JK 8156-09-40

Anspråk m.m.

PK har hos Försäkringskassan begärt skadestånd av staten med, som kravet slutligen bestämts, fem miljoner kronor jämte dröjsmålsränta på grund av Försäkringskassans handläggning och beslut rörande livränta,  kassans beslut om återkrav och att det tagit fem år innan han fick träffa försäkringsläkaren. Han har anfört att Försäkringskassan felaktigt drog in hans sjukpenning från den 10 januari 2005. Att beslutet var felaktigt framgår av en dom från Länsrätten i Skåne län den 9 mars 2006 i vilken han till­­­er­kändes rätt till hel sjukpenning. Försäkringskassan ändrade nivån på ersättningen på grund av hans arbetslöshet. Försäkringskassan har återkrävt delar av den sjukpenning som han har uppburit eftersom sjukpenningen har beräknats som om han hade sitt arbete kvar. Han har redan återbetalat de pengar som han fick från a-kassan men vill inte återbetala sjukpenningen. Försäkringskassan har angett felaktiga uppgifter om hans årsinkomst, vilket har skapat problem. Han misstänker att det förekommit felaktigheter vid handläggningen av livränteärendet eftersom hans personnummer har blandats ihop med ett annat namn. Han vill ha skadestånd för den inhumana behandling han utsatts för och för den felaktiga indragningen av sjuk­penning, vilken ledde till att han blev arbetslös. Arbetslösheten har i sin tur lett till fel ersättning från a-kassan, bristande kreditvärdighet och låg pension i fram­tiden. Han vill också ha ersättning för det merarbete som ändringarna i årsinkomst har orsakat honom.

Utredningen

Försäkringskassan har med ett eget yttrande överlämnat ärendet hit. I yttrandet anförs i huvudsak följande.

Rätt till sjukpenning

Rätt till sjukpenning

Försäkringskassans beslut om indragning av sjukpenning har inte innefattat någon sådan uppenbar felbedömning att skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning aktualiseras. Den bedömning som den beslutande handläggaren gjorde, nämligen att PK hade arbetsförmåga i ett arbete utan inslag av vibrerande redskap, har haft stöd i det medicinska underlaget. Länsrätten har funnit dels att utredningen visat att hans arbetsförmåga är nedsatt i alla vanligt förekommande manuella arbeten, dels att han mot bakgrund av sin utbildning och yrkeserfarenhet inte kan anses ha någon arbetsförmåga innan han får rehabilitering. Försäkringskassan har vid sitt beslut bortsett från faktorer som utbildning och arbetslivserfarenhet, vilket har stöd i den tolkning av AFL som gjorts av Regeringsrätten i RÅ 2008 ref. 23. Något skadestånd kan inte utgå för förmögenhetsskada eftersom kassans beslut om indragning inte var försumligt.

Återkravet

Återkravet

För arbetslösa finns ett tak för sjukpenning på 486 kr. Försäkringskassans beslut att återkräva skillnaden mellan den sjukpenning som utgått till PK som om han varit anställd och 486 kr har varit korrekt. Att PK fick sjukpenning såsom anställd för tid då han var arbetslös berodde på en felaktig registrering i mars 2006, vars orsak inte har kunnat fastställas. Försäkringskassan gör bedömningen att uppgiften om PK:s anställningsförhållanden är en personuppgift som omfattas av PUL och att den felaktiga registreringen utgör en behandling av personuppgifter i strid med 9 § PUL. PK är därför berättigad till skadestånd för den skada och kränkning som felet kan ha orsakat honom. Det är inte en förmögenhetsskada att åläggas att återbetala ett belopp som man inte har haft rätt till, inte heller är det visat någon annan skada. Försäkringskassan anser att ersättning för kränkning inte bör sättas högre än 500 kr med beaktande av att den felaktiga personuppgiftshanteringen inte har varit typiskt sett kränkande.

Ideell skada

Ideell skada

Det har inte framkommit att någon tjänsteman hos Försäkringskassan har utsatt PK för något brott eller att hans rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts. Ersättning för ideell skada kan därför i övrigt inte bifallas.

