An unofficial translation is available from the Government Offices

Förvaltningslagen (FL) reglerar hur myndigheterna ska gå tillväga vid sin behandling av olika ärenden, bland annat vad gäller service gentemot enskilda personer och samverkan med andra myndigheter, liksom hur beslutsprocessen inom myndigheten ska hanteras. I lagen finns också krav på att myndigheterna ska behandla ärenden så snabbt och billigt som rättsäkerheten tillåter, att ärendet – om möjligt och någon part så önskar – ska behandlas muntligt samt att vid behov anlita tolk. Lagen avslutas med ett antal paragrafer som uttryckligen begränsar dess tillämpningsområde.

Syftet med lagen är framförallt att garantera enskilda individers rättssäkerhet i kontakten med myndigheterna, vilket ofta anses inkludera god service och snabb handläggning.

FL är tillämplig såväl vid förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden som domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden, samt – vad avser service och samverkan – även vid annan förvaltningsverksamhet än ärendehandläggning hos förvaltningsmyndigheterna.

Med "handläggning" avses samtliga åtgärder som vidtas från det att ärendet inleds – antingen genom att myndigheten själv eller någon utomstående tar initiativet – till dess att ärendet är avslutat.

Begränsningarna rör bland annat ärenden hos kommun och landsting där beslutet kan överklagas enligt 10 kap.kommunallagen, Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet och polismyndigheternas brottsbekämpande dito samt ärenden i första instans som avser hälso- och sjukvård. För en fylligare redogörelse för vad begränsningarna innebär hänvisas till respektive paragraf.

Det faktum att endast bestämmelser i lag eller förordning kan få företräde framför FL, innebär att antingen riksdag eller regering måste ha beslutat om den avvikande bestämmelsen (se för sådana bestämmelser t ex taxeringslagen, skuldsaneringslagen och plan- och bygglagen). Myndighetsbeslut och liknande är alltså inte grund för att åsidosätta FL.s bestämmelser.

I andra stycket tydliggörs rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen, vilken dock vilar på självständig grund och därför egentligen inte hade behövt finnas med i FL.

Den serviceskyldighet som kommer till uttryck i paragrafen innebär att myndigheterna ska lämna upplysningar och råd till enskilda om sådana bestämmelser och sådan praxis som faller inom myndighetens område. Det kan handla om allt ifrån att hjälpa till med att fylla i blanketter och upprätta en ansökan, till att – t ex genom förslag på ytterligare utredning eller komplettering av handlingarna – vägleda den enskilde till ett bättre sätt att nå önskat resultat. I praktiken blir den service och det sätt på vilket servicen utförs beroende av arten på den enskildes fråga och behov av hjälp, vilket innebär att en fråga som kan besvaras muntligen över telefon till en enskild kanske – för att uppfylla serviceskyldigheten – kräver ett personligt möte med en annan.

Det faktum att serviceskyldigheten är långtgående innebär dock inte att den är obegränsad (se RH 1997:2), utan myndigheten ska bistå med information och service endast i lämplig omfattning. Av det följer, t ex, att skatteverket naturligtvis inte ska underlätta skatteplanering i syfte att kringgå lagens bestämmelser. Vidare bör en myndighet vara försiktig med att (utöver frågor om ren formalia) ge råd som kan vara till nackdel för sökandens motpart, eftersom myndigheten annars riskerar att uppfattas som partisk. Serviceskyldighetens något otydliga och skiftande gräns ställer således stora krav på omdömet hos myndigheternas enskilda medarbetare.

Allmänheten ska ha god tillgång till myndigheterna, inte minst för att kunna ta del av allmänna handlingar eller lämna in handlingar för registrering. I paragrafen regleras därför möjligheten att kunna kommunicera med myndigheterna via fax och e-post, samt vissa minimiöppettider. Det ska påpekas att det finns vissa undantag från skyldigheten att vara tillgänglig i så hög utsträckning som anges i paragrafen, t ex i kommittéförordningen (1998:1474).

