Prop. 2023/24:144

En ny förverkandelagstiftning

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 maj 2024

Ulf Kristersson

Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnar regeringen förslag till en ny förverkandelagstiftning. Förslagen syftar till att säkerställa att regelverket är sammanhållet, effektivt och anpassat till Sveriges EU-rättsliga och övriga internationella åtaganden. Förslagen innebär bl.a. följande:

  • Det införs ett nytt 36 kap. i brottsbalken med rubriken Om förverkande av egendom och om företagsbot.
  • En ny förverkandeform, självständigt förverkande, införs i det nya kapitlet. Genom förslaget blir det möjligt att förverka egendom som inte står i proportion till en persons legitima förvärvskällor. För att säkerställa ett sådant förverkande ska tvångsmedel kunna användas.
  • En ny lag införs som reglerar förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. I den nya lagen finns också de grundläggande reglerna om utredning om självständigt förverkande.
  • Penningbeslag utvidgas till att bli ett generellt tvångsmedel, som gör det möjligt att på ett enkelt sätt säkra egendom, t.ex. banktillgodohavanden som kommer från ett internetbedrägeri.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 8 november 2024.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken.

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i miljöbalken.

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. 10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. 11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. 12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i krigshandelslagen (1964:19). 13. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. 14. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 15. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837). 16. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64). 17. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485). 18. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69). 19. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173). 20. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182). 21. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595). 22. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298). 23. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160).

24. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262). 25. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268). 26. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429). 27. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. 28. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387). 29. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259). 30. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:15) om förbud mot vissa radar- och laserinstrument. 31. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. 32. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950). 33. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978). 34. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv. 35. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45). 36. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. 37. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika. 38. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. 39. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring. 40. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering. 41. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter. 42. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787). 43. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617). 44. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi. 45. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia. 46. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. 47. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67). 48. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner.

49. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306). 50. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857). 51. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. 52. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. 53. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. 54. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. 55. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657). 56. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658). 57. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning. 58. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 59. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. 60. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete. 61. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. 62. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364). 63. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder. 64. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. 65. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall. 66. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 67. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall. 68. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. 69. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:496) om blodsäkerhet. 70. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. 71. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:924) om Antarktis. 72. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher.

73. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. 74. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. 75. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. 76. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m. 77. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel. 78. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel. 79. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305). 80. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i radio-_och_tv-lagen (2010:696). 81. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster. 82. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800). 83. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. 84. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622). 85. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877). 86. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043). 87. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. 88. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar. 89. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter. 90. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler. 91. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. 92. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. 93. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. 94. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer.

95. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. 96. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:1009) om handel med timmer och trävaror. 97. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315). 98. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253). 99. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:319) om skydd för geografisk information. 100. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732). 101. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete. 102. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (2018:396). 103. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:558) om företagshemligheter. 104. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende. 105. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i spellagen (2018:1138). 106. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn. 107. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. 108. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag. 109. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem. 110. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 111. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om medicintekniska produkter. 112. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. 113. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:155) om tobaksskatt. 114. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation. 115. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i terroristbrottslagen (2022:666). 116. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter.

117. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt). 118. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2023:677) om frysning av tillgångar. 119. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar. 120. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:000). 121. Riksdagen godkänner att regeringen återtar den förklaring enligt artikel 3.2 a som avgavs i samband med Sveriges ratifikation av Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism med innebörden att Sverige förbehåller sig rätten att – beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken – föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om förfarandet vid prövning av frågor om förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

2 § I lagen finns bestämmelser om

1. utredning om självständigt förverkande (2 kap.),

2. beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i vissa fall (3 kap.),

3. handläggningen i domstol i vissa fall (4 kap.),

4. tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande (5 kap.), och

5. juridiskt biträde, information, delgivning samt barn och unga (6 kap.). När det i andra fall än de som avses i första stycket 2 och 3 uppkommer en fråga om förverkande av egendom eller om företagsbot gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål. Dessa bestämmelser ska också tillämpas i en utredning om annat förverkande än självständigt förverkande och i en utredning om företagsbot, om utredningen rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot.

Bestämmelserna som avses i första stycket 4 och 5 ska, om inte annat anges, tillämpas oavsett om denna lag eller rättegångsbalkens regler gäller för förfarandet.

I polislagen (1984:387) finns bestämmelser om rätten att använda tvångsmedel i syfte att förverka egendom enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

2 kap. Utredning om självständigt förverkande

Allmänna bestämmelser

1 § Syftet med en utredning om självständigt förverkande är att

1. utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet,

2. utreda vem egendomen tillhör,

3. ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande, och

4. se till att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang.

2 § En utredning om självständigt förverkande ska inledas om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. En utredning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

3 § Ett beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande får fattas av

1. åklagaren, eller

2. en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

Om utredningen har inletts av någon som avses i första stycket 2, ska denne snarast lämna över ledningen av utredningen till åklagaren.

4 § För att genomföra en utredning om självständigt förverkande får åklagaren anlita biträde av en polisman eller någon annan anställd vid

Polismyndigheten, Skatteverket eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

5 § Bestämmelserna i 23 kap. 4, 6–7 och 9–15 §§, 16 § andra stycket och 2121 d och 23 §§rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

– skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

– den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

– förundersökning avse utredning om självständigt förverkande, – undersökningsledaren avse den som leder utredningen, – försvarare avse biträde, och – åtal avse talan om självständigt förverkande.

6 § Om det inte längre finns anledning att fullfölja en utredning om självständigt förverkande ska den läggas ned. En utredning om självständigt förverkande får också läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

Tvångsmedel

7 § I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel användas i den utsträckning som framgår av denna lag.

8 § Beslag och penningbeslag får användas i en utredning om självständigt förverkande enligt bestämmelserna om dessa åtgärder i 27 kap. rättegångsbalken, med undantag för 27 kap. 4 § andra stycket andra meningen samma balk. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

– undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utredningen, och

– åtal avse talan om självständigt förverkande.

9 § Kvarstad och förvar får användas i en utredning om självständigt förverkande om det skäligen kan befaras att värdet av egendom som härrör från brottslig verksamhet annars kommer att undanskaffas eller undandras.

I fråga om kvarstad och förvar ska i övrigt bestämmelserna om dessa åtgärder i 26 kap. rättegångsbalken tillämpas, med undantag för 26 kap. 3 § andra stycket. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

– skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

– den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör, och

– åtal avse talan om självständigt förverkande.

10 § Kopiering och biometrisk autentisering får användas i en utredning om självständigt förverkande.

I fråga om kopiering och biometrisk autentisering ska bestämmelserna om dessa åtgärder i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

– utredning om brott och förundersökning avse utredning om självständigt förverkande, och

– åtal avse talan om självständigt förverkande.

11 § Husrannsakan och kroppsvisitation får användas i en utredning om självständigt förverkande om det finns synnerlig anledning att anta att det vid användningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen.

Genomsökning på distans får användas i en utredning om självständigt förverkande, om det finns synnerlig anledning att anta att det vid användningen av tvångsmedlet kommer att anträffas handlingar av betydelse för utredningen.

I fråga om husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans ska i övrigt bestämmelserna om dessa åtgärder i 28 kap. rättegångsbalken tillämpas, med undantag för 28 kap. 5 §, 10 d § första stycket andra meningen och 13 § första stycket andra meningen. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

– anledning att anta att brott har begåtts avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

– den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

– utredning om brott och förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,

– undersökningsledaren avse den som

enligt 3 § första stycket 2

leder

utredningen, och

– åtal avse talan om självständigt förverkande.

12 § I en utredning om självständigt förverkande får beslag, penningbeslag och kvarstad inte bestå längre tid än ett år, om det inte finns särskilda skäl.

3 kap. Beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i vissa fall

1 § Ett beslut som fattas enligt detta kapitel får, med undantag för beslut enligt 3 §, inte riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot.

Ett beslut om förverkande får inte avse självständigt eller utvidgat förverkande.

Beslut om förverkande

2 § Åklagaren får pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

Ett beslut om förverkande av viss egendom får endast avse egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag.

3 § Åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ned.

Om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för det får han eller hon i stället begära att rätten prövar frågan.

4 § Om egendomen är tagen i beslag och värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken, får en fråga om förverkande av egendomen prövas av

1. en polisman, eller

2. någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

5 § Ett beslut om förverkande enligt detta kapitel ska meddelas skriftligen. Beslutet ska, med undantag för beslut enligt 3 §, delges den det riktas mot.

Den som beslutet riktas mot får anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för delgivning av beslutet eller, om beslutet inte ska delges, från dagen för beslutet. Om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.

Om den som beslutet riktas mot anmäler missnöje ska åklagaren senast inom en månad från anmälan väcka talan om förverkande enligt 4 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.

Om en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett har fattat beslut om förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan om förverkande bör väckas, ska ärendet skyndsamt överlämnas till åklagaren.

Beslut om företagsbot

6 § Företagsbot får föreläggas företag genom strafföreläggande. I sådana fall ska 48 kap.25, 68, 10 och 12 a §§rättegångsbalken tillämpas. Vid tillämpningen ska det som där sägs om den misstänkte avse företaget.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att företaget

1. undertecknar en förklaring om att det erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och

2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning ska inte anses som ett godkännande, om det framgår att företaget inte har avsett att godkänna föreläggandet.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

4 kap. Handläggningen i domstol i vissa fall

1 § Bestämmelserna i detta kapitel ska tillämpas vid handläggningen i domstol av en fråga om förverkande av egendom eller om företagsbot, om inte frågan utgör en del av en fråga om ansvar för brott.

2 § En fråga som ska handläggas enligt bestämmelserna i detta kapitel ska prövas av rätten efter särskild talan av åklagaren. En talan väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot svaranden.

3 § En talan enligt 2 § ska handläggas i en särskild rättegång. Om det är till fördel för handläggningen eller annars finns skäl för det, får dock en talan enligt 2 § handläggas i samma rättegång som en annan sådan talan eller i samma rättegång som en fråga om ansvar för brott.

Om en särskild talan om utvidgat förverkande inte handläggs i samma rättegång som frågan om ansvar för det brott som kan föranleda sådant förverkande, får talan väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft. I ett sådant fall ska talan väckas inom ett år från denna tidpunkt.

4 § En talan enligt 2 § väcks, om inte annat följer av andra stycket, vid den rätt som enligt 19 kap. rättegångsbalken skulle vara behörig att pröva det brott som yrkandet om förverkande eller om företagsbot stöder sig på.

En talan om självständigt förverkande eller om förverkande av särskilda brottsverktyg väcks vid rätten i den ort där egendomen eller en del av denna påträffades. Om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt får en sådan talan också väckas vid rätten i den ort där svaranden skulle svara i tvistemål, mera varaktigt uppehåller sig eller ska svara i ett brottmål som bör handläggas i samma rättegång som den särskilda talan.

5 § En stämningsansökan ska innehålla

1. ett bestämt yrkande,

2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet,

3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt

4. uppgift om de omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.

6 § Om rätten inte avvisar talan ska stämning utfärdas mot svaranden.

7 § Om stämning utfärdas ska svaranden föreläggas att yttra sig skriftligen eller inställa sig till huvudförhandling.

8 § När ett mål enligt detta kapitel avgörs är tingsrätten domför med en lagfaren domare och hovrätten med tre lagfarna domare, om inte annat följer av andra stycket. Rätten är även domför i den sammansättning som gäller för prövning av ansvar för brott som handläggs i samma rättegång.

När ett mål om företagsbot enligt detta kapitel avgörs efter huvudförhandling är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Hovrätten är i ett sådant mål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.

9 § Tingsrätten får avgöra ett mål enligt detta kapitel utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Hovrätten får avgöra ett mål enligt detta kapitel utan huvudförhandling, om klagandens ändringsyrkande har godtagits av motparten, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller om huvudförhandling av någon annan anledning inte behövs. Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten även i andra fall avgöra målet utan huvudförhandling,

1. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller

2. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, har haft någon invändning mot detta.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

10 § Om saken kan utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att svaranden uteblir från huvudförhandling eller endast har inställt sig genom ombud.

11 § Rätten ska avgöra saken genom dom.

12 § För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom enligt detta kapitel krävs prövningstillstånd.

13 § När det gäller förfarandet i övrigt ska bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål tillämpas, om inte annat föreskrivs i denna lag.

5 kap. Tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande

1 § Om någon som inte är part i en rättegång (tredje man) hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad får denne inträda i rättegången i förverkandefrågan, om det inte finns särskilda skäl mot det.

2 § Väcker tredje man talan om bättre rätt till egendom när det pågår en rättegång om förverkande av egendomen får målen handläggas i samma rättegång om det finns särskilda skäl för det.

3 § Om tredje man väcker talan mot staten om bättre rätt till egendom som har förverkats ska Skatteverket föra statens talan.

6 kap. Juridiskt biträde, information, delgivning samt barn och unga

Juridiskt biträde

1 § Ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan komma att riktas mot, om det finns särskilda skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. Har den som beslutet eller talan kan komma att riktas mot inte fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde.

Ett juridiskt biträde ska förordnas för en tredje man som hävdar rätt till egendom som kan komma att yrkas förverkad, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. För en tredje man som inte har fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det finns särskilda skäl.

Om någon begär att ett juridiskt biträde ska förordnas eller om åklagaren anser att ett juridiskt biträde ska utses ska åklagaren göra en anmälan om det hos rätten. Ett juridiskt biträde förordnas av rätten.

Det som i övrigt föreskrivs i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare och kostnaderna för offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om juridiskt biträde.

Rätt till information

2 § Bestämmelserna i 23 kap.18 a20 §§rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om förverkande eller om företagsbot som rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. När en utredning om förverkande kommit så långt att egendom säkrats ska den som ett beslut eller en talan om förverkande kan komma att riktas mot underrättas om utredningen när han eller hon hörs.

När en utredning om företagsbot kommit så långt att det uppkommit skälig

misstanke om brott ska företaget underrättas om utredningen när företaget hörs. Efter underrättelsen ska bestämmelserna om insyn i 23 kap. 18 § samma balk tillämpas i en utredning om förverkande eller om företagsbot.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om – den misstänkte avse den som en utredning om förverkande eller om företagsbot rör,

– förundersökning avse utredning om förverkande eller om företagsbot, – undersökningsledaren avse den som leder utredningen, – försvarare avse biträde, och – åtal avse talan om förverkande eller om företagsbot.

Delgivning

3 § Om ett beslut enligt 3 kap. eller en stämning enligt 4 kap. avser förverkande av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag, får delgivning ske genom kungörelsedelgivning i enlighet med 48 § delgivningslagen (2010:1932). Om beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd ska delgivning ske genom kungörelsedelgivning.

Om värdet av den säkrade egendomen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken, får delgivning i stället ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen. Värdet av egendomen ska bestämmas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då beslutet eller stämningen anslås.

Barn och unga

4 § I ett förfarande om förverkande som rör någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande, ska följande bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas:

– 25 § första stycket, 27 § första–tredje styckena och 29 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 21 år,

– 2 §, 5 § första stycket första meningen och tredje stycket första meningen, 6 § första stycket första meningen, 7 § och 26 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 18 år, och

– 32 § andra–fjärde styckena, 33 § första stycket 1 och andra stycket samt 34 § första stycket 1, andra stycket andra meningen och fjärde stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 15 år.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om – brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge,

– åtal avse talan om förverkande, – tilltalad avse svarande, och – förundersökning och utredning avse utredning om förverkande om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken.

5 § I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel enligt 2 kap. 5 § användas mot någon som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk

autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 2 kap. 8, 10 och 11 §§ användas mot den unge.

I en utredning om förverkande som har koppling till ett brott får tvångsmedel enligt 23 kap.6 a, 7 och 9 §§rättegångsbalken användas mot någon som inte är misstänkt för brottet och som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken användas mot den unge.

Vid kroppsvisitation får den som inte har fyllt 15 år hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar. En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras till den plats där åtgärden ska genomföras.

1. Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2. Genom lagen upphävs

a) lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., och

b) lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.

2.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1

dels att 36 kap. brottsbalken ska upphöra att gälla,

dels att det i brottsbalken ska införas ett nytt kapitel, 36 kap., av följande lydelse.

36 kap. Om förverkande av egendom och om företagsbot

Kapitlets innehåll och tillämpningsområde

1 § I 3–22 §§ finns bestämmelser om förverkande av egendom. I 23– 27 §§ finns bestämmelser om företagsbot. I 28–31 §§ finns gemensamma bestämmelser om förverkande och företagsbot.

2 § Om en annan författning innehåller någon bestämmelse som avviker från 3–22 och 28–31 §§, ska den bestämmelsen tillämpas.

Förverkande av egendom

Förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning

3 § Vinster från ett brott ska förverkas (förverkande av brottsvinster).

Detsamma gäller egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott (förverkande av kostnadsersättning). I stället för egendom som utgör kostnadsersättning får dess värde förverkas.

4 § En brottsvinst får förverkas från den som har gjort vinst till följd av brottet. En brottsvinst får även förverkas från den som senare har förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske endast om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot eller från den som senare har fått ersättningen.

1 Senaste lydelse av 36 kap. 1 § 2008:370 36 kap. 10 a § 2006:283 36 kap. 1 a § 2008:370 36 kap. 11 § 1986:118 36 kap. 1 b § 2016:486 36 kap. 12 § 1986:118 36 kap. 1 c § 2008:370 36 kap. 13 § 1991:1138 36 kap. 2 § 2005:283 36 kap. 14 § 2016:486 36 kap. 3 § 1989:136 36 kap. 15 § 1986:118 36 kap. 4 § 1986:1007 36 kap. 16 § 1986:1007 36 kap. 5 § 2016:486 36 kap. 17 § 2005:283 36 kap. 5 a § 2008:370 rubriken till 36 kap. 1986:118 36 kap. 5 b § 2008:370 rubriken närmast före 36 kap. 1 § 2008:370 36 kap. 6 § 1986:118 rubriken närmast före 36 kap. 2 § 2008:370 36 kap. 7 § 2019:829 rubriken närmast före 36 kap. 5 § 2008:370 36 kap. 8 § 2019:829 rubriken närmast före 36 kap. 7 § 1986:118 36 kap. 9 § 2019:839 rubriken närmast före 36 kap. 11 § 1986:118. 36 kap. 10 § 2019:829

Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt, ska förverkande bestämmas för varje person för sig, om det inte finns särskilda skäl att besluta om solidariskt ansvar för en samlad brottsvinst.

Förverkande av oförklarade tillgångar

5 § Om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet, ska egendomen förverkas (självständigt förverkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Om egendomen har överlåtits och förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske från förvärvaren endast om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

6 § Om det är övervägande sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet, ska egendomen förverkas, om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvidgat förverkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäller första stycket också om någon döms för

1. dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket, utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § första eller andra stycket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,

2. narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,

3. dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

4. narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

5. människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller

6. något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.

7 § Utvidgat förverkande får ske från den som döms för det förverkandeutlösande brottet eller från den som har förvärvat egendomen. Om egendomen har överlåtits och förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske från förvärvaren endast om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

Fullgörelse av en förpliktelse om förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar

8 § Vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.

Förverkande av hjälpmedel och egendom som har varit föremål för brott

9 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förverkas (hjälpmedelsförverkande), om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om gärningen har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

10 § Egendom

1. som har framställts genom brott,

2. vars användande utgör brott,

3. som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

4. som på annat liknande sätt har varit föremål för brott ska förverkas (förverkande av brottsföremål).

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

11 § Hjälpmedelsförverkande och förverkande av brottsföremål får ske från gärningsmannen, någon annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe någon av dessa har varit. Hjälpmedel och brottsföremål får även förverkas från den som senare har förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock ske endast om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Förverkande av särskilda brottsverktyg

12 § Förverkande får ske av

1. ett föremål som är ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om det har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att det skulle komma till sådan användning,

2. ett föremål som är ägnat att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att det skulle komma till sådan användning, och

3. andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott.

Från vem förverkande får ske

13 § Egendom får förverkas endast från den som egendomen tillhör eller som enligt 14 eller 15 § ska anses vara egendomens ägare. Detta hindrar dock inte att penningmedel förverkas hos den som innehar medlen.

14 § Vid tillämpningen av 13 § ska den som har lös egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

I fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg gäller dock att egendomen ska anses tillhöra den som är inskriven som ägare, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

15 § Om någon är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, ska vid tillämpningen av 13 § personen anses som ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller när någon varaktigt sammanbor med någon annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Om någon, i ett annat fall än vad som avses i första stycket, har lös egendom i gemensam besittning med någon annan får egendomen eller en andel i den förverkas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör personen.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg.

16 § I 5 kap. lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot finns bestämmelser om tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande.

Särskild rätt till förverkad egendom och förverkande av utmätt egendom

17 § Särskild rätt till förverkad egendom består, om inte även den särskilda rätten förverkas.

Förverkas egendom som någon har fått rätt till genom utmätning upphör rätten, om det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

Skälighetsuppskattning av brottsvinstens storlek eller egendomens värde

18 § Om bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta vinsten eller värdet till ett skäligt belopp.

Begränsningar av möjligheterna till förverkande

19 § I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.

Om rätten beslutar om en sådan åtgärd ska den även ange inom vilken tid som åtgärden ska genomföras. Rätten får besluta att egendomen ska vara kvar i beslag under viss tid.

20 § Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Konkurrens mellan förverkande och anspråk på egendom

21 § Om egendom som svarar mot ett anspråk har förverkats ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk har den från vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av det anspråket.

22 § Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att målsäganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Företagsbot

23 § Ett företag ska åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1. näringsverksamhet,

2. sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet, eller

3. annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också att

1. företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2. brottet har begåtts av

a) en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b) en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer. Första stycket gäller inte om brottet varit riktat mot företaget.

24 § När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Vid fastställandet av företagsbotens storlek ska det först bestämmas ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Sanktionsvärdet ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet för den samlade brottsligheten. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om inte annat följer av 25 eller 26 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

25 § Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska företagsboten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 24 § (förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

26 § En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 24 och 25 §§, om

1. brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

2. företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

3. företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4. företaget frivilligt har angett brottet, eller

5. det annars finns särskilda skäl för jämkning. Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

27 § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1. har begåtts av oaktsamhet, och

2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Gemensamma bestämmelser

28 § Det som har förverkats samt ålagd företagsbot tillfaller staten.

29 §

En fråga om förverkande eller om företagsbot prövas efter talan av

åklagare om inte annat följer av 3 kap. lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

30 § Om det på grund av att den som har begått brottet har avlidit eller att åtalspreskription har inträtt inte längre är möjligt att döma till ansvar för ett brott, får på grund av brottet

1. egendom som utgör brottsvinst, hjälpmedel eller brottsföremål förverkas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks eller inom ett år från dödsfallet eller den tidpunkt vid vilken preskription inträdde,

2. åtgärd som kan förhindra missbruk föreskrivas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks, eller

3. företagsbot åläggas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks.

En talan enligt första stycket får väckas av åklagare endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Det som sägs i 35 kap. 3 § om verkan av att en häktad person friges eller att ett mål avskrivs eller avvisas ska tillämpas även i fall som avses i första stycket.

31 § Beslut om förverkande, om åtgärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft.

1. Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2. Bestämmelserna i 5 och 12 §§ tillämpas endast i förhållande till egendom som tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden efter ikraftträdandet.

2.3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1

dels att 27 kap. 14 a § ska upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 1 §, 23 kap. 3 och 22 §§, 27 kap. 1 och 17 a §§, 28 kap. 1, 10 b och 11 §§ och rubriken till 27 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 27 kap. 1 a §, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2023/24:108 Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Kan det antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses ioffentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften ska hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen eller, när det gäller domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag eller i ärende enligt lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. En förhandling ska alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjs vid förhandlingen.

Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram en uppgift som är sekretessbelagd hos domstolen enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften ska hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen. En förhandling får också hållas inom stängda dörrar om sekretessen gäller enligt 18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när det gäller domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, under utredning om självständigt förverkande eller i ärende enligt lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. En förhandling ska alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses

1 Senaste lydelse av 27 kap. 14 a § 1975:403.

där att uppgiften röjs vid förhandlingen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.

Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

Om det i ett särskilt fall är föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

Lydelse enligt prop. 2023/24:132 Föreslagen lydelse

23 kap.

3 §

Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. En förundersökning inleds även genom att en polisman beslutar om och verkställer ett tvångsmedel enligt 24–28 kap., om inte

Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. En förundersökning inleds även genom att en polisman beslutar om och verkställer ett tvångsmedel enligt 24–28 kap., om inte

1. 22 § eller 27 kap. 14 a § är tillämplig, eller

1. 22 § är tillämplig,

2. förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen (1984:387), 3 kap. 18 § andra stycket kustbevakningslagen (2019:32) eller 2 kap. 9 § tullbefogenhetslagen (2024:000) är uppfyllda. Om förundersökningen har inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och saken inte är av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen om brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl.

2. ett föremål tas i beslag för att det skäligen kan antas bli förverkat enligt 36 kap. 12 § brottsbalken om förverkande av särskilda brottsverktyg, eller

3. förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen (1984:387), 3 kap. 18 § andra stycket kustbevakningslagen (2019:32) eller 2 kap. 9 § tullbefogenhetslagen (2024:000) är uppfyllda. Om förundersökningen har inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och saken inte är av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen om brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl.

När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder åklagare i en förundersökning.

Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen. Detsamma gäller i fall där förundersökning inletts genom en polismans användning av tvångsmedel.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §2

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag och penningbeslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

27 kap. Om beslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel

27 kap. Om beslag,

penningbeslag, kopiering,

biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel 3 1 §4

Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas

Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas att

1. ha betydelse för utredning om brott,

1. föremålet har betydelse för utredning om brott,

2. ha tagits ifrån någon genom brott,

2. någon har blivit av med föremålet genom brott,

3. vara förverkat på grund av brott,

3. föremålet kan bli förverkat,

4. kunna användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

4. föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

5. ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

5. föremålet har betydelse för en utredning om förverkande.

2 Senaste lydelse 2004:504. 3 Senaste lydelse 2022:316. 4 Senaste lydelse 2022:316.

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, om inte annat är föreskrivet.

Det som sägs i detta kapitel om föremål ska också tillämpas i fråga om skriftlig handling, om inte annat är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

1 a §

Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet får tas i penningbeslag om det skäligen kan antas att

1. någon blivit av med egendomen genom brott, eller

2. egendomen kan bli förverkad. Penningbeslag får endast avse sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller någon annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i denna balk.

17 a §5

En handling som omfattas av ett beslag eller påträffas vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans får kopieras om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

En handling som omfattas av ett beslag eller påträffas vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans får kopieras om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

En handling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får inte heller kopieras.

28 kap.

1 §6

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrann-

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrann-

5 Senaste lydelse 2022:316. 6 Senaste lydelse 2022:316.

sakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

sakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalkenkan vinnas.

Hos någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får hans eller hennes samtycke inte åberopas i något fall, om inte den misstänkte själv har begärt att husrannsakan ska göras.

10 b §7

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa får en genomsökning på distans utföras för att söka efter handlingar som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa får en genomsökning på distans utföras för att söka efter handlingar som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Genomsökning på distans får utföras i ett avläsningsbart informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. Även i annat fall får en genomsökning på distans utföras om det finns synnerlig anledning att anta att det går att påträffa handlingar som avses i första stycket.

Genomsökning på distans får endast utföras genom autentisering i det avläsningsbara informationssystem som åtgärden avser.

7 Senaste lydelse 2022:316.

11 §8

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans. Kroppsvisitation får också annars göras för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans. Kroppsvisitation får också annars göras för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas sådana föremål som avses i första stycket eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas sådana föremål som avses i första stycket eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

8 Senaste lydelse 2022:316.

Hänvisningar till S2-3

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 3

2.4. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 65 § jordabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

65 §2

Den som begär, träffar avtal om eller tar emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet, döms till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller om gärningsmannen använt en urkund eller något annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. brottsbalken eller lämnat osann uppgift inför myndighet. Det ska även särskilt beaktas om gärningsmannen i avsevärd utsträckning har missbrukat sin ställning som ägare eller förvaltare av en fastighet.

Ett avtalsvillkor om särskild ersättning är ogiltigt. Den som har tagit emot en särskild ersättning är skyldig att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot.

Ett avtalsvillkor om särskild ersättning är ogiltigt.

Den som har tagit emot en särskild ersättning är skyldig att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot. Det gäller dock inte om det enligt 65 b § utgör brott att lämna ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Balken omtryckt 1971:1209, 12 kap. omtryckt 1984:694. 2 Senaste lydelse 2019:523.

2.5. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 19 § utsökningsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

19 §

Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, anses gäldenären som ägare till egendomen, om det ej görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt och det ej heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, anses gäldenären som ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Om gäldenären och någon annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel i den utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registerat skepp eller registrerat luftfartyg.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.6. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § och 29 kap. 12 §miljöbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

1 §1

Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, mark- och miljödomstolarna, Mark- och miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.

Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, mark- och miljödomstolarna, Mark- och miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken. Vid prövningen av frågor om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet och om hur frågor om förverkande ska prövas.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1–4 §§, 18 kap. 1–2 §§, 19 kap. 1–2 §§, 21 kap. 1 § och i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

29 kap.

12 §2

Egendom får förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt och egendomen

Egendom får förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt och egendomen

1. har varit föremål för brott enligt 1, 2, 2 b, 2 c, 3, 4, 4 a, 4 b, 5, 6 eller 8 § och är

a) ett djur, en växt eller en annan organism eller en produkt som utvunnits av ett djur eller en växt,

b) en sådan genetisk resurs som avses i förordning (EU) nr 511/2014,

c) utbrutet material vid täktverksamhet,

d) en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller en kemisk produkt,

e) en genetiskt modifierad organism eller en produkt som innehåller eller består av en genetiskt modifierad organism, eller

f) avfall,

1 Senaste lydelse 2010:923. 2 Senaste lydelse 2022:1799.

2. är utbytet av ett brott som avses i 1,

2. utgör vinst från ett brott som avses i 1,

3. är ett fortskaffningsmedel eller annan egendom som har använts som hjälpmedel vid ett brott som avses i 1, eller

4. varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott som avses i 1 och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Egendomen får förklaras förverkad enligt första stycket 3 eller 4 endast om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl.

I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Egendomen får förverkas enligt första stycket 3 eller 4 endast om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl.

I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.7. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 18 kap. 3 §, 35 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ och 43 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 18 kap. 1 a §, och närmast före 18 kap. 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

Självständigt förverkande

1 a §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till utredning om självständigt förverkande, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

3 §1

Sekretessen enligt 1 och 2 §§ gäller i annan verksamhet än som där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott samt hos tillsynsmyndigheten i konkurs och hos Kronofogdemyndigheten för uppgift som angår misstanke om brott.

Sekretessen enligt 1 och 2 §§ gäller i annan verksamhet än sådan som där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretessen gäller också hos tillsynsmyndigheten i konkurs och hos Kronofogdemyndigheten för uppgift som gäller misstanke om brott.

Sekretessen enligt 1 a § gäller i annan verksamhet än sådan som där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet med en utredning om självständigt förverkande.

1 Senaste lydelse 2014:633.

Lydelse enligt prop. 2023/24:108 Föreslagen lydelse

35 kap.

1 §

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men och uppgiften förekommer i

1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller i ärende enligt lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,

3. angelägenhet som avser säkerhetsprövning enligt säkerhetsskyddslagen (2018:585),

4. annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott eller verkställa uppbörd och som bedrivs av en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen,

5. register som förs av Polismyndigheten enligt 5 kap. lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas med stöd av de bestämmelserna, eller uppgifter som behandlas av Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten med stöd av lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter,

6. register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

7. register som förs av Skatteverket enligt lagen (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

8. särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 5 kap. 1 §, eller

8. särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 5 kap. 1 §,

9. register som förs av Tullverket enligt lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag.

9. register som förs av Tullverket enligt lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag, eller

10. utredning om självständigt förverkande.

Sekretessen enligt första stycket 2 gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men om uppgiften röjs. Vid förhandling om användning av tvångsmedel gäller sekretess för uppgift om vem som är misstänkt endast om det kan antas att fara uppkommer för att den misstänkte eller någon närstående till honom eller henne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Första stycket gäller inte om annat följer av 2, 6 eller 7 §. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Sekretessen enligt 1 § första stycket gäller inte

1. beslut om huruvida åtal ska väckas, beslut om att en förundersökning inte ska inledas eller beslut om att en förundersökning ska läggas ned,

2. för uppgift i ärende om föreläggande av ordningsbot,

3. för uppgift i ärende om strafföreläggande, förutom i de fall sekretess enligt 12 eller 13 a § skulle ha gällt för uppgiften hos domstol,

4. för uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387), eller

4. för uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387),

5. för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i 1 § första stycket 1–5 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949.

5. för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i 1 § första stycket 1–5 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949, eller

6. beslut om huruvida talan om självständigt förverkande ska väckas, beslut om att en utredning om självständigt förverkande inte ska inledas eller beslut om att en utredning om självständigt förverkande ska läggas ned.

7 §3

Sekretessen enligt 1 § första stycket upphör att gälla hos de myndigheter och i de verksamheter som anges där, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, om inte

Sekretessen enligt 1 § första stycket upphör att gälla hos de myndigheter och i de verksamheter som anges där, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal eller talan om självständigt förverkande, om inte

1. sekretess för uppgiften ska gälla hos domstolen enligt 12 §, 13 a § eller 36 kap. 2 §,

2. uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3. uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

2 Senaste lydelse 2022:1535. 3 Senaste lydelse 2017:178.

9 §

Sekretessen enligt 1 § första stycket 1 hindrar inte att uppgift lämnas till en konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Sekretessen enligt 1 § första stycket 1 och 10 hindrar inte att uppgift lämnas till en konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Om en myndighet med stöd av första stycket lämnar uppgift till en konkursförvaltare, får myndigheten vid utlämnandet göra förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den. Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att utnyttja uppgiften om den behövs för att förvaltaren ska kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

43 kap.

3 §

Bestämmelserna om sekretess i 19 kap., 28 kap. 12 §, 29 kap. 1–4 och 9 §§, 30 kap. 1, 2, 4–7, 23, 24, 27 och 28 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2– 5, 12, 16–18 och 24 §§, 32 kap. 4 §, 35 kap. 3 och 4 §§, 36 kap. 6 och 7 §§, 38 kap. 5, 6 och 8 §§ samt 40 kap. 2 § tillämpas inte hos en domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet.

Sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 gäller hos en domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 och 10 gäller hos en domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Första och andra styckena gäller inte om domstolen har fått uppgiften för att pröva om den kan lämnas ut.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter eller upplåter egendom i strid med bestämmelserna i 2 § 1 mom. döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Om någon döms till ansvar enligt första stycket för att i strid med 2 § 1 mom. a) eller b) ha överlåtit egendom, får domstolen förklara egendomen förverkad efter vad som kan anses skäligt. Om egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat. Domstolen får förplikta den som i annat fall döms enligt första stycket att, efter vad som är skäligt, betala avtalad ersättning till staten.

Om någon döms till ansvar enligt första stycket för att i strid med 2 § 1 mom. a) eller b) ha överlåtit egendom, får domstolen förverka egendomen efter vad som kan anses skäligt. Om egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet förverkas. Domstolen får förplikta den som i annat fall döms enligt första stycket att, efter vad som är skäligt, betala avtalad ersättning till staten.

Har överlåtelse av en aktie förmedlats av någon som yrkesmässigt i kommission köper och säljer fondpapper, skall vad som sägs i denna paragraf om överlåtare i stället tillämpas på kommissionären, eller om såväl överlåtaren som förvärvaren anlitat kommissionär, skall vad som nu sagts i stället gälla den som handlat för förvärvarens räkning.

Om överlåtelse av en aktie har förmedlats av någon som yrkesmässigt i kommission köper och säljer fondpapper, ska vad som sägs i denna paragraf om överlåtare i stället tillämpas på kommissionären. Om såväl överlåtaren som förvärvaren har anlitat kommissionär, ska vad som nu sagts i stället gälla den som handlat för förvärvarens räkning.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2000:850.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3 eller 4 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem, 13 kap. 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500) eller 20 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3 eller 4 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem, 13 kap. 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500) eller 20 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska förverkas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som avses i första stycket påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) som påträffas hos den som intar eller förvarar sådana drycker eller preparat i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift ska, oavsett vem dryckerna eller preparaten tillhör, förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma ska gälla alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat som påträffas hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen, med

Spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) som påträffas hos den som intar eller förvarar sådana drycker eller preparat i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift ska, oavsett vem dryckerna eller preparaten tillhör, förverkas, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma ska gälla alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat som påträffas hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen, med 5 kap. 2 § järnvägssäkerhets-

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2019:347. 2 Senaste lydelse 2022:369.

5 kap. 2 § järnvägssäkerhetslagen eller med 6 kap. 2 § lagen om nationella järnvägssystem.

lagen eller med 6 kap. 2 § lagen om nationella järnvägssystem.

Tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker eller preparat som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna eller preparaten var avsedda även för den senare.

3 §3

Egendom som förklarats förverkad enligt denna lag skall bevisligen förstöras eller säljas enligt 2 §, om detta inte har skett tidigare.

Egendom som har förverkats enligt denna lag ska bevisligen förstöras eller säljas enligt 2 §, om detta inte har skett tidigare.

Intäkter vid försäljning av förverkad egendom tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

3 Senaste lydelse 2005:286.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk1

dels att 53 a § ska upphöra att gälla,

dels att 55 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 §2

På yrkande av upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom som ett intrång eller en överträdelse som avses i 53 § gäller ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget eller överträdelsen.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång eller överträdelse som avses i 53 §.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte om det olagliga förfarandet bestått i utförande av byggnadsverk.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 53 a § eller enligt brottsbalken.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 53 a § 2005:360. 2 Senaste lydelse 2009:109.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 4 a §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige.

Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott.

Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad, beslag eller penningbeslag av egendom som tillhör någon som är misstänkt för brott eller som en utredning om förverkande rör.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och

3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

4 a §2

Bestämmelser om användning av beslag och kvarstad på begäran av myndigheter i Danmark, Finland, Island och Norge finns i lagen

Bestämmelser om användning av beslag, penningbeslag och kvarstad på begäran av myndigheter i Danmark, Finland, Island och

1 Senaste lydelse 2020:969. 2 Senaste lydelse 2000:568.

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Norge finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.12. Förslag till lag om ändring i krigshandelslagen (1964:19)

Härigenom föreskrivs att 4 § krigshandelslagen (1964:19) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Den som handlar i strid mot en för honom gällande utfästelse som avses i denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon, som genom sådan utfästelse förbundit sig att inte utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gör försök att i strid mot utfästelsen utföra varan.

Den som handlar i strid mot en för honom eller henne gällande utfästelse som avses i denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma ska gälla, om någon, som genom sådan utfästelse förbundit sig att inte utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gör försök att i strid mot utfästelsen utföra varan.

Utbyte av brott som avses i första stycket skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 1991:288. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks.

Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under inflytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.

Vad i 36 kap. 1 , 2 , 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall bestämmas enligt äldre lag.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Ändringen innebär att fjärde stycket tas bort.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §1

Om någon är misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentisering, genomsökning på distans och kroppsvisitation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Om någon är misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, penningbeslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentisering, genomsökning på distans och kroppsvisitation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Det som i 27 kap.7 och 8 §§rättegångsbalken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks.

Vid kroppsvisitation som görs enligt 28 kap. rättegångsbalken ska 28 kap. 13 a § rättegångsbalken gälla med den skillnaden att den unge får hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2022:317.

2.15. Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837)1

dels att 57 a § ska upphöra att gälla,

dels att 59, 60 och 61 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §2

På yrkande av den som har lidit patentintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att ett patentskyddat alster som har tillverkats utan patenthavarens lov ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med det. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 57 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av patenttiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit patentintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 57 a § eller enligt brottsbalken.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

60 §3

Om någon yrkesmässigt utnyttjar en patentsökt uppfinning efter det att handlingarna i ansökningsärendet har blivit tillgängliga enligt 22 §, ska det som sägs om patent-

Om någon yrkesmässigt utnyttjar en patentsökt uppfinning efter det att handlingarna i ansökningsärendet har blivit tillgängliga enligt 22 §, ska det som sägs om patent-

1 Lagen omtryckt 1983:433. Senaste lydelse av 57 a § 2005:289. 2 Senaste lydelse 2009:111. 3 Senaste lydelse 2014:289.

intrång tillämpas i den utsträckning som ansökan leder till patent. För tiden innan patentet har meddelats enligt 20 § omfattar patentskyddet dock endast vad som framgår såväl av patentkraven i deras lydelse när ansökan blev allmänt tillgänglig som av patentkraven enligt patentet. Straff får inte dömas ut, förverkande får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan patentet har meddelats får bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.

intrång tillämpas i den utsträckning som ansökan leder till patent. För tiden innan patentet har meddelats enligt 20 § omfattar patentskyddet dock endast vad som framgår såväl av patentkraven i deras lydelse när ansökan blev allmänt tillgänglig som av patentkraven enligt patentet. Straff får inte dömas ut, förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalkenfår inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan patentet har meddelats får bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.

Om patentkraven är skrivna på engelska, gäller första stycket endast om en översättning av patentkraven till svenska finns tillgänglig i ansökningsärendet och, om översättningen har getts in efter det att kungörelse enligt 22 § femte stycket första meningen har skett, patentmyndigheten har utfärdat en särskild kungörelse angående översättningen.

Det som sägs i 58 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att tiden för invändning har gått ut eller, om invändning har gjorts, senast ett år efter det att patentmyndigheten har beslutat att patentet ska upprätthållas.

61 §4

Om ett patent upphävts eller förklarats ogiltigt genom ett beslut eller en dom som fått laga kraft, får domstolen inte döma till straff, besluta om förverkande, meddela vitesförbud, döma ut vite eller ersättning eller besluta om någon annan åtgärd enligt 57–60 §§.

Om ett patent upphävts eller förklarats ogiltigt genom ett beslut eller en dom som fått laga kraft, får domstolen inte döma till straff, meddela vitesförbud, döma ut vite eller ersättning eller besluta om någon annan åtgärd enligt 57–60 §§ eller besluta om förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken.

Om det förs en talan om patentintrång och den mot vilken talan förs gör gällande att patentet är ogiltigt, får frågan om ogiltighet prövas endast sedan talan om detta väckts. Domstolen ska förelägga den som gör gällande att patentet är ogiltigt att inom viss tid väcka en sådan talan. Detta stycke tillämpas inte i brottmål.

Om det i samma rättegång förs talan om patentintrång och talan om patentets ogiltighet och det med hänsyn till utredningen är lämpligt att frågan om huruvida patentintrång föreligger avgörs särskilt för sig, får på

4 Senaste lydelse 2016:726.

begäran av någon av parterna en särskild dom ges i den frågan. Om en särskild dom ges, får domstolen besluta att målet om ogiltighet ska vila till dess domen fått laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.16. Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§narkotikastrafflagen (1968:64) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

Narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för narkotikan får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. Vad som nu sagts om narkotika gäller även narkotikaprekursorer.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller

1. egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling, samt

2. egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

I stället för sådan egendom som avses i andra stycket får dess värde förklaras förverkat.

