Begrepp

Ratione temporis

Termen förekommer i 96 dokument i rättskällorna.

Legaldefinitioner 48

Punkt 43 C-139/15: Av det ovan anförda följer att även om kommissionen och den berörda medlemsstaten avser att fortsätta sin dialog efter överläggningarna bör ett slutligt beslut om finansiell korrigering fattas inom sex månader från dagen för överläggningarna i alla de fall då artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 är tillämplig i tiden (ratione temporis), till skillnad från de fall som omfattas av artikel 145.6 i förordning nr 1303/2013.
Punkt 43 C-140/15: Tribunalen fann av dessa skäl att – även om kommissionen och den berörda medlemsstaten kommer överens om att fortsätta sin dialog efter det att överläggningarna hållits – ett beslut om finansiell korrigering ska antas inom en tidsfrist på sex månader från dagen för dessa överläggningar i samtliga fall där artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis), till skillnad från i de fall där artikel 145.6 i förordning nr 1303/2013 är tillämplig.
Punkt 17 C-242/20: Klaganden i det nationella målet överklagade beslutet från Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb) till den hänskjutande domstolen, Visoki trgovački sud (Handelsöverdomstolen, Kroatien). Den hänskjutande domstolen anser att domstolen i första instans felaktigt tillämpade förordning nr 1215/2012, eftersom denna enligt artikel 66.1 i förordningen endast ska tillämpas på rättsliga förfaranden som inletts från och med den 10 januari 2015. Förfarandet i det nationella målet inleddes dock tidigare än så. Det är därför förordning nr 44/2001 som är tillämplig i tiden (ratione temporis).
Punkt 50 C-267/20: När det gäller den tidpunkt från och med vilken preskriptionsfristen började löpa, ska det erinras om att det följer av domstolens praxis att när ingen unionslagstiftning på området är tillämplig i tiden (ratione temporis), ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa bestämmelserna för att utöva rätten att begära ersättning för skada som följer av en överträdelse av artiklarna 101 och 102 FEUF, inbegripet bestämmelserna om preskriptionsfrister, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas. Effektivitetsprincipen kräver att de bestämmelser som är tillämpliga på en talan som syftar till att säkerställa de rättigheter som enskilda har genom unionsrättens direkta effekt inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications, C‑637/17, EU:C:2019:263, punkterna 42 och 43).
Punkt 37 C-295/02: Kommissionen har hävdat att det i förevarande fall inte är uteslutet att artikel 2.2 i förordning nr 2988/95, på grund av bestämmelserna i artiklarna 53 och 54 i förordning nr 2419/2001, skulle kunna tillämpas angående dennas ikraftträdande och dess tillämpning i tiden (ratione temporis). Kommissionen anser att artikel 53.1 andra meningen i förordning nr 2419/2001, tillsammans med den bestämmelse som avses i artikel 54.2 i förordning nr 2419/2001, som utgör dess motsvarighet, endast innebär en garanti för att stödansökningar avseende perioden före den 1 januari 2002 alltjämt kan behandlas på grundval av förordning nr 3887/92, vilken förordning ursprungligen var tillämplig på dem, och att de inte skall omfattas av det nya systemet från och med att detta har trätt i kraft. Genom dessa bestämmelser har gemenskapslagstiftaren däremot inte haft för avsikt att utesluta en tillämpning av den retroaktivitetsbestämmelse som föreskrivs i artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95 avseende de mindre ingripande administrativa sanktionerna i IAKS.
Punkt 25 C-361/18: I det nationella målet meddelades beslutet om utfärdande av intyget om verkställbarhet den 23 april 2009. Det är således uppenbart att den talan som ledde till beslutet också inleddes före den relevanta tidpunkten för tillämpning av förordning nr 1215/2012, det vill säga den 10 januari 2015. Domstolen konstaterar därför, i likhet med den ungerska regeringen och Europeiska kommissionen, att förordning nr 44/2001 i detta fall är tillämplig i tiden (ratione temporis).
Punkt 35 C-408/16: För att besvara de hänskjutna frågorna måste det först prövas om direktiv 2004/18 faktiskt är tillämpligt i tiden (ratione temporis), med tanke på att vissa av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen erinrat om ägde rum innan Rumänien anslöt sig till unionen. Det framgår av artikel 2 i anslutningsprotokollet att rättsakter som har antagits av unionsinstitutionerna före anslutningen är bindande för Rumänien och ska tillämpas i denna stat på de villkor som anges i fördragen och i detta protokoll från och med dagen för anslutningen.
