lagen.nu

Förvaltningslag (1986:223)

Departement
Justitiedepartementet L6
Utfärdad
1986-05-07
Ändring införd
t.o.m. SFS 2009:798
Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser
Senast hämtad
2012-05-02

Kommentar

Var kommer de här kommentarerna från? Läs mer...

An unofficial translation is available from the Government Offices

Förvaltningslagen (FL) reglerar hur myndigheterna ska gå tillväga vid sin behandling av olika ärenden, bland annat vad gäller service gentemot enskilda personer och samverkan med andra myndigheter, liksom hur beslutsprocessen inom myndigheten ska hanteras. I lagen finns också krav på att myndigheterna ska behandla ärenden så snabbt och billigt som rättsäkerheten tillåter, att ärendet – om möjligt och någon part så önskar – ska behandlas muntligt samt att vid behov anlita tolk. Lagen avslutas med ett antal paragrafer som uttryckligen begränsar dess tillämpningsområde.

Syftet med lagen är framförallt att garantera enskilda individers rättssäkerhet i kontakten med myndigheterna, vilket ofta anses inkludera god service och snabb handläggning.

Hittar du något fel i lagkommentaren? Du får gärna skriva en felrapport.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Bestämmelserna i 4-6 §§ gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. I 22 a § finns bestämmelser om överklagande och om krav på prövningstillstånd i kammarrätt. Lag (1998:386).

Kommentar

FL är tillämplig såväl vid förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden som domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden, samt – vad avser service och samverkan – även vid annan förvaltningsverksamhet än ärendehandläggning hos förvaltningsmyndigheterna.

Med "handläggning" avses samtliga åtgärder som vidtas från det att ärendet inleds – antingen genom att myndigheten själv eller någon utomstående tar initiativet – till dess att ärendet är avslutat.

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 1998:386

2 § I 31-33 §§ föreskrivs begränsningar i lagens tillämpning i vissa myndigheters verksamhet.

Kommentar

Begränsningarna rör bland annat ärenden hos kommun och landsting där beslutet kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen, Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet och polismyndigheternas brottsbekämpande dito samt ärenden i första instans som avser hälso- och sjukvård. För en fylligare redogörelse för vad begränsningarna innebär hänvisas till respektive paragraf.

3 § Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Bestämmelserna om överklagande i denna lag tillämpas dock alltid om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (2006:306).

Kommentar

Det faktum att endast bestämmelser i lag eller förordning kan få företräde framför FL, innebär att antingen riksdag eller regering måste ha beslutat om den avvikande bestämmelsen (se för sådana bestämmelser t ex taxeringslagen, skuldsaneringslagen och plan- och bygglagen). Myndighetsbeslut och liknande är alltså inte grund för att åsidosätta FL.s bestämmelser.

I andra stycket tydliggörs rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen, vilken dock vilar på självständig grund och därför egentligen inte hade behövt finnas med i FL.

Rättsfall (3)

MIG 2011:20: I ett ärende om återkallelse av tidsbegränsat uppehållstillstånd kan...
RÅ 1993 ref. 14: Granne har inte ansetts ha besvärsrätt i mål angående beviljat rivningslov som...
RÅ 2006 ref. 34: Länsstyrelses beslut om ersättning enligt lagen om ersättning i vissa fall för...

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 2006:306

Myndigheternas serviceskyldighet

4 § Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

Kommentar

Den serviceskyldighet som kommer till uttryck i paragrafen innebär att myndigheterna ska lämna upplysningar och råd till enskilda om sådana bestämmelser och sådan praxis som faller inom myndighetens område. Det kan handla om allt ifrån att hjälpa till med att fylla i blanketter och upprätta en ansökan, till att – t ex genom förslag på ytterligare utredning eller komplettering av handlingarna – vägleda den enskilde till ett bättre sätt att nå önskat resultat. I praktiken blir den service och det sätt på vilket servicen utförs beroende av arten på den enskildes fråga och behov av hjälp, vilket innebär att en fråga som kan besvaras muntligen över telefon till en enskild kanske – för att uppfylla serviceskyldigheten – kräver ett personligt möte med en annan.

Det faktum att serviceskyldigheten är långtgående innebär dock inte att den är obegränsad (se RH 1997:2), utan myndigheten ska bistå med information och service endast i lämplig omfattning. Av det följer, t ex, att skatteverket naturligtvis inte ska underlätta skatteplanering i syfte att kringgå lagens bestämmelser. Vidare bör en myndighet vara försiktig med att (utöver frågor om ren formalia) ge råd som kan vara till nackdel för sökandens motpart, eftersom myndigheten annars riskerar att uppfattas som partisk. Serviceskyldighetens något otydliga och skiftande gräns ställer således stora krav på omdömet hos myndigheternas enskilda medarbetare.

Rättsfall (1)

RH 1997:2: Staten har befunnits ej ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid...

Lagrumshänvisningar hit (3)

5 § Myndigheterna skall ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.

Myndigheterna skall också se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med hjälp av telefax och elektronisk post och att svar kan lämnas på samma sätt.

En myndighet skall ha öppet under minst två timmar varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot och registrera allmänna handlingar och för att kunna ta emot framställningar om att få ta del av allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är midsommarafton, julafton eller nyårsafton. Lag (2003:246).

Kommentar

Allmänheten ska ha god tillgång till myndigheterna, inte minst för att kunna ta del av allmänna handlingar eller lämna in handlingar för registrering. I paragrafen regleras därför möjligheten att kunna kommunicera med myndigheterna via fax och e-post, samt vissa minimiöppettider. Det ska påpekas att det finns vissa undantag från skyldigheten att vara tillgänglig i så hög utsträckning som anges i paragrafen, t ex i kommittéförordningen (1998:1474).

Lagrumshänvisningar hit (1)

Ändringar/Förarbeten (2)

Ändrad: SFS 1999:286, 2003:246

Samverkan mellan myndigheter

6 § Varje myndighet skall lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten.

Kommentar

Bestämmelsen innefattar en skyldighet för myndigheten att vara andra myndigheter behjälplig med att besvara remisser, ta fram underlag och dylikt. En förfrågan av en myndighet om att lämna över uppgifter rörande ett ärende behandlas däremot enligt offentlighet- och sekretesslagen.

Rättsfall (1)

MIG 2012:7: Det finns inte något rättsligt hinder mot att en polismyndighet till vilken...

Lagrumshänvisningar hit (2)

Allmänna krav på handläggningen av ärenden

7 § Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra.

Kommentar

Paragrafen är framförallt tänkt att utgöra ett slags tolkningshjälpmedel, med vilket övriga bestämmelser i lagen får en tydligare innebörd. Till exempel bör frågan om ett ärende ska handläggas muntligen eller skriftligen alltså avgöras med hänsyn till vad som inom ramen för rättssäkerheten är enklast, snabbast och billigast. Notera att paragrafen endast gäller ”ärenden” där ”enskild” är part och således inte är tillämplig på myndigheternas faktiska handlande (t ex undervisning) eller ärenden utan någon enskild i partsställning. Myndigheterna bör dock naturligtvis eftersträva snabbhet och enkelhet även i fall då bestämmelsen inte är direkt tillämplig.

