet. AMS. S'I'U och Industri/hmlen anser att tillräckligt underlag för en bedömning av effekterna av ett generellt stöd av föreslagen typ saknas.

[ fråga om avvägningen av ett generellt verkande stöd godtas kommit- téns förslag om ett kombinerat bas— och ökningsstöd av bl. a. IVA. Lant- brukarnas skarradclegation. KF. Svensk indnsIrifi'irening. TCO och SHIO- Fantiljcjöremgen. LO förordar — för det fall att ett generellt stöd skall finnas — ett ökningsstöd av måttlig omfattning. Svenska h_vggnudwnrre- pren("ir/i'irt'ningen anser att ökningsstödet bör utvidgas i förhållande till kommittéförslaget. Allmänna aln/mdet för rnellunkommunala mål ifråga- sätter om ökningsstimulansen har någon effekt. Is'mu'miktm'insfilmyr be- farar att förslaget kan medföra att forsknings- och utvecklingsverksamhe- ten på sikt blir ryckigare. lnstitutet betonar faran av att forsknings- och utvecklingsinsatserna i företagen efter en god effekt av stödet i starten planar ut efter några år. SIND anser att ökningsstödet framstår som tvivelaktigt eftersom det gynnar företag med varierande rcsursinsatser. Detta skulle medföra snedvridning av resursanvändningen. l/i(111.rrr'Ui)/1tleri uttalar sig till förmån för ett realt beräknat ökningsstöd med hänsyn tagen till inflationseffekten.

Kommitténs förslag om ordning för beslut och tillgodoförande av stödet har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Förslaget om beslutsmyn- dighet har godtagits av organisationerna men mött kraftig kritik från myn- dighctshåll.

För egen del anserjag i likhet med kommittén och remissinstanserna att statligt stöd bör lämnas till företagens forsknings- och utvecklingsarbete. Som framgår av min tidigare redogörelse är också statens insatser härför omfattande. Som jag nämnde i avsnittet om former och motiv för statligt stöd är jag dock kritisk mot de föreslagna formerna för ett mer renodlat generellt stöd av följande skäl.

Prop. 1980/81: 130 89

De försök till utvärderingar som har gjorts beträffande det särskilda forskningsavdraget har indikerat att stödet har varit i det närmaste verk- ningslöst. Det ligger emellertid i sakens natur att avdragets direkta stimu- lanseffekt inte är så lätt att fastställa. Även med beaktande av detta torde dock den ekonomiska effekten av stödet för företagen kunna bedömas vara mycket begränsad. År 1979 satsade företagen ca 5000 milj. kr. på forsk- ning och utvecklingsarbete medan den ekonomiska effekten av det sarskil- da forskningsavdraget var mindre än 200 milj. kr. Huvuddelen av avdraget har medgetts för företagens totala forskningsvolym. s.k. basstöd.

Det av kommittén lämnade förslaget innebär vissa förbättringar i förhål- lande till det nuvarande systemet. Genom att avdraget ersätts av ett bidrag kan även företag som inte redovisar vinst tillgodogöra sig stödet. Ett bidragssystem innebär också att företagen på förhand kan fastställa effek- ten av det statliga stödet vilket medger att forskningsbidraget kan kalky- leras in redan i budgetarbetet och därmed få den stimulanseffekt som eftersträvas. Eftersom kravet på andelen forsknings- och utvecklingsarbe- te för bidragsgrundande personal föreslås sänkas till minst en fjärdedel kan även mindre företag i större utsträckning få stöd. Genom att ökningsstödet höjs i förhållande till basstödet och lämnas under tre år vid bibehållen forskningsvolym kommer stödet bättre att motsvara det kostnadsåtagande som nyanställning av forskningspersonal innebär och därmed verka stimu- lerande på ökningen av sådana insatser.

Ser man till stödets enskilda delar innebär ett basstöd att storleken av stödet helt bestäms av företagets forskningsvolym. Basstödet blir störst i forskningsintensiva företag. Ett renoldat basstöd är en helt generell stöd- form och om procentsatsen sätts tillräckligt högt är det rimligt att tänka sig att stödet skulle ge effekt. Kostnaden för ett basstöd är emellertid mycket hög i förhållande till kostnaden för ett ökningsstöd. Relationen är att en enhet basstöd kostar ca tio enheter ökningsstöd. ()m syftet med stödet är att stimulera företagen att öka forsknings- och utvecklingsvolymcn torde ökningsstödet vara det mest ändamålsenliga. Detta stöd premierar enbart ökningen av forsknings- och utvecklingsinsatserna utan hänsyn till den totala forsknings- och utvecklingsverksamhetens omfattning. Det av kom- mittén föreslagna ökningsstödet ligger dock på en så relativt låg nivå ur företagens synvinkel att det förmodligen inte har annat än en marginell effekt.

Eftersom basstödet innebär den avgjort största belastningen på statskas- san. skulle enbart ett ökningsstöd. men ett relativt kraftigt sådant. kunna ge en påtaglig stimulanseffekt och samtidigt kunna kombineras med önske- målet om att inte öka statens utgifterjämfört med nuvarande ordning. En ensidig inriktning på ett högt ökningsstöd blir emellertid alltför känslig för manipulation och anpassningar hos företagen i syfte att uppnå ett mer omfattande stöd. Kraven på kontroll kommer att öka. Länsstyrelserna. som lämpligen får administrera ett eventuellt forskningsbidragssystem.

Prop. 1980/81: 130 90

kommer att behöva personalförstärkningar för att kunna klara dessa upp- gifter. Att bygga upp en ny offentlig kontrollapparat för att dela ut ca 200 milj. kr. i forskningsbidrag förefaller tveksamt.

Kostnaden för det av kommittén föreslagna alternativet med ett kombi- nerat bas- och ökningsstöd skulle för år 1981 bli ca 285 milj. kr.. vilket är ca 100 milj. kr. mer än kostnaden för det nuvarande avdragssystemet. Kost- naden är med hänsyn till den osäkerhet som finns om effekten av stödet statsfinansiellt svårmotiverad.

Det hittillsvarande systemet med forskningsavdrag utlöper somjag nyss nämnde med utgången av år l98l. Det finns enligt min mening skäl att ytterligare överväga behovet och utformningen av ett ev. stöd av denna art. Regeringen har mot bakgrund av den redogörelse som här lämnats inte slutgiltigt behandlat det förslag som forskningsskattekommitte'n framlagt och därmed inte heller tagit ställning till huruvida en förlängning av forsk- ningsavdraget bör beslutas.

8.6 Verksamheten vid STU

STU:s uppgifter är att främja och stimulera teknisk-industriella innova- tioner samt att stödja kunskapsuppbyggande teknisk forskning för närings- liv och samhälle. STU:s operativa medel för att genomföra sina uppgifter och bidra till att målen för samhället nås är planerings- och utredningsvcrk- samhet, stöd till tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt. biträde till uppfinnare. förmedling till exploatering av resultat av forskning och ut- veckling. industriell serviceverksamhet och internationell kontaktverk- samhet.

STU har i de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för STU:s verk- samhet (prop. 1977/78:11]. NU 1977/78:75. rskr l977/78z361) givits tre roller. Den första innebär att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer — samhällssektorrollen (S-rol- len). En andra huvuduppgift är att främja industrins innovationsverksam- het och tekniska kvalitet —— indtistrirollen (l-rollen). STU:s tredje huvud- uppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden — forskningsstödjande rollen (F- rollen).

Verksamheten vid STU är uppdelad på program. Stöd till utvecklingsar- bete baserade på STU:s S-roll och l-roll kanaliseras via program [. lndu- striellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen hu- vudsakligen uppfylls genom projektstöd från program 2. Kunskapsutveck- ling.

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till plan för verksamheten för budgetåren l98l/82— I983/84 (bilaga 6). An- slagsframställningen har remissbehandlats (bilaga 7).

Prop. 1980/81: 130 91

Såväl Sveriges Industriförbund som [ VA efterlyser i sina remissyttran- den en precisering av STU:s S-roll. Industriförbmidet menar att STU i alltför hög grad som argument för flera av STU :s engagemang anför sektor- och industripolitiska skäl blandade. Förbundet anser att bedömningsmöj- ligheterna skulle förbättras för många projekt. om det klarare kunde anges vilka motiv som kan återföras till STU:s S-roll resp. till STU:s l-roll.

Jag delar i stort remissinstahsernas uppfattning att STU tydligare bör ange vilket motiv som är vägledande för insatserna under olika delpro- gram. Samtidigt ärjag väl medveten om problemen med att hålla isär dessa motiv. Stöd till utvecklingsprojekt kan i flertalet fall motiveras av såväl samhällssektorskäl som industripolitiska skäl och en nödvändig förutsätt- ning för att en sektormotivcrad insats skall bli framgångsrik är ofta att den också resulterar i företagsekonomiskt lönsam tillverkning i företag. Det var också denna bakgrund som föranledde statsmakterna att i de nyss nämnda riktlinjerna för STU:s verksamhet avstå från att skilja insatsen utifrån S- och I-rollen i olika program. Jag finner inte skäl att ändra på denna ordning. Det ankommer emellertid på STU att i ökad utsträckning söka klargöra vilka effekter som kan väntas av föreslagna insatser och hur dessa fördelar sig på resp. roller. I likhet med vad lndustriförbundet framhåller bedömerjag att det sktille underlätta STU:s dialog med omvärl- den och möjliggöra en bättre avstämning av STU:s insatser mot olika intressenters behov.

Som underlag för sina insatser bedriver STU en omfattande planerings-. utrednings-. uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Uppföljningen görs löpande och rutinmässigt medan mer krävande utvärderingsinsatser enligt STU måste begränsas till områden där förändringar och ompriorite- ringar övervägs. STU:s uppgifter ställer stora krav på kontakter med omvärlden, STU har därför inrättat ett industriellt och ett vetenskapligt råd. vilka biträder verksstyrelse och verksledning med förslag och syn- punkter. För biträde vid planering och styrning av den löpande verksamhe- ten har STU inrättat ett stort antal grupper i anslutning till olika program- aktiviteter.

Remissinstanserna är genomgående positiva i sina kommentarer av STU:s planerings-. utrednings-. uppföljnings- och utvärderingsverksam- het. Flera remissinstanscr framhåller dock att STU i ökad utsträckning bör engagera internationell expertis vid utvärderingen av sina insatser. IVA menar att alla viktigare programinslag i STU:s verksamhet bör göras till föremål för en sådan granskning. lVA föreslår vidare att nya programakti- viteter etappindelas med klart angivna beslutspunkter för att härigenom underlätta för utomstående att följa och bedöma verksamheten. För att bättre kunna bedöma balansen och riktigheten i olika prioriteringar före- slår UHÄ att STU i större utsträckning redovisar planerade insatser även inom icke-prioriterade områden. Iiu'iuslrifinulwz understryker vikten av att industrin i ökad utsträckning engageras i styrningen av inriktningen av insatserna inom program Kunskapsutveckling.

Prop. 1980/81:130 92

Jag finner STU:s planerings-. utrednings-. uppföljnings- och utvärde- n'ngsverksamhet vara ett nödvändigt instrument för att skapa underlag såväl för statsmakternas beslut om verksamhetens inriktning och omfatt- ning i stort som för myndighetens egen detaljplanering och styrning av verksamheten. En ökad användning av internationell expertis utöver an- vändning av inhemsk expertis vid utvärderingsarbetet bedömer jag som värdefull. Det bör ge ökad möjlighet att jämföra forsknings- och utveck- lingsinsatsernas inriktning och kvalitet i Sverige med motsvarande insatser i andra länder. Det ankommer på STU att besluta om utvärderingens närmare uppläggning.

Det är väsentligt att industriintressen på olika sätt ges möjlighet att påverka planering och inriktning av STU:s insatser. STU är ett industripo- litiskt instrument och STU:s insatser vad gäller såväl utvecklingsprojekt som projekt för kunskapsuppbyggnad bör anpassas efter industrins lång- siktiga behov och möjligheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om de problem som uppkommer i samband med avvägningar mellan insatser inom etablerade områden och insatser inom nya områden där i dag såväl den vetenskapliga som industriella verksamheten är begränsad men där utvecklingsmöjligheterna för framtiden är stora. De etablerade områdena har i allmänhet starka och inflytelserika påtryckningsgrupper medan före- trädarna för nya områden vanligen inte har hunnit organisera sina intressen eller fått fotfäste i etablissemanget. Det ankommer på STU att aktivt söka motverka denna obalans.

Med tanke på att STU:s verksamhet äger rum i olika former och under olika program kan det vara svårt att överblicka STU:s insatser inom olika områden. Jag kommer att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt S'l'U att i fortsättningen i sin anslagsframställning göra en sam- manställning över mcr betydande satsningar inom insatsområden. teknik- områden och kunskapsområden. En sådan sammanställning bör omfatta såväl prioriterade som icke prioriterade satsningar.

STU har inom industripolitiken uppgifter som avser långsiktig och stra- tegiskt viktig kunskapsutveckling. Det gäller främst STU:s stöd till forsk- ningen inom högskolesystemet och inom de bransch- eller teknikoriente- rade kollektiva forskningsinstituten. STU har även uppgifter som mer direkt underlättar och påverkar innovationsprocessen i näringslivet. Det gäller stödet till innovationsprojekt hos uppfinnare. tillverkande företag och utvecklingsbolag.

STU:s program för kunskapsuppbyggnad innebär ett indirekt stöd för företagens utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses. vid sidan av stödet till kollektiv forskning. STU:s finansiering av högskoleforskning som ock- sa har återverkningar på en till forskningen knuten högre teknisk utbild- ning. För de tekniska högskolorna och fakulteterna är stöd från STU det mest betydande resurstillskottet vid sidan av basresurserna.

Prop. l980/8l: 130 93

STU föreslår en tyngdpunktsförskjutning av insatserna mot program 2. Kunskapsutveckling. Motivet härför har varit behovet av en förstärkt kunskapsbas inom ett antal för industrins framtida konkurrenskraft strate- giskt viktiga områden och att STU har en unik möjlighet att snabbt driva fram en angelägen uppbyggnad av för landet gemensamma forskningsre- surser inom sådana områden. .

STU:s stöd till kunskapsuppbyggnad är särskilt betydelsefullt för de större företagen. Dessa satsar betydande resurser på tekniskt utvecklings- arbete men har i allmänhet inte möjlighet att bedriva den breda kompetens- uppbyggande forskning som är en nödvändig bas för industriell utveckling. Industri/örbundet tillstyrker också STU:s förslag att STU:s insatser för- skjuts mot ökat stöd till kunskapsuppbyggnad. Det är enligt Industriför- bundet statens främsta ansvar inom forsknings- och utvecklingsområdet att långsiktigt garantera konkurrenskraftig kunskapsutveckling inom lan- det. Även IVA framhåller samhällets ansvar för att den kompetensupp- byggande forskningen får tillräcklig omfattning. Enligt lVA:s uppfattning är STU:s F-roll den grundläggande och mest betydande av STU:s roller. STU:s program för kunskapsutveckling utgör enligt lVA:s uppfattning ett värdefullt tillskott till den kunskapsuppbyggnad som är en av högskolesy- stemets grundläggande uppgifter och det utgör ett viktigt stöd för kompe- tensuppbyggnad särskilt inom nya teknikområden. STU:s stöd till utveck- ling inom industri och olika samhällssektorer är däremot enligt IVA visser- ligen betydelsefullt men marginellt i relation till de totala utvecklingsinsat- serna där. Såväl Industriförbundet som IVA framhåller dock den stora betydelsen av STU:s stöd för innovationsverksamheten i små och medel— stora företag.

Även UHÄ tillstyrker en förskjutning av STU:s insatser mot stöd till kunskapsutveckling. UHÄ framhåller emellertid behovet av balans mellan den typ av flexibla rådsresurser som STU lämnar och fasta basresurser. STU:s resurser för kunskapsuppbyggnad är numera enligt UHÄ av en sådan storleksordning att denna balans svårligen kan upprätthållas.

Industrifonden motsätter sig att kunskapsutveckling prioriteras framför industriellt utvecklingsarbete. Fonden menar att i det läge där svensk ekonomi f.n. befinner sig måste STU:s industriroll prioriteras. De små och medelstora innovationsföretagen har dragit störst nytta av STU:s stöd till utvecklingsarbete inom industrin. Dessa företag är dock dåligt represente- rade bland remissinstanserna. vilka oftast främst beaktar storföretagens eller forskningsinstitutionernas intressen. Fonden påpekar samtidigt att STU är det enda organ bland de småföretagsinriktadc stödorganen som besitter tillräcklig kompetens för att bedöma nya projekt av högteknolo- gisk karaktär.

Jag vill för min del gärna framhålla betydelsen av STU:s stöd till kun- skapsuppbyggnad. STU har bred kompetens och god överblick över vad som händer i såväl industri och samhälle som högskolevärlden. STU kan

Prop. 1980/81: 130 94

därigenom spela en viktig roll för att rikta högskolans uppmärksamhet på och genom direkt stöd stimulera till forskning på problem som är angelägna för industri och samhälle. STU kan vidare på olika sätt underlätta att forskningsresultat nyttiggörs inom industrin. STU:s program för kun- skapsutveckling bör emellertid användas som en rörlig resurs för tidsbe- gränsade och målinriktade insatser för att bygga upp ny kunskap och förstärka kompetensen inom nya och eftersatta områden av betydelse för svensk industris framtida konkurrenskraft.

Även om uppbyggnad och vidmakthållande av kunskapsbasen är viktigt och förvisso nödvändigt för den industriella utvecklingen är detta inte tillräckligt för industrins förnyelse och konkurrenskraft. Kunskaperna måste omsättas i nya produkter, processer och system genom utvecklings- arbete. Huvuddelcn av detta arbete utförs i företagen.

Behovet av projektstöd från STU till tidiga faser av riskfyllda utveck- lingsprojekt som initieras av mindre företag och enskilda innovatörer är uppenbart. Dessa grupper har små resurser för att finansiera utveckling och exploatering av ny teknik och mycket svårt att sprida riskerna till flera utvecklingsprojekt. STU finansierar uppskattningsvis en tredjedel av det forsknings- och utvecklingsarbete som utförs i företag med mindre än IUO anställda.

STU:s finansiella stöd till de större företagen motsvarar mindre än [% av företagens egna satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete. STU:s roll som finansiär av de större företagens forsknings- och utvecklingsarbe- te är således mycket marginell. Erfarenheter visar emellertid att STU:s stöd till projekt vid större företag bidrar till att satsningar på potentiellt betydelsefulla utvecklingsprojekt särskilt i tidiga och riskfyllda faser kom- mer till stånd.

Mot denna bakgrund har jag inte funnit skäl till några större relativa förskjutningar i fördelningen mellan insatser för industriellt och samhälls- inriktat utvecklingsarbete å ena sidan och kunskapsutveckling å andra sidan. För de närmaste åren kan det dock finnas skäl till en viss särskild förstärkning av insatserna för kunskapsuppbyggnad för att snabbt få till stånd en kompetensuppbyggnad inom vissa strategiskt viktiga områden.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om avgränsning av STU:s insatser riktade mot högskoleforskning gentemot andra insatser på detta område. I enlighet med statsmakternas beslut (prop. l979/80: 100 bil. [7 s. 255, NU 1979/80: 43. rskr l979/80: 395) skall STU:s stöd till grundläggande kunskapsuppbyggnad lämnas via program Kunskapsutveckling och ha for- men av tidsbegränsade målinriktade insatser inom områden där den tek- niska kunskapsbasen måste förstärkas. STU skall inte finansiera uppbygg- naden av basresurser vid högskolorna. Som påpekas av bl. a. UHÄ är dock erforderliga basresurser vid högskolorna en nödvändigt förutsättning för att STU:s insatser skall få avsedd effekt. Chefen för utbildningsdeparte- mentet har också både för innevarande budgetår och i förslagen i budget-

Prop. 1980/81: 130 95

propositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) prioriterat matematisk-na- turvetenskaplig och teknisk forskning. Det är nödvändigt att gå vidare med dessa prioriteringar.

Genom den koncentration av STU:s insatser mot vissa teknikområden som har gjorts under de senaste åren och med den ändrade inriktningen mot större samlade insatser påverkar STU:s stöd i allt större utsträckning forsknings- och utvecklingsverksamheten vid främst de tekniska högsko- lorna. För att STU skall kunna genomföra angelägna insatser för kun- skapsuppbyggnad behövs ett samspel med andra berörda organ. I detta sammanhang vill jag erinra om vad chefen för Utbildningsdepartementet anförde vid sin anmälan av anslag under nionde huvudtiteln för budgetåret l980/8l (prop. l979/80: 100 bil. 12 s. 563) rörande vikten av aktiv samver- kan mellan NFR och STU varvid även NFst ansvar för finansieringen av den mot tekniska tillämpningar riktade naturvetenskapliga grundforskning- en betonades.

Somjag tidigare har nämnt avserjag att. för att uppnå bättre samordning av de insatser som görs för att stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete över anslag under industridepartementets huvudtitel med de satsningar som görs för att stödja forskning och utbildning vid de tekniska högskolorna över anslag under utbildningsdepartementets huvud- titel. inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskilt industriellt och tekniskt råd knutet till industridepartementet. Rådet avses bli ett diskussionsforum för tekniska forsknings- och utveck- lingsfrågor med både utbildnings-. forsknings- och industriintresscn repre- senterade. Ett sådant råd blir ett viktigt kontaktorgan mellan departemen- ten. industrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Utbildningsdepartementet.

För spridning av forskningsresultat till industrin är den kunskapsöver- föring som sker genom att forskare anställs av eller på annat sätt knyts till industrin den ofta viktigaste. Många gånger kan den träning av forskare som ett forskningsprogram innebär vara betydligt mera värd för industrin än forskningsresultatet som sådant.

I forskningssamverkanskommitténs (FOSAM) regi pågår sedan ett par år tillbaka en försöksverksamhet med s.k. kontaktforskare. Systemet in- nebär att mindre och medelstora företag bereds tillfälle att "låna" forskare från universitet och högskolor.

Försöksverksamheten är ännu inte avslutad. Chefen för utbildningsde- partementet avser att våren 1982 förelägga regeringen vissa förslag rörande forskningspolitiken. ] samband härmed kommer han att lämna en redogö- relse för försöksverksamheten med kontaktforskare samt behandla verk- samhetens eventuella fortsättning.

En väsentlig och ökande del av STU:s stöd avser sammanhållna sats- ningar som sträcker sig över flera år. Sådana satsningar är ofta nödvändiga för att STU:s stöd skall få effekt. För att få kontinuitet i verksamheten bör.

Prop. 1980/81: 130 96

som jag framhöll vid min anmälan av STU:s anslag föregående budgetår (prop. l979/802100 bil. W 5. 255). denna planeras i lierårsperspektiv. STU har i enlighet med ett av regeringen lämnat uppdrag i sin anslagsframställ- ning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till ett treårigt program (se bilaga I). STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling finansieras från anslagen Styrelsenji'7'r teknisk utveckling: Teknisk_ti'irskning och utveckling och Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning. Därutöver lämnar STU stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet inom ra- men för Huvudprogram Energiforskning (prop. I980/8lz90). Jag förordar att regeringen mot bakgrund av STU:s redovisade treårsplan föreläggcr riksdagen förslag om ett treårigt program för STU:s stöd till teknisk l'orsk- ning och utveckling under budgetåren l98l/82— 1983/84.

För den verksamhet som finansieras över anslaget F l. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling beräknar jag för denna period ett medelsbehov av totalt ] 775 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 540 milj. kr. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 1235 milj. kr. disponeras för STU:s verksamhet avse- ende teknisk forskning och utveckling under budgetåren l982/83— 1983/84. Härutöver bcräknarjag för anslaget F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning under samma period ett medelsbehov av totalt 44 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 I3.2 milj. kr. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 30.8 milj. kr. disponeras för STU:s finansiering av utrustning för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete under budgetåren l982/83e l983/84.

De medelsramar som jag har beräknat innebär en något höjd ambitions- nivå för STU:s stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbe- te.

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveck- ling

l979/80 Utgift '375 618 659 Reservation 2209 982 527 1980/81 Anslag 476 550 000 1981/82 Förslag 540 000 000 ' Disponerat 417 550000 : Odisponerat | 050000

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten under detta anslag (milj. kr.).

Prop. 1980/81:130 97

l979/80 1980/81 [98 |/82 Utfall Budget Beräknar STU Föredra- ganden

Kostnader Program ]

Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utveck- lingsarbete 26l.8 293.0 363.0 3l8.6 Rymdverksamhet l0.l ll.5 |4.2 12.5 Program 2

Kunskapsutveckling l33.0 158.0 2l0.6 I84.0 - Program 3

Internationell kontaktverksamhet 14.55 l6.4 25.8 20.35 Program 4

Myndighetsservice 4.0 5.2 5.7 5.8 Informationsförsöri-

ningsvei'ksamhet 7.5 8.0 [1.1 8.75 Ofördelade medel — 4.5 [0.0 l0.0 Summa kostnader 430.55 496.6 640.4 560.0 Avgår finansiering utöver anslag Aterbetalningar m.m. l3.4 20.0 20.0 20.0 Minskning av reservation l.0 — — — Summa anslag 4l6,55 476.6 620.4 540.0

Som framgår av sammanställningen har jag under detta anslag beräknat ett totalt medelsbehov av 540 milj. kr. för budgetåret l98ll82. . Med utgångspunkt i de allmänna överväganden som jag tidigare har redovisat har jag gjort en preliminär fördelning av anslaget för budgetåret l98l/82 på program. delprogram och programelement. Det ankommer på regeringen att besluta om den slutliga fördelningen sedan STU har redovi- sat sin detaljerade planering av verksamheten för kommande budgetår. Jag går nu närmare in på verksamheten inom de olika programmen.

Program I. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt ulvecklingsarbete är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten inom programmet (milj. kr.)

Program [ l979/80 l980/8l l98l/82 Utfall Budget Beräknar Delprogram __ STU Föredra- ganden la. lnsatsområden 37.7 43.5 64.4 50.4 lb. Teknikområden 203._5 225.4 269.0 24l .6 lc. lndustriservice 12.5 [0.8 I3.6 I3.0 ld. Förmedling 3.I 3.3 4.0 3.6 le. Arbetstagarprojekt 5.0 l0.0 l2.0 l0.0 26l.8 293.0 363.0 318.6

7 Riksdagen [OKH/81. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 98

Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom [4 insatmmrådwi. Verksamheten avser större. målinriktade. lleråriga men tidsbegränsade utvecklingsinsatser. För genomförandet engageras i allmänhet ett flertal företag. högskoleinstitutioner och andra organisationer enligt en samman- hållen plan.

S'I'U föreslår att pågående verksamhet fullföljs och att verksamhet på- börjas under budgetåret l98l/82 inom två nya insatsområden. nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djupprospektering. Det innebär att en viss förstärkning av programmet Insatsområden erfordras för budget- året l98l/82 men att resursbehovet sedan successivt minskar genom att arbetet inom några av de tidigast startade insatsområdena avslutas. Indu- .vtrUi'irbundet ställer sig tveksamt till start av nya insatsområden och ifråga- sätter om inte några av de tidigare besluten om insatser kan omprövas och eventuellt senareläggas. IVA ansluter sig till STU:s förslag. Flera remissin- stanser framhåller svårigheterna att bedöma betydelsen av satsningarna inom programmet och om deras volym och inriktning är välavvägd. Fakul- tetsnämnden vid ("lui/mars tekniska högskola (CTH) anser att den totala volymen på insatsområdena bör kunna minskas men har inget att erinra mot de två nya förslagen till insatsområden.

Jag föreslår att pågående verksamhet inom samtliga l4 insatsområden får fortsätta i huvudsak enligt tidigare planerad omfattning och har beräk- nat medel härför. Jag har härvid utgått från att STU aktivt och kontinuer- ligt följer upp de olika insatserna och inför varje nytt budgetår tar ställning till verksamhetens fortsatta inriktning och omfattning. Som jag redan har framhållit i samband med min behandling av STU:s roller. bör STU söka bättre belysa motiven bakom STU:s satsningar inom ett insatsområde.

Med hänsyn till det ansträngda budgetläget harjag beräknat att utrymme finns för endast ett nytt insatsområde under nästa budgetår.

Av de nya insatsområden som STU har föreslagit harjag bedömt Poly- mera konstruktionsmatcrial som särskilt angeläget. Det är en relativt all- män uppfattning att polymera material kommer att få en ökad användning som konstruktionsmaterial inom verkstadsindustrin. Användning av så- dana material ställer helt nya krav på konstruktören. För att kunna utnyttja den potential de erbjuder både vad gäller produkt- och produktionsutveck- ling är det viktigt att kompetens inom och erfarenhet från detta material- område byggs upp inom industrin.

Jag föreslår därför att ett nytt insatsområde tas upp enligt följande sammanställning och beräknar medel för detta under budgetåret l98l/82.

Kostnad Total Tidsomfatt— l98l/82 kostnad ning år milj. kr. milj. kr.

Polymera konstruktions- material 5.0 35.0 5

Prop. l980/8l: 130 99

Jag vill emellertid understryka att detta inte betyder att planerna på det andra av STU föreslagna insatsområdet. Djupprospektering. är avskrivna. Senare under treårsperioden kommer enligt planen insatserna inom flera områden att vara avslutade. varvid resurser frigörs för verksamhet inom nya insatsområden.

Huvuddelen av STU:s Iinansiella stöd till teknisk forskning och utveck- lingsarbete lämnas inom delprogram ] b. Tvknikområden och program 2. Kunskapsutveckling. Insatserna inom kunskapsutvecklingsprogrammet har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom teknikområdespro- grammet i huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. STU föreslår en ökad koncentration av insatserna mot ett begränsat antal prioriterade områden.

Remissinstanserna tar i allmänhet inte upp frågan om koncentration av STU:s satsningar till någon principiell diskussion. FOA och IVA uttalar sig emellertid explicit för en sådan koncentration medan MFR anser att bred- dad satsning på grundläggande teknisk forskning bör ske. Flera remissin- stanser. däribland In(lu.s'ti'iförlmmlet. påpekar liksom STU allmänt beho— vet av att en stor andel av STU:s resurser hålls obundna till förmån för stöd till inkommande ansökningar vid sidan av planerade program.

Som jag tidigare har framhållit måste svensk industri i ökad utsträckning orientera sig mot teknikintensiva produkter. processer och system. Här har svensk industri de största konkurrensfördelarna. vilket blir alltmer accentuerai sett i ett längre tidsperspektiv. En sådan inriktning kräver emellertid att ökade resurser satsas på forskning och utveckling. Med beaktande av det kärva statsfinansiella läge som vi befinner oss i kan detta vad gäller samhällets stöd uppnås bara genom en ökad prioritering av de statliga satsningarna mot områden av särskild betydelse för svensk indu- stris långsiktiga internationella konkurrenskraft. Jag vill emellertid betona att detta inte innebär att STU är förhindrat att satsa på projekt utanför de prioriterade områdena. Prioriteringen innebär en identifiering av områden där såväl behoven av förstärkta satsningar som potentialen för svensk industri har bedömts vara störst och där följaktligen huvuddelen av resurs- förstärkningen bör sättas in. STU måste dock även framgent avsätta medel för projekt inom andra områden där STU:s stöd kan leda till satsningar av strategisk betydelse.

De prioriterade satsningarna bör inriktas dels mot teknikområden som är av strategisk betydelse för utvecklingen av svensk industri. dels mot teknik för användning inom branscher eller områden av speciell betydelse för svensk ekonomi.

STU har föreslagit att följande områden prioriteras: elektronik och data- teknik. bioteknik. materialteknik. verkstat'lsteknik. kemiteknik. träteknik. massa- och papperstcknik samt teknik för hälso- och sjukvård. Detta val av prioriterade områden stöds praktiskt taget genomgående av remissin- stanscrna. Enstaka remissorgan anger dessutom några ytterligare områden

Prop. 1980/81: 130 100

som anses vara i behov av förstärkt stöd. ('TII antyder indirekt en viss tveksamhet inför prioriteringen av de tre sistnämnda områdena. När det gäller omfattning och inriktning av satsningarna inom de prioriterade om- rådena stöds i allmänhet också STU:s förslag. För kemiteknik finner såväl IVA som C'TII STU:s ökningsförslag representera en miniminivå. Även inom bioteknik anser IVA en större satsning befogad medan lVA ifrågasät- ter om inte satsningarna på det trätekniska området är för kraftiga i förhållande till andra områden.

Jag har tidigare (prop. l979/80: 100 bil. l7 s. 256) framhållit betydelsen för den industriella utvecklingen av insatser på områdena elektronik och datateknik. materialteknik. kemiteknik. bioteknik och verkstadsteknik. Riksdagen har sedermera fastslagit denna prioritering för innevarande budgetår (NU l979/80:43. rskr l979/801395). För att STU:s insatser skall ge resultat bör dessa prioriteringar i huvudsak ligga fast även under den kommande treårsperioden. STU har därtill föreslagit att ytterligare tre områden prioriteras. nämligen träteknik. massa- och pappersteknik samt teknik för hälso- och sjukvård. Med tanke på dessa områdens stora bety- delse för svensk ekonomi finnerjag det motiverat att stora framtidsoriente- rade satsningar görs på dessa områden. Jag vill emellertid erinra om de stora summor som STU redan i dag satsar inom dessa områden. Dessa satsningar bör fortsätta på i huvudsak nuvarande nivå men ges en delvis förändrad inriktning. vilket jag återkommer till.

Jag vill i detta sammanhang peka på de stora möjligheter som kan skapas genom en ökad integration mellan olika teknikområden. Detta kan ge upphov till helt nya produkter. processer och system och medföra etable- ring av nya industriföretag med inriktning på marknader. vilka till stor del inte är kända i dag.

Jag avser nu något utförligare kommentera insatserna under de tidigare nämnda områdena.

Elektronik oc h datateknik är områden där den tekniska utveck- lingen går mycket snabbt. Utvecklingen av elektroniska och elektrooptiska komponenter har utgjort grunden för den miniatyrisering och prissänkning på elektroniska apparater som har lett till en nästan explosionsartad ut- veckling av antalet tillämpningsmöjligheter och marknader för elektronik. Denna utveckling kan väntas prägla även de närmaste decennierna. Hu- vuddelen av mikroelektroniken kommer i framtiden att finnas i produkter som inte kallas datorer i gängse mening. Detta innebär att denna teknik brett och genomgripande kommer att påverka utvecklingen i industri och samhälle. Detta medför stora omställningsproblem för svensk industri men också stora utvecklingsmöjligheter för företag som kan utnyttja den nya tekniken. Utvecklingen är således inte begränsad till elektronik- och da- taindustrin utan flertalet industribranscher och samhällssektorer kommer att beröras i större eller mindre omfattning. För att kunna möta och utnyttja den utmaning som den nya tekniken erbjuder krävs industriell

Prop. 1980/81: [30 l0l

kompetens och kapacitet inom området. På hårdvarusidan behövs kunnan- de för bl.a. utveckling av kundspecificerade integrerade kretsar och på mjukvarusidan behövs. vilket inte är minst viktigt. kunnande att använda den nya tekniken dels för att framställa konkurrenskraftiga produkter inom olika industribranscher utanför den egentliga elektronik- och dataindtt- strin. dels för att från användarsynpunkt rätt kunna använda datateknik och elektronik i olika konstruktions-. produktions— och administrationssy- stem. För att bygga upp kompetensen inom elektronik- och dataområdet harjag beräknat medel för stora insatser även i fortsättningen med tonvikt på framför allt kunskapsutveckling. vilken bör ge den nödvändiga basen för en vidare industriell utveckling.

Datateknikens snabba utvecklingstakt har lett till en markant ökning i antalet möjliga användningsområden. Den utgör ett hjälpmedel i industriell produktion. vetenskapligt arbete. administration och vid beslutsfattande. Förväntningarna inom industrin och samhället inför denna tekniks utveck- ling och utnyttjande är blandade. Förhoppningar knutna till dess möjlighe- ter att åstadkomma markanta effektivitetsförbättringar samt nya produkter och tjänster bryts mot farhågor om ökat krångel. minskat antal arbetstill- fällen. försämrad arbetsmiljö. utarmning av arbetsinnehåll och hot mot den personliga integriteten.

För att vi skall kunna försäkra oss om denna tekniks positiva potential och undvika de användningssvårigheter och låsningar som tekniken kan medföra. erfordras att vi i möjligaste mån — i ett sammanhang — betraktar tekniken. dess användning samt konsekvenserna av denna användning på människor. organisationer och samhället. Forsknings- och utvecklingsin- satserna vid STU måste planeras med detta som utgångspunkt.

I direktiven till delegationen för datafrågor (Dir 1980: l5) har delegatio- nen fått i uppdrag att utarbeta förslag till principer och riktlinjer för datateknikens utveckling och användning i samhället. Delegationen skall vidare ägna stor uppmärksamhet åt forskning avseende datateknikens framtida användning och konsekvenser i syfte att öka samhällets hand- lingsberedskap.

] syfte att anpassa inriktningen och organisationen av STU:s rampro- gram inom det datatekniska området till de principer och riktlinjer som utarbetas inom delegationen avser jag — efter samråd med statsrådet Johansson = föreslå regeringen att i annat sammanhang uppdraga åt data- delegationen att i samverkan med STU se över dessa ramprogram.

Regeringen anser vidare dessa frågor vara så betydelsefulla att den under våren l982 avser att lägga fram en datapolitisk proposition som bl. a. kommer att behandla forskning kring datateknik.

Biotekniken befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskcdc där tek- niska tillämpningar inom ett stort antal områden kan förutses. Denna teknik innebär utnyttjande av cellers eller cellbeständsdelars egenskaper för industriell produktion. Biotekniska processer är vanligen kunskapsin-

Prop. 1980/8l: 130 HD

tensiva. energisnåla och kräver begränsade investeringar. vilket bl. a. gör dem relativt oberoende av anläggningsstorlek. Ökad användning av denna teknik ger möjligheter till bättre råvaru- och energiutnyttjande. nya och mer effektiva metoder för läkemedels— och livsmedclsframställning och effektiv nedbrytning av miljöfarliga ämnen. Med tanke på områdets kun- skapsintensiva karaktär. utvecklingspotentialen och den kompetens som finns i Sverige inom närbesläktade områden bör biotekniken kunna erbju- da en intressant utvecklingsmöjlighet för svensk industri. Jag har därför beräknat medel för en fortsatt ökning av insatserna inom detta område för att möjliggöra en framtida industriell expansion.

Utvecklingen av materialtekniken mot alltmer kvalificerade kon- struktionsmaterial och för ändamålet väl avvägda materialkombinationer är en av grundförutsättningarna för en konkurrenskraftig verkstadsproduk- tion. Detta kräver ett materialtekniskt kunnande inom ett flertal områden. Det traditionellt dominerande konstruktionsmaterialet stål kommer även inom överskådlig tid att vara det mest använda materialet. Nya material kommer dock att få en allt större betydelse. För att kunna utnyttja de möjligheter som de nya materialen erbjuder krävs en ökad integrering mellan materialtillverkningsledet och konstrttktions-ibearbetningsledet. Detta innebär stora omställningsproblem för speciellt verkstadsindustrin. Stål är ett väl beprövat konstruktionsmaterial och såväl forskarkompeten- sen som den industriella kompetensen är mycket hög i Sverige. Företagen satsar stora summor på forskning och utveckling kring stålmaterial. STU:s insatser blir därmed relativt marginella. STU:s roll är betydligt mer strate- gisk och avgörande vad gäller forskning och utveckling kring nya material. STU:s insatser inom det materialtekniska området bör därför i ökad ut- sträckning inriktas mot nya materialområden med stor framtida använd- ningspotential men där kompetensen i dag är alltför låg hos konstruktö- rerna. Jag tänker här på polymerer. avancerade kompositer. högtempera- turkeramer och nya former av metalliska material som pulverpressade och amorfa metaller. Jag har beräknat medel för en viss ökning av insatserna inom det materialtekniska området. Genom denna ökning av de totala satsningarna på materialteknik och framför allt genom att STU successivt gör omprioritcringar från konventionella material mot nya material bör en kraftig ökning av satsningarna på nya material och deras användning komma till stånd.

Verkstadsindustrins stora betydelse för svensk ekonomi har framhållits i många sammanhang. lnom verkstadsindustrin har Sverige sina mest ex- pansiva produkter och företag. Verkstadstekniken har avgörande betydelse för den produktionstekniska förnyelsen i flertalet branscher. För att konstruera och tillverka produkter på ett internationellt konkurrens- kraftigt sätt krävs en alltmer avancerad teknik. Insatserna på det verk- stadstekniska omrädet bör i första hand inriktas på utveckling av automati- serade. llexibla produktionssystem. Härigenom kan på sikt skapas arbets-

Prop. 1980/81: 130 MB

platser med god arbetsmiljö med för konkurrenskraften nödvändig fler— skiftsproduktion men med enbart dagtidsbemanning. Jag har beräknat medel för att den redan under innevarande budgetår upptrappade satsning- en på verkstadsteknik skall kunna fortsätta. Huvuddelen av insatserna bör inriktas på industriellt utvecklingsarbete.

Flertalet industribranscher utnyttjar i ökande grad kemikalier och ke- miskt kunnande som produktivitetshöjande instrument och för produktför- ädling. Utvecklingen inom den svenska kcmiindustrin fokuseras alltmer på att tillfredsställa dessa behov och därmed exploatera den marknadspoten- tial som här erbjuds samt att med utnyttjande av avancerad kemiteknisk kompetens producera och sälja speciella råvaror och halvfabrikat för vi- dareförädling. En sådan strategi kräver mycket tvärtekniskt arbete, stora inslag av applikationsforskning och ett unikt kunnande inom området kemiteknik. Jag har beräknat medel för ökade insatser inom detta område för dels utveckling av användarorienterade prestationskemikalic- system. dels kunskapsuppbyggnad inom yt- och kolloidkemin samt inom syntetisk organisk kemi.

Skogen är en av vårt lands viktigaste råvaruresurser. Till skillnad från exempelvis malm är skogen dessutom en resurs som kan förnyas. Den svenska skogsråvaran håller god kvalitet. Med avseende på den närlig- gande västeuropeiska marknaden är vidare transportförutsättningarna mycket gynnsamma för svensk skogsindustris internationella konkurrens- kraft. Skogsindustrin är våri särklass största nettoexportör.

Knappt hälften av den svenska skogsråvaran går till den trätekniska knappt 30 % från träindustrin. vilket i absoluta tal innebär ett större posi- tivt bidrag till Sveriges handelsbalans än vad bil- och varvsindustrin ger tillsammans. Den svenska träindustrin är sysselsättningsintensiv och re- gionalpolitiskt av stor betydelse. Företagen är i allmänhet små och resur- serna för forsknings- och utvecklingsarbete mycket begränsade. Den nuva- rande forsknings- och utvecklingsinsatsen är både vad avser inriktning och volym otillräcklig i ett läge där priskonkurrensen är stark och konkurren- terna har ett stort och ökande inflytande på marknaden. För att den svenska träindustrin även i framtiden skall kunna hävda sig på export- marknaden krävs dels åtgärder för att på olika sätt öka vidareförädlings- graden inom hela branschen. dels produktförnyelse och därtill hörande förbättring och förnyelse av produktionsmetoder. STU har under såväl föregående som innevarande budgetår kraftigt ökat satsningarna på områ- det träte k n i k. Dessa satsningar har till viss del inriktats på att höja den trätekniska kompetensen inom högskolesystemet. men framför allt på att stödja företagens arbete med vidareförädling och produktförnyelse. Jag bedömer STU:s satsningar som nödvändiga för att industrin skall stimule- ras att öka de egna utvecklingsinsatserna. Då detta har uppnåtts bör STU:s stöd åter kunna minskas. Jag har 1. v. beräknat medel för fortsatta insatser på hög nivå inom det trätekniska området.

Prop. 1980/81: 130 ltt-t

Massa- och pappersindustrin är i och med sin höga nettoexport den bransch som har haft och alltjämt har den största enskilda betydelsen för Sveriges handelsbalans. Massa- och pappersindustrin har förutsättningar att även framledes spela en central roll för Sveriges ekonomi. En förutsätt- ning härför är dock en utveckling mot en ökad förädlingsgrad hos de produkter som exporteras. Huvudsyftet med STU:s stöd till massa- och pappersteknik bör vara att hävda långsiktiga utvecklingsbehov och stimulera företagen att aktivare satsa på nya produktområden. Jag har beräknat medel för en något ökad ambitionsnivå med denna inriktning. Även inom energiforskningsprogrammet är massa- och pappersindustrin ett prioriterat område. Sammantagna bör de statliga resurser som kommer denna sektor till del kunna ge markanta bidrag till bl.a. den processtek- niska utvecklingen inom området.

Hälso- och sjukvård är en viktig samhällssektor och i hög grad teknik- beroende. De stigande kostnaderna. kraven på bättre vård för patienterna och mindre påfrestande arbetsmiljö för personalenlökar betydelsen av att tekniken för hälso- och sj ukvård utvecklas så att en resurs- och kvalitetsmässigt förbättrad sjukvård kan uppnås samtidigt som drift- och underhållskostnadcr reduceras. Härigenom ökas också Sveriges möjlighe- ter att industriellt konkurrera på detta område. som väntas erbjuda en alltmer expanderande internationell marknad för avancerade tekniska pro- dukter. STU:s insatser på detta område bör i ökad utsträckning inriktas på att få till stånd landstingskommunal teknikupphandling. Med teknikupp— handling avses köp av ett system — vara eller tjänst —— som fullgör en funktion och som kräver utveckling av ny teknik för att förverkligas. Genom att utnyttja teknikupphandling kan med relativt små medel en behovsbaserad teknikutveckling skapas till gagn för både hälso- och sjuk- vården och för de företag som tillverkar produkter för denna sektor. Jag har beräknat medel för att de redan i dag stora insatserna på detta område skall kunna fortsätta i oförminskad omfattning.

STU beräknar att stödet till enskilda uppfinnare och mindre företag skall öka under den kommande treårsperioden. STU föreslår vidare ökade insatser för att stimulera innovationsverksamheten bl.a. vid de tekniska högskolorna genom att stödja inrättande av s.k. innovationsccntra.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. En balanserad och livskraf- tig näringslivsstruktur kräver såväl stora som små företag. Storföretag är vanligen skickliga på att vidareutveckla, tillverka och marknadsföra pro- dukter för en bred marknad. Utvecklingsarbetet sker vanligen i relativt små steg inom ramen för den egna affärsstrategin och är ofta relativt hårt knutet till det befintliga produktsortimentct och befintliga tillverkningspro- cesser. De stora företagen har de största forsknings- och utvecklingsresur- serna och står för den dominerande andelen innovationer. Ett flertal inter- nationella studier visar dock att avkastningen till följd av framgångsrika innovationer per satsad krona på utvecklingsarbete är större i små teknik-

Prop. 1980/81: 130 105

intensiva företag. Detta kan förklaras av att små organisationer ger större handlingsfrihet för den enskilde och större utrymme för egna initiativ samtidigt som incitamenten ofta är större och hindren mindre än i stora organisationer. Småföretagen fyller en viktig funktion genom att exploate- ra marknadssegment som bedöms vara för små eller för riskfyllda för att intressera de större företagen. För att föra fram radikalt nya idéer till innovationer spelar de små företagen en särskilt viktig roll. Teknikinten- siva småföretag baserade på innovationer med inriktning på nya mark- nader utgör också grunden för nya högtillväxtindustrier. Jag vill emellertid understryka att våra nuvarande kunskaper om innovationsprocessen till stor del grundas på utländska och då framför allt amerikanska erfarenhe- tcr. För att avhjälpa denna brist har STU i samarbete med Center for Policy Alternatives vid Massachusetts Institute of Technology påbörjat en studie för att bl.a. kartlägga unga högteknologiska företags roll i svensk industri. Resultatet av denna studie. som beräknas vara avslutad år 1982. bör utgöra ett viktigt underlag för industripolitikens framtida inriktning.

Flera remissinstanser. bl.a. IVA. påpekar också den stora betydelse som STU:s stöd har för innovationsverksamheten i små och medelstora företag. En styrka hos STU:s stöd är i detta sammanhang enligt Industri- förbundet möjligheterna att kombinera finansiellt stöd med rådgivning. Förbundet framhåller också behovet av särskild stimulans för att främja tilllkomsten av nya företag kring ny teknik.

Jag finner det angeläget att STU:s stöd till utvecklingsarbete även fort- sättningsvis får en stark inriktning mot de mindre företagen. Etablering av nya företag baserade på innovationer och entreprenörskap är en mycket viktig faktor för industriell förnyelse. Detta gäller. som jag tidigare nämnt. speciellt vid tillämpning av ny teknik och inom högteknologiområden. STU bör därför öka ansträngningarna att i samarbetet med de regionala utvecklingsfonderna stimulera och stödja företagsetablering baserad på ny teknik.

Jag har beräknat medel för en ökning av insatserna på projekt från enskilda up pfinnare och mindre företag. Den under inneva- rande budgetår påbörjade tyngdpunktsförskjutningcn mot projekt basera- de på radikala produktidéer inom områden med hög tillväxtmöjlighet bör fortsätta.

FOSAM har undersökt olika vägar att öka samverkan mellan högskolan och näringslivet. [ sitt betänkande (SOU 1980: 46) Högskolan i fou-samver- kan. som överlämnades i december 1980. pekar FOSAM bl.a. på att möjligheten för universitet och högskolor att bilda "'särorganisationer" i anslutning till högskolan bör ökas. Dessa avses få en självständig ställning gentemot högskolans övriga verksamhet men ändå ha vissa kopplingar till högskolan. bl.a. genom gemensamt resursutnyttjande. FOSAMzs betän- kande rcmissbehandlas f. n. 1 de förslag rörande forskningspolitiken som chefen för utbildningsdepartementet avser att lägga fram under våren 1982

Prop. 1980/81: 130 l06

kommer även FOSAM:s förslag att prövas. I samband därmed får frågan om STU:s eventuella roll som stödjare av innovationscentra i Sverige tas upp.

Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 åt STU att i samråd med statens industriverk utreda frågor om regional projektledningshjälp m.m. Syftet med utredningsuppdraget var att studera förutsz'ittningarna för och den närmare utformningen av en allmänt utbredd projektledningshjälp i landet. Resultatet av STU:s arbete redovisades i en särskild rapport den 3 mars l980 (se bilaga 10). I rapporten har tagits med även synpunkter från ett tjugotal berörda organisationer som har yttrat sig över en underhandsver- sion av STU:s rapport. Vid utarbetandet av slutversioncn av rapporten har STU tagit hänsyn till inkomna synpunkter.

STU:s förslag innebär att ett företag eller en uppfinnare — projektägaren — som har en produktide som han vill utveckla men som saknar kompetens eller resurser att driva sitt utvecklingsprojekt genom subventioner bereds ökade möjligheter att anlita en konsult i funktionen att sammanhålla arbe- tet i produktutveckfingsprojektct. Den administrativa hanteringen av be- slut om ekonomiskt stöd till projektägarens tlpphandling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster föreslås skötas av de regionala utvecklingsfon- derna efter rekommendation från den fasta samarbetsgruppen mellan STU och utvecklingsfonden i varje län. STU har emellertid inte ansett det möjligt att utifrån hittillsvarande erfarenheter av pågående verksamheter vid olika typer av regionala utvecklingscentra precisera storleken på beho- vet av insatser. STU:s förslag innebär därför att det nya systemet införs i två etapper med mellanliggande kt'mtrollstation. ] en första etapp föreslås att en treårig försöksverksamhet genomföras i fyra län på i princip två olika nivåer vad gäller insatsernas storlek: den lägre nivån i två län och den högre nivån i två län. Försöksverkamheten beräknas kosta drygt 9 milj. kr. Efter två år görs en preliminär utvärdering av'försöksverksamheten varvid förslag till ett fullt utbyggt system fär övervägas. STU föreslår vidare att kostnaderna för den treåriga försöksverksamheten till 55 % täcks av staten och till 45 % av berörda landsting.

Jag finner det angeläget att möjligheterna för samhället att genom pro- jektledningsservice stödja produktutvecklingsarbete i mindre och medel- stora företag och hos enskilda uppfinnare studeras närmare. Jag har också erfarit att STU under år f980 år har undersökt landstingens intresse för att finansiellt medverka i en försöksverksamhet enligt STU:s förslag och fått positivt besked från den helt övervägande andelen landsting. Jag utgår från att landstingen har prövat frågan om en medverkan i försöksverksamheten mot bakgrund av de samhällsekonomiska förutsättningar som råder för kommunsektorn. Jag avser därför föreslå regeringen att STU ges i uppdrag att i samråd med statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna starta försöksverksamhet i fyra län enligt föreslagen modell. Det bör an- komma på STU att i samråd med industriverket och resp. landsting besluta

Prop. 1980/81: [30 107

om val av försökslän. Jag har beräknat medel för statens andel av kostna- derna för försöksverksamheten Linder delprogrammet I (. Industriwrvit-c.

Verksamheten inom det under föregående budgetår inledda delprogram- met I e. Arh('tstagarinit/"erade proje/rr är under uppbyggnad. Programmet har karaktären av försöksverksamhet och syftar till att fånga upp och utveckla idéer som annars bedöms som alltför osäkra att sätta i produktion och därmed förblir oprövade. STU föreslär för den kommande treårsperio- den kraftigt ökade resurser för denna verksamhet.

IVA och Induslrlffi'irblutde! tillstyrker STU:s förslag men betonar samti- digt betydelsen av att de projektförslag som tas upp inom försöksverksam- ' heten utsätts för granskning enligt samma kriterier som andra teknisk- industriella utvecklingsprojekt.

Vad remissinstanserna här för fram rörande kvalitetskraven vid bedöm- ning av arbetstagarinitierade projekt överensstämmer med vad statsmak- terna redan har beslutat (prop. 1979/80: 101 s. 42—44. NU 1979/80: 32. rskr 1979/80: 172). STU skall således handlägga dessa projekt enligt de rutiner som tillämpas för övriga utvecklingsprojekt. lnnan beslut fattas i ett stöd- ärende åligger det dock STU att inhämta yttrande från en särskild nämnd med representanter för löntagarna. Jag har inte bedömt det möjligt att nu ta ställning till verksamhetens omfattning på längre sikt. l takt med att verk- samheten kommer i full gång får den närmare inriktningen och behovet av en förstärkning av resurserna prövas. I avvaktan härpå bcräknarjag medel för en verksamhet med oförändrad omfattning.

STU har i sin anslagsframställning hemställt att inom ramen för pro- grammet Kunskapsutveckling få inrätta särskilda forskartjänster inom äm- nesområden där behov föreligger att snabbt bygga tipp forskningsresurser och kompetens.

Ett flertal remissinstanser. däribland NFR och lnduslri/örlmnder. till- styrker STU:s förslag. UHÄ instämmer i att denna typ av tjänster kan vara av mycket stort värde för att initiera forskning inom nyare områden. UHÄ anser dock att beslut om formen för sådana tjänster bör avvakta dels behandlingen av de förslag som har presenterats av FOSAM. dels beslut med anledning av lärartjänstutredningens förslag.

Jag instämmer i att inrättande av särskilda forskartjänster kan vara ett medel för kompetensuppbyggnad. STU har emellertid möjlighet att i varje särskilt fall inge framställan till regeringen om att inrätta särskild befattning motsvarande rådsprofcssur vid universitet och högskolor. Jag finner inte skäl att ändra gällande ordning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningst'lepartemcntet.

En stor del av STU:s insatser under program 2 görs i form av rampro- gram för kunskapsutveckling men en hel del av medlen under programmet reserveras fortfarande för obundet projektstöd. Utvecklingen mot ökat utnyttjande av ramprogram betraktas som något positivt av de flesta rc- missinstanserna. In(lustri/i”)"rlmndvl m.fl. remissinstanser pekar doCk på

Prop. 1980/81: 130 108

behovet av stöd för projektförslag utanför ramprogrammen. De understry- ker vikten av balans mellan bundna och obundna resurser hos STU. UHÄ är visserligen positivt till ramprogram som stödform men påpekar nödvän- digheten av en planerad avveckling av större ramprogramsatsningar i samverkan med UHÄ för att få kontinuitet i högskolans verksamhet. UHÄ föreslår vidare att en större andel av resurserna under program 2 än vad STU föreslår bör hållas utanför ramprogrammen.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Forskning är till sin natur långsiktig och bör följaktligen planeras i ett flerårsperspektiv. Härigenom kan större bredd och tyngd på satsningarna uppnås inom angelägna områ- den samtidigt som arbetstryggheten för forskarna förbättras. Det var mot denna bakgrund statsmakterna beslutade att ramprogramfinansierad forsk- ning skulle användas i ökad utsträckning (prop. 1977/78: 111 s. 111—112. NU 1977/78: 75. rskr 1977/781361). Denna utveckling mäste emellertid avvägas mot behovet av medel för projektförslag utanför ramprogrammen. Det är nödvändigt att en icke obetydlig del av STU:s resurser för kun- skapsutveckling reserveras för obundna projekt för att ett tillräckligt stort handlingsutrymme för att satsa på ny teknik skall finnas och en bred kunskapsberedskap skall kunna upprätthållas.

Naturvetenskapliga forskningslaboratoriet i Studsvik (NFL) bedriver forskning inom en rad områden. Basverksamheten finansieras idag till viss del av STU men till huvuddelen av NFR. som också är huvudman för laboratoriet. Med hänsyn till forskningsinriktningens grundläggande ka- raktär bör finansieringsansvaret för NFL successivt och fr.o.m. budget- året 1982/83 i sin helhet förs över till NFR under utbildningsdepartemen— tets huvudtitel. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsde- partementet.

En betydande del av STU:s resurser används för att stödja kulle/(riv forskning. F.n. löper 32 kollektivforskningsprogram. STU beräknar att den kollektiva forskningen totalt sett kommer att få en oförändrad omfatt- ning under den kommande trcårsperioden. Inom en sådan total ram kom- mer dock vissa förändringar att göras.

IVA tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollektiva forskningen under treårsperioden. K(7H(-'kfftft)rSkllfll_1_'.$'fnsfflll- rens sanuir/wlsurgziii (SA MKO) efterlyser motiveringar för STU:s förslag om oförändrad omfattning av den kollektiva forskningen. Indiisrri/örbiui- (lei uttalar sig mycket positivt om den kollektiva forskningen och anser att STU bör vara berett att öka sina insatser i den takt som företagen är villiga att ställa tipp med ökade resurser även om detta innebär att en ökad andel av STU:s budget går till kollektiv forskning.

Med tanke på de allt större resurser som krävs för att upprätthålla och vidareutveckla kunskapsbasen inom olika för företagen angelägna områ- den bör denna form av forskningssamarbete vara ett effektivt medel för kompetensutveckling. De större mer forsknings- och utvecklingsintensiva

Prop. 1980/81: 130 109

företagen ligger inom sina specialområden ofta nära den teknologiska fronten och har i allmänhet inget behov av kollektiv forskning inom dessa områden. Det finns emellertid områden som är av intresse för ett företag utan att för den skull tillhöra dess specialområde. Här kan kollektiv forsk- ning vara ett sätt att med små medel följa utvecklingen och bygga upp och upprätthålla viss kompetens. För de mindre företagen utgör kollektiv forskning många gånger det enda sättet att skaffa fram ny kunskap anpas- sad till företagens behov. Kostnaden för varje enskilt företag är relativt överkomlig samtidigt som de aggregerade resurserna för den kollektiva forskningen är tillräckliga för att bedriva ett meningsfullt och fruktbring- ande forsknings- och utvecklingsarbete. För att nå ut till de mindre företa- gen med den kunskap och de resurser som den kollektiva forskningen har byggt upp krävs emellertid många gånger extraordinära insatser. Det är viktigt att STU genom ett flexibelt agerande försöker hitta lösningar anpas- sade till varje enskild bransch. Kollektiv forskning är emellertid inget självändamål. En kontinuerlig utvärdering och omprövning av verksamhe- ten i linje med vad STU redogör för i sin anslagsframställning är nödvändig för ett rationellt resursutnyttjande. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av ett industriellt engagemang i institutens verksamheter. Därige- nom bör även en grund skapas för ökade finansiella tillskott från industrin. Jag är inte beredd att ta ställning till den kollektiva forskningens totala omfattning. Stödet till den kollektiva forskningen är ett medel som måste prövas och avvägas mot andra medel för att på effektivast möjliga sätt uppnå de mål som finns uppsatta för STU:s verksamhet. Det ankommer på STU att göra denna avvägning inom ramen för anvisningar som regeringen meddelar och de medel som anvisas.

Under anslagsposten R_vnidverkmmliei har jag beräknat medel för viss nationell rymdverksamhet vid delegationen för rymdverksamhet. Delega- tionen föreslår ökade insatser för delprogrammet Rymdforskning. avseen- de studier av material i tyngdlöst tillstånd. samt för delprogrammet Fjärr- analys avseende metodutveckling och demonstrationsprojekt för utnytt- jande av data från fjärranalyssatelliter.

Regeringen har tidigare i prop. 1980/81:100 (bil. 17) under anslaget Europeiskt rymdsamarbete m. m. föreslagit en avsevärd ökning av medlen för nationell rymdverksamhet. Med hänsyn till detta är jag inte beredd att nu under detta anslag föreslå några större höjningar för detta ändamål. Jag har under anslagsposten Rymdverksamhet beräknat medel för fortsatt verksamhet i oförändrad omfattning.

Under program 3. Internationell kontukIver/(samhet stöds bl.a. Sveri- ges '1'eknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT). Huvuddelen av verksamheten finansieras genom bidrag från STU medan återstoden finan- sieras genom uppdragsintäkter. lnom programmet stöds också internatio- nell projektsamverkan i olika former. STU anser att en ökad internationell orientering och kontakt är angelägen för hela STU:s verksamhet och STU föreslår därutöver väsentligt ökade resurser till program 3.

Prop. 1980/81: 130 HO

Flera remissinstanser anser det väsentligt att STU på olika sätt stimu— lerar personkontakter mellan svensk och utländsk forskning. Industriför- bundet nämner generös tillgång på stipendier som en framkomlig väg men pekar även på möjligheten till finansiering av mer stadigvarande svenskt engagemang i utländska forskningsprojekt som ett intressant medel. Såväl IVA som UHÄ framhåller betydelsen av informella och personliga kon- takter mellan forskarc i olika länder. Detta kan t. ex. åstadkommas genom forskarutbyte inom viktiga områden. UHÄ föreslår att satsningar görs på ett gästforskarprogram inom det tekniska området. lVA rekommenderar ett ökat utnyttjande av lVA:s kontaktnät.

Attachéverksamheten är ett mycket viktigt instrument för avspaning av den teknikpolitiska. tekniska och industriella forskningen och utveckling- en utomlands. Genom det nät av attachéer som i dag finns uppbyggt är de intressantaste länderna vad gäller teknisk forskning och utveckling in- täckta. Jag avser därför inte nu föreslå någon utvidgning av verksamheten till nya länder. Uppdragsverksamheten har successivt ökat och intäkterna från denna täcker i dag ca en fjärdedel av attachéverksamhetens totalkost- nader. Denna utveckling är positiv och visar på ett intresse från industrins sida för verksamheten. För att den skall kunna uppfylla de kvalitetskrav som uppdragsgivarna har rätt att ställa är det emellertid nödvändigt att uppdragsverksamheten bygger på en bidragsfinansierad basverksamhet som är tillräckligt stor för att ge attachéerna den grundkunskap och över- blick över utvecklingen som uppdragen förutsätter. I vissa fall ger upp- dragsverksamheten f. n inte ens täckning för de särkostnader som uppkom- mer. Jag bedömer att verksamheten framdeles bör inriktas på att med i stort sett nuvarande balans uppnå en högre kostnadstäckning för uppdra- gen.

STATT drivs f. n. som en självständig verksamhet med en särskild av regeringen utsedd styrelse men med utnyttjande av vissa administrativa tjänster hos lVA. För att få en klarare ansvarsfördelning i förhållande till IVA bör verksamheten i fortsättningen drivas i form av en stiftelse. Inom ramen för en sådan stiftelse avses verksamheten ske enligt nuvarande riktlinjer. Staten och lVA är överens om att detta bör ske och förhandling- ar pågår mellan staten och 1VA om ett avtal för stiftelsebildning. De erforderliga medlen för statens tillskott till stiftelsen beräknar jag kunna inrymmas i de medel jag har beräknat under program 3 under detta anslag. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att staten tillsammans med IVA bildar en stiftelse som skall svara för Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet.

Jag delar i övrigt såväl STU:s som remissinstansernas synpunkter om behovet av en ökad internationell orientering av det svenska forsknings- och utvecklingsarbetet. STU avser att senare i år redovisa hur internatio- nella frågor på olika sätt griper in i STU:s verksamhet och hur den interna- tionella orienteringen skall förstärkas.

Prop. 1980/81: 130 " 111

För program 3 harjag beräknat medel för en fortsatt verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning och inriktning.

Program 4. M_vtidiglietsseri'ice avser dels internationell myndighetsser- vice. dels teknikupphandlingsservice. Huvuddelen av programmet avser teknikupphandlingsservice och denna syftar till att främja och underlätta teknikupphandling vid främst statliga och kommunala myndigheter.

STU:s hittillsvarande verksamhet har i huvudsak omfattat information till bl.a. myndigheter om hur teknikupphandling bör planeras och genom- föras. Under program 1 har vidare utvecklingsstöd lämnats till enskilda teknikupphandlingsprojekt. STU beräknar att successivt ökande resurser kommer att erfordras i takt med att en samverkan kring olika utvecklings- program kommcr till stånd på beställarsidan.

Flera remissinstanser framhåller möjligheten att genom teknikupphand- ling stimulera till teknisk utveckling i företagen. [iidnstriförlmnclct menar att STU här har viktiga uppgifter när det gäller att ta fram utbildningsma- terial. att ordna kontakter mellan kunder och potentiella leverantörer m.m. Samtidigt framhåller förbundet dock att för att uppnå ordentliga stimulanseffekter i industrin krävs mer omfattande åtgärder. Förbundet varnar för upphandling genom ställföreträdare. IVA menar att målsättning- en bör vara att de upphandlande sektororganen själva skall ha erforderlig kompetens. Under en uppbyggnadsfas kan STU ha en stödjande funktion. varvid utvecklingsengagemanget så snart som möjligt överförs till sektor- organen. Såväl lndustriförbundet som lVA pekar på att olikheterna mellan olika samhällssektorer måste beaktas vid utformningen av åtgärder för att stimulera teknikupphandling. Industriförbundet föreslår att STU medver- kar till att olika modeller för teknikupphandling tas fram.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Teknikupphandling har i de senare årens utredningar ofta framhållits som ett effektivt instrument för att stimulera den tekniska utvecklingen. Detta understryks ytterligare i en OECD-rapport i vilken konstateras att teknikupphandling är den enda metod om vilken man med säkerhet vet att man med dess hjälp kan beordra fram lönsam teknisk utveckling genom offentliga insatser.

Med tanke på att kommunerna — primärkommuner och landstingskom- muner — årligen gör mycket stora investeringar utgör de en stor potentiell beställare av ny teknik från näringslivet. Driftkostnader för kommunala anläggningar m.m. tenderar att ta allt större resurser i anspråk. Det är således väsentligt för kommunernas framtida ekonomi att de vid investe- ringsbeslut i ökad utsträckning beaktar livstidskostnaderna. dvs. anskaff- ningskostnadcr plus driftkostnader. Ett sådant synsätt gynnar i allmänhet också investeringar i nya tekniska lösningar anpassade till de specifika behoven. Sett över produktens livscykel kompenserar vanligen de minska- de driftkostnaderna mer än väl de ökade kapitalutlägg som måste göras för att få den nya tekniken utvecklad. Ny och bättre teknik kan bidra till att få kommunernas framtida ekonomi under kontroll.

Prop. l980/81: 130 lll

För leverantören innebär ett teknikupphandlingsprojekt impulser och medel för ett marknadsanpassat tekniskt utvecklingsarbete. Leverantören får härigenom tilIämpningskunskapcr och en referensanli'iggning med åtföl- jande konkurrensfördelar vid försäljning av motsvarande system till andra kunder. Det innebär naturligtvis också risker. vilket utveckling av ny teknik alltid är förknippad med. Leverantörens risker kan minskas på vanligt sätt genom stöd till tekniskt utvecklingsarbete via exempelvis STU eller Industrifonden.

Beställarens risktagande består i att han tar en viss direkt eller ekono- misk risk genom att välja en oprövad teknisk lösning. För att på beställarsi- dan förbättra förutst'ittningarna för teknikupphandling kan llera åtgärder behövas.

Ofta framhålls upphandlingsförordningen tl973: 60. ändrad och om- tryckt l980: 850) och andra instruktioner för offentlig upphandling som ett hinder för det livstidskostnadsresonemang som är nödvändigt för att teknikupphandling skall vara ett intressant alternativ till köp av på markna- den tillgängliga tekniska lösningar. Enligt min bedömning föreligger emel- lertid inget egentligt hinder på detta område. Det är naturligt att myndighe- terna beaktar ett livstidskostnadsrcsonemang vid sin upphandling. Upp- kommer tveksamhet i ett upphandlingsz'ircnde om ett sådant betraktelse- sätt är förenligt med upphandlingsförordningen så bör frågan underställas regeringens prövning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för budget- departementet. Som det ankommer på att förslå regeringen att utfärda erforderliga bestämmelser.

Den kommunala och landstingskommunala upphandlingen regleras ge- nom ett upphandlingsreglemcntc. Jag avser ta kontakt med kommun- och landstingsförbunden för att ta upp en diskussion med dem om möjligheter- na att på olika sätt verka för att krav på funktion och driftkostnad över en längre tid i fortsättningen bättre beaktas vid teknikupphandling.

Många gånger begränsas möjligheterna till teknikupphandling av bris- tande kompetens hos beställaren. STU avses här bistå med råd om extern expertkompetens som upphandlaren kan behöva under tcknikupphandlingen. STU kan vidare genomföra förprojekteringar och verka för samordning av kravspeciftkationer m.m. vid teknikupphandling.

STU kan även i övrigt på många sätt verka för att initiera och underlätta teknikupphandling. Bl. a. bör STU kunna ta fram olika modeller för teknik- upphandling i enlighet med vad som har föreslagits av remissinstanserna. Det är emellertid viktigt att kommma ihåg att STU aldrig kan ersätta leverantör och beställare. Dessa båda parters vilja att åstadkomma något är helt avgörande för förverkligande av ett teknikupphandlingsprojekt. STU kan bara verka som katalysator i denna process.

Det är med andra ord viktigt att kommunerna själva griper initiativet och i ökad utsträckning utnyttjar teknikupphandling vid sina investeringar. Härigenom bör förutsättningarna ökas för balans i den kommunala ekono-

Prop. 1980/81:130 113

min. samtidigt som en kraftig stimulanseffekt uppnås för industrins utveck- ling.

STU prövar också möjligheten att utnyttja teknikupphandling inom den privata sektorn där beställaren är ett enskilt företag. Dessa försök bör vidareutvecklas och därefter utvärderas.

Jag har beräknat medel för en fortsatt verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning under detta program.

Teknikupphandling i den här beskrivna formen leder till ett starkt mark- nadsanpassat utvecklingsarbete i vanligen relativt små steg. För att få till stånd en utveckling i större steg. med i bästa fall tekniska genombrott som följd. krävs ofta att ytterligare åtgärder vidtas. Ett utvecklingsbolag kan här ge vissa om än begränsade möjligheter att forcera utvecklingen inom några angelägna områden. Jag återkommer i det följande vid min behand- ling av nationella utvecklingsbolag till denna fråga.

Under anslagsposten Infor/nutionsfjrsörjningsverksamhet har medel beräknats för den del av verksamheten vid delegationen för informations- försörjning som gäller teknisk forskning. utvecklingsarbete och viss servi- ceverksamhet inom området vetenskaplig och teknisk information och dokumentation. Delegationen föreslår ökade insatser för utveckling. upp- byggnad och utnyttjande av system. informationsöverföringsnät och data- baser samt för forskarutbildning och kompetensuppbyggnad inom områ- den av särskild betydelse för informationsförsörjningen.

Jag har under denna anslagspost beräknat medel för fortsatt verksamhet i oförändrad omfattning.

För budgetåret 1980/81 har regeringen i likhet med tidigare budgetår av riksdagen bcmyndigats att godkänna avtal och beslut rörande stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m.m. som innebär åtaganden för flera budgetår. Sålunda har regeringen bcmyndigats godkän- na sådana avtal och beslut som. inberäknat löpande avtal och beslut. innebär åtaganden om högst l80 milj. kr. under vart och ett av budgetåren l98l/82— 1984/85. Detta bemyndigande avser också bidrag till den tidigare nämnda teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten. Med hänsyn till att jag har förordat en treårig ram för verksamheten under detta anslag erford- ras inget bemyndigande för de närmaste tre åren. Ett sådant bör däremot inhämtas för de därpå följande två åren för att möjliggöra en femårig planeringsperiod för STU. Jag förordar därför att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1981/82 få fatta beslut om stöd till nämnda ändamål som. inberäknat löpande avtal och beslut. inne- bär åtaganden om högst 200 milj. kr. under vart och ett av budgetåren l984/ 85 och 1985/86. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att meddela de närmare föreskrifter som behövs.

Som jag tidigare har nämnt beräknar jag alltså medelsbehovet under detta anslag för budgetåret 1981/82 till 540 milj. kr.

8 Riksdagen 1980/8]. I .ruml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 114

F 2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer

l979/80 Utgift — 1980/81 Anslag 1000 l98l/82 Förslag 1000

Under anslaget. som tas tipp med formellt 1000 kr.. redovisas kostnader och intäkter för drift och förvaltning av forskningsstationer.

En forskningsstations uppgift är att ställa lämpliga forskningslokaler och därtill anknuten service till förfogande för mindre forskargrupper och institut. Programmet omfattar f.n. endast forskningsstationen i Stock- holm. vars drift handhas av en särskild stiftelse.

Jag förordar att anslaget tas tipp med oförändrat 1 1.100 kr. för budgetåret 1981/82.

F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

l979/80 Utgift ' | I 979 379 Reservation 220 447 835 1980/81 An slag 13 200 000 l98l/82 Förslag l3 200000

' Disponerat l6 [00 000 : ()disponerat 754000

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare apparater och instrument för teknisk forskning och industriellt tttvecklingsarbcte. Nytt- jare av utrttstning som har anskaffats med medel från anslaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. Medel motsvarande dessa kostnader omförs till särskild inkotnsttitel i statsbudgeten.

STU anser att utrustningsanslaget bör räknas upp enligt samma prin- ciper som STU:s projektanslag och föreslår att 14.5 milj. kr. tas upp under detta anslag för budgetåret 1981/82.

Jag vill i detta sammanhang understryka behovet av att STU samråder med andra berörda organ innan beslut om bidrag för finansiering av dyrbar utrustning tas. Regeringen har därför föreskrivit att STU skall ta kontakt med statens provningsanstalt innan stöd lämnas för anskaffning av dyrbar provningsutrustning. Härigenom kan onödiga utrustningsdubbleringar undvikas och ett bättre utnyttjande av befintliga resurser uppnås.

Den kunskapsuppbyggnad vid högskolan som STU stöder kräver som regel tillgång till avancerad vetenskaplig utrustning. Som jag tidigare har framhållit skall dock STU:s medel inte användas till att finansiera upp- byggnaden av basresurser vid högskolan. Däremot skall kostnader för dyrbar specialutrustning med direkt koppling till genomförandet av STU-

Prop. 1980/81:130 115

stödda projekt kunna bcstridas från detta anslag. Jag vill här erinra om vad chefen för utbildningsdepartementet vid sin anmälan av budgetproposi- tionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 571) har anfört om behovet av samordning och överblick av olika forskningsorgans finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning.

För budgetåret 1981/82 beräknar jag 13.2 milj. kr. under detta anslag för att anskaffa mer kostnadskrävande utrustning.

8.7. Stöd till större utvecklingsprojekt

Genom STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling söker staten bidra till att bl.a. skapa förutsättningar för nya produkter och processer inom industrin. I många fall. särskilt för större projekt. gäller emellertid att betydande tekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där stöd från STU kan komma i fråga. För att möjliggöra statligt stöd även i detta senare utveck- lingsskede inrättades den 1 juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete — Industrifonden (prop. l978/791123 bil. 1. NU 1978/ 79:59. rskr l978/791415).

Fonden har till ändamål att genom stöd enligt förordningen (1979:630) om statligt stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (ändrad 1980:470) stödja utveckling av nya produkter. processer och system för industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fonden skall på be- gäran av regeringen avge yttranden i andra ärenden rörande statligt stöd till industriellt utvecklingsarbete.

F 19. Stöd till industriellt utvecklingsarbete

l979/80 Utgift 3001100000 1980/81 Anslag — 1981/82 Förslag 150000000

Budgetåret l979/80 anvisades under denna anslagsrubrik ett reserva- tionsanslag av 301) milj. kr. Därutöver beräknar Industrifonden att de totala ränteintäktcrna för tiden till den 3(1juni 1981 uppgår till ca 55 milj. kr.

Indttstrifondens praktiska verksamhet inleddes i slutet av är 1979 och fonden har under det första halvåret fått förfrågningar och ansökningar rörande totalt ca 90 projekt. De totala anspråken på lånemctlel har för dessa projekt uppgått till ca 800 milj. kr. Industrifonden har t.o.m. den 1 september 1980 fattat beslut om lån till 12 projekt och det sammanlagda Iåneåtagandct uppgår till ca 140 milj. kr.

Prop. 1980/81: 130 116

Industri/budar konstaterar att det förefaller uppenbart att den form av Iåneftnansiering av utvecklingsarbete som Industrifonden kan erbjuda är intressant för svensk industri. Fonden finner det dock f.n. svårt att från sina utgångspunkter göra en långsiktig prognos över vilken nivå som är lämplig för något hittills så oprövat som länelinansiering av stora och riskfyllda utvecklingsprojekt. Samtidigt är verksamhetens karaktär sådan att en viss långsiktighet när det gäller medelstillförsel är nödvändig och fonden anser det inte naturligt att i ett fortvarighetstillstånd driva verksam- heten med årligen bestämda anslag.

För att slutsatser skall kunna dras av behovet på längre sikt av de tinansieringsformer som Industrifonden erbjuder krävs emellertid att verk- samheten kan drivas på minst nuvarande nivå under ytterligare ett till två år. Detta innebär att den årliga utlåningen skall ligga på ca 250 milj. kr. i 1980 års penningvärde. vilket för det kommande budgetåret innebär ca 280 milj. kr. Därvid förutsätts att Industrifonden inte åläggs att helt eller delvis överta finansieringen av större utvecklingsprogram som tidigare har Iinan- sierats av staten i annan ordning eller att statsmakterna ålägger fonden att särskilt finansiera vissa nya projekt. Vidare har Industrifonden förutsatt att fonden inte behöver stödja projekt som riktar sig mot den svenska energimarknadcn.

En ytterligare förutsättning har varit att Indttstrifondens uppgift även framledes skall vara att stödja projekt ide större industriföretagen. Fonden har inte resurser att handlägga ansökningar och projektstöd från mindre företag. De problem som erfarenhetsrnässigt kan uppstå i sådana projekt fordrar annan kompetens än de projekt som fonden normalt arbetar med. Denna finns i de regionala trtvecklingsfonderna. Undantagsvis kommer fonden dock att kunna lämna stöd till projekt med mindre ekonomisk omfattning än den gräns som f. n. tillämpas. ca 5 milj. kr.

Industrifonden bcdömar att en utlåning under bttdgetåret 1981i82 av ca 280 milj. kr. till ca 60 milj. kr. bör kttnna ske med ränteintäkter. Några återbetalningar eller eftergifter av lämnade lån förutses inte bli aktuella förrän tidigast under år 1983. Industrifonden bedömer med dessa utgångs— punkter ett medelstillskott av minst 220 milj. kr. som nödvändigt för budgetåret 1981/82. Mot denna bakgrund har fonden ansett ett medelstill— skott av 225 milj. kr. vara lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande.

Genom inrättandet av Industrifonden har statens möjligheter att lämna stöd till större industriella utvecklingsprojekt väsentligt förbättrats. Indti— strifonden har under sina första 16 månaders verksamhet beslutat om lån till 17 olika projekt med totalt ca 176 milj. kr. I följande sammanställning redovisas kortfattat några av de projekt som hittills har fått stöd.

Prop. 1980/81: 130

117

Företag: stödbelopp Beskrivning av projektets syfte (milj. kr.) Projekttitel GAMBRO 2.5 Gambro. som framgångsrikt tillverkar konstgjorda Kontinuerlig mätning av blodsockerhalten hos diabe— tiker

KABIVITRUM 11.5 Framställning av tillväxthor- mon med hybrid-DNA-tek— nik

LKAB 3.3 Kulsinterprocess

— pilotanläggning i Malmber- get

LM ERICSSON Konstruktionscenteroch halvledarlaboratorium för ilt- tegrerade kretsar

16.7

LKB-PRODU KTER 9.5 Mätinstrument för biologiska vätskor i mikromängder

PERSTORP 13.7 Kontinuerlig framställning av tunt högtryckspressat la- minat

SCANDITRONIX 2.1 Kollimator för neutronbe- strålning av cancertumörer

njurar. utvecklar nu ett instrument för kontinuerlig mätning av blodsockerhalten hos diabetiker med stöd av ett lån från Industrifonden. Instrtrmentct kommer att öppnar nya möjligheter att förbättra diabetesbehandlingen och avsikten är att senare använda samma princip för att utveckla en "konst- gjord bukspottkörtel".

Vissa former av dvärgväxt har sin grund i brist på tillväxthormon. Dylik dvärgvåxt kan förebyggas med hjälp av tillväxthormon som KabiVitrum idag framställer ur hypofyser från avlidna människor. Med medel från Industrifonden utvecklar nu Kabi- Vitrum reningsmetoder och genomför klinisk pröv— ning av ett tillväxthormon som framställs genom odling av en bakterietyp som har utvecklats med hybrid-DNA-teknik. På detta sätt kan man häva den idag svåra råvarubristen och möjliggöra be- handling av många fler patienter än tidigare.

I masugnar används oftajärnmalm i form av pellets (kulsinter) som är anrikat malmpulver sintrat till kulor. Idag krävs mycket stora sinterverk för att få god ekonomi. LKAB har fått ett lån för att utveck- la en metod som kan bli ekonomisk även i liten skala.

LM Ericsson kommer under de närmaste åren att bygga upp resurser för att internt i bolaget kunna konstruera egna avancerade integrerade halvle- darkretsar. Genom ett län från Industrifonden kommer denna verksamhet — som innebär bety- dande tekniska och ekonomiska risker — att kunna bedrivas snabbare och med högre ambitionsnivå. Om projektet blir framgångsrikt kommer LM Ericsson att kunna införa den senaste halvledartek- nologin på bred front i sin tillverkning.

Proteinanalys är viktig för bl.a. födoämnesana- lyser och för diagnostik i sjukhusens laboratorier. Med det nya instrument som LKB—Produkter nu utvecklar med lån från Industrifonden kommer man att kunna analysera mycket små mängder. under en miljondels liter. av kroppsvätskor och andra biologiska vätskor.

Högtryckslaminat. "perstorpsplatta". kan f.n. bara framställas i ark. Ett utvecklingsarbete som nu bedrivs vid Perstorp med stöd från Industrifon- den syftar till kontinuerlig framställning av laminat. vilket kan sänka kostnaderna avsevärt. Produktens egenskaper kan också förbättras om bolaget lyckas med utvecklingen av den nya högtrycksmetoden.

Neutronbestrålning av tumörer är en av de många nya behandlingsformer som prövas i kampen mot cancer. Scanditronix. som sedan länge arbetar med acceleratorer. trtvecklar nu med stöd av lndustri- fondcn en ny typ av kollimator. som kommer att göra det lättare att snabbt ställa in strålfältet så att omgivande organ skonas.

Prop. I980/81:130 118

Företag: stödbelopp Beskrivning av projektets syfte

(milj. kr.) Projekttitel SSAB 6.4 Manuell borthyvling av ytfel hos stälämnen är idag Mekaniserad tläckhyvling av ett smutsigt. bullrigt och hett arbete. Med stöd av stålämnen Inudstrifonden installerar nu SSAB i Luleå i sam—

arbete med Centro-Maskin (löteborg en helt ny typ av anläggning för syrgashyvling av varma stäläm— nen i direkt anslutning till sin nya stränggiutnings- maskin för slabs. Detta innebär bl.a. att man inte behöver använda nagon brännbar gas titan enbart syrgas. ()m projektet lyckas har man löst ett svårt arbetsmiljöproblem samtidigt som svensk industri får en värdefull referensanläggning.

VOLVO/UNITED 20,0 Volvo har fått ett län från Industrifonden för att TURBINE inom utvecklingsbolaget United Turbine vidareut— Personbilsgasturbin veckla en gasturbin för personbilsdrift. Konstruk- tionen tKTT — Kronogärd 'l'urbine 'l'ransmission) är baserad på delvis nya principer och behöver t.ex. ingen växellåda av den typ som krävs för kolvmotorer eller andra gasturbiner. KTT—projek— tet har en intressant och delvis unik utvecklingspo- tential vad aver verkningsgrad. vikt. miljöegen— skaper och möjligheten att använda olika bränslen.

Enligt min uppfattning illustrerar sammanställningen väl den variation och mångfald som fondens hittillsvarande stödverksamhet har karaktäri- serats av. Detta gäller såväl i fråga om arten av företag som har beviljats stöd som beträffande projektens egen karaktär. Vissa projekt är utpräglat "högteknologiska" medan andra representerar en mera verkstadsnära ut- vecklingsinsats där riskerna dock kan vara betydande.

Industrifonden lämnar normalt stöd med högst 50% av den beräknade projektkostnaden. Ett av de viktigaste syftena med fondens verksamhet är att möjliggöra ökade utvecklingsinsatser inom industrin. Stöd lämnas där- för inte till projekt som bedöms vara ett led i ett företags normala produkt— utveckling eller till projekt som företaget kan genomföra utan stöd. Erfa- renheterna har visat att det trots de problem som ligger i att bedöma projekt mot dessa kriterier ändå är möjligt att inrikta fondens stöd i enlighet härmed. Jag bedömer det därför rimligt att anta att fondens stöd t.o.m. utgången av år 1980 har lett till ökade utvecklingsinsatser inom den svenska industrin om ca 300 milj. kr.

En fortsatt offensiv satsning på svensk industris tekniska och kommer- siella konkurrenskraft är som jag tidigare har angivit av största betydelse för att stärka den svenska ekonomin i ett perspektiv som sträcker sig fram emot nästa decennium. De hittills vunna erfarenheterna av Industrifon- dens verksamhet är positiva. Det ligger emellertid i sakens natur att en egentlig utvärdering av denna stödform inte kan göras förrän ett större antal projekt har hunnit genomföras och deras resultat kunnat utnyttjas under viss tid.

Prop. 1980/81: 130 I 19

En sådan utvärdering kan alltså inte göras ännu på flera är. Jag anser emellertid att de hittillsvarande erfarenheterna av fondens verksamhet är så goda och perspektiven så intressanta att statsmakterna bör kunna ge fonden planeringsförutsättningar för den närmaste treårsperioden. Jag godtar i huvudsak fondens utgångspunkter för beräkning av erforderlig stödkapacitet men beräknar ett något lägre medelstillskott än vad fonden har angivit. Jag förordar att fonden under budgetåren 1981/82—1983/84 årligen tillförs kapitaltillskott om 150 milj. kr. i form av statliga anslag. dvs. totalt 450 milj. kr. Härtill kan fonden disponera vissa ränteintäkter varför den faktiska stödkapaciteten under perioden kan beräknas komma att uppgå till i storleksordningen 500 milj. kr.

Den nyligen inrättade oljeersättningsfonden (prop. 1980/81:49. NU 1980/81:49. rskr 1980/81:100) kommer att kunna tillföra energisektorn betydande kapitalbelopp för projekt som är av särskilt intresse när det gäller att ersätta olja i den svenska energiförsörjningen. Den kompletterar därvid när det gäller industriella utvecklingsprojekt inom energiområdet Industrifondens stöd till allmänt industriellt utvecklingsarbete. Jag har beaktat detta vid min beräkning av medelstillskott till fonden.

Till stöd till industriellt utvecklingsarbete bör för budgetåret 1981182 anvisas ett reservationsanslag av 150 milj. kr. att ställas till Industrifon— dens förfogande. Regeringen bör härutöver inhämta riksdagens godkän- nande av att 300 milj. kr. disponeras för fonden under budgetåren 1982/ 83—1983/84.

8.8. Nationella utvecklingsbolag

Vid behandlingen av prop. l978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet med anledning av motionerna 1978/ 79: 1010. 1495. 1652. 2020 och 2427 att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi. miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU l978/79:59. rskr l978/791415) i enlighet med utskottets hem- ställan att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

Som grundkapital för bolagen har riksdagen under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag av 15 milj. kr.

Vid behandlingen av frågan om anslag till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1979/80 gjorde näringsutskottet vissa uttalanden (NU 1978/ 79:60) om bl.a. samarbete mellan Studsvik Energiteknik AB och det föreslagna utvecklingsbolaget för energiområdet. Riksdagen beslöt (rskr l978/791429) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av bolagens verksamhet har planeringschefen hos STU Jan Olof Carlsson biträtt i industridepartementet. Hans förslag återfinns som bilaga I].

Prop. 1980/81: 130 120

Enligt förslaget. som har baserats på de uttalanden av näringsutskottet som låg till grund för riksdagens beslut. bör bolagen inriktas på teknikupp- handling med bivillkoret att upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. Bolagens uppgifter föreslås vara i första hand

— att identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda till inter- nationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster — att ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter — att handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansierat verksamheten på annat sätt.

Därutöver föreslås bolagen kunna åta sig betalda uppdrag inom sina resp. kompetensområden.

Enligt förslaget bör funktionerna som utvecklingsbolag knytas till redan existerande verksamheter och i första hand förordas att särskildajuridiska personer inte skapas för att genomföra den avsedda verksamheten. De uppgifter som har föreslagits för ett nytt utvecklingsbolag inom energiom- rådet föreslås läggas på AB Asea-Atom medan för motsvarande uppgifter inom miljö- och transportsystemområdena föreslås att Svenska Utveck- lingsaktiebolaget (SU) skall beredas tillfälle att äta sig dessa. I det fall bolagen inte knyts till en existerande verksamhet föreslås att bolagen sinsemellan samordnas.

Remissorganwz tillstyrker i huvudsak förslagen om verksamhetens in— riktning. VerksIäI/ande lcdanmren i nämnden för energiproduktions- förr/(ning (NE-VI.) konstaterar att frågan om bolagens uppgifter har analy- serats förtjänstfullt och framhåller:

Jag delar i stort sett åsikten att de uppgifter som skulle kunna motivera inrättandet av ytterligare utvecklingsbolag är teknikupphandlingsservice. exploateringsserviee och projektledningsservice åt statliga och kommuna- la myndigheter. Från NE:s utgångspunkter skulle ett statligt utvecklings— .bolag med dessa uppgifter kunna vara en ändamålsenlig sanmrbetspartner och uppdragstagare för vissa typer av uppdrag. Jag är övertygad om att motsvarande gäller en rad andra utvecklingslinansierande myndigheter och offentliga organ.

Flera remissorgan tar upp frågan om avvägningen mellan resurser och ambitioner för bolagens verksamhet. SIND erinrar om en nyligen redovi- sad utredning om regionala utvecklingsbolag (SIND 1980: 14) och konsta- terar:

De behandlade bolagen har ännu arbetat för kort tid för att någon egentlig utvärdering av deras verksamhet skall kunna genomföras. Utred- ningen anger emellertid en rad problem och svårigheter som möter företa- gen och tyder på att de torde ha små möjligheter att uppfylla de ambitiösa uppgifter de getts. Detta kan till viss del sammanhöra med de regionala begränsningarna för deras verksamhet. Den främsta orsaken synes emel- lertid vara att deras organisation och de resurser som tillförts bolagen inte tillnärmelsevis motsvarar de målsättningar för deras verksamhet som for- mulerats.

Prop. 1980/81: 130 121

Mot denna bakgrund framhåller SIND behovet att starkt begränsa de föreslagna bolagens uppgifter i förhållande till vad som angavs vid riks- dagsbehandlingen av frågan.

SIND och Asea-Atom poängterar att inriktningen på teknikupphandling måste förenas med krav på att den skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential för vilken en lämplig marknadsorganisa- tion finns tillgänglig.

I frågan om den föreslagna verksamhetens organisation är remissopinionen klart splittrad. SU och Asea-Atom. som endast har yttrat sig över det föreslagna organet för energiområdet, betonar det angelägna i att knyta uppgifterna till redan existerande organ och förklarar sig beredda att åta sig uppgifterna. SU för samtliga tre områden. Asea-Atom för energiområdet.

SIND framhåller att de nationella utvecklingsbolagen innebär en splitt- ring av resurserna vilken kan leda till lägre effektivitet. Verket föreslår därför att bolagen nära knyts till befintliga myndigheter eller företag som redan har kompetens inom området. I första hand föreslås en knytning tiII S'I'U.

Studsvik Energiteknik AB påpekar att varje företag har sin speciella inriktning och torde vara lämpat endast för exploatering av objekt inom sitt område. En knytning av ett nationellt utvecklingsbolag till ett företag inom resp. bransch riskerar att leda till snedvriden konkurrens och ensidig inriktning av tcknikupphandlingen. Även SU har tagit upp konkurrensfrå- gan och framhåller att utvecklingscnheten inte får knytas på ett sådant sätt till något kommersiellt företag att objektiviteten i dess bedömningar kan ifrågasättas.

NE-VL utvecklar denna problematik ytterligare i sitt yttrande:

Det finns i dag ett antal utvecklingsbolag som kan anses vara "nationel- la". SU. Studsvik och Asea-Atom är exempel på detta. Det föreligger i dag inga som helst hinder för att dessa av eget val engagerar sig i verksamhet av nu aktuellt slag. Att så inte skett anserjag indikera att uppgifterna inte passar in i den verksamhet de har kompetens. resurser och motiv för. Att tillföra dessa de ytterst begränsade resurser som nu finns tillgängliga och att i samband härmed ålägga dem de aktuella uppgifterna skulle inte på något väsentligt sätt ändra deras situation. Härtill kommer att de aktuella företagen inte skulle uppfattas som neutrala och objektiva på det sätt som de aktuella uppgifterna kräver. De skulle knappast heller kunna vara det — ASEA. Statsföretag och Studsvik harju egna utvecklingsintressen. som i princip konkurrerar med resten av näringslivet.

Han menar mot den bakgrunden att den föreslagna utvecklingsbolags- funktionen bara kan skapas i form av en ny. fristående och specialinriktad organisation. Med hänvisning till de begränsade resurser som står till förfogande föreslår han därför att frågan om att skapa ett nytt utvecklings- bolag för de tre arbetsområdena specialstuderas ytterligare. Även Studsvik Energiteknik AB föreslår denna utformning.

Prop. I980/8I:130 122

För egen del ansluter jag mig liksom remissinstanserna till förslagen om verksam hete n s in riktning mot teknikupphandling med de precise- ringar som jag nyss redovisade. Jag linner det angeläget att inom de områden som riksdagen har angivit söka stimulera den process som teknik- upphandlingen kan sägas utgöra på ett sådant sätt att internationellt kon- kurrenskraftiga och lönsamma produkter. processer och system utvecklas och marknadsförs. Detta skulle komplettera den verksamhet som framför allt STU bedriver och som har ett relativt begränsat mål att lämna biträde till statliga och kommunala organ. Särskilt inom energi- och miljöområ- dena bedömer jag att de betydande insatser som har gjorts och görs i Sverige för att utveckla ny teknik bör göra förutsättningarna gynnsamma för en framgångsrik internationell lansering av vissa produkter eller sy- stem. Även inom området transportsystem torde det finnas goda förutsätt- ningar för svensk industri att göra sig gällande på världsmarknaden. Jag vill i detta sammanhang erinra om kollektivtralikberedningens (K 1979: 07) uppgifter att initiera. följa upp och utvärdera försöksverksamhet med nya trafiksystem.

I frågan om verksamhetens organisation är remissopinionen splittrad. Det kan vara naturligt att i första hand söka linna möjligheter att knyta verksamheten till andra redan existerande organ för att därigenom bli delaktig av dessa organs bredare kompetens och uppbyggda administra- tiva organisation. Som NE-Vl- har framhållit innebär emellertid de re- surser som i så fall skulle komma dessa värdorganisationer till del endast mycket marginella tillskott till redan nu tillgängliga resurser. Den nya uppgiften skulle i dessa relativt stora bolag bli en mycket liten del av värdorganisationcns totala verksamhet. Dessutom skulle knytningen till ett visst företag kunna innebära betydande svårigheter när det gäller att hävda den nya organisationensopartiskhet i konkurrenssituationer. Jag bedömer därför att dessa nya uppgifter kräver självständiga bolag. Av praktiska skäl bör verksamheterna inom energi-. transportsystem- och miljöområdena i varje fall inledningsvis bedrivas samordnat. Vad gäller de närmare formerna för bolagens verksamhet vill jag framhålla följande.

Bolagen bör ha till föremål för sin verksamhet att inom områdena energi. miljö resp. transportsystem

— identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda till interna- tionellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster. — ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter. -— handla tipp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamheten på annat sätt. * mot betalning åta sig uppdrag inom sitt kompetensområde.

I de enskilda upphandlingsfall som blir aktuella bör bolagen givetvis samverka med berörda offentliga organ samt statliga och andra bolag m.fl. som kan bidra till att syftena med verksamheten uppnås.

Prop. 1980/81:130 123

I Carlssons förslag berörs särskilt frågan om sammansättningen av sty- relsen för de föreslagna bolagen. Mot bakgrund av målet om en internatio- nellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring framhålls bolagets behov av kvalificerad kompetens inom och ett rikt kontaktnät med svensk industriell utveckling. produktion och marknadsföring liksom stor över- blick över den svenska forsknings- och utvecklings- samt förvaltningsor- ganisationen. Bolagens styrelser bör därför enligt Carlsson sättas samman av personer som fyller höga krav på bl.a. personlig erfarenhet av industri- ell utveckling. produktion och marknadsföring. SU har i sitt yttrande också tagit upp denna fråga. För egen del ansluterjag mig till denna syn på betydelsen av att få en styrelse med hög kompetens och stort kunnande. Behovet accentueras av att bolagens fasta organisation med nödvändighet måste vara liten. Jag avser att tillse att bolagens styrelser i varje fall inledningsvis får enahanda sammansättning.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att de nya utveck- lingsbolagen får ett aktiekapital av vardera 2.5 milj. kr. Staten bör direkt äga samtliga aktier i bolagen. De bör tecknas till en överkurs av l00%. varigenom bolagen tillförs ett visst fritt kapital. vilket dock inte bör få förbrukas. Bolagens löpande verksamhet bör — i den män inte andra intäktskällor kan uppbådas — bekostas med den avkastning bolagens kapi- tal ger.

De nya bolagens administration blir med den uppläggning som jag har förordat mycket begränsad. Det kan vara naturligt att bolagen genom lämplig samverkan med annan organisation tillförsäkrar sig tillgång till erforderliga resurser härvidlag. Det är också viktigt att bolagen i sin egentliga verksamhet söker samverkan med olika intressenter inom resp. sektor.

Enligt riksdagens beslut (NU |978/79: 59 sid. 42. rskr l978179z415l an— kommer det på regeringen att utforma närmare föreskrifter för verksamhe— ten. Mot bakgrund av det stora intresse som denna fråga har väckt förordar jag emellertid att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört.

9. Åtgärder för att stödja svensk kapitalvaruexport

9.1. Inledning

Som jag tidigare har nämnt är svensk industris export av kapitalvaror utsatt för stark konkurrens från andra länder. Exporten av kapitalvaror framförallt till u-länder och statshandelsländer sker i stor utsträckning med medel- eller långfristig exportkredittinansiering. De flesta OECD-länderna liksom vissa andra länder erbjuder idag refinansiering av sådana krediter till särskilt förmånliga villkor. Statliga subventioner utgår som regel för att villkoren skall kunna bli förmånliga.

Prop. 1980/81: i30 (34

För att neutralisera den utländska statsstödda kreditkonkurrensen har möjligheter getts för svenska företag att med statligt stöd kunna deltaga i konkurrensen. De svenska exportföretagen har sedan år (973 haft möjlig- het att genom ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen kompensera sig för skillnader mellan den ränta företagen på grund av den utländska konkur- rensen tvingats offerera och refinansieringsräntan. Sedan den I juli 1978 har det halvstatliga bolaget AB Svensk Exportkredit (SEK) kunnat ställa statsstödda exportkrediter till förfogande. SEK lånar tipp på den svenska och på de internationella kapitalmarknaderna och lånar ut till lägre räntor. Staten står för mellanskillnaden. Som jag tidigare nämnt har l980 års exportkreditutredning utvärderat nuvarande system i betänkandet (Ds ] l980: 24) Subventionerade exportkrediter — en utvärdering av nuvarande system. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betän- kandet och remissvaren återfinns i bilaga 12 och IJ. Jag har tidigare i avsnitt 4.5 Exportfrågor något berört utredningens analys av den svenska kapitalvaruexporten.

Genom riksdagens beslut (prop. l98()/8l:4l. UU l980/8l: l6. rskr l980/ 81: 122) har möjligheter vidare öppnats för förmånlig kreditgivning till u- länder. Dessa förmånliga u-landskrediter som är knutna till leveranser av kapitalvaror m.m. från Sverige innebär möjlighet till ännu förmånligare villkor än de nyss nämnda statsstödda exportkrediterna.

Utnyttjandet av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som syste- met funnits. Av de kontrakt med medel- eller långfristiga krediter som företagen beräknades teckna år 1980 finansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda exportkrediterna är starkt koncentrerade till leveranser från de största företagen. Hela 74 C? av kontrakten tecknas av fem stora svenska företag eller koncerner. Kännetecknande för dessa företag är dock att de i hög grad köper komponenter av svenska och utländska underleverantörer. En icke obetydlig del avsåg entreprenad och konsultarbeten. Ca 22 % av de kontrakt som avser affärer som finansieras med medel- eller långfristiga krediter avser industriländer. Statshandels- ländernas andel utgiorde 28 C?- medan resterande 50 C? var kontrakt på u- länder. Utredningen framhåller att den medel- och långfristigt finansierade kapitalvaruexporten till statshandelsländer och u-länder kan beräknas motsvara ca 3.5 Ca av den totala svenska varuexporten och ca l.5 C? av den svenska industrins saluvärde. Andelen av förädlingsvärdet är något lägre. Entreprenadarbcten är då inräknade.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Nuvarande regler för statsstödda exportkrediter

Det svenska statliga exportkreditstöt'let har utformats som två parallella system dels det s. k. SEK—systemet. dels det s. k. avdrag-/bidragsyster_net som bygger på möjligheten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen. [ bägge fallen innebär det främst en räntesubvention. Stödet avser att underlätta

Prop. 1980/81: l30 (25.

finansiering av export av varor och tjänster med kredittider på två år eller längre. Exportkreditstödet avser att underlätta för svenska företag att lämna konkurrenskraftiga exportkrediter vid försäljning till främst stats- handelsländer och u-länder. Vid försäljning till industriländer krävs i varje enskilt fall för att statsstödd kredit skall beviljas att det kan påvisas att utländsk konkurrent erbjuder statsstödd exportkredit.

Genom det s.k. SEK-systemet för statsstödd exportkreditfinansiering som beslutades år 1978 (prop. 1977/781155. NU l977/78:73. rskr l977/ 78: 379) gavs SEK möjlighet att inom en ram av l0000 milj. kr. genom statsstödda krediter underlätta exportkreditfinansieringen. Ramen har se- nare höjts till l8000 milj. kr. (prop. l979/80: 125 bil. ll. NU l979/80:58. rskr l979/80:346). Närmare bestämmelser om stöd finns i förordningen (19781404) om exportkreditfinansiering med statligt stöd. m.m. (ändrad senast l98|:77). Genom lagen (l978z403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall får regeringen över- lämna till SEK att besluta om statligt stöd. Sådant överlämnande har skett. SEK-systemet innebär att exportföretag och banker hos SEK kan refinan- siera exportkrediter till fast och subventionerad ränta. Staten svarar för de kostnader som uppstår för SEK genom differensen mellan upp- och utlå- ningsräntor och eventuella realiserade kursförluster. Kostnaderna belastar anslaget B 17. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit. För stöd krävs att vissa förutsättningar beträffande den önskade krediten skall vara uppfyllda. t.ex. i fråga om kredittid. avlyftstidpunkt och amortering. [ det följande tar jag upp vissa ytterligare förutsättningar som gäller för stödet. För den kredit som sålunda beviljas används uttrycket statsstödd exportkredit.

För att erhålla stöd för en exportaffär krävs att kreditbeloppet uppgår till minst 300000 kr. eller motsvarande i utländsk valuta och att krcditvill- koren överensstämmer med exportkreditnämndens (EKN:s) regler för ga- rantigivning och de internationella regler som uppställts inom ramen för den s.k. consensusöverenskommelsen och Sveriges internationella åta- ganden i övrigt. En närmare redogörelse för innebörden av consensusöver- enskommelsen finns i bilaga 7. Krediter för finansiering av fartygsexport innefattas inte av överenskommelsen. Enligt en särskild OECD-överens- kommelse har Sverige förbundit sig att inte stödja refinansering av far- tygskrediter där räntevillkoren ligger under vissa angivna procentsatser och där kredittiden överstiger viss tid.

För att reglera användningen av statsunderstödda exportkrediter som konkurrensmedel har alltså flertalet OECD-länder ingått den s. k. consen- susöverenskommelsen eller the Arrangement. [ denna regleras villkoren för exportkrediter med statligt stöd dels med hänsyn till köparländernas utvecklingsnivå. dels efter kreditens löptid i krediter på två—fem år resp. krediter med mer än fem års löptid. Krediter med en löptid under två år omfattas inte av överenskommelsen. Tre räntenivåer har överenskommits

Prop. 1980/81: 130 126

med hänsyn till köparlandets utvecklingsnivå. De högsta räntorna tilläm- pas för gruppen rika länder — huvudsakligen industriländer — därnäst kommer mellankategorin — huvudsakligen statshandelsländer — medan de lägsta räntorna tillämpas för gruppen fattiga länder som uteslutande består av u-länder. Om det kan påvisas att consensusanslutna eller andra länder lämnar krediter med statligt stöd som avviker från de överenskomna kreditvillkoren kan s. k. matching göras. innebörden av detta är att andra länder tillåts erbjuda lika förmånliga villkor. De andra länderna som har ingått överenskommelsen skall i så fall underrättas om detta. De i consen- susöverenskommelsen angivna villkoren gäller enbart den statligt subven- tionerade exportkreditfinansieringen. Expmtörerna är sålunda oförhind- rade att med köparna överenskomma om kontraktsränta som avviker från den subventionerade refinansieringsräntan.

Statsstödda exportkrediter genom SEK kan lämnas i olika former. Van- ligast är att SEK övertar eller refinansierar krediter som lämnats av expor- törens bank till exportören. den utländske köparen eller dennes bank. Exportörens bank svarar då för uppläggning och hantering av krediterna under hela kredittiden. SEK kan också lämna lån direkt till den svenska exportören eller lyfta av dennes kredit till den utländske köparen eller lämna lån direkt till den utländske köparen eller dennes bank.

Redan i samband med offert till den utländske köparen kan SEK lämna en kostnadsfri utfästelse om lån till fast ränta. Utfästelsen skall normalt accepteras inom högst sex månader. Från den tidpunkt då SEK:s utfäs- telse accepteras fram till tidpunkten för kreditens ianspråktagande utgår en löftesprovision med f.n. 0,1C?- per år.

SEK:s fasta utlåningsränta utgörs av minimiräntan enligt consensus plus en kostnadsmarginal på 0.25 C"?- per år. För krediter i svenska kronor tillkommer en avgift på 0.52? per år. Vid stöd till export till industriländer krävs att exportören i sin ansökan om stöd lämnar uppgifter om konkurre- rande utländska företag som erbjuder statsstödd kredit. Kontroll av upp- gifterna görs av SEK i samarbete med EKN. Till de räntesatser SEK erbjuder kommer affärsbankernas ersättning för uppläggning och band- läggning av krediten samt eventuella garantipremier. Lånen amorteras halvårsvis med lika stora belopp i enlighet med den internationella praxis på området som överenskommits mellan exportkreditförsäk- ringsinstituten. SEK kräver sedvanliga säkerheter och kreditbeloppet ut- betalas normalt efter verkställd leverans.

1 frågor om hur t. ex. kredittidens längd. avlyftstidpunkter. amorterings- villkor etc. för de statsstödda krediterna stämmer överens med internatio- nella överenskommelser och internationell praxis sker samråd mellan SEK och EKN. I flertalet fall är EKN-garanti eller garanti från nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) den säkerhet SEK bygger sin långivning på men även annan säkerhet t.ex. bankgaranti eller garanti från exportören kan accepteras. SEK avgör i vilken utsträckning utländska varor kan ingå i

Prop. 1980/81: 130 127

den affär som finansieras med statligt stöd. Som regel finansieras samtliga varor som importeras till Sverige som insatsvaror och komponenter medan utländska varor som levereras direkt till köparen och lokala kostnader behandlas mera restriktivt.

SEK avgör vidare i vilken valuta lån kan lämnas. Förutom lån i svenska kronor har utlåning skett i US dollar. franska francs. engelska pund samt norska kronor. Löften har lämnats om utlåning i ytterligare sex valutor. Upplåning sker i stor utsträckning i utlandet. Den utländska andelen av SEK:s upplåning har ökat. Upplåningen i Sverige har förutom refinansie- ring i AP-fonden skett genom att SEK har emitterat obligationslån på den svenska kapitalmarknaden.

SEK får ersättning av staten årsvis i efterskott för kostnader på grund av räntedifferenser och för utbetalade kursförluster som uppkommit genom att upplåning skett i annan valuta än utlåningen. Eftersom tillgången till den svenska kaptialmarknaden är begränsad tvingas SEK i ökad utsträck- ning låna upp utomlands. Därigenom ådrar sig SEK kiirsrisker framför allt vid utlåning i svenska kronor. Ett särskilt avtal har träffats mellan staten och SEK som reglerar ersättningen till bolaget.

Avdrag/bidragsystemet innebär att exportföretag kan göra ett extra ränteavdrag för en del av refinansieringskostnaden av en exportkredit vid inkomsttaxeringen eller få ett skattefritt exportkreditbidrag. Företaget kan välja den stödform som är förmånligast vid varje exporttillfälle eller använ- da SEK-systemet för en del av en affär och avdrag/bidragsystemet för resten. Endast en typ av. statligt stöd kan utnyttjas för ett och samma kreditbelopp. Vidare gäller att minst 50 % av krediten måste refinansieras i bank eller annat kreditinstitut. Bestämmelser om stöd enligt detta system regleras genom lagen (l978z401) om exportkreditstöd samt i förordningen ( 1978: 402) om villkor för exportkreditstöd.

I princip gäller samma förutsättningar och villkor för stöd under såväl SEK-systemet som avdrag-/bidragsystemet. Beslut om stöd enligt avdrag-/ bidragsystemet fattas av EKN. EKN skall pröva om förutsättningar för stöd finns samt om hur det stödberättigade beloppet skall begränsas. Taxeringsmyndigheterna kontrollerar det sökande företagets uppgifter om räntebelopp och beslutar om storleken på avdrag. Ansökan om exportkre— ditbidrag prövas och administreras av riksskatteverket (RSV). Systemet kan användas för kreditavtal som träffas senast den 31 december 1981.

9.3. Effekter av hittills lämnade statsstödda exportkrediter via SEK

Innan jag går över till utredningens förslag beträffande SEK-systemet vill jag lämna en redogörelse för hur systemet hittills kommit till använd- ning. Redogörelsen bygger i huvudsak på utredningens uppgifter.

SEK-systemet är fortfarande inne i en uppbyggnadsfas. Nyutlåningen har ökat från 79 milj. kr. under det första halvåret efter SEK-systemets

Prop. 1980/81: 130 128

införande till 613 milj. kr. under första halvåret 1980. För helåret 1980 beräknar utredningen att nyutlåningen i SEK-systemet blir 2450 milj. kr. Den utestående kreditstocken i SEK-systemet efter amorteringar vid ut- gången av år 1980 uppgick till 2926 milj. kr. Även volymen av kreditof— ferter har ökat markant. SEK erbjuder som jag tidigare har nämnt kost- nadsfritt kreditoffert (utfästelse) till exportören. Om exportören får export- kontraktct omsätts utfästelsen i ett kreditavtal. I samband med leverans kan därefter exportören i normalfallet lyfta krediten hos SEK. Under andra halvåret 1978 beviljades nya ansökningar till ett sammanlagt belopp av 6395 milj. kr. Motsvarande värde för första halvåret 1980 uppgick till 23 456 milj. kr. I slutet avjanuari 1981 uppgick utestående kreditofferter till ca 20000 milj. kr. Utredningen räknar med att normalllödet av beviljade ansökningar är ca 16000 milj. kr. per år.

Vid SEK-systemets införande fastställde riksdagen att en totalram om 10000 milj. kr. tick utnyttjas för statsstödda exportkrediter. Ramen har senare utökats till 18000 milj. kr. Lämnade kreditofferter avräknas mot ramen med 25 % av offertbeloppet. Kreditavtal avräknas till sitt fulla värde.

Regeringen har medgett att bolaget får ta i anspråk den av riksdagen beviljade ramen i takt med att SEK:s kreditgivning ökar. SEK har f.n. tillgång till hela det av riksdagen medgivna beloppet. Hela ramen på 18000 milj. kr. beräknas vara fullt utnyttjad före den ljuli 1981.

Under den förhållandevis korta tid som SEK-systemet existerat har enbart en mindre del av den totalt behandlade ärendevolymen slutligt avgjorts. Totalt hade den ljuli 1980 exportaffärer motsvarande 14900 milj. kr. i kreditofferter slutligt avgjorts. Av detta belopp har sammanlagt 4704 milj. kr. resulterat i kreditavtal och krediter. Omräknat innebär detta att 32 C"?- av SEK:s hittills lämnade och avgjorda offerter resulterat i export- order samt åtföljande kreditavtal och krediter.

Den stora andelen kreditavtal som det första halvårets ärenden resul- terat i samt förhållandet att andelen kreditavtal är relativt stort bland de snabbt avgjorda ärendena förklarar enligt-utredningen den höga siffran 32% för andelen kreditavtal i relation till alla slutligt avgjorda ärenden. Utredningen anför att det dock förefaller rimligt att fortsättningsvis utgå från att högst 15—20'7r- av kreditofferterna kommer att resultera i kreditav- tal.

