JK 2937-04-42

Bakgrund

Med anledning av en av TS inlämnad preliminär självdeklaration beslutade dåvarande Skattemyndigheten i Malmö (SKM) den 17 december 2001 att debitera TS särskild A-skatt (SA-skatt) för inkomståret 2002 med 44 988 kr. Skatten skulle betalas med 3 749 kr i envar av månaderna februari 2002 – januari 2003. 

Det första delbeloppet debiterades på TS:s skattekonto den 12 februari 2002. TS betalade beloppet samma dag. Motsvarande skedde i mars månad. 

I april 2002 inkom ingen betalning från TS. Därför kom det kontoutdrag som SKM tog ut vid avstämningen den 6 maj 2002 att innehålla en betalningsuppmaning. I denna uppmanades TS att senast den 27 maj 2002 betala det utgående underskottet för perioden 2002-04-07 – 2002-05-04, totalt 3 765 kr. I uppmaningen angavs att TS måste betala såväl det krävda beloppet som de ytterligare belopp som förföll till betalning under maj månad samt att SKM vid utebliven betalning skulle överlämna ärendet till kronofogdemyndigheten. 

Den 6 maj 2002 betalade TS 3 749 kr. Detta motsvarade den månadens debitering av SA-skatt. Fortfarande stod dock ett belopp om 3 765 kr obetalt. 

I enlighet med den tidigare betalningsuppmaningen överlämnade SKM den 1 juni 2002 skulden om 3 765 kr till Kronofogdemyndigheten i Malmö (KFM) för indrivning. I utsöknings- och indrivningsdatabasen åsattes detta utsökningsmål beteckningen skuld nr 4. TS debiterades också en utsökningsavgift om 500 kr samt ränta. 

I juni 2002 betalade TS totalt 11 231 kr till SKM. Efter avräkning mot den i skattekontot för juni debiterade SA-skatten och det till KFM överlämnade beloppet kvarstod den 6 juli 2002 ett underskott om 26 kr på skattekontot.

TS:s inbetalning registrerades i utsöknings- och indrivningsdatabasen den 8 juli 2002. Sedan TS gjort ytterligare en inbetalning avseende ränta var utsökningsmålet betecknat som nr 4 fullbetalt förutom ansökningsavgiften om 500 kr. 

Den 26 augusti 2002 gav TS in en ansökan till KFM om utplåning av uppgifterna om ”skuld nr 4”. KFM avslog TS:s begäran genom ett beslut den 30 oktober 2002. Som skäl för beslutet anförde KFM bl.a. att det av den betalningsuppmaning som SKM hade tillställt TS i maj 2002 framgick att även övriga belopp som förföll till betalning under maj månad skulle betalas, att detta var att anse som en giltig betalningsuppmaning och att registreringen därför inte var felaktig. 

TS överklagade KFM:s beslut till Länsrätten i Skåne län. Länsrätten, som meddelade dom i målet den 22 april 2003, fann att den i betalningsuppmaningen använda formuleringen att ”även övriga belopp som förfaller till betalning skall betalas” inte var tillräckligt preciserad för att uppfylla kravet i 3 § indrivningsförordningen (1997:750) på att fordringens belopp skall anges och att det inte heller framgick att TS på något annat sätt hade blivit uppmanad att betala beloppet innan det lämnades för indrivning. Länsrätten ansåg att det därmed inte hade förelegat förutsättningar för SKM att lämna skulden om 3 765 kr till KFM för indrivning. Den aktuella registreringen i utsöknings- och indrivningsdatabasen var därför, enligt länsrätten, felaktig och skulle rättas, blockeras eller utplånas. Länsrätten visade målet åter till KFM för åtgärdande. 

KFM överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten meddelade dom i målet den 23 mars 2004. Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen. Kammarrättens dom vann laga kraft. 

Skatteverket avslog genom ett beslut den 23 april 2004 en begäran från TS om ersättning med 15 000 kr för det lidande som han sade sig ha vållats genom att KFM i ett yttrande till länsrätten hade framfört att han hade varit företagare i många år. 

Anspråket

TS har begärt skadestånd av staten med 25 kr per dag som den enligt honom felaktiga betalningsanmärkningen har varit registrerad i utsöknings- och indrivningsdatabasen. 

TS har också begärt ersättning med 15 000 kr för den kränkning som han anser sig ha blivit utsatt för genom att KFM medvetet farit med osanningar i olika domstolar. Justitiekanslern har gjort bedömningen att detta anspråk avser något annat än det som Skatteverket tog ställning till genom sitt beslut den 23 april 2004. 

TS har slutligen framfört klagomål mot KFM:s handläggning av ärendet i olika avseenden. 

Skatteverkets yttrande

Skatteverket har i ett yttrande avstyrkt ersättning samt anfört bl.a. att de registrerade uppgifterna är riktiga, adekvata och relevanta i förhållande till ändamålet, varför skadestånd med stöd av 48 § personuppgiftslagen (1998:204) inte kan utgå. 

TS har beretts tillfälle att yttra sig över vad Skatteverket har anfört, men har inte kommit in med något yttrande. 

Rättsliga utgångspunkter

Staten skall, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada (psykiskt lidande eller kränkning) som någon drabbas av till följd av att vederbörande har utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott. 

I 1 kap. 1 § skadeståndslagen stadgas att lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas bara om inte annat är särskilt föreskrivet. 

Vid behandling av personuppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) (PUL) och lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet. Dessa bestämmelser har alltså företräde framför skadeståndslagens. 