Rättsfall (2)

MIG 2013:23: Migrationsverket kan i ärenden om överföring enligt Dublinförordningen inte...
RÅ 1997 ref. 38: Rättsprövning. Fråga om rätt i visst fall för yrkesfiskare att överklaga beslut...

Tolk

8 § När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk.

Kommentar

Möjligheten till tolkningsassistans gäller inte endast muntliga förhandlingar, utan också då skriftlig översättning av inkommande eller utgående handlingar är nödvändiga. Notera att bestämmelsen är skriven så att myndigheten ”bör” och inte ”skall” anlita tolk vid behov, vilket innebär att myndigheten i varje enskilt fall får ta ställning till huruvida en tolk behöver engageras. Ett sådant ställningstagande bör bland annat grundas på vad som är lämpligt med hänsyn till handlingsdirektiven i 7 §. Det finns inget krav på att den som utses till tolk skall vara auktoriserad, men personen skall vara lämplig för uppdraget (dvs. behärska såväl det främmande som det svenska språket i den omfattning som krävs för ärendet) och vara neutral, både vad avser parterna i målet och andra jämförliga omständigheter (jfr 50 § 3 st förvaltningsprocesslagen). Tolkar som anlitas av myndigheter har tystnadsplikt under straffansvar.

Lagrumshänvisningar hit (1)

Ombud och biträde

9 § Den som för talan i ett ärende får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.

Visar ett ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han olämplig på något annat sätt, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.

En myndighets beslut att avvisa ett ombud eller biträde får överklagas särskilt och då i samma ordning som det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.

Kommentar

Paragrafen tillerkänner alla ”som för talan” i ett ”ärende” rätt till ombud eller biträde, vilket innebär att inte bara en part utan också någon annan som har ett faktiskt intresse i ärendet har rätt att uppträda genom ombud. Det faktum att rätten till ombud eller biträde begränsats till ”ärenden” innebär myndigheternas s k faktiska handlande (se kommentar till 7 §) faller utanför tillämpningsområdet. Därutöver undantas ett antal myndigheters brottsbekämpande och Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet från tillämpningsområdet, se 32 §. I vissa fall kan det vara nödvändigt att den enskilde medverkar personligen, men ombudet har då i regel möjlighet att medverka som biträde. Notera här gärna skillnaden mellan ett ombud och ett biträde; ett ombud har fullmakt att uppträda i huvudmannens ställe (dvs. istället för den person som har anlitat ombudet) och vidta handlingar som är bindande för denne, medan ett biträde snarast assisterar huvudmannen när denne själv för sin talan. I det fall ett ombud inte kan styrka sin behörighet att företräda huvudmannen (genom t ex en fullmakt), kan ärendet komma att avvisas.

Det saknas särskilda föreskrifter i FL om vilka krav som ställs på kompetensen hos ett ombud eller biträde, men personen skall vara lämplig för uppdraget (med hänsyn till personens ”redbarhet, insikter och tidigare verksamhet”, se 12 kap. 2 § rättegångsbalken) och kan annars avvisas av myndigheten.

Rättsfall (1)

RH 2005:50: Hyresnämndsmål. Fråga om en hyresgäst har gett en annan person i uppdrag att...

Lagrumshänvisningar hit (2)

Inkommande handlingar

10 § En handling anses komma in till en myndighet den dag då handlingen, eller en avi om en betald postförsändelse som innehåller handlingen, anländer till myndigheten eller kommer en behörig tjänsteman till handa. Underrättas en myndighet särskilt om att ett telegram till myndigheten finns hos ett företag som driver televerksamhet, anses telegrammet komma in redan när underrättelsen når en behörig tjänsteman.

Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på en postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommer en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Ett telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom en egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det. Lag (1993:611).

Kommentar

Det är ofta viktigt att kunna avgöra när en handling inkommit till myndigheten, då det kan ha avgörande betydelse vid bedömningen av om ansöknings-, överklagande- och andra tidsfrister har iakttagits. Bestämmelsen är avsedd att underlätta fastställandet av när en handling skall anses inkommen och att tillförsäkra en likartad tillämpning hos olika myndigheter.

I förvaltningslagen (och flera andra författningar, bl a tryckfrihetsförordningen) avses med ”handling” inte endast pappersdokument, utan också sådan information som endast kan tydas med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel. Härvid innefattas ljudupptagningar, e-post, videoband, etc.

Rättsfall (1)

HFD 2011 ref. 59: En handling kan inte anses vara avskild för myndigheten enligt 10 § andra...

Lagrumshänvisningar hit (1)

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 1993:611

Jäv

11 § Den som skall handlägga ett ärende är jävig

  • 1. om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,
  • 2. om han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
  • 3. om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande eller underställning av en annan myndighets beslut eller på grund av tillsyn över en annan myndighet och han tidigare hos den andra myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör saken,
  • 4. om han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller
  • 5. om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

Kommentar

I princip alla jävsregler är i någon mån avsedda att undvika intressekonflikter som kan få direkta eller indirekta skadliga effekter i verksamheten, så även den här. Genom att en person som är jävig i princip inte ens får handlägga ärendet (se 12 §) – märk att det inte endast är själva beslutsfattandet som träffas av bestämmelsen – skall allmänheten kunna lita på att myndigheten alltid agerar med ett objektivt förhållningssätt och med rättssäkerheten i främsta rummet.

Jävsbestämmelserna är tillämpliga i alla ärenden hos myndigheterna, men inte i deras s k faktiska handlande (t ex brandförsvar eller undervisning) och inte heller i Kronofogdemyndighetens exekutiva samt polismyndigheternas, Kustbevakningens, åklagarmyndigheternas, Skatteverkets och Tullverkets brottsbekämpande verksamhet. För kommunala och landstingskommunala myndigheter gäller 6 kap. 24-27 §§ kommunallagen istället för FL:s jävsregler, men bestämmelserna är i väsentliga delar likartade och skillnaderna föranledda främst av praktiska hänsyn till lokalpolitikens resursbrister. Vidare finns specialregleringar även för vissa statliga myndigheter, vilka även de gäller framför FL:s bestämmelser (se 3 §).

Paragraf 11 reglerar vem som skall anses jävig, medan effekterna av jäv behandlas i nästkommande bestämmelse. Det ska först sägas, att inte alla som överhuvudtaget tar befattning med ärendet diskvalificeras på grund av jäv, utan personens hantering måste på något sätt kunna inverka på utgången i ärendet (vilket normalt utesluter t ex receptionspersonal som endast sköter diarieföring eller dylikt). Beträffande funktioner där jäv dock kan tänkas föreligga kan tre huvudkategorier med personer räknas upp:

1) beslutsfattare, vars inställning självklart får en avgörande betydelse för utgången, 2) föredragande och/eller rådgivare, dvs personer som är närvarande vid den slutliga handläggningen men inte deltar i själva beslutet och vars uppfattning i sakfrågan kan förväntas påverka utgången i ärendet, samt 3) beredande tjänstemän som inte närvarar vid själva beslutet, då deras utredning och eventuella förslag till beslut kan tänkas få betydelse för beslutsfattarnas ställningstagande.

