1 §  Om en myndighet för att hindra spridning av en smittsam sjukdom har ingripit

1. enligt smittskyddslagen (2004:168),
2. enligt 9 kap. 15 § miljöbalken, eller
3. enligt livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag och ingripandet har förorsakat någon kostnader eller förluster, kan denne få ersättning från staten enligt vad som sägs i denna förordning. Förordning (2004:256).

2 §  Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller att därmed skall vidtagas åtgärd som minskar värdet av detsamma, må ersättning utgå för värdeförstöring och kostnader. Likaså må ersättas kostnad för omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande ej fått säljas eller användas i sitt ursprungliga skick. Vad nu stadgats skall dock gälla endast i den mån sammanlagda beloppet av värdeförstörning och kostnader, som en skadelidande fått vidkännas, överstiger 100 kronor.

Som värdeförstöring enligt första stycket skall jämväl anses att myndighets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller användas, såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas och varor i följd därav förfarits.

Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som endast är att betrakta som indirekt följd av myndighets åtgärd, såsom att på grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna avsättning. Ej heller avses förlust som uppkommit därigenom att varas försäljning fördröjts utan att varan i följd därav förstörts eller undergått sådan förändring att den ej kunnat användas för avsett ändamål.

Värdet av vara som avses i första och andra styckena skall bestämmas till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.

2 a §  Om en myndighet har låtit avliva ett sällskapsdjur, kan ägaren till djuret få en skälig ersättning för kostnaden och förlusten. Förordning (1989:303).

3 §  Har företag åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat lön, må sådan kostnad ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på lönebelopp, i den mån de överstiga 78 kronor för dag. Från ersättning som nu sagts skall avräknas vad arbetstagare under tiden för avstängningen må vara berättigad att uppbära i ersättning jämlikt lagen om ersättning åt smittbärare.

Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd av myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas. Kungörelse (1966:691).

4 §  Kostnaden för undersökning på ett laboratorium av prov, som har tagits beträffande en sådan allmänfarlig sjukdom som avses i smittskyddslagen (2004:168) eller en sådan allvarlig smittsam sjukdom som avses i 9 kap. 15 § miljöbalken, eller vid misstanke om en sådan sjukdom, får ersättas i den mån kostnaden inte skall ersättas enligt nämnda lagar och det sammanlagda beloppet av vad en ersättningssökande i detta hänseende har fått vidkännas överstiger 1 000 kronor. Förordning (2004:256).

5 §  Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om särskilda skäl därtill föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än förut sagts.

Har kostnad uppkommit för vakthållning och andra åtgärder för avspärrning av område, må den ock ersättas.

6 §  Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst må, om han ej är berättigad till ersättning såsom sjuk eller smittbärare, erhålla ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta ej överstiger 78 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelserna i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare, dock att ersättningen ej må utgå för längre tid än tre månader. Kungörelse (1966:691).

7 §  Ersättning enligt denna förordning skall minskas med belopp som någon på grund av försäkringsavtal utfått eller har rätt att utfå. Förordning (1989:303).

8 §  Ersättning enligt denna förordning utbetalas inte till den som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet själv har orsakat förlusten. Detsamma gäller om någon medvetet har lämnat en oriktig uppgift till stöd för en ansökan om ersättning.

Om en skadelidande i annat fall än som avses i första stycket

1. har medverkat till skadan genom vållande eller försummelse,
2. inte har följt de föreskrifter som en myndighet har meddelat om vad han skall iaktta för att hindra spridningen av en smittsam sjukdom,
3. inte har iakttagit sådan hygienisk standard vid tiden för skadans uppkomst eller närmast dessförinnan som skäligen kan fordras, eller
4. döms till ansvar för förseelse mot livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av nämnda lag

får bestämmas att ersättning inte skall utgå eller att ersättning skall utgå med minskat belopp. Förordning (1989:303).

9 §  Frågor om ersättning enligt denna förordning prövas av kammarkollegiet.

En ansökan om ersättning skall göras skriftligen och ges in till länsstyrelsen i det län, där rörelsen drivs, eller, beträffande en anställd, där han har sitt hemvist. Vid framställningen skall fogas myndighetens beslut om ingripande och utredning angående den förlust som sökanden lidit samt den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.

Länsstyrelsen skall se till att behövlig utredning görs och därefter med eget yttrande överlämna ansökningshandlingarna till kammarkollegiet.

Om en ansökan om ersättning inte har kommit in till länsstyrelsen eller kammarkollegiet inom sex månader från den dag då anspråket uppkom, lämnas inte någon ersättning. Om särskilda skäl föreligger, kan kammarkollegiet besluta att en ansökan får tas upp till prövning även om den har kommit in senare. Förordning (1989:303).

10 §  Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, må, om sannolika skäl föreligga för rätt till ersättning, sådan ändock kunna provisoriskt utgivas. Bestämmes ersättningen sedermera till lägre belopp eller finnes ersättning icke böra utgå, skall återbetalning ej ske utom i fall som i 8 § sägs.

11 §  Kammarkollegiets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Förordning (1995:281).