1 §  Denna förordning skall tillämpas vid försäljning av staten tillhörig fast egendom med undantag av försäljning av sådan fast egendom som är invärderad på jordfonden, fjällägenheter på kronomark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län, renbetesfjällen i Jämtlands län samt kronotorp nedanför odlingsgränsen i de sex nordligaste länen, i vilka fall särskilda bestämmelser gäller. Förordning (1981:1124).

2 §  Regeringen beslutar om dels försäljning av fast egendom till kommun för samhällsbyggnadsändamål, dels överföring till jordfonden av sådan fast egendom som behövs för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Förordning (1991:896).

3 §  I andra fall än som anges i 2 § beslutar regeringen om försäljning av fast egendom när egendomens värde inte överstiger 5 000 000 kr. eller, när försäljningsintäkten kan användas för reinvestering eller den samlade statliga förmögenheten på annat sätt bibehålls eller utökas, värdet inte överstiger 50 000 000 kr. Förordning (1991:896).

4 §  Regeringen beslutar om avstående utan ersättning av fast egendom, som förvaltas av en central förvaltningsmyndighet och som behövs för järnväg eller allmän väg, om egendomens värde inte överstiger 5 000 000 kr. Förordning (1991:896).

5 §  Följande centrala förvaltningsmyndigheter får besluta om försälj- ning av fast egendom som de förvaltar inom eller utom landet,

• om egendomens värde inte överstiger de belopp som anges i kolumn A eller,
• när försäljningsintäkten kan användas för reinvestering i fast egendom eller myndighetens redovisade nettoförmögenhet på annat sätt bibehålls eller utökas, om värdet inte överstiger de belopp som anges i kolumn B.

6 §  Andra centrala förvaltningsmyndigheter än de som nämns i 5 § får uppdra åt Statens fastighetsverk att sälja fast egendom som de förvaltar om egendomens värde inte överstiger i 5 § första stycket 1 angivna belopp. Förordning (1993:643).

7 §  Med värde avses i 3--6 §§ egendomens taxeringsvärde eller, där sådant inte är åsatt, det vid särskild värdering fastställda marknadsvärdet. Förordning (1991:896).

9 §  Bemyndigandena avseende försäljning av fast egendom enligt 2, 3, 5 och 6 §§ gäller även beträffande byte av sådan egendom.

Bemyndigandena enligt 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar även beträffande upplåtelse av tomträtt samt försäljning och byte av tomträtt och sådan byggnad som är lös egendom.

Bemyndigandena enligt 5 och 6 §§ gäller inte försäljning som är förenad med rätt till hyra och återköp (s.k. fastighetsleasing) och liknande förfaranden. Förordning (1991:896).

10 §  Statlig egendom får, om inte annat föreskrivs särskilt, säljas endast om egendomen inte längre behövs för en myndighets verksamhet eller för något annat statligt ändamål. Om en byggnad på statlig egendom endast används i begränsad omfattning för statligt ändamål och om statens behov av ändamålsenliga lokaler kan tillgodoses på annat, mindre kostnadskrävande eller mera rationellt men ändå betryggande sätt, får dock egendomen säljas.

Om egendomen är belägen på sådana holmar och skär som ägs av staten och som ligger antingen i havet, Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren eller i Storsjön i Jämtland, får den säljas endast om naturvårdens, kulturminnesvårdens, friluftslivets, fiskenäringens eller något allmänt intresse i övrigt inte är nämnvärt berört. Förordning (1991:896).

11 §  När en försäljning aktualiseras skall den centrala förvaltningsmyndigheten samråda med annan statlig myndighet om det med hänsyn till egendomens läge eller beskaffenhet eller på annat sätt bedöms troligt att den myndigheten kan behöva egendomen eller att egendomen behövs för intressen som den myndigheten har att bevaka.

I fråga om försäljning av bostadsfastigheter för permanent bruk, som kan antas ha ett sådant kulturhistoriskt värde att de bör skyddas, skall samråd ske med Riksantikvarieämbetet och berörd länsstyrelse.

I fråga om försäljning av egendom på holmar eller skär som anges i 10 § andra stycket skall samråd ske med Statens fastighetsverk, den länsstyrelse som frågan berör och, i den utsträckning som det krävs i det enskilda fallet, med Fiskeriverket.

Om myndigheterna efter samråd enligt ovan inte är ense skall ärendet överlämnas till regeringen för prövning. Förordning (1993:643).

12 §  En fastighetsförvaltande myndighet skall medverka till att statens långsiktiga planering av mark- och lokalbehov samordnas med kommunernas översiktsplanering. Detta bör ske på ett så tidigt stadium av planeringen att avvägningen av den framtida markdispositionen i huvudsak är klarlagd genom överläggningar mellan parterna och principöverenskommelse träffad mellan dem, när en kommuns önskemål om förvärv av viss fast egendom aktualiseras.