Listan är inte uttömmande, men personer (inom myndigheten) som genom sin handläggning på något sätt kan påverka utgången av ett ärende faller normalt inom någon av dessa kategorier.

En person är jävig enligt 11 § p. 1 om vederbörande har ett rättsligt (sakägarjäv) eller faktiskt (intressejäv) intresse i saken, alternativt att någon närstående till den personen har ett sådant intresse (släktskapsjäv). Ett rättsligt intresse i saken har naturligtvis den som är part i ärendet, men också den som har rätt att överklaga myndighetsbeslutet av annan anledning. Intressejäv föreligger om personen som handlägger ärendet kan väntas dra synnerlig nytta eller lida synnerlig skada av ärendets utgång, utan att vara part i ärendet. Vi kan som exempel tänka oss att en person handlägger ett ärende där ett aktiebolag, i vilket den personen äger aktier, är part och ärendets utgång är av synnerlig betydelse för bolaget (i förlängningen aktieägarna). Beroende på bl a aktieinnehavets storlek kan en sådan konstellation grunda intressejäv (små poster medför normalt inte jäv, märk rekvisitet ”synnerlig” nytta eller skada). Med ”närstående” avses inte bara personer som i dagligt tal betraktas som sådana – t ex maka, syskon, förälder – utan också mer avlägsna relationer – som svåger eller kusin – kan falla under bestämmelsen, beroende på hur nära personerna i praktiken står varandra (märk begreppet ”annan närstående” i bestämmelsen). Av samma anledning kan det bli fråga om släktskapsjäv även om det förhållande som jävet ursprungligen grundades på har avslutats, t ex hos makar som skilt sig.

Ställföreträdare (p. 2) kan vara t ex firmatecknare för ett bolag, en god man eller en förmyndare, bedömningen får göras enligt allmänna regler. I övrigt hänvisas till kommentaren i föregående stycke.

I p. 3 regleras s k tvåinstansjäv, vilket p.g.a. sin utformning fått en inte särskilt vid tillämpning. Bestämmelsen är avsedd att hindra att samma person tar saklig ställning i ett ärende på två olika nivåer, men alla sådana fall omfattas dock inte. Istället är bestämmelsen endast tillämplig vid s k verklig instanssubordination, dvs när ett ärende väckts hos den överordnade instansen genom a) överklagande, b) underställning, eller c) till följd av tillsyn över den underordnade instansen. Om ärendet väckts hos den överordnade instansen genom t ex en ansökan är bestämmelsen således inte tillämplig och inte heller i fall då en begäran om rättelse eller omprövning skall behandlas av samma myndighet som fattat det ursprungliga beslutet. Fråga kan då istället vara om jäv enligt p. 5, se nedan.

Om någon som ombud har företrätt en part i ett ärende och senare handlägger det ärendet hos myndigheten, föreligger ombudsjäv enligt p. 4, alldeles oavsett om ersättning för uppdraget utgått eller ej. I det fall personen har agerat ombud för parten i ett helt annat ärende – som ej är relaterat till den sak som nu prövas – får bedömningen av huruvida jäv föreligger göras enligt p. 5. Den myndighetsföreträdare som i ärendet har biträtt någon mot ersättning (märk ersättningsrekvisitet), är likaså jävig enligt p. 4 (om distinktionen mellan ombud och biträde, se ovan). Ersättningsrekvisitet finns för att myndigheten inom ramen för sin verksamhet ska kunna lämna god service till enskilda, utan att riskera att försätta sig i en jävssituation. Emellertid kan också den myndighetsföreträdare som helt ideellt biträtt någon i saken anses jävig, men då enligt generalklausulen i p. 5 (det torde då krävas ett faktiskt och relativt långtgående ideellt engagemang, men det får avgöras i varje enskilt fall).

Generalklausulen i p. 5 är visserligen avsedd att träffa de fall som inte täcks av de tidigare punkterna, men ska inte fungera som en ”slasktratt”. Om en omständighet – t ex ett avlägset släktskap – inte räcker för att grunda jäv enligt p. 1-4, innebär inte heller p. 5 att jäv föreligger. Istället krävs någon ytterligare, mer påtaglig omständighet, som eventuellt tillsammans med andra omständigheter är ägnade ”att rubba förtroendet för” tjänstemannens opartiskhet. Det är inte möjligt att lista vilka omständigheter som kan komma ifråga – punkten är ju ämnad att träffa fall som är svåra att förutse – men vissa scenarion som regelmässigt faller under bestämmelsen kan enligt propositionen till den tidigare förvaltningslagen vara att det föreligger ett uppenbart vän- eller fiendeskapsförhållande, ett ekonomiskt beroende eller ett sådant engagemang i saken att opartiskheten kan sättas ifråga.

Även om jäv p.g.a. någon av omständigheterna ovan skulle anses föreligga, ska enligt andra stycket detta bortses ifrån när frågan om ”opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse”. Rekvisitet ”uppenbarligen” innebär att jäv naturligtvis ska beaktas i tveksamma fall.

Lagrumshänvisningar hit (10)

12 § Den som är jävig får inte handlägga ärendet. Han får dock vidta åtgärder som inte någon annan kan vidta utan olägligt uppskov.

Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom, skall självmant ge det till känna.

Har det uppkommit en fråga om jäv mot någon och har någon annan inte trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten inte är beslutför utan honom och någon annan inte kan tillkallas utan olägligt uppskov.

Ett beslut i en jävsfråga får överklagas endast i samband med överklagande av det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.

Kommentar

Den som är jävig får i princip inte vidta några åtgärder i ärendet, dvs varken göra undersökningar, förbereda underlag eller ta beslut. Ett undantag, som ska tillämpas restriktivt, till huvudregeln är när det inte finns någon annan som kan vidta åtgärden utan olägligt uppskov. Hur långt ett uppskov ska vara för att anses olägligt beror på omständigheterna i det enskilda fallet – ärendets art, jävets betydelse och intresset av enkel och snabb handläggning – men klart är att en jävig person ytterst sällan bör vidta åtgärder i ett ärende. Med ”vidta åtgärder” avses inte bara förberedelser, utan också sådana åtgärder som krävs för att slutföra ärendet. Det bör påpekas att det faktum att jäv föreligger inte nödvändigtvis innebär att det beslut som fattats i ärendet anses ogiltigt, utan detta får prövas i varje enskilt fall och då med hänsyn till vilken inverkan jävet haft på hanteringen av ärendet.

Alla som handlägger ett ärende ska själva ge tillkänna en omständighet som ”kan antas” utgöra jäv.

Ett beslut i en jävsfråga kan inte överklagas särskilt, utan endast i samband med att beslutet i ärendet överklagas.