I 1 kap. 3 § första stycket 3 lagen om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet anges att när personuppgifter behandlas enligt den lagen gäller PUL:s bestämmelser om grundläggande krav på behandling i 9 § med vissa undantag som inte är aktuella här. 

Enligt 9 § första stycket g) och h) PUL skall den personuppgiftsansvarige se till att de personuppgifter som behandlas är riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella samt att alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen. 

Enligt 48 § PUL skall den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har förorsakat. Med skada avses såväl personskada och sakskada som ren förmögenhetsskada. 

Anspråket på ersättning för uppgiften om skulden i utsöknings- och indrivningsdatabasen

TS har, som det får förstås, som grund för sitt anspråk i denna del åberopat att utsöknings- och indrivningsdatabasen har innehållit en felaktig uppgift om honom. Därmed skall anspråket i första hand prövas enligt 48 § PUL. 

Den första frågan som inställer sig är om registreringen av uppgiften om skuld nr 4 i utsöknings- och indrivningsdatabasen skedde i strid med PUL. Så är fallet bl.a. om uppgiften var att anse som oriktig. Detta leder in på frågan vad som är att anse som en oriktig uppgift i PUL:s mening. 

Länsrätten och kammarrätten fann att det inte hade förelegat förutsättningar för skattemyndigheten att lämna 3 765 kr till kronofogdemyndigheten för indrivning och att den i målet aktuella registreringen i utsöknings- och indrivningsdatabasen därmed var felaktig varför den skulle rättas, blockeras eller utplånas. Den fråga som var uppe till prövning i förvaltningsdomstolarna var emellertid inte densamma som den som är aktuell i skadeståndsrättsligt hänseende. Att en förvaltningsdomstol har gjort bedömningen att en uppgift skall rättas, blockeras eller utplånas innebär inte automatiskt att skadeståndsskyldighet föreligger. 

I kommentaren till PUL (se Öman och Lindblom, Personuppgiftslagen En kommentar, andra upplagan s. 99 f.) anges bl.a. följande i frågan om en uppgift skall anses oriktig i PUL:s mening. En uppgift är riktig om den stämmer överens med de verkliga förhållandena. Svårigheten är dock ofta att bestämma vilka de verkliga förhållandena är som den registrerade uppgiften skall spegla. Här torde man få söka ledning i ändamålen med behandlingen. I vissa fall är avsikten med en behandling bara att registrera uppgifter som kommit in, t.ex. genom ansökningar eller mottagna order. De behandlade uppgifterna torde då vara riktiga om de stämmer överens med de inkomna uppgifterna (oavsett hur dessa lämnade uppgifter förhåller sig till de verkliga förhållandena). (…) Registerförfattningsutredningen uttryckte det så att man bör ha som utgångspunkt att en uppgift, trots att den inte återger en korrekt bild av ett sakförhållande, inte är oriktig i den bemärkelsen att den skall rättas, om uppgiften korrekt återger ett händelseförlopp i verksamheten och dessutom behövs i verksamheten (…), och regeringen framhöll i samma lagstiftningsärende att bedömningen av om en uppgift skall anses vara oriktig eller inte, dvs. om uppgiften skall rättas, måste göras mot bakgrund av vilka krav verksamheten ställer på uppgiftsbehandlingen (…). Regeringen har också ansett att det inte är fråga om en felaktig uppgift i lagens mening om en skattemyndighet t.ex. har registrerat en person som misstänkt för ett visst brott, men misstanken under ett senare skede av utredningsarbetet inte längre visar sig hållbar (…). 

Justitiekanslern har utifrån dessa uttalanden tolkat den aktuella bestämmelsen så att det i princip inte föreligger något registerfel om en registrering är korrekt gjord utifrån det material som ligger till grund för den. Sådana registreringar som är ett resultat av att en tjänsteman har gjort en felaktig rättslig bedömning är normalt inte att anse som felaktiga i PUL:s mening. 

Enligt 12 § indrivningsförordningen skall en ansökan om indrivning registreras i utsöknings- och indrivningsdatabasen. I detta fall återgav registret den överlämnade skulden korrekt. Den omständigheten att SKM enligt domstolarna hade gjort en felaktig bedömning av om betalningsuppmaningen var tillräckligt preciserad för att uppfylla kravet i 3 § indrivningsförordningen kan inte innebära att registreringen av utslaget gjordes i strid med PUL. 

Något skadestånd med stöd av 48 § PUL kan således inte utgå. 

Som har nämnts ovan kan ersättning för ideell skada (psykiskt lidande eller kränkning) utgå med stöd av skadeståndslagens bestämmelser bara om det har förekommit ett typiskt sett integritetskränkande brott. Något sådant brott har inte visats föreligga i detta fall. Någon ersättning för ideell skada kan därför inte heller utgå enligt skadeståndslagens bestämmelser. Det saknas därmed anledning att gå in på frågan om SKM:s handläggning i något hänseende kan anses innefatta fel eller försummelse. 

Anspråket i denna del skall sammanfattningsvis avslås. 

Anspråket på ersättning för att KFM har ”farit med osanning” i olika domstolar

Detta anspråk skall prövas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. 

Inte heller i detta avseende har det, såvitt framgått, förekommit något sådant typiskt sett integritetskränkande brott som är en förutsättning för ersättning för lidande. Anspråket skall alltså avslås även i denna del. 

Justitiekanslern finner inte heller i övrigt skäl att vidta någon åtgärd med anledning av de klagomål som TS har framfört mot KFM:s handläggning av ärendet.