1 §  Beteckningar som används i denna förordning har samma betydelse som i jaktlagen (1987:259).

2 §  Jakt efter vilt av olika slag är tillåten under de tider av jaktåret (den 1 juli-den 30 juni) som anges i bilaga 1 till denna förordning (allmänna jakttider). Ingrepp får dock inte göras i fåglarnas bon. Inte heller får deras ägg tas eller förstöras.

Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om en begränsning av den allmänna eller särskilda jakttiden för viss viltart om det behövs med hänsyn till snö-, is- eller temperaturförhållandena. Förordning (1995:443).

3 §  Om licensjakt efter älg finns bestämmelser i 33 § jaktlagen (1987:259).

Trots det som föreskrivs i 33 § första stycket jaktlagen (1987:259) skall följande gälla:

1. Ett område som har sådan storlek och arrondering att det medger vård av en i huvudsak egen älgstam får av länsstyrelsen registreras som älgskötselområde. Inom älgskötselområde sker jakten efter älg utan licens. För älgskötselområde skall det finnas en skötselplan.
2. En licens för jakt efter älg får avse avskjutningen under längre tid än ett jaktår eller avse den totala avskjutningen inom flera områden som med stöd av 33 § andra stycket eller tredje stycket 2 jaktlagen registrerats för jakt efter älg. Förordning (1994:1454).

3 a §  Jakt efter älg är tillåten under de tider som anges i bilaga 2 till denna förordning. Förordning (1991:1770).

3 b §  Den som ansöker om registrering av licensområde för älgjakt eller av älgskötselområde skall betala en avgift enligt föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (2000:1216).

4 §  Ett område som har sådan storlek och arrondering att det medger vård av en i huvudsak egen kronhjortsstam får av länsstyrelsen registreras som kronhjortsskötselområde. Inom ett sådant område får kronhjort jagas utan licens. För Skåne län gäller dock att länsstyrelsen beslutar om inrättande av kronhjortsområden i länet. Inom ett sådant område får kronhjort jagas endast under särskild jakttid och efter licens av länsstyrelsen. Förordning (1998:1000).

5 §  Jakt efter kronhjort är tillåten under de tider som anges i bilaga 3 till denna förordning. Förordning (1998:1000).

5 a §  För områden som länsstyrelsen registrerat för jakt efter älg eller kronhjort skall jakträttshavaren anmäla jaktresultatet till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång, även om inte något djur har fällts.

Om älg eller kronhjort fälls i andra fall än som avses i första stycket skall jakträttshavaren anmäla detta till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång eller, om djuret fälls under annan tid med stöd av särskilt tillstånd, inom två veckor efter det att djuret fälldes. Förordning (2000:1216).

5 b §  I en anmälan enligt 5 a § skall det anges

1. var och när djuret fälldes,
2. vilket kön djuret har,
3. om det fällda djuret var en årskalv. Förordning (2000:1216).

6 §  För områden där det finns fasta stammar av björn, varg, järv eller lo, får Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar av sådana djur och i ett begränsat antal.

En förutsättning för att jakt enligt första stycket skall kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden. Förordning (2001:451).

7 §  Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om

1. registrering av licensområde för älgjakt och älgskötselområde,
2. licens för jakt efter älg och kronhjort,
3. kronhjortsområde och kronhjortsskötselområde,
4. länsstyrelsens prövning i ärenden som avses i 1-3. Förordning (1998:1000).

8 §  Inom ett vilthägn som uppfyller de krav som Naturvårdsverket har föreskrivit får djur av den viltart som hägnet är avsett för jagas trots bestämmelserna om fredning. För användning av hund gäller dock bestämmelserna i 16 §.

Inom en anläggning för hållande av fåglar i fångenskap får ägg plockas trots bestämmelserna om fredning. Förordning (1998:1000).

9 §  För jakt med skjutvapen efter älg, björn, varg, järv, lo, hjort, rådjur och mufflonfår gäller följande begränsningar.

1. Älg får jagas bara under tiden fr.o.m. en timme före solens uppgång till solens nedgång.
2. Björn får jagas bara under tiden fr.o.m. en timme före solens uppgång till två timmar före solens nedgång.
3. Varg, järv, lo, hjort, rådjur och mufflonfår får jagas bara fr.o.m. en timme före solens uppgång t.o.m. en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som vaktjakt eller smygjakt.