Lagrumshänvisningar hit (8)

Remiss

13 § Innan en myndighet inhämtar yttrande genom remiss skall den noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det göras samtidigt, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Om det inte är obehövligt, skall det anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas.

Kommentar

Det är naturligtvis viktigt att myndigheterna har möjlighet att samordna sina verksamheter genom att dela information med varandra och lika naturligt är det att parterna i en process har intresse av att saken blir så riktigt utredd som möjligt. Samtidigt ska ärenden hanteras effektivt – ett mål som onödiga remisser kan förhindra – och lagstiftaren har därför valt att poängtera att remisser endast ska inhämtas när det är behövligt. Av samma anledning står uttryckligen i bestämmelsen att remisser till flera myndigheter i princip ska gå ut samtidigt och att frågor samt tid för svar ska specificeras, om det inte är obehövligt. Myndigheten ska bevaka att remissvaren kommer in (se 7 § och kravet på snabb handläggning) och ska vid behov påminna remissinstansen om att svara (JO 2004/05 s 287). Myndigheter är skyldiga att svara på remisser (se 6 §), medan en remiss till någon annan – med få undantag – snarast ska tolkas som en möjlighet att yttra sig.

Lagrumshänvisningar hit (2)

Muntlig handläggning

14 § Vill en sökande, klagande eller annan part lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, skall han få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång.

I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. Myndigheten skall särskilt beakta att muntlig handläggning kan underlätta för enskilda att ha med den att göra.

Kommentar

Förvaltningsförfarandet är normalt skriftligt, men om handläggningen kan vinna på vissa muntliga inslag – t ex därför att den enskilde känner sig mer bekväm med det – ska sådana eftersträvas. Det kan röra sig om en muntlig förhandling eller en så enkel sak som ett telefonsamtal, allt efter behov, effektivitet och rättssäkerhet. Märk att bestämmelsens första stycke endast gäller ”ärenden” om ”myndighetsutövning mot någon enskild” (varken myndigheternas faktiska verksamhet eller andra ärenden omfattas av bestämmelsens första stycke) och att rätten att lämna uppgifter muntligt tillkommer den som är ”part”. Rätten att lämna muntliga uppgifter är vidare begränsad till att det ska kunna ske med hänsyn till ”arbetets behöriga gång”, vilket innebär att mer omfattande och komplicerade uppgifter kan behöva inlämnas skriftligt. Regelns andra stycke omfattar även andra ärenden än myndighetsutövning mot enskild och myndigheten ska då se till att handläggningen är muntlig om så behövs (t ex ur effektivitetssynpunkt). Sådana ärenden kan vara remissinhämtning per telefon, muntlig komplettering, etc. Paragrafen är inte tillämplig på sådana verksamheter som beskrivs i 31-33 §§.

Lagrumshänvisningar hit (1)

Anteckning av uppgifter

15 § Uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet skall antecknas av myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.

Kommentar

Rätten att lämna muntliga uppgifter skulle vara av ringa värde om det inte fanns något bevis på att uppgiften lämnats. Myndigheterna är därför – i ärenden avseende myndighetsutövning mot enskild – skyldiga att göra en anteckning om den lämnade uppgiften. Därutöver ska också antecknas uppgifter som lämnas av någon annan än en part, liksom iakttagelser som myndigheten själv gör när den är ute på syn eller liknande, för att kommunikationsskyldigheten 16-17 §§ ska kunna fullgöras. Endast sådana uppgifter som ”kan ha betydelse för utgången i ärendet” behöver antecknas, vilket i och för sig bör omfatta en stor del av de lämnade uppgifterna. Notera undantagen från bestämmelsens tillämpningsområde i 31-33 §§.

Rättsfall (2)

RÅ 2003 ref. 78: Patent- och registreringsverket har i ett patentärende gjort en...
RH 1995:66: Fråga om ett aktiebolag i mål om tvångslikvidation haft giltig ursäkt för sin...

Parters rätt att få del av uppgifter

16 § En sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:434).

Kommentar

En part och, för den delen, alla andra har naturligtvis rätt att ta del av allmänna handlingar. Vad avser sådana hänvisas till kommentarer rörande tryckfrihetsförordningen. Den rätt som bestämmelsen ger en part är emellertid inte inskränkt till allmänna handlingar eller ens ”handlingar”, utan innefattar allt som tillförts ärendet på något sätt. Det kan röra sig om muntliga uppgifter, rena iakttagelser, m.m. Det är i praktiken upp till myndigheten att avgöra vilket material som ska tillföras ärendet, men i vart fall sådant som har betydelse för ärendets utgång ska naturligtvis tillföras ärendet och därmed som utgångspunkt bli föremål för partsinsyn (en annan sak är att sekretess kan hindra att parten får ta del av uppgifterna, men då ska myndigheten upplysa parten om innehållet i materialet på annat sätt, se 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen).

Rättsfall (4)

HFD 2011 ref. 4: En detaljplan medger att ett nytt bostadsområde med sex- och...
MIG 2006:7: Ett förordnande enligt 8 kap. 6 § utlänningslagen borde inte ha meddelats i...
MIG 2011:20: I ett ärende om återkallelse av tidsbegränsat uppehållstillstånd kan...
RÅ 2003 ref. 78: Patent- och registreringsverket har i ett patentärende gjort en...

Lagrumshänvisningar hit (5)

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 2009:434

17 § Ett ärende får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne själv och han eller hon har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Myndigheten får dock avgöra ärendet utan att så har skett

  • 1. om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga,
  • 2. om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning, betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart och det inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande,
  • 3. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet, eller
  • 4. om avgörandet inte kan uppskjutas.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen ska ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:434).

Kommentar

Till skillnad från föregående paragraf, där parten själv måste framställa sin önskan om att få ta del av materialet, ålägger den aktuella bestämmelsen myndigheten att på eget initiativ kommunicera detta med parterna. Avsikten är att inget ska läggas till grund för ett beslut till nackdel för en part, utan att denne har haft möjlighet att ta del av och yttra sig över materialet. Om en myndighet inte följer kommunikationsbestämmelsen, kan beslutet efter överklagande förklaras inte ha tillkommit i laga ordning, upphävas och återförvisas till den ursprungliga myndigheten för ny handläggning. I bestämmelsen anges ett antal undantag från kommunikationsskyldigheten, vilka dock inte kommenteras vidare här.

Rättsfall (7)

HFD 2011 ref. 4: En detaljplan medger att ett nytt bostadsområde med sex- och...
MIG 2006:7: Ett förordnande enligt 8 kap. 6 § utlänningslagen borde inte ha meddelats i...
MIG 2011:20: I ett ärende om återkallelse av tidsbegränsat uppehållstillstånd kan...
NJA 2008 s. 1022: Högsta domstolen har prövat ansökan om extraordinärt rättsmedel beträffande ett...
RÅ 1996 ref. 28: Ett regeringsbeslut om förhandsbesked enligt plan- och bygglagen har ansetts...
RÅ 2003 ref. 78: Patent- och registreringsverket har i ett patentärende gjort en...
RH 2010:70: I ärende om tvångsförsäljning av bostadsrätt p.g.a....