Beslut om livränta

Beslut om livränta

Det finns inte skäl anta att skrivfelet i en föredragnings-pm den 9 novem­ber 2007 har haft någon inverkan på beslutet eller på annat sätt medfört skada för PK. ---

PK har beretts tillfälle att kommentera vad Försäkringskassan har anfört och har inkommit med kompletterande synpunkter.

Justitiekanslern har från Försäkringskassan inhämtat att Försäkringskassan den 14 maj 2009 beslöt att PK hade rätt till högre livränta från och med januari 2008. Den 2 februari 2010 beviljades PK hel sjukersättning från och med januari 2010 och tills vidare. Den 3 februari 2010 beslutade Försäkringskassan att PK:s livränta skulle samordnas med 17 procent av sjukersättningen från och med januari 2010. Den 14 juni 2010 avslog Försäkringskassan PK:s begäran om högre livränta för besvär i form av vibrationsskada. Justitiekanslern har tagit del av dessa beslut.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska ersättning även utgå för skada genom att någon allvarligt kränks genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. En förutsättning härför är att något typiskt sett integritetskränkande brott har begåtts. Enligt Högsta domstolens praxis från senare år kan ersättning för ideell skada även utgå vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser, se t.ex. NJA 2007 s. 584.

När det gäller rättstillämpning och bevisvärdering samt frågor som inne­fattar diskretionära bedömningar räcker det inte för skadeståndsansvar att en myndighet har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Det krävs att myndighetens bedömning har varit felaktig eller försumlig i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det har i rättspraxis ansetts att endast uppenbara felbedömningar kan föranleda skadeståndsansvar för det allmänna (se t.ex. NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285 samt Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, s. 79 f.). Detta gäller i den utsträckning ett konstaterat fel inte också innefattar en överträdelse av Europakonventionens regler, se NJA 2007 s. 862 med där gjorda hänvisningar.

Prövningen av huruvida olika förmåner ska utgå enligt socialförsäkrings­systemet bygger nästan alltid på bedömningar av medicinskt slag vilka oftast också är av grannlaga natur. Att skilda bedömningar görs vid olika tillfällen kan bero på att det har kommit fram nya omständigheter t.ex. i form av ett nytt medicinskt underlag som inte fanns att tillgå då ett tidigare ställningstagande måste göras. Men det kan också bero på att olika bedömningar gjorts utifrån samma faktaunderlag. Att en domstol efter att beslutet har överklagats gör en annan bedömning än myndigheten gjort innebär alltså inte i sig att något skadeståndsgrundande fel har begåtts. Endast vid grava felbedömningar finns det utrymme för att utkräva ett skadestånds­rättsligt ansvar.

Enligt 48 § personuppgiftslagen (1998:204, PUL) ska en personuppgifts­ansvarig ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har orsakat. Av 9 § PUL framgår bland annat att de personuppgifter som behandlas ska vara riktiga och behandlas på ett korrekt sätt.

Har staten ådragit sig skadeståndsskyldighet?

Justitiekanslern delar i huvudsak Försäkringskassans bedömning i fråga om statens skadeståndsskyldighet. Det får alltså anses utrett att Försäkrings­kassans register under en tid kommit att innehålla en felaktig uppgift rörande PK. Han var nämligen antecknad som ”anställd” medan han rätteligen bort vara registrerad som ”arbetslös”. Detta kom att påverka storleken på hans sjukförsäkringsförmåner och ledde till att han senare fick återbetala vad han uppburit för mycket. Felet har inneburit att en personuppgift rörande PK har hanterats i strid mot 9 § g PUL. Staten är därmed i och för sig skadeståndsskyldig mot PK enligt 48 § PUL.

Frågan är emellertid om det inträffade har lett till någon skada för PK. Vad som ersätts enligt 48 § PUL är ”skada” och ”kränkning av den personliga integriteten”. Utredningen ger inte vid handen att den felaktiga personuppgiftsbehandlingen har lett till någon förmögenhetsskada. Frågan är då om felet orsakat en kränkning av PK personliga integritet. Försäkringskassan har uttalat att felet inte varit typiskt sett kränkande, men har likväl tillstyrkt en viss mindre, närmast symbolisk, ersättning på 500 kr.