En fastighetsförvaltande myndighet skall, vid upplåtelse av fast egendom som en kommun inom överskådlig tid kan komma att behöva för samhällsbyggnadsändamål och som bör kunna avstås av staten för sådant ändamål, tillse att upplåtelsevillkoren inte försvårar en framtida överlåtelse till kommunen.

Uppkommer fråga om överlåtelse av fast egendom utan att den framtida dispositionen enligt första stycket är klarlagd, skall den fastighetsförvaltande myndigheten göra sig underrättad om kommunens behov av egendomen. Förordning (1991:896).

14 §  När en egendom som anges i 10 § andra stycket skall säljas, skall den kommun inom vilken egendomen ligger ges företräde att förvärva den. Förordning (1991:896).

15 §  Förhandsbesked till kommun om möjligheten att förvärva fast egendom för samhällsbyggnadsändamål meddelas av den myndighet som enligt 5 § första stycket får besluta om försäljning av egendomen, om kommunen för sin planläggning eller av annan orsak behöver sådant besked.

Om egendomens värde överstiger de belopp som anges i 5 § första stycket kolumn A meddelas förhandsbesked av regeringen.

Föreskrifterna om förberedande åtgärder skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om förhandsbesked enligt första stycket. Förordning (1991:896).

16 §  Kommun som begär förhandsbesked skall styrka sitt behov av den fasta egendomen genom översiktlig bebyggelseplan eller på annat sätt. Vid ansökningen skall fogas samma handlingar som vid ansökan om rätt till expropriation.

En ansökan som skall prövas av regeringen ges in till det departement till vilket den fastighetsförvaltande myndigheten hör. Förordning (1991:896).

17 §  Har förhandsbesked getts om att en kommun får förvärva fast egendom, skall den fastighetsförvaltande myndigheten på begäran av kommunen medverka till att kommunen får ta egendomen i besittning redan före förvärvet. Förordning (1991:896).

18 §  När en jordbruksfastighet som tillhör staten skall säljas, skall den myndighet som har hand om försäljningen hämta in yttrande om hur försäljningen bör gå till från länsstyrelsen i det län där fastigheten finns. Förordning (1991:66).

19 §  Om yttrande inhämtats från annan myndighet än de i 11 och 18 §§ nämnda och denna myndighet motsätter sig försäljningen eller föreskrifterna för den, skall ärendet hänskjutas till regeringen när den säljande myndigheten anser att försäljningen ändå bör komma till stånd enligt dess förslag. Detta behöver dock inte ske i ärende som bedöms vara av mindre vikt. Förordning (1991:896).

20 §  Har kommun enligt 15 § fått förhandsbesked om att kommunen får förvärva viss fast egendom för samhällsbyggnadsändamål skall, när försäljningsärendet sedermera slutligt handläggs, samråds- och remissförfarandet inskränkas med hänsyn till att frågan om fastighetsanvändningen sålunda avgjorts. Detsamma gäller även då på annat sätt klarlagts, att försäljning för sådant ändamål bör ske till kommun. Förordning (1991:896).

21 §  För att utröna egendomens marknadsvärde skall den säljande myndigheten låta beskriva och värdera den, om inte särskilda skäl motiverar annat.

Till grund för bestämmandet av marknadsvärdet skall läggas i orten gängse skäligt pris. Värdet får bestämmas till lägre belopp, om försäljningen exempelvis avses ske på villkor, som begränsar innehavarens användning av egendomen, eller om den medför särskilda skyldigheter. Förordning (1991:896).

22 §  Den säljande myndigheten skall tillse att köpeskillingen blir den högsta möjliga och i varje fall inte understiger egendomens marknadsvärde, om annat inte föreskrivs särskilt. Förordning (1991:896).

23 §  Vid försäljning av fast egendom till en kommun för samhällsbyggnadsändamål skall pris och övriga villkor för överlåtelsen om möjligt bestämmas genom förhandlingar mellan kommunen å ena sidan och den fastighetsförvaltande myndigheten eller -- om det finns skäl därtill -- en av regeringen särskilt utsedd förhandlare å andra sidan.

Om parterna inte enas om priset och övriga villkor i ett ärende, vari förvaltningsmyndighet slutligt beslutar, får myndigheten eller kommunen hänskjuta frågan till stats-kommunala marknämnden.

Enligt instruktionen för marknämnden skall denna tillse att pris och övriga villkor bestämmes så att kommun icke ålägges vidare förpliktelser än sådana som skulle ha kunnat komma i fråga, om marken i stället förvärvats genom expropriation.

Marknämndens beslut är bindande för staten. Beslutet får inte överklagas.

När marknämndens beslut föreligger, skall den säljande myndigheten skyndsamt slutföra försäljningsärendet. Förordning (1991:896).