Den statsstödda exportkreditfinansieringen har framför allt riktats mot u-länder. Räknat i andel av den totalt utestående kreditvolymen har när- mare hälften av krediterna gått till projekt i relativt fattiga länder. Den höga kreditvolymen som riktas mot u-länder skall inte tolkas som att SEK- krediter är vanligast vid u-landsaffärer. Mätt i relation till exporten av kapitalvaror destinerad till olika ländergrupper förekommer SEK-krediter ungefär dubbelt så ofta vid affärer på statshandelsländer som vid u-landsaf— färer. Detta kan till en del förklaras av en stor andel kontantaffärer på vissa Opec-länder.

Prop. 1980/81: 130 129

Inom ramen för SEK-systemet svarar fartygsexporten för en betydande andel (26%) av utestående krediter och kreditavtal räknat per den sista juni 1980. Andelen kan väntas sjunka eftersom enbart 13'74- av de totalt beviljade ansökningarna under SEK-systemets två första år avser fartygs- export. Andra karaktäristika är att offerter för finansiering av entrepre- nadverksamhet visar en kraftig ökning och att stora projekt. Lån över 50 milj. kr. svarar för två tredjedelar av kreditvolymen.

Utredningen har sökt bedöma de framtida kostnaderna för SEK—syste- met. För åtaganden som gjorts t.o.m. utgången av juni 1980 bedömer utredningen kostnaderna till drygt 660 milj. kr. under åren 1981— 1990. Vid en fortsatt användning av stödet bedöms kostnaderna bli mellan 120 och 485 milj. kr. per år i fasta priser vid mitten av 1980-talet. Den lägre siffran avser oförändrad realvolym och en räntedifferens på ca 1.5 procentenhe- ter. Den högre siffran avser 15% årlig volymtillväxt och en räntedifferens om drygt 5 procentenheter. Kostnadernas storlek beror huvudsakligen på räntedifferensens storlek. Eftersom långa kredittider är vanliga sträcker sig statens åtaganden långt in i framtiden. Redan nu innebär SEK:s åtagan- den kostnader för staten till omkring år 1990.

Utredningen finner det ytterst svårt att peka på direkta effekter av ett system med subventionerade exportkrediter. En subvention på 9—14% räknat på exportpriset som SEK-systemet f. n. innebär bör enligt utred- ningen medföra att Sveriges export av kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsulttjänster) blir större än om sådan subvention inte förekommer. Speciellt betydelsefulla torde de subventionerade krediterna vara för stör- re projekt och för projekt på statshandelsländer och u-länder. dvs. projekt där subventionsinslaget är särskilt högt. En fortsatt subventionering av kapitalvaruexporten kommer att resultera i en. allt annat lika. relativ förskjutning mot kapitalvaruindustrin. Handeln med kapitalvaror kan un- der 1970-talet redovisa ett positivt saldo gentemot utlandet. Detta bör tolkas så att svensk industri har komparativa fördelar för denna typ av produktion. Å andra sidan kommer en förskjutning mot ökad andel kapital- varuproduktion att medföra ett ökat importbchov. lmportinnehållet i kapi- talvaror. vilket i genomsnitt utgör 30 '? av varornas exportvärde. är högre än för exempelvis Sveriges traditionella basnäringar. En förskjutning mot ökad kapitalvarutillverkning bedöms av utredningen medföra en relativ förbättring av energibalansen genom att den leder till mindre energiinten- siv produktion samt, vad gäller sysselsättningen. ett ökat behov av utbil- dad arbetskraft.

Remissinstanserna tar upp analysen av den svenska kapitalvaruexporten och dess betydelse. Flertalet instanser delar utredningens bedömning att kapitalvaruindustrin utgör en expansiv del av industrin där Sverige har komparativa fördelar. Industrins organisationer framhåller den positiva utveckling som det hittillsvarande systemet med statsstödda exportkre- diter lett till. Andra pekar på den spjutspetseffekt många av de projekt har 9 Riksdagen I980/81. I .ruml. Nr [30

Prop. l980/81: 130 130

som finansierats med statsstödda exportkrediter. Svenska byggnadsentrc- prenörföreningen (SBEF) lämnar en ingående redogörelse för de svenska byggföretagens inbrytning på den internationella marknaden på senare år och framhåller finansieringsvillkorens betydelse. Några remissinstanser. t.ex. bankorganisationerna. efterlyser en mer ingående samhällsekono- misk bedömning av effekterna av den statsstödda kreditgivningen.

Jag har i det föregående redovisat hur systemet med statsstödda ex- portkrediter — i första hand via kreditgivning av SEK — fungerat och vilka konsekvenser det har haft. Jag har då stött mig på utredningens bedöm- ningar. Jag delar utredningens slutsats att det är svårt att direkt peka på vilka samhällsekonomiska effekter stödet haft och kommer att få. Det är dock väsentligt att konstatera att stödet berör en del av svensk industri där Sverige enligt min mening har ett gott konkurrenslägc och där konkurrens- förhållandena kraftigt störts av stora statliga subventioner från många länder till sin resp. industri. Att subventionerna har blivit så stora som utredningen konstaterat torde delvis sammanhänga med att de internatio- nellt överenskomna minimiräntorna blivit normerande och i många fall blivit maximiräntor samtidigt som de legat i stort sett stilla sedan år 1978 ' medan marknadsräntorna därefter stigit mycket kraftigt.

9.4. Ställningstagande till fortsatt statsstöd till exportkreditgivningen

Den treåriga försöksperioden för SEK-systemet löper ut den I juli 1981. SEK kan därefter inte lämna nya löften om statsstödda exportkrediter. SEK kan dock infria redan lämnade löften som ("år gälla i högst sex månader. Jag tar nu upp frågan om vad som skall gälla efter den ljuli 1981.

Jag vill dock först kortfattat redovisa den genomgång av olika argument för statsstödda exportkrediter som 1980 års exportkreditutredning gjort. Ofta har ställningstagande för statsstödda exportkrediter vilat på argumen- tet att en ökad export är värdefull i sig. framför allt genom den ökade import. det antal nya sysselsättningstillfällen eller det tillskott till valutare- serven den ger upphov till. Utredningen konstaterar dock att dessa effek- ter måste sättas i relation till den resursuppoffring som exporten orsakar. Den import Sverige på lång sikt bör eftersträva är sådan som erhålls i utbyte mot den export som svensk industri har komparativa fördelar jämfört med andra länder att producera. Om subventioner sätts in för att exportera inte konkurrenskraftiga varor kommer denna export att ge allt- för dyr import i utbyte. På liknande sätt kan hävdas att den sysselsättnings- ökning som eftersträvas måste ställas i relation till kostnaden. Vad slutli- gen gällcr det valutapolitiska motivet äger det möjligen relevans om växel- kurser och valutareserv kortsiktigt kan väntas avvika från optimalt läge. I denna situation bör det dock finnas bättre samhällsekonomiska instrument än den långsamt verkande åtgärden att söka höja exporten medelst cx- portkreditsubventioner.

Prop. 1980/81: 130 131

Jag delar utredningens uppfattning att ökad export i sig knappast moti- verar statsstödda exportkrediter. Det handelsutbyte med omvärlden Sveri- ge på lång sikt bör eftersträva är det handelsutbyte som har sin bas i en export av produkter som svensk industri har reella förstog framför andra länder att producera. Att öka exporten för att därigenom möjliggöra ytterli- gare ökad import. ökad sysselsättning eller ökad valutareserv är vidare i grunden stabiliseringspolitiska överväganden. För att rätta till sådana till- fälliga obalanser i ekonomin torde andra mera generella medel föreligga som omfattar hela eller större delar av exporten. De ger därmed bättre effekt.

Utredningen behandlar vidare frågan om statsstödda exportkrediter kan motiveras med långsiktiga industripolitiska motiv. Den slutsats som dras är att det från strttktttromvandlingssynpunkt är motiverat att ge sådana krediter till den del av svensk industri som kan förutsättas ha långsiktiga komparativa fördelar och som utsätts för kreditkonkurrens från utlandet. Denna slutsats baseras dock på förutsättningen att den utländska krcdit- konkttrrensen är av temporär karaktär. En utländsk kreditkonkurrens som varar mycket lång tid bör Sverige däremot. enligt utredningen. inte kopi- era. De här aktuella delarna av svensk industri är kapitalvaruproduce- rande. För denna typ av industri krävs det lång tid för att bygga upp ny produktion med internationell konkurrenskraft. Med temporär kreditkon- kurrens får därför förstås förltållt'tnt'levis långa tidsperioder. Jag instämmer i utredningens bedömning och vill betona att statsstödda exportkrediter kan motiveras industripolitiskt förutsatt. dels att de avser den del av svensk industri som kan antas ha långsiktiga komparativa fördelar på världsmarknaden. dels att den utländska kreditkonkurrensen inte kan vän- tas vara permanent.

1980 års exportkreditutredning har haft i uppdrag att utvärdera det nuvarande systemet och föreslå eventuella förändringar när det förlängs. Utredningen har dragit slutsatsen att Sverige även i fortsättningen bör ha ett system för statsstödda exportkrediter, Detta sker mot bakgrund av att Sverige under lång tid har byggt upp en industriell kapacitet med goda konkurrensmöjligheter på kapitalvarttområdet. Därtill kommer att leveran— ser av entreprenader och hela anläggningar stimttlerats på andra sätt på senare år och utgör en väsentlig del av de svenska företagens internationel- la aktivitet. Remissinstanserna framhåller den mycket svåra konkurrens- snedvridning andra länders exportkreditsubventioner innebär och de stora problem för de svenska företagen ett upphörande med exportkreditstödet skulle medföra. Man pekar på att stora delar av den kapitalvaruproduce- rande industrin skulle få avsevärda svårigheter att upprätthålla sin tillverk- ningskapacitet och få avsättning för sina produkter. Därtill hävdar man från flertalet remissinstanser att det är ologiskt att staten på många sätt stimulerar export av kapitalvaror. anläggningar m.m. och samtidigt inför en restriktivitet i exportkreditstödet som skttlle motverka de andra insat-

Prop. 1980/81:130 132

serna. Det viktigaste är dock enligt utredningen och remissinstanserna att andra länder använder subventioner som ett konkurrensmedel på ett så- dant sätt att Sverige inte har möjlighet att genom avskaffande av subven- tionen föra en självständig linje. Sverige är i detta avseende beroende av den internationella konkurrensen på detta område.

Jag delar utredningens och remissinstansernas grundsyn att statsstödda exportkrediter måste bibehållas i Sverige. En subventionering av det slag krediterna f.n. innebär ät alltid problemfylld och bör helst undvikas. Ett upphörande med statsstödet när den nuvarande försöksverksamheten går ut den 1 juli 1981 skulle dock enligt min mening innebära en alltför kraftig omställning för den svenska kapitalvarttindustrin. Dessutom finns det sam- hällsekonomiska skäl att bibehålla subventionerna ttnder en övergångspe- riod i väntan på att de subventioner andra länder ger efter hand trappas av. Detta är ett långsiktigt intresse för den svenska industriella utvecklingen. Jag vill också poängtera att Sverige arbetar mycket aktivt på det internatio- nella planet för att undanröja eller kraftigt minskat exportkreditsubventio- nerna. Jag förordar alltså att det s. k. SEK-systemet för statsstödd export- kreditgivning skall finnas kvar även efter först'iksperiodens utgång. Det innebär att systemet i sin nuvarande form förlängs. Jag återkommer senare till frågan om villkor m.m. för det svenska exportkreditstödet.

Innan jag går närmare in på riktlinjerna för systemet vill jag konstatera att utredningen inte har föreslagit någon ny begränsad tidsperiod. Vissa remissinstanser har tagit tipp frågan. Så har t. ex. Sveriges Industriförbund yrkat på att systemet förlängs under en tvåårsperiod medan bl.a. kont— merskollegium (KK) och riksbanken förordar omprövning varje år. För egen del kan jag inte nu bedöma i vilken takt systemet eventuellt skulle kttnna trappas av. Det blir beroende på resultaten av de internationella förhandlingarna om begränsningar i exportkreditsubventionerna och på den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet. För att företagen skall ha planeringsmöjligheter villjag dock redan nu framhålla att någon avveckling av systemet enligt min mening knappast kan ske ttnder de närmaste två åren även om jag instämmer i utredningens uppfattning att stödet bör trappas ned så snabbt som möjligt. Jag förordar därför att det förlängs för en tid av två år. I samband med att jag senare tar upp anslagsfrågor kommerjag också att redogöra för det uppföljningsarbete som bör äga rum i fortsättningen.

Utredningen föreslår att det s. k. avdrag/bidragsystemet avskaffas. Re- missinstanserna har biträtt förslaget eller lämnat det utan erinran. Vissa remissinstanser. bl.a. bankorganisationerna och Industriförbundet, påpe- kar dock att ett alternativt system i någon form vore angeläget med hänsyn till företagens valmöjligheter. Bankorganisationerna har lämnat ett förslag till sådant system och utredningen har i en appendix till betänkandet lämnat en skiss till ett nytt bidragssystem. Jag ftnner de nämnda förslagen till alternativa system värda att ytterligare utreda. Förslagen kommer att

Prop. 1980/81: 130 l '.'.) LH

övervägas inom industridepartententet. Avdrag/bidragsystemet upphör den 31 december 1981. Det ankommer på chefen för budgetdepartementet att ta upp frågan om en eventuell förlängning av detta system.

9.5. Riktlinjer för SEK-systemet

I enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt en rad kostnadsbe- gränsande åtgärder om SEK-systemet äger bestånd efter försöksperioden. Utredningens förslag bygger huvudsakligen på en strävan att uppnå stats- finansiella besparingar. Utredningen redovisar beräkningar över de framti- da statsfinansiella kostnaderna och vissa förslag till besparingar. Bl.a. föreslår utredningen höjda räntor för krediter till industriländer. höjda räntor för krediter i svenska kronor och höjd löftesprovision med 0.5 procentenheter. Andra utvägar för att uppnå lägre statsfinansiella kostna- der redovisas också. Samtidigt har dock utredningen konstaterat att de statsfinansiella kostnaderna är mycket svårbedömda och att de besparings- förslag som lämnas har begränsad effekt.

Remissinstanserna framhåller svårigheten att på lång sikt göra bedöm- ningar av de statsfinansiella konsekvenserna av SEK-systetnet. Flera fak- torer är osäkra. framför allt den framtida ränteutvecklingen i vad avser upplåningskostnaden och consensusnivåns utveckling. Sålunda anser bankorganisationerna kostnaderna vara för högt beräknade medan KK anser att beräkningarna är tilltagna i underkant. Samtidigt pekar näringsli- vets organisationer på de stora negativa konsekvenser för möjligheterna till svensk kapitalvaruexport som de kostnadsbegränsande åtgärderna medför. Framför allt syftar man på direkta kostnadsnackdelar men också på den psykologiska olägenheten i att erbjuda räntevillkor som alltid skulle komma att ligga något över de villkor som konkurrenterna erbjttder. Bank- organisationerna. näringslivets organisationer samt SEK förordar därför att ett ökat stöd än f.n. bör utgå. Riksbanken samt nationalekonotniska institutionen vid universitetet i Stockholnt och KK anser att sub- ventionerna måste minskas på ett eller annat sätt. Riksrevisionsverket (RRV). Landsorganisationen i Sverige (LO) och Metallindttstriarbetareför- bundet pekar på möjligheterna att införa selektiva inslag i stödet ifall nedskärningar måste göras. Det gäller i första hand begränsningar av finansieringen av utländska varor och importerade komponenter. Jag åter- kommer till detta i det följande.

För egen del finner jag det nödvändigt att de svenska villkoren för statsstödda exportkrediter även i fortsättningen ligger vid eller nära den s.k. consensusöverenskomntelsens villkor. Den svenska industrins sittta- tion år enligt min bedömning f. n. sådan att en ensidigt genomförd minskad subventionsnivå från svensk sida skulle leda till mycket stora omställ- ningsproblem för en del av svensk industri som enligt vad jag tidigare har anfört har långsiktigt goda möjligheter att hävda sig. Jag vill också poäng-

Prop. 1980/81: [30 134

tera att i de krediter som hittills beviljats inom ramen för SEK-systemet går övervägande delen av subventionerna till de fattigare länderna. Med hänsyn till vad jag har anfört bör enligt min mening utredningens förslag om särskilt påslag för exportkrediter till industriländer. särskilt ytterligare påslag vid krediter i svenska kronor. samt förslaget om en allmän höjning av räntenivåerna med 0.5'7r inte genomföras. Den höjning av löfteprovi- sionen tttrcdningen har föreslagit bör begränsas till 0.4 procentenheter. Löftesprovisionen bör således i fortsättningen uppgå till 0,59?- per år. Därtill anserjag att SEK i princip skall kunna ställa krediter till förfogande till de räntor som anges i den s.k. consensusöverenskommelsen. SEK:s kostnadsmarginal läggs f. n. till de räntor som tttgår enligt consensttsöver- enskommelsen. Jag föreslår nu att SEK:s s. k. kostnadsmarginal i fortsätt- ningen inkluderas i det statliga åtagandet. Kostnadsmarginalen är avsedd att täcka bolagets hanteringskostnader samt vissa kreditrisker. Det ankom- mer på regeringen att i avräkningcn med SEK tillse att kostnadsmarginalen inkluderas i det statliga åtagandet.

SEK har hittills på egen hand beslutat om kostnadsmarginalens storlek. Den har varit 0.25 '??- per år. Jag avser att ta upp frågan om kostnadsmargi- nalens storlek till diskussion med SEK. Jag förutsätter att den är oföränd- rad under bttdgetåret 1981/82. Det av mig förordade stödet innebär att banker och företag får tillgång till krediter till consensusränta. Det nuva- rande tillägget på 0.5 ';3'? per år för krediter i svenska kronor bör dock enligt min mening bibehållas främst av valtttapolitiska skäl. Enligt min mening är det väsentligt att kreditgivningen i möjligaste mån styrs mot valutor som kan lånas upp på de internationella valtttamarknaderna.

Några remissinstanser. bl. a. bankinspcktionen. har förordat en avveck- ling av den statsstödda kreditgivningen Vl'.l försäljning till industriländer. Även om jag helt instämmer i det angelägna i att snarast upphöra med subventionerade exportkrediter vid handel med andra industriländer skttlle det enligt min mening få alltför stora negativa effekter för industrin om Sverige ensidigt införde en sådan begränsning. Det ligger i Sveriges intres— se att verka för en begränsning av statsstödd kreditgivning till indttstrilän- der genom internationella överenskommelser.

F.n. gäller att affärer med ett lågsta kreditbelopp på 300000 kr. kan finansieras via SEK-systemet. Utredningen har föreslagit att i stället för lägsta kreditbelopp för att komtna i åtnjutande av statsstödd exportkredit via SEK ett lägsta kontraktsbelopp skall anges. Jag delar denna uppfatt- ning. Utredningen förcslår att lägsta kontraktsbelopp sätts till 500000 kr. vilket motsvarar ett lägsta kreditbelopp på ca 425000 kr. Motivet är att antalet affärer av denna storleksordning är mycket blygsamt. Många re- missinstanser. däribland 1ndttstriförbundet. bankorganisationerna och SEK samt utvecklingsfonden i Stockholms län. har dock påpekat att en höjning av minimibeloppet skttlle innebära att de mindre och medelstora företagens exportansträngningar försvåras. Jag delar denna uppfattning

Prop. 1980/81:130 135

och förordar att ett lägsta kontraktsbelopp införs för affärer som kan finansieras inom SEK-systemet och att det sätts till 350000 kr. vilket normalt motsvarar ett lägsta kreditbelopp på ca 300000 kr.

Utredningen har tagit upp två frågor som rör viken typ av varor som bör komma i åtnjutande av statsstödd finansiering vid export. Det gäller dels om andra varor än kapitalvaror bör finansieras. dels vilken andel utländska varor eller komponenter som bör tolereras. F. n. finansieras utöver kapi— talvaror där EKN godtar två års kredittid eller däröver även råvaror och konsumtionsvaror där EKN beviljat förlängd kredittid på grund av konkur- rerande offert med längre kredittid än EKN eljest sktrlle acceptera. Utred- ningen har föreslagit att endast kapitalvaror skall komma i fråga för stats- stödda krediter. Industrins organisatoner motsätter sig en mera restriktiv inställning på detta område än vad som f.n. gäller. För egen del anserjag att bedömningen av vilka varor som bör finansieras med statsstödda kredi- ter i första hand bör bygga på de varukategorier för vilka EKN regelmäs- sigt lämnar garanti på två år eller längre kredittid. Som vägledande princip bör uppställas att råvaror och rena konsumtionsvaror endast i undantags- fall bör komma i åtnjutande av statsstödda exportkrediter.

F.n. finansierar SEK i viss utsträckning utländska varor dels direktle- veranscr. dels utländska komponenter i de varor som levereras från Sveri- ge. Utredningen har föreslagit att en restriktiv praxis tillämpas när det gäller utländska varor. Industrins organisationer motsätter sig detta med motivet att det ofta kan vara svårt att finna svenska varor för alla ändamål och att industrin i stor utsträckning är beroende av utländska komponen- ter. Däremot konstaterar KK. EKN. SEK. fullmäktige i riksbanken. LO och Metallindustriarbetareförbundet att frågan om finansiering av tttländs- ka varor bör övervägas noga. Metallindtrstriarbetareförbundet föreslår att statsstödets storlek knyts till andelen svenskt förädlingsvärde i de finansi- erade varorna.

För egen del vill jag anföra följande. När det gäller sådana varor som levereras direkt till ett anläggningsbygge eller liknande från en utländsk säljare bör en synnerligen restriktiv inställning intas med syfte att sådana leveranser i första hand bör finansieras av säljarlandet. Endast i ytterligt sällsynta fall. det kan gälla i första hand entreprenadarbcten. bör finansi- ering av sådana leveranser äga rtrm.

När det gäller till Sverige importerade komponenter i de varor som finansieras med statsstödda exportkrediter kan ofta den sittrationen upp- komma att den svenske exportören inte kan få tag i svensktillverkade komponenter. Den svenska verkstadsindttstrin är mycket aktiv på de inter- nationella marknaderna med ett brett produktsortiment. Man kan inte förutsätta att komponenter i alla lägen kan skaffas inom landet. De företag som arbetar i stora industriländer eller inom EG har en annan sitttation. Därför måste man enligt min mening acceptera en relativt hög andel utländska komponenter i den export som finansieras av SEK. EKN ställer

Prop. 1980/81: 130 |36

dock som allmänt villkor att varor skall ha minst 50 % svenskt förädlings- värde. Detta bör självfallet gälla även de varor som finansieras inom SEK- systemet. _

Jag är inte nu beredd att förorda någon fast reglering av vilken högsta andel utländska komponenter som kan tolereras vid statsstödd finansi- ering. En sådan reglering skulle leda till en orimlig kontrollapparat och kunna få den effekten att en tillverkning med otillräcklig produktivitet byggs ttpp. Enligt min mening bör en förutsättning för stöd vara att svens- ka komponenter används där så är möjligt. Jag vill poängtera att detta är en viktig fråga särskilt för många mindre och medelstora företag. För att få underlag för eventuella fortsatta åtgärder avser jag att i samband med de rapporter om kreditgivningens utveckling som SEK lämnar också begära redogörelser för läget på detta område.

EKN har i sitt remissyttrande anfört att SEK bör ha möjligheter att avslå en ansökan som i och för sig fyller kraven för stöd men där statsstöd inte skulle vara nödvändig för affärens genomförande. Jag vill i detta samman- hang påpeka att som en allmän förutsättning gäller att stödet är nödvändigt för affärens genomförande. Å andra sidan bör framhållas att de räntor som SEK tillämpar vid finansieringen av exportkrediter i och för sig inte binder säljarens möjligheter att erbjuda andra räntevillkor som ligger på en högre eller en lägre nivå. De svenska exportörernas villkor bör enligt min mening inte avvika alltför mycket från de villkor andra länder erbjuder. Vad gäller villkoren m.m. för exportkreditstödet i övrigt förordar jag att nuvarande riktlinjeri huvudsak skall gälla även i fortsättningen.

9.6 Anpassning till andra länders villkor i enskilda affärer — s. k. matching

F.n. finns möjligheter att i SEK-systemet anpassa villkoren för stats- stödda krediter till konkurrerande statsstödda offerter från företag i annat land. Consenstrsöverenskomrnelsen innehåller bestämmelser om detta. Beslut har. ide få fall där sådan s. k. matching beviljats. fattats av regering— en i varje enskilt fall sedan SEK har hänskjutit ärendena till regeringen. I vissa fall fattar EKN beslut om längre kredittid än vad som eljest förekom- mer för en viss vara på grttnd av konkurrens från annat land. Denna matching av kredittid behandlas inte här. Den har delvis berörts tidigare.

Utredningen har diskuterat vilka möjligheter till följsamhet gentemot andra länders kreditvillkor i enskilda affärer som svenska exportkreditvill- kor skall ha. Utredningen har därvid föreslagit att frågan om subventione- rade villkor över httvud taget skall tillämpas bör avgöras av SEK med ledning av de uppgifter man kan få från EKN. När det däremot gäller att konkurrera med andra länders bud som ligger under consensusnivån före- slår utredningen att besluten i de fallen bör ligga på regeringen. Utredning- en har också föreslagit att de tillägg till consensusvillkoren som finns i det svenska systemet dvs. den nuvarande kostnadsmarginalen för SEK på

Prop. 1980/81:130 [37

0.25 % och det nuvarande påslaget på 0.5 % på krediteri svenska kronor alltid skall utgå även om matching under consensusnivåerna beviljas. Utredningen föreslår en mycket restriktiv tillämpning av matchingmöjlig- heterna.

Remissinstanserna har i många fall uppfattat utredningens förslag när det gäller matching som oklara. Näringslivets organisationer har genomgå- ende förordat en liberal inställning till matching så att möjligheter öppnas att med svenskt statsstöd helt följa andra länders offerter. Med hänsyn till de förslag till sänkning av räntan vid statsstödda krediter somjag nyss har lämnat erfordras matching ned till consesusvillkoren. mera sällan. ] vissa fall kan det dock förekomma att andra länder går under consensusvillkoren av skilda skäl. ] många fall är det då fråga om utökningar i statsstödet genom att även inkludera biståndsmedel. Då föreligger en s.k. blandad kredit. Sverige har som jag nyss nämnt möjligheter att lämna sådana krediter vid offerter till vissa u-länder. [ likhet med utredningen finner jag inte anledning att inom det ordinarie SEK-systemets ram införa möjlighe- ter att matcha andra länders blandade krediter. Denna fråga får behandlas inom ramen för det svenska systemet för förmånliga utlandskrediter. Där- emot kan det hända att konkurrenter i andra fall offererar krediter med räntevillkor under de överenskomna consensusnivåerna. För dessa fall finns i consensusöverenskommelsen regler om notitika m.m. För vissa projekt av särskilt stort intresse för svensk industri är jag beredd att förorda att möjligheter till matching öppnas under de i consensusöverens- kommelsen angivna räntenivåerna. Beslut i dessa frågor bör förbehållas regeringen och tillämpningen bör vara restriktiv. Jag vill också understry- ka att jag ser denna matchingmöjlighct som ett sätt för Sverige att få till stånd en diskussion med andra länder om möjligheten att undvika villkor som ligger under de som överenskommits.

Det extra räntepåslag som f.n. utgår vid kredit i svenska kronor kan. efter beslut av regeringen f. n. elimineras. Utredningen har föreslagit att det extra påslaget på svenska kronor som föreslogs utöver det nuvarande påslaget skulle kunna elimineras genom beslut av regeringen. Det skulle då avse krediter på visst land under viss tid. Jag har tidigare (avsnitt 9.5) förordat att det nuvarande räntepåslaget på 0.5 % per år bibehålls vid krediteri svenska kronor. Eftersom motivet att bibehålla kronpåslaget på 05% per år är att kreditgivningen i möjligaste mån bör styras till sådana valutor som kan lånas upp på de internationella lånemarknaderna. bör enligt min mening regeringen liksom hittills ges möjlighet att besluta om undantag från kronpåslaget och då i första hand för enskilda affärer på vissa marknader. Undantagen bör avse sådana affärer som är av särskilt stort intresse och sådana marknader där preferensen för krediter i svenska kronor är så stor att frånvaron av möjligheter att erbjuda krediter till eonsensusvillkor även i svenska kronor skulle få allvarliga konsekvenser för de svenska företagens möjligheter att marknadsföra sina produkter.

Prop. 1980/81: 130 l38

9.7 Verksamheten inom SEK m. m.

Verksamheten i SEK har på senare år till följd av en stor efterfrågan på statsstödda exportkrediter expanerat mycket snabbt. Ut- och upplåning ökar f.n. i en årstakt på I 500 a 2000 milj. kr. Detta har givetvis inneburit påfrestningar för bolagets personal och det har även lett till att soliditeten sjunkit. Bolagets upplåningsrätt uppgår f.n. enligt bolagsordningen till 90% av den utlåning som säkras av statsgaranti genom EKN resp. nämn— den för fartygskreditgaranti (FKN) samt tio gånger det egna kapitalet. De senare garantierna tecknas av riksgäldskontoret. Detta innebär att om fordringar som inte är täckta av statens garanti utgör en hög andel av utlåningen, krävs ett större eget kapital hos bolaget. Statens garanti för en stor del av utlåningen torde även avspegla sig i lägre upplåningskostnader. Inför en fortsatt snabb utlåningsökning är det av stort intresse att upplå- ningskostnaderna till följd av sjunkande soliditet eller otillräckligt upplå- ningsunderlag inte försämras. Detta skulle innebära ökade statsfinansiella kostnader för SEK-systemet. En strävan bör därför vara att öka andelen EKN-resp. EKN-täckta affäreri verksamheten.

EKN och lndustriförbundet har i sina remissyttranden över utredning- ens betänkande berört möjlighetcn att föreskriva att ett villkor för stats- stödd kredit skulle vara att krediten i fråga säkras av EKN eller FKN. lndustriförbundet framhåller att detta förekommer i vissa andra länder. Detta skulle enligt min mening innebära en alltför stor restriktion i bolagets verksamhet på samma gång som många affärer där EKN inte har möjlighet att av riskskäl ställa garanti skulle falla utanför systemet. Enligt min mening skulle en annan mera flexibel utväg kunna prövas. Då icke stats- garanterade lån kräver högre eget kapital är det enligt min mening moti- verat att en högre kostnadsmarginal tas ut för en sådan långivning. för- slagsvis ytterligare 0.25 % per år. Jag vill dock framhålla att det ankommer på SEK att besluta om kostnadsmarginalen. Skulle bolaget anse en högre kostnadsmarginal motiverad bör detta pålägg betraktas som riskpremie och kreditkostnad och alltså inte ingå i det statliga åtagandet att finansiera till consensusvillkor. En lösning i enlighet med vad jag har anfört torde innebära en god möjlighet till flexibilitet i bolagets verksamhet samtidigt som det torde leda till att en större andel av de affärer som berör industri- länder kan komma att säkras av EKN-garanti vilket i sin tur skulle ge EKN en bättre riskspridning i sin verksamhet.

Jag avser att denna dag föreslå regeringen att besluta om proposition om vissa varvsfrågor. m.m. ! det sammanhanget berör jag möjligheterna att lämna räntestöd för krediter i samband med svenska redares beställningar vid svenska varv. Det kan enligt min mening bli nödvändigt att för vissa av de krediter som då blir aktuella. utnyttja SEK:s finansieringskapacitet trots att det inte rör sig om export. Det ankommer på regeringen att godkänna den ändring av SEK:s bolagsordning som erfordras.

Prop. 1980/81: 130 ' 139

Hänvisningar till S9-5

  • Prop. 1980/81:130: Avsnitt 9.5

9.8. Ramkrediter

Internationellt förekommer ramkrediter i inte obetydlig omfattning. En ramkredit innebär bl.a. att det på förhand anges vilka villkor som skall gälla för en viss kreditgivning under en viss tidsperiod. [ ramkrediten regleras ofta refinansieringsränta. kreditavgiftcr. säkerheter etc. så att villkoren för de affärer som blir aktuella enkelt kan förutses.

Inom SEK-systemet har tre ratnkrediter lämnats. en till Kina och en till Algeriet samt en till Mogambique. Motivet har varit att underlätta svenska exportörers verksamhet genom att linansieringsvillkoren är klargjorda på förhand. Jag avser här att behandla frågan om ramkrediter i allmänhet.

Utredningen har berört frågan om möjligheterna att lämna ramkrediter till vissa köparländer. Utredningen har pekat på de fördelar ramkrediter kan innebära i handelsutbytet med statshandelsländer och andra länder med centralplancrad ekonomi. I de fallen kan en ramkredit innebära en förenkling av handläggningen som är av betydelse för de svenska exportö- rernas möjligheter att komma in på marknaden. Utredningen pekar också på de nackdelar som vidlåder ramkrediter därigenom att de kan uppfattas negativt av länder som inte åtnjuter lika goda villkor. De förslag beträffan- de räntevillkorcn för svenska statsstödda exportkrediter som jag nyss har lämnat undanröjer i stor utsträckning dessa nackdelar. Utredningen har föreslagit att ramkrediter huvudsakligen skall användas i form av s.k. projektramar samt eljest i undantagsfall då detär motiverat av utrikespoli- tiska skäl. Remissinstanserna har pekat på några andra användningsområ- den. EKN framför att för de länder där EKN:s möjligheter att ta risker är begränsade det kan finnas anledning att genom en ramkredit göra det möjligt för landet ifråga att bedöma vilka affärer man vill göra med Sverige. Industrins organisationer har framhållit de fördelar som ramkrediter inne- bär från exportfrämjande synpunkt i samband med handeln med framför allt statshandelsländerna. Exportrådet anser att utredningens förslag är alltför restriktivt och menar att ramkrediter bör kunna användas i de fall de innebär möjligheter till ökad export.

Jag anser att regeringen även i fortsättningen bör kunna ta initiativ till ramkrediter inom det statsstödda systemet i den mån sådana skulle utgöra en fördel för de svenska exportörernas möjligheter till marknadsföring på resp. marknad. Villkoren bör enligt min mening i regel överensstämma med de ordinarie villkoren inom SEK-systemet. Det ankommer på rege- ringen att fatta beslut i dessa fall. Det finns f. n. ingenting som hindrar SEK att offerera s. k. projektramar. Bolaget bör självfallet även i fortsättningen ha denna möjlighet och även ha möjlighet att på egen hand eller i samarbe- te med bankerna överenskomma om ramkrediter med sina motparter i köparländerna i den mån överenskommelserna inte innebär något åtagande utöver de riktlinjer jag tidigare har förordat.

Prop. 1980/81: 130 140

9.9 Anslagsfrågor m.m.

Kostnaderna för SEK-systemet belastar anslaget B 20. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit. [ budget- propositionen l98l (prop. l980/81:100 bil. l7 s. 52) anfördes bl. a. att i fall systemet förlängdes efter 1 juli l98l skttllc belastningen på anslaget inte öka annat än marginellt eftersom huvuddelen av de krediter som beviljas under andra halvåret l98l inte kommer att betalas ut förrän längre fram. Belastningen på anslaget har jag i budgetpropositionen l98l (prop. l980/ 81:100 bil. 17 s. 51) beräknat till 180 milj. kr. Jag anser att någon uppräk- ning av anslaget med hänsyn till de förslag jag tidigare lämnat f.n. inte behövs.

I samband med införandet av SEK-systemet beslutades som nämnts att statsstödda exportkrediter skulle kunna lämnas inom en ram av H) 000 milj. kr. Avräkningen från ramen skulle ske med hela beloppet av avtalade krediter samt med 25 % av lämnade löften. Senare har rambeloppet höjts till 18000 milj. kr. Anhopningen av ansökningar i SEK-systemet har varit mycket stor. Ett flertal större affärer har inneburit att belastningen på ramen varit stor. Samtidigt kan konstateras att man inte genom någon lämplig prioriteringsordning kan använda ramtekniken såsom en begrän- sande faktor. En ram innebär heller inte någon koppling till de åtaganden staten gör eftersom statens kostnader i huvudsak bestäms av skillnaden mellan nivån på marknadsräntorna och nivån på de överenskomna consen- susräntorna.

Med hänsyn till vadjag nu har anfört finnerjag att det inte behövs någon ram i fortsättningen. Jag förordar i stället att SEK i enlighet med de riktlinjerjag tidigare har redogjort för under tiden fram till den 1 juli l982 får lämna statsstödda exportkrediter och löften om sådana krediter. Lik- som hittills bör löftena inte avse längre tid än sex månader. I många fall kan kortare tid vara motiverad med hänsyn till affärsuppläggningen m.m. De statsfinansiella kostnaderna är så stora och betydelsen för den svenska kapitalvaruindustrin så avgörande att en fortlöpande avvägning av stödet måste ske. Jag avser att tillse att SEK senast den ] september 1981 skall lägga fram förslag till villkor m.m. som bör gälla budgetåret l982/83 tillsammans med en bedömning av effekter och statsfinansiella kostnader. Bolaget kan då lämpligen även anmäla om det avser att ändra kostnads- marginalen för det kommande budgetåret. Regering och riksdag kan där- med årligen ta ställning till huruvida den i sin helhet skall inkluderas i det statliga ränteåtagandet eller inte. Jag avser i fortsättningen att se till att en redovisning lämnas av tillämpningen av systemet t.ex. behandlingen av utländska varor. matching m.m. Jag vill även poängtera att de av mig föreslagna riktlinjerna för de statsstödda exportkrediterna leder till ökning- ar av de statsfinansiella kostnaderna. Tillsammans med gjorda åtaganden leder det till betydande ökningar. Tillväxten i kostnadsökningen är

Prop. 1980/81:130 141

oroande liksom den utveckling som kan förutses för den första hälften av 1980-talet. Likväl bör — med hänsyn till dess samhällsekonomiska för- tjänster — SEK-systemet förlängas. Jag avser att noga följa kostnadsut- vecklingen och att årligen redovisa densamma i budgetpropositioncn. Jag avser att återkomma till frågan om villkor för budgetåret l982/83 i min anmälan till budgetpropositionen l982. Jag avser vidare att ta upp förhand- lingar med övriga aktieägare i SEK och med bolaget om eventuella föränd- ringar av de avtal som har träffats i anslutning till 1978 års riksdagsbeslut om verksamheten i bolaget och om avräkningen mellan staten och bolaget.

10. Statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet i vissa fall

10.l Inledning

I samband med l978 års beslut om statsstödd exportkreditfinansiering fattades även beslut om ett system för statsstödd kreditgivning vid försälj- ning inom landet." s.k. hemmamatching. Systemet innebär att regeringen efter beslut i varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden. Statsstödd kredit läm— nas då det klart kan påvisas att konkurrerande offert föreligger med sär— skilt förmånliga Villkor. Systemet syftar bl. a. till att motverka effekten av att utländska företag vid offerter till svenska köpare med hjälp av subven- tionerade exportkrediter får en utslagsgivande konkurrensfördel. Rege— ringen beslutar som nämnts om statsstöd för kredit skall lämnas. Bere— dande organ är Sveriges lnvesteringsbank AB (SIB) som också lämnar krediten. SIB tar ställning till krediten och täcker kreditrisk ctc. Bestäm— melser om hemmamatching finns i förordningen (l9781404) om exportkre— ditfinansiering med statligt stöd. m.m. (ändrad senast l98lz77l. Villkoren för krediten skall i huvudsak överensstämma med de villkor som gäller för statsstödda exportkrediter. Kredit skall avse samma varugrupper som den statsstödda exportkreditgivningen omfattar.

I 1978 års riksdagsbeslut ("prop. 1977/78: ISS. NU 1977/78: 73. rskr l977/ 78:379) fastslogs att möjligheten till hemmamatching skulle utnyttjas yt— terst restriktivt. Vid regeringens prövning har därför följande varit vägle- dande.

— Offert från utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor.

— Produkten som anbudet avser skall ha hög teknisk nivå.

— (')ffert skall vara på minst 5 milj. kr. eller motsvara minst 25% av det sökande företagets årsomsättning.

— Dokumentation som styrker att utländsk konkurrent erbjuder särskilt förmånliga kreditvillkor skall företes. — Stöd utgår inte när det är uppenbart att kreditvillkoren inte är väsent- liga.

— Räntedifferensen täcks endast delvis.

Prop. 1980/81: 130 142

Intill utgången av december 1980 hade regeringen behandlat 93 ärenden varav 54 bifallits. Därav hade 34 fall resulterat i order för svenska leveran- törer. De krediterna motsvarar ett kreditbelopp på | 273 milj. kr. Per den 31 december 1980 hade av SIB utbetalats 162 milj. kr. Statens kostnader utgjorde under år 1980 2.6 milj. kr. 1980 års exportkreditutredning har utvärderat systemet i samband med utvärderingen av exportkreditsystc- met. Jag går nu över till utredningens förslag.

10.2. Fortsatt statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet via Sveri- ges Investeringsbank AB

1980 års exportkreditutredning har föreslagit att den statsstödda kredit- givningen via SIB vid leveranser inom landet bör fortsätta. Syftet bör vara detsamma som hittills. nämligen att lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden i de fall där utländska krediter erbjuds svenska köpare på speciellt förmånliga villkor som beror på statligt stöd. Som en första försvarslinje mot den utländska kreditkon- kurrensen vill utredningen se internationella uppgörelser. Utredningen har föreslagit att frågan skall tas upp i Nordiska ministerrådet med syfte att nå fram till en uppgörelse mellan de nordiska länderna. En sådan skulle enligt utredningen också kunna anknyta till den överenskommelse som redan träffats mellan EG-länderna. I avvaktan på att överenskommelse av detta slag kommer till stånd behövs enligt utredningen ett system för stöd direkt till svenska tillverkare.

Remissinstanserna. bl.a. bankinspektioncn. SIND. lndustrilörbundct. bankorganisationerna. LO och Metallindustriarbetareförbundct. anser att möjlighet till hemmamatching är ett nödvändigt komplement för att klara en för företagen mycket besvärande konkurrenssituation. Fem större före- tag inom maskinindustrin har i en särskild skrivelse pekat på betydelsen av att konkurrera på lika villkor om de fåtaliga objekt som är aktuella f. n. och därmed bl.a. erhålla nödvändiga rcferensobjekt. Kommerskollegium pe— kar dock på de internatioinella åtaganden som Sverige gjort inotn GAT'I' och EFTA. Kollegiet anför att ett hemmamatchingsystcm. som i och för sig synes vara relativt sällsynt i andra länder. innebär en subvention som enligt nämnda överenskommelser kan leda till motåtgärder från andra länder.

För egen del anser jag att det bästa sättet att förhindra en besvärande subventionskonkurrens på den svenska hcmmamarknaden för kapitalvaru- producerande företag är att söka åstadkomma internationella överenskom- melser. Sverige har också i olika sammanhang aktivt stött tanken på att en överenskommelse inom industrilandskretsen skulle åstadkommas som in- nebär att subventionerade exportkrediter industriländer emellan inte skul— le förekomma. Dessa ansträngningar har tyvärr hittills inte lett till resultat. Vidare har Sverige tagit upp frågan med de nordiska länderna både i

Prop. 1980/81: 130 143

nordiska fora och bilateralt. Inte heller dessa diskussioner har hittills lett till resultat. Diskussionerna kommer inom kort att fortsättas och fördju- pas. För många svenska företag. särskilt för dem som levererar maskiner m.m. till skogsindustrin. har de subventionerade offerterna från andra länder varit särskilt besvärande. lnom såväl detta område som andra delar av industrin är den svenska utrustningsindustrin i hög grad beroende av att ha referensanläggningar inom landet.

Ett relativt omfattande investeringsbehov i den svenska skogsindustrin de närmaste åren kan förutses. Det gäller då för de svenska maskinleveran- törerna att bibehålla kapacitet och konkurrenskraft. Jag är därför beredd att förorda att den statsstödda kreditgivningen vid leveranser inom landet i vissa fall även i fortsättningen finns tillgänglig.

Utredningen föreslår vissa ändringar i vad som f. n. gäller. 1 stället för nuvarande praxis som har inneburit ett stöd med 2 a 3 procentenheter bör räntan knytas till consensusövercnskommelsen och ligga 39? över den. Kravet på hög teknisk nivå bör slopas. Vidare anför utredningen att offerten bör vara av väsentlig betydelse för företaget för att stöd skall utgå. Utredningen föreslår vidare att ett lägsta belopp för offerten skall gälla och vara 500000 kr. och minst 10% av det sökande företagets årsomsättning. Detta bör dock inte gälla för offerter över 50 milj. kr. Där bör endast kravet att offerten skall vara av väsentlig betydelse för företaget gälla. Utredning- en har också föreslagit att regeringen i vissa fall skall kunna gå längre när det gäller subvention m. m. än vad som här har angivits. Detta kan enligt utredningen bl.a. erfordras när andra länder erbjuder räntevillkor som ligger under de som anges i consensusöverenskommelsen.

Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om villkor och förusätt- ningar för dessa statsstödda krediter. lndustriförbundet och bankorganisa- tionerna anser att räntorna bör överstiga consensusnivån med högst I'F'Z vilket motsvarar den fördel ett svenskt företag kan bedömas ha på grund av närheten till köparen. lnvesteringsbanken anför att kravet påatt offert- beloppet skall utgöra lägst 10 % av det sökande bolagets omsättning borde kunna utgå med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som uppkommer i företagsgrupper och divisionaliserade företag. Hittills har stödets storlek varit olika beroende på affärens betydelse och ränteläget.

En fastlagd subventionsnivå bör enligt min mening införas nu. Stödet bör således uppgå till högst 3 procentenheter av räntan. Räntenivån bör dock enligt min mening vara lägst 2 procentenheter över consensusnivån. ] övrigt ansluterjag mig till utredningens förslag vad avser de kriterier som bör gälla. Bland kriterierna bör även ingå dels att produkten har hög teknisk nivå. dels att offert från utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor. Särskilda möjligheter för regeringen att gå under de här angivna räntenivåerna erfordras inte enligt min mening .

Utredningen har föreslagit att beslutanderätten förs över till SIB för ärenden upp till 50 milj. kr. Övriga ärenden bör enligt utredningen liksom

Prop. 1980/81: 130 144

hittills beslutas av regeringen. Utredningen poängterar att räntestödet till hemmamatching bör användas restriktivt även i fortsättningen. lnveste- ringsbanken bör få en halvårsvis alternativt helårsvis ram för sina beslut. SIB har i sitt remissyttrande förklarat sig beredd att under i första hand en tolvmånadersperiod pröva ärenden om räntestöd. Kreditgivningen måste självfallet enligt bankens uppfattning anpassas till de resurser banken fortsättningsvis kan komma att förfoga över.

För egen del vill jag när det gäller handläggningsordningen anföra föl- jande. Med hänsyn till kravet att stöd i dessa fall bör lämnas i restriktiv anda bör besluten förbehållas regeringen i varje särskilt fall även i fortsätt- ningen. För att understryka systemets temporära karaktär bör det omprö- vas varje år. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av de av mig angivna grunderna för stödet.

Ersättningen till lnvesteringsbanken bör liksom hittills utgå årsvis och i efterskott. Jag förordar därför att möjlighet för regeringen liksom hittills bör föreligga att ikläda staten förpliktelser avseende kostnadstäckning i detta sammanhang. Kostnaderna för räntestöd vid hemmamatching belas- tar f.n. anslaget B 21. Kostnader för viss kreditgivning hos Sveriges lnvesteringsbank AB. Även i fortsättningen bör kostnaderna belasta detta anslag. [ budgetpropositioncn 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 53) harjag beräknat kostnaderna under budgetåret l98l/82 till 10 milj. kr. Med hänsyn till osäkerheten i kommande medelsbehov finner jag inte anledning att nu ändra min beräkning av medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1981/ 82.

ll Vissa frågor rörande rekonstruktion av krisdrabbade företag rådrumsstöd m. m.

Frågan om behovet av en ny form av statligt stöd. s. k. rådrumsstöd. har under senare tid utretts inom regeringskansliet. Utredningsarbetet finns redovisat i en inom arbetsmarknadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds A 197917) Betalningsinställelse och rådrumsstöd m.m.

Enligt promemorian är det i vissa fall angeläget att stödja företag som på grund av ekonomiska svårigheter behöver tid för att överväga om verk- samheten skall fortsätta eller avvecklas. För att möjliggöra detta föreslås dels ett nytt rättsinstitut. registrerad betalningsinställelse. som skall ge ett visst skydd mot säraktioner från borgenärerna i form av ansökan om konkurs eller utmätning. dels två nya stöd former. ett rådrumsstöd. samt ett rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

För att bl. a. ytterligare utreda vissa frågor rörande det föreslagna råd- rumsstödet tillkallades som tidigare nämnts våren 1980 en särskild utreda- re. Utredaren har nyligen redovisat sina förslag i betänkandet (Ds I 1981: 1) Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden m.m. ] betänkandet

Prop. 1980/81: 130 145

tar utredaren upp också vissa andra frågor. till vilkajag strax återkommer. . En sammanfattning av betänkandet återfinns som bilaga 16.

Enligt utredarens uppfattning finns det inte något belägg för att det föreligger ett behov av ett rådrumsstöd av det generella slag som prome- morieförslaget innebär. Tvärtom är utredarens mening att de möjligheter som f.n. finns att åstadkomma frister för ytterligare överväganden i hu- vudsak är tillräckliga.

Även om den nuvarande ordningen således i huvudsak är tillräcklig svarar de befintliga medlen enligt utredarens uppfattning i vissa undantags- fall dock inte helt mot det behov som finns att skapa rådrum. Speciellt gäller detta enligt utredaren sådana fall där en rekonstruktion förutsätter nya intressenter i företaget. Utredaren föreslår därför att det behov av särskilda stödmöjligheter som visat sig föreligga tillgodoses genom att det för dessa och liknande fall skapas en möjlighet att lämna lokaliseringsstöd eller statlig garanti för län (industrigarantilån).

Enligt utredarens förslag bör för en sådan användning av dessa stöd- former mycket stränga krav uppställas. Ett krav bör enligt utredaren vara att det är klarlagt att företaget inte med egna resurser kan uppehålla driften tlnder rådrumstidcn. Andra ändamålsenliga möjligheter att skapa rådrum bör vara uttömda. Som regel bör enligt förslaget som villkor för stöd gälla att god man förordnats enligt ackordslagen (197018471. Stödet föreslås gälla endast sådana företag som har särskild betydelse från sysselsättnings- politisk. regionalpolitisk eller näringspolitisk synpunkt och får inte lämnas när en konkurs framstår som den mest ändamålsenliga formen för att genomföra en eventuell rekonstruktion. Utredaren föreslår vidare att stöd som regel inte får lämnas med större belopp än som behövs för att säker- ställa driften under tre månader. Prövningen föreslås bli förbehållen rege- ringen.

Den utvidgade möjligheten att ge stöd. som är avsedd att komma i fråga endast i rena undantagsfall. bör enligt utredarens förslag belasta gällande ramar för de angivna stödformerna.

Utredaren tar i anslutning till detta också tipp frågan om verkan av ett godmansförordnande enligt ackordslagen.

Enligt ackordslagen gäller att ett ackordsft'iifarande inleds genom att en god man förordnas. Ett godsmansförordnande medför bl. a. vissa begräns- ningar i borgenärernas rätt att söka en gäldenär i konkurs. Sålunda skall. när god man förordnats. en konkursansökan av en borgenär. vars fordran skulle komma att omfattas av ackordet. förklaras vilande om gode mannen begär det i avvaktan på att en uppgörelse med borgenärerna kommer till stånd eller att gäldenären ansöker om förhandling om offentligt ackord. Vilandeförklaring skall dock inte meddelas om det finns särskilda skäl att anta att borgenärens rätt är i fara. I fråga om utmätning gäller bl. a. att. om sådan sker sedan god man förordnats. den utmätta egendomen som regel inte får säljas titan gode mannens medgivande. Detta gäller dock inte om 10 Riksdagen l980s'8l. [ .t'uml. Nr 130

Prop. 1980/Sl: [30 146

utmätningssökanden har särskild förmånsrätt i egendomen. Syftet med de angivna inskränkningarna i borgenärernas rätt under tiden för godmansför- ordnandet är att förhandlingarna om en ackordsuppgörelse skall kunna föras i lugn och ro. Verkan av ett förordnande om god man förfaller om inte ansökan om förhandling om offentligt ackord görs inom två månader efter förordnandet.

Utredaren har funnit att denna tid för verkan av ett godmansförordnande i vissa fall är för kort och föreslår att den förlängs till tre månader.

För egen del vill jag anföra följande. Enligt min mening har utredarens undersökningar rörande behovet av ett rådrumsstöd entydigt visat att de möjligheter som f.n. finns att då företag räkat i kris skapa rådrum för överväganden rörande förutsättning- arna för en rekonstruktion så gott som alltid är tillräckliga. Det framstår därför som uppenbart att det inte kan komma ifråga att införa en ny generell stödform för ändamålet. Jag ansluter mig således till den särskilda utredarens uppfattning i detta hänseende.

Som utredaren framhållit motsvarar tillgängliga medel att skapa rådrum för ytterligare överväganden i krissituationer i vissa undantagsfall dock inte helt behovet. Enligt min mening är det angeläget att det skapas en möjlighet att tillgodose detta behov. Det är självfallet olyckligt om i grun- den livskraftiga företag måste läggas ned utan att erforderligt rådrum kan skapas eller att staten tvingas ta ställning i obeståndsärenden på grundval av ett material som av rena tidsskäl är otillräckligt.

Utredarens förslag att regeringen i vissa fall skall få möjlighet att lämna lokaliseringsstöd eller garanti för lån (industrigarantili'tn) anser jag vara i huvudsak väl avvägt. Det innebär dels att stöd inte skall komma i fråga annat än i rena undantagsfall. dels att i de fall där stöd är motiverat stödet kan anpassas efter förhållanden i det enskilda fallet. Enligt min mening bör det dock räcka med att industrigarantilån får lämnas i dessa t'all.

Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att garanti för lån (industrigarantilån) får lämnas i huvudsaklig överensstämmelse med utredarens förslag. Den närmare utformningen av stödvillkoren. som bör präglas av det mycket strikta synsätt utredaren har. bör ankomma på regeringen. Det bör framhållas att förhållandena härvid skall vara sådana att möjligheterna till en rekonstruktion förefaller goda och stödet därefter kan kvarstå i det rekonstruerade företaget. De utvidgade möjligheterna att ge stöd bör belasta gällande ram.

Utredaren har. som berörts. vid sina undersökningar funnit att tiden. två månader, för verkan av ett godmansförordnande enligt ackordslagen i vissa fall är för kort. Enligt förslaget skall denna tid förlängas till tre månader.

Enligt vad jag erfarit har på senare tid flera frågor som rör bl. a. ackords- förfarandet aktualiserats. Även om. som utredaren framhållit. den berörda. tvåmånadersfristen ibland kan vara knapp. talar övervägande skäl för att

Prop. 1980/81: 130 147

utredarens förslag får tas upp i ett vidare sammanhang. Jag är således inte beredd att nu lägga fram något förslag i ämnet. Jag har i denna fråga samrått med chefen t'örjustitiedepartementet.

Jag vill härutöver ta upp ytterligare en fråga som rör rekonstruktionsä- renden men som inte berörts av utredaren och inte heller ingått i hans uppdrag.

1 fråga om lokaliseringslån gäller att låntagaren får medges anstånd med betalning av ränta eller amortering under längst fem år av lånets löptid.

[ fråga om industrigarantilån gäller att återbetalning skall ske enligt fastställd plan och påbörjas inom högst tre eller. vid nyetablering. fem år och avslutas inom högst 20 år från dagen för första utbetalningen.

När ett företag med industrigarantilån eller lokaliseringslån råkat i akut ekonomisk kris skulle situationen ibland kunna klaras med ett betalnings- anstånd utöver vad som nyss angetts. Detta är f. n. inte möjligt utan den enda möjlighet som återstår om en rekonstruktion framstår som angelägen är att staten efterger fordringcn. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Jag förordar därför att riksdagens medgivande inhämtas. att för sådana fall ytterligare anstånd får ges. Denna anståndsmöjlighet bör handhas av rege- ringen.

ll.l Uppföljning av statligt stöd och handläggning av obeståndsärenden

Statligt stöd till företag förekommer i en rad olika former. För de olika stödformerna finns i allmänhet mer eller mindre detaljerade föreskrifter om skyldighet för de stödgivande organen eller närstående organ att följa verksamheten vid de l'öretag som fått stöd och att vidta åtgärder i syfte att skydda statens intressen. De befogenheter som gäller för de olika uppfölj- ningsorganen i händelse av obestånd hos stödföretag varirerar mellan de olika stödformerna.

De angivna förhållandena skapar särskilda samordningsproblem. Av störst betydelse för de frågor som gäller samordningen av uppföljningen av statens engagemang och handläggningen av obeståndsärenden är regional- politiskt stöd och statligt kreditstöd i form av industrigarantilån.

Den ljanuari 1973 upprättades inom dåvarande inrikesdepartementet cn expertgrupp med uppgift att som försöksverksamhet samordna uppfölj- ningen och bevakningen av statens fordringar i företag som fått statligt stöd samt arbeta fram förslag till åtgärder i enskilda ärenden (EFSU). EFSU är numera knutet till industridepartementet och verksamheten har i första hand kommit att inriktas på enskildaobeståndsärenden.

Senare under år 1973 beslöt riksdagen (prop. 1973150. an 7. rskr 248") att uppföljnings- och bcvakningsverksamheten på det regionala planet försöksvis skulle knytas till länsstyrelserna. .

Regeringen har vidare den 5 juni 1973 utfärdat föreskrifter rörande uppföljningen av ärenden angående statligt stöd. Föreskrifterna behandlar

Prop. 1980/81: 130 mg

uppföljningen av ärenden angående statligt stöd i form av lokaliserings- stöd. utbildningsstöd. industrigarantilån samt hotellgarantilån. Föreskrif- terna innebär i huvudsak att ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen i fråga om lokaliseringsstöd och industrigarantilån främst vilar på den regio- nala utvecklingsfonden medan åtgärdsbesluten meddelas av länsstyrelsen. AMS. SIND eller regeringen.

Som tidigare nämnts har företagsbeståndskommittén (FOK) i ett nyligen framlagt betänkande (SOU l979:91) Företags obestånd och Samordning av statliga åtgärder föreslagit en delvis ny organisation av den statliga uppföljnings- och rekonstruktionsverksamheten.

För samordningen på länsnivån föreslår FOK att det vid länsstyrelsen i varje län skall finnas en beredningsgrupp. som skall vara det sammanhål- lande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av ärenden om åtgärder vid inträffade obeståndsfall. l beredningsgruppen föreslås ingå företrädare för länsstyrelsen. länsarbetsnämnden. kronofogdemyndighe' tema och den regionala utvecklingsfonden i länet.

l fråga om den rutinmässiga uppföljningen av företag som fått statligt stöd föreslår FOK ingen ändring av nuvarande ordning. FOK anser emel- lertid att beredningsgruppen i sitt kontinuerliga arbete ofta kommer att finna behov att följa även andra företag än stödföretag. FOK föreslår att utvecklingsfonden skall vara skyldig att på begäran av beredningsgruppen biträda vid uppföljningsverksamheten också i fråga om sådana företag.

När det gäller samordningen på den centrala nivån föreslår FOK att EFSU avvecklas och att i stället en central samrådsdclegation för hand- läggning av obeståndsfrågor inrättas med administrativ anknytning till SlND.

FOK föreslår härutöver att. i motsats till vad som gäller f.n.. AMS resp. länsstyrelsen får befogenheter att efterge statens rätt på grund av lokalise- ringslån som den egna myndigheten själv beviljat.

En sammanfattning av FOK:s förslag i de delar som berörts och en sammanställning av remissutfallet i detta hänseende återfinns som bilaga 14 och 15.

Den särskilde utredare som haft till uppgift att utreda vissa frågor röran- de rådrumsstödet har också haft uppdraget att med utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter av rekonstruktionsärenden ta ställning till om den av FOK föreslagna organisationen tillräckligt väl uppfyller kraven på överblick. beslutsförhet och bcslutssnabbhet.

Utredaren tillstyrker i huvudsak FOKzs förslag beträffande den regiona- la nivån. På några punkter intar utredaren dock en annan ståndpunkt.

Dels avstyrker utredaren förslaget att länsstyrelsen skall få utökade beslutsbefogenheter i fråga om regionalpolitiskt stöd. dels avstyrker han förslaget att de regionala utvecklingsfonderna skall bli skyldiga att biträda den föreslagna beredningsgruppen i ärenden som rör andra företag än stödföretag.

Prop. 1980/81: 130 l49

] fråga om den centrala nivån föreslår utredaren i likhet med FOK att AMS får befogenhet att besluta om eftergift av statens anspråk på grund av lokaliseringslån. Befogenheten bör enligt förslaget omfatta dels anspråk på grund av lån som beviljats av AMS själv eller av länsstyrelsen. dels borgensansvar efter låntagarens konkurs även om regeringen beviljat det lån som borgensansvaret avser. Föreligger särskilda skäl skall enligt försla- get prövningen dock förbehållas regeringen. För SIND:s vidkommande föreslås inte några utökade beslutsbefogenheter. eftersom de befogenheter som f. n. gäller enligt utredaren får anses tillräckliga.

En förutsättning för att de föreslagna vidgade beslutsbefogenheterna för AMS skall få den åsyftade effekten att fler ärenden än f.n. avgörs på verksnivå är enligt utredaren att det sker ett utökat samråd mellan AMS och SlND. FOK:s förslag att det bildas en central samrådsdelegation med företrädare för de båda verken innebär dock enligt utredarens uppfattning en onödig formalisering av samrådet som förlänger handläggningstiderna. Enligt utredarens mening bör det behövliga samrådet ske under så enkla former som möjligt och anpassas till behovet i det enskilda fallet. Hur samrådet närmare skall ske bör enligt utredaren vara en fråga som avgörs av verken själva.

[ fråga om FOK:s förslag att EFSU skall avvecklas anmärker utredaren att det enligt såväl FOK:s som utredarens förslag förutsätts att vissa ärenden även fortsättningsvis skall avgöras av regeringen. Enligt utreda- rens mening är det inte realistiskt att regeringens beredningsorgan för dessa ärenden avvecklas. Utredaren avstyrker därför FOK:s förslag i detta hänseende.

För egen del vill jag anföra följande. FOK:s förslag att det för samordningen av uppföljningsärendena vid varje länsstyrelse skall finnas en beredningsgrupp med företrädare för länsstyrelsen. Iänsarbetsnämnden. kronofogdemyndigheten och den regio- nala utvecklingsfonden motsvarar en ordning som redan tillämpas inom flera län. Flertalet remissinstanser liksom den särskilda utredaren har tillstyrkt förslaget. För egen del anser jag liksom dessa organ att den föreslagna ordningen skapar goda förutsättningar för en allsidig belysning och en snabb handläggning av ärendena.

Jag anser vidare förslaget att den rutinmässiga uppföljningen av stödå- rendcna liksom hittills bör ankomma på de regionala utvecklingsfonderna. Denna uppföljning bör omfatta — förutom stöd som beviljats av fonderna själva — garantier enligt förordningen (l978:507) om industrigarantilån m.m. och regionalpolitiskt stöd i den omfattning som gäller f. 11.

När det gäller FOK:s förslag i övrigt i fråga om länsnivån delarjag llera utvecklingsfonders och den särskilde utredarens uppfattning att utökade myndighetsuppgifter för fonderna skulle kunna rubba deras egentliga roll som service- och utvecklingsorgan för näringslivet. Jag kan således inte biträda FOK:s förslag att fonderna skall vara skyldiga att bistå berednings- grupperna i fråga om andra ärenden än sådana som rör stödföretag.

Prop. 1980/81: 130 ' iso

Jag kan vidare inte biträda förslaget att ge länsstyrelsen utvidgade befo- genheter att besluta i ärenden rörande lokaliseringsstöd. Jag delar i detta hänssende flera remissinstansers och den särskilde utredarens uppfattning att en utvidgning av länsstyrelsens beslutsbefogenheter skulle fördröja handläggningstiderna i sådana ärenden där även andra statliga engagemang är inblandade liksom att en utvidgning skulle medföra risk för att andra än regionala intressen inte blir tillräckligt beaktade.

Beträffande samordningen på den regionala nivån förordarjag samman- fattningsvis att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att för uppföljningen av stödärenden och handläggningen av obeståndsärenden utformas i huvudsaklig överensstämmelse med den särskilde utredarens förslag. Det bör ankomma på regeringen att besluta om de närmare for- merna för verksamheten.

Vad slutligen den centrala nivån beträffar ankommer det på regeringen att besluta i dessa frågor. Jag vill emellertid redan nu anmäla att jag ansluter mig till FOK:s och den särskilde utredarens uppfattning att AMS i vissa fall bör få befogenhet att besluta om eftergift av statens anspråk på grund av lokaliseringsstöd.

Som utredaren anfört är en förutsättning för att de förordade vidgade beslutsbefogenheterna för AMS skall få den åsyftade effekten att fler ärenden än f. n. avgörs på verksnivå att ett utökat samråd mellan AMS och SIND kommer till stånd. Jag kan emellertid i likhet med flertalet remissin- stanser och utredaren inte biträda FOK:s förslag att det för detta ändamål bildas en central samrådsdelegation med företrädare för de båda verken. Det behövliga samrådet bör som utredaren framhållit ske i former som verken själva bestämmer. Jag kan slutligen inte heller på skäl som utre- daren anfört ansluta mig till FOK:s förslag att EFSU skall avskaffas.

12. Vissa frågor rörande skogsindustrin

I början av år 1976 påbörjades på initiativ av industridepartementet ett omfattande utredningsarbete rörande skogsindustrin. Våren l979 redovi- sade industridepartementet en sammanfattning av utredningsarbetet inom det skogsinustriella området i promemorian (Ds I 197915) Skogsindustrin — nuläge och utvecklingsmöjligheter. Promemorian har remissbehandlats. Som ett komplement till utredningsarbctct inom det skogsindustriella om- rådet hade jag under åren 1979—80 enskilda överläggningar med företräda- re för såväl företagen som de anställda inom skogsindustrin.

Under den lågkonjunktur som drabbade skogsindustrin åren 1977—l978 kom staten att i flera fall engagera sig för att bidra till att lösa de problem som uppstod inom branschen. framför allt vad gäller sysselsättningen. En rad strukturförändringar genomfördes. I takt med att konjunkturläget för— bättrades inleddes en gradvis nedtrappning av de statliga insatserna.

Prop. 1980/81: 130 151

Mot bakgrund av erfarenheterna från l970-talet finns det enligt min mening nu anledning att närmare precisera statens roll i skogsindustrins strukturomvandling under 1980-talet.

12.1. Statens roll i skogsindustrins strukturomvandling

De allmänna riktlinjerna för industripolitiken äger giltighet också för skogsindustrin. Detta gäller t. ex. stöd i form av finansiering och risktäck- ning. stöd till forskning och utveckling och stöd till mindre och medelstora företag.

Två förhållanden gör emellertid att utvecklingen inom skogsindustrin bör följas med särskild uppmärksamhet — den regionala betydelsen och den begränsade råvarutillgången. Det är med utgångspunkt i dessa förhål- landen som statens huvudsakliga uppgifter i skogsindustrins strukturom- vandling kan preciseras. nämligen att — främja regional balans.

- främja utbudet av virke.

Angelägenhetsgraden i ovanstående uppgifter har varierat över tiden. Detsamma gäller de medel som har använts. Förutom temporära stimu- lans- och stödåtgärder utgörs de huvudsakliga medlen av det regionalpoli- tiska stödet och prövningen enligt 13621? byggnadslagen (19471385 nu gällande lydelse 1976: 213) av industriella nyanläggningar och utvidgning- ar. Till detta kan man även lägga ägarfunktionen — staten är numera hel- eller delägare till fyra stora skogsindustriföretag: ASSl. domänverket. Norrlands Skogsägares Ccllulosa AB (Ncb) och Södra Skogsägarna AB — som tillsammans utgör en betydelsefull del av den svenska skogsindustrin.

Jag övergår nu till att redogöra för hur jag ser på behovet av statliga insatser inom de angivna områdena samt att ange principer för utformning- en av statliga insatser inom resp. område. Dessutom redovisarjag min syn på frågan om strukturplaner för skogsindustrin och råvaruprövningen en- ligt 136 as' byggnadslagen.

12.1.1. Regional balans

Skogsindustrin har stor betydelse för sysselsättningen i vissa delar av landet. De regionalpolitiska målsättningarna har därför varit ett viktigt motiv för de statliga insatser som har vidtagits inom denna bransch. Enligt min uppfattning kommer de regionala aspekterna att vara utomordentligt betydelsefulla även i fortsättningen.

Det är angeläget att företagen tar på sig ett stort ansvar när det gäller den regionala balansen. I samband med beslut om nedläggningar bör företagen medverka till en omställning i socialt acceptabla former. 1 den utsträckning som företagen inte fullt ut klarar detta föreligger emellertid ett samhällsan- svar att med de instrument som har skapats — regionalpolitiska och arbets- marknadspolitiska — söka lösa återstående problem. Även särskilda insat-

Prop. 1980/81:130 152

ser därutöver kan i vissa situationer var befogade. Här kan nämnas de insatser som staten som ägare har gjort. Till grund för de statliga insatserna under senare år i ASSI. Neb och Södra Skogsägarna ligger således ett ansvar inför de regionala sysselsättningsfrågorna. Även om dessa insatser enligt min mening har spelat stor roll för den regionala balansen måste i framtiden -— med hänsyn till det rådande budgetläget — stor restriktivitet iakttas vad gäller statliga kapitalinsatser såväl inom skogsindustrin som inom andra branscher.

Regionalpolitiskt motiverade statliga insatser får inte leda till att struk- turomvandlingen avstannar. Produktionsenheter som inte kan bedömas som livskraftiga måste på sikt tas ur drift. Företagens resurser böri stället inriktas på enheter som är lönsamma och utvecklingsbara.

Massa- och pappersindustrin är en kapitalintensiv bransch. Detta gäller emellertid inte i samma utsträckning sågverksindustrin. Det finns många exempel på mindre sågverk som med en enkel produktionsutrustning kan hålla en hög konkurrenskraft. Sågverk av denna typ återlinns ofta i gles- bygder bl. a. i Norrlands inland. Det ingår som en väsentlig del i skogsin- dustripolitiken att på olika sätt bidra till att förstärka och utvidga verksam- heten i denna typ av småskalig industri. Mot denna bakgrund är det intressant att det utredningsmaterial rörande sågverksindustrin som nyli- gen har redovisats av SIND i rapporten (SIND PM 1980: 16) Sågverkens vidareförädling —— en omvärldsanalys ger en ljus bild av sågverksindustrins möjligheter till fortsatt utveckling bl.a. genom ökad vidareförädling. Pro- memorian remissbehandlas f.n. Därefter kommer ställning att tas till beho- vet av eventuella statliga insatser inom branschen.

12.1.2. Utbudet av skogsråvara

I beslutet år 1979 om skogspolitiken uttalade sig riksdagen för ett skogs- produktionsprogram som skall möjliggöra en årlig bruttoavverkning av ca 75 milj. skogskubikmeter (mÄ sk). Med nuvarande skogsindustriella kapa- citet skulle ett råvaruutbud av denna storlek medge ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande i skogsindustrin på ca 90 P( Under perioden 1973— 1978 motsvarade skogsindustrins råvaruförbrukning en genomsnittlig brut- toavverkning på ca 72 milj. mJ sk. en nivå som således endast obetydligt understeg den beräknade, långsiktigt möjliga tillgången.

Under åren 1977—1978 genomgick skogsindustrin en djup konjunktur- svacka. Virkesförbrukningen och avverkningarna sjönk påtagligt.

När konjunkturläget för skogsindustrin successivt förbättrades under är 1979 ökade emellertid inte avverkningarna i takt med efterfrågan på virke. För att stimulera avverkningarna i det goda marknadsläge som skogsindu- strin befann sig i åren 1979 och 1980 beslutade riksdagen om vissa tillfälliga stimulansåtgärder. Således infördes för år 1979 ett särskilt bidrag till gall- ring av skog på enskilda mindre fastigheter (prop. l978/79: 199. .loU l978/ 79:38. rskr l978/791427). Bidraget förlängdes sedermera ytterligare ett

Prop. 1980/81:130 153

halvår (prop. 1979/80: 101 s. 17. JoU 1979/80: 28, rskr 1979/80: 166). Våren 1980 beslutade riksdagen vidare om förmånligare regler för insättning på skogskonto i fråga om skogsintäkter under år 1980 och första hälften av år 1981 (prop. 1979/80:173. SkU 1979/80:58. rskr 1979/80:399). Även den i huvudsak tekniska omläggning av skogsbeskattningen som beslutades våren 1979 hade avverkningsstimulerande inslag (prop. 1978/79: 204. SkU 1978/79: 54. rskr l978/79: 392). En parlamentarisk utredning om virkesför- sörjningen (I 1979: 18) tillsattes 1979. Den hari uppdrag att utreda behovet av statliga åtgärder och ändringar i beskattningsreglerna för att påverka utbudet av virkesråvara. Utredningens förslag väntas under år 1981.

Trots de vidtagna åtgärderna och trots att virkespriserna höjdes kvar- stod problem med virkesförsörjningen. Under högkonjunkturåren 1979 och 1980 hade en virkesförsörjning motsvarande en årlig brutttmvvcrkning på 70—75 milj. m" sk krävts för att industrin skulle ha kunnat utnyttja kapacitet och marknadsläge fullt ut. I stället beräknas avverkningarna ha stannat vid ca 60 milj. ml sk i genomsnitt. Mellanskillnaden täcktes till en del genom lageravveckling och ökad import. Produktionen begränsades dock påtagligt av brist på virke. Enligt beräkningar inom industrideparte- mentet gick Sverige miste om exportinkomster på totalt 4000 a 6000 milj. kr. åren 1979— 1980 till följd av virkesbristen.

Den nu pågående konjunkturavmattningen inom skogsindustrin har re- ducerat efterfrågan på virke. Problem med virkesförsörjningen kvarstår dock inom flera företag. vilket i kombination med det försämrade avsätt- ningsläget har lett till relativt omfattande driftsinskränkningar inom fram- förallt massaindustrin. Om inte virkesförsörjningsläget förbättras kan en ökad virkesbrist förutses när konjunkturen förstärks.

Begränsningar i virkesutbudet får inte bara effekter i form av lägre aktivitetsnivå i den svenska ekonomin och förlorade exportintäkter. Den ökade takten i strukturomvandlingen inom skogsindustrin under de senas- te åren kan till viss del hänföras till virkesbristen. För att undvika kapital- förstöring och underlätta en socialt acceptabel omställningstakt är det därför angeläget att förbättra virkesförsörjningsläget.

Orsakerna till den rådande obalansen mellan tillgång och efterfrågan på virkesmarknadcn har varit föremål för en omfattande diskussion. Det har bl.a. ifrågasatts om den skogsvård som f.n. bedrivs verkligen har den omfattning som förutsätts i det skogsproduktionsprogram som riksdagen ställde sig positiv till. Det har också ifrågasatts om en årlig avverkning om 75 milj. m3 sk är samhällsekonomiskt optimal. En avverkning av den storleksordningen innebär nämligen att virkesförråden minskar under någ- ra decennier för att därefter åter öka om tillräckliga återväxtåtgärder sätts in. Det har hävdats att en något lägre avverkning. som skulle ge en ökning i virkesförråden och därigenom medge en ännu högre framtid tillväxt och avverkning. skulle vara samhällsekonomiskt fördelaktigare sett på längre sikt.

Prop. 1980/81: 130 154

Vidare har framhållits att avverkningarna. i förhållande till tillväxten. är speciellt låga på den del av skogsarealen som ägs av privata skogsägare. Efter att ha uppvisat en trendmåssig uppgång sedan slutet av 1950-talet började avverkningsintensitcten inom privatskogsbruket att sjunka i mit- ten av 1970-talet. Det finns flera tänkbara förklaringar till denna utveck— ling. Förändrade ägarförhållanden torde i många fall ha lett till en minskad brukningsintensitet. Höjda marginalskatter i kombination med en ökad inflationstakt kan ha minskat avverkningsbenägenheten.

Dessa förhållanden torde ha bidraget till att göra virkesutbudet mindre priskänsligt. Detta är ett strukturellt fenomen. dvs. inte av övergående natur. Statsmakterna måste därför vara beredda till kraftfulla ingripanden för att i ett längre perspektiv maximera de samhällsekonomiska intäkterna från skogssektorn genom att stimulera till högre avverkningar inom ramen för den fastlagda skogspolitiken. De åtgärder som kan bli aktuella — bl. a. förändringari skogsbcskattningen — är emellertid komplicerade. Det finns därför anledning att avvakta virkesförsörjningsutredningens förslag i dessa frågor innan mera genomgripande åtgärder vidtas.

Virkesförsörjningsutredningens förslag till åtgärder väntas. som jag tidi— gare nämnt. föreligga under år 1981. Eventuella åtgärder som vidtas med anledning av förslagen kan inte väntas få full effekt förrän under avverk- ningssäsongen l982/83. Regeringen har i avvaktan på utredningen och dess vidare behandling nyligen lagt fram förslag till åtgärder som i det korta perspektivet kan förbättra virkesförsörjningen (prop. 1980/81: 118 och prop. 1980/81: 136). Dessa åtgärder innefattar skattelättnader vid försälj- ning av rotposter och leveransvirke och ökat stöd till återväxtåtgärder i den inre zonen av det skogliga stödområdet. Åtgärderna avses finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel.

Bakgrunden till åtgärderna är att det inom stora delar av skogsbruket inte är lönsamt att avverka trots relativt kraftiga uppgångar i virkespri- serna under åren 1979 och 1980. Av den beräknade. fysiskt möjliga årsav- vcrkningen på 75 milj. rn3 sk utgörs enligt vissa beräkningar ca 10 milj. m" sk av kvantiteter som inte är praktiskt eller — med dagens priser och kostnader — ekonomiskt tillgängliga för avverkning. En stor del av dessa kvantiteter återfinns i Norrlands inland. Om dessa kvantiteter kunde göras tillgängliga för produktion av t. ex. avsalumassa som sedan exporterades skulle ett årligt nettotillskott till den svenska bytesbalansen på ca 4000 milj. kr. kunna erhållas.

En av orsakerna till den låga lönsamheten vid slutavverkning i inlandet är det stora avståndet till skogsindustrin. Eftersom denna till största delen ligger vid kusten blir kostnaderna för virkestransporterna höga. Det är angeläget att inlandsvirkets kostnadsnackdel elimineras. Därigenom skulle virkesutbudet öka och sysselsättningen i inlandsskogsbruket stimuleras. Mot denna bakgrund är det enligt min mening av stort värde att virkes- marknadens parter i de prisdiskussioner som har förts har enats om att

Prop. 1980/81: 130 155

massavedspriserna i ökad utsträckning skall få karaktären av bilvägs- priser. Efter den senaste prisuppgörelscn är därigenom ungefär hälften av inlandsvirkets transportkostnadsnz'tckt'lel eliminerad.

En annan viktig orsak till den låga lönsamheten vid avverkningar inom delar av inlandet är de — bl. a. på grund av svåra klimatiska förhållanden — små virkesförråden. som ofta ger mycket små bidrag till återväxtåtgärder. Regeringens förslag om ett ökat bidrag för återväxtåtgärder har som syfte att möjliggöra ökade avverkningar. Genom att stödet är geografiskt be- gränsat uppnås även en regionalpolitisk fördel i och med att sysselsättning- en i skogsbruket i berörda regioner stimuleras.

lZ.2 Strukturplaner

Omsorgen om den regionala balansen och knappheten på skogsråvara har varit några av motiven bakom de krav på olika former av samhälleliga strukturplaner och handlingsprogram som har framförts under senare år. Regeringen har vid flera tillfällen avvisat krav som innebär att staten tar på sig ansvaret för att fastställa och genomdriva en viss utveckling av bran- schens struktur. Det finns flera skäl för detta.

I vårt ekonomiska system är det företagen som har det huvudsakliga ansvaret för att industristrukturen utvecklas så att konkurrenskraften suc- cessivt stärks. Det decentraliserade beslutsfattande som marknadsekono- min innebär är enligt min mening det bästa sättet att säkerställa en konkur- renskraftig industristruktur. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att företagens eget agerande historiskt har visat sig mycket effektivt i detta avseende. Enligt min mening bör företagen även i fortsätt- ningen ta på sig detta ansvar genom att på egen hand utarbeta struktur- planer eller på något annat sätt.

I en marknadsekonomi styrs företagens beteende i första hand av den företagsekonomiska lönsamheten. Statsmakterna har å andra sidan den samhällsekonomiska lönsamheten som riktmärke för sitt agerande. Det kan finnas anledning att påpeka att den företagsekonomiska lönsamheten ofta — men inte alltid — är avgörande för den samhällsekonomiska lönsam- heten. Detta gäller i särskilt hög grad inom skogsindustrin där företagen genom bl.a. råvarurestriktionen och den höga kapitalintensiteten tvingas ha ett långsiktigt perspektiv i sitt agerande. [ vissa fall kan det emellertid hända att resultatet av företagens strukturarbete inte står i överensstäm- melse med de övergripande samhälleliga målsättningarna t. ex. vad gäller den regionala balansen.

Statsmakterna kan givetvis inte avlfända sig möjligheten att i sådana situationer med regionalpolitiska och andra befintliga medel påverka ut- vecklingen i önskad riktning. Detta kräver en kontinuerlig bevakning av utvecklingen inom branschen. Denna bevakning sker dels inom industride- partementet. bl.a. genom kontakter med enskilda företag (genom lokali-

Prop. 1980/81: 130 156

seringssamrådet) och inom ramen för skogsbranschrådcts arbete. dels inom statens industriverk. Vidare har staten god inblick i branschens utveckling genom det relativt omfattande statliga ägandet.

Statliga åtgärder för att påverka företagens agerande är emellertid inte detsamma som att staten utarbetar detaljerade planer för branschens ut- veckling och sedan genomdriver dessa. En rad invändningar av såväl praktisk som principiell natur kan riktas mot en sådan ordning.

För det första kan själva löftet om en statlig sturkturplan leda till att företagens spontana strukturarbete avstannar — ett stopp för nedläggning- ar i väntan på en övergripande plan är ju också ett krav som vanligen framförs. Den fördröjning av strukturomvandlingen som därvid uppstår kan leda till stora samhällsekonomiska kostnader genom att industrins förnyelse och konkurrenskraft försvagas.

En andra huvudinvändning mot statliga strukturplaner är de svårigheter som ligger i själva utarbetandet av sådana planer. Här har staten betydligt sämre kunskap än den som finns hos företagsledningar och de anställda. Dessutom förekommer en rad avvägningsproblem i samband med de sam- hällsekonomiska bedömningar som avses ligga till grund för strukturpla- nerna. Även med strukturplaner kommer nedläggningar av mindre konkur- renskraftiga enheter att behöva ske.

En tredje invändning mot samhälleliga strukturplaner är att staten sak- nar medel att genomdriva sådana planer som omfattar även enskilda före- tag. Staten saknar t.ex. medel att tvinga enskilda företag att dra ned sin verksamhet för att på så sätt få bort en del av en eventuell överkapacitet inom en bransch. Staten kan inte heller tvinga företag att genomföra investeringar i strid med företagets egna bedömningar, Skall staten ha möjligheter att genomdriva en strukturplan måste nya styrmedel skapas som innebär betydande. icke önskvärda. ingrepp i marknadsekonomin.

Ett ytterligare argument mot statliga strukturplaner är att man blir bero- ende av en bedömning av marknadsutveekling m.m. En felaktig bedöm- ning får därigenom betydligt större genomslag än om olika bedömningar tillåts påverka de beslut som fattas i företagen. Erfarenheterna från 197()- talet belyser svårigheterna att göra riktiga prognoser och riskerna av att låta en viss bedömning få ett alltför stort genomslag.

Sammanfattningsvis finner jag således att staten inte bör ta över ansva- ret för strukturutveeklingen inom skogsindustrin. Strukturarbetet inom branschen sköts bäst av företagen själva i samråd med de anställda. I vissa fall kan det vara ändamålsenligt att företagen gemensamt och i samråd med de anställda arbetar fram en plan för hur detta skall ske.

Statens uppgift bör vara att noga följa utvecklingen inom branschen med möjlighet att ingripa då företagens agerande tenderar att ge upphov till en utveckling som inte är önskvärd från samhällsekonomisk synpunkt. Jag har inledningsvis i korthet berört vilka styrmedel staten i sådana fall har till sitt förfogande. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att närmare

Prop. 1980/81: 130 157

beröra ett av dessa medel — prövningen enligt 136 a & byggnadslagen av skogsindustriella utbyggnader. Jag förordar att regeringen bereder riksda- gen tillfälle att ta del av vadjag nu har anfört.

12.3. Råvaruprövningen enligt 136 a & byggnadslagen

Hushållningen med träliberråvara infördes i mitten av l970-talet som ny grund för prövning enligt 136 a _a byggnadslagen av nyanläggningar och utvidgningar inom skogsindustrin. Bakgrunden var att den snabba utbygg- nad av skogsindustrins kapacitet som skedde i början av 1970-talet hade fört upp den samlade råvaruförbrukningen till en nivå som motsvarade den årliga skogstillväxten och att ytterligare utbyggnadsplaner förelåg. Genom att reglera kapacitetshöjande åtgärder och råvaruförbrukning inom skogs- industrin skulle en långsiktig hushållning med träfiberråvara främjas och en överetablering med åtföljande kapitalförstöring kunna undvikas. Det kan konstateras att tillämpningen av 136 a å byggnadslagen i kombination med en betydande virkesbrist har lett till att vissa utbyggnadsplaner inte har realiserats och att vissa andra projekt har begränsats eller skjutits upp.

Situationen har förändrats påtagligt sedan råvaruprövningen infördes. Utbyggnadstakten inom de råvaruförbrukande delarna av skogsindustrin är förhållandevis låg. Råvaruförbrukningen vid fullt kapacitetsutnyttjande har t. o. m. minskat något sedan år 1977. Det finns en utbredd medvetenhet om den restriktion som virkestillgången innebär och det är osannolikt att råvaruförbrukande kapacitetsutbyggnader i större skala skulle påbörjas om regleringen slopades. Det finns därför enligt min mening anledning att se över det nuvarande prövningssystemet och därvid försöka bedöma behovet av en fortsatt råvaruprövning. En fråga som därvid är av stor betydelse är skogsråvz-rrans användning för energiändamål.

De kraftiga relativprishöjningarna på olja har gjort det alltmer attraktivt att använda skogsråvaran som bränsle för att därigenom minska oljeför- brukningcn. SlND och skogsstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett konsekvenserna av en utveckling i denna riktning. Resultaten har redovi- sats i rapporten (SIND PM 198022) Ökad eldning med skogsråvara. I rapporten föreslås att 136 a & byggnadslagen t.v. tillämpas även för eld- ningsanläggningar i syfte att styra träfiberförbrukningen vid dessa anlägg- ningar mot sortiment som inte är användbara för skogsindustrin. Regering— en har också sedan en tid för eldningsanläggningar använt den möjlighet till prövning i det enskilda fallet som finns i 136 a & byggnadslagen. Nyanlägg- ning och utvidgningar av ett 10-tal cldningsanläggningar har prövats. 'l'ill- stånd hari samtliga fall medgivits dock förknippade med villkor bl.a. om förbrukning av visst slag av träfiberråvara. Råvaruvillkoren är emellertid inte i något fall slutligt avgjorda. [ praktiken är det självfallet svårt att kontrollera efterlevnaden av villkor av denna typ.

På lång sikt är enligt min mening prismekanismen det bästa sättet att fördela skogsråvaran. Skogsindustrin måste vara beredd att betala mer för

Prop. 1980/81: 130 158

sin råvara än eldningsanläggningarna. vilka kan nöja sig med enklare sortiment. Statsmakterna har emellertid en viktig uppgift att fylla genom att stimulera till teknikutveckling för att därigenom minska kostnaderna för tillvaratagande av skogsavfall för eldningsändamål. Omfattande statligt stöd i detta syfte lämnas i dag inom ramen för energiforskningsprogram- met.

Eldningsanläggningar baserade på skogsråvara uppförs idag i vissa fall med statligt. energipolitiskt motiverat. stöd. Detta gäller bl.a. inom den kommunala sektorn där Utbyggnadstakten f.n. är hög. Denna utveckling kräver enligt min mening ökad uppmärksamhet.

[ en promemoria från bostadsdepartementet (Ds Bo 1980z2) Tillåtlig- hetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. föreslås vissa formella förändringar i den nuvarande prövningen enligt 136 att byggnadslagen. Promemorian har remissbehandlats. Av särskilt intrese för skogsindustrin är förslaget att utbyggnader av cldningsanläggningar skall genomgå en obligatorisk prövning om ökningen av träfiberförbrukningen överstiger en viss nivå. Motivet för detta är att eldningsanläggningar i detta avseende skall varajämställda med skogsindustriella anläggningar.

Den inom bostadsdepartemcntet genomförda översynen tar inte upp den övergripande frågan om det finns ett fortsatt behov av utbyggnadsprövning av träfiberförbrukande verksamheter. Denna fråga aktualiseras emellertid i vissa remissvar.

Enligt min mening bör lämpligheten att använda andra styrmedel än råvaruprövningen enligt 136 a s byggnadslagen för att skapa balans mellan de energipolitiska strävandena att minska oljeförbrukningen och önskemå- let om en stabil virkesförsörjning till skogsindustrin övervägas. Jag tänker här närmast på det nyligen (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr I980/ 81: 100) inrättade stödet för åtgärder för att ersätta olja m. m. och samråds- förfarandct enligt den s. k. fastbränslelagen.

Jag har erfarit att chefen för bostadsdepartemcntet avser föreslå rege- ringen att för riksdagen framlägga förslag beträffande prövningen av träfi- berförbrukande verksamheter enligt 136 a så byggnadslagen i samband med ställningstagandet till förslagen i nyss nämnda departementspromemoria.

Jag kommer i annat sammanhang. efter samråd med statsrådet Petri. att återkomma till frågan om hur man kan motverka att industriellt användbar skogsråvara används för energiändamål.

Prop. 1980/81: 130 l59

13. Vissa frågor rörande läkemedelsindustrin

13.1. Läkemedelsindustrins utveckling

I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade under senare år förordas en omstrukturering av det svenska näringslivet i riktning mot mer högteknologisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin nämns i dessa sammanhang ofta som en ”framtidsbransch” och ett exem- pel på en sådan verksamhet. Det finns därför anledning att söka klarlägga vilka förväntningar man kan ställa på branschens utveckling. exportpoten- tial och sysselsättning.

Läkemedelsindustrins relativa betydelse för den svenska ekonomin är lägre än för flertalet OECD-länder. Industrin sysselsätter i dag ungefär 12000 personer varav ca 8000 inom landet. Produktionens saluvärde upp- gick år 1978 till ca 2 800 milj. kr. Det finns fem större inhemska tillverkande företag: Astra. Fortia. där Pharmacia ingår. KabiVitrum. Leo och Ferro- san. [ ett internationellt perspektiv är de svenska företagen — förutom Astra — små eller mycket små.

Samtliga svenska läkemedelsföretag arbetar på hemmamarknaden med ett tämligen brett produktsortiment som väsentligen kan karakteriseras som standardläkemcdel. Utlandsförsäliningen är däremot koncentrerad till ett fåtal egna originalprcparat. vilka är resultat av en mångårig och intensiv FoU-satsning. Samtliga svenska företag har en mycket hög FoU-intensitet (l4—20% av omsättningen).

Svensk läkemedelsindustri har under lång tid haft en positiv ochjämfört med många andra branscher problemfri utveckling. Dock har läkemedels- produktionens saluvärde under perioden l970— 1976 (55 %) inte utvecklats markant snabbare än för tillverkningsindustrin totalt 60%). Antalet an- ställda inom branschen ökade Linder samma period med 20% (knappt 1400 personer) medan sysselsättningen inom tillverkningsindustrin totalt i stort sett var oförändrad. Efter år 1975 har underskottet i handelsbalansen på läkemedelsområdet kunnat minskas till 80 milj. kr. år l978.

Den kommande utvecklingen beror i hög grad på hur de inhemska läkemedelsföretagen lyckas på utlandsmarknaderna. Inte annat än i undan- tagsfall är det möjligt att åstadkomma någon snabbare företagstillväxt enbart på den begränsade hemmamarknaden. vilken de svenska företagen dessutom redan täcker till hälften. Expansionen måste väsentligen ske genom ökad utlandsförsäljning av egna originalprodukter. Avgörande för svensk läkemedelsindustris framtid blir således hur företagen lyckas inom funktionerna FoU och internationell marknadsföring. Dock är även den svenska industrins hemmamarknadsförsäljning och lönsamheten i denna för de flesta företagen av stor betydelse.

Läkemedelsindustridelegationen (I 1975: 9) bedömer att branschens po- sitiva utveckling kommer att fortsätta under i varje fall de närmaste It)—20

Prop. 1980/81: 130 160

åren. I sitt huvudbetänkande (SOU 1980133) Svensk läkemedelsindustri belyser delegationen i form av ett räkneexempel effekterna på bl. a. syssel- sättning och handelsbalans av en tillväxt inom branschen fram till år 2000i samma takt som för perioden 1968—1977.

Tillväxttakten i branschens totala försäljning uppgick under denna peri- od till 7.5%- per år. medan hemmamarknadsförsäljningen ökade med i genomsnitt 5%- per år. Förutsatt samma utvecklingstakt fram till år 2000 kommer den svenska läkemedelsindustrins totala resp. hemmamarknads- försäljning vid denna tidpunkt att uppgå till resp. 11000 och 3000 milj. kr. (1977 års priser). Den antagna utvecklingen skulle innebära att svensk läkemedelsindustri fördubblar sin världsmarknadsandel till ca 292.

Den ökade försäljningen kommer dock inte att leda till en proportionell ökning av sysselsättningen i Sverige. Utlandscxpansionen förutsätter att företagen bygger ut försäljningsorganisationerna i utlandet och även i ökad utsträckning förlägger produktionen där. Delegationen uppskattar att sys- selsättningseffekten av den ökade försäljningen blir 70% av sySsclsätt- ningseffekten åren l970— 1977 och att exportens andel av ökningen i ut- landsförsäljningen minskar från 65 till 50%. Under dessa förutsättningar kommer läkemedelsindustrins anställda i Sverige att öka till 18000 (+10000) år 2000 och den totala läkemedelsexporten till 4600 milj. kr. (+4000 milj. kr.). Läkemedelsindustridelegationen understryker slutligen att räkneexemplet inte skall ses som en prognos för läkemedelsindustrins utveckling.

Delegationens huvudbetänkande har remissbehandlats. Av remissin— stanserna har endast Svens/tu_fuhrikmrhcn'lrqlå'irbmider någon mer omfat— tande kommentar till utredningens branschbedömning. Fabriksarbetare- förbundet menar att delegationen har gjort en mekanisk trendframskriv— ning. som man kan sätta llera frågetecken för. Ett hårdare marknadsklimat Linder 1980-talet, ökad priskonkurrens. ökat utrymme för plagiatföretag. försämrad lönsamhet. minskat utrymme för FoU-verksamhet etc. ger san— nolikt cn dämpning av expansionen under 1980-talet.

Även Apurekt/rm('ieteten. som har inkommit med yttrande. har intryck av att den hittillsvarande utvecklingstendensen har extrapolerats. Apote- karsocieteten framför dock ingen egen" uppfattning om läkemedelsindu— strins tillväxttakt.

13.2 Läkemedelsindustridelegationen — förslag om branschråd

ljanuari 1978 beslöt regeringen att läkemedelsindustridelegationen skul- le fortsätta sitt arbete men med delvis ändrade direktiv. l tilläggsdirektiven angavs bl. a. att utgångspunkten för delgationens arbete skulle vara dels att goda betingelser skall föreligga för en konkurrenskraftig svensk läkeme- delsindustri. dels att bra och så långt möjligt billiga läkemedel skall stå till förfogande inom landet. Vidare anfördes att delgationen särskilt skulle belysa den svenska industrins roll i den inhemska läkemedelsförsörjningen

Prop. 1980/81:130 161

samt undersöka möjligheterna till ett mer utvecklat samarbete mellan industrin och samhället. Den övergripande målsättningen att i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrin borde enligt tilläggsdirektiven inte längre gälla.

I sitt huvudbetänkade anför delegationen. som under hösten 1980 avslu- tade sitt arbete. att en generell förstärkning av grundforskningcn inom de områden som läkemedelsindustrin replierar på är samhällets främsta medel att på sikt gynna en positiv utveckling av branschen. Delegationen har vidare bedömt det som angeläget att läkemedelskontrollen. priskontrollcn och formerna för den kliniska läkemedelsprövningen utformas med beak- tande av dessa funktioners betydelse för den svenska läkemedelsindustrin.

Delegationen har studerat möjligheterna att genom samhällsinsatscr resp. närmare samarbete mellan företagen. särskilt vad gäller FoU och internationell marknadsföring. stärka branschens konkurrenskraft. Vidare har ett resonemang förts om tänkbara effekter av en förändrad företags- struktur. Delegationens slutsats av dessa studier är att det i dagsläget inte finns anledning att föreslå några direkta åtgärder.

Delegationen har i sina överväganden bedömt att ett direkt samhälleligt inflytande över läkemedelsindustrins FoU-verksamhet inte är motiverat. Man har vidare mot bakgrund av bl. a. att staten genom Industrifonden har fått möjlighet att stödja speciellt riskfyllda och kapitalkrävande utveck- lingsprojekt. inte heller ansett det motiverat att inrätta en särskild fond för läkemedelsforskning. Enligt branschen har det nuvarande generella stödet till företagens forskning verksamt bidragit till den snabba expansionen i läkemedelsindustrins FoU-verksamhet.

I sin beskrivning och analys av den svenska läkemedelsförsörjningen konstaterar delegationen att denna hittills i allt väsentligt har fungerat väl. och man har således inte bedömt det som motiverat att föreslå några omedelbara åtgärder.

Delegationen anser det dock angeläget att branschens utveckling följs och analyseras i ett fortlöpande samråd mellan samhället. företagen och de anställda och att ett särskilt branschråd bör inrättas för läkemedelsindu- strin. I rådet bör behovet av industripolitiska eller andra samhälleliga åtgärder som främjar branschens resp. läkemedelsförsöriningens effektivi- tct och utveckling fortlöpande analyseras. Speciell vikt bör enligt delega- tionen läggas vid informationsutbytet mellan industrin och sjukvårdshu- vudmännen angående industrins FoU-planering.

Rapporten (SOU 1980: 33) Svensk läkemedelsindustri har. som jag tidi- gare nämnt. remissbehandlats. Utredningens överväganden och förslag återfinns som bilaga 17 och en remissammanställning som bilaga 18.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om inrät- tande av ett branschråd för läkemedelsindustrin. SIND anför däremot att chefen för industridepartementet inte torde ha några svårigheter att samla företrädare för berörda grupper för diskussioner utan tillgång till ett perma- ll Riksdagen I98().-"8I. I .t'uml. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 162

nent råd. Verket redovisar att en referensgrupp har knutits till en nyligen igångsatt branschutredning om den kemiska sektorn. där även läkemedels- industrin ingår. S'I'U anser att de föreslagna uppgifterna för branschrådct bör kunna tillvarats av existerande organ.

I likhet med utredningen och remissopinionen anserjag att ett kontinuer- ligt informationsutbyte mellan berörda intressenter vad gäller läkemedels- industrin är av stor vikt. Jag bedömer det emellertid som mindre ändamåls- enligt att inrätta ett särskilt branschråd för detta ändamål. Jag avser att regelbundet och vid behov sammankalla representanter för i första hand sjukvårdshuvudmännen. läkemedelsföretagen och de anställda till gemen- samma diskussioner och samråd. En sådan lösning ger enligt min bedöm- ning en högre grad av flexibilitet än den ett branschråd kan ge. Jag avser att vid dessa tillfällen ta tipp branschens problem och utvecklingsmöjligheter samt frågor rörande industrins FoU-planering. Jag kommer då också att ta upp olika förslag till industripolitiskt agerande inom detta område.

14 lndustripolitikens informationsunderlag och utredningshehov

14.1. Bakgrund

Jag har tidigare redogjort för industrins strukturella utveckling och för- ändring under 1960- och 1970-talcn. Förskjutningarna mellan olika bran- scher och produktgrupper har varit betydande under hela efterkrigstiden. Förklaringen till dessa strukturella förändringar ligger i det förhållandet att förutsättningarna för olika typer av verksamhet ständigt skiftar. Således förändras efterfrågan kontinuerligt beroende på bl. a. ändrade preferenser vid stigande konsumtionsstandard. Produktionsförutsättningarna påverkas vidare av teknisk utveckling och förändrade relativpriser för olika produk- tionsfaktorer. Analyser av länder-data. utförda inom OECD. visar attjust ändrade relativpriser ofta spelar en avgörande roll. Skillnaden i pristrcnder mellan sektorer och mellan inhemska priser och export- eller importpriser är en av de viktigaste faktorerna bakom industrins strukturella utveckling under senare tid.

Strukturomvandling är således en naturlig process som dessutom varit en grundläggande förutsättning för välståndsökningen i såväl Sverige som i de flesta andra länder. Det är också naturligt att vi även framdeles räknar med en fortsatt omstrukturering av den svenska industrin. Om det svenska deltagandet i den internationella arbetsfördelningen skall bibehållas i nuva- rande omfattning krävs att förändringarna i den internationella konkur- renssituationen möts med anpassning av den svenska produktionsstruk- turen. Omfattningcn och hastigheten i denna omställning är i dagsläget svåra att bedöma. Bl.a. beror detta på stor osäkerhet i bedömningarna av den internationella efterfrågeutvecklingen och utvecklingen av den inter-

Prop. 1980/81: 130 163

nationella handeln. Det sistnämnda hänger bl.a. samman med att flertalet industriländer har utsatts för ett ökat tryck på bytesbalansen och vidtagit olika åtgärder för att korrigera detta. Mycket talar för att OECD—omrädet som helhet. de närmaste åren framöver. kommer att präglas av en restrik- tiv politik. Samtidigt har man att vänta att kraftfulla insatser kommer att göras för att främja industrili'indernas produktions- och produktivitetsut- veckling.

Produktutveckling. produktanpassning och utveckling av produktions- tekniken kommcr att gå snabbare samtidigt som kostnaderna för att ge— nomföra förändringar ökar i förhållande till dagsläget.

Som jag ser det blir en viktig konsekvens av denna framtidsbild att företagen kommer att få arbeta i en mer osäker och riskfylld konkurrenssi- tuation. Osäkerheten inför långsiktiga beslut blir större samtidigt som man måste bygga upp en beredskap som möjliggör relativt snabba anpassningar till förändringar i efterfrågemönstret.

Vad som nu sagts om företagens planeringssituation gäller i än högre grad samhället. Speciella krav måste ställas på kunskapsunderlaget för närings- och industripolitiska beslut. En viktig uppgift för den offensiva industripolitiken blir. somjag tidigare framhållit. att underlätta strukturan— passningen och att mildra påfrestningarna i dess spår. Detta kräver ett beslutsunderlag som möjliggör att relevanta åtgärder kan förberedas och genomföras i god tid.

Frågan om industripolitikens informationsunderlag har utretts. Rege- ringen bemyndigade den l4juni l979 chefen för industridepartementet att utse en särskild utredare med uppgift att analysera behovet av ett förbätt- rat informationsunderlag (Dir. 1979:67). I uppdraget ingick att utreda samhällets behov av kunskap om den industriella utvecklingen. de formeri vilka sådan kunskap produceras och de sätt på vilka den används av dem som är inblandade i och berörs av det industripolitiska skeendet. Utred- ningen antog namnet KlPl-utredningen. ljuni 1980 överlämnade utredaren betänkandet (Ds I 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. Be- tänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en remissammanställning har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 19 och bilaga 20. Jag övergår nu till en genomgång av utredningens centrala problemområden och förslag.

14.2. KIPI-utredningen

En utgångspunkt för KIPI-utredningen är den förväntade ekonomiska och sociala miljön på 1980-talet. Det är denna miljö som bestämmer kraven på kunskapsbas och informationsunderlag. Den industripolitiska miljön har därvid delats in i tre delar. nämligen internationella förhållanden. svenska förhållanden samt som konsekvens av detta exempel på krav som kan ställas på industripolitiken från skilda grupper i samhället.

Prop. 1980/81: 130 l64

Som exempel på internationella förhållanden nämner utredningen en fortsatt internationalisering av världsekonomin. med ökad konkurrens från nya industriländer i u--världen samt skärpt konkurrens mellan gamla i- länder. Vidare uppmärksammas tendenserna till protektionism i i-världcn. ofta i nya och komplexa former. Andra kännetecken på l980-talets ekono- miska och sociala miljö som utredningen bl. a. nämner är samarbete mellan stater och företag samt direkt mellan stater i industriella frågor. en snabb teknologisk utveckling och snabb global spridning av teknik samt att u- länderna ökari betydelse som marknader och som producenter av industri- varor.

Bland de specifikt svenska förhållanden som utredningen tar upp vill jag nämna kravet på fortsatt hög materiell standard. ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. krav på geografisk spridning av den industriella verk- samheten m.m.

Utredningen tar också tipp de direkta krav på den svenska industripoliti- ken som kan komma att ställas. Bl. a. framhålls kravet på att industrisek- torn skall byggas ut. krav på stöd till nedläggningshotade branscher och företag. och krav på stimulans av tillväxtbranscher och -företag.

Utredningen identifierar också kravet på att skapa klarhet i "spelreg- lerna'" för industripolitiken och på beslutsformerna. Därigenom minimeras risken för kortsiktiga inoptimala lösningar.

En annan viktig utgångspunkt för KlPl är beskrivningen av l98fl-talets industripolitik i fyra olika modeller. Beskrivningen klargör hur behovet av kunskapsbildning och informationsunderlag i industripolitiska samman- hang beror av strategisk inriktning.

"Mark"ads-strategin" litar främst till marknadslösningar. dvs. till mark- nadsekonomins självreglerande förmåga och företagens förmåga att göra bättre bedömningar av marknader. produktionskostnadcr och teknologier än politiker och myndigheter. En sådan politik arbetar för att undanröja hinder för marknadslösningar och konkurrens. på att förbättra informa- tionsflödel till och mellan företag. organisationer. individer. myndigheter etc. för deeentraliscrandc beslut. på att skapa motivation för ekonomisk effektivitet på individnivå. Statens roll blir i första hand miljöskapande. politiken generell och behovet av detaljerad information för statliga indti- stripolitiska beslut litet. Därmed läggs stor vikt vid korrekt och aktuell information om den allmänna ekonomiska utvecklingen. Direkt stöd till företag begränsas till viss hjälp till mindre företag samt generellt stöd till forskning och utveckling.

"Pick the u'imzer-xtmtegin" utgår från att Sverige snabbt mäste nå framgång på världsmarknadcrna för att lösa sina problem. Det är nödvän- digt att aktivt satsa på de utvecklingsbara storföretag vi redan har och att på längre sikt utveckla nya verksamheter. "Pick the winners" är- ett nyckelbegrepp. Denna långsiktiga. nationella strategi kan företagen inte genomföra ensamma. utan staten måste medverka aktivt genom urvalsbe-

Prop. 1980/81: 130 |65

slut. offensivt stöd och andra slag av finansiella insatser. Branscher som skall krympas och branscher som skall expandera måste identifieras. och en långsiktig strategi för att genomföra politiken måste utvecklas.

Denna strategi baseras på uppfattningen att marknadslösningar är otill— räckliga. Större eller mindre inslag av den finns i många industriländer. Den rymmer betydande selektiva inslag med stora krav på statliga utgifter och detaljerad strategisk och operativ information. Den ställer stora krav på industriell erfarenhet hos handläggare/beslutsfattarc och på väl uppar- betade kanaler för informell kommunikation ofta i muntlig form mellan industriledare och industripolitiker. Värdering av genomförda åtgärder samt av den nationella industriella strategin blir också en viktig uppgift.

"Upphandlingsstraregin" har likheter med den föregående eftersom den förutsätter aktivt statligt deltagande för att bygga upp ny industri. Emellertid är utgångpunkten här eftersatta samhälleliga behov i stället för exportmarknaderna. Industrin antas själv kunna besluta om hur den skall expandera på exportmarknaderna. givet att industripolitiken i stort inriktas som i marknadsstrategin. Däremot kan enskilda industriföretag inte ge- nomföra infrastrukturella projekt av betydelse för hela landets ekonomi. Denna politik är alltså mer nationellt inriktad än pick the winner-strategin vad de selektiva och offensiva ingreppen beträffar. Den är vidare inte nödvändigtvis inriktad enbart på industriell verksamhet. Statliga insatser definieras och subventioneras från efterfrågesidan snarare än från utbuds- sidan. Utgångspunkten är att det är statens roll att definiera. samordna. beställa och åtminstone delvis finansiera ett antal "nationella storprojekt" med starka inslag av allmänna nyttigheter och med stora potentiella sprid— ningseffekter. Exempel på områden som kunde vara tänkbara för sådana projekt är energi. transportsystem. utbildning. den yttre och den inre miljön. citysanering och utbildning.

Upphandlingsstrategin är självfallet utpräglat selektiv och kräver omfat— tande kunskap om komplicerade förhållanden och omfattande strategisk information. fastän av annat slag än i pick the winner-strategin. På det operativa planet uppstår informationsbehov som liknar ett företags eller en huvudentreprenörs. eftersom statens roll här kan bli projektadministre- rande. Upphandlingsstrategin är emellertid på ett mer uttalat sätt än den föregående endast ett komplement. och då främst till marknadsstrategin.

"Småxkalig/lels'x'irrlregin" tar sin utgångspunkt i kravet på decentrali- sering och småskalighet. Uppbyggnaden av självförsörjande industrire- gioner stimuleras. De geografiska och fl'iretagsmi'issiga koncentrations- processerna motverkas. Koncernupplösningar och företagsbildningar tipp- muntras. Nationella lösningar föredras. Teknik på t.ex. dataområdet sotn gynnar småskalighet och geografisk spridning stimuleras. En sådan politik kan innehålla inslag av både generella och selektiva medel. Den ställer kanske mindre krav på kunskap och information på central nivå än de två föregående. I gengäld lägger den ökad tyngd på den regionala industripoli-

Prop. 1980/81: 130 lhh

tiken. Den nationella industripolitiken måste emellertid innebära principer för och beslut om fördelning av resurser på regioner. vilket kräver analys av både strategiskt och operativt slag. För det andra innebär ambitionen att skapa och upprätthålla självförsörjande regioner att staten måste ingri- pa om och när regionerna misslyckas att själva genomföra en sådan ut- veckling.

KlPl konstaterar att praktisk industripolitik under 1980-talet kommer att inrymma inslag från flera av dessa fyra strategier eller från samtliga. Man framhåller att en grund för industripolitiken bör vara att upprätthålla och förstärka fungerande marknader för slutprodukter och produktionstak- torer. Staten bör därför undanröja hinder och motverka monopol på dessa marknader.

Utredningen menar att marknadsstrategin är önskvärd för den stora del av industrin som inte har akuta problem och som inte står inför expansion på helt nya områden. Man konstaterar också att en defensiv industripolitik som underlättar nedskärning och avveckling av vissa företag inte kan undvikas. Den bör dock arbeta med ett längre tidsperspektiv än i dag. så att potentiella problemområden identifieras tidigt och så att metoden att möta problemen kan övervägas omsorgsfullt.

Pick the winner-strategin bör enligt utredningen användas med försiktig- het. Den förutsätter att det är möjligt att centralt välja avgränsade bran— scher. produkter. marknader och företag som går ljusa eller mörka fram- tider till mötes. Tanken på en central planering av industristrukturen stämmer dåligt med kunskapen om hur komplexa system bäst förhåller sig till en snabbt föränderlig omgivning. Pick the winner-strategin kan också innebära en risk för att kortsiktiga och partsmässiga hänsyn lätt kan komma att dominera över långsiktiga och nationella intressen.

Utredningens Slutsatser beträffande industripolitikens kunskaps- och infor- mationsunderlag

KlPl:s analys av den framtida miljön för svensk industripolitik och av möjliga industripolitiska inriktningar leder till följande slutsatser beträffan- de kunskaps- och informationsunderlagct.

— Det viktigaste är att skapa former för en successiv utveckling av bättre kunskaper om industriella utvecklings- och förändringsprocesser. — lndustripolitiken bör inte låsas till givna scenarier för den globala eller svenska ekonomiska utvecklingen. eftersom osäkerheten är för stor för att sådana antaganden skall kunna läggas till grund för handlande. — Korrekt och aktuell information om det allmänna ekonomiska läget och om effekterna av ekonomisk—politiska åtgärder är viktigare än mer spe- cifik information om enstaka branscher och företag. — Äterinföringsinforrnation om effekterna av industripolitiska åtgärder bör insamlas inte minst vad avser långsiktiga. indirekta samt oönskade effekter.

Prop. 1980/Sl: 130 167

— Det strategiska industripolitiska informalionsinsamlandet och spridan- det bör förstärkas vad avser bevakningen av andra länder. Detta bör ske i syfte att främst identifiera problemområden inom svensk industri. Sannolikheten att finna nya. av industrin icke upptäckta möjligheter är inte särskilt stor. Bevakningen bör inriktas mot handelspolitik. trtveck- lingsstrategier och planerad kapacitetsuppbyggnad. — För den offensiva industripolitiken behövs främst information om in- frastrukturclla hinder för utveckling samt om eftersatta samhällsbehov. När nationella mobiliserande projekt satts igång bör de drivas ungefär som i ett företag. med påföljande konsekvenser för informationsbeho- ven. Närmarc specificering av dem bör överlåtas åt ledningen av projek- ten.

— Information är ett viktigt industripolitiskt medel för att stimulera ut- veckling av mindre företag. Främst bör information om teknisk utveck— ling och tekniska genombrott. inte minst utländska sådana. samt om exportmöjligheter stödjas.