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet medge undantag från första stycket. Om flera län är berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av marken är belägen.

Om tillstånd till jakt ges enligt 27 § eller 31 § första stycket prövas dock frågan om undantag från första stycket av Naturvårdsverket. Förordning (2000:1216).

9 a §  Valar får inte jagas från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon. Förordning (1998:1000).

9 b §  I föreskrifter eller beslut som avses i 6, 11, 14 och 15 §§, 20 §2 samt 21, 23 a, 24, 27, 29 och 31 §§ skall det anges

1. vilka arter som berörs och antalet djur som får fällas,
2. vilka medel och metoder som får användas,
3. vilken tid och vilket område som avses,
4. de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för den berörda artens bestånd,
5. den kontroll som kommer att ske. Förordning (2001:451).

10 §  Vid jakt får endast sådana vapen och andra jaktmedel användas som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver.

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, valar och fladdermöss samt i fråga om annat vilt som i bilagan till artskyddsförordningen (1998:179) har markerats med N, n eller F är det förbjudet att för fångst eller dödande använda medel eller metoder som anges i bilaga 5 till denna förordning eller andra medel eller metoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller utsätts för en allvarlig störning. Snaror får dock användas för jakt efter dalripa och fjällripa norr om 58 nordlig bredd.

Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras. Förordning (2001:451).

12 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. tillstånd, kunskapskrav eller andra villkor för användande av fångstredskap,
2. vittjande av fångstredskap,
3. befogenhet för länsstyrelsen att i det enskilda fallet ge tillstånd till användande av vissa fångstredskap. Förordning (2002:551).

12 a §  Vilt som har fångats i fångstredskap skall vid vittjningstillfället omedelbart avlivas eller återges friheten.

Första stycket gäller inte vid fångst i vilthägn av den viltart som hägnet är avsett för.

Vid avlivning av djur som har fångats med fångstredskap gäller inte bestämmelserna om jaktmedel. Förordning (2001:451).

13 §  Bekämpningsmedel får användas för att döda mullvadar, sorkar (utom bisam), lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss, om medlet har godkänts för sådan användning enligt förordningen (2006:1010) om växtskyddsmedel eller förordningen (2000:338) om biocidprodukter. Förordning (2006:1044).

14 §  Fast belysning vid väg eller byggnad som satts upp i annat syfte än att underlätta jakten får användas vid jakt efter vildkanin, rödräv, mårdhund, grävling, mink, mård, tvättbjörn eller vildsvin. Vid jakt efter dessa djur får vidare ficklampa eller annan liknande lampa användas

1. när djuret skall avlivas i samband med jakt med ställande hund,
2. för jakt vid gryt eller lya, eller
3. när ett fångstredskap vittjas. Förordning (2001:451).

15 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning.

Naturvårdsverket får i föreskrifter eller i beslut i det enskilda fallet medge undantag från kravet i 12 a § att fångat vilt omedelbart skall avlivas eller återges friheten.

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet medge undantag från

1. förbudet i 10 § andra stycket att använda vissa jaktmedel och metoder,
2. kravet i 11 § att fångstredskap skall vara av godkänd typ,
3. förbudet att vid jakt använda belysning utöver vad som är tillåtet enligt 14 §, om det är fråga om jakt som avses i 27 § eller i 31 § första stycket. Förordning (2002:551).

15 a §  Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta

1. att ett godkänt bekämpningsmedel som avses i 13 § får användas för att döda fåglar som orsakar allvarliga skador eller olägenheter för människors hälsa,
2. om undantag från förbudet att vid jakt använda belysning utöver vad som är tillåtet enligt 14 §, om det är fråga om annan jakt än som avses i 27 § eller 31 § första stycket.

Om flera län är berörda, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av marken är belägen. Förordning (2001:451).

15 b §  I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, mård, iller, skogshare och fladdermöss samt i fråga om annat vilt som i bilagan till artskyddsförordningen (1998:179) har markerats med N, n eller F får föreskrifter eller beslut enligt 15 eller 15 a § denna förordning meddelas endast om

1. det inte finns någon annan lämplig lösning,
2. upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde inte försvåras, och
3. föreskriften eller beslutet behövs för att en sådan begränsad jakt som avses i 6 § skall kunna genomföras eller behövs av något sådant skäl som anges i 23 a § eller 31 § första stycket denna förordning. Förordning (2001:451).