Lagrumshänvisningar hit (14)

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 2009:434

Omröstning

18 § Skall beslut fattas av flera gemensamt och kan de inte enas, lägger ordföranden fram de olika förslag till beslut som har väckts. Varje förslag läggs fram så att det kan besvaras med antingen ja eller nej. Sedan de som deltar i avgörandet har fått ta ställning till förslagen, anger ordföranden vad som enligt hans uppfattning har beslutats. Detta blir beslutet, om inte omröstning begärs.

Om omröstning begärs, skall den ske öppet. Är förslagen fler än två, skall det först avgöras vilket förslag som skall ställas mot vad som enligt ordförandens uppfattning hade beslutats. Utgången bestäms genom enkel majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

I ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild är varje ledamot som deltar i den slutliga handläggningen skyldig att delta även i avgörandet. Ingen är dock skyldig att rösta för mer än ett förslag.

Ordföranden är alltid skyldig att rösta när det behövs för att ärendet skall kunna avgöras.

Kommentar

Det är ibland så att inte samtliga personer som ska fatta beslut i ett ärende kan komma överens och det är i sådana fall som den här bestämmelsen blir tillämplig (märk orden ”kan de inte enas” i första meningen). Ordföranden lägger då fram de förslag som väckts, att (genom acklamation) besvaras med ja eller nej. Ordföranden anger sedan vad han har uppfattat som majoritetens mening, vilket fastställs i beslut om inte omröstning begärs. En eventuell röstning, som ska ske öppet, genomförs enligt den s k kollektiva metoden (till skillnad från den i domstol använda kollegiala metoden), innebärande att ordföranden riktar frågor till ledamöterna som besvarar dessa jakande eller nekande. Det är alltid bara två förslag som ställs mot varandra. Finns fler förslag än så måste flera röstningsomgångar ske till dess endast två förslag återstår, varav det förslag som ordföranden uppfattade som majoritetens mening vid acklamationen är det ena. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst, lottning förekommer således inte.

I ärenden som avser myndighetsutövning mot enskild har samtliga närvarande ledamöter en skyldighet att rösta, vilket har motiverats med att fler beslutsdeltagare leder till ett säkrare beslutsfattande. Om flera förslag föreligger och därmed flera röstningsomgångar krävs, är ledamöterna bara skyldiga att rösta för ett av dessa (ordföranden däremot, vars röst kan krävas för att fälla avgörandet, är alltid skyldig att rösta om två förslag annars skulle få lika många röster). Skyldigheten att delta i beslut gäller naturligtvis inte den som är jävig.

Notera undantagen från bestämmelsens tillämpningsområde i 31-33 §§ (kommunala och landstingskommunala myndigheters beslutsfattande regleras i kommunallagen, som till skillnad från FL medger sluten omröstning och lottning i vissa ärenden).

Lagrumshänvisningar hit (5)

Avvikande mening

19 § När beslut fattas av flera gemensamt kan den som deltar i avgörandet reservera sig mot detta genom att låta anteckna avvikande mening. Den som inte gör det skall anses ha biträtt beslutet.

Föredraganden och andra tjänstemän som är med om den slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet har rätt att få avvikande mening antecknad.

Avvikande mening skall anmälas innan beslutet expedieras eller ges till känna på något annat sätt. Om beslutet inte skall ges till känna, skall anmälan göras senast när det får sin slutliga form genom protokollsjustering eller på liknande sätt.

Kommentar

En ledamot kan reservera sig mot ett beslut även när det avgörs genom acklamation och alltså aldrig går till omröstning. Reservationen kan gälla själva beslutet eller skälen för detta. Den som inte reserverar sig kommer att anses ha biträtt – dvs delat – majoritetens uppfattning.

Reservationsinstitutet anses värdefullt, inte minst p.g.a. att det kan ge en förlorande part en antydan om möjligheterna till framgång vid en överklagan, men också för att det ger utrymme för andra att få tillgång till infallsvinklar och överväganden som annars inte hade redovisats. Av framförallt den senare anledningen ges också tjänstemän som närvarat vid den slutliga handläggningen men inte deltagit i beslutet, möjlighet att anteckna en avvikande mening.

Lagrumshänvisningar hit (7)

Motivering av beslut

20 § Ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis

  • 1. om beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,
  • 2. om beslutet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning, betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart,
  • 3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande,
  • 4. om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen, eller
  • 5. om ärendet gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och det inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande.

Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av den som är part om möjligt upplysa honom om dem i efterhand.

Kommentar

Anledningarna till kravet på att myndigheterna som huvudregel ska motivera sina beslut är flera, varav det inte minst viktiga är att det bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen. Alla myndighetsbeslut ska nämligen baseras på objektivt konstaterbara skäl och det hade varit omöjligt att kontrollera efterlevnaden av detta krav, om inte skälen för beslutet hade redovisats öppet. Vidare är det som bekant lättare för en part att bedöma framgångsmöjligheterna vid en överklagan om han vet vilka omständigheter myndigheten grundat sitt beslut på (märk dock att motiveringskravet gäller även om beslutet inte kan överklagas).

Den motiveringsskyldighet som anges i bestämmelsen avser endast slutliga beslut, men det utesluter inte att det kan vara lämpligt att myndigheten motiverar också sådana beslut som fattas under ärendets beredning (i vissa fall är det direkt uttryckt att myndigheterna ska motivera även sådana beslut, se t ex 16 § förordningen om avskiljande av studenter från högskoleutbildning). Även muntliga beslut – som t ex lämnas direkt i parternas närvaro – ska i princip motiveras i samband med beslutslämnandet.

Motiveringen ska innehålla ”de skäl som har bestämt utgången” i ärendet, vilket i vart fall innebär att de omständigheter som varit av direkt betydelse för myndighetens beslut måste redovisas, oavsett om det rör sig om sak-, bevis- eller rättsfrågor. Därutöver ska myndigheten redovisa vilka föreskrifter den grundat sitt avgörande på. Vissa undantag från skyldigheten att motivera beslut räknas upp i paragrafen, men de ska inte närmare kommenteras här.

Om motiveringen har utelämnats med stöd av något av undantagen, bör myndigheten i efterhand redovisa skälen för beslutet om en part begär det. Märk att det här inte är fråga om en absolut skyldighet för myndigheten och att det endast är den som är part som har möjlighet att begära en motivering i efterhand.

Notera undantagen från bestämmelsens tillämpningsområde i 31-33 §§ och begränsningen till ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild.

Rättsfall (2)

HFD 2011 ref. 4: En detaljplan medger att ett nytt bostadsområde med sex- och...
MÖD 2005:53: Försiktighetsmått vid spridning av gödsel-----En lantbrukare förelades av...

Lagrumshänvisningar hit (3)

Underrättelse om beslut

21 § En sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Parten behöver dock inte underrättas, om det är uppenbart obehövligt.