Bestämmelsen innefattar en skyldighet för myndigheten att vara andra myndigheter behjälplig med att besvara remisser, ta fram underlag och dylikt. En förfrågan av en myndighet om att lämna över uppgifter rörande ett ärende behandlas däremot enligt offentlighet- och sekretesslagen.

Paragrafen är framförallt tänkt att utgöra ett slags tolkningshjälpmedel, med vilket övriga bestämmelser i lagen får en tydligare innebörd. Till exempel bör frågan om ett ärende ska handläggas muntligen eller skriftligen alltså avgöras med hänsyn till vad som inom ramen för rättssäkerheten är enklast, snabbast och billigast. Notera att paragrafen endast gäller ”ärenden” där ”enskild” är part och således inte är tillämplig på myndigheternas faktiska handlande (t ex undervisning) eller ärenden utan någon enskild i partsställning. Myndigheterna bör dock naturligtvis eftersträva snabbhet och enkelhet även i fall då bestämmelsen inte är direkt tillämplig.

Möjligheten till tolkningsassistans gäller inte endast muntliga förhandlingar, utan också då skriftlig översättning av inkommande eller utgående handlingar är nödvändiga. Notera att bestämmelsen är skriven så att myndigheten ”bör” och inte ”skall” anlita tolk vid behov, vilket innebär att myndigheten i varje enskilt fall får ta ställning till huruvida en tolk behöver engageras. Ett sådant ställningstagande bör bland annat grundas på vad som är lämpligt med hänsyn till handlingsdirektiven i 7 §. Det finns inget krav på att den som utses till tolk skall vara auktoriserad, men personen skall vara lämplig för uppdraget (dvs. behärska såväl det främmande som det svenska språket i den omfattning som krävs för ärendet) och vara neutral, både vad avser parterna i målet och andra jämförliga omständigheter (jfr 50 § 3 st förvaltningsprocesslagen). Tolkar som anlitas av myndigheter har tystnadsplikt under straffansvar.

Paragrafen tillerkänner alla ”som för talan” i ett ”ärende” rätt till ombud eller biträde, vilket innebär att inte bara en part utan också någon annan som har ett faktiskt intresse i ärendet har rätt att uppträda genom ombud. Det faktum att rätten till ombud eller biträde begränsats till ”ärenden” innebär myndigheternas s k faktiska handlande (se kommentar till 7 §) faller utanför tillämpningsområdet. Därutöver undantas ett antal myndigheters brottsbekämpande och Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet från tillämpningsområdet, se 32 §. I vissa fall kan det vara nödvändigt att den enskilde medverkar personligen, men ombudet har då i regel möjlighet att medverka som biträde. Notera här gärna skillnaden mellan ett ombud och ett biträde; ett ombud har fullmakt att uppträda i huvudmannens ställe (dvs. istället för den person som har anlitat ombudet) och vidta handlingar som är bindande för denne, medan ett biträde snarast assisterar huvudmannen när denne själv för sin talan. I det fall ett ombud inte kan styrka sin behörighet att företräda huvudmannen (genom t ex en fullmakt), kan ärendet komma att avvisas.

Det saknas särskilda föreskrifter i FL om vilka krav som ställs på kompetensen hos ett ombud eller biträde, men personen skall vara lämplig för uppdraget (med hänsyn till personens ”redbarhet, insikter och tidigare verksamhet”, se 12 kap. 2 § rättegångsbalken) och kan annars avvisas av myndigheten.

Det är ofta viktigt att kunna avgöra när en handling inkommit till myndigheten, då det kan ha avgörande betydelse vid bedömningen av om ansöknings-, överklagande- och andra tidsfrister har iakttagits. Bestämmelsen är avsedd att underlätta fastställandet av när en handling skall anses inkommen och att tillförsäkra en likartad tillämpning hos olika myndigheter.

I förvaltningslagen (och flera andra författningar, bl a tryckfrihetsförordningen) avses med ”handling” inte endast pappersdokument, utan också sådan information som endast kan tydas med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel. Härvid innefattas ljudupptagningar, e-post, videoband, etc.

I princip alla jävsregler är i någon mån avsedda att undvika intressekonflikter som kan få direkta eller indirekta skadliga effekter i verksamheten, så även den här. Genom att en person som är jävig i princip inte ens får handlägga ärendet (se 12 §) – märk att det inte endast är själva beslutsfattandet som träffas av bestämmelsen – skall allmänheten kunna lita på att myndigheten alltid agerar med ett objektivt förhållningssätt och med rättssäkerheten i främsta rummet.

Jävsbestämmelserna är tillämpliga i alla ärenden hos myndigheterna, men inte i deras s k faktiska handlande (t ex brandförsvar eller undervisning) och inte heller i Kronofogdemyndighetens exekutiva samt polismyndigheternas, Kustbevakningens, åklagarmyndigheternas, Skatteverkets och Tullverkets brottsbekämpande verksamhet. För kommunala och landstingskommunala myndigheter gäller 6 kap.24-27 §§kommunallagen istället för FL:s jävsregler, men bestämmelserna är i väsentliga delar likartade och skillnaderna föranledda främst av praktiska hänsyn till lokalpolitikens resursbrister. Vidare finns specialregleringar även för vissa statliga myndigheter, vilka även de gäller framför FL:s bestämmelser (se 3 §).

Paragraf 11 reglerar vem som skall anses jävig, medan effekterna av jäv behandlas i nästkommande bestämmelse. Det ska först sägas, att inte alla som överhuvudtaget tar befattning med ärendet diskvalificeras på grund av jäv, utan personens hantering måste på något sätt kunna inverka på utgången i ärendet (vilket normalt utesluter t ex receptionspersonal som endast sköter diarieföring eller dylikt). Beträffande funktioner där jäv dock kan tänkas föreligga kan tre huvudkategorier med personer räknas upp:

1) beslutsfattare, vars inställning självklart får en avgörande betydelse för utgången, 2) föredragande och/eller rådgivare, dvs personer som är närvarande vid den slutliga handläggningen men inte deltar i själva beslutet och vars uppfattning i sakfrågan kan förväntas påverka utgången i ärendet, samt 3) beredande tjänstemän som inte närvarar vid själva beslutet, då deras utredning och eventuella förslag till beslut kan tänkas få betydelse för beslutsfattarnas ställningstagande.

Listan är inte uttömmande, men personer (inom myndigheten) som genom sin handläggning på något sätt kan påverka utgången av ett ärende faller normalt inom någon av dessa kategorier.

En person är jävig enligt 11 § p. 1 om vederbörande har ett rättsligt (sakägarjäv) eller faktiskt (intressejäv) intresse i saken, alternativt att någon närstående till den personen har ett sådant intresse (släktskapsjäv). Ett rättsligt intresse i saken har naturligtvis den som är part i ärendet, men också den som har rätt att överklaga myndighetsbeslutet av annan anledning. Intressejäv föreligger om personen som handlägger ärendet kan väntas dra synnerlig nytta eller lida synnerlig skada av ärendets utgång, utan att vara part i ärendet. Vi kan som exempel tänka oss att en person handlägger ett ärende där ett aktiebolag, i vilket den personen äger aktier, är part och ärendets utgång är av synnerlig betydelse för bolaget (i förlängningen aktieägarna). Beroende på bl a aktieinnehavets storlek kan en sådan konstellation grunda intressejäv (små poster medför normalt inte jäv, märk rekvisitet ”synnerlig” nytta eller skada). Med ”närstående” avses inte bara personer som i dagligt tal betraktas som sådana – t ex maka, syskon, förälder – utan också mer avlägsna relationer – som svåger eller kusin – kan falla under bestämmelsen, beroende på hur nära personerna i praktiken står varandra (märk begreppet ”annan närstående” i bestämmelsen). Av samma anledning kan det bli fråga om släktskapsjäv även om det förhållande som jävet ursprungligen grundades på har avslutats, t ex hos makar som skilt sig.

Ställföreträdare (p. 2) kan vara t ex firmatecknare för ett bolag, en god man eller en förmyndare, bedömningen får göras enligt allmänna regler. I övrigt hänvisas till kommentaren i föregående stycke.

I p. 3 regleras s k tvåinstansjäv, vilket p.g.a. sin utformning fått en inte särskilt vid tillämpning. Bestämmelsen är avsedd att hindra att samma person tar saklig ställning i ett ärende på två olika nivåer, men alla sådana fall omfattas dock inte. Istället är bestämmelsen endast tillämplig vid s k verklig instanssubordination, dvs när ett ärende väckts hos den överordnade instansen genom a) överklagande, b) underställning, eller c) till följd av tillsyn över den underordnade instansen. Om ärendet väckts hos den överordnade instansen genom t ex en ansökan är bestämmelsen således inte tillämplig och inte heller i fall då en begäran om rättelse eller omprövning skall behandlas av samma myndighet som fattat det ursprungliga beslutet. Fråga kan då istället vara om jäv enligt p. 5, se nedan.

Om någon som ombud har företrätt en part i ett ärende och senare handlägger det ärendet hos myndigheten, föreligger ombudsjäv enligt p. 4, alldeles oavsett om ersättning för uppdraget utgått eller ej. I det fall personen har agerat ombud för parten i ett helt annat ärende – som ej är relaterat till den sak som nu prövas – får bedömningen av huruvida jäv föreligger göras enligt p. 5. Den myndighetsföreträdare som i ärendet har biträtt någon mot ersättning (märk ersättningsrekvisitet), är likaså jävig enligt p. 4 (om distinktionen mellan ombud och biträde, se ovan). Ersättningsrekvisitet finns för att myndigheten inom ramen för sin verksamhet ska kunna lämna god service till enskilda, utan att riskera att försätta sig i en jävssituation. Emellertid kan också den myndighetsföreträdare som helt ideellt biträtt någon i saken anses jävig, men då enligt generalklausulen i p. 5 (det torde då krävas ett faktiskt och relativt långtgående ideellt engagemang, men det får avgöras i varje enskilt fall).

Generalklausulen i p. 5 är visserligen avsedd att träffa de fall som inte täcks av de tidigare punkterna, men ska inte fungera som en ”slasktratt”. Om en omständighet – t ex ett avlägset släktskap – inte räcker för att grunda jäv enligt p. 1-4, innebär inte heller p. 5 att jäv föreligger. Istället krävs någon ytterligare, mer påtaglig omständighet, som eventuellt tillsammans med andra omständigheter är ägnade ”att rubba förtroendet för” tjänstemannens opartiskhet. Det är inte möjligt att lista vilka omständigheter som kan komma ifråga – punkten är ju ämnad att träffa fall som är svåra att förutse – men vissa scenarion som regelmässigt faller under bestämmelsen kan enligt propositionen till den tidigare förvaltningslagen vara att det föreligger ett uppenbart vän- eller fiendeskapsförhållande, ett ekonomiskt beroende eller ett sådant engagemang i saken att opartiskheten kan sättas ifråga.

Även om jäv p.g.a. någon av omständigheterna ovan skulle anses föreligga, ska enligt andra stycket detta bortses ifrån när frågan om ”opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse”. Rekvisitet ”uppenbarligen” innebär att jäv naturligtvis ska beaktas i tveksamma fall.

Den som är jävig får i princip inte vidta några åtgärder i ärendet, dvs varken göra undersökningar, förbereda underlag eller ta beslut. Ett undantag, som ska tillämpas restriktivt, till huvudregeln är när det inte finns någon annan som kan vidta åtgärden utan olägligt uppskov. Hur långt ett uppskov ska vara för att anses olägligt beror på omständigheterna i det enskilda fallet – ärendets art, jävets betydelse och intresset av enkel och snabb handläggning – men klart är att en jävig person ytterst sällan bör vidta åtgärder i ett ärende. Med ”vidta åtgärder” avses inte bara förberedelser, utan också sådana åtgärder som krävs för att slutföra ärendet. Det bör påpekas att det faktum att jäv föreligger inte nödvändigtvis innebär att det beslut som fattats i ärendet anses ogiltigt, utan detta får prövas i varje enskilt fall och då med hänsyn till vilken inverkan jävet haft på hanteringen av ärendet.

Alla som handlägger ett ärende ska själva ge tillkänna en omständighet som ”kan antas” utgöra jäv.

Ett beslut i en jävsfråga kan inte överklagas särskilt, utan endast i samband med att beslutet i ärendet överklagas.

Det är naturligtvis viktigt att myndigheterna har möjlighet att samordna sina verksamheter genom att dela information med varandra och lika naturligt är det att parterna i en process har intresse av att saken blir så riktigt utredd som möjligt. Samtidigt ska ärenden hanteras effektivt – ett mål som onödiga remisser kan förhindra – och lagstiftaren har därför valt att poängtera att remisser endast ska inhämtas när det är behövligt. Av samma anledning står uttryckligen i bestämmelsen att remisser till flera myndigheter i princip ska gå ut samtidigt och att frågor samt tid för svar ska specificeras, om det inte är obehövligt. Myndigheten ska bevaka att remissvaren kommer in (se 7 § och kravet på snabb handläggning) och ska vid behov påminna remissinstansen om att svara (JO 2004/05 s 287). Myndigheter är skyldiga att svara på remisser (se 6 §), medan en remiss till någon annan – med få undantag – snarast ska tolkas som en möjlighet att yttra sig.

Förvaltningsförfarandet är normalt skriftligt, men om handläggningen kan vinna på vissa muntliga inslag – t ex därför att den enskilde känner sig mer bekväm med det – ska sådana eftersträvas. Det kan röra sig om en muntlig förhandling eller en så enkel sak som ett telefonsamtal, allt efter behov, effektivitet och rättssäkerhet. Märk att bestämmelsens första stycke endast gäller ”ärenden” om ”myndighetsutövning mot någon enskild” (varken myndigheternas faktiska verksamhet eller andra ärenden omfattas av bestämmelsens första stycke) och att rätten att lämna uppgifter muntligt tillkommer den som är ”part”. Rätten att lämna muntliga uppgifter är vidare begränsad till att det ska kunna ske med hänsyn till ”arbetets behöriga gång”, vilket innebär att mer omfattande och komplicerade uppgifter kan behöva inlämnas skriftligt. Regelns andra stycke omfattar även andra ärenden än myndighetsutövning mot enskild och myndigheten ska då se till att handläggningen är muntlig om så behövs (t ex ur effektivitetssynpunkt). Sådana ärenden kan vara remissinhämtning per telefon, muntlig komplettering, etc. Paragrafen är inte tillämplig på sådana verksamheter som beskrivs i 31-33 §§.

Rätten att lämna muntliga uppgifter skulle vara av ringa värde om det inte fanns något bevis på att uppgiften lämnats. Myndigheterna är därför – i ärenden avseende myndighetsutövning mot enskild – skyldiga att göra en anteckning om den lämnade uppgiften. Därutöver ska också antecknas uppgifter som lämnas av någon annan än en part, liksom iakttagelser som myndigheten själv gör när den är ute på syn eller liknande, för att kommunikationsskyldigheten 16-17 §§ ska kunna fullgöras. Endast sådana uppgifter som ”kan ha betydelse för utgången i ärendet” behöver antecknas, vilket i och för sig bör omfatta en stor del av de lämnade uppgifterna. Notera undantagen från bestämmelsens tillämpningsområde i 31-33 §§.

En part och, för den delen, alla andra har naturligtvis rätt att ta del av allmänna handlingar. Vad avser sådana hänvisas till kommentarer rörande tryckfrihetsförordningen. Den rätt som bestämmelsen ger en part är emellertid inte inskränkt till allmänna handlingar eller ens ”handlingar”, utan innefattar allt som tillförts ärendet på något sätt. Det kan röra sig om muntliga uppgifter, rena iakttagelser, m.m. Det är i praktiken upp till myndigheten att avgöra vilket material som ska tillföras ärendet, men i vart fall sådant som har betydelse för ärendets utgång ska naturligtvis tillföras ärendet och därmed som utgångspunkt bli föremål för partsinsyn (en annan sak är att sekretess kan hindra att parten får ta del av uppgifterna, men då ska myndigheten upplysa parten om innehållet i materialet på annat sätt, se 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen).

Till skillnad från föregående paragraf, där parten själv måste framställa sin önskan om att få ta del av materialet, ålägger den aktuella bestämmelsen myndigheten att på eget initiativ kommunicera detta med parterna. Avsikten är att inget ska läggas till grund för ett beslut till nackdel för en part, utan att denne har haft möjlighet att ta del av och yttra sig över materialet. Om en myndighet inte följer kommunikationsbestämmelsen, kan beslutet efter överklagande förklaras inte ha tillkommit i laga ordning, upphävas och återförvisas till den ursprungliga myndigheten för ny handläggning. I bestämmelsen anges ett antal undantag från kommunikationsskyldigheten, vilka dock inte kommenteras vidare här.

Det är ibland så att inte samtliga personer som ska fatta beslut i ett ärende kan komma överens och det är i sådana fall som den här bestämmelsen blir tillämplig (märk orden ”kan de inte enas” i första meningen). Ordföranden lägger då fram de förslag som väckts, att (genom acklamation) besvaras med ja eller nej. Ordföranden anger sedan vad han har uppfattat som majoritetens mening, vilket fastställs i beslut om inte omröstning begärs. En eventuell röstning, som ska ske öppet, genomförs enligt den s k kollektiva metoden (till skillnad från den i domstol använda kollegiala metoden), innebärande att ordföranden riktar frågor till ledamöterna som besvarar dessa jakande eller nekande. Det är alltid bara två förslag som ställs mot varandra. Finns fler förslag än så måste flera röstningsomgångar ske till dess endast två förslag återstår, varav det förslag som ordföranden uppfattade som majoritetens mening vid acklamationen är det ena. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst, lottning förekommer således inte.

I ärenden som avser myndighetsutövning mot enskild har samtliga närvarande ledamöter en skyldighet att rösta, vilket har motiverats med att fler beslutsdeltagare leder till ett säkrare beslutsfattande. Om flera förslag föreligger och därmed flera röstningsomgångar krävs, är ledamöterna bara skyldiga att rösta för ett av dessa (ordföranden däremot, vars röst kan krävas för att fälla avgörandet, är alltid skyldig att rösta om två förslag annars skulle få lika många röster). Skyldigheten att delta i beslut gäller naturligtvis inte den som är jävig.

Notera undantagen från bestämmelsens tillämpningsområde i 31-33 §§ (kommunala och landstingskommunala myndigheters beslutsfattande regleras i kommunallagen, som till skillnad från FL medger sluten omröstning och lottning i vissa ärenden).

En ledamot kan reservera sig mot ett beslut även när det avgörs genom acklamation och alltså aldrig går till omröstning. Reservationen kan gälla själva beslutet eller skälen för detta. Den som inte reserverar sig kommer att anses ha biträtt – dvs delat – majoritetens uppfattning.

Reservationsinstitutet anses värdefullt, inte minst p.g.a. att det kan ge en förlorande part en antydan om möjligheterna till framgång vid en överklagan, men också för att det ger utrymme för andra att få tillgång till infallsvinklar och överväganden som annars inte hade redovisats. Av framförallt den senare anledningen ges också tjänstemän som närvarat vid den slutliga handläggningen men inte deltagit i beslutet, möjlighet att anteckna en avvikande mening.

Anledningarna till kravet på att myndigheterna som huvudregel ska motivera sina beslut är flera, varav det inte minst viktiga är att det bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen. Alla myndighetsbeslut ska nämligen baseras på objektivt konstaterbara skäl och det hade varit omöjligt att kontrollera efterlevnaden av detta krav, om inte skälen för beslutet hade redovisats öppet. Vidare är det som bekant lättare för en part att bedöma framgångsmöjligheterna vid en överklagan om han vet vilka omständigheter myndigheten grundat sitt beslut på (märk dock att motiveringskravet gäller även om beslutet inte kan överklagas).

Den motiveringsskyldighet som anges i bestämmelsen avser endast slutliga beslut, men det utesluter inte att det kan vara lämpligt att myndigheten motiverar också sådana beslut som fattas under ärendets beredning (i vissa fall är det direkt uttryckt att myndigheterna ska motivera även sådana beslut, se t ex 16 § förordningen om avskiljande av studenter från högskoleutbildning). Även muntliga beslut – som t ex lämnas direkt i parternas närvaro – ska i princip motiveras i samband med beslutslämnandet.

Motiveringen ska innehålla ”de skäl som har bestämt utgången” i ärendet, vilket i vart fall innebär att de omständigheter som varit av direkt betydelse för myndighetens beslut måste redovisas, oavsett om det rör sig om sak-, bevis- eller rättsfrågor. Därutöver ska myndigheten redovisa vilka föreskrifter den grundat sitt avgörande på. Vissa undantag från skyldigheten att motivera beslut räknas upp i paragrafen, men de ska inte närmare kommenteras här.

Om motiveringen har utelämnats med stöd av något av undantagen, bör myndigheten i efterhand redovisa skälen för beslutet om en part begär det. Märk att det här inte är fråga om en absolut skyldighet för myndigheten och att det endast är den som är part som har möjlighet att begära en motivering i efterhand.

Notera undantagen från bestämmelsens tillämpningsområde i 31-33 §§ och begränsningen till ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild.

Myndigheterna är skyldiga att – i fall av myndighetsutövning mot någon enskild – underrätta parterna (samtliga, direkt eller genom ombud) om

1. att beslut har fattats,
2. innehållet i det fattade beslutet,
3. eventuella avvikande meningar och
4. i förekommande fall hur parten ska gå tillväga för att fullfölja sin talan (fullföljdshänvisning), dvs överklaga beslutet.

Underrättelsen har flera rättsverkningar, varav en är att besvärstiden (dvs den tid inom vilken ett överklagande ska komma in) börjar löpa när den potentiellt klagande underrättats om beslutet. Underrättelsen ska ske så snart som möjligt (se 7 §).

En klagande måste vara ”saklegitimerad”, dvs ha ett intresse (t ex rörande hennes rättsliga ställning) i saken som kan anses berättiga vederbörandes vilja att överklaga, och beslutet måste ha gått denne emot. Vidare måste beslutet naturligtvis vara möjligt att överklaga, se den sista delen av meningen. Denna bestämmelse har varit föremål för oändlig behandling i såväl doktrin som praxis och det är svårt att på en liten yta ge en generellt rättvisande bild. Ett par anmärkningar kan dock göras. För det första måste det som ska överklagas vara ett beslut, vilket inte innefattar alla myndighetsåtgärder (se mer härom ovan). För det andra är det just endast beslutet – inte skälen till detsamma – som kan överklagas, vilket medför att en part som visserligen är nöjd med beslutet men inte motiveringen helt enkelt får acceptera det. Slutligen ska bedömningen av vem som får överklaga ett visst beslut, avgöras med hänsyn till beslutets verkningar för den person som önskar överklaga. Verkningarna kan vara såväl endast rättsliga som rent faktiska, fysiska konsekvenser för den klagande, men de ska gå att identifiera, direkt påverka den klagande och påverkan ska vara negativ (i händelse av att någon skulle vilja överklaga ett beslut som påverkar vederbörande i positiv riktning).