16 §  Trots det som föreskrivs i 6 § första stycket jaktlagen (1987:259) får jakthundar som är lämpade för respektive jaktändamål användas av jakträttshavaren eller av annan person med jakträttshavarens medgivande vid tillåten jakt och vid jaktträning enligt följande:

Förordning (1998:1000).

17 §  Vid all jakt får hund användas för spårning eller apportering av skadat eller fällt vilt, om hunden står under förarens kontroll. Trots det som föreskrivs i 6 § första stycket jaktlagen (1987:259), får en hund som står under sådan kontroll också användas för att söka efter vilt för att hindra att viltet kommer till skada, exempelvis vid slåtter, eller för annat viltvårdsändamål.

Vid jakt efter björn, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin skall en hund som är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt kunna finnas på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen.

Vid jakt efter ringduva, gäss eller änder skall en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. Vid jakt efter övrig fågel skall en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras under tiden mellan solens nedgång och en timme före solens uppgång. Skyldigheten att medföra hund gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar. Förordning (2000:101).

18 §  Hund som vid jakt eller jaktträning under tiden den 21 augusti-den 30 september driver eller förföljer hjort eller rådjur eller annars jagar på ett olämpligt sätt skall snarast kopplas.

Jakt eller jaktträning med hund skall bedrivas på ett sådant sätt att viltet med hänsyn till hundens egenskaper eller snö-, is- och temperaturförhållandena inte utsätts för onödiga påfrestningar.

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet eller genom föreskrifter medge ytterligare undantag från bestämmelserna i 6 § första stycket jaktlagen (1987:259). Förordning (1994:1454).

19 §  Om det behövs till skydd för viltet eller av annat särskilt skäl, får länsstyrelsen trots bestämmelserna i 6 § första stycket första meningen jaktlagen (1987:259) och 16 § denna förordning meddela föreskrifter om

1. att hundar som förföljer vilt inte får användas vid jakt efter älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin,
2. att hundar, i marker där det finns vilt, skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att löpa lösa också under annan tid än den 1 mars-den 20 augusti,
3. att hundar skall hållas kopplade.

Har länsstyrelsen meddelat föreskrifter som avses i första stycket 2 till skydd för visst vilt, får dock hundar som inte driver eller förföljer sådant vilt användas för jakt enligt föreskrifter som meddelas av länsstyrelsen. Förordning (1998:1000).

20 §  Trots bestämmelsen i 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) gäller följande.

1. Jakt får bedrivas från båt försedd med motor under förutsättning att motorn är avstängd och minst en minut förflutit sedan motorn stängts av.
2. Den som jagar för att förebygga skada av vilt får använda ett motordrivet fordon vid jakt som bedrivs på särskilt uppdrag av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
3. Motordrivna fordon får användas vid jakt i vilthägn efter den art som hägnet är avsett för.

Första stycket 2 och 3 gäller inte vid jakt som avser vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, mård, iller, bäver, skogshare, sälar, valar, fladdermöss eller som avser annat vilt som i bilagan till artskyddsförordningen (1998:179) har markerats med N, n eller F. Förordning (2001:451).

21 §  Utöver vad som följer av 20 § får Naturvårdsverket i det enskilda fallet medge undantag från förbudet i 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) i fråga om jakt efter björn, varg, järv, lo, utter, valar och fladdermöss samt när det är fråga om jakt som avses i 24 eller 27 § eller 31 § första stycket 1 denna förordning. I övriga fall får länsstyrelsen besluta om sådant undantag. Om flera län är berörda, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av marken är belägen.

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, mård, iller, skogshare, vikare, valar och fladdermöss samt i fråga om andra vilt levande djurarter som i bilagan till artskyddsförordningen (1998:179) har markerats med N, n eller F får undantag medges endast om

1. det inte finns någon annan lämplig lösning,
2. upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde inte försvåras, och
3. undantaget behövs för att en sådan begränsad jakt som avses i 6 § skall kunna genomföras eller behövs av något sådant skäl som anges i 23 a § eller 31 § första stycket denna förordning. Förordning (2001:451).

22 §  Skjutvapen får inte medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng. Förvaras ett skjutvapen i ett motordrivet fortskaffningsmedel får det inte finnas ammunition i vapnets patronläge eller magasin.

Första stycket gäller inte

1. bevakningspersonal, militär personal eller polis under tjänsteutövning,
2. vid sådan jakt som bedrivs med stöd av bestämmelserna i 20 §, eller
3. när undantag medgetts med stöd av 21 §.

Första stycket första meningen gäller inte heller vid sådan transport av fällt vilt som sker med stöd av 1 § andra stycket 5 terrängkörningsförordningen (1978:594). Förordning (1998:1000).

23 §  Länsstyrelsen får i det enskilda fallet eller genom föreskrifter medge undantag från 22 § första stycket, om det behövs för renskötseln eller om det annars finns särskilda skäl. Förordning (2002:551).

23 a §  Om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 24, 25, 27 och 29 §§ meddelas

1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom,
4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller förstöra fåglars ägg. Förordning (2001:451).

24 §  Beslut om jakt enligt 7 § jaktlagen (1987:259) meddelas av Naturvårdsverket i fråga om jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl samt efter rovfåglar och ugglor. I andra fall meddelas beslutet av länsstyrelsen.

Om länsstyrelsens beslut rör arter som annars är fredade, är länsstyrelsen skyldig att årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om jakten som verket begär. Förordning (1995:443).

25 §  Beslut om jakt enligt 8 § jaktlagen (1987:259) meddelas av Naturvårdsverket. Ett sådant beslut får avse däggdjur och fåglar av sådan art eller ras som inte genom naturlig utbredning tillhörde landets viltbestånd vid utgången av år 1987, dock inte vildsvin och mufflonfår. Förordning (1994:108).

26 §  För att förebygga skador av vilt får jakträttshavare bedriva jakt under de tider och övriga villkor som anges i bilaga 4 till denna förordning. Vidare får sådan jakt bedrivas av personer som avses i 23 § första stycket jaktlagen (1987:259) under de tider som anges i punkterna 2-4 samt, när det gäller vildkanin, punkten 1 i bilaga 4.

Vid jakt som avses i första stycket får ingrepp även göras i fåglars bon och fåglars ägg förstöras.

Den som jagar med stöd av första eller andra stycket är skyldig att till länsstyrelsen lämna de uppgifter om jakten som Naturvårdsverket föreskriver. Länsstyrelsen är skyldig att årligen till Naturvårdsverket överlämna dessa uppgifter. Förordning (1995:443).

27 §  Om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får i fall som avses i andra meningen föreskriva att beslut om jakt på björn och lo får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock endast avse län med fasta stammar av björn eller lo.

I beslutet om tillstånd skall bestämmas hur det skall förfaras med fångat eller dödat djur.

När tillstånd meddelas enligt första stycket får myndigheten medge undantag från 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) och också medge att jakten bedrivs på annans jaktområde. Förordning (2001:451).

28 §  Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller lo angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder vidtas för att skrämma bort rovdjuret.

Rovdjur som avses i första stycket får dödas för att skydda ett tamdjur

1. av tamdjurets ägare eller vårdare om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på tamdjuret, dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjur och det inte går att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort rovdjuret eller på annat lämpligt sätt,
2. av tamdjurets ägare eller vårdare om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret, om det finns skälig anledning att befara att rovdjuret där angriper tamdjuret och det inte går att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort rovdjuret eller på annat lämpligt sätt.

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas på annans jaktområde och trots bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.

Naturvårdsverket skall fortlöpande bedöma om möjligheten att döda rovdjur med stöd av andra stycket försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet skall verket genast anmäla detta till regeringen. Förordning (2006:14).

29 §  Om det behövs för att hindra att andra djur än björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar sådana skador som avses i 23 a § får länsstyrelsen ge tillstånd till jakt.

I beslutet om tillstånd skall bestämmas hur det skall förfaras med fångat eller dödat djur av art som avses i 33 § första stycket.

Länsstyrelsen får med stöd av första stycket ge tillstånd till att bävrars boplats och dammbyggnad förstörs. Tillstånd till sådan förstörelse under tiden den 1 september-den 30 april får dock lämnas bara om det är absolut nödvändigt för att förhindra allvarliga skador.

Utan sådant tillstånd som avses i tredje stycket första meningen och trots att jakt med andra medel inte är tillåten får bävers dammbyggnad, men däremot inte boplats, förstöras under tiden den 1 maj-den 31 augusti inom områden med allmän jakttid för bäver.