Påträffas injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskilt

Om det hos den som har begått brott enligt denna lag påträffas injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i

1 Senaste lydelse 2006:46. Ändringen innebär bl.a. att första–tredje styckena tas bort.

ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag, skall föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

människokroppen, eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, ska föremålen förverkas, oavsett vem de tillhör, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller om sådana föremål påträffas

1. i ett utrymme som disponeras av den som begått brott enligt denna lag, eller

2. i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag.

7 §2

Angående beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt 6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken gäller med de avvikelser som följer av andra stycket i fråga om beslag av egendom

1. som avses i 6 § eller som har varit föremål för eller använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, och

2. som kan antas bli förverkad enligt 6 § eller enligt 36 kap. brottsbalken.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av narkotika, narkotikaprekursorer eller egendom som avses i 6 § fjärde stycket denna lag. Tiden för att anmäla missnöje ska dock räknas från dagen för förordnandet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om förfarandet med narkotika och narkotikaprekursorer som tagits i beslag.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av narkotika, narkotikaprekursorer eller egendom som avses i 6 § denna lag. Tiden för att begära rättens prövning ska dock räknas från dagen för beslutet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om förfarandet med narkotika och narkotikaprekursorer som tagits i beslag.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2 Senaste lydelse 2019:355.

2.17. Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485)1

dels att 35 a § ska upphöra att gälla,

dels att 37, 38 och 51 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §2

På yrkande av den som har lidit mönsterintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att en produkt som tillverkats eller förts in till Sverige i strid mot annans mönsterrätt ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 35 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit mönsterintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 35 a § eller enligt brottsbalken.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

38 §3

Utnyttjar någon i strid med 5 § mönster, som avses med ansökan om registrering, efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, äger vad som sägs om mönsterintrång mot-

Utnyttjar någon i strid med 5 § ett mönster, som avses med ansökan om registrering, efter det att en handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, ska det som sägs om mönsterintrång tillämpas i

1 Senaste lydelse av 35 a § 2005:291. 2 Senaste lydelse 2009:112. 3 Senaste lydelse 2005:291.

svarande tillämpning i den mån ansökningen leder till registrering.

Straff får inte dömas ut, förverkande får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

den utsträckning som ansökan leder till registrering. Straff får inte dömas ut, förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalkenfår inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att mönstret registrerades.

51 §4

Vid intrång i en gemenskapsformgivning tillämpas bestämmelserna i 35 § om ansvar för mönsterintrång. I övrigt gäller 35 a–37 h §§, i den mån inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning. I dessa fall skall det som sägs om mönsterintrång gälla intrång i gemenskapsformgivning.

Vid intrång i en gemenskapsformgivning ska bestämmelserna i 35 § om ansvar för mönsterintrång tillämpas. I övrigt gäller 35 b– 37 h §§ och bestämmelserna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalken, i den utsträckning inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning. I dessa fall ska det som sägs om mönsterintrång gälla intrång i gemenskapsformgivning.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

4 Senaste lydelse 2004:1154.

2.18. Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 13 a § skattebrottslagen (1971:69) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 a §1

Bestämmelserna om förverkande i 36 kap. 1 § brottsbalken ska inte tillämpas i fråga om brott enligt denna lag.

Bestämmelserna om brottsvinstförverkande i 36 kap. brottsbalken ska inte tillämpas i fråga om brott enligt denna lag.

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte utbyte av förberedelse till grovt skattebrott eller vad som därvid har tagits emot som ersättning för kostnader.

Första stycket gäller inte brottsvinst från förberedelse till grovt skattebrott eller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2011:513.

2.19. Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 20 § kreditupplysningslagen (1973:1173)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §2

Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits av någon som inte haft rätt till det enligt 3 §, skall register som använts i verksamheten förklaras förverkade om det inte är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om vad som bestämts enligt 13 § andra stycket andra meningen inte följts.

Om kreditupplysningsverksamhet har bedrivits av någon som inte haft rätt till det enligt 3 §, ska ett register som använts i verksamheten förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om vad som bestämts enligt 13 § andra stycket andra meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1981:737. 2 Senaste lydelse 1997:556.

2.20. Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs att 17 a § inkassolagen (1974:182)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 a §

Har inkassoverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall register som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

Detsamma

gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket eller om föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen ej har följts.

Om inkassoverksamhet har bedrivits utan föreskrivet tillstånd, ska ett register som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket eller om föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1981:738.

2.21. Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)

Härigenom föreskrivs att 11 § abortlagen (1974:595)1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av 11 § 2005:294.

2.22. Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs att 8 § utsädeslagen (1976:298)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §2

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 2 § döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 5 §.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Vara som varit föremål för brott mot föreskrift, meddelad med stöd av 2 §, skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller utbyte av sådant brott. I stället för varan kan dess värde förklaras förverkat.

Har någon gjort sig skyldig till brott enligt första stycket, skall han ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för undersökning av taget prov.

Har någon gjort sig skyldig till brott enligt första stycket, ska han eller hon ersätta tillsynsmyndigheten för dess kostnader för undersökning av taget prov.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Lagen omtryckt 2000:1262. Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298. 2 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

2.23. Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)1

dels att 8 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 4 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1991:677. Senaste lydelse av 8 kap. 4 § 2013:610 rubriken närmast före 8 kap. 4 § 1994:579.

2.24. Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 54 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 §1

Har någon begått brott som avses i 52 §, skall egendom, som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har undanhållit, förklaras förverkad. Detsamma gäller annat utbyte av sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Om någon har begått brott som avses i 52 §, ska egendom förverkas som han eller hon i samband med brottet har tagit emot eller genom brottet har undanhållit.

Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Äger den brottslige ytterligare sådan egendom som brottet har avsett, kan även denna förklaras förverkad. Annan egendom som han eller hon äger och som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud kan också förklaras förverkad, om det finns särskilda skäl.

Om den brottslige äger ytterligare sådan egendom som brottet har avsett, kan även denna förverkas. Annan egendom som han eller hon äger och som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud kan också förverkas, om det finns särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2005:296.

2.25. Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom föreskrivs att 49 § ransoneringslagen (1978:268) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 §1

Har någon begått brott som avses i denna lag, skall egendom, som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller undanhållit, använt, frambringat, tillverkat eller berett, förklaras förverkad.

Detsamma gäller annat utbyte av sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Om någon har begått brott som avses i denna lag, ska egendom förverkas som han eller hon i samband med brottet har tagit emot eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit till försäljning mot betalning eller undanhållit, använt, frambringat, tillverkat eller berett.

Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Äger den brottslige ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna förklaras förverkad. Förråd av annan förnödenhet som han eller hon äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om det finns särskilda skäl, också förklaras förverkat.

Om den brottslige äger ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna förverkas.

Förråd av annan

förnödenhet som han eller hon äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om det finns särskilda skäl, också förverkas.

Vad i första stycket sägs om egendom gäller i tillämpliga delar även ransoneringsbevis.

Det som sägs om egendom i första stycket gäller i tillämpliga delar även ransoneringsbevis.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2005:297.

2.26. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 39 § skogsvårdslagen (1979:429)1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1993:553.

2.27. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §

Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 5 § förvärvat, innehaft, överlåtit, hanterat, bearbetat, transporterat eller annars tagit befattning med kan förklaras helt eller delvis förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

Innehar han inte längre ämnet, får i stället värdet förklaras förverkat.

Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 5 § förvärvat, innehaft, överlåtit, hanterat, bearbetat, transporterat eller annars tagit befattning med får förverkas helt eller delvis, om det inte är uppenbart oskäligt. Om ämnet inte längre innehas, får i stället värdet förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1992:1536.

2.28. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 19, 20 a och 20 b §§polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter

1. vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, eller

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand, eller

2. för att hans eller hennes identitet ska kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter

1. vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken, eller

2. föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

2. föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning att anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

20 a §2

En polisman får genomsöka ett fordon eller en båt i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas

En polisman får genomsöka ett fordon eller en båt i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas

1 Senaste lydelse 2003:858. 2 Senaste lydelse 2019:37.

vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

20 b §3

En polisman får bereda sig tillträde till ett gemensamt utrymme i eller i anslutning till ett flerbostadshus i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

En polisman får bereda sig tillträde till ett gemensamt utrymme i eller i anslutning till ett flerbostadshus i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

Åtgärden får endast i brådskande fall vidtas utan föregående beslut av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

3 Senaste lydelse 2021:1013.

2.29. Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 48 och 49 §§jaktlagen (1987:259) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §1

Om någon har begått jaktbrott eller jakthäleri, skall vilt som han eller hon kommit över genom brottet förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. Även annat utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Om någon har begått ett jaktbrott eller jakthäleri, ska vilt som han eller hon kommit över genom brottet förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förverkas. Även andra vinster från ett sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av regeringen.

49 §2

Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid jaktbrott eller jakthäleri får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid ett jaktbrott eller jakthäleri får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

I stället för egendomen kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2005:298. 2 Senaste lydelse 2011:514.

2.30. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:15) om förbud mot vissa radar- och laserinstrument

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1988:15) om förbud mot vissa radar- och laserinstrument1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1998:1622 4 § 1998:1622.

2.31. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:413 5 § 2022:608.

2.32. Förslag till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 22 a § kulturmiljölagen (1988:950)1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Lagen omtryckt 2002:620. Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:548 2 kap. 22 a § 2005:301.

2.33. Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)

Härigenom föreskrivs i fråga om prisregleringslagen (1989:978)

dels att 46 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 46 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.34. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.35. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § minerallagen (1991:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

6 §1

Till böter eller fängelse i högst sex månader ska den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession,

2. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 3 § om ställande av säkerhet eller utan att det finns en gällande arbetsplan enligt 3 kap. 5 c § första stycket eller 5 d § andra stycket,

3. utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4. lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5. lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han eller hon fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

I fall som avses i första stycket 3 kan mineral som utvunnits förklaras förverkat.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2014:782. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

2.36. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel1

dels att 5 § ska upphöra att gälla,

dels att 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 § gäller bestämmelserna i rättegångsbalken .

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av medel som avses i 1 § denna lag. Tiden för att anmäla missnöje ska dock räknas från dagen för förordnandet.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då medel som avses i 1 § denna lag har tagits i beslag. Tiden för att begära rättens prövning ska dock räknas från dagen för beslutet.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 5 § 2005:303. 2 Senaste lydelse 2019:360. Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.

2.37. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika

Härigenom föreskrivs att 13 a § lagen (1992:860) om kontroll av narkotika1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av 13 a § 2005:471.

2.38. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1997:689. Senaste lydelse av 29 § 2011:849.

2.39. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring

dels att 19 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 19 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.40. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.41. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter1

dels att 9 a § ska upphöra att gälla,

dels att 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §2

På yrkande av den som innehar rätten till kretsmönstret får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att den egendom som ett intrång gäller ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som innehar rätten till kretsmönstret ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 9 a § eller enligt brottsbalken.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 9 a § 2005:304. 2 Senaste lydelse 2009:114.

2.42. Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs i fråga om fiskelagen (1993:787)

dels att 45 och 47 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 45 a–45 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §1

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall fisk som varit föremål för brott enligt denna lag förklaras förverkad. Detsamma gäller annat utbyte av sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna skall förklaras förverkat, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska fisk som varit föremål för brott enligt denna lag förverkas. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förklaras förverkat om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förverkas om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i tredje stycket får egendom förklaras förverkad, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

1 Senaste lydelse 2005:305.

I stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. Kan bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelse av 25 § andra–tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

45 a §

Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i första stycket får egendom förverkas, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

45 b §

I stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, får dess värde helt eller delvis förverkas. Om bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet kan föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

45 c §

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelser av 25 § andra och tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

47 §2

Om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket har

1. fisketillsynsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket, och

2. sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen som har uppgifter där det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske.

Samma befogenhet har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne.

Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket ska detta skyndsamt anmälas till Polismyndigheten eller åklagaren. Den polisman eller åklagare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.

En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.

Om innehavaren av enskild fiskerätt eller den som företräder honom eller henne har tagit fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förklaras förverkad ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förverkas ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2 Senaste lydelse 2019:39.

2.43. Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)1

dels att 2 kap. 31 § och 5 kap. 6 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 31 § ska utgå,

dels att 3 kap. 25 § och rubriken närmast före 3 kap. 25 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Förverkande Särskilda bestämmelser om förverkande

25 §2

Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskäligt.

Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förverkas, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskäligt.

Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som kan anses skäligt.

Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och ammunition som är avsedd för vapnet, får förverkas efter vad som kan anses skäligt.

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

Angående beslag av egendom som kan antas bli förverkad enligt första eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med lokala föreskrifter finns bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 31 § 1994:1427 5 kap. 6 § 2009:101. 2 Senaste lydelse 2019:350.

2.44. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § lagen (1994:1776) om skatt på energi1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av 10 kap. 3 § 2005:308.

2.45. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av 4 § 2005:309.

2.46. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1995:831) om transplantation m.m.1ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av 16 § 2005:310.

2.47. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

5 §1

Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 1 a §, 1 b § eller 2 § första stycket a ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 2 § första stycket d eller e. I stället för att förklara egendomen förverkad kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förklaras förverkad.

Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 1 a §, 1 b § eller 2 § första stycket a ska förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 2 § första stycket d eller e. I stället för egendomen får dess värde förverkas. Om ett vapen förverkas får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förverkas.

Det som föreskrivs i första stycket om ett vapen ska också gälla en vapendel.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Även vinster från brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2023:372.

2.48. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner1

dels att 11 och 12 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 12 § 2005:312.

2.49. Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarrättslagen (1997:306)1

dels att 9 kap. 1 a § ska upphöra att gälla,

dels att 9 kap. 7 och 10 §§ och 12 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

7 §2

På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller ska återkallas från marknaden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med det. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Trots det som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av växtmaterial som avses där ska få förfoga över materialet mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 9 kap. 1 a § eller enligt brottsbalken.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

10 §

Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om någon annan åtgärd enligt 1–9 §§.

Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har fått laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd, besluta om någon annan åtgärd enligt 1–9 §§ eller besluta om förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken.

Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen

Om det förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och den som talan förs mot gör gällande att registreringen bör hävas, ska domstolen på

1 Senaste lydelse av 9 kap. 1 a § 2005:314. 2 Senaste lydelse 2009:115.

på dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om hävning skall väckas.

dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, ska domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga den som talan om intrång förs mot en viss tid inom vilken talan om hävning ska väckas.

12 kap.

2 §3

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 1 och 1 a §§ om ansvar och förverkande samt 7 a– 7 h §§ om intrångsundersökning. I övrigt gäller 9 kap. 2–7 §§ i den mån inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt. I dessa fall ska det som sägs om intrång i växtförädlarrätt gälla intrång i gemenskapens växtförädlarrätt.

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar, 7 a–7 h §§ om intrångsundersökning och bestämmelserna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalken. I övrigt gäller 9 kap. 2–7 §§ i den utsträckning inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt. I dessa fall ska det som sägs om intrång i växtförädlarrätt gälla intrång i gemenskapens växtförädlarrätt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

3 Senaste lydelse 2009:115.

2.50. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § ellagen (1997:857) ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.51. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ och rubriken närmast före 2 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Skatteverkets verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt

1. skattebrottslagen (1971:69),

2. 30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551),

3. 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

4. 4 kap. 6 b §, 14 kap.14 och 10 §§ och 15 kap.1013 §§brottsbalken, om gärningen avser uppgift eller handling i ärende hos Skatteverket,

5. 9 kap.13 och 11 §§brottsbalken, om gärningen har samband med Skatteverkets verksamhet enligt

– lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete,

– lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, eller – lagen (2020:1066) om förfarandet vid skattereduktion för installation av grön teknik,

6. 11 kap. 5 § brottsbalken,

7. lagen (2014:836) om näringsförbud,

8. folkbokföringslagen (1991:481),

9. lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, och 10. lagen (2020:548) om omställningsstöd. Skatteverket får medverka vid undersökning också i fråga om annat brott än som anges i första stycket, om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för detta.

Skatteverket får medverka vid undersökning också i fråga om annat brott än som anges i första stycket och vid utredning av självständigt förverkande, om åklagaren anser att det finns särskilda skäl för detta.

Förundersökning Förundersökning och annan

utredning

2 §3

Åklagare som leder förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken får vid undersökningens

Åklagare som leder en förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken får vid undersökningens

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2017:453. 2 Senaste lydelse 2020:1067. 3 Senaste lydelse 2006:580.

verkställande anlita biträde av Skatteverket.

verkställande anlita biträde av Skatteverket.

Åklagaren får begära biträde av Skatteverket också i fråga om utredning av brott innan förundersökning har inletts.

Åklagaren får begära biträde av Skatteverket också i fråga om utredning av brott innan förundersökning har inletts och vid utredning om självständigt förverkande.

Skatteverket får, utöver vad som följer av 3 och 4 §§, inte verkställa beslut om tvångsmedel.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.52. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor1

dels att 8 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 8 § 2005:315.

2.53. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 8 kap.2 a och 4 §§ lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 a §2

En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Uppgifterna ska

lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.

4 §3

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värdepappers-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värdepappers-

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2016:51. 2 Senaste lydelse 2018:1788. 3 Senaste lydelse 2017:1004.

centralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

centralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.54. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Varor som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av dem samt vinning av sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

För beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första stycket gäller bestämmelserna i rättegångsbalken .

Bestämmelserna i 2 § första stycket 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då varor som avses i 1 § denna lag tagits i beslag. Tiden för att anmäla missnöje ska dock räknas från dagen för förordnandet.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då varor som avses i 1 § denna lag har tagits i beslag. Tiden för att begära rättens prövning ska dock räknas från dagen för beslutet.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2019:361. Ändringen innebär bl.a. att första och andra styckena tas bort.

2.55. Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657)

Härigenom föreskrivs att 20 § epizootilagen (1999:657) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §1

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att göra anmälan enligt 2 § eller bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut enligt 4 §, 4 a § eller mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 5 eller 8 §, eller

3. bryter mot bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om hantering av specificerat riskmaterial, om framställning eller användning av animaliska produkter eller om överlåtelse av djur eller andra produkter än livsmedel.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Det ska inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Om ett brott som avses i första stycket 2 innefattar olovlig transport av djur eller varor ska sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2021:167. Ändringen innebär att fjärde stycket tas bort.

2.56. Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

Härigenom föreskrivs att 12 § zoonoslagen (1999:658) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 §, eller

3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Det ska inte dömas till ansvar enligt första stycket för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Om ett brott som avses i första stycket 2 innefattar olovlig transport av djur eller varor ska sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2021:168. Ändringen innebär att fjärde stycket tas bort.

2.57. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning1 ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

1 Senaste lydelse av 8 § 2005:316.

2.58. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 4 kap.19 och 23 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2. bevisupptagning vid domstol,

3. telefonförhör,

4. förhör genom videokonferens,

5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

5. kvarstad, beslag, penningbeslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

6. föreläggande att bevara en viss lagrad uppgift enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken,

7. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

8. hemlig kameraövervakning,

9. hemlig rumsavlyssning, 10. hemlig dataavläsning, 11. tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

12. tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen om hemlig dataavläsning,

13. överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och 14. rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

Vad som i denna lag sägs om beslag gäller även för penningbeslag.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med någon annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

1 Senaste lydelse 2021:239.

4 kap.

19 §2

Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om egendomen skäligen kan antas

– ha betydelse för utredningen om gärningen, – ha tagits ifrån någon genom brott, eller – vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

bli förverkad, om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

En kopia enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken får överlämnas till den ansökande staten om kopian skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen.

23 §

Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras, får

1. egendom som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott tas i beslag, eller

1. egendom som har förverkats eller skäligen kan antas bli förverkad tas i beslag, eller

2. kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkat.

2. kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas bli förverkat.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2 Senaste lydelse 2022:321.

2.59. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1. produkt som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet på en sådan produkt,

2. utbyte av brott enligt denna lag,

3. vad någon tagit som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

En produkt som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till produkten får inte förklaras förverkad, om produkten eller rättigheten efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt första stycket 1 av en produkt gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 § första och andra styckena brottsbalken om hos vem förverkande får ske.

Förverkande av en produkt som har varit föremål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brottsbalken, ske från den som egendomen tillhör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egendomen.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna

1 Senaste lydelse 2008:374. Ändringen innebär bl.a. att första, tredje och fjärde styckena tas bort.

lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I stället för förverkande enligt tredje stycket av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.60. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska tjänstemän

1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.

Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.61. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 16, 17 och 19–21 §§ och rubriken närmast före 16 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förverkande

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser om förverkande

16 §1

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras förverkad:

1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas värde,

2. utbyte av brott enligt denna lag, och

3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

En vara som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till varan får inte förklaras förverkad, om varan eller rättigheten efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Vid förverkande enligt första stycket 1 av en vara gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 § första och andra styckenabrottsbalkenom hos vem förverkande får ske.

Förverkande av en vara som har varit föremål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brottsbalken, ske från den som egendomen tillhör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egendomen.

17 §2

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl.

1 Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort. 2 Senaste lydelse 2008:520. Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.

Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

I stället för förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, eller dess värde, får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

Lydelse enligt prop. 2023/24:132 Föreslagen lydelse

19 §3

En annan myndighet än Tullverket, som har om hand egendom som har tagits i beslag för att den skäligen kan antas bli förverkad enligt 16 §, får, om inte annat är föreskrivet, omedelbart låta sälja den om

En annan myndighet än Tullverket, som har om hand egendom som har tagits i beslag för att den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott enligt denna lag får, om inte annat är föreskrivet, omedelbart låta sälja den om

1. den inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,

2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller

3. det annars finns särskilda skäl. Sådan egendom får i stället förstöras, om

1. den inte kan säljas,

2. den kan befaras komma till brottslig användning, eller

3. den annars är olämplig för försäljning. Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med skäligt belopp.

Bestämmelser om Tullverkets rätt att försälja eller förstöra egendom som har tagits i beslag finns i 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen (2024:000).

3 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2024:000.

20 §4

Kan brott som avses i

1. 3 eller 4 § eller försök till sådant brott eller 7 § föranleda att en sådan avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor påförs, eller

2. 8 eller 9 § eller försök till sådant brott eller 11 § föranleda att tulltillägg enligt 5 kap.510 §§tullagen (2016:253) påförs

får åtal för brottet väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande enligt 16 §.

Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande på grund av brott enligt denna lag.

21 §5

Om ägaren till en vara, som kan förverkas enligt 16 § första stycket 1, inte kan delges stämning på det sätt som är föreskrivet för stämning i brottmål, får talan om annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.

Om ägaren till en vara, som kan förverkas på grund av brott enligt denna lag, inte kan delges stämning på det sätt som är föreskrivet för stämning i brottmål, får talan om förverkande av annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

4 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2024:000. 5 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2024:000.

Hänvisningar till S2-61

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 3

2.62. Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364)

dels att 8 kap. 6 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 6 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.63. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 2 kap.20 och 20 a §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

20 §2

Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

20 a §3

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fondbolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fondbolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:563. 2 Senaste lydelse 2018:1790. 3 Senaste lydelse 2017:1007.

ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.64. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 1 kap.11 och 12 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

11 §1

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

12 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

1 Senaste lydelse 2018:1791. 2 Senaste lydelse 2017:1008.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.65. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §2

Med frysningsbeslut avses i denna lag

1. ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag eller kopiering enligt 2 kap. 1 § denna lag,

1. ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag, penningbeslag eller kopiering enligt 2 kap. 1 § denna lag,

2. ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.

2 kap.

1 §3

Åklagaren får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§rättegångsbalken, besluta om beslag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara förverkat på grund av brott och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet.

Åklagaren får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§rättegångsbalken, besluta om beslag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller bli förverkat på grund av brott och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet.

Detsamma gäller

penningbeslag enligt 27 kap. 1 a § rättegångsbalken .

Åklagaren får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket och 17 a § andra stycket rättegångsbalken, besluta

Åklagaren får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket och 17 a § andra stycket rättegångsbalken, besluta

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2020:971. 2 Senaste lydelse 2022:323. 3 Senaste lydelse 2022:323.

om kopiering av handlingar som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att handlingarna inte är tillgängliga vid beslutet.

om kopiering av handlingar som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att handlingarna inte är tillgängliga vid beslutet.

Beslut enligt första och andra styckena får inte verkställas i Sverige. Det som sägs i detta kapitel om föremål ska också gälla i fråga om skriftlig handling.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.66. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 20 kap. 10 § ska upphöra att gälla,

dels att 20 kap. 11 § och rubriken närmast före 20 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

Förverkande Särskilda bestämmelser om förverkande

11 §

Om ägaren till ett fartyg som kan förverkas enligt 10 § andra stycket inte är känd eller saknar känt hemvist i Sverige, får talan om förverkande föras mot befälhavaren på fartyget.

Om ägaren till ett fartyg som har använts eller varit avsett att användas som transportmedel vid brott som avses i 7, 8 eller 9 § inte är känd eller saknar känd hemvist i Sverige, får talan om förverkande föras mot befälhavaren på fartyget.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.67. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.68. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.69. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:496) om blodsäkerhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:496) om blodsäkerhet

dels att 30 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 29 § ska lyda ”Ansvar”.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.70. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

Härigenom föreskrivs att 6 kap.8 och 9 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

8 §1

Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Uppgifterna ska

lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

9 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och

1 Senaste lydelse 2019:760. 2 Senaste lydelse 2017:1010.

verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.71. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:924) om Antarktis

Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (2006:924) om Antarktis ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.72. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher

dels att 16 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 16 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.73. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.1

dels att 7 § ska upphöra att gälla,

dels att 6 § och rubriken närmast före 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förverkande Särskilda bestämmelser om förverkande

6 §2

Om det inte är uppenbart oskäligt, skall följande egendom förklaras förverkad:

1. egendom som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet på sådan egendom,

2. utbyte av brott enligt denna lag, och

3. vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till egendomen får inte förklaras förverkad, om egendomen eller rättigheten efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen haft samband med brottet. Vid förverkande enligt första stycket 1 gäller inte bestämmelserna i 36 kap. 5 § första och andra styckena brottsbalken om hos vem förverkande får ske, om förverkandet avser egendom.

Förverkande av egendom som har varit föremål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brottsbalken , ske från den som egendomen tillhör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egendomen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 7 § 2008:375. 2 Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.

2.74. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 1 kap.12 och 13 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2024:115 Föreslagen lydelse

1 kap.

12 §

Ett värdepappersbolag, en börs och en central motpart är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett värdepappersbolag, en börs och en central motpart är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

13 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värdepappersbolaget, börsen eller den centrala motparten samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värdepappersbolaget, börsen eller den centrala motparten samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.75. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler

dels att 35 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 34 § ska lyda ”Ansvar”.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.76. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m.

dels att 11 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.77. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:366) om handel med läkemedel

dels att 9 kap. 3 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 9 kap. 3 § ska utgå,

dels att rubriken till 9 kap. ska lyda ”Ansvar, överklagande och ytterligare bemyndigande”.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.78. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel

dels att 26 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 24 § ska lyda ”Ansvar”.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.79. Förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305)

Härigenom föreskrivs i fråga om skyddslagen (2010:305)1

dels att 32 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 32 § ska utgå,

dels att 14 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Den som bevakar ett skyddsobjekt får ta föremål i beslag, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott mot denna lag eller vara förverkade.

Den som bevakar ett skyddsobjekt får ta föremål i beslag, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott mot denna lag eller bli förverkade på grund av brott mot denna lag.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av 32 § 2018:611.

2.80. Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs i fråga om radio-_och_tv-lagen (2010:696)

dels att 17 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 17 kap. 4 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.81. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs att 3 kap.14 och 15 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

14 §1

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

15 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om

1 Senaste lydelse 2018:1794. 2 Senaste lydelse 2017:1014.

verkställighet av en europeisk utredningsorder.

erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.82. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 23 § skollagen (2010:800) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

23 §1

Ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § ska återlämnas till eleven senast vid den tidpunkt skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som omfattas av 22 § eller om det med hänsyn till föremålets beskaffenhet finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver dock inte föremålet lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har informerats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter verkställandet av omhändertagandet.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken, 6 § narkotika-strafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67)eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap. 9, 10 eller 12 § brottsbalken, 6 § narko-tikastrafflagen (1968:64)eller 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67), ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2022:940.

2.83. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 31 och 32 §§ lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §1

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1. vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av en sådan vara, och

2. utbyte av brott enligt denna lag.

Om en brandfarlig eller explosiv vara förklaras förverkad, får även varans förpackning förklaras förverkad.

Om en brandfarlig eller explosiv vara förverkas enligt 36 kap. brottsbalken, får även varans förpackning förverkas.

32 §2

En anordning för hantering av brandfarliga eller explosiva varor eller annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

1 Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort. 2 Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.

Om en anordning förklaras förverkad, får även anordningens innehåll och förpackning förklaras förverkade.

Om en anordning för hantering av brandfarliga eller explosiva varor förverkas enligt 36 kap. brottsbalken, får även anordningens innehåll och förpackning förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.84. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 1–3 §§ och rubriken till 12 kap. alkohollagen (2010:1622) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

12 kap. Förverkande

Föreslagen lydelse

12 kap. Särskilda bestämmelser

om förverkande

1 §1

Sprit, alkoholdrycker och alkoholhaltiga preparat som har varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkade. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagande utgör brott enligt denna lag. Förverkande av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat kan ske även hos den som är fri från ansvar för brottet enligt 11 kap. 11 § andra stycket.

Sprit, alkoholdrycker och alkoholhaltiga preparat som har varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt vinster från sådant brott ska förverkas. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagande utgör brott enligt denna lag. Förverkande av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat kan ske även hos den som är fri från ansvar för brottet enligt 11 kap. 11 § andra stycket.

2 §

Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats ska även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverkningen, råämnen som uppenbarligen har varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, förklaras förverkade. Likaså ska förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit förklaras förverkade.

Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats ska även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverkningen, råämnen som uppenbarligen har varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, förverkas. Likaså ska förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit förverkas.

Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 11 kap. 2 § eller värdet därav samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkade.

Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 11 kap. 2 § eller deras värde samt vinst från sådant brott ska förverkas.

1 Senaste lydelse 2019:345.

3 §

Utöver vad som sägs i 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Utöver vad som sägs i 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.85. Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877)

dels att 8 kap. 2 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 2 § ska utgå,

dels att 8 kap. 5 och 7 §§ och 10 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

5 §

Grundas en talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag, ska 1 och 2 §§ inte tillämpas för tid före registreringsdagen. Inte heller 4 § ska i dessa fall tillämpas för tid före registreringsdagen, om inte intrånget skett uppsåtligen.

Grundas en talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag, ska 1 § och bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken om förverkande av egendom inte tillämpas för tid före registreringsdagen. Inte heller 4 § ska i dessa fall tillämpas för tid före registreringsdagen, om inte intrånget skett uppsåtligen.

7 §

På yrkande av den som har lidit varumärkesintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom på vilken varukännetecken olovligen förekommer ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Sådan egendom som avses i första stycket får tas i beslag om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tilllämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Sådan egendom som avses i första stycket får tas i beslag om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit varumärkesintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 2 § eller enligt brottsbalken.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

10 kap.

11 §1

Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 9 §, 8 kap. 2–8 §§ och 9 kap. i den utsträckning inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EU-varumärke.

Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 9 §, 8 kap. 3–8 §§ och 9 kap. samt bestämmelserna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalkeni den utsträckning inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EU-varumärke.

Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ gäller dock inte vid intrång i ett EU-varumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen.

Bestämmelserna i 8 kap. 1 § och bestämmelserna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalkengäller dock inte vid intrång i ett EU-varumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2018:1652.

2.86. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härmed föreskrivs att 12 kap. 61 § och 19 kap.46 och 47 §§försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

61 §

Lekmannarevisorn är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lekmannarevisor, en särskild granskare och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.

Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål.

Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under en förundersökning i brottmål eller till åklagaren under en utredning om självständigt förverkande.

19 kap.

46 §1

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

1 Senaste lydelse 2018:1795.

47 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2 Senaste lydelse 2017:1015.

2.87. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 3 kap.11 och 11 a §§ lagen (2011:423) 1 om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §2

Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut om förverkande

Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet avgörande om förverkande

1. som avser utbyte av ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det mottagna, eller

1. som avser vinster från ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det mottagna, eller

2. som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som frambragts genom brott, vars användande utgör brott, som någon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som annars varit föremål för brott.

2. som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som på annat liknande sätt har varit föremål för brott.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 1 b eller 4 § brottsbalken.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet avgörande som meddelats med stöd av 36 kap. 6 § brottsbalken.

3 kap.

11 §3

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2020:972. 2 Senaste lydelse 2014:203. 3 Senaste lydelse 2014:845.

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

5. den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 31 § brottsbalken.

11 a §4

För beslut om förverkande enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 gäller, utöver vad som anges i 10 och 11 §§, att en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas om

1. den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande varken motsvarar ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, eller något av de brott som räknas upp i 36 kap. 1 b § andra och tredje styckena brottsbalken,

1. den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande varken motsvarar ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, eller något av de brott som räknas upp i 36 kap. 6 § andra och tredje styckena brottsbalken,

2. brottet inte är av beskaffenhet att kunna ge utbyte,

2. brottet inte har varit sådant att det skulle kunna ge vinst,

3. det varken av beslutet om förverkande eller av krav som uppställs i den andra medlemsstatens lag framgår att den statens domstol har bedömt att den förverkade egendomen härrör från brottslig verksamhet, eller

4. beslutet om förverkande inte riktar sig mot någon av de personer som anges i 36 kap. 5 a § brottsbalken.

4. beslutet om förverkande inte riktar sig mot någon av de personer som anges i 36 kap. 7 § brottsbalken.

En verkställbarhetsförklaring avseende beslut som anges i första stycket får inte meddelas om det är oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

4 Senaste lydelse 2016:487.

2.88. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs att 3 kap.14 och 15 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

14 §1

Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

15 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och

1 Senaste lydelse 2018:1796. 2 Senaste lydelse 2017:1016.

verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.89. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter

dels att 10 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 10 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.90. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler

dels att 10 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 10 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.91. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.92. Förslag om lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Härigenom föreskrivs att 8 kap.25 och 26 §§ lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

25 §1

En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Uppgifterna ska

lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

26 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-förvaltaren eller förvaringsinstitutet samt förvaltarens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-förvaltaren eller förvaringsinstitutet samt förvaltarens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om

1 Senaste lydelse 2018:1797. 2 Senaste lydelse 2017:1017.

rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.93. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott1

dels att 9, 10, 12 och 13 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 12 § ska utgå,

dels att 11 § och rubriken närmast före 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förverkande

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser om förverkande

11 §2

Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1. gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet,

2. den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande var,

3. den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken ,

4. den som efter brottet förvärvat egendomen

a) genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva, eller

b) på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket 1–3, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt 9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Förverkande av egendom som har varit föremål för brott enligt denna lag får ske hos gärningsmannen eller hos den som har medverkat till brottet, även om egendomen tillhör någon annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om

1 Senaste lydelse av 13 § 2014:628. 2 Ändringen innebär bl.a. att första och tredje styckena tas bort.

den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket 1–3.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.94. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer

dels att 16 § ska upphöra att gälla,

dels att 15 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §1

En sprängämnesprekursor som varit föremål för brott enligt denna lag ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Även utbyte av ett sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Om en sprängämnesprekursor enligt denna lag förklaras förverkad, får även dess förpackning förklaras förverkad.

Om en sprängämnesprekursor enligt denna lag förverkas enligt 36 kap. brottsbalken, får även dess förpackning förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.

2.95. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 6 kap.11 och 12 §§ lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

11 §1

Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

12 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkän-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig

1 Senaste lydelse 2021:481. 2 Senaste lydelse 2017:1018.

nande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.96. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1009) om handel med timmer och trävaror

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:1009) om handel med timmer och trävaror

dels att 11 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 11 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.97. Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315)

Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (2015:315)

dels att 16 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2 § och 3 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 16 kap. ska lyda ”Straffbestämmelser”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I lagen finns bestämmelser om – uttryck i lagen (2 kap.), – lagens tillämpningsområde (3 kap.), – krav på läkemedel samt godkännande, registrering och tillstånd till försäljning av läkemedel (4 kap.),

– krav för försäljning av läkemedel (5 kap.), – säkerhetsövervakning, kontroll och återkallelse (6 kap.), – klinisk läkemedelsprövning (7 kap.), – tillverkning (8 kap.), – import och annan införsel (9 kap.), – försiktighetskrav vid hantering av läkemedel och aktiva substanser (10 kap.),

– tidsfrister för beslut samt återkallelse av tillstånd (11 kap.), – marknadsföring av läkemedel (12 kap.), – förordnande och utlämnande av läkemedel och teknisk sprit (13 kap.), – tillsyn (14 kap.), – avgifter (15 kap.), – straff och förverkande (16 kap.),

– straff (16 kap.),

– överklagande (17 kap.), och – bemyndiganden (18 kap.). Lagen innehåller även ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

3 kap.

1

För ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag ska följande bestämmelser gälla i tillämpliga delar:

– 2 kap. 1 §, om uttryck i lagen, – 4 kap. 1 och 3 §§, om krav på läkemedel, – 8 kap. 1 och 2 §§, om tillverkning, – 10 kap. 1 § första och tredje styckena, om försiktighetskrav, – 11 kap. 1 § första stycket 11 och 2 § första stycket, om tidsfrister för beslut samt återkallelse av tillstånd,

– 12 kap. 1 §, om förbud mot marknadsföring, – 13 kap. 1 § första stycket, om förordnande och utlämnande av läkemedel,

1 Senaste lydelse 2023:190.

– 14 kap. 13 §§, om tillsyn, – 15 kap. 1, 3 och 4 §§, om avgifter, – 16 kap. 1, 2 och 4 §§, om straff och förverkande,

– 16 kap. 1 och 2 §§, om straff,

– 17 kap., om överklagande, och – 18 kap. 4 § och 8 § 2 samt 10–12 §§, med bemyndiganden. Det som föreskrivs i 6 kap. 1 § i fråga om läkemedel som godkänts för försäljning gäller också för ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag.

De skyldigheter enligt 6 kap. 2 och 3 §§ som gäller för den som har fått ett läkemedel godkänt för försäljning gäller även för den som har tillstånd att tillverka ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta om undantag från dessa skyldigheter.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.98. Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 17 § tullagen (2016:253) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

17 §

Tullverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från tulltillägg eller förseningsavgift om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om

1. den felaktighet eller passivitet som lett till avgiften kan antas ha – berott på ålder, hälsa eller liknande förhållanden, eller – berott på en felbedömning av reglerna eller betydelsen av de faktiska förhållandena,

2. avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten,

3. en oskäligt lång tid har gått efter det att Tullverket har funnit anledning att anta att avgift ska tas ut utan att den som avgiften gäller kan lastas för dröjsmålet, eller

4. felaktigheten eller passiviteten även har medfört att den som avgiften gäller fällts till ansvar för brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller 2 § eller blivit föremål för förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

4. felaktigheten eller passiviteten även har medfört att den som avgiften gäller fällts till ansvar för brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller 2 § eller blivit föremål för utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när passiviteten är obetydlig.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.99. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:319) om skydd för geografisk information

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:319) om skydd för geografisk information

dels att 13 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 13 § ska utgå,

dels att 14 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 § ska lyda ”Ansvar och beslag”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §1

Om någon ertappas på bar gärning när han eller hon begår brott mot 3 §, får en kustbevakningstjänsteman ta sådan egendom i beslag som enligt 13 § kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet. Om någon egendom har tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till undersökningsledaren eller åklagaren. Den som har tagit emot en sådan anmälan ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv hade gjort beslaget.

Om någon ertappas på bar gärning när han eller hon begår brott mot 3 §, får en kustbevakningstjänsteman ta sådan egendom i beslag som kan antas bli förverkad på grund av brott mot denna lag eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet. Om egendom har tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till undersökningsledaren eller åklagaren. Den som har tagit emot en sådan anmälan ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv hade gjort beslaget.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2019:47.

2.100. Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)

Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetslagen (2016:732)

dels att 52 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 52 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.101. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 § lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §

När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän

1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 12 § 1 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.102. Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (2018:396)

Härigenom föreskrivs i fråga om strålskyddslagen (2018:396)

dels att 9 kap. 8–10 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 9 kap. 8 § ska utgå,

dels att 1 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 9 kap. ska lyda ”Straff”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Lagen är indelad i följande kapitel: – 1 kap. Lagens syfte och innehåll, – 2 kap. Lagens tillämpningsområde, – 3 kap. Grundläggande bestämmelser om skydd mot joniserande strålning,

– 4 kap. Arbetstagares exponering för joniserande strålning, – 5 kap. Allmänhetens och miljöns exponering för joniserande strålning, – 6 kap. Tillstånd och anmälan i fråga om joniserande strålning, – 7 kap. Tekniska anordningar som kan alstra icke-joniserande strålning,

– 8 kap. Tillsyn, – 9 kap. Straff och förverkande, – 9 kap. Straff, – 10 kap. Tystnadsplikt, överklagande och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.103. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:558) om företagshemligheter

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2018:558) om företagshemligheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Ett beslut enligt 17 § ska inte meddelas om ett förverkande eller någon annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Ett beslut enligt 17 § ska inte meddelas om ett förverkande eller någon annan åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.104. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 3 §brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten.

Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 9, 10 eller 12 §brottsbalken, 6 § narkotika-strafflagen (1968:64)eller 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67), ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten.

Omhändertagandet får bestå tills frågan om egendomen ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.105. Förslag till lag om ändring i spellagen (2018:1138)

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 9 § och rubriken närmast före 19 kap. 9 § spellagen (2018:1138) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

Förverkande Särskilda bestämmelser om förverkande

9 §

Insatser som tagits emot vid brott enligt denna lag ska förklaras förverkade. Även annat utbyte av sådant brott ska förklaras förverkat. Detsamma gäller utrustning, handlingar och annan egendom som har varit föremål för ett sådant brott. Om en spelautomat förverkas ska även dess innehåll förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Insatser som tagits emot vid ett brott enligt denna lag ska förverkas. Även andra vinster från ett sådant brott ska förverkas. Detsamma gäller utrustning, handlingar och annan egendom som har varit föremål för ett sådant brott. Om en spelautomat förverkas ska även dess innehåll förverkas. Förverkande får inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Utrustning, handlingar och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

Utrustning, handlingar och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid sådana brott, om brottet har fullbordats.

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 §brottsbalken, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36 kap. brottsbalken, ske från den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.106. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:1653) om företagsnamn

dels att 5 kap. 2 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 5 kap. 2 § ska utgå,

dels att 5 kap. 8 och 11 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

8 §

Om ett företagsnamnsintrång avser ett företagsnamn som är skyddat enbart på grund av registrering,

1. ska det inte dömas till ansvar enligt 1 § för det intrång som har gjorts före registreringsdagen,

2. får förverkande enligt 2 § inte avse det intrång som har gjorts före registreringsdagen, och

2. får förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken inte avse det intrång som har gjorts före registreringsdagen, och

3. ska ersättning enligt 7 § betalas för det intrång som har skett före registreringsdagen endast om intrånget har gjorts uppsåtligen.

11 §

Ett beslut om åtgärd enligt 10 § första stycket får inte innebära att den som har lidit företagsnamnsintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärderna ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut enligt 10 § ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 2 § eller enligtbrottsbalken.

Ett beslut enligt 10 § ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.107. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

dels att 10 kap. 7 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 10 kap. ska lyda ”Straffbestämmelser”.

