Får

Legaldefinitioner 15

1 kap. 4 § SJVFS 2024:17

Får: Djur av de arter som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

1 kap. 3 § SJVFS 2025:28

Får: Djur tillhörande arten Ovis aries.

4 § SJVFS 2026:6

Får: Djur av de arter som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Artikel 2.20 (EU) 2019/2035 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser om anläggningar som håller landlevande djur och kläckerier

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt avkommor av korsningar mellan dessa arter.

Artikel 2.5 (EU) 2020/686 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller godkännande av anläggningar för avelsmaterial och spårbarhets- och djurhälsokrav för förflyttning av avelsmaterial från vissa hållna landlevande djur inom unionen

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Artikel 3.11 (EU) 2020/688 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller djurhälsokrav för förflyttningar av landlevande djur och kläckägg inom unionen

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Artikel 2.8 (EU) 2020/689 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser om övervakning, utrotningsprogram och sjukdomsfri status för vissa förtecknade sjukdomar och nya sjukdomar

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Artikel 2.6 (EU) 2020/692 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser för införsel till unionen samt förflyttning och hantering efter införsel av sändningar av vissa djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Artikel 2.12 (EU) 2021/403 Fastställande av tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/429 och (EU) 2017/625 vad gäller förlagor till djurhälsointyg och förlagor till kombinerade djurhälsointyg/officiella intyg för införsel till unionen och förflyttning mellan medlemsstaterna av sändningar av vissa kategorier av landlevande djur och avelsmaterial från dessa djur samt officiellt intygande avseende sådana intyg,

får: får enligt definitionen i artikel 2.6 i delegerad förordning (EU) 2020/692.

Artikel 2.8 (EU) 2022/139 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller hantering, lagring och ersättning av lager i unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens samt krav på biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning för dessa bankers verksamhet

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Artikel 2.1 n (EU) 2023/361 Komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser om användningen av vissa veterinärmedicinska läkemedel för förebyggande och bekämpning av vissa förtecknade sjukdomar

får: djur av de arter av hov- och klövdjur som tillhör släktet Ovis samt korsningar mellan dessa arter.

Punkt 273 C-418/04

Irland kan inte heller vinna framgång med sitt argument att användningen av ordet ”may” (får), såvitt avser tolkningen av den nationella rätten, inte nödvändigtvis innebär att den behörige ministern efter eget gottfinnande får avgöra huruvida forskning skall bedrivas.

Punkt 83 Förslag till avgörande i mål C-389/21

För det andra indikerar ordalydelsen i de berörda bestämmelserna ett stort manöverutrymme i båda avseendena. Å ena sidan tilldelas ECB den diskretionära befogenheten att godkänna undantaget (”får”), utan att befogenheten har begränsats av specifika faktorer eller parametrar som institutionen är skyldig att beakta när den gör sin bedömning. Det ankommer således på ECB att bestämma den lämpliga skyddsnivån för berörda intressen (i synnerhet den risknivå som kan anses godtagbar) och att utforma det analytiska ramverk som den bedömer som mest lämpligt i detta syfte.

Punkt 44 Förslag till avgörande i mål C-467/08

Detta gäller även för bestämmelsen i artikel 5.2 b i direktivet enligt vilken medlemsstaterna med avseende på mångfaldigande av skyddade verk eller prestationer för privat bruk har rätt att fastställa undantag eller inskränkningar i deras rättsordningar, varvid medlemsstaterna i det fallet emellertid uttryckligen är skyldiga att se till att rättsinnehavarna erhåller ”rimlig kompensation”. Beslutet om huruvida ett sådant undantag eller en sådan inskränkning ska införas är frivilligt, vilket framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse (får), det vill säga medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning i denna fråga. Den fråga som står i centrum för förevarande tvist, hur ett sådant kompensationssystem ska utformas i detalj, kan däremot inte utan vidare besvaras på grundval av ordalydelsen i denna direktivbestämmelse. I detta avseende krävs en noggrann tolkning av direktivet med beaktande av de tolkningsmetoder som domstolen kan tillämpa.

Punkt 232 Förslag till avgörande i mål C-501/11

Det vore visserligen tänkbart att med tillämpning av artikel 184.4 andra meningen i rättegångsreglerna förplikta rådet som i första instans intervenerat till stöd för kommissionen och som även deltar i överklagandet att bära sina rättegångskostnader. Detta är emellertid inte nödvändigt vilket redan framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse (”får”). I förevarande fall föreligger inte enligt min mening inga godtagbara skäl för att förplikta rådet att bära sina rättegångskostnader. Även om det antas att rådet har ett avsevärt institutionellt intresse av att försvara giltigheten av förordning nr 1/2003, ska det beaktas att klagandena genom sina invändningar mot denna förordning inte har ställt några nya hittills ouppklarade frågor. Klagandena har på denna punkt enbart försökt få domstolen att ändra hittillsvarande rättspraxis. Det är rättvist att de bär kostnadsrisken för detta. Domstolen ska av det skälet förplikta klagandena att utöver att bära sina rättegångskostnader även ersätta rådets rättegångskostnader på samma sätt som den även i andra fall ålagt den tappande parten att ersätta rättegångskostnaderna för en part som har intervenerat till stöd för motparten i första instans om denna, såsom i detta fall rådet, når framgång med sina yrkanden.