Utredningens förslag

KlPl-utredningens förslag präglas av den uppfattningen att det inte finns någon optimal organisationsstruktur på det industripolitiska området vare sig på kort eller lång sikt. Man menar att en större öppenhet när det gäller organisatoriska lösningar är önskvärd. Olika organisatoriska lösningar bör därför betraktas som experiment och därvid få karaktären av provisorium. Utfallet bör sedan utvärderas så att erfarenheterna kan analyseras. Utredningens konkreta förslag rör forskning i industripolitiska frågor. förslag som är avsedda att förstärka den internationella bevakningen av industripolitisk information. Vidare framläggs förslag till hur samråd. dia— log och debatt skall stimuleras. Utredaren föreslår slutligen att ett nytt organ, Expertgruppen för industripolitisk utveckling (ElUl. inrättas. Moti- vet till inrättandet av ElU är att den utveckling och förändring av industri- politiken som enligt utredaren bör eftersträvas inte kan genomföras till- räckligt snabbt av existerande organ. En viktig uppgift för ElU skulle därför vara att initiera och stimulera förändringsprocesser. Utredaren före- slår att ElU skall arbeta som en kommitté under industridepartementet. men ha en uttalad självständighet gentemot detta. Till expertgruppens viktigaste uppgifter bör enligt förslaget att — tjäna som kvalificerad diskussionspartner åt industridepartementet men också åt andra organ på området — bidra till att olika aktörer får överblick över industripolitisk debatt. forskning och utredningsverksamhct — stimulera långsiktigt tänkande kring industriell och industripolitisk verk- samhet genom att medverka till tanke- och kunskapsutbyte mellan olika aktörer

Pr0p. 1980/81: 130 [68

— initiera industripolitisk forsknings- och utredningsverksamhct — bidra till att forsknings-, utrednings- och annan informationsverksamhet av industripolitiskt intresse sammanställs. tolkas och kommer till an- vändning — bidra till kritisk granskning och diskussion av den förda industripoliti- ken. ElU skall således. enligt utredningen. medverka till att öka kunskapen och intresset i industriella och industripolitiska frågor. Ett viktigt sätt att uppnå detta är att initiera och arrangera debatter. konferenser etc. med medverkan från myndigheter. organ. intressegrupper och andra som deltar i den industripolitiska utvecklingsprocessen. Även massmedia är en viktig målgrupp. En annan tänkbar arbetsform är att vid lämpliga tillfällen arran- gera hcarings — gärna offentliga — med viktiga industripolitiska aktörer. Utgivning av kortare rapporter som försöker sammanfatta, tolka och i praktiska termer dra slutsatser av ofta svårtillgängligt utrednings- och forskningsmaterial är en annan lämplig arbetsform.

14.3. Vissa frågor rörande informationsunderlaget för den långsiktiga indu- stripolitiken

I likhet med flertalet remissinstanser anserjag att KlPl har genomfört en på ett principiellt plan, intressant analys av industripolitikens informationsunderlag. Jag finner det naturligt att i en studie av ifrågavaran- de typ utgå från en uppfattning om den ekonomiska och sociala miljö som industrin kan komma att fungera i under 1980-talet. En annan viktig ansats som utredningen har är redogörelsen för hur behovet av industripolitisk kunskapsbildning och informationsunderlag beror på vilken industripoli- tisk strategi som väljs.

Den inriktning på den långsiktiga offensiva industripolitik som jag före- språkar kommer i många stycken att ställa krav på sådana förbättringar av kunskapsunderlaget som förespråkas av KlPl. ] likhet med utredningen bedömer jag att vår bevakning av andra länder och ländergrupper bör förstärkas. Bevakningen bör därvid inriktas bl.a. mot industripolitik. eko- nomisk politik. handelspolitik. utvecklingsstrategier och planerad kapaci- tetsutveckling. Äterföringsinformation om verkningarna för industrin av åtgärder inom olika politikområden bör insamlas och analyseras. Vidare bör information om tekniska genombrott. tillämpningsområden för ny tek- nik och intressanta exportmöjligheter insamlas och spridas. Jag anser detta särskilt viktigt eftersom denna typ av information är ett viktigt planerings- och strategiunderlag för såväl samhälle som näringsliv.

När det gäller den organisatoriska ram som skall möjliggöra detta före- slår KlPl. somjag nyss har nämnt. bl. a. att en expertgrupp för industripo- litisk utveckling tElU) bildas.

Flertalet remissinstanser ställer sig tveksamma eller avvisande till ElU.

Prop. 1980/81: 130 I69

Dessa menar bl.a. att huvuddelen av de tilltänkta uppgifterna på ett naturligt sätt ingår i industridepartementets uppgifter eller att de i viss utsträckning kan tilldelas det till industridepartementet knutna näringspoli- tiska rådet. Jag delar remissinstansernas inställning på denna punkt.

För att bäst uppfylla kravet på flexibilitet och koppling mellan olika politikområden bedömer jag att en verksamhet av ifrågavarande slag bör byggas upp inom industridepartementet och i samarbete med de till depar- tementet knutna samrådsorganen. särskilt näringspolitiska rådet. Arbetet avses koordineras i ett struktursekretariat. som skall ha till uppgift att i ett internationellt perspektiv arbeta med frågor av betydelse för industrins långsiktiga strukturella utveckling.

15. Mineralpolitisk verksorganisation

En livskraftig gruv- och mineralindustri med god konkurrenskraft är viktig för svenskt näringsliv. Förutom försörjningstrygghet i fråga om vissa metaller erbjuder den sysselsättning i glesbygden. Den har regionalt och lokalt stor betydelse i samhällsekonomin. Den har också betydelse för verkstadsindustrin. Den svenska gruvutrustningsindustrins utveckling sammanhänger till stor del med gruvindustrins utveckling.

Gruvindustrin har under senare år fått möta en hårdare internationell konkurrens. På järnmalmssidan har detta medfört försämrad lönsamhet. LKAB:s svårigheter är väl kända liksom problemen för den mellansvenska gruvindustrin. Förutsättningarna är bättre för sulfidmalmsgruvorna. Här är dock minskande malmrcserver ett hot. Utvinning av industrimineral och legeringsmetaller har haft en begränsad omfattning i Sverige trots att vår import är betydande. Dessa områden väntas dock på sikt bli intressanta för gruvindustrin. Det finns goda möjligheter till betydande fynd i Sverige.

En omfattande utredningsverksamhet på mineralområdet har bedrivits de senaste åren. Mineralpolitiska utredningen (MPU) överlämnade år 1977 delbetänkandet (SOU l977z75) Industrimineral. Den publicerade under åren l978— l979 rapporter om malmtillgängar och prospektering. forskning och utveckling inom svensk mineralindustri samt miljöpåverkan och åter- ställning vid mineralutvinning. Genom delbetänkandet (SOU 1979: 40) Malmer och metaller fullgjorde utredningen sin första uppgift att utarbeta långsiktiga prognoser över Sveriges försörjning med mineraliska ämnen för tiden till år 2000. MPU hade också till uppgift att på grundval av de gjorda prognoserna överväga om en ändrad inriktning eller utformning av mine- ralpolitiken är motiverad med hänsyn till samhällets långsiktiga behov. I sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpolitik redovisade utredningen sina slutsatser.

MPU:s betänkanden har under hösten 1980 remissbehandlats. Dess förslag bereds f.n. inom regeringskansliet. Jag vill dock redan nu ta upp

Prop. 1980/81: 130 (70

frågan om mineralpolitisk verksorganisation mot bakgrund av dels remiss- yttrandena över MPU:s förslag. dels behovet av att effektivisera prospek- teringsverksamheten i landet. Frågan om den statliga prospekteringens organisation. och samverkan mellan olika prospekteringsorganisationer. tas upp även i motioner vid innevarande riksmöte.

Den nuvarande verksorganisationen på mineralomrädet fastställdes av riksdagen är l973 (prop. l973z4l. NU l973:54. rskr l973z225) och år [974 (prop. l974:60. NU l974: 23. rskr I974:152).

SIND är central förvaltningsmyndighet bl. a. för ärenden rörande mineralhantering. Verket gör utredningar på det mineralpolitiska området samt handlägger ärenden och utövar tillsyn enligt minerallagstiftningen och enligt lagstiftningen om kontinentalsockeln. l'uppgifterna ingår även att bereda ärenden åt nämnden för statens gruvegendom (NSG) samt att biträda nämnden vid verkställigheten av dess beslut. NSG förvaltar statens mineralfyndigheter och annan gruvegendom som tillhör staten. [ NSG:s uppgifter ingår även att utöka statens gruvegendom genom t. ex. prospek- tering där så är lämpligt.

Statens industriverk är chefsmyndighet för hargssrutcn som är den re- gionala statliga organisationen för ärenden rörande bergshantering och därmed sammanhängande frågor. Den är organiserad på två bergmästar- distrikt med kontor i Falun resp. Luleå. ] bcrgsstatcns uppgifter ingår att handlägga ärenden om förvärv och försvar av gruvrättigheter, att anvisa områden för gruvarbete och att utöva teknisk inspektion och tillsyn av gruvfyndigheter.

Sveriges geologiska tuzdw'st'ikning är central förvaltningsmyndighet för ärenden om landets geologiska beskaffenhet. Verket utför allmän geolo- gisk kartering samt bedriver informations- och dokumentationsvcrksamhet på det geologiska området. Denna verksamhet är anslagsfinansierad. Ver- ket kan även på uppdrag uppsöka och undersöka förekomster av tekniskt användbara mineral. bergarter och jordarter samt grundvatten. Denna verksamhet bekostas av uppdragsgivaren. SGU:s största uppdragsgivare är NSG.

Enligt min uppfattning har förutsättningarna för myndighetsorganisa- tionen inom mineralsektorn i åtskilliga stycken förändrats sedan den nuva- rande ordningen antogs. Som exempel kan nämnas att medlen till statens prospektering genom NSG har mer än trefaldigats på fem år. För budget- året l981/82 har drygt 72 milj. kr. beräknats (prop. 1980/81: 100. bil. l7). SGU:s uppdragsverksamhet har haft en liknande utveckling inom områ- dena prospektering och teknisk geologi. Dessa verksamheter beräknas budgctårct l98l/82 omsätta ca 122 milj. kr. Kartering samt information och dokumentation beräknas samtidigt omsätta ca 36 milj. kr. Antalet anställda på SGU har ökat med ca 200 till 780 personer under motsvarande femårs- period. Denna tillväxt har medfört att kompetensen har fördjupats öch breddats. Omlokaliseringen av SGU till Uppsala och Luleå har medfört att

Prop. 1980/Sl: 130 17!

resurserna för uppdragsverksamheten i huvudsak har lokaliserats till Luleå och Malå medan resurserna för kartering och annan anslagsfinansierad verksamhet har placerats i Uppsala. 'l'rots expansionen har inga föränd- ringar av organisationen vid SGU hittills gjorts. Detta har medfört svårig- heter att överblicka verksamheten. (_ienomförda utredningar visar på ett stort behov av att organisera om SGU. så att den bättre kan möta de krav som den alltmer dominerande affärsverksamheten ställer på organisatio— nen.

MPU framhålleri sitt slutbetänkande att de industripolitiska insatserna inom mineralområdet bör förstärkas. Vidare bör industripolitiska och han— delspolitiska överväganden i större utsträckning än nu ske samordnat inom detta område. Enligt MPU bör även forsknings- och utvecklingsinsatser samordnas närmare med industripolitiken på området. Möjligheterna att ge information om rävarutillgång och utnyttjande bör ökas. Antalet bergmäs— tardistrikt föreslås bli utökade till fyra för att förbättra förutsättningarna för tätare kontakter med kommuner och länsstyrelser. och underlätta den regionala bevakningen av mineralsektorn. MPU anser att behovet av s. k. länsgeologer därmed minskar. Samarbetet mellan prospekteringsorganisa- tionerna bör förbättras och ges fastare former. MPU föreslår att ett pro- spekteringsråd inrättas. [ detta bör ingå representanter för statliga myndig- heter. företag och fackliga organisationer. Gränsdragningen mellan statens affärsverksamhet och myndighetsutövning bör också göras klarare.

Med dessa utgångspunkter har MPU i fråga om myndighetsorganisa- tionen föreslagit följande:

— NSG bör överta större delen av myndighetsuppgifterna på mineralområ- det och byta namn till bergskollegium. — SIND bör behålla tillsynsuppgifterna. Inom bergsstaten bör antalet bergmästardistrikt ökas från två till fyra. — För SGU föreslås inga organisationsförändringar men en klarare gräns- dragning bör göras mellan uppdragsverksamheten och SGU:s övriga uppgifter. Ett geodataregister bör upprättas.

En sammanfattning av utredningens överväganden i denna fråga åter- finns som bilaga 2I och en sammanfattning över remissyttrandena i de delfrågor. som jag tar upp nu. som bilaga 22.

Remissinstanserna är på flera punkter kritiska mot förslaget att inrätta ett bergskollegium. Flera remissinstanser. däribland .t'mtsk'untoret. riks- revisionsverket. statens nuturvrirtlsverk. ktnnmerskollegimn. överstyrelsen för ekonomisktförsvar. statens imlnstriverk. slyre/senji'ir teknisk utveck- ling. IVA, Sveriges Industrif'örhuna'. Svenska Arhetsgii'arefi'ireningen. Svenska Humle/skam"mr_h'jrlmna'et. Sveriges ("ivf/ingenjt'irsji'n'btuul. Svenska Metallindnstriarbelarcz/i'irbnndet. SA l.l-' ()(-h Statsji'iretug AB av- styrker förslaget. Några remissinstanser bl.a. RRV. ktnnmerskollegium. SIND. STU. IVA. Svenska Handelskummurli'irbuntlet. SAF. LO. Svenska Melallindustriarbet(treförbundet ()(/le”)?! länsstyrelser pekar på riskerna

Prop. 1980/81:130 ”2

med att avskärma bedömningarna av en sektors utveckling från andra sektorers. lndustri- och handelspolitiska insatser bör enligt dessa instanser bedömas av branschövergripande organ. Positiva till förslaget att inrätta bergskollegium är bl.a. SGU. liinssfyre/serna i Kalmar. Blekinge. Kristi— anstad. lllalnufilms. Kopparbergs. Va'sternarrlands. l"ästerlnnlens (It'll Norrbottens län samt TC( ).

Statskontoret efterlyser en fördjupad ekonomisk analys och anser inte att utredningen har visat tillräckligt starka skäl för att motivera de organi- satoriska förändringar som föreslås. Statskontoret påpekar också att or- ganisationsförslaget innebär att en och samma organisation skulle få upp- giften att vara förvaltare av statens gruvegendom och samtidigt ha vissa myndighetsfunktioner. t.ex. finansiering och styrning av forskning och utveckling och prospektering. Denna blandning av funktioner anser stats- kontoret vara olämplig.

ÖEF delar inte MPU:s uppfattning om behovet av en ny myndighet utan bedömer det möjligt att inom nu befintliga verk lösa de uppgifter MPU vill ålägga ett bergskollegium. Den funktionsinriktade verksorganisation som nu finns skulle allvarligt störas om näringsorienterade verk med uppgifter enligt MPU:s förslag började inrättas.

SIND anser det vara av fundamentalt intresse att industri-. regional-. forskningspolitiska och andra insatser från statens sida inom mineralsek— torn vägs mot liknande behov i andra industrisektorer. En sådan avvägning sker naturligtvis inom regeringen och dess kansli och i riksdagen. lndustri- verket vill emellertid starkt understryka vikten av att en sådan avvägning och en samordning av verksamheter riktade till olika delar av industrin sker även på myndighetsplanet.

LO anser att det finns påtagliga risker med att bryta ut de industripolitis- ka frågorna kring gruvor och gruvindustrin från den myndighet som hante- rar de industripolitiska frågorna i övrigt. LO påpekar också att en lösning av de långsiktiga sysselsättningsproblemen och regionalpolitiska problem som gruvindustrins situation aktualiserar sannolikt förutsätter omfattande insatser också inom andra branscher. vilket snarare talar för behov av bättre samordning. Mot detta skall vägas de fördelar som utredningen anser den föreslagna organisationen skulle ha från ren mineralpolitisk synpunkt. Eftersom det enligt LO är svårt att bedöma dessa på grundval av utredningens analys avstår LO från att närmare ta ställning till utredning- ens organisationsförslag. men vill dock starkt ifrågasätta den passiva roll nuvarande NSG skulle få i den föreslagna organisationen.

Svenska Grui'indus(riarbetarelörbmzdet föreslår att ett statens mine- ralverk inrättas. Verket föreslås ansvara för samhällets samlade insatser på gruv- och mineralområdet.

Beträffande SGU:s organisation och uppgifter framhåller flera remissin- stanser. däribland högskolan i Luleå. Kungl. Vetenskapsakademin och LKAB att en uppdelning bör övervägas så att en mer eller mindre friståen- de organisation för uppdragsverksamhet bildas.

Prop. 1980/81: 130 ' 173

SIND anser att SGU:s prospekteringsdel och även laboratoriet vid den geokemiska byrån bör få självständig ställning som resultatenheter.

IVA. länsstyrelserna iJämtlands och Norrbottens län. Statsjf'iretag och LO vill att förutsättningarna skall prövas för att sammanföra delar av SGU:s, LKAB:s och Bolidens prospekteringscnhcter till en gemensam organisation.

Även NSG. Sveriges Industri/i'lrlnoul. SAF. Svenska Ham/elskammar- förbundet. Boliden AB och Svenska (iruvindustriarbetatelf'irlnonlet anser att SGU:s organisationsstruktur bör ses över.

Enligt min bedömning finns det skäl att. mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt om ändrade förutsättningar för myndighetsorganisationen och vad MPU föreslår. ändra myndighetsorganisationen. Jag delar MPU:s uppfattning att råvarufrågorna har blivit alltmer betydelsefulla. Myndig- hetsorganisationen på området bör anpassas till de ändrade förutsättning- arna. Jag är dock inte beredd att föreslå bildandet av en sektormyndighet med ett så brett ansvarsområde som MPU förutsätter. I likhet med nyss nämnda remissinstanser anser jag att allmänna näringspolitiska och han- delspolitiska insatser bör bedömas av branschövergripande organ. Enligt min uppfattning finns det också. som flera remissinstanser påpekar. skäl att ändra SGU:s organisation. Utredningarna som föregick organisations- beslutet är l974 pekade på möjligheten att göra SGU till mineralpolitisk myndighet och bilda en särskild organisation för prospektering och egen- domsförvaltning. Detta förslag avvisades dock bl.a. på grund av att kom— petens och andra resurser på geoområdet skulle behöva delas upp och på det sättet försvagas. Sedan år l974 har emellertid. somjag tidigare anfört. förutsättningarna i många avseenden ändrats. Bl. a. har SGU:s kompetens inom uppdragsområdena breddats och fördjttpats. En delning är möjlig att genomföra utan att de olika kompetensområdena splittras eller blir alltför små.

Utvecklingen på råvaruområdet synes gå mot att råvarufrågorna får ökad betydelse. Det är mot den bakgrunden angeläget att sammanföra olika kompetenser och verksamheter på området. Kartläggningen av in- hemska naturtillgångar. prognos- och utredningsarbete samt tillämpning av vissa lagar som reglerar utnyttjandet av mineraltillgångarna bör sålunda utföras av samma myndighet. En sådan organisationsförändring skttlle innebära att SGU:s anslagsfinansierz'tde verksamhet — kartering samt in- formation och dokumentation avseende landets geologiska beskaffenhct — skulle sammanföras med industriverkets mineralbyrå. Enligt min uppfatt- ning bör dock. såsom flera remissinstanser anft'ir. en klar gränsdragning göras mellan statens myndighetsutövning och affärsverksamhet. Detta innebär att mineralbyrån efter den föreslagna organisationsft'irändringen inte kan fungera som kansli åt nämnden för statens gruvegendom. Jag förordar alltså att myndighetsuppgifter. såsom kartering. information. do- kumentation. prognosverksamhet och tillämpning av gällande lagstiftning.

Prop. 1980/8]: 130 174

samlas i en myndighet som är fristående från statens affärsverksamhet och uppdragsverksamhet. Jag förordar vidare att den del av SGU som f.n. sysslar med uppdragsverksamhet blir ett fristående organ med prospekte- ring och andra geologiska uppdrag som arbetsområde.

Några av remissinstanserna har föreslagit att NSG skall få ett eget kansli. För egen del vill jag anföra följande. Nämndens uppgifter bör som f.n. vara förvaltning av statens gruvegendom och prospektering för statens räkning. Nämndens arbetsttppgiftcr har ökat avsevärt sedan det förra organisationsbesltttet. Budgetåret l98l/82 föreslås nämnden disponera drygt 72 milj. kr. för olika prospekteringsuppdrag och drygt 6 milj. kr. för att täcka kostnader för egendomsförvaltning m.m. Därtill kommer de kostnader som industriverket har för personal m.m. för beredning av nämndens ärenden. Egendomsförvaltningen beräknas inbringa I8 milj. kr. Utformning av prospekteringsstrategi. förberedelser och beslut om pro- spekteringsinsatser samt utvärdering av dessa kommer efter hand att kräva allt större insatser när informationsmängden ökar. Dessutom kan också komma att krävas allt större insatser för att undersöka möjligheterna att exploatera olika fyndigheter. lin nära kontakt med prospekteringsarbetet blir allt viktigare. Mot denna bakgrund anserjag att ett kansli för NSG bör bildas. De närmare detaljerna härvidlag bör utredas av den organisations- kommitté som jag återkommer till i det följande.

Sammanfattningsvis förordarjag av de skäl jag nyss anfört en delning av SGU. Till den anslagslinansierade delen av verksamheten — kartering. information och dokumentation av landets geologiska beskaffenhet — bör läggas de uppgifter som f.n. utförs av mineralbyrän vid SIND. Denna nya myndighet bör bli central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör lan- dets geologiska beskaffenhet och ärenden rörande bergsbruk. Frågor rö- rande naturresurser. såsom mineral. bergarter och jordarter'samt grund- vatten, faller naturligen inom myndighetens arbetsområde. Genom den reguljära geologiska karteringen samt informations— och dokumentations- verksamheten får myndigheten en god överblick över tillgång och utnytt- jande av naturresurserna. Genom att överta statistik- och prognosupp- gifter. vissa utredningsuppgifter och tillämpningen av vissa lagar från industriverket skapas även goda förutsättningar för myndigheten att bedö- ma hur naturtillgångarna bör utnyttjas. Förutsättningar. finns även att. genom uppbyggnad av ett s. k. georegister. effektivt möta de ökade infor— mationsbehoven på området. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Till den centrala förvaltningsmyndigheten på mineralområdet bör även det av MPU föreslagna prospekteringrådet läggas. Det kommer att få en viktig uppgift i arbetet att samordna de olika prospekteringsorganisa- tionernas verksamhet. Rådet bör bl.a. kunna ta initiativ till och föreslå större projekt för att snabbt kartera intressanta områden genom 1. ex. s. k. förenklad berggrundskartering eller storregionala geokemiska undersök- ningar. Resultaten från dessa verksamheter bör vara offentliga och kunna

Prop. 1980/81: 130 _l75

utnyttjas av alla prospekteringsorganisationer. Detta innebär att den cen- trala förvaltningsmyndigheten bör disponera de delar av anslagen till mine- ralförsörjning m.m. som är avsedda för nyss nämnda ändamål. Den nya myndigheten bör även bli chefsmyndighet för bergsstaten.

Den andra delen av SGU. i huvudsak lokaliserad till Luleå och Malå. bör bilda ett fristående organ med prospektering och andra geologiska under- sökningar som verksamhetsområde. Det får i det fortsatta arbetet närmare övervägas om en ny myndighet skall bildas eller om aktiebolagsformen är lämpligare för verksamheten. Den nämnda organisationskommitten bör utreda även denna fråga. Den förordade organisationsförändringen bör medge att en effektiv prospekteringsorganisation skapas. Förutsättningar skapas också för längre gående samverkan och samordning med andra prospekteringsorganisationer.

Jag går nu över till frågan om regional organisation för mineral- frågor. Med anledning av två motioner om att inrätta tjänster för s.k. länsgeologer uttalade riksdagen våren l979 (NU l978/79:41, rskr l978/ 792325.) att det är "angeläget att det hos myndigheterna finns regionalt placerade bcfattningshavare med uppgift att aktivt bevaka olika aspekter av mineralförsörjningsfrågorna." Enligt riksdagens mening borde rege- ringen överväga hithörande frågor mot bakgrund av de förslag som MPU väntades lägga fram.

MPU har som nämnts föreslagit att antalet bergmästardistrikt ökas från två till fyra. Vidare föreslås att bergmästarna får vidgade informations- och rådgivningsuppgifter på regional nivå i frågor som kräver geologisk kompe— tens.

Utredningens förslag att förstärka bergsstaten stöds bl. a. av SGU. läns- styrelserna iBlekinge. Kristiansttuls. Örebro. Västmanlands. Västernorr- lands. Jämtlands och Västerbottens län. Nora. Askersunds och Gällivare kommuner. Örebro och Jämtlands läns utt'e("klingsfonden Västerbottens läns landsting och Norrlandsfonden.

RRV, bergmästarna och LKAB är negativa till att antalet bergmästardi- strikt ökas.

RRV [inner inte motiven för tttrcdningcns förslag om en utökning av antalet bergmästardistrikt tillräckligt starka. Enligt verkets uppfattning bör de av MPU påtalade bristerna i bcrgsstatcns sätt att fungera i första hand lösas inom den nuvarande organisationen genom en omprioritering av arbetsuppgifterna.

Flera remissinstanser understryker att behovet av länsgeologer kvarstår bl. a. universitet i Umeå. SGU. länsst_vrelserna [Gävleborgs, l-"t'isternm'r- lands. Västerbottens och Norrbottens län. Norrlandsfomlen. persona/or- ganisationerna vid SGU och Sveriges natarvetareförbttnd.

Enligt MPU fungerar bergsstaten bra vad gäller de uppgifter den enligt sin instruktion skall sköta. Det ökande behovet av information och rådgiv- ning på mineralomrädet till regionala organisationer och myndigheter har

Prop. 1980/81:130 l76

emellertid lett-till att resurserna synes vara för små. Jag vill i detta sam- manhang erinra om att den förordade centrala förvaltningsmyndigheten kommer att ha ansvaret för information på mineralområdet. Ett geodatare- gister kommer att byggas upp vid myndigheten. Den kommer med detta hjälpmedel och regionalt utplacerade bcfattningshavare att effektivt kunna möta det ökade informationsbehovet.

Den information. rådgivning och utvärdering i samband med olika mi- neralprojekt som regionala och lokala organ efterfrågar ställer höga krav både på bredd och djup i kompetens. Sakkunnighet krävs inom flera olika områden. Det är tveksamt om en länsgeolog skulle kunna motsvara de krav som kommer att ställas. SGU har i dag lokala kontor i Göteborg och Lund. Bergmästarna är placerade i Falun och Luleå. Enligt min uppfatt- ning är en regional organisation med ett färre antal filialer men med möjlighet att få sakkunnig hjälp från en större myndighet att föredra framför att sprida ut bcfattningshavare på olika länsstyrelser.

Jag förordar därför att det ökade behovet av information m.m. på regional och lokal nivå möts genom att ett informations- och rådgivnings- system organiseras. med de lokala kontoren i Göteborg och Lttnd och bergmästarämbetena i Falun och Luleå som bas. Dessa bör i mer kompli- cerade frågor kunna utnyttja den centrala myndighetens resurser. Bergs- statens organisation bör med denna lösning inte ändras. Den nya förvalt- ningsmyndigheten bör. som jag har nämnt. bli chefsmyndighet. Det bör närmare undersökas i vad mån bergmästarämbetena och de lokala kon- toren behöver förstärkas för att kunna fungera som regionala informations— givare m. m. Den av mig förordade lösningen torde medföra att kraven på kompetens vid information och rådgivning uppfylls samtidigt som kostna- derna begränsas.

Jag avser att denna dag hemställa att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en organisationskommitté med uppdrag att närmare utreda vissa frågor i det organisationsförslag jag har förordat och förbereda omorgani- sationen. Kommitténs förslag skall hållas inom ramen för oförändrade resurser till anslagen för mineralförsörjning m.m. Den nya organisationen bör träda i funktion den ljuli l982. Ställning till organisationskommitténs förslag avses bli taget i en proposition hösten I98l.

Prop. 1980/81: 130 l77 16 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen dels föreslär riksdagen att !. godkänna den inriktning av industripolitiken som jag har föror- dat. . godkänna de ändrade riktlinjer för kreditverksamheten vid de l—J

regionala utvecklingsfonderna somjag har förordat. '») godkänna vad jag har anfört om användningen av reservations— anslaget Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m..

4. vad gäller verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling

a. till Styrelsen för teknisk utveckling." 'l'eknisk forskning och utveckling för budgetåret [981/82 under fjortonde huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 540 000000 kr..

b. till Styrelsen för teknisk utveekling: Drift av jorskningssta- tioner för budgetåret l98ll82 under fjortonde huvudtiteln an- visa ett förslagsanslag av [000 kr.. c. till .S'tyrelsenft'ir teknisk utveckling: Utrustning för budgetåret l98l/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservations- anslag av 13 200 000 kr.. d. medge att under budgetåren l982'83—l983l84. utöver under budgetåret l98l/82 ej disponerade medel. l235l')00000 kr. får användas för STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling.

e. medge att under budgetåren I982/83—l983/84. utöver under budgetåret l98l/82 ej disponerade medel. 30800000 kr. får användas för STU:s stöd till finansiering av utrustning.

f. bemyndiga regeringen att under budgetåret l98l/82. i enlighet med vad jag har anfört. ikläda staten ekonomiska förpliktelser i samband med stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m.m. som. inberäknat löpande avtal och beslut. innebär åtaganden om högst 200000000 kr. under vart och ett av budgetåren l984/85— [%$/86. vad gäller Fonden för industriellt utvecklingsarbete. &. till Stöd till t'mlustriellt utveeklt'ngsarbete för budgetåret l98l/ 82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 150 000000 kr..

b. godkänna att 300000000 kr. disponeras för medelstillskott till fonden under budgetåren l982/83— l983/84.

6. godkänna de grunder för fortsatt statligt stöd vid exportkredit-

givning genom AB Svensk Exportkredit som jag har förordat, l.l!

7. bemyndiga regeringen att i anslutning till statsstödd exportkre- ditgivning genom AB Svensk Exportkredit ikläda staten de eko- nomiska förpliktelser somjag har angett.

l2 Riksdagen I98lll81. ! saml. Nr lj!)

Prop. l980/81: 130 I78

8. godkänna de grunder för statligt stöd vid kreditgivning genom Sveriges lnvesteringsbank AB som jag har förordat.

9. bemyndiga regeringen att i anslutning till statsstödd kreditgiv— ning genom Sveriges lnvesteringsbank AB ikläda staten ekono- miska förpliktelser avseende kostnadstäckning i enlighet med vad jag har förordat.

lt). godkänna de ändrade riktlinjer i fråga om industrigarantilån och lokaliseringsstöd i samband med rekonstruktion av krisdrabbade företag somjag har förordat. ll. godkänna att uppföljning av stödärenden och handläggning av obeståndsärenden utformas i enlighet med vadjag förordat. lZ. besluta att en central myndighet för de uppgifter rörande landets geologiska beskaffenhet och bergsbruk somjag har förordat skall inrättas den ljuli 1982. B. besluta att ett organ för uppdragsverksamhet inom geoomrädet i enlighet med vad jag har förordat skall inrättas den I juli l982. 14. bemyndiga regeringen att vidtaga de övergångsätgärder och ät- gärder i övrigt som behövs för att genomföra förslagen om änd- rad organisation inom mineralområdet. 15. bemyndiga regeringen att i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har anfört träffa avtal med lngenjörsvetenskapsakade- mien om att bilda en stiftelse för Sveriges tekniska—vetenskapliga attacheverksamhet. i vad avtalet innebär ekonomiska förpliktel- ser för staten.

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om [. inriktningen av verksamheten inom utvecklingsbolag för energi—. transportsystem- och miljöområden. IJ . samarbete mellan Sveriges lnvesteringsbank AB och de regiona- la utvecklingsfonderna. 3. regionala investment— och utvecklingsbolag.

17. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar" att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandcn har anfört för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemstäl- lan.

Prop. l980/81: 130 179

Bilaga !

Branschbedömningar

lndustriländerna har under efterkrigstiden genomgått en ekonomisk ut- Veckling som inte har sin motsvarighet i något annat tidsskede. Denna utveckling bröts emellertid under åren l974 och l975 i samband med den kraftigaste internationella lågkonjunkturen sedan l930-talet.

Under den följande perioden har industriländerna drabbats av betydan- de ekonomiska svårigheter med sjunkande industriproduktion. hög arbets- löshet. hög inflation och stagnerande industriinvesteringar.

Flera av de faktorer som låg bakom den internationella krisen har fått speciellt allvarliga återverkningar i Sverige. Det finns också nationella faktorer som förstärkt den negativa utvecklingen. Regeringens överbrygg- ningspolitik ledde till att den internationella konjunkturuppgång som inled- des under år l975 inte satte några spår i den svenska konjunkturen förrän år 1978. Oljeprishöjningarna drabbade Sverige i särskilt hög grad eftersom vi tillhör en grupp industriländer som är speciellt beroende av importerad olja i förhållande till vår totala energiförbrukning. Kriserna inom varvs-. stål- och gruvnäringarna slog extra hårt i vårt land beroende på dessa branschers stora andel av industrisysselsättningen. Jämfört med våra vikti- gaste konkurrentländer försämrades vidare det svenska kostnadsläget un- der ären 1975 och I976 med ca 20%.

Den främsta orsaken till den svenska industrins problem under senare delen av l970-talet har emellertid varit minskad internationell efterfrågan. Detta kan dock inte dölja det faktum att betydande bestående förändringar skett i konkurrensförhållanden och efterfrågcmönster. En väsentlig del av den svenska industrin har därför kommit att stå inför stora strukturella problem.

Krisen inom olika delar av industrin ärinte något nytt fenomen. Tidigare har emellertid nedläggningar av arbetsställen och friställningar av personal skett då stora delar av industrin befunnit sig i tillväxt varför de friställda kunnat erbjudas sysselsättning på annat håll. Detta underlättades också av att rörligheten på arbetsmarknaden stimulerats. Kännetecknande för de senare årens bransch- och företagskriser är att de berörda företagen syssel- sätter så stor andel av befolkningen och att de är dominerande arbetsgivare på sin ort.

Normalt delas industrin i industripolitiska sammanhang upp i hrunselier. Branschbegreppet bygger då på industristatistikens indelning (den s.k. SNl-koden). Indelningen baseras på typen av råvara som används i pro- duktionen. Denna branschindclning kan vara användbar i många fall. spe- ciellt i branscher som producerar samma eller likartade produkter. Företa- gen möter då i huvudsak likartade problem. De konkurrerar om samma marknadsutrymme.

Prop. 1980/Sl: ISO 180

I många branscher. exempelvis inom den stora verkstadsindustrin och dess olika delbranscher. är emellertid produktionen ofta så specialiserad att branschbegreppet i traditionell mening är mindre användbart. Till detta bidrar också att företag som tillverkar likartade produkter kan rikta sin försäljning mot helt olika typer av marknader. [ stor utsträckning är det därför enskilda företag och inte hela branscher som visar sig starka eller svaga. ] de stora branschaggregaten kan samtidigt finnas stagnerande och snabbt växande företag. När det gäller att diskutera industripolitiska åtgär- der. sker detta ofta frikopplat från branschbegreppet. Det handlar då om enstaka företags eller en begränsad grupp av företags problem snarare än om branschproblem. Det finns dock i allmänhet så mycket gemensamt att det i en översiktlig beskrivning av utvecklingstendenscn i industrin är motiverat att utgå från branschbegreppet.

Nedan följer en översiktlig redogörelse för situationen på branschnivä. Någon fullständig genomgång av samtliga delbranscher har inte bedömts vara ändamålsenlig i detta sammanhang. utan framställningen koncen- treras till dels vissa traditionella basnäringar som karaktå'triserats av en genomgripande strukturomvandling under senare är. dels några av de branscher som brukar karaktäriseras som utvecklingsintensiva och fram- tidsorienterade.

Gruvindustrin i Sverige genomgår f.n. en relativt kraftig strukturför- ändring. Den tar sig uttryck i dels en minskad järnmalmsproduktion och dels en ökad malmproduktion för basmetallerna koppar. zink och bly. Även för legeringsmetaller. ädelmetaller och industrimineral föreligger möjligheter till ökad produktion.

Sulfidmalmsbrytningens lönsamhet påverkas kraftigt av metallprisernas förändringar på världsmarknaden. Särskilt kopparn visar stora prisfluktua- tioner. Priserna på de viktigaste av de metaller som utvinns av malm från de svenska sulf'tdmalmsgruvorna har nu ökat kraftigt efter att de senaste åren ha legat på en låg nivå. Priserna bedöms under hela I980-talet ligga på en sådan nivå att de svenska sulfidmalmsgruvorna erhåller god lönsamhet. Branschen kännetecknas av en omfattande integration framåt i förädlings- ledet. Ett företag. Boliden Mineral AB. intar en dominerande ställning inom sulftdmalmsindustrin.

De svenskajärnmalmsgruvornas konkurrenskraft har successivt försäm- rats. Orsakerna härtill är flera. Stora dagbrottsgruvor med lägre brytnings- kostnader och större möjligheter att möta kostnadsstegringar än de svens- ka gruvorna har öppnats i andra länder. Sänkta sjöfraktskostnader. bl.a. beroende på större tonnage har ytterligare stärkt dessa gruvors konkur- renskraft på den västeuropeiska marknaden. Det senaste året har dock priserna på s_iöfrakter ökat starkt. De svenska järnmalmerna är vidare till stor del fosforrika. Antalet stålverk som använder sådana malmer har under senare år minskat. bl. a. beroende på utvecklingen av mindre kost- nadskrävande processer för järnframställning från icke-fosformalmer.

Prop. 1980/81:130 l8l

Järnmalmsgruvindustrin karaktäriseras av att ett fåtal stora enheter sva- rar för huvuddelen av både produktion och antal anställda. Det statliga Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) dominerar branschen och har sin verksamhet koncentrerad till relativt få men stora gruvor i norra Sverige. Den mellansvenska järnmalmsindustrin består av relativt små gruvor och ägs framför allt av Svenskt Stål AB.

En av de viktigaste faktorerna när det gäller att bedöma marknadsförut- sättningarna på längre sikt för järnmalmsgruvorna är utvecklingen inom EG-ländernas stålindustri. Stålverken inom EG är de svenskajärnmalms- gruvornas dominerande kunder. Det finns idag anledning att se med viss oro på utvecklingen för EG:s stålindustri. De flesta större europeiska stålverken. med undantag av vissa tyska verk. har sedan år l975 redovisat stora förluster. Nuvarande prognoser indikerar en råstålsproduktion som ligger avsevärt lägre än de prognoser EG-länderna har redovisat tidigare. Det föreligger därför en risk för att EG-Iändernas stålindustri stagnerar på en lägre nivå än vad som tidigare har antagits. Man kan därför befara ett fortsatt överutbud av järnmalm på den europeiska marknaden. De svenska järnmalmsgruvorna står inför mycket stora lönsamhetsproblem under kommande år.

Den djupa krisen under l970-talets senare hälft för västvärldens stålin- dustri sätter alltså fortfarande spår i stålindustrins utveckling. Till detta kommer att stålkonjunkturen. efter en viss uppgång under år l979. åter avmattas. Stålindustrins stora förluster under senare år har framtvingat omfattande statliga åtgärder i flertalet stålproducerande länder för att hålla stålindustrin vid liv. Konjunkturuppgången under år 1979 var inte tillräck- lig för att återföra västvärldens stålindustri till ett kapacitetsutnyttjande som gav underlag för en lönsam produktion.

Den del av stålindustrin som drabbades snabbast och hårdast vid mitten av I970-talet var handelsstålindustrin. Genom ett samgående mellan de tre största. malmbaserade handelsstålverken bildades år l978 Svenskt Stål AB (SSAB) som ägs till hälften av staten. Staten medverkade finansiellt till en genomgripande strukturomvandling som ännu inte är avslutad. Vid sidan av SSAB. som svarar för ca 3/4 av handelsstålproduktioncn i landet. finns sju mindre. skrotbaserade handelsstålverk.

Kännetecknande för den svenska stålproduktionen är den starka inrikt- ningen på specialstål. De svenska specialstålverken kan vad avser produk- tionsstorlek mäta sig med de största i Europa. Tidigare hade den svenska specialstålindustrin relativa konktu'rensfördelar genom tillgång till högkva- litativa råvaror. Genom den tekniska utvecklingen har kraven på råvaror- nas renhet minskat varigenom detta tekniska försprång jämfört med om- världen minskat. Genom tidigt uppbyggande av effektiva utländska för- säljningsorganisationer skapade svensk specialstålindustri ett försprång även på marknadssidan. Även i detta avseende har försprånget jämfört med andra länder under årens lopp minskat. Staten har genom finansiell

Prop. 1980/81: 130 182

medverkan underlättat en önskvärd strukturomvandling. främst vad avser produktionsstrukturen. inom specialstålindustrin. Även inom specialstål- branschen återstår dock behov av ytterligare strukturell anpassning.

Under överskådlig tid kan man inte förvänta någon egentlig minskning av överkapaciteten i västvärldens stålindustri. [ första hand läggs mindre och äldre anläggningar ned. men denna kapacitet kan lätt ersättas med marginella utbyggnader av befintliga verk. Parallellt härmed pågår en fortsatt utbyggnad av stålindustrin i flera utvecklingsländer.

Enligt bedömningar från branschhåll finns det inga tecken som tyder på att marknadsutsikterna för den västeuropeiska stålindustrin kommer att ändras radikalt under överskådlig tid. Den låga eller stagnerade tillväxten i dessa länder kan väntas bestå. För att bryta trenden skulle det krävas en betydande ändring i de industriella förutsättningarna så att behov av nya stålkrävande industriinvestcringar och stora infrastrukturella satsningar åter uppstår. Detta förefaller inte vara sannolikt. åtminstone inte på medel— lång sikt.

Allmänt sett förväntas prisökningar på olja och annan energiråvara. Enligt den bedömning som redovisas i LU 80 och i prop. 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken förväntas priserna på olja stiga med ca 2 % per år realt under 1980-talet. För el bedöms prisstegringarna bli mindre. De stigande oljepriserna kommer att medföra högre fraktkostnader. Detta skulle kunna försvåra export till avlägsna marknader varför den västeuro- peiska stålindustrin i ökad utsträckning troligen får anpassas till den in- hemska förbrukningen. Eftersom det i dag finns en nettoexport kan detta innebära ytterligare minskning av kapacitet och produktion.

Under de senaste årtiondena har den tekniska utvecklingen inom stålin- dustrin framför allt karaktäriserats av försöken att ta tillvara stordriftsför- delar i produktionen. något som lett till högproduktiva produktionsenhcter i metallurgi-och valsverksled. Mycket tyder på att trenden att bygga allt större anläggningar för att därigenom uppnå produktivitetsfördelar kom- mer att brytas. Utvecklingen kan nu förväntas gå efter två utvecklings- linjcr. den ena att eliminera eller förenkla processer och aktiviteter. den andra att med olika åtgärder minska energiförbrukningen eller substituera dyra energikällor med billigare eller sådana som visar större försörjnings- trygghet.

lnom befintliga enheter kan därvid ytterligare förbättringar av produkti- vitet. utbyte och precision göras. bl. a. med hjälp av datastyrning. Utveck- lingen kan dessutom i allt högre grad leda till minskad encrgiförbrukning i olika stålprocesser och bearbetningssteg.

Bcstämmande för utvecklingen på stålområdet är utvecklingen inom de viktigaste avnämarindustrierna. bl.a. varvsindustrin och verkstadsindu- strin.

Utvecklingen inom rart'simlustrin har alltsedan mitten av l970-talct präglats av den internationella varvs- och sjöfartskrisen. Den utlöstes av

Prop. 1980/811130 183

Oljeprishöjningarna åren 1973 och 1974 och förstärktes av en föregående. omfattande alltför stor uppbyggnad av tankerflottan i världen. Överkapaci- teten av stort tankertonnage blev därför betydande och förstärktes av fortsatta nytillskott ända fram till år 1977. Därefter har emellertid genom- förts — snabbare än väntat — en betydande nedtrappning av den internatio- nella produktionsvolymen. [ Sverige orienterades varvspolitiken förhållan- devis tidigt mot kapacitetsnedskärning.

Situationen på fartygsmarknaden förblir emellertid — trots den nu upp- nådda globala balansen — krisartad med ringa efterfrågan på bulkfartyg. pressade priser och fortsatt hård konkurrens. Väsentliga anpassningspro- blem kvarstår. såsom den pågående omfördelningen till de nya varvslän- dernas fördel och — främst i Västeuropa — de strukturella konsekvenserna av den lägre produktionsnivån. Till problemen hör även att den höga subventionsnivån i flertalet varvsländer tenderar att reservera inhemska fartygsorder för de egna varven.

Den svenska varvsindustrins produktion och sysselsättning har minskat starkt sedan toppåren 1974 och 1975. Den kraftiga bantningen av varvsin- dustrin har i Sverige omfattats av betydande samhällsåtgärder som bl.a. inneburit att samtliga större varv blivit helstatliga. Företagen ingår i den fr 1977 bildade varvskoncernen Svenska Varv AB. Totalt torde de. statliga insatserna för beställlarstöd. avveckling och omställning inkl. täckande av valuta- och produktionsförluster. ha varit större än i något annat land.

De svenska varvens djupa kris kan inte lösas isolerad från den övriga världens. Anpassningskraven är också mera omfattande än för flertalet andra varvsländer. Det beror dels på de svenska varvens tidigare höga exportkvot. dels på deras starka specialisering på större tankfartyg.

Enbart en bantning av produktionsvolymen förslår sålunda ej. En vä- sentlig kostnadsnackdel innebär att framtida marknader måste sökas för nya fartygstyper och alternativa produkter för vilka kostnadsnackdelen men även produktionserfarenheten är mindre. 1 den av Svenska Varvs styrelse ijanuari 1980 fastställda strukturplanen. vilken även låg till grund för regeringens proposition i mars 1980 om fortsatt stöd till varvens om- ställning. har antagits att den sedan år 1975 fallande produktivitetstrenden kan vändas. Bl.a. torde detta förutsätta att den koncentration av produk- tionsresurser och penetrering av nya marknader som strukturplanen räk- nar med går snabbare än i övriga västeuropeiska varvsländer. som söker lösa sina varvsproblem på väsentligen samma sätt som Sverige.

Verkstudsimlustrin (exkl. varv) har haft en snabbare produktionsökning än industrin i övrigt. Detta sammanhänger med att man trots en viss nedgång har kunnat redovisa en högre lönsamhet än andra branscher. Lönsamheten inom branschen har naturligtvis varierat med konjunkturen. men lönsamhetsvariationerna har varit betydligt mindre än i basindustrier såsom massa- och pappersindustrin och stålindustrin. Verkstadsindustrins lönsamhet försvagades markant under perioden 1975— 1978 men har däref- ter åter förbättrats.

Prop. 1980/81:130 l84

Parallellt med en snabb tillväxt har också utrikeshandelsbehovet ökat kraftigt. Samtidigt som exportens andel av produktionen ökat under efter- krigstiden har branschens andel av hemmamarknaden minskat. Detta är ett utslag av den ökade specialiseringen inom branschen. Till bilden hör också att den ökade internationaliscringen inneburit en kraftig ökning av utlands- investeringarna sedan början av 1960-talet.

Maskinindustrin är den största delbranschen. Branschen svarar för drygt 30% av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning. Metall- varu-. elektro- resp. transportmedelsindustri är ungefär lika stora med vardera drygt 20% av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning. Till verkstadsindustrin räknas även instrumenttillverkning vilken i Sverige endast är av liten omfattning.

Metallvaruindustrin. som är en mycket heterogen bransch ur både cfter- - frågc- och produktionssynpunkt. är relativt hemmamarknadsinriktadjäm- fört med övrig verkstadsindustri. Huvuddelen av metallvaruindustrins pro- dukter används som insatsvaror inom näringslivet. Studier har visat att metallvaruindustrin i stor utsträckning ingår som underleverantör i lokala underleverantörssystem. Utvecklingen inom branschen är därför i hög grad beroende av hur övriga sektorer inom näringslivet utvecklas. främst då byggnads- och övrig verkstadsindustri. Ett starkt hot mot metallvaruin- dustrin har under senare år utgjorts av nya material i form av framför allt plast. Branschen är småföretagsdominerad.

Även maskinindustrin är relativt heterogen till sin karaktär. Ca hälften av produktionen utgörs av investeringsvaror. Utvecklingen för branschen är således starkt avhängig av investeringsaktiviteten såväl hemma som utomlands. lndustrins investeringar fick Linder l970-talet alltmer karaktär av rationaliseringsinvesteringar som en följd av företagens strävan att sänka arbetskostnadernz't. Detta ledde till att investeringarna i maskiner ökade snabbare än byggnadsinvesteringarna, vilket gynnade företagen inom maskinindustrin. Produktionen inom branschen steg snabbare än för industrin som helhet under 1960- och första hälften av l970-talet. Hemma- marknaden har dock inte varit tillräcklig för maskinindustrin då den tek- niska utvecklingen lett till krav på längre serier för god produktionseko- nomi. En allt större andel av maskinindustrins produktion har därför kommit att avsättas på utlandsmarknaden samtidigt som det har skett en ökad specialisering.

Bland de större företag som specialiserat sig långt och varit framgångs- rika internationellt kan nämnas storföretag som Atlas Copco AB och Alfa- Laval AB.

Studier av hur verkstadsindustrins lönsamhetsstruktur utvecklats under l97(l-talet visar att en stor del av branschens anläggningar saknar förutsätt- ningar att på längre sikt generera tillräckligt med medel för sin förnyelse. Detta gäller inte minst maskinindustrin. Den har ijämförelse med övriga delar av verkstadsindustrin en särskilt ogynnsam lönsamhetsstruktur sam-

Prop. 1980/81: 130 I85

tidigt som den enligt olika bedömningar ärjust den del av verkstadsindu- strin som har de bästa utvecklingsförutsättningarna på litet längre sikt.

Den snabba utvecklingen på elektronikområdet har spritt sig bl.a. till maskinindustrin och där ett till att exempelvis numeriskt styrda maskiner har blivit allt viktigare. För att svensk maskinindustri även i fortsättningen skall kunna hävda sig internationellt krävs fortsatta forsknings- och ut— vecklingsinsatser rörande elektronikens och datateknikens utnyttjande i produktion och produkter.

Elektroindustrin har sedan mitten av 1960-talet varit den mest expansiva delbranschen inom verkstadsindustrin. Drygt hälften av produktionen inom elektroindustrin består av teleprodukter. som också är den mest expansiva produktgruppen. Totalt exporteras ungefär hälften av elektroin- dustrins produktion. Utvecklingen på den internationella marknaden är således av stor betydelse för branschens utveckling och flera länder titan- för OECD har under senare år blivit allt viktigare marknader. Elektroin- dustrin torde ha gynnsamma utvecklingsförutsättningar. Vissa större svenska förtag har lyckats väl i den internationella marknadsföringen av sin speciella kompetens. Det gäller exempelvis på högspännings- och tele- kommunikationsområdet. där ASEA resp. Telefon AB L M Ericsson intar en särställning.

Transportmedelsindustrin (exkl. varv). och i synnerhet bilindustrin. har också tillhört de mer expansiva branscherna. Detta har resulterat i en ökande andel av industrisysselsättningen. Två företag. Saab-Scania AB och AB Volvo. dominerar branschen vad gäller produktion och sysselsätt- ning.

Närmare hälften av transportmedelsindustrins produktion exporteras. varför förändringar i utland sefterfrågan är av stor betydelse för branschens utveckling. Detta gäller inte minst för bilindustrin. som svarar för ca 95 % av branschens totala export. Under senare år har den snabba expansionen . avstannat. Detta gäller speciellt personbilsmarknaden. medan marknaden för bussar och tunga lastbilar fortfarande befinner sig i en expansionsfas.

Personbilsmarknaden kommer sannolikt att även i fortsättningen karak- täriseras av svag tillväxt. en hårdnande internationell konkurrens och en förskjutning i efterfrågan mot lättare. mer energisnåla fordon.

Sammanfattningsvis kan konstateras att stora delar av verkstadsindu- strin har goda utvecklingsmöjligheter. För att dessa skall kunna tillvaratas krävs att prisutvecklingen blir gynnsam i förhållande till utländska konkur- renter samt att investeringar och kapitalbildning ökar.

Verkstadsindustrins hårda internationella konkurrenssituation kan san- nolikt inte mötas på annat sätt än genom ökad användning av elektronik. Verkstadsindustrin i sin helhet kommer därför att i ännu högre grad än i dag utnyttja den nya tekniken såväl i sin produktionsapparat som i sina produkter. Under den senare delen av 1980-talet kan man även förutse en

Prop. 1980/81: 130 l86

ökad inbrytning av nya material i verkstadsindustrins produkter. vilket kan leda till avsevärda omställningar.

Av vitalt intresse för den svenska data- och elektronikindustrin är att den inhemska komponentindustrin förmår att ytterligare flytta fram sina positioner. För ökad användning av informationssystcm krävs under de närmaste åren stora arbetsinsatser även inom programvaruområdet. Det nyligen av styrelsen för teknisk utveckling och Sveriges Mekanförbund initierade ramprogrammet för elektronisk och elektrooptisk komponent- teknologi samt för informationsbehandling bör få betydelse i detta sam- manhang.

Hittills vunna utredningserfarenheter tyder på att utnyttjandet av mik- roelektroniken i verkstadsindustrins produkter synes ha haft begränsade effekter på sysselsättningen i produktionen. Däremot innebär utnyttjandet av den snabba komponent- och produktutvecklingen med stor sannolikhet att negativa sysselsättningseffekter kan komma att inträffa inom vissa användningsomräden.

Den kmniska industrin är i produkt- och tillverkningshänsecnde mycket heterogen och omfattar framställning av såväl oorganiska och organiska kemikalier som av läkemedel. kosmetika. färger. tvättmedel. sprängäm- nen. gödselmedel m.m. Det är viktigt att beakta branschens heterogena karaktär vid bedömning av dess framtidsutsikter.

Kemisk industri räknas till de expansiva branscherna. Tillväxttakten har varit relativt hög särskilt under 1960-talet då kemisektorn i de flesta indu- striländer visade ungefär dubbelt så hög årlig tillväxt som BNP. Den snabbaste expansionen kan noteras för tung organisk produktion och plast- tillverkning samt läkemedel. Trots att den kemiska industrin har expan- derat relativt snabbt utgör den relativt sett en liten andel av industrin.

Företagsstrukturen inom svensk kemisk industri kännetecknas bl. a. av att företagen är små i jämförelse med såväl sina utländska konkurrenter som svenska företag i andra branscher. Därutöver utgör i många fall den kemiska tillverkningen en mindre del av företagets verksamhet. vilken huvudsakligen är förlagd till andra branscher. Flertalet företag har tillverk- ning inom endast en begränsad del av det kemiska produktområdet. [ Sverige finns endast en kemikoncern med verksamhet inom stora delar av den kemiska industrin. nämligen KemaNobftl AB. Svensk kemisk industri har en gynnsam produktionsstruktur i den meningen att det bara för ett fåtal produkter finns flera inhemska producenter. Genom koncentration till smala segment av marknaden kan också den mindre företagsstorleken ofta kompenseras.

Den kemiska industrin har gynnats av att den internationella efterfrågan och handelsutbytet har växt kraftigt. Efterfrågan på kemiska produkter kommer dock sannolikt att öka långsammare i framtiden. samtidigt som konkurrensen i Västeuropa och på andra marknader ökar från bl. a. stats- handelsländerna samt från oljeexporterande länder med ambitionen att

Prop. l980/8l: 130 I87

vidareförädla petroleum och naturgas. Det blir därmed svårare för svensk kemisk industri att etablera sig på nya områden.

Framtidsutsikterna för den svenska kemiska industrin kan dock allmänt bedömas som goda. 'l'illverkningen är ofta automatiserad och fabriksper- sonalen sysslar huvudsakligen med övervakning och underhåll. Kemisk industri sysselsätter förhållandevis få personer och andelen välutbildad personal är hög jämfört med andra branscher. Den relativt låga lönekost- nadsandelen och den höga tekniska nivån kan ge vårt land vissa kompara- tiva fördelar påen del kemiska tillverkningsområden. Skillnaderna mellan olika delbranscher är stora.

Den snabba tillväxten inom plastruruinduxtrin under 1960-talet och förs- ta hälften av l970-talet förklaras till stor del av att det har skett en omfattande materialsubstitution. vilken underlättades av en relativ pris- sänkning på basplaster. När det gäller konsumtionsvaror och förpackning- ar torde inte substitutionsgraden kunna ökas i någon större omfattning. Däremot torde det finnas goda möjligheter att öka plastanvändningen i investeringsvaror. Plastmaterialen kommer även att utnyttjas i helt nya produkter och på nya marknader.

Under senare delen av l970-talct steg priserna kraftigt på basplaster till följd av Oljeprishöjningarna. Priserna har emellertid stigit kraftigt även för konkurrerande materialgrupper såsom aluminium. stål. trävaror. papper och glas. För många traditionella material kan oljeprisernas genomslag på färdigprodukternas kostnader bli större än för plasterna.

Plastmaterialen används huvudsakligen inom förpacknings-. transport- medels- och byggnadsindustrin. Den plastbearbetande industrins utveck- ling beror således främst på utvecklingen inom dessa sektorer. Nyligen framlagda prognoser tyder på en tillväxttakt i Västeuropa på 3—4% fram till år l985. dvs. något snabbare tillväxt än för industrin i genomsnitt.

Gummiraruilulustrin kan indelas i gummivarufabriker samt regumme- rings— och gummireparationsindustri.

Gummivarufabrikerna utgör den mest betydelsefulla delen av bran- schen. Drygt hälften av produktionen från gummivarufabrikerna är insats- varor i bl.a. verkstadsindustrin. resten är konsumentvaror. Av tillförseln svarar däcken och s.k. industrigummi vardera för ungefär hälften.

Under l970-talet har däcktillverkningen minskat kraftigt. Flera stora tillverkare har lagt ned sin produktion i Sverige. En viktig orsak till stagnationen på marknaden är radialdäckens ökade marknadsandel. En övergång från diagonaldäck till radialdäck med betydligt längre livslängd har minskat ersättningsefterfrågan avsevärt. [ dag återstår endast en till- verkare av personbilsdäck inom landet. nämligen Gislaved AB.

Konkurrensen inom däcktillverkningen i Västeuropa kommer också framöver att vara hård och kännetecknas av överkapacitet och bristande lönsamhet. Den inhemska däckmarknaden har under senare är vidare utsatts för en tilltagande konkurrens från s. k. låglöneländer.

Prop. l980/8 l : 130 l88

lndustrigummiprodukter används huvudsakligen som komponenter och halvfabrikat inom den övriga industrin. företrädesvis inom verkstadsindu- strin (transportmedel). För industrigummi väntas tilltagande konkurrens inom området standardvaror bl. a. från lågkostnadsländer. En konsekvens av den internationella överkapaciteten i däcktillverkningen är att företagen försöker satsa på ersättningsprodukter. Detta kan leda till att konkurren- sen blir hårdare även för industrigummiprotlukter.

Svensk gummivaruindustri torde dock ha goda möjligheter att hävda sig på detta område. förutsatt att företagen satsar tillräckligt på utveckling.

Svensk läkenwdelsindustri har under lång tid haft en positiv ochjämfört med många andra branscher problemfri utveckling. Den kommande ut- vecklingen beror i hög grad på hur de inhemska läkemedelsföretagen lyckas på utlandsmarknaderna. lnte annat än i undantagsfall är det möjligt att åstadkomma någon snabbare företagstillväxt enbart på den begränsade hemmamarknaden. vilket de svenska företagen redan täcker till hälften. Expansionen måste väsentligen ske genom en ökad utlandsförsälining av egna originalprodukter. Avgörande för svensk läkemedelsindustris framtid blir Således hur företagen lyckas inorrfforskning och utveckling och inter- nationell marknadsföring. Även den svenska industrins hemmamarknads— försäljning och lönsamheten i denna har dock för de flesta förtagen stor betydelse. Dominerande företag inom den svenska läkemedelsindustrin är AB Astra.

Läkemedelsindustridelegationen har bedömt att branschens positiva ut- veckling kommer att fortsätta fram till sekelskiftet. [ sitt huvudbetänkande förutspår delegationen att svensk läkemedelsindustri fördubblar sin världs- marknadsandel till ca 2 % fram till år 2000.

Den ökade försäljningen kommer dock sannolikt inte att leda till en proportionell ökning av sysselsättningen i Sverige. Utlandsexpansionen förutsätter att man bygger ut försäljningsorganisationerna i utlandet och även i ökad utsträckning förlägger produktionen där.

Den tidigare negativa utvecklingen inom tekoindustrin som kulminerade i en krisartad tillbakagång under åren 1977 och 1978 har fr.o.m. l979 ersatts av en viss stabilisering. Produktionen t.o.m. ökade något under år 1979 och antalet nedläggningar och driftsinskränkningar reducerades kraf- tigt. Det gynnsamma efterfrågeläget kunde dock endast till viss del utnytt- jas av den svenska industrin. importen ökade kraftigt och den svenska andelen av hemmamarknaden sjönk ytterligare något. Tekoindustrin har omfattats av olika statliga stödinsatser under senare är. Staten har bl.a. gått in som ägare i ett antal tekoföretag. vilka samlats i tekokoncernen AB Eiser.

Sysselsättningsminskningen var tidigare mycket kraftig inom tekoindu- strin. Från år 1975 till är 1978 föll nästan vart fjärde sysselsättningstillfälle bort. Efter år l978 har sysselsättningen minskat i betydligt lägre takt. Den jämfört med det tidigare förloppet lugnare utvecklingen inom tekoindustrin

Prop. 1980/81: 130 189

fortsatte även under är l98l). Exporten av kläder fortsatte att öka. lnom textilindustrin minskade produktionen för såväl hemmamarknad som ex- port.

En nyligen genomförd enkätundersökning anger emellertid att en klar försämring för tekoindustrin äter är i sikte. Orderingången inför våren 1981 är svag. Lagersituationen uppgavs redan under hösten l980 vara otillfreds- ställande med alltför stora lager av färdigvaror och planer på fortsatt tillverkning av lagervaror i ovanligt stor omfattning. Enligt undersökning- en kan en nedgång inom konfektionsområdet väntas under första delen av år 1981.

Inom den munm'llu gluximluslrin tillverkas huvudsakligen hushålls- och prydnadsglas. Tillverkningen av belysningsglas har gått tillbaka och sker numera vid endast ett glasbruk.

Våren l979. när riksdagen uttalade sig för att den manuella glasindu- strins långsiktiga konkurrenskraft och konstnärliga kvalitet skulle bevaras så att sysselsättningsnivån kan bibehållas. sysselsattes ca 2 050 personer inom branschen. Hösten 1980 hade antalet anställda minskat till ca l900 personer. Nedläggningar hade då under loppet av ett är skett av tre bruk. Efter dessa nedläggningar tillverkas glas vid l9 bruk.

Den nuvarande branschstrukturen är resultatet av kraftiga omstrukture- ringar under l970-talet.

Utvecklingen under l970-talet för hushålls— och prydnadsglas karaktäri- seras av att importökningen har varit väsentligt större än ökningen för exporten. År 1979 var dock fortfarande cxportvärdet större än importvär— det. På hemmamarknaden har utvecklingen för den svenska industrin varit svag.

Lönsamhetsläget har under hela l970—talet varit otillfredsställande för branschen som helhet även om stora skillnader finns mellan de enskilda glasbruken. Totalt har branschen uppvisat förluster under samtliga år under l970-talet. Fr.o.m. år 1977 har lönsamhetsläget markant försäm- rats.

Stora investeringar har giorts inom de båda flerbruksföretagen i form av s.k. kontinuerliga varor med hög kapacitet och effektivitet i syfte att trygga företagets långsiktiga lönsamhet. Gjorda investeringar och svag utveckling av avsättningssidan har lett fram till en betydande överkapaci- tet.

Branschens bristande konkurrenskraft är i hög grad knuten till inrikt- ningen pä arbetskraftsintensiv tillverkning och vårt internationellt sett höga kostnadsläge.

Industriverket räknar i en avslutad branschutredning med en fortsatt förbättring av produktiviteten per anställd inom den manuella glasindu- strin. som klart överstiger de begränsade möjligheterna till ökningar som föreligger. En fortsatt minskning i sysselsättningen måste således ske. Därtill bedömer industriverket en minskning av överkapaciteten genom ytterligare minskad sysselsättning som ofrånkomlig.

Prop. 1980/81: 130 l90

Regeringen har nyligen i proposition till riksdagen föreslagit statligt finansiellt stöd till den manuella glasindustrin.

Skogsindustrin är av vital betydelse för Sveriges ekonomi. Ungefär en femtedel av Sveriges exportintäkter kommer från skogssektorn. Genom den låga importandelen är betydelsen för bytesbalansen stor.

Den framtida marknadsutveeklingen för skogsindustriprodukter bedöms med några få undantag vara relativt stabil. Höjda oljepriser har minskat konkurrensen från plastbaserade substitut. En växande efterfrågan från bl.a. utvecklingsländerna kan förutses. Vad gäller det globala utbudet av skogsindustriprodukter kan konstateras att utbyggnaden av eellulosakt'tpa- citeten i subtropiska och tropiska regioner har bromsats påtagligt. bl. a. på grund av stigande kapitalkostnader. Detta har lett flera bedömare till slutsatsen att det kan uppstå en brist på cellulosa under 1980-talet. En faktor som är betydelsefull vid bedömningen av marknadsförutsättning- arna är den successiva tttllavtrappningen på pappersomrädet gentemot [EG som kommer att förstärka de svenska tillverkarnas konkurrenskraft gent- emot tredje land pä denna marknad.

l viktiga konkurrentländer som Förenta Staterna och Kanada nås lön- samhet i skogsbruket vid betydligt lägrc virkespriser än i Sverige. Orsak till detta är bl.a. att skogen växer snabbare än i Sverige och att avverk- nings- och skogsvårdskostnadcrna är lägre på grund av mer utpräglad stordrift och en lägre intensitet i skogsvårdcn. Detta möjliggör i sin tur högre lönsamhet för skogsindustrin i dessa länder vid givna produktpriser. Vid försäljning på Västeuropa kompenseras en del av denna konkurrens- nackdel för de svenska tillverkarna av lägre transportkostnader. Konkur— rensen från länder med lägre virkespriser påverkar vära möjligheter att med nuvarande produktsammansättning över en längre period erhålla till— fredsställandc lönsamhet inom både skogsbruk och skogsindustri. Den utveckling mot mer råvarusnåla processer och ökad vidareföri'tdling som pågår inom svensk skogsindustri är därför av utommdentlig betydelse.

Vad gäller produktionsstrukturen har flera svenska tillverkare inom massa- och pappersindustrin anläggningar som till fullo utnyttjar storskale- fördelarna. Många mindre anläggningar är dock i det längre perspektivet mindre konkurrenskraftiga. Fortlöpande investeringar är nödvändiga dels för moderniseringar inom massaindustrin och dels i form av ökad grad av integrerad papperstillverkning.

lnom sågverksindustrin är skalfördelarna inte lika utpräglade. Avgöran— de är i stället en god marknadskontakt och en flexibel produktionsapparat som möjliggör anpassning av produktionen efter kundernas önskemål. Enligt en av statens industriverk nyligen publicerad utredning (SlND PM l980'. 16) Sågverkens vidareförädling — en omvärldsanalys. bör de svenska sågverken ha goda utvecklingsmöjligheter.

Prop. 1980/81:130 l9l

Bilaga 2

Statens industriverks utredning ”De regionala utveck- lingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvär- dering och förslag till åtgärder” (SIND l980: 13)

Kapitel 6. Slutsatser, överväganden och förslag

6.1 Slutsatser

Resultaten av denna studie baseras på en genomgång av samtliga bevil- jade SUFO- och PU-lån fram t om 31 december l979. Parallellt med denna studie har även genomförts en utvärdering av de regionala utvecklingsbo- lagens verksamhet tse SlND l980114 och SlND PM l980121). l slutsat— serna har därför försök gjorts att jämföra produktutvecklingsverksamhetcn hos de regionala utvecklingsfonderna och utvecklingsbolagen.

Såväl de regionala utvecklingsfonderna som de regionala utvecklingsbo- lagen har kommit i kontakt med många produktidéer. Ett gemensamt drag är att kreditengagemang i någon form endast skett för ungefär tio procent av totalt inkomna ideer. Detta innebär att en mycket stor andel av de idéer som organisationerna kommer i kontakt med sållas bort av olika orsaker.

Vid studier varifrån produktidéerna kommer framgår att majoriteten av idéerna kommer från enskilda innovatörer. Däremot förekommer relativt få idéer från befintliga företag. Om man sedan studerar organisationernas kreditengagemang visar det sig att de regionala utvecklingsbolagen i stor utsträckning satsar på enskilda innovatörer medan utvecklingsfonderna nästan uteslutande beviljar lån till företagare. Enskilda innovatörer tycks ha svårt att få lån hos utvecklingsfonderna. De regionala utvecklingsfon- derna äri sin kreditverksamhet inriktade på företag. Fonden har av natur- liga skäl god kontakt med regionens företagare medan man ännu ej känner de enskilda innovatörerna i regionen i tillräcklig omfattning. Vidare har inriktningen av utvecklingsfondernas verksamhet inneburit att projektbe- dömningar till stor del sker på basis av ekonomiska kalkyler. Sådana kalkyler är svåra att ta fram för verksamheter som ej har startats. Innova- törer med tekniska idéer har svårt att uttrycka sig i ekonomiska termer. Dätför kan viss "språkförbistring" uppstå mellan innovatörer och kredit- bedömare. Slutligen är det så att befintliga företag normalt kan avsätta vissa resurser för produktutveckling. Kravet på 50 procentig finansiering för låntagaren medför därför större problem för enskilda innovatörer än för företag. Sammanfattningsvis har organisationernas kreditengagemang in- neburit att innovatören som önskar bli cntreprenöri hög grad saknar stöd i någon befmtlig organisation. Såvitt vi förstår existerar idag en grupp inno- vatörer på marknaden som har svårt att få sina behov tillgodosedda speci- ellt gäller detta för de fall där dessa innovatt'örer vill undvika utomstående ägarintrcssen i sina företagsbildningar.

Prop. 1980/81: 130 192

Industriverket har försökt bedöma vari utvecklingskedjan* organisatio- nerna huvudsakligen går in. Det visar sig att utvecklingsfonderna främst är engagerade i de senare delarna av utvecklingskedjan. medan utvecklings- bolagen i högre grad finansierar de tidigare faserna. Fondernas engage- mang skulle kunna förklaras med att företagen normalt har relativt väl utvecklade idéer innan de söker extern finansiering. Däremot är det svåra- re att förklara varför utvecklingsbolagen går in så pass tidigt i utvecklings- kedjan. Dessa företag har nämligen bildats med tanke på att de inom en relativt kort tidsperiod till stor del skall ha en självfinansierande verksam- het. Det är svårt att se hur utvecklingsbolagen skall uppnå detta mål om de går in i ett tidigt skede av processen med tanke på den långa utvecklingsti- den för sådana produkter.

De flesta idéer där någon form av kreditengagemang förekommer kan anses vara förändringar av kända produkter. Kreditengagemang i nya produkter är uppskattningsvis l4 procent för Dala Invest (se SIND PM 1980: 21 sid l5) samt 11 procent i genomsnitt för de regionala utvecklings- fonderna. Motsvarande siffror på satsningar på gamla produkter är fem procent för Dala Invest och tio procent för utvecklingsfonderna. De skill- nader som här finns förefaller rimliga med tanke på vari processen organi- sationerna går in samt vilka typer av projekt man satsar på.

Sammanfattningsvis förefaller organisationerna komplettera varandra. De regionala utvecklingsfonderna tycks dock i ökad omfattning behöva stödja innovatörer som önskar bli entreprenörer. Problemet för båda ty- perna av organisationer är att de tycks ha dålig räntebilitet på sin kredit- givning. Här bör dock observeras den korta tid sotn förflutit sedan organi- sationerna bildats varför det är svårt att dra några generella slutsatser.

6.2 Överväganden

Utmärkande för framtagande och introduktion av nya produkter är att det krävs långa utvecklingstider i alla faser av utvecklingskedjan. Därför kommer det alltid att finnas ett gap mellan när krediten betalas ut och när den kan börja återbetalas. Dessutom är det uppenbart att detta är en mycket riskfylld verksamhet där många projekt aldrig kommer att generera några intäkter. Om man därför ur industripolitisk synpunkt anser att man vill främja produktutveckling måste man vara beredd på ett stort riskta- gande. Detta medför att denna verksamhet aldrig kan vara självfinan- sierad. Man bör alltså vara medveten om att satsningar på produktutveck- ling totalt sett kommer att medföra ekonomiska förluster på kort sikt. Enda sättet att undvika detta vore att mycket hårt belasta de framgångsrika projekten. Industriverket anser inte detta vara lämpligt. Däremot har vi inte tagit ställning till hur stora dessa förluster får vara på kort sikt.

* Utvecklingskcdjan finns beskriven i kapitel 1.

Prop. 1980/81: 130 l93

Givetvis skall de produktutvecklingsfrämjandc organisationerna alltid sträva efter att få verksamheten att gå ihop. Eftersom industriverket inte tar ställning till nivån på framtida resurser inom prodttktutvecklingsomrä- det koncentreras våra förslag mot hur givna resurser bättre kan utnyttjas.

Organisationen av kreditgivning till produktutvccklingsvcrksamhet är idag i stor utsträckning regionaliserad. Kopplingen till central nivå svarar idag främst STU för. De medverkar i de rådgivande bedömningsgrupperna som finns på regional nivå. Förslag har framförts att i ökad omfattning centralt styra kreditgivningen på detta område. Motivet till detta är att man härigenom skulle undvika "dubbelsatsningar" i olika regioner. Vidare skulle man kunna bygga upp en större kompetens för tekniska bedömning- ar inom speciella områden. Industriverket anser dock inte att det finns några motiv för att bygga upp en sådan central organisation. Vad gäller behov av teknisk kompetens borde detta kunna tillgodoses av samarbetet mellan STU och de regionala organisationerna. Däremot anser verket att ett ökat informationsutbyte mellan olika regioner krävs för att undvika "dubbelsatsningar". Fördelen med en regional organisation är att den ger möjlighet till ingående kunskaper rörande förutsättningar för de enskilda innovatörernas och företagens möjligheter och problem. Sammanfatt- ningsvis anser industriverket således att man även fortsättningsvis bör hålla fast vid en regionaliserad produktutvecklingsverksamhct. Viktigt är då givetvis att samarbetet med STU fortsättningsvis intensifieras speciellt för tekniskt svårt bedömbara projekt.

Idag finns i ett flertal regioner dels ett regionalt utvecklingsbolag dels en regional utvecklingsfond. En slutsats av denna studie är att dessa båda organisationer kompletterar varandra i så motto att det tycks finnas behov både av ägarkapital och lånemedel. Industriverket anser därför att på regional nivå bör det finnas möjligheter att tillgodose båda dessa behov. Däremot kan diskuteras hur behoven skall tillgodoses. För närvarande har de regionala utvecklingsfonderna tillräckligt med medel för kreditgivning till produktutvecklingsverksamhet. Vi har ej funnit något fall där ansök- ningar har behövt avslås p. g. a. bristande ekonomiska resurser. Däremot tycks utvecklingsfonderna ha mycket begränsade personella och admini- strativa resurser. Detta gör att fonderna endast i mindre omfattning kunnat följa upp enskilda ärenden samt bedöma möjligheterna av att förlägga produktidéer hos existerande företag. För flera av de regionala utveck- lingsbolagen tycks det vara så att man både har begränsade ekonomiska och personella resurser. Industriverket har inte med utgångspunkt från gjorda undersökningar kunnat bedöma om man f. n. har en rimlig relation mellan lånemedel och riskvilligt kapital. Däremot anser verket att de personella resurserna för denna verksamhet bör förstärkas. Härigenom ökar möjligheten av att exempelvis utvecklingsfonderna i större omfatt- ning kan följa upp enskilda ärenden och hjälpa innovatörer med en del av de problem som kan uppstå.

13 Riksdagen 1980/81. I sum/. Nr I.?!)

Prop. 1980/812130 194

I vissa regioner finns idag möjlighet att erhålla såväl ägarkapital som lånemedel för produktutveckling. Genom den korta tid som förflutit sedan organisationerna bildades är det svårt att bedöma effekten av deras verk- samhet. Industriverket anser därför att man bör avvakta med att ta ställ- ning fill hur en framtida regional produkttttvecklingorganisation bör utfor- mas tills dess att tillräckliga erfarenheter finns av de nuvarande organisa- tionernas verksamhet.

6.3 Utformning av alternativa lånekonstruktioner

Industriverket föreslår att den nuvarande konstruktionen för produktut- vecklingslån avskaffas. I stället för dessa lån anser vi att man bör införa någon av nedan föreslagna konstruktioner.

Model/A — Lånealtemarive!

l. Utvecklingsfonden fastställer tillsammans med låntagaren den beräkna- de utveeklingstiden för projektet. Företaget erhåller ränte- och amorte- ringsfrihet under denna period. . Utvecklingstiden för ett projekt böri normala fall vara högst tre år. För särskilda fall skall möjlighet finnas att förlänga utvecklingstiden till högst fem år.

3. Lånet löper på förslagsvis tio år efter utvecklingsperiodens slut. Räntan på lånet skall vara fyra procentenheter över diskontot och börjar löpa direkt efter utvecklingstidens slut. lx)

4. Ingen riskpremie skall utgå.

. Lånet skall kunna finansiera mellan 50 till 90 procent av de totala projektkostnaderna. Dock förutsätts att den återstående finansieringen ej består av annan villkorlig låneform. t. ex. STU-anslag. 'Jl

6. Några säkerheter för att lån skall kunna utgå bör ej finnas. Så länge lånen löper har fonderna utnyttjanderättcn till projekten.

7. Lånet skall successivt utbetalas till låntagaren i takt med uppkomna kostnader. I de fall låntagaren är ett företag skall lånet redovisas som skuld i balansräkningen. Företagets kostnader är avdragsgilla.

8. Lånet skall återbetalas på tio år.

9. Lånet är knutet till projektet och om projektet misslyckas åligger det låntagaren att bevisa detta varefter fonden avskriver lånet.

Modell B — uppdrugsullernutive!

]. De regionala utvecklingsfonderna uppdrar åt företaget/innovatören att driva utveckling av ett visst projekt. Uppdraget kan initieras från båda parter. När fonden beslutat ge uppdraget åt företaget/innovatören Llpp- rättas ett avtal varefter medel utbetalas. Dessa medel är en skattepliktig intäkt för företaget. Företagets kostnader är avdragsgilla. Medlen skall även i företagets bokföring redovisas som intäkt.

ro Medlen skall utbetalas successivt i takt med uppkomna kostnader. Dessa medel får uppgå till mellan 50 till 90 procent av projektets totala kostnader. Dock förutsätts att den återstående finansieringen ej består av annan villkorlig låneform t. ex. STU-anslag.

3. Den regionala utvecklingsfonden behåller så länge uppdraget gäller rätten till projektet. I avtalet stadgas att fonden överlåter resultatet till företaget mot en överenskommen royalty sedan uppdraget slutförts (optionsrätt). När avtalet upphör övergår rätten till projektet till företa- get.

4. Om projektet misslyckas har fonden rätt att bryta avtalet och återta rätten till projektet. Vad som skall anses som misslyckanden bör stad- gas för varje enskilt fall.

l.l] Varje enskild fond bör kunna besluta om hur länge olika uppdrag skall

löpa.

6. Royaltyn skall vara tids- eller beloppsbegränsad.

7. Royaltyn uppgår med två till fyra procent av nettofaktureringen. Ju längre tid som uppdraget varar desto högre bör royaltyn sättas.

8. Royaltyn är en avdragsgill kostnad när den betalas.

6.4 Effekter av modellerna A och B

Modellerna A och B kan användas var för sig eller tillsammans. Det ger tre möjliga framtida lösningar på fondernas kreditgivning till produktut- veckling.

6.4.1 Moa'ell A — lånen/rernativet

Denna modell är en modifiering av de befintliga rörelselåncn. Modellen innebär att fonderna redan i förväg kan beräkna den årliga avkastningen på satsat kapital. I det beskrivna exemplet i kapitel fem skulle denna kon- struktion ge en effektiv ränta under en 13 års period på omkring tio procent. Lånekonstruktionen blir därigenom billigare än de befintliga rö- relselånen.

Jämfört med de existerande produktutveeklingslånen är detta en billi- gare låneform för lyckade projekt. En stor skillnad är att modell A kräver fasta amorteringar vilket medför att vissa låntagare inte kommer att klara lånekraven. Troligtvis är det dock så att dessa låntagare i stor utsträckning även med nuvarande lånekonstruktion inte kan fullfölja sina åtaganden mot fonden. Industriverket anser därför att denna lånekonstruktion totalt sett ger minskade kreditförluster.

En risk med denna modell är att fonderna kommer att få ett kraftigt ökat antal låneansökningar. Det kan därför bli svårt att bedöma om varje ansökan avser produktutvecklingsverksamhet. Exempelvis kan man idag erhålla produktutvecklingslån för marknadsföringsinsatser av befintliga produkter. Vid val av projekt finns det en risk att fonderna väljer mer

Prop. 1980/81: ISO 196

”säkra" projekt för att därigenom minska kreditrisken. Ett annat problem skulle kunna vara att vissa låntagare upplever de fasta årliga amortering- arna som ett problem speciellt om det rör sig om mycket riskfyllda projekt. Vad som talar emot det är att denna modell medger långa utvecklingstider och därigenom är en relativt sett mycket billig låneform. Ett möjligt sätt att underlätta kravet på regelbunden återbetalning vore att införa en s.k. omvänd återbetalningsprincip (se kapitel fem). Andra alternativ att öka risktagandet är att medge längre utvecklingstider och/eller löptider för lånen.

6.4.2 Mode/I B —- uppdragsulrcrnalivct

Denna modell innebär en villkorlig återbetalning baserad på nettofaktu- reringen. Effekten av detta blir att fonderna på förhand ej kan bedöma avkastning på "utlånat" kapital. Industriverket tror att ett uppdragsalter- nativ medför att det kommer att ta mycket lång tid innan fonderna får avkastning på sitt kapital. Ett sätt att förkorta tiden blir då att öka royal- tyns storlek.

En fördel med detta alternativ för en innovatör/företagare är att återbe- talningen baseras på projektets avkastning. Samtidigt innebär denna prin- cip att man ej på förhand kan bestämma när avtalet skall upphöra såvida inte avtalet redan från början bestäms att löpa under en lång tid. Effekten av detta är att rätten till projektet innehas av utvecklingsfonden tills dess avtalet upphört. Industriverket tror att många innovatörer/företagare skul- le uppleva detta negativt. En annan fördel med uppdragsalternativet är att "bidraget" intäktredovisas (se kapitel fyra).

6.4.3 Kombinationsalternaliver A och B

Ett alternativ vore att ge fonderna möjlighet att välja mellan alternativen A och B. Det skulle innebära att fonderna själva fick avgöra för vilka projekt uppdrags- respektive lånealternativet skulle väljas. En sådan vari- ant innebär att fonderna för relativt riskfyllda projekt väljer uppdragsalter- nativet. För projekt i de senare faserna av produktutvecklingskedjan skulle däremot lånealternativet vara att föredra.

Fördelen med detta alternativ är att det ger fonderna stor frihet att anpassa kreditformer efter de enskilda projekten. Dessutom ges valmöjlig- het även för innovatörer/företagare.

Det stora problemet med denna variant är att man måste finna en rimlig avvägning mellan kostnaderna för modellerna A och B. Om modell A kräver en återbetalning på tio år efter utvecklingstiden innebär detta att om modell B inte skall bli mycket billigare så måste antingen royaltyavtalet löpa under en mycket lång tid eller beloppsgränsen sättas relativt högt.

Prop. 1980/81: 130 l97

6.5 Åtgärdsförslag

Industriverket anser att produktutvecklingslånens konstruktion bör för- ändras enligt de riktlinjer som finns beskrivna i modell A. Denna modell är en rimlig avvägning mellan risktagande och avkastningskrav på utlånat kapital. Om man vill öka risktagandet kan detta ske som tidigare påpekats genom att tillåta längre utvecklingstider och/eller äterbetalningstider. Al- ternativt kan även en lägre ränta användas. Modell B innebär dels mycket osäker avkastning dels att innovatören/företagaren under en mycket lång tid måste avsäga sig rätten till projektet. Kombinationsalternativet har den nackdelen att det blir mycket svårt att erhålla en rimlig relation mellan kostnaderna för modell A och B.

Införandet av modell A medför att fonderna på kort sikt får vidkännas kreditförluster på denna verksamhet. Verket anser att man kan diskutera två alternativ för förlusttäckning. Det första är att fonderna som tidigare svarar för denna kreditförlust. För det andra kan diskuteras statligt förlust- bidrag. Det senare alternativet innebär att man dels måste finna en metod för att göra en regional fördelning av bidraget dels bestämma gränser för hur stor del av förlusten som bör täckas. Vad gäller lörlusttäckningens storlek förefaller en 50/50 fördelning tstaten/utvecklingsfonderna) vara rimligt. Däremot finner industriverket att det f.n. är svårt att finna någon metod för hur bidragen regionalt skall fördelas. Verket anser att fondernas produktutvecklingsverksamhet pågått under så kort tid att det inte är rimligt att f.n. bestämma i vilken omfattning denna verksamhet bör bedri- vas inom respektive fond. Därför föreslår industriverket att man under en försöksperiod med modell A låter fonderna själva stå för kreditförlusterna. Detta innebär även att varje utvecklingsfond själv får avgöra omfattningen på den framtida produktutvecklingsverksamheten. Samtidigt innebär den egna förlusttäckningen en begränsning av denna verksamhet.

Under de första l8 månaderna har fonderna sammanlagt utbetalat unge- fär 34 milj. kronor. Av detta har återbetalats drygt en milj. kronor. Detta innebär givetvis stora påfrestningar på fondernas egna kapital. En förut- sättning för att fonderna skall kunna täcka framtida "förluster" som mo- dell A ger upphov till är att återbetalningarna för de nuvarande projekten kraftigt ökar. Om detta ej sker måste eventuellt en förlusttäckning ske för den hittillsvarande verksamheten.

Sammanfattningsvis föreslår industriverket att. modell A införs genom att nuvarande regler för de s.k. rörelselånen (SFS l978: 506) kompletteras och att reglerna för nuvarande produktutvecklingslån avskaffas. Alterna- tivt kan reglerna för produktutvecklingslånen förändras enligt den före- slagna modellen. Om systemet införs föreslår utredningen att redan bevil- jade produktutvecklingslån i möjligaste mån överförs till detta system. Det sker lämpligen genom att man för varje enskilt lån bedömer återstående utvecklingstid och därefter gör upp en återbetalningsplan på högst tio år.

Prop. 1980/81: 130 198

Vid beräkning av skuldbeloppet föreslås att man utgår ifrån det utbetalda beloppet. Denna princip innebär att riskpremien och den kapitaliserade räntan avskrivs. För de låntagare som ej önskar att få sina lån omlagda enligt modell A bör dessa få löpa med den nuvarande lånekonstruktionen. För dessa lån bör respektive fond i större omfattning än som f.n. sker kontrollera att uppgjorda utvecklingsplaner fullföljs. Industriverket anser även att beviljade SUFO-lån i möjligaste mån lägges om enligt ovanståen- de principer. För många av dessa län är det svårt att hävda att ytterligare utvecklingstider skulle krävas. De "gamla” län som ej kan klara en upp- gjord återbetalningsplan bör avskrivas.

För att fonderna skall kunna klara de krav som ovanstående föreslagna åtgärder ställer rörande bedömning och uppföljning av enskilda låneären- den måste en förstärkning ske av de personella och administrativa resur- serna på detta område.

Prop. 1980/81: 130 199

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över statens indu- striverks utredning ”De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärdering och för- slag till åtgärder” (SIND 1980: 13)

Efter remiss har yttranden över rubricerade utredning avgetts av bok- föringsnämnden. riksrevisionsverket. styrelsen för teknisk utveckling. Centralorganisationen SACO/SR — som bifogat yttrande av Sveriges Civilingenjörsförbund. lngenjörsvctenskapsakademien. Landsorganisa- tionen i Sverige, Landstingsförbundet, SHIO — Familjeföretagen. Stiftel- sen Norrlandsfonden. Svenska Bankföreningen. Svenska Uppfinnareför- eningen. Sveriges Exportråd. Sveriges Industriförbund. Tjänstemännens Centralorganisation samt de regionala utvecklingsfonderna i Stockholms. Uppsala. Södermanlands. Östergötlands. Jönköpings. Blekinge, Malmö- hus. Älvsborgs. Kopparbergs. Gävleborgs. Jämtlands och Norrbottens län.

Denna remissammanställning återger. med citat. väsentligen de syn- punkter som har redovisats. Beskrivningar av rådande ordning eller rena referat av vad utredningen har anfört har dock inte tagits med. Synpunk- terna har i sammanställningen delats in i avsnitten ]. Allmänna s_vn- punkter. 2. Organist:tionsfrågar. 3. Kostnad för stödet. 4. Återbetalning av stödet och 5. Övriga frågor. För en fullständig version av enskilda remissvar hänvisas till resp. remissinstans.

1. Allmänna synpunkter

Bokföringsnämnden

”Kravet på återbetalning har av BFN sålunda uppfattats mera vara ett sätt för fonderna att få ett hjälpmedel i kontrollen och uppföljningen av projekten än ett reellt amorteringskrav.

Sammanfattningsvis rekommenderar BFN att industriverkets rekom- mendation av alternativ A prövas med hänsyn till det huvudsakliga syftet av stödet och dess troliga framtida konsekvenser. Om huvudsyftet med stödet är begränsat till en finansiell hjälp och där sannolikheten för återbe- talning förväntas bli hög kan lånealternativet vara att föredraga."

Riksrevisionsverket

"Den slutsats som RRV drar av utredningens kartläggning är att flera åtgärder krävs för att produktutvecklingsverksamheten i länen skall få den inriktning och omfattning som statsmakterna avsett. Utredningen har dock enligt RRVs mening alltför hårt begränsat sina förslag till åtgärder avseen- de produktutvecklingslånens konstruktion och som huvudproblem fram- hållit den ovanligt låga återbetalningsprocenten. Endast i förbigående har administrativa och organisatoriska bristeri verksamheten tagits upp. Detta

Prop. 1980/8] : 130 200

är så mycket mer anmärkningsvärt som utredningen själv påpekar att brist på medel aldrig varit den begränsade faktorn för verksamheten. Redan i STU-kommitténs betänkande (SOU 1977164) visades att återbetalnings- procenten inte är ett relevant mått på effektiviteten hos denna typ av lån. Denna utredning framhöll således att ”återbetalningsvolymen kan inte an- nat än i ytterst begränsad utsträckning spegla samhällsnyttan av stödet till ett innovationsprojekt”. Vidare framhöll utredningen att ökade krav på återbetalning kan ha en direkt negativ inverkan på projektval.”

Styrelsen för teknisk utveckling ”STU anser att följande krav bör ställas på stöd till utvecklingsprojekt.

Det bör — stimulera till att öka det totala innovationsarbetets omfattning, — effektivisera det samhälleliga innovationsarbetet så att fler idéer. pro- jekt etc. leder fram till marknadsintroduktion och nyttiggörande. — påverka och styra det samhälleliga innovationsarbetets inriktning mot angelägna områden. — vara villkorligt dvs. ha karaktären av riskavlyft. — vara konkurrensneutralt och inte billigare än andra finansieringsformer. samt vara skattemässigt neutralt och inte heller påverka stödmottaga- rens soliditet. vidare bör äterbetalningsvillkoren vara flexibla och an- passningsbara för det enskilda projektets ekonomiska utveckling och krav på säkerheter inte ställas. Det är vidare STUs uppfattning att statligt utvecklingsstöd bör ha åter- betalnings- och ränteberäkningsregler som harmonierar med stödets syfte.

STU finner att det förslag som utredningen förordar inte i tillräcklig grad uppfyller ovanstående krav.

STU föreslår att stödmottagaren får möjlighet att välja mellan följande två återbetalningsmodeller. ]. Stödet ges på i storto sett samma villkor som nu med undantag av att riskpremien slopas. Aterbetalningen baseras på omsättningen.

2. Med hänsyn till bokföringsnämndens anvisningar bör ett alternativ infö- ras. där återbetalningen inte är fixerad till ett belopp. utan utgår i form av royalty under en bestämd tidsperiod. Därvid undviks kravet att skuldföra stödet."

Sveriges Civilingenjt'irsjförbund

"Enligt förbundets mening är det i enlighet med vad som ovan sagts för tidigt att uttala sig om PU-lånens effekt och att ta ställning till hur lånekon- struktionen skall eventuellt förändras. Det bör t. ex. ytterligare utredas hur nuvarande och andra lånekonstruktioner skulle kunna påverka den totala stödvolymen på längre sikt.

Att ensidigt satsa på modell A kan leda till att man ej uppnår det avsedda målet att stödja och uppmuntra utveckling av produktidéer som är förknip- pade med avsevärda risker."

lngenjörsvctenskapsukademicn

"På denna grund tillstyrker lVA att man avskaffar riskuppskrivningen med It)—25%. de inflexibla fordringarna på 50% medfinansiering från

Prop. 1980/Sl: [30 201

låntagaren och'fordringen på återbetalning med en fast och ofta orimligt hög procentsats av faktureringen. Det sistnämnda villkoret kan om det genomförs med konsekvens och utan kompromiss omöjliggöra för ett innovationsföretag att konsolidera sin verksamhet.

IVA uppfattar utredningens föreslagna lånemodell dvs. alternativ A. som ett stort framsteg gentemot det nuvarande. Modellen synes i huvud- sak vara ändamålsenlig för utvecklingslån till redan etablerade och något sånär konsoliderade företag.

Under utvecklingstiden skall inga amorteringar företas och länet skall vara räntefritt. IVA anser att denna plan i stort sett är rimlig. Så viktiga faktorer som längden av utvecklingstiden respektive återbetalningstiden samt återbetalningstakten bör dock ej vara fastlagda i stela ramar utan måste kunna överenskommas från fall till fall med hänsyn till de individuel- la egenskaperna hos projektet.”

Landsorganisationen i Sverige

”Utredningens belysning av produktutvecklingslånens hittillsvarande sätt att verka tyder på att man bör söka sig fram till en ny utformning av lånen. Dessa har i sin nuvarande form existerat i l8 månader. De under denna korta tid vunna erfarenheterna måste uppfattas som relativt begrän- sade och osäkra. LO anser det därför vanskligt att definitivt slå fast en godtagbar finansieringsform. Av denna anledning finner LO det rimligt att tillstyrka en försöksverksamhet för finansiering av produktutveckling i enlighet med modell A."

Larnlstingsförbundet

"Förbundsstyrelsen anser sig emellertid trots detta inte kunna tillstyrka att utredningens förslag förverkligas med angiven utformning.

! likhet med utredningen konstaterar styrelsen att utveckling av nya produkter tar tid och är förenat med betydande risker samt att utvecklings- fonderna i ökad utsträckning kan behöva stödja innovatörer. Det ligger då i sakens natur att en intensifierad produktutvecklingsverksamhet från fon- dernas sida leder till ökade förluster totalt sett. Detta pris måste samhället emellertid vara berett att betala."

Norrlandsfonden

"Norrlandsfonden anser att de nuvarande villkoren för utvecklingsfon- dernas s.k. PU-lån är olämpligt utformade. Utredningens förslag till nya villkor synes i hög grad ha inspirerats av de villkor som Norrlandsfonden tillämpar och har goda erfarenheter av. Norrlandsfonden tillstyrker före- slagna ändringar."

Svenska Uppfinnare öre/tingen

"Samhället erhåller intäkter inte enbart genom återbetalning och räntor på lån utan i långt större utsträckning genom skatter och ökad sysselsätt- ning och även i misslyckandefall genom värdefull kunskapsökning.

SUF instämmer i lndustriverkets förslag att nuvarande konstruktion av produktutvecklingslån avskaffas. Det lånealternativ som föreslås enligt Mode/IA tillstyrkes i princip. Projekt med särskilt ekonomiskt värde kan

Prop. l980/8l: [30 202

på grund av den tekniska utvecklingen. myndighets- och konsumentintres- sen genomföras på så kort tid som tre är varför bättre anpassning till de enskilda projekten bör ske. Föreningen vill också framhålla det synnerli- gen angelägna i att nu löpande lån omräknas retroaktivt till av SlND föreslagen utformning."

Sveriges Industriförbund

"Det föreslagna PU-lånesystemet (modell A) innebär förbättringar. i synnerhet genom att riskpremien avskaffas. Det är också rimligt att man lägger fast en grundmodell för lånen (3—5 års utvecklingstid. därefter lt) års amorteringstid med fasta amorteringarl."

Tjänstemännens ("entralorganisation

"I föreliggande utredning från industriverket föreslås att de nuvarande reglerna för produktutvecklingslån avskaffas och ersätts med ett helt nytt lånesystem (modell A).

TCO tillstyrker utredningens förslag.””

Uppsala läns utvecklingsfmui

"Stödets allmänna utformning bör i största möjliga utsträckning få avgö- ras av den enskilda fonden.

Vårt förslag är följande. De nuvarande utvecklingslånen avskaffas och ersätts av ett utvecklingsstöd i form av bidrag med villkorlig återbetal- ningsskyldighet. varvid återbetalningen sker i form av royalty enligt upp- rättat avtal."

Mal/minus läns utvecklingsfond

"Enligt fondens mening måste nuvarande låneformcr och förslag till nya stödformer bedömas med hänsyn till följande faktorer: ]. Förmågan att stimulera till produktförnyelse. Hur återbetalningarna relateras till återbetalningsförmågan. Balansen mellan olika låne- eller stödformer vad gäller kostnader. risk- tagning och säkerheter. . Bokföringen av stödet hos företagen. 5. Administrationen av stödet hos fonderna.”

bils)

&

Jämtlands läns litt-'ec'klingsfond

"Fonden instämmer i allt väsentligt med utredningens förslag att införa stödkonstruktion enl. modell A — lånealternativet. Fonden instämmer också i stort med motiven för införande av en sådan modell. Dock anser Fonden att utredningens övervägande om modellernas skilda möjligheter att beräkna avkastningen på kapitalet är mindre relevant för valet av modell. eftersom avkastningen och risktagandet i huvudsak samman- hänger med frågan om projekten överhuvudtaget ger någon återbetalning. dvs. kreditförlusterna beror mera på hur stor osäkerhet som accepteras för beviljade projekt.”

Norrbottens läns utvecklingsj?md

"BDU förordar att reglerna för framtida PU-lån ändras enligt i utred- ningen föreslagen modell — lånealternativet. Redan beviljade PU-lån er- bjuds möjligheten att få lånen omskrivna till den nya låneformen varvid skulden baseras på lånebelopp exklusive riskpremie och upplupen ränta."

Prop. 1980/81:130 203

2 Organisationsfrågor

Riksrevisionsverket

”RRV instämmer i utredningens bedömning att ett regionaliserat stöd till produktutveckling har klara fördelar framför ett centraliserat.

Den regionaliserade verksamheten innebär emellertid också vissa nack- delar. Således varierar handläggningen vid fonderna såväl beträffande den preliminära "sållningen" av projekt som när det gäller bedömningsgrup- pens infiytande och sammansättning samt fondens vilja till risktagande vid kreditbedömningen. Detta gör att möjligheterna till ekonomiskt och annat stöd kan bero på i vilket län företaget eller innovatören verkar. Detta kan ur samhällsekonomisk synpunkt inte vara önskvärt.

För att uppnå en större likformighet i fondernas bedömning av produkt- utvecklingsidéer anser RRV att SlNDs roll i detta sammanhang bör över- vägas. Som RRV framhöll i sin revisionsrapport. "Statens industriverk — uppgifter gentemot de regionala utvecklingsfonderna”. bör SlND i första hand ägna sig åt policyfrågor. samordning och informationsspridning mel- lan fonderna, SlND bör i dettta sammanhang bevaka att produktutveck- lingsverksamheten får en offensivare karaktär än vad som hittills varit fallet. Även när det gäller villkoren för avskrivning av lån bör SlND kunna ha en rådgivande och policyskapande funktion.

' RRV instämmer i utredningens uppfattning att utvecklingsfonderna sat- sat alltför begränsade kansliresurser för produktutveeklingsverksamheten. som borde vara en av fondernas viktigaste uppgifter. Personalresurserna varierar emellertid mellan olika län liksom ambitionerna för beredning. samordning och informationsspridning.

För att förstärka resurserna för produktutvecklingsvcrksamheten före- slår RRV att bedömningsgrupperna i ökad utsträckning deltar på ett tidigt stadium vid projekturvalet och att gruppernas tekniska kompetens för- stärks genom att man på konsultbasis anlitar experter från de tekniska högskolorna."

Sveriges C ivilingety'örsförbuna'

"Förbundet delar dock SlNDs uppfattning att produktutvecklingsstödet bör vara regionaliserat. Ett centralt kreditinstitut på detta område skulle visserligen få en större överblick för att undvika dubbelsatsningar men skulle inte ha samma möjlighet att lära känna de enskilda innovatörernas och företagens resurser och problem. Det är dock viktigt att de regionala fondernas kompetens ligger på en sådan nivå att olika produkt- utvecklingsidéer kan bedömas från såväl teknisk som marknadsmässig synpunkt så att de realiserbara idéerna vaskas fram. Fonderna har i regel goda kunskaper för att göra företagsekonomiska bedömningar men behö- ver förstärkas med kvalificerade. marknadsinriktade tekniker. Det är ock- så viktigt att samarbetet med STU intensifieras. Förbundet anser att även sakkunniga personer vid de tekniska högskolorna bör kopplas in i vissa projekt."

Landsorganisationen i Sverige

”Fonderna måste därför intensifiera sitt samarbete med STU. Eftersom STU besitter specialkompetens för att göra tidiga bedömningar av tekniska utvecklingsprojekt. som det måste anses svårt för de regionala utveck- lingsfonderna att bygga upp. följer att STU också måste spela en mer aktiv roll ute i regionerna." -.

Prop. 1980/81: 130 204

Landsringsför/mndet

"Enligt utredningen kan det förordade alternativet förväntas komma att utnyttjas för främst relativt säkra projekt i senare delen av produktutveck- lingskedjan. För projekt i de tidigare utvecklingsfaserna där det är svårare att bedöma såväl utvecklingstidens längd som potentiella avsättningsmöj- ligheter. torde utredningens alternativ emellertid inte te sig lika attraktivt. Detta förstärks ytterligare av bl.a. utredningens eget konstaterande att innovatörer som önskar bli entreprenörer i dag i hög grad saknar ekono- miskt stöd.

För att åstadkomma förbättringar i det avseendet är det angeläget att samarbetet mellan de regionala utvecklingsfonderna och Styrelsen för teknisk utveckling (STU) vidareutvecklas.

Även om tillgången till ett effektivt kreditinstrument är av avgörande betydelse för en intensitierad produktuvecklingsverksamhet hos fonderna vill styrelsen avslutningsvis understryka vikten av en noggrann uppföljning av projekten. Utvecklingsfonderna bör därför tillföras ekonomiska re- surser för kompetensförstärkningar och förbättrad projektledningshjälp till företagen."

SHIO-FamiUeförelagen

"Industriverket konstaterar i utredningen att det f. n. är en rimlig rela- tion mellan lånemedel och riskvilligt kapital då det gäller produktutveck- lingslånen. Däremot anser verket att de personella resurserna för verksam- heten bör förstärkas. SHlO-Familjeföretagen avstyrker förslaget till per- sonalförstärkningar vid utvecklingsfonderna."

S veriges Industriförbuml

"Enligt Förbundets mening finns det inte utrymme för att vidga fonder- nas arbetsområde utöver stöd och information. Därmed saknas motiv för att på bred bas anställa personal med annan typ av utbildning än vad som idag finns inom fonderna. Om man inom en enskild fond bedömer att arbetet med förmedling av inkommande idéer bör prioriteras. är det natur- ligast att så sker i förhållande till övriga uppgifter och inom ramen för nuvarande personalresurser.”

Tjän.s'tt'männmzs C en!ralorganimrion

"Erfarenheterna av hittillsvarande stöd till produktutveckling visar att de regionala utvecklingsfondernas resurser för uppföljning av beviljade låneansökningar måste förstärkas. Detta är nödvändigt både för att minska samhällets kreditförluster och för att underlätta projektens utveckling.

När företag ansöker om produktutvecklingslån bör alltid de lokala fack- liga organisationcrnas yttranden bifogas ansökan. De fackliga organisatio- nernas roll i samhällets stödgivning till näringslivet måste erkännas."

Stockho/rm läns utvecklingsfbnd

"Det kan sålunda konstateras att återbetalningsförmågan hos projekten hittills varit mycket låg. Det är fondens uppfattning att en projektled- ningshjälp av det slag som förekommit i diskussionen runt PU-lånehante- ringen avsevärt skulle stärka projekten och möjligheterna att kommersiellt exploatera dessa inom en rimlig tid.

Prop. 1980/81: 130 205

Förhandlingsarbetet i det enskilda projektet torde komma att öka såväl vid kreditbedömningen som när fråga om eventuell av- eller nedskrivning uppstår. De nuvarande resurserna torde vara tillräckliga för ett sådant arbete."

Östergötlands läns unwcklingsl?md

”Utöver de här angivna förslagen bör Statens lndustrivcrk (SlND) i ökad utsträckning medverka till att ett fortlöpande erfarenhetsutbyte rö- rande PU-verksamheten kommer till stånd mellan de olika fonderna."

Jönköpings läns uti'et'klingsfbnd

"För att underlätta produktutveckling och öka återbetalningen på lånen torde införande av projektledningshjälp och en förstärkt bevakning av det enskilda engagementet vara lämpliga åtgärder."

Blekinge läns utvecklingsfimd

"Utredningen framhåller betydelsen av att fonderna samarbetar med STU både vad gäller den tekniska bedömningen av olika projekt och för att dubbelsatsningar i olika regioner skall kunna undvikas. Detta samarbete har under senare år byggts upp genom samarbetsgrupper mellan fonderna och STU. Fondens erfarenheter av detta samarbete är positiva. Avväg- ningen mellan vad som bör stödjas" av STU och vad som bör stödjas av fonden har kunnat avgöras informellt och effektivt.

STUs centrala kompetens har kunnat utnyttjas vid projektbcdömningcn. Enligt författningen för PU-lånen skall samråd genomföras med STU för projekt överstigande 500 tkr. Genom kravet på ett formellt samråd finns en risk att detta begränsas till vissa speciella frågor. Det kan därför bli mindre meningsfullt än det normala informationsutbytct i samarbetsgruppen. Fon- den föreslår att bestämmelsen om samråd utgår ur författningen och att de uppbyggda samarbetsgrupperna får i uppgift att lösa de problem som samrådet var avsett att lösa."

Malmöhus läns urvec'klings/bnd

"Enligt författningen för PU—lånen skall samråd genomföras med STU för projekt överstigande 500 tkr. Genom kravet på ett formellt samråd finns en risk att detta begränsas till vissa speciella frågor. Det kan därför bli mindre meningsfullt än det normala informationsutbytct i samarbets- gruppen. Fonden föreslår att bestämmelsen om samråd utgår ur författ- ningen och att de uppbyggda samarbetsgrupperna får i uppgift att lösa de problem som samrådet var avsett att lösa.

I samarbetet med STU har vid många tillfällen diskuterats vilka möljlig- heter STU och fonderna har att påverka ett projekt så att det leds till ett lyckat resultat. STU och SlND har under 1980 presenterat en utredning om projektledningshjälp. Fonden har bland SUFO-lånen några misslycka- de projekt och har därigenom också kunnat konstatera att en effektiv projektledning sannolikt skulle kunnat rädda en del av dessa. framförallt genom att förkorta utvecklingstiden mellan framtagen prototyp och pro- duktens marknadsföring. Det finns en tendens hos uppfinnare och utveck- lingsföretag att fortsätta utvecklingsarbetct alltför länge. Fonden har till- styrkt att en projektledningshjälp införs. Fonden har emellertid valt uttryc- ket projektlots för att markera att det slutliga ansvaret för projektet fortfa- rande ligger kvar hos uppfinnaren/företaget. 1 ett par fall har projektlots också tillsatts. Äterbetalningsvolymen bör genom detta kunna öka kraftigt

Prop. 1980/81: 130 206

och fonden vill därför även i detta sammanhang understryka betydelsen av att projektledningshjälp införs."

Kopparbergs läns utvecklingsjimd

"Fonden bör ges ökade resurser för såväl projektledningshjälp som löpande uppföljning samt möjlighet till smärre bidrag i projektens inled- ningsskede."

Jämtlands läns utvecklingsfmd

"Förslaget om ett förbättrat utvecklingsstöd leder naturligen till en ökad låneefterfrågan. Eftersom fonden lider brist på personal, är det som utred- ningen påpekat nödvändigt att förstärka de personella resurserna.

Avslutningsvis vill Fonden föreslå att Industriverket. när stödkonstruk- tionen fastställs. medverkar till framtagning av en gemensam lånerevers. eftersom det måste anses vara slöseri med resurser att varje fond för sig svarar för framtagning och tryckning av lånereverser."

Norrbottens lärts utverklingsfbnd

"Slutligen får BDU betona vikten av att ytterligare personella resurser kan avsättas till uppföljning av låneärenden då detta verksamt kan bidra till att minska kreditförlusterna. Med uppföljning avses då en aktiv projektled- ningshjälp och inte en fiskal kontroll av lånereversens villkor.

STU och SlND har under 1980 presenterat en utredning om projektled- ningshjälp. BDU har den erfarenheten att en erfaren projektledning eller lotsning skulle kunnat rädda en del projekt som misslyckats och. vilket är mycket väsentligt. skulle förkorta utvecklingstiden till produktens mark- nadsintroduktion.

BDU har tillstyrkt utredningen att projektledningshjälp införs. Detta skulle innebära att återbetalningsvolymcn på PU-lån skulle öka och kredit- förlusterna begränsas."

3 Kostnad för stödet

Styrelsen för teknisk utveckling

"Syftet med PU-lånen är att locka fram satsningar på utvecklingsarbete. som inte kan finansieras av ägarkapital eller på den vanliga kreditmarkna- den. Stödformerna bör därför utformas så att de inte konkurrerar med etablerade sätt att finansiera utvecklingsarbete. Blir villkoren väsentligt förmånligare än för annat främmande kapital finns risk för en överström- ning av projekt från den traditionella kreditmarknaden till samhällsstödet. På så sätt kan de projekt. för vilka PU-lånen egentligen var avsedda. komma att trängas undan.

Även andra skäl talar för att återbetalning skall ske och att marknads- mässig ränta beräknas. Ett rcnt bidrag kan snedvrida konkurrensen. En subventionerad prissättning på visst utvecklingsarbete kan vidare leda till en mindre effektiv industri. Det kan också från moralisk synpunkt anses stötande att den som får goda inkomster p. g. a. samhällets stöd. inte skall återbetala sitt bidrag från samhället på markandsmässiga grunder.

Prop. l980/81: 130 207

För utvecklingsfonderna har systemet med riskpremier visat sig ha negativa effekter eftersom låntagarna upplever att samhället på ett oskäligt sätt utnyttjar deras situation.

Räntefriheten under utvecklingsperioden medför vidare att ett subven- tionsmoment förs in. som låntagare på den övriga kreditmarknaden eller de som finansierar utvecklingsarbete med eget kapital inte kan tillgodogöra sig. Räntefriheten ger en dålig balans mellan PU-lån och rörelselån. PU- lånen får inte enbart funktionen av riskavlyft utan kommer även kostnads- mässigt att framstå som den mest fördelaktiga finansieringsformen framför rörelselån och normala krediter."

Landstingsfirbundet

"Under alla förhållanden måste det. i enlighet med utredningens förslag. anses angeläget att gränsen för projektlinansiering höjs till 90 procent och riskpremien slopas. Samtidigt är det emellertid viktigt att i detta samman- hang beakta förhållandet att fondernas normala rörelselån idag torde vara en attraktiv kreditform för projekt som befinner sig i produktutvecklings- kedjans senare del. Styrelsen kan därför inte finna skäl för att en kredit- form nu skapas som genom ytterligt förmånliga villkor i praktiken kan väntas leda till en överströmning av låntagargrupper från rörelselån till denna nya låneform."

SHlO-Familjeföretagen

"Räntan föreslås vara fyra procentenheter över diskontot. Tar man hänsyn till den ränte- och amorteringsfria utvecklingsperioden innebär detta att den genomsnittliga räntan blir betydligt lägre än räntan för utveck- lingsfondernas rörelselån. [ utredningen motiveras inte denna räntediffe- rens. Enligt SHlO-Familjeföretagens uppfattning kan det vara motiverat att av detta skäl sätta räntan för produktutvecklingslånen till minst fem procentenheter över diskontot.

SIND föreslår att det inte skall utgå någon riskpremie. Förslaget till- styrkes."

Svenska Bankföreningen

"Ränta utgår efter diskonto +4 procent. Föreningen anser. att räntan bör vara mer marknadsmässig. Med tanke på risknivån och även de gynn- samma villkoren under utvecklingstiden bör ränta utgå med minst diskon- to + 5,5 procent."

Stockholms läns utt-'eeklingsjbnd

"Utredningens förslag om ränte- och amorteringsfrihet under 3—5 år är en positiv faktor som kan medverka till att de angivna problemen över- vinns. Detta innebär en subvention till vilken medel inte anslagits i utred- ningens förslag.

Den föreslagna lånemodellen A kommer att bli gynnsam för företagen och torde därmed bli mer attraktiv än den nuvarande konstruktionen. i praktiken torde fördelarna med modell A komma att innebära en omsväng- ning från de nuvarande rörclselånen mot den nya modellen.”

Prop. 1980/81: 130 208

Södermanlands läns utvecklingsfond

"Sörmlandsfonden hälsar därför med tillfredsställelse att SIND:s utred- ningsförslag bl. a. innebär borttagande av PU-lånens riskpremier.

Sörmlandsfonden delar dock inte utredningens förslag om att PU-lånen skall räntebefrias under en bestämd projektutvecklingstid (högst fem år"). Enligt fondens mening skulle en sådan räntebefrielse — i kombination med den villkorliga återbetalningsplikten — göra lånen alltför förmånliga. Krav på PU-lån skulle inte bara resas för linansiering av projekt med stor osäkerhet och risk. utan för att över huvud taget få relativt billig linan- siering (låg effektiv ränta). Detta bör inte vara syftet med fondernas PU- låneverksamhet.

Lånens mycket riskfyllda karaktär bör inte kompenseras med hjälp av riskpremier. utan skulle i stället kunna balanseras t. ex. av ett något högre ränteläge på lånen än för normala krediter. Att belägga PU-lånen med l—2 procentenheters högre ränta än andra statliga län förefaller här vara en bättre lösning än riskpremietillägg."