Om beslutet går parten emot och kan överklagas, skall han underrättas om hur han kan överklaga det. Han skall då också underrättas om sådana avvikande meningar som avses i 19 § eller som har antecknats enligt särskilda bestämmelser.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. Underrättelsen skall dock alltid ske skriftligt, om parten begär det.

Denna paragraf tillämpas också när någon annan som får överklaga beslutet begär att få ta del av det.

Kommentar

Myndigheterna är skyldiga att – i fall av myndighetsutövning mot någon enskild – underrätta parterna (samtliga, direkt eller genom ombud) om

  1. att beslut har fattats,
  2. innehållet i det fattade beslutet,
  3. eventuella avvikande meningar och
  4. i förekommande fall hur parten ska gå tillväga för att fullfölja sin talan (fullföljdshänvisning), dvs överklaga beslutet.

Underrättelsen har flera rättsverkningar, varav en är att besvärstiden (dvs den tid inom vilken ett överklagande ska komma in) börjar löpa när den potentiellt klagande underrättats om beslutet. Underrättelsen ska ske så snart som möjligt (se 7 §).

Rättsfall (2)

RÅ 1999 ref. 51: Socialförsäkringsnämndens beslut i ett ärende om livränta har ansetts kunna...
RÅ 1999 ref. 75: I fråga om beslut av en socialförsäkringsnämnd har protokollet och inte...

Lagrumshänvisningar hit (4)

Överklagande

22 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.

Kommentar

En klagande måste vara ”saklegitimerad”, dvs ha ett intresse (t ex rörande hennes rättsliga ställning) i saken som kan anses berättiga vederbörandes vilja att överklaga, och beslutet måste ha gått denne emot. Vidare måste beslutet naturligtvis vara möjligt att överklaga, se den sista delen av meningen. Denna bestämmelse har varit föremål för oändlig behandling i såväl doktrin som praxis och det är svårt att på en liten yta ge en generellt rättvisande bild. Ett par anmärkningar kan dock göras. För det första måste det som ska överklagas vara ett beslut, vilket inte innefattar alla myndighetsåtgärder (se mer härom ovan). För det andra är det just endast beslutet – inte skälen till detsamma – som kan överklagas, vilket medför att en part som visserligen är nöjd med beslutet men inte motiveringen helt enkelt får acceptera det. Slutligen ska bedömningen av vem som får överklaga ett visst beslut, avgöras med hänsyn till beslutets verkningar för den person som önskar överklaga. Verkningarna kan vara såväl endast rättsliga som rent faktiska, fysiska konsekvenser för den klagande, men de ska gå att identifiera, direkt påverka den klagande och påverkan ska vara negativ (i händelse av att någon skulle vilja överklaga ett beslut som påverkar vederbörande i positiv riktning).

Rättsfall (35)

HFD 2012 ref. 24: En ägare till ett bankaktiebolag har inte ansetts ha talerätt mot...
HFD 2012 ref. 28: Beslut att anta anbud om regelbunden lufttrafik på flyglinje efter ett...
MIG 2009:6: När en utlänning i samband med sin ansökan om resedokument hävdat att han är...
MÖD 2000:4: Närboendes talerätt enligt miljöskyddslagen-----Miljööverdomstolen fann att...
MÖD 2002:60: Rätt för en kommun att överklaga beslut rörande dispens från...
MÖD 2003:18: En kommuns rätt att överklaga-----Ett länsstyrelsebeslut i ett samrådsärende...
MÖD 2006:23: Avvisat överklagande-----Efter anmälan om samråd för utbyggnad av en...
MÖD 2011:46: Enskilds rätt att överklaga länsstyrelses beslut att inte begära återkallelse...
MÖD 2012:45: Talerätt för granne ang bygglov-----En granne klagade på bygglov och anförde...
NJA 2003 s. 285: Fråga om regeringen gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid bedömning...
RÅ 1993 ref. 14: Granne har inte ansetts ha besvärsrätt i mål angående beviljat rivningslov som...
RÅ 1993 ref. 97: Rättsprövning. Sedan länsstyrelses beslut enligt miljöskyddslagen (1969:387)...
RÅ 1994 ref. 100: I mål om disciplinpåföljd enligt lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och...
RÅ 1994 ref. 24: Skorstensfejarmästare har inte ansetts ha rätt att överklaga räddningsnämnds...
RÅ 1994 ref. 30: Styrelsen för lokalradiotillstånd har genom beslut förklarat ett antal sökande...
RÅ 1994 ref. 66: Genom ett kommunalt beslut antogs ett förslag till detaljplan som upprättats...
RÅ 1994 ref. 82: Närboende (bostadsrättshavare) har ansetts äga rätt att överklaga länsstyrelses...
RÅ 1995 ref. 50: Ny ägare av fastighet har ägt övertaga den tidigare ägarens talan i ett mål om...
RÅ 1995 ref. 77: En ljusreklamskylt har stått uppställd invid en bensinstation enligt avtal...
RÅ 1996 ref. 39: Kommun som inte hade befogenhet att själv meddela föreläggande enligt 39 §...
RÅ 1996 ref. 66: Fråga om en person varit part hos regeringen i ett underställningsmål enligt...
RÅ 1996 ref. 67: Kommun har ansetts berättigad att överklaga länsstyrelses beslut i ärende om...
RÅ 1999 ref. 27: Fråga om ägare av en fastighet haft rätt att överta talan i ett ärende om...
RÅ 1999 ref. 69: Behandlingen i inkomst- och förmögenhetsskattehänseende av en s.k....
RÅ 2004 ref. 8: En av Livsmedelsverket offentliggjord skrivelse, kompletterad med ett...
RÅ 2005 ref. 36: En ägare till en fastighet som direkt gränsar till den fastighet som ett...
RÅ 2005 ref. 83: Länsstyrelses beslut att återförvisa ett ärende om bygglov till byggnadsnämnden...
RÅ 2006 ref. 61: Regeringsrätten har avstått från att meddela prövningstillstånd i kammarrätt,...
RÅ 2006 ref. 9: Ett läkemedelsföretag, som saluför ett originalläkemedel, har ansetts äga rätt...
RÅ 2009 ref. 90: Regeringens beslut om rätten att överklaga ett beslut om antagande av...
RÅ 2010 ref. 29: Datainspektionens beslut att inte vidta någon åtgärd med anledning av ett...
RÅ 2010 ref. 72: Ett brevsvar från Försäkringskassan angående ersättning för kostnader för...
RÅ 2010 ref. 74: Ett rymdobservatorium har tillerkänts talerätt i ett ärende om bygglov för ett...
RH 1998:52: Hyresnämndsmål. Kommunen och hyresgästföreningen har ansetts äga rätt att...
RK 2010:2: Post- och telestyrelsen (PTS) tilldeladevissa företagtillstånd att använda...

Lagrumshänvisningar hit (4)

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 1998:386

22 a § Beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i anställningsärenden och beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5.

Om överklagande har skett med stöd av första stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Lag (2006:306).