Justitiekanslern har vid sin tillämpning av 48 § PUL sökt ledning främst i motiven till lagstiftningen, men även i uttalanden i doktrinen och i domstolspraxis som dock är rätt sparsam på området. Här kan antecknas följande.

Av motiven till PUL framgår att ersättningen för kränkning får uppskattas efter skälighet mot bakgrund av samtliga omständigheter i det aktuella fallet. Därvid kan beaktas bl.a. sådana faktorer som huruvida det har funnits risk för otillbörlig spridning av känsliga eller felaktiga uppgifter och om den registrerade på grund av den felaktiga behandlingen har blivit utsatt för något beslut eller några åtgärder som kunnat innebära något negativt för honom eller henne (prop. 1997/98:44 s. 143 f.).

Enligt datalagen (1973:289), som är den lagstiftning som närmast föregick personuppgiftslagen, kunde ersättning utges för det lidande som den oriktiga eller missvisande registeruppgiften kunde antas ha inneburit för honom eller henne (23 § första stycket). För att skadestånd till följd av oriktig eller missvisande uppgift skulle utgå enligt den bestämmelsen krävdes enligt motiven att den skadelidande hade blivit utsatt för en integritetskränkning som inte var obetydlig. Där uttalades också att det fick ankomma på rättstillämpningen att bedöma skadeståndsfrågan mot bakgrund av allmänna skadeståndsrättsliga principer och de intressen som datalagen ska skydda (se prop. 1986/87:116 s. 19 samt Claes Kring och Sten Wahlqvist, Datalagen med kommentarer, s. 247).

Någon ändring avseende den grad av eller nivå på ”kränkningen” som bör krävas för rätt till skadestånd synes inte ha varit avsedd då datalagen ersattes av PUL. Den slutsatsen är alltså berättigad att en viss grad av integritetsintrång krävs för att en integritetskränkning ska omfattas av lagens skadeståndsbestämmelse även när det gäller 48 § PUL. 

Av intresse är också vad som har uttalats i motiven till 2002 års förändring av ersättningsreglerna för ideell skada i skadeståndslagen. Där sägs att vid bedömningen av om en kränkning är att anse som allvarlig bör samtliga omständigheter kring handlingen beaktas. Vidare framhålls att bagatell­artade kränkningar inte bör medföra att skadestånd betalas ut (prop. 2000/2001:68 s. 65). Vidare framgår av 5 kap. 6 § skadeståndslagen att skadestånd med anledning av kränkning ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Det ska därvid särskilt beaktas om handlingen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Justitiekanslern finner, med ledning av de uttalanden som nu redovisats, att i princip samma omständigheter som ska beaktas när ersättningen för kränkning bestäms bör ligga till grund vid bedömningen av om det alls föreligger rätt till ersättning enligt 48 § PUL. Man bör således lägga vikt vid om det har varit fråga om registrering av personuppgifter av känslig art, om det funnits risk för otillbörlig spridning av uppgifterna och om den felaktiga behandlingen fått eller kunnat få några beaktansvärda negativa konsekvenser för den registrerade. Om så inte är fallet kan en begäran om ersättning komma att avslås när ingen kränkning anses ha skett eller där kränkningen bedöms vara försumbar.

I det här fallet finner Justitiekanslern att den omständigheten att PK i registret har varit antecknad som anställd i stället för som arbetslös inte kan anses vara en uppgift av känslig art. Att han ålagts att återbetala ett belopp som felaktigt utbetalats till honom har utgjort en negativ konsekvens av den felaktiga registreringen. Han har dock inte behövt återbetala hela det för mycket utbetalda utan har av Försäkringskassan befriats från att betala drygt 50 000 kr av det han fått för mycket. Den felaktiga behandlingen av personuppgiften kan med hänsyn härtill inte anses ha orsakat någon sådan kränkning av PK:s personliga integritet som är en förutsättning för att han ska vara berättigad till ersättning enligt PUL. Något skadestånd kan därför inte utgå enligt den lagen.

Utredningen ger inte heller vid handen att det i övrigt har förekommit något fel eller någon försummelse vid kassans handläggning som grundar rätt till skadestånd enligt 3 kap. 2 § eller 2 kap. 3 §skadeståndslagen.

PK:s anspråk ska alltså i sin helhet avslås.