Lydelse enligt rskr. 2023/24:150 Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Denna lag innehåller bestämmelser om tobak, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

I lagen finns bestämmelser om – produktkrav och rapporteringsskyldighet (2 kap.), – märkning och förpackning (3 kap.), – marknadsföring av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare (4 kap.),

– handel (5 kap.), – rökfria miljöer (6 kap.), – tillsyn (7 kap.), – avgifter (8 kap.), – överklagande (9 kap.), – straffbestämmelser och förverkande (10 kap.), och

straff (10 kap.), och

– bemyndiganden (11 kap.).

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.108. Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 37 och 38 §§ och rubriken närmast före 16 kap. 37 § lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

Uppgiftsskyldighet i samband

med utredningar om brott

Uppgiftsskyldighet

37 §1

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

38 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 37 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 37 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 37 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 37 §

1 Senaste lydelse 2020:402.

eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.109. Förslag till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Följande myndigheter har rätt att ta del av uppgifter genom konto- och värdefackssystemet:

1. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket, om uppgifterna behövs i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller för att besvara en begäran från Europol, 2. Polismyndigheten, Säkerhets-

polisen, en åklagarmyndighet och Skatteverket, om uppgifterna behövs i en utredning om självständigt förverkande,

2. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och Skatteverket, om uppgifterna behövs i verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet som anges i bilaga I till

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF,

3. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och Skatteverket, om uppgifterna behövs i verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet som anges i bilaga I till

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF,

3. en åklagarmyndighet, om uppgifterna behövs i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder,

4. en åklagarmyndighet, om uppgifterna behövs i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder,

4. Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, om uppgifterna behövs i deras verksamhet som kontor för återvinning av tillgångar enligt rådets beslut 2007/845/RIF

5. Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, om uppgifterna behövs i deras verksamhet som kontor för återvinning av tillgångar enligt rådets beslut 2007/845/RIF

1 Senaste lydelse 2022:618.

av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott.

av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.110. Förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

Härigenom föreskrivs att 2 kap.2 och 3 §§ lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §

En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet

1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och

1. skäligen kan antas bli förverkat på grund av brott, och

2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap.2 och 3 §§rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.

3 §1

En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 6 § terroristbrottslagen (2022:666) eller försök till sådant brott eller för brott enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och

1. skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott, och

2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2022:692.

2.111. Förslag till lag om ändring i lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om medicintekniska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om medicintekniska produkter1

dels att 5 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 5 kap. 4 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2021:602.

2.112. Förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering

Härigenom föreskrivs att 1 kap.7 och 8 §§ lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §

En leverantör av gräsrotsfinansieringstjänster är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

En leverantör av gräsrotsfinansieringstjänster är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

8 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 7 § får besluta att leverantören av gräsrotsfinansieringstjänster samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 7 § får besluta att leverantören av gräsrotsfinansieringstjänster samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.113. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:155) om tobaksskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:155) om tobaksskatt

dels att 2 kap. 22 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 § och 2 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Genom denna lag genomförs rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror.

Vidare genomförs rådets direktiv (EU) 2020/262 av den 19 december 2019 om allmänna regler för punktskatt såvitt avser de EUharmoniserade tobaksvarorna. De EU-harmoniserade tobaksvarorna omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 2–8 och 11–22 §§, 3–9 kap., 11 kap. 1, 2, 6 och 7 §§, 12 kap. 2– 5 och 7–10 §§ och 13 kap. Vad som avses med EU-harmoniserad tobaksvara framgår av 5 §.

Vidare genomförs rådets direktiv (EU) 2020/262 av den 19 december 2019 om allmänna regler för punktskatt såvitt avser de EUharmoniserade tobaksvarorna. De EU-harmoniserade tobaksvarorna omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 2–8 och 11–21 §§, 3–9 kap., 11 kap. 1, 2, 6 och 7 §§, 12 kap. 2– 5 och 7–10 §§ och 13 kap. Vad som avses med EU-harmoniserad tobaksvara framgår av 5 §.

Snus, tuggtobak och övrig tobak omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 9–11 §§, 10 kap., 11 kap. 3–7 §§, 12 kap. 6–10 §§ och 13 kap. 2, 3 och 10 §§.

2 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om – skatt på cigaretter (2–4 §§), – skatt på cigarrer och cigariller (5 §), – skatt på röktobak (6 §), – produkter som helt eller delvis består av andra ämnen än tobak (7 och 8 §§),

– skatt på snus och tuggtobak (9 §), – skatt på övrig tobak (10 §), – skatteomräkning (11 §), – undantag från skatteplikt (12–18 §§), och – kontrollmärkning och andra regler om försäljning av cigaretter (19–22 §§).

– kontrollmärkning och andra regler om försäljning av cigaretter (19–21 §§).

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.114. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 3 § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024.

2.115. Förslag till lag om ändring i terroristbrottslagen (2022:666)

Härigenom föreskrivs i fråga om terroristbrottslagen (2022:666)

dels att 14–16 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 15 § ska utgå,

dels att 13 § och rubriken närmast före 13 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förverkande

Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser om förverkande

13 §1

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1. pengar eller annan egendom som har varit föremål för brott som avses i 6 § eller försök till sådant brott,

2. utbyte av brott enligt denna lag, och

3. vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, om mottagandet utgör brott enligt lagen.

I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

I 36 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske. Förverkande enligt första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller hos den som har medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Förverkande av pengar eller annan egendom som har varit föremål för brott som avses i 6 § eller försök till sådant brott får ske hos gärningsmannen eller hos den som har medverkat till brottet, även om egendomen tillhör någon annan.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Ändringen innebär bl.a. att första och andra styckena tas bort.

2.116. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter

dels att 47 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 43 § ska lyda ”Straffbestämmelser”.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.117. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt)

Härigenom föreskrivs att 1 kap.6 och 7 §§ lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §

Ett PEPP-sparinstitut, en PEPPdistributör och ett förvaringsinstitut som avses i 5 § är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Ett PEPP-sparinstitut, en PEPPdistributör och ett förvaringsinstitut som avses i 5 § är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

7 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 6 § får besluta att PEPP-sparinstitutet, PEPP-distributören eller förvaringsinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 6 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verk-

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 6 § får besluta att PEPP-sparinstitutet, PEPP-distributören eller förvaringsinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 6 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål

ställighet av en europeisk utredningsorder.

eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.118. Förslag till lag om ändring i lagen (2023:677) om frysning av tillgångar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2023:677) om frysning av tillgångar

dels att 20 och 21 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 20 § ska utgå.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.119. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar

Härigenom föreskrivs att 1 kap.4 och 5 §§ lagen (2024:000) om clearing och avveckling av betalningar ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2024:114 Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Ett clearingbolag ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till bolaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett clearingbolag ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till bolaget om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2. under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

5 §

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 4 § får besluta att clearingbolaget eller den som är eller har varit knuten till bolaget inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 4 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 4 § får besluta att clearingbolaget eller den som är eller har varit knuten till bolaget inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 4 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en

internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.120. Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:000)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 10 §, 9 kap. 2 § och rubriken närmast före 8 kap. 10 § tullbefogenhetslagen (2024:000) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2023/24:132 Föreslagen lydelse

8 kap.

Beslag Beslag och penningbeslag

10 §

En tulltjänsteman har samma rätt som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag.

En tulltjänsteman har samma rätt som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag eller penningbeslag.

En tulltjänsteman får även i andra fall än de som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott eller ha betydelse för en utredning om ett sådant brott.

En tulltjänsteman får även i andra fall än de som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag eller penningbeslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott eller ha betydelse för en utredning om ett sådant brott.

Om ett beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, ska anmälan skyndsamt göras till denne, varvid han eller hon omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.

Om ett beslag eller penningbeslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget eller penningbeslaget, ska anmälan skyndsamt göras till denne, varvid han eller hon omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.

9 kap.

2 §

En tullåklagare får fatta beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. om värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än hälften av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, om det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda.

En tullåklagare får fatta beslut enligt 3 kap. 4 § lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot om värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än hälften av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, om det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda.

Tullåklagarens beslut i fråga om förverkande ska vara skriftligt. Den som drabbats av beslaget får inom en månad från det att han eller hon fick del av förverkandebeslutet anmäla missnöje mot det hos Tullverket. Anmäls missnöje, ska beslutet om förverkande inte längre gälla. Om Tullverket anser att talan om förverkande bör föras, ska ärendet snarast överlämnas till allmän åklagare.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

Hänvisningar till S2-120

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 3

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 17 juni 2020 att ge en särskild utredare i uppdrag att genomföra en systematisk översyn av de grundläggande reglerna om förverkande i 36 kap. brottsbalken och i andra författningar där det finns regler om förverkande som kompletterar eller helt eller delvis ersätter brottsbalkens bestämmelser (dir. 2020:66). Enligt tilläggsdirektiv som beslutades den 26 augusti 2021 fick utredningen i uppdrag att även ta ställning till bl.a. om de rättssäkerhetsregler som finns i rättegångsbalken till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också uttryckligen ska omfatta företag i samband med en utredning om företagsbot (dir. 2021:63). Utredningen, som tog namnet 2020 års förverkandeutredning, överlämnade i januari 2022 betänkandet Ny förverkandelagstiftning (SOU 2021:100). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2022/00065).

Med anledning av betänkandets förslag om att införa en ny förverkandeform, självständigt förverkande av brottsvinster, togs promemorian Sekretess vid självständigt förverkande av brottsvinster fram inom Justitiedepartementet (Ju2023/01598). Promemorian remitterades i juni 2023. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4 och promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2023/01598).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 december 2023 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitt 6.1, 6.2.1, 6.3.2, 6.3.3, 6.5.2, 7.1, 7.4, 8.2, 8.2.1, 8.2.2, 10.1, 10.3, 11.2, 11.3, 12.1, 12.2.1, 12.2.2, 12.2.4, 12.3.1, 12.3.2, 12.3.3, 12.3.4, 12.4, 12.5, 12.6.1, 12.6.2, 12.6.3, 13.3, 13.5 och i författningskommentaren. Regeringen har delvis följt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs också vissa språkliga och redaktionella ändringar.

I förhållande till lagrådsremissen har det gjorts ändringar i avsnitt 2.3, 2.61 och 2.120 med anledning av regeringens förslag som lämnas i prop. 2023/24:132 En ny tullbefogenhetslag. Ändringarna behandlas i avsnitt 12.3.3, 13.2 och 13.5. Ändringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över de förslagen.

Hänvisningar till S3

4. Bakgrund och nuvarande reglering

4.1. Förverkandelagstiftningen och dess bakgrund

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott, dvs. en författningsreglerad följd av ett brott som inte är en brottspåföljd och inte heller utgörs av en skyldighet att betala skadestånd. Förverkande kan avse främst brottsvinster (utbyte), hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott.

Förverkande kan ske genom antingen sakförverkande eller värdeförverkande. Sakförverkande innebär att viss i domen eller beslutet utpekad egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen som i stället tillfaller staten. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den enskilde att prestera en viss mängd egendom till staten, i princip alltid i form av en skyldighet att betala en viss summa pengar.

De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och mot vem talan om förverkande kan föras. Brottsbalkens regler om förverkande gäller i viss utsträckning även inom specialstraffrätten. I vissa författningar, t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (2000:1225) om straff för smuggling och alkohollagen (2010:1622), finns det dock regler om förverkande som inom sina områden kompletterar eller helt eller delvis ersätter brottsbalkens bestämmelser. Förverkandebestämmelserna i specialstraffrätten innebär i vissa fall att förverkande kan beslutas på annan grund eller riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalken. Även om dessa regler i olika avseenden skiljer sig från brottsbalkens reglering, kan bestämmelserna i brottsbalken ge vägledning vid tolkningen av de specialstraffrättsliga reglerna.

Huvuddragen i den nu gällande förverkandelagstiftningen i 36 kap. brottsbalken infördes 1968. Reformen var resultatet av ett långvarigt utredningsarbete och innebar en genomgripande modernisering av regelverket som syftade till att dels uppnå ökad enhetlighet mellan förverkandebestämmelserna i den allmänna straffrätten och specialstraffrätten, dels skapa en mer lättillgänglig reglering som skulle kunna tjäna som förebild vid förändringar på specialstraffrättens område.

4.2. Företagsbotslagstiftningen och dess bakgrund

Företagsboten är – liksom förverkande – en särskild rättsverkan av brott och hanteras i huvudsak enligt samma förfaranderegler som förverkande. Bestämmelserna om företagsbot infördes 1986. Vid tillkomsten av företagsbotssystemet anfördes att det då gällande sanktionssystemet ansågs otillräckligt för att komma till rätta med brott i näringsverksamhet vilket motiverade att ett nytt sanktionssystem infördes (prop. 1985/86:23 Företagsbot s. 14–15). De centrala bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap. brottsbalken.

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes företagsbotsregleringen, bl.a. genom att ett företags betalningsförmåga ska

ha betydelse när företagsbotens storlek ska bestämmas när det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet som begås i större företags verksamhet. Reformen innebar också att maximibeloppet för företagsbot i dessa fall höjdes från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor och att möjligheterna att förelägga företagsbot genom strafföreläggande utökades (prop. 2018/19:164 Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag).

4.3. Närmare om förverkandelagstiftningen

Brottsbalkens reglering

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses både konkret egendom som någon kommit över genom brott och det till penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits. Begreppet omfattar alltså både konkreta föremål och abstrakt vinst (prop. 1968:79 förslag till lag om ändring i brottsbalken m.m. s. 76 och 79). Vidare kan vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott förverkas, om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Även egendom som har trätt i stället för utbyte av brott, avkastningen av utbyte samt avkastning av det som har trätt i stället för utbytet kan med stöd av 1 c § förverkas som utbyte av brott.

Förverkande av utbyte av brott får inte ske om det är uppenbart oskäligt. Enligt 1 a § ska det vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Om skadeståndsskyldighet aktualiseras ska förverkande ske endast i undantagsfall (jfr prop. 1986/87:6 om förverkande m.m. s. 36).

Sedan 2008 är det enligt 1 b § möjligt att förverka inte bara utbyte av det brott som en person döms för utan även utbyte som kommer från en inte närmare preciserad brottslighet (utvidgat förverkande). Utmärkande för denna förverkandeform är att den i grunden fokuserar på illegitimt åtkommen egendom, som inte kan förklaras av t.ex. en väl tilltagen förvärvsinkomst, snarare än att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst. Däremot förutsätter ett förverkande enligt paragrafen att någon döms för ett visst brott. Detta brott – det förverkandeutlösande brottet – är därmed den ”nyckel” som ”låser upp” möjligheten till förverkande av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet och som annars inte är åtkomliga för förverkande, eftersom de inte kan knytas till ett konkret brott (jfr prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet s. 50 och prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande s. 28). Förverkandeformen har införts som ett resultat av de förpliktelser som följer av EU-rätten (se särskilt artikel 5 i Europaparlaments och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen samt artikel 3 i rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott).

Utvidgat förverkande förutsätter alltså ett förverkandeutlösande brott. Det krävs att det för brottet är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer eller att brottet är särskilt angivet i paragrafen. Utvidgat förverkande förutsätter också att det förverkandeutlösande brottet kan ge utbyte. Utvidgat förverkande får inte beslutas om det framstår som oskäligt. Ur förverkandesubjektets perspektiv är följaktligen skälighetsbedömningen mer generös än vid förverkande enligt 1 §. Förverkandet av sådan egendom som på beskrivet sätt bedöms härröra från den tidigare brottsliga verksamheten ses i dessa fall som en särskild rättsverkan av det brott som personen döms för, dvs. som en särskild rättsverkan av det förverkandeutlösande brottet (prop. 2007/08:68 s. 91).

I 2 § regleras förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. Förverkande av hjälpmedel får beslutas om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Även egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel – men som i det enskilda fallet inte kommit till sådan användning – får förverkas om brottet antingen har fullbordats eller om det har varit fråga om ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling till brott. Egendom som har framställts genom brott eller vars användande utgör brott får också förverkas enligt den nu aktuella paragrafen. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

I 3 § finns bestämmelser om förverkande i vissa fall av föremål som riskerar att komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar sikte på typiska brottsverktyg. Förverkande av detta slag förutsätter inte att brott har begåtts och förverkandeformen kan därför inte ses som en särskild rättsverkan av brott.

Har det uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkare av brott som begåtts i näringsverksamhet, ska enligt 4 § värdet av dessa förklaras förverkat även när det inte följer av andra regler. Detta gäller dock inte om förverkande är oskäligt. Vid den bedömningen ska bl.a. beaktas om det kan antas att näringsidkaren kommer att åläggas annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet.

I 5 § regleras hos vem förverkande får ske. Enligt paragrafen får förverkande ske från gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §, den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa i huvudsak familjerättsliga fång samt från den som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och som därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Om det är fråga om förverkande från gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare får egendomen förverkas endast om egendomen vid brottet tillhörde den aktuella personen.

Utvidgat förverkande får enligt 5 a § ske från gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på, den som förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller den som förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottslig verksamhet. Utvidgat förverkande

från gärningsmannen eller annan som medverkat förutsätter att något av dessa förverkandesubjekt fälls till ansvar (jfr prop. 2007/08:68 s. 6770).

I 5 b § regleras hur en förverkandeförklaring avseende viss egendom förhåller sig till dels särskilda rättigheter till egendomen, dels utmätning.

Enligt 6 § kan rätten, när ett sakförverkande framstår som oskäligt eller onödigt ingripande, i stället föreskriva att en särskild åtgärd ska vidtas till förebyggande av missbruk av egendomen. Som exempel brukar nämnas att rätten kan föreskriva om borttagande av signaturen på en förfalskad tavla.

Om en förutsättning för förverkande är att någon döms till påföljd, får rätten, enligt 12 §, om den beslutar om påföljdseftergift, ändå besluta om förverkande. I specialstraffrätten kan finnas bestämmelser som är formulerade på ett sådant sätt att det förutsätts att någon döms till påföljd.

I 13 § regleras vad som gäller om brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I sådana fall får rätten besluta om förverkande av egendom endast om och i den mån det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

I 14 § regleras möjligheterna att förverka egendom på grund av brott i fall där den brottslige dött eller påföljd av annan orsak inte kan dömas ut. Förverkande kan då ske om stämning i målet har delgetts inom fem år från det att brottet begicks. Förverkande kan ske även under vissa andra förutsättningar. Talan om förverkande får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Av 15 § framgår att ett beslut om förverkande förfaller om verkställighet inte skett inom tio år från det att beslutet vann laga kraft.

Enligt 16 § får en förverkandeförklaring underlåtas även om det i lag eller författning föreskrivs att förverkande ska beslutas, under förutsättning att förverkande vore uppenbart oskäligt.

I 17 § klargörs att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet. Vidare regleras det fallet att utbyte av ett brott som svarar mot skada för en enskild har förklarats förverkat hos någon. Enligt bestämmelsen är det i ett sådant fall staten som har att svara för ersättning åt den skadelidande. Denna skyldighet är dock begränsad till värdet av vad som tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet.

Förverkanderegler i specialstraffrätten

Utöver bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken finns det regler om förverkande även i vissa specialstraffrättsliga författningar. Även om dessa ibland skiljer sig i olika avseenden från brottsbalkens reglering, fungerar bestämmelserna i brottsbalken som riktlinjer vid tillämpningen av de specialstraffrättsliga reglerna.

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken är reglerna om förverkande av utbyte m.m. tillämpliga på brott inom specialstraffrätten om det är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det är således möjligt att med stöd av paragrafen besluta om förverkande vid ett antal specialstraffrättsliga brott. Möjligheten är dock begränsad till allvarligare brott.

Åtskilliga specialstraffrättsliga författningar innehåller bestämmelser om förverkande även vid brott som inte har mer än ett års fängelse i straffskalan.

Så är t.ex. fallet beträffande vissa brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Även bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel enligt 36 kap. 2 § brottsbalken ska, om det inte finns avvikande regler, tillämpas på specialstraffrättsliga brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

4.4. Handläggningen av talan om förverkande och företagsbot

Det finns inga bestämmelser i rättegångsbalken som särskilt reglerar förfarandet vid förverkande. En talan om förverkande kan tas upp på tre olika sätt. Den vanligaste formen av förverkandetalan riktas mot en tilltalad i samma rättegång som åtalet. Det är dock möjligt att rikta en sådan talan mot en annan person än den tilltalade i samma rättegång som åtalet. Likaså kan en förverkandetalan föras utan samband med ett åtal.

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkandeförklaring som meddelas av domstol. I vissa fall kan emellertid förverkande enligt 48 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken beslutas också genom ett strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot.

Tas en fråga om förverkande upp i samband med åtal för det brott som förverkandet grundar sig på, regleras förfarandet av de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Rör förverkandefrågan däremot någon som inte är tilltalad, regleras förfarandet i stället i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (nedan kallad 1986 års förfarandelag). Enligt 2 § prövas förverkandefrågan som huvudregel i dessa fall av allmän domstol efter särskild talan och rättegångsbalkens regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter tillämpas.

Åklagare kan med stöd av 3 § första och andra styckena pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som tagits i beslag, om det som ska förverkas inte uppgår till betydande belopp eller det finns andra skäl mot ett sådant förfarande. Om värdet av beslagtagen egendom som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondels basbelopp, eller om egendomen saknar saluvärde, får en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett besluta om förverkande (3 § fjärde stycket). Detta förutsätter dock att det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Den som är missnöjd med ett beslut om förverkande får anmäla missnöje mot beslutet. Åklagaren ska, om han eller hon inte häver beslaget, inom en månad från missnöjesanmälan väcka talan vid domstol, som då slutligen avgör saken. Väcks inte sådan talan ska den beslagtagna egendomen återlämnas.

När talan om utvidgat förverkande ska föras mot någon annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet ska talan väckas i särskild ordning enligt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. Frågan prövas enligt 2 § av allmän domstol efter särskild talan i enlighet med rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. I 3 § anges att en särskild talan om utvidgat förverkande ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösande brottet fått laga kraft.

En talan om företagsbot handläggs på samma sätt som gäller vid förverkande, dvs. antingen i samma rättegång som ett åtal för brott eller som en särskild talan enligt 1986 års förfarandelag. Företagsbot kan även åläggas genom strafföreläggande i fall då företagsboten inte överstiger tre miljoner kronor (se 48 kap.2 och 4 §§rättegångsbalken och 5 § lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.).

4.5. Åtgärder för att säkra förverkande

Beslag

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får ett föremål tas i beslag om det skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, ha tagits ifrån någon genom brott, vara förverkat på grund av brott, kunna användas för att utföra en genomsökning på distans eller ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Beslag får riktas både mot den som är misstänkt för brottet och annan person. Det finns inte något krav på att brottet ska ha en viss straffskala. Beslag kan därför beslutas även vid bötesbrott. Beslag får emellertid beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (dvs. enbart om åtgärden är proportionerlig).

Kvarstad

För att säkra värdeförverkande finns tvångsmedlet kvarstad som regleras i 26 kap.1 och 2 §§rättegångsbalken. En första förutsättning för kvarstad är att det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Ett beslut om kvarstad kräver också att det finns en risk för att den misstänkte, genom att avvika eller undanskaffa egendom eller på annat sätt, undandrar sig att betala vad som kan komma att ådömas honom eller henne på grund av brottet i form av böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande (26 kap. 1 §). Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får rätten besluta om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något motstående intresse.

Förvar

Förvar, som är en provisorisk åtgärd i avvaktan på rättens beslut i en fråga om kvarstad, regleras i 26 kap.34 §§rättegångsbalken.

Beslut om förvar fattas som huvudregel av åklagare och all slags egendom kan komma tas i förvar (26 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). Genom beslut av åklagare kan således fast egendom lika väl som alla former av lös egendom – inklusive banktillgodohavanden och andra fordringsrätter – tas i förvar.

I brådskande fall har även en polisman rätt att ta egendom i förvar (26 kap. 3 § andra stycket). Denna rätt är emellertid inskränkt till lös

egendom. Härmed avses för det första lösa saker, dvs. varje slag av rörligt fysiskt föremål samt levande djur. Till följd härav omfattas således pengar. Men även annan lös egendom än lösa saker omfattas, dvs. sådant som aktier och andra värdepapper, fordringar, hyresrätter, bostadsrätter och byggnader på annans mark. Har en polisman tagit lös egendom i förvar, ska åklagaren skyndsamt underrättas om åtgärden. Åklagaren har sedan att omedelbart pröva om egendomen ska förbli i förvar.

Penningbeslag

Penningtvätt innebär att åtgärder vidtas för att dölja eller omsätta vinning av brottslig verksamhet. Ett penningtvättsbrott i sig resulterar oftast inte i något utbyte som skulle kunna bli föremål för utbytesförverkande enligt brottsbalken (med undantag för eventuell ersättning till penningtvättaren för att utföra penningtvättsåtgärden). Det utbyte som är föremål för penningtvätt har i stället sitt ursprung i ett förbrott, t.ex. ett narkotikabrott eller ett bedrägeri.

När lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen) infördes, tillskapades en möjlighet att säkra egendom i form av pengar, kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som representerar fordringar eller andra rättigheter som misstänks vara föremål för penningtvätt (prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt). Beslagsformen är även tillämplig i de fall någon misstänks för finansiering av terrorism enligt terroristbrottslagen (2022:666).

Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet, eller ett motsvarande värde, som skäligen kan antas vara föremål för vissa brott eller försök till sådana brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott eller terroristbrottslagen får tas i penningbeslag. Med pengar avses kontanter i form av sedlar och mynt samt även elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Med fordran eller annan rättighet avses t.ex. kontobehållningar, aktiedepåer eller bitcoins som representerar en fordran eller annan rättighet mot en gäldenär eller annan förpliktigad.

För att penningbeslag ska få beslutas enligt lagen om straff för penningtvättsbrott eller terroristbrottslagen måste det skäligen kunna antas att den egendom som ska tas i penningbeslag är föremål för vissa brott eller försök till sådana brott enligt någon av lagarna. Egendomen måste också finnas tillgänglig för penningbeslag, t.ex. hos en gäldenär eller annan förpliktad. Det finns dock inte, som vid förvar och kvarstad enligt rättegångsbalken, något krav på att det ska finnas en misstänkt person identifierad. Inte heller uppställer lagarna något krav på att egendomen ska ägas eller innehas av en misstänkt person. Med att egendomen ska finnas tillgänglig avses att den ska vara identifierad och tillgänglig för direkt verkställighet hos t.ex. en bank. Bestämmelserna ger alltså ingen möjlighet att söka efter egendom som skulle kunna tas i penningbeslag eller att besluta om penningbeslag av egendom som inte är, men skulle kunna komma att bli, tillgänglig för penningbeslag.

Egendom får endast tas i penningbeslag om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

Dispositionsförbud

Enligt lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) får Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i vissa fall fatta beslut om dispositionsförbud avseende bl.a. pengar och fordringar. Ett beslut om dispositionsförbud får enligt 4 kap. 11 § i lagen fattas om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare. Beslutet innebär att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud) av innehavaren. Ett dispositionsförbud får meddelas enbart om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas. Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar har gått från Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens beslut, om den inte hävts före det.

En verksamhetsutövare ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts. Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Enligt 4 kap. 13 § får ett beslut om dispositionsförbud med anledning av misstänkt penningtvätt endast avse sådan egendom som kommer från brott eller brottslig verksamhet som avses i 1 kap. 6 § första stycket.

Förvar enligt lagen ( 1974:1065 ) om visst stöldgods m.m.

Enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen) ska bl.a. egendom som har skiljts från sin ägare genom brott och som har anträffats hos någon som uppenbart saknar rätt till egendomen, tas i förvar om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd, liksom egendom som har förvärvats eller tagits emot under häleriliknande förhållanden. Egendom kan även tas i förvar enligt stöldgodslagen om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Bestämmelser om hur egendom som tagits i förvar ska hanteras och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att få ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 13.2

4.6. Verkställighet av beslut om förverkande

Värdeförverkande

Bestämmelser om verkställighet av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, t.ex. värdeförverkande, finns i bötesverkställighetslagen (1979:189). Närmare bestämmelser om tillämpningen av lagen finns i bötesverkställighetsförordningen (1979:197).

Enligt 1 § bötesverkställighetslagen kan ett beslut om förverkande som innefattar betalningsskyldighet eller ett åläggande om företagsbot verkställas antingen genom uppbörd eller genom indrivning. Om uppbörd ska äga rum, sker det så snart domen har meddelats. Indrivning får däremot inte äga rum förrän domen har fått laga kraft. Den misstänkte får dock betala förskott på förverkande som innefattar betalningsskyldighet och som kan komma att påföras honom eller henne.

Polismyndigheten är enligt 3 § bötesverkställighetsförordningen central uppbördsmyndighet och har hand om uppbördsförfarandet. Domstolarna medverkar i uppbördsförfarandet genom att de upplyser om möjligheten till frivillig betalning och förser den som har ålagts ett värdeförverkande med ett inbetalningskort.

Uppbörd sker enligt 4 § bötesverkställighetslagen genom att den dömde betalar frivilligt. Om betalning inte sker frivilligt, sker indrivning. Polismyndigheten ansöker om sådan åtgärd. Bestämmelserna om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen). Indrivningen handhas av Kronofogdemyndigheten. Indrivningslagen omfattar alla slags fordringar som handläggs i allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten, se 1 § indrivningslagen, 1 kap. 6 § utsökningsbalken och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981). Vid indrivning gäller utsökningsbalkens regler om förfarandet vid verkställigheten, om vilken egendom som kan tas i anspråk till täckande av skulden och om möjligheterna att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut.

Av 12 och 13 §§bötesverkställighetslagen följer en möjlighet att lägga ned verkställigheten, om särskilda skäl föranleder det. För ett sådant beslut, som fattas av Kronofogdemyndigheten, krävs att indrivningen skulle vara till synnerligt men för den dömde eller för någon som är beroende av honom eller henne för sin försörjning. Det krävs också att det inte är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår, och eftergift bör inte göras för mera betydande belopp. Ett beslut att lägga ned verkställigheten kan överklagas av åklagaren.

Sakförverkande

Egendom som sakförverkas har normalt tagits i beslag eller penningbeslag men kan i vissa fall ha säkrats genom förvar och kvarstad. I de senare fallen bistår Kronofogdemyndigheten vid verkställigheten enligt utsökningsbalken.

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. regleras hur egendomen ska tas om hand. Av 10 § följer att pengar ska redovisas till staten. Annan egendom ska som huvudregel säljas. Enligt 5 § ska dock egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som det annars är olämpligt att sälja oskadliggöras. I

fråga om alkoholhaltiga drycker som påträffats i samband med trafikbrott och i vissa andra situationer finns det särskilda regler. Likaså finns särskilda regler som gäller vid jakt och fiske.

5. Allmänna utgångspunkter

5.1. Förverkandelagstiftningen ska vara effektiv och möta vår tids utmaningar

En grundläggande utgångspunkt för en reform av förverkandelagstiftningen bör vara att regelverket ska vara effektivt och möta vår tids utmaningar. Lagstiftningen bör alltså utformas på ett sådant sätt att den utgör ett effektivt verktyg i brottsbekämpningen.

Synen på brott, brottslingar och förtjänster från brottslighet förändras över tid, precis som samhället i övrigt. Förekomsten av skjutvapen och explosiva varor i kriminella kretsar har ökat. De senaste åren har även inneburit en kraftig ökning av dödligt våld där skjutvapen använts. Betydande insatser krävs för att bekämpa organiserad brottslighet.

Utmärkande för den organiserade brottsligheten är att dess huvudsakliga drivkraft utgörs av viljan att göra ekonomiska vinster. Svensk brottsbekämpning har framför allt fokuserat på lagföring av enskilda brott. De omfattande oförklarade tillgångar som finns i sammanhang som kan kopplas till organiserad brottslighet angrips därför huvudsakligen inom ramen för lagföring av enskilda brott. De senaste årens brottsutveckling visar att det finns ett behov av en förverkandelagstiftning som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Den ska på ett effektivt sätt träffa företeelser och brott i ständig förändring. Samtidigt måste intresset av en effektiv lagstiftning vägas mot enskildas berättigade förväntningar på en legitim och tydlig lagstiftning som inte leder till osäkerhet om hur den ska tillämpas. För att förverkandelagstiftningen ska tillämpas i önskvärd utsträckning är det därför angeläget att regelverket är tydligt och förutsebart.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Brottslighet ska inte löna sig

Det är enligt regeringen ytterst angeläget att förverkandelagstiftningen är utformad på ett sätt som innebär att brottslighet inte lönar sig. Ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av brottslig verksamhet. Det gäller inte bara den som kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott.

Att brottslighet inte ska löna sig är viktigt inte enbart utifrån ett rättviseperspektiv. Det är väl så viktigt för att minska incitamenten att begå brott. Ekonomisk vinning är en av de största drivkrafterna för de individer som verkar inom organiserad brottslighet. En effektiv förverkandelagstiftning kan minska möjligheterna för kriminella nätverk att göra vinster på sin brottsliga verksamhet, begränsa deras möjligheter att bygga upp resurser som kan återinvesteras i nya brottsupplägg eller i den legala

ekonomin men också bidra till att bryta nyrekryteringen genom att minska incitamenten att begå brott.

Hänvisningar till S5-2

5.3. Grundläggande fri- och rättigheter samt internationella åtaganden ställer krav på lagstiftningen

I regeringsformen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) finns bestämmelser som tillförsäkrar enskilda skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Vissa av dessa rättigheter kan inskränkas genom lagstiftning men endast under förutsättning att de är proportionerliga i förhållande till inskränkningarnas ändamål. Begränsningar av dessa rättigheter får vidare endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. I förhållande till vissa rättigheter ställs krav på att rättighetsinskränkningar måste ske för vissa angivna ändamål. Det bör här även nämnas att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) sedan den 1 januari 2020 utgör svensk lag (prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter).

Det är en självklar utgångspunkt att en ny förverkandelagstiftning ska utformas i enlighet med grundläggande fri- och rättigheter. Likaså är det angeläget att det förfarande varigenom en talan om förverkande eller om företagsbot prövas lever upp till rättssäkerhetens krav.

Sverige är även förpliktat att fullgöra internationella åtaganden på förverkandeområdet. Under senare år har en betydande rättsutveckling skett inom EU och internationellt. Såväl EU-rättsakter som andra internationella rättsakter och rekommendationer utfärdade av t.ex. Europarådet, FN och Financial Action Task Force (FATF) på straffrättens område innehåller regelmässigt bestämmelser som kräver att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det finns effektiva förverkandesanktioner.

Förverkandelagstiftningen bör utformas så att den säkerställer att Sverige lever väl upp till de krav som följer av Sveriges internationella åtaganden.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 12.2.4

6. Grundläggande byggstenar i en ny förverkandereglering

6.1. En enklare och tydligare förverkandelagstiftning

Regeringens förslag: Ett nytt 36 kap. i brottsbalken införs med rubriken Om förverkande av egendom och om företagsbot.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Ekobrottsmyndigheten, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern (JK), Jönköpings tingsrätt, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän (JO), Stockholms tingsrätt, Svensk Försäkring, Sveriges advokatsamfund, Säkerhetspolisen, Umeå tingsrätt och Åklagarmyndigheten, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Domstolsverket, som i huvudsak tillstyrker förslaget, ser behov av att regelverket utformas på ett enhetligt sätt och sätter i fråga om ordet brottsvinster används på ett konsekvent sätt i förslaget till nytt 36 kap. brottsbalken. Verket anser att det i den fortsatta beredningen bör övervägas dels om bestämmelserna i det här avseendet bör utformas på ett annat sätt, dels om paragraferna mer genomgående bör innehålla hänvisningar till alla de specifika lagrum som åsyftas i respektive paragrafer. Malmö tingsrätt anser att det är oklart om begreppet egendom som förekommer i ett flertal bestämmelser i det föreslagna kapitlet omfattar både lös och fast egendom. Sveriges Domareförbund, som tillstyrker förslaget, anser att det under den fortsatta beredningen bör eftersträvas att göra den lagtekniska utformningen av lagförslagen mer enhetlig.

Skälen för regeringens förslag: För att minska incitamenten att begå brott krävs att rättsväsendet har ändamålsenliga möjligheter att ta brottsvinster från kriminella. Att bestämmelserna är tydliga och enkla bidrar till att utredningssvårigheter undviks för rättsväsendets aktörer. Det är därför angeläget att oklarheter och gränsdragningsproblem undviks i så stor utsträckning som möjligt. Rättssäkerheten kräver också att var och en kan förstå vilka straffrättsliga reaktioner som kan följa på ett brott.

Sammantaget innebär detta att förverkandelagstiftningen bör vara tydlig, effektiv och ändamålsenlig.

Det har gått drygt 50 år sedan huvuddragen i den nuvarande förverkandelagstiftningen infördes. Under åren har dock förhållandevis omfattande förändringar gjorts, bl.a. med anledning av Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonventioner från 1990 respektive 2005 (prop. 1995/96:49 Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention och prop. 2013/14:121) och Sveriges åtaganden inom EU (se bl.a. prop. 2004/05:135 Utökade möjligheter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m., prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet och prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande). Även förverkandebestämmelser i specialstraffrätten har varit föremål för reformer under denna tid. Trots de förändringar som har skett både i samhället och i den straffrättsliga lagstiftningen har någon

samlad eller mer övergripande översyn av förverkandelagstiftningen inte genomförts.

Kritik har i olika sammanhang riktats mot utformningen av förverkandelagstiftningen. Det har bl.a. anförts att den är svår att tillämpa, präglad av inkonsekvenser och att den brister i systematik. Med anledning av de förhållandevis omfattande förändringar i förverkandeinstitutet som skett har även frågan väckts om den nu gällande lagstiftningen på ett konsekvent sätt ger uttryck för de ändamål och principer som bildade utgångspunkter vid införandet av förverkandeinstitutet.

Lagrådet, som efterlyst en grundlig översyn av förverkandelagstiftningen, har bl.a. påpekat att den får betraktas som tämligen komplex och inte helt lättillgänglig, inte minst när det gäller hur brottsbalkens och specialstraffrättens förverkanderegler närmare relaterar till varandra. Lagrådet har även påtalat behovet av att analysera hur reglerna förhåller sig till Sveriges internationella förpliktelser på förverkandeområdet (se Lagrådets yttranden i prop. 2004/05:135 s. 357362 och prop. 2015/16:155 s. 7273, jfr även justitierådet Victors tillägg i rättsfallet NJA 2010 s. 374 och SOU 2012:12 s. 344). Även regeringen har uttalat att det finns ett tydligt behov av en grundlig översyn av förverkandelagstiftningen (prop. 2015/16:155 s. 23).

Som regeringen avser att återkomma till kan det redan här konstateras att den nuvarande förverkandelagstiftningen inte i alla avseenden fått önskat genomslag. Lagstiftningen har i stora delar även en språkligt ålderdomlig utformning. Samhälleliga förändringar och den organiserade brottslighetens utbredning gör det särskilt påkallat att se över lagstiftningen.

En självklar utgångspunkt för en översyn är att förverkandereglerna ska vara systematiskt sammanhängande. Som bl.a. Sveriges Domareförbund och Nacka tingsrätt framhåller, bör därför lagstiftningen vara enhetligt utformad och lättillgänglig. I det sagda ligger att bestämmelsernas formella uppställning och indelning är av stor betydelse för möjligheterna att lätt skaffa sig en överblick över och förståelse för systemets uppbyggnad och innehåll. Regeringen anser att de förslag som utredningen lämnar i hög grad bidrar till att tydliggöra och synliggöra de frågor som ryms inom förverkandelagstiftningen. Som utvecklas i avsnitt 7.1, och som bl.a.

Domstolsverket påpekar, finns emellertid behov av att genom begreppsbildningen avseende förtjänster från brottslighet i större utsträckning markera att bestämmelserna är utformade på olika sätt och därigenom fyller olika syften. Lagstiftningen bör alltså utformas på ett sätt som synliggör skillnaderna och likheterna mellan de olika förverkandesanktionernas funktion och tillämpningsområde. I detta avseende bör skillnad göras mellan å ena sidan brottsvinster och å andra sidan oförklarade tillgångar.

De förslag till ny lagstiftning som behandlas i propositionen innebär sammantaget stora förändringar av reglerna i 36 kap. brottsbalken. Förverkanderegleringen i 36 kap. brottsbalken har tidigare ändrats vid åtskilliga tillfällen utan att någon mer övergripande översyn har gjorts. Ändringarna återspeglas bl.a. i att kapitlet innehåller flera paragrafer som särskiljs genom bokstavsbeteckningar (se 1 a–1 c §§, 5 a och 5 b §§ samt 10 a och 10 b §§). I syfte att skapa en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering är det därför motiverat att upphäva det

hittillsvarande 36 kap. och införa ett nytt 36 kap. i brottsbalken. I likhet med utredningen anser regeringen inte att det finns anledning att utsträcka tillämpningsområdet för kapitlet till någon ytterligare särskild rättsverkan av brott än förverkande och företagsbot. Att kapitlet inte kommer att vara tillämpligt vid andra särskilda rättsverkningar av brott än förverkande och företagsbot utesluter dock inte att vissa bestämmelser som inte är betungande för den enskilde i undantagsfall kan bli analogt tillämpliga i förhållande till andra rättsverkningar. Vilket utrymme som finns för en sådan tillämpning får dock ytterst bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra. Sett mot den bakgrunden framstår det som naturligt att det redan av rubriken till 36 kap. brottsbalken framgår att kapitlet är begränsat till förverkande och företagsbot. Regeringen vill dessutom, i ljuset av vad Malmö tingsrätt lyfter fram om att det är oklart om begreppet egendom som förekommer i ett flertal bestämmelser i det föreslagna kapitlet omfattar både lös och fast egendom, poängtera att förverkandelagstiftningen även fortsättningsvis bör vara egendomsneutral och därmed träffa all typ av egendom, om inte något annat tydligt anges.

Utöver vad som redovisas särskilt ser regeringen, i likhet med utredningen, inte behov av annat än redaktionella ändringar i de regler som återfinns i nuvarande 36 kap. 5 b, 14 och 15 §§. När det gäller hittillsvarande 17 § första stycket föreslår Lagrådet vissa förtydliganden av bestämmelsen. Regeringen instämmer i vad Lagrådet anför och paragrafen utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Dessa regler ska följaktligen överföras till det nya 36 kap. Detsamma gäller reglerna om företagsbot i 36 kap. 7–10 a §§. Vissa bestämmelser om förverkande som inte längre behövs, t.ex. den hittillsvarande bestämmelsen i 16 §, bör upphävas. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det inte heller finns något behov av bestämmelserna i hittillsvarande 11 och 12 §§, eftersom de är skrivna för att äldre former av förverkandebestämmelser som inte längre finns kvar ska kunna tillämpas. Även dessa bestämmelser bör därför upphävas. Det kan även konstateras att det i 5 § fjärde stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) finns en övergångsbestämmelse beträffande tillämpningen av vissa av brottsbalkens regler om förverkande när det är fråga om gärningar som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande. Bestämmelsen har, inte minst i ljuset av förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning som det kommer till uttryck i 2 kap. 10 § regeringsformen, förlorat sin betydelse. Även den bestämmelsen bör därför upphävas.