Kommentar

Bestämmelsen är främst avsedd som ett komplement till regler i andra författningar och ska tillförsäkra enskilda möjligheten till domstolsprövning. När det finns regler i en specialförfattning som tillämpas på ärendet om vart ett överklagande ska göras, gäller den regeln (se 3 §).

Rättsfall (7)

HFD 2012 ref. 28: Beslut att anta anbud om regelbunden lufttrafik på flyglinje efter ett...
HFD 2012 ref. 29: Ett beslut om tjänstekoncession har ansetts inte kunna prövas av...
MÖD 2012:32: Avvisning av överklagande av beslut om CITES-intyg ----- Fråga om överklagande...
RÅ 2004 ref. 122: Rätt till presstöd har ansetts som en civil rättighet och Presstödsnämnden som...
RÅ 2005 ref. 29: När allmän domstol är behörig att pröva en tvist mellan Jordbruksverket och en...
RÅ 2006 ref. 34: Länsstyrelses beslut om ersättning enligt lagen om ersättning i vissa fall för...
RÅ 2006 ref. 61: Regeringsrätten har avstått från att meddela prövningstillstånd i kammarrätt,...

Lagrumshänvisningar hit (206)

Ändringar/Förarbeten (2)

Ändrad: SFS 2006:306, 1998:386

Hur beslut överklagas

23 § Ett beslut överklagas skriftligt. I skrivelsen skall klaganden ange vilket beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär.

Skrivelsen ges in till den myndighet som har meddelat beslutet. Den skall ha kommit in dit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om klaganden är en part som företräder det allmänna och beslutet överklagas till en förvaltningsrätt eller kammarrätt, skall överklagandet dock ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.

Tiden för överklagande av sådana beslut som gäller föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och som inte delges räknas från den dag då beslutet gavs till känna. Har beslutet getts till känna vid mer än ett tillfälle, räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna tillkännagivandet. Lag (2009:798).

Kommentar

Klara och tydliga regler för överklagande underlättar inte bara för klaganden, utan också för bedömningen av om ett beslut vunnit laga kraft och därmed kan verkställas. I bestämmelsen specificeras överklagandets s k form (skriftligt), innehåll (vilket beslut som överklagas och vilken ändring som begärs), mottagare (överklagandet ska lämnas in till den myndighet som fattade beslutet, dvs inte till den högre instans som ska pröva överklagandet) och tid (inom tre veckor från den dag som klaganden fick del av beslutet eller, om klaganden företräder det allmänna och överklagandet prövas av förvaltningsdomstol, tre veckor från den dag då beslutet meddelades). Om överklagandet brister i något avseende, ska klagoinstansen – alltså den instans som prövar överklagandet – be den klagande att komplettera handlingen, innan den avvisar överklagandet (se 4 § FL för klagoinstanser som är förvaltningsmyndigheter och 5 § förvaltningsprocesslagen för domstolar).

Rättsfall (3)

HFD 2011 ref. 76: En förvaltningsrätt beslutade att skriva av ett mål med anledning av att...
MÖD 2012:9: Formkrav för överklagande ----- Mark- och miljööverdomstolen har ansett att en...
RÅ 2001 ref. 23: Plenimål. Fråga om ramen för Regeringsrättens prövning då Riksskatteverket i...

Lagrumshänvisningar hit (11)

Ändringar/Förarbeten (2)

Ändrad: SFS 2009:798, 1998:386

24 § Den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet prövar om skrivelsen med överklagandet har kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall myndigheten avvisa den, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Skrivelsen skall inte avvisas, om förseningen beror på att myndigheten har lämnat klaganden en felaktig underrättelse om hur man överklagar.

Skrivelsen skall inte heller avvisas, om den inom överklagandetiden har kommit in till den myndighet som skall pröva överklagandet. I ett sådant fall skall denna myndighet vidarebefordra skrivelsen till den myndighet som har meddelat beslutet och samtidigt lämna uppgift om vilken dag skrivelsen kom in till den högre instansen.

Kommentar

Bestämmelsen slår fast att det är den instans som fattat beslutet som ska pröva om överklagandet kommit in i rätt tid, inte klagoinstansen. Prövningen kan resultera i den ena av två saker; antingen att överklagandet kommit in i tid – och då ska vidarebefordras enligt 25 § - eller att det inte kommit in i rätt tid och då i regel – med två undantag – ska avvisas. Omständigheter som kan leda till att ett överklagande som inte kommit in i rätt tid ändå prövas, är att beslutsmyndigheten lämnat en bristfällig fullföljdshänvisning (om en sådan, se 21 §) eller att överklagandet (av misstag, jfr 4 §) lämnats in till klagoinstansen men inte beslutsinstansen i rätt tid.

Lagrumshänvisningar hit (7)

25 § Om skrivelsen inte avvisas enligt 24 §, skall den myndighet som har meddelat beslutet överlämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till den myndighet som skall pröva överklagandet.

Rättelse av skrivfel och liknande

26 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig. Lag (1990:456).

Kommentar

Rekvisitet ”uppenbar” oriktighet innebär att det inte får röra sig om en bedömningsfråga – vilken i sådant fall ska omprövas, inte rättas – utan ett fel orsakat av förbiseende. Därutöver bör rättelser som kan vara till nackdel för någon part normalt inte göras, utan frågan får i sådant fall prövas på nytt. Hursomhelst ska parterna ges tillfälle att yttra sig över rättelsen, om ärendet avser myndighetsutövning och det inte är obehövligt (vid tvekan bör part ges tillfälle att yttra sig).

Lagrumshänvisningar hit (18)

Ändringar/Förarbeten (1)

Ändrad: SFS 1990:456

Omprövning av beslut

27 § Finner en myndighet att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas, såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition).

Skyldigheten gäller inte, om myndigheten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att myndigheten ändrar beslutet.

Kommentar

I bestämmelsen räknas upp ett antal omständigheter som – om de föreligger – leder till att myndigheten ”skall” ompröva sitt beslut. Fråga är således om en skyldighet för myndigheten att ompröva ett beslut som

  1. den meddelat som första instans och som
  2. är uppenbart oriktigt (det ska vara lätt att konstatera felet), om
  3. det kan ske snabbt och enkelt (ändringen ska inte kräva ytterligare utredning) utan att
  4. vara till nackdel för någon part.

Utöver denna skyldighet är myndigheterna befogade att under vissa förutsättningar ompröva sina beslut.

I nästkommande paragraf finns bestämmelser om vad som händer med en överklagan om myndigheten själv omprövar beslutet.

Rättsfall (8)

AD 1995 nr 68: Fråga rörande disciplinansvar för präst enligt 35 kap. 17 och 18 §§ kyrkolagen...
HFD 2012 ref. 28: Beslut att anta anbud om regelbunden lufttrafik på flyglinje efter ett...
HFD 2013 ref. 1: När ett mål har återförvisats till en polismyndighet av utredningsskäl har...
RÅ 1995 ref. 26: Ett beslut av en myndighet har överklagats till kammarrätt. Sedan handlingarna...
RÅ 1996 ref. 27: Ett beslut av regeringen i ärende om omprövning av ett tidigare beslut i fall...
RÅ 1996 ref. 51: När omprövning begärts av ett lagakraftvunnet förpliktande beslut har...
RÅ 2005 ref. 43: Då beslut om dröjsmålsränta vid återkrav av bostadsbidrag befunnits sakna...
RH 1995:66: Fråga om ett aktiebolag i mål om tvångslikvidation haft giltig ursäkt för sin...

