Klagomål mot Polismyndigheten med anledning av en fråga om rätten till betalning ur förverkade medel

Justitiekanslern vidtar inte någon ytterligare åtgärd i ärendet.

Ärendet

Bakgrund

Genom en brottmålsdom som meddelades i maj 2025 beslutade tingsrätten att den tilltalade som förverkad brottsvinst skulle betala 18 100 kr till staten. Tingsrätten beslutade samtidigt att den tilltalade var skadeståndsskyldig gentemot anmälaren i detta ärende med samma belopp, samt att anmälaren hade rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Anmälan och utredningen här

Justitiekanslern har tagit emot ett klagomål mot Polismyndigheten angående hanteringen av tingsrättens beslut om rätt till betalning ur förverkade medel. Anmälaren har i huvudsak anfört att han av Polismyndigheten fått olika besked om hur han ska gå till väga för att få del av skadeståndet. Vid den sista kontakten blev han uppmanad att vända sig Justitiekanslern för att få ut ersättningen.

Polismyndigheten har yttrat sig över klagomålet och har i huvudsak anfört följande. Efter att domen vunnit laga kraft skickade Polismyndigheten en underrättelse till anmälaren med begäran om kontouppgifter, vilka kort därefter lämnades av anmälaren. Eftersom den tilltalade inte frivilligt betalade in det förverkade beloppet lämnades hela beloppet över till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Om medel drivs in från den tilltalade är det Polismyndigheten som ansvarar för att betala ut pengarna till anmälaren, men så har ännu inte skett eftersom några medel för utbetalning inte kommit in. Polismyndigheten har alltså inte felaktigt underlåtit att betala ut ersättningen eftersom det hittills inte funnits förutsättningar att göra det. Det kan däremot konstateras att anmälarens kontakter med myndigheten inte fungerat tillfredsställande. Han borde ha fått ett tydligt besked om att det är Polismyndigheten som ansvarar för utbetalningen, att förverkandebeloppet överlämnats till Kronofogdemyndigheten för indrivning och att någon utbetalning inte kunde göras innan medel hade kommit in. Att han istället hänvisades vidare utan att få ett sådant besked är en brist.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Justitiekanslern har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden (se 1 § lagen, 1975:1339, om Justitiekanslerns tillsyn). Justitiekanslern har inte möjlighet att inom ramen för sin tillsynsuppgift ålägga en myndighet att agera på ett visst sätt i det enskilda fallet.

Om egendom som svarar mot ett anspråk har förverkats ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet (se 36 kap. 21 § första stycket brottsbalken). Sådana anspråk handläggs av Justitiekanslern, som bedömer om det finns förutsättningar att bifalla anspråket (se 3 § förordningen, 1995:1301, om handläggningen av skadeståndsanspråk mot staten).

Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att målsäganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet (se 36 kap. 22 § brottsbalken). Vid ett sådant beslut åligger det, enligt 6 § förordningen (2004:1319) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., Polismyndigheten att, utan att göra en ny prövning av beloppets storlek, verkställa domen genom att betala ut sådana medel som staten fått in till målsäganden (se även prop. 2023/24:144 s. 443). Om betalning från den tilltalade inte sker frivilligt ansvarar Kronofogde-myndigheten för att driva in pengarna, men det är alltjämt Polismyndigheten som ansvarar för utbetalningen (se promemorian Kompletterande förslag med anledning av en ny förverkandelagstiftning, Ju2024/01517, s. 41 f.).

Hur och av vilken myndighet en enskilds anspråk på betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet ska hanteras beror alltså på vilken bestämmelse i brottsbalken som aktualiseras. Om 36 kap. 21 § brottsbalken ska tillämpas handläggs anspråket av Justitiekanslern, medan Polismyndigheten ansvarar för utbetalningen i de fall som avses i 36 kap. 22 § brottsbalken.

Bedömningen i detta fall

Som framgår av utredningen har en domstol, genom tillämpning av 36 kap. 22 § brottsbalken, fastställt att anmälaren har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet mot den tilltalade. Det är därmed Polismyndigheten som har att sköta utbetalningen till anmälaren, och inte Justitiekanslern.

Enligt vad som framgår av Polismyndighetens yttrande har den aktuella fordringen mot den tilltalade lämnats över till Kronofogdemyndigheten, men några medel har ännu inte inkommit till staten. Det har därmed inte funnits förutsättningar att betala ut det aktuella beloppet till anmälaren. Polismyndigheten har alltså inte agerat felaktigt i detta avseende.

Anmälaren har därutöver gjort gällande att han fått olika besked från Polismyndigheten om vad han ska göra för att få del av pengarna, bl.a. att han skulle kontakta Justitiekanslern. Mot bakgrund av utredningen i ärendet instämmer Justitiekanslern i Polismyndighetens bedömning att anmälarens kontakter med Polismyndigheten inte fungerat tillfredsställande, särskilt då anmälaren vid dessa kontakter borde ha fått ett tydligt besked om stegen i handläggningen och att någon utbetalning inte kunde göras innan medlen kommit in till staten.

Justitiekanslern ser därför positivt på vad Polismyndigheten har anfört om att myndighetens rutiner i vissa avseenden har justerats och att det numera finns arbetsdokument för de olika momenten i handläggningen av denna typ av frågor. Av dessa skäl, samt att det rört sig om tillämpning av relativt ny lagstiftning, ser Justitiekanslern inte skäl att vidta någon åtgärd mot Polismyndigheten.