När det gäller den lagtekniska strukturen av kapitlet anser Lagrådet att förslagen i lagrådsremissen avviker väsentligt från strukturen i förslagen i det remissbehandlade betänkandet. Lagrådet förordar att kapitlet struktureras på ett sätt som ansluter närmare till betänkandets förslag. Regeringen kan konstatera, i linje med vad Lagrådet anför, att det är av stor betydelse att kapitlet struktureras på ett sätt som skapar möjligheter för tillämparen att ta till sig sambandet mellan olika bestämmelser i kapitlet. Kapitlet bör därför struktureras om på det sätt som Lagrådet föreslår samt tillföras ytterligare mellanrubriker för att ge tillämparen en bättre överblick. Regeringen bedömer vidare att det saknas behov av en erinran om de förfaranderegler som i lagrådsremissen finns i förslaget till

lag om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot när förverkandesubjektet är okänd. Hänvisningen bör därför utgå.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Förverkanderegleringens tillämplighet

Hänvisningar till S6-2

6.2.1. Förverkanderegleringen i brottsbalken ska vara generellt tillämplig

Regeringens förslag: Förverkanderegleringen i brottsbalken ska vara generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten.

En bestämmelse införs i brottsbalken som klargör att om en annan lag innehåller någon bestämmelse om förverkande som avviker från brottsbalkens förverkanderegler, tillämpas den bestämmelsen.

Riksdagen godkänner att regeringen återtar den förklaring enligt artikel 3.2 a som avgavs i samband med Sveriges ratifikation av Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism med innebörden att Sverige förbehåller sig rätten att – beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken – föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har ingenting att invända mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Egendom bör kunna förverkas oavsett brottets allvar

För brott som regleras i brottsbalken är regleringen om förverkande generellt tillämplig oavsett brottets straffskala. Inom specialstraffrätten är brottsbalkens regler om förverkande av utbyte och hjälpmedel i dag tillämpliga endast om det för det specialstraffrättsliga brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken). I samband med att brottsbalkens regler om utbytes- och hjälpmedelsförverkande gjordes tillämpliga på specialstraffrättsliga brott där det föreskrivna straffet uppgår till fängelse i mer än ett år, uttalades i förarbetena att förverkandet (trots att det är en särskild rättsverkan av brott och inte något straff) blir en del av den samlade reaktionen på brottet. Att möjliggöra förverkande vid brottslighet med låga maximistraff (dvs. med ett relativt sett lågt abstrakt straffvärde) påkallade därför, enligt den bedömning som gjordes då, särskilda överväganden vad gäller såväl behov som proportionalitet. För brott som hade ett straffmaximum på ett år eller lägre ansåg regeringen att det skulle krävas särskilda skäl i de enskilda fallen för att bestämmelser om utbytesförverkande skulle anses motiverade (prop. 2004/05:135 s. 97).

Sedan brottsbalkens regler om utbytes- och hjälpmedelsförverkande gjordes tillämpliga på specialstraffrättsliga brott för vilka är föreskrivet

fängelse i mer än ett år har åtskilliga särskilda förverkanderegler införts i specialstraffrätten. Den nuvarande ordningen återspeglar följaktligen inte den restriktivitet som enligt förarbetena ansågs vara påkallad för att införa sådana förverkandebestämmelser.

Regeringen kan liksom utredningen konstatera att det på ett principiellt plan är svårt att se några bärande skäl som talar emot att samma sak ska gälla för brott som regleras i specialstraffrätten som för brott som regleras i brottsbalken. Beträffande utbytesförverkande kan det konstateras att intresset av att brottslighet inte ska löna sig gör sig lika starkt gällande oavsett brottets svårhet.

Intresset av att brottslighet inte ska löna sig oavsett brottets svårhet gör sig visserligen inte gällande vid hjälpmedelsförverkande och annat sådant förverkande som i dag regleras i 36 kap. 2 § brottsbalken. Det kan tvärtom hävdas att angelägenheten att förverka hjälpmedel åtminstone emellanåt kan knytas till brottets svårhet. Det kan dessutom hävdas att skäligheten i att förverka olika typer av hjälpmedel kan ifrågasättas när det gäller mindre allvarlig brottslighet, som i många fall närmast är av ordningskaraktär. Sådana frågor måste emellertid redan i dag bedömas när hjälpmedelsbestämmelsen tillämpas på mindre allvarliga brott som regleras i brottsbalken. Av betydelse är då bl.a. att hjälpmedelsförverkande endast får ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl samt det generella undantaget för sådana fall där förverkande skulle vara uppenbart oskäligt. Det är mot den bakgrunden svårt att se att det skulle vara olämpligt att göra brottsbalkens regler om hjälpmedelsförverkande och annat förverkande som avses i nuvarande 36 kap. 2 § brottsbalken generellt tillämpliga också inom specialstraffrätten.

Som utredningen anför förekommer särskilda förverkandebestämmelser i specialstraffrätten som träffar mindre allvarliga brott. En reform skulle därför inte nödvändigtvis ha särskilt stor praktisk betydelse. Det finns dock exempel på specialstraffrättsliga brott som inte kan leda till förverkande. I taxitrafiklagen (2012:211) finns t.ex. inte några bestämmelser om förverkande vilket gör att det i dag saknas möjlighet att förverka brottsvinster hos den som döms för olaga eller otillåten taxitrafik.

För att ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig ska få ett starkare genomslag och för att skapa en enkel och tydlig reglering är det enligt regeringen sammanfattningsvis motiverat att, som utredningen föreslår, göra brottsbalkens bestämmelser om förverkande av brottsvinster och hjälpmedel generellt tillämpliga oavsett brottets allvar.

En generell reglering skapar förutsättningar för en tydligare och mer lättillämpad lagstiftning

Andra bestämmelser i 36 kap. brottsbalken än 1 och 2 §§ får genomslag på specialstraffrättens förverkanderegleringar om utbyte och hjälpmedel utan att det är särskilt angivet. Det gäller t.ex. de bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och från vem förverkande kan ske. I vissa författningar, t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (2000:1225) om straff för smuggling och alkohollagen (2010:1622), finns det dock regler om förverkande inom lagarnas respektive områden som kompletterar eller helt eller delvis ersätter

brottsbalkens bestämmelser. Förverkandebestämmelserna i specialstraffrätten innebär i vissa fall att förverkande kan beslutas på annan grund eller riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalken.

Reglerna i specialstraffrätten skiljer sig alltså i vissa fall från brottsbalkens reglering, men brottsbalkens reglering kan många gånger ändå ge vägledning vid tolkningen av de specialstraffrättsliga reglerna. Lagrådet har emellertid påpekat att förverkandelagstiftningen får betraktas som tämligen komplex och att det inte utan särskilda insikter är möjligt att få klarhet i hur brottsbalkens och specialstraffrättens regler närmare relaterar till varandra (se Lagrådets yttranden i prop. 2004/05:135 s. 357– 362 och prop. 2015/16:155 s. 7273). Vissa frågor i specialstraffrätten är dessutom olösta.

För att förverkandelagstiftningen ska tillämpas i önskvärd utsträckning är det, som framhålls i avsnitt 5.1, angeläget att regelverket är tydligt, enkelt och förutsebart. Reglerna bör utformas så att onödiga tillämpningssvårigheter undviks. Det är därför, som slås fast ovan, motiverat att göra förverkanderegleringen i brottsbalken generellt tillämplig, oavsett brottets allvar, och samtidigt utmönstra regler i specialstraffrätten i den mån det är möjligt till förmån för brottsbalkens generella regelverk. En regel som innebär att brottsbalkens regler görs generellt tillämpliga skulle också underlätta för tillämparen att överblicka förverkanderegleringen. Utgångspunkten skulle – i frånvaro av särskilda regler – alltid vara brottsbalkens bestämmelser.

För att åstadkomma en sådan ordning anser regeringen, i likhet med utredningen, att det tydligt bör anges i brottsbalken att de förverkanderegler som finns i specialstraffrättsliga författningar har företräde framför brottsbalkens regler. Vilka regler i specialstraffrätten som bör utmönstras till förmån för brottsbalkens generella regelverk behandlas i avsnitt 6.2.1.

De specialstraffrättsliga regler som finns kvar bör som framhållits ha företräde framför brottsbalkens förverkanderegler. För att undvika luckor i förverkandelagstiftningen bör dock brottsbalkens bestämmelser om förverkande vara subsidiärt tillämpliga.

Sverige bör återta lämnat förbehåll

Sverige har tillträtt ett flertal internationella instrument på förverkandeområdet. Ett av dessa är Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (förverkandekonventionen). Enligt artikel 3.1 ska stater som tillträtt konventionen säkerställa att det är möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och egendom som varit föremål för penningtvätt. Förutsatt att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part, enligt artikel 3.2 a, i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år. I samband med att Sverige ratificerade konventionen avgavs en förklaring om att Sverige förbehåller sig rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år (se prop. 2013/14:121 s. 100102).

Genom regeringens förslag att låta förverkanderegleringen i brottsbalken bli generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten kommer egendom kunna förverkas oavsett brottets allvar. Det saknas därför behov för Sverige att upprätthålla den lämnade reservationen som innebär att artikel 3.1 endast ska tillämpas i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år. Reservationen bör därför återtas (se artikel 53.6 i konventionen). Den reservation som lämnats i fråga om skattebrott bör däremot fortsätta gälla (se vidare avsnitt 9.2).

Hänvisningar till S6-2-1

6.2.2. Förverkandebestämmelser i författningar utanför brottsbalken och andra följdändringar

Regeringens förslag: Med anledning av det föreslagna 36 kap. i brottsbalken ska nödvändiga följdändringar göras i förverkandebestämmelser i författningar utanför brottsbalken och i författningar som hänvisar till brottsbalkens förverkandebestämmelser. Även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur ska göras i syfte att modernisera äldre bestämmelser. Vissa bestämmelser om förverkande som inte längre behövs ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock att något färre förverkandebestämmelser i författningar utanför brottsbalken ska upphävas. I stället föreslås att dessa bestämmelser endast ska ändras redaktionellt.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslagen.Sveriges Domareförbund anser att förverkanderegleringen i brottsbalken även bör omfatta lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen). Inspektionen för strategiska produkter som visserligen inte har något att invända mot utredningens förslag, väcker frågan om det är motiverat att upphäva förverkandebestämmelserna i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen). Ekobrottsmyndigheten anser att det även fortsättningsvis finns behov av att kunna ta egendom som varit föremål för näringspenningtvätt i förvar.

Skälen för regeringens förslag: Som utredningen framhåller skapar en generell förverkandelagstiftning i brottsbalken förutsättningar för en mer renodlad och lättillgänglig reglering med färre förverkandebestämmelser i specialstraffrätten. Förslaget till nytt 36 kap. i brottsbalken innebär ändringar i den grundläggande begreppsbildning som i dag gäller på förverkandeområdet. I de fall något av nedan nämnda skäl motiverar att förverkandebestämmelserna behålls i respektive lag bör de bestämmelser som i sak lämnas oförändrade anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken. Motsvarande justeringar bör göras i författningar som hänvisar till brottsbalkens förverkandebestämmelser. Även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur i syfte att modernisera äldre bestämmelser bör göras. Det bör också, i enlighet med vad Lagrådet anför, tydliggöras redan på rubriknivå att de specialstraffrättsliga författningar som innehåller förverkandebestämmelser kompletterar vad som allmänt gäller om förverkande enligt brottsbalken. Som framgår i avsnitt 6.2 föreslår regeringen att en bestämmelse ska införas i brottsbalken som

klargör att om en annan lag innehåller någon bestämmelse om förverkande som avviker från brottsbalkens förverkanderegler, tillämpas den bestämmelsen. Sett mot den bakgrunden anser regeringen inte att det även i de specialstraffrättsliga författningarna bör framgå i vilken utsträckning de ersätter bestämmelser i brottsbalken.

Inom specialstraffrätten finns, liksom i 36 kap. brottsbalken, bestämmelser som reglerar frågan om när förverkande på grund av oskälighet inte ska ske. Enligt de allra flesta nu gällande specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser kan förverkande underlåtas om det skulle vara uppenbart oskäligt att förverkande sker. I några få fall räcker det med att förverkande framstår som oskäligt. Regeringen delar utredningens bedömning att samma överväganden som görs i fråga om 36 kap. brottsbalken ska gälla i fråga om bestämmelserna i specialstraffrätten. Det innebär att de bestämmelser som finns inom specialstraffrätten, som anger att förverkande ska undvikas om det skulle vara oskäligt, i stället ska ange att förverkande inte ska ske om det skulle vara uppenbart oskäligt att besluta om förverkande.

I likhet med utredningen anser regeringen att en översyn av förverkandebestämmelserna i det här avseendet bör präglas av ambitionen att regelverket ska bli lättöverskådligt och underlätta tillämpningen. En översyn bör också präglas av den övergripande ambitionen att straffrättsliga sanktioner som utgångspunkt bör regleras i brottsbalken i så stor utsträckning som möjligt.

Vissa förverkandebestämmelser i specialstraffrätten är dock till sin natur så specifika att det knappast är möjligt att utforma en generell reglering som kan träffa samtliga de situationer som regleras i specialstraffrätten. Exempel på sådana förverkandebestämmelser finns i miljöbalken och fiskelagen (1993:787). I miljöbalken pekas exempelvis vissa djur, växter och utbrutet material från täktverksamhet ut som egendom som får förverkas. Enligt fiskelagens förverkandebestämmelser ska fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär. I den typen av fall framstår det som motiverat att behålla bestämmelserna. Däremot bör, som Lagrådet anför, förslaget till 16 kap. 1 § miljöbalken utformas delvis på ett annat sätt än vad som föreslås i lagrådsremissen.

Ett annat exempel är förverkandebestämmelser som ska tillämpas om Sverige är i krig, i krigsfara eller andra liknande situationer. För vissa situationer av detta slag kan det även framöver finnas ett behov av särskilda förverkandebestämmelser (exempelvis 5 § i lagen [1939:299] om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.). Som en ytterligare kategori av förverkandebestämmelser i författningar i specialstraffrätten kan nämnas sådana som inte förutsätter att ett brott har begåtts för att förverkande ska få ske, t.ex. inkassolagen (1974:182), kreditupplysningslagen (1973:1173) och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Även för dessa fall är det motiverat att behålla förverkandebestämmelserna. Utöver sådana särpräglade förverkandebestämmelser av det slag som nämnts finns det en del förverkandebestämmelser som skiljer sig från brottsbalkens reglering, t.ex. genom att vara mer långtgående eller att de har ett särskilt utpräglat syfte som exempelvis 6 § fjärde stycket narkotikastrafflagen (1968:64) och 19 kap. 9 § spellagen (2018:1138). För

nu nämnda situationer finns det även fortsättningsvis ett behov av särskilda förverkandebestämmelser.

I vissa författningar finns även särskilda bestämmelser om från vem förverkande får ske eller mot vem talan om förverkande får riktas. Även om bestämmelserna har något olika utformning rör det sig i grunden om två typer av bestämmelser. Den första typen av bestämmelser möjliggör förverkande från ägaren utan de krav som kommer till uttryck i nuvarande 36 kap. 5 § brottsbalken att ägaren ska ha någon koppling till brottet eller liknande. Sådana bestämmelser finns i 16 § andra stycket andra meningen smugglingslagen och 23 § andra stycket andra meningen PDA-lagen samt 6 § lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. Den andra typen av bestämmelser möjliggör att talan om förverkande riktas mot annan än ägaren, men med verkan mot ägaren. Sådana bestämmelser finns i 33 § smugglingslagen, 6 § fjärde stycket narkotikastrafflagen, 20 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716), 11 § andra stycket andra meningen lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen) och 13 § tredje stycket andra meningen terroristbrottslagen (2022:666). Bestämmelser av dessa båda slag bör genomgående behållas, men ses över redaktionellt. Regeringen anser dock i likhet med Lagrådet att det i 16 § smugglingslagen, 23 § i PDA-lagen respektive 6 § lagen om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. bör komma till tydligare uttryck att förverkande ska kunna ske även från annan än gärningsmannen, någon annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe någon av dessa har varit förutsatt att egendomen tillhör eller att personen får anses vara egendomens ägare. Lagtexten bör därför i princip utformas på det sätt som Lagrådet föreslår. När det sedan gäller utformningen av 11 § andra stycket andra meningen penningtvättsbrottslagen instämmer regeringen i vad Lagrådet anför om att förslaget till lagtext i lagrådsremissen getts en något otymplig utformning. Dessutom bör möjligheten till förverkande i lagtexten knyta an till domstidpunkten genom att det i lagtexten inte bör anges annat än att förverkande får ske även om egendomen tillhör annan. Paragrafen bör alltså utformas i enlighet med vad Lagrådet föreslår. Motsvarande reglering i 13 § tredje stycket andra meningen terroristbrottslagen bör utformas enligt samma mönster.

En annan författning som innehåller särskilda bestämmelser om från vem förverkande får ske är luftfartslagen (2010:500). Luftfartslagens förverkandebestämmelse bereds i ett annat sammanhang. Regeringen avser därför återkomma till frågan om ändring av den förverkandebestämmelsen.

I linje med vad Sveriges Domareförbund och Inspektionen för strategiska produkter för fram kan det konstateras att förverkanderegleringen i övrigt i smugglingslagen respektive lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd är utformad enligt samma mönster. Dessa bestämmelser bör därför, till skillnad från vad utredningen föreslår, kunna inordnas i brottsbalkens förverkandereglering. Detsamma gäller förverkandebestämmelserna i utlänningslagen, penningtvättsbrottslagen och terroristbrottslagen, med undantag för de nyss nämnda specialbestämmelserna om förverkande oberoende av koppling till brottet eller att talan får riktas mot annan än ägaren.

När det särskilt gäller penningtvättsbrottslagen är förverkande i dag inte föreskrivet för egendom som har varit föremål för näringspenningtvätt enligt lagens 7 §, eller för försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Sådan egendom ska i stället tas i förvar enligt 1 § lagen om visst stöldgods m.m. Regeringen anser, med beaktande av de förändrade regler om relationen mellan enskilda anspråk och förverkande som regeringen föreslår i avsnitt 11.1, att det i fortsättningen saknas skäl att utesluta näringspenningtvätt och förstadier till detta brott från förverkande. Förverkande bör då ha företräde framför förvar när det gäller penningmedel. Om annan egendom har varit föremål för näringspenningtvätt och äganderätten är oklar, bör dock förvar fortsatt användas snarare än att förverkande sker från okänd. Därmed saknas det behov av att, som

Ekobrottsmyndigheten framför, kunna säkerställa ett förvar enligt stöldgodslagen med ett penningbeslag.

Vid sidan av nu nämnda fall är åtskilliga förverkandebestämmelsers materiella tillämpningsområde och konstruktion av ett sådant slag att bestämmelsernas tillämpningsområde svarar mot den generella lagtekniska konstruktionen i brottsbalken som regeringen föreslår ska gälla. Exempel på sådana förverkandebestämmelser finns i 53 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och i övriga immaterialrättsliga lagar. Regeringen bedömer dessutom att förverkandebestämmelsen i 39 § skogsvårdslagen (1979:429) också är ett exempel på en reglering som svarar mot den generella lagtekniska konstruktionen i brottsbalken som regeringen föreslår ska gälla. I dessa typer av fall saknas behov av särskilda bestämmelser av nu angivet slag. Den typen av förverkandebestämmelser bör därför upphävas. Regeringen anser därmed, till skillnad från Lagrådet som avstyrker förslaget på grund av bristande beredningsunderlag, att det finns tillräckligt beredningsunderlag för att även upphäva bestämmelsen om förverkande i skogsvårdslagen.

När det gäller följdändringar som föreslås i narkotikastrafflagen, lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga produkter anges i dessa lagar att vissa bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas vid vissa beslag men att tiden för att anmäla missnöje ska räknas från dagen för förordnandet. Regeringen kan, i likhet med Lagrådet, konstatera att det i 1958 års lag inte längre finns några regler om att anmäla missnöje. Bestämmelserna bör därför ändras så att det direkt av paragraferna i respektive lag framgår inom vilken tid den enskilde kan begära rättens prövning av ett beslut, i huvudsak på det sätt som Lagrådet föreslår. Likaså bör förslaget till 1 kap. 2 § första stycket 2 i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall utformas på det sätt som Lagrådet förordar med anledning av det förslag regeringen lämnar i avsnitt 6.5.2.

Avslutningsvis bör framhållas att de ändringar regeringen nu föreslår inte inskränker möjligheterna till förverkande på specialstraffrättens område. Tvärtom innebär ändringarna att möjligheterna att förverka egendom stärks.

Hänvisningar till S6-2-2

6.3. Från vem får förverkande ske?

Hänvisningar till S6-3

6.3.1. Bestämmelserna som reglerar vem förverkandetalan kan föras mot bör förändras

Regeringens bedömning: Bestämmelserna som reglerar vem förverkandetalan kan föras mot bör förändras.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning

En ny reglering av från vem förverkande får ske bör utformas utifrån vissa allmänna utgångspunkter

Centralt för en reglering om förverkande är att det bör framgå tydligt från vem ett förverkande ska få ske. Regleringen i hittillsvarande 36 kap. 5 och 5 a §§ och de processuella förutsättningarna som omgärdar frågan om från vem förverkande får ske är emellertid inte helt tydliga.

En ny lagstiftning bör därför utformas på ett sådant sätt att osäkerheter i rättstillämpningen i så stor utsträckning som möjligt kan undvikas. Inte minst bör ytterligare frågor – som i dag inte är tydligt reglerade – regleras. Det gäller t.ex. den situationen att en person som döms för brott som medför förverkande inte längre har tillgång till den egendom som begärs förverkad. Egendomen kan t.ex. ha sålts, skänkts bort, spenderats eller kanske rentav aldrig innehafts av gärningsmannen.

En annan aspekt på frågan om från vem förverkande får ske är att åklagaren ofta formulerar förverkandeyrkandet med sikte på antingen den aktuella egendomen eller egendomens värde. Hur kretsen av personer från vilka förverkande ska kunna ske ska bestämmas är i dag inte tydligt reglerat och kan i vissa fall framstå som komplext.

Ytterligare en komplikation – i fråga om utbytesförverkande enligt hittillsvarande lagstiftning – är att förverkandefrågan emellanåt kan ta sikte på konkret egendom som finns kvar hos någon och i andra fall abstrakt vinning som har uppkommit hos eller överförts till någon annan än gärningsmannen (jfr t.ex. frågan ”vem har den stulna bilen” med frågan ”hos vem finns vinsten”). Och svaret på frågan om var utbytet finns kan vara olika beroende på hur situationen ser ut. Bilen (som utgör utbyte av brott) kan t.ex. finnas hos någon som inte har gjort någon vinst till följd av brottet.

Behovet av en enkel reglering som samtidigt tillgodoser intresset av att på ett tillräckligt tydligt och detaljerat sätt reglera frågan om från vem förverkande ska få ske ska alltså inte underskattas. En ny reglering av från vem förverkande kan ske och angränsande processuella frågor bör därför, i linje med vad utredningen föreslår, utformas utifrån vissa grundläggande utgångspunkter som redovisas nedan.

Förverkande bör endast kunna ske från den mot vilken en förverkandetalan har förts

Rätten kan endast förverka egendom från den mot vilken en förverkandetalan har förts. Det processuella kravet kommer dock inte till uttryck i den

nuvarande regleringen. Det kan visserligen framstå som självklart att en dom inte kan avse någon annan än den som blivit rätteligen stämd eller som fört talan i målet. Inte desto mindre bör en ny reglering utformas så att det tydligt framgår.

Ett allmänt krav om att förverkande förutsätter att egendomen tillhör förverkandesubjektet bör införas

Egendom kan enligt dagens lagstiftning förverkas endast från den som egendomen tillhör. Inte heller detta grundläggande materiella krav kommer till uttryck i dagens reglering, vilket det bör göra i en ny förverkandereglering.

Vid förverkande på grund av ett brott behövs regler som ytterligare begränsar från vem förverkande får ske

För de former av förverkande som grundas på ett brott måste det, utöver kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet (äganderättskravet), finnas en koppling mellan förverkandesubjektet och det brott som förverkandet grundar sig på (kopplingskravet). Kopplingen kan t.ex. bestå i att förverkandesubjektet har begått eller medverkat till brottet, eller att han eller hon efter brottet har förvärvat den aktuella egendomen. Genom kopplingskravet är exempelvis den som äger en bil som har stulits och brukats vid ett trafikbrott på ett sätt som i och för sig möjliggör förverkande skyddad från att bilen förverkas.

Dessa frågor är i dag reglerade i 36 kap.5 och 5 a §§brottsbalken. Det finns ett behov av sådana regler även i en ny förverkandelagstiftning. I likhet med vad utredningen anför kan regeringen emellertid konstatera att den nuvarande regleringen är onödigt komplicerad. Dessutom har regleringen en i det närmaste kasuistisk utformning och en detaljnivå som inte är motiverad.

En ny reglering om från vem förverkande ska kunna ske bör givetvis ta sin utgångspunkt i att förverkande kan ske från gärningsmannen. Det kan emellertid förekomma situationer där förverkandet bör ske från någon annan, t.ex. när en bedrägerivinst har förts vidare till någon annan. Överlag gör sig dock något olika överväganden gällande beroende på vilken förverkandeform som är aktuell.

När det gäller brottsvinster, dvs. förtjänster från ett visst brott, är förverkande bara aktuellt från den som faktiskt har fått del av vinsten. Om den personen inte har begått brottet bör dock förverkande i stor utsträckning kunna vara möjligt ändå, även om den som vinsten har stannat hos inte alls känner till brottet, t.ex. en gåvomottagare eller arvinge.

I de fall förverkandeobjektet utgör ett hjälpmedel eller ett brottsföremål är det främst angeläget att skydda den som egendomen tillhör, om denna person inte varit inblandad i brottsligheten (jfr prop. 1968:79 s. 53). Förverkande bör alltså inte kunna riktas mot den som egendomen tillhör, om exempelvis personens bil helt utan dennes vetskap har kommit till användning vid trafikbrottslighet på ett sådant sätt att den annars skulle kunna förverkas.

Om det rör sig om en förverkandeform som inte bygger på ett brott, alltså förverkande av särskilda brottsverktyg eller den nya förverkandeformen som regeringen föreslår, självständigt förverkande, finns det däremot inget

behov av någon särskild reglering av från vem förverkande får ske, eftersom egendomen inte ska kopplas till ett brott. För att tydliggöra innebörden av kopplingskravet anser regeringen därför att särskilda bestämmelser om från vem förverkande får ske inte bör införas i anslutning till dessa förverkandebestämmelser. Det innebär att förverkande av sådan egendom får ske från vem som helst, så länge kravet att egendomen tillhör förverkandesubjektet är uppfyllt. Givetvis måste också talan föras mot förverkandesubjektet enligt vad som gäller om detta.

Hänvisningar till S6-3-1

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 6.3.3

6.3.2. Förverkande bör få ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som kan anses vara egendomens ägare

Regeringens förslag: Förverkande av egendom får ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som ska anses äga egendomen.

Detta hindrar dock inte att penningmedel förverkas hos den som innehar medlen.

Den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

I de fall en person bor och besitter lös egendom tillsammans med sin make eller någon annan – under äktenskapsliknande förhållanden – ska förverkandesvaranden anses vara ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till denna och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan.

Om någon, i ett annat fall, har lös egendom i gemensam besittning med någon annan får egendomen eller en andel i den förverkas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör personen.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg ska dock gälla att egendomen anses tillhöra den som är inskriven som ägare.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att i de fall en person bor och besitter lös egendom med annan – oavsett om det sker under äktenskapsliknande förhållanden – ska förverkandesvaranden anses vara ägare till egendomen. Det föreslås också att det ska införas ett undantag från kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet för situationer där någon har blivit av med egendomen genom brott eller egendomen har förvärvats genom brott.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Ekobrottsmyndigheten framhåller att förslaget om en presumtionsregel kan bidra till att minska åklagares och utredares arbetsbörda att reda ut ägarförhållanden till egendom som kan bli föremål för förverkande. Nacka tingsrätt ifrågasätter utformningen av förslaget om en äganderättspresumtion med hänsyn till att den reglering som finns i utsökningsbalken har blivit föremål för kritik. Till skillnad från vad som föreslås och i dag gäller i utsökningsrätten bör, enligt tingsrätten, i de fall förverkandefrågan rör egendom som tillhör makar eller sambor, utgångspunkten vara att de samäger egendomen snarare än att någon av dem äger den. I de fall det rör sig om en talan om självständigt förverkande torde en talan, i stället för hur motsvarande fråga hanteras enligt utsökningsrätten,

kunna riktas mot båda makarna eller samborna. Vidare anför tingsrätten att det saknas skäl att låta presumtionsregeln träffa andra personer som förverkandesvaranden bor tillsammans med. I den fortsatta beredningen bör det enligt tingsrätten även klargöras om förslaget även avser att träffa exempelvis banktillgodohavanden på ett gemensamt bankkonto.

Skatteverket ifrågasätter att förslaget även ska träffa de fall förverkandesvaranden besitter egendom tillsammans med någon annan, till exempel näringsidkare i kontorsgemenskap, och anser att det bör övervägas om regleringen ska ges en annan utformning. Stockholms tingsrätt anser att det med belysande exempel bör klargöras hur regleringen är tänkt att tillämpas och vad som bör krävas för att bryta presumtionen. Sveriges advokatsamfund framhåller att den nuvarande regleringen är komplex och svårtillgänglig och anser att det därför finns ett behov av att reglerna om från vem förverkande får ske reformeras men avstyrker förslaget eftersom presumtionsregeln kommer att träffa andra personer än den som förverkandesvaranden är gift eller sambo med.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande bör få ske från den som egendomen tillhör…

I hittillsvarande 36 kap. 5 § första stycket brottsbalken regleras hos vem förverkande får ske. Enligt paragrafen får förverkande ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §, den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa i huvudsak familjerättsliga fång samt hos den som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och som därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Av 5 § andra stycket följer att förverkande endast är möjligt om egendomens ägare eller rättsinnehavare är ett av de subjekt som räknas upp i paragrafens första stycke.

Möjligheten att förverka egendom enligt en ny förverkandelagstiftning bör ta sin utgångspunkt i en etablerad begreppsbildning i den mån det är möjligt. Begreppet ”tillhör” som i dag återfinns i hittillsvarande 36 kap. är väsentligt bredare än ”äger” som utredningen föreslår ska bilda utgångspunkt för prövningen av från vem förverkande får ske. Genom begreppet ”tillhör” träffas nämligen inte bara egendom som kan vara föremål för äganderätt utan alla former av egendom, däribland immaterialrätter och säkerhetsrätter. Samma begrepp med samma innebörd finns dessutom i 4 kap. 17 § utsökningsbalken. Regeringen anser därför att begreppet ”tillhör” även fortsättningsvis bör bilda utgångspunkt för prövningen av frågan om från vem förverkande ska få ske för samtliga förverkandeformer. Med anledning av vad Lagrådet anför om behovet av att i lagtexten åskådliggöra skillnaden mellan kravet på att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet och det s.k. kopplingskravet bör det betonas att den grundläggande utgångspunkten om att förverkande får ske endast från den som egendomen tillhör är ett materiellt krav som i vissa fall kompletteras av det materiella kopplingskravet (se avsnitt 6.3.3). Regeringen anser därför inte att skillnaden mellan dessa krav behöver åskådliggöras ytterligare i lagtexten. Lagtexten bör i denna del utformas

på det sätt som föreslås i lagrådsremissen innebärande att egendom får förverkas endast från den egendomen tillhör.

All egendom, däribland nyttjanderätt till fast egendom, immateriella rättigheter, fordringsrätter och fast egendom, bör följaktligen kunna bli föremål för förverkande. Det ska till exempel inte möta något hinder att förverka en nyttjanderätt till fast egendom från den som är innehavare av nyttjanderätten även om fastigheten i och för sig tillhör någon annan. Omvänt gäller att det bör vara möjligt att förverka fast egendom som är förenad med nyttjanderätt. Att förverka ett domännamn bör också, liksom enligt hittillsvarande reglering, vara möjligt (jfr rättsfallet NJA 2017 s. 1070). Att använda sig av en begreppsbildning som återfinns även på det utsökningsrättsliga området kan dessutom bidra till att den praxis som utvecklats inom ramen för såväl brottsbalken som utsökningsbalken banar väg för en tydligare och mer enhetlig rättsutveckling. Dessutom kan denna ordning, vilket Ekobrottsmyndigheten lyfter fram, minska åklagares och utredares arbetsbörda att reda ut ägarförhållanden till egendom som kan bli föremål för förverkande.

Som regeringen utvecklar i avsnitt 11.1 finns det emellertid anledning att inte låta samma synsätt gälla i de fall förverkandeobjektet, och i förlängningen det enskilda anspråket, gäller pengar, snarare än t.ex. en cykel. En sådan situation aktualiseras exempelvis när målsäganden har blivit utsatt för ett bedrägeri och vilseletts att betala ut pengar från sitt konto. Här är den individuella egendomen ointressant. Det bör därför inte uppställas något krav på att förverkande av penningmedel får ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som anses vara egendomens ägare vid tidpunkten för domen. Det bör dock, i likhet med vad Lagrådet för fram, komma till tydligare uttryck i lagtexten. För att skapa en enhetlig utformning anser regeringen att lagtexten bör utformas på motsvarande sätt som Lagrådet föreslår bör gälla i penningtvättsbrottslagen (se avsnitt 6.2.1). Av lagtexten bör det alltså framgå att penningmedel får förverkas hos den som innehar medlen även om egendomen tillhör någon annan.

…men även från den som anses vara egendomens ägare

För att ytterligare stärka förverkanderegleringens effektivitet bör, som utredningen föreslår och som bl.a. Polismyndigheten, Svensk Försäkring och Ekobrottsmyndigheten tillstyrker, även en presumtionsregel införas i 36 kap. brottsbalken. Den som har lös egendom i sin besittning ska, enligt den föreslagna presumtionsregeln, anses vara ägare till egendomen om det inte framgår att den tillhör annan. Förslaget har utformats med bestämmelserna i 4 kap.18 och 19 §§utsökningsbalken som förebild.

Till skillnad från Nacka tingsrätt anser regeringen att det är naturligt att reglera frågan om från vem förverkande får ske på det sätt som i det här avseendet följer av utsökningsrätten. Utgångspunkten bör alltså vara att förverkandesvaranden ska anses äga lös egendom som är föremål för gemensam besittning när denne varaktigt bor med en make eller annan under äktenskapsliknande förhållanden (jfr 4 kap. 19 § utsökningsbalken).

Regeringen anser däremot, i likhet med Nacka tingsrätt och Sveriges advokatsamfund, att det saknas skäl att, som utredningen föreslår, utsträcka presumtionsregeln till andra än makar och sambor. I realiteten torde det i de fall där andra än makar eller sambor delar bostad vara så att

egendomen i bostaden i hög utsträckning ägs av endera av personerna. Att i en sådan situation utgå från att all egendom i bostaden ägs av personen som förverkandeyrkandet riktas mot skulle sannolikt många gånger innebära ett omotiverat intrång i enskildas egendomsskydd. I stället bör, som Skatteverket lyfter fram, samma ordning gälla som gäller i de fall där flera besitter egendom gemensamt i andra situationer, t.ex. näringsidkare som har kontorsgemenskap. Det betyder att egendomen kan förverkas endast om det framgår att egendomen tillhör förverkandesubjektet. I de fall egendomen samägs med någon annan än en förverkandesvarande saknas förutsättningar att förverka den senares andel av egendomen. Beträffande s.k. fungibel egendom, t.ex. kontanter, finns det dock inte, som Nacka tingsrätt för fram, något hinder mot att förverka hälften eller annan del av behållningen (jfr rättsfallen NJA 1988 s. 112 och NJA 2015 s. 763).

Sammanfattningsvis bör alltså presumtionsreglerna i det nya 36 kap. brottsbalken utformas med förebild i den utsökningsrättsliga regleringen innebärande att det även behövs särskilda bestämmelser rörande registrerade skepp och registrerade luftfartyg liksom situationer när förverkandesvaranden har egendom i gemensam besittning med en make eller annan än en make (jfr 4 kap.18 och 19 §§utsökningsbalken). Som

Lagrådet påpekar relaterar presumtionsreglerna endast till kravet om att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet. Det bör synliggöras genom att lagtexten utformas på det sätt som Lagrådet förordar.

Vad som vid tillämpningen av olika bestämmelser anses kunna vara föremål för besittning skiljer sig åt. Vid tillämpningen av 10 kap. brottsbalken har Högsta domstolen gått i riktning mot att anse att bankmedel kan vara föremål för besittning på så sätt att ett banktillgodohavande kan förskingras eller bli föremål för olovligt förfogande (se rättsfallen NJA 1994 s. 480 och NJA 2011 s. 524). Centralt i dessa bestämmelser är att besittningsbegreppet ger uttryck för att gärningsmannen har en rättsligt skyddad kontroll över egendomen. I utsökningsrätten, där ett banktillgodohavande däremot inte har ansetts kunna vara föremål för besittning (se rättsfallet NJA 1984 s. 656), kan möjligen andra intressen sägas göra sig gällande. Regeringen anser att det finns påtagliga poänger med att genomgående kunna knyta tillämpningen av äganderättspresumtionen vid förverkande till den praxis som har utvecklats för motsvarande bestämmelse i utsökningsrätten. Ett banktillgodohavande bör alltså inte träffas av presumtionsregeln. Däremot utgör det förhållandet att en viss person är kontohavare givetvis ett starkt stöd för att tillgodohavandet också tillhör kontohavaren, på så sätt att annan som gör anspråk på tillgodohavandet behöver visa så mycket stöd för sitt anspråk att kontohavarens rätt framstår som oklar (se till exempel rättsfallet NJA 2015 s. 763 med vidare hänvisningar).

Att bestämmelser på straffrättens område ska tillämpas med stöd i lagtexten hindrar inte att sådana bestämmelser emellanåt kan behöva tolkas i ljuset av exempelvis annan lagstiftning. Ledning för hur regleringen i brottsbalken ska tillämpas bör därför, vilket Stockholms tingsrätt särskilt efterlyser, i stor utsträckning kunna sökas i den praxis som har utbildats för motsvarande reglering på utsökningsområdet. I den mån gränsdragningsproblem uppstår får dessa lösas i rättstillämpningen.

Om rätten finner att det varken med stöd av huvudregeln (krav på att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet) eller presumtionsregeln (den som har egendom i sin besittning ska anses vara ägare till den) går att knyta egendomen till förverkandesvaranden, ska förverkandeyrkandet ogillas mot denna person. Det kan naturligtvis tänkas att det även i fortsättningen kan uppkomma situationer där det bedöms som oklart vem egendomen tillhör (t.ex. narkotika som en kurir har i sin besittning) men att det likväl finns behov av att förverka egendomen. För dessa fall ska det, liksom i dag, vara möjligt att rikta en förverkandetalan mot okänd. Dessutom föreslås i avsnitt 12.3.2 att åklagaren ska ges rätt att kunna förverka egendom som det inte är tillåtet att inneha.

Egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet vid tidpunkten för domen för att förverkande ska få ske

Enligt dagens förverkandelagstiftning förutsätts att egendomen som förverkandeyrkandet tar sikte på tillhörde vissa uppräknade subjekt vid tidpunkten för brottet. Det förutsätts också att egendomen som förverkas tillhör förverkandesubjektet vid tidpunkten för domen. Särskilt kravet på att egendomen måste ha tillhört vissa uppräknade subjekt vid tidpunkten för brottet har ifrågasatts i den juridiska litteraturen. Det kan exempelvis ifrågasättas om egendom som tas emot som utbyte av brott verkligen tillhörde gärningsmannen vid tidpunkten för brottet, eftersom det är just genom brottet som gärningsmannen i någon mening förvärvar egendomen.

Regeringen anser att det saknas skäl att upprätthålla en begränsning av möjligheterna till förverkande som avser brottstidpunkten. En person som inte varit inblandad i brottsligheten skyddas lika väl av en bestämmelse som tar sikte på domstidpunkten, alltså att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet vid tidpunkten för domen. Gärningsmannens eventuella försök att skydda sig mot förverkande efter brottet genom att göra sig av med egendomen påverkas inte heller av en begränsning av möjligheterna till förverkande knuten till vem egendomen tillhörde vid tidpunkten för brottet. Om gärningsmannen t.ex. har gjort sig av med ett brottsföremål eller ett hjälpmedel vid tidpunkten för domen bör frågan ställas om denna överlåtelse medför att egendomen inte kan förverkas från överlåtaren. I sådana fall blir det närmast att ta ställning till om det finns förutsättningar och skäl för förverkande hos förvärvaren, eller om värdet av egendomen bör förverkas hos gärningsmannen.

En följd av regeringens bedömning i denna fråga är att det saknas skäl att, som utredningen föreslår, införa ett undantag från kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet för situationer där någon har blivit av med egendomen genom brott eller egendomen har förvärvats genom brott. Anledningen till detta är att egendom som har frånhänts någon genom brott aldrig bör sakförverkas, som regeringen närmare utvecklar i avsnitt 11. Det är i stället en självklar utgångspunkt att egendom som frånhänts annan genom brott ska återställas till den rätta ägaren (bättre rätt) eller, om denne inte är känd eller inte gör anspråk på egendomen, tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen). Däremot finns det inte något hinder mot att förverka värdet av egendom som tillhör annan, t.ex. i de fall den egendom som frånhänts annan har sålts. Något undantag från kravet på att egendom som

förverkas ska tillhöra förverkandesubjektet behövs inte för dessa situationer.

De fall som möjligen kan ge anledning till tvekan är sådana fall där rättsordningen inte erkänner förvärvet, t.ex. för att någon ogiltighetsregel är tillämplig eller förvärvet på någon annan grund framstår som otillbörligt. Om gärningsmannen t.ex. har mottagit en muta, kan det vid tillämpningen av vissa regler ifrågasättas om den mottagna egendomen tillhör gärningsmannen. Kravet att egendomen ska tillhöra gärningsmannen bör emellertid inte förstås så strikt att regler som möjliggör återgång av ett förvärv skulle utesluta förverkande. Det finns därför inte heller med hänsyn till situationer av detta slag skäl att särskilt reglera en möjlighet till förverkande av brottsligt åtkommen egendom oberoende av vem den tillhör. En annan sak är att det ibland även i situationer av detta slag kan föreligga ett enskilt anspråk mot gärningsmannen som svarar mot den egendom som yrkas förverkad (se vidare i avsnitt 11.2 om möjligheten för målsägandens rätt till betalning ur förverkade medel). Om en målsägande eller tredje man i situationer som dessa med framgång hävdar bättre rätt till annan egendom än penningmedel bör förverkande givetvis inte heller ske.

Hänvisningar till S6-3-2

6.3.3. Kopplingen mellan grunden för förverkandet, förverkandesubjektet och förverkandeobjektet

Regeringens förslag: En brottsvinst får förverkas från den som har gjort vinst till följd av brottet.

Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot eller senare har fått ersättningen.

Utvidgat förverkande ska kunna ske från den som döms för det förverkandeutlösande brottet.

Förverkande av hjälpmedel och brottsföremål får ske från gärningsmannen, någon annan som medverkat till brottet eller den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var.

Förverkande av brottsvinster, hjälpmedel och brottsföremål ska också kunna ske från den som efter brottet förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Utvidgat förverkande ska också kunna ske från den som förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Riksdagens ombudsmän (JO), Stockholms tingsrätt, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Åklagarmyndigheten tillstyrker också förslaget, men anser till följd av risken för skentransaktioner att förverkande bör kunna ske från

närstående som har förvärvat egendom efter brottet, även när överlåtelsen har skett till marknadsmässig ersättning.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning

Som regeringen utvecklar i avsnitt 7.1 bör en ny förverkandelagstiftning präglas av ambitionen att förverkandet ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster. En ny grundläggande bestämmelse – om förverkande av brottsvinster – bör därför införas. Som framgår av avsnittet föreslås begreppet brottsvinster ersätta det nuvarande begreppet utbyte av brott.