Lagrumshänvisningar hit (15)

28 § Ett överklagande av en myndighets beslut förfaller, om myndigheten själv ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tillämpas inte 24 och 25 §§.

Ändrar myndigheten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 24 §.

Inhibition

29 § En myndighet som skall pröva ett överklagande får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.

Lagrumshänvisningar hit (1)

Överklagande av avvisningsbeslut

30 § Har en skrivelse med överklagande avvisats på grund av att den har kommit in för sent, får avvisningsbeslutet överklagas i samma ordning som beslutet i huvudsaken. Har avvisningsbeslutet efter överklagande prövats av en högre instans, får den högre instansens beslut i frågan inte överklagas. Lag (1986:1196).

Vissa begränsningar i lagens tillämpning

31 § Bestämmelserna i 13--30 §§ gäller inte sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna gäller inte heller ärenden hos samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Lag (2005:330).

Lagrumshänvisningar hit (2)

Ändringar/Förarbeten (6)

32 § Bestämmelserna i 8-30 §§ gäller inte Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet och inte heller polismyndigheternas, åklagarmyndigheternas, Skatteverkets, Tullverkets eller Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet. Lag (2006:703).

Rättsfall (1)

RH 2010:70: I ärende om tvångsförsäljning av bostadsrätt p.g.a....

Ändringar/Förarbeten (3)

Ändrad: SFS 1988:449, 2006:703, 1997:1027

33 § I ärenden i första instans som avser hälso- och sjukvård gäller 14-30 §§ endast om myndighetens beslut kan överklagas på annat sätt än som anges i 31 §.

Lagrumshänvisningar hit (1)

Ändringar och övergångsbestämmelser

1986:223

Förarbeten
Prop. 1985/86:80, KU 1985/86:21, rskr 1985/86:202
Ansvarig myndighet
Justitiedepartementet L6
Ikraft
1987-01-01
SFS-nummer
1986:223
Övergångsbestämmelse
  • 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
  • 2. Genom lagen upphävs förvaltningslagen (1971:290).
  • 3. I fråga om överklagande och omprövning av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter i stället för 23-25, 27, 28 och 30 §§.
  • 4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

Lag (1986:1196) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1986/87:39, KU 1986/87:11, rskr 1986/87:59
Omfattning
ändr. 30 §
Ikraft
1987-01-01
Rubrik
Lag (1986:1196) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1986:1196

Lag (1988:201) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1987/88:67, KU 1987/88:30, rskr 1987/88:181
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraft
1989-01-01
Rubrik
Lag (1988:201) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1988:201

Lag (1988:449) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1987/88:142, FöU 1987/88:10, rskr 1987/88:299
Omfattning
ändr. 32 §
Ikraft
1988-07-01
Rubrik
Lag (1988:449) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1988:449

Lag (1990:456) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1989/90:71, 1989/90:JuU32, rskr 1989/90:292
Omfattning
ändr. 26 §
Ikraft
1990-07-01
Rubrik
Lag (1990:456) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1990:456

Lag (1991:1659) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1991/92:17, 1991/92:KU6, rskr 1991/92:31
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraft
1992-01-01
Rubrik
Lag (1991:1659) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1991:1659

Lag (1992:353) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1991/92:85, 1991/92:KU32, rskr 1991/92:222
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraft
1993-01-01
Rubrik
Lag (1992:353) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1992:353

Lag (1993:611) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443
Omfattning
ändr. 10 §
Ikraft
1993-07-01
Rubrik
Lag (1993:611) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1993:611

Lag (1997:1027) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Förarbeten
Prop. 1997/98:10, bet. 1997/98:SkU10, rskr. 1997/98:70
Omfattning
ändr. 32 §
Ikraft
1998-01-01
Rubrik
Lag (1997:1027) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1997:1027

Lag (1998:386) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 1997/98:101, bet. 1997/98:JuU17, rskr. 1997/98:226
Ikraft
1998-10-01
Omfattning
ändr. 1, 23 §§, rubr. närmast före 22 §;ny 22 a §
SFS-nummer
1998:386
Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den nya lydelsen av 23 § gäller inte i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

Rubrik
Lag (1998:386) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Lag (1999:286) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 1998/99:52, bet. 1998/99:KU28, rskr. 1998/99:211
Ikraft
1999-07-01
Omfattning
ändr. 5 §
SFS-nummer
1999:286
Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Den nya bestämmelsen skall dock under tiden från och med den 1 juli 1999 till och med den 31 december 1999 inte tillämpas av myndigheter i kyrkliga kommuner eller av Svenska kyrkans centralstyrelse, Kyrkomötets besvärsnämnd, Kyrkofondens styrelse, Ansvarsnämnden för biskopar, domkapitlen, Hovkonsistoriet eller Domkyrkorådet i Lund.

Rubrik
Lag (1999:286) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Lag (1999:940) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 1998/99:124, bet. 1999/2000:KU5, rskr. 1999/2000:45
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraft
2000-01-01
Rubrik
Lag (1999:940) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
1999:940

Lag (2003:246) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2002/03:62, bet: 2002/03:KU23, rskr. 2002/03:164
Omfattning
ändr. 5 §;omtryck
Ikraft
2003-07-01
Rubrik
Lag (2003:246) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
2003:246

Lag (2003:1213) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2002/03:132, bet. 2003/04:SfU4, rskr. 2003/04:101
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraft
2004-01-01
Rubrik
Lag (2003:1213) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
2003:1213

Lag (2005:330) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2004/05:96, bet. 2004/05:SfU14, rskr. 2004/05:233
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraft
2005-07-01
Rubrik
Lag (2005:330) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
2005:330

Lag (2006:306) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2005/06:56, bet. 2005/06:KU29, rskr. 2005/06:203
Ikraft
2006-07-01
Omfattning
ändr. 3, 22 a §§
SFS-nummer
2006:306
Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. I fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Rubrik
Lag (2006:306) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Lag (2006:703) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2005/06:200, bet. 2005/06:SkU35, rskr. 2005/06:356
Omfattning
ändr. 32 §
Ikraft
2006-07-01
Rubrik
Lag (2006:703) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
2006:703

Lag (2009:434) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2008/09:150, bet. 2008/09:KU24, rskr. 2008/09:237
Omfattning
ändr. 16, 17 §§
Ikraft
2009-06-30
Rubrik
Lag (2009:434) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
2009:434

Lag (2009:798) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Officiell version (PDF)

Förarbeten
Prop. 2008/09:165, bet. 2008/09:JuU23, rskr. 2008/09:290
Omfattning
ändr. 23 §
Ikraft
2010-02-15
Rubrik
Lag (2009:798) om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
SFS-nummer
2009:798
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation