1 §  I denna förordning finns bestämmelser i anslutning till 8 kap.2, 5 och 7 §§budgetlagen (2011:203). Förordning (2011:219).

2 §  Förordningen gäller för myndigheter under regeringen.

3 §  Denna förordning gäller försäljning av statens fasta egendom. Vad som sägs om försäljning av fast egendom gäller även byte av sådan egendom samt i tillämpliga delar även upplåtelse av tomträtt samt försäljning och byte av tomträtt och sådan byggnad som är lös egendom.

4 §  Förordningen gäller inte

1. fast egendom som är invärderad på jordfonden,
2. fjällägenheter på kronomark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län,
3. renbetesfjällen i Jämtlands län,
4. kronotorp nedanför odlingsgränsen i de sex nordligaste länen, och
5. försäljning som är förenad med rätt till hyra och återköp (s.k. fastighetsleasing) och liknande förfaranden.

5 §  Följande fastighetsförvaltande myndigheter får besluta om försäljning av fast egendom som de förvaltar inom eller utom landet om egendomens värde inte överstiger de belopp som anges nedan.

6 §  Andra fastighetsförvaltande myndigheter än de som nämns i 5 § får uppdra åt Statens fastighetsverk att besluta om försäljning av fast egendom som de förvaltar om egendomens värde inte överstiger 15 000 000 kr.

Även de myndigheter som nämns i 5 § 3 får uppdra åt Statens fastighetsverk att besluta om försäljning av fast egendom som de förvaltar om egendomens värde överstiger 5 000 000 kr men inte 15 000 000 kr. Förordning (2006:377).

7 §  Med egendomens värde avses det vid en särskild värdering fastställda marknadsvärdet.

8 §  En fastighetsförvaltande myndighet får sälja fast egendom om egendomen inte alls eller endast i ringa utsträckning behövs i statens verksamhet och om det inte finns särskilda skäl för att egendomen fortfarande ska ägas av staten.

Hänsynen till kulturmiljövården, totalförsvaret, naturvården och det rörliga friluftslivet kan utgöra särskilda skäl för att en egendom fortfarande ska ägas av staten. Förordning (2013:556).

9 §  När en försäljning aktualiseras skall den fastighetsförvaltande myndigheten samråda med en annan statlig myndighet om det med hänsyn till egendomens läge eller beskaffenhet eller av andra skäl bedöms troligt att den myndigheten kan behöva egendomen eller att egendomen behövs för intressen som den myndigheten skall bevaka.

I fråga om försäljning av bostadsfastigheter för permanent bruk som kan antas ha ett sådant kulturhistoriskt värde att de bör skyddas, skall samråd även ske med Riksantikvarieämbetet och berörd länsstyrelse.

Om myndigheterna efter samråd inte är ense skall ärendet överlämnas till regeringen för prövning.

10 §  En fastighetsförvaltande myndighet skall medverka till att statens långsiktiga planering av mark- och lokalbehov samordnas med kommunernas översiktsplanering. Detta bör ske på ett så tidigt stadium av planeringen att avvägningen av den framtida markdispositionen i huvudsak är klarlagd och en principöverenskommelse är träffad mellan parterna, när en kommuns önskemål om förvärv av viss fast egendom aktualiseras.

En fastighetsförvaltande myndighet skall, vid upplåtelse av fast egendom som en kommun inom överskådlig tid kan komma att behöva för samhällsbyggnadsändamål och som bör kunna avstås av staten för sådant ändamål, se till att upplåtelsevillkoren inte försvårar en framtida överlåtelse till kommunen.

Uppkommer fråga om överlåtelse av fast egendom utan att den framtida dispositionen enligt första stycket är klarlagd, skall den fastighetsförvaltande myndigheten ta reda på kommunens behov av egendomen.

11 §  Förhandsbesked till en kommun om möjligheten att köpa fast egendom för samhällsbyggnadsändamål meddelas av den fastighetsförvaltande myndighet som enligt 5 eller 6 § får besluta om försäljning av egendomen, om kommunen för sin planläggning eller av annan orsak behöver ett sådant besked.

Om egendomens värde överstiger de belopp som anges i 5 eller 6 § meddelas förhandsbesked av regeringen.

Bestämmelserna om förberedande åtgärder skall även tillämpas i fråga om förhandsbesked enligt första stycket.