Förverkande av brottsvinster bör i likhet med hittillsvarande reglering kunna ske från gärningsmannen och annan som medverkat till brottet. Situationer förekommer emellertid när vinsten skett hos någon annan än gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet. Det kan t.ex. vara fråga om en person som har tillgodogjort sig förtjänsten genom att ta emot denna (t.ex. en sak eller ett visst värde) antingen direkt från någon utomstående eller via gärningsmannen eller en medverkande. Det kan också tänkas att ett aktiebolag eller någon annan juridisk person, i vars ställe brottet har begåtts, har gjort vinsten.

En avsaknad av en reglering som innebär att vinsten kan förverkas även från en annan person skulle begränsa genomslaget för ambitionen att brottslighet inte ska löna sig. Förverkande bör därför också, som utredningen föreslår, få ske från annan som gjort vinst genom brottet.

Som regeringen föreslår i avsnitt 6.3.1 ska brottsvinsten i det här sammanhanget utgöra det som förts vidare endast till den del den lämnats vidare utan full ersättning. Den som t.ex. köper en stulen sak och betalar skäligt vederlag bör inte anses ha gjort någon förtjänst (men denne kan tänkas göra sig skyldig till häleribrott och dessutom bli av med saken till följd av den rätte ägarens krav på att få tillbaka sin egendom).

Om en brottsvinst däremot förs vidare genom att överlåtas utan skälig ersättning, t.ex. för att den lämnas som gåva, förvärvas genom arv eller bodelning, eller överlåts till underpris, bör det även fortsättningsvis vara möjligt att förverka brottsvinsten från förvärvaren, oberoende av personens kännedom om att det rör sig om egendom eller värden från brottslighet.

Frågan är då hur fall bör hanteras där skälig ersättning har betalats. Det kan naturligtvis tänkas, som Åklagarmyndigheten lyfter fram, att överlåtelser av egendom sker för skens skull i syfte att förhindra att egendomen förverkas. Regeringen ser därför, i likhet med utredningen, ett fortsatt behov av en reglering där förverkande kan ske även från förvärvare som har betalat marknadsmässig ersättning. En annan ordning skulle i praktiken innebära att ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig inte kan upprätthållas. För att träffa dessa fall, men samtidigt bereda ett visst skydd för den som kan tänkas ha förvärvat egendomen utan någon koppling till ett brottsupplägg, bör även fortsättningsvis ett krav på uppsåt eller oaktsamhet uppställas. Detta bör uttryckas så att förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott. Motsvarande reglering bör införas även för utvidgat förverkande, förverkande av hjälpmedel och förverkande av brottsföremål, eftersom dessa förverkande-

former också kräver en koppling mellan förverkandesubjektet och det brott eller den brottsliga verksamhet som förverkandet grundar sig på.

Till skillnad från Åklagarmyndigheten anser regeringen att det genom denna lösning inte finns behov av en särskild reglering för att förhindra transaktioner mellan närstående, även i fall när överlåtelsen har skett till marknadsmässig ersättning. Den äganderättspresumtion som regeringen i avsnitt 6.3.2 föreslår ska gälla – och som gäller även för makar och sambor – innebär som utgångspunkt att den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen. Ett påstående om att egendomen överlåtits bör alltid prövas noggrant. Det gäller särskilt i närståendesituationer. Att utöver det införa en särskild regel om att egendom ska kunna förverkas från närstående även i andra fall vore enligt regeringens mening för långtgående. Egendom som någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med brott (kostnadsersättning) bör kunna förverkas från den som har tagit emot eller senare har fått ersättningen.

Utvidgat förverkande

Vid utvidgat förverkande är det liksom vid förverkande av brottsvinster i princip fråga om att neutralisera förtjänster från brottslighet. Men vid denna typ av förverkande är fokus i princip inriktat på egendom som brottsbekämpande myndigheter på ett eller annat sätt stöter på, även om förverkande också förutsätter att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. Förverkande bör därför förutsätta att egendomen tillhör någon med en tydlig koppling till det förverkandeutlösande brottet. Utvidgat förverkande bör därför kunna ske från gärningsmannen eller annan medverkande till det förverkandeutlösande brottet, liksom från den som förvärvat egendomen från någon av dessa utan att skälig ersättning betalats. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande kunna ske, om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet. Det bör här betonas, med anledning av vad Lagrådet anför, att i de fall den överlåtna egendomen utgörs av penningmedel uppställs det inte något krav på identitet mellan de penningmedel den dömde innehaft och de penningmedel som yrkas förverkade från förvärvaren. Det bör även betonas att godtrosbestämmelsen även är tillämplig i de fall förvärvaren t.ex. mottagit penningmedel i samband med en överlåtelse av någon annan typ av egendom till den dömde. Vid utvidgat förverkande är det liksom vid förverkande av brottsvinster i princip fråga om att neutralisera förtjänster från brottslighet. Men vid denna typ av förverkande är fokus i princip inriktat på egendom som brottsbekämpande myndigheter på ett eller annat sätt stöter på, även om förverkande också förutsätter att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. Förverkande bör därför förutsätta att egendomen tillhör någon med en tydlig koppling till det förverkandeutlösande brottet. Utvidgat förverkande bör därför kunna ske från gärningsmannen eller annan medverkande till det förverkandeutlösande brottet, liksom från den som förvärvat egendomen från någon av dessa utan att skälig ersättning betalats. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande kunna ske, om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet på motsvarande sätt som regeringen föreslår i avsnitt 8.2.1. Det bör här betonas, med anledning av vad Lagrådet anför, att i de fall den överlåtna egendomen utgörs av penningmedel uppställs det

inte något krav på identitet mellan de penningmedel den dömde innehaft och de penningmedel som yrkas förverkade från förvärvaren. Det bör även betonas att godtrosbestämmelsen även är tillämplig i de fall förvärvaren t.ex. mottagit penningmedel i samband med en överlåtelse av någon annan typ av egendom till den dömde.

Regleringen innebär att kopplingen till det förverkandeutlösandebrottet finns också i de fall egendom förverkas från annan. Förverkande från gärningsmannen eller medverkande bör, liksom i dag, förutsätta att dessa döms, men denna ordning bör komma till tydligare uttryck i lagtexten (jfr prop. 2007/08:68 s. 68).

Hjälpmedel och brottsföremål

Den nuvarande regleringen av från vem förverkande får ske innebär att förverkande av hjälpmedel och brottsföremål får ske från gärningsmannen, annan som medverkat till brottet eller den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Regeringen kan konstatera att den begränsningen framstår som ändamålsenlig. I linje med vad som sägs ovan om brottsvinstförverkande bör regleringen dock kompletteras med en möjlighet till förverkande även från den som har förvärvat egendomen. På samma sätt som beträffande andra förverkandeformer med kopplingskrav bör, om förvärvaren har betalat skälig ersättning, krävas att förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Övriga förverkandeformer

I detta lagstiftningsärende föreslår regeringen att ytterligare förverkandeformer ska införas i den nya lagstiftningen. Gemensamt för de förverkandeformerna – självständigt förverkande (avsnitt 8.2) och förverkande av farliga föremål (särskilda brottsverktyg, avsnitt 6.5.3) – är att det inte krävs någon koppling till ett brott för att förverkande ska få ske. Det saknas behov av ytterligare moment för att bestämma kretsen av förverkandesubjekt för dessa förverkandeformer. Förutsatt att omständigheterna som kan utlösa förverkande är uppfyllda bör det följaktligen vara tillräckligt att egendomen tillhör förverkandesubjektet eller att förverkandesubjektet anses vara egendomens ägare.

Hänvisningar till S6-3-3

6.4. Förverkandefrågan prövas på yrkande av åklagare

Regeringens förslag: En bestämmelse införs som anger att en fråga om förverkande prövas efter talan av åklagare.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningen föreslår emellertid att frågan ska regleras utanför brottsbalken.

Remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt hittillsvarande 36 kap. 7 § brottsbalken kan företagsbot endast åläggas ett företag efter yrkande av åklagare. Någon motsvarande reglering finns inte för förverkande.

Avsaknaden av en reglering innebär att rätten kan initiera frågan om

förverkande. Som utredningen framhåller är det rimligt att regleringen i denna del är densamma för förverkande som för företagsbot.

Att en fråga om förverkande eller om företagsbot prövas efter talan av åklagare bör därför lämpligen regleras i en gemensam bestämmelse i 36 kap. brottsbalken. På så sätt kommer det också tydligt till uttryck att ett domstolsbeslut om förverkande, liksom när det gäller företagsbot, förutsätter en talan med ett yrkande riktat mot den som åklagaren anser att förverkande ska ske ifrån (eller mot den som ska åläggas företagsbot).

Hänvisningar till S6-4

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 17.2

6.5. Förverkande av hjälpmedel, egendom som har varit föremål för brott och farliga föremål

6.5.1. Bestämmelsen om hjälpmedelsförverkande är ändamålsenligt utformad

Regeringens förslag: Reglerna om förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott överförs till det nya 36 kap. brottsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: I hittillsvarande 36 kap. 2 § första stycket brottsbalken regleras förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. Sådant förverkande får beslutas om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Även egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel – men som i det enskilda fallet inte kommit till sådan användning – får förverkas med stöd av bestämmelsens andra stycke. Förutsättningen för förverkande i dessa fall är att brottet antingen har fullbordats eller att det har varit fråga om ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling till brott. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Regeringen kan, liksom utredningen, konstatera att det inte framkommit att den nuvarande regleringen om hjälpmedelsförverkande skulle vara förenad med brister eller tillämpningssvårigheter. Även i en ny förverkandelagstiftning finns behov av en reglering som syftar till att förebygga fortsatt brottslighet. Den nuvarande regleringen bör därför föras över till det nya 36 kap. brottsbalken med den enda förändringen att den görs generellt tillämplig.

Hänvisningar till S6-5-1

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 17.2

6.5.2. Förverkande av brottsföremål

Regeringens förslag: Förverkande av brottsföremål ska, liksom i dag, få ske i fråga om egendom som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, eller som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott.

Reglerna om förverkande av brottsföremål utvidgas så att förverkande också kan ske i fråga om egendom som på annat liknande sätt har varit föremål för brott. Det ska inte längre förutsättas att förverkande av brottsföremål behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock inte att utvidgningen av reglerna om förverkande av brottsföremål ska vara begränsad till egendom som på annat liknande sätt har varit föremål för brott.

Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt hittillsvarande 36 kap. 2 § andra stycket brottsbalken får förverkande ske av egendom som framställts genom brott, vars användande utgör brott, eller någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott. Förverkande av s.k. brottsföremål får endast ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Som utredningen redovisar är möjligheterna att förverka brottsföremål enligt 36 kap. 2 § andra stycket begränsade, framför allt genom att det uppställs ett krav på att förverkande endast får ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Sådana krav uppställs normalt inte i motsvarande regler inom specialstraffrätten. Regeringen anser i likhet med utredningen att det saknas skäl att upprätthålla denna skillnad, inte minst i ljuset av att brottsbalkens förverkandereglering ska vara generellt tillämplig. Den oskälighetsregel som regeringen i avsnitt 10.1 föreslår ska gälla för samtliga förverkandeformer ger tillräckligt utrymme för att avstå från förverkande i de fall det inte är befogat att förverka sådan egendom som bestämmelsen tar sikte på. Sett mot den bakgrunden kan kravet på att förverkande ska behövas för att förebygga brott eller att det annars ska föreligga särskilda skäl slopas.

I syfte att ytterligare bidra till en mer lättöverskådlig och generell förverkandereglering anser regeringen i likhet med utredningen att regleringen bör kompletteras med en ytterligare bestämmelse. Regeringen anser, i likhet med Lagrådet, att det av lagtexten bör framgå att egendom som på ”annat liknande” sätt har varit föremål för brott ska förverkas.

Sammantaget innebär förslaget att ett flertal förverkandebestämmelser i specialstraffrätten kan upphävas till förmån för den generella regleringen i brottsbalken.

Hänvisningar till S6-5-2

6.5.3. Förverkande av särskilda brottsverktyg

Regeringens förslag: Förverkande ska få ske av

1. ett föremål som är ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om det har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att det skulle komma till sådan användning,

2. ett föremål som är ägnat att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att det skulle komma till sådan användning, och

3. andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott.

Bestämmelserna om användning av vissa tvångsmedel när det finns grund för förverkande i polislagen och lagen om internationellt polisiärt samarbete ska anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag men har en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Svea hovrätt väcker frågan om förslaget till ny lydelse av hittillsvarande 36 kap. 3 § 1 brottsbalken verkligen innebär ett förtydligande av det som redan gäller eller en utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Skälen för regeringens förslag: Vissa särskilda brottsverktyg får enligt 36 kap. 3 § brottsbalken förverkas oberoende av koppling till något brott.

Enligt bestämmelsen får förverkande beslutas i fråga om föremål – som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt kan befaras komma till brottslig användning, – som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och

som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, eller – som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar

skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Huvudregeln i hittillsvarande 3 § 1 om förverkande av föremål som kan befaras komma till brottslig användning bygger på att det är föremålets särskilda beskaffenhet som utgör skäl för förverkande, medan omständigheterna i övrigt kan användas som en negativ faktor, som begränsar utrymmet för förverkande. I hittillsvarande 3 § 2 och 3 kan däremot även omständigheterna kring föremålets påträffande beaktas som skäl för förverkande (se prop. 1982/83:89 s. 1517 och prop. 1987/88:143 s. 1112). I likhet med utredningen anser regeringen att det finns skäl att genomgående ge omständigheterna i övrigt större betydelse som skäl för förverkande för att på så sätt stärka förverkandemöjligheterna avseende särskilda brottsverktyg. Det bör emellertid, i linje med vad Svea hovrätt för fram, komma till ett tydligare uttryck i lagtexten än i utredningens förslag.

Bestämmelserna om förverkande av vapen- och skadegörelseföremål i hittillsvarande 3 § 2 och 3 ligger till grund för flera bestämmelser i polislagen om polisiära befogenheter. Det framstår därför inte som en framkomlig väg att i detta lagstiftningsärende låta dessa bestämmelser gå upp i en allmän reglering om förverkande av särskilda brottsverktyg. De båda punkterna om vapen- och skadegörelseföremål bör alltså behållas. Beträffande andra föremål bör däremot regleringen ändras så att det inte längre ska vara avgörande att föremålet sett för sig framstår som ett utpräglat brottsverktyg. Kravet i hittillsvarande 3 § 1 på att föremålet i sig ska vara av ”särskild beskaffenhet” bör därför ersättas av en sammanvägd bedömning, där såväl föremålets beskaffenhet som omständigheterna i övrigt beaktas. För att bestämmelsen inte ska bli alltför bred bör det kravet ställas att föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt sammantaget ska ge ”särskild” anledning att befara att föremålet ska komma till användning i samband med ett brott. Med denna lösning avser regeringen inte att minska utrymmet för förverkande av sådana utpräglade brottsverktyg som redan för sig är av ”särskild beskaffenhet”. Om inte omständigheterna i övrigt tydligt talar i en annan riktning bör det alltså alltid finnas särskild anledning att befara att sådana föremål ska komma till användning i samband med ett brott. Däremot innebär förslaget att omständigheterna i övrigt kan medföra att även andra föremål kan bli föremål för förverkande med stöd av bestämmelsen, vilket inte är fallet i dag. En allmän reglering av detta slag bör lämpligen placeras sist i paragrafen, för att markera att den avser andra föremål än vapen- och skadegörelseföremål.

En särskild fråga som väcks av utredningen är om reglerna om förverkande av särskilda brottsverktyg bör ändras så att det i ökad utsträckning ska vara möjligt att förverka skyddsvästar i syfte att minska risken för skjutningar. Utredningen föreslår därför att det inte längre ska krävas att den egendom som ska förverkas kan befaras komma till brottslig användning. I stället ska egendomen enligt förslaget kunna förverkas om det kan befaras att den ska komma till användning i samband med brott eller vid brottslig verksamhet.

Förekomsten av skjutvapen, liksom användningen av skyddsvästar, i kriminella kretsar har ökat. Det har även skett en ökning av dödligt våld där skjutvapen använts. För regeringen står det klart att det krävs betydande insatser av olika slag för att bekämpa dessa samhällsproblem. Det förslag som utredningen lämnar innebär att det i större utsträckning kommer gå att förverka skyddsvästar än i dag. Det bör i lagtexten uttryckas så att det finns särskild anledning att befara att föremålet kan komma till användning ”i samband med ett brott”.

En konsekvens av nu lämnade förslag är att bestämmelserna om användning av vissa tvångsmedel när det finns grund för förverkande i polislagen, lagen om internationellt polisiärt samarbete och andra anknytande författningar också bör anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

7. Förverkande av brottsvinster och oförklarade tillgångar

7.1. Förtjänster från brottslighet ska neutraliseras

Regeringens förslag: För att synliggöra att förverkande kan ske från den som gjort en förtjänst på brottslighet, oberoende av om han eller hon har varit inblandad i ett brott eller kan hållas straffrättsligt ansvarig för det, införs begreppen brottsvinster och oförklarade tillgångar i 36 kap. brottsbalken.

Vinster från brott (brottsvinster) ska ersätta de nuvarande uttrycken ”utbyte av brott” och ”ekonomiska fördelar som uppkommit i utövningen av näringsverksamhet”. En ny grundläggande regel om förverkande av brottsvinster införs.

Förverkande av egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott ska kunna förverkas om mottagandet utgör brott (kostnadsersättning).

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har en delvis annan språklig utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Försäkringskassan, Göteborgs tingsrätt, Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker eller har inte några invändningar mot förslaget. Umeå tingsrätt, liksom Åklagarmyndigheten, anser att det under den fortsatta beredningen bör övervägas dels om den nuvarande hållningen att endast nettovinsten från ett brott ska kunna förverkas bör ändras till förmån för en ordning där bruttovinsten från ett brott ska kunna förverkas, dels om flera som medverkat till ett brott som gett upphov till en brottsvinst bör svara gemensamt mot staten. Domstolsverket och Riksdagens ombudsmän (JO), som ser behov av att regelverket utformas på ett enhetligt sätt, väcker frågan om ordet brottsvinster används på ett konsekvent sätt i utredningens förslag till nytt 36 kap. brottsbalken och anser att det bör övervägas om lagstiftningen i det här avseendet bör utformas på ett annat sätt.

Skälen för regeringens förslag

Förverkandet ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster

Som framhålls i avsnitt 5.2 bör en ny förverkandelagstiftning präglas av ambitionen att förverkandet ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster. Brottslighet ska inte löna sig. Att brottslighet inte ska löna sig gäller generellt och inte bara den som har begått brottet. Ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av ett brott, oberoende av om man har varit inblandad i det eller kan hållas straffrättsligt ansvarig för det. Med en tydlig utgångspunkt att förtjänster bör förverkas kan det antas att en central drivkraft att begå brott som består just i möjligheten till vinst motverkas. Vad som nu sagts återspeglas redan i hittillsvarande lagstiftning där förtjänster från brottslighet kan förverkas dels som vinster från specifika brott (utbytesförverkande), dels som egendom som härrör från brottslig verksamhet (utvidgat förverkande). Att ett förverkande ska leda till en

neutralisering av brottslighetens förtjänster behöver dock, som utvecklas nedan, komma till tydligare uttryck i lagstiftningen.

Neutraliseringstanken innebär att förverkande av förtjänster från ett specifikt brott i princip bör ta sikte på vinsten snarare än dess omsättning. Till skillnad från Åklagarmyndigheten och Umeå tingsrätt anser regeringen alltså att den rådande ordningen bör behållas. Huvudregeln bör alltså även fortsättningsvis vara att det ska vara den vinst som gärningsmannen har gjort på brottet som ska förverkas som brottsvinst, snarare än alla de summor som passerat gärningsmannen och som på något sätt kan kopplas till brottsligheten.

Att förverkande bör ta sikte på vinsten bör emellertid inte förstås alltför bokstavligt. Det finns nämligen, också med den nämnda utgångspunkten, anledning att utforma reglerna på ett sätt som tar hänsyn till realiteterna och som gör att regelverket kan tillämpas på ett effektivt och rimligt sätt. Det ligger t.ex. i sakens natur att det mer sällan finns några tillförlitliga uppgifter om vilka kostnader som varit förknippade med en viss brottslig verksamhet. Det kan därför inte anses stå i strid med neutraliseringstanken att – i linje med hittillsvarande praxis – låta bedömningen av hur stor vinsten från ett brott kan anses ha varit i vissa fall bygga på en uppskattning, dvs. att låta möjligheten till avdrag bero på närmast skönsmässiga överväganden.

Neutraliseringstanken innebär att dubbelförverkande normalt bör undvikas. Staten bör följaktligen inte förverka samma brottsvinst två gånger. Exempelvis bör en brottsvinst inte förverkas hos gärningsmannen om han eller hon har fört vinsten vidare till en penningtvättare. Förverkandelagstiftningen ger emellertid inte – och bör inte heller framöver ge – den som begår brott något skydd mot att drabbas av ekonomisk skada. Effekter kan följaktligen uppstå som vid första anblick kan framstå som ett dubbelförverkande. Exempelvis är det inget som utesluter att vederlag för narkotika förverkas hos säljaren samtidigt som narkotikan förverkas hos köparen. Även det förhållandet att vissa kostnader inte beaktas vid beräkningen av vinsten, t.ex. ersättning till medhjälpare, kan leda till dylika effekter: brottsvinsten kan förverkas hos gärningsmannen utan beaktande av vad som betalats till medhjälparna, samtidigt som ersättningen förverkas hos de senare.

I likhet med utredningen och Polismyndigheten anser regeringen att begreppet vinster från brott, dvs. brottsvinster, bör ersätta det nuvarande begreppet utbyte av brott. Det främsta skälet till det är att den nuvarande begreppsbildningen framstår som onödigt komplicerad, t.ex. vad gäller avkastning och egendom som trätt i stället för utbyte. En begreppsbildning som tar sin utgångspunkt i vinst torde dessutom bättre ge uttryck för sanktionens syfte, att neutralisera vinster som gjorts på brottet. Avsikten med att införa brottsvinstbegreppet i en grundläggande regel är också att tillämpningsområdet för vilka förtjänster som kan förverkas som en brottsvinst utvidgas. Exempelvis bör även mer indirekta vinster och besparingar, som i dag omfattas av det bredare begreppet eller uttrycket ”ekonomiska fördelar” när vinsten uppkommit i utövningen av näringsverksamhet, kunna träffas av det nya begreppet. Därigenom saknas behov av en särskild reglering som träffar förtjänster som uppkommit i utövningen av näringsverksamhet. En utvidgning innebär också att nuvarande 36 kap. 1 c §, som föreskriver att egendom som trätt i stället för

utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte ska anses som utbyte, kan upphävas till förmån för en ny grundläggande regel om förverkande av brottsvinster.

Även ersättning som tagits emot för kostnader i samband med ett brott kan förverkas (kostnadsersättning). Kostnadsersättning kan dock enligt hittillsvarande lagstiftning bara förverkas om mottagandet innebär ett brott enligt brottsbalken. Som framgår av avsnitt 6.2 anser regeringen att brottsbalkens reglering bör göras generellt tillämplig även i förhållande till specialstraffrätten. Kostnadsersättning bör därför kunna förverkas oavsett om mottagandet är straffbelagt enligt brottsbalken eller en specialstraffrättslig författning.

Det finns följaktligen starka skäl att i en ny förverkandelagstiftning på ett bättre sätt synliggöra att ett förverkande ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster. Regeringen anser därför, till skillnad från

Lagrådet, att det inte finns skäl att införa en legaldefinition av begreppet brottsvinster som ska motsvara nuvarande begreppsbildning. En sådan ordning skulle nämligen innebära att de inkonsekvenser som finns i hittillsvarande begreppsbildning indirekt skulle föras över till den nya lagstiftningen. När det gäller den lagtekniska utformningen av kapitlet och hur olika bestämmelser relaterar till varandra är det angeläget att nuvarande möjligheter till såväl sakförverkande som värdeförverkande ska finnas kvar men också att det kommer till tydligt uttryck i lagstiftningen.

En brottsvinst kan, men behöver inte, manifesteras i viss egendom. När exempelvis brottsvinsten inte längre finns i behåll eller inte manifesterats i viss egendom bör det alltså, liksom enligt hittillsvarande lagstiftning, vara möjligt att formulera förverkandebeslutet som en betalningsförpliktelse gentemot staten (värdeförverkande). Lagrådet, som ifrågasätter om lagrådsremissens förslag till 36 kap. 17 § första stycket brottsbalken fyller någon självständig funktion eftersom regleringen inte säger mer än vad som redan framgår av grundbestämmelserna, föreslår att det stycket förtydligas. Enligt regeringen är dock en bättre lösning att låta bestämmelserna i första stycket utgå och låta bestämmelserna i andra stycket – som rör möjligheten att i stället för egendomen förverka egendomens värde – inordnas i grundbestämmelserna om förverkande av brottsvinster, självständigt förverkande eller utvidgat förverkande. En sådan lösning överensstämmer dessutom med den systematik som gäller i hittillsvarande 36 kap. 1 och 1 b §§. Lagrådsremissens förslag till 36 kap. 17 § tredje stycket och dess närmare utformning behandlas i avsnitt 7.4.

Oförklarade tillgångar – ett nytt begrepp

Förverkande enligt hittillsvarande 36 kap. 1 §, utgår ifrån ett visst brott och tar sikte på den förtjänst som brottet har gett upphov till. Sedan 2008 är det enligt 1 b § möjligt att förverka inte bara utbyte av det brott som en person döms för utan även utbyte som kommer från en inte närmare preciserad brottslighet (utvidgat förverkande).

Förverkande av brottsvinster, å ena sidan, som tar sikte på den vinst som ett specifikt brott har gett upphov till kan sägas utgöra en del av vad som kan betraktas som konventionell brottsbekämpning. Utvidgat förverkande, å den andra sidan, är visserligen inriktat på att neutralisera förtjänster från brottslighet. Men en väsentlig skillnad mellan förverkandeformerna är att

utvidgat förverkande i grunden tar sikte på viss egendom som direkt eller indirekt härrör från en inte närmare preciserad brottslighet, snarare än att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst. Utvidgat förverkande kan därmed anses utgöra grunden för den s.k. tillgångsinriktade brottsbekämpningen i den nuvarande lagstiftningen. Prövningen av förverkandefrågan blir därmed inte inriktad på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott och om brottet har gett upphov till en vinst. Om rätten finner tillräckligt stöd för åklagarens påstående att egendomsinnehavet inte står i proportion till den enskildes förvärvsmöjligheter och den enskilde inte på ett godtagbart sätt kan förklara egendomens legitima ursprung, blir slutsatsen att egendomen härrör från brottslig verksamhet och ska förverkas. Vad som förverkas är alltså i praktiken oförklarade tillgångar, det som i internationella sammanhang benämns som unexplained wealth.

Förverkande av brottsvinster och förverkande av oförklarade tillgångar är alltså två olika sätt att närma sig förtjänster från brottslighet. Regeringen anser, i linje med vad Domstolsverket och JO för fram, att skillnaden mellan brottsvinster och oförklarade tillgångar bör återspeglas i en tydlig begreppsbildning i den nya förverkandelagstiftningen. I avsnitt 8.2 föreslås att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, införs i den nya lagstiftningen. Förverkandeformen tar, liksom utvidgat förverkande, sin utgångspunkt i möjligheten att förverka oförklarade tillgångar. Med ytterligare möjligheter att förverka oförklarade tillgångar ökar behovet av en lagstiftning som återspeglar förverkandeformernas grundläggande funktion och uppbyggnad. Det är därför motiverat att, utöver att införa begreppet brottsvinster, låta begreppet oförklarade tillgångar, dvs. ett samlingsnamn för vilken typ av egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna om utvidgat förverkande och självständigt förverkande, utgöra en central del i den nya begreppsbildningen i en ny förverkandelagstiftning.

Närmare om skillnaderna mellan brottsvinstförverkande och förverkande av oförklarade tillgångar

Förverkande av brottsvinster tar, som framhållits, sin utgångspunkt i ett begånget brott och tar sikte på den förtjänst som brottet har gett upphov till. För brottsvinstförverkande krävs inte att vinsten har påträffats eller kan knytas till någon viss egendom. Även abstrakt framräknad vinst kan följaktligen förverkas (värdeförverkande). Förverkande av oförklarade tillgångar, som fokuserar på illegitimt åtkommen egendom, förutsätter däremot som huvudregel att egendomen har påträffats. Genom rättsfallet NJA 2021 s. 263 står det klart att förverkande av oförklarade tillgångar inte kan användas för att förverka en i alla avseenden abstrakt framräknad vinst. Enligt den nuvarande regleringen får dock – i stället för egendomen – dess värde förklaras förverkat. Ett värdeförverkande av oförklarade tillgångar kan alltså vara möjligt att tillgripa i de fall egendomen inte påträffats men egendomen likväl kan identifieras eller följas.

Vid förverkande av oförklarade tillgångar saknar det betydelse när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum (jfr prop. 2007/08:68 s. 6465). Det saknas vidare betydelse vilken roll som den enskilde har haft i den brottsliga verksamheten, eftersom brottslig verksamhet i det här

sammanhanget i huvudsak tar sikte på det förhållandet att det råder en disproportion mellan egendomsinnehav och legitima förvärvskällor. När åklagaren lyckas bevisa att det råder en sådan disproportion och den enskilde inte på ett godtagbart sätt kan förklara egendomens legitima ursprung så ska egendomen förverkas.

Hänvisningar till S7-1

7.2. Solidariskt förverkande och bevisning

Regeringens förslag: Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt ska förverkande som huvudregel bestämmas för varje person för sig.

Om det finns särskilda skäl får rätten förordna om solidariskt förverkande.

Kan bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte alls eller endast med svårighet föras, får rätten uppskatta vinsten eller värdet till ett skäligt belopp.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har delvis en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Försäkringskassan, Göteborgs tingsrätt, Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker eller har inte några invändningar mot förslaget. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten anser att det bör övervägas om flera som medverkat till ett brott som gett upphov till en brottsvinst bör svara gemensamt mot staten. Hovrätten för Nedre Norrland anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen om skälighet kan ge upphov till problem i rättstillämpningen där lika fall riskerar att behandlas olika.

Skälen för regeringens förslag

Solidariskt förverkande?

Som regeringen framhåller i avsnitt 7.1 bör en ny förverkandelagstiftning präglas av ambitionen att förverkandet ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster. Brottslighet ska inte löna sig. Om flera personer gjort en brottsvinst inställer sig frågan vad som ska gälla i förverkandehänseende. När flera har gjort en brottsvinst gemensamt bestäms förverkandet, enligt dagens lagstiftning, var för sig för gärningsmännen. Regeringen instämmer med utredningen att utgångspunkten bör vara densamma även fortsättningsvis. Till skillnad från Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten anser regeringen att en ordning som möjliggör att hela brottsvinsten förverkas från en av flera medverkande kan sättas i fråga. Förverkandet skulle med en sådan ordning i praktiken innebära att ett av flera förverkandesubjekt drabbas av en förlust (där förverkandet överstiger hans eller hennes del av vinsten) samtidigt som övriga medverkande skulle ha rätt att behålla sina respektive andelar av brottsvinsten. Sett i ljuset av förverkandesanktionens syfte skulle en sådan förändring vara svår att försvara. Det kan dock, som utredningen påpekar, i vissa situationer finnas skäl att göra det möjligt att föreskriva om solidariskt ansvar. Det bör i regel inte komma i fråga när det gäller relationen mellan flera fysiska personer, men när en brottsvinst har

uppkommit med inblandning av juridiska personer bör solidariskt förverkande i vissa fall kunna komma i fråga. Som exempel kan nämnas situationer där det civilrättsligt skulle bli aktuellt med ansvarsgenombrott, alltså där det inte finns skäl att upprätthålla gränserna mellan t.ex. ett moderbolag och ett dotterbolag, eller mellan en fysisk person och en juridisk person. I praktiken torde det här ofta röra sig om bulvansituationer. Regeringen instämmer följaktligen i utredningens förslag om att det bör finnas möjlighet för rätten att förordna om solidariskt förverkande om det finns särskilda skäl.

En bevislättnadsregel

I vissa fall kan det vara förenat med betydande utredningsinsatser att lägga fram bevisning om brottsvinstens storlek. Dessa fall aktualiserar behovet av regler om bevislättnad för åklagaren. Enligt dagens förverkandelagstiftning finns en sådan uttrycklig bevislättnadsregel i fråga om brottsvinster som uppstått i utövningen av näringsverksamhet (se 4 § tredje stycket). Möjligheten att göra skälighetsuppskattningar av storleken av en brottsvinst gäller emellertid, även utan en uttrycklig regel, för alla former av förverkande (jfr prop. 1968:79. S. 60 och prop. 1981/82:142 om ändring i brottsbalken [ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet] s. 17). Kan bevisning om vad som ska förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får följaktligen värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Likt utredningen ser regeringen behov av att möjligheten att göra skälighetsuppskattningar av en brottsvinsts storlek eller viss egendoms värde kommer till tydligt uttryck i en ny förverkandelagstiftning. Det har inte framkommit att den nuvarande ordningen gett upphov till situationer där lika fall behandlats olika. Till skillnad från Hovrätten för Nedre

Norrland anser regeringen därför att det finns goda skäl för att lagfästa möjligheten att göra skälighetsuppskattningar genom en bevislättnadsregel i 36 kap. brottsbalken. En ny generellt tillämplig reglering bör därför införas som innebär att om bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta vinsten eller värdet till ett skäligt belopp.

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 17.2

7.3. Möjligheterna till utvidgat förverkande utökas

Regeringens förslag: Regleringen om utvidgat förverkande förs över till det nya 36 kap. i brottsbalken och anpassas till den nya lydelsen av kapitlet.

Beviskravet för utvidgat förverkande ändras så att förverkande ska få ske om det framstår som övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Regeringens bedömning: Grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, bör inte anges som särskilt uppräknade brott som kan utlösa utvidgat förverkande.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår dels att dagens beviskrav – klart mera

sannolikt – ska behållas, dels att grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska utgöra särskilt uppräknade brott som kan utlösa utvidgat förverkande.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Justitiekanslern, Nacka tingsrätt, Sveriges advokatsamfund och Åklagarmyndigheten, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten, som tillstyrker utredningens förslag om att vidga uppräkningen av brott som kan utlösa utvidgat förverkande, konstaterar att förslaget kan bidra till att minska utredningsinsatser för de aktuella brottstyperna. Polismyndigheten ställer sig visserligen positiv till förslaget men anser att även brott med lägre straffminimum än två års fängelse bör betraktas som förverkandeutlösande brott och att möjligheten att tillgripa utvidgat förverkande i dessa fall inte bara ska omfatta de fall där brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form utan också när brottsligheten begåtts i gängkriminella sammanhang.

Vidare anser Polismyndigheten att det finns skäl att ändra beviskravet för utvidgat förverkande till ”övervägande sannolikt”.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Regleringen om utvidgat förverkande förs över till den nya förverkandelagstiftningen i brottsbalken

Bestämmelsen om utvidgat förverkande (36 kap. 1 b § brottsbalken) innebär att förverkande kan ske av egendom eller dess värde, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. En förutsättning för utvidgat förverkande är att någon döms för ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge utbyte och att det för brottet är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer. Sådant förverkande kan dessutom komma i fråga då någon döms för vissa särskilt uppräknade brottstyper med en lägre straffskala, förutsatt att brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte.

Regeringen kan i likhet med utredningen konstatera att reglerna om utvidgat förverkande fungerar på avsett sätt. Reglerna har också, i relativ närtid, varit föremål för en utvärdering, vilket ledde till vissa utvidgningar av tillämpningsområdet (prop. 2015/16:155). Det finns ett fortsatt behov av regleringen om utvidgat förverkande, inte minst för att Sverige ska leva upp till sina förpliktelser enligt EU-rätten. Regleringen om utvidgat förverkande bör därför föras över till den nya förverkandelagstiftningen i brottsbalken.

Enligt artikel 3 i 2005 års förverkanderambeslut som utgör grunden för den svenska regleringen om utvidgat förverkande krävs att den egendom som ska kunna bli föremål för förverkande ”härrör” från brottslig verksamhet (jfr rättsfallet NJA 2010 s. 374 p. 14–15). Regeringen valde emellertid vid genomförandet av rambeslutet ett annat, visserligen synonymt, uttryckssätt i lagtexten (”utgör utbyte av brottslig verksamhet”). En ytterligare förutsättning för förverkande är att det förverkandeutlösande brottet varit av beskaffenhet att kunna ”ge utbyte”.

Som en följd av att regeringen i avsnitt 7.1 föreslår att utbytesbegreppet ska ersättas med begreppet ”brottsvinst” bör utbytesbegreppet utmönstras även ur regleringen om utvidgat förverkande. I konsekvens med de förslag som lämnas i avsnitt 7.1 bör det alltså redan av lagtexten framgå att det

förverkandeutlösande brottet har sådant att det skulle kunna ”ge vinst”. När lagstiftningen nu ses över som helhet framstår det vidare som naturligt att låta uttryckssättet i förverkanderambeslutet bilda utgångspunkten för lagtextens lydelse. Regeringen föreslår därför att den bedömning som ska göras enligt paragrafen bör ta sikte på frågan om ”egendomen härrör från brottslig verksamhet”. En sådan förändring ligger dessutom väl i linje med regeringens ställningstaganden i avsnitt 7.1 om att utvidgat förverkande tar sikte på illegitimt åtkommen egendom snarare än på att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst.

Beviskravet för utvidgat förverkande ändras till övervägande sannolikt

Det är angeläget att utvidgat förverkande är ett effektivt verktyg i brottsbekämpningen. Beviskravet får därför inte vara för högt. Samtidigt får beviskravet inte sättas så pass lågt att förverkandeformens legitimitet kan ifrågasättas. Det är också av central betydelse att förhållandet mellan förverkandeformerna rent systematiskt går att försvara.

I avsnitt 8 lämnas förslag om att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, ska införas i den nya lagstiftningen. Beviskravet vid självständigt förverkande föreslås utformas på det sätt som i dag gäller vid utvidgat förverkande. Om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet ska egendomen förverkas. Liksom utredningen anser regeringen att det i bevishänseende bör göras en åtskillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande.

Utredningen föreslår att beviskravet för den nya förverkandeformen självständigt förverkande ska bestämmas till visat/styrkt samtidigt som beviskravet för utvidgat förverkande (”klart mera sannolikt”) föreslås ligga fast. Som flera remissinstanser påpekar, däribland Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten, framstår emellertid beviskravet ”visat/styrkt” som ett främmande och oklart beviskrav i straffprocessen, inte minst med beaktande av hur beviskravet i brottmål emellanåt formuleras. Dessutom kan det ifrågasättas, i linje med vad bl.a. Umeå tingsrätt framhåller, om det i bevisprövningen i praktiken går att upprätthålla en klar skiljelinje när det gäller hur mycket och vilken bevisning som bör krävas för att förverkande ska få ske enligt utredningens förslag till ny förverkandeform (”visat”) respektive utvidgat förverkande (”klart mera sannolikt”). En betydande skillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande ligger dessutom i att det vid utvidgat förverkande måste vara bevisat bortom rimligt tvivel att en person gjort sig skyldig till ett förverkandeutlösande brott för att förverkande ska få ske.

Regeringen kan konstatera att bl.a. Norge och Danmark tillämpar en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande (se 13 kap. 68 § fjärde stycket i norska straffeloven respektive 9 kap. 76 a § fjärde stycket i danska straffeloven). En sådan ordning ligger i linje med de krav som följer av artikel 3.4 i Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (förverkandekonventionen). Enligt artikeln ställs krav på att förverkandesubjektet ska kunna förklara förverkandeobjektets legitima ursprung, i de fall någon döms för ett allvarligt brott, för att egendomen ska fredas från förverkande (omvänd bevisbörda). Sverige har för närvarande reserverat sig mot artikel 3.4 i konventionen.

Det är angeläget att beviskravet vid utvidgat förverkande utformas på ett sätt som innebär att förverkandeformen kan utgöra ett så effektivt verktyg i brottsbekämpningen som möjligt, utan att förlora sin legitimitet. Ett krav på omvänd bevisbörda vid sådant förverkande på det sätt som föreskrivs i artikel 3.4 i förverkandekonventionen och som dessutom förekommer i bl.a. Danmark och Norge skulle kunna övervägas även i Sverige. Regeringen kan dock konstatera att det för närvarande saknas beredningsunderlag som innebär att det är möjligt att utforma beviskravet på ett sådant sätt. Med hänsyn till det förslag som lämnas i avsnitt 8.2.2 i fråga om beviskravet vid självständigt förverkande anser regeringen, i ljuset av ambitionen att sänka beviskravet vid utvidgat förverkande, att beviskravet i enlighet med utredningens alternativa förslag och vad bl.a. Polismyndigheten anför bör bestämmas till övervägande sannolikt. Förverkande bör alltså få ske om det framstår som övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Regeringen avser att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om Sveriges reservation mot artikel 3.4 i förverkandekonventionen bör behållas, om omvänd bevisbörda bör införas vid utvidgat förverkande samt, som Polismyndigheten lyfter fram, om möjligheten att tillgripa utvidgat förverkande eller hur beviskravet formuleras på något sätt bör kopplas till om brottsligheten begåtts i gängkriminella sammanhang.

Endast brott som skulle kunna ge vinst bör kunna utlösa utvidgat förverkande

Utredningen föreslår att regleringen om utvidgat förverkande bör kompletteras med en bestämmelse som anger att också grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska utgöra förverkandeutlösande brott utan ett krav på att brotten varit av beskaffenhet att kunna ge vinst. Som skäl för förslaget anförs bl.a. att dessa brott i och för sig endast i speciella fall är av beskaffenhet att kunna ge vinst samtidigt som brottstypen i sig indikerar att gärningsmannen varit involverad i avancerad ekonomisk brottslighet.

Som framgår av avsnitt 5.2 är en av de grundläggande utgångspunkterna för reformen att brottslighet inte ska löna sig. Även syftet med utvidgat förverkande är att dra in förtjänster från brottslig verksamhet (jfr prop. 2007/08:68 s. 59). Mot den bakgrunden kan det framstå som rimligt att som utredningen föreslår inkludera även andra brott som kan indikera att den dömde är eller har varit involverad i avancerad ekonomisk brottslighet. Samtidigt har det nuvarande kravet på att brottet ska vara av beskaffenhet att kunna ge utbyte ytterst sin grund i EU-rätten. Även om dessa regler i och för sig endast har karaktär av minimiregler skulle en utvidgning av bestämmelsen om utvidgat förverkande till att omfatta även andra fall göra en redan svårtillgänglig bestämmelse ytterligare mer komplicerad och innebära ett tydligt avsteg från dess hittillsvarande grundkonstruktion. Det framstår därför som en bättre lösning att tillgodose behovet av en förverkandebestämmelse med bredare tillämpningsområde på annat sätt. Som framgår av avsnitt 8.2 föreslår regeringen att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, ska införas. Genom detta förslag tas kravet på ett förverkandeutlösande brott bort. Möjligheterna att förverka egendom genom självständigt förverkande blir med andra ord så

pass stora och effektiva att det inte är motiverat att komplicera tillämpningsområdet för utvidgat förverkande till att även träffa brott som inte har varit av beskaffenhet att ge vinst. Regeringen vill i sammanhanget särskilt peka på att en central faktor för att förverkanderegleringen ska få önskat genomslag är att reglerna ska vara så enkla och renodlade som möjligt, och därmed begripliga för de som ska tillämpa dem. Rekvisitet beskaffenhet att kunna ge utbyte bör också moderniseras språkligt och

ersättas med sådant brott som skulle kunna ge vinst.