24 §  När staten tillhörig fast egendom säljes för att tillgodose ändamål som kan föranleda expropriation skall ersättning bestämmas enligt de grunder som föreskrives i expropriationslagen (1972:719). Ersättningen skall på sätt förvaltningsmyndigheten prövar lämpligt fastställas till beloppet.

Avser överlåtelsen fast egendom som behövs för järnväg eller allmän väg får förvaltningsmyndigheten, om det med hänsyn till särskilda omständigheter bedöms skäligt, föreslå att ersättning skall utgå med lägre belopp än fulla värdet eller att överlåtelsen skall ske utan ersättning. Prövningen av en sådan fråga skall hänskjutas till regeringen. Förordning (1991:896).

25 §  Har kommun till staten utan vederlag överlåtit fast egendom för särskilt ändamål, för vilket egendomen icke kommit att disponeras, och begär kommunen att återfå egendomen utan ersättning, kan egendomen vederlagsfritt återlämnas till kommunen, om detta med hänsyn till samtliga övriga omständigheter bedömes skäligt. Fråga härom skall hänskjutas till regeringen. Förordning (1976:170).

26 §  Vid försäljning av en bostadsfastighet för permanent bruk skall fastigheten, i följande ordning, erbjudas till

1. den bostadsrättsförening som har en giltig intresseanmälan enligt 3 § lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt antecknad i fastighetsboken,
2. den kommun inom vilken fastigheten är belägen, om kommunen anmält behov av fastigheten för samhällsbyggnadsändamål,
3. hyresgästerna i fastigheten, med den begränsningen att en fastighet som innehåller fler än två lägenheter endast får säljas till en bostadsrättsförening som hyresgästerna har bildat,
4. den kommun där fastigheten är belägen. Förordning (1993:643).

27 §  Vid försäljning till siste åbon av krononybygge, som återfallit till statens fria disposition på grund av att innehavaren av åborätten eftersatt odlings- eller byggnadsskyldighet, kan köpeskillingen bestämmas till belopp som understiger saluvärdet, om det med hänsyn till samtliga omständigheter bedömes skäligt. Härvid får beaktas det mervärde åbon tillfört nybygget eller det beräknade värdet av vad det skulle kosta åbon att fullgöra resterande odlings- eller byggnadsskyldighet.

28 §  Försäljning får i andra fall än som anges i 23--27 §§ ske på offentlig auktion eller genom infordrande av anbud genom annons i pressen. Auktion skall i vederbörlig ordning kungöras. Vid anbudsförfarandet skall bestämmelserna härom i 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig upphandling gälla i tillämpliga delar. Kungörande och annonsering skall ges en med hänsyn till ärendets art erforderlig spridning.

Om tillfredsställande pris inte kunnat uppnås genom försäljning på offentlig auktion eller genom anbudsförfarande får försäljning ske i annan ordning, exempelvis genom förhandlingar med olika spekulanter. Detsamma gäller om försäljning i någon av dessa former bedöms som mindre ändamålsenlig med hänsyn till det ändamål för vilket egendomen är avsedd att användas. Den som avgivit högsta budet vid auktion eller högsta anbudet efter annonsering bör alltid ges tillfälle att inkomma med nytt bud eller anbud, förutsatt att hans solvens är tillfredsställande. Förordning (1993:1493).

30 §  Den säljande myndigheten får besluta om betalningen av köpeskillingen och annan ersättning efter vad som är lämpligt i varje särskilt fall, utan att eftersätta statens rätt och skäliga anspråk på säkerhet. Förordning (1992:791).

31 §  Angående dispositionen av inflytande köpeskillingar och ersättningar gäller vad därom är särskilt stadgat eller regeringen för det särskilda fallet föreskriver. Förordning (1976:170).

32 §  Vid överföring av fast egendom till jordfonden enligt 2 § och 5 § sista stycket skall ett belopp motsvarande egendomens värde tillföras den fond, varifrån egendomen överförs. Förordning (1981:1124).

35 §  För förvärv från staten av egendom som är taxerad som lantbruksenhet krävs i vissa fall tillstånd enligt jordförvärvslagen (1979:230). Förordning (1991:896).

36 §  Föreskrifterna beträffande förutsättningar och förberedande åtgärder för försäljning, försäljningsförfarande samt ekonomiska villkor gäller i tillämpliga delar i fråga om -- upplåtelse av tomträtt i statens fasta egendom, -- försäljning av tomträtt och sådan byggnad som är lös egendom, -- byte av fast egendom, tomträtt och sådan byggnad som är lös egendom. Förordning (1991:896).

37 §  Ett beslut i fråga om förhandsbesked som meddelats av en myndighet enligt 15 § första stycket får av kommunen överklagas hos regeringen. Andra beslut enligt denna förordning får inte överklagas. Förordning (1993:643).