Bestämmelsen är främst avsedd som ett komplement till regler i andra författningar och ska tillförsäkra enskilda möjligheten till domstolsprövning. När det finns regler i en specialförfattning som tillämpas på ärendet om vart ett överklagande ska göras, gäller den regeln (se 3 §).

Klara och tydliga regler för överklagande underlättar inte bara för klaganden, utan också för bedömningen av om ett beslut vunnit laga kraft och därmed kan verkställas. I bestämmelsen specificeras överklagandets s k form (skriftligt), innehåll (vilket beslut som överklagas och vilken ändring som begärs), mottagare (överklagandet ska lämnas in till den myndighet som fattade beslutet, dvs inte till den högre instans som ska pröva överklagandet) och tid (inom tre veckor från den dag som klaganden fick del av beslutet eller, om klaganden företräder det allmänna och överklagandet prövas av förvaltningsdomstol, tre veckor från den dag då beslutet meddelades). Om överklagandet brister i något avseende, ska klagoinstansen – alltså den instans som prövar överklagandet – be den klagande att komplettera handlingen, innan den avvisar överklagandet (se 4 § FL för klagoinstanser som är förvaltningsmyndigheter och 5 § förvaltningsprocesslagen för domstolar).

Bestämmelsen slår fast att det är den instans som fattat beslutet som ska pröva om överklagandet kommit in i rätt tid, inte klagoinstansen. Prövningen kan resultera i den ena av två saker; antingen att överklagandet kommit in i tid – och då ska vidarebefordras enligt 25 § - eller att det inte kommit in i rätt tid och då i regel – med två undantag – ska avvisas. Omständigheter som kan leda till att ett överklagande som inte kommit in i rätt tid ändå prövas, är att beslutsmyndigheten lämnat en bristfällig fullföljdshänvisning (om en sådan, se 21 §) eller att överklagandet (av misstag, jfr 4 §) lämnats in till klagoinstansen men inte beslutsinstansen i rätt tid.

Myndigheten ska inte vidarebefordra ärendet om den vid en omprövning av sitt beslut enligt 27 §, ändrar beslutet så att överklagandet förfaller (dvs ändrar beslutet så att det överensstämmer med den ändring klaganden önskar).

Rekvisitet ”uppenbar” oriktighet innebär att det inte får röra sig om en bedömningsfråga – vilken i sådant fall ska omprövas, inte rättas – utan ett fel orsakat av förbiseende. Därutöver bör rättelser som kan vara till nackdel för någon part normalt inte göras, utan frågan får i sådant fall prövas på nytt. Hursomhelst ska parterna ges tillfälle att yttra sig över rättelsen, om ärendet avser myndighetsutövning och det inte är obehövligt (vid tvekan bör part ges tillfälle att yttra sig).

I bestämmelsen räknas upp ett antal omständigheter som – om de föreligger – leder till att myndigheten ”skall” ompröva sitt beslut. Fråga är således om en skyldighet för myndigheten att ompröva ett beslut som

1. den meddelat som första instans och som
2. är uppenbart oriktigt (det ska vara lätt att konstatera felet), om
3. det kan ske snabbt och enkelt (ändringen ska inte kräva ytterligare utredning) utan att
4. vara till nackdel för någon part.

Utöver denna skyldighet är myndigheterna befogade att under vissa förutsättningar ompröva sina beslut.

I nästkommande paragraf finns bestämmelser om vad som händer med en överklagan om myndigheten själv omprövar beslutet.