om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landhypoteksföreningar, m.m.
Regeringens proposition
1982/83: 56
om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, m. m.;
beslutad den 4 november 1982.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sveriges allmänna hypoteksbank får rätt att
låna upp medel för sin verksamhet inte bara som f. n. mot obligationer utan även mot kapitalmarknadsrcéverser.
Vidare föreslås en mindre vidgning av den ram som gäller för tillämp-
ningen av likviditetskrav enligt lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.
I Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 56
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom föreskrivs att 18 och 25 §§ lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagna lydelse
18 §
Banken anskaffar medel för sin Banken anskaffar medel tör sin verksamhet genom lån mot obliga- verksamhet genom lån mot obligationer. Sammanlagda beloppet av tioner och andra skuldförbindelser. bankens utelöpande obligationer Sammanlagda beloppet av bankens får icke uppgå till mera än tio utelöpande obligationer och andra gånger beloppet av den i 27 § an- skuldförbindelser får icke uppgå till givna grundfonden. mera än tio gånger beloppet av den
i 27 § angivna grundfonden.
Nedgår grundfonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken ej upptaga nytt lån förrän grundfonden återställts till sitt ursprungliga belopp. Om ordinarie delägarsammankomst ej ska hållas inom en månad från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas till extra sammankomst för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheterna.
Förening ansvarar för att dess skuld till banken ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av tillgodohavande hos bank eller av kontanta medel. Banken övervakar att föreningen uppfyller detta ansvar.
Banken ansvarar för att dess Banken ansvarar för att dess fordringar hos föreningarna vid var- fordringar hos föreningarna vid varje tidpunkt svarar mot lägst sam- je tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av bankens ute- manlagda beloppet av bankens upplöpande obligationer. låningsskiuld enligt 18 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
2¶Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Med likviditetskrav avses att Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel vid viss bankinstituts likvida medel vid viss
tidpunkt skall uppgå till ett belopp tidpunkt skall uppgå till ett belopp
som svarar mot viss andel, högst som svarar mot viss andel. högst
femtio procent, av institutets för- femtiofem procent, av institutets
bindelser med de avdrag och un- förbindelser med de avdrag och undantag som riksbanken anger enligt dantag som riksbanken anger enligt 9.84 och 5. 9 84 och 5.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
Utdrag EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-11-04
Närvarande: statsministern Palme, statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén. Peterson. S. Andersson, Rainer, Boström, Bodström, B. Andersson, Göransson, Gradin,
"Dahl, R. Carlsson och Holmberg.
Föredragande: statsrådet Feldt.
Proposition om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteks-
bank och om landshypoteksföreningar, m. m.
I Inledning
Landshypoteksinstitutionen består av Sveriges allmänna hypoteksbank och landshypoteksföreningar. Hypoteksföreningarna har till uppgift alt —
var och en inom sitt lokala verksamhetsområde — lämna långfristiga lån
mot säkerhet i jordegendom och andra lån för jordbruks- och skogsbruks-
ändamål. Hypoteksbanken anskaffar medel för verksamheten genom obli-
gationsupplåning och lånar i sin tur ut medlen till föreningarna.
I en skrivelse den 11 februari 1982 har hypoteksbanken hemställt att banken genom en ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypo-
teksbank och om landshypoteksföreningar får möjlighet att låna upp läng-
fristigt kapital också mot s.k. kapitalmarknadsreverser. Skrivelsen har
remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels hypoteksbankens skrivelse som bilaga I, dels en sammanställning av remissyttrandena över skrivelsen som bilaga 2.
Förutom nu berörda fråga om hypoteksbankens upplåning avser jag att
här ta upp en fråga om ändring i reglerna om likviditetskrav i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.
2¶Hypoteksbankens upplåningsformer
Hypotcksbanken anskaffar genom lån mot obligationer medel för hypoteksföreningarnas utlåning till jordbruket. Det sammanlagda beloppet av
bankens utelöpande obligationer får inte överskrida ett belopp motsvaran-
de tio gånger bankens grundfond. Denna består av en av riksgäldsfullmäktige utfärdad garantiförbindelse, som f. n. uppgår till 1400 miljoner kr. För tillfälliga behov får banken dessutom på kort bestämd tid eller på kort tids
uppsägning ta upp lån även på annat sätt (se 18 och 19 §§ lagen (1970: 65)
om Sveriges allmänna hypoteksbank). Bankens obligationer är prioritera-
de enligt bestämmelserna om likviditetskrav i lagen (1974:922) om kredit-
politiska medel.
Hypotekshanken har nu begärt att hypoteksbankslagen ändras så att banken kan låna upp medel mot reverser vid sidan av den upplåning som får ske mot obligationer. Bakgrunden till framställningen är att tillgången
på prioriterat långfristigt kapital som står till jordbrukets förfogande är
begränsad. Lånekön omfattar ett totalt belopp om ca 6 miljarder kr. Den
genomsnittliga väntetiden för utbetalning av lån är mellan 3 och 4 är. Enligt
hypoteksbankens mening finns det skäl att pröva om väntetiden skulle kunna minskas genom ett lånefristigt kapitalutrymme vid sidan av det som ställs till lantbrukarnas förfogande via den obligationsupplåning som hypoteksbanken medges av riksbanken. Man kan visserligen enligt bankens
uppfattning hysa tveksamhet om landshypoteksinstitutionen skall gå in på reversmarknaden men ett sådant långfristigt kapitalutrymme bör åstad-
kommas genom att medel för utlåning anskaffas mot s. k. kapitalmarknadsreverser. Hypoteksbanken crinrar om att utlåningsverksamhet med medel
som anskaffats på detta sätt bedrivs bl.a. av de bostadsfinansierande
kreditinstituten, när det gäller det oprioriterade byggandet. Hypoteksbanken menar att det kan tänkas fall, där lantbrukare fäster stor vikt vid en snabb kreditbehandling och en lämplig löptid och därför kan vara beredda
att godta den större räntekostnaden som är förbunden med revers-
upplåning.
Yttranden över hypoteksbankens skrivelse har efter remiss avgetts av bankinspektionen och fullmäktige i Sveriges riksbank. De har tillstyrkt hypoteksbankens framställning. Fullmäktige i Sveriges riksbank har bl.a påpekat att nästan hälften av hypoteksbankens utlåning sker för finansi-
ering av fastighetsöverlätelser och att det är angeläget att de medel. som
säljarna av en jordbruksfastighet får, återförs till kapitalmarknaden. Detta skulle kunna ske om säljarna till en del fick köpeskillingen i form av långa reverser utställda av hypoteksbanken. Vidare har fullmäktige anfört att tillväxten av det statliga budgetunderskottet medfört att den prioriterade
kreditmarknaden fått svärhanterliga proportioner och at tillgången på
pengar på marknaden utanför de institut som förvärvar prioriterade obligationer ökat. Detta gör det enligt fullmäktiges mening angeläget att kanalise-
ra efterfrågan på krediter till denna marknad på det sätt som skett på bostadskreditområdet.
För egen del får jag anföra följande. Utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning har 1 betänkandet (Ds E 1981:14) Jordbrukets kapitalförsörjning behandlat bl. a. landshypoteksinstitutionens låneverksamhet. Ut-
redningen har därvid lagt fram förslag till åtgärder som har till syfte att minska den nuvarande lånekön inom institutionen, dock inte förslag av den
art som hypoteksbanken framfört i sin skrivelse. Utredningens förslag
bereds f.n. inom ekonomidepartementet och jag är inte beredd att nu lägga fram nägra förslag med anledning av betänkandet. Hypoteksbankens förslag att öppna möjlighet för banken att låna upp medel för sin verksamhet också genom s.k. kapitalmarknadsreverser har inte sådant samband med utredningsförslagen att det inte kan behandlas i särskild ordning. Enligt min mening finns det — som närmare framgår av vad banken och remissinstanserna har anfört i saken — goda skäl för att inte dröja med att införa
den upplåningsmöjlighet för hypoteksbanken som det här är fråga om. Jag
förordar följaktligen att de författningsmässiga hinder som finns för hypoteksbanken att låna upp långfristigt kapital mot andra skuldförbindelser än obligationer undanröjs. Mitt förslag föranleder ändringar i 18 och 25 88 lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar. Någon ändring i 19 § anser jag i motsats till hypoteksbanken inte vara behövlig.
3¶Likviditetskravet enligt lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel
Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om en ändring i reglerna om likviditetskrav it lagen om kreditpolitiska medel. Regeringen kan enligt dessa regler (7—10 §§) förordna om likviditetskrav avseende bankinstitut. Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som svarar mot viss andel, högst 50 procent, av institutets förbindelser. Riksbanken anger närmare regler för beräkning och tillämpning av likviditetskravet. Som likvida medel skall alltid räknas placeringar i statspapper, prioriterade bostadsobligationer samt obligationer utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank.
Det högsta tillåtna likviditetskravet har alltsedan lagens tillkomst uppgått till 50 procent. Till följd av det stora underskottet i statsbudgeten har
bankernas faktiska likviditetskvot kommit att nå upp till och för vissa
banker t.o.m. överskrida denna nivå. Möjligheterna att med nuvarande utformning av reglerna utnyttja likviditetskravet som ett medel att långsiktigt styra bankernas kreditgivning till allmänheten har därigenom beskurits.
Om den samhällsekonomiska balansen skall kunna äterställas är det av
stor betydelse att kreditpolitiken kan bedrivas på ett effektivt sätt. Den statliga kommitté (FE 1980:03) som har i uppdrag att se över kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen väntas inom Kort lägga fram sitt slutbetänkande. I utredningsuppdraget ingår att pröva vilka ändringar som bör göras i den nu gällande lagen om kreditpolitiska medel mot bakgrund
både av tidigare erfarenheter och av de uppgifter som kreditpolittken kan
komma att ställas inför under åren framöver. Frägan om vilka kreditpolitiska medel som på längre sikt bör användas får övervägas när utredningens betänkande föreligger och har remissbehandlats. I avvaktan härpå får
de medel som nu står till förfogande utnyttjas.
För att likviditetskrav skall få avsedd effekt som kreditpolitiskt medel är
det enligt min mening nödvändigt att höja gränsen för högsta tillåtna krav
från 50 till 55 procent. Samtidigt vill jag understryka att det är angeläget att
statsskuldspolitiken i allt högre grad inriktas på att öka statsupplåningen på marknaden utanför bankerna, så att behovet av fortsatta höjningar av likviditetskraven minskas. Betydelsefulla steg i den riktningen har tagits genom introduktionen av de s.k. statsskuldväxlarna. Det är angeläget att också få till stånd en kraftig ökning av statens upplåning från hushällen.
Jag förordar att 8 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel ändras i enlighet med vad jag nu har anfört.
De föreslagna lagändringarna får anses vara av så enkel beskaffenhet att
lagrådets hörande inte är påkallat.
4¶Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta inom eckonomidepartementet upprättade förslag till
I. lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
2. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.
5¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta de föreslag föredraganden lagt fram.
Bilaga I
Hypoteksbankens skrivelse
Till Regeringen
Ekonomidepartementet.
Skrivelse från Sveriges allmänna hypoteksbank med hemställan om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om lundshypoteksföreningar.
Från Riksbankens sida har vid flera tillfällen framförts önskemål om att Sveriges allmänna hypoteksbank närmare undersöker förutsättningarna för reversuppläning vid sidan av bankens obligationsupplåning. Efter överläggningar med bl.a. hypoteksföreningarna och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har Hypoteksbanken beslutat att verka för att formella möjligheter skall föreligga för banken att låna upp kapital även mot säkerhet av
reverser. De skäl som kan anföras för en utvidgad kapitalanskaftningsmöj-
lighet för Hypoteksbanken är följande.
För närvarande anskatfar banken medel för sin verksamhet uteslutande
genom lån mot obligationer. Det sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer får inte uppgå til mera än tio gånger beloppet av
bankens grundfond (grundfonden uppgår f.n. till 1400 milj. kr). Enligt
20 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar har banken ensum rätt att mot obligationer låna upp
medel för utlåning mot säkerhet i jordegendom. De medel som banken anskaffar genom obligationsutgivningen lånas ut till de tio landshypoteksföreningar som är bankens delägare och som har till syfte att inom sitt
verksamhetsområde lämna dels långiristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom, dels andra lån för jordbruks- och skogsbruksändamål, för
vilkas fulla betalning staten ansvarar (garantiläån) samt att driva annan verksamhet som står i samband därmed. Hypoteksförening får belåna jordegendom. som utgör en självständig produktionsenhet och huvudsakligen används för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, eller för sådan
trädgårdsskötset, specialodling eller annan därmed jämförlig produktion,
som drivs i större omfattning på öppen jord som självständig näring.
Hypoteksbankens obligationer har i den särskilda kreditpolitiska lagstiftningen i prioriteringshänscende jämställts med stats- och bostadsobli-
gationer. Hos bankerna har de liksom nämnda obligationer fått särställning
i likviditetsberäkningshänseende. Riksbanken bestämmer de cmissionsra-
mar som ligger till grund för prioriterade placeringar. För 1981 gällde en
emissionsvolym på 1600 milj. kr. för Hypoteksbanken. För 1982 har Riksbanken fastställt limiten för obligationsutgivning till 1500 milj. kr.
samt medgivit Hypoteksbanken tillstånd att därutöver låna upp 500 milj. kr. mot kapitalmarknadsreverser varav hälften skall placeras utanför
bank-, försäkrings- och AP-fondsektorn som förutsättning för att den andra hälften skall få placeras inom denna sektor.
Långfristig utläningsverksamhet med medel som anskatfas genom kapitalmarknadsreverser bedrivs bl.a. av flera bostadsfinansierande institut, varvid lånen lämnas till icke prioriterade objekt, dvs. objekt som inte kan erhålla sedvanliga bottenlån. Låneformen används t.ex. vid finansiering
av överlåtelse av äldre villafastigheter, varvid låntagaren får en del av
lånevalutan (f.n. ca 50 Z) i form av en 19-årig kapitalmarknadsrevers, som
han lämnar till säljaren såsom en del av köpeskillingen. Räntan för lån som
lämnas ut med medel som härrör från reversupplåningen ligger f.n. ca 3
procentenheter högre än för bottenlån som härrör från prioriterade obligationer.
Lantbruket har länge intagit ställning som den från försörjnings- och beredskapssynpunkt viktigaste näringsgrenen (modernäringen). Dess exi-
stens och upprätthållande har varit livsnödvändiga för landet och är det än
i dag. Låga kostnader i alla avseenden, inte minst låga kapitalkostnader, är av väsentlig betydelse när det gäller prisbildningen på lantbrukets produkter. Det är därför av centralt intresse att de lantbrukare som är beroende av lån för sin verksamhet erhåller så billiga krediter som möjligt och med längsta möjliga löptid. Det är också landshypoteksinstitutionens hu-
vuduppegifi att verka för att sådana krediter kommer lantbruket till del. Det
är emellertid även av största betydelse att lantbruket inte hindras i sin
verksamhet eller får denna försvårad till följd av knapphet på långfristigt
kapital.
F.n. råder en kösituation på den långa kreditmarknaden inom jordbru-
ket. Storleken av kön uppgår till knappt 6 miljarder kr., vilket innebär att den genomsnittliga väntetiden för utbetalning av lånen nu är mellan 3 och 4 år. Det är givetvis otillfredsställande med en lång lånekö. Även om bristen
på långfristigt kapital generellt sett inte kan anses ha medfört hinder när
det gäller lantbrukssektorns utveckling och effektivitet eller lett till att angelägna investeringar inte kommit till stånd, innebär i de enskilda fallen kösituationen ändå för många lantbrukare allvarliga problem när det gäller
möjligheterna att erhålla för rörelsen förmånliga krediter.
Kreditbehoven kan variera från olika synpunkter för den enskilde lantbrukaren. För flertalet är kostnadsaspekten avgörande. Det kan emellertid
inte uteslutas att en del lantbrukare kan tänkas fästa större vikt vid en
snabb kreditbehandling och en för krediten lämpligt anpassad löptid. Detta kan sammanhänga med vilket slag av investering det är fråga om och den finansiella situationen för lantbrukaren totalt sett. Lantbrukaren kan befin-
na sig i ett utvecklingsskede för den typ av lantbruk som just han bedriver. I en sådan situation kan en snabb tillgång till långfristigt kapital vara av
väsentlig betydelse för honom. Ett lågt fastighetspris vid exempelvis ett släktförvärv kan också bidraga till att göra räntenivån eller kostnadsaspekten mindre relevant från lönsamhetssynpunkt.
Olika vägar att få ned köerna måste under alla förhållanden övervägas och övervägs också f.n. genom skilda utredningar. Huruvida utökade
kreditmöjligheter i nu berörda avseenden skulle nämnvärt inverka positivt på kösituationen är svårt att nu bedöma. Det finns dock mot bakgrund av
det anförda, skäl att pröva om ett ökat längfristigt kapitalutrymme. som ställs till lantbrukarnas förfogande vid sidan av det som tillhandahålls
p.g.a. obligationsupplåningen. skulle leda till ett sådant positivt resultat.
Även om många lantbrukare i dagens situation föredrar att vänta på de
förmånligare hypotekslånen och under tiden skaffar tillfälliga bankkrediter. kan en sådan situation snabbt förändras och möjligheterna till banklån bli svårare. De relativt länga väntetiderna. under vilka större svärigheter än f.n. skulle kunna tänkas föreligga av få tillfälliga banklån, kan
därvid motivera att annat kapital finns tillgängligt på den långa lånemarknaden. Anskaffande av medel mot kapitalmarknadsreverser kan därvid vara en möjlighet.
Reverslån kan alltså tänkas vara att föredra i de fall låntagaren önskar en
snabbare utbetalning av den långa krediten. Reverslåneformen skulle
emellertid också kunna tänkas komma till användning i samband med
krediter för vissa ändamål. tex täckdikningslån. Reversen bör kunna överlåtas och vara beläningsbar.
Utgivande av reverslån är av tekniskt delvis komplicerad natur och
kräver särskild administration. Ett genomförande av ett sådant lånesystem
förutsätter givetvis också bl. a. att banken inte sätter sig i skuld för kapital
som inte går att låna ut. För att en sådan situation inte skall inträffa kommer hypoteksföreningarna att bland låntagarna undersöka förutsättningarna för att dessa skulle vara villiga att ta reverslån i stället för att vänta relativt länge på avlytt. Föreningarna avser också att undersöka i vilken omfattning kapital kan tänkas försvinna från lantbrukssektorn i samband med försäljning av jordbruksfastigheter.
Reverslåneformen erbjuder inte någon för landshypoteksinstitutionen
typisk låneverksamhet. Inte heller har Hypoteksbanken f.n. någon klar
uppfattning om omfattningen av en eventuell kommande reversupplåning
eller om behovet av alternativa reversformer beträffande löptid och villkor
i övrigt. Detta torde framgå klarare först sedan resultatet föreligger av föreningarnas nyss nämnda undersökningar. Man kan redan på denna grund hysa tveksamhet. om landshypoteksinstitutionen skall gå in på reversmarknaden. Å andra sidan kan, på skäl som anförts i det föregående. inte uteslutas att behov kan visas föreligga av ett snabbt tillgängligt, långfristigt kapital — låt vara till ett högre pris. Den väg som härvid står till
buds är reversupplåningen. För att förbereda möjligheterna för Hypoteksbanken att skaffa kapital via reversupplåning bör därför redan nu en ändring i lagstiftningen komma till stånd genom en komplettering av 18 8 första punkten 1970 års lag av innebörd att Hypoteksbanken anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer celler reverser. En
följdändring bör samtidigt ske av 19 § första stycket samma lag. Någon anledning att i detta sammanhang begära en ökning av grundfonden föreligger inte. Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1982. Förslag till lagtext beträffande de nya bestämmelserna fogas som bilaga till denna skrivelse.
I handläggningen av detta ärende har deltagit ordföranden Johannes
Antonsson, vice ordföranden Lars Lindmark. ledamöterna Johan Gripen-
stedt. Bengt Lithander. Douglas Kennedy och verkställande direktören Hans Henrik Abelin samt följande representanter för hypoteksföreningarna. nämligen Gösta Petersson för Östgöta hypoteksförening, Anton Franzén för Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening. Anton Larsson för Wermlands hypoteksförening, Adolf A:son Hermelin för Mälarprovinsernas hypoteksförening, Knut Wachtmeister för Skånska hypoteksföreningen, Bertil Moldén för Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening. Yngve
Ahlsten för Gotlands hypoteksförening, Per Brodén för Gävle-Dala hypo-
teksförening. Axel Wikberg för Norrlands hypoteksförening och Sven Jansson för Örebro läns hypoteksförening.
Stockholm den 11 februari 1982 För Styrelsen över Sveriges Allmänna Hypoteksbank
H. H. Abelin
Rune Edlund
Hypoteksbankens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
185 Banken anskaffar medel för sin Banken anskaffar medel för sin
verksamhet genom lån mot obliga- verksamhet genom lån mot obliga-
tioner. Sammanlagda beloppet av tioner och reverser. Sammanlagda bankens utelöpande obligationer beloppet av bankens utelöpande
får icke uppgå till mera än tio obligationer och reverser får icke gånger beloppet av den i 27 § an- uppgå till mera än tio gånger belop-
givna grundfonden. pet av den i 27 § angivna grundfon-
den.
Nedgår grundfonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken cj upptaga nytt lån förrän grundfonden återställts till sitt ursprung-
liga belopp. Om ordinarie delägarsammankomst ej skall hållas inom en
månad från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas till extra
sammankomst för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheterna.
19.8¶För tillfälligt behov av rörelseme- . För tillfäliigt behov av rörelseme-
del eller annat tillfälligt behov får del eller annat tillfälligt behov får banken på annat sätt än mot obliga- banken på annat sält än mot obligationer taga upp lån på kort bestämd tioner och reverser taga upp lån på tid eller på kort tids uppsägning. kort bestämd tid eller på kort tids uppsägning.
Banken får taga upp lån mot säkerhet av inteckning i fastighet, som äges av banken.
Denna lag träder i kraft den I juli 1982.
Bilaga 2
Remissammanställning
1¶Bankinspektionen
I skrivelsen har hypoteksbanken diskuterat de skäl som kan anföras för
att banken skall få lagliga möjligheter att låna upp kapital även mot säker-
het av reverser. För närvarande anskaffar banken medel för sin verksamhet uteslutande genom obligationslån. Som banken anför bör emellertid olika vägar prövas för att minska lånekön och väntetiden för landshypotekslån. En upplåning av medel mot kapitalmarknadsreverser kan därvid vara en möjlighet. Riksbanken har för år 1982 utöver en cmissionsvolym för obligationer på I 500 miljoner kronor medgivit hypoteksbanken att låna upp 500 miljoner kronor mot kapitalmarknadsreverser. varav hälften skall placeras utanför bank-, försäkrings- och AP-fondsektorn.
Bankinspektionen finner det tveksamt om det under den närmaste fram-
tiden kan bli någon större efterfrågan på de lån som erbjuds på grundval av reversupplåningen, bl. a. med hänsyn till den räntekänslighet som lånekun-
derna inom lantbruksnäringen kan antas visa. Inspektionen kan emellertid dela de synpunkter som hypoteksbanken har anfört i frågan om reversupplåning. Landshypoteksinstitutionen bör ha samma formella möjligheter till
sådan upplåning som redan finns för stadshypoteksinstitutionen och bo-
stadsfinansierande kreditaktiebolag. Tänkbart är, att sådana möjligheter kan visa sig vara betydelsefulla på längre sikt. Inspektionen tillstyrker därför hypoteksbankens framställning och förslag till lagändringar.
Inspektionen vill slutligen påpeka att den reversupplåning som kan ske, om förslaget bitfalls, med hänsyn till löptid och andra villkor givetvis bör
medföra en anpassning i fråga om villkoren för motsvarande utlåning från
landshypoteksföreningarnas sida.
2¶Fullmäktige i Sveriges riksbank
I skrivelsen anförs bl. a. att det från riksbankens sida vid flera tillfällen framförts önskemål om att Sveriges allmänna hypoteksbank närmare undersöker förutsättningarna för reversupplåning vid sidan av bankens obligationsupplåning. Undersökningarna har lett fram till att Hypoteksbanken nu hemställer. om ändring i nämnda lag så att upplåning skall kunna ske genom såväl lån mot obligationer som reverser.