Om beslutet rör arter som annars är fredade, är länsstyrelsen skyldig att årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om jakten som verket begär. Förordning (1999:712).

30 §  Polismyndigheten får låta avliva eller fånga moderlös årsunge av älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin.

31 §  Även om jakt annars inte är tillåten får genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet

1. Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt om det behövs för forsknings- eller utbildningsändamål, för återinplantering eller återinförande av en art eller för den uppfödning som krävs för detta,
2. länsstyrelsen ge tillstånd till en selektiv jakt efter ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, om det behövs för att tillgodose viltförvaltningen.

En förutsättning för att jakt enligt första stycket skall kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Tillstånd enligt första stycket 2 får inte avse arter som i bilagan till artskyddsförordningen (1998:179) har markerats med N eller n.

Länsstyrelsen skall årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om medgivna tillstånd som verket begär. Förordning (2002:551).

32 §  Den som har Naturhistoriska riksmuseets uppdrag att ringmärka fåglar får för sådant ändamål fånga fåglar på annans jaktområde. Om ett fångstredskap kan komma att lämnas utan omedelbar tillsyn, skall jakträttshavaren underrättas innan redskapet sätts ut. Ringmärkningen får ske utan hinder av att fåglarna är fredade.

För att i andra fall få fånga eller fälla djur eller ta fåglars ägg på någon annans jaktmark i syfte att märka eller undersöka djuren eller äggen fordras tillstånd av Naturvårdsverket. Den som har fått ett sådant tillstånd skall underrätta jakträttshavaren om sin verksamhet. Förordning (1995:443).

33 §  Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar som omhändertas, påträffas dött eller dödas när sådant djur är fredat, tillfaller staten.

Älg eller hjort som påträffas död eller dödas när sådant djur är fredat tillfaller staten med de undantag som följer av 34 §. Vidare gäller att älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c § får behållas av jakträttshavaren. Förordning (1998:1000).

34 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om eftersök och tillvaratagande av sådant vilt som tillfaller staten och som har skadats eller dödats av annan orsak än påskjutning under legal jakt.

Om en älg eller hjort har skadats av någon annan orsak än påskjutning och till följd av detta dött eller avlivats under fredningstid, får djuret behållas av jakträttshavaren, om han på sådant sätt som anges i Naturvårdsverkets föreskrifter har hjälpt till med att vid behov spåra och avliva djuret eller ta hand om det.

Inom ett viltvårdsområde där jakt efter älg eller hjort sker gemensamt får dock viltvårdsområdesföreningen behålla sådant vilt på de villkor som anges i andra stycket.

Andra och tredje styckena gäller även i fråga om sådana djur som under fredningstid har avlivats eller fångats enligt 30 §. Förordning (2002:551).

36 §  Den som har påträffat ett dött djur av sådan art som avses i 33 § första stycket eller har omhändertagit eller dödat ett sådant djur skall snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste polismyndighet, oberoende av vem djuret tillfaller. Detsamma gäller i fråga om älg eller hjort när djuret är fredat.

Får en markägare veta att ett djur som avses i 33 § har omhändertagits eller påträffats på hans marker, är han skyldig att förvissa sig om att anmälan skett eller själv göra anmälan. Samma skyldighet åligger arrendator och jakträttshavare.

Den som har haft kostnader med anledning av en anmälan kan av polismyndigheten få ersättning ur viltvårdsfonden. Förordning (2000:1216).

36 a §  Den som i sådant fall som avses i 28 § har dödat ett djur får inte flytta djuret utan medgivande från polismyndigheten. Förordning (2006:14).

37 §  En anmälan enligt 36 § skall innehålla uppgifter om var och när djuret har dödats, omhändertagits eller påträffats.

38 §  När polismyndigheten har mottagit en anmälan enligt 36 §, skall den se till att djuret tas om hand. Naturvårdsverket skall genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet bestämma hur det skall förfaras med omhändertagna djur. Förordning (1994:108).

39 §  Polismyndighetens kostnader för att omhänderta djur ersätts med medel ur viltvårdsfonden. Detsamma gäller när myndigheten har haft särskilda kostnader för att spåra eller döda djur. Ersättning ur fonden kan även lämnas till den som har hjälpt polismyndigheten, dock inte till den som har skadskjutit djuret eller till deltagarna i det jaktlag han tillhör.