12 §  En kommun som begär förhandsbesked skall styrka sitt behov av den fasta egendomen genom en översiktsplan eller på annat sätt. Till ansökningen skall samma handlingar fogas som vid ansökan om expropriationstillstånd.

13 §  Har förhandsbesked meddelats om att en kommun får köpa fast egendom, skall den fastighetsförvaltande myndigheten på begäran av kommunen medverka till att kommunen får ta egendomen i besittning redan före köpet.

14 §  Har yttrande inhämtats från en annan myndighet än de som avses i 9 § och motsätter sig denna myndighet försäljningen eller villkoren för den, skall ärendet hänskjutas till regeringen om den säljande myndigheten anser att försäljningen ändå bör komma till stånd enligt dess förslag. Detta behöver dock inte ske i ett ärende av mindre vikt.

15 §  Har en kommun fått ett sådant förhandsbesked som anges i 11 § skall samråds- och remissförfarandet inför försäljningen inskränkas eftersom frågan om fastighetsanvändningen avgjorts. Detsamma gäller även då det på annat sätt gjorts klart att försäljning för samhällsbyggnadsändamål bör ske till en kommun.

16 §  Försäljningen skall genomföras affärsmässigt.

17 §  För att fastställa egendomens marknadsvärde skall den säljande myndigheten låta beskriva och värdera den.

18 §  Vid försäljning av fast egendom till en kommun för samhällsbyggnadsändamål ska pris och övriga villkor för överlåtelsen bestämmas genom förhandlingar mellan kommunen och den fastighetsförvaltande myndigheten eller en av regeringen utsedd särskild förhandlare. Inom ramen för förhandlingarna får en part begära in ett yttrande från Lantmäteriet om värdet på egendomen.

Om parterna inte kan enas om pris och övriga villkor får en part överlämna frågan till regeringen tillsammans med ett sådant yttrande som avses i första stycket.

Ett sådant yttrande som avses i första stycket ska vara vägledande vid bestämningen av pris och övriga villkor för överlåtelsen. Förordning (2017:572).

19 §  När statens fasta egendom säljs för att tillgodose ändamål som kan föranleda expropriation ska köpeskillingen bestämmas enligt grunderna för expropriationsersättning i 4 kap.expropriationslagen (1972:719), med undantag för 1 § andra stycket. Köpeskillingen ska fastställas till beloppet på det sätt som förvaltningsmyndigheten anser är lämpligt. Förordning (2010:833).

20 §  Vid försäljning av en bostadsfastighet för permanent bruk skall fastigheten erbjudas i följande ordning till

1. den förening som har en giltig intresseanmälan enligt 3 § lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt eller kooperativ hyresrätt antecknad i fastighetregistrets inskrivningsdel,
2. den kommun där fastigheten finns, om kommunen har anmält behov av fastigheten för samhällsbyggnadsändamål,
3. hyresgästerna i fastigheten, med den begränsningen att en fastighet som innehåller fler än två lägenheter endast får säljas till en bostadsrättsförening eller en kooperativ hyresrättsförening som hyresgästerna har bildat,
4. den kommun där fastigheten finns. Förordning (2002:109).

21 §  Försäljning ska i andra fall än som anges i 18-20 §§ ske på offentlig auktion eller genom anbudsförfarande. Annonsering om detta ska få en tillräcklig spridning.

Om myndigheten inte kan få ett tillfredsställande pris på en offentlig auktion eller efter ett anbudsförfarande, får försäljning ske efter förhandlingar med olika spekulanter eller på något annat lämpligt sätt. Detsamma gäller om försäljning i någon av dessa former bedöms som mindre ändamålsenlig med hänsyn till det ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas. Förordning (2007:1102).

22 §  Den säljande myndigheten får besluta om hur köpeskillingen och annan ersättning skall betalas efter vad som är lämpligt i varje särskilt fall. Myndigheten får dock inte eftersätta statens rätt och skäliga anspråk på säkerhet.

23 §  I kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) finns bestämmelser om dispositionen av försäljningsinkomster. Förordning (2011:219).

24 §  Ett beslut om förhandsbesked som meddelats av en myndighet enligt 11 § första stycket får kommunen överklaga hos regeringen. Andra beslut enligt denna förordning får inte överklagas.