RÅ 2008:23

V.K., född 1956, uppbar en fjärdedels sjukersättning och var dessutom sjukskriven.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa beslutade att inte utge sjukpenning fr.o.m. den 4 juli 2003. Som skäl för beslutet angavs följande. Behandlande läkare har bedömt att V.K. kan arbeta fyra timmar per dag men inte mer i hennes arbete som montör. Hennes arbetsgivare har meddelat att det inte finns annat arbete att erbjuda. Medicinskt underlag visar att V.K:s arbetsförmåga är begränsad och att hon inte klarar arbeten med belastningar och monotona moment. Försäkringskassans uppfattning är dock att hon klarar annat, lämpligt arbete som omfattar tre fjärdedelar av heltid och som normalt förekommer på öppen arbetsmarknad. Eftersom hon således bedöms klara annat arbete är hon inte längre berättigad till fortsatt sjukpenning.

V.K. överklagade beslutet hos länsrätten.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten i Stockholms län (2005-05-25, ordförande Pedersen) redogjorde för innehållet i 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, och utredningen i målet samt yttrade:

Länsrättens prövning i förevarande mål omfattar tidsperioden fr.o.m. den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 oktober 2003. V.K. har beviljats sjukpenning fr.o.m. den 1 januari 2004. Perioden fr.o.m. den 1 november 2003 t.o.m. den 31 december 2003 omfattas såvitt framkommit inte av något beslut om sjukpenning. V.K. har i sin skrivelse av den 27 maj 2004 anfört att hon överklagar försäkringskassans beslut av den 18 maj 2004 att bevilja henne sjukpenning fr.o.m. den 1 januari 2004. Hon anför i denna skrivelse att hon vill att kassan skall bevilja henne sjukpenning fr.o.m. den 4 juli 2003. - Mot bakgrund av den period som omfattas av prövningen i nu aktuellt mål samt från vilket datum som V.K. enligt beslutet den 18 maj 2004 beviljats sjukpenning anser länsrätten att V.K:s skrivelse av den 27 maj 2004 måste betraktas som en ansökan om sjukpenning för perioden mellan den 1 november 2003 och den 31 december 2003. Mot bakgrund av att denna period såvitt framkommit inte omfattas av något beslut om sjukpenning samt mot bakgrund av instansordningen bör målet i denna del överlämnas till försäkringskassan för erforderliga åtgärder.

Länsrätten anser inte att det medicinska underlaget i målet visar att V.K:s arbetsförmåga, under den i målet aktuella tidsperioden fr.o.m. den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 oktober 2003, var nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Försäkringskassan har enligt länsrättens mening haft fog för sitt beslut. V.K:s överklagande skall därför avslås.

Länsrätten överlämnar målet till Försäkringskassan för erforderliga åtgärder med avseende på beslutet av den 18 maj 2004.

Länsrätten avslår överklagande i övrigt.

V.K. fullföljde sin talan hos kammarrätten.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Den medicinska utredningen visar att V.K. inte kan arbeta i sitt ordinarie arbete mer än fyra timmar per dag och att hon inte heller kommer att kunna göra det efter behandling och konvalescens. Hennes arbetsgivare har angett att möjlighet till anpassning av arbetsplatsen eller omplacering saknas och att inte heller omplacering efter utbildning går att erbjuda henne. Utredningen visar inte att hennes arbetsförmåga, utöver vad hon uppbär sjukersättning för, är nedsatt i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Försäkringskassan anser därför att hon skall bedömas enligt steg 5 (se prop. 1996/97:28 s. 20). Orsaken till att V.K. från och med den 1 januari 2004 beviljats en fjärdedels sjukpenning är att den medicinska utredningen avseende den perioden visar att hennes arbetsförmåga har försämrats.

Kammarrätten i Stockholm (2006-05-30, Hallberg, Englund, referent, Hultquist samt nämndemännen Jönsson och Hellgren) redogjorde för innehållet i 3 kap. 7 § AFL och vissa uttalanden i prop. 1996/97:28 samt yttrade:

V.K. yrkar sjukpenning för perioden den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 december 2003. Kammarrätten kan endast pröva rätten till sjukpenning för den period som har prövats av länsrätten, dvs. från och med den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 oktober 2003. Länsrätten har överlämnat prövningen av perioden den 1 november 2003 t.o.m. den 31 december 2003 till Försäkringskassan eftersom länsrätten inte kunnat hitta något beslut för denna period. I Försäkringskassans akt återfinns emellertid ett beslut daterat den 2 december 2003 som avser aktuell period. Detta beslut torde omfattas av V.K:s överklagande till länsrätten. Beslutet har emellertid inte omprövats av Försäkringskassan. Det ankommer därför på kassan att jämlikt 20 kap. 10 § AFL ompröva det beslut från den 2 december 2003 som avser rätten till sjukpenning för tiden den 1 november 2003 t.o.m. den 31 december 2003.

Vad gäller rätten till sjukpenning för tiden den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 oktober 2003 gör kammarrätten följande bedömning. I målet är ostridigt att V.K. inte klarar att arbeta mer än halvtid i sitt ordinarie arbete. Det är vidare klarlagt att hon inte kan erbjudas annat lättare arbete hos arbetsgivaren. I sådant fall skall, enligt Försäkringskassan, hennes arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden (steg 5). Försäkringskassan har därvid funnit att hon skulle kunna klara ett lättare arbete på 75 procent. - Såsom kammarrätten uppfattar kassans inställning så görs det inte gällande att hon vid sidan av sitt nuvarande halvtidsarbete som montör skulle kunna klara ett lättare arbete på 25 procent av heltid utan inställningen är att hon bör säga upp sig från sitt nuvarande arbete för att i stället ta ett lättare arbete på 75 procent. Alternativet är att hon stannar kvar i tjänst och anmäler sig arbetslös till 25 procent medan hon söker annat arbete. I sådant fall har hon inte rätt till arbetslöshetsersättning eftersom hennes arbetslösa tid understiger 17 timmar per vecka. - I socialförsäkringsutskottets betänkande 1996/97:SfU6 s. 9 f. anförs beträffande bedömningen enligt steg 5 (dvs. huruvida den försäkrade kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete) bl.a. följande. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att det är särskilt viktigt att ärenden som rör enskilda försäkrade hanteras med varsamhet och respekt. De som av försäkringskassorna bedöms arbetsföra i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete skall också anses arbetsföra av arbetsmarknadsmyndigheterna. Utskottet förutsätter att ett samarbete sker dem emellan såväl i enskilda fall som på central nivå. Enligt utskottets synsätt kommer det i första hand vara personer, som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte skall få ersättning från sjukförsäkringen eller förtidspensioneringen. Beträffande bestämmelsen i 3 kap. 7 § sjätte stycket AFL om särskilda skäl anför utskottet bl.a. följande (s. 11). Även om rätten till sjukpenning och förtidspension bör baseras på medicinska kriterier är det enligt utskottets mening nödvändigt att det finns ett utrymme för att väga in även andra omständigheter, dvs. att det finns någon form av "säkerhetsventil". Om inte sådana omständigheter som de nämnda skulle kunna beaktas vid prövningen av arbetsförmågans nedsättning skulle resultatet i vissa fall kunna bli stötande. - Mot bakgrund av vad som sålunda anförs av socialförsäkringsutskottet finner kammarrätten att omständigheterna i V.K:s fall, dvs. främst det faktum att hon arbetar halvtid i sin anställning och samtidigt uppbär 25 procent sjukersättning, utgör särskilda skäl att bevilja henne en fjärdedels sjukpenning för tiden den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 oktober 2003. Överklagandet skall således bifallas i denna del. - Kammarrätten bifaller, med upphävande av underinstansernas avgöranden, överklagandet och tillerkänner V.K. en fjärdedels sjukpenning för tiden den 4 juli 2003 t.o.m. den 31 oktober 2003.

Kammarrätten överlämnar målet till Försäkringskassan för omprövning av beslutet daterat den 2 december 2003 som avser rätten till sjukpenning för tiden den 1 november 2003 t.o.m. den 31 december 2003.

Försäkringskassan överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. Kammarrätten har, såsom kassan uppfattar domen, ansett att det är orimligt att kräva att V.K., för att få kompensation för den tid som hon inte är förhindrad att arbeta av medicinska skäl, ska säga upp sig från sitt ordinarie arbete för att i stället söka ett annat lättare arbete på 75 procent. - Det förhållandet att V.K. inte får full kompensation om hon stannar kvar i sitt ordinarie arbete och samtidigt uppbär en fjärdedels sjukersättning har sin grund i utformningen av reglerna om arbetslöshetsförsäkring. Det finns varken i lagtext eller i förarbeten stöd för att ett sådant förhållande som att den försäkrade inte har rätt till en annan i lag reglerad ersättning utgör en sådan omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger. I vart fall kan det inte anses vara fråga om en omständighet som ger utrymme för att tillämpa den aktuella bestämmelsen när det är fråga om en försäkrad som endast är 47 år gammal. Särskilda skäl för att bevilja sjukpenning kan därför inte anses föreligga.