Hänvisningar till S7-3

7.4. Tillämpningsområdet för sakförverkande utvidgas

Regeringens förslag: Förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning och oförklarade tillgångar får avse egendom (sakförverkande) eller egendomens värde (värdeförverkande). Sakförverkande ska inte längre förutsätta att egendomen kan knytas till brottet. Vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att det ska krävas särskilda skäl för ett sakförverkande av annan egendom än sådan som direkt kan kopplas till brottet, när värdet på egendomen som förverkas överstiger brottsvinsten.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Ekobrottsmyndigheten, Hovrätten för Nedre Norrland, Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Kronofogdemyndigheten anser att det bör övervägas om myndigheten ska informeras om fall där överskjutande värde ska tillgodoräknas förverkandesubjektet för att Kronofogdemyndigheten ska kunna ta egendomen i anspråk för utmätning gentemot förverkandesubjektet för skuld som ska drivas in av myndigheten.

Skälen för regeringens förslag

De begränsade möjligheterna till sakförverkande kan ifrågasättas

I många brottsutredningar kan frågan uppkomma om på vilket sätt och med stöd av vilken lagstiftning som egendom lämpligen bör säkras. Det kan i förlängningen påverka möjligheterna till såväl förverkande som återställande av egendom som frånhänts en målsägande genom brott. Förverkandelagstiftningen samverkar alltså med regler på andra områden, däribland reglerna om kvarstad och beslag i rättegångsbalken.

Sakförverkande av brottsutbyte kan enligt den hittillsvarande förverkandelagstiftningen endast komma i fråga för egendom som i sin helhet, i ett eller flera led, kan härledas till ett visst brott. Enligt hittillsvarande 36 kap. 1 c § brottsbalken kan egendom som trätt i stället för utbytet anses som utbyte. Regleringen innebär alltså att även annan egendom än det ursprungliga brottsutbytet kan bli föremål för

sakförverkande. Om exempelvis den som begått en stöld säljer stöldgodset och köper en cykel för den erhållna köpeskillingen, kan cykeln förklaras förverkad. Även egendom som ersatt något som i sin tur har trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet kan bli föremål för sakförverkande. Att egendomen omvandlats i flera led hindrar alltså inte ett förverkande, men det krävs att åklagaren kan visa ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet och att egendomen i sin helhet ”trätt i stället” för det ursprungliga utbytet.

Om det inte går att visa ett otvetydigt samband mellan den ursprungliga brottsvinsten och annan egendom som trätt i stället för brottsvinsten är det inte möjligt att sakförverka egendom. Inte heller är det möjligt att sakförverka egendom om förverkandesubjektet till 90 procent förvärvat egendom med den ursprungliga brottsvinsten men till 10 procent med legitimt intjänade lönemedel. I de nu nämnda situationerna är åklagaren hänvisad till att framställa ett yrkande om värdeförverkande, där verkställighet av ett sådant beslut sker med stöd av bötesverkställighetslagen.

De rådande begränsningarna avseende sakförverkande påverkar möjligheten att säkra brottsvinster och i förlängningen möjligheten att verkställa ett förverkandebeslut. Möjligheten att verkställa ett förverkandebeslut försvåras om egendom inte på ett enkelt sätt kan säkras i ett tidigt skede av processen. Beslag kan i förverkandesyfte användas endast om fråga är om ett föremål som kan komma att sakförverkas och förutsätter alltså att det finns ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet. För att säkra värdeförverkande kan tvångsmedlen förvar och kvarstad och vissa fall penningbeslag användas. Till skillnad från beslag och penningbeslag kan en åklagare inte fatta beslut om kvarstad. I stället krävs ett beslut av domstol efter yrkande från åklagaren.

Vilket tvångsmedel som kan användas styrs alltså av om egendomen kan sakförverkas eller inte.

Regeringen kan konstatera att de begränsade möjligheterna att sakförverka egendom medför väsentliga effektivitetsproblem. Förverkandelagstiftningens effektiva genomslag, och ambitionen att brottslighet inte ska löna sig, kräver att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till verktyg som på ett mer effektivt sätt kan förhindra att egendom skaffas undan och säkerställa att ett förverkandebeslut också kan verkställas. Det sagda leder regeringen till slutsatsen att möjligheterna att sakförverka egendom behöver ses över.

Möjligheterna till sakförverkande bör utvidgas för att fullgöra en betalningsskyldighet om förverkande

I likhet med utredningen anser regeringen att sakförverkande av egendom bör kunna ske i större utsträckning än vad som är möjligt enligt dagens lagstiftning. Ett utvidgat tillämpningsområde för sakförverkande skulle i praktiken innebära en påtaglig förskjutning från värdeförverkande till sakförverkande och i tvångsmedelshänseende en motsvarande förskjutning från förvar och kvarstad till beslag. Om man till detta lägger förslaget i avsnitt 13.2 om att penningbeslag bör bli ett generellt tillämpligt

tvångsmedel skulle förändringarna sammantaget innebära att regelverket förenklas och förbättras på förundersökningsstadiet.

Enligt utredningen bör sakförverkande som utgångspunkt vara möjligt att tillgripa så länge värdet på den egendom som ska förverkas inte överstiger brottsvinsten. Men även i de fall värdet på egendomen överstiger brottsvinsten bör enligt utredningen sakförverkande vara möjligt att tillgripa, under förutsättning att det föreligger särskilda skäl.

För att bättre synliggöra det som utredningen föreslår och det som föreslås i lagrådsremissen – att möjligheterna till sakförverkande inte bör vara obegränsade – bör en annan lagteknisk konstruktion väljas. Lagtexten bör därför utformas så att den tydligt medger att sakförverkande får ske även i de fall värdet på egendomen som ska sakförverkas överstiger brottsvinsten, dock under samma förutsättningar som gäller när ett värdeförverkande verkställs enligt utsökningsbalken. En sådan mindre ändring, i relation till utredningens förslag, skulle ytterligare renodla regleringen. Dessutom skulle en motsatt ordning innebära att ytterligare verkställighetsåtgärder många gånger skulle vara nödvändiga för att fullt ut neutralisera brottsvinsten, vilket inte framstår som ändamålsenligt. Det bör därför som Lagrådet föreslår framgå av lagtexten att ett sakförverkande får ske under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken. De hänsynstaganden som gör sig gällande vid verkställighet av ett värdeförverkande enligt utsökningsbalken bör följaktligen gälla även vid sakförverkande av egendom som inte i sin helhet kan härledas till ett visst brott. Därför bör det typiskt sett inte möta något hinder att förverka egendom i de fall förverkandesvaranden enbart äger ett fåtal men mycket värdefulla saker. När egendom som förverkas överstiger brottsvinsten bör det överskjutande värdet, i likhet med vad som gäller vid utmätning, tillgodoräknas den som egendomen förverkats från.

Det är angeläget att det framgår att förverkandebeslutet – inte minst ur verkställighetssynpunkt – tar sin utgångspunkt i ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar en betalningsskyldighet. I det fall värdet som egendomen som har sakförverkats vid en försäljning inbringar ett lägre belopp än det värde som anges i beslutet om värdeförverkande är det inget som hindrar att denna exekutionstitel används för ytterligare verkställighetsåtgärder för restfordringen.

Det nu sagda visar på behovet av att förverkandebeslutet formuleras på ett ändamålsenligt sätt men också att det, utifrån vad Lagrådet anför, av lagtexten behöver synliggöras – på ett tydligare sätt än vad som framgår av lagrådsremissens förslag – att denna form av förverkande syftar till att fullgöra en betalningsskyldighet om förverkande, dvs. ett värdeförverkande (jfr 1 § andra stycket bötesverkställighetslagen [1979:189]). Rättens beslut behöver först och främst uttrycka storleken på t.ex. den brottsvinst som förverkas (värdeförverkande), men också ge anvisningar till den verkställande myndigheten om att förverkandet av denna brottsvinst verkställs i viss utpekad egendom. På så sätt skapas underlag för att bedöma om ett eventuellt överskott, vid försäljning, ska tillgodoräknas förverkandesubjektet. Dessutom skapas förutsättningar att använda det grundläggande beslutet om värdeförverkande för ytterligare verkställighetsåtgärder för restfordringen, om den utpekade egendomen

inbringar ett lägre värde än det belopp som betalningsskyldigheten uppgår till.

Om det i stället uppkommer ett överskott bör, sedan kostnaderna för försäljningen dragits av, överskottet tillgodoräknas förverkandesvaranden. Regeringen kan i det här sammanhanget mot bakgrund av de frågor som

Kronofogdemyndigheten väcker konstatera att det genom en författningsändring som trädde i kraft den 1 augusti 2022 numera finns en skyldighet för Polismyndigheten att – om myndigheten i sin verksamhet påträffar egendom och det finns anledning att anta att egendomen kan utmätas – underrätta Kronofogdemyndigheten (se 6 kap. 25 § utsökningsförordningen [1981:981]). I de fall där överskjutande värde ska tillgodoräknas den som egendomen förverkas från finns alltså en skyldighet för

Polismyndigheten lämna en underrättelse. Dessutom kan Kronofogdemyndigheten även begära Polismyndighetens biträde enligt 6 kap. 12 a § utsökningsbalken för att det överskjutande värdet ska kunna utmätas.

En särskild fråga i sammanhanget är vilka krav som kan ställas på brottsbekämpande myndigheter för att tillgodose förverkandesubjektets befogade intressen av att ett förverkande inte sker i strid med bestämmelserna i 5 kap. utsökningsbalken redan i samband med att egendomen säkras. Det kan inte begäras, lika lite som vid utmätning, att polis och åklagare ska göra någon grundligare utredning om förverkandesubjektets rätt eller behov av viss egendom. Polisen måste därför av praktiska skäl kunna handla efter vad som framstår som sannolikt. Likaså ligger det i sakens natur att möjligheterna att säkra och sakförverka egendom som inte kan knytas till brottet ska användas med urskillning och endast i de fall det framstår som försvarligt (jfr 4 kap. 3 § utsökningsbalken).

En konsekvens av att verkställigheten i mindre utsträckning kommer att ske med stöd av utsökningsbalkens regler är att förverkandeanspråk kommer att gå före andra anspråk på den ifrågavarande egendomen. Att denna ordning påverkar företrädesordningen är en konsekvens som framstår som rimlig (jfr 2 § lagen [1993:891] om indrivning av statliga fordringar m.m. och 7 kap. 14 § utsökningsbalken). Det kan t.ex. sättas i fråga att vinster från ett personrån i dag, genom Kronofogdemyndighetens försorg, ska kunna utmätas för att betala antingen ett skadestånd till ett brottsoffer eller en skatteskuld. Upprätthållandet av en sådan ordning innebär i praktiken att ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig åsidosätts. Ytterst bör gälla, liksom vid övriga förverkandeformer, att förverkande inte får ske om det framstår som uppenbart oskäligt (se avsnitt 10.1).

Hänvisningar till S7-4

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 17.2, 3, 7.1

8. En ny möjlighet att förverka oförklarade tillgångar

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 7.3, 9.2

8.1. Det behövs större möjligheter att förverka oförklarade tillgångar

Regeringens bedömning: Det finns behov av att kunna förverka egendom som inte står i proportion till en enskilds legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Finansinspektionen, Försäkringskassan och Svea hovrätt, tillstyrker utredningens bedömning eller har inget att invända mot den. Riksdagens ombudsmän (JO), som ställer sig kritisk till utredningens bedömning, anser att det i betänkandet saknas en närmare redogörelse för behovet eller ett underlag som ger stöd åt slutsatsen att det finns ett behov av en ny förverkandeform.

Skälen för regeringens bedömning

Den organiserade brottsligheten är systemhotande

Synen på brott, brottslingar och samhällets reaktioner på brott är i ständig förändring, precis som samhället i övrigt. Förekomsten av skjutvapen och explosiva varor i kriminella kretsar har ökat. De senaste åren har även inneburit en kraftig ökning av dödligt våld där skjutvapen använts. Betydande insatser krävs för att bekämpa organiserad brottslighet och annan kriminalitet förenad med gängbildning.

Den organiserade brottsligheten drivs i stor utsträckning av en vilja till ekonomisk vinning. Trots detta har brottsbekämpningen huvudsakligen tagit sikte på lagföring av enskilda brott. De omfattande oförklarade tillgångar som finns i sammanhang som kan kopplas samman med organiserad brottslighet angrips huvudsakligen inom ramen för just lagföringen av enskilda brott.

Den organiserade brottslighetens utbredning är ett växande problem, inte bara i Sverige utan även internationellt. I Europols hotbildsbedömning avseende den grova organiserade brottsligheten för 2021 åskådliggörs det växande hotet från organiserad brottslighet och kriminell infiltration på europeisk nivå. Intäkterna från den organiserade brottsligheten uppgår till minst 139 miljarder euro per år inom EU och vinsterna tvättas i ökande takt genom ett parallellt underjordiskt finansiellt system. Inte sällan återinvesteras vinster från brottslighet, t.ex. från sofistikerade momsbedrägerier eller systematisk ekonomisk brottslighet som riktats mot välfärdssystemen, i nya brottsupplägg eller i den legala ekonomin. Likaså förekommer att brottsvinster används till mutor gentemot samhällets institutioner i syfte att erhålla information eller på andra sätt underlätta den brottsliga verksamheten genom att påverka det offentliga beslutsfattandet.

Förutom de uppenbara konsekvenser som gängens dödliga våld och narkotikaaffärer kan ge upphov till för samhället i stort ska de system-

hotande konsekvenser som kan följa av att organiserade kriminella grupper tränger sig in i den legala ekonomin och samhället i övrigt inte underskattas. Om samhället inte på ett effektivt sätt bekämpar de ekonomiska drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten finns en påtaglig risk att samhällets institutioner, rättsstaten samt skatte- och välfärdssystemen undermineras.

En utmaning för de brottsbekämpande myndigheterna i kampen mot den organiserade brottsligheten är att det sällan, med de högt ställda beviskrav som gäller i brottmål, går att hålla ledarna för kriminella nätverk straffrättsligt ansvariga för brott, eftersom de endast i begränsad utsträckning deltar mer direkt i de brottsliga aktiviteterna. Samtidigt tillkommer vinsterna från de brottsliga aktiviteterna till stor del toppskiktet i nätverken. Konsekvensen av att nuvarande förverkandebestämmelser kräver att en person kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott för att ett förverkande ska få ske – antingen genom utbytesförverkande eller utvidgat förverkande – är att de kriminella som gör störst brottsvinster i många fall får behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet.

Den tillgångsinriktade brottsbekämpningen bör stärkas

Tillgångsinriktad brottsbekämpning innebär, som nämns i avsnitt 7.1, att brottsbekämpande myndigheter fokuserar sitt arbete på tillgångar med brottsligt ursprung snarare än på begångna brott. En effektiv tillgångsriktad brottsbekämpning kan begränsa möjligheterna att tjäna pengar på brottslighet, och därmed bidra till att bekämpa den organiserade brottsligheten. En effektiv tillgångsinriktad brottsbekämpning kan också minska viljan att begå brott och verka i kriminella grupperingar. Inte sällan är det nämligen utsikterna till en med brottsvinster finansierad konsumtion av statusprodukter som lockar unga människor att vara delaktiga i organiserad brottslighet. Blir det synligt och känt att myndigheternas arbete med att förebygga brott och att förhindra att brottslighet ska löna sig i konkreta fall leder till att kriminella fråntas egendom, kan detta verka avhållande för de som lockas av den kriminella banans möjlighet till snabba pengar.

Redan i dag finns en möjlighet att förverka oförklarade tillgångar, dvs. utan koppling till ett visst specifikt brott, med stöd av bestämmelsen om utvidgat förverkande i hittillsvarande 36 kap. 1 b § brottsbalken. Utmärkande för denna förverkandeform är att den i grunden fokuserar på egendom som härrör från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet – och som inte kan förklaras av t.ex. en legitim förvärvsinkomst – snarare än att i detalj peka ut att viss egendom utgör vinst från ett specifikt brott. Däremot förutsätter utvidgat förverkande ett förverkandeutlösande brott. Detta brott är därmed den ”nyckel” som möjliggör ett förverkande av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet och som annars inte är åtkomliga för förverkande, eftersom de inte kan knytas till ett konkret brott (jfr prop. 2015/16:155 s. 28). Förverkandeformen är i grunden ett resultat av de förpliktelser som följer av EU-rätten (se särskilt artikel 5 i Europaparlaments och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen).

Under senare år har en betydande rättsutveckling skett på förverkandeområdet såväl i Sverige som inom EU och internationellt. Kampen mot den organiserade brottsligheten har i vissa länder delvis skiftat fokus från konventionell brottsbekämpning till tillgångsinriktad brottsbekämpning. Vid sidan av utvidgat förverkande förekommer i ett flertal andra rättsordningar (däribland Irland, Australien och Storbritannien) förverkandeformer som lägger en förklaringsbörda på den enskilde. När staten lyckats bevisa att det råder en disproportion mellan egendomsinnehavet och legitima förvärvskällor måste alltså den enskilde, för att freda egendomen från förverkande, förklara hur egendomen har erhållits eller förvärvats på lagligt sätt, med legitima medel. Dessa självständiga förverkandeformer fokuserar – liksom utvidgat förverkande – följaktligen på möjligheten att förverka egendom som inte står i proportion till en persons legitima förvärvskällor, dvs. oförklarade tillgångar. Åtaganden om att införa sådana förverkandeformer, som visserligen inte är obligatoriska, förekommer även i internationella rättsakter som Sverige har tillträtt (se bl.a. Förenta nationernas konvention mot korruption [UNCAC] artikel 54.1 c och Financial Action Task Forces [FATF] rekommendation 4).

Arbetet med att utreda och lagföra personer inom ramen för organiserad brottslighet måste fortsätta med full kraft. Likaså måste insatser som riktar sig mot vissa typer av brottslighet även fortsätta att utvecklas där arbetet mot arbetslivskriminalitet särskilt bör nämnas. Det är dock angeläget att även andra metoder används som kan tränga tillbaka den organiserade brottsligheten från ett annat håll än vad som är möjligt med konventionell brottsbekämpning. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att på ett effektivt sätt lagföra personer högre upp i organisationerna för den organiserade brottsligheten finns det därför anledning att överväga om den tillgångsinriktade brottsbekämpningen kan stärkas för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

Brottslighetens ekonomiska drivkrafter behöver bekämpas

En central fråga, som JO anser behöver belysas i den fortsatta beredningen, är hur den nuvarande förverkandelagstiftningen står sig i ljuset av samhällsutvecklingen och om den möter behovet av att på ett effektivt sätt bekämpa gängkriminaliteten.

Visserligen har utredningen inte haft som uttalad uppgift att kartlägga tillämpningen av befintliga bestämmelser. Men i ljuset av den bakgrund som regeringen lämnar i detta avsnitt står det klart att nuvarande förverkandemöjligheter inte är tillräckligt effektiva för att möta dagens samhällsutmaningar. Kravet på att åklagaren måste bevisa att det är ställt utom rimligt tvivel att en person gjort sig skyldig till ett brott eller ett förverkandeutlösande brott för att förverkande ska få ske kan många gånger medföra att kriminella får behålla tillgångar vars värde inte står i proportion till innehavarens legitima förvärvskällor.

Av kriminalpolitiska skäl är det, som regeringen för fram i avsnitt 5.2, angeläget att förverkandelagstiftningen är utformad på ett sätt som innebär att brottslighet inte ska löna sig. Principen bör gälla inte bara den som kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott. Ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av brottslig verksamhet. Den som har gjort en förtjänst på brottslig verksamhet ska följaktligen inte få behålla den. Lagstiftningen

bör alltså redan av rättviseskäl vara utformad på ett sätt som minskar möjligheterna för enskilda att behålla tillgångar som helt eller delvis har ett illegitimt ursprung eller förvärvats med illegitima medel. För allmänheten skulle det t.ex. kunna framstå som stötande om det saknas möjlighet att förverka en större mängd sedlar som anträffats i en bil tillhörande en person som sedan en längre tid saknar förvärvsarbete och inte heller i övrigt uppbär några lagliga inkomster. Samma betraktelsesätt kan anläggas på situationer när större banktillgodohavanden, fastigheter eller värdefulla föremål påträffas hos någon som inte heller har möjlighet att lagligen bygga upp eller bibehålla en sådan förmögenhet som egendomen motsvarar och samtidigt uppbär åtskilliga bidrag ur välfärdssystemen.

Så länge en person får behålla egendom som härrör från brottslig verksamhet så åsidosätts den grundläggande principen om att brottslighet inte ska löna sig. Att tillgångar som härrör från brottslig verksamhet inte tas ifrån enskilda kan i förlängningen ge upphov till systemhotande konsekvenser genom att organiserade kriminella grupper tränger sig in i den legala ekonomin och underminerar samhällets institutioner. Därför framstår det, i linje med vad utredningen anför, som följdriktigt att egendom kan förverkas redan på den grunden att det bara kan påvisas att egendomen härrör från brottslig verksamhet och alldeles oavsett om någon fälls till ansvar för ett brott. Att upprätthålla den ordningen kan också bidra till att stärka rättsstaten, förverkandelagstiftningens trovärdighet som helhet och i förlängningen medborgarnas tilltro till myndigheternas brottsbekämpande arbete.

En effektivt utformad förverkandelagstiftning kan följaktligen minska möjligheterna för kriminella nätverk att göra vinster på sin brottsliga verksamhet, begränsa deras möjligheter att bygga upp resurser som kan återinvesteras i nya brottsupplägg eller i den legala ekonomin men också bidra till att bryta nyrekryteringen. Det sagda leder regeringen till slutsatsen att tiden är mogen för att överväga om det på ett väsentligt sätt går att stärka den tillgångsinriktade brottsbekämpningen genom möjligheten att kunna förverka egendom som inte står i proportion till en enskilds legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.

Skyddet för grundläggande fri- och rättigheter utgör inte något hinder mot en ny självständig förverkandeform men ställer krav på regleringens utformning

För att en självständig förverkandeform – som fokuserar på egendomsinnehav och inte uppställer krav på att egendom kan kopplas till enskilda brott – ska kunna införas krävs att den utgör en tillåten inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Det bör här även nämnas, vilket regeringen återkommer till i avsnitt 12.1, att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) sedan den 1 januari 2020 utgör svensk lag (prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter). Den närmare utformningen av förverkande-

formen och hur den får användas måste, i den mån den påverkar barn, följaktligen även vara förenlig med barnkonventionen.

Som Sveriges advokatsamfund påpekar aktualiserar införandet av en förverkandeform av nu aktuellt slag främst frågan om den är förenlig med skyddet för egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. En reglering med motsvarande innebörd finns även i artikel 17 i stadgan (jfr artikel 52.3 i stadgan).

Vid sidan av skyddet för egendom är, som regeringen återkommer till i avsnitt 8.2.3, även rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen av särskild betydelse. En reglering med motsvarande innebörd finns även i artikel 47 i stadgan liksom i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen (jfr artikel 52.3 i stadgan och prop. 2009/10:80 s. 156163).

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Skyddet för egendom får dock inskränkas genom lagstiftning i de fall staten finner det nödvändigt att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter eller viten. Begreppet ”egendom” ska ges en vidsträckt innebörd i konventionens mening. Det omfattar inte bara fast och lös egendom av olika slag utan också begränsade sakrätter av ekonomiskt värde liksom fordringar och immateriella rättigheter. Kravet på att egendomsberövande ska vara lagligt innebär inte bara att det måste finnas ett stöd för egendomsberövandet i inhemsk lag. Det ställs också krav på att den inhemska lagen är tillgänglig och tillräckligt tydlig för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att lagen har sådant innehåll att den tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav. I det sagda ligger att lagstiftningen i såväl materiellt som processuellt hänseende behöver utformas på ett sätt som innebär att det, för den som har ett intresse av att freda egendomen från ett förverkande, inte är orimligt svårt att hävda sin rätt.

Av praxis från Europadomstolen följer att möjligheterna att genom förverkandelagstiftning göra inskränkningar i egendomsskyddet är vidsträckt. Samhällets behov av att bekämpa de ekonomiska drivkrafterna bakom organiserad brottslighet för att skydda samhällets institutioner och samhället i övrigt för att säkerställa att illegitima tillgångar inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället är exempel på situationer när det enligt domstolen kan vara nödvändigt att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse (se bl.a. avgörandena Raimondo mot Italien no. 12957/87 p. 30 och Gogitidze m.fl. mot Georgien no. 36862/05 p. 102 med hänvisningar).

Det finns behov av att införa en förverkandeform som gör det möjligt att förverka egendom redan på den grunden att en enskilds tillgångar inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. En sådan förverkandeform skulle på ett effektivt sätt kunna bidra till att motverka de ekonomiska drivkrafterna för den organiserade brottsligheten och utgöra ett viktigt komplement till de verktyg som finns att tillgå inom den konventionella brottsbekämpningen. Syftet med en sådan förverkandeform är i grunden dels att säkerställa att brottslighet inte

ska löna sig, dels att säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Om samhället inte på ett effektivt sätt bekämpar de ekonomiska drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten finns en påtaglig risk att samhällets institutioner, rättsstaten samt skatte- och välfärdssystemen undermineras. För regeringen står det därför klart att införandet av en sådan förverkandebestämmelse utgör en sådan inskränkning som är nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och artikel 17 i stadgan.

För att förverkandeformen ska utgöra en tillåten begränsning av egendomsskyddet krävs därutöver att begränsningen inte går utöver vad som är proportionerligt med hänsyn till det ändamål som har föranlett inskränkningen. Det ställs också krav på att den lagstiftningen är utformad på ett tillräckligt tydligt sätt för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att lagstiftningen i övrigt tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav. Regeringen återkommer till dessa frågor i samband med den närmare utformningen av bestämmelsen.

Hänvisningar till S8-1

8.2. En bestämmelse om självständigt förverkande införs

Regeringens förslag: En ny förverkandeform som medger förverkande av egendom som härrör från brottslig verksamhet införs (självständigt förverkande). Det ska inte krävas att någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för något brott för att förverkande ska få ske.

Egendom som härrör från brottslig verksamhet får förverkas från den som den påträffas hos oberoende av när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum och oavsett egendomens värde.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland CSN,

Försäkringskassan, Svea hovrätt och Tullverket, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Justitiekanslern, som noterar att den nya förverkandeformen enligt förslaget inte träffas av regler om preskription, efterlyser en närmare analys av hur tidsaspekten ska kunna beaktas i fall där egendom som är föremål för prövning av förverkandefrågan hänför sig till brottslighet som ligger långt tillbaka i tiden. Riksdagens ombudsmän (JO), som avstyrker förslaget, konstaterar att förslaget innebär att en ny rättsfigur tillförs den brottsbekämpande verksamheten och anser att den kan ge upphov till påtagliga inskränkningar i den personliga integriteten. JO ifrågasätter förslaget även utifrån ett rent rättssäkerhetsperspektiv, eftersom den nya förverkandeformen enligt förslaget inte träffas av preskriptionsregleringen i 35 kap. brottsbalken, vilket med tiden minskar möjligheten för en enskild att freda egendom från förverkande. Likaså ifrågasätter JO om den nya rättsfiguren, som föreslås föras in i 36 kap., är förenlig med brottsbalkens systematik. Stockholms tingsrätt, som inte har något att invända mot förslaget i sak, anser att det behöver belysas i vilka typsituationer beviskravet är uppfyllt

och vilka situationer som är tänkta att falla utanför regleringens tillämpningsområde. Sveriges Domareförbund anser att det bör övervägas om den nya förverkandeformen bör träffas av preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. brottsbalken. Flera remissinstanser, däribland Säkerhets- och

Integritetsskyddsnämnden och Göteborgs tingsrätt, anser att utformningen av förslaget öppnar upp för otydlighet och en rättsosäker tillämpning och en betydande risk för att brottsbekämpande myndigheter kommer att ägna sig åt s.k. fishing expeditions. Hovrätten för Nedre Norrland, som avstyrker förslaget, anser att en sådan förverkandeform kan förväntas medföra betydande intrång i enskildas personliga förhållanden, vilket kräver noggranna överväganden. Enligt hovrätten riskerar konstruktionen leda till vitt skilda tolkningar i rättstillämpningen och betydande rättssäkerhetsproblem. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget och framhåller att den nya förverkandeformen skulle medföra betydande integritetsintrång gentemot enskilda som inte står i proportion till ändamålen, att behovet av att införa en ny förverkandeform inte analyserats tillräckligt och att förslaget inger betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Det ifrågasätts även om förslaget är förenligt med skyddet för egendom enligt Europakonventionen.

Skälen för regeringens förslag

Oförklarade tillgångar bör kunna förverkas genom ett kraftfullare verktyg

I flera länder finns självständiga förverkandeformer varigenom förverkande sker på den grunden att egendomsinnehavet inte står i proportion till den enskildes legitima förvärvsmöjligheter. Reglerna kan vara utformade på olika sätt, men den grundläggande tanken bakom dem är att egendom som härrör från brottslig verksamhet ska kunna förverkas.

I likhet med utredningen anser regeringen att starka skäl talar för att införa en ny förverkandesanktion som enbart fokuserar på egendomsinnehav och inte uppställer krav på att egendom kan kopplas till enskilda brott eller att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. En sådan förverkandeform skulle utgöra ett värdefullt och strategiskt komplement till konventionell brottsbekämpning genom att den helt frikopplas från kravet på att ett brott måste styrkas, vilket i dag är en förutsättning för att förverkande ska få ske.

Flera remissinstanser, bl.a. JO, Hovrätten för Nedre Norrland och

Sveriges advokatsamfund, lyfter fram att en förverkandeform som fokuserar på egendomsinnehav som härrör från brottslig verksamhet riskerar att leda till vitt skilda tolkningar i rättstillämpningen och betydande rättssäkerhetsproblem. Regeringen delar inte den bedömningen. Prövningen enligt en sådan ny förverkandereglering skulle inte inriktas på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott eller om brottet har gett upphov till en vinst. Den skulle i stället fokusera på frågan om viss egendom härrör från en inte närmare preciserad brottslighet eller inte. Ett sådant angreppssätt skulle sammanfalla med det som gäller vid utvidgat förverkande, med den skillnaden att något krav inte uppställs på ett förverkandeutlösande brott. I likhet med vad som gäller vid utvidgat förverkande blir en sådan förverkandeform alltså ett annat sätt att närma sig förtjänster från brottslighet jämfört med den ursprungliga

formen av förverkande som tar sin utgångspunkt i ett visst brott och bedömningen av vilka vinster det brottet har gett upphov till, oberoende av om tillgångar påträffas. I stället tar prövningen sin utgångspunkt i viss egendom och prövar om egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Om rätten finner stöd för åklagarens påstående att egendomsinnehavet inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt blir slutsatsen att egendom härrör från brottslig verksamhet och ska förverkas. Vad som förverkas är i praktiken oförklarade tillgångar, det som i internationella sammanhang benämns som unexplained wealth.

Precis som vid utvidgat förverkande saknar det för en sådan förverkandeform betydelse när i tiden den brottsliga verksamheten har ägt rum (jfr prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet s. 64–65). Det saknar vidare betydelse vilken roll eller delaktighet den enskilde haft i den brottsliga verksamheten. Det som är relevant är att en individ vid en viss tidpunkt påträffas med tillgångar som inte står i proportion till personens legitima förvärvskällor. Att tidpunkten saknar betydelse får, som utvecklas i nedanstående avsnitt, till följd att reglerna om åtalspreskription inte träffar den nya förverkanderegleringen. Hur den tilltänka regleringen förhåller sig till regeringsformens retroaktivitetsförbud behandlas i avsnitt 15.

Som redogörs för i avsnitt 15 utgör förverkandeformen inte en särskild rättsverkan av brott vilket aktualiserar frågan om förverkandeformen bör regleras i en särskild lag eller i brottsbalken (jfr 1 kap. 8 § brottsbalken). I likhet med utredningen, men till skillnad från JO, anser regeringen att förverkandeformen har ett sådant samband med den reglering som finns i 36 kap. brottsbalken att det måste anses befogat att den regleras där. I sammanhanget kan jämföras med det förhållandet att de hittillsvarande bestämmelserna om förverkande av farliga föremål i 36 kap. 3 § anses försvara en plats i brottsbalken trots att inte heller den förverkandeformen utgör en särskild rättsverkan av brott. Sett mot den bakgrunden får det anses förenligt med brottsbalkens systematik att införa självständigt förverkande som en förverkandeform bland flera i 36 kap. brottsbalken.

Egendom som härrör från brottslig verksamhet

I linje med de överväganden som gjordes vid införandet av regleringen om utvidgat förverkande framstår det som mindre lämpligt att använda ordet brott när det gäller att ange ursprunget för den egendom som får förverkas eftersom syftet med förverkandeformen är att förverka egendom som inte kan knytas till eller sägas utgöra vinst av ett konkret brott (jfr prop. 2007/08:68 s. 6162). Utredningen föreslår i stället att man bör bygga vidare på den etablerade begreppsbildning som i dag gäller för utvidgat förverkande. Uttrycket brottslig verksamhet är dessutom det begrepp som kommer till användning i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (förverkandedirektivet). Sverige har genomfört åtagandet i artikel 5 genom regleringen om utvidgat förverkande i hittillsvarande 36 kap. 1 b § brottsbalken. Frågan är emellertid om uttrycket är lämpligt i detta sammanhang.

Eftersom förverkandesanktionen bör vara möjlig att tillgripa utan samband med en fällande brottmålsdom och utan att egendomens ursprung i ett konkret brott behöver påvisas är det följaktligen inte fråga om att inom ramen för en sådan process utreda och än mindre fastställa en enskild individs ansvar för ett brott. Det betyder dock inte att den egendom som förverkas saknar koppling till brottslighet. Tvärtom är syftet att förtjänster från brottslighet ska neutraliseras. Men förverkande bör ske efter en självständig bedömning av egendomens ursprung i brottslig verksamhet. Att använda ett väl inarbetat rekvisit som är klart definierat i tidigare förarbeten kan därför bidra till en reglering som upprätthåller och balanserar kraven på förutsebarhet, effektivitet och rättssäkerhet. Sett mot den bakgrunden anser regeringen, i likhet med utredningen, att det framstår som motiverat att använda sig av begreppet brottslig verksamhet på det sätt som det definieras avseende utvidgat förverkande.

En fråga av central betydelse är vad brottslig verksamhet i det här sammanhanget innebär och vad åklagaren ska bevisa. Begreppet brottslig verksamhet bör liksom motsvarande begrepp i regleringen om utvidgat förverkande förstås i en bred mening som närmast tar sikte på brottslig verksamhet i någon form, vilken det än är. Förverkande ska inte förutsätta att egendomen knyts till något visst brott eller brottslighet av ett visst slag, utan till en inte närmare preciserad brottslig verksamhet.

Vad som allmänt sett bör tala för att viss egendom härrör från brottslig verksamhet är att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Att brottsbekämpande myndigheter påträffar dyra kapitalvaror eller lyxartiklar hos någon som saknar en legitim förvärvsinkomst är exempel på omständigheter som kan tyda på att egendomen inte har åtkommits på laglig väg. Även omständigheterna under vilka egendomen påträffas har betydelse för bedömningen. Exempelvis kan den omständigheten att en opåkallat stor summa kontanter förvaras i en bostad, i bagageluckan på en bil eller i en lagerlokal eller på platser där kriminell verksamhet bedrivs indikera något motsvarande. I ett sådant fall kan det finnas god anledning att tro att det rör sig om medel som på grund av sitt brottsliga ursprung inte kan hanteras med anlitande av bank eller finansieringsföretag. Att dyrbar egendom påstås ha förvärvats mot kontant betalning och utan samtidigt upprättande av handlingar som styrker köp och försäljning är ytterligare omständigheter som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet, liksom avsaknaden av dokumentation avseende den aktuella egendomen, levnadsvillkoren för den som talan riktas mot och den enskildes familjeförhållanden och levnadsomständigheter. Att tillgångarna inte heller står i proportion till innehavarens legitima förmögenhetsförhållanden i övrigt innebär att egendom som någon förvärvat genom ett arv, aktieutdelning eller gåva också bör kunna bli föremål för förverkande, förutsatt att personen eller företaget i bakomliggande led saknat ekonomisk förmåga att på legal väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet som egendomen representerar. Stor vikt bör därför läggas vid bedömningen av den finansiella utredning som kommer att göras under utredningstiden. Frågan om viss egendom härrör från brottslig verksamhet måste alltid avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen vill dock med anledning av Lagrådets uttalanden, om att det normalt bör finnas en koppling mellan innehavet av

viss egendom och förekommande brottslighet – exempelvis genom att den som innehar egendomen är knuten till en kriminell gruppering – för att egendomen ska kunna förverkas, framhålla att en sådan koppling inte är en förutsättning för att förverkande ska kunna ske. Däremot kan det naturligtvis, tillsammans med övriga omständigheter, ha betydelse för bedömningen av om beviskravet är uppfyllt i det enskilda fallet. Att egendomen härrör från brottslig verksamhet är alltså ett konklusivt rekvisit, dvs. att de omständigheter som åklagaren lyckats styrka leder rätten till denna slutsats.

Det är åklagaren som har bevisbördan för påståendet om att egendomen härrör från brottslig verksamhet. En annan sak är att den enskilde – för att freda egendomen från förverkande när åklagaren med tillräcklig styrka lyckats bevisa sitt påstående – behöver förklara hur han eller hon kommit i åtnjutande av egendomen i fråga. Sådana förklaringar kan komma att involvera även närståendes ekonomiska förhållanden och förehavanden. Det är först om den enskilde inte lyckas prestera en förklaring som är tillräcklig för att förringa värdet av den bevisning åklagaren lagt fram till styrkande av sitt påstående som egendomen ska förverkas. Hur beviskravet bör utformas behandlas i avsnitt 8.2.2.

I likhet med utredningen anser regeringen att något ytterligare rekvisit än att egendomen härrör från brottslig verksamhet inte behöver vara uppfyllt för att förverkande ska få ske. Däremot bör som utgångspunkt krävas att egendom som ska kunna bli föremål för förverkande på denna grund har påträffats. Det bör dock, liksom vid utvidgat förverkande, finnas utrymme för förverkande av värdet av egendom som inte har påträffats. Så kan vara fallet om det kan bevisas att det hos personen i fråga vid en viss tidpunkt före de brottsbekämpande myndigheternas ingripande fanns egendom, som inte längre finns tillgänglig, exempelvis för att den har förts utomlands, men som ändå kan identifieras och knytas till denne (jfr rättsfallet NJA 2021 s. 263 p. 13 och 15–16). Ju längre tid som har förflutit sedan egendomen fanns hos personen, desto tydligare måste det kunna visas att egendomen har skaffats undan och därmed i praktiken fortfarande finns tillgänglig för förverkandesubjektet.

Den nyss påtalade skillnaden i utgångspunkt mellan förverkande av brottsvinster och förverkande av oförklarade tillgångar (utvidgat förverkande och självständigt förverkande) – att den senare kategorin förverkandeformer tar sin utgångspunkt i egendomen snarare än i ett visst brott – hindrar enligt regeringens uppfattning inte att t.ex. polisen vid utredning om ett visst brott undersöker förverkandesvarandens egendomsförhållanden och därigenom påträffar ytterligare egendom som kan bli föremål för en talan om självständigt förverkande. Flera remissinstanser, däribland Göteborgs tingsrätt, JO och Hovrätten för nedre

Norrland, lyfter emellertid fram att den närmare konstruktionen av förverkandeformen kan innebära betydande risker för att brottsbekämpande myndigheter använder utredningsmöjligheterna på ett otillbörligt sätt genom s.k. fishing expeditions eller på annat sätt, vilket riskerar att leda till betydande integritetsintrång. Justitiekanslern, som väcker liknande frågor, framhåller därför särskilt vikten av att den som tillämpar regelverket får tillräcklig utbildning och att det finns tydliga rutiner för utredningen vid självständigt förverkande.

Regeringen kan i det här sammanhanget konstatera att förverkandeformen innebär en motiverad och betydande offensiv gentemot gängkriminalitet och annan brottslighet. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att förslaget utformas på ett sätt som är godtagbart inom rättsstatens ramar. De farhågor som väckts av bl.a. Göteborgs tingsrätt, JO och Hovrätten för nedre Norrland i nu aktuellt hänseende bör emellertid inte överdrivas. Som framhålls i avsnitt 12.2.5 måste förfarandet som omgärdar hur förverkandeformen får användas utformas på ett sätt som är godtagbart ur bl.a. integritetssynpunkt. Samtidigt måste, i linje med vad Svea hovrätt anför, brottsbekämpande myndigheter på motsvarande sätt som inom ramen för konventionell brottsbekämpning vara oförhindrade att ägna sig åt spaning, t.ex. genom slagning i olika register och enligt gängse metoder patrullera på ett torg med anledning av viss underrättelseinformation, även utan att en utredning om förverkande av oförklarade tillgångar har inletts. Det bör följaktligen inte finnas någon reglerad gräns för hur spaning får bedrivas i exempelvis öppna tillgängliga källor. En annan sak är, vilket utvecklas i avsnitt 13.3, att möjligheterna att utnyttja t.ex. tvångsmedel är begränsade till de situationer då det finns förutsättningar att inleda en utredning om självständigt förverkande. I linje med vad Justitiekanslern framhåller är det också av central betydelse att aktörer i den brottsbekämpande verksamheten som har till uppgift att tillämpa regelverket är välutbildade och omdömesgilla. Behovet av utbildningsinsatser i ljuset av reformen behandlas i avsnitt 16.

Självständigt förverkande bör kunna tillgripas oberoende av när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum och oavsett egendomens värde

Självständigt förverkande förskjuter fokus från konventionell brottsbekämpning till tillgångsinriktad brottsbekämpning, dvs. från konkreta kopplingar mellan egendom och konkreta gärningar till en bredare bedömning av egendomsinnehavets ursprung. Om rätten, utifrån framlagd bevisning, finner tillräckligt stöd för åklagarens påstående att egendomen inte har förvärvats med lagliga medel bör slutsatsen därmed bli att egendomen härrör från brottslig verksamhet. I linje med vad som i dag gäller för utvidgat förverkande saknar det därmed betydelse när i tiden den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten ägt rum (jfr prop. 2007/08:68 s. 6465). Det saknar vidare, som nämnts, betydelse vilken roll eller delaktighet den enskilde haft i den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten. Vad som i stället är relevant är att en individ vid en viss tidpunkt påträffas med egendom som inte kan förklaras med legitima förvärvskällor eller dennes förmögenhetsförhållanden i övrigt. Ingripandet riktar sig mot egendomen och att den finns hos en viss person vid en viss tidpunkt, inte mot någon specifik brottslighet som begåtts vid en viss tidpunkt.

Om åklagaren lyckas bevisa att egendomen härrör från brottslig verksamhet bör förverkande ske. Förverkandet bör inte ses som en reaktion mot de konkreta brott som faktiskt utgör källan till egendomen. Dessa brott ska inte utredas eller bevisas. Ingripandet riktar sig mot egendomen. Regeringen anser därför, till skillnad från vad bl.a.

Justitiekanslern och Sveriges Domareförbund anför, att det saknas skäl att

göra en bedömning av hur förslaget förhåller sig till reglerna om preskription i 35 kap. brottsbalken.