Östergötlands läns utvecklingsfond

"Utredningen kommer fram till två olika konstruktioner av produktut- vecklingslån. varav man slutligen väljer alternativ A. Båda förslagen myn- nar ut i billiga PU-lån. Man går så långt i sin iver att främja produktutveck- ling att man gör dessa lån billigare än fondens rörelselån. Detta kan leda till en snedvridning av efterfrågan på olika lånetyper.

På grund av den inbyggda bristen på balans mellan rörelselån och före- slagna PU-lån kommer fonderna att få mycket svåra gränsdragningspro- blem."

Jönköpings lärts utvecklingsjbnd

"Fonden bör stimulera produktutveckling genom risktagande och inte genom subvention av kapitalkostnaden. Varje projekt måste under sin ekonomiska livslängd genererat så stora intäkter så det orkar bära samtliga kostnader. även kapitalkostnaden.

Räntan bör ligga 2—4 % över räntan på rörelselån."

Blekinge läns utvecklingsfami ”Kostnaden skall däremot vara eller synas vara högre än för rörelselån. Äterbetalningarna skall ske med roalty. Ränta och riskpremie skall inte finnas."

Malmöhus läns utvecklitigsfimd

"Med de förmåner som modell A ger: ingen ränta Linder utvecklingsti- den. inga pantbrev eller företagsinteckningar. ingen borgen och möjlighet till avskrivning av lånet helt eller delvis. kommer låntagarna att sträva efter att få A-lån i stället för rörelselån.

På grund av den inbyggda bristen på balans mellan rörelselån och modell A kommer fonderna att få mycket svåra gränsdragningsproblem.

Vad gäller utvecklingsstödet anser fonden att stimulansen i-första hand skall ligga i att återbetalningarna anpassas till den successivt uppkom-

Prop. 1980/8]: 130 209

mande återbetalningsförmågan och om en sådan inte uppstår. skall stödet helt eller delvis kunna avskrivas. Kostnaden skall däremot vara eller synas vara högre än för rörelselån."

Kopparbergs läns utrecklingsfimd "Den nya lånekonstruktionen bör dock inte framstå som förmånligare än STU's villkorliga lån. Detta för att STU's roll även i fortsättningen bör vara i projektens begynnelsefas."

Jämtlands läns utvecklings/(md

"Utredningen pekar på risken att modell A ger en kraftig ökning av låneansökningar. särskilt som gränsen till rörelselån är relativt mjuk. Den- na risk är uppenbar och måste antagligen hanteras så att projekten prövas mer restriktivt. Alternativt kunde lånen åsättas en hög ränta för att bli mindre attraktiva än rörelselåncn. En hög räntenivå torde också kunna motiveras med dess karaktär av riskkapital. Å andra sidan visar hittillsva- rande verksamhet att utvecklingsprojekt sällan ger sådan avkastning att de kan bära en hög ränta. Skulle det visa sig att låncefterfrågan på grund av den låga räntan ökar mycket kraftigt och kanske även leder till en förskjut- ning från rörelselånen. bör detta således kunna hanteras med att kraven på projektens ”utvecklingsnivå" skärps."

4 Återbetalning av stödet

Riksrevisiansverket

"Beträffande utvecklingstiderna anser RRV att utredningen inte ger underlag för ett ställningstagande huruvida de föreslagna tidsgränserna är rimliga. En utvärdering av STUs erfarenheter på området hade här varit värdefullt.

RRV tillstyrker utredningens förslag att lånen bör återbetalas genom fasta amorteringar. RRV vill dock betona vikten av att återbetalningsvill- koren tillämpas flexibelt. Så t.ex. är det viktigt att stödja nyetablerade företag genom att tillämpa en s. k. 'omvänd' återbetalningsprincip."

Styrelsen för teknisk utveckling

"Således omöjliggör den föreslagna fasta amorteringsplanen en anpass- ning till det enskilda projektet."

Ingenjörsvetenskapsakademlen

"Likaså bör amorteringstakten bestämmas med hänsyn till utvecklings- planen. Dess cash-flow-budget ger upplysning om i vilken takt projektet genererar överskott och därmed utrymme för återbetalningar. Normalt kommer utrymmet att vara trångt i början av amorteringsperioden. Därför bör det finnas möjlighet att avpassa amorteringsplanen härefter genom att successivt öka amorteringsbeloppet såsom utredningen anger under av- snittet 5.3. näst sista stycket. Då man bestämmer amorteringarnas storlek bör man naturligtvis hålla i minnet att det ofta finns andra anslagsgivare som också fordrar återbetalning. t.ex. STU. Låntagaren har också ofta förpliktelser att betala royalties för utnyttjande patent. 14 Riksdagen 1980/8], I saml. Nr [30

Prop. 1980/81:130 210

Syftet med S'l'Us och Utvecklingsfondernas verksamhet är att få fram livskraftiga industriprojekt. Aterbetalningarna måste underordnas detta syfte. De måste avpassas Så att de ej inkräktar på företagens rörelsekapi- tal."

SHIO-Familjeföretagen

"Den föreslagna ränte- och amorteringsfriheten under den beräknade utvecklingstiden tillstyrkes.

Produktutvecklingslånens särskilda karaktär gör emellertid det moti- verat att överväga en helt annan återbetalningsmetodik än räntor och amorteringar. Genom att lånen föreslås vara villkorliga kommer det alltid att finnas en gräns då projektet är lönsamt men dock inte så lönsamt så att den givna räntan och amorteringarna kan bäras. Mot denna bakgrund bör man överväga att i stället låta återbetalning ske i form av roaylty."

Norrlandsfonden

"Dock anser fonden icke att man såsom regel bör låta lånen löpa på ll) år såsom utredningen föreslagit. Norrlandsfonden har funnit _det riktigare att knyta återbetalningstiden mera klart till projektets pay-offperiod vilken sällan överstiger fem år. Fonden föreslår därför att återbetalningsperioden skall bestämmas med hänsyn till projektets pay-off period och att man endast om särskilda skäl föreligger skall ge längre amorteringstid än fem

? .-

Sveriges Industri/ifirlmnd

. "Uppläggningcn av PU-lånen måste i det enskilda fallet ske med hänsyn till prognos och cash flow-plan för projektet. Variabel tidsomfattning. med tiden progresslv amortering liksom förskottsbetalning måste kunna komma ifråga."

Sttn'khulms läns utvecklingsfond

"Fonden delar utredningens uppfattning att en återbetalningstid på 5 år är orealistisk. Återbetalning skall enligt fondens uppfattning ställas i rela- tion till faktisk förmåga att genomföra återbetalningen. Hänsyn bör även tas till produktens förväntade livslängd. Den nuvarande konstruktionen innebär att återbetalningsförmåga anses ha uppkommit samma år som försäljningen börjar. dvs. som fakturering sker. Det är tveksamt om så är fallet. Troligen hämmas äterbetalningsförmågan av sådana faktorer som uppbyggnad av rörelsekapital. kostsamma marknadsansträngningar. rela- tivt höga personalkostnader och även i övrigt en kostnadsbild som ännu inte har hunnit anpassas till en egentlig serieproduktion.

Vi vill dock påpeka att modell A enligt vår uppfattning är en olämplig form av produktutvecklingsstöd eftersom återbetalningarna inte relateras till den faktiska återbetalningsförmågan.

Vi anser att återbetalning i form av royalty på erhållen försäljning är en riktig metod i sig. men vill samtidigt påpeka att den kan slå förhållandevis hårt mot företag med nya produkter eller helt nystartade företag. varför ytterligare möjlighet till anstånd bör kunna prövas."

Prop. 1980/81: 130 21I

Södermanlands läns ilti'eeklingsjimd

"Inte heller är fonden övertygad om att återbetalningen av PU-lån fortsättningsvis skall ske efter fastlagd amorteringsplan (enligt utredning- ens förslag baserad på tio års amorteringstid). Nuvarande princip som innebär att återbetalning sker i procent av de intäkter som utvecklade projekt genererar. har den väsentliga fördelen framför normala amorte- ringsprinciper att amorteringskraven kopplas direkt till projektens betal- ningsförmåga."

Östergötlands lärts uti'et'klings/imd

"Det har ibland antytts att fasta ränte- och amorteringstidcr enligt mo- dell A skall leda till en högre återbetalningsvolym. Fonden vill inte bestrida att den kan leda till en högre betalningsdisciplin. Så länge säkerheter saknas och de juridiska möjligheterna att överta projekten är så oklara. bedöms effekten dock bli mycket marginell. Fasta återbetalningskrav leder inte automatiskt till återbetalningsförmåga.

Möjligheten att enligt denna modell efter utvecklingstidens slut förhand- la bort återbetalningsskyldigheten att få lånet helt eller delvis avskrivet måste dock utgöra en stark lockelse för låntagaren. Fonden förutser att dessa förhandlingar kommer att bli besvärande och tidskrävande. För låntagaren kan det vidare vara intressant att vid en senare tidpunkt åter- uppväcka projektet. Man måste då har klara regler över hur fonden skall kunna komma tillbaka med sitt återbetalningskrav. Också detta kommer att leda till svåra administrativa problem. Fonden ifrågasätter också om inte "Villkorligheten" i sig är tillräckligt skäl för att återbetalningen skall vara bunden till projektens framtida intäkter (nettofakturering).

Fonden förordar alltså en återbetalning baserad på framtida intäkter för projektet."

Blekinge läns uti'eeklingsjimd

"Modellen innebär att ingen ränta skall belasta låntagaren under en utvecklingstid på 3 till 5 år. att man därefter tar ställning till om återbetal- ning skall ske och om så blir fallet skall räntor och amorteringar betalas vid fasta tidpunkter liksom för fondernas rörelselån. Modell A kommer därför att leda till mycket låga kostnader. den uppfyller sålunda kravet på att utgöra en god stimulans till produktförnyelse. Möjligheter skapas för fon- derna att i inledningsskedet ta en mycket stor andel av risktagandet.

Relationen till projektets återbetalningsförmåga är emellertid mycket svag. Visserligen sker ingen återbetalning under själva utvecklingstiden men när denna är slut och projektet fortfarande kräver kapital för sin tillväxt och genereringen av internt tillförda medel fortfarande är låg. uppträder krav på kraftiga utbetalningar för ränta och amorteringar. För företag som kan tillföra internt genererade medel blir låneformen attraktiv. För enskilda uppfinnare och projektföretag blir kraven så hårda att de enligt fondens bedömning kan leda till att dessa målgrupper tvingas avstå från stödet.

Vid utarbetande av förslag till nya villkor för utvecklingsstödet anser fonden att stimulansen i första hand inte skall ligga i att återbetalningarna anpassas till den successivt uppkommande återbetalningsförmågan och om en sådan inte uppstår. skall stödet helt eller delvis kunna avskrivas.”

Prop. 1980/81: 130

lx) _. IJ

Malmöhus läns uti'eekliiigsfbnd

"Återbetalningsförmågan uppkommer emellertid inte samma år som försäljningen av produkten börjar. Det kan dröja flera år innan expansion och rörelsekapitaltillförsel genom internt tillförda medel eller genom Upp- låning kommer i balans.

Relationen till projektets återbetalningsförmåga är emellertid mycket svag. Visserligen sker ingen återbetalning under själva utvecklingstiden men när denna är slut och projektet fortfarandet kräver kapital för sin tillväxt och genereringen av internt tillförda medel fortfarande är låg. uppträder krav på kraftiga utbetalningar för ränta och amorteringar. För företag som har annan verksamhet som kan tillföra internt genererade medel blir låneformen attraktiv. För enskilda uppfinnare och för projekt- företag blir kraven så hårda att de enligt fondens bedömning kan leda till att dessa målgrupper tvingas avstå från stödet."

Jämtlands läns utveeklingsfrmd

"Genom en fast återbetalningsplan motiveras företagen i väsentligt stör- re utsträckning rapportera om projektutvecklingen. särskilt då denne av— viker från planerna och betalningsplanen härmed inte kan fullgöras."

5 Övriga frågor

Bok/öringsnäinnden

"Till de föreslagna modellkonstruktionerna (sid. 78—79) vill BFN dess- utom göra följande påpekanden.

I båda fallen sägas att "företagets kostnader är avdragsgilla". Detta är ett fiskalt ställningstagande som snarast bör avgöras av vad som stadgas i kommunalskattelagen och inte precieras i stödvillkor: det förekommer ju icke avdragsgilla poster. poster för vilka gäller vissa avskrivningsregler och direkt avdragsgilla poster. Sannolikt kan vid avtalstillfället inte avgö- ras. vad medlen används till.

1 modell A talas det om att de regionala utvecklingsfonderna har utnytt- jandcrätten till projekten så länge lånen löper och i modell B att fonderna behåller rätten till projekten sålänge uppdragen gäller.

I de fall stödmottagarna är skyldiga avge årsredovisning bör upplysning om sådana förhållanden lämnas däri på liknande sätt som nu sker beträf- fande tillgångar som innehas med äganderättsförbehäll respektive leasade tillgångar. Påpekande om denna upplysningsplikt bör finnas i fondernas låne- och uppdragshandlingar."

Riksrevisimisverket

"RRV avstyrker den föreslagna höjningen av lånefinansieringen till upp till 90% av projektkostnaden. Det faktum att Norrlandsfonden har rätt att finansiera en så stor del av projektkostnaden motiveras av fondens klart regionalpolitiska syften.

Utredningen själv uttrycker farhågor för att den föreslagna låneformen kommer att leda till förluster som kommer att göra fonderna alltför försik-

Prop. 1980/81: l30 2l3

tiga vid sina projektbedömningar. Detta tyder enligt RRVs mening på att en utvärdering av den nya lånekonstruktionens effekter är viktig och bör komma till stånd efter relativt kort tid. Skulle man då finna att den förvän- tade effekten på produktutvecklingsverksamhetcn uteblivit bör man enligt RRVs mening pröva om ett statligt bidrag till förlusttäckning på denna typ av lån kan stimulera fonderna till ökat risktagande."

Styrelser: för teknisk utveckling

"PU-lån. STU-bidrag och liknande stöd bör enligt S'l'Us uppfattning behandlas som en intäkt i företagets redovisning i likhet med den praxis som gäller beträffande skattesidan.

[ realiteten kommer PU-lån och STU-bidrag också så småningom att bokföras som ett bidrag.

En konstruktion med en återbetalning som är relaterad till projektets omsättning torde inte civilrättsligt kunna betraktas som en skuld.

STU anser även att villkoret att fonderna skall ha nyttjanderätten till projekten under lånens löptid får negativa konsekvenser och är enjuridiskt och praktiskt svår konstruktion.

STU föreslår att nuvarande system med ett fondkapital att förränta slopas. Medel för verksamheten bör anslås årligen och lyftas i takt med låneutbetalningarna. En sådan åtgärd bör bidra till att utnyttjandegraden höjs samt att riskbenägenheten ökas."

Ingen/"örati"etenskapsakademien

"Begreppet "nyttjandert'itt" har inte definierats av utredningen. och lVA kan ej utan vidare acceptera förslaget att fonderna skall ha nyttjande- rätt till det stödda projektet under hela utvecklingstiden."

L(indstiiigs/i'irhnridet

"Därmed talar också övervägande skäl för att ett beslut i frågan samti- digt innebär att staten påtar sig ansvaret att i efterhand tillskjuta en bety- dande del av de förlusttäckningsmedel som krävs hos fonderna."

Norrlands/briden

"Problemen i de fyra nordligaste länen har inneburit behov av speciella insatser. Norrlandsfondens kreditvillkor för industriellt utvecklingsarbete har givit företagen i de berörda länen relativa fördelarjämfört med möjlig- heterna i andra län och har utgjort ett slagkraftigt argument i diskussion med företag. som övervägt att bedriva verksamhet i de fyra nordligaste länen. Utredningsförslaget. som innebär en klar förbättring generellt i hela landet. medför enligt Nt')rrlandsfonden en uttiinning av regiomilpolitikcn vilket bör beaktas."

Svenska Bankfi'r'reriingeri

"Att tro att bankernas insatser för produktutvecklingsverksamhet be- gränsar sig till de speciella krediter som nämns i utredningen — Handels— bankens innovationsfond. Wermlandsbankens "värmlandslån" etc. — ger dock en felaktig bild av verkligheten. Dessa krediter utgör i själva verket

Prop. 1980/81:130 2l4

endast en ytterst blygsam del av bankernas insats i sammanhanget. Den övervägande delen av produktutvecklingen i landet sker inom redan eta- blerade företag. där ju bankerna bidrar med finansieringen genom de normala rörelsekrediterna. Härutöver kommer. att bankerna i stor ut- sträckning hjälper innovatörer genom "teknikförmet'lling". dvs. hjälp att komma i kontakt med lämpliga instanser och personer.

Förslaget att lägga om nuvarande SUFO- och PU-lån till den nya formen ställer sig bankföreningen mycket tveksam till. I samband med en sådan omläggning skulle vissa gamla SUFO-län skrivas av och riskpremier och kapitaliserad ränta på PU-länen efterskänkas. Detta förefaller alltför gene— röst och måste dessutom upplevas grovt orättvist för de låntagare som skött sina skulder. Lånen bör alltså löpa enligt hittillsvarande villkor. möjligen med efterskänkandc av riskpremierna."

Sveriges E_rpartråd .

"Vi vill emellertid ge uttryck åt förhoppningen att stöd till produkt- och systemutveckling även framgent baseras på över 'äganden om produkter- nas/tjänsternas avsättningsmöjlighcier."

.S'i'eriges Industriförlmnd

""Förslaget om fondens "nyttjanderätt" måste avstyrkas. Nyttjande- (mcn ej ägande-)rätt torde ha ett mycket begränsat värde för fonden. Begreppet är oklart och synes inte ge någon förmånsrätt i en konkurs framför andra oprioriterade fordringsägare. Att nyttjanderätten kringgär- das av förbehåll kan dock kraftigt sänka värdet hos ett enproduktbolag ur kreditsäkerhetssynvinkel. Verkets förslag torde snarast försämra mottaga- rens kreditvärdighet visavi andra linansicringskällor utan att ge fonden fördelar."

Stockholms läns uti'eekliri_t:s_/initl

"Fonderna måste på något sätt ersättas för de förluster som uppstår i samband med hanteringen av PU-lån. Utredningen har inte lämnat något sådant förslag. Samtidigt bör undvikas att PU-lånen i framtiden helt fär karaktären av bidrag. En seriös inställning från den presumtive låntagaren och en professionell bedömning från fonden måste vara avgörande faktorer för den framtida PU-verksamheten.

Fonden föreslår att förlusttäckningsmedel bör utgå med 509? av bevil- jade PU-lån. Detta kan ske på så sätt att staten i efterhand täcker 505"?- av förlusterna på PU-lånen.

Fonderna bör ges rätt att självständigt bestämma produktutvecklingsstö- dets andel av totala projektkostnader."

Östergötlaruls lärts utvet-klings/orit/

"Fonden kan däremot inte instämma i utredningens konstaterande att fonderna har tillräckligt med kapital för produktutveckling och att man därföri varje fall på kort sikt skall stå för förlusterna.

Fonden löreslår att lörlusttäckningsmedel bör utgå med 50% av bevil- jade PU-lån. Detta kan ske på så sätt att staten i efterhand täcker S(i'li- av konstaterade förluster på PU-lånen. I praktiken skulle detta innebära att

Prop. 1980/81:130 215

samma bedömning, som varje är mäste göra på rörelselånen vad gäller förluster. även görs på PU-lånen."

Jönköpings läns utvecklingsfimd

"Länets storlek bör i normalfallet motsvara 50% av den beräknade projektkostnaden. Möjlighet bör finnas att i särskilda fall utsträcka lånet till 75 % av projektkostnaden.

En ökning av produktutvecklingslänen torde innebära att det goda egna kapital som fonderna har för närvarande kommer att urholkas.

Fonderna måste på något sätt få ersättning för de förluster som uppstår på produktutvecklingslån. Konstaterade förluster bör delas lika mellan staten och fonderna."

Blekinge läns lltt'ec'klilzgsfbnd

"Fonden föreslår att förlusttäckningsmedel bör utgå med 50 % av bevil- jade PU—lån. Detta kan ske på så sätt att staten i efterhand täcker 50% av konstaterade förluster på PU-länen."

Malmöhus läns ult'et'klirigsfinzd

"Avgörande för hur stor lånevolym på PU-län som fonden kan ha. är hur stora resurser fonden har för förlusttäckning innevarande år och kom- mande år. Om låneformen skall kunna fä tillräcklig volym och därmed bli en god stimulans för den tekniska förnyelsen. måste det redan vid besluts- tillfället ställas i utsikt att minst en del av eventuell förlust täcks av för ändamålet externt tillförda medel. Fonden anser att en praktisk metod för en sådan förlustdelning är att fonden svarar för 509? och staten för 50%. Med förlust avses då utbetalt belopp och ränta efter avdrag av eventuella inbetalningar. Fonden kan årligen lämna en rapport över konstaterade förluster till SlND. Genom att fonderna själva svarar för halva förlusten kan en markant ändring av fondernas risktagning inte ske. En i förväg gjord regional fördelning av förlusttäckningsmedel bör därför i varje fall under en försöksperiod inte vara nödvändig.

Den nuvarande författningen har givit produktutveeklingslänen ett vi- dare användningsområde än enbart teknisk förnyelse. Säledes kan län lämnas till marknadsföringskostnader av både nya och tidigare utvecklade produkter avsedda för industriell prot'luktion. Det är emellertid angeläget att fonderna kan medverka i utveckling av andra konkurrenslaktorer än just produkter exempelvis vid utveckling av nya tjänster eller vid fram- tagning av mjukvara som dataprogram för l'örså'tljning. Det nuvarande namnet. produktutvecklingslän. har ocksä medverkat till att exempelvis finansiering av kostnader för utveckling av export pä nya marknader inte har efterfrågats. Fonden föreslår därför att den nuvarande beteckningen produktutvecklingslån utbyts mot namnet utvecklingsstöd."

Älvsborgs läns arvet'klill_e.t;/i)ml "Förlusterna på PU-länen kan förmodas bli relativt höga. För att elimi- nera riskerna för en restriktiv hållning gentemot PU-Iån. bör frågan om statlig förlusttäckning få en annan lösning än den utredningen föreslagit. Utvecklingsfondernas finansiering av de totala projektkostnaderna bör uppgå till max. 65 %."

Prop. 1980/81:130 216

Kopparbergs" läns utvecklingsfond

”Frågan om förlusttäckning blir därför avgörande för utvecklingsfon- dens förutsättningar att tillämpa produktutvecklingsstöd. Om man vill uppnå en verklig stimulans till produktförnyelse och ett större risktagande från kreditgivarens sida bör enligt vår bedömning staten medverka till att avlasta fonden åtminstone 50% av förlusttäckningen. ] annat fall kommer fondens engagemang i produktutvecklingsstöd att begränsas till en betyd- ligt lägre nivå än vad som är önskvärt med avseende på länets näringslivs- utveckling.

Produktutvecklingslån bör kunna beviljas upp till max. 80 % av projekt- kostnaden istället för föreslagna 90 % p. g. a. att en större egen insats måste krävas av låntagaren. Detta borde medföra en seriösare prövning av pro- jekten även från låntagarens sida."

Jämtlands läns utvecklings/bmi

"Fonden anser det nödvändigt att i samband med överväganden om förbättrade stödformer för produktutveckling. som naturligen innebär stort risktagande och härmed stora låneförluster. även överväga fondernas framtida förlusttäckningssystem. Sådana överväganden bör emellertid en— ligt Fondens mening även omfatta den större frågeställningen om fonder- nas totala förluster inkl. förlusterna på rörelselånen och den härmed sam- manhängande frågan om fondernas kapitalförsörjning i stort. Ett förlustbi- drag med viss andel av förlusterna på PU-lån täckta av staten kan lika gärna utformas som en årlig kapitalförstärkning hos fonderna för att här— igenom kompensera för gjorda kapitalförluster. Det är härvid också nöd- vändigt att hänsyn tages till förlusterna på rörelselån. eftersom dessa i lika hög utsträckning påverkar fondernas utlåningsmöjligheter. Vidare bör ett sådant syste. oavsett om det utformas som ett förlusttäckningsbidrag eller en allmän kapitalförstärkning. inrymma en regionalpolitisk profil."

Norrbottens läns utt'ct'klingsjimcl

"Det är orealistiskt att räkna med att avkastningen på PU-länen fram- deles kommer att täcka kreditförlusterna i misslyckade projekt om en önskvärd aktivitetsnivå upprätthålles. Förlusttäckningen bör ordnas efter en modell med samma principer som finansiering av utvecklingsfondernas allmänna verksamhet. alltså lika stor för staten som för utvecklingsfon- den."

Prop. 1980/81: ISO 217 Bilaga 4

Sammanfattning av utredningsförslaget om arbets- kooperativ försöksverksamhet (SOU 1980: 36")

Kooperationsutredningen (] l977:0l) har i ett delbetänkande (SOU l980: 36) Arbetskooperation föreslagit att åtgärder vidtas så att den genom statens industriverk och ett antal regionala utvecklingsfonder bedrivna försöksverksamheten med löntagarägda företag förlängs. utvidgas och ges en mera preciserad inriktning. Utredningen menar att nuvarande försöks- verksamhet är en resursmässigt begränsad engångsinsats där det anslagna beloppet 1 milj. kronor endast beräknas räcka till 10—12 företagsetable- ringar i fyra län. Vidare anses att en fortsatt försöksverksamhet bör omfat- ta hela landet. För detta talar enligt utredningen både rättviseskäl och pedagogiska skäl.

Utredningen understryker nödvändigheten av att en fortsatt försöks- verksamhet får en sådan inriktning att verksamhetsformen som sådan får rimliga förutsättningar att prövas och utvecklas. Därför bör vid prövningen av aktualiserade etableringar av arbetskooperativa företag krävas att såväl affärsidén som förutsättningarna i övrigt ger företaget rimliga överlevnads- och utvecklingsmöjligheter.

Enligt utredningen bör den fortsatta och utvidgade verksamheten före- trädesvis avse arbetskooperativa företag. Den formella associationsfor- men bör dock härvid ej vara avgörande. Större vikt bör enligt utredningen läggas på företagets reella prägel. Om bolagsformen valts. men företaget genom särskild ägarförening eller konsortialbestämmelser getts eller ges en omisskännlig kooperativ prägel bör stöd kunna påräknas.

Beträffande försöksperiodens längd måste. enligt utredningen. etable- ringsprocessens tidskrävande natur tillsammans med behovet av tillräck- ligt många fall vara avgörande. Utredningen föreslår därför en försökspe- riod om minimum fem år. Inom denna tidsperiod anser utredningen att också en utvärdering bör göras med förslag till eventuell fortsatt stödjande verksamhet.

Verksamhetens inriktning

Nuvarande försöksverksamhet är inriktad på fördjupade företagsin- satser. Den av utredningen föreslagna utbyggda verksamheten omfattar tre delar, nämligen kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd.

Kunskapsupphyggnad och information

Kunskaperna om den kooperativa företagsformen är enligt utredningen liten även i de kretsar som har till uppgift att främja en nyetablering och företagsamhet i övrigt.

Prop. 1980/81: 130 2l8

Jämsides med en ytterligare utveckling och ett klarläggande av företags- formens förutsättningar och möjligheter bör därför enligt utredningen in- formationen om särskilt den kooperativa formen förbättras. I det skriftliga material som framställs av statliga och halvstatliga organ bör således även det kooperativa alternativet presenteras. Vidare bör i kurser för speciellt de regionala utvecklingsfondernas personal den kooperativa formen pre- senteras och diskuteras. För information och överläggning om gemensam- ma problem föreslår utredningen att initiativ också tas till årliga konferen- ser med företrädare för de arbetskooperativa företagen.

Utredningen anser att det även från kooperativ synpunkt bör vara ange- läget att det successivt utvecklas en för dessa företag gemensam kunskap som på självhjälpsbasis kan stödja en arbetskooperativ utveckling. Om frågan om en arbetskooperativ samorganisation aktualiseras bör enligt utredningen temporärt statligt administrationsbidrag kunna utgå genom initiativ från de arbetskooperativa företagen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen utarbetande av:

— en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering — en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med kooperativ företagsetablering.

Vidare föreslår utredningen att kurser om kooperativa etableringsfrågor anordnas för utvecklingsfondernas och industriverkets personal.

F ört'tu gsservi ('e

Utredningen föreslår att en företagsservice som speciellt tar sikte på de arbetskooperativa företagens villkor och problem bör byggas upp. I denna bör ingå bl. a. att ge råd om lämpliga associationsformer och andra prin- ciper för verksamheten. dvs. regler för medlemskap. insatser och övriga kapitalfrågor. överskottsfördelning. företagsledning etc. samt givetvis de mer traditionella frågorna om exempelvis ekonomi. produktutveckling och marknadsföring. Speciellt frågan om associationsform anser utredningen vara av stor betydelse för dessa företag.

Utredningen anser att i vissa fall synes en kombination av formerna ekonomisk förening och aktiebolag vara nödvändig för att tillgodose både vissa kooperativa intressen och vissa affärsmässiga krav. För rådgivning i dessa frågor krävs speciell erfarenhet av den kooperativa formens villkor. Mönsterstadgar eller exempel på olika företagskonstruktioner bör därför finnas tillgängliga.

I ett utvecklat skede bör denna service enligt utredningen stå till de rådsökandes förfogande på villkor jämförliga med dem som i övrigt gäller för nyttjande av utvecklingsfondernas tjänster. 1 ett utvecklingsskede bör emellertid servicen kunna ges utan kostnad för den sökande eller till reducerad kostnad.

Vid en positiv utveckling av denna företagsform kan enligt utredningen på sikt frågan om lagändringar för att skapa en särskild form av ekonomisk

Prop. 1980/811130 219

förening passande dessa företag aktualiseras. Sådana former finns för närvarande för bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar inom jord- bruket. Viss tids ytterligare erfarenhet av arbetskooperativ verksamhet bör dock enligt utredningen erhållas innan frågan om speciallagstiftning tas upp till prövning. Mot denna bakgrund föreslår utredningen utarbetande

av: .

— "normalstadgar" för ekonomisk förening för arbetskooperativ verk- samhet

— "standardlösning" för ombildning av aktiebolag till ekonomisk förening — "ask-i ask" -Iösning för bildande av ekonomisk förening för överta- gande av befintligt aktiebolag.

Kapitalstöd

Bildandet av arbetskooperativ kräver enligt utredningen både upplånat kapital och riskkapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Samhället har genom bl. a. utvecklingsfonderna utvecklat olika former för kapitalstöd. [ begränsad omfattning kan lån även till egna insatser förekomma.

Inom försöksverksamhetens ram bör därför enligt utredningen fungeran- de lösningar utarbetas för lån till arbetsktmperativa företagsetableringar inom de gränser som nuvarande bestämmelser (SFS 19781506') för statligt kreditstöd genom regional utveckling ger. vad gäller rörelselån och pro- duktutvecklingslån.

Det nämnda kreditstödet är dock inte utformat med tanke på det koope- rativa företagets villkor. Vid en vidgad försöksverksamhet torde därför enligt utredningen vissa kapitalfrågor aktualiseras som inte alls. eller en- dast med svårighet kan lösas genom gällande bestämmelsers ramar. Främst kan detta gälla finansieringen av erforderligt insatskapital. Därför bör enligt utredningen. i den föreslagna vidgade försöksverksamheten där kravet på egna insatser överskrider en viss nivå — förslagsvis 5000 kr. per medlem — och det gängse statliga kreditstödet inklusive den i undantags- fall befintliga möjligheten till län för egna insatser inte är tillgängligt. möjligheter finnas att erhålla särskila lån för det överskridande beloppet.

Denna "tilläggsmöjlighct" att erhålla stöd till riskkapitalinsatsen bör enligt utredningen endast gälla företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet till enskild kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt begränsad. Med hänsyn härtill bör då också villkoren för insatslånen vara gynnsammare än för vanliga rörelse- och produktutvecklingslån.

Under försöksverksamheten bör enligt utredningen detta särskilda kapi- talstöd handläggas centralt. Särskilda medel bör anslås för verksamheten.

Inom ramen för föreslagen verksamhet bör därför enligt utredningen utarbetas:

— "standardlösningar" för lån till riskkapitalinsatser (inom ramen för ut- vecklingsfondernas nuvarande resurser)

Prop. 1980/8]: 130 220

— förslag till en ny särskild låneform (fond) för vidgad långivning till täckning av arbetskooperativa företags riskkapitalbehov.

Försöksverksamhetens organisation

Som tidigare framhållits bör enligt utredningen den arbetskooperativa försöksverksamheten utvidgas till att omfatta hela landet samt regionalt ligga hos utvecklingsfonderna. Arbetet med vägledning. erfarenhetsin- samling. utvärdering och crfarenhetsåterföring föreslås ligga hos statens industriverk. Även beredningen och handläggningen av det särskilda kapi- talstödet och de olika utvecklingsuppgifter som angetts föreslås bli hand- lagda av industriverket.

Det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning. genomförande. uppföljning och utvärdering bör enligt utredningen ankom- ma på en särskilt tillkallad delegation direkt underordnad chefen för indu- stridepartementet. Företrädare för industriverket. utvecklingsfonderna. kooperationen i allmänhet. de arbetskooperativa företagen och fackliga organisationer föreslås ingå i delegationen. Till delegationen bör knytas en sekreterare. I övrigt anser utredningen att det bör åligga industriverket att svara för frågornas beredning och verkställigheten av delegationens beslut.

Enligt utredningen skall delegationen inledningsvis precisera och plane- ra verksamheten under försöksperioden. Därefter skall den varje år redo- visa verksamhetens förlopp. I god tid förc försöksperiodens utgång skall på grundval av uppföljning och utvärdering av verksamheten. förslag fram- läggas om åtgärder för fortsatt verksamhet inom detta område.

Resursbehov

För försöksverksamheten bör enligt utredningen vissa nya resurser anvi- sas. Som framgått av förslagen behövs på flera punkter vissa utrednings- och utvecklingsinsatser. Huvuddelen av dessa kan enligt utredningen gö- ras inom industriverket eller i verkets regi. För dessa arbeten föreslås att - 500000 kr. per år anvisas under försöksperioden.

Huvuddelen av verksamheten bör enligt utredningen avse fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsprojekt. Med en fortsatt tillämpning av den hittills prövade insatsen bestående av en helt gratis första företags- eller projektanalys plus en till hälften rabatterad fördjupad konsultinsats i uppskattningsvis 20—25 fall per år bedöms verksamheten erfordra 2 milj. kronor årligen. När det gäller kreditstödet väntas den föreslagna verksamheten medföra viss ökad efterfrågan på de medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga kreditstödsverksam- het. En ökning av dessa medel får enligt utredningen bedömas i andra sammanhang. För det föreslagna. särskilda kapitalstödet fordras dock vissa nya resurser. Ett engångsanslag om 5 milj. kronor föreslås bli anvisat

Prop. 1980/81: 130

lx) &) _

för detta ändamål. Erfordras ytterligare medel under försöksperioden bör enligt utredningen frågan tas upp i särskild ordning.

Sammanfattningsvis har utredningen uppskattat resursbehovet för den föreslagna verksamheten till 2.5 milj. kronor per år plus ett engångsanslag för särskilt kapitalstöd om 5 milj. kronor. Dessa kostnader anser utred- ningen kunna täckas genom omdisponering av medlen under fjortonde huvuddtitelns anslag B Industri m.m.

Prop. 1980/81: 130

IQ IJ IJ

Bilaga 5

Sammanställning av remissyttranden över Kooperationsutredningens delbetänkande Arbets- kooperation (SOU 1980: 36)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksrevisionsver- ket (RRV). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens industriverk (SIN D). styrelsen för teknisk utveckling (STU). länsstyrelserna i Stockholms. Upp- sala. Södermanlands. Östergötlands. Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Skaraborgs. Värmlands. Örebro. Västmanlands. Kop- parbergs. Gävleborgs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. Ar- betslivscentrum. SACO/SR. Kooperativa förbundet (KF). Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Landstingsförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO). Stiftelserna Stockholms och Västerbottens läns utvecklingsfonder. Svenska sparbanksföreningen. Tjänstemännens eentralorganisation (TCO) samt Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund i ett gemensamt yttrande.

Sammanställningen återger synpunkter på utredningens förslag — Be- skrivning av rådande ordning eller referat av vad utredningen anfört har inte tagits med.

Fortsatt försöksverksamhet

Den övervägande delen av remissinstanserna delar utredningens upp- fattning att en fortsatt och utvecklad försöksverksamhet av den arbetsko- operativa företagsformen bör stödjas och bör fortlöpa i minst 5 år. AMS framhåller bl. a. att det är mycket angeläget att frågan om förutsättningarna för arbetskooperativa företag närmare prövas i syfte att finna konkreta lösningar på de problem som aktualiseras i samband med sådana företags— former både i initialskedet och i den fortsatta driften.

Flera instanser anser — i likhet med utredningen — att försöksverksam- heten bör omfatta hela landet. Till dessa hör bl.a. länsstyrelserna i Stock- holms. Uppsala. Gotlands. Blekinge. Malmöhus och Hallands län. lands- tingsförbundet. Stockholms läns utvecklingsfond och TCO. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att en försöksverksamhet som omfattar hela landet automatiskt skulle ge en bred kunskapsutvidgning hos alla berörda.

RRV. SAF. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund till- styrker däremot inte en landsomfattande försöksverksamhet. RRV anser att en sådan spridning medför risk för att syftet med verksamheten. att samla fördjupade kunskaper från konkreta fall. inte uppnås.

Utredningens förslag att den fortsatta och utvidgade verksamheten bör avse arbetskooperativa företag tillstyrks inte av länsstyrelsen i Norrbot-

Prop. 1980/81: l30

I») lx) b.)

tens län. Länsstyrelsen anser i stället att försöksverksamheten inte bör koncentreras enbart till arbetskooperativa företag. utan att också närbe— släktade initiativ bör stödjas för att "tjäna liknande övergripande syften. t. ex. försök med löntagarstyrda företag".

Kunskapsuppbyggnad, företagsservice. kapitalstöd

De tre huvudkomponenterna i försöksverksamheten — kunskapsupp- byggnad och information. företagsservice samt kapitalstöd. anser övervä- gande antalet remissinstanser vara en logisk utvidgning av nuvarande försöksverksamhet, Bl.a. tillstyrker länsstyrelserna i Stockholms. Söder- manlands. Kalmar. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Göteborgs och Bo- hus. Skaraborgs och Örebro län, SACO/SR och Stockholms läns utveck- lingsfond förslagen. RRV. SIND. länsstyrelsen i Norrbottens län. SAF. SHIO och Sveriges Industriförbund delar dock inte utredningens uppfatt- ning att en ny låneform bör införas för vidgad långivning av riskkapital för denna företagsform.

SIND anför bl. a.: "Då det ej finns några formella hinder för de koopera- tiva förctagen att erhålla lån genom befintliga låneformcr bör kapitalbeho- vet kunna täckas inom ramen för dessa. Det är i detta sammanhang mycket viktigt med en utbyggd information om de kooperativa företagens problem och möjligheter till bl.a. kreditgivande organisationer".

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot att utredningens förslag är alltför begränsat. trots att en utvidgning föreslås. Stöd bör enligt länssty- relsen även kunna ges utöver de ramar som diskuterats. t.ex. när nya projekt framkommer.

De remissinstanser som behandlat frågan om utarbetande av en illfiH'Nlll- tinnar/tri]? och en handbok om arbetskooperativ företagsetablering. är samtliga positiva till förslaget. SAF. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund anför att en handbok med riktlinjer för praktiska åtgärder vid företagsetablering förefaller motiverat. Handboken bör enligt remissin- stanserna innehålla förslag till stadgar för en ekonomisk förening för ar- betskooperativ verksamhet. Olika standardlösningar bör också finnas för ombildning av andra företagsformer till ekonomisk förening.

Utredningens förslag att kurser om kooperativa etableringsfrågor för utvecklingsfondernas och industriverkets personal anordnas tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län samt LRF.

Länsstyrelsen i Värmlands län som delar utredningens uppfattning. framhåller dessutom att även länsstyrelsens personal behöver kunskap om företagsformen. Kurserna bör därför också vara öppna för länsstyrelsens personal.

Organisation Utredningens förslag att försöksverksamheten på regional nivå bör ligga hos utve(klinngimderna och att arbetet med vägledning. erfarenhetsm-

Prop. I980/81: 130 224

samling, utvärdering och erfarenhetsåterföring bör ligga hos SIND till- styrks av samtliga remissinstanser som behandlat organisationsfrågorna.

Förslaget att det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering. inriktning, genomförande. uppföljning och utvärdering bör ankomma på en särskild tillkallad delegation under ordförandeskap av chefen för industri- departementet tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbot- tens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är dock negativa till att en särskild delegation ska inrättas. Bl.a. har RRV. SIND. STU. länsstyrelserna i Stockholms,'Kronobergs. Kalmar och Västerbot- tens län. SAF. SHIO. Sveriges Industriförbund m.fl. med olika motive- ringar avstyrkt förslaget. SAF. SHIO och Sveriges Industriförbund anför: "Vi delar dock inte utredningens uppfattning att en speciell delegation med någon form av centralt ansvar för försöksverksamheten behöver inrättas. Denna skulle bara bidra till en onödig utveckling av byråkratin. Berörda parter och intressenter finns redan nu företrädda inom lndustriverkets styrelse".

Prop. 1980/81: I30 335 Bilaga () STU:s anslagsframställning

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är central förvaltningsmyndighet för statens initiativ och stöd till teknisk forskning och industriellt utveck- lingsarbete.

STU har till uppgift bl. a. att följa den tekniska utvecklingen. att initiera samarbete. inom. att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. att ge råd och stöd åt uppfinnare samt att förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande.

STU leds av en styrelse. Chef för ämbetsverket är en generaldirektör. Inom verket finns fem projektenheter. en serviceenhet. en internationell enhet. en administrativ enhet samt en planeringsenhet.

Vid STU fanns den ljuli 1980 290 anställda. varav 169 utgjorde handläg- gande personal.

Vid STU tillämpas programbudgetering med följande programindelning. . Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete Kunskapsutveckling Internationell kontaktverksamhet Myndighetsservice . Drift av forskningsstationer Programmet Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete indelas i följande delprogram.

1 a. Insatsområden

] b. Teknikområden

I c. lndustriservice

1 d. Förmedling l e. Arbetstagarprojekt

MAD-Jid—

STU:s verksamhet under programmen l—4 finansieras från reserva- tionsanslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.

Stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet lämnas under särskilda program från anslaget Energiforskning.

Program 5 finansieras från förslagsanslaget FZ. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer. Detta anslag får i princip inte belastas. För att lösa tillfälliga eller säsongmässiga likviditetsproblem för drift av forskningsstationer disponerar STU en rörlig kredit i riksgäldskon- toret på 100000 kr.

För finansiering av investeringar i utrustning anvisas medel under reser- vationsanslaget F3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning.

IS Riksdagen I980l81. ] .ru/nl. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 226

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveck— ling

Följande sammanställningar ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under detta anslag (milj. kr.).

l979/80 l980/8l l981/82 l982/83 1983/84 Utfall Budget STU:s förslag

Kostnader Program !

Industriellt och sam— hällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete 26! .8 293.0 363.0 399.l 429.8 Rymdverksamhet l0.l ll.5 14.2 15.7 17.7 Program 2

Kunskapsutveckling [33.0 1580 2l0.6 2508 2885 Program 3

Internationell kontaktv verksamhet 14.55 l6.4 25.8 27.8 30.9 Program 4

Myndighetsservice 4.0 5.2 5.7 6.3 6,9 lnformationsförsörj- ningsverksamhet 7.5 8.0 ll.l l2.8 I4.2 Ofördelade medel — 4,5 l0.0 20.0 20.0 Summa kostnader 430,55 496,6 640,4 732,5 808.0 Avgår linansiering utöver anslag Återbetalningar m.m. 13.4 20.0 20.0 20.0 20.0 Minskning av reservation 1.0 — — — — Summa anslag 416,55 476,6 620,4 712.5 788.0

Statsmakterna har för verksamheten vid STU angett tre huvuduppgifter (prop. 1977/78:11], NU 1977/78: 75, rskr 1977/78: 36l).

Den första innebär att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer — samhällssektorrollen. Inom de sektorer där särskilda resurser finns för planering och ledning av forsk- nings- och utvecklingsarbete begränsas dock STU:s uppgift till att i mån av behov biträda med sakkunskap och erfarenheter. Den andra huvuduppgif- ten är att främja industrins innovationsverksamhet och tekniska kvalitet — indastrirnllen. STU:s resurser används här för bl.a. stöd till sådant ut- vecklingsarbete där det tekniska risktagandet är stort utan att ett direkt samband föreligger med omedelbara svenska samhälleliga behov. men där resultaten bedöms kunna bli kommersiellt värdefulla i internationell kon- kurrens inom och utom landet. STU:s tredje huvuduppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden — forskaingrstödjande rollen.

STU:s programstruktur är målinriktad och har sin utgångspunkt i de tre roller som statsmakterna har angivit för STU. Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete. svarar mot de två första rol-

Prop. 1980/81: I30 227

lerna — samhällssektorrollen och industrirollen — genom kompetensupp— byggande och koncentrerade insatser inom utvecklingsbara områden samt genom stöd till innovationsverksamhet. Program 2. Kunskapsutveckling. svarar mot den tredje rollen. som är forskningsstödjande.

Under program ! görs insatser på insatsområden. teknikområden och serviceinriktade aktiviteter såsom industriserviee och förmedling. För att stimulera de anställda i företagen att i ökad utsträckning bidra till förnyel- sen i näringslivet har under detta program dessutom avsatts särskilda medel för att stödja projekt initierade av de anställda.

Under delprogrammet la. lnsatsområden genomförs större. konkret målinriktade insatser för utveckling av produkter. processer. metoder eller system av betydelse för olika områden av näringsliv och samhälle.

Delprogrammet lb. Teknikområden innefattar teknisk-industriell ut- veckling av produkter. processer, metoder eller system som avses utnytt- jas i industriell eller annan verksamhet.

Under program 2. Kunskapsutveckling genomförs forskningsverksam- het som syftar till att ta fram ny teknisk-vetenskaplig kunskap eller kompe- tens av betydelse för STU:s ansvarsområde.

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret l98l/82 lämnat förslag till verksamhet under budgetåret 1981/82 och plan för budgetåren l981l82— 1983/84. STU:s förslag innebär en prioritering av långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad framför stöd till utvecklingsarbete och en fortsatt koncentration av insatserna mot områden som av STU bedömts ha stor strategisk betydelse för den industriella utvecklingen i Sverige. nämligen följande:

— Bioteknik

— Elektronik och datateknik (inkl. informationsteknik)

— Materialteknik — nya material

—- Verkstadsteknik

— Träteknik

— Massa- och pappersteknik

— Kemiteknik — särskilt tillverkning och användning av prestationskemi- kalier

— Teknik för hälso- och sjukvård

För flertalet avldessa områden har statsmakterna redan tidigare beslutat om större samlade satsningar (prop. l979/80:100 bil. 17, NU l979/80:43. rskr 1979/80: 395). I sin anslagsframställning lämnar STU en utförlig redo- visning av dessa prioriterade områden samt förslag till satsningar.

För att uppnå tillräcklig slagkraft inom de prioriterade områdena är enligt STU:s bedömning en betydande ytterligare förstärkning av resur- serna till dem nödvändig. En sådan förstärkning kan på kort sikt endast i begränsad utsträckning tillgodoses genom omfördelning av resurser inom oförändrad resursram. En dominerande del av STU:s förslag till ökade resurser avser därför de prioriterade områdena.

Prop. 1980/81:130 228

Två nya lnsatsområden föreslås påbörjas budgetåret [981/82. nämligen Polymera konstrtlktionsmaterial och Djupprospektering.

En ökad internationell orientering och kontakt är angelägen och kommer under de närmaste åren att eftersträvas för samtliga STU:s program. För att understödja denna ambition föreslår STU väsentligt ökade resurser till program 3. Internationell kontaktverksamhet.

I övrigt föreslås ökade insatser avseende — innovationsfrämjande åtgärder — utvecklingsprojekt som initieras av anställda i företag.

Stödet till enskilda uppfinnare och mindre företag under STU:s program beräknas öka under treårsperioden.

Insatserna inom de prioriterade områdena sker via såväl program la. program lb som program 2. Följande sammanställning ger en översikt över de totala satsningar som STU föreslår för de prioriterade områdena under den kommande treårsperiodcn (milj. kr.).

Prioriterade områden l979/80 1980/81 [%!/82 l982/83 l983/84 Utfall Budget STU:s förslag Verkstadsteknik 24,I 33.9 48.l 59.4 69.8 Bioteknik 6.5 11.2 15.1 l9.9 27.4 Datateknik/elektronik 50.7 64.9 87.7 l02.3 [07.9 Materialteknik — nya material 1.8 4.8 l5.9 18.8 21.3 Kemiteknik 8.2 l3.3 l7.3 [8 8 23.3 Träteknik inkl. skogs- teknik 22.6 26.9 33 7 39.6 47.0 Teknik för hälso- och ' sjukvård 30.8 34.0 42.8 48.9 51.6 Massa- och pappersteknik l9.3 22.2 27.2 30.9 35.l Totalsumma . 164,0 2l l.2 287,8 338.6 383.4

Total satsning på pro- gram la+lb+2 (milj. kr.) 374.2 4265) 544.(l 6l5.9 676.5 De prioriterade områdenas andel av dessa program (%) 43.8 49.5 52.9 55.0 56.7 De prioriterade områdenas

andel av ökningen av dessa program (74) 60.3 64.6 6l.3

Program ]. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

Under detta program planeras. genomförs och uppföljs STU:s insatser för innovationsinriktad verksamhet av betydelse för olika samhällssek- torer och näringslivet. Programmet syftar till att generera ny teknik och till effektivare användning av såväl ny som tidigare känd teknik. Vidare syftar programmet till att genom uppsökande regional verksamhet öka STU:s kontakter med enskilda och företag som har utvecklingsbara idéer för att stimulera dem till fortsatt utveckling och nyttiggörande.

Prop. 1980/81: 130

779

Program I är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under program 1 (milj. kr.).

Program 1 1979180 1980/81 1981/82 1982/83 Delprogram Utfall Budget STU:s förslag

la. lnsatsområden 37.7 43.5 64.4 58.7 lb. 'l'eknikområden 203.5 225.4 269.0 306.4 lc. lndustriservice 12.5 10.8 13.6 15.0 ld. Förmedling 3.1 3.3 4.0 4.0 le. Arbetstagarprojekt 5.0 10.0 12.0 15.0 Summa program 1 261.8 293,0 363.0 399.1

Delprogram ! (1. Insatwmråden

198384

43.9 344.9 17.0 4.8 20.0

429.8

Inom delprogrammet genomförs större. konkret målinriktade insatser för utveckling av produkter. processer. metoder eller system av betydelse för olika områden av näringsliv och samhälle. Insatserna skall vara begrän— sade till tid och omfattning enligt en för satsningen upprättad plan. lnsat- sen innebär i regel ett omfattande planerings- och samordningsarbete av

eller initierat av STU.

Under innevarande budgetår pågår i enlighet med statsmakternas beslut verksamhet inom 14 insatsområden. Inom nio av dessa områden påbör- jades verksamheten under budgetåret l978/79. inom fyra under budgeråret 1979/80 och inom ett under-innevarande budgetår. Pågående verksamhet inom samtliga 14 insatsområden föreslås fortsätta under budgetåret 1981/ 82 enligt följande sammanställning (milj. kr.).

Storkök 90 Kollektiva transporter ()lje- och gasutvin- ningsteknik till havs Stålframställning ur fosforrika malmer Gjutjärnsprodukter Hydrometallurgi Rening av ventilations- luft i industrin Sjukvårdsmiljö Trafiksäkerhet Framtida järnverk Blod och blod- produkter Grundläggningsteknik i tätort Datorbaserad bild- behandling Oljebekämpning/ sanering

Påbörjades Kostnad Kostnad Total- 1981/82 (Förslag)

l978/79 l978/79

1 978/ 79 1 978/ 79 1 9.78/ 79 l978/79 ] 978/ 79 l 9 78.179 1 978! 79 1979/80 1 979..-'80 l 979.180 1 9795" 80

I 980! 8 l

1980/81 (Budget)

37

4.0

2.4

.N—'.o-l [Jxlku

ha:—Joe-

l'J-F—IJ IJ

%* .a.

'.|.-.

4.5

3.0 43.5

4.1 5.0

4.0

IJIJu-J (XJIJNG

[JJ—wp.) zaowxl

.:. ;J'I

5.3 x]

5.0

6.1) 53.4

kostnad

18.8

30.0 2744

Beräknas

vara

'1!"lll'l

1983/84 l982/83

l982/83 1983/84 [983.184 I982/83' l982/83' tam./ss tsm/ss 1981/82 |9s3/s4 maxad 1983/84

1984185

' Enligt den ursprungliga planen skulle verksamheten inom detta insatsområde ha avslutats under budgetår 1981/82. Vlssa smärre insatser under nästföljande budgetår har emellertid bedömts nödvändiga.

Prop. 1980/81: 130 230

STU föreslår för budgetåret 1981/82 att arbete påbörjas inom två nya insatsområden. nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djuppro- spektering.

— Polymera konstruktionsmarerial. Målet för STU:s insatser inom detta område anges vara att genom material- och produktionsteknisk utveckling av polymerbaserade material bredda materialvalet inom svensk verkstads- industri. Ett preliminärt forsknings- och utvecklingsprogram för insats— området har utarbetats i samråd med berörda industrier och institutioner. Ett detaljerat programförslag beräknas vara klart under första kvartalet 1981. Enligt det preliminära programmet har satsningar beräknats för en femårsperiod med en total kostnad på 35.0 milj. kr.

— Djupprospektering. STU:s insatser syftar till att bidra till att utveckla fungerande system och strategi för prospektering efter djupt belägna malmkroppar, i första hand sulfid- och legeringsförande malmer. Den närmare planeringen och genomförandet av verksamheten inom insatsom- rådet avses ske i nära samarbete med bl.a. Boliden AB. LKAB. Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Svenska Gruvföreningen. Den plane- rade verksamheten sträcker sig över en femårsperiod med en total kostnad på 14.5 milj. kr.

STU räknar med att ytterligare två insatsområden blir aktuella inom den kommande treårsperiodcn. nämligen Teknik för begränsning av luftförore- ningarna vid oljeförbränning och Direktvisande mätinstrument för mätning av luftförorening. Planering av dessa insatsområden pågår.

Delprogram I b. Teknikområden

Delprogrammet omfattar utveckling av produkter. processer. metoder eller system som avses utnyttjas i industriell eller annan verksamhet. Till delprogrammet förs även sådan forskningsverksamhet som behövs för att utvecklingsarbete skall kunna genomföras. Delprogrammet är indelat i följande fem underprogram: Processteknik. Tillverkningsteknik. Social- teknik, Informations- och systemteknik samt Produkt- och uppflnningsut- veckling samt rådgivning.

Sammantaget motsvarar delprogrammet Teknikområden STU:s totala ansvarsområde inom den tekniska utvecklingen. Produkt- och uppfin- ningsutveckling samt rådgivning inbegriper även rådgivning i tekniska. ekonomiska ochjuridiska frågor till mindre företag och enskilda personer.

Ökade insatser föreslås för bl. a. innovationsfrämjande åtgärder. En detaljerad redogörelse för programinnehållet lämnas i STU:s anslags- framställning. Tonvikten i satsningarna Iigger på de prioriterade områdena där ökade insatser föreslås. Följande sammanställning ger en översikt över de satsningar som STU föreslär inom detta delprogram för de prioriterade områdena under den kommande treårsperiodcn (milj. kr.).

Prop. 1980/81: 130 231

Prioriterade områden 1979/80 1980/81 1981/82 l982/83 1983/84 Utfall Budget STU:s förslag Verkstadsteknik 15.9 22.1 30.8 38.6 45.9 Bioteknik 3.2 5.3 7.6 9.4 12.6 Datateknik/elektronik 11.4 14.9 17.5 21.3 21.0 Materialteknik — nya material 0.6 0.7 1.2 1.4 1.6 Kemiteknik 2.8 4.5 6.2 7.5 9.3 Träteknik inkl. skogs- teknik 19.1 23.8 29.1 33.7 39.3 Teknik för hälso- och sjukvård 21.6 23.3 28.0 31.1 33.1 Massa och pappersteknik 11.1 10.6 13.1 15.5 17.5 Summa under delprogram lb. 85,7 105,2 1335 158,5 180,3

Kollektiv forskning bedrivs i enlighet med ett av STU och en grupp företag (och eventuellt någon ytterligare part. t. ex. sektormyndighet) ge- mensamt flnansierat flerårigt ramprogram. Denna s.k. kollektiva forsk- ningsverksamhet har inslag av både utvecklingsarbete och kunskapsupp- byggnad. Finansieringen av den kollektiva forskningen sker således både under delprogram lb. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveck- ling. För att ge en samlad bild av den kollektiva forskningen redovisas denna i sin helhet under program 2.

Delprogram I ('. Iriduslriservice

Delprogrammet omfattar verksamhet som syftar till att främja produkt- utveckling och arbetsmetoder hos den mindre och medelstora industrin samt att genom uppsökande regional verksamhet öka STU:s kontakter med företag och enskilda.

1 verksamheten. som i stor utsträckning planeras tillsammans med sta- tens industriverk. ingår att i samarbete med de regionala utvecklingsfon- derna ge service till mindre och medelstora företag. STU:s uppgift är därvid dels att tillföra teknisk kompetens. dels att verka för samordning av utvecklingsverksamhet föranledd av regionala stödinsatser. Genom att STU har ett fast regionalt samarbete med alla utvecklingsfonder har STU en aktuell överblick över de olika länens produktstödjande aktiviteter. Fonderna kan därigenom hos STU komplettera sitt beslutsunderlag före sina beslut.

] verksamheten ingår också att bistå verkstäder som drivs av Samhälls- företag AB med att ta fram och utveckla nya produkter samt att främja kontakter mellan högskolor. universitet och andra forskningsinstitutioner å ena sidan och främst de mindre och mcdeltora företagen å den andra sidan.

Samverkan med utvecklingsfonderna sker i samarbetsgrupper som har etablerats i samtliga län. Samarbetsgrupperna har till uppgift att — ge information och rådgivning.

— bedöma produktidéer.

Prop. 1980/81: 130

ls) '.'-) IQ

— ge visst finansiellt produktstöd samt förmedla kontakter för finansiellt stöd från resp. utvecklingsfond. STU m.11. — kartlägga företagens behov av nya produkter. — bedöma och förmedla nya produkter till företag. — bedriva särskilda kampanjer. s.k. produktidé- och behovsinventeringar. För perioden 1981/82—1983/84 föreslår STU-att nuvarande inriktning på verksamheten under detta delprogram bibehålls och att medel beräknas för ökad produktutvecklingsservice vid de tekniska högskolorna samt för sam-

arbetet med utvecklingsfonderna.

Delprogram [ d. F örmedling

Delprogrammet avser biträde med förmedling till exploatering av uppfin- 'nings-. forsknings- och utvecklingsresultat. Målet är att till tillverkande företag överföra sådana av STU ej tidigare stödda uppfinnings-. forsk— nings- och utvecklingsprojekt som kan vara av.betydelse för svensk indu- stris konkurrenskraft eller på annat sätt av samhällsintresse. Under delpro- grammet Teknikområden bedrivs motsvarande verksamhet vad avser av STU tidigare stödda projekt.

Verksamheten omfattar teknisk-kommersiell granskning av projekt. för- mcdlingsinsatser samt löpande rådgivning i förmedlingsfrågor.

STU:s insatser på detta område kompletteras av den verksamhet som teknikförmedlande företag. s.k. exploateringsföretag bedriver. För att minska dessa företags risktagande lämnar STU under detta delprogram stöd till sådana företag.

För perioden 1981/82=1983/84 föreslår STU en oförändrad inriktning men något ökade resurser för verksamheten inom detta delprogram.

Delprogram I c. Arbetsmgarinitierade projekt

Delprogrammet syftar till att'stimulera till ökat tillvaratagande av de anställdas idéer och förslag till ny teknik. nya produkter och alternativ produktion genom att med särskilda medel främja teknisk-industriella ut- vecklingsprojekt. Verksamhetet kompletterar den sedan länge tillämpade och inom många företag aktiva förslagsverksamheten. Genom de stödin- satser som detta delprogram erbjuder kan även sådana förslag tillvaratas som för att kunna realiseras fordrar tekniskt utvecklingsarbete.

STU har gått ut med särskild information om detta stöd till ett flertal företag och intressegrupper. På några större företag är konkreta kampanjer igångsatta.

I takt med att informationen om STU:s stöd tränger ut i företagen väntar STU en kraftigt ökad efterfrågan på denna typ av projektstöd. STU före- slår därför kraftigt ökade resurser inom detta delprogram för den kom— mande treårsperiodcn.

Statens delegaticmjör r_vmdverksamlter. som under innevarande budget- år disponerar 11.5 milj. kr. för nationell rymdverksamhet under detta

Prop. 1980/81: 130 233

anslag. föreslår en uppräkning av detta belopp till 14 176000 kr. för budget- året 1981/82. Medlen fördelas på tre av delegationens delprogram. Delega- tionens förslag innebär följande.

Inom delprogrammet R_vnulfiu'skning utnyttjas medel från detta anslag för studier av material i tyngdlöst tillstånd. i synnerhet metallers stelnings- processer och diffusionsprocesser i flytande metaller. Arbetet bedrivs i samarbete med rymdforskningsprogrammct i Förbundsrepubliken 'l'ysk- land. För att möjliggöra ett fortsatt samarbete föreslår delegationen en ökning av resurserna för materialforskning med 500000 kr. för kommande budgetår. varav 250000 kr. bör belasta detta anslag. Totalt under detta anslag föreslås 6061000 kr. för detta delprogram.

Inom delprogrammet Barnum/vs utnyttjas medel från detta anslag för bl. a. metodutveckling och demonstrationsprojekt avseende utnyttjande av data från fjärranalyssatelliter inom olika områden såsom skogsbruk och geologi. för bedömning av vattenkvalitet i sjöar och för torvinventering. Dessa projekt genomförs i nära samarbete med användarna. dvs. konsult- företag eller myndigheter som Skogsstyrelsen. SGU och statens natur- vårdsverk. Delegationen föreslår inom detta område en ökning av resur- serna med 800 000 kr. Totalt föreslås 6289 ()00 kr. för detta delprogram.

Inom delprogrammet Industrialveckling används medel från detta anslag för förberedande arbete med nya projekt.. Delegationen beräknar medel för en oförändrad ambitionsnivå. Totalt föreslås 1 826000 kr. för detta delpro- gram under detta anslag .

Program 2. Kunskapsutveckling

Under detta program planerad. genomförs och uppföljs STU:s stöd till kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande teknisk forskning. Må- let för insatserna är att skapa en kunskapsbas för framtida utveckling av industriella processer. metoder och produkter inom sektorer som från industriell synpunkt framstår som intressanta.

STU har delat in programmet i tretton specificerade och ett ospecificerat kunskapsområde. Denna indelning är enligt STU inte heltäckande efter- som behov av nya insatser ständigt uppstår på nya områden. STU arbetar emellertid aktivt för att kontinuerligt beakta sådana tillkommande kun- skapsbehov.

I likhet med verksamheten under programmet Teknikområden ligger tonvikten på insatserna under detta program på de prioriterade områdena. Följande sammanställning ger en översikt över de satsningar som STU föreslår inom detta program för de prioriterade områdena under den kom- mande treårsperioden (milj. kr.).

Prop. 1980/81: 130 234

Prioriterade områden 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 Utfall Budget STU:s förslag Verkstadsteknik 8.2 11.8 17.3 20.8 23.9 Bioteknik 3.3 5.9 7.5 10.5 14.8 Datateknik/elektronik 36.0 45.5 65.2 77.0 84.9 Materialteknik — nya material 1.2 4.1 7.2 8.9 20.7 Kemiteknik 3.2 5.6 8.3 11.0 14.0 Träteknik inkl. skogs- teknik 3 5 3.1 4 6 5.9 7.7 Teknik för hälso- och sjukvård 3.2 3. 7.0 10.2 11.3 Massa- och pappersteknik 8.2 11.6 14.1 15.4 17.6 Summa under program 2 66.8 91.2 131.2 159,7 [84.9

Inom kunskapsområdena gör STU olika typer av insatser enligt nedan- stående tre ambitionsnivåer.

STU:s STU:s ambitionsnivå arbetsmetoder

Aktiva samlade Ramprogram med styrgrupper eller referens- åtgärder grupper

Förberedande åtgärder med expertgrupper för ramprogramplanering Höjd beredskap med uppdrag till expert- grupper att analysera behov av ramprogram Beredskap Normalt projektstöd Bevakning Begränsat stöd (resebidrag. resestipendier. gästforskarverksamhet)

En stor del av STU:s insatser under program 2 görs i form av rampro- gram för kunskapsutveckling. STU har fattat beslut om genomförande av f. n. tretton ramprogram. Planering av ytterligare åtta pågår.

Underlag för planering av ramprogram och andra kunskapsuppbyggande aktiviteter tas fram på olika vägar. Förutom av STU initierade utredningar och enkäter till universitet och högskolor om nuvarande forskningsinrikt- ning och angelägna forskningsinsatser arrangeras årligen en s. k. högskole- dag med möjlighet för universitets- och högskolerepresentanter att disku- tera former för och inriktning av STU:s kunskapsuppbyggande aktiviteter.

STU hemställer om att få inrätta särskilda forskartjänster inom ämnes- områden där behov föreligger att snabbt bygga upp forskningsresurser och kompetens. STU:s ramprogram kan användas som instrument för att byg- ga upp sådan verksamhet. STU påpekar emellertid att S'I'Uzs resurser inte skall bindas upp som basstöd till högskoleinstitutioner. Stöd till rampro- gramfinansierad forskning får inte leda till att STU-stödet till en viss forskargrupp automatiskt permanentas utan bör enligt STU inriktas så att finansieringsansvaret för verksamheten. om denna efter ett uppbyggnads- skede bedöms angelägen. kan föras över till högskolan.

Kollektiv forskning används som benämning på sådana insatser som

Prop. 1980/81: 130 235

innebär att en grupp intresserade företag och/eller organisationer samver- kar i planering, styrning och finansiering av ett gemensamt forskningspro- gram. Verksamhetens inriktning och finansiering regleras genom ett van- ligtvis flerårigt avtal mellan en intressesammanslutning och STU samt eventuellt någon ytterligare part. t. ex. en sektormyndighet.

Under budgetåret 1980/81 löper sammanlagt 32 avtal om kollektiv forsk- ning mellan staten och olika intressenter, främst inom industrin. STU tillskjuter sammanalgt 77 milj. kr.. varav 37 milj. kr. belastar delprogram lb och återstoden belastar program 2. intressesammanslutningarna till- skjuter under samma tid totalt drygt 84 milj. kr. Under innevarande bud- getår har 17 avtal förnyats och ett nytt tillkommit. nämligen för skeppstek- nisk forskning.

Varje nytt eller förnyat avtal skall i princip föregås av en omsorgsfull prövning av STU. En reell omprövning av den kollektiva forskningsverk- samheten inom ett område kräver särskilda utvärderingsinsatser. Under de tre senaste budgetåren har STU påbörjat utvärdering av tio kollektiva ramprogramverksamheter. Fyra av dessa är slutförda och utvärderingsre— sultaten har i ett fall föranlett vissa organisatoriska och programmässiga förändringar. i ett annat fall startat en dialog mellan STU och indu- striintressenterna om väsentliga förändringar. Målsättningen från STU:s sida är att samtliga program för kollektiv forskning successivt skall utvärderas. STU beräknar att den kollektiva forskningen under perioden 1981/82—1983/84 kommer att få en oförändrad total omfattning. STU före- slår att sammanlagt 210.6 milj. kr. anvisas för program 2 för budgetåret 1981/82.

Program 3. Internationell kontaktverksamhet

Under detta program faller verksamhet vid STU som rör andra länder utom sådan som är direkt knuten till pågående projekt under programmen för utvecklingsarbete och för kunskapsutveckling eller som enbart avser biträde till departement och myndigheteri internationella frågor. Program- met är indelat i delprogrammen Kontaktverksamhet och Projektsamver- kan. STU föreslår att sammanlagt 25,8 milj. kr. anvisas för detta program för budgetåret 1981/82.

Delprogram 3 a. Kontaktverksamhet

Delprogrammet omfattar finansiering av Sveriges Teknisk-Vetenskapli- ga Attachévcrksamhet (STATT). stöd till bilaterala samverkansorgan samt viss utredningsverksamhct.

Teknisk-vetenskapliga attachékontor finns f.n. i sju länder. nämligen Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland. Japan. Kina. Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta staterna (2 kontor). Attachérnas huvuduppgif- ter är att bevaka och rapportera om viktigare förändringar i forsknings- och

Prop. 1980/81: 130 236

utvecklingspolitik och teknisk utveckling. etablera kontakter och bedriva uppdragsverksamhet. Målgrupper för verksamheten är främst företag. de- partement. myndigheter och forskningsinstitutioner. Attachéverksamhe- ten bedrivs sedan den 1 januari 1979 som en självständig verksamhet men med utnyttjande av viss administrativ service från lngenjörsvetenskaps- akademien (IVA) inom ramen för ett avtal mellan STU och IVA. En översyn av den juridiska formen för den teknisk-vetenskapliga attaché- verksamheten har helt nyligen genomförts. Fr.o.m. den 1 juli 1981 före- slås STATT utgöra en självständig stiftelse med staten och IVA som huvudmän.

Under innevarande budgetår har verksamheten utökats med en biträ- dande attaché i Bonn och en biträdande attaché i Paris.

Uppdragsverksamhcten inom STATT har fått en successivt ökad om- fattning. I en nyligen genomförd utvärdering av uppdragsverksamheten konstaterar STU att denna under budgetåret l978/79 stod för 17.89% av verksamheten. Denna andel ökade under budgetåret 1979/80 till 24.5%. En ytterligare ökning är enligt STU:s bedömning möjlig men kräver att ökade - resurser avsätts vid hemmakontoret för marknadsföring av verksamheten. STU rekommenderar emellertid inte en sådan utveckling eftersom en alltför stor andel uppdragsverksamhet innebär risker för att fältresurserna i stor utsträckning låses till att utföra beställningsarbete. Utrymmet för mer aktiva insatser. inriktade mot att bidra till den kunskapsuppbyggnad som är nödvändig som grtrnd för framtida indtrstripolitiskt handlande. kan därigenom bli så begränsat att attachéerna inte har möjlighet att menings- fullt medverka i den indtrstripolitiska debatten i Sverige.

Bilaterala forskningsorgan finns f. n. för samarbete med tre länder. näm- ligen Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. De är kontakt- skapande och främjar kunskapsutbyte och vetenskapligt och industriellt samarbete mellan Sverige och de nämnda länderna. Detta samarbete stöds i ett initialskede av STU. men förväntas därefter bli självfinansierande.

För treårsperioden 1981/82—1983/84 föreslår STU en viss ökning av attachéverksamhetens omfattning medan övrig verksamhet under delpro- grammet avses fortsätta på oförändrad nivå. För budgetåret 1981/82 före- slås 13475 kr. för detta delprogram.

Delprogram 3b. Projektsamrer/tan

Delprogrammet omfattar stöd till förberedande kontakter och för att sätta igång internationellt forsknings- och utvecklingssarnarbete.

Under delprogrammet genomförs projekt i samverkan med EG-länder. länder med vilka Sverige har avtal om bl. a. tekniskt-vetenskapligt samar- bete och u-länder.

Under delprogrammet lämnas stöd till resor för experter. deltagande i konferenser och industribesök. Förberedande projekt stöds för att pröva intresset för längre gående konkret samarbete med forskningsorgan eller

Prop. 1980/81: 130 237

industrier utomlands. Verksamheten bedrivs i_nära kontakt med STU:s övriga aktiviteter. Om ett förberedande projekt visar sig bärkraftigt finan- sieras det fortsättningsvis under program 1 eller 2.

För perioden 1981/82—1983/84 föreslår STU ökade resurser för främst utvidgat samarbete med Japan och Förenta Staterna. samverkansprojekt med oljeproducerande länder samt för projektsamarbete med utvecklings- länder kring anpassad teknologi. För budgetåret 1981/82 föreslås 12 325 000 kr. för detta delprogram.

Program 4. Myndighetsservice

Programmet avser STU:s uppgift att vid behov biträda departementet och myndigheter med sakkunskap och erfarenheter. Biträde vid förhand- lingar med främmande länder och internationella organisationer faller un- der detta program. En annan viktig del av programmet är de av STU:s aktiviteter i samand med teknikupphandling som inte innebär direkt pro- jektstöd. Programmet är indelat i delprogrammen Internationell myndig- hetsservice och Teknikupphandling. S'I'U föreslår att sammanlagt 5.7 milj. kr. anvisas för programmet för budgetåret 1981/82.

Delprogram 40. Internationell Myndigltetsnrervit'e

Delprogrammet avser biträde åt departement och myndigheter i sam- band med förhandlingar nred främmande länder och internationella organi- sationer.

Antalet avtal om bl.a. tekniskt-vetenskapligt samarbete med andra länder väntas öka. främst med oljeproducerande utvecklingsländer. Detta medför ökande anspråk på STU:s resurser för förberedelse för och delta- gande i sammanträdcn med bl.a. blandade kommissioner. STU har dock beräknat i stort sett oförändrad omfattning av verksamheten under detta delprogram för den kommande treårsperioden. För budgetåret 1981/82 föreslås 2 130000 kr. för detta delprogram.

Delprogram 4b. 7'eknikrrpphundling

Under detta delprogram lämnas biträde åt departement och myndighe- ter. Delprogrammet syftar företrädesvis till att främja en utökad och för- bättrad teknikupphandling genom att STU aktivt söker påverka myndighe- terna och stödja dem i teknikupphandlingsfrågor.

STU:s hittillsvarande verksamhet med teknikupphandling har omfattat information till bl. a. myndigheter om hur teknikupphandling bör planeras och genomföras. Stöd har lämnats till Svenska Kommunförbundet för att planera ett större program för kommunalteknisk databehandling samt för att förbereda en samordnad upphandling inom brandteknik- och rädd- ningstjänstområdet. 'l'ill landstingen har stöd lämnats för att påbörja upp- handlingen av datoriserade informationssystem för sjukvården. Planering för teknikupphandling har inletts tillsammans med Göteborgs kommun.

Prop. 1980/81: 130

IJ '.'-J 00

STU väntar en påtaglig ökning av antalet projektförslag lämpade för kommunal teknikupphandling under den kommande treårsperiodcn. Detta kommer att ställa ökade krav på insatser från STU inom detta område. STU har emellertid räknat med att detta bör kunna ske med i stort sett oförändrad omfattning av verksamheten under detta delprogram. För bud- getåret 1981/82 föreslås 3 570000 kr. för detta delprogram.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning som under innevarande budgetår disponerar 8000 000 kr. för teknisk forskning. utvecklingsarbete och viss serviceverksamhet inom området vetenskaplig och teknisk information och dokumentation under detta anslag. föreslår att detta belopp höjs till 1 1 100000 kr. för budgetåret 1981/82.

Delegationens verksamhet är uppdelad på tre program; Planering och samordning. Forskning och utveckling samt Nationella serviceuppgifter. Delegationens verksamhet finansieras dels via ett anslag under utbild- ningsdepartementets huvudtitel. dels via detta anslag. Den del av verksam- heten som finansieras under detta anslag faller till helt övervägande del under programmet Forskning och utveckling men viss finansiering av övriga program avses också ske. Delegationens förslag inom de tre pro- grammen innebär följande.

Programmet Planering och samordning syftar till att åstadkomma en övergripande planering och samordning av informationsförsörjningen för att få en sammanhållen utveckling på området och ett effektivt utnyttjande av resurserna. Under detta program äskas medel för viss internationell kontaktverksamhet. utveckling av rutiner för rapporthantering samt för att öka tillgängligheten på info'rmationstjänster. Delegationen beräknar en belastning på detta anslag under budgetåret 1981/82 av 500000 kr.

Inom programmet Forskning och utveckling stöds forsknings-. utveck- lings- och försöksverksamhet för vidareutveckling av informationsförsörj- ningen mot ett effektivt totalsystem. såväl funktionellt som organisato- riskt. Delegationen föreslår att insatserna under detta program ökas och inriktas på metodutveckling för fastställande av informationsanvändarnas behov, systemutveckling för informationsförsörjningsprocessen. nätverks- utveckling, försöksverksamhet för uppbyggnad och utnyttjande av data- baser samt slutligen utbildningsaktiviteter. Delegationen föreslår att 9075000 kr. satsas på programmet från detta anslag under budgetåret 1981/82.

Under programmet Nationella serriceuppgifter utgår bidrag till vissa organisationer och sammanslutningar med uppgifter på informationsför- sörjningsområdet. Programmet inrymmer också viss begränsad rådgiv- ningsverksamhet. Delegationen beräknar belastningen på detta anslag un- der budgetåret 1981/82 till 1550000 kr.

Prop. 1980/81: 130 ' 239

F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under detta anslag (milj. kr.).

1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 Utfall Budget STU:s förslag Kostnader Utrustning 18.1 15.2 16.5 17.9 19.5 Avgår finansiering . utöver anslag Återbetalningar m.m. 2.0 2.0 2.0 2.0 2.0 Minskning av reservation 3.9 — — — _ Summa anslag 12.2 13,2 14.5 15.9 17,5

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare apparater och inStrument (lägst 50000 kr.) för teknisk forskning och industriellt utveck- lingsarbete. Nyttjare av utrustning som har anskaffats med medel från anslaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. I den mån som nyttjaren inte har möjlighet att svara för dessa kostnader är STU skyldigt att helt eller delvis svara för nämnda kostnader genom belastning av berört program under amorteringstiden. Medel motsvarande avskriv- ning och förräntning skall föras till särskild inkomsttitel i statsbudgeten.

STU framhåller ett beslut om lån för utrustningsanskaffning fattas efter samma principer som för anslag till enskilda projekt. Det är således den verksamhet som avses bedrivas med hjälp av utrustningen som är av avgörande betydelse för STU:s beslut. Efterfrågan följer i stort efterfrå- geutvecklingen på STU:s projektanslag. För budgetåret 1981/82 beräknar STU att 14.5 milj. kr. erfordras. '

Prop. 1980/81: 130 240

Bilaga 7

Remissyttranden över STU:s anslagsframställning

STU:s anslagsframställning för budgetåret 1981/82 med förslag till plan för verksamheten under budgetåren 1981/82—1983/84 har remissbehand- lats. Yttranden över anslagsframställningen har avgetts av försvarets forskningsanstalt (FOA). sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). televerkct. statens järnvägar (SJ). trans- portforskningsdelegationen (TFD). sjöfartsverket. luftfartsverket. stats- kontoret. n'ksrevisionsverket (RRV). delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI). universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av universiteten i Uppsala. Göteborg. Umeå. Stock- holm. högskolan i Linköping (LiTH) och Chalmers tekniska högskola (CTH), forskningsrådsnämnden (FRN). medicinska forskningsrådet (MFR). naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). statens naturvårds- verk (SNV). konstrmentverket. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens råd för byggnadsforskning (BFR). statens planverk. statens industriverk (SIND). Sveriges geologiska undersökning (SGU). nämnden för energipro- duktionsforskning (NE). statens provningsanstalt (SP). statens skepps- provningsanstalt (SSPA). statens delegation för rymdverksamhet (DFR). delegationen för energiforskning (DFE). Centralorganisationen SACO/SR. Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden). Ingenjörsve- tenskapsakademien (IVA). Kollektivforskningsinstitutens samarbetsorgan (SAMKO). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. norrlandsfonden. Riksdataförbundet. Svenska kommunförbundet. Svens- ka upptinnareföreningen (SUF), Sveriges civilingenjörsförbund (CF-STF). Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

] Allmänt

Ett genomgående omdöme om STU:s anslagsframställning med förslag till treårsplan är att den representerar ett värdefullt planeringsarbete och att STU:s inriktning och ambition är mycket tillfredsställande. Förvalt- ningsnämnden vid LiTH anser att STU:s anslagsframställning andas en välbehövlig framåtanda och tillförsikt och fakultetsnämnden vid Uppsala universitet hälsar med glädje att STU föreslår ett treårsprogram för sin verksamhet eftersom detta underlättar för universitet och högskolor att planera sin utbildning så att den samverkar med STU:s intentioner.

Det råder f.n. enligt IVA och SIND en ekonomisk obalans i Sverige som kan förväntas bestå under lång tid. Både IVA och SIND framhåller att ett viktigt medel att råda bot på denna obalans är teknisk utveckling. 'l'("()

Prop. 1980/81: 130 34|

understryker särskilt i sitt remissyttrande betydelsen av att teknisk forsk- ning och industriellt utvecklingsarbete ges ett gott stöd i dagens ekonomis- ka situation. För att åstadkomma detta är det enligt TCO viktigt att resurser för teknisk forskning och utveckling ges i form av flerårsprogram. STU har ett stort ansvar både när det gäller att upprätthålla kvaliteten på forskning och utveckling och att vidmakthålla den förtroendefulla atmosfär som nu i huvudsak präglar STU:s verksamhet.

SP påpekar att provningsanstalten numera har kapacitet och resurser för större insatser inom STU:s ansvarsområde än vad som framgår av STU:s anslagsframställning och treårsplan. SP änmar därför ta intitiativ till för- djupade kontakter mellan STU och SP.

FOA nämner att den i STU:s anslagsframställning inledande beskriv- ningen av STU:s framtida inriktning och det resonemang som ligger bakom gjorda prioriteringar i huvudsak stämmer med FOAzs uppfattning. Den övergripande och långsiktiga planeringen inom STU är emellertid enligt FOA ännu inte färdigutvecklad och kan väntas ge bättre resultat i framti- den.

FOA kan f.n. inte uttala sig om huruvida den föreslagna totalramen för STU:s verksamhet ligger på en i förhållande till andra samhällsaktivitcter lämplig nivå. FOA finner emellertid att mot bakgrund av STU:s deklarera- de policy och den alltmer genomarbetade insamlingen av beslutsunderlag bör de av STU fördelade medlen komma till god nytta i det svenska samhället.

2 STU:s roller

Det råder delade meningar om vilken av STU:s tre roller som är den viktigaste: den forkningsstödjande rollen. industrirollen eller samhällssek- torrollen. Förespråkare finns bland remissinstanserna för alla tre alternati- ven.

Industrifanden framhåller att i det läge som Sveriges ekonomi f. n. befinner sig i måste industrirollen prioriteras.

UHÄ och IVA framhåller den forskningsstödjande rollen som den grund- läggande och långsiktigt mcst betydande. Beträffande samhällssektorrol- len finner IVA att presentationen av verksamheten är för splittrad för att en samlad bedömning skall kunna göras. IVA efterlyser därför ett underlag som bättre kan belysa STU:s samhällssektorroll.

Sveriges Industriförbund efterlyser å sin sida en klarare specifikation av vilka motiv som kan återföras till STU:s samhällsroll resp. industriroll. Industriförbundet anser att STU blandar ihop samhällssektormotiv och industripolitiska motiv som argument för flera av STU:s engagemang.

Beträffande avvägningen mellan Program 1. Industriellt och samhällsin- riktat tekniskt utvecklingsarbetc och Program 2. Kunskapsutveckling an- lf) Riku/uge" l98()/8l. I .ruml. Nr 130

Prop. 1980/81 : 130 242

ser Industri/"(milen att stöd till utvecklingsarbete bör prioriteras. Fonden anser vidare att programmet Kunskapsutveckling i större utsträckning bör styras mot kommersiella mål. Denna inriktning av STU:s arbete på före- tagsekonomiskt lönsamma projekt som leder fram till produkter som går att sälja är emellertid tveksam enligt SIND. Denna senare uppfattning delas av SNV.

Fakultetsnämnden vid ("TI-I framhåller att det är väsentligt att STU presenterar sina planer på ett sådant sätt att riksdag. regering. forskare och andra berörda fåren klar uppfattning om STU:s intentioner. SUF anser att STU borde göra upp en plan som visar hur det av statsmakterna angivna målet för STU:s verksamhet skall uppnås. TCO framhåller att det vilar ett stort ansvar hos alla parter i samhället att verka för att teknisk utveckling uppfattas som något positivt. Detta ansvar ligger enligt TCO särskilt tungt hos dem som beslutar om resurser inom stat. kommun och näringsliv samt hos framträdande opinionsbildare.

3 Prioriterade områden

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker STU:s val av prioriterade områden. Statens planrerk framhåller den stora strategiska betydelse som en fortsatt koncentration av insatserna mot de prioriterade områdena kan komma att ha för Sveriges industriella utveckling. IVA anser att valet av områden stämmer väl överens med av akademien tidi- gare framförda rekommendationer. Beträffande områdena kemi- och bio- teknik finner emellertid IVA att satsningarna är alltför begränsade i rela- tion till hur viktiga dessa områden är.

UHÄ och CTH finner att de av S'I'U prioriterade områdena stämmer väl överens med vad fiera utredningar föreslagit under senare år. ("TH påpe- kar emellertid att det dels är svårt att göra verkliga bedömningar mellan insatserna på de olika prioriterade områdena. dels att göra riktiga indel- ningar av dessa. CTH ifrågasätter om inte satsningarna på det trätekniska området är för höga ijämförelse med andra områden och om inte träteknik borde hänföras till det materialtekniska området. Denna uppfattning delas av IVA.

Den miljövårdstekniska forskningen måste enligt SNV ges ökat omfång. SNV lämnar också förslag till nya projektområden för S'I'U att satsa på.

MFR tillstyrker de av STU inom medicinen prioriterade områdena. MFR menar emellertid att STU:s satsningar på mer grundläggande teknisk forskning borde breddas och inte så explicit koncentreras till de priorite- rade områdena. Enligt MFR:s uppfattning sker betydelsefulla genombrott inom såväl teknisk som medicinsk forskning inte som en följd av noga genomförd detaljplanering utan som en konsekvens av en bred satsning på forskning av hög kvalitet.

Prop. 1980/81: 130 ' . 343

FOA finner det välmotiverat med samlade insatser inom ett relativt begränsat antal prioriterade områden. Beskrivningen av dessa områden är lättläst och ger en god grund för förståelsen av STU:s arbete. FOA påpe- kar emellertid att de prioriterade områdena inte får "institutionaliseras". dvs. STU måste utveckla rutiner för att lägga ner gamla och ta upp nya områden i en kontinuerlig och långsiktigt planerad process.

4 lnsatsområden

Beträffande stödformen lnsatsområden anser CTH att det är svårt att avgöra dels om volymen. dels om inriktningen på insatsområdena är välav- vägd. CTH anser vidare att områdena är mycket heterogena och finner det svårt att se något mönster i valet av områden. CTH har emellertid ingen- ting att invända mot de två nya insatsområdena men den totala satsningen på insatsområden skulle enligt CTH kunna minskas.

IVA anser att volymen av insatsområdena kan hållas på oförändrad nivå under programperioden.

Industräörbmider anser att nya insatsområden bör prövas noggrant. Med hänsyn till nuvarande budgetrestriktioner bör även pågående insats- områden utvärderas med avseende på hur resultaten av dem kan utnyttjas. Industriförbundet påpekar vidare att det är viktigt att hålla en del av STU:s budget obunden till förmån för projekt utanför ramprogram. insats- områden. kollektivforskning. etc. Denna farhåga att programmera en allt- för stor del av STU:s insatser delas av CTH.

5 Teknikområden

CTH finner att indelningen under rubriken teknikområden är svåröver- skådlig och ifrågasätter om den inte är en följd av gamla indelningar i stället för ett systematiskt nytänkande. De olika delområdena under varje huvud- område uppvisar också svåiförståeliga underrubriker. detta gäller exem- pelvis för området socialteknik.

Beträffande teknikområdet Produkt- och uppfinningsutveekling samt rådgivning anför LiTH bl.a. följande.

STU:s insatser inom området avses att koncentreras mot kreativitets— främjande åtgärder och åtgärder för att stödja själva utvecklingsarbetet. STU:s insatser borde i stället koncentreras mot den något mindre glamou- rösa uppgiften att förmedla nya produkter från innovatörer till kommer- siellt utnyttjande. STU:s uppgifter torde med andra ord vara att bedriva någon sorts förmedlings- och mäklarverksamhet för innovatörer. att hjälpa dem med att upprätta marknadskontakter och att engagera entreprenörer. Denna verksamhet borde även inkludera produktionsanpassningsfasen.

Prop. 1980/81: 130 244

SUF delar uppfattningen att innovationsfrågorna måste behandlas på ett annat sätt än vad som framgår av anslagsframställitigen. STU måste i högre grad än f. n. koncentrera sina resurser till att förverkliga innova- tioner genom att öka stödet till enskilda uppfinnare eller grupper av inno- vatörer. STU måste vidare göra sin personal mer lyhörd för den känsliga situation som de fria uppfinnarna befinner sig i. De framtida innovatörerna får inte bli ännu mer tveksamma eller negativa till att vända sig till STU med sina bästa uppfinningar.

Statskontoret framför att det är svårt för enskilda innovatörer och inind- re företag att få en överblick över de stödorgan utöver STU som kan lämna bidrag till forskning och utvecklingsarbete. Det vore därför önskvärt att STU kunde fungera som förmedlande länk mellan bidragssökande och sådana organ.

Om nyttan i sammanhanget av de regionala utvecklingsfonderna råder delade meningar. Industrifonden hävdar att det i praktiken har visat sig att fonderna inte är lika skickliga som STU i att bedöma nya projekt utan hellre satsar på modifieringar av befintliga produkter eller etableringar i nya regioner med på marknaden redan existerande produkter. AMS no- terar med tillfredsställelse att STU har etablerat samarbetsgrupper med utvecklingsfonderna i samtliga län.

6 Arbetstagarinitierade projekt

TCO ser med tillfredsställelse att ett särskilt program för arbetstagarini- tierade projekt har kommit igång. Detta är enligt TCO en ny, konstruktiv och angelägen riktning i STU:s stödverksamhet. IVA tillstyrker också insatser på detta område. De arbetstagareinitierade projekten måste dock enligt lVA:s mening tåla samma granskning som övriga teknisk-vetenskap- liga projekt. Denna uppfattning ger också IndustriRerundet uttryck för.

7 Kunskapsutveckling

Fakultetsnämnden vid Göteborgs tmt'versitet anser att programmet Kun- skapsutveckling är av sådan vikt att det bör ges ökade resurser. Nämnden lämnar också förslag till nya satsningar. Vidare noterar referar/cet med tillfredsställelse att STU ämnar prioritera långsiktig kunskaps- och kompe- tensuppbyggnad framför stöd till utvecklingsarbete eftersom det för sådant arbete finns andra finansieringskällor vid sidan av STU.

LiTH framhåller att ramprogramformen har inneburit en efterlängtad möjlighet till långsiktig planering av forskningen vid högskolorna. CTH påpekar emellertid att trots att ramprogrammen har många fördelar så leder den arbetsformen ofta till en tungrodd administration. CTH fram-

Prop. 1980/81:130 245

håller vidare att varken volym eller innehåll av ramprogrammen närmare har presenterats i STU:s anslagsframställning. CTH anser sig därför inte ha någon möjlighet att yttra sig kring dessa frågor. Denna uppfattning delas av FOA. FOA finner det svårt att ur anslagsframställningen utläsa hur stor . del av de begärda anslagen som redan är intecknade på grund av tidigare åtaganden resp. hur "fria pengar" fördelar sig på olika program. Enligt FOA går det inte heller att bedöma hur resultat fortplantas mellan olika program och programdelar.

UHÄ anser att en större andel av STU:s medel för kunskapsuppbyggnad bör hållas utanför ramprogrammen och i stället utnyttjas för projektförslag utanför dessa program.

Ett flertal remissinstanser. i synnerhet universiteten och de tekniska högskolorna. anser att forskarna själva bäst kan bedöma och identifiera nya viktiga forskningsområden. Mot denna uppfattning vänder sig Indu- strifonden med skärpa och påpekar att eftersom forskares främst mål ofta är den egna meriteringen så är de i allmänhet mycket lite intresserade av den kommersiella eller praktiska tillämpningen av sina forskningsresultat. Fonden finner det föga förvånande att de projekt som drivs vid universitet och högskolor i allmänhet omfattas av ett ganska ljumt intresse från indu- strins sida. Ur industrins synvinkel får man enligt fonden ofta fel kunska— per på fel plats. Ansatserna till att låta industrins prioriteringar styra större delen av den kunskapsutveckling som STU finansierar är enligt lndustri- fonden fortfarande otillräckliga.

STU:s förslag att få inrätta särskilda forskartjänster inom områden där de behövs för att snabbt kunna bygga upp forskningsresurser och kompe- tens tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan. bl.a. NFR, IVA och Industriförbundet. UHÄ finner det lämpligt att formen för sådana tjänster samordnas med vad forskningssamverkanskommitte'n (FO- SAM) och lärartjänsteutredningen föreslår.

8 Kollektiv forskning

Synpunkterna på den kollektiva forskningen är övervägande positiva. CTH finner arbetsformen som sådan viktig och konsumentverkat påpekar att den kollektiva forskningen på senare tid i allt högre grad är motiverad lika mycket av ett allmänt samhällsintresse som av industrins intresse. Konsumentverket finner det också helt riktigt att sektormyndigheterna får en mer aktiv roll inom sina ansvarsområden när det gäller kollektiv forsk- ning. CTH finner det svårt för vissa forskargrupper att konkurrera med de kollektiva forskningsprogrammen och anser också att satsningarna på det trätekniska området förefaller vara för kraftiga i förhållande till de forsk- ningsresurser som finns tillgängliga totalt. Beträffande träforskning fram- håller SP att det är viktigt att den verksamhet och de resurser som finns vid SP beaktas vid pågående resursuppbyggnad och samordningsarbete.

Prop. 1980/81: 130 246

IVA tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollektiva forskningen under den kommande treårsperiodcn. SAMKO an- ser emellertid att det av anslagsframställningen inte framgår vilka beräk- ningar som ligger bakom STU:s bedömning. SAMKO påpekar att den pågående utvärderingen av de kollektiva forskningsinstituten kommer att ha ett stort värde vid bedömningen av institutens framtida inriktning. Eftersom endast fyra institut hittills utvärderats kan dock inte detta utgöra en grund för bedömning av det totala behovet av kollektiv forskning.

Enligt Industrifi'irbtmdet är stödet till kollektiv forskning en av de effek- tivaste vägarna att med selektiva medel stimulera teknisk utveckling och därmed konkurrensförmåga i företagen. Förbundet anser att STU bör öka sina insatser i takt med företagen även om detta skulle innebära att andelen stöd till kollektiv forskning ökar.

SSPA betonar särskilt betydelsen av att de nyligen ingångna avtalen om skeppsteknisk- och sjöfartsteknisk forskning förlängs och ytterligare för- stärks.

9 Internationell kontaktverksamhet

UHÄ och CTH finner STU:s program för internationell kontaktverk- samhet synnerligen viktigt och understryker värdet av att det internatio- nella utbytet intensifieras. Ett brett internationellt kontaktnät är nämligen enligt CTH en absolut nödvändighet för ett land som Sverige.

Attachéverksamheten utgör enligt IVA en för Sverige värdefull utlands- inriktad kontakt- och informationsförmedling. IVA anser dock att den bör kompletteras med möjligheter till ytterligare specialiserad och kvalificerad informationsöverföring. När det gäller att stimulera personkontakter mel- lan svensk oeh utländsk forskning föreslår Industri/i'irhundct en generös tillgång på stipendier som en naturlig väg till detta mål. Finansering av mer stadigvarande engagemang i utländska forskningsprojekt bör också kom- ma i fråga, även vid sidan av formaliserad samverkan som mellanstatliga avtal om tekniskt och vetenskapligt utbyte.

10 Teknikupphandling

Beträffande delprogrammet Teknikupphandling delar Spri STU:s syn på teknikupphandling som ett intressant och verksamt medel för att stimulera behovsdefinition inom vården samt produktutveckling inom svensk indti- stri. Spri framhåller dock att teknikupphandling bör ses som ett av flera hjälpmedel med vilka önskade produkter kan tas fram.

Industri/i'irhundet framhåller att STU har betydelsefulla uppgifter när det gäller teknikupphandling. För att få de önskvärda stimulanseffcktcrna i industrin krävs det dock enligt förbundet mer omfattande åtgärder än f.n.

Prop. 1980/81: 130 247

Bilaga 8

F orskningsskattekommitténs förslag

Forskningsskattekommittén (B l978:()5) tillkallades med stöd av rege- ringens bemyndigande den 14 september l978 för att utforma förslag till åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsin- satser.

Kommittén avlämnade ijanuari 1980 betänkandet (Ds B l980: l) Stimu- lans av forskning och utveckling. innehållande utredning och diskussion av det nuvarande särskilda forskningsavdraget och förslag till nytt generellt verkande system för att stimulera företagens forsknings- och utvecklings- insatser. En sammanfattning av betänkandet med redogörelse för nuvaran- de ordning redovisas i det följande.

Argument för stimulans av forskning och utveckling i industrin och former härför

Huvuddelen av den tekniska forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige bedrivs av industrin. Enligt SCB:s forskningsstatistik uppgick kostnaden år 1977 för forskning och utveckling (FoU) inom företagen till ca 4 l50 milj. kr. Verksamheten torde öka i omfattning med ca 292: per år i reala termer.

I egenskap av litet land har Sverige tvingats avstå från att konkurrera på vissa av de mest resurskrävande områdena. Med denna inskränkning upprätthåller vårt land emellertid ambitionen att konkurrera på ett stort fält. Vi har därvid till betydande del att tävla med stora länder som har en högt utvecklad teknologi. Framgång härvidlag är en oundgänglig förutsätt- ning för att våra reallöner och vår levnadsnivå skall kunna hävdas i förhållande till konkurrentländernas.

För att få tillräckligt stora serier är svenska företag generellt sett mer beroende av att kunna exportera sina produkter än företagen i de stora länderna. Även om företagen lyckas uppnå en betydande export måste de ofta ändå arbeta med mindre serier än vad konkurrenterna behöver göra. Dessa villkor för den svenska företagsamheten medför att det är nödvän- digt att stora ansträngningar görs för att höja vår teknologiska nivå om vi skall kunna konkurrera framgångsrikt utan att eftersätta kravet på goda reallöner och hög levnadsnivå. Den nuvarande reala ökningen av FoU- verksamheten inom industrin på ca 292 per år kan inte anses tillräcklig för att svara mot behoven.

[ våra konkurrentländer — även i de stora länderna — vidtar staten åtgärder av skiftande slag för att stimulera FoU-verksamheten. Mot bak- grund av det tidigare sagda synes det därför ofrånkomligt att även hos oss

Prop. 1980/81: 130 248

FoU-verksamheten inom industrin stimuleras genom insatser av det all- männa.

Så sker också. såväl genom generellt verkande åtgärder som genom stödåtgärder av selektiv natur. De generellt verkande åtgärderna har f.n. formen av ett särskilt avdrag vid statstaxeringen. Selektivt stöd — villko- rade bidrag eller län utan krav på bankmässig säkerhet m.m. — lämnnas av styrelsen för teknisk utveckling (STU). den s.k. industrifondcn och de regionala utvecklingsfonderna. Till de selektiva stödåtgärderna kan också räknas offentlig upphandling med innehåll av ny svensk teknik. I tabell ] lämnas en översiktligjämförelse av de nämnda metoderna för stimulans av FoU och korta kommentarer i anslutning därtill.

På den senaste tiden har skett en enligt vår mening värdefull förstärkning av de selektiva stödåtgärderna såvitt avser bidrag och lån. Kommittén anser det lämpligt att gradvis ytterligare steg tas på denna väg. Kommittén konstaterar att den offentliga teknikupphandlingen tyvärr förlorat i bety- delse under l970-taletjämfört med förhållandena under 1950- och 60-talen. Kommittén anser det önskvärt att denna stimulansmetod kommer till ökad användning.

Det generellt verkande systemet — det särskilda avdraget - har varit oförändrat sedan det infördes år 1973: På senare tid har emellertid fram- förts önskemål om en förstärkning även av denna stimulansform i motioner i riksdagen från olika partier.

För att en så säker och bred stimulansverkan som möjligt skall erhållas är det enligt kommitténs uppfattning lämpligt att ordningen med såväl ett generellt verkande system som selektiva stödåtgärder behålls. Förstärk— ningarna i fråga om åtgärder av typen bidrag och lån bör följas av en förstärkning även av det generellt verkande systemet.

Det särskilda forskningsavdraget

Det särskilda forskningsavdraget vid statsbeskattning infördes år 1973. Forskningsavdraget har provisorisk natur. Det är tillämpligt på skattskyl- diga som bedriver industriell tillverkning och som under åren 1973—1980 (sedermera förlängt till 1981) har kostnader för FoU-arbete.

Det särskilda forskningsavdraget består av ett basavdrag och ett ök- ningsavdrag. Basavdraget utgör l0% av ett på visst sätt fastställt underlag. Detta underlag avser förhållandena under ett kalenderår. Ökningsavdraget utgår med 20% av den ökning av underlaget för basavdrag som skett mellan två kalenderår. [ underlaget för basavdraget ingår bl.a. lönekost- nader för anställda som till övervägande del utfört FoU-arbete samt kost- nader för förvärv av FoU—resultat. ] syfte att få en neutral behandling av interna och externa kostnader räknas lönerna om med faktorn 5/3. Bidrag och kostnader som avser FoU-arbete i utlandet och som sammanlagt överstiger 250000 kr. får räknas in i underlaget endast-om regeringen medger det.

Prop. l980/81: 130 249

Förslaget

En utgångspunkt för utredningsarbetet har enligt direktiven varit att det är angeläget att stimulera företagens FoU-arbete genom generella åtgärder på skatteområdet även efter det att de provisoriska bestämmelserna Lipp- hört att verka. Vår uppgift har bestått i att utforma förslag till sådana åtgärder.

Kommitténs överväganden och förslag har sammanfattats på följande sätt.

Det föreslagna systemet avser — i likhet med vad som gäller enligt det nuvarande. provisoriska systemet — teknisk och naturvetenskaplig FoU- verksamhet hos industriföretagen.

Den nuvarande anknytningen av underlaget för beräkningen av stimu- lansen till kalenderår föreslår kommittén skall ersättas av en anknytning till företagets räkenskapsår.

Som redan nämnts beaktas vid beräkningen av underlaget för det särskil- da avdraget endast kostnader för personal som till övervägande del utfört FoU-arbete. Med hänsyn främst till att denna begränsning i praktiken verkar till nackdel för mindre företag föreslår vi att den ersätts av ett krav på att den anställde till minst en fjärdedel skall ha sysslat med FoU- verksamhet.

Kommittén föreslår att lönekostnaderna skall räknas om med faktorn 2.5 i stället för 5/3 innan de tillförs beräkningsunderlaget. Förslaget innebär att omräkningsfaktorn anpassas till den rådande genomsnittliga relationen mellan lönekostnader och totalkostnader för FoU-verkamhet inom det egna företaget.

Någon särbehandling av kostnader avseende FoU-verksamhet i utlandet anser kommittén inte längre erforderlig.

I övrigt överensstämmer beräkningsunderlaget enligt kommitténs för- slag i huvudsak med vad som gäller i det nuvarande. provisoriska syste- met.

Enligt det provisoriska systemet tillgodoförs företagen stimulansen i form av en skatteminskning. Denna uppkommer genom att företagen vid den statliga taxeringen får dra av vissa procentuella andelar av underlaget för basavdraget och för ökningsavdraget från vinsten innan skatten beräk- nas.

Systemet har den olägenheten att stimulansen bara lämnas till företag som visar skattemässig vinst. Olängenheten mildras i viss mån av möjlig- heten till förlustavdrag för ett senare beskattningsår då företaget har över- skott vid taxeringen. Nuvärdet av en framtida oviss skatteminskning torde dock i allmänhet vara avsevärt mindre än det nominella beloppet. Härtill kommer likviditetsaspekten. Dessutom får det anses vara en nackdel att det tidsmässiga sambandet mellan forskningsinsatsen och tillgodoförandet av stimulansen blir svagt.

Prop. 1980/81: 130 250

Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att stimulansen blir lika effektiv i fråga om företag som inte har taxeringsmässig vinst som för övriga företag. Ett framtida system bör därför utformas så att stimulansen blir oberoende av vinstsituationen för företaget. Mot denna bakgrund — och med tanke på att även ett kombinerat avdrag- och bidragssystem av typ investeringsavdrag/investeringsbidrag är behäftat med flera nackdelar — föreslår kommittén att tillgodoförandet av stimulansen i det nya syste- met skall ske iform av direkta utbetalningar.

Kommittén nämner i detta sammanhang också följande. Det har gjorts gällande att själva formen för tillgodoförandet av den nuvarande stimulan- sen — avdrag vid beskattningen — bidrar till att den i otillräcklig utsträck- ning beaktas vid planeringsarbetet inom företagen. Förklaringen härtill skulle vara den att stimulansen uppfattas som en renodlad skattefråga. och många företag är obenängna att anlägga skattemässiga synpunkter vid budgetarbetet — skattefrågor anses ofta inom företagen vara hänförliga till bokslutsarbetet. Om denna uppfattning är riktig borde enligt kommitténs bedömning förstås att stimulanseffekten förbättras om tillgodoförandet sker i annan form än genom ett avdrag vid taxeringen eller från den uträknade skatten.

Från de nämnda utgångspunkterna vore det möjligt att konstruera en ordning för beslut om FoU-stimulans och utbetalning av stimulansbelopp helt utan anknytning till beskattningsväsendet. Uppgifterna skulle t.ex. kunna anförtros något statligt verk eller en särskilt inrättad nämnd 6. d.

Enligt kommitténs uppfattning har emellertid uppgiften att fastställa underlaget för beräkningen av stimulansen en naturlig anknytning till taxe- ringsarbetet. Underlaget utgörs ju av kostnader som är avdragsgilla vid beskattningen. Vidare har taxeringsnämnden direkt tillgång till räken- skapshandlingarna för rörelsen. Inom taxeringen finns det utvecklade ruti- ner för revision och annan kontroll. Nämnas kan också att det inom taxeringsväsendet finns en väl utbyggd bevakning av det allmännas rätt. Kommittén framhåller dessutom att förutsättningarna för ett effektivt och kompetent arbete hos taxeringsnämnderna nyligen förbättrats genom den s.k. RS—reformen. Inom ramen för reformen har också beslut fattats om utvidgningar av taxeringsnämndernas beslutsområde.

Kommittén anser med hänsyn till vad som anförts att anknytningen till beskattningen bör behållas såtillvida att taxeringsnämnden även inom det av kommittén föreslagna systemet bör vara beslutsmyndighet.

Däremot kan anknytningen upplösas såvitt avser tillgodoförandet av beslutat stimulansbelopp. Vad som förloras genom en sådan åtgärd är närmast — utom tillgången till etablerade rutiner — möjligheten till kvitt- ning mot kvarstående skatt. Å andra sidan hör till bilden att denna möjlig- het saknas även i fråga om andra statliga stöd- och stimulansformer. t. ex. investeringsbidraget för inventarieanskaffning. Mot bakgrund härav anser inte kommittén att ett bortfall av möjligheten till kvittning mot kvarstående

Prop. 1980/81: 130 351

skatt kan betraktas som någon allvarligare olägenhet. Det kan nämnas att vid utbetalning i särskild ordning utmätning kan ske för restförda skatter m.m.

Kommittén föreslår på grund av det sagda att av taxeringsnämnden beslutat stimulansbelopp skall betalas ut i särskild ordning. Utbetalning bör ombesörjas av länsstyrelsen.

Kommittén har bedömt stimulanseffekten av det provisoriska systemet som relativt begränsad. Skälet härför anser kommittén främst vara dels att inslaget av särskilt stöd för ökade FoU-insatser är alltför litet. dels att det totala stöd som det särskilda avdraget medför ligger på en tämligen låg nivå.

När man i företagen överväger förslag och uppslag till nya projekt är den centrala frågan vilka ytterligare intäkter och kostnader som projektet kan antas tillföra respektive belasta företaget med. Med hänsyn härtill finns det anledning att förmoda att en påtaglig lättnad i kostnaderna för nya projekt är ägnad att öka företagens benägenhet att satsa på sådana.

All utbyggnad av forskningsresurserna i företagen sker visserligen inte med anledning av konkreta projekt. Ofta ställs företagsledningarna inför problemet huruvida forskningsavdelningen bör tillföras ökade resurser för att allmänt upprätthålla eller utveckla företagets tekniska nivå. Det förefal- ler sannolikt att även i sådana situationer åtgärder som är särskilt inriktade på att minska kostnaderna för en utökning av forskningen är ett verksamt medel för att stimulera till ökade FoU-insatser.

Ett system med inslag av ökningsstöd får vidare den effekten att ett företag relativt sett får större bidrag till de totala FoU-kostnaderna över en längre tidsperiod ju högre takten för ökningen av FoU-kostnaderna är. Denna effekt borde utgöra ett incitament för företagen att långsiktigt sträva mot en god tillväxttakt avseende FoU-arbetet.

Med hänsyn till det anförda anser kommittén att inslaget av ökningsstöd i ett framtida system bör väsentligt ökas i förhållande till vad som gäller i det provisoriska systemet. Att gå över till ett system med enbart öknings- stöd skulle däremot enligt kommitténs uppfattning föra alltför långt. Med en sådan ordning skulle företag vars kostnader för FoU ligger stilla eller går tillbaka inte få något stöd alls. trots att sådana företag inte sällan torde ha ett särskilt behov härav. Företagen i fråga kan ha en omfattande FoU- verksamhet som byggts upp under tidigare år. En sådan konsekvens anser kommittén olämplig. Vidare befarar kommittén att ett renodlat öknings- stödsystem skulle kunna få ojämna verkningar och också medföra onödiga frestelser och möjligheter till missbruk.

I syfte att få en bättre stimulanseffekt och minska möjligheterna till missbruk bör ökningsstödet fördelas på flera år och utgå endast i den mån den uppnådda FoU-nivån vidmakthålls.

Efter en genomgång av olika kombinationer äv procenttal för basstöd och ökningsstöd föreslår kommittén mot bakgrund vad som tidigare an-

Prop. 1980/81: 130 252

förts att forskningsstödet skall bestå av dels ett basstöd som beräknas efter 2%. dels ett ökningsstöd som utgår för ökningsåret och vart och ett av de två följande åren med 10% per år av kostnaden för den ökade FoU- insatsen. Som förutsättning för att ökningsstöd skall utgå för de två sist- nämnda åren skall gälla att den kostnadsnivå som ökningen lett till vid- makthålls. Förslaget innebär att ett företag för år 4 kan erhålla ökningsstöd som är hänförligt till ökningar av basunderlaget mellan åren 1 och 2. 2 och 3 samt 3 och 4. Vid jämförelse av de föreslagna procenttalen och procent- talen i det provisoriska systemet måste beaktas den ändring av omräk- ningsfaktorn för lönekostnader som vi föreslår. I ett system med den nu gällande omräkningsfaktorn motsvaras procenttalen 2 och 10 av 3 resp. 15.

Ett företag som ett år ökar sina FoU—insatser med 10% från 1000 enheter. dvs. med 100 enheter, får — såvitt gäller själva ökningen - enligt förslaget stöd på 12 enheter (basstöd 2 och ökningsstöd 10 enheter) årligen under tre år om den uppnådda nivån vidmakthålls. Med hänsyn till att stödet avses vara skattefritt är det för aktiebolag likvärdigt med en skatte- pliktig intäkt under vart och ett av åren på 27 enheter. Kostnaden för en ökning av FoU-kostnaderna täcks således til 27 % av stöd under treårspe- rioden (resultatet blir detsamma om man ställer beloppet 12 i relation till ökningen av FoU-kostnaderna "efter skatt"). Basstödet på 2% motsvarar för aktiebolag en skattepliktig intäkt på 4.4% av FoU-kostnaderna.

Vid inflation får även företag med reellt oförändrad FoU-nivå del av ökningsstöd. eftersom detta enligt kommitténs förslag beräknas i löpande priser. Med ett realt betraktelsesätt verkar därför ökningsstödet vid infla- tion till viss del som ett basstöd. Med ett sådant betraktelsesätt kan det samlade ”basstödet” vid en inflation på x% anses bestå av dels det egentliga basstödet, dels den del av ökningsstödet som är hänförlig till en nominell kostnadsökning på x %.

Det system som kommittén föreslår avses tillämpas första gången på FoU-kostnader under år 1981. Utifrån ett antagande om en årlig ökning av FoU-kostnaderna inom industrin på 10% från nivån år 1977 blir de statsfi- nansiella kostnaderna det förstnämnda året. om systemet då antas vara i verkan fullt ut. ca 285 milj. kr. Med hänsyn till att ökning av basunderlaget under tidigare år än 1981 inte berättigar till ökningsstöd enligt vårt förslag till bestämmelser om ikraftträdandet beräknas kostnaden vid det angivna antagandet stanna på ca 185 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för det provisoriska systemet år 1981 — om giltighetstiden förlängdes — utifrån samma antagande om utvecklingen av FoU-kostna- derna kan beräknas till ca 176 milj. kr.

I tabell 2 lämnas sammanfattande jämförelse av det nuvarande. proviso- riska systemet.

Tabell !. De viktigaste metoderna för stimulans av FoU. Jämförelse och kommentar

_lämft'irelsefaktor Generellt system i form av stöd Selektiva systern genom avdrag/bidrag relaterade ___—___— till l-"ou-insatserna Offentlig upphandling med inne- Stöd i form av villkorade bidrag häll av ny svensk teknik eller län till särskilda projekt (STU. industrifonden. de regionala utvecklingsfonderna)

Prop. 1980/81

. .

130

Beslutspro- Decentraliserad till företagen Centraliserad till statliga och Centraliserad till de stödbeviljande cessen kommunala myndigheter organen

Kostnaden för det Ca 150 milj. kr.' i form av Torde vara ringa STU ca 429 milj. kr.2 allmänna budget— skattebortfall Industrifonden " 300 " "2 året l979/80 Utvecklingsfon-

derna " 50 " ”3

Summa ca 779 milj. kr.

Anmärkning Återvinning av satsade medel Återvinning av satsade medel Återvinning av satsade medel sker på sker i form av okade skattein- sker på sätt som angetts under Gene- sätt som angetts under Generellt system täktcr för det allmänna till rellt system samt genom att de samt i form av återbetalning av lån följd av ökad 5 se] attning och upphandlade nyttigheterna fyller eller royalty på lyckade produkter högre inkomstnivå existerande behov

Kort kommentar Det nuvarande. provisoriska Denna metod hade avsevärd be- En fortsatt gradvis förstärkning synes

systemet har troligen relativt tydelse under 1950 och -6() talen lämplig begränsad effekt. Förslag till (ex: utbyggnad av system för

permanent system med bättre sti- överföring av högspänd växel-

mulanseffekt läggs fram i det ström och likström. kärnkraft.

föreliggande betänkandet försvarsmateriel). men har under 1.970-talet minskat i betydelse. Okad användning av metoden synes N önskvärd U'

' Beräkningen grundas på ett antagande om en årlig ökning av FoU—kostnaderna från nivån år 1977 på 10% : Anslag . * Produktutvecklingslån (uppskattning)

Prop. 1980/81: 130

254

Tabell 2. Sammanfattande jämförelse av det nuvarande, provisoriska systemet och det föreslagna systemet

Jämförelsefaktor Det nuvarande. provi- soriska systemet

Det föreslagna systemet

1 Krets av företag som omfattas av stimulansen

2 Underlaget för basav— drag/basstöd

Krav på anställds arbetsinsats

Faktorn för omräk- ning av lönekost- naderna

Beräkningsperiod

3 Basavdrag/basstöd ut- tryckt i termer av ekonomiskt tillskott till företaget (jfr rad 8)

4 Basavdrag/basstöd ut— tryckt i termer av avdrag vid stats— taxeringen (jfr rad 8)

5 Underlaget för ök- ningsavdrag/ök- ningsstöd

6 Ökningsavdrag/ök- ningsstöd uttryckt i termer av ekonomiskt tillskott till fö- retaget (jfr rad 8) 7 Ökningsavdrag/ök- ningsstöd uttryckt i termer av avdrag vid statstaxeringen (jfr rad 8)

8 Formen för tillgodo- förandet

Företag som bedriver industriell tillverkning

Lönekostnadcr för FoU-personal. omräknade med en omräkningsfaktor. samt bidrag till FoU-arbete och kostnader för förvärv av FoU-resultat

Den anställde skall till övervägande del ha utfört FoU-arbete

5/3

Kalenderår

492 av underlaget för basstöd

107: av underlaget för basstöd

Okningen av underlaget för basavdrag i förhål- lande till underlaget kalenderåret före

8% av underlaget för ökningsavdrag

20 % av underlaget för ökningsavdrag

Avdrag vid taxeringen till statlig inkomst- skatt

Den anställde skall till minst en fjärdedel av sin arbetstid ha utfört FoU-arbete

75

Beskattningsår

29%- av basunderlaget

5 % av basunderlaget

Summan av ökningarna av basunderlagen avseende det senaste beskattnings- året och de två närmast föregående beskattnings- ären. för vart och ett i förhållande till underla- get beskattningsåret före

1092 av ökningsunderlaget. Utgår normalt i tre är (jfr rad 5). alltså sam— manlagt med ca 30 ':.1? av underlaget

25 % av ökningsunderlaget. Utgår normalt i tre år (jfr rad 5). alltså sam- manlagt med ca 75 % av underlaget

Utbetalning av länsstyrel- sen på grundval av beslut av taxeringsnämnden

Prop. 1980/81: 130 255

Bilaga 9

'

Remissyttranden över forskningsskattekommitténs för- slag

Forskningsskattekommitténs betänkande (Ds B l980:l) Stimulans av forskning och utveckling har remissbehandlats. Yttranden över betänkan- det har avgetts av riksrevisionchrkct (RRV). riksskatteverket (RSV). allmänna ombudet för mellankommunala mål. kammarrätten i Stockholm, statistiska centralbyrån (SCB). konjunkturinstitutet, arbetsmarknadssty- relsen (AMS). statens industriverk (SIND). styrelsen för teknisk utveck- ling (STU). Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). Industrifonden, läns- styrelsen i Stockholms. Södermanlands. Malmöhus, Göteborgs och Bo- hus. Örebro samt Västerbottens län. delegationen (B l977:()9) för företa- gens uppgiftslämnande (DEFU). Centralorganisationen SACO/SR. För- eningen auktoriserade revisorer (FAR). Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareför- eningen (SAF), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF). Svens- ka företagares riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska konsult- föreningcn, Svenska revisorssamfundet, Svenska upplinnareföreningen (SUF). Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen). Sveriges industriförbund. Taxeringsnämndsord- förandenas riksförbund (TOR) samt Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Länsstyrelsen i Västerbottens län har till sitt yttrande fogat en reserva- tion av tre ledamöter samt yttranden frän Västerbottens handelskammare och Västerbottens läns TCO-distrikt. LRF åberopar ett yttrande av Lant- brukarnas skattedelegation. SAF och Sveriges industriförbund åberopar ett yttrande av Näringslivets skattedelegation.

Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser anför allmänna synpunkter på frågan om stat- ligt stöd för FoU inom industrin. Remissinstanserna är eniga om att statligt stöd i någon form är nödvändigt för att stimulera företagens FoU. [ stort sett räder enighet om att utredningens förslag allmänt sett är en förbättring i förhållande till det särskilda forskningszwdraget. I fråga om utformningen av forskningsstöd betonar en grupp med bl.a. IVA. SACO/SR. KF. Nä- ringslivets skattade/(Iyalion. SBEF. Svenska jörmugurws riksförblmd. SHIO-Familiajöremgen. betydelsen av en satsning på generella åtgärder.

IVA anför:

Prop. 1980/81: 130 256

Om FoU-verksamhetens volym stagnerar begränsas företagens förmåga att förnya sin tekniska kompetens genom nyrekrytering av FoU-personal starkt. Detta innebär att FoU-verksamheten i ännu större utsträckning kommer att inriktas på vidareutveckling av existerande produkter och teknologi. Detta är i och för sig en viktig del i företagens FoU-verksamhet. men den måste kompletteras med en långsiktig utvecklingsverksamhet, med syfte att mer genomgripande förnya produktprogrammen.

Företagens redovisade soliditet har. till följd av vikande lönsamhet, sjunkit från i genomsnitt drygt 40% under 1950-talet till ca 22% år 1977. Detta begränsar starkt företagens förmåga att "bära långsiktiga risker. Sam- tidigt har de enskilda FoU-projektens storlek ökat i många branscher. så att företagens möjligheter att sprida riskerna på flera projekt minskat.

Den starka inflationen minskar också nuvärdet av den möjliga framtida avkastningen på långsiktiga utvecklingsprojekt.

Statligt stöd till FoU kan i viss utsträckning förbättra kalkylen för FoU- investeringar. jämfört med andra. mer kortsiktiga alternativ. FoU-kostna- derna är dock bara en del av de totala kostnaderna för utveckling av nya produkter och processer. Innan dessa börjar ge intäkter krävs också inves—. teringar i t.ex. produktionsapparat och marknadsföring. Statligt stöd till FoU kan i viss utsträckning bidra till att upprätthålla FoU-kapaciteten och till att fler alternativ kan studeras innan de avgörande investeringsbesluten tas. '

På lång sikt kan dock bara en acceptabel lönsamhet garantera att till- räckliga resurser kan avsättas för alla led i företagens anpassning till ändrade konkurrensförhållanden.

Den viktigaste förutsättningen för framgångsrik utveckling av nya pro- dukter och processer är detaljerad kunskap om marknadens behov. Till- räcklig sådan kunskap. och kännedom om företagets förmåga att fylla behoven. finns endast inom respektive företag. Detta motiverar att stöd till forskning och utveckling utformas så att det så litet som möjligt inverkar på det normala marknadsspelet mellan köpare och utvecklare av nyteknik. dvs. som generellt stöd.

Liknande synpunkter framförs av SACO/SR:

Även om en förbättrad vinstnivå i företagen skulle medföra att företa- gens satsning på FoU ökades. delar SACO/SR utredningens uppfattning att statligt. ekonomiskt stöd i olika former är nödvändigt. Vidare delar centralorganisationen utredningens uppfattning att såväl generella som selektiva åtgärder är nödvändiga. SACO/SR vill i sammanhanget varna för en övertro på selektiva åtgärder på bekostnad av generella. En alltför omfattande selektiv åtgärdsarsenal leder enligt centralorganisationens me- ning till en centralisering och byråkratisering som inte är förenlig med en fungerande marknadsekonomi.

KF anför:

Det statliga stödet har hittills givits såväl selektivt i form av bidrag. lån och offentlig upphandling som generellt genom det särskilda forskningsav- draget vid den statliga beskattningen. Det kan naturligtvis diskuteras huru- vida de generellt verkande åtgärderna är lika effektiva som de selektiva. Såsom kommittén konstaterar har lån och selektiva bidrag ökat under 70- talet. medan den offentliga teknikupphandlingen under samma tid förlorat i

Prop. 1980/Sl: I30 257

betydelse. Det är önskvärt att denna stimulansmetod kommer till ökad användning. Detta utesluter emellertid inte att rätt utformade generella åtgärder på skatteområdet kan medföra önskad ökning av FoU-verksam- heten. även om stimulanseffekten av det provisoriska systemet visat sig vara relativt begränsad.

Näringslivets sku/retlelc'galiun är i stort sett nöjd med utredningens förslag och anför:

Då det särskilda forskningsavdraget infördes i början av år 1973 fram- hölls från skattedelegationens sida att det var väsentligt att stimulanser till FoU-verksamhet gavs en generell inriktning. På denna punkt stämmer förslaget med våra önskemål. Man kan inte nog kraftigt understryka vådor i en marknadsekonomi av ett selektivt stöd av den art som skisseras i det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet.

SBEF finner att ett selektivt stöd ibland blir svärhanterligt i vissa före- tag:

Den typ av FoU-arbete i byggföretag som i första hand bör omfattas av generell stimulans är många gånger av sådan art att den inte på ett enkelt sätt låter sig beskrivas i en ansökan om selektivt bidrag. För att slippa ett krångligt ansökningsförfarande. en många gånger godtycklig bedömning och en formalistisk avrapportering har man i företagen ibland underlåtit att utnyttja de selektiva bidragsmöjlighcter som finns. inte minst på grund av sådana negativa konsekvenser at det selektiva bidragssystemet hälsar föreningen med tillfredsställelse en utvidgning och förbättring av det gene- rella stödet.

En annan grupp med bl.a. SIND. länsstyrelserna i ;)!uimöhus. (iii/('— horgs och Bohus och Västerbotlwzs län. LO. Landstings/örbnmlct och TCO anser att generella åtgärder i avvaktan på en bättre stödform bör finnas kvar men i begränsad omfattning.

SIND anför:

Enligt Statistiska centralbyråns forskningsstatistik har industriföreta- gens FoU-kostnader under de senaste tio åren stigit med ca I6% per år. vilket motsvarar 6—7% per år i fasta priser. Underlag saknas för en siffcrmässig uppskattning av i vad mån denna relativt snabba ökning på- verkats av det statliga forskningsstödet — via en reell stimulanseffekt och/ eller genom att fördelningen mellan kostnadsposter kan ha påverkats i en del företags redovisning. Det förefaller dock inte sannolikt att ett generellt forskningsstöd i den begränsade storleksordning det här rör sig om skulle få någon mer betydande inverkan på industriföretagens FoU-politik.

Det generella stödets troligen begränsade stimulanseffekt kan tala för att resurserna i stället sätts in för att förstärka de riktade åtgärdsprogrammen. De omfattande studier som de senaste åren genomförts av lVA och S'I'U beträffande betingelserna för teknisk utveckling bör också ha ökat möjlig- heterna att genomföra sådana riktade åtgärder. Om man utgår från anta- gandet att företagens FoU-insatser generellt sett tenderar att bli mindre än

[7 Riksdagen 1980/8]. I .vmnl. Nr l.?0

Prop. 1980/8]: 130 258

vad som från samhällets synpunkt vore motiverat. finns emellertid enligt industriverkets mening motiv för att vid sidan av de riktade åtgärdspro- grammen ge visst generellt stöd för industrins FoU. Genom ett sådant stöd förbättras företagens möjligheter att själva planera och genomföra forsk- nings- och utvecklingsprojekt.

Den administrativa och utredningsmässiga kapaciteten för att från stats- makternas sida hantera ett selektivt FoU-stöd är begränsad. Stora delar av den svenska industrin lämnas därför utanför de FoU-satsningar som byggs upp med statligt stöd. Det gäller särskilt beträffande små och medelstora industriföretag. Det generella stödet får därför särskild vikt för de mindre företagen och för företag inom "icke—prioriterade” delar av industrin. De ändringar. som nu föreslås i reglerna för beräkning av stödberättigade kostnader, torde också göra det lättare för små och medelstora företag att utnyttja FoU-stödet.

Enligt industriverkets mening talar — trots osäkerheten beträffande stö- dets effekter i olika avseenden — övervägande skäl för att behålla och generellt verkande forskningsstöd till industrin. Tills vidare bör man för detta stöd kunna använda den tekniska lösning. som föreslagits av forsk- ningsskattekommittén. Däremot har enligt verkets uppfattning inga över- tygande skäl anförts för en ökning av stödets storlek med ca 100 miljoner kronor per år. som utredningen föreslår. Proeenttalet för basstöd och ökningsstöd bör därför ändras, så att utgifterna för (det fullt utbyggda) bidragssystemet inte överstiger det skattebortfall. som skulle uppkomma om det nuvarande systemet bibehölls.

LO:s uppfattning är att ett FoU-stöd till industrin skulle göra mera nytta som beställarstöd. men om ett generellt stöd skall finnas bör det utformas som ett måttligt ökningsstöd. LO anför:

LO:s uppfattning är att ett generellt stöd till forskning i företagen inte har den effekt som är avsedd. Det är en rad andra faktorer som är mycket mer väsentliga. Likväl kan det föreliggande förslaget sägas innebära en viss förbättring. särskilt vad gäller betoningen av ökningsstöd och den annorlunda formen för stödet som gör att det skulle kunna fungera mer långsiktigt och även omfatta företag som inte redovisar vinst för beskatt- ning.

Om ett stöd av generell natur ska införas för alla industriföretag förordar LO ett ökningsstöd av måttlig omfattning. Ett sådant stöd kan då utgå beräknat på nominella 'ökningar och fungera som ett basstöd för dyrare FoU-kostnader. Den nuvarande begränsningen när det gäller att i underla- get för beräkning av forskningsavdrag även ta med kostnader för forskning i utlandet bör enligt LO även finnas med i ett eventuellt nytt system för forskningsstöd.

LO:s principiella uppfattning är dock att ett FoU-stöd till industrins forskning skulle göra mera nytta som ett beställarstöd.

En tredje grupp med bl.a. RRV. kmr/miktm'insritutet. AMS. STU och Industri/bilden har den uppfattningen att frågan om stöd i den föreslagna formen inte blivit tillräckligt utredd för att ställning till förslaget skall kunna tas.

RRV anför:

Prop. 1980/81: 130 259

Forskningsskattekommittén framhåller att nuvarande satsning på forsk- ning och utveckling (lfoU) inom industrin inte är tillräcklig för att den internationella konkurrenskraften på sikt skall kunna bibehållas och stär- kas. RRV delar rent principiellt denna syn. RRV saknar dock i betänkan- det en analys av vissa frågor som verket anser väsentlig för att kunna ta ställning till kommitténs förslag.

De undersökningar som föreligger pekar mot att det gällande provisoris- ka systemet med skatteavdrag. det s. k. särskilda forskningsavdraget. har haft begränsade effekter vad gäller industrins satsningar på FoU. l'n måttlig ökning har kunnat iakttas. Sambandet mellan ökningen och det särskilda forskningsavdraget är dock oklart. Underlag för bedömningar härav saknas i betänkandet.

Vidare saknas i betänkandet en belysning av orsakerna till industrins otillräckliga satsningar på FoU. Man har utgått ifrån att det har sin orsak i det generella stödets konstruktion. Det finns enligt RRV:s mening anled- ning att anta att andra faktorer än ofullständigheter i det generella stödets konstruktion har påverkat industrin. En kartläggning och analys av samtli- ga faktorer. bl. a. sådana som har att göra med nyttiggörande och långsik- tighet borde ha genomförts.

Slutligen saknar RRV en kvalitativ undersökning av det särskilda av dra- gets effekter. Vad är det för slag av forskning och utveckling som har stimulerats? RRV har i sin undersökning av det särskilda forskningsavdra- gets effekter avseende år 1974 (dnr 1975: 1443) bl. a. pekat på att en stor del av den dittillsvarande ökningen av FoU tycktes äga rum i företag som samtidigt ökade sina kostnader för inköp av FoU-resultat från utlandet. RRV framförde också misstanken att begreppet FoU-kostnader bokfö- ringsmässigt hade vidgats.

lnnan kunskap och förbättrat underlag för bedömningar om de här berörda frågorna föreligger kan RRV inte tillstyrka att en fortsättning eller ändring av nuvarande stöd medför ökade kostnader för staten.

Konjunkrurin.i'timtel anför:

Som bakgrund till ett ställningstagande till frågan om stöd till forskning inom företagens ram hade det enligt koniunkturinstitutets uppfattning varit värdefullt om remissinstanser och beslutsfattare haft tillgång till en analys av de väsentliga motiven för ett sådant stöd. Anledningen till att staten bör stödja forskning och utvecklingsarbete i företagen är främst att de privat- ekonomiska intäkterna av sådan verksamhet ofta kan bedömas vara lägre än de samhällsekonomiska. Orsakerna till sådana skillnader har fått en relativt omfattande behandling i ekonomisk forskning. Enskilda företag har svårt att hävda en upphovsmannarätt och ta betalt för användningen av FoU-resultaten. Riskvärderingen kan också skilja sig mellan samhället och enskilda industrier. Privata företag kommer därmed att investera för litet i FoU. Ofta är den naturliga lösningen att forskningen då finansieras av staten och bedrivs vid offentliga institutioner. Detta gäller huvuddelen av all grundforskning. Eftersom det ofta föreligger betydande positiva syner- gieffekter vid samordning av forskning och utvecklingsarbete med produk- tion och marknadsföring i privata företag finns det emellertid skäl att också med offentliga medel subventionera FoU i privata företag.

Det borde ur en sådan uppläggning av—analysen kunna dras slutsatser hur stimulans av forskning och utveckling i det privata näringslivet bör utfor- mas och dimensioneras. Varken direktiven eller förslaget tar dock sin utgångspunkt i en sådan analys. vilket gör det svårt att från principiella utgångspunkter bedöma de förslag som framläggs.

Prop. 1980/81: l30 260 AMS anför:

Arbetsmarknadsstyrelsen har i olika sammanhang understrukit betydel- sen av ett målmedvetet stöd till FoU-verksamheten inom näringslivet. inte minst mot bakgrund av den sviktande industrisysselsättningen under den senaste lågkonjunkturen. En fortsatt. snabb strukturomvandling inom nä- ringslivet. i förening med ett mera begränsat utrymme än hittills för en sysselsättningsexpansion inom den offentliga sektorn. skärper enligt sty— relsens mening ytterligare kraven på en hög konkurrenskraft i den svenska industrin. Det är därför oroande att. som utredningen visar. ökningstakten för FoU-verksamheten inom industrin har stagnerat under de senaste åren.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser mot denna bakgrund att det är motiverat att genomföra en mera ingående översyn av samhällstödets omfattning. fördelning och effektivitet på detta område. än den som har gjorts av utredningen.

STU anför:

Forskningsskattekommitténs uppdrag har varit att utforma förslag till åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsin- satser. Med dessa direktiv är det naturligt att utredningen koncentrerat sig på konkreta förslag. En djupare diskussion om olika alternativ och dess konsekvenser saknas. Det är enligt STU:s mening en brist. då stöd till FoU inte kan vara ett mål i sig. — — —

Utredningen har inte heller haft till uppgift att analysera behovet av selektiva. kollektiva och generella insatser eller konsekvenserna av ett ökat generellt stöd. Det är därför inte möjligt att med utgångspunkt i utredningen bedöma behovet av ett ökat generellt statligt FoU-stöd i enlighet med utredningens förslag i relation till övrigt stöd.

Industri/initial anför:

Forskningsskattekommitte'n har uppenbarligen i sitt arbete lagt tonvik- ten vid en teknisk översyn av de gällande bestämmelserna och på ett förtjänstfullt och allsidigt sätt belyst olika alternativ inom samma princi- piella ram som gäller för det nuvarande systemet. Det förslag som kommit- tén framlägger förefaller från denna utgångspunkt vara väl avvägt och innebär att flera av de uppenbara brister som vidlåder den nuvarande ordningen har undanröjts.

Samtidigt kan emellertid konstateras att förslaget innebär betydande kostnader. Vid totalt sett oförändrad FoU-volym i svensk industri och en It)—procentig lönekostnadsinllation kostar det föreslagna bidragssystemet närmare 300 Mkr per år. Denna "grundkostnad" skulle således vara moti- verad enbart för att förmå företagen att vidmakthålla sin FoU-verksamhet på oförändrad nivå. Eftersom det är föga sannolikt att svensk industri i dagsläget minskar sin FoU-verksamhet kan förslaget i denna del ses som en ren subvention utan nämnvärd stimulanseffekt. Kostnaden för en real ökning av FoU-volymen utöver vidmaklhållandenivå blir ijämförelse med den nämnda "grundkostnaden" relativt blygsam. vid en ökning på några procent c:a 50— 100 Mkr.

Det är mot denna bakgrund otillfredsställande att kommittén inte tagit fasta på den del av direktiven där det sägs att effekterna av de ntl gällande bestämmelserna bör undersökas. och att man bör söka bedöma i vad mån

Prop. 1980/Sl: 130 26]

de är ägnade att tillgodose önskemålet att långsiktigt stödja den svenska industrins förmåga till utveckling och förnyelse. l betänkandet refereras två tidigare undersökningar och det konstateras helt riktigt att de i olika avseenden är bristfälliga. Dessa undersökningar visar emellertid att det hittillsvarande systemet sannolikt inte har haft någon stimulanseffekt vad gäller företagens FoU-verksamhet och det borde därför ha varit särskilt angeläget att kommittén gjort en fördjupad analys på denna punkt.

Det måste anses råda fortsatt oklarhet om det går att konstruera ett generellt bidrags- eller avdragssystem för FoU-kostnader som har den avsedda stimulanseffekten. Det torde dock stå i det närmaste klart att det nuvarande systemet i praktiken är verkningslöst och att det förslag som kommittén nu har lagt innebär betydande förbättringar. Frågan är emeller- tid om det inte finns anledning att göra en betydligt mer genomgripande förändring av systemet och därvid i första hand inrikta sig på att stimulera en real ökning av FoU-verksamheten.

Även SACO/SR och SIND finner att erlarenheterna av det särskilda forskningsavdraget inte utvärderats tillräckligt.

SACO/SR anför:

SACO/SR beklagar att någon egentlig utvärdering av det särskilda forsk- ningsavdraget inte ägt rum. Den undersökning som RRV genomförde l975 anser centralorganisationen genomfördes alldeles för kort tid efter det att reformen trädde i kraft. Utredningen borde enligt SACO/SR:s mening ha initierat en egen utredning som underlag för om och hur forskningsavdra- get skall utformas efter det att försöksperioden gått ut. Trots bristen på relevant underlag för utvärdering anför utredningen att stimulanseffek- terna varit begränsade. Centralorganisationen ifrågasätter denna slutsats. Även om alltför entydiga resultat enligt SACO/SR:s mening saknas. delar centralorganisationen utredningens uppfattning att industrins satsning på FoU är otillräcklig och att åtgärder måste sättas in på bred front.

SIND anför:

En svårbedömd fråga. som också diskuteras i ett särskilt yttrande till utredningen. gäller valet mellan generellt utformade stimulansåtgärder och en förstärkning av de selektiva åtgärdsprograrnmcn i fråga om industriellt FoU. Utredningen ger inte heller här något underlag för bedömningen. eftersom inget försök gjorts att utvärdera eller redovisa erfarenheter från det nuvarande. provisoriska systemet. Betänkandet innehåller ingen be- dömning av frågan om och hur detta system påverkat FoU-verksamheten. inte heller av bieffekter. kontrollproblem e. d.

Några remissinstanser anser att tillämpningsområdet för stödet bör ut- vidgas. STU anser att även utvecklingsbolagen bör omfattas av stöd. IVA och FAR pekar på de problem som finns när FoU-arbetet bedrivs i särskil- da bolag inom en koncern och framhåller att organisationsformen inte bör få utgöra hinder för stöd. Ett antal remissinstanser förordar att nya områ- den bör ges stöd. exempelvis konsultverksamhet. industriserviee. uppfin- narverksamhet. transport och distributionen samtjordbruk och skogsbruk.

Prop. 1980/81: I30 262

Vissa remissinstanser. däribland AMS. SIND. och länsstyrelsen i Väs- terbottens [än är tillfreds med att små och medelstora företag i utredning- ens förslag ges ökade möjligheter till stöd.

AMS anför:

Styrelsen instämmer i utredningens uppfattning att ett generellt forsk- ningsstöd mer än i nuvarande form bör göras åtkomligt för de små och medelstora företagen. något som inte minst ur regionalpolitisk synpunkt är av betydelse.

Det finns skäl att tro att den potentiella effekten av ett samhällsstöd till FoU-verksamhet i många fall kan vara större i små och medelstora företag än i stora.

SIND anför:

Den administrativa och utredningsmässiga kapaciteten för att från stats- makternas sida hantera ett selektivt FoU-stöd är begränsad. Stora delar av den svenska industrin lämnas därför utanför de FoU-satsningar som byggs upp med statligt stöd. Det gäller särskilt beträffande små och medelstora industriföretag. Det generella stödet får därför särskild vikt för de mindre företagen och för företag inom "icke-prioriterade" delar av industrin. De ändringar. som nu föreslås i reglerna för beräkning av stödberättigade kostnader. torde också göra det lättare för små och medelstora företag att utnyttja FoU-stödet.

Andra remissinstanser hävdar att förslaget inte tillräckligt tillgodoser de mindre företagens behov. däribland S'I'U. Lantbrukarnas skattedelega- tion. Svensk imluslrifört'ning. Näringslivets ska!tedclcguliun. Svenska jö- reragares riksförbund och .S'Illl')-I—'amiljiflört-vagen.

STU anför:

Inom de mindre företagen är den tekniska kompetensen många gånger bristfällig, vilket medför att tekniska möjligheter inte tillvaratas. Detta leder på sikt till onödigt dyra prodttktionsmctoder och mindre konkurrens- kraftiga produkter.

I många länder har detta problem uppmärksammats allt mer under senare år. Samtidigt har allt fler internationella utredningar visat att det är bland de mindre företagen den största förnyelseförmågan finns och därmed möjligheterna till bl. a. nya arbetstillfällen.

STU anser att utredningen inte tillräckligt uppmärksammat de mindre företagens problem. Det vore naturligt att de mindre företagen med ingen eller en begränsad FoU-budget fick större stimulans att bedriva FoU- verksamhet och höja sin tekniska kompetens.

Sådan stimulans skulle enligt STU:s uppfattning erhållas om bidragsan— delcn gjordes beroende av företagens totala FoU. Ett exempel på en dylik konstruktion vore att låta ett procentpålägg utgå när bidragsbeloppet är litet för att sedan successivt avta.

STU föreslår att stödet inriktas så att företag med liten bidragsgrun- dande verksamhet får en större del av stödet.

Prop. 1980/81: 130 263 Näringslivets skattedelegatian anför:

Kommittén anser att kravet på anställds arbetsinsats under året med FoU-arbete kan sänkas från nuvarande 50% till 25%. Vi delar denna uppfattnng. Ändringen bör medföra att ett ökat antal mindre och medel- stora industriföretag kan komma i åtnjutande av stöd. Å andra sidan finns många företag som inte heller kan uppfylla detta sänkta krav trots att man bedriver intern FoU-verksamhet. Det kan därför ifrågasättas om inte en alternativregel. som inte ställer krav på viss FoU-arbetstid för varje en- skild anställd utan för företaget som helhet. borde tillskapas. De kontrollsvårigheter som en sådan alternativregel medför bör kttnna be- mästras genom en något ökad redovisnings- och uppgiftsskyldighet.

Stödets beräkning

En del remissinstanser bl. a. IVA. lantbrukarnas skattedelegation. KF. Svensk industri/örening. TCO och SHIO-Familjeföretagen tillstyrker ut- redningens förslag om fördelning mellan basstöd och ökningsstöd. Andra. däribland länsstyrelsen i Malmöhus län, LO och SBEF anser att endast ökningsstöd skall lämnas eller att ökningsstödet skall ökas på bekostnad av basstödet. Konjunkturinstitutet och SIND ifrågasätter ökningsstödet. All- männa ombudet för mellankommunala mål tror inte ökningsstimulansen har någon effekt på utvecklingen av forskningskostnaderna i ett företag medan konjunkturinstitutet och SIND pekar på risker för varierande insat- ser och fara för snedvridning av resursanvändningen.

Förfarandet m. m.

I fråga om ordningen för beslut och tillgodoförande har förslaget att stöd skall lämnas i form av bidrag allmänt godtagits av remissinstanserna med undantag för kammurn'z'tren [ .S'meklzolm. Kammarrätten förordar att stö- det även i fortsättningen utformas inom ramen för beskattningen. Endast i de fall då avdragsmöjlighet saknas skall stödet utformas som bidrag.

Beträffande beslutsmyndigheten har organisationerna godtagit att taxe- ringsnämnden skall pröva stödfrågorna. Bland myndigheterna har försla- get däremot mött en omfattande kritik.

RRV anför:

RRV vill ifrågasätta om taxeringsnämnden är ett lämpligt organ när det gäller att fatta beslut om ett stöd av det slag som föreslås. Vid administra- tionen av det nuvarande särskilda forskningsavdraget har taxeringsnämn- den varit den naturliga beslutande instansen. Vid en eventuell övergång till ett bidragssystem som utredningen föreslår är det inte lika självklart att bibehålla taxeringsnämnden som beslutande organ. RRV anser dessutom att det vore värdefullt med en generell uppföljning av medlens användning och förordar därför något organ som sköter både administrationen och en dylik uppföljning. De regionala utvecklingsfonderna är enligt verkets me- ning de organ som är bäst lämpade för detta.

Prop. 1980/81: 130 264 Riksskatteverket anför:

RSV motsätter sig att uppgiften at pröva ansökan om forskningsstöd skall vila på taxeringsnämnderna. RSV anser av principiella skäl att taxe- ringsmyndigheterna inte skall handlägga frågor om bidrag. Ett genomfö- rande av ett bidragssystem i enlighet med kommitténs förslag medför att taxeringsnämnderna får en avsevärd ökad arbetsbelastning i förhållande till dagens situation. Med hänsyn till de resurser som taxeringsnämnderna förfogar över innebär detta att arbetet med deklarationsgranskningen blir lidande. Dessutom framgår inte i vilken utsträckning uppgifter rörande forskningsstöd skall dataregistreras. RSV kan därför inte bedöma om de befintliga tekniska resurserna på RSV:s dataenhet är tillräckliga för att klara eventuell dataregistren'ng. Enligt RSV:s mening kan prövning av ansökan om forskningsstöd lämpligen göras av den utbetalande myndighe- ten dvs länsstyrelsen.

Även Allmänna ombudet fo'r mellankommunala mål. kammarrätten i Stockholm. STU, liln.s'styrelwrna i Stockholms. Södermanlands. Malmö- hus. Göteborgs och Bohus och Örebro län samt majoriteten i länsstyrelsen för Västerbottens län är kritiska och föreslår att beslut i stödfrågor skall fattas av annan myndighet. Vissa förordar länsstyrelserna medan andra anser att de regionala utvecklingsfonderna med SlND som central myndig- het är lämpligast.

Prop. 1980/Sl: 130 265

Bilaga IO

Regional projektledningshjälp ] Inledning

Regeringen lämnade den l9 juli l979 STU i uppdrag att i samråd med SIND utreda regional projektledningshjälp. En utredningsgrupp bildades med representanter för STU och SIN D. Gruppen utarbetade ett förslag till rapport som tttskickades till ett antal berörda organisationer vilkas syn- punkter kunnat infogas i det slutgiltiga rapportförslaget.

Rapporten studerar utvecklingsprocessen med nedanstående enskilda moment i utvecklingsarbetet — produktöversyn — idéanskaffning (identifiering av behov och tekniska möjligheter) — idégallring (teknisk och marknadsmässig granskning) — patentarbete

— konstruktionsarbete

— prototyparbete

— provning av prototyp

— produktionsanpassning

— underleverantörsanskaffning

— tillverkning — marknadsföring och försäljning

För fristående idégivare tillkommer i varje enskilt fall ytterligare minst ett av följande två moment — etablering av företag — försäljning av exploateringsrätt

Nämnda två moment kan även vara aktuella för företag liksom — köp av exploateringsrätt

Under hela arbetets gång krävs — sammanhållning av projektarbetet — finansiering

Utredningsgruppen fann att de största problemen i utvecklingsarbetet sällan avsåg de direkta insatserna fram till en prövad prototyp. ] allmänhet kan projektägaren eller anlitad verkstad tillverka en fullgod prototyp. Ett mycket brett utbud finns på den kommersiella marknaden för att bistå i dessa moment. Detta förhållande var ett huvudskäl varför utredningsgrup- pen förkastade uppslaget att den regionala projektledningshjälpen skulle

Prop. 1980/Sl : 130 266

erhålla formen av upp/innurrurk.s"lädm* där prt.)jektägarna under sakkunnig ledning kunde tillverka prototyper. Det faktum att projektägare som bc- härskar den utrustning som kan tillhandahållas i en uppfinnarverkstad ofta har annan tillgång till motsvarande utrustning leder också till en relativt begränsad efterfrågan på denna typ av verkstadsresurser. Andra faktorer talar också mot upplinnarverkstäder såsom svårigheter att kunna tillhan- dahålla ett tillräckligt omfattande utbud av maskiner och verktyg, höga kostnader för fast personal. sckretessproblcm samt arbetarskyddspro- blem. Projektgruppen fann i stället att nedanstående moment var betydligt mera kritiska för ett lyckosamt genomförande av utvecklingsarbetet.

2 Marknadsföring och försäljning av produkten

Marknadsföring och försäljning av en egen produkt kan ske i egen regi. genom försäljningsföretag, agent eller handelshus. Den första marknads- föringsformen är ofta kostsammast men mest ändamålsenlig. den sista minst kostsam. Under uppbyggnaden och intrimningen av försäljnings- funktionen ligger stora penningbelopp ute som först efter hand kan betala sig. Lanseringen av en för företaget tekniskt och marknadsmässigt ny produkt utgör vanligen den ojämförligt största kostnadsposten i utveck- lingsarbetet. Risken för felbedömningar med vittgående kostnadskonse- kvenser är stor. Särskilt gäller detta för företag och fristående projektägare som saknar tidigare erfarenhet av marknadsföring inom det aktuella pro- duktområdet. Vid exportansträngningar tillkommer ytterligare problem. Idégivande projektägare har därtill oftare teknisk snarare än merkantil bakgrund.

Det kommersiella utbudet av tjänster för att bistå under detta moment är omfattande. Bl.a. genom bristande ekonomiska möjligheter och svårighe- ter att värdera arbetsinsatserna är efterfrågan på dessa tjänster från mindre och medelstora företag samt fristående projektägare sannolikt mycket mindre än det egentliga behovet. Svårigheterna är mycket stora att på kommersiella villkor låna pengar till marknadsföringsmomentet eftersom det i sig inte medför uppbyggnad av belåningsbara tillgångar. Säkerheterna måste således ordnas på annat sätt.

Utvecklingsfonderna kan bidra med medel som åsätts villkorlig återbe- talningsskyldighet. lnvesteringsbanken kan lämna lån till kommersiella villkor men med begränsade krav på säkerheter.

3 Etablering av företag

Företag väljer emellanåt att starta nytt företag kring en ny produkt. Denna typ av företagsbildande är oftast jämförelsevis oproblematisk.

Prop. 1980/81: 130 267

För en fristående projektägare som avser att starta ett nytt företag uppkommer dock vanligen en rad problem. Många projektägare väljer trots detta att exploatera sin idé genom egen tillverkning. egen marknads- föring och/eller egen försäljning.

Vanligen bildas en enskild firma. ett handelsbolag eller ett aktiebolag. Verksamheten inriktats i allmänhet mot de aktiviteter som ide'givaren upp- fattar sina resurser vara bäst lämpade för men företaget tvingas ibland — ofta av ekonomiska skäl — att även arbeta inom andra områden.

För de fristående projektägare som saknar tidigare erfarenhet av före- tagsetablering är problemen många gånger mycket stora. Svårigheterna aVser såväl de juridiska. ekonomiska och administrativa problem vilka är förknippade med företagsstarten i sig som bristande erfarenhet av företa- gets drift. Ekonomiska förutsättningar att köpa välbehövlig service saknas ofta.

Problemen är uppmärksammade. Industriverket samt flertalet utveck- lingsfonder lämnar kurser i företagsstartande. Utvecklingsfonderna kan erbjuda kostnadsfria konsultationer i etableringsfrågor liksom kommuner- na. Ett kommersiellt utbud av tjänster har också börjat etableras.

4 Försäljning av exploateringsrätt

För att överlåtelse av en licens skall vara möjlig krävs som ovan nämnts i allmänhet en funktionsprototyp som visar att produkten fungerar på avsett sätt. En mycket stor internationell marknad finns uppbyggd för handel med licenser. Trots det är erfarenheterna av försök med licensför- säljning ofta nedslående.

STU bedriver verksamhet med villkorlig återbetalningsskyldighet för att förmedla exploateringsrätter men arbetet är tidskrävande och resurserna täcker endast en begränsad del av behoven. Kommersiella företag erbjuder också tjänster inom detta fält men dessa täcker inte heller det totala behovet av tjänster. I kombination med de höga kostnader som är förknip- pade med dessa köpta tjänster har många idégivare. ofta med bristfälliga egna marknadskunskaper. själva försökt sälja exploateringsrätter. Resulta- ten av dessa aktiviteter har sällan blivit tillfredsställande.

5 Köp av exploateringsrätt

Köp av exploateringsrätt är ofta ett billigt sätt för företag att erhålla nya exploateringsobjekt även om den initiella kapitalinsatsen kan bli betydan- de. De problem som gäller vid försäljning av exploateringsrätter gäller i hög grad även vid köp av dem.

Det kommersiella och offentliga'utbudet av tjänster för att bistå företag i

Prop. 1980/81: 130 268

frågor om licensköp är sämre och mera splittrat än i fråga om licensför— säljning. Ett antal offentligt understödda försök är igångsätta för förmed- ling av i första hand utländska licenser till svenska företag. lngen utvärde- ring har genomförts av någon av dessa verksamheter.

6 Sammanhållning av projektarbetet

Under hela processen från idé till marknadsintroducerad produkt krävs ett kvalificerat arbete för att till lägsta kostnad och med så liten tidsför- dröjning som möjligt slussa projektet via de olika mycket varierande ar- betsmomenten fram till och med marknadsintroduktion. Detta arbete un- derlättas avsevärt om de personer som utför tjänsterna har tidigare erfa- renheter av arbetet. ett etablerat kontaktnät med de funktioner som nor- malt skall inkopplas samt arbetar flexibelt under de ofta mycket omväx- lande och snabbt förändrande förutsättningar som gäller för denna typ av projekt.

Många projektägare saknar tidigare erfarenhet av arbetet och saknar därigenom även nämnda kontaktnät vilket leder till tidsfördröjningar och kostnadshöjningar. Företagsledare som samtidigt avser att vara projektle- dare kan sällan ägna en tillräckligt helhjärtad insats åt de problem som uppkommer under projektarbetet eftersom de dagliga driftproblemen ten- derar att ta i anspråk alltför stor andel av tiden. Även projektägare som driver projektarbetet på fritid är handikappade i detta avseende. Projektar- bctet drivs då föga rationellt och med stora tidsfördröjningar.

Kommersiella tjänster finns att tillgå inom området men efterfrågan på dessa förefaller vara mycket liten'i förhållande till behoven i varje fall från små och medelstora företag samt fristående projektägare. Eftersom storfö- retag normalt har egna resurser inom denna funktion har någon etablerad marknad för dessa tjänster knappast uppkommit. Offentliga stödfunktioner i detta arbete är också mycket sparsamt företrädda. En viss kompetens inom området uppbyggs för närvarande vid utvecklingsfonderna både ge- nom egen verksamhet och genom förmedling av konsulttjänster. Även dessa insatser är dock mest av punktkaraktär. Stöd till övergripande sam- manhållning av hela enskilda projekt sker inte annat än i undantagsfall.

Ett visst arbete med denna inriktning bedrivs bl. a. vid Produktutveck- lingscentrum i Göteborg även om verksamhetens tyngdpunkt ligger i kon- taktskapande funktioner i de tidigare utvecklingsstadierna fram till och med prototyp. Svenska Utvecklings AB arbetar också efter dessa linjer i sina strävanden att åstadkomma nya sysselsättningstillfällcn som kompen- sation för nedläggningar av Eisers konfektionsenheter i Norrland.

Prop. 1980/81: 130 269 7 Finansiering

Finansieringsfrågorna är ofta mycket svårlösta. Särskilt akuta är pro- blemen för fristående projektägare som i många fall saknar nämnvärda egna resurser att sätta in i projekten. Möjligheten för dem att erhålla ekonomisk gottgörelse för utvecklingsarbetet ligger ofta enbart i att sälja licens. Svårigheterna är också stora för mindre och medelstora företag eftersom stora utlägg måste göras innan intäkter uppkommer. De största kostnaderna och linansieringsproblemen ligger för en produkt som är ny för företaget i normalfall i fallande ordning från marknadsföring, uppbygg- nad av tillverkningsresurser och framställning av prototyp. Särskilt be- kymmersamt är att uppbyggnaden av marknadsföringsresurser ej medför uppbyggnad av belåningsbara tillgångar.

STU kan delfinansiera och i vissa fall helfinansiera uppbyggnaden av en prototyp med villkorlig återbetalningsskyldighet. Utvecklingsfonderna kan delfinansiera resterande insatser med villkorlig återbetalningsskyldighet. lnvesteringsbanken kan också bidra med medel till kommersiella villkor men med begränsad säkerhet. Kommersiella krediter kan erhållas när tillfredsställande säkerheter kan erhållas. Privata och offentligägda invest- mentbolag kan köpa in sig i företag. Av de senare bildades Företagskapital AB l973 för att med minoritetsposter gå in med aktier och konvertibla lån i små och medelstora företag. Svetab. Svenska lndustrietablerings AB bil- dade 1978 två samt under 1979 ytterligare två regionalt inriktade invest- mentbolag för att bidra med försörjningen av eget kapital till expanderande små och medelstora företag inom intressanta branscher. Engagemangen begränsas också här till minoritetsposter. Den ökning av eget kapital investmentbolagen medverkar till ökar lånemöjligheterna vid de kommer- siella kreditinstituten.

8 Utredningsförslaget

Frånsett finansieringsfrågan är problemområdenas gemensamma näm- nare att problemen i allmänhet kan lösas genom att projektet tillförs kompetens. Kompetenstillskottet kan ske i form av kosultinsatser.

Utredningsgruppen föreslår därför att projektägare genom subventioner bereds ökade möjligheter att anlita konsulter i funktionen att sammanhålla arbetet i produktutvecklingsprojekt. Därigenom bör de trösklar kunna sänkas som tidigare har förhindrat efterfrågan av dessa tjänster att uppnå en sådan volym att ett reellt utbud har uppkommit. Projektägarens möjlig- heter att bedöma värdet av en konsultinsats inom dessa områden är nämli- gen begränsade. framför allt när beslut om insats skall fattas. dvs. ofta innan arbetet är planerat (konsulten kan bidra i detta arbete) men även efter genomförd insats. Konsultarvodena uppfattas också som mycket

höga.

Moment F. n. mest frekventa Kommersiellt Offentligt Offentligt Offentliga problemområden för tillgänglig tillgänglig tillgängliga kommersiella

service subventione- stödmedel krediter

fristående smä— och medel- rad service

projektägare stora företag

Produktöversyn — x (x) RUF RUF Ideanskaffning — tx) STU ldégallring (x) (x) STU STU Patentarbete lx) (x) x STU STU Konstruktit'msarbete ); STU Prototyparbete (x) (x) x STU Provning av prototyp x STU Produktionsanpassning x RUF Underlevantörsanskaffning RUF RUF Tillverkning (x) x RUF lnvesteringsban- ken AB Marknadsföring och förs"ljning x x )( RUF lnvesteringsban- ken AB F" "etagskapi- Etablering av företag 34 (x) SIN D. RUF tal AB lnvesteringsban- ken AB Försäljning av exploateringsrätt x x x STU Köp av exploateringsrätt — x (x) STU. RUF Sammanhållning av projektarbetet x (x) (x) STU. RUF Finansiering )( x — —

x — l hög grad (x) — [ begränsad utsträckning RUF — regionala utvecklingsfonder

Prop. 1980/81 130

270

Prop. 1980/81: I30 271

Konsultinsatserna bör kunna innefatta att bistå kunden i arbetet med — att upprätta tidplan och ekonomisk plan för projektarbetet — att kontakta tillståndsgivande myndigheter. konstruktions-. tillverk-

nings-. provnings- och marknadsföringsresurscr samt underleverantörer — uppbyggnad av tillverknings- och marknadsföringsresurser — öppnande av marknadskontakter — licensförsäljning och licensköp när inte särskilda resurser anlitas härför — start av nya företag som etableras kring en ny produkt — övrig sammanhållning av projektarbetet

Därutöver bör kunna ingå smärre arbetsuppgifter av annan karaktär när projektet så fordrar för att kunna löpa smidigt. Sådana uppgifter kan också ibland vara en lämplig inkörsport i ett projekt för att etablera kontakt mellan projektägare och projektkonsult. Huvudregeln är dock att arbets- uppgifter av detta slag. exempelvis av karaktären konstruktionsarbete eller framtagande av prototyp skall finansieras via andra redan existerande stödformer.

[ projektkonsultens arbetsuppgifter ingår alltid att — fortlöpande bedöma projektets tekniska och marknadsmässiga förut-

sättningar att kunna drivas till lönsam exploatering. I flertalet fall är de tekniska kunskaperna i bedömningsarbetet väl företrädda genom idégi- varen. som ofta har teknisk inriktning, samt. såsom framgår nedan. av samarbetsgruppen. De tekniska förutsättningarna förändras också mindre ofta ände marknadsmässiga i ett projekt som lätt påverkas av att funktion. formgivning och pris blir annorlunda än avsett. att marknaden förändras genom tillkomsten av andra produkter. nya konkurrenter. nya lagar, modeförändringar etc. Därvid kan förutom nya hot även nya marknadsmöjligheter öppna sig. Projektets framtidsmöjligheter i dessa avseenden meddelas fortlöpande till projektägaren.

Erfarenhetsmässigt ligger de största problemen i ett utvecklingsprojekt i de senare stegen av utvecklingskedjan. Dessa moment är samtidigt mycket kostnadskrävande varför felaktigt agerande där kan bli mycket kostsamt. Huvuddelen av efterfrågan på konsulttjänster förutses därför bli kompe- tensmässigt inriktad mot kommersialiseringsfrågorna i utvecklingsproces- sen.

För tekniska frågors lösning föreslås särskild behandling när så är lämp- ligt. Problemen kan vara av sådan karaktär att de bäst löses via den tekniska kompetens som finns samlad vid högskolorna.

Kontaktsekretariatens s.k. förstärkningar som består av fem kontakt- sekreterare har bl. a. i direktiven till uppdraget att överflytta kontaktsekre- tariaten till UHÄ ålagts uppgiften att kunna åta sig sammanhållningsfunk- tionen i utvecklingsprojekt (prop. l977/78: | I] s. llt) och |3l). Utrednings- gruppen föreslår därför att kontaktsekreterarna vid sidan av sina övriga uppgifter bör kunna åta sig uppdrag som projektkonsulter för dessa pro-

Prop. 1980/81: 130 272

jekt. Sedan de tekniska problemen är lösta väljer projektägaren mellan fortsatt konsultinsats från kontaktsekreterarens sida eller andra konsultin- satser.

I vissa fall bör förmedling av ägarkapital kunna ske. Detta kan i lämpliga fall kombineras med konsultinsatser.

Organisatorisk uppläggning av verksamheten

Följande fem modeller är tänkbara för verksamhetens utformning. l. Vid utvecklingsfonden fast anställda konsulter. l-J . En basfunktion vid utvecklingsfonden som ekonomiskt stödjer projekt- ägares upphandling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster. 3. En fristående organisation med fast anställda konsulter. 4. En fristående organisation som ekonomiskt stödjer projektägares upp- handling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster. 5. Konsttltstödet bakas in i nuvarande projektstöd från STU och utveck- lingsfonderna. Utredningsgruppen föreslår att organisationsmodell 2 skall gälla. Pro- jektägaren bestämmer själv lämplig konsult men om utvecklingsfonden bedömer konsulten som olämplig kan stödet avslås.

Utredningsgruppen föreslår vidare att beslut om konsultstöd skall fattas av utvecklingsfonden efter rekommendation från den fasta samarbetsgrup- pen mellan utvecklingsfonden och STU. Denna organisationsmodell möj- liggör fri specialisering av tjänsterna efter behoven i varje enskilt projekt. Resurserna kan avpassas till en volymmässigt varierande efterfrågan utan att besvärande kösituationer uppstår. Ett kommersiellt utbud uppkommer inom detta för småföretagen mycket väsentliga område som även kommer icke understödda projekt tillgodo. Den konstruktion tillåter i tillämpliga fall ett ägarsamarbete mellan idégivare och entreprenör (konsult). Organi- sationsmodellen kan lätt anpassas efter nya förhållanden. Utvecklingsfon- derna och projektkonsulterna kommer att tillföra varandra värdefulla kun- skaper inom produktutvecklingsområdet men kan trots detta verka i ett oberoende förhållande till varandra. Kontaktsekreterarna får en ställning som är likvärdig övriga konsulters.

För att handlägga stödet föreslår Utredningsgruppen ett resurstillskott vid utvecklingsfonderna. en basfunktion. där en ansvarig handläggare om- besörjer att beslut om konsultstöd verkställs. Denna projektsamordnare bör enligt Utredningsgruppen ingå i samarbetsgruppen —— lämpligen som sekreterare och föredragande.

Debitering

Utvecklingsfonden bör söka den subventioneringsandel av kostnaderna som leder till att tjänster från projektkonsulter efterfrågas på en ur sam- hällsekonomisk synvinkel lämplig nivå. Som riktvärde för subventione- ringsandclen föreslår Utredningsgruppen 50%. Subventioneringsandelen

Prop. 1980/8]: ISO 273

bör dock kunna variera från projekt till projekt beroende på behoven av medel i varje enskilt fall efter de normer som f.n. tillämpas av STU. Fristående projektägare kan enligt dessa normer erbjudas en högre subventioneringsandel än företag.

I enlighet med tidigare praxis föreslår Utredningsgruppen att projekt- ägaren avgiftsfritt erbjuds en konsultinsats motsvarande tre dagars arbete. Denna tid kan exempelvis disponeras för att upprätta offert för en större konsultinsats. Beslut om tredagarsinsats kan delegeras till samarbetsgrup- pen och — mot krav på efterhandsrapportering — vidare till projektsamord- naren.

Kostnader och finansiering

Även om en viss erfarenhet finns inom området betraktar utrednings- gruppen efterfrågevolymen av projektkonsultstödet som osäker. Som tidi- gare nämnt är även tillgången till kommersiella tjänster av berört slag begränsad. Utredningsgruppen har därför stannat för en försöksverksam- het med i princip två olika nivåer för insatsernas storlek. lnkl. projekt- ägarnas egen finansiering motsvarar dessa nivåer l5 milj. kr. resp. 40 milj. kr. i extern. riksomfattande och fullskalig verksamhet. Utredningsgruppen föreslår att försöksverksamheten startas i fyra län varav med den lägre nivån i två län och den högre nivån i två län. Utfallet av försöksverksamhe- ten får sedan utvisa'vilken dimensioneringsmodell som kan vara lämpligast för riksomfattande verksamhet.

För försöksverksamheten föreslår Utredningsgruppen att basfunktionen färdigdimensioneras redan från starten. I inledningsskedet kommer bas- funktionerna att lida av begränsningar som följd av bristande kontaktnät och bristande kunskaper om lämpliga konsulter. En successiv utbyggnad av de externa medlens nivå är därför motiverad. Utredningsgruppen före- slår att denna uppbyggnadsperiod utsträcks till tre år.

Utredningsgruppen föreslår vidare att den statliga finansieringen av utvecklingsfondernas driftverksamhet den I juli l979—den 31 december 1980 skall utgöra fördelningsgrund för den länsvisa dimensioneringen av projektkonsultverksamhetens försöksverksamhet. Denna fördelnings- grund bör representera en sammanvägning av lämpliga dimensionerande faktorer såsom befolkningsunderlag. näringslivsstruktur — främst med avseende på små och medelstora företag — samt regionalpolitiska övervä- ganden.

Därvid uppkommer fördelningen enligt tabell 2.

18 Riksdagen 1980/81. 1 .rarnl. Nr I30

Prop. 1980/81: 130 274

Tabell 2. Externa kostnader för projektkonsuItverksamheten efter uppbyggnadsperio- dens slut. l980 års kostnadsläge l000-tal kr.

Län ' Alt l Alt 2 AB. Stockholm I [50 3070 C. Uppsala 460 1 230 D. Södermanland 520 1 390 E. Östergötland 640 I 700 F. Jönköping 860 2 3 lt) G. Kronoberg 590 1 560 H. Kalmar 620 1 650 l . Gotland 300 800 K. Blekinge 480 1 290 1... Kristianstad 660 1 760 M. Malmöhus 680 | 830 N. Halland 520 I 390 0. (__iötcborgs- och Bohus 850 2 270 P. Alvsborg 830 2 220 R. Skaraborg 660 | 750 S. Värmland 640 1 700 T, Orebro 540 I 450 U. Västmanland . 500 ' 1 33.0 W. Kopparberg 670 I 800 X. Gävleborg 530 I 400 Y. Västernorrland 580 I 540 2. Jämtland . 5 I0 [360 AC. Västerbotten 620 I640 BD. Norrbotten 590 I 560

Summa [5 000 40000

För flertalet län uppgår därvid de externa kostnaderna till storleksord- ningen 600000 kr. resp. 1600000 kr. per år vilket ungefär motsvarar arbetsinsatserna från en in två resp. fyra heltidsarbetande konsulter. Med- len bör täcka något till några tiotal projekt per åri varje län.

Utredningsgruppen föreslår att varje utvecklingsfond i initialskedet er- håller samma resurser. nämligen medel för en kvarts- resp. trekvarts- tidstjänst som projektsamordnare samt övriga kansliresurser enligt nedan- stående sammanställning.

Per utvecklingsfond (kostnadsläge 1980) 1000-tal kr.

Alt [ Alt 2 Projektsamordnare. kvarts— resp. trekvartstid 50 150 Kontorist. åttondels- resp. tredjedelstid I0 30 Lokaler 5 10 Resor. expenser H) 20 Förundersökningsmcdcl 10 20 Externa kostnader för information och register 5' 10' Summa 90 240

' 35 000 resp. 70000 kr. under första verksamhetsåret.

Särskilda förundersökningsmedel för snabba insatser i första hand för att finansiera bättre beslutsunderlag föreslås utgå med 10000 resp. 20000 kr. per år. De ställs till ansvarig projektsamordnares förfogande.

Prop. 1980/811130 275

Särskilt under första verksamhetsåret krävs externa medel för att mark- nadsföra projektkonsultverksamheten till projektägare. för att samla in uppgifter om tänkbara projektkonsulter samt för registrets upprättande och underhåll. Denna kostnadspost antas uppgå till 35 000 resp. 70000 kr. första verksamhetsåret samt därefter till 5000 resp. l0000 kr. per år.

De interna kostnaderna kommer fr.o.m. tredje verksamhetsåret att uppgå till l3% av den totala verksamhetens kostnad både i alternativ l och alternativ 2. Under beaktande av den noggranna precisering av projekt- konsulternas arbete och den omfattande uppföljning som krävs får detta betraktas som befogat.

Utvecklingsfondernas nuvarande verksamhet linansieras av staten och landstingen gemensamt. Utredningsgruppen föreslår att även finansiering- en av konsultverksamhetens underskott skall tinansieras av staten och landstingen. Landstingens medverkan motiveras av att verksamheten knyts till utvecklingsfonderna samt av verksamhetens utpräglade regionala inriktning.

Utredningsgruppen föreslår därvid att tillkommande nettokostnader för projektkonsultverksamheten under uppbyggnadsskedet i princip delas lika mellan stat och landsting (samt landstingsfria kommuner). Utrednings- gruppen föreslår att detta sker genom att specialdestinerade medel ställs till förfogande för de tre första verksamhetsåren från både stat och lands- ting. Utredningsgruppen föreslår vidare att formen för detta skall vara att staten finansierar sin del av verksamheten i resp. län först sedan landsting- et i länet har fattat beslut om sin finansiella medverkan. Landstingets finansiering av de tre första årens verksamhet kan härigenom betraktas som en inträdesbiljett till systemet. Fr.o.m. fjärde verksamhetsåret före— slår utredningsgruppen att projektkonsttltverksamhetcns finansiering sker via utvecklingsfondernas ordinarie budgetarbete utan krav på specialdes- tinering av medel till konsultstödet. Genom denna konstruktion uppnås "syftet att verksamheten i initialskedet tillförsäkras tillräckliga resurser samtidigt som verksamhetsvolymen efterhand smidigt kan avpassas efter resp. utvecklingsfonds prioritering av konsultstödet mol annan verksam- het.

Statcns kostnader för projektstöd via STU och utvecklingsfonderna kommer att minska när projektkonsultstödet tillkommer men förmodligen endast förhållandevis obetydligt. Orsaken härtill är att de sammanhållande funktioner som projektkonsultstödet i första hand avses stödja visserligen kan erhålla projektstöd men att funktionen f.n. i hög utsträckning fullgörs av projektägaren själv. utan. eller med begränsat stöd. Utredningsgruppen föreslår därför att staten och landstingen (samt landstingsfria kommuner) schablonmässigt täcker 55% resp. 45% av verksamhetens underskott. Projektägarens egentinansiering av konsultkostnaderna beräknas uppgå till 45 %.

Detta bildar underlag för nedanstående uppdelning av konsultverksam- hetens finansiering mellan stat och landsting samt proiektägarnas beräkna- de egna kostnadstäckning. Beloppen är uppskrivna med index l0% per år. (Tabell 3 och 4.)

276

130

Prop. l980/8l

Ol'Z 9

051. 092 022: 0172

22 08: 022 052 DL: 0L2 05): (WE 022 082 OL: 0 | I USl 09: 052 (Wi OLZ 022 0l 2 051?

€ 17;-

081 r 01.1. Z 02 9 L 01 1 S 085 5 066 8 05175 0137 2 088 Z Ott) Z 021 5 om 61 001 Zl 005 S 0Ll 01 I 005 002 0171 055 012 001 021 01 1 051 08L ()Lb 022 081 021 015 012 0171 015 022 001 021 01 I 051 028 005 052 051 001 0L2 061 051 015 081 06 021 011 051 089 01)" 061 0Ll 01 1 005 002 0171 055 012 06 021 01 1 051 OLL ()Lt7 012 051 001 082 061 051 025 061 06 021 01 1 051 001. 02% 061 081 021 0t-'5 052 051 0107 0t'2 01 1 021 01 1 051 006 0175 052 051 001 092 081 051 005 081 08 021 01 1 051 099 00t' 081 091 01 1 062 061 051 025 002 06 021 01 1 051 021. ort 002 081 021 025 022 0171 085 052 001 021 01 1 051 058 025 052 081 021 055 022 ()t'l 065 0)'2 01 1 021 01 1 051 ()L8 055 0172 012 OH 0017 092 091 005 015 OH 021 011 051 011 l 0L9 0l5 022 0?! 0|t-' 01.2 091 015 015 0171 021 011 051 Ot'l ! 069 015 05 1 001 082 061 05 1 015 061 06 021 01 1 05 1 069 02t' 061 061 02! 0175 022 051 0117 052 011 021 011 051 016 055 052 081 021 05 5 022 1071 00t7 0172 01 1 021 01 I 051 088 05 5 0172 017 I 001 092 081 05 1 062 081 08 021 01 1 05 1 ()t'9 065 081 01 I 06 061 051 001 081 01 1 05 021 011 051 0017 0172 01 | OH 021 025 012 ort 015 052 001 021 011 051 058 005 052 011 01 1 005 002 0ttl 055 012 06 021 011 051 08L 01.t7 012 022 OH 01t7 082 011 025 015 (071 021 011 051 051 l 00L 025 081 021 025 022 0171 085 052 001 021 01 1 051 058 025 052 051 001 082 061 05 I 015 061 06 021 01 I 051 069 02t-7 061 0171 001 052 01.1 021 082 01.1 08 021 011 051 029 01.5 011 082 091 055 0175 002 069 02? 061 021 011 051 055 1 056 02? ; .ug. | n; g n,; g Jig 1 113. g .a; ; _tg. | n; g 15. 3 J:; | ng. g a:. z nu: | .a; taSunspunj ugtmg muxglaq 'uamägmafotd .tspeuzsox nuJetul Japeutstw BUJDIXH Butuxogtspnutsoy Japeutsox

nwtuns

("IH DV Z

mmo=_zaEZOawa"3x>

m (UD

m.fl

1 'ue '.n| [a]-(mo | 'loqumsaaaxsqosaoj sualaqumsaue.tunsuoxmatiud .toj sttsum Huruxagjspeutmx ipn Japeuasox '( "&ch

277

130

Prop. l980/81

untutuox säjoqatof) tums laiunspun'l

!

untutuos QLUIUW nucs tattuusputzj . untutuos spun|1og |

059 91 029 01 002 L 055 02 086 Zl 06L 8 096 52 019 51 009 9 089 L 096 9 026 L 0172 55 052 05 0L9 171 muwns 099 0217 062 008 025 055 0176 055 092 025 062 055 0802 081 1 01.5 ("151 089 01717 005 0178 05 5 095 066 095 012 025 062 05 5 061 2 0172 1 009 JV 065 065 012 051 0117 055 018 0917 052 025 062 055 018 1 050 1 005 Z 059 0217 062 008 015 055 026 055 092 025 062 055 0502 011 1 015 Å 009 065 012 0171 0817 0175 0178 0817 052 025 062 05 5 098 1 090 I 015 )( 01'1 0117 015 (106 015 085 010 1 019 005 025 062 055 065 2 095 1 099 M 085 085 012 011 0117 055 008 0517 022 025 062 055 011 I 010 1 061-7 fi 029 0017 082 091 0617 0175 018 005 0172 025 062 055 0561 001 1 05 5 .1. 001 0517 005 098 05 5 015 020 1 085 082 025 062 055 092 2 062 I 029 S 021 0517 015 088 095 015 050 1 009 062 025 062 055 055 2 025 I 0179 )1 088 055 055 010 | 099 0517 055 1 091 095 025 062 055 0962 089 I 018 d 006 095 095 060 1 089 0517 095 1 011 015 025 062 055 0505 021 1 058 ;O 009 065 012 011 0817 0175 058 0117 052 025 062 055 058 1 050 I 015 N 051 0117 025 016 085 085 060 I 029 005 025 062 055 0517 2 085 1 019 ;W 021 0917 015 068 095 085 050 I 009 062 025 062 05 5 0175 2 05 5 1 059 'I 015 015 012 069 0517 025 011 01717 012 025 062 05 5 011 I 016 0117 >I 0117 082 22 005 055 082 0817 012 051 025 062 055 010 I 019 005 .1 069 01717 005 018 0175 015 066 095 012 025 062 055 002 2 052 1 019 H 099 0217 062 008 025 05 5 0176 05 5 092 025 062 05 5 080 2 08! 1 015 D 016 0.95 095 001 I 069 01717 085 1 081 085 025 062 05 5 0105 0171 1 058 :l 001 0517 005 098 0175 015 020 | 085 082 (125 062 05 5 092 2 082 1 029 El 009 065 012 0171 0817 0175 058 0117 052 025 062 055 058 I 050 I 015 (1 05 5 095 092 019 01717 025 0171 0217 002 025 062 055 0179 1 056 0517 .) 051 1 011 0517 011-7 1 098 025 0178 1 0170 1 015 025 062 055 08017 025 2 051 1 EN [Jr, 5113 | ng glo. za; | ng (113, 315 | 113 in; 213 [113 5 ng 3th | 113. nåunsputn uatms Jeuxgtaq 'usmägmafojd Japnutsox tzu191u1 .topeuwos BUJQIXH Sutusagtspeutsox Japnutsox

'z 7||e '.n| |z|-000 | 'pqtunsxnssxosaoj suataqwesmaaunsuoxma[o.td 193 stxsum Suguuomspnutsoq tpo Japeutsox 'r ||aqP._L

Prop. 1980/81: 130 278

Försöksverksam/ter

Utredningsgruppen föreslår att STU i samråd med SIND erhåller rege- ringens uppdrag att välja ut fyra försökslän i samverkan med resp. lands- ting i enlighet med föreliggande förslag. I försökslänen utförs verksamhe- ten i full skala. Utredningsgruppen föreslår att försöksverksamheten i dessa län igångsälts den ljuli 1981. För försöksverksamheten äskar utred- ningsgruppen ett anslag om | 100000 kr. år l98l/82. 1600000 kr. är l982/83 samt 2400000 kr. år 1983/84.

Utredningsgruppen föreslår att en förenklad utvärdering sker som grund för ett fullskaligt införande av projektkonsultstödet två år från försöks- verksamhetens start samt att den utförs av STU i samråd med SIN D.

Central smmvdning och injbrmation

Utredningsgruppen föreslår att central samordning av verksamheten sker via SIN Dzs enhet för företagsservice och utbildning.

På central nivå föreslår Utredningsgruppen att ett engångsanslag om 100000 i alternativ 1 resp. 200000 kr. i alternativ 2 ställs till SIND:s förfogande för att sprida upplysningar om verksamheten i samband med att verksamheten introduceras i riksomfattande skala.

Summary/21tlning m' ltu.s'lmulcrjifir rer/(.s'unrlwlwt

Nedanstående sammanställning visar de beräknade totala kostnaderna för riksomfattande verksamhet för de två alternativen löpande priser'. 1000—tal kr.

Tabell 5 Beräknade totala kostnader för riksomfattande verksamhet

Alternativ 1 Aiternativ 2 år 1 år 2 år 3 år I år 2 år 3 Statlig finansie- ring till 24 ut- vecklingsfonder 3 380 5. 110 7 620 8 790 12 980 20330 Särskilda informations- aktiviteter genom SlND 100 200

Summa statlig linansiering 3480 5 1 10 7 620 8.990 12 980 20 330 Landstingskommunal fi- nansiering' till 24 utveck- lingsfonder 2 770 4 180 6 240 7 200 10 620 16630 Beräknad finansiering via projektägare 2 470 5 450 8 990 6 600 13 600 23 960 Summa 8 720 14 740 22 850 22 790 37 200 60 920

' lnkl. finansiering från landstingsfria kommuner.

' Utgående från 1980 års kostnadsläge och 10% inflation per år.

Prop. 1980/81: 130 279

I 1980 års kostnadsläge uppgår kostnaderna är tre för staten till 5,7 milj. kr. för alt 1 och 15.3 milj. kr. för alt 2. Landstingens motsvarande kostna- der uppgår till 4.7 resp. 12.5 milj. kr.

9 Underhandsremiss

En underhandsremiss sändes ut till berörda organisationer under hösten 1979. Den skilde sig främst från det nu framlagda förslaget i att stödet inte begränsades till sammanhållande funktioner utan avsåg ett bredare spek- trum av konsultstöd i utvecklingsprojekt. Genom den smalare inriktningen i föreliggande förslag är verksamhetsvolymen sänkt från 50 milj. kr. till 40 milj. kr. i alternativ 2 och från 20 milj. kr. till 15 milj. kr. i alternativ 1. ! underhandsremissen förutsattes ingen försöksverksamhet eftersom llerta- let utvecklingsfonder har erfarenhet av ett bredare konsultstöd. Samtliga utvecklingsfonder avsågs erhålla samma statliga medelstillskott till verk- samheten.

Underhandsremisscn lämnades till följande organisationer.

— Ccntralorganisationen SACO/SR

— Kontaktsekretariaten vid högskolorna

— Landsorganisationen i Sverige

— Landstingsförbundet

— Mekanförbundet

— Regionala utvecklingsfonder 24 st — Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) — Stiftelsen Produktutvecklingseentrum i Göteborg (PUC)

— Svensk lndustriförening

— Svenska arbetsgivareföreningen

— Svenska handelskammarförbundet

— Svenska kommunförbundet

— Svenska konsulterande ingenjörers förening

— Svenska konsultföreningen — Sveriges hantverks- och industriorganisation — familjeföretagen — Sveriges industriförbund

— Tjänstemännens eentralorganisation — Universitets- och högskoleämbetet

Diskussioner har därutöver förts med — Etableringsdelegationen inom industridepartementet — lntensifterad produktutvecklingsscrvicc i Eskilstuna — lntensifterad produktutvecklingsservicc i Västerås — lntensifterad produktutvceklingsservice i Östersund — Nya verkstäderi Norr -— Prototypverkstaden vid Teknologiska institutet i Köpenhamn

Prop. 1980/81: 130 280

— Stiftelsen Malmö upptinnarverkstad — Svenska Utvecklings AB

— Teknik i Dalarna

— Trygghetsrådet för Statsägda bolag

Förslaget i stort

Flertalet organ är positiva till offentligt stöd inom detta område. Central- förcningen SACO/SR anser sålunda att samhället bör stödja de mindre och medelstora företagens produktutveckling. Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland. lUC. "anser att det föreslagna stödet kommer att vara av stor betydelse för möjligheterna att hjälpa mindre och medelstora företag i övre Norrland att ta fram säljbara. bärkraftiga produkter". SHIO-familje- företagen anför att "det är naturligt att mindre och medelstora företag använder konsulteri samband med produktutvecklingsarbetet. Mot denna bakgrund och med tanke på det statliga stöd som för närvarande lämnas till produktutveckling finner vi det lämpligt att utvecklingsfonden skall kunna lämna stöd till mindre och medelstora företag för anlitande av konsulter”. Sveriges industriförbund anser det vara ””bra att man i rapporten markerar att stöd till utvecklingsfonderna skall kunna lämnas till konsulter".

LO instämmeri stort sett med utredningsförslagets uppläggning. Svensk lndustriförening anser verksamheten vara angelägen och uppläggningen rimlig. TCO instämmer rent allmänt i utredningsförslaget och anser ökade insatser inom detta område vara befogade. UHÄ som i första hand ägnat intresse åt de frågor som sammanhänger med kontaktsekreterarens roll i förslaget anser uppläggningen av förslaget vara rimlig.

De utvecklingsfonder som yttrat sig ställer sig positiva till förslaget. Exempelvis delar utvecklingsfonden i Västmanlands län "den framförda synpunkten att projektledningshjälp kan vara påkallad i många fall av . . . utvecklingsarbete alltifrån ide'stadiet to m lanseringsfasen". De "delar också uppfattningen att konsultinsatserna bör kunna subventioneras av stat och landsting i förening för att dels hos vår målgrupp sprida tekniken att nyttja utomstående specialister dels stimulera utbudet av relevanta konsulttjänster". Sveriges Mekanförbund som instämmer i lndustriför- bundets (positiva) yttrande (se ovan) anför som enda organ kritiska syn- punkter. "I stället för att anslå ytterligare allmänna medel till att öka floran av stödåtgärder. anser vi att det nu är hög tid att använda sådana medel till satsning på en förbättring av företagandets villkor genom generella åtgär— der.

Svenska handelskammarförbundct yttrar sig inte om projektets upplägg- ning i stort men menar att det är väsentligt att resultatet av utvecklingsfon- dernas verksamhet utvärderas innan nya beslut om att tillföra fonderna ytterligare medel för speciella ändamål tas.

Svenska kommunförbundet och Produktutvecklingscentrum i Göteborg är båda positivt inställda till offentligt stöd inom området.

Prop. 1980/81: 130 281

Organisatiorisk uppläggning

Flertalet organ stödjer organisationsmodell 2 dvs. det av utrednings- gruppen förordade förslaget med en basfunktion vid utvecklingsfonden som ekonomiskt stödjer projektägarens upphandling av kommersiellt till- gängliga konsulttjänster. "SACO/SR anser att konsultorganisz-ttionen skall vara flexibel och förordar därför att stödet skall ges genom en basfunktion vid utvecklingsfonderna för köp och förmedling av kommersiellt tillgäng- liga konsulttjänster. Det ger en bredare kompetens och bättre möjlighet att välja lämplig konsult från fall till fall än de alternativa förslagen med fast anställda konsulter".

lUC anser att "av de redovisade organisationsmodellerna är utan tvekan alternativ 2. . .den bästa lösningen". Kommunförbundet stödjer alternativ 2 "att utvecklingsfonderna får resurser för förmedling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster".

SHIO anser det vara "en självklarhet att företaget självt ska få välja vilken konsult som skall anlitas”. En stor del av företagen som önskar projektledningshjälp kommer "att även på annat sätt ha kontakter med utvecklingsfonden. Det är därför naturligt att låta dessa ärenden handläg- gas av samma handläggare". För att åstadkomma enklast möjliga arbets- former anser Sl—llO vidare att det är rimligt låta den enskilde projekthand- läggaren vid utvecklingsfonden få avgöra om han skall bevilja konsultstöd eller om han först rådfrågar samarbetsgruppen.

lndustriförbundet anser det vara bra att valet av konsult skall vara fritt i det enskilda fallet. Förslaget om obligatorisk prövning av ansökningarna i samarbetsgupperna. anser dock Industriförbundet. kunna upplevas som förmyndarstyrning. "Det förefaller då naturligast att den enskilde projekt- handläggaren vid utvecklingsfonden själv avgör om han skall bevilja kon— sultstöd eller bör rådfråga samarbetsgruppen".

Utvecklingsfonderna ställer sig i flertalet fall positiva till organisations— modell 2 medan även modell 1 med fast anställda konsulter vid utveck— lingsfonderna har några företrädare.

Övrigt

SACO/SR anser att konsultinsatser motsvarande tre dagars arbete blir avgiftsfria enligt tidigare praxis. Svenska konsultföreningen uttalar en principuppfattning om att förslaget inte skall tillåtas ge konkurrensnedvri— dande effekt.

Prop. 1980/81:130 232 Bilaga II

Nationella utvecklingsbolag

1 Bakgrund och riktlinjer

] promemoria upprättad inom industridepartementet den 4 september 1979 redovisas bakgrund och allmänna riktlinjer för de i denna PM redovi- sade övervägandena.

Övervägandena om utvecklingsbolagen påbörjades i oktober 1979 men avbröts i november samma år efter direktiv under hand att bolagen t.v. inte skulle inrättas. Frågan anmäldes i budgetpropositioncn 1980 under anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 2591 varvid föredraganden anförde:

Vid riksdagens behandling av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för indti- stripolitiken m.m. förordade näringsutskottet att nationella utvecklingsbo- lag skulle inrättas för i första hand områdena energi. miljövård och trans- portsystem. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört och anvisade till Grundkapital för samhällsägda utvecklingsbolag ett investeringsanslag av 15 milj. kr. (NU l978/79:59 s. 42. rskr l978/79:415).

Enligt näringsutskottet skall utvecklingsbolagen främja utveckling av teknik för att uppnå kommersiellt utnyttjande samt främja samarbete mel- lan producenter och avnämare. De skall vidare i samverkan med kommu- nala organ och institutioner samt med privata och kooperativa företag lägga ut beställningar och producera referensanläggningar. Bolagen skulle således ges en inriktning mot uppgifter inom teknikupphandlingens områ- de. För sin verksamhet skulle bolagen kräva betydande resurser utöver aktiekapitalet. I avvaktan på att erfarenheter vinns från den verksamhet som STU bedriver inom detta område samt med beaktande av övriga redan tillgängliga resurser — jag avser då närmast Studsvik Energiteknik AB och Svenska Utvecklingsaktiebolaget. som är att betrakta som nationella ut- vecklingsbolag inom det energitekniska området — anserjag att några nya nationella utvecklingsbolag inte bör inrättas nu. De resurser som härige- nom frigörs harjag tagit hänsyn till vid min beräkning av anslaget till STU för nästa budgetår.

1 svar på en interpellation rörande de nationella utvecklingsbolagen av Ingvar Carlsson (s) med anledning av budgetpropositioncn anförde stats- ministern den 26 februari 1980 bl. a. att det enligt regeringens uppfattning fanns skäl att avvakta resultat av den verksamhet som styrelsen för teknisk utveckling (STU) bedriver inom områdena energi. miljövård och transport- system innan man bestämmer sig för vilka organisatoriska anordningar beträffande utvecklings— och forskningsverksamhcten som bör göras inom denna sektor. Frågan om särskilda utvecklingsbolag var inte lagd åt sidan.

Arbetet har därefter återupptagits under innevarande höst.

Prop. 1980/81: [30 283 2 Sammanfattning

Arbetsuppgifter och riktlinjer för nationella utvecklingsbolag för områ- dena energi. transportsystem och miljö diskuteras. Bolagen föreslås få till uppgift att identifiera möjligheter att ta initiativ till samt med extern finan- siering genomföra teknikupphandling med syfte att skapa grunden för en internationellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring av varor och tjänster. Bolagen föreslås därutöver få åta sig uppdrag inom sina kompetensområden mot ersättning. Bolagen föreslås slutligen anknytas till redan existerande företags näraliggande verksamheter.

3 Utvecklingsbolagens uppgifter enligt riksdagens beslut

Utvecklingsbolagen skall enligt riksdagens beslut ha följande mål. upp- gift och arbetsområden.

Gemensamt

Mål och uppgifter

Utveckla teknik för exploatering i den offentliga upphandlingen. Främja samarbetet mellan tillverkare och konsument.

Främja exportförsälining.

Finna ändamålsenliga former för snabb exploatering av forsknings- och utvecklingsresultat.

Främja teknisk utveckling som kan bidra till ökad export av svenska industriprodukter.

l samverkan med privata eller kooperativa företag. institutioner. myn- digheter och kommuner lägga ut beställningar för framtagning av proto- typer och referensanläggningar.

Energiutvecklingsbolaget

Mål och uppgifter

Främja regionala och lokala initiativ av utvecklingsarbete inom skilda energikällor.

Främja utvecklingsarbete inom skilda energikällor.

Arbetsområden

Utvecklings- och exploateringsarbete inom alternativa och förnybara bränslen.

Handha vissa av vattenfallsverkets utvecklingsprojekt. Teknikutveckling för solvärme och vindkraft. Produktion och marknadsföring av mindre vindkraftverk.

I samverkan med privata eller kooperativa företag samt kommuner lägga ut beställningar och producera referensanläggningar.

Prop. 1980/8]: 130 284

Transportutvecklingsbolaget

Mål och uppgifter

Främja regionala och lokala initiativ till utvecklingsarbete inom trans- portområdet.

Arhemnnråden

Utvecklings- och exploateringsarbete avseende nya transport- och han- teringssystem.

Som projektledare medverka i vissa av STU:s utvecklingsprojekt. exem- pelvis avseende — kollektiva transportmedel (nya spårfordon m.m.) — trallksäkerhetsteknik — materialhanteringsutrustning —— elfordon och andra individuella transportmedel.

Miljövårdsbolaget

Mål och uppgifter Främja regionala och lokala initiativ av utvecklingsarbete inom skilda miljövårdsområden.

Arbetsområden

Främja utvecklingsarbete inom skilda miljövårdsområden. Utvecklings- och exploateringsarbete inom miljövård. Teknikutveckling avseende avfalls- och återvinningshantering.

4 Erfarenheter från tidigare statliga utvecklingsbolag

Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SU) tillskapades 1968 (prop. 1968168). Dess uppgifter skulle vara bl. a. att initiera och genomföra pro- jekt med eget kapital.

Bolagets aktiekapital. som vid tillkomsten uppgick till 15 milj. kr.. upp- gick vid utgången av år 1974 efter flera nyemissioner till 50.5 milj. kr. Såsom aktieägartillskott eller genom att aktierna tecknats till överkurs hade vid samma tidpunkt tillförts 25.5 milj. kr.

Under 1975 befann sig bolaget i allvarliga ekonomiska svårigheter. För att sanera och rekonstruera bolaget tillförde statsmakterna under budget- åren 1975/76 och 1976/77 ytterligare 94 milj. kr. varjämte aktiekapitalet skrevs ned till 2.5 milj. kr. Aktierna i bolaget överläts slutligen till Stats- företag AB för 100 kr.

] regeringens proposition om överlåtelse av aktierna i SU (prop. 1975/ 76: 151) anförde föredraganden bl.a. om förutsättningarna för bolagets verksamhet att

Prop. 1980/81: 130 285

— försäljning av utvecklingsprojekt på företagsekonomiskt försvarbara grunder är svår att genomföra innan man hunnit mycket långt fram i ett exploateringsskede samt att — detta kräver att bolaget ägs av ett större företag med utvecklings- och produktionsresurser. kännedom om marknaden och försäljningsorgani- sation.

Föredraganden strök vidare ytterligare under vikten av anknytning (av utvecklingsbolaget) till företag med omfattande industriell produktion och marknadskontakt, som skapar möjligheter till samarbete med andra ut- veeklingsresurser och smidig fortsatt exploatering i ett rörelsedrivande bolag när projekten när tillräcklig mognad.

Riksdagen anslöt sig till vad föredraganden anförde. De ovan redovisade erfarenheterna torde ha generell räckvidd.

5 Utgångspunkter för den fortsatta diskussionen

De uppgifter som redovisas i avsnitt 4 ovan är uppenbart så omfattande att de inte kan lösas ens tillnärmelsevis utan mycket stora kapitaltillskott och utan mycket omfattande analyser av bl. a. förutsättningar och alterna- tiva organisationsformer.

Det är därför uppenbart nödvändigt att begränsa bolagens uppgifter och arbetsområdenjämfört med de företag riksdagens beslut grundar sig på.

För en sådan begränsning kan flera utgångspunkter tas. Lämpliga ut- gångspunkter kan vara — det kapital riksdagen anvisat för ändamålet — de erfarenheter som vunnits av tidigare statliga utvecklingsbolag — redan befintliga resurser på de områden som bolagen avses bedriva

verksamhet. vilka bör utnyttjas. samt — att bolagens verksamhet i övrigt bör få en inriktning så att de komplet-

terar — inte dubblerar — redan bedriven verksamhet.

inom ramen för de medel riksdagen anvisat" kan bolagen uppenbart inte ges uppgiften att bedriva utvecklingsarbete. produktion eller marknadsfö- ring. De kan inte heller finansiera vare sig utvecklingsarbete. produktion eller marknadföring i annans regi. l bägge fallen krävs extern finansiering som går långt utöver vad riksdagen anvisat.

Erfarenheterna från bl.a. Svenska Utvecklingsaktiebolaget och United Stirling AB & Co KB visar att kapitalförsörjningen till av staten ägda utvecklingsbolag innebär ständiga problem för såväl bolagen som för re- geringskansliet.

Det finns anledning att utgå från att de nu övervägda utvecklingsbolagen kommer att medföra samma problem om staten skall ansvara för kapital- försörjningen direkt över statsbudgeten.

Vad gäller medel för tekniskt utvecklingsarbete kan det konstateras att

Prop. 1980/8]: 130 286

en mängd statliga finansieringskällor finns tillgängliga. Från denna ut- gångspunkt torde i och för sig inga ytterligare statliga medel behöva anvi- sas för de uppgifter som tänkts för utvecklingsbolagen. En svårighet upp- kommer emellertid genom att de åsyftade finansieringskällorna i regel förutsätter en viss egen finansiering av stödmottagaren. Vad gäller STU finns dock möjlighet till vissa avsteg från nämnda regel. STU disponerar därtill över särskilda medel för teknikupphandling.

Med hänsyn till vad som nu sagts synes en praktisk ansats kunna vara att omfattningen av bolagens egna verksamheter i varje fall till en början får bestämmas av storleken av de internt genererade medlen. dvs. av avkast- ningen på aktiekapitalet. Verksamhet därutöver bör då få tas upp endast i den mån externa medel kan tillföras som län eller bidrag. Därigenom skapas en grund för en mera bestämd långsiktig planering av inriktning och omfattning av den egna verksamheten och organisationen.

Avkastningen på 5 milj. kr. torde f. n. uppgå till ca 600000 kr./år. Detta belopp torde som ett räkneexempel täcka kostnaderna för två kvalificerade handläggare jämte biträde i vart och ett av bolagen.

6 Teknikupphandling

[ den industripolitiska debatten — Särskilda näringspolitiska delegatio- nen. lVA:s rapport Kunskap och Konkurrenskraft. ett stort antal debattin- lägg — framhålls teknikupphandling som en metod för statligt stöd till teknisk industriell utveckling som bör ges ökad användning.

Teknikupphandling kan definieras som köp av en vara eller tjänst som inte finns på marknaden och som förutsätter tekniskt utvecklingsarbete av leverantören för att köparens krav skall uppfyllas.

Upphandling i allmänhet har till syfte att under konkurrens köpa en vara eller tjänst. För den offentliga upphandlingen hari regel köparens mål nåtts då varan levererats eller tjänsten utförts. Upphandlingen har inte haft till syfte att leverantörens kompetens och konkurrensförmåga skall ökas. Det har i och för sig varit effekten av den offentliga upphandlingen av bl.a. telekommunikationssystem. kraftöverföringssystem och försvarsmateriel. Tillskapandet av Ellemtel Utvecklings AB hade delvis syften som sam- manfaller med motiven för de nyss nämnda förslagen om en ökad använd- ning av teknikupphandling som ett industripolitiskt instrument. De torde sålunda ha haft som syfte att genom tekniska upphandlingsinstrurnent skapa nya produkter eller tjänster med ett nytt tcknikinnehåll. som kan marknadsföras på den internationella marknaden. av vilka Sverige utgör en för svensk industri och ekonomi viktig del.

Om den offentliga teknikupphandlingen skall ges en klarare industripoli- tisk inriktning förutsätter det dels i och för sig att teknikupphandling på flera sätt Stimuleras ytterligare. dels också att förutsättningarna för att

Prop. 1980/81: 130 287

upphandlingen skall leda till en internationellt konkurrenskraftig produk- tion och marknadsföring av nya varor eller tjänster tillmäts stor vikt.

Det kan nu erinras om att riksdagen beträffande utvecklingsbolagen betonade vikten av att de fick en inriktning mot export. Inom ramen för de utgångspunkter som angavs i avsnitt 5 kan bolagen inriktas påatt på olika sätt verka för teknikupphandling med tilläggskravet att teknikupphandling- en skall leda till en internationellt konkurrenskraftig produktion och mark- nadsföring av varor och tjänster. Genom en sådan inriktning skulle uppnås dels att riksdagens beslut om utvecklingsbolagen kan innehållas inom anvisade ekonomiska ramar. dels att teknikupphandling får en enligt många uttalade önskemål ökad användning.

7 Uppgifter för utvecklingsbolagen

Med utgångspunkt i vad. som anförts i närmast föregående avsnitt kan bolagens uppgifter utvecklas närmare.

[ den svenska teknikpolitiska debatten har hävdats bl.a. att de högt ställda kraven i Sverige på arbetsmiljö och yttre miljö och de höga ambitio- nerna för vår hälso- och sjukvård borde föra med sig en internationellt konkurrenskraftig svensk produktion och marknadsföring av processer, produkter. metoder och system med ett avancerat tcknikinnehåll. Så har i huvudsak inte blivit fallet. Den närmare analysen av orsakerna härtill är svår. men en förklaringsgrund torde vara att den kompetenta teknikupp— handling. som borde ha blivit en konsekvens av statsmakternas skärpta krav på ett antal områden i stor utsträckning uteblivit. Där den möjligen förekommit har den inte utformats så att den leder till produktion av varor eller tjänster som har en internationell marknad.

Som anförts i det föregående borde-de nu föreslagna utvecklingsbolagen inriktas på teknikupphandling med bivillkoret att upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. Detta bivillkor bör förstärkas därhän att bolagen inom ramen för egna medel bör engagera sig i en teknikupphandling endast om den leder till att varor eller tjänster utvecklas som har en internationell marknadspotential för vilken en lämp- lig marknadsorganisation finns tillgänglig.

Underlaget för identifiering av möjliga projekt bör i övrigt utgöras av bl. a. följande delar. a. Lagar. förordningar. föreskrifter och avtal. vars förverkligande torde förutsätta att ny teknik eller nya produkter. processer. metoder och system. som använder teknik på ett nytt sätt. utvecklas.

Forsknings- och utvecklingsplaner som arbetas fram eller genomförs av det svenska offentliga forsknings- och utvecklingssystemet. b. De svenska förvaltningsmyndighctcrnas uppgifter i den utsträckning de förutsätter att ny teknik utvecklas för att uppgifterna skall fullgöras.

Prop. 1980/81: 130 288

Ansvaret för finansieringen av teknikupphandlingen bör då vila på resp. myndighet och bolagets uppgift i första hand vara att biträda myndighe- ten mot ersättning på kommersiella villkor.

De föreslagna bolagens verksamhet med teknikupphandling bör emellertid inte förutsätta medverkan av myndighet inom ramen för dess eget intresse för en vara eller tjänst. c. De finansieringsmöjligheter som erbjuds av olika FoU-stödjande organ såsom STU. oljeersättningsfonden (OEF). statens industriverk (SIN D). de regionala utvecklingsfonderna. nämnden för energiproduktions- forskning (NE). statens råd för byggnadsforskning (BFR), Fonden för industriellt utvecklingsarbete m.fl. d. De resurser för utveckling. produktion och marknadsföring som finns tillgängliga i det svenska näringslivet.

e. De internationella marknaderna.

Om tillgängligt underlag från övervägandena under d och e ovan leder till bedömningen att utvecklingen av en vara eller tjänst inte sannolikt kan skapa tillräcklig grund för en internationellt konkurrenskraftig marknadsföring bör de föreslagna bolagen inte engagera sig. med mind- re än att en svensk myndighet lämnat direkt uppdrag att biträda myndig- heten och själv står för finansiering och samtliga övriga kostnader.

Sammanfattningsvis bör utvecklingsbolagens uppgifter i första hand vara att

— identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda till interna- tionellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster — ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter — handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamheten på annat sätt.

Utöver bolagens verksamhet med inriktning på teknikupphandling och vars omfattning bör bestämmas av de internt genererade medlen bör bola- gen som anförts kunna åta sig uppdrag inom sina resp. kompetensområ- den. Genom sådana uppdrag bör förutsättningar skapas för en bredare kompetens och verksamhet.

Sådana uppdrag bör kunna innebära bl. a. ledning av utvecklingsarbete till definierade mål. utredningar och projektering. Exempel härpå lämnas i det följande.

STU tar initiativ till och finansierar i huvudsak bl.a. ett antal större målinriktade och mycket komplexa insatser. s.k. ramprogram och insats- områden. Båda kräver ett omfattande ledningsarbete utöver de rena FoU— resurser som tas i anspråk. De föreslagna utvecklingsbolagen skulle inom sina resp. kompetensområden kunna åta sig som uppdrag sådant lednings- arbete. Liknande uppdrag borde även kunna komma i fråga från bl.a. NE och BFR.

Prop. 1980/Bl: 130 289

Vad gäller STU:s s. k. insatsområden torde det vara möjligt att anlita de föreslagna utvecklingsbolagen redan på planeringsstadict. Det torde i sär- skilt hög grad gälla då statsmakterna tar initiativ till sådana insatsområden såsom skett beträffande området Teknik för oljebekämpning till sjöss samt för bekämpning och sanering av olja i strandzonen. I fråga om detta insats- område har statsmakterna därtill särskilt uttalat (prop. 1979/80: 100 bil. l7) att möjligheterna att utnyttja teknikupphandling som ett instrument bör undersökas.

Flera myndigheter saknar i dag kompetens att planera och genomföra en i och för sig angelägen teknikupphandling inom sina ansvarsområden. S'l'U har visserligen till uppgift att hjälpa myndigheterna att bygga upp sådan kompetens. Flera myndigheter torde emellertid vara för små för att själva bära kostnaderna för en sådan kompetens inom den egna organisationen. Avsikten är då att externa konsulter skall kunna anlitas och S'l'U avses då kunna anvisa lämpliga sådana konsulter. De föreslagna utvecklingsbola- gens kompetensprofil bör inriktas så att den motsvarar nyssnämnda behov av biträde. Erfarenheter torde därvid stå att finna vid bl.a. försvarets materielverk, som bl.a. lämnar liknande biträde till myndigheter i behov av ny teknik.

Vad som anförts här och i underlagen för riksdagens beslut rörande utvecklingsbolagens mer konkreta arbetsuppgifter bör ses som allmänna riktlinjer. Seda bolagens verksamhet påbörjats bör det få ankomma på dem att välja konkreta.projekt inom de arbetsområden som anvisats och inom de allmänna riktlinjer som föreslås i denna PM.

8 Organisationsfrågor

Den tidigare diskussionen har tagit sikte på funktioner hos utvecklings- bolagen. I det följande skall bolagens knytning och eventuella inordning i befintliga verksamheter diskuteras.

Utgångspunkten för riksdagens beslut om utvecklingsbolagen synes utan närmare diskussion i motionerna eller i näringsutskottet ha varit att självständiga aktiebolag skall bildas. Denna fråga bör emellertid övervä- gas.

En utgångspunkt härför bör vara att det tar avsevärd tid att starta en ny verksamhet. Det gäller än mer om den nya verksamheten skall bedrivas inom ramen för en självständigjuridisk person. De fasta kostnaderna kan i varje fall inledningsvis bli höga och flexibiliteten låg.

Om man i stället utgår från att funktionerna är avgörande. inte formen. bör möjligheten övervägas att knyta funktionerna till en redan fungerande verksamhet med kompetens för de funktioner utvecklingsbolagen skall fullgöra. Det kan ske antingen genom att uppdra åt ett befintlig företag att fullgöra funktionerna eller — om de särskilda aktiebolagen är väsentliga — 19 Riksdagen 1980/81. I .ru/nl. Nr 130

Prop. 1980/81: 130 290

att aktiebolagens verksamhet får bedrivas i omedelbar anslutning till en redan pågående verksamhet i etablerade företag. Motivet härför är att uppgifterna då kan fullgöras med utnyttjande av företagets egna resurser för eller normala kontakter med resurser för utveckling. produktion, och marknadsföring. Förstnämnda alternativ förordas. dvs. särskilda juridiska personer bör inte tillskapas för att genomföra utvecklingsbolagens verk- samhet.

En allmän utgångspunkt för de följande förslagen bör vara att utveck- lingsbolagsfunktionerna bör knytas till redan existerande verksamheter. Om självständiga aktiebolag anses böra bildas bör det avgöras från fall till fall. Även i sådant fall bör de knytas till en existerande verksamhet.

Om särskilda skäl skulle anses tala för att bolagen inte knyts till en existerande verksamhet bör det i stället övervägas om de tre utvecklings- bolagen kan samordnas sinsemellan. Med utgångspunkt i beräkningen av avkastningen på aktiekapitalet kan den självfinansierade verksamhetsvoly- men för de tre bolagen tillsammans uppskattas till omkring sex heltids- manår med specialkompetens. jämte erforderligt biträde. Denna volym skapar möjligheter till betydligt större flexibilitet än om bolagen skulle arbeta var för sig.

Styrelsens summansätming

] det föregående har förordats att uppgiften att fullgöra utvecklingsbola- gens uppgifter enligt denna PM bör lämnas till ett befintligt företag och att någon särskild juridisk person inte tillskapas. Vid denna lösning faller frågan om styrelse.

Skulle särskilda motiv anses föreligga för att särskildajuridiska personer inrättas. bör styrelsernas sammansättning ägnas särskild uppmärksamhet.

En bärande tanke bakom föreliggande PM har varit att målet skall vara en internationellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring. Detta mål kräver för att kunna uppnås kvalificerad kompetens inom och ett rikt kontaktnät med svensk industriell utveckling. produktion och marknadsfö- ring. Bolagct behöver dessutom en stor överblick över den svenska FoU- och förvaltningsorganisationen.

Höga krav bör även ställas på initiativförmåga och erfarenheter hos dem som skall genomföra verksamheten. Det gäller inte enbart den anställda personalen utan även styrelserna. De bör därför sättas samman av perso- ner som tillsammans fyller höga krav på. förutom överblick och kontakt- nät. även personlig erfarenhet av industriell utveckling. produktion och marknadsföring.

Samband med intressenter l förslagen bakom riksdagens beslut anges institutioner etc. med vilka samarbete bör ske.

Prop. 1980/81: 130 29|

Energiutvecklingsbolaget

Statliga. kommunala och regionala företag. organ och institutioner. Landstingsförbundet och Svenska kommunlörbundet. Studsvik Energiteknik AB.

Transportsystemutvecklingsholaget

Statliga. kommunala och regionala företag. organ och institutioner. Tra- fikföretag. Svenska Utveeklingsaktiebolaget.

Miljöutvecklingsbolaget

Statliga. kommunala och regionala företag. organ och institutioner. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Svenska Utvecklingsaktiebolaget (Statsföretag AB).

Det bör få ankomma på bolagen själva eller på dem det uppdras åt att fullgöra bolagens funktioner att överväga hur samarbete med bl.a. nämnda företag och organisationer bör äga rum.

9 Om kapitaltillförsel

Näringsutskottet (N U) anför dels att bolagen bör tillföras vardera 5. milj. kr. i aktiekapital dels i sin hemställan att till grundkapital för samhällsägda utvecklingsbo— lag anvisas 15 milj. kr.

Om särskilda aktiebolag bildas torde beloppet antingen i sin helhet kunna tillföras som aktiekapital eller till del som aktiekapital och till del som aktieägartillskott. Aktierna torde vidare kunna tecknas mcd överkurs. Val av metod torde alltså fritt kunna bestämmas med hänsyn till t.ex. övrig finansiering.

Av förslagen i det föregående framgår att bolagens egenfinansierade verksamhet bör begränsas till vad som kan tänkas utgöra avkastningen från aktiekapitalet. som därvid beräknats till 5 milj. kr. per bolag.

NU anför vidare att medel för påbörjandet av projektarbetet lämpligen kan beviljas av Fonden för industriellt utvecklingsarbete. NU anför vidare att för regionalt eller lokalt intressanta objekt bör medel också kunna ställas till förfogande av de regionala utvecklingsfonderna samt. i den mån industriell verksamhet kommer till stånd, av de regionala investmentbola- gen som har inrättats av Svetab.

NU:s uttalande rörande Fonden för industriellt utvecklingsarbete synes strida mot riksdagens beslut beträffande riktlinjer för fonden (prop. l978/ 79: IB bil. l s. 90. NU l978/79: 59 s. 27. hemställan p. 7 a).

Prop. 1980/81: 130 292

Det torde därför få övervägas särskilt om utskottets intentioner bör föranleda förslag om medel för det av utskottet avsedda ändamålet. eller om uttalandet enbart skall anses vara en exemplifiering av i och för sig tänkbara finansieringskällor. Vad beträffar de regionala utvecklingsfon— derna och investmentbolagen synes NU:s uttalande ha innebörden endast att utskottet inte har någon invändning mot att medel ställs till förfogande av dem. I övrigt har i denna PM inga förslag lämnats om att särskilda medel skulle anvisas för de av NU avsedda ändamålen.

l0 Särskilda förslag beträffande enskilda bolag

Energiutvecklingsbolaget

Under övervägandena rörande bolagens uppgifter har det från STU framhållits att för att uppnå konkreta resultat av energiforskningsprogram- met det krävs en omfattande teknikupphandling. Särskilda behov härav anses också föreligga i anslutning till de kommunala energisparprogram- men.

lnom energiutvecklingsområdet finns i första hand tre företag verk- samma som bedriver såväl utveckling som i olika omfattning och i olika former produktion och marknadsföring. Det är AB Asea-Atom. Studsvik Energiteknik AB och Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SU).

Asea-Atom ingår i ASEA-gruppen. som förfogar över omfattande re- surser för såväl utveckling och produktion som marknadsföring. AB Asea- Atoms egna utvecklingsprogram vid sidan av kärnenergiområdet synes f. n. i första hand vara inriktat mot teknik grundad främst på utnyttjande av kol.

Asea-Atom torde vara högt kompetent att påtaga sig de uppgifter som föreslagits ankomma på Energiutvecklingsbolagct. ()m verksamhet knyts till Asea-Atom kan den bedrivas med anknytning till utvecklings- och produktionsresurser av hög kvalitet och utnyttja en omfattande internatio- nell marknadsföringsorganisation.

SU som tillhör Statsföretagsgruppen bedriver f.n. en verksamhet som på flera sätt skapat kompetens att handha de uppgifter som föreslagits för de tre utvecklingsbolagen. SU har därtill omfattande erfarenheter av kvali- ficerat utvecklingsarbete på energiområdet. Bolaget har självt begränsade erfarenheter av produktion och marknadsföring på energiområdet och några självklara resurser inom Statsföretagsgruppen synes inte heller tin- nas.

Studsvik Energiteknik AB vidgar f. n. sin verksamhet utöver områden med anknytning till kärnenergiområdet. Företaget besitter omfattande och hög kompetens för att påtaga sig vissa av de uppgifter som föreslagits för Energiutvecklingsbolaget men saknar mera omfattande resurser för pro- duktion och i synnerhet internationell marknadsföring.

Prop. 1980/81: 130 293

De uppgifter som föreslagits för Energiutvecklingsbolagct bör läggas på AB Asea-Atom.

Transportsystemutvecklingsbolaget

Arbetsområdet är oklart. Även mycket begränsade ambitioner på områ- det torde kräva väsentligt större verksamhet än vad som kan åstadkommas inom ramen för de av riksdagen anvisade medlen. Bolagets verksamhet bör därför ses som en försöksverksamhet. som i hög grad själv får finna sitt innehåll.

SU torde besitta en unik utredningskompetens inom området och bör beredas tillfälle att äta sig att fullgöra de uppgifter som föreslagits för Transportsystemutvecklingsbolaget.

Miljöutvecklingsbolaget

lnom miljöområdet föreligger i vissa hänseenden stora möjligheter att nå de mål som i denna PM ställts upp för utvecklingsbolagen. Emellertid synes i alltför hög grad företag saknas som kan färdigutveckla de idéer som föreligger. och producera och marknadsföra produkterna. Utvecklingsbo- lagen får inom detta område i viss utsträckning till uppgift även att kombi- nera tillgängliga resurser så att det angivna målet. en internationellt kon- kurrenskraftig produktion och marknadsföring. kan nås.

STU har genomfört ett omfattande utrednings- och planeringsarbete på området miljömätteknik. som bör kunna ligga till grund för Miljöutveck- Iingsbolagets verksamhet.

SU torde inneha kompetens att genomföra de uppgifter som föreslagits för Miljöutvecklingsbolaget. SU bör därför beredas tillfälle att äta sig uppgiften.

Prop. 1980/81: 130 294

Bila ga [2

Sammanfattning av betänkandet (Ds I 1980: 24) Subven- tionerade exportkrediter avgivet av 1980 års export- kreditutredning

Det svenska statliga exportkreditstödet (SEK-systemet och avdrag/bi- dragsystemet) och räntestödet vid leveranser till hemmamarknaden (hem- mamatchingstödet) omfattar kreditgivning vid försäljning av kapitalvaror. entreprenad- och konsulttjänster med krediter till löptider på två år eller längre. 1980 års exportkreditutredning har haft till uppgift att utvärdera systemet med subventionerade export- och hemmamatchingkrediter inför utgången av den treåriga försöksperit'xlen vid halvårsskiftet l98l.

Det svenska statliga exportkreditstödet har utformats som två parallella system. Stödet omfattar linansiering av export av varor och tjänster med krediter som har löptider på två år eller längre.

[) SEK-systemet vilket innebär att exportföretag och banker hos SEK kan refinansiera exportkrediter till fast och subventionerad ränta. Staten svarar för de kostnader som uppstår genom räntedifferensen och eventuel- la realiserade kursfi'n'luster.

2) Ai'u'rug/hiclrugsysl('mer vilket innebär att exportföretag kan göra ett extra ränteavdrag för en del av refinansieringskostnaden av en exportkre- dit vid inkomsttaxeringen eller få ett skattefritt räntebidrag.

Företaget kan välja den stödform som är förmånligast vid va"xport- tillfälle eller använda SEK-systemet för en del av en affär och avdrag/ bidragsystemet för resten. Endast ett system kan utnyttjas för ett och samma kreditbelopp.

Exportkreditstödet avser att underlätta för svenska företag att lämna konkurrenskraftiga exportkrediter vid försäljning till främst statshandels- länder och u-länder.

De krav som ställs för att erhålla stöd för en exportaffär är att kreditbe- loppet uppgår till minst 300000 kr. eller motsvarande i utländsk valuta och att kreditvillkoren överensstämmer med exportkreditnämndens (EKN:s) regler för garantigivning och de internationella regler som uppställts inom ramen för den s.k. conscnsusöverenskommelsen och Sveriges internatio— nella åtaganden i övrigt.

SEK-systemet

Genom det system för statsstödd exportkreditfinansiering som beslutar- des år l978 gavs SEK möjlighet att inom en ram på l0 miljarder kr. (senare höjd till fil miljarder kr.) via olika låneformcr underlätta exportföretagens finansiering. Bestämmelser om stöd regleras genom lagen (l9783403) om beslutanderätt för svenskt krcditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa

Prop. 1980/81: 130

|».) NO '.11

fall samt i förordningen (19782404. ändrad senast [98] : 77) om export- kreditfinansiering med statligt stöd. m.m.

Statsstödda exportkrediter genom SEK kan lämnas i olika former. Van- ligast är att SEK övertar eller rcfinansierar krediter som lämnats av expor- törens bank till exportören. den utländske köparen eller dennes bank. Banken svarar då för uppläggning och hantering av krediterna under hela kredittiden. SEK kan också lämna lån direkt: till den svenska exportören eller lyfta av dennes kredit till den utländske köparen eller lämna län direkt till den utländska köparen eller dennes bank.

Redan i samband med offert till den utländske köparen lämnar SEK en kostnadsfri utfästelse om lån till fast ränta. Utfästelsen skall normalt accepteras inom 6 månader. Från den tidpunkt då SEK:s utfästelse accep- teras fram till tidpunkten för kreditens ianspråktagande utgår en löftes- provision med 0.l procent per år.

SEK:s fasta utlåningsränta utgörs av minirniränta enligt consensus plus en räntemarginal på 0.25 % per år. För krediter i svenska kronor tillkom- mer en avgift på 0.5 % per år.

Från och med l980-07-0l tillämpas följande räntesatser:

Tabell ] SEK:s utlåningsräntor

Vid exportkredit till land inom ländergrupp:

Relativt Mellan- Relativt rika* kategori fattiga Kredit i svenska kronor — löptid 2—5 är 9.25 % 8.75 6"?- 8. 5 '( — överstigande 5 är 9.5 % 9.25 % 8 "( Kredit i utländsk valuta — löptid 2—5 år 8.75 % 8.25 Cl- 7.75 % — överstigande 5 år 9 % 8.75 % 8 %

* Vid export till i—land dock endast efter särskild prövning.

I gruppen rika länder ingår de flesta i-länder samt vissa OPEC-länder. l mellankategorin ingår huvudsakligen statshandelsländer. Gruppen fattiga länder består uteslutande av u-länder.

Vid stöd till export till industriländer krävs att exportören i sin ansökan om stöd lämnar uppgifter om konkurrerande utländska företag och eventu- ell statsstödd kreditkonkurrens. Kontroll av uppgifterna görs av SEK i samarbete med EKN.

Till räntesatser enligt matrisen ovan kommer affärsbankernas ersättning för uppläggning och handläggning av krediten samt ev. garantipremier.

Lånen amorteras halvårsvis med lika stora belopp i enlighet med de internationella reglerna på området. SEK kräver sedvanliga säkerheter och kreditbeloppet utbetalas då sådana säkerheter föreligger. Normalt sker utbetalning efter verkställd leverans.

SEK kan ge lån i valfri valuta. Förutom lån i svenska kronor har utlåning

Prop. 1980/81: 130 296

skett i US dollar. franska francs. engelska pund samt norska kronor. Löften har lämnats om utlåning i ytterligare sex valutor.

Upplåning skeri stor utsträckning i utlandet. Den utländska andelen av SEK:s upplåning har ökat. Upplåningen i Sverige har förutom refinansie- ring i AP-fonden skett genom att SEK har emitterat obligationslån på den svenska kapitalmarknaden.

Utöver de statligt stödda krediterna beviljar SEK liksom tidigare kredi- ter till marknadsmässiga villkor. Dessa berörs i det följande endast om detta särskilt anges.

Avdrag/bidragsystemet

Företag som inte utnyttjar SEK-systemet kan erbjuda köparen statligt stödda exportkrediter enligt det s.k. avdrag/bidragsystemet. Bestämmel- ser om stöd enligt detta system regleras genom lagen (l978z40l) om ex- portkreditstöd samt i förordningen (l978: 402) om villkor för exportkredit- stöd.

Stödet är utformat så att ett företag under vissa förutsättningar kan göra ett extra avdrag i sin deklaration för ränteskillnaden mellan refinansie- ringsräntan och den ränta som den utländske köparen betalar (exportkre- diträntan enligt försäljningskontraktet). Minst 50 92 av leverantörskrediten måste relinansieras i bank eller annat kreditinstitut.

Stödets storlek begränsas på följande sätt:

1. Det extra avdraget får inte överstiga skillnaden mellan refinansie- ringsräntan och den ränta som köparen betalar. Om räntan som köparen betalar är lägre än tillämpbar consensusränta erhåller exportören stöd endast för skillnaden mellan refrnansicringsräntan och tillämpbar consen- susränta.

2. Det extra avdraget får inte överstiga 477.- av det vid beskattningsårcts ' ingång utestående exportkreditbeloppet. Om exportkrediten har börjat löpa först efter beskattningsårets ingång får emellertid avdraget beräknas som om hela kreditbeloppet hade varit utestående vid årets början. Exportkreditbidraget är skattefritt och utgår bara i de fall avdraget på grund av otillräcklig vinst inte kan utnyttjas helt. Bidraget uppgår till hälften av avdraget. [ princip gäller samma förutsättningar och villkor för stöd under såväl SEK-systemet som avdrag/bidragsystemet. Beslut om stöd enligt avdrag/ bidragsystemet fattas av EKN. Ansökan skall ha gjorts hos EKN före sista dagen för självdeklaration för det beskattningsår då kreditavtalet ingicks. EKN skall pröva om förutsättningar för stöd finns samt om och hur det stödberättigade beloppet skall begränsas. Taxeringsmyndigheterna kon- trollerar det sökande företagets uppgifter om räntebelopp och beslutar om storleken på avdrag. Ansökan om exportkreditbidrag prövas och admini- streras av riksskatteverket (RSV).

Prop. 1980/8 [ : 130 297

Hemmamatching

Under en försöksperiod på tre år från 1 juli 1978 kan Sveriges lnveste— ringsbank AB (SIB) ge statsstödda krediter för leveranser inom landet i vissa fall när utländsk statsstödd kreditkonkurrens kan påvisas. Stödet är avsett att främja sysselsättningen och åstadkomma en gynnsam utveckling av handelsbalansen genom att utjämna skillnader i konkurrensvillkor mel- lan svenska och utländska företag till följd av subventionerade exportkre- diter från andra länder.

Ansökan om räntesubventionerad kredit ställs till 818 där krediten prö- vas på sedvanliga bankmässiga grunder. Dessutom skall villkoren för krediten överensstämma med vissa av de villkor som gäller för statsstödda exportkrediter. Vid positivt utfall överlämnas ärendet till regeringen för beslut.

Strukturomvandlingen inom industrin

Utredningen konstaterar att utvecklingen i den svenska industrin under det senaste decenniet i flera avseenden avvikit från utvecklingen under l950- och l960-talen. Förutom en lägre tillväxt har också variationerna varit större. Åren kring mitten av 1960-talet framstår — nu i efterhand — som en brytpunkt i den industriella utvecklingen för västvärlden som helhet. Svensk näringsliv står inför ett betydande omstrukturerings- problem. Den sektor inom näringslivet som svarar för kapitalvaruexporten (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) — med undantag av varven — klarar sig bättre än stora delar av den övriga industrin. Utredningen delar den bedömning som bl. a. gjorts av statens industriverk att denna sektor är den del av näringslivet som även långsiktigt bör ha goda möjligheter att hävda sig i internationell konkurrens.

Den svenska kapitalvaruexportens utveckling

Exporten av maskiner och transportmedel har ökat starkt under efter— krigstiden och då speciellt på u-landsmarknadcrna. Svensk industri har under perioden 1971—1978 i stort sett försvarat sina andelar vad avser handeln med i-länderna samt med Mellanöstern. Marknadsandelen har förstärkts på u-länder i Afrika medan den minskat kraftigt på statshandels- länder och tt-länderi Syd- och Mellanamerika.

Bland konkurrentländerna har framför allt Japan och Västtyskland kraf- tigt stärkt sina positioner under l970-talet. Vidare har exporten från vissa mindre, europeiska konkurrentländer som Norge. Finland och Österrike också växt mycket snabbt. Dessa tre länders kapitalvaruexport är dock fortfarande liten.

För att i absoluta värden redovisa den del av den svenska exporten som utgörs av kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) och

Prop. 1980/81: 130 298

som därmed är av primärt intresse för exportkreditstödets utveckling och utformning är den officiella statistiken otillräcklig. Detta beror dels på att exporten av entreprenad- och konsultverksamhet är ofullständigt redovi- sad. dels att den officiella statistiken även omfattar internleveranser från svenska företag till utländska dotterbolag. lnternlevcranser är inte stöd- berättigade. Utredningens enkät om exportfinansieringsfrågor. som besva- rats av 75 svenska kapitalvarutillverkare samt entreprenad- och konsult- företag med betydande verksamhet i utlandet. innehöll även frågor om företagens export. Samtliga stora exportörer av kapitalvaror (inkl. entre- prenad- och konsultverksamhet) besvarade enkäten. Utredningen be- dömer därför att enkäten tämligen väl återger den svenska kapitalvaruex- portens totalvolym exkl. internlcvcranser.

Enkätföretagens export (exkl. internleveranser) uppgick år 1979 till 25550 milj. kr. Enligt den prognos företagen redovisade i september— oktober l980 beräknas exporten för helåret 1980 uppgå till 30220 milj. kr. Under perioden 1977—1980 har denna export ökat med 12.4 % per år i löpande priser vilket beräknas motsvara ca 3.5 % per år i volym.

En liten men växande del av kapitalvartrexporten utgörs av entreprenad- och konsultverksamhet. År 1979 svarade dessa branscher för 18% av enkätföretagens totala export. Koncentrationen är kraftig. Hälften av kapi- talvaruexporten (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) kommer från de fem största exportörerna. Samtidigt konstaterar 'utredningen att de medelstora företagen haft en starkare exportökning under senare år än övriga företag. I '

Av enkätföretagens redovisade export går 46 % till andra i-länder. ll G?. till statshandelsländer. 27% till OPEC-länder samt resterande 16% till övriga u-länder. Den sistnämnda posten är tämligen jämnt fördelad på u- länder i Afrika. Asien resp. Syd- och Mellanamerika. Exportcns fördelning på enskilda länder kan variera starkt från år till år p.g.a. vissa mycket stora kontrakt. Kontrakt över 100 milj. kr. svarade år 1979 för drygt en fjärdedel av hela kapitalvaruexporten. Samtidigt konstaterar utredningen att hela 19% utgjordes av kontrakt understigande en milj. kr. Bilden av kapitalvaruexporten som enbart bestående av mycket stora anläggnings- projekt är därför felaktig.

För att få ett perspektiv på den "potentiellt" statsstödda kapitalvaruex- portens (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) nuvarande betydelse för svenskt näringsliv har utredningen gjort en jämförelse med den totala varuexporten. Enkätföretagens export av kapitalvaror (exkl. internleve- ranser) till statshandels- och u-länder uppgick år [979 till ca 13.8 miljarder kronor. Detta motsvarar ungefär 12% av den totala svenska varuexporten och knappt 5% av den svenska industrins totala saluvärde. Andelen av förädlingsvärdet är något mindre än andelen av exporten på grund av det höga importinnehållet i kapitalvaror.

Prop. 1980/81: 130 299

Kapitalvaruexportens finansiering

Den statsstödda exportkreditgivningen omfattar stöd till medel— och långfristig finansiering (krediter med löptider på två år eller längre). Av utredningens enkät framgår att medel- och långfristig kreditgivning enbart utnyttjas för en mindre del av företagens kapitalvaruexport. För enkätföre— tagen gäller att 81 % av exporten är kontantaffärer eller affärer med kort- fristiga exportkrediter. De medel- och långfristiga exportkrediterna svarar således för 19% av exporten. Dessa krediter har ökat i betydelse under de senaste åren.

Två huvudformer av exportkrediter brukar vanligtvis urskiljas. Leve- rantörskrediter innebär i korthet att exportören finansierar den lämnade krediten med egna medel eller genom lån. Köparkrediter å andra sidan innebär att det är köparen eller köparens bank som står som låntagare. Köparkrediterna har blivit allt vanligare och har ökat sin andel av enkät- företagens medel- och långfristiga exportkrediter från 47 % av kontrakt tecknade år 1977 till prognostiserade 83% för kontrakt som tecknas år l980.

De statsstödda exportkrediterna är. liksom exporten. starkt koncentre- rade till de största företagen. Av de redovisade enkätsvaren framgår att 74% av de statligt subventionerade exportkrediterna år 1980 beräknas gå till fem stora företag och koncerner. De mindre och medelstora företagen tecknar i ytterst ringa utsträckning kontrakt med kredittider överstigande fem år. Av de medel- och långfristiga exportkrediter som dessa företag lämnade under 1979 hade bara 13% en löptid överstigande fem år medan motsvarande andel för storföretagen var 70%.

Den totala medel- och långfristigt finansierade kapitalvaruexporten (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet men exkl. internlevcranser) till statshandels- och u-ländcr motsvarar enligt utredningens bedömning ca 3,5% av den totala svenska varuexporten.

Vissa effekter av statsstödd exportkreditfinansiering

Utredningen konstaterar att erfarenheterna av SEK-systemet är begrän- sade såväl tidsmässigt som vad gäller systemets utbredning. Avdrag/bi- dragsystemet används i mycket ringa omfattning.

En utvärdering av ett stödsystem av typen subventionerade exportkre- diter måste grundas på ett antagande om vad som skulle inträffa om stödet inte funnits. Utredningen slår fast att några säkra svar på sådana hypote- tiska frågor aldrig kan ges.

Med anledning av de begränsade erfarenheterna och de metodologiska svårigheterna gör utredningen därför inte några kvantitativa bedömningar av subventionernas betydelse för exporten av kapitalvaror (inkl. entrepre- nad- och konsultverksamhet). Med utgångspunkt från bl.a. den svaga

Prop. 1980/81 : 130 300

lönsamheten inom svensk verkstadsindustri. den hårda konkurrens som föreligger samt de betydande subventionsinslag som de statsstödda ex- portkrediterna innebär (9— 14971 räknat på exportpriset) anser utredningen det dock sannolikt att exporten av kapitalvaror blivit större än om sådan subventionering ej förekommit. Speciellt betydelsefulla torde de subven- tionerade krediterna ha varit för större projekt och för projekt på statshan- dels- och u-länder. projekt där subventionsinslaget är särskilt högt.

Utredningen har också granskat exporten av kapitalvaror ur vissa andra aspekter. Bl. a. kan konstateras att den del av denna export som i dagsläget finansieras med medel- och långfristiga krediter kan beräknas beröra 25 OOO—30000 sysselsättningstillfällen av vilka mer än hälften finns i vissa större tätorter i Syd- och Mellansverige.

Vidare kan konstateras att samtliga delbranscher inom kapitalvaruområ- det kan klassificeras som kunskapsintensiv tillverkning. Sverige kan redo- visa ett växande överskott i handeln med utlandet vad avser kunskapsin- tensiva resp. mycket kunskapsintensiva produkter. Det är framför allt de mycket kunskapsintensiva kapitalvaruproducerande branscherna som re- dovisar ett stigande överskott i utrikeshandeln. Samtidigt bör framhållas att kapitalvaror innehåller en högre andel importvaror än genomsnittet för svensk industri. Av varje krona i kapitalvaruexport utgör den inhemska förädlingsvärdeandelen i genomsnitt 70 öre medan 30 öre köps in i form av underleveranser m.m. från utlandet.

Beträffande konjunkturberoendet pekar uppgifter från enkätföretagen på att utvecklingen under perioden l977—l980 varit stabil. För enskilda företag har dock de årliga variationerna i vissa fall varit stora. '

Ytterligare ett av kapitalvaruproduktionens kännetecken är den relativt låga förbrukningen av energi. Räknat per försäljningskrona gör exempelvis verkstadsindustrin av med mindre än en sjundedel av den energi som förbrukas inom massaindustrin.

Som avslutning på genomgången av effekter av en statsstödd exportkre- ditfinansiering ägnar utredningen stor uppmärksamhet åt de statsfinan- siella kostnaderna. Under periodenjuli l978—juni l980 har staten utbetalat 51 milj. kr. till SEK. Under andra halvåret l980 beräknas den statliga kostnaden bli närmare 52 milj. kr. Detta är emellertid bara början av en lång period av statliga ersättningar till SEK även om hänsyn enbart tas till redan ingångna avtal. Eftersom en betydande eftersläpning föreligger vad avser statens kostnader kommer stora utgifter för redan ingångna avtal att åsamkas staten under hela l980-talet. De två första årens krediter och kreditavtal i SEK-systemet beräknas under perioden l98l— l990 komma att kosta staten ytterligare 470—630 milj. kr. i fasta ( 1980 års) priser utöver de drygt l00 milj. kr. som redan utbetalats t. o. m. är 1980.

Utredningen har också beräknat statens kostnader vid en fortsatt expan- sion av SEK-systemet. Beräkningarna. som bygger på uppgifter från SEK:s kansli. har gjorts utifrån olika antaganden om volymutveckling

Prop. 1980/81: I30 301

m.m. Kalkylerna visar att det framför allt är skillnaden mellan marknads- räntan (SEK:s uppläningskostnad) och SEK-räntan som påverkar statens kostnader. Vid nuvarande (l0 dec. -80) räntegap mellan marknadsränta och SEK:s genomsnittliga utlåningsränta (drygt 5 procentenheter) kommer statens årliga kostnader att stiga till Ca 240 milj. kr. år l982 och 295—485 milj. kr. år 1985 (räknat i [980 års priser).

Utredningen redovisar också vissa kalkyler över avdrag/bidragsyste- mets kostnad. Denna kostnad är dock svår att exakt uppskatta eftersom tillgängliga uppgifter är ofullständiga dels om systemets verkliga utnyttjan- degrad, dels om refinansieringsräntan. tidpunkt för kreditavlyft m.m. l den grova kalkyl som utredningen redovisar uppskattas den sammanlagda statliga kostnaden (i löpande priser) för hittills gjorda åtaganden i avdrag/ bidragssystemet till ca 40 milj. kr. Kostnaden fördelar sig ungefär lika på statsskatten och kommunalskatten.

Internationella riktlinjer för statsstödd exportkreditfinansiering

I flera internationella sammanhang har regeringsåtaganden gjorts i syfte att begränsa konkurrensen med statliga exportkreditsubventioner. Den viktigaste av de internationella överenskommelserna är the Arrangement (consensus) inom OECD från år 1976. 1 Sverige kallas överenskommelsen consensus-överenskommelsen även om den ursprungliga överenskommel- sen år 1978 utvidgades till flera länder och därefter benämnts the Arrange- ment.

Den nu gällande överenskommelsen. som är från 1978 (med vissa änd- ringar fr.o.m. juli l980) avser främst minimivärden för kontantandelens storlek. lägsta relinansieringsränta samt maximal kredittid. [ fråga om refinansieringsränta och löptid indelas de låntagande länderna i tre katego- rier med avseende på BNP per capita. Differentieringen av villkoren inne- bär att de fattigaste länderna kan erbjudas de längsta kredittiderna och lägsta refinansieringsräntorna.

Det bör observeras att villkoren enligt the Arrangement enbart gäller den statligt subventionerade exportkreditfinansieringen. Exportörerna är sålunda oförhindrade att med köparna överenskomma om kontraktsränta som avviker från den subventionerade refinansieringsräntan.

Följande räntevillkor gäller enligt the Arrangement.

Prop. 1980/81: 130 302

Tabell 2 Minimiräntor enl. the Arrangement

Typ av låntagande länder

Rika Mellan- Fattiga kategorin

Förskott minimum l5 % l5 % [5 (?,. Miniminettoränta — längre krediter

(överstigande 5 är) 8.755"? 8.50 '..i'z 7.75 (.fi- — kortare krediter

(2—5 är) 8.500? 8.009? 7.50 % Maximal kredittid 8.5 år 8.5 år l0 år

Anm. SEK tillämpar dessa räntor med ett tillägg för krediter i svenska kr. på 0.5 % och ett allmänt tillägg för bolagets kostnader med 0.25 %.

Under hösten 1980 har förts överläggningar om vissa höjningar av con- sensusräntorna. Något beslut om en höjning har ännu den I mars 1981 inte fattats. Sverige har arbetat för en reducering av subventionsgraden.

Statligt stöd till exportkreditfinansiering i vissa andra länder

lflertalet industriländer förekommer statsstödda refinansieringssystem i syfte att stärka exportföretagens möjligheter att lämna medel— och långfris- tiga krediter till förmånliga villkor. I betänkandet jämförs de subventione- rade exportkreditsystemen i Belgien. Danmark. Finland. Frankrike. För- enta Staterna. Italien. Japan. Nederländerna. Norge. Storbritannien. Väst- tyskland och Österrike med det svenska systemet.

Utredningen konstaterar att det föreligger betydande svårigheter att väga samman olika länders system till något enhetligt mått över förmån- ligheten. Utredningen kan dock konstatera att det svenska systemet i vissa avseenden framstår som förmånligare än andra länders. Detta gäller fram- för allt möjligheterna till finansiering i annan valuta än den inhemska. Å andra sidan är det svenska systemet mindre förmånligt än vissa viktiga konkurrentländers avseende grundräntan.

Enligt utredningens mening ligger det svenska systemet i dagsläget nå- gonstans i mitten av konkurrensordningen vad gäller förmänligheten i olika länders system. Detta ligger i linje med de ambitioner Sverige har haft att inte leda eller bidra till den internationella kreditkonkurrensen. Utredning- ens slutsats är att det knappast kan hävdas att svenska exportörer. gene- rellt sett. befinner sig i ett underläge mot konkurrenterna på världsmarkna- den.

Utvecklingen på sikt — tillväxt. exportkrediter oeh betalningsläge

Den internationella efterfrågan på kapitalvaror resp. på mcdel— och långfristiga exportkrediter styrs av en rad faktorer. bl.a. ekonomisk till—

Prop. 1980/81: 130 303

växt och investeringsbehov. Utredningen anser det rimligt att på medel- lång sikt räkna med en något lägre ökningstakt i exporten av kapitalvaror från OECD till statshandels- och u-länder jämfört med perioden 1970— 1980. Fortfarande gäller dock att den procentuella ökningen och därmed exportpotcntialen för kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsulttjänster.) genomsnittligt sett är högre i statshandels- och u-länder än på i-landsmark- naderna. I absoluta tal kommer i-landsmarknaderna under överskådlig tid att vara dominerande.

Även om kapitalvaruexporten under l980-talet kommer att vara mindre expansiv än under l970-talet kommer trycket på extern linansiering på gynnsamma villkor att öka i det ansträngda betalningsläge som förutses för en mycket stor grupp statshandels- och u-länder. Detta är sedan några år tillbaka fullt märkbart i Östeuropa och i många u-länder. Kravet på expor- törerna att ställa upp med goda kreditvillkor kan därför förväntas öka under 1980-talet. Utredningens slutsats är att Sverige i allt väsentligt måste anpassa sig till det läge som större exportländer skapar.

Som EKN erfarit är det förenat med betydande risker att lämna export- kreditgarantier. Under de allra senaste åren har också EKN:s utveckling vad beträffar rörelseresultat och reserver varit negativ. Vid en jämförelse med andra länders institut uppvisar EKN ett mycket svagt resultat.

Inom EKN diskuteras olika möjligheter att vända utvecklingen. l980 års exportkreditutredning framhåller att det inte ankommer på den att lämna förslag i denna" fråga men då den intimt sammanhänger med SEK-systemet och den svenska kapitalvaruindustrins framtida utveckling understryker utredningen behovet av en skyndsam prövning. Utredningen pekar bl.a. på de problem som sammanhänger med att EKN tenderar att i hög grad bli ett försäkringsinstitut för täckning av stora risker.

För och emot statsstödda exportkrediter — en principdiskussion

Ett flertal faktorer bestämmer konkurrensförmågan hos kapitalvaruex- portörerna: pris. kvalitet. design._jämförbarhet med tidigare installationer. leveranssäkerhet. servicenivå. finansiering m.m. Någon slutsats om vil- ken faktor som är viktigast går inte att dra p.g.a. svårigheterna att kvanti- fiera de olika faktorernas inverkan på köparnas beslut. Det kan emellertid konstateras att linansieringsfrågorna ofta tilldrar sig speciell uppmärksam- het när det gäller export till statshandelsländer och icke-oljeexporterande u-länder. Det nuvarande systemet med subventionerade exportkrediter infördes framför allt av hänsyn till bytesbalans och sysselsättning.

Utredningen ansluter sig inte reservationslöst till dessa argument. Om subventioner sätts in för att exportera ej konkurrenskraftiga varor kommer denna export att ge alltför dyr import i utbyte. För att bemöta tillfälliga obalanser i ekonomin torde andra. generella och mer effektiva medel föreligga. Utredningens överväganden leder fram till slutsatsen att Sverige

Prop. 1980/81: 130 304

dock bör förlänga ett system med subventionerade exportkrediter. Ett viktigt skäl till detta är att Sverige för att hävda sin ställning på export- marknaderna måste anpassa sig till den snedvridning av konkurrensen som andra länders subventionering av exporten förorsakar.

Kapitalvaruindustrin (inkl. entreprenader och konsultverksamhet) är ett område inom vilket svensk industri kan antas ha långsiktiga komparativa fördelar. Kompetens på detta område tar lång tid att bygga upp. Enligt utredningens bedömning kommer visserligen subventionerna inte att kun- na avvecklas inom en snar framtid men subventionstiden kommer ändå att vara kortare än den tid som det tar att nu lämna en marknad för att sedan åter söka bygga upp en kapitalvaruexport då andra länder upphört att subventionera sin export.

Utredningen slår vidare fast att exporten av kapitalvaror till statshan- dels— och u-länder är av långsiktigt svenskt intresse. Den del av svensk kapitalvaruindustri som är konkurrenskraftig möter stor efterfrågan från statshandels- och u-länder. 'l'illväxten på dessa marknader är starkare än på i-länderna. Kapitalvaruexporten har också spjutspetseffekter som på längre sikt kan vara betydelsefulla för annan export.

Utredningen betonar dock att Sverige aldrig kan tjäna på en ökad pro- tektionism och ett ökat inslag av statliga subventioner. Sverige bör därför använda exportkreditsubventioner restriktivt och även fortsättningsvis ak- tivt verka internationellt föratt begränsa sådana.

Riktlinjer för fortsatt exportkreditsubventionering

Subventionsgraden

De kalkyler som utredningen presenterar visar att det nuvarande sub- ventionsinslaget i SEK-systemet uppgår till i genomsnitt 9—l4% av ex- portvärdet (13—19% av förädlingsvärdet). Per tillkommande års- arbetstillfälle i den berörda delen av kapitalvaruindustrin kan subventio- nerna beräknas utgöra 22 000—32 000 kr. Långa krediter och krediter till u- länder är betydligt mer subventionerade än genomsnittet. Enligt utredning- ens beräkningar uppgår subventionen — med det räntegap som f.n. (10 december 1980) existerar mellan SEK-räntorna och marknadsräntorna — som mest till ca 21% av exportvärdet. Subventionen är med andra ord i vissa fall större än vad den nedre gränsen (l5%) för blandade krediter anger. '

Såväl exportföretagen som bankerna har i sina kontakter med utredning- en pläderat för ett större inslag av subventioner för att svensk industri skall ha samma konkurrensförutsättningar som utländska leverantörer. Framför allt har Frankrike. .lapan. Västtyskland. Storbritannien och Finland nämnts som länder varifrån kreditkonkurrensen är särskilt hård. Företagen och bankerna föreslår bl. a. att det nuvarande räntepåslaget i SEK-syste- met (utöver consensus-räntenivån) skall avskaffas. Enligt företagen finns

Prop. 1980/81: 130 305

ett stort behov av subventionerade exportkrediter. Svenska företag har i nuvarande höga kostnadsläge ingen möjlighet att möta den utländska stats- stödda konkurrensen genom att på egen hand täcka någon större merkost— nad. Utredningen menar dock att en restriktiv tillämpning av exportkredit- subventioneringen i Sverige är påkallad. Marknadsränteförändringar och statsfinansiella överväganden kommer att kräva en ständig uppföljning och prövning av systemets subventionsinslag.

Kostnudskontroll och kosrnadslwgränxning

SEK-systemet bygger på att ramar anges för kreditgivningens omfatt- ning. Utredningen konstaterar dock att ramarna inte har använts och att de knappast med nuvarande riktlinjer kan användas för att styra verksamhe- tens omfattning.

Även om ramarna skulle användas för att begränsa verksamheten tillgo- doses inte därmed önskemålet om att på förhand kunna fastställa de statsfinansiella effekterna. Några möjligheter finns inte. enligt utredning- ens mening. att på förhand kontrollera de statsfinansiella kostnaderna i SEK-systemet tttan att man samtidigt skapar ett kösystem. Då ett sådant rymmer många problem avvisas det av utredningen.

Kostnadsbegränsade åtgärder berör frågan om företags- och marknads- neutralitet. Starka skäl finns enligt utredningens mening att förorda ett neutralt exportkreditsystem så till vida att alla företag. som möter subven- tionerad konkurrens och som exporterar kapitalvaror till visst land. skall ha i princip samma förutsättningar att erhålla statsstöd. Utredningen drar dock slutsatsen att olika restriktioner med nödvändighet måste införas i ett svenskt exportkreditsystem.

Statens möjligheter att begränsa kostnaderna bör enligt utredningen utgå ifrån att det inte bör förutsättas att svenska företag alltid skall ges möjlig- het att bjuda med utländska konkurrenter likvärdiga finansieringsvillkor. Det katt inte heller anses rimligt att svenska staten skall möta utländsk kreditkonkttrrens oavsett omfattning och marknad. Härav skulle följa — under antagandet att konkurrentländerna prioriterar olika exportländer och marknader — att Sverige kommer att vara det land i världen som intar en tätpositition i kreditkonkttrrensen. Detta strider mot den politik som Sverige sedan lång tid följt. Exempel har redovisats där tltländska konkur- renter erbjuder 20 års krediter till en ränta på 5.4 %. Omräknat innebär detta ett subventionsinslag på ca 46 C??- av kreditbeloppet. Det är utredning- ens uppfattning att svensk industri inte bör driva export med så stora subventionsinslag om detta inte sker i biståndspolitiska syften.

Utredningen anför. att restriktionerna i sttbventioneringsgraden bör ge- nomföras somk generella påslag och ( l ) vara i linje med den politik Sverige drivit i internationella sammanhang. (2) i så liten utsträckning som möjligt rubba neutraliteten mellan olika typer av tillverkare. samt (3) få ett så snabbt genomslag som möjligt i kostnadsbesparande syfte.

20 Rikt'dugun [98018]. / .vuml. Nr 13!)

Prop. 1980/81: 130 306

Val av system

SEK-systemet har fungerat väl och några förändringar i systemets all- männa funktion och organisation är inte påkallade. Utredningen föreslår att SEK-systemet förlängs efter först'iksperiodens utgång den 30jttni l98l.

Svenska Bankföreningen har i en promemoria som överlämnats till utredningen diskuterat kompletterande stödformer som utgår från en änd- rad arbetsfördelning mellan SEK och affärsbankerna. Ett sådant alternativ är att överlåta all eller viss valutafinansiering av exportkreditgivningen till affärsbankcrna. Utredningen har inte haft möjlighet att i sak granska för- och nackdelar med ett sådant system eller närmare överväga hur det skulle kttnna utformas. Enligt utredningens mening torde en sådan systemför- ändring kräVa omfattande studier.

Riktlinjer för SEK-systemet

SEK ägs av staten och ett antal banker med hälften vardera. Bolaget driver dels kreditgivning till marknadsmässiga villkor. dels subventionerad sådan genom det s. k. SEK-systemet.

SEK-systemet har enligt utredningen sedan det infördes den I juli l978 vunnit stor anslutning. För samtliga kontrakt med kredittider på två år eller mer som enkätföretagen tecknar under år [980 beräknas SEK-systemets andel bli ca 73 ”22.-.

Exportkreditgivning genom SEK-systemet befinner sig änntt i ett upp- byggnadsskcde. Hittills (början av december 1980) har avtal om krediter till ett sammanlagt belopp på 7 miljarder kr. ingåtts. Utestaende kreditlöl'— ten i SEK-systemet var l980-06-30 ungefär 29 miljarder kr. Inom SEK räknar man med att normalllödet av beviljade ansökningar ligger omkring lö miljarder kr. per år. Utredningen bedömer det som troligt att ca en femtedel av dessa kommer att leda till krediter.

Kostnader/lux_lifirtl't'fnillg

SEK:s tttläningsräntor är differentierade utifrån tre variabler: land. la— nens löptid samt valuta (LLV-fördelningen). inom ramen för denna LLV— fördelning varierar utIåningsräntorna som tidigare framgått (tabell I) för närvarande mellan 7.75 och 9.5 %. Fördelas de utestående krediterna och kreditavtalen enligt LLV-fördelningen erhålles följande belopp. tabell 3.

Prop. 1980/81: 130 307

Tabell 3 Fördelning av utestående krediter och kreditavtal på olika ländergrupper. löptider och valutor (% av totalt utestående belopp).l

Relativt Mellan- Relativt Summa rika kategori fattiga Kredit i svenska kronor — löptid 2—5 är 3.4 9.6 6.5 19.5 — överstigande 5 är 0.3 I8.2 l3.0 31.5 Kredit i utländsk valuta — löptid 2—5 är 5.5 2.2 8.1 I5.8 — överstigande 5 är 8.9 8.3 [6.0 33.2 Summa l8.l 58.3 43.6 [00 %

' Beräknat på utestående krediter och kreditavtal 1980-06-30 Källa: SEK

Tabell 3 visar att krediter överstigande 5 är svarar totalt för ca 65 '.?2- av SEK:s utestående krediter och kreditavtal. Av dessa krediter och kredit- avtal överstigande 5 år går en mycket stor del till kategorin fattigare länder (29 % av totalvolymen). Motsatt gäller att knappt 99? utgörs av krediter på 2—5 är nu i-länder. '

Långa krediter till kategorin fattigare länder är mer subventionerade än vad exempelvis kortare krediter på kategorin rika länder är. Det kan därför vid besparingsövcrväganden vara meningsfullt att väga samman kreditför- delningcn med subventionsgraden för olika typer av krediter (se tabell 4).

Tabell 4 Fördelning av den totala subventionen på olika ländergrupper. löptider och valutor (% ).

Relativt Mellan- Relativt Summa rika kategori fattiga Kredit i svenska kronor — löptid 2—5 år . |.0 5.5 S.] ll.(s — överstigande 5 är 0.2 I4.7 IS.! 30.0 Kredit i utländsk valuta — löptid 2—5 är . 3.0 l.lå 8.7 lli — överstigande 5 är 7.8 10.5 26.6 44.9 Summa 12.0 32.5 55.5 l00 %

Även om tabellen bygger på vissa antaganden och data av historisk karaktär torde man som ett genomsnitt kunna utgå ifrån att drygt 4057. av kostnaderna för SEK-systemet är att hänföra till krediter överstigande 5 är till kategorin fattigare länder. Krediterna överstigande 5 år svarar samman- lagt för ca tre fjärdedelar av kostnaderna.

En besparing i SEK-systemet genom minskade subventioner utifrån förändringar i l.l,V-fördelningen kan ges olika inriktning. Vid en rent mekanisk besparing är det Uppenbart att ett extra påslag på mycket långa krediter och krediter till kategorin fattigare länder ger störst besparingsef— fekt. Detta skall dock vägas mot att denna typ av krediter (till större upphandlingar av turn-key karaktär) är av strategisk betydelse för svensk industriutveckling på sikt.

Prop. 1980/8] : 130 308

Valuta

Ett motiv för det existerande påslaget för utlåning i svenska kronor är att ett sådant påslag återspeglade skillnaderna i marknadsmässiga räntor för olika valutor. Sedan 1978 har snabba och stora förändringar av ränteläget på kapitalmarknaden inträffat. Detta speglas även i SEK:s genomsnittliga upplåningsränta för olika valutor under olika halvår (se tabell 5).

Tabell 5 SEK:s genomsnittliga upplåningsränta under olika halvår (%).

l9781ll l978zl l979zll l980:l Svenska kronor l0.7 10.2 I0.4 l3.5. US dollar I0.I ll.5 l2.3 13.5 Franska franc — 8.2 Il.0 13.6 Engelska pund — — l3.2 (3.6

Som framgår av tabell 5 har den räntedifferens mellan svenska kronor och US dollar som förelåg vid systemet införande ändrats kraftigt. Någon grund för att framhålla kostnadsaspekter som skäl för ett extra kronpåslag synes enligt utredningen knappast föreligga.

Ix'ritt'rierji'jr vad

Stöd enligt SEK-systemet bör. enligt utredningen. även fortsi'tttningsvis ske i överensstämmelse med de internationella riktlinjer inom OECD som Sverige anslutit sig till. Den svenska huvudlinjen har hela tiden varit att systemet skall ses som en retaliation pä utländsk subventionerad konkur- rens. Denna grundsyn bör kvarstå oft'fu'ändrad.

Utredningen konstaterar att grundregeln för att stöd till exportkrediter skall kunna utgå år att det kan antagas att konkurrerande utländskt företag med hjälp av statligt stöd erbjuder särskilt förmånliga räntevillkor. Utred— ningen föreslår följande förändringari nuvarande regler och praxis: ]. Regeln om minsta kreditbelopp f("iresläs ersatt med en regel om lägsta kontraktsbelopp och beloppsgränsen sättas till 500000 kr. r.) . Enligt gällande förfz'tttning skall statsstödda exportkrediter kunna utgå

ttnder l'örutsi'tttning att exportkreditgaranti kan lämnas av EKN. Den praxis som tillämpas inom SEK-systemet följer i det närmaste helt de av EKN tillämpade bedömningsnormerna för exportkreditgarantier. Detta bör gälla som huvudregel även fortsättningsvis. Enligt utredningens mening kan det dock i vissa avseenden vara moti- verat med en något snävare syn då SEK-systemet är ett subventionssy- stem medan EKN bygger på självfmansiering. Utredningen anser sålun- da att större krav bör ställas på att svenska varor ingår i den stödberätti- gade exporten. [ fråga om entreprenader och anläggningar (såsom stör- rc maskinkomplex) bör SEK förhandla med exportörerna om utlands- andelen i varje enskilt fall. Som allmän vägledning bör gälla att värdet av den svenska exporten skall utgöra minst 909? av lånet. SEK bör dock ges frihet att kräva större resp. medge lägre andel.

Prop. 1980/81: 130 309

3. Nuvarande räntor i SEK-systemet ligger 0.25 % över conscnsusrän- torna. för svenska kronor 0.75% över. Regeringen kan medge lägre räntor. Utredningen föreslår vissa ändringar i förhållande till nuvarande praxis vad avser särskild matching. Utredningen föreslår bl.a. att en ökad delegering av matchingmöiligheterna görs till SEK. Utredningen betonar dock starkt att rå'intenedsättelse bör prövas med yttersta res- triktivitet.

SEK:s upplåning

] fråga om SEK:s uppläningspolitik föreslår utredningen endast mindre förändringar. Utredningen framhåller dock att det bör klarläggas att SEK inte har skyldighet att tillgodose alla önskemål om val av valuta. Utred- ningen gör detta påpekande mot bakgrund av att SEK redan har ställt ut löften om utlåning i tio olika valutor.

Kursriskerna bör reduceras så långt som möjligt genom att upp- och utlåning sker i samma valuta under förutsättning att förhållandena på upplåningsmarknaderna är sådana att det övergripande kravet på billigast möjliga upplåning kan tillgodoses.

Eftersom SEK:s efterfrågan på svenska kronor överstiger tillgången på den svenska kapitalmarkmtden föreslår utredningen att efterfrågan dämpas genom en höjning av SEK-räntan för svenska kronor med en procenten- het. Då detta kan förorsaka svårigheter för exportörerna på vissa mark- nader föreslås att regeringen får möjlighet att medge undantag från det extra kronpåslaget. '

Kusinudxlwgrt'iiisande åtgärder Enligt sina direktiv skall utredningen granska olika möjligheter till kost-

nadsbegränsande åtgärder. Utredningen diskuterartre nivåer av kostnads—

begränsande åtgärder.

1. Utredningen föreslår att SEK-räntan för krediter på industriländer höjs med [ procentenhet och löftesprovisionen med 0.5 procentenhet. från 0.l till 0.692. Dessa ränte— och avgiftshöjningar kan beräknas ge en besparing om ca 2—4 milj. kr. år l982 och ca ll—l6 milj. kr. år I985 (1980 års priser). Någon besparingseffekt uppstår knappast genom det extra kronpåslaget eftersom utlåningen sannolikt förskjuts till andra valutor.

Utredningens förslag innebär att de nya räntesatser—na. (ett extra kron- påslag med ] procentenhet samt en höjning av räntan på i-länder med ] procentenhet) därmed skulle blir följande:

Prop. 1980/81: 130 310

Tabell 6 Utredningens förslag till nya räntesatser i SEK-systemet

Vid export till land inom ländergrupp

Relativt Mcllan- Relativt rika kategorin fattiga

Nu Förslag Nu Förslag Nu Förslag

Kredit i svenska kronor — löptid 2—5 år 9.25 [1.25 8.75 9.75 8.25 9.25 — överstigande 5. är 9.5 ll.5 9.25 It).25 8.5 9.5 Kredit i utländsk valuta — löptid 2—5 år 8.75 9.75 8.25 8.25 7.75 7.75 — överstigande 5 år 9 It) 8.75 8.75 8 8

Anm: Baserat på de consensus—räntor som gäller den lt) december I98t).

2. Utredningen anser vidare att ytterligare besparingsmöjligheter bör seri— öst prövas. Dels kan ett generellt räntepåslag om 0.5 (."-'? införas. dels kan en avgift om l'I'E- införas för krediter under upparbetningstiden (tiden mellan kreditavlyft och tidpunkten då kredittiden börjar löpa).

Dessa ränte- och avgiftshöjningz'tr skulle ge en besparing om ca lt) — l4 milj. kr. år 1982 och ca 45 — 65 milj. kr. år l985 (räknat i 1980 års penningvärde). Effekten av höjningarna får fullt genomslag först om- kring år [991

3. Utredningen avvisar tanken på en väsentlig nedskräning av subventio- nerna i SEK-systcmet men anser att om ambitionen skulle vara att halvera kostnaden för staten bör man välja att genomföra den genom en allmän höjning av räntorna. En sådan höjning skulle — med nuvarande consensus- och marknadsräntm' — behöva bli ca 2.5 procentenheter.

Påvisa/ide: ut' ulliimlxk rr'inIcknnkurrc'ns

Två typer av sådan s.k. matching förekommer.

1. Allmän matching. För att lämna subventionerad SEK-kredit överhu— vudtaget måste det kunna antagas att statsstödda krediter från annat kon- kurrentland förekommer beträffande export av ifrågavarande slag. Praxis härvidlag är att man i normalfallet vid export till statshandels- och u-länder utgår ifrån att kreditkonkurrens föreligger om exportören uppger konkur- rens från land där exportfinansiering med räntesubvention förekommer (i allmänhet ned till consensusnivå). Vid export till i-Iänder får exportören närmare precisera uppgiften om sådan konkurrens och på basis härav prövar EKN om särskild undersökning av matchingsituationen erfordras för lämnande av subventionerad SEK-kredit.

2. Särskild matching. Vid särskild matching kan SEK-kredit lämnas med ränta till consensusnivå (utan de av SEK annars tillämpade påslagen om 0.25 cf/Z-jämte 0.50% vid finansiering i svenska kronor) eller därunder efter beslut av regeringen. Sådan finansiering har medgivits i några fall: antingen

Prop. 1980/81: 130 311

har den utländske exportören haft tillgång till statsstödd kredit till ränta under consensus eller också har den svenska regeringen ansett synnerliga (inte specificerade) skäl föreligga.

För påvisande av utländsk kreditkonkurrens sker ett samarbete mellan SEK och EKN. Detta gäller såväl vid allmän matching på i-länder som vid särskild matching.

Den nuvarande ordningen rymmer enligt utredningen vissa olägenheter. Framför allt kan det vara svårt för företagen att veta vilka krav på bevisfö— ring som reses från SEK:s sida samt att överhuvudtaget påvisa utländsk kreditkonkurrens i enskilda fall. Detta gäller såväl vid allmän matching på

- i—länder som vid särskild matching. Bland annat inverkar sådana faktorer som att utländska konkurrenter - i förvissningen om att erhålla stöd för finansiering till ränta på eller Linder consensusnivå — inte ansöker om stöd förrän man befinner sig i slutförhandlingar med kunden. EKN får därför vid förfrågan till garantiinstitut i konkurrentlandet besked om att stats- stödda krediter inte begärts för den aktuella affären. [ dylika fall kan det sedan hända att då det gäller räntor under consensusnivån att garantiinsti- tutet i det konkurrerande landet ger "förhandsnotitikation" till andra OECD-länder om att cxportkreditsubventioner avses att lämnas men på ett så sent stadium att matching i praktiken är omöjliggjord.

Vad beträffar den allmänna marc/tingen (ned till räntenivån för SEK:s normala subventionering) anser utredningen att nuvarande regler och praxis bör gälla fortsättningsvis. Vid matching på i-länder innebär detta att SEK har rätt att efter samråd med EKN medge finansiering inom SEK- systemets ram även i fall där bevisföring inte föreligger i det enskilda fallet med där exportören gör sannolikt att konkurrens föreligger från företag i land som enligt tillgängliga uppgifter tillämpar räntesubventionering.

För särskild matching bör enligt utredningens mening gälla att denna tillämpas med yttersta restriktivitet. SEK skall efter samråd med EKN kunna medge särskild matching ned till consensusräntenivån om utländsk konkurrent med hjälp av statsstödda krediter erbjuder räntevillkor under denna nivå. Vid särskild matching under consensus-räntenivån bör beslut fattas av regeringen.

Vid båda typerna av särskild matching (ned till resp. under consensus- räntenivån) föreslår utredningen att SEK:s normala räntepåslag alltid be- aktas. Detta är konsistent med det ställningstagande som regering och riksdag gjorde när nuvarande system infördes och då Sverige valde att genom påslagen ligga något över consensus-räntenivåerna. Anledningen härtill var såväl statsfinansiella skäl som en önskan att inte medverka i en upptrappning av kreditkonkurrensen. Utredningen finner det senare moti- vet särskilt vägandc vid fall av matching. Vid valutafinansiering bör sålun- da SEK-räntan alltid ligga 0.25'7'21 vid kronfinansiering 0,75 fil. över den utländske konkurrentens refinansieringsränta. Om en generell höjning av SEK-räntorna genomförs bör denna på motsvarande sätt slå igenom.

Prop. 1980/81: 130 3l2

Utredningen har föreslagit att kronpåslaget skall höjas från ().5 till l.5 (Pl.-. Regeringen föreslås få möjlighet att medge undantag från detta extra kron- påslag om l'.:7"r.. Sådant undantag kan avse krediter till visst land för viss tid.

Riktlinjer för avdrag/bidragsystemet

Vid sidan av SEK—systemet finns det s. k. avdraglbidragsystemet. Syste- met är så utformat att leverantören ttnder vissa förutsi'tttningar kan göra ett extra avdrag i sin deklaration för ränteskillnaden mellan refinansierings- räntan och exportkrediträntan. I de fall avdraget inte kan utnyttjas på grund av otillräcklig vinst i företaget katt ett skattefritt bidrag utgå. Det extra avdraget får inte överstiga 44.3 av det vid bcskattningsårets ingång utestående kreditbeloppet. Bidraget uppgår till hälften av avdraget.

Avdraglbidragsystemet. har under perioden 1 jtlli l978—30 juni [980 utnyttjats av 21 företag med ett kreditbelopp om 983 milj. kr. Fem företag svarar för 80% av beviljat belopp. Användningen har successivt minskat under perioden och är numera mycket liten.

Utredningen har funnit skäl såväl för som emot ett bibehållande av avdrag/bidragsystemet.

Argumenten för ett bibehållande kan sägas ha sin tyngdpunkt i att banker och exportföretag har ett alternativ till SEK-systemet som ger direktkontakt med utlandet i finansieringsfrågor. Ett annat av exportörer framfört argument är att avdrag/bidragsystcmet i vissa marknadslägen ger en större subvention än SEK-systemet.

Den viktigaste invändningen mot avdrag/bidragsystemet är att det jäm- fört nted SEK-systemet är komplicerat för företagen och att vissa företag p.g.a. credit-of—tax-regler utestängs från anvi'tndningen av såväl avdrag som bidrag. För statens del är de bristande styrningsmöjligheterna påtag— liga vilket kan tänkas leda till högre kostnader än för SEK-systemet. Vidare är förekomsten av två system. varav det ena är komplicerat. inte i samklang med de allmänna strävandena att förenkla och rationalisera den näringspolitiska stödpolitiken ifråga om regler och institutioner.

Då utredningen funnit att svagheterna i avdrag/bidragsystemet inte kan undanröjas på ett tillfredsställande sätt och då exportörerna har tillgång till ett mycket väl fungerande SEK-system föreslår utredningen att avdrag/' bidragsystemet inte förlängs vid försöksperiodens utgång.

Riktlinjer för hemmamatching

Den I juli 1978 infördes ett system för statsunderstödd kreditgivning vid försäljning inom landet. s. k. hemmamatching. Hemmamatchingsystemet. är avsett att utjämna skillnader i konkttrrensvillkor är utländska företag till följd av subventionerade exportkrediter snedvrider konkurrensen på den svenska marknaden.

Prop. 1980/81: 130 3l3

Systemet med hemmamatching innebär att regeringen efter beslut i varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden. Beredande och kreditgivande organ är "Sveriges lnvesteringsbank AB.

Stödet ges i form av räntebidrag till krediter när utländska krediter på speciellt förmånliga villkor erbjuds svenska köpare. Systemet gäller för en försöksperiod fram till halvårsskiftet 1981. Målsättningen vid införandet av hemmamatchingsystemet angavs vara att genom utjämning av konkttrrens- villkoren på kreditområdet främja sysselsättningen och en gynnsam ut- veckling av handelsbalansen.

Utgångspunkten för nuvarande system för hemmamatching är de villkor som gäller för den statsstödda exportkreditgivningen. Därutöver gäller att offert från utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor. att produkten som stödet avser skall ha hög teknisk nivå. att offerten skall vara på minst 5 milj. kr. eller motsvara minst 25 "( av det sökande företa- gets årsomsättning. Vidare krävs dokumentation som styrker att utländsk konkurrent erbjuder särskilt förmånliga kreditvillkor. Stöd ges inte när det är uppenbart att kreditvillkoren inte är väsentliga. Räntan subventioneras med högst 296.

Under år 1979 bifölls l8 ansökningar med ett kreditbelopp om 326 milj. kr. Under år l980 har t. o. m. den lt) november bifallits 24 ansökningar om 825 milj. kr. Ansökningarna har i allt väsentligt koncentrerats till att möta konkurrens från Finland vid leveranser av kapitalvaror till den svenska pappers- och cellulosaindustrin.

Utredningen finner ett hemmamatchingsyslem vara motiverat på samma grunder som subventionerade exportkrediter. lnternationella överenskom- melser gör dock att ett hemmamatchingsystem bör tillämpas med största restriktivitet.

Utredningen vill därför som en första försvarslinje mot den utländska kreditkonkurrensen se internationella uppgörelser. Utredningen föreslår att frågan tas upp i Nordiska ministerrådet i syfte att nå fram till en uppgörelse mellan de nordiska länderna. En sådan skulle kunna anknyta till den som redan träffats mellan EG-länderna. Även bilaterala uppgö- relser kan vara av värde. 1 avvaktan på sådana överenskommelser behövs enligt utredningens tnening ett system för stöd direkt till svenska tillverka- re.

Utredningen föreslår följande ändringar i nuvarande hetnmamatching- system:

-— Räntan knyts till OECD-uppgörelsen och sätts till consensusräntan+3 procentenheter. Räntorna i hemmamatchingsystemet bör dock aldrig understiga motsvarande SEK-räntor. Utredningens förslag innebär i dagsläget (l980-l2-lt)) en subvention om 2.75 procentenheter (krediter på 2—5 år) resp. 3 procentenheter (krediter överstigande 5 år). — Kravet på hög teknisk nivå slopas.

Prop. l980/8l: 130 314

— Offerten skall vara av väsentlig betydelse för företaget. Beloppsgränsen för lägsta offertbelopp föreslås bli 500000 kr. och minst IOC-'Z- av det sökande företagets årsomsättning. -- För offerter över 50 milj. kr. bör ingen procentrcgcl gälla. endast kravet att offerten skall vara av väsentlig betydelse för företaget. — Beslutanderätten föreslås överförd till Sveriges lnvesteringsbank för alla ärenden upp till 50 milj. kr. Övriga ärenden beslutas av regeringen. Utredningen anser det angeläget att räntestödet vid hemmamatching används restriktivt. I syfte att förhindra en slentrianmässig och bestående subventionering föreslås att stödet begränsas till en period om 6 alt. 12 månader. Därigenom framtvingas en återkommande prövning av behovet av fortsatt stöd. Regeringen kan också besluta att stödet skall begränsas till att omfatta vissa typer av kapitalvaror och/eller vissa länder/ländergrup- per.

Det kan enligt utredningen dock uppstå situationer då regeringen skulle behöva ett retaliationsinstrument som är effektivare än det som utredning- en föreslagit. Ett exportland kan exempelvis systematiskt störa den svens- ka marknaden med långtgående subventioner mot vilka det svenska hem- mamatchingsystemet är ineffektivt. Det kan inte uteslutas att mer rcsoluta motåtgärder skulle kunna framtvinga förhandlingsuppgörelser med export- landets regering eller till att subventionen på annat sätt stoppas eller minskas.

Utredningen anser att för sådana fall bör regeringen ha möjlighet att ingripa med stöd till svenska leverantörer utan den begränsning av ränte- subventionens storlek som utredningen föreslagit. Beslut om stöd i sådana fall bör alltid fattas av regeringen.

Ramkrediter

Många länder har ingått ramavtal om finansiering av krediter för export till vissa länder. främst u-länder och statshandelsländer. Sverige har f.n. avtal om statstödda ramkrediter med Kina (sedan l980-01-01) och Algeriet (sedan l980-07-01 ). Erfarenheterna av dessa avtal är begränsade. Företa- gen har i utredningens enkät uttryckt önskemål om ramkrediter med 23 länder men önskemålen är ytterligt splittrade. Endast för Östeuropa ut- trycks ett mera allmänt intresse.

Bland fördelarna med statsstödda ramkrediter framhålls att ramavtalen förenklar handläggningsprocedurerna. att avtalen innebär en politisk mar- kering som uppfattas positivt hos motparten och att svenska exportörer kan komma i ett gynnsamt läge genom att finansieringen av ett projekt kan sägas vara ordnad i förväg. Bland nackdelarna-nämns att ramarna binder ett kreditutrymme som kanske inte kommer att utnyttjas. att ramavtalen kan tolkas som en politisk markering även i de fall då det svenska intresset begränsas till det kommersiella. att andra länder kan kräva liknande arran-

Prop. 1980/81:130 315

gemang om ramvillkoren är särskilt gynnsamma och att villkoren kan vara svåra att omförhandla när behov av räntehöjningar ctc. föreligger.

Vid en vägning av för- och nackdelar finner utredningen att en allmän försiktighet med nya ramkrediter är motiverad. inom ramen för en sådan restriktiv politik kan dock ramkrediter vara motiverade i vissa fall. Utred- ningen pekar på två sådana situationer. Dels kan projektramar vara värda att prövas. Sverige saknar erfarenhet av sådana projektramar. Dels kan mindre ramar komma till användning i de fall då utrikespolitiska skäl. alltså inte kommersiella. gör det nödvändigt att ingå ramavtal.

Utredningen anser att för nya ramkrediter bör som huvudlinje gälla att villkoren är desamma som i SEK-systemet. Förändras villkoren i SEK- systemet bör också villkoren i ramarna ändras vid en ev. förlängning av löptiden. Beslut om ramar till räntesatser som är lägre än gällande SEK- ränta bör liksom hittills fattas av regeringen som bemyndigar SEK att teckna avtal med utländsk part.

Svenska exportörer har framhållit att det är särskilt angeläget att använ- da ramkrediter på Östeuropa. I många fall har dock förutsatts att villkoren skall vara bättre än vad SEK erbjuder. Utredningen pekar härvid på att även inom Östeuropa förekommer stora skillnader i fråga om kreditkon- kurrens. [de fall konkttrrensläget är sådant att gynnsammare villkor måste ges. åtminstone för delar av exporten. bör i stället för allmäna ramar särskild matching för de enskilda exportaffärerna vara att föredra.

Prop. 1980/81: låt) 316 Bilaga I.?

Sammanställning av remissyttranden över 1980 års exportkreditutrednings betänkande Subventionerade

exportkrediter — en utvärdering av nuvarande system (Ds I 1980: 24)

l98() ars esportkreditutredning har avlämnat betänkandet (Ds l l98t): 24) Subventionerade exportkrediter — en utvärdering av nuvarande system. [ betänkandet analyseras effekterna på svensk industri och på den svenska kapitalvaruexporten av krediter i samband med export av kapitalvaror. [ betänkandet föreslås att det system för statsstödda exportkrediter som infördes är l978 för en treårig försöksperiod med vissa ändringar utnyttjas även i fortsättningen. Utredningen föreslår att det system för statsstöd till exportkrediter via extra avdrag i beskattningen. det s. k. avdrag/bidragsy— stemet avskaffas.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av styrelsen för internationell utveckling (SIDA). bankinspektionen. konjunkturinstitutet. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV). kommerskollegium (KK). exportkreditnämnden (EKN). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). sta- tens industriverk (SlND). statistiska centralbyrån (SCB). fullmäktige i Riksbanken. Sveriges Exporträd. Svenska HandeIskammarförbundet. Statsföretag AB. Utvecklingsfonden i Stockholms län. Sveriges lndustri- förbund med instämmande av Svenska Arbetsgivareföreningen och Svens- ka Kons"reningen. 'l'jänstemännens centralorganisation (TCO). Lands- organisationen i Sverige (LO). Svenska MetalIindustriarbelareförbundct. Sveriges Redareförening. Sveriges lnvesteringsbank AB. Svenska Bank— föreningen med instämmande av Sveriges Föreningsbankers Förbund. Svenska Sparbanksförcningen och PK—banken. AB Svensk Esportkredit (SEK). Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBRF). Svenska Varvs— industriföreningen. Svensk lndustriförening. nationalekonomiska institu- tionen vid Stockholms universitet. Vidare haren särskild skrivelse kommit från Götaverken Ängteknik AB. AB Karlstads Mekaniska Werkstad. Mo- DoMekan AB. AB Svenska Fläktfabriken och Sunds Delibrator AB. [ föreliggande bilaga lämnas en sammanfattning av remissvaren.

1 Allmänna synpunkter

De remissinstanser som har yttrat sig om kapitalvaruexportens betydel- se och finansieringsfrägornas vikt i det samnmnhanget understryker att Sverige bör satsa pä denna del av industrin där den svenska ekonomin kan tänkas ha långsiktiga fördelar. Riksrm'ixinusrer/("ul (RRV). lt()li/llrtktm'inxli- lule! (K)) och Industriverket (SlND) pekar på de spjutspetseffekler vid arbete på nya marknader som ett stöd till kapitalvaruexporten kan innebä-

Prop. 1980/81: I30 ' 3I7

ra. Exportrådet. Industrtjfå'irbmtdct. och hankm'gttrtt'sutt'oaerna (Svenska Bankföreningen. Svenska Sparbanksförcningen och Sveriges förenings- bankers förbund) understryker kapitalvaruindttstrins stora betydelse för den framtida industriella utvecklingen i Sverige. Bankorganisationerna efterlyser dock en mera ingående samhällsekonomisk analys av konse- kvenserna av tinansieringsstödet. Industri/firmnder. [:ir/mrrrådcr och SEK understryker att det visserligen är stora företag som i hög utsträckning är engagerade i de projekt som finansieras via de statsstödda krediterna men underleverantörerna är mänga och de här aktuella affärerna har stor bety- delse för dent. Kommviska/legitim (KK) och Lundxorguniwtionen (LO) samt Merulli/Idas!riurbctrtrqfi'irbtmdet oroar sig dock för de minskade net- toexportinnehället i de här aktuella affärerna.

Så gott som samtliga remissinstanser instämmer i utredningens princi- piella resonemang om värdet av subventionerade exportkrediter och fram- håller att en långsiktig strävan bör vara att avskaffa denna form av sned- vridning av den internationella konkurrensen. Effekterna pä exporten anses genomgående vara väl belysta. Flertalet remissinstanser instämmeri utredningens slutsats att Sverige även i fortsättningen bör ha ett systetn för statsstödda exportkrediter framförallt för att skydda en betydelsefull del av svensk industri frän subventionerad utländsk konkurrens. Exportrådet. Im/ustrifl'h'bundut och ban/(organ[sationerna understryker dock att samti- digt som tttredningen pekar på finansieringens stora betydelse så vill utred- ningen genom en rad förslag försämra villkoren i sådan utsträckning att en stor del av fördelarna med det nuvarande statsstödet bortfaller.

Allmänt konstaterar Exportrådet att staten i övrigt stöder export av komplettaanläggningarm.m. bl. a. genom nämnden för svensk projektex- port. särskilda S/U-garantier osv. Rådet menar att det då vore ologiskt att införa försämrade villkor för exportkreditgivningen. SBEF och .S'tutslöru- mg AB anför liknande synpunkter. SBEF redovisar i sitt remissyttrande några viktiga drag i byggindustrins utveckling på senare är. Föreningen framhåller att antalet anställa minskat med omkring 5()()()() personer ttnder l97()-talet. Nedgången på svenska byggmarknaden har till en del kompen- serats genom en offensiv och målmedveten satsning på verksamhet i utlandet. Mellan är l969 och år l979 har tttlandsproduktionen ungefär åttadubblats. Produktionsvärdet uppgick l979 till ungefär 4 miljarder kr. 1 stor utsträckning har denna typ av export skett i samarbete med annan svensk exportindustri. Byggföretagens export är i hög grad inriktad på statshandelsländerna och på vissa OPEC-länder. lin styrning över till projekt i u-länder har dock kunnat märkas. Föreningen delar utredningens uppfattning att u-Iandsmarknaderna på sikt kommer att få en ökad betydel- se för svensk export. SBEF framhåller också att tttlandsbyggandet motsva- rar det krav på export som utredningen finner angeläget för svenskt vid- kommande att satsa på och man konstaterar att byggexporten innehåller en stor tjänstedel samt medför export av tekniskt ”know-how” av stor bety- delse. Beställare efterfrägar också i ökande utsträckning företagslednings-

Prop. l980/811130 3l8

tjänster i form av skötsel. drift och utbildning efter färdigställande av bygget. Föreningen konstaterar att ntaterialandelen i entreprenadverksam- heten uppgår till cirka 40%. Till en mycket stor del svarar svenska bygg- varuleverantörer för leveranser till tttlandsbyggandet.

Vidare ttnderstrykcr SBH-' att tttlandsbyggandct har spjutspetseffekter dvs. att svenska företag ges möjlighet till att introducera sitta produkter på nya marknader. Byggexporten har desstttont i vissa fall utgjort den första och inledande formen för samarbete och som följts av försatt kapitalvaru- export från Sverige. Ytterligare ett motiv för ett system ttted statstt'.')dda exportkrediter är enligt föreningen att många köpare redan när man under- söker vilka säljare sotn överhuvudtaget är aktuella bedömer köparna ut- ifrån vilka möjligheter de har att ordna finansiering till villkor som överens- stäntmer med de som gälleri consensust'iverenskotttmelsen.

.S'veriges Redurq/å'iraning anför att man redan tidigare påpekat värdet i att få finansiera exporten av andrahandstonnage med subventionerade exportkrediter.

2 Effekten på export och statsfinanser av systemet med statstödda exportkrediter och ställningstagande till om Sverige även i fortsätt- ningen skall ha statsstödda exportkrediter.

IVt'irings/iretx (ugeunisurimtt'r och han/(organixurionerrm framhåller det som nödvändigt att även i fortsättttittgen lta subventionerade exportkre- diter i Sverige. Flertalet vill dock ha en generösare beltandling än för närvarande. Bl.a. framhåller ntatt att utredningens analys av kapitalvaru- industrins betydelse pekar en så stor betydelse för den svenska industriella utvecklingen att de förslag till inskränkningar som utredningen presenterar inte stämmer med utredningens syn på kapitalvaruittdustrins roll. Ful/nail;- tigc [ riksbanken framhåller dock att man som ett alternativ till exportkre- ditstödet hade kunnat pröva vilka effekter ett liknande stöd på t.ex. FoU- omrädet skulle ha inneburit.

L() instämmer i utredningens slutsats att ett system för statsstödd exportkreditgivning bör finnas men att det bör vara av temporär karaktär och trappas ner så snart som möjligt.

När det gäller beräkningen av de statsfinansiella kostnaderna anser KK att utredningens bedömningar slutar på en för låg statsfinansiell kostnad. SIND framhåller att om ett system med statsstödda exportkrediter anses ha samhällsekonomiska fördelar är de statsfinansiella kostnaderna endast en teknisk fråga. Burt/(urgartisulinnet-nu och l:".t'fmrlrådct anser att utred- ningens bedömning av de statsfinansiella kostnaderna slutar i alltför höga belopp med hänsyn taget till sannolikheten för nedjttsteringar i den interna- tionella räntenivån och höjningar av consensusräntorna. Även om flertalet remissinstanser anser att subventioner av detta slag i princip bör avskaffas

Prop. 1980/81:130 319

är ntan dock eniga om att statsstödda krediter även i fortsättningen åtmins- tone temporärt bör finnas.

Ban/tirtspt'ktionen anser att subventionssystentet bör förlängas. Kl anser att en förlängning kan motiveras om kostnaderna för systcntet är lägre än de omställningskostnader som skttlle uppkomma vid avveckling. Enligt institutet förstärks motivet av att de produkter som berörs av subventio- nerna är synnerligen betydelsefulla i den svenska exporten. lindast SIN/_) ochjitllntäktigt' :" riks/uut/wn företräder en annan linje bl.a. att det varit av intresse att pröva alternativ t.ex stöd till FoU. Flertalet remissinstanser anser att SEK-systemet bör fortsätta med i princip santttta uppläggning som hittills. KK och .S'INI) påpekar att ett svenskt deltagande i. ett subventioneringskrig drabbar svensk ekonomi hårdare ätt tttånga andra länder p. g. a. Sveriges stora utrikeshandelsberoende på kapitalvaru- området. Indastri/örlmndet. EKN m.fl. konstaterar att SEK-systemet fun- gerat bra. Bankarganisatitmerna framhåller att santtidigt som utredningen överskattat de statsfinansiella kostnaderna har inte hela kostnadsbilden analyserats och utredningen har utelämnat hattteringskostttader. risk- täckning etc. Bankerna har föreslagit att ett alternativt system skapas där kreditgivning och beslut läggs på bankerna.

Bankorgunisaliouw'nu fintter det särskilt allvarligt att utredningen till följd av den alltför korta tid som stått till förfogande ofullständigt eller inte alls beaktat så viktiga frågor som ntöjligheterna att sprida den växande Upplåningen i utlandet på flera länder. systetnets samlade effektivitet. tänkbara förbättringar i nuvarande ordning och val av kompletterande finansieringsalternativ. Organisationerna anser att eftersom utredningen förutser en fortsatt hård intenationell kreditkonkurrens och på sikt minskat statligt interventimtsinslag. blir behovet av effektivitet och anpassningsför- måga inför framtiden mycket stora. Mot den bakgrunden skissar bankorv ganisationerna ett alternativt systent ntcd i huvudsak följande uppläggning: — Bankerna får rätt att handha finansieringen i ett antal valutor för vilka det finns korta och långa internationella marknader — Bankerna kan ge bindande utfästelse om kredit. riksgäldskontoret före- slås fttngera som "fender of last resort"

— EKN bedömer om kreditertta är stödberättigade

— Bankerna refinansierar krediterna i utländsk valuta

— Bankerna får månadsvis ersättning på basis av 6 månaders korta inter- bankräntor och inte på grundval den faktiska upplåningskostnaden.

TCO framhåller att SEK:s organisation bör ändras med tanke på hur exportkreditsystentet har utvecklats. Det är enligt TCO olämpligt att af- färsbankerna har stort inflytande i SEK och samtidigt har nära affärsmäs- siga relationer till dem. Även omfattningen av systentet gör det motiverat att det handläggs av en statlig organisation. TCO anser att det bör övervä- gas att göra SEK till ett helstatligt bolag eller att samordna SEK:s verk- samhet med EKN:s.

Prop. 1980/81: 130 . 320

Samtliga remissinstanser anser att avdrags/bidragssystemet mycket väl kan avskaffas. Exportrådet och Indnstri/iir/nnulet anser dock att ett alter- nativt system kan erfordras. Bankinxpt'ktionen anser att man bör fortsätta undersökningen av möjligheterna att åstadkomma ett alternativ till SEK- systentet som baseras på medverkan från bankerna. l—"nllntiiktige i riks- gäldskontoret anser det önskvärt att den privata sektorn särskilt bankerna alltjämt kommer att spela en framträdande roll för att sprida upplåningen på flera händer. SEK anses kunna ta en del av statens tttryntntc i anspråk. Exportrådet anser att om ett alternativt system inte kan införas för närva- rande bör avdrags/bidragssystetnet bibehålls med den ändringen att den räntemellanskillnad som täcks bör höjas till 6 procentenheter.

3 Riktlinjer för SEK-systemet. m.m.

Utredningens bedömning att det svenska exportkreditsystemet är förmån- ligare ätt några andra länders system samtidigt som de är mindre förmånligt än andra länders får instämmande av bl. a. fill/mäktige i riksbanken. lndu- strins organisationer. Exportrådet och bankerna hävdar att det svenska systemet är oförmånligare än andra länders eftersom consensusnivåerna inte upprätthålls. Bl.a. hävdas att de för Sverige viktigaste konkurrentlän- derna Finland. Japan. Storbritannien. Västtyskland och Österrike erbjuder bättre villkor. SIND och RR)" konstaterar dock att Sverige ingalunda i alla lägen måste följa alla andra länder.

När det gäller sttbventionsgraden i allmänhet konstaterar bankinxpvktio- nen att den katt vara oförändrad i väntan på ev. förändringar i consensus- överenskommelsen. KK förordar att den svenska exportkrediträntan ej binds till consensus. Kollegiet diskttterar olika alternativa ntetodcr för kostnadsbesparingar bl.a. begränsningar i subventionsnivån. lägre sub- vention vid handel nted relativt rika länder eller vid större affärer. Samti- digt yrkar kollegiet på att betydligt större möjligheter att kontrollera det statliga kostnaderna införs. EKN vill ha en generalklausul som säger att SEK vid prövningen av ansökningar om statsstödd kredit bör lta möjlighet att avslå ansökan där-de formella kraven för den önskade krediten visserli- gen är uppfyllda men där behovet av subventionerad finansiering av ex- _ portaffärer inte kan anses särskilt påkallad för att affären skall kunna framgångsrikt genomföras eller där det av andra skäl inte kan anses påkal— lat att medge sådan finansiering. Fullmäktige i riksbanken framhåller att subventionsgraden tnåste minska.

Kl . industrins organisationcr. bankerna. Svenska Vart'xindustrifo'rc- ningen och SEK anser att subventionen bör vara större än för närvarande och närmare ansluta till konkurrentlättderttas villkor. Riksbanksdirektören Erik Karlsson har i ett särskilt yttrande till SEK:s remissvar tagit avstånd från bolagets oförbehållsamma och okritiska attityd till värdet av subven-

Prop. 1980/81: 130 32l

tioner i detta sammanhang. Några av de remissinstanser som talar för minskade subventioner bl.a. LO och Metallindttstriarbetarefi'irbnndet an- ser att en minskning av subventionsinslaget bör komma till stånd genom att ett mer selektivt system utformas framförallt genom begränsning av im- portinnehållet i de varor som finansieras. RRV talar för en begränsning genom prioritering av t.ex. vissa geografiska marknader. KK anför att exportkreditgivningen i enlighet med förslaget bör begränsas till kapital- varor och inte avse andra varor än kapitalvaror som får en längre kredittid än på två år p. g. a. att EKN ntatchar andra länders kreditvillkor. Bankin- spektionen delar utredningens uppfattning att målet bör vara att avskaffa stödinsatserna vid handel mellan industriländerna. RR V anser att det med hänsyn till systemets stora statsfinansiella kostnader måste beslutas om en fortsatt kvalificerad löpande uppföljning och utvärdering. Fullnu'iktigc [ riksbanken anser att kostnaderna för systemet bör tas tipp i varje års budgetbehandling då även förändringar bör prövas. KK anser att subven- tionerad ränta skall utgå först efter leverans resp. slutmontage.

Utredningens förslag om en höjning av minimibeloppet till ett kontrakts— belopp på 500000 kr. har inte väckt någon anklang hos remissinstanserna. Flertalet av remissinstanserna som har yttrat sig över förslaget däribland SIND. Exportrådet. Svenska hande/skanunare/"(')"r/nntdet. utvecklings/on- den i Stockholms län. Industt'i/öt'bttndid. bankorganisationcrna och SEK har förordat att antingen det nuvarande lägsta kreditbeloppet på 300 000 kr. bibehålls eller att det sänks ytterligare. Remissinstanserna godtar dock att man i fortsättningen knyter minimigränsen till kontraktsbeloppet och inte som f.n. till kreditbeloppet. KK delar utredningens uppfattning att minimi- beloppet bör höjas.

Utredningens förslag att utländska varor skall finansieras med största restriktivitet har behandlats av flera remissinstanser. EKN. KK ochfnll— mäktige i riksbanken anser det nödvändigt att komma fram till stratnarc regler. L() santt Metallinclnstriztrbetare/'o'rbmtdct framhåller detta som en viktig fråga. Metallindustriat'betareförbundet anser att subventionsgraden bör knytas till innehållet av svenskt förädlingsvärde i de exporterade produkterna. Även ntt'et'k/ingsfonden i Stockholms lätt anser att andelctt utländska varor bör minimeras samtidigt som man pekar på problemen att inom landet få tag i erforderliga komponenter.

Statistiska centralbyrån (SCB) pekar på svårigheterna att få uppgifter om andelen utländska varor.

Indnstrif'örbtntdet och l:".t'portrtidct vill ha en generös praxis och anser att konkurrensförhållandena bör vara utslagsgivande. E_t'pol'ft'(f(l'('l föror- dar ett friare praxis än den SEK tillämpar och anser att SEK bör ansluta sig till EKN:s 30—procentregel. Den innebär att EKN alltid lämnar garanti för utländska varor intill 30% av respektive affär i alla fall då EKN har avtal på reciprocitetsbasis med det land som levererar de utländska varorna. Vidare framhåller Exportrådet att SEK bör tillätnpa EKN:s praxis när Zl Riku/agan ”lull"/"RI. I sant/. .-"N-"r l_i()

Prop. 1980/81: [30 3 |») ru

det gäller utländska komponenter som ingår i svenska varor. Man moti- verar ställningstagandet framför allt med att det är viktigt i samband med leveranser av kompletta anläggningar. Även Indnstt'i/å'irlmndet anser att SEK skall tillämpa EKN:s nämnda 30-procentregel och därmed ha en mera liberal praxis än f.n. En större restriktivitet skulle allvarligt försvåra den framtida exporten av kompletta anläggningar. Förbundet påpekar att Sverige är ett litet land med en begränsad indttstriproduktiott och därför tillverkas ofta inte alla varor som skall ingå i ett större projekt inom landet.

Förbundet framhåller att det är absolut nödvändigt för de svenska före- tagen att få utnyttja utländska underleverantörer och för att därigenom kunna tillgodose köparens önskemål om en komplett anläggning. Konkur- rerande företag är ofta från större industriländer t.ex. Västtyskland. Frankrike eller Japan där industrin har ett betydligt bredare produktsorti- ment än i Sverige och de behöver därför endast i begränsad utsträckning vända sig till utländska undcrlevet'antörer. [ praktiken torde problemet med omfattande utländska underleveranser kunna lösas genom att inatt arbetar med samordnade garantier och finansiering vid affärer ttted bely- dande utländskt innehåll. Det har dock enligt förbttndet visat sig svårt att genomföra. särskilt vid köparkt'editer som är den vanligaste finansierings- formen vid större projekt. eftersom det inte finns avtal mellan EKN och andra garantiinstitut om santordnade garantier vid köparkrediter. Det är också enligt förbundet ofta tidsödande och komplicerat att förhandla fram samordnade garantier i dess fall.

Bankorganisationerna finner nuvarande praxis hos SEK och EKN rint- lig.

De skärpningar i villkoren för de svenska statsstödda exportkrediterna som utredningen har föreslagit har genomgående tillbakavisats av närings- livets orgattisationer. Bland dessa märks Exportrådet. Industri/iirbundet. Svenska ltandelskammatjå'it'bundet. bankm'ganisa/ionerna. SEK och SBEF. Vidare tillbakavisar metallina'ustriarbetare/örbundet den särskilda höjningen på svenska kronor och det allmänna påslaget på 0.5 procenten- het men anser att räntevillkoren på industriländerna bör kttnna höjas med I procentenhet. SEK och bankorganisatimterna anser att de särskilda tilläg- gen inte kan accepteras men att löftesprovisionen bör kunna höjas till 0.25 % vilket skulle innebära en bättre anpassning till gällande marknads- villkor. Även fullmäktige i rt'ksgiildskontoret anser att löftesprovisionett kan höjas.

Natitmalekorttnniska institutionen vid Stot'kltoltns universitet anser ut— redningens förslag är ett steg i rätt riktning. Fullmäktige i rikslmnken anser att subventionsnivån tttåste begränsas och föreslår bl.a. att ntan prövar en maximal subention på 5 procentenheter. Vidare pekar riksbanken på att systemet främjar en från risksyttpttttkt mer ömtålig geografisk fördelning av exportkreditgivningen. Även SIN!) och KK företräder en restriktiv syn vad gäller subventionsinslaget i exportkrediterna.

Prop. 1980/81: 130 321

När det gäller anpassningen till andra länders kreditvillkor för enskilda affärer s. k. matching frattthåller bankinspektionen. SEK och näringslivets och bankernas tn'ganisationer att sådana möjligheter måste finnas. KK varnar för att konsekvenserna att Sverige därigenom kommer att ligga i täten för subventionstttvecklingen. Näringslivsorganisationertta talar för en mera liberal praxis ätt för närvarande.

Några remissinstanser har yttrat sig om frågan om ramkrediter där utredningen har föreslagit att sådana kan utnyttjas antingen som projektra- mar eller undantagsvis av utrikespolitiska skäl. EKN anvisar ytterligare ett anvättdningsontråde nämligen vid handel med länder där EKN:s möjlighet till risktäckning är begränsad kan utan genom en ramkredit överlåta på köparlandet att prioritera inom en begränsad ram. Exportrådet anser att utredningens förslag är alltför restriktivt och anser att rantkrediter bör kunna användas i de fall de innebär möjliglteter till ökad export. Det gäller enligt Exportrådet statshandelsländer och sådana u-Iänder där handeln sker i statlig regi eller där staten eljest har ett betydande ittllytattde över utrikeshandeln. Indnstri/?irlmndet talar också för en mera utbredd använd- ning av ramkrediter och frattthåller att de ofta katt ha en exportfrämjande effekt. Bankerna ttttalar viss tveksamhet och förordar ramar upprättade av bankerna. Bankerna framhåller att projektramar redan förekommer och de etableras som regel av bankerna själva. LO och Metallindustrittrbetarej'ör- bundet anser att ramkrediter bör utnyttjas i kontakten nted länder där Sverige av andra skäl ltar ett intresse av utvidgat samarbete. KK påpekar att många länder sätter värde på ett direkt statligt engagemang i handeln.

För att uppnå en naturlig samordning ntellan SEK och EKN:s krav i frågan om bctalningsvillkor samt ttär utländsk konkurrens skall styrkas m.m. anser EKN att det bör prövas att det skall vara obligatoriskt med exportkreditgaranti för att statsstödd kreditfinansiering skall kunna medges. Detta skulle innebära ökade kostnader för vissa exportaffärer till följd av ökade garantikostnader men samtidigt tillgodose SEK:s önskemål om säkerheter för krediter. Vidare skulle enligt EKN ett sådant allntänt krav sannolikt medföra en betydligt ökad riskspridning för EKN:s garantigivning och därigenom ökad riskvilligltet från EKN:s sida. På sikt skulle detta också kttnna inverka förmånligt på EKN:s premienivå. Även SEK:s upplåningsmöjligheter skulle enligt EKN påverkas positivt. lndu- .vtrij'r'>'rlnoulet pekar på en sådan lösning som ett alternativ till ett system inom EKN med obligatoriska globalgarantier. Undantag bör dock kunna medges bl.a. i de fall EKN av skilda skäl inte anser sig kttnna täcka affärer. Industriförbtntdet och Exportrådet tar ttpp vissa andra aspekter på EKN:s verksamhet. Sålunda pekar lndustriförbundet på att andra länders exportkreditgarantiinstitut ger högre täckning ätt EKN. Exportrådet kon- staterar att motsvarande institut i många konkurrentländer arbetar med lägre premier och högre täckningsgradet' satttt efterlyser EKN:s utredning om säkerheter i samband med lyft under kredittiden vid refinansiering av leverantörskreditcr.

Prop. 1980/81: 130 324 4 Kreditgivning vid leverans inom landet i vissa fall

Samtliga instanser som ltar yttrat sig över frågan om den särskilda kreditgivningen inom landet via Sveriges lnvesteringsbank AB instämnteri huvudsak i utredningctts slutsatser och förordar att sådan kreditgivning även i fortsättningen Skall äga rttm. SIND m.fl. yrkar på en restriktiv tillämpning och fortlöpande omprövning. KK ntanar till försiktighet efter som statsstödda krediter i dessa fall utgör sådan subvention som andra länder har möjlighet att vidta repressalier mot enligt överenskommelser inom GATT och EFTA. KK påtalar också att hentmantatching inte före- kommer i särskilt många länder och att det i Sveriges fall i första ltand riktar sig mot Finland. Btllllx'fllS/JC/x'llt)Ilt'll tillstyrker att även mindre kredit- belopp kan kotnnta ifråga enligt tttredningcns förslag men pekar på ris— kerna för snedvridande effekter på ltemmantarknadett. Industri/örlntndet anser att räntesatsen bör sättas nted lcdtting av consensusräntorna men den bör inte överstiga den räntesatsen ttted merän l procentenltet. Kravet påatt affären i fråga skall motsvara minst l()'.-'-'é- av företagets omsättning är enligt förbttttdet en alltför stark begränsning. Förbundet föreslår att krediv ter får ges inom en runt på 2000 tttilj. kr. för de två kommande åren i stället för l500 milj. kr. som utredningen föreslagit. Vidare pekar förbundet på vissa problcnt med att lnvesteringsbankcn ltantcrar dessa ärenden. l fall banken redan har stort engagemang på den aktuella svenska köparen och därför inte vill lämna ytterligare kredit tttan att anhålla om omfattande säkerheter katt det vålla problem att få frattt dessa. De utländska konkur- renterna har itttc santnta problem utan de katt ofta försäkra sig mot kottt- ntersiella risker hos hemlandets cxportgarantiittstilttt eller på annat sätt. En lösning kan enligt förbundet vara att andra svenska banker får medver- ka vid hemmamatching och ta krcditriskerna på köparen i de fall investe- ringsbankcn inte anser sig kttttna göra detta. Ett annan lösning är att lnvesteringsbanken får möjligltet att ta samma kotttntcrsiella risker som konkurrerande part erbjuder och att lnvesteringsbanken får ett separat blancoutrymnte för dessa engagemang. Vidare pekar förbundet på de stora problem som den finska konkurrensen vid leveranser av utrustning till massaindustrin. pappersbruk. sågverk och liknande ltar inneburit för de svenska företagen på det området. Ett motiv att bibehålla systemet är att den export berörda svenska leverantörer ltar och som förbundet beräknar till | 000 mill- kr. per åri ltög grad skulle försvåras om företagen i franttiden inte skulle kttnna åberopa rcferettsanläggningar i Sverige. I en särskild skrivelse framhåller femI företag på området att de utländska kreditsub- ventionerna vållar stora problem. Bl.a. pekar man på bctydclsett av att kttnna konkurrera på lika villkor om de fåtaliga objekt sotn är aktuella f. n.

'(iötaverkcn Angteknik AB. AB Karlstads Mekaniska Wet'kstad. Mol.)olN-1ekan AB. AB Svenska l"'läktfitbrikctt. Sunds Defibrator AB.

Prop. 1980/81 : 130 3 |») kit

och därmed erhålla nödvändiga referensobiekt. Företagen anser att utred- ningens förslag är otillräckligt och anser att fullständig matching av de utländska konkurrenternas villkor måste införas omgående med hänsyn till företagens situation och de viktiga projekt som kommer att upphandlas den närmaste tiden.

Int'('.t'u'rt'ngsban/ten vill inte motsätta sig utredningetts förslag om att hemmamatchsystetttet tills vidare bibehålls. Samtidigt vill banken betona vikten av att överenskommelser som reducerar och helst elintinerar an- 'ändningen av exportkreditsubventioner snarast kan träffas. Banken för- klarar sig beredd att under förslagsvis en tolvmånadersperiod pröva ären- den om räntestöd. Banken biträder utredningetts förslag till regler för tilläntpttingett av systentct. men anser att kravet att kontraktsbeloppet i aktuella affären skall tttgöra lägst IOC'Z: av sökande bolagets omsättning borde kunna utgå. Matt pekar på problem i koncernsammanhang och i de fall då flera svenska företag lämnat offert på en och satttma anläggning och där även tttlåndska leverantörer är aktuella. Banken påminner om utred- ningens konstaterande att bankens utlåningskapacitet inte är obegränsad och tillägger att kreditgivningen självfallet ntäste anpassas till de resurser som banken fortsättningsvis kan kontnta att förfoga över.

Prop. 1980/81: 130 326 Bilaga 14

Sammanfattning av vissa av företagsobeståndskommit- téns förslag beträffande samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd

FOK:s huvuduppgift har varit att utreda frågan om en satttordtting av statliga åtgärder vid företags obestånd och en lämplig orgattisation för detttta samordning. Ett väsentlig del i detta uppdrag har varit frågan om ett satttordttittg av bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar ttted den verksamhet som bedrivs ttted sikte på de regional-. sysselsättttings-. nä- rings- och försörjttingspolitiska itttrcssena. [ uppdraget har även ittgått att dels granskade tttöjlighcter som finns för statliga organ att få tidiga signaler om begynnande likviditctssvårighctcr i företag. (lv/s försöka utforma mo- deller för en bestämning av de kostnader för det allmänna som en företags- nedläggelse orsakar. tie/x belysa frågan om hur itttettsivt krottofogdcmytt- digheten skall ägna sig åt indrivningsvcrksattthet m.m. tttot företag. dels ta ställning till olika författningsfrt'igor.

Såvitt är av intresse i förevarande santntanhattg tar FOK ttpp två huvud— frågor beträffande satttordningett av de statliga åtgärderna vid företags obestånd nämligen l) satttordningett på cetttral ttivä oclt 2) satttordttittgen på regional nivå.

!. När det gäller satttordningen på den cetttrala nivått av statens åtgär- der i obeståndsärettden anför kommittén att förlåggningen till departe- mentsnivå av EFSUzs verksantltet bl.a. ltar lett till att tttånga ärettden inkommit direkt till regeringen med förbigående av centrala och regionala organ. Detta ltar enligt kommittén — utöver en tyttgandc belastning på regerittgskattsliet — fått till kottsckvctts att de berörda verkett. främst AMS och SlND. alltntcr kotttmit att ställas åt sidan vid beslutsfattandet inottt sina respektive ansvarsområden.

En av kommitténs målsättningar har varit att obeståttdsproblem sotn inte kan lösas regionalt i största utsträckning skall handläggas på cetttral verksnivå och endast i undantagsfall upptas på regeringsnivå. Kommittén föreslår därför att EFSU avvecklas och att istället en central samrådsdele— gation för handläggning av obeståndsfrågor inrättas med adtttittistrativ anknytning till SlND. Samrådsdelegationetts kärna skall ettligt förslaget bestå av företrädare för AMS och SlND. till vilken vid behov skall adjun- geras företrädare för andra tnyndiglteter oclt intressen. Resultatet av samt- rådet i delegationen förutsätts kuntta läggas till grttnd för beslut av respek- tive ordinarie myndighet.

För AMS och SlNl) skall det enligt förslaget vara obligatoriskt ttted samråd i obeståttdsiftrenden som tillltör dessa myndigheters respektive verksatttltetsområden. om de är av sådan natur att de på något sätt katt ha beröring nted den andra myndighetens äntbctstttövning. Skttlle de båda

Prop. 1980/8l: 130 327

verken efter samrådsdelegatiottens behandling av ärendet ittta skiljaktiga ståndpunkter. skall ärendet enligt förslaget hänskjutas till regeringen. lik- som även i de fall då regeringen enligt gällande författningar skall vara den beslutande ittstansen.

Utöver en obligatorisk samordning ettligt det föregående förutsätter kommitten att grunder för frivilligt samråd ofta kan finnas. ] kommitténs förslag är därför inbyggt en möjlighet för varje myndighet eller annat organ att begära överli'tggningar nted och yttranden från samrådsdelegatiotten. Denna skall också enligt förslaget verka för att så sker ttär behovet därav framstår som angeläget.

Genom det beskrivna förfarandet katt ntan enligt kommitten förvänta sig att regeringskansliet skall kunna avlastas en stor del av de obeståndsären- den som företag. fack. kommuner och regiottala organ ttuntcra direkt för ttpp till regeringsplattet. En förutst'itttting för detta är enligt konttttittén bl.a. att de centrala verken och de regionala organett får vidgad kompe— tens. Kommittén föreslår i detta hänseende att AMS respektive länsstyrel- sett tilldelas befogettlteter att efterge statens rätt pågrund av lokaliserings- lån som den egna ntyttdigheten själv beviljat.

Ett annan förutsättning för att regerittgen skall kttntta avlastas obeståndsärenden är enligt kommitten att SlND kan bringas att beakta de s_vssclsättningspolitiska. regionalpolitiska och försörjttittgspolitiska strä- vandena. Kommittén. sotn anser att författttingsbestänttttelser samt tittat- lattdcn av departententschefer och utskott redan nu lämnar utrymme för SlND att ta hättsytt till dessa strävanden. understryker vikten av att verket i sin faktiska verksamhet inte begränsar sig till rettt företagsekonomiska överväganden. utan även gör sådatta santltällsekottotttiska avvi'tgningar som bottnar i regionalpolitiska. sysselsättnittgspolitiska och försörjnings— politiska synpunkter.

2. I fråga om samordningen på regional ttivå — länsttivått — innebär kommitténs förslag att det klart skall slås fast att länsstyrelsen skall svara för samordningen av dels uppföljningsverksamhetett. dels åtgärder vid ett företags obestånd. För denna samordning skall enligt förslaget till länssty- relsen i varje lätt knytas en beredningsgrupp. som skall vara det samman— hållande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av åren— den ont åtgärder vid ittträffadc obeståndsfall.

l beredningsgruppen föreslås ingå företrädare för länsstyrelsen. länsar- betsnäntnden. kronofogdemyttdigheterna och den regionala utvecklings- fonden i länet. Vid inträffade akuta obeståndsfall förutsätts att överlägg- ningar ont den uppkomna situationen och beredningen av förslag till åtgär- der närmast äger rum inom en kärna av beredningsgruppett. i regel bestå- ende av planeringsdirektören. berörd kronofogde. länsarbetsdirektören och fonddirektören.

Beredningsgruppcns tttredttittgar. ('wervi'tganden och förslag skall enligt kommitténs förslag överlämnas till det eller de Iänsorgan som'enligt gällan-

Prop. l980/8l: [30 328

de föreskrifter har att besluta eller vidta någon åtgärd. länsstyrelsen. kronofogdentyndigheten. länsarbetsnäntnden eller utvecklingsfonden. | de fall då länsorganett katt besluta i ett ärende förutsätts sedvanligt under- ltandssamråd med vederbörande cetttrala verk. När beslut om åtgärder tillkommer central myndighet. skall enligt förslaget länsstyrelsen eller vederbörande regionala organ vidarebefördra ärettdet med tttredtting och förslag till behörigt centralt verk.

Kommitténs förslag innebär således att länsstyrelsen skall ha en satttord- nande funktion i den regionala orgattisatiotten. Kommittén konstaterar dock att länsstyrelsen för ttärvarattde har otillräckliga personella resurser för erforderliga insatser på detta ottträde och föreslår därför att de regional- ekonomiska enheterna förstärks nted en befattnittgsltavare för dessa upp- gifter.

l fråga om den rutinmässiga uppföljningen av utvecklittgett hos företag som fått regionalpolitiskt stöd. ittdustrigaratttilån eller kreditstöd från ttt- vecklingsfonden föreslår kommitten ittgen ättdrittg. Kotnmitten anser emellertid att beredttingsgruppett i sitt kontinuerliga arbete ofta kottttttcr att finna behov att följa även andra företag ttted sysselsättningspolitisk. regionalpolitisk. näringspolitisk eller f("irsöriningspolitisk betydelse. Be— rcdttingsgrttppen konttttcr därför enligt kontntittén i olika lägen att behöva utvecklingsfondens medverkan för att närntare studera vissa företag som inte är stödföretag. I det syftet föreslår kommittén en skyldighet för ut- vecklingsfonden att på begäran av beredningsgruppen biträda vid uppfölj- ningsverksamheten också beträffande företag där fondett inte är direkt engagerad. Kommittén anser också att fondernas medelstilldelning ntåste beräknas nted beaktande av de arbetsinsatser som faller inom sektorn uppföljning av företag. Redan de hittillsvarande resurserna bedönter kottt- tttittén ofta som knappa för fondernas oboligatoriska uppföljttittg. Det är därför enligt kommittén angeläget att fonderna fär särskilda anslag som täcker uppföljningsverksamhelens behov i alla delar.

En ledamot av FOK hari vissa delar reserverat sig tttot förslagen. Denne ledamot förordar bl. a. att länsstyrelsens beslutsbefogenlteter ittskrättks i förhållande till maioritetsförslaget och att det istället för en central sam- rådsdelegation inrättas ett centralt samordnande bevakningsorgan med egna beslutsbefogenheter.

Prop. 1980/81: 130 329 Bilaga [5

Remissyttranden över F öretagsobeståndskommitténs förslag

Yttranden över FOK:s delbetänkande (SOU l979z9l) Företags obe- stånds Santordtting av statliga åtgärder har avgetts av justitiekanslern. bokföringsnz'imnden. riksförsäkringsverket. konjunkturinstittttet. kammar— kollegiet. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV). kommerskollegium. getteraltullstyrelsen. överstyrelsen för ekono- ntiskt försvar (ÖEF). exportkreditnämnden (EKN). arbetstttarkttadsstyrel— sen (AMS). statens ittdttstriverk (SIND). styrelsen för teknisk utveckling (STU). försäkringsinspektionen. kammarrätten i Jönköping. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. länsstyrelserna i Stockholms. Kronobergs. Älvsborgs. Värmlands. Västerbottens. Skaraborgs. Norrbottens. Uppsala. Södermattlands. Östergötlands. Jönköpings. Kalntar. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Örebro. Väst- manlands samt Jämtlands län. fullmäktige i riksbattken. delegationen för inforntationssystemet företag — samhälle. stiftelsen lndttstricentra. dc re- gionala utvecklingsfonderna i Stockholms. Södermanlands. Östergötlands. Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. Gotlands. Kristianstads. Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Värmlands. Örebro. Västtnattlands. Gävleborgs och Västerbottens län. lokala skattemyndiglteten i Stockholms fögderi. utredningen om säkerhetsi'ttgärder m.m. i skatteprocessen. insti- tutionen för ekononti och administration vid högskolan i Växjö. expert- gruppen för forskning ont regional utveckling. ("Sentralorgattisatiotten SACO/SR. Finansbolagens förening. Föreningen Attktoriserade revisorer (FAR). Föreningen Sveriges Kronofogdar. Landsorganisationen i Sverige (LO). Svensk lndustriförening. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Sveriges Industriförbund. Svenska Bankföreningen. Svettska Företagares Riksförbund. Svenska Förså'tkringsbolags Riksförbund. Svettska Revisors- samfundet. Svenska sparbanksförenittgcn. Sveriges Advokatsatttlund. Sveriges Grossistförbund. Sveriges Hantverks— och lttdustriorganisation — Familjeföretagen (SHIO — Familjeföretagen). 'l'jänstemättnens centralor— ganisation (TCO). Sveriges Ackordseentral.

Flera remissinstanser ltar till sitta yttranden fogat yttranden av olika andra organ.

i det följattde lämnas en kortfattad samtttanställttittg av inkomna syn- punkter pä FOK:s förslag i de delar som rör organisatiotten av samordning- en.

Vissa allmän/m s_vnptut/tlw' Några remissinstanser kottstalerar att sarnordttittgsprobletnett i första hattd beror på det stora antalet stödforntcr och stödorgan och föreslår att

Prop. 1980/81: 130 330

möjligheterna att begränsa floran av stödsystem ses över. Synpttttkter av detta slag har lämnats av bl.a. hok/öringsniintndt'n. statskontoret. koni- Illt'l'.$'kt)ll(-'_L'll(Ill. Stockholms tingsrätt. Finmulm/agens ['"'t'irt'ni/tg och Svenska Bankföreningen.

STU anser för sin del att ett väl fungerande inforntationssystent bör vara tillräckligt för att beakta olika statliga intressen när ett företag kommer på obestånd och att ettvar av myndigheterna bör ges rätt att beakta samtliga statliga synpunkter vid obeståttdsärenden.

Några remissinstanser tar tipp f'ågan vilka intressen som bör va "a före- trädda i de olika satttordningsorganen.

(:)EF anser att det ekonomiska försvarets företri'tdare bör medverka ttär det gäller försöriningsviktiga varor och tjättster. Frått bl.a. I.(') och 'I'(.'() framhålls betydelsen av att de fackliga orgattisatiotterna är ft'ftretrt'idda. Stille/sen IllclllSll'lt't'llll'a förklarar sig vilja medverka vid uppföljningen och rekonstruktionsverksamhelen i fråga om företag i industricettteranlägg- ningarna.

Kr”till!!/(lll/'litXffflflL'l anser slutligen att man inte skall knyta alltför stora förhoppningar till det system för samordning och ittforntationsutbyte som FOK föreslagit.

Central handläggning

Det övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig över förslaget att avveckla EFSU och i stället införa en central samrådsdelegation avstyrker förslaget e!ler ställer sig tveksamma till det. Detta gäller bl. a. kontnu'rxkol- legimn. Skit/te.x" (N'/l Stockholms lill/[(IU/A'Å'tlllllndl'tf. kammarrätten iJönkö- ping. lt'in.ttyrt'lxcrnu i l-"z'i/"mlttntlx. Östergöl/undx. Norr/milton ut'/i (fött)- horgx ut'/1 Bohus län. (le I'('_L'fl)lllllll Illl'('('K/flllt_'.f/iHltll'l'llll i Ö.tte/'_t_'t'itlmttIs. Kalmar. l-"t'irntlmtcls (N'/l l-'r'i.vtt*r/7ottens" län. L(). Bt'kliitln(alvar/wtitrnttx jörbmul. Huntllettnxtiilltlnx jörlmml. Svenska fnltrt'k.x'ttt'lM'turq/ihhtlnde!. Svenskt .tk'itentor/winrt-j/i'irlnuttlt'l. St't'nxku triiin(luxfrittr/tctttrcj/i'n'lmtttlt't. Svenskt! Ft'il't'ttlg'al'cs Rik.tj/i'it'/nuttl.

Som skäl för sin ståndpunkt anför kontnu'rskt)llt'gim:

Beträffande förslaget att inrätta en central rådgivande delegation föratt lösa samordttingsproblcmett torde kuttna förutses att relativt tttåttga ären- den konttner att kräva behandling i denna delegation eftersottt företag ofta torde ha beviljats stöd av såväl AMS sotn SlND och kanske ytterligare instanser. Kommittén förutsätter att samstämmighet i flertalet fall komntcr att uppnås i delegationen: i anttat fall skall ärendet prövas av regeringen. Då de i delegationen ittgående tttyndiglteterna emellertid har olika instruk- tioner att följa och skilda intressen att bevaka bedömer kollegiet att repre— sentattterna i delegationen i många fall kommer fram till olika ställningsta- ganden varav följer en risk för att åtskilliga ärettden tttåste föras vidare till regeringen. Vidare kommer regeringen att handlägga alla besvi'trsi'trendcn. - Konsekvenserna synes i samtliga fall bli att hattdläggttittgstidertta beträf- fattde obeståndsi'trenden förlängs jätttfört med nuläget.

Prop. 1980/81: 130 * 33!

Nästan alla de till förslaget negativa eller tveksamma instanserna anför likande skäl.

Länsstvrelscn i .N'orrhottens län anser den föreslagna organisationen mindre lämplig av framför allt två skäl:

f. Kraven på snabbhet och beslutskompetens hos den som skall handha . rekonstruktionsärenden är stora. Detta talar för att det centrala ansvaret

bör finnas mycket nära regeringskansliet.

2. Förutom den industri och branschbedömning som skall göras i rekon— struktonsfallen skall regionalpolitisk och samhällsekonomisk hänsyn tas. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan en starkare knytning till SIND mot- verka strävandena efter en mera allsidig sysselsättningspolitisk bedöm-

ning.

Bl.a. några av de regionala utvecklingsfonder som inte ansluter sig till förslaget påpekar att den nuvarande handläggningen inom EFSU känne- tecknas av snabbhet och ett obyråkratiskt agerande.

Några remissinstanser framhåller vidare att ställningstaganden tiff re- konstruktionsärenden är av politisk natur och att det därför ofta är riktigt att ärendena avgörs på regeringsnivå. Detta gäller bl. a. Skånes handels- kammare och nägrafack/inbrott].

Ett mindre antal av de angivna remissinstanserna anser att ett särskilt verk med egna beslutsbefogenheter i de aktuella frågorna bör övervägas. Detta gäller bl.a. kantnutrrätten th'ntkt'iping. den regionala utvecklings- _/omlen i r..-(irmlancls län oeh Svenskafabriksiirl)elare/å'irlnnt(let.

Sveriges Aeko/"(lseentral går inte närmare in på FOK:s olika förslag men anser rent allmänt att'lörslagen kan leda till en tung byråkratisk ordning som motverkar det syfte som FOK velat uppnå.

Till de remissinstanser som intar en mera positiv attityd till FOK:s förslag i fråga om den centrala organisationen hör bl.a. ft.-US. SIND. RRV. RSV. liinsstvrelsen i Skaraborgs län. de regionala att't'eklingsj/åtat/erna i .S'toi'khol/ns. Jönköpings och t'l-Ialmr'ihas liin. .S'AC'UÄS'R. 'I'('(). och För- eningen Sveriges kronojögclar.

AMS anför för sin del bl.a.:

AMS anser att en överflyttning av samordningen på det centrala planet till verksnivån är motiverad både ur principiell och praktisk synpunkt. Den nuvarande ordningen har bidragit till en utveckling där hjälpsökande före- tag och kommuner i allt större omfattning med förbigående av den ansvari- ga myndigheten har kommit att vända sig direkt till regeringskansliet. Detta är med hänsyn till den traditionella ansvarsfördelningen mellan regeringen och ämbetsverken en olycklig utveckling.

SIND anför liknande synpunkter och framhåller dessutom att verket har betydande erfarenhet av rekonstruktionsårenden och år vant vid att agera snabbt. Den föreslagna ordningen behöver därför enligt SIND inte innebä- ra någon förändring av bcslutssnabbheten. varför man utöver vad FOK

Prop. 1980/81: 130 3

'_') I'J

föreslagit bör överväga mera radikala grepp. såsom att slopa besvärsrät- ten. men med skyldighet att till regeringen hänskjuta ärenden. där det bedöms som särskilt angeläget.

Ökade besluts/ni/itgenheterji'ir All-IS oc/t liinsstvn'lsen

Flertalet av remissinstanserna har inte särskilt berört förslaget att ge AMS och länsstyrelsen ökade bcslutsbef'ogenheter i fråga om lokalise- ringslån.

Bland dem som yttrat sig tillstyrks förslaget av bl. a. Aff-IS. länsstyrelser— na i .S'tock/zolms. It'ronolwrgs och .S'karalmrgs län. att't'cklings/om/en i Viistmanlamls län. SACO/SR och Föreningen Sveriges Ix'rono/ogclar.

Också SIND tillstyrker förslaget men understryker att eftergift bör be— viljas mycket restriktivt.

Länsstyrelsen i l't'irtnlamls la'n anser förslaget i princip riktigt. Länssty- relsen framhåller ock att den kunskap och överblick som krävs om förhål- landena inom olika branscher m.m. för riket som helhet i viss utsträckning saknas på regional nivå. varför behov av samråd med centrala organ kommer att behövas. Liknande synpunkter anförs av bl.a. RRl' och atver'klings/onclen i Ix'rono/n'rgs län.

Enligt la”nsstyrclse/t i (iiitclmrgs och Bolins län är förslaget vad gäller länsstyrlesens befogenheter inte tillräckligt långtgående för att få den av- sedda effekten. I huvudsak samma ståndpunkt redovisas bl.a. av länssty- relserna i Gotlands och ly'orrlmtlens län samt utret'k/ingsfondcn i ("Fot- lamls län.

Kotmncrsk:;llcgittm betonar att förslaget kan komma att föranleda en förlängning av handläggningstiderna.

Nåra remissinstanser framhåller att en decentralisering av beslutande- rätten till regional nivå kan medföra en risk för att regionala intressen inte tillräckligt balanseras av andra samhälleliga intressen. Detta gäller bl.a. [(())lilllfkllll'lllSlfllllt'l. atvet'k/ings/onilen i l"(ister/tollens län och FÅR. Kruti/mktm-institutet anför i detta hänseende bl.a.:

På grund av ett i många fall starkt lokalt tryck blir nämligen dessa organ lätt utsatta för frestelsen att verka för att den befintliga närings- och företagssu-ukturen konserveras även i sådana fall där detta innebär att man motverkar en strukturomvandling som skulle vara fördelaktig och önsk- värd ttr mera långsiktiga allmänna samhällsekonomiska synpunkter.

Regional haltt/läggning

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller erinrar ej mot f("lrslaget om beredningsgrupper för uppföljningen vid länsstyrelserna eller de föreslagna formerna för gruppens arbete. Från flera håll påpekas att förslaget i huvud- sak motsvarar vad som gäller f. n. Bland de remissinstanser som uttryckli- gen tillstyrker förslaget kan nämnas AMS. RRV. RSV. utvecklingsba— derna i St'jtlel'tmtnlands. !lIalmö/tns och Västntanlatals län. I-l'ireningen

Prop. 1980/Sl: 130 333

.S'vcriges krotto/itgdar. T('() satttt lättsstlvrelsen i .S'karaltorgs och (iotlattds lätt.

RSV och Ft't'rettittgett .S'veriges krotto/ogdar pekar i sammanhanget på att det i vissa fall kan bli konflikt mellan verksamheten i beredningsgrupperna och de regler som rör sekretess mellan myndigheter. Foreningen .S'veriges krono/ogdar anför i detta hänseende:

Kommittén har endast flyktigt berört problemen om informalionstttbyte mellan myndigheterna och hänvisat till att förslaget till ny sekretesslag innefattar. att även vissa mål hos kronofogdemyndigheten skall omfattas av sekretess. Liksom kommitten vill föreningen hävda att det för ett meningsfyllt arbete inom beredningsgruppen förutsätts en fri infl'trmation mellan ledamöterna säväl muntligen som skriftligen. Problem i detta avse- ende har dock redan förekommit. Som exempel kan nämnas att i något län skattechefen inte ansett sig kunna informera om utfallet av skatterevision. än mindre i gruppen lämna ut revisionspromemorior. Nyligen har man också funnit att kronofogdemyndigheten inte skall få omedelbar åtkomst till den betydelsefulla information som lagras i de nya skatteregistren. Föreningen menar att man allmänt kunnat märka en skärpt attityd vad gäller uppgiftslämnande mellan myndigheter samt att den kommande sek— retesslagen innebär hinder för myndighetssamarbete. Detta har observe- rats t.ex. i planeringen av samarbetet mot ekonomisk brottslighet och föranlett Brottsft'irebyggande rådet (BRA) att snabbutreda ett förslag till särskild lag om information mellan myndigheter för att kunna realisera idéerna om samarbete i kampen mot ekonomisk och organiserad brottslig- het. Föreningen utesluter inte att man i det nu aktuella lagstiftningsarbetet bör överväga att ta in en särskild regel som gör klart. att ledamöterna kan lägga fram eljest sekretessbelagda uppgifter inom beredningsgruppen samt att dessa uppgifter inte får föras vidare till utomstående.

Somliga instanser — bl.a. Iättsstyrclsett i (i't't'teltot'gs och Bohus lätt och Sveriges Ittdttstrifi'irltttttd — är emellertid mot att verksamheten formalise— ras. Från bl. a. kttttttttet'skol/egitttn. SIN/). lättsstyrelsett i lx'rotto/n't'gs lätt och utvecklings/itttdett i Östet'gt'itlattds lätt görs gällande att förslagen kan medföra längre handläggningstider eller ökad byri'tkrt'ttisering.

Förslaget att uppföljningsverksamheten skall omfatta inte bara företag som fått statligt stöd titan även andra företag av betydelse har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser avstyrker förslaget. bl.a. Iäns- styrelser/ta i Stockholms. Ix't'otto/tergs och Norrbottens lätt satttt I/let'talet näringslit'sorgattisationer som yttrat sig. Förslaget bedöms av dessa regel- mässigt som orealistiskt. alltför resurskrävande och i några fall helt onö- digt. Några remissinstanser framhäller att förslaget är opreciscrat. 'arför det är svårt att bilda sig en uppfattning om innebörden. Flertalet utveck- lingsfonder avstyrker eller anför tveksamhet i fråga om förslaget att fon— derna skall vara skyldiga att biträda beredningsgrttppen i denna uppfölj- ning. Som skäl härför anges framför allt att dessa uppgifter för fondernas vidkommande skulle komma i konflikt med fondernas roll som service- och utvecklingsorgan. Liknande synpunkter anförs av bl.a. SIND och

Prop. 1980/81: 130 334

TCO. Några utvecklingsfonder. bl.a. atrecklitigs/imdet-tta i .S't't'durman- lands. l"(isttnanlamlx och Kronohct'gx lätt är dock mera prositiva till försla- get. Positiva är också bl.a. liinxstyt't'lxct'na i Uppsala. (_7otlattcls och Väst- man/amis [än, Föreningen .S't'vriycs krono/ogclat' .ratnt nägra_fitt'k/i'it'lttttttl.

Prop. 1980/81: 130 335 Bilaga lö

Sammanfattning av promemorian (Ds I 1981: [) Råd- rumsstöd och handläggning av obeståndsärenden m. m.

Frågan om behovet av en ny form av statligt stöd. s. k. rådrumsstöd. har ttnder senare tid utretts inom arbetsmarknadsdepartementet. Utrednings- arbetet finns redovisat i en inom arbetsmt'trkndsdepartementet utarbetad promemoria (Ds A l979: 7) Betalningsinställelse och rådrumsstöd m.m.

Enligt promemorian är det i vissa fall angeläget att stödja företag som p.g.a. ekonomiska svårigheter behöver tid för att överväga om verksam- heten skall fortsätta eller avvecklas. För att möjliggöra detta föreslås ett nytt rättsinstitut. registrerad betalningsinställelse. som skall ge ett visst skydd mot säraktioner från borgenärerna i form av konkurs eller utmät- ning. 'l'i|l detta har knutits två nya stödformer. dels ett rt'ldrumsstöd. dels ett rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

Enligt förslaget skall rådrumsstöd ktlnna lämnas till en näringsidkare som fått betalningsinställelse registrerad. dock inte om det är uppenbart att driften ändå kan uppehållas. Kravet på den utredning som åberopas för att få stöd skall enligt förslaget inte ställas alltför högt. Stödet föreslås utgå ttndcr två månader och utgöra 50 procent av näringsidkarens kostnader för lön och sociala avgifter för de anställda.

Företagsbeståndskommitten (FOK) har haft till uppgift bl.a. att utreda frågan om en samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd och en lämplig organisation av denna samordning. FOK har nyligen avgivit betänkandet (SOU l97919l) Företags obestånd Samordning av statliga åtgärder.

För samordningen på länsnivån föreslår FOK att det vid länsstyrelsen i varje län skall finnas en beredningsgrupp. som skall vara det sammanhål- lande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av ärenden om åtgärder vid inträffade obeståndsfall. [ beredningsgruppen föreslås inga företrädare för länsstyrelsen. länsarbetsnämnden. kronofogdemyndighe- terna och den regionala utvecklingsfonden i länet.

[ fråga om den rutinmässiga uppföljningen av företag som fått statligt stöd föreslär FOK ingen ändring av nttvarande ordning. FOK anser emel- lertid att beredningsgruppen i sitt kontinuerliga arbete ofta kommer att finna behov att följa även andra företag än stödföretag. FOK föreslår att utvecklingsfont'len skall vara skyldig att på begäran av beredningsgruppen biträda vid uppföljningsverksamheten också i fråga om sådana företag.

När det gäller samordningen på den centrala nivån föreslår FOK att den vid industridepartementet verksamma expertgruppen för uppföljning m.m. (EFSU) avvecklas och att i stället en central sanu'ådsdelegation för handläggning av obeståndsfrågor inrättas med administrativ anknytning till statens industriverk (SIND).

Prop. 1980/8] : 130 33.6

FOK föreslår härtttöver att arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) respektive länsstyrelsen får befogenheter att efterge statens rätt på grund av lokali- seringsstöd som den egna myndigheten själv beviljat.

Utredarens uppgift har varit tic/x att med utgångspunkt från de möjlighe- ter som f. n. finns för att skapa rådrum då företag räkari kris analysera och precisera i vilka fall den nuvarande ordningen är otillräcklig och ange httr man bäst kommer till rätta med eventuella brister. dels att med utgångs— punkt från hittillsvarande erfarenheter av rekonstrttktionsäreden ta ställ- ning till om den av FOK föreslagna organisationen tillräckligt väl uppfyller kraven på överblick. beslutsförhet och besltttssnabbhet.

I fråga om *ådrumsstödet konstaterar utredaren att promemorian om betalningsinställelse och rådrttmsstöd saknar underlag som gör det möjligt att bedöma behovet av det föreslagna stödet. För att få ett sådant underlag har utredaren inhämtat yttranden från vissa länsstyrelser i fråga om erfa- renheterna av de befintliga möjligheterna att skapa rådrtun. Utredaren har vidare haft överläggningar med företrädare för AMS och SlND i dessa frågor och har därjämte tagit del av vissa regeringsärenden. som beretts främst inom fil—"SU.

Enligt utredarens uppfattning ger den gjorda kartläggningen inte något belägg för att det finns behov av ett rådrumsstöd av det generella slag som promemorielörslaget innebär. 'l'värtom styrker den enligt utredarens me— ning entydigt uppfattningen att de möjligheter som f. n. finns att åstadkom- ma frister för ytterligare överväganden i huvudsak är tillräckliga.

Utredaren lämnar därutöver några ytterligare synpunkter på promemo- rieförslaget och pekar därvid framför allt på att det föreslagna stödet är så utformat att stöd kan komma att utgå i långt ller fall än som avsetts. Enligt utredaren kan stödet vidare komma att motverka snabba lösningar i de fall en konkurs framstår som bästa vägen att genomföra en rekonstruktion.

Utredaren anmärker vidare att promemorieförslaget i och för sig år ägnat att minska behovet av andra åtgärder men framhåller att det finns en påtaglig risk för att rådrumsstöd får utbetalas vid sidan av sådana åtgärder i oförminskad omfattning.

Även om den nuvarade ordningen i huvudsak är tillräcklig svarar de befintliga medlen enligt utredarens uppfattning i vissa undt-tntagsfall inte helt mot det behov som finns att skapa rådrtttn. Speciellt gäller detta enligt utredaren sådana fall där en rekonstruktion förutsätter nya intressenter i företaget. Sökandet efter nya intressenter och förhandlingar i anslutning därtill tar enligt utredaren erfarenhetsmässigt viss tid. I några fall har regeringen inte helt enligt grunderna för stödet utnyttjat främst det regio- nalpolitiska stödet och industrigarantilånesystemet för att vinna tid. Utred- aren föreslår att det behov av särskilda stödmöiligheter som sålunda visat sig föreligga tillgodoses genom att det för dessa och liknande fall tillskapas en möjlighet att lämna lokaliseringstöd eller garanti för lån (industrigaranti—

lån).

Prop. 1980/81: 130 337

Enligt utredarens förslag bör för en sådan användning av dessa stöd- former mycket stränga krav uppställas. Ett krav bör enligt utredaren vara att det är klarlagt att företaget inte med egna resurser kan uppehålla driften under rådrumstiden. Andra ändamålsenliga möjligheter att skapa rådrum bör vara ttttömda. Som regel bör enligt förslaget som villkor för stöd gälla att god man förordnas enligt ackordslagen ( f9701874). Stödet föreslås gälla endast sådana företag som har särskild betydelse från sysselsättningspoli- tisk. regionalpolitisk eller näringspolitisk synpunkt och får inte lämnas när en konkurs framstår som den mest ändamålsenliga formen för att genomfö- ra en eventuell rekonstruktion. Utredaren föreslår Vidare att stöd som regel inte får lämnas med större belopp än som behövs för att säkerställa driften under tre månader. Prövningen lörelsås bli förbehållen regeringen.

Den utvidagde möjligheten att ge stöd. som är avsedd att komma i fråga endast i rena undantagsfall. bör enligt förslaget belasta gällande ramar för de angivna stödformerna.

Utredaren föreslår avslutningsvis i detta hänseende att tiden för verkan av godmansförordnande enligt ackordslagen förlängs från nuvarande två till tre månader.

[ fråga om samordningen av uppföljningen av stödföretag och åtgärderna vid obestånd väcker tttredaren inledningsvis frågan om inte en översyn med sikte på att begränsa antalet stödformer bör ske. Enligt utredarens mening sammanhänger nämligen samordningsproblemen i hög grad med det stora antalet stödformer och stödorgan.

[ fråga om FOK:s förslag till lösning på regional nivå anser utredaren att de föreslagna beredningsgrupperna för samordningen skapar goda förut- sättningar för en allsidig belysning av ärendena. Utredaren tillstyrker därför FOK:s förslag i detta hänseende.

Om länsstyrelsen får utökade beslutsbefogenhetcr i fråga om lokali- seringsstöd kan enligt utredarens mening handläggningstiderna i en del fall förkortas. Utredaren framhåller emellertid att länsstyrelsen även med ttt- ökade befogenheter i flertalet sådana fall där andra statliga engagemang är inblandade inte kan fatta samtliga de beslut som behövs. [ sådana fall skttlle enligt utredaren ett genomförande av förslaget kttnna medföra en förlängning av handläggningstiderna. Enligt utredarens mening går det inte heller att bortse från riskerna av att en decentralisering av beslutanderät- ten medlör att andra än regionala intressen inte blir tillräckligt beaktade. Utredaren avstyrker därför förslaget om utökade beslutsbefogenheter för länsstyrelsen.

Vad FOK:s förslag i fråga om den regionala nivån i övrigt beträffar tillstyrker utredaren att den rutinmässiga uppföljningen av stödföretag även fortsättningsvis handhas av tttvecklingsfonden. Förslaget att utveck- lingsfonden skall vara skyldig att biträda beredningsgruppen även i ären- den som rör andra företag än stödföretag avstyrks däremot. Som skäl härför anger utredaren att tttökade myndighetsuppgifter för fonderna skul- 33 Rf/(A'tffllL'l'll IQXUlNI. ] sattt/. :Vt' I.?!)

Prop. 1980/Sl: 130 338

le kttnna rubba deras egentliga roll som service- och utvecklingsorgan för näringslivet.

l fråga om den centrala nivån föreslår utredaren i likhet med FOK att AMS får befogenhet att besluta om eftergift av statens anspråk på grttnd av lokaliseringsstöd. Befogenheten bör enligt förslaget omfatta dels anspråk p.g.a. lån som beviljats av AMS själv eller av länsstyrelsen. dels borgens— ansvar efter låntagarens konkurs också om regeringen beviljat det lån som borgensansvaret avser. Föreligger särskilda skäl skall enligt förslaget pröv- ningen dock förbehållas regeringen.

För SIND:s vidkommande föreslås inte några utökade beslutsbefogen- heter. eftersom de befogenheter som f.n. gäller får anses tillräckliga.

En förutsättning föratt de föreslagna vidgade beslutsbefogenheterna för AMS skall få den åsyftade effekten att fler ärenden än f.n. avgörs på verksnivå är enligt utredaren att det sker ett utökat samråd mellan AMS och SlND. FOK:s förslag att det bildas en central samrådsdelegation med företrädare för de båda verken innebär dock enligt utredarens uppfattning en onödig formalisering av samrådet som förlänger handläggningstiderna. Enligt utredarens mening bör det behövliga samrådet ske ttnder så enkla former som möjligt och anpassas till behovet i det enskilda fallet. Hur samrådet närmare skall ske bör enligt utredaren vara en fråga som avgörs av verken själva.

] fråga om FOK:s förslag att EFSU skall avvecklas anmärker utredaren att det såväl enligt FOK:s som utredarens förslag förutsätts att vissa ärenden även fortsättningsvis skall avgöras av regeringen. Enligt utreda— rens mening är det inte realistiskt att regeringens beredningsorgan för dessa ärenden avvecklas. Utredaren avstyrker därför FOK:s förslag i detta hänseende.

Avslutningsvis framhåller utredaren att de framlagda förslagen i fråga om organisationen för samordningen inte innebär några ytterligare statliga uppgifter. varför förslagen inte är ägnade att medföra några ökade kostna- der för staten.

Prop. 1980/81:130 339

Bilaga I7

Utdrag ur betänkandet (SOU l98ftz33.) Svensk läkeme- delsindustri

'Kapitel 6. Överväganden och förslag

6.1 Inledning

[ LlND:s tilläggsdirektiv (l l97815) angavs bl. a. att utgångspunkten för dele- gationens arbete skulle vara dels att goda betingelser skall föreligga för en konkurrenskraftig svensk läkemedelsindustri, dels att bra och så långt möj- ligt billiga läkemedel skall stå till förfogande inom landet. Vidare anfördes att delegationen särskilt skulle belysa den svenska industrins roll i den in- hemska läkemedelsförsörjningen samt undersöka möjligheterna till ett mer utvecklat samarbete mellan industrin och samhället.

] de tidigare kapitlen har delegationen beskrivit och analyserat dels lä- kemedelsindustrin och dess förutsättningar. dels den svenska läkemedels- marknaden varvid den svenska industrins roll i den inhemska läkemedels- försörjningen belysts.

6.2 Sammanfattning av delegationens överväganden

Den svenska läkemedelsindustrin har expanderat snabbt under den senaste tioårsperioden. Denna expansion har framför allt skett på utlandsmarkna- derna där man under denna period i fasta priser mer än fördubblat sin försäljning.

Den svenska industrins fortsatta utveckling är i hög grad beroende av olika åtgärder från samhällets sida. Detta gäller inte minst inom området högre utbildning och forskning då industrin p. g. a. sin höga FoU-intensitet är beroende av dels en stark och autonom akademisk forskning som på sina egna villkor kan fungera som en värdefull samarbetspanner till in- dustrin. dels att högutbildad personal finns att rekrytera. LINDzs uppfattning är att en generell stärkning av grundforskningen inom de ämnesområden som läkemedelsindustrin replierar på är samhällets främsta medel att på sikt gynna en positiv utveckling av branschen. Exempel på ämnesområden som bör prioriteras är farmaceutisk teknologi. toxikologi. biokemi. immu- nologi och hybrid-DNA-teknologi. Vi har också betonat vikten av ett nära samarbete mellan industrin och samhällets forsknings- och utbildningsm- stitutioncr.