Beslut om ersättning enligt första stycket meddelas av polismyndigheten. Naturvårdsverket meddelar efter samråd med Rikspolisstyrelsen föreskrifter om ersättning.

Om ett djur överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet, institution för forskning eller undervisning, Statens veterinärmedicinska anstalt eller annan mottagare, ersätts kostnaderna för överlämnandet av mottagaren. Förordning (2000:1216).

40 §  Har björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn skadats eller dödats vid sammanstötning med ett motordrivet fordon, är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta närmaste polismyndighet. (Förordning (1998:1000).

40 a §  Anträffas frilevande vilt så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas, får djuret avlivas även om det är fredat eller om avlivningen sker på annans mark. Förordning (1994:108).

41 §  Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer av 12 a §.

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet eller genom föreskrifter medge undantag från första stycket. Förordning (1994:108).

41 a §  Vilt får hållas i ett vilthägn eller liknande anläggning endast efter tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd får inte ges om det finns risk för spridning av smittsamma sjukdomar. Tillståndet får återkallas om viltet eller hägnet inte sköts på rätt sätt eller om anläggningen ger upphov till allvarliga hälsorisker.

Länsstyrelsen får besluta om närmare villkor för tillstånd enligt första stycket.

Vilt i vilthägn eller liknande anläggning skall hållas betryggande instängt i enlighet med föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (1998:1000).

42 §  Naturvårdsverket får efter samråd med Jordbruksverket meddela föreskrifter om

1. vilka viltarter som får hållas i vilthägn,
2. hur hägn för olika viltarter skall vara beskaffade,
3. registrering av vilthägn,
4. registrering och märkning av vilt som hålls i vilthägn,
5. länsstyrelsens prövning i ärende som avses i 41 a §. Förordning (1994:108).

46 §  En viltvårdsnämnd består av elva ledamöter utom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län där tolv ledamöter ingår i nämnden. Länsstyrelsen utser ledamöterna för högst fyra år. Två politiska företrädare utses efter förslag av landstinget. En ledamot utses efter förslag av Skogsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. I viltvårdsnämnden i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall en ledamot representera renägarna i länet och utses efter förslag av Sametinget. Av de övriga ledamöterna skall två representera frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot skall ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. De återstående tre ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark. Länsstyrelsen utser den ene av de politiska företrädarna till ordförande och den andre till vice ordförande. För varje ledamot finns en personlig ersättare som utses på samma sätt som ledamoten.

Vid handläggning av ärenden som kräver särskild sakkunskap får nämnden anlita lämplig person som sakkunnig.

Naturvårdsverket fastställer arbetsordning för viltvårdsnämnden. Förordning (2005:1162).

47 §  Genom beslut i det enskilda fallet eller genom föreskrifter får länsstyrelsen meddela tillstånd till jakt på sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259).

När enskilda jakttillstånd meddelas, bör företräde ges åt personer som är fast bosatta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden. Förordning (2000:1216).

48 §  Jakttillstånd enligt 47 § bör avse en viss tid som inte överstiger tre år. Tillståndet får begränsas till att avse visst område eller vissa djurarter.

Avgift tas ut för prövning av en ansökan enligt 47 § första stycket enligt bestämmelserna i 9-14 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass tre skall tillämpas. Förordning (1992:238).

50 §  Viltvårdsavgiften betalas in till ett postgirokonto som disponeras av Kammarkollegiet.

Kammarkollegiet skall bokföra influtna viltvårdsavgifter på viltvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna Naturvårdsverket uppgift om vilka som har betalat avgiften. (Förordning 2000:1216).

51 §  Jaktkortsblanketter tillhandahålls på postanstalterna. En jaktkortsblankett gäller som jaktkort när den har försetts med bevis om att viltvårdsavgiften har betalats samt uppgift om den betalandes namn, personnummer och adress. Förordning (2000:1216).

52 §  Den som jagar skall vid jakten medföra jaktkort som visar att viltvårdsavgiften är betald. Kortet skall på uppmaning visas för polisman, jakttillsynsman, naturvårdsvakt, tillsynsman i nationalpark eller naturreservat, tjänsteman vid Kustbevakningen, tjänsteman vid Tullverkets gränsbevakning samt den som äger eller innehar marken eller har jakträtten där. Förordning (2000:1216).