I skrivelsen understryks behovet av ett ökat kreditflöde till jordbruket och redogörs för kösituationen hos Hypoteksbanken. Huruvida ökade
kreditmöjligheter genom reversupplåningen skulle nämnvärt förbättra kö-
situationen anses enligt Hypoteksbanken vara svårt att bedöma i nuvarande läge men det finns likväl skäl anses det att pröva om inte en reversupplåning skulle kunna förbättra situationen.
Enligt fullmäktiges mening är det angeläget att Hypoteksbanken söker
nya upplåningsformer och därmed nya källor för finansiering av sin utlåning. De försök som giorts i fråga om bostadsfinansieringen har slagit väl ut. såväl vad gäller finansiering av fastighetsöverlåtelser som finansiering
av reparationer och ombyggnader. Självfallet bör Hypoteksbanken ha
samma rätt som bostadsinstituten att låna upp på det sätt och på de
marknader som bostadsinstituten nu lånar. Den kommer också att kunna göra detta och därigenom öka sin kreditgivning tull jordbruket.
För sin oprioriterade utlåning har bostadsinstituten kunnat anskaffa medel till en ränta som ej varit särdeles hög. Efter sänkningen av den långa räntan den 3 december 1981 var deras upplåningsränta ca 14.5Z. Hypo-
teksbankens obligationsränta blev efter nämnda sänkning 13,2 Zz. alltså drygt 1 procentenhet lägre. Jämförs å andra sidan räntan för reversupplå-
ningen med medelräntan för bankernas utlåning framstår reverslåneräntan
inte som hög. Medelräntan för bankernas utläning är 15.06, och alternativet för en jordbrukare som inte kan erhålla lån i Hypoteksbanken är vanligtvis att söka sig till en bank: i själva verket står många av de lån i
bank som jordbrukare vill ha avlyfta till Hypoteksbanken.
Nästan hälften av Hypoteksbankens prioriterade upplåning har använts till att finansiera överlåtelse av jordbruksfastigheter. De pengar som säl-
jarna får lämnar i hög grad kapitalmarknaden. Enligt riksbankens uppfattning är det angeläget att dessa medel återförs till kapitalmarknaden. Detta sker bäst genom att säljarna till en del får köpeskillingen erlagd i form av långa reverser, som kan utställas av Allmänna hypoteksbanken. Kan medel bindas på detta sätt skapas ökat utrymme för att tillföra jordbruket mer
långfristigt kapital.
Den högre ränta som reverserna betingar behöver inte innebära någon extra belastning för de tillträdande jordbrukarna. Priset på jordbruksfas-
tigheter bestäms bl.a. med hänsyn till kostnaden för finansieringen. Den
totala kapitalkostnaden torde därför i princip bli i stort sett densamma.
Prioriterade krediter har helt naturligt en lägre ränta än oprioriterade.
Bland olika slag av oprioriterade krediter synes emellertid som framgått den finansiering som kunnat ordnas genom bostadsinstituten ha fått en
ränta som framstått som fullt acceptabel för många låntagare, särskilt med hänsyn till att de lån som lämnas kan ha en ganska lång amorteringstid. Bostadsinstituten ger vanligtvis 30-åriga lån med rak amortering. Inom
jordbruket görs många investeringar som kan finansieras genom lån med
denna löptid och t. o. m. med en kortare.
Som fullmäktige vid många tidigare tillfällen framhållit är det angeläget
att allmänt hålla tillbaka upplåningen på den prioriterade marknaden. Genom tillväxten av det statliga budgetunderskottet har denna upplåning
Prop. 1982/83: 56 I 'n
fått svårhanterliga proportioner. Samtidigt har — genom budgetunderskottens tillväxt — en ökning skett av tillgängen på pengar på marknaden utanför de institut som förvärvar prioriterade obligationer. Detta gör det angeläget att kanalisera efterfrågan på krediter till denna marknad. Det är bl.a. mot denna bakgrund som riksbanken givit bostadsinstituten ramar för reversupplåning och nu även givit Hypoteksbanken en ram för sådan upplåning att utnyttjas så snart Hypoteksbanken fått formell rätt därtill.
Med hänvisning till ovanstående vill fullmäktige förorda bifall ull Sveriges allmänna hypoteksbanks hemställan.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982