V.K. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2008-04-17, Heckscher, Nordborg, Lundin, Fernlund, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. De tillämpliga bestämmelserna om sjukpenning finns i 3 kap. 7 § AFL. I paragrafens första stycke föreskrivs att sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Där anges också att det vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. I tredje-femte styckena beskrivs en modell för bedömning av arbetsförmågans nedsättning. För sådana situationer som den som är aktuell i detta mål, nämligen att det inte går att ordna något lämpligt arbete hos den ordinarie arbetsgivaren, ska bedömningen avse frågan om den försäkrade kan försörja sig själv genom sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning får enligt sjätte stycket i paragrafen, om det finns särskilda skäl för det, beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter.

Regeln i sjätte stycket gäller fr.o.m. år 1997. Tillkomsten av den innebar att lagstiftaren inskränkte möjligheterna att vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ta hänsyn till andra omständigheter än rent medicinska. Regeringen uttalade att inriktningen borde vara att markera den medicinska grunden för rätten till sjukpenning och förtidspension (numera sjukersättning). Därmed var dock inte sagt att det inte skulle gå att ta hänsyn till individuella förhållanden med avseende på hur sjukdomen i det enskilda fallet påverkar den försäkrades arbetsförmåga. Regeringen anförde vidare:

Det kan t.ex. röra sig om en person som har nära till den allmänna pensionsåldern och som befinner sig i en socialt och arbetsmarknadsmässigt utsatt situation. En samlad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet bör därför i vissa fall kunna leda till att en försäkrad som rent medicinskt har en viss restarbetsförmåga ändå bedöms inte kunna försörja sig på rimliga villkor och därför ha rätt till ersättning. Vid bedömningen bör, liksom i dag, hänsyn kunna tas till den försäkrades ålder och bosättningsförhållanden. Det torde också vara svårt att bortse från faktorer som utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. En försäkrad med en viss sjukdom/nedsättning av arbetsförmågan och begränsad yrkeserfarenhet samt låg utbildning kan anses ha sämre förmåga att ta ett annat arbete än en försäkrad med samma sjukdom och högre utbildning. En sammanvägning av nu nämnda faktorer, där åldersfaktorn bör väga tyngst, bör i det enskilda fallet i begränsad omfattning kunna påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom arbete (prop. 1996/97:28 s. 11 f.).

En redogörelse för socialförsäkringsutskottets utlåtande i lagstiftningsärendet finns i kammarrättens dom.

I målet är ostridigt att V.K. vid tidpunkten för indragningen av hennes sjukpenning inte kunde arbeta mer än halvtid i sitt ordinarie arbete och att det inte fanns något annat lämpligt arbete hos hennes arbetsgivare. Hon uppbar en fjärdedels sjukersättning. Frågan i målet är om hennes arbetsförmåga var nedsatt med ytterligare minst en fjärdedel, dvs. med sammanlagt minst hälften. Regeringsrätten delar underinstansernas bedömning att det inte är visat att V.K:s arbetsförmåga av rent medicinska orsaker var nedsatt med minst hälften i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Detta ställningstagande leder till frågan om det föreligger särskilda skäl att beakta även andra omständigheter än rent medicinska. Regeringsrätten gör i denna del följande bedömning.

När sjukpenningen drogs in var V.K. 47 år. Hon hade alltså så lång tid kvar till den allmänna pensionsåldern att utrymmet för att beakta andra skäl än rent medicinska är mycket begränsat. Något stöd för att ta hänsyn till utformningen av reglerna om arbetslöshetsförsäkring finns inte. För att V.K. skulle kunna arbeta mer än halvtid hade hon varit tvungen att byta arbete. Detta är dock inte ett sådant särskilt skäl som kan påverka bedömningen av hennes arbetsförmåga. Det har inte heller kommit fram att det föreligger några andra omständigheter som kan beaktas vid bedömningen. Hennes arbetsförmåga kan således inte anses nedsatt med minst hälften. Överklagandet ska därför bifallas.