En annan fråga är om det bör finnas en nedre gräns för vilka tillgångar som kan bli föremål för förverkande enligt den nya förverkandeformen. En sådan ordning skulle kunna åstadkommas genom att det t.ex. föreskrevs att förverkande ska avse betydande belopp. Det som talar för en sådan begränsning är att den nya förverkandeformen då kunde förbehållas större vinster. Det finns dock flera invändningar mot en sådan syn. Det finns inte någon beloppsgräns i någon av de befintliga förverkandeformerna. Eftersom den föreslagna nya förverkandeformen tar sikte på oförklarade tillgångar från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet skulle det vidare bli svårt att i ett enskilt fall i förväg uppskatta hur stora belopp eller hur mycket egendom som skulle kunna komma att bli föremål för förverkande. En ordning som innebär att regleringen i det här avseendet förenades med någon form av värdegräns skulle dessutom begränsa genomslaget för regeringens ambition om att brottslighet inte ska löna sig. Sammantaget leder det till slutsatsen att det inte bör införas någon värdegräns för vilka tillgångar som bör kunna bli föremål för förverkande enligt den nya sanktionen. Eftersom syftet med den nya förverkandeformen är att dra in förtjänster från organiserad brottslighet ligger det dock i sakens natur att självständigt förverkande normalt inte lär komma i fråga i syfte att förverka obetydliga belopp eller egendom med ett obetydligt värde (jfr prop. 2007/08:68 s. 65).

8.2.1. Vem talan om självständigt förverkande får riktas mot

Regeringens förslag: Självständigt förverkande ska få ske från den som egendomen tillhör eller som med tillämpning av den nya presumtionsregeln anses äga egendomen.

Om egendomen har överlåtits och förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

En utredning och en talan om självständigt förverkande ska, utan särskilda inskränkningar, kunna föras även mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock inte något särskilt skydd för godtroende förvärvare som har betalat skälig ersättning för egendomen.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Ekobrottsmyndigheten, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten och Svea hovrätt, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Barnombudsmannen sätter i fråga om förslaget att en talan om självständigt förverkande ska kunna riktas mot barn och unga är förenligt med artikel 2 i barnkonventionen. Om regeringen avser att gå vidare med förslagen anser myndigheten, liksom Göteborgs tingsrätt, Integritetsskyddsmyndigheten och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, att det i den fortsatta beredningen finns anledning att ytterligare belysa hur förslaget om den nya

förverkandeformen och möjligheten att använda tvångsmedel påverkar barn och deras personliga integritet med de särskilda hänsynstaganden som då gör sig gällande. Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Från vem ska självständigt förverkande få ske?

Självständigt förverkande fokuserar, som redovisas i föregående avsnitt, på egendomsinnehav och inte på enskilda brott eller ett förverkandeutlösande brott. Det är därför, vid bedömningen av frågan om från vem förverkande bör få ske, viktigt att ha i åtanke att den person som förverkande är aktuellt ifrån inte behöver kunna knytas till ett konkret brott. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att frågan om från vem förverkande ska ske som utgångspunkt bör prövas på motsvarande sätt som för annat förverkande, vilket behandlas i avsnitt 6.3. Ett självständigt förverkande bör följaktligen kunna ske från den som egendomen tillhör eller den som – med tillämpning av den presumtionsregel som föreslås i avsnitt 6.3.2 – anses äga egendomen.

Självständigt förverkande bör även kunna tillgripas mot någon som förvärvat egendom som härrör från brottslig verksamhet

Som Lagrådet påpekar är avsikten med den nya regleringen att självständigt förverkande även bör kunna tillgripas mot någon som förvärvat egendom som härrör från brottslig verksamhet utan att skäligt vederlag utgått, på motsvarande sätt som regeringen i avsnitt 6.3.3 föreslår ska gälla för utvidgat förverkande. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande endast kunna ske, om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt att det redan av lagtexten bör framgå att en talan om självständigt förverkande kan riktas mot denna senare personkategori. Med tanke på att det som en generell förutsättning för förverkande även i dessa fall är att förverkande sker från den som egendomen tillhör eller som ska anse vara egendomens ägare saknas det dock enligt regeringen anledning att på det sätt som Lagrådet föreslår utgå från begreppet innehavaren. Lagtexten bör därför delvis ges en något annan utformning än vad Lagrådet föreslår. Det bör här betonas, med anledning av vad Lagrådet anför beträffande utvidgat förverkande, att i de fall den överlåtna egendomen utgörs av penningmedel uppställs det inte något krav på identitet mellan de penningmedel den dömde innehaft och de penningmedel som yrkas förverkade från förvärvaren.

En talan om självständigt förverkande ska kunna föras även mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning

I hittillsvarande 36 kap. 13 § brottsbalken föreskrivs att om ett brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får förverkande eller annan särskild rättsverkan beslutas endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Självständigt förverkande förutsätter inte en fällande brottmålsdom och inte heller att egendomens ursprung i ett konkret brott

behöver påvisas. Det är alltså inte fråga om att inom ramen för en sådan process utreda och än mindre fastställa en enskild individs ansvar för ett brott. En särskild fråga är därför om självständigt förverkande utan särskilda inskränkningar bör kunna riktas även mot barn och unga eller mot den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

Enligt regeringen skulle det inte vara förenligt med en av reformens utgångspunkter – att brottslighet inte ska löna sig – att den som inte har fyllt 15 år eller den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning ska få behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. Regeringen ser det vidare som särskilt angeläget att i största möjliga mån skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. Frågan är dock hur den ambitionen på bästa sätt kan åstadkommas.

Sedan den 1 januari 2020 utgör FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag (prop. 2017/18:186). Barnkonventionen vilar på fyra grundläggande principer: principen om ickediskriminering (artikel 2), principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) och barnets rätt att komma till tals (artikel 12). Principerna ska enligt FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) vara vägledande vid tolkningen och tillämpningen av övriga bestämmelser i konventionen men har också en självständig betydelse. I artikel 40 behandlas rättigheter för barn som är misstänkta eller åtalade för, eller har befunnits skyldiga till att ha begått brott. Staterna ska bl.a. främja ett särskilt anpassat förfarande för barn och att hänsyn ska tas till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Artikeln anger också att ett barn som misstänks för brott ska få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

Det bör understrykas att förslaget till självständigt förverkande inte innehåller några diskriminerande element. Regeringen delar därför inte de farhågor som Barnombudsmannen för fram om att självständigt förverkande skulle kunna få en diskriminerande verkan där barn behandlas olika beroende på deras bostadsort eller sociala ursprung om den nya förverkandeformen görs tillämplig i relation till barn. Regeringen bedömer att förslaget är förenligt med artikel 2 i barnkonventionen. Att tillämpningsområdet för självständigt förverkande även skulle inbegripa barn innebär däremot, precis som bl.a. Barnombudsmannen, Göteborgs tingsrätt och Integritetsskyddsmyndigheten konstaterar, att ingrepp i barns egendomsförhållanden och personliga sfär kan komma att ske. Barn skulle också komma att utsättas för den process som leder fram till ett förverkandebeslut av detta slag. Som utredningen anför skulle emellertid en begränsning av regleringen till att endast omfatta personer över 15 år vara ett sämre alternativ. Det skulle inbjuda kriminella grupperingar till att – i än större utsträckning än vad som är fallet i dag – utnyttja barn som brickor i ett spel om egendom som härrör från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet, t.ex. genom att den egendom som skulle kunna bli föremål för självständigt förverkande förs över till ett barn och förvaras där utom räckhåll för brottsbekämpande myndigheter. Att barn i än högre utsträckning utnyttjas för otillbörliga syften är, i likhet med vad

Justitiekanslern för fram, knappast eftersträvansvärt och måste dessutom bedömas som ytterst problematiskt i ett barnrättsperspektiv (jfr artikel 3 i barnkonventionen). Likaså är det från effektivitetssynpunkt angeläget att

det i systemet inte finns kryphål som möjliggör att kriminellas egendom kan fredas från förverkande genom att de överlåts eller att förvaltningen anförtros åt någon som är under 15 år.

Att det finns möjligheter att förverka egendom från barn är enligt regeringen nödvändigt för att i förlängningen kunna skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. En annan sak är att själva förverkandeprocessen måste anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras rörande barn. Som bl.a. Barnombudsmannen för fram är det angeläget att belysa hur förslaget till ny förverkandeform och möjligheten att använda tvångsmedel i dessa fall påverkar barn och deras personliga integritet med de särskilda hänsynstaganden som då gör sig gällande (se närmare om denna fråga i avsnitt 13.4). Regeringen kan dessutom, i likhet med Nacka tingsrätt, konstatera att en talan om självständigt förverkande mer sällan kan komma att föras mot barn eftersom minderåriga i princip saknar självständig besittning till egendom i familjens bostad. Sammantaget anser regeringen därför att självständigt förverkande bör kunna tillämpas även i relation till barn och unga.

I likhet med utredningen anser regeringen att det inte heller skulle vara förenligt med en av reformens utgångspunkter – att brottslighet inte ska löna sig – att den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning ska få behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. Ovan gjorda ställningstaganden om barn gör sig gällande även om förverkandesubjektet har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

Hänvisningar till S8-2-1

8.2.2. Beviskravet vid självständigt förverkande

Regeringens förslag: Beviskravet vid självständigt förverkande ska formuleras så att om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet ska den förverkas.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att förverkande ska få ske om det visas att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. Utredningen presenterar dock även ett alternativt förslag som överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Brottsförebyggande rådet (Brå), Försäkringskassan, Migrationsverket och Svea hovrätt tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Malmö tingsrätt, Nacka tingsrätt och Umeå tingsrätt anser att utformningen av beviskravet för den nya förverkandeformen riskerar att leda till begreppsförvirring med hänsyn till det allmänna beviskravet som gäller i brottmål. Ekobrottsmyndigheten,

Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, som för fram liknande synpunkter, anser också i konsekvens med att beviskravet för självständigt förverkande bör sänkas till ”klart mera sannolikt” att det bör övervägas att även sänka beviskravet vid utvidgat förverkande till sannolikhetsövervikt, i linje med det alternativa förslag som lämnas i betänkandet. Hovrätten för Nedre Norrland, som avstyrker förlaget om att införa den nya förverkandeformen, anser att det nya beviskravet riskerar att leda till olika tolkningar och därmed en brist på förutsebarhet i rättstillämpningen.

Skälen för regeringens förslag: I det svenska samhället registreras i dag de allra flesta transaktioner eller ger transaktioner på ett eller annat sätt digitala avtryck. Penningtvättslagsstiftningen innebär dessutom att den som önskar genomföra en transaktion med kontanter (sedlar och mynt) kan behöva redogöra för hur han eller hon har erhållit kontanterna. Även arv, gåvor och lån dokumenteras i stor utsträckning och under alla förhållanden finns det möjlighet för den som får egendom på något av de nu beskrivna sätten att säkerställa att sådan dokumentation finns. Inte heller lagligt förvärvade spelvinster från spelbolag i Sverige betalas numera ut utan att mottagaren har registrerats. Lagligt åtkommen egendoms härkomst kan med andra ord tämligen enkelt förklaras och visas.

Vad som nu sagts kan, som påpekas av utredningen, i viss utsträckning påverka bedömningen av var den punkt bör läggas vid vilken åklagaren har fullgjort sin bevisbörda och ett slags förklaringsbörda hamnar på den enskilde om denne vill freda sin egendom från förverkande. Dessa utgångspunkter har betydelse för frågan om hur beviskravet bör utformas.

Liksom utredningen ser regeringen det som en naturlig utgångspunkt att i bevishänseende göra en åtskillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande. För den nya förverkandeformen finns inte något krav på ett förverkandeutlösande brott. Som framgår av avsnitt 7.3 föreslår regeringen att beviskravet vid utvidgat förverkande bör sänkas till övervägande sannolikt. Den förändringen väcker frågan om hur beviskravet för självständigt förverkande bör bestämmas.

Det är angeläget att beviskravet för självständigt förverkande utformas på ett sådant sätt att förverkandeformen blir ett effektivt verktyg i den brottsbekämpande verksamheten. Samtidigt får beviskravet inte sättas så pass lågt att förverkandeformens legitimitet kan ifrågasättas. Det bör i sammanhanget nämnas att det av Europadomstolens praxis följer att de särskilt strikta regler för beviskrav som allmänt sett ställs i brottmål inte behöver upprätthållas för denna typ av förverkandeformer för att vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen (jfr bl.a. Engel m.fl. mot Nederländerna [8.6.1976]). Det är av stor betydelse att den brottsbekämpande verksamheten tillförs ett nytt effektivt och strategiskt verktyg. Sett ur det perspektivet framstår det av utredningen föreslagna beviskravet ”visat” som något högt, vilket också Ekobrottsmyndigheten, Malmö tingsrätt och Polismyndigheten m.fl. framhåller. Som flera remissinstanser dessutom påpekar kan beviskravet ”visat/styrkt” framstå som ett främmande och oklart beviskrav i straffprocessen, inte minst med beaktande av hur beviskravet i brottmål emellanåt formuleras. Utredningen föreslår som ett alternativ att beviskravet för utvidgat förverkande bör sänkas och att beviskravet för självständigt förverkande bör vara detsamma som i dag gäller för utvidgat förverkande (klart mera sannolikt). Regeringen kan konstatera att beviskravet ”klart mera sannolikt” är väl inarbetat. Med det beviskravet skulle den nya förverkandeformen utgöra ett nytt effektivt verktyg i brottsbekämpningen. Ett sådant beviskrav skulle inte innebära att förverkandesanktionens legitimitet med fog kan sättas i fråga. Regeringen anser följaktligen att beviskravet vid självständigt förverkande bör utformas på det sätt som i dag gäller vid utvidgat förverkande: om det är

klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet ska den förverkas.

De principer som utvecklats för hur bevisning prövas i brottmål bör bilda utgångspunkt även vid prövningen av denna form av förverkandeyrkande. Om det visar sig att det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat (att egendomen härrör från brottslig verksamhet) inte är så högt, att det räcker för att egendomen ska få förverkas, saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. Rätten ska ogilla förverkandeyrkandet redan på grund av att bevisningen är otillräcklig. Om däremot bevisningen är så stark att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den enskildes berättelse och bevisning som stöder denna granskas (förklaringsbörda). Motbevisas det som åklagaren påstår ska förverkandeyrkandet ogillas. Likaså ska förverkandeyrkandet ogillas om den enskildes berättelse och annan bevisning som har åberopats mot bevistemat tar sådan kraft från de bevisfakta som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet att beviskravet inte är uppnått (jfr rättsfallet NJA 2015 s. 702). Det är endast i de fall den enskilde inte kan förklara hur han eller hon har haft möjlighet att förvärva egendomen med lagliga förvärvskällor – och inte lyckats så sådana tvivel om den bevisning som åklagaren lagt fram att beviskravet inte är uppfyllt – som förverkande får ske. Även om det rent semantiskt – att oförklarade tillgångar får förverkas – kan framstå som att förverkandeformen är utformad med en omvänd bevisbörda, är det snarare så att den enskilde, i de fall åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda, åläggs en förklaringsbörda för hur han eller hon kommit åt egendomen på ett lagligt sätt för att egendomen ska vara fredad från förverkande.

För att beviskravet ska vara uppfyllt krävs att den samlade bilden av de omständigheter som åklagaren lägger fram övertygar rätten om att det framstår som klart mera sannolikt att den egendom som begärs förverkad har sitt ursprung i brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Regeringen kan konstatera att tolknings- och gränsdragningsfrågor kan uppkomma i rättstillämpningen alldeles oavsett hur beviskravet utformas. En särskild fråga som Lagrådet väcker är hur situationer ska bedömas beträffande egendom och bakomliggande omständigheter som ligger några år tillbaka i tiden i relation till den bevisning som läggs fram. Regeringen anser att den typen av gränsdragningsfrågor är av sådant slag att de bör överlämnas till rättstillämpningen. Hur rekvisitet brottslig verksamhet i det här sammanhanget ska förstås behandlas i avsnitt 8.2.

Hänvisningar till S8-2-2

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 3, 7.3, 8.2

8.2.3. Självständigt förverkande är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter

Regeringens bedömning: Förslaget till ny förverkandeform – självständigt förverkande – är förenligt med de grundläggande fri- och rättigheter som kommer till uttryck i regeringsformen, Europakonventionen, stadgan och barnkonventionen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna delar bedömningen eller har inga invändningar mot den. Sveriges advokatsamfund

väcker frågan om en förverkandeform som inte uppställer något krav på att någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott är förenligt med skyddet för egendom enligt Europakonventionen. Barnombudsmannen ifrågasätter om förslaget om självständigt förverkande är förenligt med barnkonventionen.

Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 8.1 gör regeringen bedömningen att det är möjligt att införa en självständig förverkandeform utan att egendomsskyddet enligt Europakonventionen begränsas på ett otillåtet sätt.

För att förverkandeformen ska utgöra en tillåten begränsning av egendomsskyddet krävs att begränsningen inte går utöver vad som är proportionerligt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det ställs också krav på att lagstiftningen är tillräckligt tydligt utformad för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och i övrigt tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav.

Den förverkandereglering som regeringen föreslår ska införas är noggrant avvägd och motiveras av det allmänna intresset att dels bekämpa brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Det finns också effektiva möjligheter för den som får en talan om förverkande riktad mot sig eller för en tredje man som gör anspråk på egendomen att bestrida talan inför domstol (jfr t.ex. Yordanov m.fl. mot Bulgarien no. 265/17 och 26473/18 p. 112). Regeringen anser därmed, till skillnad från Sveriges advokatsamfund, att den begränsning av egendomsskyddet som förverkandeformen ger upphov till är proportionerlig.

När det gäller kraven som följer av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen om att lagstiftningen ska tillgodose kraven på förutsebarhet och i övrigt tillfredsställa rimliga rättssäkerhetskrav gör regeringen följande överväganden. Förverkandebestämmelsen är formulerad på ett sådant sätt att det för en enskild tydligt går att förutse om ett visst egendomsinnehav kan föranleda förverkande. Som regeringen redovisar i avsnitt 8.1 förekommer förverkandeformer som lägger en förklaringsbörda på den enskilde i ett flertal rättsordningar. Åtaganden om att införa sådana förverkandeformer, som visserligen inte är obligatoriska, förekommer även i internationella rättsakter som Sverige har tillträtt. När staten lyckats bevisa (klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet) att det råder en disproportion mellan egendomsinnehavet och legitima förvärvskällor måste alltså den enskilde, för att freda egendomen från förverkande, förklara hur egendomen har erhållits eller förvärvats på lagligt sätt, med legitima medel. Av Europadomstolens praxis framgår att förverkandeformer som utformats enligt motsvarande mönster har ansetts leva upp till kraven på förutsebarhet och rimliga rättssäkerhetskrav, inte minst med beaktande av att stater måste ges ett förhållandevis stort handlingsutrymme för att säkerställa att illegitima tillgångar inte kan användas på ett sätt som riskerar att skada samhället (jfr Europadomstolens dom i målet Gogitidze m.fl. mot Georgien no. 36862/05 p. 105–108 med hänvisningar). Skyddet för egendom enligt stadgan har i det här avseendet samma innebörd och räckvidd som i konventionen (jfr artikel 17 och 52.3 i stadgan).

Sammantaget anser alltså regeringen att förslaget till ny förverkandeform, självständigt förverkande, utgör en tillåten begränsning av rätten till egendom såsom den kommer till uttryck i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 17 i stadgan. Införandet av en självständig förverkandeform medför också krav på att regelverket som styr hur en sådan process får föras är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter. Att förverkandeformen också föreslås omfatta barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning kräver dessutom särskilda överväganden. Regeringens bedömning av förslagets förenlighet med barnkonventionen framgår av avsnitt 8.2.1, 10.2 och 16. Hur det processuella regelverket för denna förverkandeform bör utformas behandlas i avsnitt 12.1 och 12.2.

Hänvisningar till S8-2-3

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 16, 8.1

8.2.4. Om förfarandet vid utredning om självständigt förverkande

De närmare förutsättningarna för hur en utredning om självständigt förverkande ska genomföras, vilka tvångsmedel, utredningsmetoder som är tillämpliga samt den närmare utformningen av regelverket för förfarandet när en fråga om förverkande av oförklarade tillgångar ska prövas behandlas i avsnitt 12.1 och 12.2. Som redan framgått kommer där också beröras de särskilda frågor som väcks när frågan om självständigt förverkande aktualiseras i relation till barn och unga.

Hänvisningar till S8-2-4

9. Vissa förverkandebestämmelser i specialstraffrätten

9.1. Särskilt om förverkande i hyreslagen

Regeringens förslag: Skyldigheten för den som tagit emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot ska inte gälla om det utgör brott att lämna ersättningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Fastighetsägarna, HSB Riksförbund och Sveriges allmännytta tillstyrker utredningens förslag men anser att det i den fortsatta beredningen bör övervägas om motsvarande ordning bör gälla s.k. svartmäkleri enligt 12 kap. 65 a § jordabalken. Hyresgästföreningen avstyrker förslaget eftersom det skulle leda till oproportionerliga konsekvenser för den som lämnat en ersättning vid köp av sin bostad.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 12 kap. 65 § jordabalken utgör det ett brott att begära, träffa avtal om eller ta emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet (att ”sälja” ett ”svartkontrakt”). Den som tagit emot ersättning är skyldig att betala tillbaka den. I de fall ersättningen för ett hyreskontrakt förverkas från den som överlåtit kontraktet har den som

lämnat ersättningen (dvs. ”köparen” av ”svartkontraktet”) enligt 36 kap. 17 § andra stycket 2 brottsbalken möjlighet att få ersättning från staten (jfr prop. 2004/05:135 s. 165).

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 oktober 2019 kriminaliserades även köp av hyreskontrakt (12 kap. 65 b §). I betänkandet, vars förslag låg till grund för den nya kriminaliseringen, lämnades däremot inte något förslag när det gäller frågan om vad som skulle hända med köpeskillingen för hyreskontraktet. I lagstiftningsärendet anförde ett antal remissinstanser att det kunde sättas i fråga att köp av hyreskontrakt kriminaliserades samtidigt som köparen med hjälp av rättsväsendet kunde kräva tillbaka köpeskillingen från säljaren. En lämpligare ordning vore att köpeskillingen kunde förverkas. Regeringen, som visserligen instämde i remissinstansernas synpunkter, konstaterade att det saknades beredningsunderlag för att ändra lagstiftningen på ett sådant sätt som möjliggjorde att köpeskillingen kan förverkas (prop. 2018/19:107 Åtgärder mot handel med hyreskontrakt s. 39).

Regeringen kan konstatera, i linje med vad utredningen anför, att den rådande ordningen framstår som otillfredsställande. Eftersom det numera är straffbart att betala ersättning för ett hyreskontrakt utgör ersättningen, på motsvarande sätt som exempelvis gäller vid överlåtelse och förvärv av narkotika, en brottsvinst för säljaren och närmast ett redskap för att begå brottet om man ser den ur köparens perspektiv. Det framstår som motiverat att både kunna förverka erlagd ersättning för ett hyreskontrakt, vilket blir följden av den generella förverkanderegleringen som regeringen lämnar förslag om i avsnitt 6.2, och i motsvarande mån begränsa köparens rätt till återbetalning av erlagd ersättning. Utgångspunkten bör, liksom vid andra kriminaliserade överlåtelser och förvärv, vara att ersättning för ett hyreskontrakt i de fall ett sådant förfarande utgör ett brott ska kunna förverkas och att det inte heller bör vara möjligt för köparen av ett hyreskontrakt att kunna återkräva sådan ersättning. Regeringen delar inte Hyresgästföreningens invändning om att förslaget skulle leda till oproportionerliga konsekvenser för den som har lämnat en ersättning vid köp av sin bostad. Skyldigheten för den som tagit emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot bör därför inte gälla om det utgör brott att lämna ersättningen. Fastighetsägarna, HSB Riksförbund och Sveriges allmännytta anser att det därutöver även bör övervägas om motsvarande ordning ska gälla i de fall någon har tagit emot ersättning för förmedling av en bostadslägenhet trots att han eller hon inte fick det enligt 12 kap. 65 a § jordabalken. Det är dock inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga behovet av en sådan förändring. Frågan får därför vid behov övervägas i ett annat sammanhang.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Förverkande enligt skattebrottslagen

Regeringens förslag: Skattebrottslagens bestämmelser om förverkande ska i sak gälla oförändrade men anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att brottsbalkens bestämmelser om förverkande även ska kunna tillämpas på brott enligt skattebrottslagen så länge brottsvinsten inte neutraliserats inom ramen för skatteförfarandet, att förverkade brottsvinster till följd av sådana brott ska återföras till Skatteverket och att medel som säkrats genom brottsbekämpande myndigheter för sådana brott ska överföras till Skatteverket för avräkning mot skatteskulden under förutsättning att de motsvarar medel som ska återföras enligt ett skattebeslut.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten ochSkatteverket är i och för sig positiva till en ändring av skattebrottslagen men avstyrker förslaget i dess nuvarande utformning. Skatteverket påtalar att förslaget väcker flera frågor som behöver utredas och förtydligas, bl.a. hur förslaget förhåller sig till att ett beskattningsbeslut inte meddelas senare eller att beskattningsbeslutet innebär en lägre beskattning än det skatteundandragande som legat till grund för förverkandet, hur och vem som ska utreda om en brottsvinst har neutraliserats, undantag från hur betalningar normalt fördelas enligt skatteförfarandelagen och risken för att två verkställighetsuppdrag överlämnas för indrivning. Kronofogdemyndigheten anför bl.a. följande. Det framgår inte av den föreslagna bestämmelsen om det straffprocessuella tvångsmedlet, såsom beslutet om kvarstad, ska hävas i samband med att penningmedlen överförs till Skatteverket. Eftersom medlen enligt bestämmelsen ska ha belagts med kvarstad för att säkra ett värdeförverkande och kvarstad inte kan användas för att säkra betalning på skatt, är frågan om beslutet om kvarstad borde hävas. I sådant fall finns även skäl att överväga effekterna av att beslutet hävs. Kvarstad medför inte i sig någon förmånsrätt i de kvarstadsbelagda penningmedlen varför medlen kan bli utmätta för andra skulder som drivs in. Vidare anser

Kronofogdemyndigheten och Ekobrottsmyndigheten att det behöver belysas hur det rent praktiskt ska fungera när penningmedel som belagts med kvarstad ska överföras till Skatteverket för avräkning mot skatteskulden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 a § skattebrottslagen (1971:69) är brottsbalkens bestämmelser om förverkande som huvudregel inte tillämpliga på brott enligt lagen. Dock kan utbyte och kostnadsersättning som har samband med förberedelse till grovt skattebrott förverkas med stöd av brottsbalkens förverkanderegler. Att förverkandelagstiftningen som huvudregel inte är tillämplig på brott enligt skattebrottslagen motiveras av att utbyte av skattebrott neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet, vanligen genom att beskattning sker (se bl.a. prop. 2004/05:135 s. 100102 och prop. 2013/14:121 s. 102).

Utredningen föreslår, som ett led i att åstadkomma en generell och mer konsekvent och sammanhängande lagstiftning, att brottsbalkens bestämmelser om förverkande även ska kunna tillämpas på brott enligt skattebrottslagen så länge brottsvinsten inte neutraliserats inom ramen för skatteförfarandet. Regeringen kan i likhet med vad som uppmärksammats

i ovan nämnda lagstiftningsärenden konstatera att den rådande ordningen innebär att förverkandelagstiftningen är förenad med vad som vid första anblick kan betraktas som vissa brister. I de situationer brottsvinsten för ett skattebrott förts över till någon annan saknas möjlighet att neutralisera vinsten från brottet inom ramen för skatteförfarandet. Likaså kan det, som utredningen anför, i viss mån påverka effektiviteten genom att polis och åklagare i regel saknar möjlighet att använda tvångsmedel för att säkra medlen i de fall dessa myndigheter är de som först fattar misstankar om att ett skattebrott har begåtts. I stället är dessa myndigheter hänvisade till att överlämna frågan om återförande av medel till Skatteverket.

De problem som här beskrivits och som kan uppstå till följd av rådande ordning ska dock inte överdrivas. Såsom utredningen framhåller aktualiseras problematiken inte särskilt ofta i praktiken. Med tillämpning av bestämmelsen om självständigt förverkande som regeringen föreslår (se avsnitt 8) kan också i viss mån de problem som påtalas i fråga om att brottsvinsten förts över till någon annan än den skattskyldige lösas. Genom den nya förverkandeformen självständigt förverkande skapas nämligen en möjlighet att förverka tillgångar från någon på den grunden att egendomsinnehavet inte står i proportion till den enskildes legitima förvärvskällor. Det förslag som utredningen lämnar ger dessutom upphov till flera följdfrågor och svårigheter som kräver ytterligare och noggranna överväganden, t.ex. när det gäller frågan om hur bedömningen ska ske av om en brottsvinst faktiskt har neutraliserats mot bakgrund av att inbetalningar och tillgodoräknade medel som utgångspunkt räknas av mot den skattskyldiges sammanlagda skatteskuld, hur de förverkade medlen vid indrivning ska kunna hänföras till den aktuella skulden och inte den skattskyldiges samtliga skatteskulder och därmed sammanhängande behov av kompletterande bestämmelser om avräkning i skatteförfarandelagen (2011:1244). Därtill har Skatteverket möjlighet att, med stöd av 46 kap. skatteförfarandelagen, ansöka om betalningssäkring för att säkerställa betalning av skatt, avgift m.m. i vissa fall. Det finns också möjlighet för en granskningsledare att besluta att ta egendom i förvar om det finns en risk för att egendom undanskaffas innan beslut om betalningssäkring kan ske (jfr 46 kap. 16 § skatteförfarandelagen). Med hänsyn till behovet av ytterligare analys och kompletterande förslag som bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten och Skatteverket lyfter fram, anser regeringen att utredningens förslag inte bör genomföras. Regleringen i 13 a § skattebrottslagen bör därför behållas oförändrad i sak och endast redaktionellt anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

Hänvisningar till S9-2

10. Begränsningar av möjligheterna till förverkande

10.1. Förverkande får inte beslutas om det är uppenbart oskäligt

Regeringens förslag: Förverkande får inte beslutas om det är uppenbart oskäligt. Den särskilda bestämmelsen om att skadeståndsskyldighet i anledning av ett brott ska beaktas vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt upphävs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Kronofogdemyndigheten framhåller att det kan vara svårt att – inom ramen för skälighetsbedömningen – bedöma om en brottsvinst motsvarar en betalningsförpliktelse som med stor säkerhet kan komma att neutralisera brottsvinsten genom indrivning.

Sveriges advokatsamfund, som konstaterar att förslaget innebär att utrymmet för att undvika förverkande på grundval av oskälighet minskar, avstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten anser att skälighetsbedömningen bör ges en snävare innebörd än vad som framgår av förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande regleringen i brottsbalken innehåller ett flertal bestämmelser som på olika sätt reglerar frågan om när förverkande inte ska ske på grund av att det skulle vara oskäligt (se 36 kap. 1, 1 b, 4 och 16 §§). Vid förverkande enligt 36 kap. 1 § gäller att förverkande inte ska ske om det är uppenbart oskäligt. Vid utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § gäller i stället att förverkande ska ske om det inte är oskäligt. Utifrån kriminalpolitiska utgångspunkter saknas, i linje med vad utredningen anför, anledning att ha olika nivåer avseende oskäligheten för de olika förverkandeformerna. En annan ordning skulle i praktiken innebära att den grundläggande ambitionen om vinstneutralisering inte fullt ut kan upprätthållas. Det är också svårt att se några skäl som sakligt sett kan motivera olika oskälighetsnivåer för olika förverkandeformer. Det saknas följaktligen skäl för att behålla den nuvarande ordningen som innebär att olika skälighetsregler gäller för olika former av förverkande. I stället bör frågan, på det sätt som utredningen föreslår, regleras i en generell bestämmelse.

Utredningen föreslår att en sådan generell bestämmelse ska utformas så att förverkande inte får beslutas om det är uppenbart oskäligt. Förslaget innebär, vilket bl.a. Sveriges advokatsamfund påpekar, en viss skärpning såvitt gäller utvidgat förverkande och sådant förverkande där förtjänsterna från brottsligheten uppstått i utövningen av näringsverksamhet (nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken). Några skäl som kan motivera en i vissa fall mer generös skälighetsregel eller – som Åklagarmyndigheten förordar – en ännu snävare oskälighetsregel för förverkandesubjektet finns enligt regeringen inte. En annan sak är att de överväganden som i det enskilda fallet har betydelse för om förverkande bör ske kan påverkas av vilket slags förverkande det är fråga om. Regeringen delar visserligen inte de farhågor som Lagrådet ger uttryck för om att det med en sådan

oskälighetsregel relativt ofta kan tänkas uppkomma situationer där effekterna av förverkandereglernas tillämpning blir mindre rimliga. Som Lagrådet påpekar bör det dock under alla förhållanden finnas utrymme att underlåta förverkande i den utsträckning ett förverkande skulle framstå som orimligt. Sammantaget anser regeringen därför att oskälighetströskeln bör läggas vid uppenbart oskäligt för samtliga fall av förverkande, vilket Lagrådet även godtar.

Vid sidan av hänsynstaganden som primärt avser ömmande omständigheter kopplade till förverkandesubjektet fyller oskälighetsbedömningen också funktionen att i vidare bemärkelse möjliggöra en prövning av om och i vilken utsträckning förverkande är motiverat i ett visst fall. Prövningen fokuseras då på att väga skälen för förverkande mot andra motstående intressen. När det gäller att bedöma skälen för förverkande kan, som utvecklas i författningskommentaren, situationen se olika ut beroende på vilken typ av förverkande det gäller.

Prövningen av om ett förverkande vore uppenbart oskäligt bör alltid innefatta en prövning av om ändamålet med förverkande redan har tillgodosetts eller skulle kunna tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Om en brottsvinst har neutraliserats exempelvis genom att egendomen redan har återlämnats eller ersatts bör förverkande regelmässigt vara uppenbart oskäligt. Som utvecklas i avsnitt 11.1 bedömer dock regeringen att det ska införas en ny ordning där förverkande ska gå före enskilda anspråk i en dom. Det är därför framför allt när egendom återlämnats eller ersatts redan innan en domstolsprövning som ett förverkande av denna anledning ska anses vara uppenbart oskäligt. Att förverkandesanktionen inte har en bestraffande utan en vinstneutraliserande funktion bör givetvis stå i förgrunden vid bedömningen av frågan om oskälighet vid förverkande av brottsvinster eller oförklarade tillgångar. Därför bör den omständigheten att förverkandesubjektet samtidigt åläggs betalningsskyldighet med andra syften, såsom skadestånd för kränkning, böter eller företagsbot, inte annat än i rena undantagsfall medföra att förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Utredningen anser att oskälighetsregeln även bör kunna träffa fall där brottsvinsten motsvarar ett belopp som med stor säkerhet kommer att drivas in på ett sätt som innebär att brottsvinsten neutraliseras och att förverkande då inte bör ske. En sådan situation kan enligt utredningen uppstå t.ex. när brottsvinsten består i subventioner från EU som mer eller mindre ovillkorligen ska återbetalas. Som Kronofogdemyndigheten framhåller kan det vara svårt att inom ramen för skälighetsbedömningen bedöma om en brottsvinst motsvarar en förpliktelse som med stor säkerhet kan komma att neutralisera brottsvinsten genom indrivning. Eftersom det dessutom, som framgår av avsnitt 11.3, finns ett fortsatt behov av den hittillsvarande regleringen i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken som ger en skadelidande rätt att återkräva förverkade medel från staten, saknas behov av att vid oskälighetsbedömningen hantera denna typ av frågor. Vilka möjligheter målsäganden bör ha att begära ersättning ur förverkade medel behandlas i avsnitt 11.2.

Vid tillämpning av den föreslagna regleringen bör den praxis som har utvecklats inom specialstraffrätten, t.ex. inom immaterialrätten, fortsatt vara vägledande.

Hänvisningar till S10-1

10.2. Förverkande och annan särskild rättsverkan av brott i fråga om barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning

Regeringens förslag: Den särskilda skälighetsregeln som gäller om brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att den särskilda skälighetsregeln som finns för barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska behållas men att brottsvinstförverkande, utvidgat förverkande och självständigt förverkande ska vara undantaget från regelns tillämpningsområde.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen anser att förslagen inte på ett tillräckligt tydligt sätt har analyserats utifrån relevanta artiklar/rättigheter i barnkonventionen och ifrågasätter därför om förslaget är förenligt med barnkonventionen. Socialstyrelsen anser att det i den fortsatta beredningen finns anledning att ytterligare överväga hur hanteringen av tvångsmedel som kopplas till förslaget påverkar barn.

Skälen för regeringens förslag: I hittillsvarande 36 kap. 13 § brottsbalken föreskrivs att om brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får förverkande eller annan särskild rättsverkan beslutas endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Sedan den 1 januari 2020 utgör FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) svensk lag (prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter). Barnkonventionen vilar på fyra grundläggande principer: principen om icke-diskriminering (artikel 2), principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd (artikel 12). Principerna ska enligt barnrättskommittén vara vägledande vid tolkningen och tillämpningen av övriga bestämmelser i konventionen, men har också en självständig betydelse. I artikel 40 behandlas rättigheter för barn som är misstänkta eller åtalade för, eller har befunnits skyldiga till att ha begått brott. Staterna ska bl.a. främja ett särskilt förfarande som är speciellt anpassade för barn och barn ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Artikeln anger också att ett barn som misstänks för brott ska få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

Regeringen anser att det är angeläget, i linje med vad som föreskrivs i artikel 3 i barnkonventionen, att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Åtgärder som motverkar att barn utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet är särskilt angelägna. Att brottslighet inte ska löna sig bör principiellt sett även gälla den som är

under 15 år eller har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Ingen ska få skörda frukterna av sin brottslighet. Sett mot den bakgrunden ser regeringen i likhet med utredningen behov av att även se över möjligheterna att förverka förtjänster från brottslighet som har begåtts av barn under 15 år eller av den som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Regeringen ifrågasätter inte det som Barnombudsmannen påpekar om att möjligheter att förverka egendom från barn skulle utgöra ett ingrepp i deras egendomssfär och att detta vid första anblick kan ses som ett ingrepp i strid med principen om barnets bästa. Samtidigt bör ett sådant ingrepp ses i ljuset av behovet att skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet och frestelsen att tjäna pengar på illegitim verksamhet. En avsaknad av bestämmelser som innebär att förtjänster från brottslighet inte kan förverkas från barn skulle nämligen riskera att barn i än högre utsträckning utnyttjades för otillbörliga syften. Det är också, från effektivitetssynpunkt, angeläget att det i systemet inte finns kryphål som möjliggör att kriminellas tillgångar kan fredas från förverkande genom att de överlåts eller anförtros åt någon som är under 15 år. För att kunna skydda barn från att utnyttjas i kriminalitet är det nödvändigt att det finns möjligheter att förverka sådana förtjänster även från barn under 15 år.

Som regeringen utvecklar i avsnitt 10.1 saknas det, utifrån kriminalpolitiska utgångspunkter, anledning att föreskriva olika nivåer avseende oskäligheten vad gäller olika förverkandeformer. Det är också i praktiken svårt att se några skäl som sakligt sett kan motivera olika oskälighetsnivåer för olika förverkandeformer eller särskilda skälighetsbestämmelser som tar sikte på särskilda förhållanden hänförliga till förverkandesvaranden. En annan sak är att vissa förhållanden ofta med större styrka än andra talar för att ett förverkande ska bedömas som uppenbart oskäligt. Regeringen anser därför att de hänsyn som i dag tas inom ramen för hittillsvarande 36 kap. 13 § brottsbalken – att personer med nedsatt ansvarsförmåga inte ska bli av med sin egendom utan att de särskilda förhållandena bakom brottsligheten beaktas – kan inrymmas i den generella bestämmelse om uppenbar oskälighet som regeringen i avsnitt 10.1 föreslår ska gälla för alla former av förverkande.

Sett mot den bakgrunden saknas behov av en särskild reglering som träffar barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning i en ny förverkandelagstiftning. I stället bör bestämmelsen upphävas och de hänsyn som aktualiseras beaktas inom ramen för den allmänna bedömning som alltid ska göras i fråga om åtgärden är uppenbart oskälig.

Att regleringen upphävs innebär i och för sig att bl.a. barn i större utsträckning än tidigare kommer att få förverkandeanspråk riktade mot sig. Det är dock motiverat med hänsyn till intresset av att skydda dem från att utnyttjas och dras in i brottslighet och intresset av att brottslighet inte ska löna sig. Förslaget får därför anses vara förenligt med artikel 3 i barnkonventionen. Regeringen instämmer i vad Socialstyrelsen för fram om att det finns anledning att ytterligare belysa hur förslagen påverkar barn även när det gäller hanteringen av tvångsmedel. Själva förverkandeprocessen måste givetvis anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras rörande

barn (se närmare om denna fråga i avsnitt 12.1 där förslaget till ny lag om

förfarandet behandlas).

Hänvisningar till S10-2

10.3. Åtgärder som kan förhindra att egendom missbrukas

Regeringens förslag: I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.

Om rätten beslutar om en viss åtgärd ska den även ange inom vilken tid åtgärden ska genomföras. Egendomen får vara kvar i beslag under den tid som rätten bestämt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig förslaget. Skälen för regeringens förslag: Emellanåt kan frågan uppkomma om det finns något mindre ingripande alternativ än förverkande för att uppnå samma syfte. Det är en självklar utgångspunkt att straffrättsliga åtgärder ska vidtas med urskillning. I de fall det finns mindre ingripande alternativ än förverkande som kan tillgodose samma syfte bör ett sådant väljas.

Enligt den hittillsvarande bestämmelsen i 36 kap. 6 § brottsbalken får rätten i stället för förverkande föreskriva en åtgärd till förebyggande av missbruk. Regleringen används exempelvis för att förordna att falska tavlor eller mynt förses med en stämpel eller att en falsk signatur tas bort. I senare rättstillämpning har frågor även uppkommit om åtgärder som innebär att digitalt lagrad information, snarare än själva lagringsmediet, utplånas (jfr rättsfallet NJA 2014 s. 14). Om det är möjligt att förebygga missbruk av egendomen och kostnaderna för sådana åtgärder inte är oproportionerliga i förhållande till egendomens värde och andra motstående intressen bör rätten i stället för förverkande besluta om den förebyggande åtgärden.

Liksom utredningen anser regeringen att det finns ett fortsatt behov av en reglering som kan förhindra missbruk av egendom och som tydliggör att ett mindre ingripande alternativ än förverkande bör väljas när åtgärden kan uppnå samma syfte som ett förverkande. Regeringen anser emellertid att begreppet ”förhindra” snarare än ”förebygga” bättre återspeglar vad åtgärden syftar till. Det framstår vidare som motiverat, som utredningen föreslår, att i en ny reglering införa bestämmelser om att rätten ska ange inom vilken tid åtgärden ska genomföras och att egendomen får vara kvar i beslag under den tid som rätten bestämt. Förverkandesanktionen bör som utgångspunkt inte ha en bestraffande funktion. Regeringen anser därför, till skillnad från Lagrådet, att det inte finns skäl att införa en generell möjlighet att vid sidan av den mindre ingripande åtgärden kunna besluta om ett partiellt förverkande i de fall åtgärden inte kan anses tillräcklig för att fullt ut uppnå samma syfte som ett förverkande. För Tullverket och tulltjänstemän del finns dock redan i dag en sådan möjlighet enligt 17 § andra stycket smugglingslagen. Regleringen är särskilt anpassad för Tullverkets verksamhet och möjligheten bör enligt regeringens mening

finnas kvar. Denna möjlighet bör alltså även fortsättningsvis vara begränsad till fall där förverkandet grundar sig på brott enligt smugglingslagen.

Hänvisningar till S10-3

11. Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk

Hänvisningar till S11

  • Prop. 2023/24:144: Avsnitt 6.3.2

11.1. Förverkande ska gå före enskilda anspråk i fler fall

Regeringens förslag: Förverkande ska gå före enskilda anspråk på penningmedel. Förverkande av penningmedel ska kunna ske även om egendomen inte tillhör den som förverkande sker ifrån.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningen föreslår dock en delvis annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som berör frågan, däribland

CSN, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt och Åklagarmyndigheten, tillstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det behöver belysas hur åklagarens möjlighet att häva ett penningbeslag till målsäganden under förundersökningen ska förstås i relation till utgångspunkten att penningmedel alltid ska förverkas snarare än återställas till målsäganden.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande och enskilda anspråk konkurrerar ofta med varandra

I ett antal situationer kan det uppkomma en konkurrenssituation mellan ett förverkandeyrkande och ett enskilt anspråk. Den som stjäl en bil eller en summa pengar från någon har gjort en brottsvinst, men denna brottsvinst motsvaras av ett enskilt anspråk från målsäganden på att få tillbaka sin bil eller sina pengar. Detsamma kan gälla egendom som har varit föremål för penningtvätt, t.ex. en summa pengar från ett bedrägeri. Det kan också tänkas t.ex. att någon använder annans egendom som hjälpmedel för att begå brott.

Konkurrenssituationer av detta slag löses i dag normalt genom att det enskilda anspråket ges företräde framför ett förverkande, antingen för att egendomen lämnas ut till den berättigade eller för att en skyldighet att betala ersättning beaktas vid bedömningen av om utbytesförverkande skulle vara uppenbart oskäligt (hittillsvarande 36 kap. 1 a § brottsbalken). Denna ordning, som infördes år 1986, ersatte det tidigare förbudet mot förverkande av utbyte motsvarande skada för enskild. Som anges i förarbetena har syftet med dessa begränsningar varit tvådelat (se t.ex. prop. 1986/87:6 s. 18). För det första befarades att förverkande av utbyte motsvarande skada för enskild skulle försämra målsägandens möjligheter till ersättning från förverkandesubjektet. För det andra framhölls att ett

förverkande skulle kunna leda till att förverkandesubjektet drabbas av dubbla anspråk som i realiteten speglar en och samma vinst.

Det finns emellertid, som utredningen redogör för och regeringen närmare berör nedan, flera problem med att låta enskilda anspråk gå före förverkande på det sätt som sker. Ett är att det gör frågan om brottslighet lönar sig eller inte beroende av målsägandens agerande. Ett annat, praktiskt ofta förekommande problem, handlar om utformningen av talan och hanteringen av tvångsmedel när både det enskilda anspråket och förverkandeanspråket avser pengar, eftersom det då ofta är svårbedömt om pengarna fortfarande tillhör målsäganden eller inte. Detta problem har blivit särskilt vanligt och tydligt när det gäller förverkande och enskilda anspråk kopplade till penningtvätt. Frågan är om problemen skulle kunna hanteras bättre om konkurrenssituationen löstes på ett delvis annat sätt, där förverkande i större utsträckning skulle få gå före enskilda anspråk.

Det finns skäl att låta förverkande gå före enskilda anspråk i vissa fall

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att skälen för att låta enskilda anspråk gå före förverkande i den utsträckning som följer av den nuvarande förverkandelagstiftningen kan ifrågasättas. Huruvida brottslighet lönar sig eller inte blir genom dagens reglering beroende av om målsäganden driver in sitt enskilda anspråk. I de fall målsäganden väljer att inte ansöka om verkställighet av det enskilda anspråket får förverkandesubjektet behålla brottsvinsten. I många fall leder den hittillsvarande regleringen också till oklara konkurrenssituationer mellan förverkande och enskilda anspråk med praktiska problem under rättegången som följd, t.ex. vad gäller vilket tvångsmedel som kan användas. Regeringen anser därför att den nuvarande ordningen, där enskilda anspråk ska beaktas vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt, inte bör gälla i en ny förverkandelagstiftning. Andra vägar behöver då sökas för att varken målsäganden eller förverkandesubjektet ska hamna i en sämre sits på ett sätt som inte är motiverat.

I situationer när t.ex. en brottsvinst helt eller delvis svarar mot en målsägandes enskilda anspråk bör en förändring inte få till konsekvens att målsäganden blir sämre tillgodosedd än enligt nuvarande lagstiftning. Som regeringen återkommer till i avsnitt 11.2 kan en ordning som innebär att förverkande går före enskilda anspråk främja målsättningen att brottslighet inte ska löna sig samtidigt som den underlättar för målsäganden genom att målsäganden i stället får ersättning ur den egendom som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Vid utformningen av en ordning där förverkande i större utsträckning än i dag kan gå före ett enskilt anspråk, måste beaktas att konkurrensen mellan förverkande och enskilda anspråk kan avse olika typer av förverkande, enskilda anspråk och egendom. En brottsvinst kan bestå i t.ex. en stulen cykel som ägaren har ett anspråk på att få tillbaka. Den kan emellertid också bestå i ett belopp som tas emot kontant eller sätts in på ett konto efter t.ex. ett bedrägeri. Den viktigaste skiljelinjen synes vara den mellan individuellt präglad egendom och egendom utan individuella egenskaper (s.k. fungibel egendom), alltså i synnerhet pengar.

Det är en självklar utgångspunkt att egendom som frånhänts annan genom brott ska återställas till den rätta ägaren eller, om denne inte är känd

eller inte gör anspråk på egendomen, tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen), i vilket fall den tillfaller staten efter viss tid om ingen gör anspråk på egendomen. Denna utgångspunkt återspeglas i grundkravet, som regeringen i avsnitt 6.3.2 föreslår ska gälla uttryckligen, att egendom endast får förverkas från den som egendomen tillhör. På samma sätt förhåller det sig med egendom som har använts som hjälpmedel för att begå brott utan att ägaren har varit inblandad. Om egendomen tillhör målsäganden eller någon annan utomstående får den alltså normalt inte förverkas.

Ägarens intresse av att få tillbaka sin egendom gör sig emellertid inte gällande på samma sätt om förverkandeyrkandet i stället gäller egendomens värde, t.ex. värdet av stöldgods eller av egendom som har använts som hjälpmedel eller varit föremål för häleri eller penningtvätt. Dessa situationer aktualiseras främst om egendomen inte längre är tillgänglig hos förverkandesubjektet, t.ex. för att egendomen har överlåtits vidare eller inte går att återfinna. I sådana fall har målsäganden normalt ett skadeståndsanspråk. Skyddet för ägarens rätt bör inte heller hindra ett förverkande av en brottsvinst i form av avkastning eller intäkter från vidareförsäljning, även om själva egendomen återställs eller tas i förvar enligt stöldgodslagen. Sammantaget finns det goda skäl att låta förverkande gå före ett enskilt anspråk i dessa situationer, som inte omfattas av förbudet mot förverkande av egendom som tillhör annan än den som förverkande sker ifrån.

Regeringen anser emellertid att det finns anledning att se på saken på samma sätt även om målsägandens anspråk redan från början gäller pengar, snarare än t.ex. en cykel. En sådan situation aktualiseras exempelvis när målsäganden har blivit utsatt för ett bedrägeri och vilseletts att betala ut pengar från sitt konto. Här är den individuella egendomen ointressant. Det huvudsakliga intresset för målsäganden i situationer som dessa lär vara att återfå pengar och inte nödvändigtvis att ersättning måste betalas ut just av förverkandesubjektet. Situationer av detta slag leder i dag ofta till svåra tillämpningsproblem. Problemen bottnar i att pengarna ibland hålls avskilda på ett sådant sätt att målsäganden fortfarande kan göra gällande äganderätt till dem, men oftast sammanblandas pengarna vid mottagandet eller senare med följden att målsäganden bara har en fordran på ersättning. Beroende på anspråkets karaktär kan olika tvångsmedel bli tillämpliga, vilket leder till praktiska problem och besvärliga ställningstaganden. I rättstillämpningen har situationer av detta slag lett till problem framför allt i mål om penningtvätt, där gränsdragningen mellan penningbeslag och kvarstad har varit omdiskuterad, bl.a. i flera ärenden hos Justitiekanslern (se t.ex. Justitiekanslerns beslut 2019-11-26, dnr 2250-19-2.4.1).

I likhet med utredningen anser regeringen att en förändring av regelverket som innebär att förverkande generellt ges företräde framför enskilda anspråk på penningmedel, oberoende av om målsäganden har bibehållit äganderätten till pengarna som finns hos förverkandesubjektet, på ett påtagligt sätt skulle förenkla hanteringen av dessa frågor. För den som har frånhänts pengar är det utan betydelse om det är samma eller andra pengar som återställs. Att då behöva göra skillnad mellan olika tvångsmedel och ta ställning till vilket av flera yrkanden på bättre rätt, skadestånd eller förverkande som ska bifallas riskerar endast att leda till svåra

gränsdragningsproblem för rättsväsendets aktörer i fråga om äganderätt och fordringsrätt. Regeringen anser därför att konkurrensen mellan förverkande och enskilda anspråk i en dom bör lösas så att förverkande alltid går före ett enskilt anspråk – om det gäller ett enskilt anspråk på ett belopp i pengar – oberoende av om målsäganden har ett anspråk på bättre rätt eller skadestånd gentemot förverkandesubjektet. Det bör inte innebära någon olägenhet – snarare tvärtom – för den berättigade att i stället få betalt ur förverkade medel. Hur en sådan rätt till ersättning bör utformas behandlas i avsnitt 11.2. Om det gäller annan egendom, t.ex. en cykel, bör äganderätten, på det sätt som gäller enligt hittillsvarande reglering respekteras genom att egendomen antingen återställs eller tas i förvar enligt stöldgodslagen. Innan åtal har väckts eller förundersökningen avslutats har åklagaren i vissa särskilda situationer möjligheten att själv besluta om förtida utlämnande enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken, alltså att ett beslag ska hävas till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe. Denna möjlighet bör stå till buds beträffande såväl föremål som penningmedel.

Hänvisningar till S11-1

11.2. Rätten ska pröva om målsäganden har rätt till betalning ur förverkade penningmedel

Regeringens förslag: Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att målsäganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock att en förklaring att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel ska kunna ske oberoende av om målsäganden har framställt ett enskilt anspråk.

Remissinstanserna:

Flera remissinstanser, däribland

CSN,

Försäkringskassan och Stockholms tingsrätt, tillstyrker utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten ser positivt på utredningens ambition att förenkla processen för såväl målsägande som åklagare i mål där förverkandefrågor aktualiseras och lyfter särskilt fram fördelar med dels att en brottsvinst ska kunna förverkas även om den svarar mot ett enskilt anspråk, dels att staten ska svara för ersättningen gentemot en målsägande upp till det belopp som influtit genom förverkandet. Myndigheten anser emellertid att det bör klarläggas hur domstolen och brottsbekämpande myndigheter ska hantera frågor som aktualiseras med anledning av förslaget, däribland hur en talan om förverkande ska utformas när målsägandens anspråk överstiger värdet på den egendom som kan bli föremål för förverkande och hur förverkade medel ska fördelas i de fall där det finns flera målsägande som har anspråk gentemot förverkandesvaranden. Försäkringskassan, som visserligen ställer sig positiv till förslagen, pekar på vissa tillämpningsproblem och att förslagen endast kan bidra till att kompensera brottsoffer i de undantagsfall där penningmedel i en direkt eller indirekt kedja kan härledas till den skada som återspeglar

brottsvinsten. Liksom Ekobrottsmyndigheten ser myndigheten att regleringen kan medföra vissa tillämpningsproblem i de fall där det finns flera målsägande där olika brottsvinster har sammanblandats. Justitiekanslern, som konstaterar att utredningen redogjort för de oklarheter och den komplexitet som den nuvarande regleringen ger upphov till, anser att förslaget bidrar till en tydligare, förenklad och förbättrad reglering som på ett bättre sätt tillgodoser målsägandens möjlighet att göra sin rätt gällande.

Jönköpings tingsrätt väcker frågan om förslaget riskerar att leda till komplicerade rätts- och bevisfrågor vilket i förlängningen kan tynga sådana rättegångar som förslaget avser att träffa. Kronofogdemyndigheten anser att det i den fortsatta beredningen bör säkerställas att målsäganden – i de fall där staten övertagit ansvaret för att ersätta målsäganden helt eller delvis för dennes skada – inte kan vända sig till Kronofogdemyndigheten med brottmålsdomen som exekutionstitel för att begära verkställighet mot den dömde för skada som redan ersatts av staten. Svea hovrätt, som visserligen ställer sig positiv till utgångspunkterna i förslaget, anser att förslaget framstår som både svårtillgängligt och oklart bl.a. i fråga om begreppet penningmedel, vem som har bevisbördan för att penningmedel härrör eller inte härrör från ett brott, vilket beviskrav som ska gälla för påståendet samt hur målsäganden ska behandlas i partshänseende när han eller hon inte för talan om ett enskilt anspråk men likväl ett yrkande om rätt till förverkad egendom. Svensk Försäkring, som tillstyrker utredningens förslag, anser att det bör tydliggöras att även försäkringsbolag omfattas av regleringen om ersättning ur förverkade medel. Åklagarmyndigheten anser att det bör klargöras om domstolen i t.ex. ett mål om bedrägeri där pengarna skingrats både ska förverka värdet av det gärningsmannen åtkommit och tillerkänna målsäganden ersättning med samma belopp. Myndigheten anser vidare att domstolen ska kunna besluta att målsäganden ska ersättas med förverkade medel även om det inte råder identitet mellan det som har säkrats och den faktiska brottsvinsten.

Skälen för regeringens förslag

Rätten ska pröva om ett anspråk på penningmedel ska tillgodoses ur förverkad egendom

När egendom förverkas tillfaller egendomen staten om inte annat är särskilt föreskrivet. Om en enskild har ett anspråk som svarar mot den egendom som förverkats ska staten, enligt hittillsvarande 36 kap. 17 § brottsbalken, ersätta den enskilde. Ett sådant anspråk prövas först efter domen där förverkandefrågan har prövats. Regeringens förslag i avsnitt 11.1 om att penningmedel regelmässigt bör förverkas oberoende av enskilda anspråk som svarar mot den förverkade egendomen får sannolikt till följd att antalet anspråk på ersättning kommer att öka väsentligt. Som utredningen lyfter fram skulle det därför finnas betydande fördelar med en ordning som innebär att målsägandens rätt till betalning ur förverkade penningmedel prövas redan i samband med prövningen av förverkandefrågan. Utredningen föreslår därför att målsäganden i den rättegång där förverkandeyrkandet framställs ska kunna yrka att rätten ska fastställa att målsäganden har rätt till förverkade penningmedel. Enligt förslaget ska ett sådant yrkande kunna bifallas oberoende av om målsäganden också har framställt ett enskilt anspråk i rättegången.

Fördelen med den lösning som utredningen föreslår är att målsäganden inte tvingas ta ställning till om det enskilda anspråket ska formuleras som ett anspråk på bättre rätt eller på skadestånd. Om förverkandeyrkandet avslås utan att målsäganden har framställt något enskilt anspråk bör målsäganden enligt utredningen ha möjlighet att framställa ett sådant yrkande i en senare rättegång, eftersom rättskraften endast skulle omfatta förverkandefrågan och fastställelseyrkandet som är kopplat till just förverkandefrågan.

Flera remissinstanser, däribland Ekobrottsmyndigheten, Jönköpings tingsrätt, Svea hovrätt och Åklagarmyndigheten, ifrågasätter hur den föreslagna modellen skulle fungera i praktiken. Regeringen instämmer i att det finns vissa svårigheter med utredningens förslag. Det är oklart hur rättens prövning i praktiken skulle gå till om inte målsäganden konkretiserar på vilken grund han eller hon har ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som yrkas förverkat. Det är inte heller givet vem som skulle vara målsägandens motpart i frågan, vilket riskerar att skapa ett bristfälligt underlag för rättens prövning i vissa fall.

Även om regeringen alltså instämmer i utredningens bedömning att en ordning bör tillskapas där rätten tar ställning till om målsäganden har rätt till betalning ur förverkad egendom, bör ordningen för prövningen utformas något annorlunda än vad utredningen föreslår. Utgångspunkten för rättens prövning av vilken rätt som målsäganden har till betalning ur det som förverkas bör, i linje med vad Lagrådet för fram, vara ett anspråk som målsäganden har framställt. Målsäganden får alltså, precis som i dag, inför rättegången ta ställning till vilket eller vilka anspråk som han eller hon vill framställa. Det kan röra sig om anspråk på t.ex. bättre rätt eller skadestånd, men även andra typer av anspråk kan förekomma. Dessa anspråk bör hanteras på vanligt sätt i rättegången, t.ex. genom att den tilltalade får ange inställning och parterna får lägga fram utredning.

Den avgörande skillnaden blir i stället rättens hantering av målsägandens yrkanden om rätten vid överläggningen beslutar sig för att förverka penningmedel från den tilltalade. I det läget måste rätten, om den anser att något av målsägandens yrkanden ska bifallas, därutöver ta ställning till om yrkandet ska bifallas på så sätt att det – i likhet med vad Lagrådet också framhåller – fastställs en rätt till betalning ur förverkade medel, eller om den tilltalade i stället ska förpliktas att utge egendom till målsäganden. I den mån rätten fastställer en rätt till betalning ur det som förverkas utgör en sådan fastställelse i dom inte någon exekutionstitel som målsäganden kan lägga till grund för en ansökan om verkställighet mot den dömde.

Med målsägande bör, i linje med vad Svensk Försäkring framhåller, likställas någon annan, t.ex. ett försäkringsbolag, som har ersatt målsäganden och har regressrätt mot den tilltalade vad gäller det enskilda anspråket.

Eftersom förslaget i grunden syftar till att förenkla ersättningsordningen anser regeringen, till skillnad från Lagrådet, att övervägande skäl talar för att målsäganden inte ska behöva framställa något särskilt yrkande om fastställelse av rätt till betalning. En annan ordning skulle nämligen riskera att förverkandesubjektet, utöver förverkandet, dessutom tvingas kompensera målsäganden (jfr dock 3 kap. 21 § utsökningsbalken). Rätten bör däremot – på sedvanligt sätt – verka för att klarlägga parternas

uppfattningar i frågan om ett eller flera enskilda anspråk svarar mot den egendom som yrkas förverkad på ett sådant sätt att målsäganden skulle ha rätt till betalning ur förverkade medel. Om målsäganden vill undvika den obligatoriska prövningen är det inget som hindrar att målsäganden i stället väcker talan i den för tvistemål stadgade ordningen eller – om anspråket redan kumulerats med åtalet – begär att anspråket ska avskiljas från brottmålet.

Rättens prövning bör ta sikte på om det enskilda anspråket svarar mot det som förverkas

Som Svea hovrätt påpekar bör regeln om fastställelse av rätt till betalning ur förverkade penningmedel och den allmänna ersättningsregeln i hittillsvarande 36 kap. 17 § brottsbalken utformas på samma sätt (se avsnitt 11.1). I båda fallen bör prövningen avse om det enskilda anspråket svarar mot det som förverkas. En rätt till betalning ur förverkade medel enligt ersättningsregeln bör då förutsätta att det som förverkas helt eller delvis kan sägas vara en spegelbild av målsägandens skada. Att det råder en sådan spegelbild innebär, vilket Lagrådet påpekar, att det enskilda anspråket och förverkandeyrkandet riktas mot samma person men också att regleringen innebär att staten förpliktas att svara för att kompensera målsäganden genom förverkade medel som därmed tillfallit staten. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen att det inte behöver återspeglas direkt i lagtexten.

Med anledning av det som bl.a. Åklagarmyndigheten anför om att ersättning inte bör förutsätta identitet mellan förverkad egendom och målsägandens anspråk vill regeringen understryka att rätten bör kunna fastställa en rätt till betalning även om det inte finns någon obruten kedja på så sätt att målsäganden har bättre rätt till de förverkade penningmedlen. En målsägande som har lidit skada till följd av t.ex. ett bedrägeri bör alltså ha rätt till betalning för sitt skadeståndsanspråk ur förverkade medel, även om det endast är ett mot det utbetalade beloppet svarande belopp som förverkas, t.ex. för att överförda kontomedel har sammanblandats med förverkandesubjektets egna medel. På samma sätt bör målsäganden ha rätt till betalning ur förverkade medel även om förverkandebeslutet har sin grund i efterföljande hantering av penningmedel som härrör från förbrottet mot målsäganden, t.ex. penningtvätt avseende bedrägeribeloppet. Det bör dock i sådana fall krävas att målsäganden har ett anspråk på den som förverkande sker ifrån och inte bara på den som har begått förbrottet (jfr rättsfallet NJA 2020 s. 344).

I andra fall bör avsaknaden av identitet mellan förverkad egendom och målsägandens anspråk innebära att anspråket inte omfattas av ersättningsregeln som nu föreslås. Ett skadestånd för t.ex. kränkning kan inte sägas svara mot egendom som förverkas. Sambandet brister också om det enskilda anspråket är kopplat till ett annat brott än det som ligger till grund för förverkandet eller om det rör sig om ett utvidgat eller självständigt förverkande.

Om målsäganden har framställt flera ekonomiskt likvärdiga enskilda anspråk, t.ex. bättre rätt och skadestånd, är det tillräckligt att rätten kommer fram till att ett av dem ska bifallas. Om rätten t.ex. anser att målsäganden i vart fall har rätt till skadestånd eller annan ersättning,

behöver rätten inte ta ställning till om egendomen har hållits avskild på ett sådant sätt att målsäganden skulle ha bättre rätt till egendomen.

Fastställelsen ska avse det som staten får in till följd av förverkandebeslutet

Förverkande av penningmedel kan i många fall förväntas ske som ett sakförverkande av egendom som finns säkrad med ett penningbeslag. Det kan dock, som Åklagarmyndigheten lyfter fram, även i fortsättningen tänkas uppstå fall där förverkande sker som en betalningsskyldighet till staten, alltså ett värdeförverkande, utan att detta är säkrat genom något tvångsmedel. Frågan är hur detta ska hanteras om det samtidigt finns ett anspråk som svarar mot förverkandeyrkandet.

Ett sätt att hantera frågan är att begränsa möjligheten till fastställelse av rätt till ersättning ur förverkade medel till det belopp som finns säkrat. Det skulle dock leda till problem med hanteringen av konkurrensen mellan enskilda anspråk och förverkande. I praktiken skulle det bli nödvändigt med en ordning där både förverkandeyrkandet och det enskilda anspråket skulle kunna bifallas samtidigt. Det skulle ålägga den dömde en dubbel betalningsskyldighet som inte synliggör att det finns en rätt att från den ena förpliktelsen avräkna vad som har betalats enligt den andra.

Regeringen anser att en bättre lösning är att ge rätten möjlighet att fastställa en rätt till betalning ur det som staten får in på grund av förverkandebeslutet, oberoende av om det sker genast genom egendomen som är föremål för tvångsmedel eller senare genom verkställighet av en betalningsförpliktelse grundad på förverkandebeslutet. Genom en sådan lösning åtar sig staten också ansvaret för att i möjligaste mån driva in egendom till täckande av målsägandens anspråk.

I den mån det enskilda anspråket överstiger vad som förverkas bör det vara möjligt att bifalla den överskjutande delen av det enskilda anspråket på vanligt sätt, t.ex. om skadan har varit större än gärningsmannens vinst eller för att målsäganden har yrkat ränta.

I vissa situationer kan en fördelning mellan flera målsägande bli nödvändig

Flera remissinstanser, bl.a. Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten, pekar på att situationer kan uppstå där målsägandens enskilda anspråk överstiger det förverkade beloppet eller att flera målsägande har enskilda anspråk som svarar mot det som förverkas, men som sammantaget överstiger vad som förverkas. Det påpekas också att en målsägande kan ha ett solidariskt skadeståndsanspråk mot flera, t.ex. flera medgärningsmän, som också har förverkandeyrkanden riktade mot sig.

Enligt regeringens uppfattning måste dessa situationer skiljas åt. Om ett eller flera enskilda anspråk delvis inte svarar mot vad som förverkas, t.ex. för att det enskilda anspråket överstiger det förverkade beloppet, bör det enskilda anspråket bifallas som en betalningsförpliktelse för den dömde i den delen. Om flera målsägande har framställt enskilda anspråk som svarar mot det som förverkas, kan situationen uppstå att den egendom som finns säkrad inte räcker för att ersätta alla målsägande. I sådana fall får situationen lösas på samma sätt som enligt t.ex. konkurslagen, dvs. i förhållande till storleken på respektive anspråk. Om det, slutligen, åläggs

en solidarisk betalningsskyldighet för flera personer som samtidigt får förverkandebeslut var för sig, bör det inte hindra att rätten beslutar att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel.

Som Ekobrottsmyndigheten och Försäkringskassan påpekar, kan det även förekomma situationer där förverkande ska ske av penningmedel när en målsägande har bättre rätt till säkrade penningmedel, samtidigt som en annan målsägande i samma rättegång endast har rätt till skadestånd. I en sådan situation kan, i linje med allmänna sakrättsliga principer, någon fördelning inte ske i förhållande till anspråken. På samma sätt som en åklagare har möjlighet att före åtalet häva ett penningbeslag till en målsägande som har bättre rätt till egendomen, måste alltså medlen betalas ut till den de tillhör. I situationer som dessa blir det alltså viktigt att sakförverkandet av säkrad egendom som en viss målsägande har bättre rätt till skiljs från övriga förverkandebeslut i domslutet på ett tydligt sätt. Att den som har bättre rätt till medel inte ska behöva dela dessa med andra som enbart har en fordran på förverkandesubjektet hindrar emellertid inte att rätten ändå kan fastställa att även övriga målsägande har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Hänvisningar till S11-2

11.3. Målsäganden kan i efterhand begära ersättning ur förverkad egendom

Regeringens förslag: Om egendom har förverkats som svarar mot ett anspråk, ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk har den från vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av anspråket.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock inte någon särskild bestämmelse om att den från vilken förverkandet skett har rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av anspråket. Utredningens förslag har vidare en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: Svea hovrätt påpekar att den allmänna ersättningsregeln och regeln om rättens fastställelse av rätt till betalning ur förverkad egendom bör ha samma lagtekniska konstruktion.

Skälen för regeringens förslag: Om utbyte har förverkats som svarar mot skada för enskild eller medel som en enskild är berättigad att få tillbaka, svarar staten i den förpliktades ställe för ersättning intill värdet av som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande (hittillsvarande 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken). Bestämmelsen är primärt avsedd för situationer när anspråket inte var känt vid tidpunkten för förverkandebeslutet (se prop. 1986/87:6 s. 2021 och 39). Regeringen anser att denna bestämmelse i huvudsak är välavvägd. I en ny förverkandereglering bör bestämmelsen dock förenklas och förtydligas. I likhet med vad som gäller i den hittillsvarande regleringen bör målsägandens rätt att begära ersättning ur förverkad egendom enligt denna bestämmelse endast

inträda i efterhand. En annan sak är att målsäganden i vissa situationer har rätt till betalning ur förverkade medel enligt vad som föreslås i avsnitt 11.2.

Som Svea hovrätt påpekar är det angeläget att den allmänna ersättningsregeln och regeln om rättens prövning av rätt till ersättning ur förverkad egendom i så stor utsträckning som möjligt är utformade på samma sätt. Avgörande bör då vara att målsägandens anspråk svarar mot det som förverkats, exempelvis att en bedragares eller förskingrares vinst förverkas. Skadeståndsanspråk på grund av kränkning bör däremot inte kunna ersättas, eftersom ett sådant anspråk inte svarar mot det som förverkas. Det rör sig med andra ord inte om någon allmän rätt för målsäganden till ersättning för sina anspråk på den tilltalade ur medel som har förverkats på andra grunder. En sådan ordning skulle vara problematisk inte minst med tanke på den grundläggande ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig.

För att likformighet mellan de båda ersättningsreglerna ska åstadkommas bör den nuvarande uppräkningen av vissa grunder för ersättningsskyldighet ersättas med en mera generell formulering. Det framstår enligt regeringens mening som lämpligt att tala om anspråk även i den allmänna ersättningsregeln.

Den hittillsvarande ersättningsbestämmelsen är enligt sin ordalydelse endast tillämplig vid utbytesförverkande, vilket även betonas i bestämmelsens förarbeten (se prop. 1986/87:6 s. 41). Med en utvidgad möjlighet att låta förverkande gå före enskilda anspråk saknas det skäl att begränsa statens ersättningsskyldighet till att endast omfatta brottsvinster. Även ett förverkat brottsföremål, t.ex. egendom som har varit föremål för penningtvätt, kan svara mot ett anspråk och bör därmed också kunna träffas av ersättningsregeln.

Det bör vara möjligt att få ersättning ur förverkad egendom även om det anspråket endast avser ett förbrott till det brott som förverkandet har grundats på. Om någon har blivit utsatt för ett bedrägeri och brottsvinsten från bedrägeriet förs över till en penningtvättare, kan det tänkas att penningtvättaren i vissa fall inte har blivit skadeståndsskyldig mot målsäganden, trots att egendomen kan förverkas hos tvättaren (jfr rättsfallet NJA 2020 s. 344). Enligt regeringens förslag i avsnitt 11.2 är det i en sådan situation inte möjligt för rätten att fastställa en rätt till betalning ur medel som förverkas från tvättaren, eftersom målsäganden inte har något anspråk på denne. Däremot ryms en sådan rätt till ersättning i den allmänna ersättningsregeln, som alltså möjliggör för målsäganden att få ersättning intill värdet av vad som influtit till följd av förverkandebeslutet. Målsägandens enskilda anspråk till följd av förbrottet svarar mot det som förverkats, trots att förverkande skett från en annan person. Någon särskild reglering av denna fråga behövs alltså inte.

Den allmänna ersättningsbestämmelsen som regeringen nu föreslår ska gälla innebär att staten svarar i den förpliktades ställe i förhållande till den som har ett anspråk som svarar mot det som har förverkats, dvs. den berättigade. Ett bifall till en ansökan om ersättning innebär alltså dels att målsäganden därefter inte själv kan väcka talan om ersättning från den förpliktade, dels att endast staten kan driva in anspråket. Regeringen anser att den nuvarande ordningen – att den som förverkandebeslutet riktas mot kan invända att han eller hon redan har utgett egendom med anledning av det anspråk som svarar mot förverkandet – bör fortsätta gälla. Denna

situation, som kan förväntas vara ovanlig, behöver dock inte komma till uttryck i lagtext.

En rätt till ersättning bör, i linje med vad som sägs i avsnitt 11.2 när det gäller rättens fastställelse av målsägandens rätt till betalning ur penningmedel som staten får in till följd av förverkandebeslutet, kunna beslutas även om det ännu inte har kommit in någon egendom till staten till följd av förverkandebeslutet, eller om endast en del av förverkandebeslutet har verkställts. Lagrådet efterlyser i det här sammanhanget ett klargörande av hur regleringen ska fungera i praktiken. Avsikten är att när verkställighet senare sker måste staten i motsvarande mån, dvs. allteftersom förverkad egendom kommer in till staten, betala ut ersättning till målsäganden. Med anledning av de frågor som Lagrådet lyfter bör det betonas att den generella ersättningsregeln kan gälla andra typer av egendom än penningmedel. Det åskådliggörs i lagtexten genom att staten har en skyldighet att ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Regeringen kan konstatera att det givetvis är angeläget att det görs tydligt att förverkandesubjektet – vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk – har rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av det enskilda anspråket. Som Lagrådet förordar bör därför den hittillsvarande regleringen i 36 kap. 17 § andra stycket andra meningen brottsbalken, med vissa främst redaktionella justeringar, föras över till det nya kapitlet.

Hänvisningar till S11-3

12. En ny lag med bestämmelser om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot

12.1. En sammanhållen och tydligare lag om förfarandet

Regeringens förslag: En ny lag med bestämmelser om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot införs och samtidigt upphävs både 1986 års och 2008 års förfarandelagar. Det införs särskilda bestämmelser som gäller när en fråga om förverkande rör någon som inte har fyllt 21 år.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock att lagen endast ska innehålla dels bestämmelser om förfarandet när frågan om förverkande eller om företagsbot rör annan än en tilltalad för brott, dels bestämmelser om utredningen i dessa situationer.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Jönköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt och Nacka tingsrätt, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Umeå tingsrätt anser att den lagtekniska utformningen av den nya lagen är otydlig när det gäller rätten till rättsligt biträde för unga. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att

lagtexten när det gäller lagens tillämpningsområde formulerats på ett otydligt sätt. Göteborgs tingsrätt för fram att det i vissa fall kan uppstå motstående intressen mellan barnet och vårdnadshavaren i förverkandefrågan vilket skapar ett behov av särskilda regler för att hantera sådana intressekonflikter.

Skälen för regeringens förslag

Det finns ett behov av att på ett enkelt och tydligt sätt reglera de processuella frågor som kan aktualiseras vid förverkande och företagsbot…

För att förverkandelagstiftningen ska tillämpas i önskvärd utsträckning är det, som regeringen framhåller i avsnitt 5.1, angeläget att regelverket är tydligt, enkelt och förutsebart. Det gäller inte bara den materiella förverkanderegleringen utan även det processuella regelverk som omgärdar förverkandeprocessen. Ett tydligt processuellt regelverk kan bidra till att oklarheter och gränsdragningsproblem under själva förfarandet undviks i så stor utsträckning som möjligt.

I rättegångsbalken finns inga allmänna bestämmelser som uttryckligen reglerar förfarandet vid förverkande. I en rättegång där ett yrkande om förverkande framställs samtidigt som ett åtal mot samma person tillämpas de allmänna bestämmelser som gäller för rättegången i brottmål. Annars tillämpas 1986 års förfarandelag eller, när det gäller utvidgat förverkande, lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall (nedan kallad 2008 års förfarandelag).

Åtskilliga processuella frågor som aktualiseras i mål om förverkande är i dag otydligt reglerade eller i vissa fall helt oreglerade. Att den processuella regleringen är svårtillgänglig kan leda till att likartade fall behandlas olika. Ett exempel är frågan om vilka möjligheter som finns att avgöra en fråga om förverkande i den tilltalades utevaro. Vidare kan det uppkomma frågor om tredje mans deltagande i förverkandeprocessen liksom frågor om vilka rättssäkerhetsgarantier som ska gälla för den som kan bli föremål för en talan om förverkande.

Företagsboten är – liksom förverkande i de flesta fall – en särskild rättsverkan av brott och hanteras i huvudsak enligt samma förfaranderegler. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes företagsbotsregleringen, bl.a. genom att ett företags betalningsförmåga ska ha betydelse när företagsbotens storlek ska bestämmas då det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet som begås i större företags verksamhet. Reformen innebar också att maximibeloppet för företagsbot i dessa fall höjdes från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor och att möjligheterna att förelägga företagsbot genom strafföreläggande utökades (se prop. 2018/19:164 Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag).

Det är angeläget, inte minst i ljuset av 2020 års företagsbotsreform, att det förfarande varigenom en talan om företagsbot prövas lever upp till rättssäkerhetens krav. Det är enligt hittillsvarande regler inte tydligt att hänvisningen i 1986 års förfarandelag till rättegångsbalkens regler om bötesmål innebär att de rättsäkerhetsregler som finns till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också gäller för en juridisk person i samband med en utredning om företagsbot.

Liksom vid förverkande är det viktigt att de processuella frågor som kan aktualiseras vid företagsbot regleras på ett enkelt, tydligt och förutsebart sätt. I likhet med utredningen anser regeringen att det finns skäl att förtydliga vilka processuella rättigheter en juridisk person har under en utredning och rättegång i mål om företagsbot för att säkerställa att regelverket lever upp till rättssäkerhetens krav.

… i ett mer sammanhållet regelverk

Om de processuella frågor som aktualiseras under förfarandet vid förverkande av egendom eller åläggande av företagsbot är tydligt reglerade stärks förutsättningarna för ett effektivt genomslag av sanktionerna. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att de processuella bestämmelserna bör samlas i en gemensam lag när, som utvecklas i det följande, ett beslut eller en talan kan komma att riktas mot någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. I det sagda ligger, som föreslås i avsnitt 12.2, att även de särskilda bestämmelser som tar sikte på utredningen vid självständigt förverkande bör införas i den nya lagen. Eftersom den föreslagna regleringen i denna del huvudsakligen följer samma struktur som rättegångsbalken i fråga om såväl utredningen som domstolsförfarandet är det motiverat att reglera frågorna i samma lag.

De båda nu gällande förfarandelagarna innehåller endast ett fåtal bestämmelser om förfarandet vid förverkande (och annan särskild rättsverkan) när talan riktas mot en person som inte är tilltalad för brott. 1986 års förfarandelag trädde i kraft den 1 januari 1987 och ersatte då regler om förfarandet vid vissa fall av förverkande i 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Eftersom flera frågor lämnats oreglerade får tillämparen i många fall överväga vilka bestämmelser i rättegångsbalken som kan tillämpas i stället. Det finns därför behov av att i flera hänseenden komplettera regelverket med ytterligare bestämmelser för att åstadkomma en tydligare ordning för det förfarande som ska gälla för hela förverkandeprocessen.

Lagens tillämpningsområde

Som framgår i avsnitt 6.1 föreslår regeringen att tillämpningsområdet för det nya 36 kap. brottsbalken begränsas till förverkande och företagsbot. I likhet med utredningen anser regeringen inte att det finns anledning att utsträcka det processuella regelverket till någon ytterligare särskild rättsverkan av brott än förverkande och företagsbot, eftersom andra rättsverkningar alltid aktualiseras inom ramen för prövningen av ett åtal. Med ett sådant mer begränsat tillämpningsområde kan lagstiftningen fokusera på dessa båda rättsverkningar och därmed göras mer lättbegriplig i relation till de situationer som den faktiskt tillämpas på. Sett mot den bakgrunden framstår det som naturligt att det redan av lagens rubrik framgår att lagen är begränsad till förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. Avsikten är att lagen ska reglera vad som gäller för förfarandet avseende förverkande eller företagsbot. Detta innebär att lagen i vissa fall upplyser om att rättegångsbalken gäller, i andra fall anger att rättegångsbalkens bestämmelser ska tillämpas och i ytterligare andra situationer innehåller egna bestämmelser för olika situationer. Det sagda

innebär att vissa delar av lagen kommer att vara tillämpliga vid samtliga förfaranden om förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, medan andra delar är tillämpliga i vissa processuella situationer eller med avseende på vissa förverkandeformer. I lagrådsremissen föreslogs att lagen skulle ges namnet lag om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot. Lagrådet anser att namnet är olämpligt eftersom det ger intrycket av att lagen reglerar enbart förfarandet vid domstol, trots att den även innehåller åtskilliga regler som helt tar sikte på åtgärder utom rättegång. Dessutom är enligt Lagrådet den språkliga utformningen olycklig eftersom det knappast är korrekt att tala om rättegången vid företagsbot. Mot den bakgrunden föreslår Lagrådet att lagen i stället betecknas lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. Regeringen bedömer att den av Lagrådet föreslagna rubriken är lämpligare än förslaget i lagrådsremissen. Rubriken bör därför utformas i enlighet med Lagrådets förslag.

För att det, i linje med vad JO för fram, ska vara tydligt när bestämmelserna i den nya lagen respektive rättegångsbalken ska tillämpas bör lagens tillämpningsområde och relation till andra författningar anges redan i lagens inledande kapitel. I lagrådsremissen föreslogs att det avgörande för vilket regelverk som ska tillämpas ska vara om frågan om förverkande utgör en ”del av en fråga om ansvar för brott”. Lagrådet konstaterar att det sätt som uttrycket används på i lagen ger upphov till vissa frågor och att uttrycket inte används helt konsekvent. Enligt Lagrådets mening är uttrycket bl.a. inte helt träffande i språkligt hänseende när det handlar om situationer innan någon talan har väckts, eftersom det då ännu inte finns någon ansvarsfråga. Enligt Lagrådet är de i lagrådsremissen föreslagna bestämmelserna om lagens tillämpningsområde sammanfattningsvis svåröverskådliga och regleringen delvis inkonsekvent. Lagrådet lämnar i stället förslag på en paragraf som i huvudsak går ut på att ange att det finns bestämmelser i lagens kapitel som reglerar förverkandeförfarandet i olika avseenden och att det därefter anges att rättegångsbalkens regler gäller i övriga fall. Förslaget innebär vidare att det regleras att rättegångsbalken ska tillämpas avseende den som inte är misstänkt för brott vid utredningar om annat förverkande än självständigt förverkande eller om företagsbot och att det anges att det finns kompletterande bestämmelser om förverkandeförfarandet i 36 kap. brottsbalken. Behovet av att på något sätt ange en avgränsning tas om hand i respektive kapitel. Vidare föreslås att det i en ytterligare paragraf klargörs att 5 och 6 kap. gäller oavsett vilka regler som i övrigt ska tillämpas på ett förverkandeförfarande.

Det är viktigt att regleringen är tydlig och inte leder till osäkerhet kring tillämpningen. Lagrådets synpunkter innebär därför att det finns anledning att modifiera lagförslaget i lagrådsremissen. En sådan modifiering bör i stort följa Lagrådets förslag. Regeringen anser dock att regleringen blir än mer överskådlig om bestämmelserna om lagens tillämpningsområde samlas i en paragraf i stället för att delas upp i två. Vidare anser regeringen att det redan av lagtexten bör framgå att det avgörande för om rättegångsbalkens regler ska tillämpas i en utredning om annat förverkande än självständigt förverkande och i en utredning om företagsbot är om utredningen rör någon som inte är misstänkt för brott ”med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot”. Om en sådan utredning rör någon som är misstänkt för ett brott med koppling till förverkandefrågan

eller frågan om företagsbot gäller nämligen redan rättegångsbalkens regler. Att dessa bestämmelser ska tillämpas innebär bl.a. att utredningen ska bedrivas inom förundersökningens ramar, att forumreglerna i brottmål blir tillämpliga och att brottsbekämpande myndigheter därigenom bl.a. ges rätt att tillgripa tvångsmedel, allt enligt den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken. Det förhållandet att en utredning om företagsbot bedrivs mot ett företag föranleder särskilda hänsynstaganden (se avsnitt 12.6). Även det förhållandet att förverkandesubjektet är under 21 år föranleder särskilda hänsynstaganden vilket behandlas i följande delavsnitt. Till skillnad från Lagrådet ser regeringen inte något behov av att i den nya lagen hänvisa till 36 kap. brottsbalken, eftersom den regleringen endast innehåller en paragraf av processuell karaktär. Vidare bör det, för att tydliggöra att bestämmelserna i 6 kap. inte alltid ska tillämpas oavsett vilket regelverk som gäller, anges att bestämmelserna i 5 och 6 kap. ska tillämpas om inte annat anges. I övrigt föreslås i förhållande till Lagrådets förslag vissa redaktionella och språkliga justeringar.

De modifieringar av paragraferna i lagens inledande kapitel som bör göras med anledning av Lagrådets synpunkter leder också till, precis som Lagrådet föreslår, att det i 3 och 4 kap. bör framgå när bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas. Lagrådets synpunkt om att rubriken till 4 kap. bör justeras så att det framgår att bestämmelserna ska