Läkemedelsindustrin påverkas även av läkemedelskontrollens och pris- kontrollens utformning och funktionssätt. Man är vidare i hög grad beroende

Prop. 1980/81: 130 340

av ett nära och väl fungerande samarbete med den svenska sjukvården. Detta gäller inte minst i samband med den kliniska läkemedelsprövningen. LIND har därför bedömt det som angeläget att läkemedelskontrollen. pris- kontrollen och formerna för klinisk läkemedelsprövning utformas med be- aktande av dessa funktioners betydelse för den svenska industrin.

Den svenska läkemedelsindustrin består av fem sinsemellan relativt he- terogena företag. Frånsett det största företaget, Astra, som svarar för mer än hälften av den svenska industrins läkemedelsförsäljning är de interna- tionellt sett små eller mycket små. De skiljer sig också åt beträffande forsk- ningsinriktning och internationaliseringsgrad.

Även om utvecklingen för den samlade svenska industrin varit positiv har dock enstaka företag vissa problem. Dessa problem torde bl. a. sam- manhänga med de snabbt stegrade FoU—kostnaderna och svårigheter att på egen hand bygga upp en slagkraftig internationell marknadsföringsm- ganisation. Av bl. a. dessa skäl har LIND studerat vilka möjligheter som finns att antingen genom mer riktade stödinsatser från samhällets sida eller genom ett närmare samarbete mellan företagen stärka framför allt industrins forskning resp internationella marknadsföring.

Delegationens slutsats av dessa studier är att det i dagsläget inte finns anledning att föreslå några direkta åtgärder.

Detta innebär dock inte att LIND utesluter behovet av sådana insatser i framtiden. Delegationen anser det därför vara väsentligt att branschens utveckling fortlöpande bevakas så att önskvärda och/eller nödvändiga åt- gärder från samhällets sida eller inom industrin (t. ex. strukturella förändv ringar) vid behov kan vidtas.

Läkemedlen utgör en viktig och alltmer integrerad del av vån hälso- och sjukvårdssystem. De svarar för en icke obetydlig del av hälso- och sjukvårdskostnaderna (ca 9 % av drygt 35 miljarder kronor).'Dessutom bär samhället idag huvuddelen av kostnaderna för läkemedelskonsumtionen — dels genom sjukförsäkringen, dels genom landstingen. Den samhälleligt finansierade delen uppgick 1977 till ca 2 000 Mkr av totalt ca 2 700 Mkr1 (73 96).

Mot bl. a. ovanstående bakgrund och det faktum att den svenska industrin svarar för ca 50 % av den inhemska läkemedelsförsäljningen har delega- tionen i sitt arbete prövat huruvida samhället i ökad utsträckning bör påverka läkemedelsindustrins FoU-verksamhet. Därvid har vi bl. a. diskuterat möj- ligheten att bilda en särskild utvecklingsfond (motsvarande). Därigenom skulle samhället kunna rikta ett aktivt finansiellt stöd till läkemedelsföretag för vissa FoU-projekt eller för utveckling av avancerad teknik (t. ex. hybrid- DNA). projekt. som på grund av sin storlek eller företagsekonomiskt sett höga risknivå är svåra att finansiera på vanligt sätt. Genom en sådan fond ges också möjligheter för samhället att få insyn i läkemedelsindustrins ut- vecklingsverksamhet samt att i viss utsträckning påverka denna utveckling i överensstämmelse med mer övergripande hälso- och sjukvårdspolitiska mål.

I sina överväganden har LIND bedömt att ett direkt samhälleligt infly- tande över läkemedelsindustrins FoU-verksamhet inte är motiverat. Även om den svenska industrin svarar för 50 % av läkemedelsförsäljningen i Sverige så utgör industrins FoU-verksamhet endast ca 1.5 % av den totala

1 Varav ca 60 % (ca 1.600 Mkr) utgör ersättning till industrin och ca 40 % (ca l,]OO Mkr) utgör distribu- tionskostnadcr.

Prop. 1980/Sl: 130 341

läkemedelsindustriella forskningen i världen. Då den svenska sjukvården, i likhet med andra industriländers sjukvårdssystem, utnyttjar och är be- roende av i det närmaste samtliga forskningsresultat som produceras inom världens läkemedelsindustrier är det inte troligt att en samhällelig styrning av l,5 % av dessa FoU-resurser på något avgörande sätt skulle förbättra den svenska hälso- och sjukvården. Då staten genom den nyligen inrättade industrifonden fått möjlighet att stödja speciellt riskfyllda och kapitalkrä- vande utvecklingsprojekt anser LIND det inte heller vara motiverat att in- rätta en särskild fond för läkemedelsforskning.

LlND anser dock att informations- och kunskapsutbytet mellan framför allt sjukvårdshuvudmännen och industrin böre förbättras och formaliseras. Det synes särskilt angeläget för dem som är ansvariga för sjukvårdens ut- veckling att få information om läkemedelsindustrins långsiktiga forsknings- projekt med de möjligheter för rationalisering av sjukvården det kan in- nebära. industrin ges därigenom också tillfälle att öppet få redovisa sina forsknings- och utvecklingsplaner och deras bakomliggande motiv. Dess- utom skulle ett sådant informationsutbyte kunna medföra både en bättre förankring av planerade projekts kliniska delar och en möjlighet till kon- tinuerligt återförande av kunskap och erfarenheter från sjukvårdsansvariga till industrins forskare.

] sin beskrivning och analys av den svenska läkemedelsförsörjningen konstaterar LIND att denna hitintills i allt väsentligt fungerat väl. Dele- gationen har således inte bedömt det vara motiverat att med utgångspunkt i denna studie förslå några omedelbara åtgärder. Däremot anser delegationen att utvecklingen inom läkemedelsområdet fortlöpande bör följas vad avser såväl utbudet som pris- och kostnadsutveckling. l denna bevakning bör även de försörjningsberedskapsmässiga aspekterna beaktas.

En sådan samlad bevakning av den svenska läkemedelsförsörjningens utveckling gör det möjligt att vid behov vidta korrigerande åtgärder.

6.3 Inrättande av branschråd för läkemedelsindustrin

Den bild som i detta betänkande ges av den svenska läkemedelsindustrin visar på en relativt liten men starkt expansiv bransch. Den tillhör de hög- teknologiska branscher som bl. a. IVA och STU bedömt ha stora utveck- lingsmöjligheter och därför bör prioriteras i en industripolitisk satsning.

Det är vidare en bransch som bl. a. på grund av sin höga FoU-intensitet och nära samband med sjukvården har många och breda kontaktytor med olika delar av samhällets institutioner. Utvecklingshastigheten inom läke- medelsområdct och därmed också branschen är hög varför företag och fö- retagsstrukturer som idag är livskraftiga relativt snabbt kan komma att ut- sättas för hot vilka på olika sätt måste bemötas genom förändringar.

Svensk läkemedelsindustri har att tävla med stora utländska läkemedels- industriföretag. Konkurrensen är hård. För att ett läkemedelsföretag skall kunna erövra och behålla goda positioner på marknaden erfordras ett fort- ' löpande tillflöde av nya produkter och offensiv marknadsföring av dessa.

Svensk läkemedelsindustri har också en betydande roll i den för sjuk- och hälsovården betydelsefulla läkemedelsförsörjningen.

Prop. 1980/81: 130 342

Det är mot den här tecknade bakgrunden angeläget att branschens ut- veckling följs och analyseras i ett fortlöpande samråd mellan samhället, företagen och de anställda. För att ge detta samråd en fast form och säkra kontinuiteten i arbetet bör ett särskilt branschråd inrättas för läkemedels- industrin.

Branschrådet bör vara ett organ för samråd och informationsutbyte och skall således inte ha några beslutande eller verkställande funktioner. 1 rådet bör utväxlas information om och bedömningar av branschens men även läkemedelsförsörjningens utveckling. Behovet av industripolitiska eller and- ra samhälleliga åtgärder som främjar branschens resp läkemedelsförsörjning- ens effektivitet och utveckling bör fortlöpande analyseras. Speciell vikt bör läggas vid det ovan föreslagna informationsutbytet mellan industrin och sjukvårdshuvudmännen angående industrins FoU—planering. Rådet bör ta initiativ till utredningar om sådana frågor där informationsu nderlaget brister. Befintliga utredningsresurser bör härvid utnyttjas i första hand.

Branschrådet bör kunna fungera även som en kanal för kontakter mellan branschen och myndigheter, kommittéer m. fl. som överväger åtgärder av betydelse för läkemedelsindustrin.

Branschrådet bör innehålla representanter för staten (representerande so- cial- och industridepartementen'). sjukvårdshuvudmännen (Landstingsför- bundet). läkemedelsindustrin (via LIF) och företrädare för de industrian- ställdas fackliga organisationer. Till rådet bör dessutom knytas permanent men även tillfällig expertis från andra berörda myndigheter och organisa- tioner (t.ex. Apoteksbolaget. medicinska forskningsrådet, socialstyrelsen). Rådet bör vara formellt fristående men administrativt och arbetsmässigt repliera på industridepartementet. Rådet bör ha ett permanent sekretariat.

Prop. 1980/81: 130 343

Bilaga 18

Sammanställning av remissyttranden över rapporten (SOU 1980: 33) Svensk läkemedelsindustri

Läkemedelsindustridclegationens (LIND) rapport (SOU [9801 33) Svensk läkemedelsindtrstri har remissbehandlats.

Yttranden över betänkandet om svensk läkemedelsindustri har avgetts av socialstyrelsen. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). kommers- kollegium. statens pris- och kartellnämnd (SPK). överstyrelsen för ekono- ntiskt försvar (ÖEF). statens indttstriverk (SIND). styrelsen för teknisk utveckling (S'l'U). medicinska forskningsrådet (MFR). Centralorganisa- tionen SACO/SR (SACO/SR). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbunt'let. Läkemedelsindttstriföreningen (LIF), Representant- förcningcn för utländska farmaceutiska industrier (RUFI). Svenska arbets- givareföreningen (SAF) och Sveriges indttstriförbund (Sl), vilka har avgett ett gemensamt yttrande. Svenska fabriksarbctareförbundet. Svenska in- dustritjänstemannaförbundet (SIF). Sveriges arbetsledareförbund (SALF). Sveriges farmacevtförbund. Sveriges kemiska industrikontor (Kemikontoret). Sveriges läkarförbund och Tjänstemännens centralorga- nisation (TCO).

Vidare har yttrande inkommit från Apotekarsocietetcn. Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat yttranden från andra instanser. Sålunda har universitets- och högskoleämbetet bifogat yttran- den från karolinska institutet och Uppsala universitet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Västsvenska handelskammaren. Stockholms och Skånes handelskammare samt handelskammaren i Gävle.

1 Allmänt

Flera remissinstanser kommenterar inledningsvis hur utredningen har fullgjort sitt uppdrag. ] regel är omdömena positiva. Exempelvis anser rrrcdir'inslt'u fors/(n[ngr/"tider att utredningen fullgiort sitt ttppdrag på ett förtjänstfullt sätt. dvs. man har gjort ett antal ingående och värdefulla analyser samt dragit välgrundade slutsatser mot bakgrund av dessa analy— ser. och ('enrrulurgunixutium'n SACO/SR att utredningens beskrivning av den svenska läkemedelsindustrin i nationellt och internationellt perspektiv ger en god och nyanserad bild av branschen samt att denna beskrivning ger en god grund för de överväganden som delegationen presenterar.

Några remissinstanser ger dock inte utredningen odelat beröm. Statens industriverk anser att betänkandet ger en god bild av läkemedelsindustrin vad gäller de kartläggande och probleminventerande delarna men konsta- terar dock att samtidigt som utredningen framhåller att den svenska läke-

Prop. 1980/8! : I30 344

medelsindustrin tillhör de högteknologiska branscher som bör prioriteras i en industripolitisk satsning ger man inga förslag till hur en sådan priorite- ring skall komma till stånd. Apurckursmtermen framhåller att betänkandet ger en allsidig. översiktlig och korrekt beskrivning av den svenska läkeme- delsindustrin. Endast vad beträffar analysen av den svenska läkemedelsin- dustrins konkurrenskraft anser man att LIND lyckats mindre väl. Apote- karsocieteten anser att detta är en brist särskilt eftersom läkemedelsindu- strin under de senaste åren i olika sammanhang nämnts som exempel på de högteknologiska och kunskapsintensiva branscher. i riktning mot vilka det svenska näringslivet borde omstruktureras. Vidare tnenar Lundslingsji'ir- humle! att det hade varit värdefullt om man i betänkandet vid genomgång- en av läkemedelsindustrins roll och struktur med avseende på främst den inhemska läkemedelsförsörjningen ytterligare hade kunnat belysa konse- kvenserna av förändrade förutsättningar. dvs. att volymutvecklingen inom hälso- och sjukvården nu tnåste dämpas samt att- kraven på omstrukture- ring av vården blir allt starkare och man framhåller att behoven av samver- kan mellan systemets olika delar på grund av dessa förändringar nu måste ökas.

Svenska fabriksarbetareförbundet finner det förvånande att utredning- ens egna slutsatser är att några direkta åtgärder inte är påkallade och drar slutsatsen att denna passivitet inför 1980-talets problem närmast är beting- ad av svårigheter attjämka samman skilda ägarintressen. Förbundet anser att företagen har behov av ett omfattande fortsatt samhälleligt stöd. inte minst mot bakgrund av att förbundet bedömer framtidsutsikterna mindre positivt än vad LIND har gjort. Både finansiellt och organisatoriskt stöd behövs enligt förbundet och det organisatoriska stödet är viktigt för att nå en nödvändig samordning mellan företagen i forskning och internationell marknadsföring. Dock framhåler förbundet att ett vidmakthållet eller ökat stöd åt läkemedelsindustrin också kräver en motprestation från industrins sida i form av ett ökat inflytande för samhället.

2 Direktiven

Landwrganiwtionen [ Sverige pekar på de ursprungliga direktiven till den av den socialdemokratiska regeringen tillsatta läkemedelsindustridele- gationen. där det sades att "arbetet bör bedrivas med särskild inriktning på att tillgodose samhällets krav på inflytande över läkemedelsindustrin” och "att en övergripande målsättning bör vara att i samhällets regi satnmanföra läkemedelsindustrins verksamhet". I och med att dessa direktiv efter regeringsskiftet l976 ändrades till att i stället utmynna i önskemål om en i huvudsak allmän beskrivning av svensk läkemedelsindustri samt till för- slag om inrättandet av ett till intet förpliktande branschråd för samråd och informationsutbyte tvingas LO konstatera att det ursprungliga syftet med

Prop. 1980/81:130 345

tillsättandet av läkemedelsdelegationen inte fullföljts. L() kan inte biträda en sådan passiv linje utan föreslår att läkemedelsindustrin skyndsamt blir föremål för förnyade överväganden och att Svenska fabriksarbetarför- bundets förslag till ett delvis samhällsägt sälj- och forskningsstödjande bolag då allvarligt beaktas.

Läkem('de(sindnsrriförwtingwt räknar upp utgångspunkterna för läke- medelsindustridelegationens tilläggsdirektiv. nämligen att goda betingelser för en konkurrenskraftig svensk läkemedelsindustri skall föreligga. att bra och så långt möjligt billiga läkemedel skall stå till förfogande i landet, att den svenska industrins roll i den inhemska läkemedelsförsörjningen sär- skilt skall belysas samt att möjligheterna till ett mera utvecklat samarbete mellan industrin och samhället skall undersökas och anser att den sam— manfattning som görs i betänkandet redovisar de väsentligaste problem- områdena som måste beaktas för att dessa direktiv skall uppfyllas.

Sm'iulxtyrelsm beklagar att betänkandet enbart ägnar sig åt den inhems- ka läkemedelsförsörjningen i fredstid. Man pekar vidare på att den succes- sivt ökande specialiseringen inom läkemedelsindustrin liksom ökad etable- ring av tillverkning utomlands medför starkt ökade beredskapsproblem på läkemedelsområdet.

3 Läkemedelsindustrins utveckling

Kemikonlorer framhåller att det vid sidan av verkstadsindustrin i allmän- het är mot kemisektorn — och särskilt den kemiska industrin — som uppmärksamheten riktas för att inom denna finna grenar som borde vara lämpade för en fortsatt gynnsam utveckling i vårt land. Kemikontoret påpekar att det är svårt att söka förutsäga möjligheterna till framtida expansion inom en viss industrisektor men hävdar med denna reservation att läkemedelsindustrin hör till de branscher där förutsättningarna bör vara relativt ljusa för en fortsatt god utveckling.

Sveriges j'armac'et'tförbund instämmer i utredningens konstaterande att utvecklingshastighcten inom läkemedelsindustribranschen är hög och att företag och företagsstrukturer som i dag är livskraftiga relativt snabbt kan komma att utsättas för hot som på olika sätt måste bemötas genom föränd- ringar och hänvisar till de svåra problem som vållats bl.a. inom Kabi- koncernen och hos Ferrosan.

Svenska fahriksurheture/"(firbmm'er sätter flera frågetecken för LlND:s bedömning att den höga tillväxttakten inom läkemedelsindustrin kommer att bestå även under l980-talet och 1990-talet både internationellt och i Sverige. Faktorer som talar emot en sådan positiv utveckling är bl.a. enligt förbundet det faktum att flertalet länder nu och under 1980-talet drabbas av nedskärningar i den offentliga sektorn som ju har en avgörande roll som marknad för läkemedelsindustrin. Kopplat till denna utveckling växer

Prop. 1980/81 : 130 346

enligt förbundet en mer centraliserad upphandling av läkemedel tipp inom den slutna vården och med den ett ökat kostnadsmedvctande och en strävan att minska antalet preparat. Andra faktorer som enligt förbundet pekar mot ett hårdare marknadsklimat ttnder I980-talet är ökad priskon- kurrens. ökat utrymme för vad l.lND kallar plagiatföretag. försämrad lönsamhet. ntinskal utrymme för forsknings- och utvecklingsverksamhet.

4 Forskning och utveckling

Flera remissinstanser kommenterar samhällets roll och statliga insatser vad gäller FoU på läkemedelsområdet. och såsom exempelvis SACO/SR instämmer i utredningens påstående att en stärkning av grttndforskningen inom de områden som läkemedelsindttstrin replierar på är det bästa sättet för samhället att långsiktigt gynna en positiv utveckling av branschen. Man påtninncr också om möjligheten att industridepartementet utöver linansi- ering via sektorsorgan direkt finansierar industripolitiskt angelägen forsk- ning vid universitet och högskolor. Vidare är det SACO/SR:s mening att det inte finns anledning till samhälleligt inflytande över industrins FoU- verksamhet eller dess internationella marknadsföring. Man menar att FoU-verksamheten till stor del styrs av den kompetens som finns dels inom företagens forskningsavdelningar. dels hos de experter och specialis- ter som linns inorn universiteten och sjttkvårdsorganisationen och att det alltså är svårt att med statliga styråtgärder åstadkomma några väsentliga förändringar/förbättringar av forskningsinriktningen.

Sveriges ttrhc[sladdrcjf'örhuml anser däremot att det finns starka skäl för att man från samhällets sida skall kttnna styra inriktningen på forskningen. SALF menar att man i ökad utsträckning bör inrikta prodttktutvecklingen mot områden där de stora problemen inom sjukvården finns. SALF anser också att läkemedelsindustrin i större utsträckning bör inriktas på att ta fram aktiva substanser.

Lii/(emcdo/sindustri/i")"rwtirtym finner det sjunkande intresset för fors— karutbildning i Sverige och den dramatiska minskningen av antalet avlagda forskarexamina mycket oroande och menar att detta snabbt kan få nega- tiva konsekvenser för svensk läkemedelsindustri. l.lF anser det därför synnerligen angeläget att ett positivt tttbildningsklimat skapas och att forskarutbildningen snarast tillförs erforderliga resurser. Framför allt mås— te enligt LlF de av utredningen uppräknade ämnesområdena biokemi. immunologi. toxikologi. hybrid-DNA teknologi och farmaeevtisk teknolo- gi förstärkas.

Prop. 1980/81: 130 343

Medicinska jbrskningsråder påpekar att bland de ämnesområden som LIND speciellt vill prioritera är biokemi och immunologi områden inom vilka MFR har gjort och gör stora satsningar både i form av projektanslag och forskartjänster. Toxikologi har också länge prioriterats av MFR. men som också anförs av LIND. har det varit svårigheter att rekrytera forskare till området. Därför finner MFR delegationens förslag när det gäller stimu- lerande åtgärder inom ämnesområdet toxikologi mycket värdefulla. Dock bör man enligt MFR i detta fall avvakta de förslag som kommer att framläggas av universitetskanslerämbetets enmansutredare i ärendet. Be- träffande området hybrid-DNA teknologi nämner MFR att man stöder ett antal grundläggande projekt med anknytning härtill men att den mer tilläm- pade forskningen här snarast faller inom STU:s ansvarsområde och att STU också prioriterat området.

Vidare hänvisar MFR till att LIND finner det nödvändigt att statsmak- terna i första hand bör satsa på ett stöd till den grundläggande biomedi- cinska forskningen och anser det mot denna bakgrttnd oroande att utveck- lingen av MFR:s anslag ttnder l970-talet inneburit en successiv urholkning av dess reella värde. MFR delar helt l.lND:s synpunkter att denna utveck- ling måste brytas och att MFR under l980-talet bör ges även reellt ökade anslag och påpekar att en väsentlig del av MFR:s anslag utnyttjas för forskningsprojekt som har betydelse för svensk läkemedelsindustri och dess fortsatta expansion.

Styrelsen för teknisk utveckling framhåller beträffande statligt stöd till läkemedelstcknisk FoU att förslag i denna riktning framförts av STU i 1980 års anslagsframställning tttöver de ökade insatser som redan inletts på det biotekniska området. STU hänvisar till ett antal hinder mot branschens fortsatta utveckling som utredningen pekar på. dvs. svårigheter att i erfor- derlig omfattning utföra kliniska studier vid svenska sjukhus. ett utdraget registreringsförfarande samt prissättttingsförhandlingar där otillräcklig hänsyn tas till industrins höga utvecklingskostnader. och menar att ett undanröjande av dessa hinder ur indttstripolitisk synpunkt torde vara tnera angeläget än andra statliga stödåtgärder.

Smitt/styrelser: påpekar att utöver de olika stödinsatser från statens sida som diskuteras i betänkandet — stöd för att stärka industrin eller stöd till ökad tltbildning — kan ett positivt stöd från staten i andra former vara lika viktigt. Som exempel nämner man att den långdragna utredningen om hybrid—DNA-teknik och den omständliga proceduren för godkännande av sådan verksamhet starkt har försenat igångsättandet av denna typ av verksamhet i Sverige och att det därmed kan dröja länge innan den blir konkurrenskraftig med stora ekonomiska förluster som följd.

Univarsitets- ut"/1 Iu'igskulcämheter framhåller att en fortsatt god rekry- tering till de medicinska och farmaceutiska fakttlteterna vid universiteten förutsätter att antalet forskarrekryteringstjänster ökar. eftersom många studerande avbryter sina studier på grttnd av att framtidstttsiktcrna tipp-

Prop. 1980/81: 130 349

levs som osäkra. UHÄ pekar vidare på att nya professurer i toxikologi. klinisk immunologi och biofarmaci inrättades så sent som år l979 samt att man i sin anslagsframställning för budgetåret l981/82 begärt en professur i biokemisk farmakologi. Slutligen nämner UHÄ att även en allmän för- stärkning av de rörliga resurserna för forskning fordras för ett ämnes fortsatta utveckling. bl. a. för att stimulera rekryteringen av forskarstude- rande till området.

Apotekursm'ietele/t anser — i likhet med LIND — att standard och omfattning av högre utbildning och forskning. inte minst grundforskning. är av avgörande betydelse för läkemedelsindustrins utvecklingsmöjlighe- ter. Apotekarsocieteten tillstyrker LlND:s förslag att medicinska forsk- ningsrådet under 1980-talet ges även reellt ökade anslag men framhåller samtidigt att det är minst lika angeläget att den farmaceutiska fakulteten. som är den enda universitetsinstitution. där man är specialinriktad på läkemedelsfrågor. ges tillräckliga resurser för kvalificerad utbildning och forskning.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan delar utredningens slut- satser vad gäller dubbelforskning i branschen. Sålunda instämmer medi- cinska forskningsrådet helt i LlND:s konstaterande att någon dubbel- forskning inte förekommer inom svensk läkemedelsindustri och att några vinster inte kommer att uppnås genom sammanslagningar av nuvarande forsknings- och utvecklingsarbete utan snarast skttlle vara till nackdel för svensk läkemedelsindustri.

Däremot anser statens industriverk att det finns en risk för att konkttrre- rande företag satsar resurser på samma eller liknande forskningsprojekt. vilket kan leda till en överoptimal resursinstans på vissa områden. Dock menar man att sådana risker finns även i andra branscher men att de möjligen kan vara allvarligare i läkemedelsindustrin på grtrnd av dess högre forskningsintensitet och dess marknadsstruktur. Enligt verkets bedömning är emellertid detta problem inte av så stor kvantitativ betydelse att några särskilda statliga åtgärder erfordras utöver den insyn som erhålls i sådana fall där statliga insatser i en eller annan fortn påkallas.

Läkemedelsindustri/öreningen vill liksom utredningen understryka att forsknings- och marknadsföringssatsningar måste självfinansieras. SAF tillsammans med Sveriges ina'ustrifi'irbmzd har samma uppfattning. Efter- som externa lånemöjligheter inte står till buds för denna typ av riskfinan- siering. måste de svenska läkemedelsföretagen enligt LlF ges möjligheter att generera eget kapital. vilket endast kan ske via prissättningen på företagens produkter på hemma- och exportntarknaderna.

Vidare anser LlF att svensk läkemedelsindtrstri också i fortsättningen bör kunna hävda sin uppnådda position men att en förutsättning härför är

Prop. 1980/Sl: 130 350

att de svenska Iäkemedelsft'iretagen förmår generera eget kapital som kan satsas på nya forskningsprojekt inom ramen för resp. fi:")retags specialkom- petens och prioritering. Vid prissättningen av sina produkter mäste företa- gen beakta FoU-verksamhetens krav att få disponera minst ISG-t- av för- säljningsintäkterna.

Svenska fabriksarbetare/Örhunder menar att det sälj— och forsknings- stödjande bolag till Sl '.??- statligt och till 49% industriägt som de föreslår aktivt skttlle verka för att samordna forskning mellan två eller flera läkc- medels- eller kcntiska företag. där så är värdefullt. På detta sätt skttlle man enligt förbundet kunna ta tillvara de storskalefördclar som finns i vissa led i forskningen.

SIF anser. med anledning av att LIND inte finner det angeläget att föreslå ett närmare samarbete mellan läkemedelsindttstrierna. att visst samarbete borde gynnas. nämligen forskningssamordning. produktions- samordning i Sverige samt marknadsföringssamarbete internationellt och SALF menar att det är helt nödvändigt med en samverkan mellan företa- gen på FoU-området för att ta tillvara stordriftsvinster. undvika dubbel- forskning och onödig konkurrens med höga marknadsföringskostnader som följd.

Apatekarmeieteten instämmeri LlND:s slutsatser i samordningsfrågan. nämligen att dubbelforskning inte förekommer samt att inga vinster uppnås genom ökat samarbete mellan företagen vad gäller FoU. Dock vill man peka på möjligheterna till ett fortsatt samarbete vad gäller produktbyten på den svenska marknaden i syfte att uppnå en sortimentsminskning i läkeme- delsförsörjningssystemet. vilket hittills genomförts bl. a. vad gäller penicil- linpreparat och intravenösa nutritionslösningar. Vidare pekar man på att det också finns strukturproblcm som kräver en lösning varav det mest akuta torde vara överetableringen på infusions- och spolvätskemarknaden.

Flera remissinstanser bl. a. medicinskafärsknings'rädet har i sak samma uppfattning som Sveriges industrifi'irlmnd. som betonar vikten av att det för läkemedelsindustrin väsentliga samarbetet med universiteten. andra statliga institutioner och sjukvårdshuvudmännen underlättas. Systemet med adjungerade professorer är ertligt förbttndet ett bra medel för att stärka samarbetet mellan läkemedelsindustrin och institutionerna vid hög- skolorna och finner att en utökning av detta systent torde vara befogad.

Sveriges farmaeevtförbmrd påpekar att en stark autonom universitets— forskning som samarbetspartner för industrin är en nödvändighet mer än någonsin och att systemet med adjungerade professorer därför måste bibe- hållas och helst utvecklas ytterligare.

Liikemedelsin(lustri/örenirmen framhåller att en viktig förutsättning för svensk industriell läkemedelsforskning är ett fortsatt gott samarbete med

Prop. 1980/Sl: ISO 35)

universitetens forskare, kliniskt verksamma läkare och sjukvårdens htt- vudmän. Detta för Sverige karakteristiska samarbete har enligt Lil—' hittills varit mycket framgångsrikt och måste under vederbörlig insyn ges möjlig- het till fortsatt utveckling.

UHÄ hänvisar till påpekandet i betänkandet att planeringsberedningen för sektorn för utbildning för vårdyrken satnt för de medicinska. de odon- tologiska och de farmaceutiska fakulteterna. som är knuten till UHÄ. saknade en representant för läkemedelsindtrstrin. 1 den nya planeringsbe- redning som tillsattes av regeringen 1980 finns numera enligt UHÄ en sådan representant.

RUFI poängterar att LlND:s uppfattning att informations- och kun- skapstttbytet mellan främst sjukvårdshuvudmå'tnnen och industrin bör för- bättras och formaliseras bör gälla hela den i Sverige verksamma läkeme- delsindustrin.

SACO/SR påpekar att samarbete mellan universitetens forskning och företagens FoU-verksamhet är naturligt och helt nödvändigt och trnder- stryker vidare att ett nära samarbete med den svenska sjukvården. framför allt vad gäller kliniska läkemedelsprövningar. är väsentligt. SACO/SR instämmer i LlND:s påpekande att informations- och kunskapsutbytet mellan industrin och sjukvårdshuvudmännen för ett förtroendefullt och förbättrat samarbete bör förbättras till gagn för båda parter.

5 [nhemsk och utländsk marknad

Represenlantföreningen för utländska _Iarnmeevtiska industrier håller med LIND om att den svenska läkemedelsindttstrins konkurrenskraft vä- sentligen kommer att bestämmas av dess förmåga att utveeka och på utländska marknader sälja nya värdefulla läkemedel men vill även ttnder- stryka den vikt som också samhällets utformning av den mer allmänna näringspolitiken har för läkemedelsindustrin.

Med anledning av att den svenska läkemedelsmarknaden ttppvisar en sjunkande tendens framstår enligt LIF en fortsatt framgångsrik internatio- nell utveckling som än mer nödvändig och svenska framgångar i en hård— nande internationell läkemedelsmarknad förutsätter ett successivt tillflöde av höginnovativa produkter. menar man.

Vidare påpekar LIF att den offensiva marknadsföring som LIND fram- håller som nödvändig för att de svenska företagen skall lyckas på hemma— och utlant'lsmarknaderna med rimlig framförhållning måste planeras i tids- och kostnadstermer. Man framför att alltför långa registreringstider är en hindrande faktor i dessa sammanhang.

Sot'ialstyrelsen understryker behovet av fortsatt forskning för att behål— la eller utöka marknaden för befintliga preparat. Man menar att forskning- en kan gälla såväl försök att åstadkomma bättre och mer ekonomiska

Prop. 1980/81: I30 3 'I! [J

framställningsmetoder som klinisk forskning och pekar på att det i ett par fall här har brustit inom svensk industri så att försäljningen av ifrågavaran- de produkter från att ha varit i huvudsak svenska nu kan förväntas ske genom import.

Sveriges farmarertfr'irlmntl är mot bakgrund av att den allmänna expan- sionen på marknaden nu blivit alltmer stillastående samt att de svenska företagen också får det allt svårare att möta de utländska läkemedelsföre- tagens expansion i Sverige övertygat om att ett ökat samarbete på mark- nadsföringssidan är nödvändigt. Man påpekar att utredningen ej föreslår några åtgärder av detta slag men finner det rimligt att i första hand indu— strin inom sig agerar i frågan.

Med anledning av att utredningen pekar på att försäljningsorganisa- tionen är mycket avgörande för om företagen skall bli framgångsrika på utlandssidan. beklagar SALF att inte utredningen närmare studerat frågan om att samarbete kommer till stånd mellan företag på förså'tljningssidan.

Kommerskollegimn håller med om vad som antyds i betänkandet om att ökat internationellt samarbete bl. a. bör kunna leda till att undanröja hinder i varuutbytet och därmed underlätta den internationella marknadsföringen för läkemedelsindustrin men påpekar att det samarbete som f.n. redan bedrivs av detta slag ej behandlats i utredningen. Som exempel på sådant samarbete hänvisar kollegiet till läkemedelskonventionen inom EFTA som avser ömsesidigt erkännande av ansvariga myndigheters inspektioner av- seende läkemedelskonventionen samt till ett annat samarbete inom EFTA som avser överenskommelse om registrering av läkemedel och vars syfte är att underlätta registreringsprocedurerna mellan länderna och att stimtt- lera internationellt samarbete avseende "registrering av läkemedel. Även inom nordiska läkemedelsnämnden pågår liknande samarbete påpekar man.

4.1. Allmänna synpunkter

Sot'ialxryrclswt framhåller att betänkandet vid diskussionen om FoU nästan enbart sysslat med innovationer varför styrelsen vill understryka behovet av fortsatt forskning för att behålla eller utöka marknaden för belintliga preparat. Forskningen kan enligt styrelsen gälla såväl forsök att åstadkomma bättre och mer ekonomiska framställningsmetoder som kli- nisk forskning. Styrelsen pekar på att det här i ett par fall brustit inom svensk industri så att försäljningen av ifrågavarande produkter från att ha varit i huvudsak svenska i framtiden kan förväntas ske framför allt genom import.

Svens/tufahrikxurberttrtfli'jrhtmdet framhåller att forskningskostnaderna ökar snabbt och bedömer att andelen icke-patentskyddade produkter i läkemedelsföretagens utbud kommer att öka. I sin bedömning att företagen inom läkemedelsindustribranschcn får ett omfattande fortsatt samhälleligt stöd samt att motprestation också skall krävas från industrins sida i form av ökat inflytande för samhället föreslår förbttndet att bildandet av ett sälj- och forskningsstödjartde bolag bör utredas. Ägare till detta stödbolag skall vara samhället med 5l % och övriga läkemedelsföretag med 49 % tillsam- mans. Gcnom stödbolagct skall enligt förbttndet statliga pengar kanaliseras till forskning inotn resp. delägarbolag och i samverkan mellan två eller flera delägare. Vidare skall den forskning som organiseras genom detta stödbolag ske i bl. a. läkemedelsföretagen på uppdrag av stödbolaget. som också gemensamt med det forskande delägarföretaget skall förfoga över rätten till forskningsresttltaten och deras användande. Ett kronoandelssys- tem liknande det som i dag finns inom grttvsektorn bör enligt förbundet införas på läkemedelsområdet mot bakgrund av att samhället som marknad och genom en generös prispolitik möjliggör företagens egenfinansierade forskning. Det skulle innebära att stödbolaget i framtiden. gemensamt med resp. delägarbolag. skttlle förfoga över de forskningsresultat som kommer ut av den egenlinansicrade forskningen i resp. bolag. För att ta tillvara de storskalefördclar som finns i vissa led i forskningen skttlle stödbolaget enligt förbundet också aktivt verka för att samordna forskning mellan två eller llera läkemedels- eller kemiska företag. där så är värdefullt. Stödbola— gets andra huvuduppgift skulle vara att verka för en samordning av den

Prop. 1980/81: 130 347

internationella marknadsföringen. Förbundet håller inte med LIND om att samarbete med utländska Iäkemedelspartners sannolikt är bäst utan påstår sig ha negativa erfarenheter av branscher som splittras upp på skilda utländska ägarintressen eller samarbetspartners. Förbundet ser snarare en nationell "kraftsamling" som långsiktigt förnuftigt för att behålla en livs- kraftig svensk läkemedelsindustri och menar att nyss beskrivna kraftsam- ling skulle ge särskilt de mindre företagen en viss möjlighet till risksprid- ning och större uthällighetj sin forskning. samtidigt som de ges större möjlighet att genom en bredare marknad täcka in sina forskningskost- nader. Avslutningsvis hävdar man att nödvändiga internationella samar- betsprojekt utifrån en sådan bas kan diskuteras och att bl.a. nordiskt samarbete dä skttlle vara av värde att titta på.

6 Läkemedelskontrollen

Många remissinstanser har synpunkter på registreringsförfarandet. och bl.a. Kemikonturet. SACO/SR. RUF! och LIF menar att långa registre- ringstider är en hindrande faktor.

Apmekarsoeieteten tillstyrker LlND:s uttalande för en anpassning av läkemedelskontrollens arbetsformer och resurser i syfte att minska hand— läggningstiden för registreringsärenden samt för harmonisering av interna- tionella kontrollkrav. Vad det gäller harmonisering av kontrollkraven in- stämmer apotekarsocieteten i LlND:s förslag om att knyta en särskild läkemedelsexpert till Sveriges officiella sändcbtrd vid EG-kommissionen i Bryssel med ttppdrag att också vara ackrediterad vid WHO:s regionalkon- tori Köpenhamn.

Även bl.a. SACO/SR understryker behovet av en resursförstärkning pä socialstyrelsens Iäkemedelsavdelning och påpekar att i begreppet "resurs-

Prop. 1980/81: 130 353

förstärkning" ligger också frågan om att rekrytera och behålla kvalificerad personal för vilket krävs en bättre marknadsanpassning av anställningsvill- koren.

Liksom Apotekarsocieteten har bl. a. Sveriges Iäkarji'irbumt'. SACO/SR och Sveriges farmaeevtjörbuml tagit fasta på utredningens synpunkter på socialstyrelsens internationella arbete. ökad harmonisering av kontrollkra- ven och en läkemedelsexpcrt vid EG-kommissionen i Bryssel.

Sveriges läkarförbund anser att statsmakterna aktivt bör främja en ut- veckling som medför att svensk läkemedelsindustri borde kttnna hävda sig internationellt och pekar i sammanhanget på att en fortsatt harmonisering av kontrollkraven inom Norden och EG därför är synnerligen angelägen. Statsmakterna bör enligt förbttndet pröva delegationens förslag att knyta en läkemedelsexpert till EG-kommissionen i Bryssel med ackreditering till WHO och dess regionkontor i Köpenhamn.

Styrelsen för teknisk utveckling pekar'på ett antal hinder för svensk läkemedelsindustris fortsatta utveckling såsom utdraget registreringsför- farande. prissättningsförhandlingar där otillräcklig hänsyn tas till indu- strins höga utvecklingskostnader m. m. och ger förslag till undanröjande av dessa hinder. Man vill åstadkomma en effektivisering av registre- ringsförfarandet vid socialstyrelsen dels genom en revision av dess verk- samhet. dels genom kontinuerlig anpassning av de svenska registrerings- kraven till internationell praxis, i första hand till regelsystemet som är under utarbetande vid EG. Vidare vill man få till stånd en standardisering av samarbetsformerna mellan läkemedelsföretagen och den svenska sjttk- vården avseende läkemedelsprövningar vid svenska sjukvårdsinrättningar. genom att socialstyrelsens nyligen färdigställda rekommendationer fast— ställs som anvisningar samt att sjttkvårdshuvttdmännen uppdras att skynd- samt förhandla med läkemedelsindustrins organisationer om enhetliga regler för ekonomisk ersättning avseende dessa prövningar.

Slutligen vill man att lagstiftningen avseende industriell verksamhet med hybrid-DNA-teknik ses över i syfte att få fram ett klarare myndighets— ansvar. Denna fråga är av stor vikt för läkerrtcdelsindustrins framtid och bör enligt STU ges hög prioritet inom åtgärdspaketet.

RUF! instämmer i LlND:s uppfattning att en harmonisering av kon- trollkraven är önskvärd och menar att en sådan i första hand bör kunna uppnås i Norden. RUFl menar vidare att dessa harmoniseringssträvanden bör resultera i likartad värdering av dokumentationen av nya läkemedel. Ett sätt för den svenska kontrolIorganisationen att effektivare utnyttja egna resurser är enligt RUFl att den i betydligt större utsträckning är vad som nu sker utnyttjar bedömningsmaterial från andra välrenommerade kontrollorgan.

[("entikonturet påpekar att kostnaderna för prövningsprocessen nu nått det ansenliga beloppet av ISO—250 milj. kr. bl.a. beroende påatt kraven på djurförsök ökat i avsevärd grad. En fortsättning av denna trend ttnder 23 Riksdagen [980,58]. I sunt]. Nr I.?H

Prop. 1980/81: 130 354

I980-talet riskerar enligt kemikontoret att hämma utvecklingen av nya läkemedel. samtidigt som säkerheten rörande toxiska och cancerframkal- lande egenskaper icke nämnvärt förbättras.

När det gäller LlND:s uttalande att det är av största vikt att industrin även i fortsättningen har möjlighet att i tillräcklig utsträckning utföra kliniska prövningar i den svenska sjukvården vill I.andstingsjörlnrndet instämma men framhåller samtidigt att huvudmännen måste ha inflytande över verksamheten. Man påpekar också att överläggningar påbörjats mel- lan Landstingsförbundet och läkentedelsindustrins branschorganisationer om regler för kliniska prövningar av läkemedel inom sjukvården.

Socialstyrelsen framhåller att samhället måste kräva att nödvändiga prövningar utföres innan nya medel tas i bruk och att använda metoder står i överensstämmelse med vetenskapens senaste rön. Mot denna bakgrund är det enligt styrelsen anmärkningsvärt att betänkandet generellt karakteri- serar dessa prövningar som "de nationella kontrollorganisationernas allt mer rigorösa krav” resp. uppger att "registreringsprocesscn är således mycket omfattande och resurskrävande för företagen och har påtagligt förlängt och fördyrat FoU-arbetet”. Socialstyrelsen menar att sådana på- ståenden kanske kunde förväntas i länder där man först på senare år börjat kräva bevis för de nya preparatens terapevtiska effekt men knappast från ett land där standarden hos den nationella kontrollen utomlands används som försäljningsargument. På samma sätt ger det styrelsen ett egendomligt intryck när hög toxicitet i betänkandet anförs som svårighet att klara myndigheternas registreringskrav eftersom hög toxicitet automatiskt borde leda till att tillverkaren ej söker registrera eller saluföra ett preparat.

Styrelsen understryker även att en ökning med ca 80092- av antalet balanserade rcgistreringsärenden ingalunda ägt rum under åren 1974— l979 såsom anges i betänkandet. Tabellen som citeras fastslår balansläget den I januari 1980 och ger enligt styrelsen inget underlag för denjämförclse som görs i betänkandet. Den aktuella kolumnen visar enbart vilket år en balan- serad ansökan ingavs till läkemedelskontrollen ochjämfört med 1974 ligger balansen i dag på en något lägre nivå. menar socialstyrelsen.

Socialstyrelsen tillstyrker vidare att en särskild läkemedelsexpcrt knyts till Sveriges officiella sändebud vid EG-kommissionen i Bryssel för att öka informationsutbytet internationellt i olika registreringsfrågor. För att få optimal effekt sktrlle enligt styrelsen ifrågavarande person sortera trnder läkemedelsavdelningen eller på annat sätt nära knytas till den. Man fratn- håller också att arbetet för internationellt samarbete starkt hämmats av läkemedelsavdelningens helt otillräckliga anslag för tttländska resor och att det är dessa som i första hand bör ökas om ett fruktbart internationellt samarbete skall utvidgas.

SACO/SR betonar den svenska kontrollmyndighetens betydelse för den svenska läkemedelsindustrins internationella konkurrenssituation och krä- ver resttrsförstärkning på detta område.

Prop. 1980/81: 130 355 7 Priskontrollen

Statens pris- och kartellnämnd påpekar att den beskrivning av priskon- trollen som LlND ger i sitt betänkande är en beskrivning av de förhållan— den som förekom före 1970. dvs. innan läkemedel kom att omfattas av SPK:s prisövervakning. Prishöjningar för varje enskilt läkemedels- industriföretag baseras enligt SPK i dag på resp. företags kostnadssitua- tion. Tidigare räknades en genomsnittlig prishöjning fram som gällde för samtliga svenska läkemedelsföretag.

Rutinen vid fastställande av ett pris är enligt nämnden att SPK analysc- rar de enskilda läkemedelsföretagens kostnadsunderlag för aviserade pris- höjningar och efter överläggningar nted företagen kommer man fram till vilket prishöjningsbehov resp. företag har. Med utgångspunkt från det sålunda framräknade prishöjningsbehovet förhandlar företaget med Apo- teksbolaget om hur den erforderliga genomsnittliga prishöjningen skall läggas ut på enskilda preparat.

Härmed anser SPK att den pris- och kostnadsuppföljning som LlND efterlyser i sitt betänkande alltså redan existerar.

Kemikontoret konstaterar att den svenska priskontrollen blir av avgö- rande betydelse för att generera medel åt forskning och internationell marknadsföring och därmed för företagens utvecklingsmöjligheter. Man menar att kravet på skälig avkastning för att kunna stödja en gynnsam industriell utveckling här bör få väga tungt vid avvägning mot andra intressen — t. ex. önskemålet om så billiga läkemedel som möjligt. SACO/ SR och STU har kommentarer liknande de av kemikontoret framförda.

Enligt SAF och Sveriges itrdustrififirbund får de svenska prisreglerande myndigheternas agerande en avgörande betydelse för i vilken utsträckning företagen kan få täckning för sina FoU-kostnader. Man påpekar också att det emellertid inte bara är vid introduktion av produkter som prissättning— en är betydelsefull tttan den är minst lika viktig när det gäller det mer standardbetonade sortimentet för att företagen skall kunna klara av att generera erforderliga finansiella resurser för tttvecklingsarbete och mark- nadsföringsinsatser.

RUF] hänvisar till LlND:s konstaterande att man emellertid inte kan utesluta möjligheten av att priskontrollen får den paradoxala effekten att prisnivån blir högre än om priskontrollen inte funnits och kan inte finna något som talar för att en priskontroll leder till att priskonkurrensen ökar.

Svenska fubriksarlnz'tare/i'irbunder framhåller att samhällets prispolitik och priskontroll inte bara avgör den inhemska prisnivån utan också blir en norm för den internationella prissättningen och drar slutsatsen att samhäl- let härigenom i hög grad ger läkemedelsföretagen den |t.'>rtsatnhet och de resurser de behöver för sin forskning och marknadsföring.

Lands!ingslörhurrdet framhåller att en fråga av stor vikt för läkemedels- industrin och sjukvården är att försöka påverka kostnadsutvecklingen och

Prop. 1980/81: 130 356

att detta. såsom LlND ocksä hävdar. främst kan ske genom att styra läkarens förskrivning och/eller införa hårdare priskontroll. Man påpekar också att landstingens läkemedelskommittéer är ett uttryck för strävan- dena att via rekommendationer påverka konsumtionsbesluten i såväl den öppna som den slutna värden och finner det därför angeläget att ökade ansträngningar görs för att förbättra deras arbete.

Förbundet noterar att LIND på olika ställen i betänkandet diskuterar läkemedelsindustrins marknadsföring och hänvisar till att man för egen del tidigare har uttalat sig för en reduktion av industrins marknadslöringsät- gärder till förmån för mer problemorienterad. obunden läkemedelsinfor- mation.

8 Branschråd för läkemedelsindustrin

Flertalet instanser bl. a. Lunds!ingsfi'irhmtdet. SA ("O/SR och Kemi/mn- torel har yttrat sig i denna fråga och tillstyrker tillsättandet av ett bransch- råd för läkemedelsindustrin.

Läkemade/ittdustri/i'irmingen välkomnar LlND:s förslag om ett branschråd som synes kunna bli det centrum för information och komma- nikation mellan intressenter pä sjukvårdens område som samhället uppen- barligen har ett behov av. Man pekar i sammanhanget också på att det är rimligt att anta att ett organ för kontinuerligt informationsutbyte skall kunna göra det myckna utredandet på läkemedelsindustrins område över- flödigt. Inrättandet bör enligt LlF ske titan dröjsmål.

SAF och Sveriges indusIri/örhuml känner rent allmänt ett betydande mått av skepsis inför organ av det slag som branschrådet är. Man menar att erfarenheterna av verksamheten i de hittillsvarande branschräden moti— verar en sådan uppfattning. Om man med inrättandet av ett branschråd kan skapa ett forum för en mer saklig debatt än hittills anser SAF och lndustri- förbundet ändå att detta är något positivt. Till branschrädet bör enligt SAF och lndustriförbundet i sådana frågor när så är önskvärt även kunna inkallas representanter för RUFl. Dock anser man att RUf-"l inte borde beredas perma'nent plats i rådet på grund av att rådets verksamhet speciellt ' skall inriktas på FoU-planeringen inom de svenska företagen.

RUF! tillstyrker LlND:s förslag till inrättande av ett branschråd för läkemedelsindustrin under förutsättning att den i Sverige verksamma ut- ländska läkemedelsindustrin via sin branschorganisation RUF] blir repre- senterat i ett sådant branschråd.

Statens pris- och kartell/tärnad uppger sig vara beredd att * om det av LIND föreslagna branschrädet kommer till stånd — medverka till att den samlade erfarenhet och kompetens som finns på nämnden rörande liikente- delsindustrin på bästa sätt kommer rådet till del.

,'l-Ietlit'insku_lin'xkningsrinh'l tillstyrker förslaget om branschråd och kon—

Prop. 1980/81:130 357

staterar att såväl permanent som tillfällig expertis från berörda myndighe- ter och organisationerbör knytas till branschrädet. MFR räknar självt med att få bli representerat på permanent bas.

Sveriges läkarförbund ansluter sig till utredningens förslag om ett branschråd som bör bli ett ändamålsenligt organ för information om bran- schens allmänna utveckling och lönsamhet men också ett forum för plane- ring av forskning och vidareutveckling, diskussion och behov av ändrade organisatoriska former samt klarläggande av eventuellt behov av stöd från statsmakternas och sjttkvårdshuvudmännens sida.

Svenska in:/ustrirjänslemanmu'örhlmdet anser att texten kring inrättan— det av ett branschråd i betänkandet borde ha varit mer pregnant utformad. Med hänvisning till samhällets och de anställdas berättigade krav på insyn i denna bransch anser förbundet att det föreslagna rådet borde tilldelas vissa styrande funktioner, exempelvis i frågor angående samordning av indu— strins FoU-planering. SIF framhåller även vikten av att de fackliga organi- sationerna erhåller en allsidig representation i rådet.

Sveriges urhets/ea'arejörbuntl stöder utredningens förslag om inrättande av ett branschråd för läkemedelsindustrin med det syfte som anges i betänkandet. Man förutsätter också att rådet ges initiativ— och förslagsrätt till de åtgärder man finner påkallade samt att SALF blir representerat i rådet.

Sverigesfiir/narertförbund anser att det föreslagna brattschrådet kan bli rätt forum för informations- och kunskapsutbyte mellan branschens olika intressenter samt för fortlöpande bevakning och analys av branschens utveckling. Vidare förutsätter man att rådet eftersträvar ett smidigt och obyråkratiskt arbetssätt samt att förbundet blir representerat i rådet.

Tjänstemännens eentra/arganisation tillstyrker att ett branschråd för läkemedelsindustrin etablers och anser att rådet årligen bör rapportera till industridepartementet om sin verksamhet. I rådet bör enligt 'l'CO ingå representanter både från producent- och konsumentsidan samt fackliga representanter från båda sidorna. Man anser vidare att rådet bör diskutera de problem som kan uppstå för läkemedelsindustrin när det gäller att finansiera ökade FoU-insatser samt internationell marknadsbearbetning. När det gäller den senare frågan torde på sikt ett ökat samarbete mellan företagen bli fördelaktigt enligt TCO. i synnerhet på de växande u-lands- marknaderna. Slutligen framhåller TCO att rådet bör ta initiativ till utveck- lingsprojekt där landsting och läkemedelsindustrin kan samverka.

Komnterskollegitmt finner ingen anledning att erinra mot delegationens förslag om inrättande av ett branschråd. trots att man finner förslaget vad avser rådets uppgifter och motiv för dessa något oklart och ej närmare utvecklat. Kollegiet vill dock understryka vikten av att de internationella synpttnkterna ges en framträdande roll i rådets arbete. Avslutningsvis finner kollegiet det önskvärt att man bereds möjlighet att delta i rådets arbete mot bakgrund av de uppgifter som kollegiet har i anslutning till internationell handel bl.a. på läkemedelsområdet.

Prop. 1980/81: 130 358

Statens industriverk anser att erfarenheterna från tidigare inrättade branschråd i Sverige och andra länder visar att sådana råd får en begränsad betydelse för den förda politiken. Det synes enligt SIND främst fungera som ett forum där departementsledningcn kan diskutera branschens pro- blem med företrädare för företagen och deras anställda och i vissa fall få synpunkter på planerade politiska åtgärder. SlND menar att industriminis- tern inte borde ha några svårigheter att samla företrädare för berörda grupper för sådana diskussioner när sa behövs utan tillgång till ett perma- nent råd med mer eller mindre fasta sammanträdestider och med eget sekretariat.

Styrelsen för teknisk utveckling anser i likhet med utredningen att sam- spelet mellan berörda myndigheter och sjukvården å ena sidan och svensk läkemedelsindustri å andra sidan är långtifrån optimalt. Vad beträffar den konkreta åtgärden att inrätta ett branschråd för att förbättra samarbetet delar STU emellertid inte tttredningens uppfattning. Man anser att branschrådet i sin sammansättning är så brett och dess uppgifter så vagt definierade att dess handlingsförmåga torde bli starkt begränsad och före- slår att branschrådets tänkta uppgifter bör kunna tillvaratas av existerande organ.

9 Övriga synpunkter

Landstingsjörbmtdet åberopar LlND:s diskussion om möjligheterna för sjukvårdsorganisationen att genom olika former av teknikupphandling dels lösa problem inom sjukvården. dels stimulera läkemedelsindustrin. Sådant samarbete kan enligt Landstingsförbundet leda till att de hälso- och sjuk- vårdspolitiska målen snabbare kan uppnås och bör därför eftersträvas.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller att försörjningen med läkemedel under en avspärrning till stor del beräknas kttnna klaras med hjälp av den inhemska läkemedelsindustrin samt med hjälp av bered- skapslagrade råvaror. substanser och halvfabrikat. ÖEF framhåller vikten av att ha en inom landet fungerande produktion av läkemedel som bör vara så differentierad som möjligt. Under sådana förhållanden och med hjälp av vissa beredskapslagrade substanser och viss omställning inom industrin kan sannolikt läkemedelförsörjningen enligt ÖEF hjälpligt klaras under en längre avspärrning. Då LIND endast berört läkemedelsindustrin i fredstid. avstår ÖEF från att vidare yttra sig över betänkandet.

Sveriges läkarförbund delar utredningens synpunkter på frågan om ett eventuellt förstatligande av läkemedelsindttstrin. nämligen att det i nuläget inte synes vara befogat eller önskvärt att förstatliga läkemedelsindttstrin eller öka samhällets mera direkta inflytande.

Prop. 1980/81:130 359

Bilaga 19

Utdrag ur betänkandet (Ds I 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik

Kapitel 5. Vägar till utveckling av en långsiktig industripolitik

[ kapitel ] angavs fem bärande idéer — "teser" — som genomsyrar utredningen. Med hjälp av analyserna i kapitlen 2 och 3 kan nu dessa idéer utvecklas och ses i relation till den kartläggning av kunskaps- och informa- tionsförsörjningen på det indttstripolitiska området som gjorts i kapitel 4.

Den första tesen innebär att det för närvarande är viktigare att förstärka utvecklingen av mer grundläggande kunskap än att bygga upp rutiner för löpande datainsamling. Flera av förslagen i detta kapitel har detta syfte (särskilt avsnitten 5.2. 5.3 och 5.4). Vissa förslag avser dock förbättringar i fråga om insamling och användning av löpande information (avsnitten 5.3. 5.4 och 5.5).

Den andra tesen innebär att internationella aspekter bör prioriteras. Förslag beträffande internationellt inriktad forsknings- och utrednings— verksamhct framläggs i avsnitt 5.2 och om utveckling av den löpande internationella bevakningen i avsnitt 5.6

Jag framför även förslag som syftar till förstärkning av den internationel- la erfarenheten hos olika befattningshavare (avsnitt 5.4).

Det föreligger inte totalt sett en brist på resurser för kunskaps- och informationsutveckling på det industripolitiska området. Detta är den tred- je tesen. Förslag beträffande omprioritering av resurserna för utredning och forskning framläggs i avsnitt 5.2

Med utgångspunkt från den fjärde tesen presenteras i avsnitt 5.3 förslag om hur initiering och beställning av utredningar och forskning skall kunna förbättras. Förslag fratnläggs även om förbättring av möjligheterna att analysera och tolka utrednings- och forskningsresultat. Båda dessa förbätt- ringar syftar till att öka användningen av resultat från utrednings- och forskningsverksamhet i ett industripolitiskt sammanhang.

Enligt den femte tesen bör förtttsättningarna för samråd. dialog och debatt förbättras. [ avsnitt 5.5 ges förslag till hur sådan verksamhet skall kuntta stimuleras.

Merparten av mina förslag berör relationerna mellan följande fyra för industripolitiken centrala grupper eller funktioner:

— De industripolitiska beslutsfattarna i vid mening. dvs. riksdagen. indu- stridepartementet. industriverket. STU och statliga organ av typ inves- teringsbanken och indttstrifottden. — Andra viktiga intressenter på det industripolitiska området. nämligen

Prop. 1980/81: 130 . 360

vissa övriga departement och verk. arbetsmarknadens organisationer. andra intrcsscorganisationer samt. inte minst. företagen.

— De som genom forskning och utredande bidrar till den industripolitiska kunskapsutvecklingen. dvs. utredningsfunktioner inom den statliga sek- torn. kommittéväsendet. privata utredningsinstitut. universitet och hög- skolor.

— De som samlar in information och data för användning i industripolitiskt sammanhang. Förutom organ som gör sådan insamling för den egna operativa verksamheten samt för utrednings- och forskningsändamäl. återfinns t. ex. SCB samt olika känselspröt för information utomlands.

Jag hari mitt arbete funnit att kontakterna mellan dessa fyra grupper bör förbättras i en rad avseenden. Innebörden i de förslag som anknyter till de fem bärande idéerna är ofta just olika slag av bättre kontakter.

Förslagen innebär. förutom förstärkningar av vissa funktioner som finns idag, också i en del fall riktningsförändringar i förhållande till existerande aktiviteter. Det blir inte fråga om några spektakulära omkastningar. Jag har tagit fasta på de utvecklingsmöjligheter som befintliga resurser och resursfördelningar skapar. De konsekvenser som mina förslag får för olika aktörer berör till inte ringa deljtlst deras kontakter med omgivningen. Det är genom sådana kontakter som aktörcns egen verksamhet bör påverkas. Industridepartementet och industriverket berörs direkt i större omfattning än andra aktörer.

För att bidra till flera av de förändringar somjag anser önskvärda lägger jag fram ett förslag om inrättande av- ett-_nytt organ. Expertgruppen för industripolitisk utveckling (ElU). Detta organ skall" inte ersätta verksam- " het som bedrivs eller med fördel kan bedrivas av befintliga-organ på det industripolitiska omrädet. Syftet är istället att bidra till att de befintliga organens resurser utnyttjas bättre.

Jag vill här ånyo betona det experimentella synsätt som präglar idéer och förslag i detta betänkande och som också bör prägla industripolitiken i stort.

Enligt min uppfattning finns det inte någon ”optimal" organisations- struktur på industripolitikens omräde vare sig på kort eller läng sikt. Utgångspunkten har varit att först pröva om den organisationsstruktur som vuxit fram kan väntas ha en utvecklingspotential för att möta de krav som bör ställas. Varje organisatorisk lösning bör emellertid betraktas som ett experiment och därvid fä karaktären av provisorium. Utfallet bör därför utvärderas så att erfarenheterna kan analyseras. En större öppenhet och rörlighet när det gäller organisatoriska förändringar är önskvärd. Ex— perimenterande och prövning måste känneteckna inte bara industripolitis- ka åtgärder utan även den underliggande kunskaps- och informationsverk- samheten och formerna för den.

Det är. enligt de tilläggsdirektiv som utgått från budgetdepartementet

Prop. 1980/81: 130 361

(Dir. l980: 20). utredningens ambition att presenterat förslag som endast förutsätter omprioriteringar av givna resurser och inom givna kostnadsra- mar.

Kapitlet är disponerat på följande sätt. I avsnitt 5.2 presenteras förslag beträffande kunskapsområden som bör prioriteras. Viktiga forskningsområden föreslås. Tre områden ägnas sär- skild uppmärksamhet: forskning med internationell inriktning. utveckling av s.k. förvarningssystem samt utvärderingsforskning.

I avsnitt 5.3 föreslås metoder för att förbättra relationerna mellan utred- nings- och forskningsverksamheterna och beställare och användare av resultat från sådan verksamhet. I syfte att öka användbarheten bör därvid initierings- och beställningsfunktionerna förstärkas. likaså analys- och tolkningsfunktionerna.

Andra sätt för erfarenhetsuppbyggnad än utredande och forskning be- handlas i avsnitt 5.4. Jag föreslår vägar att öka befattningshavarens kom- petens genom cirkulationstjänstgöring och annan utbildning.

1 avsnitt 5.5 framläggs förslag till hur samråd. dialog och debatt skall kunna stimuleras.

Förbättringar i fråga om den internationella bevakningen av industripoli— tisk information presenteras i avsnitt 5.6.

I avsnitt 5.7 lägger jag fram förslaget om ett nytt organ. Expertgruppen för industripolitisk utveckling.

I avsnitt 5.8 behandlas konsekvenser av förslagen för industrideparte- mentet (inklusive dess relationer till riksdagen och andra departement).

I avsnitt 5.9. slutligen. diskuteras konsekvenserna av förslagen för in- dustriverket. särskilt dess utredningsverksamhet.

Förslagen sammanfattas i kapitel 6.

5.2 Forsknings- och utredningsbehov

En utförligare diskussion om forskningsbehov förs i bilaga 3. Ett viktigt område för kunskapsutveckling är industriella utvecklings- . och förändringsprocesser. där vi trots en ganska omfattande forskning fortfarande lider av rätt stora kunskapsbrister.

Olika synsätt. perspektiv och teorier bör vara användbara i denna forsk- ning: ekonomisk-historiska perspektiv för att förklara långsiktiga industri- ella utvecklingsförlopp: samhällsekonomiska perspektiv för att på aggre- gerade nivåer kunna behandla tillväxt- och balansproblem i ekonomin: strukturekonomiska perspektiv för att fa grepp om branschutveckling. beroendeförhållanden mellan företag vertikalt och horisontellt; organisa- tionsperspektiv för att förstå förändringsprocesscr inom företag.

Utredningar och forskning som belyser internationella aspekter bör i framtiden prioriteras starkare än hittills. [ industriverkets PM 1978: 5 fram- läggs ctt förslag till forsknings- och utredningsprogram om strukturom-

Prop. 1980/81: 130 362

vandlingen och den internationella konkurrensen. Många goda uppslag

ges.

Studier kring internationell konkurrenskraft — utifrån olika perspektiv — är önskvärda liksom studier av effekterna av de nya industriländernas framväxt. För många forskningsprojekt med statistikbehov är det viktigt att utveckla de internationella organens — t. ex. FN och OECD — statistik av industripolitisk relevans. Information om efterfrågeutveckling och ka- pacitetsutbyggnad för olika produktområden framstår som mycket önsk- värd.

Ett område som anknyter till kunskap om industriella utvecklingspro- cesser är early warning systems eller förvarningssystem. Metoder som gör det möjligt att i god tid förutse risker och problem för industri och industri- politik är naturligtvis önskvärda.

Förvarningssystem i form av datoriserade informationssystem som kan peka ut problembranscher och andra problemområden är knappast möjliga idag. Kunskapen om grundläggande mekanismer för industriell utveckling är nämligen alltför bristfällig för att sådana system skall kunna byggas upp. Dock är andra slag av förvarningssystem tänkbara. närmast i form av forsknings- eller utredningsprojekt kring specificerade problem. Här följer några exempel: — De nya industriländernas industriella utveckling får effekter på svensk industri. Förutom att följa planerade och beslutade investeringar i så- dana länder kan man också identifiera förhållanden som pekar på sår- barhet hos svensk industri. Så kan exempelvis branscher som saknar teknologiskt försprång. med produkter som är enkla att marknadsföra och distribuera befinna sig i utsatt konkurrensläge. — lmportutvecklingen med avseende på importens andel av den inhemska förbrukningen i en bransch kan studeras. Ökade importandelar kan vara tecken på att problem kan uppstå i framtiden. Ett annat exempel på tänkbara "varningsindikatorer" är relativa produktivitetstal för med Sverige konkurrerande tillverkning av betydelse. — Industriverket försöker i sin prognosverksamhct identiliera branscher o.dyl. som synes visa oroande utveckling. t.ex. ifråga om lönsamhet. och som därför anses i behov av närmare studium.

Brister i mer grundläggande kunskaper om industriell utveckling tvingar fram en lång rad antaganden i förvarningsstudier av det här slaget. Det är därför inte lämpligt att bygga industripolitiska åtgärder på enstaka studier.

Detta är dock inte det enda problemet. Som tidigare diskuterats finns en benägenhet att blunda för obehagliga signaler (jfr oljekrisen l973).

Slutligen bör framhållas att de förvarningssystem som behandlats här har till syfte att identifiera problemområden ("framtida krisbranscher o. dyl) och inte framtida expansionsområden. Möjligheterna att utveckla förvar- ningssystem för s. k. framtidsbranseher torde vara betydligt mindre. [

Prop. 1980/81: 130 363

STUs arbete uppmärksammas nya teknikområden som kan ge underlag för industripolitiska insatser i form av teknikupphandling etc. Bland källor för indikatorer på utvecklingsområden märks patentstatistiken. På detta områ- de är det emellertid ännu viktigare att skapa en för innovationsarbete och entreprenörskap gynnsam miljö så att bedömningar och rikstagande kan göras där detaljerad information om teknologi och marknader kontinuerligt genereras.

Det föreligger. enligt min bedömning. brister i kunskapen om hur indu- stripolitik utvecklas i komplexa processer. Här behövs utvärderande insat- ser av statsvetare och organisationsforskare. Nära detta område finner vi forskning kring förändringar i attityder. mål och värderingar. dvs. problem som ligger närmast till för tvärvetenskaplig forskning med sociologiskt inslag.

lndustripolitikens mål, medel och organisation bör bedömas och utvär- deras i betydligt högre grad än hittills. Detta bör göras kontinuerligt som ett normalt inslag i industripolitiken och inte bara då problem uppkommer.

Det behövs statliga insatser för att stimulera till forskning om industri och industripolitik. Jag föreslår att industridepartementet och industriver- ket i ökad grad beställer forskning vid universitet och högskolor. Den expertgrupp för industripolitisk utveckling (ElU) som föreslås i avsnitt 5.7 kan därvid vara behjälplig. EIU bör vidare ordna kontakter mellan forska- re och olika avnämnare för problemdiskussioner och utveckling av forsk- ningsprogram. Det är även viktigt att olika synsätt på industri och industri- politik kommer fram. Som komplement behövs därför även förutsättnings- lös forskning.

Kontakter med forskare. utredningsorgan o.dyl. i andra länder bör stimuleras både genom utlandsresor och besök i Sverige av utländska forskare. I samband med beställning av forskning bör finansiella medel avsättas för sådana ändamål. Forskningsfonder bör också stimuleras att göra sådana avsättningar. Den föreslagna expertgruppen för industripoli- tisk utveckling bör verka för att ett antal industripolitiska forskningsstipen- dier inrättas.

Bättre användning av forskningsresultat bör eftersträvas. De föreslagna kontakterna mellan forskare och användare är viktiga för detta. Forskare bör vidare uppmuntras att skriva användaranpassade rapporter och artik- lar. Samarbete i analys och tolkning av forskningsresultat mellan forskare och användare bör stimuleras.

När forskningsanslag beviljas bör krav på sådana rapporter ställas och medel avsättas för eventuella kostnaderi samband med direkta kontakter med användare.

De förslag som framförs i detta avsnitt innebär att större resurser ägnas åt vissa angivna problemområden. Inom ramen för givna totala resurser innebär det att andra områden måste få mindre utrymme. Omfördelningen bygger på att här prioriterade omräden genom förslagen fär ökad konkur- renskraft i kampen om medel.

Prop. 1980/Sl: 130 364

5.3 Bättre användning av resultat från utredning och forskning

Bl. a. med utgångspunkt från kartläggningen i kapitel 4 anser jag att de resurser som i Sverige ägnas åt utredande av industri och industripolitik knappast är otillräckliga. [ avsnitt 5.2 harjag pekat på en del problem som bör ägnas större uppmärksamhet än idag.

Här skalljag ta upp en annan form av omprioritering. I kapitel 3 visas att det kan brista ifråga om initiering och beställning samt analys. tolkning och användning. Utredningar kan vara genomförda på ett kompetent sätt. men om förberedelserna är otillräckliga eller tolkning gjorts utan tanke på användning kan rapporten förbli oanvänd.

[ kapitel 4 hävdas att direktiv till utredningar från industridepartementet ibland är vaga. Detta kan vara fallet även om direktivutformningen ägnats stor uppmärksamhet i departementen och många personer i och utanför departementet varit inblandade. lbland görs mindre. interna förstadier i sammanhanget. Men trots detta kan direktiven uppfattas som vaga av t.ex. kommittéer och industriverket.

I kapitel 3 beskrivs olika skäl till att utredningar tillsätts. Det är inte alltid som de faktiska skälen framgår av de skriftliga direktiven eller på annat sätt uppfattas av utredaren. Även om skriftliga direktiv ofta kom- pletteras med muntliga kontakter tycks inte heller detta alltid räcka. Utre- dare bör i ökad utsträckning kopplas in på tidigare stadier. helst under direktivarbetet. som bör kunna utföras gemensamt av beställare och utre- darc. Vidare bör om möjligt direktiv kunna bli föremål för förstadier av kompetenta ad hoc-grupper som på mycket kort tid får yttra sig över förslaget innan det egentliga utredningsarbetet startar. Den expertgrupp för industripolitisk utveckling somjag föreslär kan förmedla kontakter.

Därtill bör i ökad utsträckning direktiv ses som preliminära och proviso- riska. Det bör vara naturligt att direktiv förses med tillägg efter det att utredaren fått möjlighet att bedöma konsekvenserna av att följa de prelimi- nära direktiven.

Samprojekt där fiera myndigheter. departement. organisationer och fö- retag medverkar kan vara värdefulla. Samprojekt bör i ökad utsträckning kunna bedrivas mellan industridepartementet och vissa verk. mellan in- dustriverket och STU samt mellan industriverket och kommerskollegium. Expertgruppen för industripolitisk utveckling bör bidra med uppslag till områden som lämpligen kan bedrivas i sådan samverkan. Framgången är dock avhängig av vissa villkor. För det första måste deltagaren ha ett eget intresse av att aktivt medverka. För det andra måste deltagaren vara beredd att försöka förstå andra deltagares intressen och synsätt. Vill man utnyttja en utredning för att komma fram till en gemensam ståndpunkt kan samprojekt vara värdefulla. Vill man däremot få fram en mängfasetterad bild kan fiera oberoende utredningar kring samma problem vara att före- dra.

Prop. l980/81 : 130 365

Jag övergår ntl till frågan om analys. tolkning och användning i utred- ningsprocessen. Det skriftliga remissförfarandet spelar stor roll i svensk statsförvaltning och är mycket värdefullt. Jag anser dock att det bör kompletteras med inslag av muntlig kontakt. exempelvis i form av diskus- sioner mellan utredare och vissa remissinstanser eller hearings med utre- dare. På så sätt skulle kvaliteten på remissförfarandet kunna höjas och möjligheterna att utredningsresultatet verkligen kommer till användning ökas. Den föreslagna expertgruppen bör ta sådana initiativ.

När beställaren gör budgeten för en utredning bör avsättas vissa resurser för specilikt användarorienterat arbete. exempelvis deltagande i hearings och författande av förklarande och tolkande uppsatser kring utredningen.

5.4 Förbättrad erfarenhetsuppbyggnad

Kunskap byggs upp inte enbart genom utredningar och forskning utan även genom att personer skaffar sig erfarenheter av olika slag och genom praktisk försöksverksamhet. Ibland är sådana vägar lämpligare än att först avvakta resultat från forsknings- och utredningsverksamhct.

På industripolitikens område är det angeläget att det finns bcfattningsha- vare i departement och verk som har erfarenhet från arbete i industrin. i utlandet. i branschorganisationer samt i andra departement och myndighe- ter. För förståelse av andra aktörers problem och villkor är det svårt att finna något bättre än egen direkt erfarenhet.

Betydelsen av informella kontakter mellan statliga myndigheter och privata företag. branschorganisationer etc. är stor i många länder. I Japan byggs dessa informella kontakter upp systematiskt genom att tjänstemän från statsförvaltningen arbetar under en begränsad tid ute i det privata näringslivet. i branschorganisationer. banker. privata utredningsinstitut etc. Genom denna cirkulationstjänstgöring. som kan omfatta även utlands- praktik. uppstår en bred kontaktyta mellan förvaltning och näringsliv.

Motsvarande informella kontakter i Sverige är ej lika utvecklade. och det finns inget organiserat erfarenhetsutbyte mellan den privata och offent- liga sektorn i form av cirkulationstjänstgöring. Den typ av cirkulations- tjänstgöring som existerar sker mestadels mellan olika avdelningar i ett verk eller en myndighet eller i ett storföretag.

Cirkulationstjänstgöring i olika myndigheter är ofta en form av utbild- ning av handläggare. utredare eller aspiranter. Den förekommer eller har förekommit vid statskontoret. riksrevisionsverket. UD. vägverket. pos- ten. televerket samt vid länsstyrelserna. Utbildningen är ofta varvad teore- tisk och praktisk och pågår från ca tre månader upp till ett par år. Erfaren- heterna är i huvudsak goda och intresset att få delta i utbildningen är stort.

Jag föreslår att cirkulationstjänstgöring påbörjas så snart som möjligt. i första hand mellan industridepartementet och t. ex. verk. företag och orga- nisationer. Även om det på kort sikt kan vålla svårigheter bör departe-

Prop. l980/8l: 130 366

mentsledningen stimulera och underlätta cirkulationstjänstgöring för hand- läggare. För att bredda erfarenheterna hos departementets handläggare bör även möjligheter till tjänstgöring och vidareutbildning utomlands ut- ökas. Träning i andra viktiga språk än engelska bör uppmuntras.

5.5 F ora för samråd, dialog och debatt

I kapitel 3 diskuterades betydelsen av att intressenteri industripolitiken är villiga att delta i dialog och debatt och verkligen lyssna och försöka förstå andra intressen än de egna. Annars uppstår stora svårigheter att skapa grunder för en långsiktig industripolitik.

Det behövs många fora med deltagande av olika grupper på olika håll i samhället. Jag skall här diskutera några möjligheter att stimulera till sam- råd. dialog och debatt.

För en bredare förståelse för industrins villkor borde massmedia kunna bidra med mer analyserande och diskuterande inlägg än i dag. För att stimulera journalister att vidareutbilda sig på hithörande områden föreslår jag att journalisthögskolorna. gärna i samarbete med Tidningsutgivareför- eningen och eventuellt forskningsfonder. utökar stipendiemöjligheterna för utlandsstudier och praktikarbete på internationellt erkända tidningar och tidskrifter med inriktning på ekonomi och industri. Vidare bör möjlig- heterna att underlätta de ekonomiska villkoren för svensk fackpress på området undersökas. Tillämpningen av reglerna för momsbefrielse av peri- odisk press bör närmare studeras.

Det är önskvärt att få till stånd konferenser. seminarier och liknande sammankomster med inriktning på industripolitik. Det är viktigt att olika värderingar. attityder och intressen blir ordentligt artikulerade så att indu- stripolitiken får fäste i samhällsutvecklingen i stort. Därför bör inte bara specialisterna delta i diskussionen utan även andra grupper. t.ex. från utbildningsväsen och förvaltning. Expertgruppen för industripolitisk ut- veckling bör arrangera sådana sammankomster. Expertgruppen bör vidare kunna medverka till att initiera offentliga hearings med myndigheter. näringslivsorganisationer. fackliga och andra fristående organisationer angående industripolitiska frågor.

I kapitel 4 har jag beskrivit den rådsverksamhet som finns i anknytning till industridepartementet. Som där framgick finner jag skäl att ompröva den verksamhet som sedan l968 bedrivs i näringspolitiska rådet. Detta skulle kunna utvecklas. avvecklas eller möjligen ersättas av andra sam- rådsformer. En väg är att utgå från ungefär samma uppbyggnad som idag och utveckla innehållet i verksamheten. För detta talar önskvärdheten av ett någorlunda permanent samrådsorgan som kan ge kontinuitet åt verk- samheten. Man behöver då inte "starta på nytt" vid-varje sammanträde. och ett förtroende kan successivt byggas tipp till fromma för en öppen och konstruktiv diskussion. Men det finns även argument mot att utveckla

Prop. 1980/81: 130 367

rådet på detta sätt: rådet synes i mycket vara en diskussionsklubb. och hos ledamöter av rådet finns en viss skepsis mot verksamheten.

För mig är behovet av flexibilitet avgörande.. Viktigare än kontinuiteten är att samrådet flexibelt kan anpassas till växlande behov. bl. a. genom att departementet inte skall vara låst till att alltid inkludera en viss begränsad grupp personer utan mera fritt kunna välja deltagare. Jag föreslår därför att rådets nuvarande form och uppbyggnad överges och att departementsled- ningen i stället upprättar en informell lista på kanske 50—l0t) personer. Listan bör inte enbart omfatta företrädare för etablerade intressen. Denna utvidgade grupp utgör ett mer informellt näringspolitiskt råd. Beroende på vilka områden departementet vill ta upp till diskussion inbjuds en mindre grupp från detta större råd. Departementet kan på så sätt rikta sig till dem. vilkas synpunkter är av speciellt intresse med hänsyn till det valda proble- met och också få ett lämpligt antal deltagare. Medel bör avsättas för denna verksamhet och en handläggare bör ge service åt departementets politiska ledning och åt de olika enheterna med avseende på lämpliga diskussions- områden. Den i avsnitt 5.7 föreslagna expertgruppen bör kunna ge stöd åt rådsverksamheten.

Vissa branschråd synes åtminstone tidvis ha svårt att finna meningsfull verksamhet. som framgår av diskussionen i kapitel 4. Jag har även tagit del av erfarenheter från liknande verksamheter i andra länder. bl.a. de s.k. sector working parties i Storbritannien. Branschrådstanken har vissa be- gränsningar. Sådana är tänkbara endast där det finns "branscher", vilket är fallet när ett visst industriellt område institutionaliserats. när branschor- ganisationer etablerats, när statistiska avgränsningar blivit möjliga osv". För nya och för starkt heterogena områden gäller inte dessa förutsättning- ar. Vidare kan branschråd tendera att tillkomma i branscher med problem. Men är problemen krisartade synes råden inte bli använda som fora för diskussion kring dem. Och när problemen är små kan råden tendera att bli betydelselösa diskussionsklubbar. Branschråden är dock mycket olika, och jag föreslår att det görs en utvärdering av verksamheten och att departementet därefter tar ställning till fortsatt verksamhet. Resultatet blir troligen att vissa råd avvecklas och kanske i en del fall ersätts med andra samrådsformer.

Jag framhöll inledningsvis i avsnittet att det finns behov av förståelse för andra intressen än de egna. Det innebär inte att förekomsten av olika intressen och småkonflikter ifrågasätts. Men de förslag som presenterats i detta avsnitt syftar inte till att skapa fora för konfliktlösning t. ex. iform av organisation för förhandling. Det finns också behov av att utveckla detta område. Det väsentliga är att utveckla accepterade och någorlunda stabila spelregler. Det gäller t.ex. att utveckla klara kriterier för vilka slag av förhandlingslösningar som skall anses legitima i direktkontakter mellan departement och företag. Finns sådana spelregler kan det vara lättare att acceptera att förhandlingar och konfliktlösning omges med viss sekretess:

Prop. 1980/81: 130 368

den insyn som behövs gäller frågor om spelreglerna följs eller ej. lndustri- departementet bör utarbeta förslag till spelregler av detta slag.

5.6 Satsningar på internationell bevakning

En viktig förutsättning för att utveckla en effektiv svensk industripolitik är att de industripolitiska aktörerna ökar sina kunskaper om industriella förhållanden och marknader i andra länder. I första hand faller det på företagen — och i viss mån på deras organisationer — att hålla sig informe- rade om marknader. konkurrensförhållanden. teknisk utveckling etc. i andra länder.

Beträffande viss kunskap och information kan det dock vara svårt för företag och branschorgan att själva stå för denna bevakning. Det kan t. ex. gälla andra länders industripolitiska program. planer och åtgärder som administreras på central statlig nivå. Här bör därför staten på olika sätt öka sina insatser. Industridepartementet bör ge större prioritet åt en sådan bevakning och aktivt engagera sig i arbetet inom internationella organ som FN och OECD samt i ökad utsträckning samarbeta med UD. handelsde- partementet och de existerande attachénätverken. Möjligheterna för in- dustridepartementets handläggare att skaffa sig kanaler och kontakter i utlandet och därigenom öka kunskapen om dessa länder bör uppmuntras. Departementet bör även verka för att myndigheter inom SIND och STU bygger upp en högre kompetens i internationella frågor. Min uppfattning är att utlandsresor i detta syfte bör prioriteras mer än idag inom ramen för departementets och myndigheternas resurser.

När det gäller information om teknisk utveckling och industripolitiska planer i utlandet har den teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten en viktig uppgift att fylla. Industridepartementet bör dock verka för att de intäktsllnansierade uppdragen inte ytterligare expanderar sa att atta— chéerna kan få möjlighet att ägna tillräcklig tid åt den mer industristrate- giska informationen och kunskapsuppbyggnaden. För närvarande kommer ungefär 30 procent av de totala intäkterna från betalda uppdrag medan deras andel av attachékontorens nedlagda tid är så stor som 60 procent. Eftersom dessa siffror är genomsnitt. kan andelen på vissa håll vara ännu större.

Vidare bör personalsammansättningen på hemmakontoret undan för undan förändras i riktning mot ökad teknisk kompetens så att det material attachéerna skickar hem bättre kan bearbetas. analyseras och distribueras till olika intressenter.

Jag bedömer de teknisk-vetenskapliga attachéerna som en viktig resurs för att löpande samla in industriell information av internationell karaktär. ()m nya länder. som idag inte bevakas av attachéer. visar sig få ökad betydelse för svensk industri. kan det vara lämpligt att bygga ut attaché- verksamheten till att täcka även dessa länder. I vissa länder skulle vid ambassaderna kunna inrättas industriråd.

Prop. 1980/81: 130 369

För att utnyttja hela den potential som finns hos de olika svenska kanalerna till utlandet krävs ökat samarbete över organisationsgränserna. Speciellt bör industridepartementet verka för att samarbetet mellan de teknisk-vetenskapliga attachéerna och handelssekreterarna förbättras. Om Sverige skall kunna följa den utveckling som sker inom det industripolitis- ka området i omvärlden. trots de tämligen små resurser som satsas på denna avspanande verksamhet. krävs det en viss fantasirikedom och flexi- bilitet i kontakter och samarbetsformer mellan de olika nätverken samt mellan utlandsstationerad personal och hemmaorganisationen. Det bör observeras att den kunskap och information som finns samlad hos svenska dotterföretag utomlands bör tas till vara. även av ambassader. attachéer m.fl. organ.

Industridepartementet bör bygga tipp en sådan kompetens på det inter- nationella området att de rapporter och den information attachéer och andra sökorgan vidarebefordrar till Sverige skall kunna tolkas och synteti- seras inom departementet. Helst bör varje enskild handläggare ha tillräck- liga utlandsktinskaper inom sitt sakområde för att kunna följa utvecklingen i ett internationellt perspektiv. Med en ökad kompetens i internationella frågor växer också företagens intresse av industridepartementet som sam- arbetspartner. Departementets bibliotek bör få ökade resurser för inköp av- utländska publikationer inom ramen för departementets budget.

När det gäller internationell information om kapacitetsförändringar. pro- dukt- och processutveckling och marknadssatsningar är det möjligt att även mycket stora svenska företag kan ha svårt att kontinuerligt följa andra företag än de som för tillfället anses vara de svåraste konkurrenter- na. Arbetsfördelning och verksamhetsinriktning förändras ständigt i den internationella ekonomin. särskilt på nya expansiva områden. Av bl.a. dessa skäl finns det anledning att undersöka möjligheterna att bygga tipp en bevakningsfunktion av de 50— 100 viktigaste konkurrentföretagen som påverkar svensk industris villkor,i Sverige och utomlands. För närvarande arbetar DlRK-utredningcn med ett informationssystem för internationella investeringar och SlND med ett bevakningssystem för multinationella företag. Det vore önskvärt om DIRK och SlND även övervägde det internationella bevakningssystem som här skisserats. Det kan nämnas att det nyligen har påbörjats en verksamhet i Frankrike på detta område. (Se bilaga 3.) Det bör dock betonas att endast företagen själva kan klara den mer ingående konkurrentbevakningen. Den information som ett system av här skisserat slag skulle kunna ge blir närmast av översiktlig karaktär.

Den betoningjag här gjort av betydelsen av att bygga tipp kunskaper om andra länders industripolitik och löpande följa den industriella utveckling- en utomlands bör kunna innebära minskade risker för svensk industri att göra felsatsningar. Det får dock inte tolkas som att svensk industripolitik passivt skall anpassa sig till omvärlden.

24 Riku/(igen I980f8l. ] .ru/nl. Nr I30

Prop. l980/81: [30 370

5.7 Expertgruppen för industripolitisk utveckling De förändringar somjag tidigare diskuterat vad gäller den industripolitis-

ka kunskaps- och informationsft'irst'iijningen kommer att ta tid att genom- föra. Det långsiktiga målet är naturligtvis att de synsättjag pläderar för tas upp och accepteras av framför allt industridepartementet men också av andra organ. Jag tror emellertid att det behövs särskilda åtgärder för att initiera och stimulera denna process.

] detta syfte föreslår jag att ett nytt organ bildas. förslagsvis kallat Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU). Detta organ bör vara litet. experimentellt till karaktären och arbeta i koinmitteform under indu- stridepartementet. Verksamheten bör komma igång under 198! och däref- ter successivt byggas upp. Den bör utvärderas av departementet. som så småningom får bedöma behovet av den på längre sikt. Avsikten med förslaget är emellertid inte att skapa ett nytt permanent organ.

Bland de viktigast uppgifterna ingår att:

— tjäna som kvalificerad diskussionspartner åt framför allt industridepar- tementets ledning och olika enheter men också åt andra organ på området

— bidra till att olika aktörer får överblick över indtistripolitisk debatt. forskning och utredningsverksamhet i Sverige och andra länder — stimulera till långsiktigt tänkande kring industriell och industripolitisk verksamhet genom att medverka till tanke- och kunskapsutbygge mel- lan olika aktörer

— initiera industripolitisk forsknings- och utredningsverksamhet — bidra till att forsknings-. utrednings- och annan informalionsverksam- het av indtistripolitiskt intresse sammanställs. tolkas och kommer till användning - bidra till en kritisk granskning och diskussion av den förda industripoli- tiken EIU skall alltså fungera som idégivare. initiativtagare. arrangör av de- batter. seminarier och konferenser samt uttolkare av utredningar och forskningsrapporter med avseende på existerande problem och behov. Expertgruppen skall inte ersätta redan befintliga verksamheter titan snara- re förstärka vissa funktioner inom dessa. Den skall inte bedriva egen forskning och utredningsverksamhet utan snarare initiera. stimulera och driva på sådan i redan existerande offentliga och privata organ. ElU skall endast i begränsad utsträckning själv finansiera forskning och utredningar. Dessa bör i stället även i fortsättningen i all huvudsak finansieras som hittills dvs. av forskningsstiftelser. universitet. myndigheter. departement etc. Exempel på situationer när egen linansiering bör ktinna komma ifråga är när förstudiei' snabbt behöver komma igång och när finansiering av flera organ eller parter är önskvärd. En särskild uppgift kan för övrigt vara att just stimulera samprojekt mellan myndigheter. institut etc. och därigenom en ofta värdefull samverkan mellan dessa. Detta får emellertid inte leda till

Prop. 1980/81: 130 . 37]

att expertgruppen utvecklas till. eller primärt uppfattas som. ett samord- ningsorgan. Den får naturligtvis inte heller urarta till ett sammanträdesor- gan.

EIU skall medverka till att öka kunskapen och intresset i industriella och industripolitiska frågor. Ett viktigt sätt att uppnå detta är att initiera och arrangera debatter. konferenser etc. med medverkan från myndigheter. organ. intressegrupper och andra som deltar i den industripolitiska utveck- lingsprocessen. Även massmedia är en viktig ntålgrtipp. En annan tänkbar arbetsform är att vid lämpliga tillfällen arrangera hearings — gärna offent- liga — med viktiga industripolitiska aktörer. Utgivning av kortare rappor- ter som försöker sammanfatta. tolka och i praktiska termer dra slutsatser av ofta svårtillgängligt tttrednings- och forskningsmaterial är en annan lämplig arbetsform.

Kontakter bör utvecklas med utländska organ och institut med industri- politisk inriktning. Studieresor till utlandet är viktiga. liksom inbjudan till Sverige av i industripolitiskt sammanhang intressanta personer. Möten med utländskt deltagande bör initieras.

Uppgiften att tjäna som diskussionspartner åt framför allt industridepar- tementet är viktig men också grannlaga. Den förutsätter förtroende. base- rat på såväl kompetens som förståelse för politiska problem och processer. Men dessa egenskaper måste förenas nted oberoende och integritet. efter- som i ElUs tippgift bör ingå att initiera aktiviteter som inte nt'idvändigtvis ligger i departementets direkta och omedelbara intresse. Det är därför viktigt att ElUs direktiv utformas så att en betydande s_iz'ilvständighet garanteras.

Den föreslagna komniittéformen har flera fördelarjämfört med alternati- vet myndighet. Viktigast är att den uppfyller kravet på experimentella och flexibla arbetssätt. Den innebär inte någon permanentning av verksamhe- ten och den medger större frihet vad gäller former och villkor för anställ— ning och andra kontrakt. Som nämnts bör sji'ilvständigheten gentemot departementet garanteras genom direktivens utformning. men man kan ändå inte bortse från risken för sådant beroendeförhållande till departe— mentet som skulle kunna inverka menligt på verksamheten. Hur detta titfaller avgörs i hög grad av vilka personer som kan rekryteras och av departementets attityd till verksamheten.

Expertgruppens "styrelse" (dvs. kommitténs ledamöter) bör inte utses på partsgrunder utan med tanke på den kompetens och erfarenhet ledamö- terna representerar på industripolitikens område. I "styrelsen" bör ingå representanter för industri-. handels- och arbetsmarknadsdepartementcit. SlND. STU och KK. samt en industri-. en facklig och en forskningsrcpre- sentant. Den sistnämnde bör vara ordförande. Det bör understrykas att ledamöternas uppgift skall vara att utifrån olika perspektiv tillföra kunskap och erfarenhet och inte att driva parts- och intressesynpunkter. ElUs "styrelse" får inte bli ett förhandlingsorgan. Karaktären av expertorgan måste så långt som möjligt få prägla verksamheten.

Prop. 1980/81: I30 372

ElUs kansli skall vara litet — 5— IO personer — och ledas av kommitténs huvudsekreterare som måste ha dokumenterat hög kompetens på området. helst både som forskare och på annat sätt. Till kommitten knyts experter med en samlad. bred erfarenhet av samhällsvetenskaplig och kanske också teknisk forskning men även av industri. förvaltning och fackligt arbete. Huvudsekreteraren och experterna. som tillsammans skall utgöra ElUs kansli. bör så långt som möjligt komplettera varandra ifråga om kompe- tens. erfarenhet och allmänna synsätt. Medarbetarna bör ha grundläggan- de insikter i samspelet mellan olika för industripolitiken relevanta discipli- ner och även i de sociala och politiska processerna. ElUs kansli måste även besitta kompetens när det gäller att arrangera konferenser etc. och i andra praktiska angelägenheter. som är typiska för den föreslagna verk- samheten. Experterna engageras på hel- eller deltid och om nödvändigt. eller önskvärt. även för begränsade tidsperioder. De höga kompetenskrav som måste ställas innebär att man måste räkna med relativt förmånliga. marknat'lsanpassade ekonomiska villkor. Det är huvudsekreteraren och experterna som skall utföra ElUs arbetsuppgifter. "Styrelsen" bör ge dem stor frihet att arbeta flexibelt och självständigt.

EIU skall ha funktioner som endast kan utföras inom ramen för ett fristående organ. Av avgörande betydelse är här den viktiga självständig- heten i förhållande till alla andra organ och intressegrupper. vilken bör bidra till trovärdigheten och till ett nödvändigt stort handlingsutrymitie. De aktiViteter som EIU skall initiera är svåra att få igång inom de existerande organen. vilket kan bero på att organisatoriska eller andra hinder ligger i vägen. Det är därför inte lämpligt att uppdra åt t.ex. industriverket och dess PU-byrå att genomföra de aktiviteter som den föreslagna expertgrup- pen skulle ha. oavsett i vilken form PU-byrån kan komma att organiseras (se avsnitt 5.9). Inte heller bör EIU inordnas i Näringspolitiska rådet. vars uppgifter. arbetsformer och inriktning är. och även föreslås bli. av helt- annan karaktär än ElUs (se avsnitt 5.4). Rådet skall. under statsrådets direkta ledning; vara ett forum för tanke- och kunskapsutbyte. medan EIU skall vara ett genom sitt kansli arbetande organ.

EIU bör ha goda förutsättningar att lyckas i sitt arbete om uppdragsgiva— ren ger den rimliga ekonomiska och andra förutst'ittningar och om de existerande organen på industripolitikens område ser den som en värdefull ny resurs — om än ifrågasättande — och inte som en konkurrent. ElUs syfte ärjti att bidra till att utveckla och stärka viktiga funktioner i departe- ment och verk. inte att ersätta dessa funktioner.

Jag uppskattar årskostnaden för den föreslagna verksamheten till 3—4 milj. kronor. Beloppet bygger på att kansliet omfattar cirka 5 årspersoner utöver normal servicepersonal. En betydande del av budgeten utgörs av kostnader för konferenser. resor. viss forskningsfinansiering och liknande. Beloppet bör enligt min mening rymmas inom industridepartemcntets kommittéanslag.

Prop. 1980/81: 130 373

5.8 Konsekvenser för industridepartementet lndustridepartemcntets roll och verksamhetsinriktning har de senaste åren i hög grad styrts av industripolitikens inriktning på stödärenden och behandling av akuta krisfall. Med hänsyn till departementets begränsade personella resurser har därvid mindre utrymme lämnats åt verksamheter som syftar till att utveckla grunderna för en långsiktig industripolitik. dess mål. medel och f("irutsättningar. Jag anser att departementet nu mer än hittills bör engagera sig i en intern men även offentlig diskussion om den långsiktiga industripolitiken. Kunskaps- och informationsl'örsörjningen för olika aktörer kommer därvid i blickpunkten. Jag vill också betona attjag ser det som en viktig och naturlig uppgift för departementet att i skilda situationer agera som företrädare för det långsik- tiga industriintresset i stort — dvs. ej enskilda företags eller gruppers intressen — gentemot andra intressen. t.ex. andra departement. lndustri- departemcntct bör alltså även i fortsättningen aktivt bevaka att industriella och industripolitiska synsätt anläggs och att industriella konsekvenser beaktas när enskilda beslut fattas av regering och riksdag. kanske framför allt beslut som har indirekta och långsiktiga konsekvenser för landets industriella utveckling. Denna utveckling ställer stora krav på industripoli- tiskt kunskaps- och informationsunderlag. ' Trots att det ligger utanför utredningens egentliga arbetsområde. vill jag i detta sammanhang påpeka att rådande departementsindelning ibland utgör en komplikation för handläggningen av industripolitiken. ] ett land som åt så internationellt beroende som Sverige och där handelspolitiska avtal har uppenbara industripolitiska syften och verkningar. gäller detta i särskilt hög grad förhållandet mellan industri- och handelsdepartementen. En integration av industri- och handelspolitiken förefaller därför naturlig. och jag vill påpeka att dessa funktioner i många länder sköts av ett och samma departement. Jag anser att behovet av en långsiktig policyinriktning av departementets verksamhet nu är så stort att särskilda åtgärder bör vidtas i detta syfte. En sådan åtgärd föreslogs i föregående avsnitt — bildandet av expertgruppen för industripolitisk utveckling. som på olika sätt skulle stödja departemen- tet i de angivna strävandena. Men även andra åtgärder är motiverade. Utredningen har noga övervägt frågan om en särskild enhet eller på annat sätt avdelad verksamhet i departementet skulle inrättas med uppgift att utveckla ett långsiktigt. strategiskt tänkande. Trots att de mer långsik- tigt inriktade arbetsuppgifterna lätt trängs tindan av de dagliga ärendena. förefaller det emellertid inte ändamålsenligt att föreslå en sådan lösning. En sådan enhet skulle riskera att även den dras in i de dagliga ärendena eller att inte vinna gehör och inflytande. Eifarenheterna av den föreslagna expertgruppen bör kunna bidra till bedömningen av vilken organisation av departementet som bäst tillgodoser de långsiktigt inriktade arbetsuppgif- terna.

Prop. 1980/81: 130 374

Oavsett htir denna fråga löses trorjag emellertid att ett ökat utrymme för policyutvccklande verksamhet. och i anslutning därtill också för ktinskaps- och informationsförsi'irjningsfrågor. bäst skapas genom en avlastning av delar av departementets operativa verksamhet. Det borde noga prövas om inte stödärenden i ökad utsträckning kunde hanteras av industriverket. investeringsbanken och andra myndigheter och organ. I-'örctagsobestånds- kommittén har varit inne på liknande tankegångar. Det ankommer inte på denna utredning att lämna förslag om den framtida stödpolitikens titform- ning. men det kan konstateras att den nuvarande beslutsordningen förefal- ler vara till men för de kunskaps- och informationsfiågor som jag behand- lar.

Som tidigare utvecklats bör större insatser göras i departementet för initiering och beställning av utredningar. Att beställda utredningar ibland ligger oanvända kan förklaras av brister i departementets beställarfunk- tion. Förslaget om inrättande av ElU syftar bl.a. till att förbättra denna. Ytterligare en väg som jag vill föreslå är att departementet i sin rekryte- ringspolitik och genom en systematisk cirkulationstjäiistgöring söker byg- ga tipp en bredare erfarenhet hos departementets handläggare. Jag anser att denna senare väg bör rekommenderas också av andra skäl. som utveck- lats i avsnitt 5.4.

Som också diskuterats tidigare bör departementets kompetensprofil för- ändras även när det gäller att tolka. syntetisera och dra slutsatser av kunskap och information som kommer fram genom exempelvis utredning— ar och rapporter. ofta beställda av departementet självt. De tidigare i avsnittet skisserade förändringarna. liksom förslaget att bilda EIU. sktillc ha även detta syfte.

Departententets behov av egen utredningskapacitefär svårt att bedöma. Departementet har behov av utredningar som bidrar till den långsiktiga kunskapsutvecklingen och av informationsunderlag för den operativa verksamheten. För en utvidgning av den egna utredningsverksamheten talar att styrningsmöjligheterna skulle bli större. att utredandct skulle komma närmare det politiska beslutsfattandet och att man i mindre grad behövde hyra in utret'lningskapaeitet. Mot en utvidgning talar att det ändå inte är möjligt att bygga upp en så stor egen kapacitet att man klarar alla toppbelastningar samt att inhyrning av konsulter medger god tillgång till specialister. I framtiden torde dessutom kraven på spepcialistkunnande öka. liksom kraven på flexibilitet. Jag vill därför inte rekommendera någon utvidgning av departementets utredningsresurser.

Den internationella bevakningen bör förstärkas på alla nivåer. Varje handläggare bör ha ansvar för att de internationella aspekterna löpande bevakas på det egna området. Denna ytterst viktiga fråga kan inte hänskju- tas till en avskild verksamhet i departementet. Jag vill inte heller föreslå att en internationell handläggare inrättas i varje enhet i departementet. efter- som de industripolitiska frågorna idag är så komplexa att en person inte

Prop. 1980/81: 130 375

skulle kunna klara av en godtagbar internationell bevakning. Det är inte möjligt att vara specialist på internationella aspekter. Departementsled— ningen bör också klart uttala att internationella aspekter skall prioriteras på bekostnad av andra områden. lnternationella kontakter bör utvecklas på alla nivåer genom utlandsresor och besök från utlandet. Som tidigare framgått bör ElU ktinna hjälpa till i detta arbete.

Behovet av samråd och kontakter är. som tidigare framgått (avsnitt 5.4). stort i de industripolitiska frågorna. En intressant kontaktväg erbjuds av departementets etableringsdelegation. som sedan några år har löpande muntliga kontakter med ett par hundra större industriföretag i landet. Denna direktkontakt mellan departementet och företagen kom till i regio- nalpolitiskt syfte men skulle kunna utvecklas som en viktig informell kontaktväg även i andra frågor. Exempel på sådana frågor är bransch- och utvecklingsplaner i viktiga konkurrentländer och industripolitiska sats- ningar av annat slag. frågor som enligt min uppfattning av naturliga skäl inte alltid kan bevakas effektivt ens av de största industriföretagen.

Med den breddade kompetens och ökade interantionella inriktning och bevakning i departementet som jag ovan beskrivit som önskvärd kommer departementet på ett naturligt sätt att framstå som en intressant samtals- partner för dessa företag. De risker för utverkande av otillbörliga förhand— Iingsfördelar och liknande ("mygelekonomi") som föreligger med den skisserade inriktningen av kontaktverksamheten bör vägas mot de möjliga förbättringarna av den industripolitiska informationsproeesscn och dialo- gen. Förhandlingsekonomins speciella problem bör angripas genom att någorlunda stabila och accepterade spelregler utvecklas för industripoliti- ken. Kan sådana regler skapas. begränsas problemet till frågan om de följs eller ej.

Jag vill avslutningsvis ta upp frågan om det beslutsunderlag som depar- tementet ställer till riksdagens och näringsutskottcts förfogande. Utred- ningen har låtit analysera detta underlag i ett antal större stödärenden från de senaste åren (se bilaga 3). Det skriftliga beslutsunderlag som ställs till politikernas förfogande synes. enligt analysen. ofta inte grundas på remiss- behandlade utredningar. ibland inte på offentliga utredningar över huvud taget. Därigenom avstår departementet från en möjlig förbättring och allsidig belysning av det industripolitiska beslutsunderlaget. Att viktiga intressenter ofta deltagit i utredningsarbetet ärinte alltid tillräckligt. Dess- utom synes merparten av det skriftliga underlaget komma från berörda företag. Även om valstrategiska överväganden skulle vara det som huvtid- sakligen styr besluten i riksdagen. finner jag förhållandena otillfredsstäl- lande. Departementet bör. om och när stödärenden kommer upp. i större utsträckning ställa remissbehandlat tttredningsmaterial till utskottets förfo- gande.

Prop. l980/8I: 130 376

5.9 Konsekvenser för industriverket

Som framgår av kapitel 4 bedrivs vid industriverket en omfattande utredningsverksamhct. Mot bakgrund av de uti'ediiingsbehov jag beskrivit i avsnitt 5.2 och den utveckling av utredningsprocessen som jag bedömer vara önskvärd (avsnitt 5.3) skalljag här analysera industriverkets roll inom ramen för det industripolitiska utredandet i stort i landet. Miita förslag preciserar den roll som statlig industripolitisk tttredningsverksamhet i fast organiserad form bör spela. Jag bortser därvid från utredningar som enbart har till syfte att tillgodose utredningsinstanscns cgcn interna verksamhet. lndustriverkets planerings- och tttredningsbyrå (PU-byrån.) kommer då i blickpunkten.

PU-byrån har 40 handläggare och disponerar ca 8 milj. kronor för utred- ningar m.m. (se kapitel 4). RRV har nyligen lagt fram förslag om htir dessa resurser bör utnyttjas effektivare än för närvarande (Revisionsrapport Dnr l978: ll()4). Där föreslås bl.a. att PU-byrån bör utveckla ett fortlöpande bevaknings- och informationssystem som kan identifiera branscher. del- branscher eller problemområden som bör utredas ytterligare. t.ex. av byrån själv. Denna bevakning skall vara både nationell och internationell. Information som tas fram i systemet bör ställas till olika intressenters förfogande. Dessutom skall systemet utgöra bas för en flexibel utrednings- organisation som snabbt kan utföra åtgärdsinriktadc utredningar på be- ställning av industridepartententet och kommittéer.

Jag anser att RRV alltför optimistiskt bedömer möjligheten att få fram det föreslagna bevakningssystemet och också dettas roll som främsta bas för identifiering av problemområden. Signaler som antyder problem kom— mer från olika håll och ofta på informella vägar. Det är därför tvivelaktigt om man i så stor utsträckning skall låta ett sådant relativt formaliserat system styra utredandet av strategiska indtistriproblcm.

Jag är tveksam till en renodling av en flexibel titredningsorganisation för snabba utredningar. eftersom den försvårar planering av byråns övriga utredningsverksamhct. lndustridepartementets behov bör i stället lösas på annat sätt (se avsnitt 5.8). Som framgått av diskussionen (t.ex. i avsnitt 5.2) har jag funnit det viktigt att grundläggande kunskap om industriella utvecklings- och förändringsprocesser tas fram. Detta kan och bör ske vid universitet och högskolor samt forsknings- och utredningsinstitut. Men staten behöver även mer direkta möjligheter att påverka kunskapsutveck- lingen. För detta behövs en fast utredningsorganisation. Områden som bör täckas är bl.a. det slag av prognosarbete som PU-byrån bedriver i anknyt- ning till industriverkets höstrapport och långtidsutredningarna. Dock bör internationella aspekter betonas i högre grad än idag. I anknytning till detta kan det bli aktuellt med viss utökad löpande internationell bevakning (se avsnitt 5.5).

För närvarande bedrivs inom branschscktionen en hel del branschutred- ningar (bransch i vid mening). Jag tror att en probleminriktad tttrednings-

Prop. 1980/81: 130 377

verksamhet i framtiden i ökad utsträckning kommer att behöva utgå från alltmer olikartade problem där marknader. konkurrensförhållanden. pro- duktområden. andra system av företag än branscher etc. kommer i fokus. Mot den bakgrunden villjag föreslå att den löpande branschbevakning som industriverket tidigare avsett att bygga upp omprövas. Ett sådant system skulle — om det täckte flertalet större branscher — bli mycket kostnadskrä- vande att underhålla. Jag har i avsnitt 5.2 emellertid pekat på behovet av att utveckla förvarningssystem. Därmed har jag ej avsett system för en omfattande löpande datainsamling på branschnivå. Kunskaperna om de utvecklingsprocesser som branscher genomgår är för bristfälliga för att man skall kunna välja ut hela system av relevanta data och ur dem härleda varningsindikatorer. I stället bör man satsa på förvarningssystem i form av fördjupade utredningsprojekt och även pröva användbarheten av någor- lunda lätt tillgängliga nyckeltal.

Vidare föreslår jag att branschutredningar i mer konventionell mening i ökad utsträckning knyts till operativ verksamhet. t. ex. i samband med att en bransch får allvarliga problem.

Industriverket är huvudman för de regionala utvecklingsfonderna. Hos dessa finns en kunskap om regionala industriproblem och mindre företag. Det är önskvärt att samarbete mellan verket och fonderna utvecklas när det gäller utredningar. Fonderna kan behöva centralt gjorda utredningar som är användbara i deras operativa verksamhet. uten de kan också tillföra värdefull erfarenhet till utredningar om mindre företag och regionala pro- blem. Jag föreslår att den regionalt och småföretagsinriktade utrednings- verksamheten i PU-byrän i lämplig omfattning förs över till den del av verket som svarar för service till fonderna.

En viktig industripolitisk insats är att förse företag med information. För mindre företag är särskilt information om teknologisk utveckling och tek— niska genombrott samt om exportmöjligheter av intresse. Jag föreslår att industriverket i anknytning till sin service åt fonderna bidrar till att bygga ut denna informationsverksamhet. Det bör ske i samarbete med S'l'U och Sveriges Exportråd.

De förändringar jag föreslår innebär att den fasta titredningsorganisa- tionen inriktas på för det första fortsatt prognosverksamhct men med starkare internationell inriktning. för det andra viss ytterligare internatio- nell bevakning och för det tredje ett begränsat antal klart probleminriktade utredningar. Till den sistnämnda funktionen bör kunna knytas externa experter i större utsträckning än för närvarande. Användningen av PU- byråns resurser bör således omprioriteras.

Konsekvenserna för PU-byråns organisation blir följande. De nuvaran- de sektionsgränserna slopas: det ärinte meningsfullt att fortsätta att arbeta med nuvarande sektionsindelning. Om någon ny formell sektionsindelning kommer att behövas får erfarenheterna utvisa. När viss utredningsverk- samhct om t. ex. regionala problem och småföretagsproblem förs över till

Prop. l980/81: 130 378

andra delar av verket bör motsvarande resurser också föras dit. Vidare är det önskvärt att möjligheterna att köpa externa experttjänster ökas. Därför bör vissa resurser som nu binds av fasta tjänster omvandlas till medel för detta ändamål. Dessa två förändringar medför att antalet fasta handläggar- tjänster minskas. Antalet utredningsprojekt som kan bedrivas samtidigt av PU-byrån torde därmed bli mindre. Andra skäl till detta är att projekten i framtiden kan bli mer resurskrävande på grtind av dels ökade resurser för initiering/beställning och analys/tolkning. dels mer kostnadskrävande in- ternationellt inriktade projekt.

De förändringar som föreslås bör genomföras i takt med att pågående projekt avslutas. Den kompetensprofil som bör eftersträvas vid nyrekryte- ring bör även i fortsättningen bygga på kvalificerad tttredningserfarenhet och ekonomisk eller teknisk utbildning. Cirkulationstjänstgöring av det slag som föreslås för departementet bör prövas även av PU-byrån.

Jag har övervägt om den fasta utredningsorganisationen i stället borde ha formen av ett fristående utredningsinstitut. t.ex. genom att PU-byrån bryts ut ur industriverket. Ett sådant alternativ ktinde ha vissa fördelar. Självständigheten kunde öka. liksom kanske även möjligheterna att utreda flera alternativ. att föreslå obekväma åtgärder och att sji'tlvständigt delta i den industripolitiska debatten. Aceeptansen hos andra myndigheter och hos organisationer och företag skulle kunna bli större om verksamheten inte bedrevs inom ramen för ett stort verk. En annan juridisk form än myndighet skulle också kunna ha fördelar.

Ett fristående institut skulle dock få större avstånd till industriverkets operativa verksamhet. Möjligheterna att inom ramen för industriverket flexibelt flytta resurser mellan operativ verksamhet och tttredningsverk- samhet skulle vidare bortfalla. Det kan slutligen hävdas att de fördelar med ett fristående institut sotn ovan anförts ändå inte är särskilt stora.

Jag har kommit till den slutsatsen att PU—byrån tills vidare bör bli kvar i industriverket. Byrån borde kunna utvecklas i den riktning som skisserats här. vilket innebär en betydande förnyelse av verksamheten. Utvecklingen bör emellertid noga följas och utvärderas av departementet. Omprövning av utredningsverksamlietens inriktning och organisation ligger i linje med den experimentella syn som genomsyrar betänkandet.

Prop. 1980/81: ISO 379

Bilaga 20

Sammanställning av remissyttranden Över betänkandet (Ds I 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik

Till betänkandet (Ds ] 1980: l7) Att utveckla en långsiktig industripolitik — avgivet av kommittén för industripolitikens informationsunderlag (KlPl) — har yttranden avgivits av försvarets forskningsanstalt (FOA). statistiska centralbyrån (SCB). konjukturinsitutet. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). kommerskollegium(KK). statens pris- och kartellnämnd (SPK). överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens industriverk (SIN D). styrelsen för teknisk utveckling (STU). länsstyrelsen i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län. industri- stödsutredningen. direktinvesteringskommitten (DlRK). forskningsråds- nämnden. Sveriges Riksbank. universiteten i Uppsala. Linköping. Lund. Göteborg och Umeå. Sveriges Exportråd. Svenska handelskammarförbun- det. Stockholms handelskammare. statsföretag AB. Stiftelsen Stockholms läns utvecklingsfond. ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). landstings- förbundet. Sveriges industriförbund (Sl). Sveriges hantverks- och indus- triorganisation — Familjeföretagen (SHlO-Familjeföretagen). lantbrukar- nas riksförbund (LRF). tjänstemännens centrt'tlorganisation (TCO). centra- lorganisationen SACO/SR (SACO/SR). landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Sveriges Arbetsledareför- bund (SALF). kooperativa förbundet (KF). Svenska bankföreningen.

Vidare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat yttranden från Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län. Göteborgs och Bo- hus läns landsting samt regionala utvecklingsfonden i Göteborgs och Bo- hus län. SACO/SR har bifogat yttranden från förbundet för jurister. sam- hällsvetare och ekonomer och Sveriges civilingeniörsförbund. LO har bifogat yttrande från Svenska Metallarbetareförbunt'let.

Sekretariatet för framtidsstudier. expertgruppen för forskning om regio- nal utveckling. exportkreditnåmnden. universitetet i Stockholm. institutet för internationell ekonomi vid universitetet i Stockholm. ekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm. Kungliga Veten- skapsakademien. Industriens utredningsinstitut. Sveriges investerings- bank AB. AB Svensk Exportkredit. studieförbundet näringsliv-samhälle. Alfa Laval AB. AB Volvo. har avstått från att yttra sig.