52 a §  För varje län finns en älgvårdsfond som bildas av de älgavgifter som skall betalas enligt 52 b och 52 c §§. Förordning (1994:1454).

52 b §  För en vuxen älg som fälls skall jakträttshavaren betala en avgift som fastställs av länsstyrelsen enligt föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (2002:551).

52 c §  Har fler älgar fällts än vad som följer av en licens, skall en särskild avgift betalas till länsstyrelsen utöver avgiften enligt 52 b §.

Avgiften uppgår till 7 000 kr för en vuxen älg och 3 000 kr för en kalv.

Avgift enligt första stycket skall inte betalas om djuret eller dess värde förklaras förverkat, eller om det är uppenbart oskäligt att kräva ut en avgift. Förordning (1994:1454).

52 d §  Ur älgvårdsfonden får länsstyrelsen enligt föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket lämna bidrag till kostnaderna för administration av jakten, däribland

1. registerhållning som avser områden som registrerats för jakt efter älg,
2. tilldelning av djur inom områden som registrerats för jakt efter älg, samt
3. viltvård, information och utbildning i jaktliga frågor. Förordning (1994:1454).

52 e §  Regeringen beslutar om överföring av medel från älgvårdsfonderna till viltvårdsfonden. Förordning (2000:1216).

52 f §  Naturvårdsverket skall med hjälp av automatiserad databehandling föra register över vilka personer som

1. betalat viltvårdsavgift och
2. avlagt prov som ingår i jägarexamen. Förordning (2000:1216).

52 g §  Jaktkortsregistret skall ha till ändamål att redovisa vilka personer som betalat viltvårdsavgift. Jägarexamensregistret skall ha till ändamål att underlätta handläggningen av ansökningar om att inneha skjutvapen eller ammunition.

Jaktkorts- och jägarexamensregistren får användas för att underlätta utsändning av information från statliga myndigheter till jägarna. Förordning (2000:1216).

52 h §  Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt 52 f och g §§. Förordning (2000:1216).

52 i §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om jaktkorts- och jägarexamensregistren. Förordning (2001:846).

53 §  Jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län.

Föreskrifter om förordnande och utbildning av jakttillsynsmän samt om deras utrustning meddelas av Rikspolisstyrelsen.

54 §  Om beslag av vilt och om försäljning av sådant vilt finns bestämmelser i 47 § jaktlagen (1987:259).

55 §  Förverkat vilt tillfaller jakträttshavaren, om jakten har skett med tilllåtna jaktmedel och under den tid då jakt efter viltet var tillåten.

56 §  Förverkat vilt som inte tillfaller jakträttshavaren får efter beslut av Naturvårdsverket och i samråd med mottagaren överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet, institution för forskning eller undervisning eller någon annan mottagare som verket bestämmer.

Domstol som har beslutat om förverkande av vilt skall skicka en kopia av domen eller beslutet till Naturvårdsverket. Förordning (1994:108).

57 §  Vad som sägs om vilt i 55 och 56 §§ gäller även i fråga om delar av däggdjur och fåglar samt ägg och bon. Förordning (1998:1000).

58 §  I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol. I fråga om följande beslut enligt denna förordning gäller dock

1. att beslut enligt 3 § andra stycket 2, 4 §, om beslutet avser annat än registrering av kronhjortsområde, 6 §, 9 § andra och tredje stycket, 11 § fjärde stycket, 12 a § tredje stycket, 14 § andra och tredje stycket, 15 §, 21 § andra stycket, 29 a § första stycket, 30 §, 36 § tredje stycket, 38 §, 39 § första stycket, 47 § första stycket och 52 d § samt Naturvårdsverkets beslut i ett överklagat ärende inte får överklagas,
2. att andra beslut av polismyndighet än sådana beslut som avses under 1 får överklagas hos länsstyrelsen, samt
3. att andra beslut av länsstyrelsen än sådana beslut som avses under 1 eller som avser avgift enligt 52 b och 52 c §§ får överklagas hos Naturvårdsverket. Förordning (1998:1114).

59 §  Polismyndigheten, länsstyrelsen och Naturvårdsverket får förordna att beslut enligt denna förordning skall gälla utan hinder av att det har överklagats. Förordning (1994:108).