Hänvisningar till PS8

1 Allmänt

Flera remissinstanser instämmer i utredningens allmänna synpunkter om behovet av att f(jirbåttra nuvarande informationsunderlag. RRV anför att detta särskilt gäller önskemål om förstärkta beställar- och avnämar-

Prop. 1980/81: I30 380

funktioner. betoningen av återföringsinformationen och kraven på ökad långsiktighet och ökad belysning av och debatt om alternativa industipoli- tiska handlingslinjer och synsätt. RRV accepterar också synsättet att stat- lig verksamhet inom indsutripolitikens område i högre grad än nu bör ses som provisorisk och experimentell. Länss'tyrelsm i Göteborgs och Bohus län anför: "Utredningsmannen har på ett intressant och klargörande sätt behandlat frågorna kring industipolitikens informations- och kunskapsun- derlag. Länsstyrelsen understryker vikten av s.k. "förvarningssystem". En systematisk avspaning av omvärlden är angelägen för att industriella strukturomvandlingar skall kunna observeras i tid. Varvsindustrins om- vandling bör kunna ge lärdomar. Länsstyrelsen vill därför föreslå att ett forSkningsprojekt startas kring faktorerna bakom krisen. Statsföretag: framhåller att KlPl lyckats väl i sin analys av industripolitikens framväxt. beslutsprocess och allmänna problematik. Betänkandet präglar elegans och klarhet. l remissvaret från Il-"A sägs: "IVA finner utredningens över- väganden om och synsätt på industripolitiken och dess långsiktiga innehåll i stort sett riktiga. Förutsättningarna för industripolitiken på lång sikt i Sverige kan endast till en viss del redan nu preciseras. Man har att arbeta utifrån olika antaganden om bl.a. den internationella utvecklingen för att säkra beredskap inför olika utvecklingsalternativ. Insatserna vad gäller bl. a. teknisk och industriell utveckling och därmed förknippad FoU-verk- samhet i utlandet kan emellertid redan nu bedömas bli omfattande i framti- den. Detta kan förutses få särskilt betydelse för industripolitiken i Sverige. Avspaning av teknisk och industriell utveckling samt FoU-verksamhet i utlandet utgör därmed ett informationsobiekt med hög rang". LRF framför att utredningens analyser och förslag grundas på fem "teser". vilka LRF finner relevanta. Det bör dock påpekas att teserna är generellt giltiga för hela näringspolitiken: uppenbarligen kan inte informationssystem som till- kommit under en markant tillväxtperiml tillämpas i ett helt annat samhälls- . ekonomiskt läge.

Önskemålet om industridepartementets ökade inriktning på den långsik- tiga industripolitiken är naturligtvis i sig okontroversiellt anser LRF. Det måste dock vägas mot den bistra verkligheten som inte kan undvara handläggning av bl.a. stöd till nedläggningshotade företag och branscher samt till ekonomiskt utsatta regioner.

Med en starkare betoning av sambandet mellan industripolitik och re- gionalpolitik anser LRF att utredningen framför riktiga slutsatser vad gäller önskvärda informationsunderlag för den långsiktiga industripoliti- ken. LRF instämmer även i att de resurser i fråga om utredning och forSkning. som står till förfogande. är tillräckliga inom området.

FOA framhåller det nödvändiga i att definiera och strukturera begreppen industripolitik på ett klarare sätt för att kunna precisera kunskaps- och informationsbehovet. FOA anför: "Kommitténs begränsning av begreppet industripolitik leder också till allvarliga begränsningar i kommitténs ge-

Prop. 1980/81: [30 38|

nomgång av tillgängligt underlag och av relevanta forsknings- och utred- ningsorgan. Exempelvis nämns varken UD eller FOD. Kommittén hamnar bl.a. därför i en i stora stycken felaktig bild av möjligheterna att med kompetens och underlag inom befintliga organ redan på relativt kort sikt lämna ökat stöd för industridepartementets och riksdagens långsiktiga bedömningar och planeringsåtgz'irder.

Kommittén har dessutom valt att i huvudsak behandla enbart ekono- miskt och samhällsvetenskapligt informationsunderlag. Behovet av tek- niskt underlag som element i en långsiktig industripolitik förbigås nästan helt. FOA anser detta vara en allvarlig brist. För utformning av en fram- synt industripolitik fordras en långsiktig bedömning av industrins möjlighe- ter mot bakgrund av teknikens och världsekonomins utveckling. För detta krävs en aktiv uppföljning av teknik av intresse för svensk industri. STU har härvid en roll och en kompetens som bör uppmärksammas". TCO konstaterar att utredningens slutsatser är mycket allmänna till sin karaktär och behöver utredas ytterligare innan de kan förverkligas. Det är vidare av vikt menar TCO att effekterna på industrin övervägs när olika former av samhällspolitiska åtgärder vidtas.

2 Expertgruppen för industripolitisk utveckling ( EIU)

EIU ska enligt utredningen vara en kommitté. som arbetar under indu- stridepartementet. men ha en uttalad självständighet gentemot detta. EIU skall inte ersätta existerande organ och verksamheter utan bidra till att förstärka viktiga funktioner inom dessa.

Flertalet av instanserna är negativa till inrättade av ett nytt organ.

Industristödxutreduingens uppfattning angående de nämnda funktioner- na är att de idag är starkt eftersatta. lndustristödsutredningen anser dock att långsiktig polieyformulering och beställning av erforderligt industripoli- tiskt underlag är en självklar uppgift för regeringskansliet. En kommittc' torde inte kunna ersätta denna funktion inom regeringskansliet. anser industristödsutredningen. Tvärtom skulle dess tillkomst medföra risker för en ytterligare effektivitetshämmande splittring av resurserna på området. lndustristödsutredningen avstyrker förslaget om inrättande av en Expert- grupp för industripolitisk utveckling.

Urt'eeklingsjbmlcn [ Stockholms län framhåller att man ställer sig tvek- sam till om inrättandet av ett helt nytt organ. med den inriktning som utredningen föreslagit. är den bästa lösningen. Fonden anser att risken för dubbelarbete och en splittrad struktur vad gäller utredningsresurser inte är obefintlig. Sl anser för sin del att det inte finns behov av något nytt expertorgan under industridepartementet utan att industriministern i stål- let bör utnyttja de redan tillgängliga Näringspolitiska rådet. KF anser att förslaget inte är motiverat p. g. a. att det kan uppstå risk för resursdubble-

Prop. 1980/Sl: Bf) 382

ring och att industripolitiken blir allt mer expertstyrd i stället för politik- styrd. Svenska Bankförwringen anför: "Bankföreningen avstyrker det i betänkandet framlagda förslaget att inrätta ett nytt organ — Expertgruppen för industripolitisk utveckling (ElU) — vilket skulle fungera som idégivare. initiativtagare. arrangör av debatter. seminarier och konferenser inom det industripolitiska området samt ha till uppgift att sammanställa och tolka utredningar och forskningsrapporter. Visserligen synes flera av dessa upp- gifter angelägna att utveckla. men det bör kunna ske inom ramen för redan befintliga organ. i första hand statens industriverk".

Några av remissinstanserna förordar. i likhet med utredningen. att ett nytt organ ElU inrättas. Bl. a. ÖEF. STU och forskningsrådsnämnden.

ÖEF ansluter sig till kommitténs förslag och förutsätter att det ekono— miska försvarets intressen och kunskaper kornmer att representeras både i expertgruppens styrelse och i dess kansli. STU uppfattar flera av förslagen vara angelägna bl.a. inrättande av EIU. under förutsättning att expert- gruppen inte ges operativa uppgifter eller ansvar och att vikten av ökad samverkan mellan redan tillgängliga resurser i stället betonas. Forsknings- rådsm'r'mmlwr motsätter sig inte att en expergrupp för industripolitisk utveckling inrättas. men vill understryka de betydande problem som kan uppstå. Vad gäller den forskningsiniticrande rollen bör uppmärksammas att denna typ av organ kan utvecklas till mindre lämpliga "hybridformer" med oklart ansvar för forskningens finansiering och utförande. SCB. KK och SPK är inte direkt avvikande från förslaget men SCB anför: "Om en expertgrupp enligt utredningens förslag skulle tillsättas, vill SCB under- stryka behovet av ett nära samarbete mellan denna och SCB. Den utred- nings- och inforrnationsvcrksamhet som skall initieras av EIU betingas i hög grad av tillgång och anpassning av existerande statistik samt möjlighe- ten att utveckla ny sådan. Samråd med SCB blir därför en nödvändig uppgift för EIU på detta initieringsstadium. SCB bör därför lämpligen representeras i expertgruppen. Huruvida detta skall ske permanent vill dock verket f.n. lämna öppet. I samband med en utvärdering av verksam- heten. som enligt SCB:s mening lämpligen görs efter ett par är. bör även frågan prövas om SCB skall kvarstå i gruppen eller om samarbetet med SCB bör ske i andra former. SPK anför: ”Om gruppen kommer till stånd bör den enligt nämndens uppfattning som en av sina huvuduppgifter ha att följa utrednings- och forskningsarbetet hos myndigheter och institutioner så att behovet av industripolitiskt beslutsunderlag så långt möjligt kan beaktas redan i utredningsplaneringen. Härigenom skulle också onödigt dubbelarbete inom samhällets utrednings- och forskningsväsende kunna undvikas".

Prop. 1980/81: 130 383 3 lnternationella aspekter

Utredningen framhåller att ökade insatser bör göras för internationell bevakning. bl.a. genom systematisk utveckling av internationella kon- takter. Liknande synpunktcr framförs bl.a. av SCB. RRV. SPK. TCO. SALF.

SCB anför: "Den nationella ekonomiska statistiken i Sverige är sedan gammalt anpassad till internationella normer och standarder. Denna an- passning görs fortlöpande och utgör ett normalt led i den svenska statistik- produktionen. Genom vår medverkan i det internationella samarbetet på området framför SCB svenska önskemål om att andra länder rapporterar statistik som är av intresse för Sverige. Det är emellertid viktigt att denna rapportering sker via de internationella organen (i första hand ECE och OECD) så att statistiken blir internationelltjämförbar".

KK redovisar uppfattningen att det hittills bedrivna industripolitiska arbetet varit alltför centrerat på internt svenska problem. finansiering och sysselsättning. Man framhåller vidare att man i industripolitiska samman- hang ofta möter uttryck för en bristande insikt om vilka internationella spelregler som gäller och vilka förpliktelser Sverige åtagit sig. i detta fall speciellt vad gäller subventioner och andra stödåtgärder åt industrin. Ej heller är insikten allmän att stödåtgärder som får användas i nödfallslägen måste vara temporära för att godkännas internationellt. STU anser att den av STU finansierade teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten (STATT) fyller en mycket viktig uppgift genom att hämta hem information från utlandet. SALF anser att framtidens industripolitik måste baseras på en bättre uppfattning om de internationella ekonomiska och politiska förhål- landena. Världsekonomin kommer att internationaliseras ännu mer och Sverige kommer att få vidkännas en ökad konkurrens från nya industrilän- der i "u-världen". [ dag märks ökade tendenser till protektionism i "i- världen" och samtidigt ökar u-länderna i betydelse som marknader och som producenter av industrivaror. Den teknologiska utvecklingen sker allt snabbare och sprids globalt med allt högre hastighet. Detta leder i sin tur till en allt snabbare global strukturomvandling i olika branscher. SALF delar utredarens syn på att ökade satsningar på internationell bevakning bör göras. myndigheter som SlND och STU bör bygga upp en högre teknisk kompetens. bygga ut den teknisk-vetenskapliga attachéverksam- heten. bygga upp en bevakningsfunktion över de 50—100 viktigaste ut- ländska konkurrensföretagen.

Det finns även remissinstanser som pekar på att den information som produceras och den forsknings- och utredningsverksamhct som initieras av staten måste inriktas t.ex. på hur en minskad importhandel i vår totala försöjning kan kombineras med industriell tillväxt sett till både produk- tionsvolym och sysselsättning. Lundstingsförbmulct framhåller vidare att kunskap om internationella konkurrensförhållanden självfallet måste utgö-

Prop. 1980/81: 130 384

ra en väsentlig ingrediens i informalionsunderlaget för en långsiktig indu- stripolitik. Detta får inte bli liktydigt med att man ensidigt satsar kraft på att påverka det industripolitska skeendet i riktning mot ökat internationellt beroende hos svensk industri och därmed det svenska samhället.

4 Statens industriverks planerings- och utredningsbyrå

Utredningen föreslår en omorganisation av statens indttstriverks plane- rings- och tttredningsbyrå (PU-byrå) och får medhåll från bl.a. statskon- toret. RRV. regionala utvecklingsfonden i Stockholm. lVA. Svenska Bankföreningen.

Statskontoret föreslår att regeringen tar initiativ till en översyn av SIND i dess helhet. Statskontoret anser emellertid att det finns skäl att i ett sammanhang pröva vilka arbetsuppgifter SlND bör ha i framtiden. lämplig organisation samt resurstilldelning. Statskontoret framhåller vidare att SIND:s utredningsverksamhet bör inriktas på att ge service åt de regionala utvecklingsfonderna. Översynen bör även pröva inriktning och former för en sådan service. RRV anser att förslaget att upphäva sektionsindelningen stämmer överens med vad RRV kommit fram till i sin förvaltningsrevision. nämligen att utredningsresurserna bör utnyttjas mer flexibelt än för närva- rande. Däremot skulle en uppdelning av utredningsresurserna så att en del särskilt avdelas för utvecklingsfonderna antagligen verka i motsatt rikt- ning. Utvec'klingsjondwr i Stuck/mhn framhåller beträffande de förslag som direkt berör småföretagen att fonden stödjer en överföring av vissa utredningsresurser från industriverkets planerings- och utredningsbyrå till verkets service gentemot utvecklingsfonderna. Härigenom torde den små- företagsinriktade utredningsverksamheten. som redan i dag fungerar bra ur fondens synvinkel. kttnna göras mer tillämpad och operativ.

Några remissinstanser finner det inte nödvändigt att skära ned SIND:s utredningskapacitet.

Lana'stings/i'irbundet framför att starka skäl talar för att utredningskapa- eiteten i stället bör förstärkas genom omprioriteringar och omdisponering- ar inom SIND. Syftet bör vara att skapa möjligheter för verket att ta på sig en roll som mer än idag är av framåtsyftandc och initierande karaktär och mindre en fråga om traditionellt myndighetsutövande på industripolitikens område. Detta torde i sin tttr kräva både kompetensförstärkningar och en hög grad av öppenhet i arbetssätt såväl internt som externt gentemot högskolor. andra myndigheter liksom näringslivs- och fackliga organ. I likhet med utredaren anser landstingsförbundet att klara motiv för att SIND:s utredningsresurser förstärks visavi den regionala nivån och de regionala utvecklingsfonderna. Liknande synpunkter framförs av Iir'nsstv- relsen :" Jönköpings län. S tatsföretag konstaterar med intresse den debatt som KlPl med utgångspunkt från RRV:s förslag om SIND:s PU-byrå drar

Prop. 1980/81: 130 385

upp beträffande den branschpolitiska informationen. Som statsföretag uppfattar saken är såväl KlPl som RRV och SlND överens om att det behövs någon form av översiktligt bevaknings- och varningssystem på branschnivå. liksom också om att dessa översiktliga studier bör fördjupas antingen genom ätgärdsinriktade utredningar på direkt beställning av olika uppdragsgivare eller mera ätgärdsinriktade branschutredningar. Statsföre- tag förordar att SIND när det gäller Vägvalet får pröva sig fram och inhämta reaktioner från olika intressenter. TCO anför för sin del att KlPl inte bör tas till utgångspunkt för en diskussion om verkets interna organi- sation.

25 Riksdagen WHO.-"XI. [' saml. Nr l.l/)

Prop. 1980/81: 130 386 Bilaga Zl

Sammanfattning av mineralpolitiska utredningens för- slag till mineralpolitisk verksorganisation [del av (SOU 1980: 12) Mineralpolitik].

Den nuvarande statliga myndighetsorganisationen på mineralområdet infördes åren 1973—1974. då statens indtrstrivcrk (SIND) och nämnden för statens gruvegendom (NSG) bildades. samtidigt som Sveriges geologiska undersökning (SGU) omorganiserades och inledde en övergång till htrvud- sakligen uppdragsfinansierad verksamhet beträffande prospektering. ] ka- pitel 6 beskrivs den nuvarande statliga myndighetsorganisationen i detalj och behovet av förändringar analyseras. Därefter anges utgångspunkterna för våra förslag vad gäller myndighetsorganisationen. En viktig utgångs— punkt är att de industripolitiska insatserna i syfte att åstadkomma en gynnsam utveckling inom mineralsektorn bör förstärkas. Dessutom bör ett samhällsekonomiskt synsätt. där också andra hänsyn än de rent företags— ekonomiska tas. komma till starkare uttryck vid beslut om förändringar i produktionsstrukturen och vid planeringen av den långsiktiga inriktningen av produktionen. lndustripolitiska och handelspolitiska överväganden bör i större utsträckning än nu ske samordnat och statens insatser i syfte att främja forskning och utveckling på mineralområdet bör samordnas närma- re med den del av industripolitiken som rör mineralområdet i övrigt. Vidare bör informationen från de ansvariga myndigheterna på mineralom- rådet till planeringsorgan på läns- och kommunnivå förbättras samtidigt som samarbetet mellan statliga myndigheter och företag bör förbättras och ges fastare former. särskilt vad gäller prospekteringen. Underlaget för prospektering i form av berggrundskartor etc. bör förbättras. Slutligen bör gränsdragningen mellan statens egendomsförvaltande och övervakande funktioner göras tydligare.

Med dessa utgångspunkter till grund har vi bedömt det som lämpligt att större delen av myndighetsuppgifterna på mineralområdet samlas till NSG. som i samband härmed bör byta namn till bergskollegium. SlNI) bör behålla tillsynsuppgifterna. medan bengar/rollegium bör få följande upp- gifter:

|. Ansvar för industripolitiska och handelspolitiska insatser som berör mineralsektorn. vari bör ingå: — lnitativtagande till och genomförande av näringspolitiska åtgärder i syfte att främja en positiv utveckling av mineralsektorns produktion och struktur samt av försörjningen med mineralråvaror.

— Branschutredningar och bevakning av branschutveeklingen. — Bevakning av lörsörjningssituationens och handelns utveckling.

— Prognosverksamhet. — Samordning av statliga åtgärder som rör mineralsektorn.

Prop. l980/81: 130 387

2. Prospektering. vari bör ingå: — Finansiering och styrning av översiktliga grundläggande arbeten (för- enklad berggrundskartering. geofysiska tlygmätningar. storregionala geokemiska undersökningar. regionala gravimetermätningar och över- siktliga kvartärgeologiska undersökningar) genom uppdrag till SGU. — Finansiering och styrning av prospektering och andra undersökningsar- beten som är motiverade frän samhällssynpunkt genom uppdrag till SGU och företagens prospekteringsorganisationer.

— Planering och samordning av prospekteringsverksamhetcn.

3. Förvaltning av statens gruvegendom

4. Finansiering av från samhällssynpunkt motiverad gruvbrytning

5. Finansiering och styrning av forskning och utveckling på mineralom- rådet

Inriktningen av bergskollegii prospektering bör främst bestämmas av vad som är motiverat från samhällssynpunkt. Bergskollegium bör i sin prospektering använda ett längre tidsperspektiv och styras mer av hänsyn till regional balans och försörjningstrygghet än företagen. Detta innebär att bergskollegium bör prioritera projekt som har betydelse från försörjnings- eller sysselsättningssynpunkt eller innebär prospektering i "okända" om- råden. Gjorda fynd förutsätts blir utbjudna till företagen för gruvunder- sökning och eventuell exploatering.

Bergskollegium bör vidare. med utgångspunkt från sitt ansvar för gruv- näringens utveckling på lång sikt. verka för en frän samhällets synpunkt önskvärd inriktning av företagens prospektering genom att ge lämpligt utformade uppdrag till dessa.

Företagen förutsätts därutöver bedriva egenlinansierad prospektering på åtminstone nuvarande nivå. Deras möjligheter att reservera resurser för detta ändamål bör förbättras genom att de bereds tillfälle att avsätta vinstmedel till prospekteringsfonder. Dessa fonder. som antas bli undan- tagna från skatt på samma villkor som gäller för allmänna investerings- fonder. skulle få tas i anspråk för täckande av framtida prospekteringsut- gifter.

] anslutning till bergskollegiet bör ett särskilt rådgivande organ. prospek- teringsrådet. inrättas. l rådet bör. fi.")rutom bergskollegii representanter. ingå representanter för företag och fackliga organisationer samt SGU. Rådet bör fungera som ett forum för informationsutbyte och diskussioner mellan prospekteringsorganisationerna. lnom rådet träffas också överens- kommelser om vilka områden. slag av mineral etc som varje prospekte- ringsorganisation skall ägna sig åt. Vi utgår också från att de olika prospek- teringsorganisationerna söker samarbete i konkreta frågor genom genren- samt utnyttjande av utrustning. standardisering av mätmetoder etc.. vidare att de håller varandra informerade om sin verkamhet och att de kontinuer- ligt informerar berörda myndigheter.

Det bör överlåtas till en organisationskommitté att ange formerna för

Prop. l980/81: 130 388

överföringen av delar av SIND:s verksamhet till bergskollegium, liksom den organisatoriska uppbyggnaden av kollegiet.

Som ett led i den ökade betoningen av regional information i mineralfrä- gor bör också bergsstaten. den regionala organisationen pä mineralområ- det. förstärkas. Bergmästarna bör på ett mer fullständigt sätt än tidigare förmedla information om pågående prospekteringsarbeten etc. till länssty- relser och kommuner. medverka vid plancringsmyndigheternas kontakter med prospektörer samt biträda kommuner och länsstyrelser med sakkun- nigutlätanden och upplysningar. För att dessa uppgifter skall kunna utföras behövs personalförstärkningar pä bergmästarämbetcna. Vi föreslär också att antalet bergmästardistrikt ökas från nuvarande två till fyra.

Vad gäller SGU påverkas inte dess interna organisation primärt av förslagen till organiatoriska förändringar. Beträffande SGU:s arbetsformer .förutses ingen förändring utöver vad som följer av den redan föreslagna intensifieringen av samarbetet i praktiska frägor mellan de olika prospek- tcringsorganisationerna och prospekteringens ökade omfattning. För att man skall kunna upprätthålla väl fungerande uppdragsrelationer mellan SGU och dess uppdragsgivare torde det vara nödvändigt att SGU bedriver ett kontinuerligt utvecklingsarbete beträffande uppdragsspecifikationer. rapporteringssystem. budgeteringssystem och rutiner för utvärdering av avslutade projekt. I detta sammanhang är det också viktigt att man kan komma fram till klarare ansvarsförhällanden vad gäller den prospektering som sker på uppdrag. och en klarare gränsdragning mellan denna verksam- het och SGU:s övriga uppgifter.

Prop. 1980/81: 130 389 [fi/(lytt 23

Sammanställning av remissyttranden över mineralpoli- tiska utredningens förslag till mineralpolitisk verksor- ganisation [del av (SOU 1980: 12) Mineralpolitik]

Remissammanstiillningen omfattar endast yttranden över mineralpoli- tiska utredningens organisationsförslag. Över betänkandet (SOU l98(): 12) Mineralpolitik har yttranden avgivits av statistiska centralbyrån (SCB). kammarkollegiet. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). som bifogat yttranden från Stockholms uni- versitet. rektorsämbetet. Stockholms universitet. naturgeografiska institu- tionen. Uppsala universitet. geologiska institutionen. Lunds universitet. biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden. Göteborgs universitet. fa- kultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. högskolan i Luleå. högskolestyrelsen. kontakt— och forskningssekretariatet. Umeå universitet. geografiska institutionen. lantbruksstyrelsen (LBS). som bifo- gat yttrande frän lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län. skogsstyrclsen. statens naturvårdsverk. kommerskollegium. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). arbetar- skyddsstyrelsen. statens planverk. statens industriverk (SIND). Sveriges geologiska undersökning _(SGU). nämnden för statens gruvegendom (NSG). styrelsen för teknisk utveckling (STU). domänverket. forsknings- rädsnämnden (FRN). norra bergmästardistriktet. södra bergmästardistrik- tet. Norrlandsfonden. Statsföretag AB. länsstyrelsen i Stockholms län. länsstyrelsen i Uppsala län. som bifogat yttrande från Östhammars kom- mun. länsstyrelsen i Södermanlands län. länsstyrelsen i Östergötlands län. som bifogat yttrande frän Norrköpings kommun. länsstyrelsen i Jönkö- pings län. länsstyrelsen i Kronobergs län. länsstyrelsen i Kalmar län. som bifogat yttranden från Mörbylånga kommun och lz-tntbrukarnas Iänsför- bund i norra och södra Kalmar. länsstyrelsen i Gotlands län. länsstyrelsen i Blekinge län. länsstyrelsen i Kristianstads län. länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Hallands län. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. länsstyrelsen i Älvsborgs län. länsstyrelsen i Skaraborgs län. som bifogat yttranden frän Västsvenska handelskammaren och Svenska industritjän- stemannaförbundet. avd. l2. länsstyrelsen i Värmlands län. länsstyrelsen i Örebro län. som bifogat yttranden från Örebro läns landsting. Askersunds. Lindesbergs. Ljusnarsbergs. Hällefors och Nora kommuner. Skiffergrup- pen (samordnande organ för Hallsbergs. Kumla och Örebro kommuner i frågor rörande alunskiffer). länsarbetsnämnden i Örebro län. utvecklings- fonden i Örebro län. handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Svenska arbetsgivareföreningens regionkontor Örebro. länsstyrelsen i Västmanlands län. länsstyrelsen i Kopparbergs län. länsstyrelsen i Gävle- borgs län. som bifogat yttrande från utvecklingsfonden i Gävleborgs län.

Prop. 1980/81: 130 390

länsstyrelsen i Västernorrlands län. It'insstyrelsen i Jämtlands län. som bifogat yttranden frän Krokoms. Strömsunds. Åre. Bergs. Härjedalens och Östersunds kommuner samt Jämtlands läns utvecklingsfond. länssty— relsen i Västerbottens län. som bifogat yttranden frän Västerbottens läns landsting. Dorotea. Lycksele. Norsjö. Sorsele. Storumans. Skellefteå. Umeå och Åsele kommuner. lantbruksnämnden i Västerbottens län. läns- arbetsnämnden i Västerbottens län samt Västerbottens TCO-distrikt. läns- styrelsen i Norrbottens län. som bifogat yttranden från Kiruna. Gällivare och Arjeplogs kommuner samt högskolan i Luleä. Luleå kommun. delega- tionen för glesbygdsfrågor. Kungl. Vetenskapsakademien. Ingenjörsve- tenskapsakademien (IVA). Stiftelsen bergteknisk forskning (Bel-"o). Stif— telsen mineralteknisk forskning (MinFo). Svenska kommunförbundet. Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Sveriges Industriförbund. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Svenska Handelskammarförbundet (ge— mensamt remissvar frän de tre sist nämnda organisatitmerna). Sveriges Civilingenjörsförbund (CF-STF). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. som utan eget ställningstagande bifogat yttrande från Sveriges Naturvetareförbund. med bilaga och yttran- de frän SACO/SR-föreningen vid SGU. Landsorganisationen i Sverige (LO.). som bifogat yttranden från Svenska Gruvindustriarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Sveriges arbetsledareför- bund (SALF). personalorganisationerna vid Sveriges geologiska undersök- ning. Luossavaara—Kiirunavaara AB (LKAB). AB Statsgruvor. Boliden Aktiebolag.

Organisatoriska frågor

1 Statens industriverk och nämnden för statens gruvegendom

U tre:/ni n gens förslag

— Större delen av myndighetsuppgifterna pä mineralområdet bör samlas till NSG. som i samband härmed bör byta namn till bergskollegium. SlND bör behålla tillsynsuppgifterna. medan bergskollegium bör få följande uppgifter. [. Ansvar för industripolitiska och handelspolitiska insatser som berör

mineralsektorn (se avsnitt l.l). Prospektering (se avsnitt l.2). . Förvaltning av statens gruvegendom (se avsnitt 1.3).

:Åb-Jl-J

Finansiering av från samhällssynpunkt motiverad gruvbrytning (se avsnitt l.4).

5. Finansiering och styrning av forskning och utveckling på mineralom- rådet (se avsnitt l.5).

Prop. 1980/81: 130 39l

Förslaget om inrättande av bergskollegium tillstyrks av Lunds universi- tet. SGU. lt'ittsst_vrelsarna [ Kal/nar. Blekinge. Kristianstads. tl-"Ialmt't'htts. Kopparbergs. Viistt'rnorrlands. l-"t't'starhortens och Norrbottens län. Åse/c kommun samt TCO.

Svenska Gruvimlustriarbatarqti'irlmnder och Norsjö kommun föreslår att ett "Statens mineralverk" inrättas. som skall svara för samhällets samlade insatser på gruv- och mineralområdet

Borgmästaren i södra distriktet och Kungl. l-"atenskapsakade/nicn är tveksamma till förslaget om bergskollegium.

Statskontoret. RRV. statens naturvårdsverk. konttnerskollegitun, ÖEF . SIND. STU. länsstyrelsen i Jämtlands län. I VA. Svenska Handelskam- marförbundet. Sveriges industri/firman!. SAF. Sveriges ("it'ilingenit'irs/ör- buna'. Svenska Metal/industriarhetareforbundet. SALF och Statsföretag AB avstyrker förslaget.

Länsstyrelsen iJz'imt/ands [än och IVA anser att nuvarande organisation kan behållas.

Kommerskollagium. SIND. NSG och Sveriges Cit'ilingartjt'irsjförbttnzl föreslår att NSG endast skiljs från SlND och får ett eget kansli.

Rcmissinstansernas kommentarer

Enligt TCO:; mening har förslaget om en branschmyndighet för mineral- politiken stora förtjänster. TCO vill därför tillstyrka principl'örslaget och -— som utredningen förordar — föreslå att dess konkreta innebörd fär utredas av en organisationskommitte' med representantion från bl.a. tjänsteman- narörelscn.

SGU instämmer i utredningens åsikt att statens insatser bör förstärkas vad gäller den näringspolitiska bevakningen av mineralsektorn. SGU fin- ner det också rimligt att dessa funktioner överförs på ett särskilt statligt organ kallat bergskollegium. medan tillsynsuppgifterna ligger kvar på SIND.

Länsstyrclserna i Västernorrlands och l-"iisterlmttans län delar utred- ningens uppfattning om behovet av en kraftig förstärkning av den statliga myndighetsorganisationen. Rationaliseringsvinster kan sannolikt uppnås om arbetsuppgifter som f. n. utförs av NSG. SlND och kommerskollegium överförs till ett nyinrättat ämbetsverk i enlighet med utredningens förslag. Samtidigt som mineralhanteringens stora betydelse för svensk ekonomi härigenom markeras. främjas gruvnäringcns intressen vid en samordnad bedömning av försörinings- och regionalpolitiska frågor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län räknar upp ett antal faktorer som ger gruvnäringen dess särprägel och som skiljer den från tillverkningsindu- strin. bl.a. följande: Gruvnäringen baserar sig på en naturresurs precis som jordbruk. skogsbruk. fiske. Förfogandet över denna resurs regleras av en särskild lagstiftning. Statens roll är redan av det skälet större än inom industrin. Mineralbrytningen är första etappen i en lång process. Gruvnä-

Prop. 1980/81: 130 392

ringen har sekundära effekter som ingen industrigren har. Samhällsekono- miska faktorer väger därför tyngre här än på andra håll. Länsstyrelsen tar också tipp bl.a. försörjningsaspektcrna och att grttvnäringen kan fungera som ett viktigt regionalpolitiskt instrument. Bl.a. dessa faktorer ställer enligt länsstyrelsen krav på en målmedveten och väl genomtänkt mineral- politik. Ett särskilt ämbetsverk utgör den bästa organisatoriska förutsätt— ningen föratt en sådan politik skall komma till stånd och bli framgångsrik. (_)ruvnäringen skulle pä det sättet få en centralare roll och större tyngd i statsapparaten.

Liknande tankegångar framför också av lt'insstyrelsen i l"ästernorrlantls län.

Svenska (frui'imlustritirbe[(o—eti't'rlmndet förslår att ett "Statens Mineral- verk" inrättas. Verket skall svara för samhällets samlade insatser på gruv- och mineralområdet. t. ex. angelägna industripolitiska satsningar. göra bedömningar av konkurrenssituationen och initiera nödvändiga satsningar för att förbättra konkurrcnskral'ten. tillvarata tillväxtmöjligheterna. svara för prospektering. forskning och utvecklingsarbete. Förbundet framhåller vikten av att det nya verket bygger upp nödvändig kompetens på de grav-. mineral- och anrikningstekniska områdena.

Bergmi'istare/1 i norra distr-"ket påpekar att genom att SIND:s mineral- byrä fungerar som kansli åt NSG så företräder mineralbyrån i vissa fall sökanden eller annan part vid t. cs. utmälsförrättningar. där bergmästaren är beslutande instans. Det torde dessutom närmast åvila nämndens kansli. dvs. mineralbyrån. att beakta gruvlagens föreskrifter i samband med för- valtningen av statens gruvegendom. Vid försummelser kan det åligga berg- mästaren att ingripa.

Även om bergmästaren på grund av sin ställning som självständigt beslutande instans har ansett sig kunna handlägga frågorna opartiskt. torde dock mineralbyråns dubbelroll som representant för såväl chefsmyndighet som part ej befrämja samarbetet mellan bergmästare och chefsmyndighet.

()m besluten vid en utmålsft'irrättning överklagas. går besvären i vissa hänseenden till industriverket. och med nuva'andc ordning kan den situa- tionen uppstå att samma byrå dels å industriverkets vägnar är beslutande instans och dels representerar part i ärendet.

Bergmästaren anser att utredningens förslag att särskilja förvaltningen av statens gruvegendom från mineralbyräns tillsynsuppgifter löser ett pro- blem. som under senare tid fått ökad aktualitet. och därför tillstyrks förslaget i princip. De myndighets- och förvaltningsuppgifter som tttred- ningen vill hänföra till bergskollegium hör dock. enligt bergmästaren. närmare samman med industriverkets övriga uppgifter än de tillständs- och tillsynsfrägor som utredningen föreslår skall kvarstanna på verkets mine- ralbyrä. Den mest ekonomiska och rationella lösningen erhålls. om de fåtal uppgifter som utredningen föreslår skall kvarstanna på mineralbyrån över- förs till bergsstaten. och mineralbyrän i stället tillsammans med nämnden

Prop. 1980/81: I30 393

för statens gruvegendom fullgör de funktioner. som skulle ha åvilat bergs- kollegium. Myndighetsorganisationen skulle då få följande utformning: ]. Statens industriverk upphör som besvärsinstans enligt gruv- och mine- rallagarna och överlåter även resterande uppgifter enligt dessa lagar till bcrgmästarna. Härvid uppnås den minskning av antalet besvärsin- stanser som i särskilt i yttrande i slutbetänkandet (Ribrant) anges för- enkla hanteringen och minska samhällets kostnader. Eventuellt över— förs även tillsynen enligt kontinentalsockellagen till bergmästarna. Bergsstaten förblir administrativt anknuten till SlND enligt sin instruk- tion. Mineralbyråns uppgifter härvidlag överflyttas förslagsvis pä admi- nistrativa byrån. För bcrgsstatcns frågor avdelas en på industriverket anställdjurist. som tillsammans med bergmästarna ingår i en kommitté. som utarbetar. samordnar och fastställer för hela verksamheten gemen- samma riktlinjer och yttranden. Juristen är föredragande i bcrgsstatcns frågor inför verket. lndustriverkets mineralbyrå fortsätter att fungera som kansli för NSG och tilldelas övriga uppgifter som utredningen vill tilldela bergskolle- gium samt behåller även tillståndsfrågorna enligt kontinentalsockel- och IQ

rennäringslagarna.

Enligt LO är en invändning mot utredningens förslag att det finns påtag- liga riskcr med att bryta ut de industripolitiska frågorna kring gruvor och gruvindustrin från den myndighet som hanterar de industripolitiska frå- gorna i övrigt. LO påpekar också att en lösning av de långsiktiga syssel- sättningsproblemen och regionalpolitiska problem som gruvindustrins situ- ation aktualiserar sannolikt förutsätter omfattande insatser också inom andra branscher. vilket snarare talar för behov av bättre samordning. Mot detta skall vägas de fördelar som utredningen anser den föreslagna organi— sationen skulle ha ur ren mineralpolitisk synpunkt. Eftersom det enligt LO är svårt att bedöma dessa på grundval av utredningens analys. avstår LO från att närmare ta ställning till utredningens organisationsförslag. men vill dock starkt ifrågasätta den passiva roll nuvarande NSG skulle få i den föreslagna organisationen.

Även SIN!) framhåller vikten av att NSG ges möjlighet till ett aktivt och målmedvetet agerande.

Liksom LO pekar också flera andra remissinstanser på riskerna med en scktorisering av industripolitiken. bl.a. RRV. ktnnmerskol/egimn. SIND. S'I'U . IVA. Svenska Humle/skammar/örlnuulet. Sveriges Industri/örlmml. SAI-'. SALF. Svenska Metal/industriarbetare/l'irlmndet samtjlera länssty- relser.

SIND anser det vara av fundamentalt intresse att industri-. regional-. forskningspolitiska och andra insatser från statens sida inom mineralsek- torn vägs mot liknande behov i andra industrisektorer. En sådan avvägning

Prop. 1980/81: 130 394

sker naturligtvis inom regeringen och dess kansli och i riksdagen. lndustri- verket vill emellertid starkt understryka vikten av att en sådan avvägning och en samordning av verksamheter riktade till olika delar av industrin sker även på myndighetsplanet.

Enligt SlND skulle en särskild myndighet för en så begränsad sektor som gruvindustrin oundvikligen medföra bristande koordinering i genom— förandet av politiskt beslutade statliga åtgärder mellan denna sektor och andra delar av industrin. Det skulle vidare starkt försvåra för de politiska organen att få underlag för genomtänkta och väl avvägda beslut beträffan- de fördelningen av statliga insatser och andra åtgärder mellan olika bran- scher. Ur resurssynvinkel innebär utredningens förslag att den nya myn- digheten måste bygga tlpp och dubblera kompetenser som idag redan finns inom bl.a. SlND och S'I'U. Det skulle vara en utveckling som knappast ligger i linje med dagens uttalade strävan mot rationaliseringar och kost- nadsbcsparingar.

Den enligt SIND:s mening önskvärda förstärkningen av den industripoli- tiska bevakningen av mineralsektorn. som även MPU förordar. bör i stället ske genom en förstärkning av SIND:s resurser för dessa ändamål.

ÖEF delar inte MPU:s uppfattning om behovet av en ny myndighet utan bedömer det vara möjligt att inom nu befintliga verk lösa de uppgifter MPU vill ålägga ett bergskollegium. Den fttnktionsinriktade verksorganisationen som nu finns skulle allvarligt störas om näringsgrensoricnterade verk med uppgifter enligt MPU:s förslag började inrättas.

Svenska Metallim'lnstriarhetaretå'irhundet anser att eftersom industriver- ket ät ansvarigt för industripolitiken i stort så bör ansvaret för mineralpoli- tiken i första hand ligga där under förutsättning att verket verkligen får resurser och möjlighetcr att bedriva en aktiv mineralpolitik. Enligt förblin- dets mening är en samordnad planering av gruv-, metall- och utrustningsin- dustrin med ett avgörande fackligt och samhälleligt inflytande nödvändigt.

Med hänvisning till den nuvarande omfattningen och det faktiska läget inom svensk mineralindustri är bergmästaren [södra distriktet tveksam till att det nu skall inrättas ett nytt statligt verk enligt utredningens förslag. De motiv på vilka man 1974 grundade överförandet av arbetsuppgifter från KK till SIND torde fortfarande kvarstå. Om statens prospektering enligt utredningens förslag i framtiden uteslutande skall vara av regional och grundläggande karaktär eller motiverad från samhällssynpunkt och om uppgifterna därtill läggs på helt separata avdelningar torde skälen för kritik av att statens övervakande och förvaltande funktion ligger inom samma verk minska. Bergmästaren föreslår att finasiering och styrning av över- siktliga. grundläggande prospekteringsarbeten överförs direkt på SGU. varvid skälen till kritik skulle minska ytterligare.

Statskontoret efterlyser en fördjupad ekonomisk analys och anser inte att utredningen har visat tillräckligt starka skäl för att motivera de organi- satoriska förändringar som förslås. Statskontoret påpekar också att organi-

Prop. 1980/81: 130 395

sationsförslaget innebär att en och samma organisation skulle få uppgiften att vara förvaltare av statens gruvegendom och samtidigt ha vissa myn- dighetsfunktioner. t.ex. linansiering och styrning av FoU och prospekte- ring. Denna blandning av funktioner anser statskontoret vara olämplig.

Även Svenska Humle/skammar/ifirlnmdet. Sveriges lndustri/örlmnd och SAFanser att det i och för sig berättigade argumentet om åtskillnad mellan myndighets- och förvaltarfunktionen knappast förefaller bli tillgodosett genom tillkomsten av ett bergskollegium enligt utredningens modell.

Kom/nerskollegimn påpekar att genom det föreslagna bergskollegium risken för en sammanblandning av statens myndighetsuppgifter. bedrivan- de av en övergripande mineralpolitik och förvaltning enligt affärsmässiga grunder av sina gruvintressen knappast synes vara mindre än i nuvarande organisationsform.

Även SIND anser att förslaget väsentligt torde öka risken för att myn- dighetsfunktionerna sammanblandas med de gruvförvaltande uppgifterna.

NSG framhåller att frågan hur den organisation. som har att lägga ut prospekteringsbeställningarna. skall få beställningsverksamheten att flyta på ett från saklig synpunkt acceptabelt sätt är en av de mest angelägna vid bestämmande av organisationens närmare uppgifter och totala resurser. Det hade därför varit av stort intrcsse och för det fortsatta arbetet härvid- lag av avgörande betydelse. om utredningen. när den tog upp de organistt- toriska frågorna. hade velat analysera och utvärdera det sätt på vilket NSG och SGU sökt att svara mot dels statsmakternas ambitioner från beslutet att övergå till uppdragsverksamhet. dels utredningsmännens egen uppfatt- ning i frågan. Den bristande analysen av NSG: s hittillsvarande verksam- het kommer också till uttryck i det faktum att många av utredningens förslag inom nämndens verksamhetsområdc — såvitt nämnden kan finna — ligger i linje med av nämnden redan genomförda eller föreslagna åtgärder eller policydeklarationer. Nämnden har i sådana fall ansett åtgärderna genomförbara inom ramen för nuvarande organisation och givna riktlinjer.

NSG anser vidare att utredningen inte tillräckligt analyserat de föränd- ringari omvärlden. som enligt utredningen leder till nya krav på myndig- hetsorganisationen. för att kunna dra några mer bestämda slutsatser p. g. a. dessa.

Enligt komna-msk::Ilegimn ger de sakskäl MPU anför som stöd för ökade insatser på det mineralpolitiska området inte i sig vid handen att dessa insatser kräver en ny eller ftfn'ändrad organisation av statens uppgifter pa området. Även om justeringar i myndigheternas organisation och arbets- uppgifter kan aktualiseras som en följd av en ökad satsning på det mineral- politiska området saknas närmare analys av nuvarande organisation och dess funktion mot bakgrund av de utgångspunkter utredningen själv ställt upp.

SALF är rent allmänt skeptiskt mot en tilltro till de resultat som kan nås genom organisationsförändringar på central myndighetsnivå. De slutliga

Prop. 1980/81: 130 396

kostnaderna tenderar alltid att bli högre än vad som kalkylerats med. både iform av pengar och minskad produktivitet.

Bl.a. kommersktdiarium. SIND. NSG och Sveriges ("it'ilingeniörs/ör- bund föreslår att NSG skiljs från SlND.

NSG medger att de uppgifter som lagts på nämnden är så viktiga. svåra och omfattande att den nuvarande organisationen. med hänsyn till den begränsade personalstyrkan vid kansliet. nödvändigtvis får svårigheter att med tillräcklig tyngd tränga in i och behandla alla uppgifter på ett sådant sätt att verksamheten vinner tillbörlig respekt från andra myndigheter och företag med vilka samarbete skall etableras.

SALF tror inte att utredningens förslag till organisation innebär några större fördelar. Förbundet anser i stället att de brister som finns idag till stor del beror på att SlND inte har fått tillräckliga möjligheter och resurser för att klara de uppgifter de ålades |974. SALF hävdar att en klarare ansvarsfördelning måste skapas mellan industridepartementet. som skall svara för den övergripande politiken, och industriverket. som skall genom- föra denna i praktiken. Ansvarsfördclningen mellan SIND och olika "branschmyndigheter" har även den varit oklar och detta förenat med små resurser har medfört att SlNI) inte kttnnat agera särskilt offensivt.

SALF betonar att ett starkt industriverk har en viktig samordnande funktion för det svenska näringslivet. SALF delar utredningens uppfatt- ning att den nttvarande organisationen är splittrad och inte har varit speci- ellt framgångsrik. Genom att avlöva SlND går man dock miste om möjlig- heterna till en samlad industriell överblick över och samordning med t. ex. järn- och stålindustrin. verkstadsindustrin ctc.

SIND delar i stort sett kommitténs uppfattning beträffande de utgångs- punkter som man anser bör vara vägledande för en förändrad myndighets- organisation. Verket framhåller emellertid att en verksamhets organisation endast är ett av flera medel som måste användas för att säkerställa att uppställda mål och önskade effekter nås. För att nå fram till en lämplig organisation är det således viktigt att syftena med verksamheten klart anges i så konkreta termer som möjligt. Av väsentlig betydelse är vidare vilka styrmedel som avses användas för att nå målen samt kvaliten och omfattningen av de resurser som ställs till förfogande och hur dessa förde- las mellan olika grenar av verksamheten. Utredningens utgångspunkter är dock både allmänt hållna och delvis så oklara och svårtolkade att de ej ger någon klar och entydig vägledning när det gäller val av lämplig organisa— tionsutformning för att nåde av utredningen önskade effekterna.

Enligt verkets mening är det endast en av utgångspunkterna som är direkt organisationsstyrandc. nätnligcn önskemålet om en tydlig gräns- dragning mellan statens ägande respektive övervakandc funktion.

Enligt SIND:s bedömning är ett av de största hindren för en aktivare medverkan i mineralpolitiken från verkets sida otillräckliga utredningsre- surser och bristande personella och ekonomiska möjligheter att bevaka

Prop. 1980/81: 130 397

främst internationella marknads- och utvecklingsfrägor. Även för NS(i:s verksamhet anser verket att en viss förstärkning erfordras.

Jämtlands läns ulrm'klingsjond finner de förändringar som utredarna föreslår" något drastiska mot den bakgrunden att nuvarande organisation endast verkat sedan l973/74. l—"onden vill därför ansluta sig till den reserva- tion som ledamoten Torsten Neyman lämnat och understryka betydelsen av ett vidgat samarbete mellan SIND och andra berörda myndigheter.

Delegationenför glesbygdsfrågor föreslår att bergskollegium lokaliseras till något av skogslänen. [.iinsslyrelsen i Kopparbergs län vill att NSst kansli (eller bergskollegiet) lokaliseras till Ludvika kommun. Länsstyrel- sen i Norrbottens län och Luleå kommun föreslår lokalisering till Luleå.

I .! Industri/)olitiska och hamlelspolilisku insatser som berör mineralsek-

torn Utredningen fö reslår att bergskollegium får ansvar för industri-

politiska och handelspolitiska insatser som berör mineralsektorn. vari bör ingå: — Initiativtagande till och genomförande av näringspolitiska åtgärder i syfte att främja en positiv utveckling av mineralsektorns produktion och struktur samt av försörjningen med mineralråvaror.

— Branschutredningar och bevakning av branschutveeklingen.

— Bevakning av försörjningssituationens och handelns utveckling.

— Prognosverksamhet. — Samordning av statliga åtgärder som rör mineralsektorn.

Remissinsranser/ms kommentarer

Bland den utbyggda organisationens uppgifter föreslås ingå ansvarför industripolitiska och handelspolitiska insatser som berör mineralsektorn. häribland uppgifter för vilka nu statens industriverk och kommerskolle- gium svarar. NSG påpekar att en sådan koncentration naturligtvis kan ha fördelar för en ny mineralorganisation. Å andra sidan kan en nödvändig överblick och samordning med övriga industrisektorer komma att saknas. med alltför sektorbundna och snäva bedömningar som följd. Den special- kompetens som nämnden besitter kan ändå utnyttjas på sätt som sker i dag genom dess medverkan i andra myndigheters arbete eller genom direkta uppdrag till nämnden.

Komnzerskr>llegium framhåller att frågor rörande mineral och metaller inte behandlas isolerat eller utgör någon ensartad grupp i handelspolitiskt avseende. Kommerskollegium anser också att det med all sannolikhet skulle väcka förvåning internationellt om i ett land som Sverige en myndig- het med uttalad uppgift att svara för ägarintresse inom en viss sektor även skulle ha ansvar för de handelspolitiska frågorna just och enbart inom denna sektor. Det skulle även kunna uppfattas som om Sverige hade för avsikt att driva en särskild handelspolitik på mineralområdet. Detta är enligt kollegiet inte möjligt p. g. a. Sveriges internationella åtaganden.

Prop. 1980/81: I30 398

Vid bestämmandet av den organisatoriska hemvisten för de industripoli- tiskt präglade uppgifterna måste enligt kollegiets mening beaktas att verk- samheten inom mineralsektorn alltigenom måste betecknas som industri- cll. Den är i hög grad beroende av den industriella utvecklingen i övrigt. Ställningstaganden rörande mineralsektorn bör därför inte ske utan beak- tande av industripolitiken i övrigt och omvänt måste mineralsektorn beak— tas vid många andra ställningstaganden av industripolitisk natur. Från denna utgångspunkt är det mindre välbetänkt att etablera en särskild myndighet för mineralsektorn. Dess utveckling och roll torde bäst främjas av att dess utvecklingsfrågor m.m. behandlas med direkt anknytning till industripolitiken i övrigt.

När det gäller ansvar för industripolitiska och handelspolitiska insatser framför Norr/onals/Emden den uppfattningen att det inte finns någon rimlig anledning att särbehandla gruvindustrin ijämförelse med övrig industri.

Perstm(ilorganisationerna vid SGU menar att det nu föreslagna bergs- kollegiet troligen kommer att utsättas för liknande kritik som nu riktas mot NSG på grund av att NSG och SIND har samma kansliorganisation. Personalorganisationerna ifrågasätter därför om inte bl. a.. ansvaret för de industri— och handelspolitiska insatserna som berör mineralsektorn bör ligga kvar hos SIND.

Statskontoret anser att organisationsförslaget torde innebära en försäm- ring för industri- och handelspolitiken i stort. eftersom både industri- och handelspolitiska insatser som berör mineralsektorn skulle brytas ut ur de myndigheter som f. n. sköter dessa. Statskontoret menar att utredningen ej har visat att denna försämring kompenseras av att man effektivare skulle nå den angivna målsättningen genom att samla de i utredningen specifice- rade arbetsfunktionerna i en organisation än om dessa som nu utförs av flera självständiga organisationer.

LKAB anser att innan slutlig ställning tas till bergskollegii ansvar för industri- och handelspolitisk bevakning bör de synpunkter på bl. a. nack- delarna med en branschvis splittring som i detta avseende framförs av SIND noga övervägas.

1.2 Prospektering Utredningen föreslår att bergskollegium får följande uppgifter avseende prospektering:

— Finansiering och styrning av översiktliga grundläggande arbeten (för- enklad berggrundskartering. geofysiska llygmätningar. storregionala geokemiska undersökningar. regionala gravimetermätningar och över- siktliga kvartärgeologiska undersökningar) genom uppdrag till SGU. — Finansiering och styrning av prospektering och andra undersökningsar- beten som är motiverade från samhällssynpunkt genom uppdrag till SGU och företagens prospekteringsorganisationer.

— Planering och samordning av prospekteringsverksamheten.

Prop. 1980/81: 130 399

Utredningen föreslår också: — att ett särskilt rådgivande organ, prospekteringsrådet. inrättas i anslut- ning till bergskollegiet. l rådet bör. förutom bergskollegii representan- ter. ingå representanter för företag och fackliga organisationer samt SGU. Rådet bör fungera som ett forum för informationsutbyte och diskussioner mellan prospekteringsorganisationerna. Inom rådet träffas också överenskommelser om vilka områden. slag av mineral etc. som varje prospekteringsorganisation skall ägna sig åt.

Förslaget om inrättande av ett prrtspekteringsråd stöds av flera remissin- stanser. bl.a. RRl". SIND. SGU. utvet'klingsjonden i Örebro län. Sveriges Imlustrif'örbnnd. Svenska Ilandelskammarlörbandet. SAF. Sveriges Civil- ingeniörsji'irlnmd. Sveriges Natarvetureji'irbtmd oeh LKAB.

Svenska Grui'industriarhetarefi'irhundet och pers:ota/(n'ganisationerna vid SGU är negativa till det föreslagna prospekteringsrådet.

RG"!iSSl/lSf(I/lSt'rllt'lS kommentarer

Personalorganisationerna vid SGU föreslår att första punkten ovan kompletteras med "regionala fullprospekteringsprojekt. regionala pro- spekteringsprojekt. lokal målprospektering inklusive prospektering efter nyfynd inom befintliga anrikningsområden”. Andra punkten kommer då att lyda: "Finansiering och styrning av andra undersökningsarbcten som är motiverade . .

Organisationerna anser det förvånansvärt att Sveriges största prospek- teringsorganisation (SGU) enbart betraktas som ett komplement till gruv— bolagens prospektcringsorganisationer. Om företagens prospektering i allt större omfattning finansieras med statliga medel befarar organisationerna att landets totala satsning på prospektering inte kommer att öka även om statens prospekteringskostnader ökar kraftigt. Bl. a. därför förutsätter de att alla statligt finansierade prospekteringsuppdrag även i fortsättningen utförs av statens egen prospekteringsorganisation (SGU).

Personalorganisationerna framhåller också att SGU bör arbeta på alla nivåer av prospekteringen, från storregional till lokal skala. De understry- ker också att större delen av SGU:s personal sysslar med objektinriktad lokalprospektering och att maskinell utrustning. laboratorier m.m. till stor del är anpassade till sådan verksamhet.

Bergmästaren i södra distriktet anser att "finansiering och styrning av översiktliga. grundläggande arbeten" kan läggas direkt på SGU. Om den regionala grundläggande basprospekteringen läggs direkt på SGU och SGU har skyldighet att snarast efter fältarbetet offentliggöra resultaten samtidigt för alla, så bortfaller grunden för kritik av NSG härvidlag. SGU:s planer för dessa grundläggande arbeten bör gå på remiss till NSG och andra prospekterande företag.

Bergmästaren anser också att resultaten från statens översiktliga regio- nala kartcringar skall vara offentliga och ej. som föreslås i utredningen. endast delges intressenterna (medlemmarna i prospekteringsrådet).

Prop. 1980/8 l : ISO 400

SIND anser att planeringen av de storregionala undersökningarna an- tingen kan göras av SGU. men i nära samarbete med intressenterna. eller av SlND och SGU i samråd. För det senare alternativet talar förutsättning- arna att knyta planeringen närmare till de mineralpolitiska överväganden som förutsatts ske inom SIND:s ram. [ detta fall skulle erforderliga re- surser för genomförande av verksamheten lämpligen ställas till SIND:s disposition för upphandling av tjänster på samma sätt som nu sker för NSst prospekteringsverksamhet. Denna fråga har dock. liksom frågan om formerna för den statliga prospekteringen. ett nära samband med SGU:s organisation. Utan att SGU:s organisatoriska förutsättningar för olika uppdragsförhållamlen närmare klarlagts. kan SlND inte uttala sig om vilket av ovannämnda alternativ som är att föredra. Oberoende härav bedömer SlND dock att det av utredningen föreslagna prospekteringsrådet kan få en betydande roll för planeringen av dessa arbeten.

Sveriges Natarvetare/t'irlnmd anser att den organisatoriska formen egentligen är betydelselös. Det viktiga är att prospekteringen och anslu- tande geologiska arbeten fungerar optimalt utan dubbelarbete och utan onödiga fördröjningar i uppgiftslänmandet.

Personalorganisationerna vid SGU framhåller att det är viktigt att man innan arbetena påbörjas har en klar policy för hur resultatet av den grund- läggande basprospekteringen skall användas och hur eventuella uppslag skall fördelas. Risken är annars stor att det blir kapplöpning mellan pro- spekteringsorganisationerna om att först hinna inmuta de uppslag som kommer fram vid basprospektcringen när kartmaterialet offentliggörs. Or- ganisationerna menar att SGU bör ges i uppdrag att undersöka dessa uppslag.

IVA vill kraftigt understryka vikten av att SGU omfördelar sina resurser och förstärker sin organisation så att karteringsverksamhctcn kan ökas. Resurser till detta kan bland annat tas från den prospekteringsverksamhet som SGU för närvarande bedriver som uppdrag. då uppdragsverksamhe- tens volym enligt akademiens mening är för hög i relation till volymen av översiktligt karteringsarbete.

SGU understryker att större delen av SGU:s personal sysslar med objektinriktad lokalprospektcring. Också maskinell utrustning. laboratori- er m.m. är till stor del anpassade till sådan verksamhet. Omlokaliseringen till framför allt Luleå skedde ju också som stödåtgärd för en sysselsätt- ningssvag region. vilket måste vara ytterligare ett skäl att garantera syssel- sättningen för denna personal. Detta gäller givetvis också SGU:s Malåav- delning. Förutom den lokalinriktade prospektering som kommer att bedri- vas av bergskollegiet finns även utrymme för uppdrag till SG U från gruv- företagen. Om det föreslagna prospekteringsrådet leder till bättre samord- ning och alltså bättre utnyttjande av SGU:s totala resurser måste detta självfallet ses som positivt.

Både SGU och pr'rsonalorganisationerna vid SGU anser att all prospek-

Prop. 1980/81: ISO 40!

tering som beställs av bergskollegium bör utföras av SGU. dels för att utnyttja de investeringar som gjorts och dels anser SGU att utredningens målsättning innebärande ökad försörjningsberedskap. bredare mål än de rent företagsekonomiska osv. även i framtiden kommer att förutsätta en statlig integrerad prospekteringsorganisation av den typ SGU nu utgör.

Enligt SGU förefaller det naturligt att gruvbolagen också i fortsättningen koncentrerar sin prospektering till gruvområdena. Det är också rimligt att bergskollegium mer än bolagen tar samhällsekonomiska och regionalpoli- tiska hänsyn i sitt arbete. I så måtto kompletterar de olika organisationerna varandra. Gemensamt för organisationerna är dock självfallet att prospek- tering bcdrivs för att hitta nya malm- och mineralfyndigheter. Det ligger alltså i malmprospekteringens natur att bergskollegii genom SGU bedrivna prospekteringsverksamhet kommer att både konkurrera med och komplet- tera företagens. Eftersom gjorda fynd i den statliga prospekteringen förut- sätts bli utbjudna till företagen för grtrvundersökning är det också svårt att förstå eventuell misstro från företagen mot den statliga prospekteringen.

TCO framhåller att utredningen dels skriver att konkurrens mellan pro- spekteringsorganisationerna har positiv betydelse för effektiviteten i pro- spekteringen. dels i andra sammanhang att konkurrensförhållande inte skall uppstå mellan bergskollegium och företagen och att bergskollegii prospektering skall fungera som ett komplement till företagens prospekte- ring snarare än en konkurrerande verksamhet. Att enbart använda landets största prospekteringsorganisation som komplement till företagens mindre organisationer förefaller. enligt TCO. mindre lämpligt mot bakgrund av utredningens tidigare argumentering.

Även SIND understryker att det är viktigt att både staten och företagen aktivt utför nyprospektering. eftersom en konkurrens på prospekterings- området leder fram till den diversifiering i fråga om teknik och metodik som är en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik prospek— tering. SlND anser att den diversifierade forskning och utveckling inom metodik-tcknikområdet som idag sker och som till stor del baseras på ett konkurrensförhållande även fortsättningsvis bör bedrivas för att bibehålla en hög utvccklingsstandard på metodik-tekniksidan.

Enligt LKAB:s uppfattning är det ett viktigt konstaterande. när MPU skriver att bergskollegii prospektering bör fungera som ett komplement till företagens prospektering snarare än som en konkurrerande verksamhet. Detta anser LKAB vara grundläggande för den arbetsfördelning mellan bergskollegium och gruvföretagen. som är en avgörande förutså'tttning för kollegiets möjligheter att verka som samordnare mellan olika prospekte- ringsintresscn. För prospekteringen grundläggande geologiska karterings- arbeten bör kunna utföras av SGU på uppdrag av bergskollegium. medan den målinriktade prospekteringen bör handhas av gruvbolagen. Dessa har kompetens att förutom de geovetenskapliga bedömningarna även göra anrikningstekniska och marknadsmässiga avvägningar samt att ta infra- strukturen i beaktande. 26 Riksdagen IUSOIBI. I sant/. Nr I.?!)

Prop. 1980/81: 130 402

Även RRV delar utredningens uppfattning att den i statlig myndighets- form finansierade och bedrivna prospekteringen bör fungera som ett kom— plement till företagens prospektering snarare än som en konkurrerande verksamhet. Detta ter sig än mera naturligt med tanke på att det redan finns en statsägd prospekteringsorganisation inom LKAB som bedriver direkt fyndighetsinriktad prospektering.

Den prospektering som i framtiden skall bedrivas av NSG bör, enligt RRV. främst avse översiktliga. grundläggande prospekteringsarbeten. Denna prospektering bör i första hand förläggas hos SGU. NSG bör dock ha möjlighet att inom ramar som bestäms av statsmakterna anlita annan prospckteringsorganisation. om nämnden så finner motiverat. Detta bör stärka nämndens beställarroll i mer traditionell ekonomisk bemärkelse.

Norrlands/baden vill att insatserna på gruvnäringens område skall kopp- las mer målmedvetet till regionalpolitiken än vad utredningen föreslår. Regionala organ och myndigheter bör få större möjligheter att påverka utformningen av den statliga prospekteringsverksamheten än vad tttred- ningen förutsätter.

SIND framhåller att mot bakgrund av mineralförsörjningsaspekten mås- te staten ta ansvar för en prospektering som redan på ett tidigt stadium kan visa sig vara inriktad mot en gruvbrytning som inte uppfyller de definiera- dc lönsamhetskrav som de enskilda företagen måste ställa. I detta fall bör staten kunna gå in med speciella stöd som dock vid varje tillfälle mäste prioriteras i förhållande till andra typer av investeringar. För detta måste finnas ett statligt organ som kan bedöma effekten av investeringar inom olika typer av industribranscher. Detta gäller även investeringar inom etablerade gravfält. där speciella stöd kan krävas. bl.a. för mer omfat- tande prospekteringsinsatser.

NSG stöder utredningens uppfattning att den nya organisationen inte bör söka konkurrera i exploateringsskedct med gruvindustrin. NSG anser dock att organisationen bör bibehålla och bygga ut viss kompetens på det gruv- och mineraltekniska området. Sådan kunskap är nödvändig vid pros- pekteringen. vilkenju i vart fall bör drivas av staten så långt att utmål kan läggas. Kompetensen är också nödvändig för att staten skall kunna utföra de undersökningar av framkomna fyndigheter som framstår som önsk- värda från samhällets synpunkt eller exploatera dessa fyndigheter om inte något företag är intresserat.

Även SGU och perstnia/organ[sationerna vid SGU understryker att bergskollegium bör ha kompetens att bedöma t. ex. br'_s-'tningstekniska och ekonomiska aspekter av en gruvbrytning.

LKAB vill betona att bergskollegium endast bör engagera sig i sådan från samhi'tllssynpunkt motiverad gruvbrytning som annars inte skulle komma till stånd.

Konrrnerskollegimn framhåller att en konsekvens av att NSG helt frigörs från industriverket torde bli att i huvudsak företagsekonomiskt motiverad

Prop. 1980/81: 130 403

prospektering och medel härför bör ankomma på NSG medan prospekte- ring med annan samhällsekonomisk motivering bör hänföras till industri-

verket eller —- beroende av syftet - eventuellt till SGU.

Beträffande prospektering av regionalpolitiska skäl och sådana fall då ovissheter ifråga om obrutna tjällområden gör prospektering riskabel anser Statsföretag att gruvbolagen sannolikt skulle vara intresserade av att utfö- ra sådana arbeten om möjlighet till statsbidrag funnes. Sådan prospekte- ring skulle inte kostnadsmässigt helt behöva belasta statsverket. Det är heller inte säkert att den "cgen-r'egi'"-princip som nu råder ifråga om statligt bekostad prospektering ger lägsta kostnader. Ett statsbidragssy- stem kunde tänkas möjliggöra viss resursöverföring från prospektering till kartering.

LKAB påpekar att ett förslag som går ut på att bergskollegium regelmäs- sigt skulle bekosta hälften av den prospektering som företagen utför enligt prospekteringsplan godkänd av bergskollegium har diskuterats inom tttred- ningen. Enligt LKAB:s mening skulle en sådan ordning medföra ytterliga- re ökade möjligheter att trygga råvarubasen för svensk gruvindustri.

Flera remissinstanser understryker vikten av en effektiv samordning av prospekteringsverksamheten. bl.a. SGU. NSG. Stockholms universitet. Väster/mttens läns landsting. länsst_vrelserna i Västernorrlands. Jämt- lands. l-"ästerhottens och Norrbottens län. Nm-siö, Sorsele och (hillivare kommuner. IVA. LO. Svenska Grut'industriarbetarefi'n'bumlet. personal- mganisationer/ta vid SGU och Stats/i'iretag AB.

Västerbottens läns TCO-distrikt anser att staten skall ges ett klart sam- ordningsansvar för prospekteringsverksamheten och att de olika prospek- teringsföretagen skall lämna ifrån sig resultaten av sina undersökningar. även de resultat som hittills har kommit fram. 'l'C(Ä)-distriktet anser också att samarbetet mellan t. ex. LKAB och Boliden måste byggas på frihet från konkurrens för ett maximalt samhällsutbytc av gruvfyndigheterna.

SGU instämmer i att bättre samordning bör ske mellan de olika organisa- tioner'nas prospektering. Väsentliga delar i denna samordning är: . — Ett frisläppande av resultat från översiktliga arbeten. Huvuddelen av dessa kommer att utföras av SGU. ] den mån bolagen bedriver sådana arbeten skall naturligtvis resultaten från dessa också frisläppas. — Överenskommelser i lämpliga fall om geologiska intresseområden. in- riktning på olika malmtyper m. m. — Samordning av geofysiska flygmätningar.

Ett lämpligt organ för samarbetet bör kunna bli det föreslagna prospek- teringsrådet. '

Sorsele kommun och Västerhottens läns landsting anser att en mera långtgående samordning av befintliga prospekteringsorganisationer bör ef- tersträvas bl. a. ur effektivitetssynpunkt och för att nå en större öppenhet kring prospekteringsarbetets resultat och därigenom få ett bättre underlag för samhällsplanering och regionalpolitik.

Prop. 1980/81: 130 404

NSG framhåller att beträffande den samlade prospekteringens organisa- tion i landet har utredningen ytligt diskuterat frågan om lämpligheten av en odelad prospekteringsorganisation. i stället för nuvarande ordning med flera av varandra oberoende organisationer. men avvisat tanken på en förändring. Någon djupgående analys av modellens möjligheter och be- gränsningar har dock inte företagits. varför nämnden drar slutsatsen att frågan kan vara värd ytterligare studium.

LO vill starkt ifrågasätta om den nuvarande ordningen med tre prospek- teringsorganisationer medför ett ratinellt utnyttjande av våra prospekte- ringsresurser. Utredningens förslag för att bättre samordna dessa förefaller otillräckliga och effektivare åtgärder bör därför övervägas.

Svenska Gruvindustriarhetareförlmmlet anser att prospekteringen skall samordnas. Företagens prospektering kan då koncentreras på prospekte- ring för att trygga och utveckla gruvans malmbas.

Statsjk'iretag AB finner det uppenbart att en väsentlig rationalisering skulle kunna uppnås om malmletningen organiserades i ett särskilt bolag. där statens gruvnämnd och åtminstone de två största gruvbolagen ingick. Säkerligen skulle därigenom resurser kunna frigöras på malmletningssi- dan. vilka kunde tillföras karteringen. Statsföretag förbiser inte att en sådan organisation kan mötas med många detaljinvändningar och delvis kan kollidera med de olika medverkandes särintressen. Det finns likväl skäl att undersöka. om en sådan ordning kan åstadkommas. eftersom det inte förefaller sannolikt att utredningens förslag kan leda till någon avse- värd mildring i nu rådande missft'irhållanden.

Norsjö kommun anser att prospekteringsverksamheten skall samordnas under ett samhällsägt företag samt att organ för politisk insyn bör skapas.

Länsstyrelsen i.](itntlands län föreslår att inom SGU bildas en särskild prospekteringsenhet genom att sammanföra de enheter inom SGU. Boli- den Mineral AB och LKAB som idag var för sig sysslar med basprospek- tering. Boliden och LKAB skulle därmed kunna koncentrera sina resurser på närprospektering och gruvunderst'ikningar som är kosttmdskrävande. På sa sätt kan också gruvföretagens kunnande när det gäller bearbetning och marknadsförutsättningar maximalt utnyttjas. Det nya prospekte- ringsföretag som på så sätt tillskapas bör kunna drivas som ett affi'trsdriv- ande verk. knutet till industriverket. Styrelsen bör bestå av representanter från samhället. industriverket och gruvindustrin. Den allmänna pros- pekteringen bestående av förenklad berggrundskartering m.m. blir då lämpligen en myndighetsuppgift för SlND. eftersom resultaten från denna kartering skall göras tillgänglig för olika intressenter inom mineralområdet. De nya fyndigheter som man kan få fram hör av NSG kunna utarrenderas till det gruvbolag som visar störst intresse eller har bästa förutsättningarna för att bryta dem. Om NSG av syssselsättnings-. först'itjnings- eller andra skäl vill driva fyndigheter vars lönsamhet är tveksam kan detta ske genom legodriftsavtal med ett gruvföretag.

Prop. 1980/81: [30 405

Även länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att en ny organisation bildas. förslagsvis benämnd "Svensk Prospektering". av de enheter inom SGU. Boliden och LKAB som arbetar med basprospektering. SGU skulle därmed delas i två fristående organisationer: SGU (Uppsala) med främsta uppgift att kartlägga Sveriges berggrund och jordarter. och Svensk Pros- pektering (Luleå och Malå) som helt skulle inrikta verksamheten på pros- pektering efter malm och industrimineral. Boliden och LKAB skulle över- låta sin basprospektering till det nya företaget. Den nya organisationen bör till att börja med finansieras genom direkta anslag från statsbudgeten. Detta skulle göra det möjligt för Boliden och LKAB att helt satsa på gruvprospektering och gruvundersökningar. NSG skulle få som främsta uppgift att förvalta statens mineraltillgångar. De nya fyndigheter som hittas utarrenderas genom NSG till det gruvbolag som har bäst förutsätt— ningar att bryta dem. På sikt borde Svensk Prospektering kunna finansi- eras genom arrendeavgifter från "egna" fyndigheter.

IVA föreslår att förutsättningarna prövas att sammanföra lämpliga delar av SGU:s. LKAB:s och Bolidens nuvarande resurser till en gemensam organisation. exempelvis i form av ett aktiebolag. för att bedriva geofy- siska mätningsarbeten och borrningar i uppdragsform. Enligt lVA skulle organisationen kunna åta sig prospektcringsuppdrag för andra parter eller ge möjlighet för andra företag att inträda i intressentkretsen. Utanft'tr- stående bolag borde givetvis vara oförhindrade att på egen hand bedriva prospektering. Om denna lösning genomfördes kunde. enligt lVA. med all sannolikhet resurser frigöras för snabbare genomlörande av karterings- verksamheten utan större resurstillskott.

Bergmästaren i norra distriktet påpekar att utredningen framhåller att existensen av flera från varandra fristående prospekteringsorganisationer har positiv betydelse för den totala effektiviteten i prospekteringen. Enligt bergmästaren synes denna uppfattning riktig och bör vara utslagsgivande vid bedömningen av förslag från olika håll om samordning av prospek- teringen.

Även Lands universitet anser att det effektivaste är att ha kvar [lera fristående prospekteringsorganisationcr.

Flera remissinstanser diskuterar det föreslagna prt)spekteringsrädet. SGU anser att det föreslagna prospekteringsrådet kan bli ett lämpligt organ för samarbetet mellan de olika prospekteringsorganisationerna. SGU vill dock understryka att prospekteringsrådet skall vara ett rådgivan- de. alltså inte ett beslutande organ. SGU framhåller att detta samarbete i prospekteringsrådet kan vara ett första steg till en fastare samordning av landets prospektering. Speciellt gäller detta den prospektering som staten bedriver i olika former.

LKAB finner att förslaget med ett prospekteringsråd ökar möjligheterna att ge bergskollegii geologiska uppdrag en ändamålsenlig inriktning.

Västerbottens läns TCO-distrikt vill att ett särskilt organ för prospekte- 27 Riksdagen 198018] . I saml. Nr I30

Prop. 1980/81: I30 406

ringsversamheten i landet inrättas. där både företag. SGU och de fackliga organisationerna skall ingå. Detta organ skall dock ges en mer styrande roll än det föreslagna prospekteringsrådet. TCO-distriktet anser att prospek- teringsorganet skall kunna överblicka den totala prospekteringsverksam- heten och de erhållna resultaten.

Bergmästaren i södra distriktet anser att bergmästarna skall ingå i pros- pekteringsrådet. om detta inrättas.

Kungl. Vetenskapsakademien anser att de råd för forskning och för prospektering som skall fungera inom bergskollegiet även skall ha repre- sentanter för universitetssektorn.

Flera länsstyrelsen och kommuner är rädda för att den regionalpolitiska aspekten kommer i bakgrunden. I.änsstyrelsen i Västernorrlands län påpe- kar t. ex. att ingen representant som företräder de strikt regionalpolitiska synpunkterna finns i prospekteringsrådet. Eftersom gruvföretag och fack- liga organisationer har ett betydande intresse av undersökningar i de traditionella malmprovinserna kommer sannolikt basprospekteringen i nya områden att ytterligare eftersättas. Dessutom är samordningsproblemen alltjämt olösta. Mot denna bakgrund ifrågasätter länsstyrelsen om inte ett radikalare angreppssätt är nödvändigt. Enligt länsstyrelsens uppfattning skall all information i anslutning till basprospektering ställas till bergskolle- giets förfogande. ett bergskollegium som skall ha möjlighet att initiera fortsatt bearbetning av intressanta fynd t.o.m. gruvundersökningsstadiet. Härigenom är det möjligt att tillgodose kravet på en från samhällets syn- punkt önskvärd inriktning av prospekteringen. Denna målsättning kan emellertid inte realiseras och nödvändig samordning åstadkommas med mindre det föreslagna prospekteringsrådet kompletteras så att regionalpo- litiska synpunkter kan göra sig gällande.

Länsstyrelsen: i Västerlmttens län vill att det föreslagna prospekterings- rådet kompletteras med/ersätts av åtgärder av mera genomgripande natur för att tillgodose kravet på en från samhällets synpunkt önskvärd inrikt- ning av prospekteringen. Mot bakgrund av det stora samhällsintresset förordar länsstyrelsen att denna fråga blir föremål för ytterligare övervä- ganden innan beslut fattas.

NSG anser att det av utredningen föreslagna prospekteringsrådet som ett organ för samarbete mellan de olika prospekteringsorganisationerna i stort sett utgör en institutionalisering av ett förfarande som i praktiken redan tillämpas inom vissa områden. främst i Norrbotten. Nämndens hittills gjorda erfarenheter av denna ordning är dessvärre inte odelat posi- tiva. Konkurrensen mellan .gruvföretagen leder naturligt till att endast begränsade resttltat kan åstadkommas och då i huvudsak innebärande samråd med utgångspunkt från information om den statliga prospektering- ens utfall. '

Lunds universitet anser att prospekteringsrådets funktioner och upp- byggnad är otillräckligt definierade. Samarbete är naturligtvis önskvärt.

Prop. 1980/81 : [30 407

men om prospekteringsrådet skall ha en bestämmande funktion uppstår en rad utomordentligt besvärliga följdfrågor. Om prospekteringsrådet åter skall vara uteslutande rådgivande kan dess verksamhet. av hittillsvarande erfarenheter att döma. sannolikt bedrivas i mindre byråkratiska former. t.ex. som av bergskollegium administrerade samråd. som personmässigt kan anpassas till de vid olika tidpunkter föreliggande konkreta behoven.

På grund av de markant ökande konstnaderna för prospekteringsverk- samheten anser IVA att det är önskvärt att i möjligaste mån försöka samordna resurserna. IVA påpekar att detta kanske inte är så enkelt att åstadkomma utan att störa den stimulans till utveckling av speciellt pros- pekteringsmetoder som konkurrens innebär. Likaså är det naturliga kravet på tillförlitlig sekretess kring respektive prospektörs planer svårt att tillgo— dose i ett helt öppet samarbete mellan olika intressenter. Det föreslagna prospekteringsrådet är ett uppslag för att få till stånd en viss samordning mellan berörda parter. Akademien _vill dock ifrågasätta om ett nytt statligt organ beträffande planering av malmletning kan åstadkomma så värst mycket mer än vad som kan nås genom ett samarbete parterna emellan. t. ex. inom Svenska Gruvföreningens ram.

Svenska Gruvindttstriarhetareförhunder anser inte att prospekteringsrå_ det i något väsentligt kan bidra till att utveckla samhällets inllytande över prospektcringsverksamheten. Däremot tycks det. om man går på tttred- ningens tankegångar. ge företagen ökade möjligheter att påverka den stat- liga prospekteringen. Frågan bör lösas på annat sätt inom ramen för mineralverkets organisation.

Personalot-ganisaticmerna vid SGU framhåller att risken för att rådet skall få en styrande i stället för rådgivande funktion är uppenbar. Detta skulle innebära att NSst/bergskollegii prospektering i alltför hög grad kan komma att styras av gruvbolagens intressen. Detta i sin tur kan innebära att NSCizs/bergskollegii prospektering inte kommer att följa utredningens intentioner. Om rådet skulle få en styrande funktion. innebär det även en ökad byråkrati. De övergripande besluten fattas ännu längre bort från dem som utför den statliga prospekteringen än vad som nu är fallet. Pcrsonalor- ganisationerna anser dock att ett organ skall inrättas för informationsut- byte mellan prospekteringsorganisationcrna. Inom detta informations- forum kan sedan ömsesidiga överenskommelser träffas mellan prospek- teringsorganisationerna på jämställd basis.

1.3 Förvaltning av statens gruvegendom

Utredningen föreslår att bergskollegium får till uppgift att förval- ta statens gruvegendom.

Remissinstanser/tas kommentarer

Sveriges Intilt.ttt't_'/?if/71otcl. .S't-enska Hande/skammar/i'irhundet och SAF instämmer i att syftet med förvaltningen av den statliga gruvegendomen bör vara att främja gruvnäringens utveckling i Sverige.

Prop. 1980/Sl: 130 408

Detta mål kommer emellertid i konflikt med NSG:s ansvar att öka statens intäkter från gruvverksamheten. varför vederbörande passus i NSG:s instruktion bör ändras.

[ samband med förslagen avseende NSG/"bergskollegium har llera re— missinstanser tagit upp frågorna om systemet med krommndelar och sta- tens uturremlering av gran-rätter.

Syftet med förvaltningen av den statliga gruvegendomen bör enligt ut- redningen vara att främja gruvnäringen i Sverige. Målet bör således inte vara att maximera statens intäkter från gruvegendomen om detta skulle verka hämmande på produktion eller hushållning. NSG anser att utred- ningens uppfattning härvidlag ligger i linje med den av nämnden redan tillämpade policyn.

Bergmästuren i norra distriktet tycker att utredningens synpunkter ger uttryck för en välbehövlig förändring av rådande utarrenderingsprinciper och anser att dessa i tillämpliga delar även bör gälla när staten i egenskap av markägare utarrendcrar brytningsrätt till s.k. markägarmineral inom områden där ökad sysselsättning eftersträvas.

LKAB föreslår ett vinstandelssystem utan fasta eller tonbundna avgifter. vilket enligt bolaget i flertalet fall synes bäst kunna tillgodose det angivna syftet.

Enligt Lyeksele kommun har Norrlandsförbundet utrett effekterna av de statliga arrendeavgifterna och funnit att avgifter som förhindrar exploate- ring eller förkortar en gruvas ekonomiska livslängd bör prövas utifrån en total samhällssynpunkt. Lycksele kommun delar helt denna uppfattning.

IVA föreslår att i de fall staten inte deltagit i prospekteringsarbetet eller dess kostnader. bör kronoandelen endast utnyttjas till den insyn i gruvr'ät- tens utnyttjande eller det initiativ till sådant utnyttjande. som lagen ger möjlighet till. Genom att NSG:s uppgifter därigenom minskar i förhållande till utredningens förslag såväl beträffande prospektering som arrendeför- handlingar, kan nuvarande organisation och samverkan mellan NSG och SlND bestå. Förslaget om inrättande av bergskollegium avvisas därmed.

Bibehållande av den nuvarande handläggningen av kronoandelsinstitutet förutsätter å andra sidan en väsentligt förstärkt kompetens hos de myndig- heter som har att arbeta med mineralindustrins utveckling. Denna kompe- tens måste omfatta teknik och marknad och inte minst hur dessa faktorer förändras i ett mycket komplicerat samspel internationellt.

Även lärtsstyrt->lsen iJämtlands län anser att den nuvarande organisatio- nen kan bibehållas. eftersom NSG:s exploateringsinriktade prospektering och undersökningsverksamhet enligt förslagen kommer att kraftigt begrän- sas. Den rent förvaltningsmässiga uppgift som då kvarstår blir huvudsakli- gen förhandlingar med exploateringsföretagen om utarrendering av statliga utmål m.m. Någon särskild kansliorganisation behövs därmed enligt läns- styrelsens mening inte.

Stat.s;/'r')'retag AB anser att statens ev. behov av insyn och makt kan

Prop. 1980/81: 130 409

tillgodoses på andra och mera ändamålsenliga sätt än genom systemet med kronoandelar. Staten kontrollerar redan nu genom bergmästarämbetena och industriverket. bl.a. att rovbrytning inte sker. samt genom arbetar- skyddsstyrelsen och miljövi'trdsntyndigheter. Även på andra vägar och via kommunala organ övervakas mineralbrytning. Kommunerna har vetorätt mot mineralbrytning. Om ytterligare kontroll krävs och kronoandelen mo- tiveras därmed. torde detta behov böra preciseras och befinnas tillräckligt starkt för att motivera en ordning som medför vissa uppenbara nackdelar. För det fall att staten anser att brytning bör komma till stånd i utmål. där staten inte har kronoandel eller där den andra parten är av annan mening. torde. enligt Statsföretag. kronoandelen kunna ersättas med ett expropria- tionsförfarande. ] övriga fall skulle det underlätta mineralutvinning om kronoandelen i hädanefter tillkommande utmål slopas. Nu existerande statliga gruvrätter kan lämnas orörda eller i mån av lämplighet överlåtas till gruvföretag. Statsföretag vill på anförda skäl förorda en omprövning av gruvlagens bestämmelser om kronoandelar.

1.4 Finansiering (tvji'ån samh("ill.s'..v_vnpttnkt motiverad gruvlngvtning

Inga kommentarer.

l.5 Finansiering och styrning av forskning och utveckling på mineral- området

Utredningens förslag :

— Bergskollegium bör ha till uppgift att stödja konkreta forsknings- och utvecklingsprojekt som bedöms kunna få industri- och mineralpolitisk betydelse. Detta innebär ingen förändring av STU:s uppgifter Liinsstyrrlwn [ Kopparbergs län och LKAB stöder förslaget om bergs—

kollegiums uppgifter beträffande forskning och utveckling.

Negativa till förslaget är SIN/.). STU. fr)rsknin_tgsrii(Ism'immli'n. IVA. Ban. MinFo och Sveriges Natttrt'vturq/i'irlmn(I.

Högskolan i Luleå anser att dessa frågor mäste ytterligare beredas av en särskild organisationskommitte'. . — Vid bergskollegium bör inrättas ett särskilt rådgivande organ med upp- gift att ta initiativ till och bedöma forskningsprojekt som kan bli aktuella för stöd.

Förslaget om ett forsknings- och utvecklingsråd stöds av NSG. domän- verket. länsstyrelsen i Uppsala län. Svenska Gruvindustrinrbetarq/Yirhun- det och LKAB.

SIN!) anser att samarbetsbehovet lämpligast tillgodoses genom ett ut- vecklat samarbete mellan STU och den centrala mineralmyndigheten.

Prop. 1980/81:130 410

2 Bergsstaten

Utredningens fi'irsldt: :

— Bergmästarna bör på ett mer fullständigt sätt än tidigare förmedla infor- mation om pågående prospekteringsarbeten etc. till länsstyrelser och kommuner. medverka vid planeringsmyndigheternas kontakter med prospektörer samt biträda kommuner och länsstyrelser med sakkttnnig- utlåtanden och upplysningar. — Som ett led i den ökade betoningen av regional information i mineralfrå- gor bör bergsstaten förstärkas. ' — Antalet bergmästardistrikt bör ökas från nuvarande två till fyra. Förstärkning av bergsstaten och utökning till fyra distrikt stöds bl. a. av

SGU. länsst_vrelserna i Blekinge. Kristianstads. Örebro. Västmunlunds. Västernorr/unds. Jämtlands och l"'ästerhottens län. Nora. Askersunds och Gällivare kommuner. utvet'klingsfom'lerna i Örebro ()t'll Jämtlands län. lf'iisterbt:ttens läns landsting och .-'V4,'t'/'l(ttttl.sjfonden.

SIND är tveksamt till utökningen av antalet distrikt. RRV. bergmr'istartut och LKAB är negativa till att antalet bergmästardi- strikt ökas.

Remissinstunsernus kommentarer

Enligt Intrgmästuren i södra distriktet får berörda länsstyrelser och kommuner från bergmästarämbetena redan nu rutinmässigt kopior av samtliga mutsedlar. kopior av beslut om f("örlängd undersökningstid för inmutningar. kungörelser om bergmästarförrättningar (utmi'tlsförrättning- ar. förrättning för markanvisning. avstående av mark m.m.) samt kopior av protokoll från förrättningarna. Bergmästarens erfarenhet är att det föreligger ett visst uppdämt behov av allmän information om prospektering och gruvlagstiftning hos de planerande enheterna i kommuner och länssty- relser. Med rationella metoder kan detta behov tillgodoses ganska snabbt. För att ta emot fortlöpande information om prospekteringsresultatet (geo- fysikaliska mätningar. borrningar m. m.) finns däremot vare sig behov eller kapacitet. Bergmästaren är dock positiv till ökad personlig kontakt med de enheter som önskar hjälp.

Informationsfrågan kan bedömas utifrån följande utgångspunkter. enligt bergmästaren:

Alternativ ]. Länsstyrelser och kommuner erfordrar information för att kunna ta hänsyn till prospektering och mineralutvinning i sin samhällspla— nering avseende markanvändning. sysselsättning, natur- och kulturvård. Den information som har någon betydelse i dessa sammanhang är sådan ' som innebär positiva uppgifter eller upplyser om-en väsentligare föränd- ring från det bestående. Denna typ av information utgör en mycket begrän- sad del av den totala mängden uppgifter som framkommer vid prospekte- ring. Den tillhandahålls också redan i väsentlig utsträckning länsstyrelser

Prop. 1980/Sl: 130 4ll

och kommuner enligt det system som började tillämpas år l974—75. Erfor- derlig komplettering torde åstadkommas om det samrådsft'irlarande som föreslås i planverkets utredning genomförs och dessutom prospekterings- företagen i enlighet med utredningens förslag blir skyldiga att lämna infor- mation. Den informationsskyldighet som utöver nu föreliggande skulle åvila bergsstaten blir av så begränsad omfattning att det inte föreligger anledning att utöka antalet distrikt.

Alternativ 2. Förutom sina uppgifter enligt föregående alternativ skall länsstyrelser och eventuellt även kommuner i sysselsättningsskapande syfte spela en aktiv pådrivande roll för att åstadkomma prospektering och igångsättande och vidmakthållande av mineralutvinning. Länsstyrelserna skulle härvid regionalt överta funktioner. som idag åvilar nämnden för statens gruvegendom. Därvid kan givetvis all från prospekteringen härrö- rande information vara av intresse i den mån den mottas och bearbetas av sakkunnig personal. Under dessa förutsättningar begränsas dock bergmäs- tarens möjlighet att fullgöra uppgiften om sakkunnig hos länsstyrelsen. eftersom risk förjäv kan uppstå vid utförande av nuvarande arbetsuppgif- ter som till väsentlig del utgörs av reglering av förhållandet mellan å ena sidan inmutare. gruvägare och å andra sidan mark- och övriga sakägare. Eftersom utredningen föreslår att prospekteringsorganisationerna skall åläggas skyldighet att såväl informera bergmästare som länsstyrelser och kommuner om sin verksamhet torde också länsstyrelserna i första hand inhämta sin information direkt från prospekteringsorganisationerna och gruvföretagen.

Bergmästaren har varit i kontakt med några länsstyrelser och de erhållna synpunkterna tyder närmast på att länsstyrelserna i viss utsträckning är intresserade av att fungera enligt alternativ 2 ovan.

Sammanfattningsvis säger bergmästaren att utredningen synes ha över- betonat den framtida roll som bergsstaten kan spela som informatör och sakkunnig hos länsstyrelser och kommuner. Bergmästaren drar den slut- satsen att antingen blir informationsbehovet relativt begränsat eller också blir bergmästaren. på grund av befintliga arbetsuppgifter. förhindrad att agera som sakkunnig. I intet fall finns behov av en utökning av antalet bergmästardistrikt.

Flera länsstyrelser och kommuner framhåller vikten av utökad informa- tion enligt utredningens förslag.

Länsstyrclserna i Blekinge och Kristianstads län förväntar att den före- slagna förstärkningen av bergsstaten med bl.a. ett särskilt distrikt för Götaland skall innebära bättre informationsutbyte och smidigare kontakter med länsstyrelser och kommuner än vad som är möjligt med nuvarande organisation.

Länsstyrelsen i Västernorrlunds län anser att bergmästarna p.g.a. bris- tande personalresurser för närvarande har små möjligheter att utöva den tillsyn och ta de initiativ som ingår i deras uppgifter enligt gruvlagen och

Prop. 1980/81: 130 4l2

minerallagen. En ökning av arbetsbördan kan dessutom—väntas som resul- tat av en allmän ökning av aktiviteten inom mineralsektorn. Mot denna bakgrund finner länsstyrelsen att en ökning av antalet bergmästardistrikt från två till fyra är väl motiverad.

RRV finner inte motiven för utredningens förslag om en utökning av antalet bergmästardistrikt tillräckligt starka. Enligt verkets uppfattning bör de av MPU påtalade bristerna i bergsstatens sätt att fungera i första hand lösas inom den nuvarande organisationen genom en omprioritering av arbetsuppgifterna.

Bergmästaren [ norra distriktet framhåller att ett tillräckligt verksam- hetsunderlag för bibehållande av yrkeskunskaperna förutsätter ett visst antal gruvor. ett visst antal utmi'ilsansökningar per år m.m. Distrikten måste vara sa stora. att ansökningstillströmningen är nå'tgorlunda jämn och ej medför alltför varierande arbetsbelastning. Ett tillfredssti'tllandc verk- samhetsunderlag föreligger vid nuvarande distriktsindelning men torde ej erhållas vid övergång till fyra distrikt. Förändringen från som mest elva distrikt till nuvarande två återspeglar gruvnäringens minskande betydelse men också kommunikationernas förbättring. De nuvarande distrikten är pcrsonalmässigt mycket små enheter och har de problem som är förenade därmed. En uppdelning på fyra distrikt skulle innebära att problemen kvarstod. trots att personalen och arbetsuppifterna för bergsstaten totalt utökas.

Bergmästaren föreslår i stället att nuvarande två distrikt genom tillfö- rande av de av utredningen föreslagna. nya arbetsuppgifterna får en sådan arbetsvolym att en viss specialisering av den handläggande personalens verksamhetsinriktning kan ske. Ev. funktion som sakkunnig hos länssty— relser (jfr avsnittet om länsgeologer) torde erfordra att även personal med geoteknisk inriktning tillförs distrikten. men dessutom accentueras beho- vet av en specialisering ytterligare på grund av att de befintliga arbetsupp- gifternas svårighetsgrad har en tendens att öka. t.ex. genom gruvornas ökade djupgående och bedrivandet av rasbrytning i närheten av tättbe- byggda samhällen. ljn utökning av arbetsvolym och personalstyrka per distrikt medför även en bättre funktionsduglighet för organisationen vid personalfrånvaro.

Liknande synpunkter har framförts av Iwrgmästurcn i södra distriktet. LKAB finner anledning ifrågasätta om den föreslagna ökningen av anta- let bergmästardistrikt är lämplig. Den kan tvärtom medföra att överblick— barheten minskar. Det angivna syftet bör kunna uppnås inom ramen för nuvarande organisation.

Högskolan i Luleå föreslår att bcrgsstatcns arbetsområde utvidgas till att även omfatta mineralbrott för mineral som ej omfattas av gruv- och minerallagarna.

Några remissinstanser har kommenterat det särskilda yttrande av leda- moten Gunnar Ribrant. som bifogats slutbetänkandet. ] detta framför han

Prop. l980/8l:130 413

den åsikten att den tillsyn över gruvdriften i landet som åvilar SlND och bergsstaten bör samordnas så att bergsstaten blir en organisatorisk del av SIND:s mineralbyrå. De olika bergmästardistrikten blir regionala filialkon- tor till mineralbyrån.

SIND har ingen principiell erinran mot en utökning av antalet bergmäs- tardistrikt men anser att behovet av en utökning bör prövas när formerna för ett allsidigt informationsutbyte mellan bergsstaten. prospektörer samt planeringsorgan såsom länsstyrelser och kommuner stabiliserats. ] ett inledningsskede bör en nödvändig förstärkning av bergsstatens resurser ske inom ramen för nuvarande distriktsindelning. oberoende av om bergs- staten bibehålls som självständig myndighet eller. såsom föreslagits i sär- skilt yttrande. integreras som lilialkontor till SlND. Bland de fördelar som skulle kunna uppnås genom en filialisering kan pekas på den erfarenhets- breddning av SIND:s kompetens som kan uppnås. ökade möjligheter till personalcirkulation och till utnyttjande av organisationens expertis samt en mer enhetlig beslutsnivå vid tillämpningen av minerallagstiftningen. Ett beslut om en integrering kräver dock ytterligare förvaltningsrättsliga över- väganden och en omfattande teknisk omredigering av minerallagstiftning- en.

Länsstyrelsen i Norrbottens lätt anser att om bergmästarna skall sortera under SlND så skapas ett avgränsningsproblem. Bergskollegium svarar för gruvnäringen med vissa undantag. Bergmästarna får avsevärt ökat ansvar för den regionala informationen om mineralfrågor. Samtidigt tillhör berg- mästarna SlND med dess begränsade uppgifter. Enligt länsstyrelsen finns det all anledning att göra en noggrann genomgång av bergmästarna-ts plats i systemet.

Bergmt'tstaren i södra distriktet anför. beträffande de skäl som framförts till att bergmästardistrikten skall bli filialkontor till SlND: — Några problem beträffande tillsynsfrågan har inte förelegat under de sex år som den nuvarande organisationen fungerat." — Om man anser att det föreligger för många beslutsinstanser i vissa besvärsärenden så kan man slopa SlND som instans i dessa fall. Antalet ärenden är dock så få att man kan ifrågasätta om någon märkbar minsk- ning i arbetsbelastningen för SlND uppkommer. — Det föreligger risk för att det lörtroendefulla samarbete som nu kan äga rum mellan bergsstaten och prospekteringsföretagen minskar om bergs- staten knyts närmare till en central myndighet. detta speciellt om det inom denna myndighet bedrivs prospektering. — Filialiscringen skulle innebära en centralisering utan någon nytta. — Bergsstatens arbete innefattar frågor som kräver ett självständigt be- slutsfattande. vilket bäst sker inom den nuvarande organisationsfor- men.

Även bergmästaren i norra distriktet avstyrker förslaget om att bcrg- mästardistrikten skall bli filialkontor till SlND. med i stort sett samma argument som bergmästaren i södra distriktet.

Prop. 1980/81:13!) 414

Z.! Länsgeologer

Önskemål om inrättande av tjänster för s. k. länsgeologer har tidigare framförts från några länsstyrelser. Länsgeologernas uppgift skulle bl.a. vara att aktivt bevaka olika aspekter av mineralförsöriningsfrågorna regio- nalt. Genom den utvidgning av bcrgsstatcns uppgifter som utredningen föreslår förbättras avsevärt förutsz'ittningarna för denna regionala bevak- ning av mineralsektorn.

Flera remissinstanser understryker dock att behovet av länsgeologer kvarstår. bl. a. Umeå universitet. SGU. liinsstyrelm rna i Gävleborgs. Väs- ternorrlands. Västerbottens och Norrbottens län. Ntn'rlandsjonden. per- sonulorganisationerna vid SGU och Sveriges Naturt'etaref'örhuml .

Remissinslansernus kommentarer

Bergmästaren i norra distriktet påpekar att det vid diskussioner med länsstyrelserna framkom att de länsgeologer som länsstyrelserna begärt att få anställa skulle vara geotekttiskt sakkunniga vid handläggning av planfrå- gor. Om bergsstaten skall fullgöra denna uppgift är att observera att bergsstaten i sina nuvarande arbetsuppgifter inte sysslar med geoteknik och således måste tillföras personal med denna inriktning.

SGU instämmer i att vid länsstyrelserna tjänster som s.k. länsgeologer bör inrättas. Deras främsta tlpgift bör vara att hjälpa samhällsplanerare och politiker att använda den geoinformation som finns. samt vara rådgivare i frågor om eventuella markundersökningar i samband med markexploate- ring av olika slag. Det är inte meningen att de själva skall utföra geologisk undersökning. utan de skall vara kontaktmän mellan politiker. samhälls- planerare och geologiska institutioncr. geotekniska konsultfirmor m.m. Persona/organist'ltionerna vid SGU har också framfört dessa synpunkter. Umeå universitet anser det vara av behovet påkallat att förstärka den geologiska kunskapen såväl på länsstyrelserna som i kommunerna. Allt fler ärenden som rör fysisk planering och ekonomisk utveckling handläggs utan att geologisk sakkunskap inhämtas. fastän ärendenas natur egentligen kräver detta.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län delar inte utredningens uppfattning att behovet av sakkunskap på regional nivå skall kunna tillgodoses genom den föreslagna förstärkningen av bergmästarämbetena. Förstärkningcn är väl motiverad med hänsyn till nuvarande arbetsbelastning. den ökade aktivitet inom mineralsektorn som kan väntas och de ökade kraven på information till länsorgan och kommuner. Det finns emellertid ett dagligt behov av geologisk sakkunskap vid länsstyrelsen. Föreslagna åtgärder är därför inte ett acceptabelt alternativ till länsgeologer.

Länsstyrelsen anser vidare att den ökade informationen från bergmäs- tarämbeten. prospekterande organisationer m.fl. inte' kan utnyttjas på ett riktigt sätt. med mindre länsstyrelsen erhåller geologisk sakkunskap. Dess- utom kommer de informerande organen inte att kunna kommunicera med länsstyrelsen på ett fackmässigt plan. ifall detta krav inte tillgodoses.

Länsstyrelsen påpekar vidare att utredningen i ett viktigt avseende synes ha missförstått länsstyrelsens argumentation för länsgeologer — då man uppfattar behovet såsom i huvudsak motiverat från regionalpolitiska synpunkter. dvs. för främjande av sysselsättningsutvecklingen inom gruv- näringen. Det dagliga behovet av geologisk sakkunskap återfinns inte minst inom den fysiska planeringen. Som exempel på lämpliga arbetsupp- gifter kan nämnas inventering avgrus- och sandl'örekomster. skred- och rasinventeringar. dokumentation av älvdalarnas geologiska historia etc. Dessa och liknande arbetsuppgifter inom naturvården och fysisk planering kan inte utföras på ett tillfredställandc sätt tttan tillgång till geologisk sakkunskap.

Länsstyrelsen framhåller att länets naturresurseri form avjord och skog sedan länge är föremål för särskild uppmärksamhet från regionala statliga organisationers sida. lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrclscn. Flerta- let centrala verksamhetsområden har numera företrädare på Iänsplanet.' Den erfarenhet detta givit är enbart positiv. Inte minst för den centrala verksamheten är detta tydligt. Det är nära nog generande att ett för de nordliga länen så fundamentalt uvecklingsområde som det geologiska sak- nar en regional sakkunskap.

Dessa synpunkter har också framförts av lättsstyrelsen i Västerbottens lätt, som dessutom understryker att om beslutande centrala organ inte delar uppfattningen att såväl en förstärkning av landets bergmästarämbe- ten som tjänster som länsgeologer bör förordas. så vill länsstyrelsen ge högre prioritet åt alternativet länsgeologer.

Även länsstyrelsen i Norrbottens lätt understryker att förslaget om länsgeologer avspeglade helt andra ambitioner än vad som framgår av utredningen. Det syftade till att tillföra länsstyrelserna ett geologiskt kun- nande för att möjliggöra en sakkunnig behandling av mineralfrågorna. [ områden av norrlandslänens karaktär är och kommer mineralfrågorna att vara utomordentligt viktiga ur regionalpolitisk synvinkel. För ett organ som har det översiktliga och samordnande ansvaret för samhällsplanering på länsnivå och som genom riksdagens uttalande också skall känna ansva- ret för den långsiktiga syselsättningsplaneringen är det naturligtvis ett svårt handikapp att inte ha ett eget expertkunnande i dessa frågor. Det är länsstyrelsens bestämda uppfattning att en länsgeolog skttlle kunna bidra med ett utomordentligt viktigt kompletterande kunnande i samhällsplane- ringsfrågor. Möjligheter att kunna arbeta mer progressivt i hithörande frågor skulle då tillskapas. något som rimligtvis alla måste vara betjänta av.

Enligt Norr/andsfondens mening bör i de fyra nordliga länen en länsgeo- log naturligt ingå i länsstyrelsernas organisationer där många samhällsfrå- gor. t.cx. den fysiska riksplaneringen. måste lösas i samförstånd mellan olika experter och där den geologiska kompetensen är betydelsefull. Detta innebär inte att fonden tar avstånd från tanken på att utöka antalet berg- mästardistrikt.

Prop. 1980/81: 130 4l6

Länsstyrelwn i l'ärm/mtcls lt'in påpekar att under senare år förslag har väckts om att ett antal filialer till SGU skulle etableras i landet. Enligt länsstyrelsen skttlle det i utredningen påtalade infortnationsbehovet mellan ansvariga myndigheter på mineralområdet och planeringsorgan på läns- och kommunnivå väl kunna tillgodoses genom en sådan lilialbildning.

3 Sveriges geologiska undersökning

Utredningen har diskuterat för- och nackdelar med att ombilda en del av SGU till ett aktiebolag eller en särskild myndighet med uppgift att bedriva prospektering på uppdrag. Slutsatsen blir att fördelarna med en uppdelning av SGU skulle uppvägas av de nackdelar som skulle uppstå för båda de nya organen. Det utvecklingsarbete som bedrivs på SGU vad gäller arbets- sätt och administrativa rutiner bör enligt utredningens mening kunna leda till betydande kontinuerliga effektivitetsförbättringar. särskilt om det be- drivs i nära samarbete med uppdragsgivarna. [ detta sammanhang är det också viktigt att man kan komma fram till klarare ansvarsförhållanden vad gäller den prospektering som sker på uppdrag och en klarare gränsdragning mellan denna verksamhet och SGU:s övriga uppgifter.

Flera remissinstanser anser dock att en uppdelning av SGU bör övervä- gas. så att en mer eller mindre fristående organisation för uppdragsverk- samhet bildas. bl.a. Itt'jgskolztn i Luleå. Kungl. l-"etens/utpsukudemien ot'lt LKAB.

Högskolan i Luleå och länsstyrelsen i Västernorrlunds län föreslår att SGU slås ihop med bergskollegium.

SIND anser att SGU:s prospekteringsdel och även laboratoriet bör få självständig ställning som resultatenheter.

IVA. länssrvrelsermt iJiinttlrt/uls och Norrbottens län. .S'tuts/i'iretug AB (n'/I LO vill att förutsättningarna skall prövas för att sammanföra delar av SGU:s. LKAB:s och Bolidens prospekteringsenheter till en gemensam organisation.

Även NSG. Sveriges Inc/ttstrl/örhttncl. Svens/tu llande/skumntatj/l'irhtot— a'et. SAF. Boliden AB och Svenska Gruvindnstrittrhetarefi'irbtntclet anser att SGU:s organisationsstruktur bör ses över.

Se även avsnitt I .2 Prospektering

Remissinstanser/tas lmmmenturer

Argumenten för inrättandet av ett nytt ämbetsverk är enligt Kungl. Vetenskapmkademien ej övertygande. Det är troligare att en pluralistisk organisationsform. där funktionerna renodlats. kan ge effektivitctshöjande effekter. Enligt denna princip är en delning av vissa existerande organisa- tioner eftcrsträvansvärt och kan medföra ökad funktionsduglighet. Såsom exempel härpå kan nämnas SGU. vars prospekteringsverksamhet skulle kunna överföras till ett statligt bolag. bildat för detta ändamål.

Prop. 1980/81:130 417

LKAB vill starkt understryka utredningens uppfattning att man måste komma fram till en klarare gränsdragning mellan uppdragsverksamheten och SGU:s övriga verksamhet. Det är tveksamt om utvecklingen av vissa system och rutiner är tillräckligt för att nå detta syfte. Även andra åtgärder bör övervägas. Framför allt bör övervägas att ombilda en del av SGU till en fristående organisation för viss uppdragsverksamhet. En klarare di- stinktion mellan SG Uzs roll som å ena sidan myndighet och å andra sidan en med andra konkurrerande prospekteringsorganisation skttlle medföra stora fördelar såväl i myndighetstttövningcn som i samarbete med olika uppdragsgivare.

Ht'igskolun i Luleå och länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör övervägas om SGU:s prospekteringsavdelning skall ingå i det föreslag- na bergskollegiet. Ilögskolan menar att en större öppenhet då skulle kunna uppnås vad gäller resultaten av den statliga prospekteringen. För en orga- nisation som bibehåller SGU:s prospekteringsavdelning inom SGU:s nu- varande organisation talar andra skäl. Då är det till fördel med en friståen- de organisation för SGUzs prospekteringsavdelnings roll som uppdrags- tagare. Enligt liinsstyrelsen i Västernorrlands län skulle. med SG Uzs pro- spekteringsavdelning ingående i bergskollegium. en organisation på den statliga sidan uppnås som ärjämförbar med lösningar inom andra sektorer av samhällelig verksamhet. En ökad möjlighet att kräva ansvar för resultat i uppföljningen av de av statsmakterna fastslagna programmen ges på så sätt. Till ett samlat geologiskt verk skulle också kunna knytas organ av typ tekniska råd etc. Därigenom kan — utan att den organisatoriska fastheten går förlorad — en breddning av kontaktytan och en vidgad samordnings- möjlighet skapas.

SIND påpekar att för genomförande av den anslagsftnansierade pro- spekteringen förutsätts ett organ som har förutsättningar att bedriva pro- spekteringen efter i stort sett samma riktlinjer som övriga prospekterings- organ och i konkurrens med dessa men som även har den svenska mine- ralförsörjningen i ett bredare perspektiv som mål för sin verksamhet. SIND menar att det såvitt avser inriktning och planering av denna pro- spektering endast krävs smärre justeringar av nuvarande organisations- struktur för att uppnå en mera effektiv ordning. I princip sker detta genom en renodling av den organisationsstruktur som idag finns. För SGU:s del bör prospekteringsdelen med projektansvar utföras som en självständig resultatenhet, som kan utnyttja de centrala funktioner som redan finns inom SGU. Laboratoriet bör även få en självständig ställning som resultat- enhet.

Srensku Grut'indnstriarhetare/Firlmmlet anser att genom de ökade ar- betsuppgifter som kommer att läggas på SGU. är det nödvändigt med en översyn av den nuvarande organisationsstrukturen inom SGU. Förbundet vill understryka vikten av en väl fungerande samordning mellan uppdrags- tagande fältorganisation och ansvarig uppdragsgivande myndighet.

Prop. 1980/81: 130 418

Länsstyrelsen i Norrbottens län framför argument för bildandet av en ny organisation. "Svensk Prospektering". av de enheter inom SGU. Boliden och LKAB som arbetar med basprospektering. SGU skulle därmed delas i två fristående organisationer. en för kartering och en för prospektering. Enligt länsstyrelsen bör följande synpunkter våga tungt i detta samman- hang: — Effektivitetsvinster i prospekteringen tack vare en från samhällets syn— punkt bättre planering och ett bättre utnyttjande av materiel och perso- nal.

— I och med att mineralpolitikens utformare via georegistret får ett grepp om landets mineraltillgångar kan dessa utvinnas planmässigt. varvid det avgörande kriteriet är det långsiktiga samhällsintresset. . — En sådan planmässighet är bl. a. en förutsättning för att tnincralpolitiken skall kunna tnedverka till att förverkliga de regionalpolitiska målen. — Gruvföretagen utnyttjar brytvärda fyndigheter efter t. ex. ett anbudsför- farande. Detta måste vara det väsentliga ur företagssynpunkt.

Sveriges Industri/Örbtottl. Svenska Ilande/skammarjå'irbantlet ot'lt SAF menar att statens uppgift i första hand är att undersöka den svenska berggrunden och offentliggöra resultaten. så att underlag finns för målin- riktad prospektering med sikte på kommersiell verksamhet. Prospektering— en är i sin tur av ekonomiska och tekniska skäl intimt förknippad med gruvindttstrins övriga verksamhet och bör därför utförasjust av gruvindu- strins företag. Enligt organisationerna synes motiv för mälprospektering inom SGU inte föreligga. eftersom statens andel av nya mineralfynd ge- nom kronoandelsinstitutet ändå ökar automatiskt vid prospektering genom gruvföretagen. Frigjorda resurser skulle kunna satsas på att stödja gruvfö- retagens prospektering med halva kostnaden. eftersomju hälften av gjorda fynd tillfaller staten. Under alla omständigheter bör den olösta frågan om SGU:s ställning med funktionen av både prospekteringsorganisation och myndighet utredas i annan ordning.

RRV anser att man vid SGU:s interna organisationsöversyn bör ägna speciell uppmärksamhet åt frågan om hur ökad marknadsorientering i vid bemärkelse skall kunna uppnås.

SGU oe/t personalorganisationerna rid SGU framhåller att en översyn av SGU:s organisation för närvarande genomförs. där även en klarare gränsdragning mellan SGU som myndighet och SGU som uppdragstagare diskuteras. Personalorganisationerna påpekar också att om SGU skall kunna utföra prospekteringsuppdrag åt u-lånder, eller hjälpa dessa att bygga upp egna prospekteringsorganisz'ttioner. fordras att verket besitter kompetens inom hela prospekteringskedjan. Enligt organisationernas me- ning bör staten mer aktivt än för närvarande stödja tll-länderna inom mineralområdet.

Prop. 1980/81: 130

innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ...... - ...................... Utdrag ur regeringsprotokoll den 26 februari 1981 ................ 1 Inledning .................................................

Allmänna utgångspunkter .................................. Svensk industri inför 1980-talet — problem och möjligheter ...... lndustripolitikens inriktning ................................ De regionala utvecklingsfondernas verksamhet ................ Stöd till småföretagsinriktade regionala utveck- lings- och investmentbolag .................................. Arbetskooperativ .......................................... Åtgärder för teknik förnyelse inom industrin .................. Åtgärder för att stödja svensk kapitalvaruexport .............. Statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet i vissa fall .......................................... 1] Vissa frågor rörande rekonstruktion av kris-

drabbade företag. rådrttmsstöd m.m. ........................ 12 Vissa frågor rörande skogsindustrin .......................... 13 Vissa frågor rörande läkemedelsindustrin ..................... 14 lndustripolitikens informationsunderlag och

utredningsbehov ......................... , ................. 15 Mineralpolitisk verksorganisation ........................... 16 Hemställan ................................................ 17 Beslut ....................................................

OMÅWIQ

OXDOOxI

1

Bilagal Branschbedömningar ............................... Bilaga 2 Statens industriverks utredning (SlND 1980:131 "De re- gionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverk- samhet — utvärdering och förslag till åtgärder" ........ Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över statens indu- striverks utredning (SlND 1980: 13) "'De regionala utveck- lingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärde- ring och förslag till åtgärder" ........................ Bilaga 4 Sammanfattning av utredningen (SOU 1980:36) Arbets- kooperation om arbetskooperativ försöksverksamhet Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över (SOU 19801361 Arbetskooperation ................................. Bilaga STU:s anslagsframställning ......................... Bilaga Remissyttranden över STU:s anslagsframställning ...... Bilaga 8 Sammanfattning av (Ds B 1980: 1) Stimulans av forskning och utveckling ..................................... Bilaga 9 Remissyttranden över (Ds B 1980: [) Stimulans av forsk- ning och utveckling ................................ Bilaga 10 Regional projektledningshjälp ....................... Bilaga 11 Nationella utvecklingsbolag ......................... Bilaga 12 Sammanfattning av betänkandet (DS l 1980:24) Subven- tionerade exportkrediter angivet av 1980 års exportkredit- utredning .......................................... Bilaga 13 Sammanställning av remissyttranden över (Ds 1 1980: 24.) Subventionerade exportkrediter — en utvärdering av nu- varande system ....................................

xla'5

419

46

54 61 68 123

179

191

225

255

Prop. 1980/81: 130 420

Bilaga 14 Sammanfattning av vissa av företagsobeständskommitténs förslag beträffande samordning av statliga åtgärder vid

företags obestånd (SOU 1979: 911 Företagsobestånd . . . . 326 Bilaga 15 Remissyttranden över företagsbeständskommittens för- slag (SOU 1979:91) Företagsobestånd ................ 329 Bilaga 16 Sammanfattning av promemorian (Ds 1 1981: I) Rådrums- stöd och handläggning av obeståndsärenden m. m. ...... 335 Bilaga 17 Utdrag av betänkandet (SOU 1980133) Svensk läkeme- delsindustri ....................................... 339 Bilaga 18 Sammanställning av remissyttranden över rapporten (SOU 1981): 33) Svensk läkemedelsindustri ............. 343 Bilaga 19 Utdrag ur betänkandet (Ds 1 19801171 Att utveckla en långsiktig industripolitik ............................. 359

Bilaga 20 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (Ds 1 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik . 379 Bilaga 21 Sammanfattning av mineralpolitiska utredningens förslag till mineralpolitisk verksorganisation Idel av (SOU 1980: 12) Mineralpolitik] ............................. 386 Bilaga 22 Sammanställning av remissyttranden över mineralpoli- tiska utredningens 1'örslag till mineralpolitisk verksorgani- sation [del av (SOU 1980: 12) Mineralpolitikl ........... 389

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981