Punkt 66 C-418/06: Slutligen strider dessa underförstådda skyldigheter mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom de medför en sanktionsåtgärd för jordbrukarna i samband med den administrativa kontrollen, trots att en sådan sanktionsåtgärd, i de bestämmelser som var tillämpliga i tiden (ratione temporis), endast föreskrevs vid oegentligheter som konstateras vid en kontroll på plats. Vidare strider de mot icke-diskrimineringsprincipen, genom att de missgynnar den enda medlemsstat som hade infört ett exakt och effektivt system baserat på flygbilder som gick utöver de skyldigheter som ålåg medlemsstaten vid den administrativa kontrollen.
Punkt 40 C-567/20: Det ska emellertid preciseras att nämnda tilläggsavtal inte kan utvidga direktivets tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis), såsom det definierats i den rättspraxis om vilken det erinrats i punkterna 36 och 37 ovan, vilket innebär att den eventuella återbetalningsskyldighet som åvilar Zagrebačka banka enligt bestämmelserna i nämnda tilläggsavtal inte kan regleras av bestämmelserna i nämnda direktiv eller grundas på dessa när det gäller perioden innan avtalet ingicks.
Punkt 33 C-567/21: I samband med en ansökan om erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, ska man således för att avgöra vilken av dessa båda förordningar som är tillämplig i tiden (ratione temporis), utgå från den dag då den talan som ledde till den dom vars erkännande eller verkställighet begärs väcktes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2019, Weil, C‑361/18, EU:C:2019:473, punkt 24).
Punkt 16 C-576/10: Den 24 februari 2009 skickade kommissionen en formell underrättelse till nämnda medlemsstat i vilken den hävdade att unionsbestämmelserna om offentlig upphandling och särskilt direktiv 2004/18 hade åsidosatts. Konungariket Nederländerna svarade genom en skrivelse av den 30 juni 2009, vari man hävdade att direktiv 2004/18 inte var tillämpligt i tidsmässigt hänseende (ratione temporis).
Punkt 28 C-576/20: Nämnda domstol ogillade överklagandet och fastställde att villkoren för tillämpning av artikel 44 i förordning nr 987/2009 inte var uppfyllda i förevarande fall, och att de perioder som klaganden i det nationella målet hade ägnat åt vård av sina barn i andra medlemsstater, inte kan beaktas med stöd av artikel 21 FEUF, eftersom förstnämnda bestämmelse är exklusivt tillämplig. Samma domstol fann dessutom att den lösning som följer av domen av den 19 juli 2012, Reichel-Albert ( C-522/10, EU:C:2012:475), inte kan överföras på förevarande mål, eftersom i förevarande fall förordning nr 987/2009 är tillämplig i tiden (ratione temporis), vilket inte var fallet i det målet.
Punkt 42 C-637/17: I avsaknad av unionsbestämmelser på området som är tillämpliga i tiden (ratione temporis), ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan om ersättning för en skada som orsakats genom ett missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 FEUF, inbegripet bestämmelser om preskription, under förutsättning att principerna om likvärdighet och effektivitet iakttas (se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 24).
Punkt 62 C-638/19: Genom den andra grunden, som består av två delar, har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att unionsrätten inte var tillämplig på det skadestånd som beviljats genom skiljedomen. Den första delen av denna grund, som åberopats i första hand, avser tribunalens åsidosättande av artikel 2 i anslutningsakten och av de unionsrättsliga tillämpningsföreskrifterna (ratione temporis), medan den andra delen av nämnda grund, som åberopats i andra hand, avser åsidosättande av Europaavtalet.
Punkt 46 C-638/22: För det andra har riksåklagaren gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till prövning, eftersom nämnda domstol har begärt en tolkning av förordning 2019/1111 trots att förordningen i förevarande fall inte är tillämplig i tiden (ratione temporis).
Punkt 21 C-668/24: Den hänskjutande domstolen har även angett att inget av dessa kontrakt omfattas av lagdekret nr 59. Denna nya lagstiftning, som antogs för att göra den nationella rätten förenlig med de principer som kommer till uttryck i domen i målet Sciotto, är inte tillämplig i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), eftersom den infördes efter det att Eliz Erkut Duygu hade ingått det sista kontraktet.
Punkt 32 C-99/24: Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan, vid fastställandet av förordningens tillämplighet i tiden (ratione temporis), ska anses ha väckts, i den mening som avses i denna bestämmelse, vid den tidpunkt då käranden väckte talan i ett mål som senare blev föremål för ett avgörande, eller vid den tidpunkt då svaranden senare ingav ett bestridande av detta avgörande med yrkande om omprövning av detta mål.
Punkt 65 Förslag till avgörande i mål C-128/19: Kommissionen har gjort gällande att förordning nr 702/2014 var tillämplig i tiden (ratione temporis), men att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 sannolikt inte uppfyllde villkoren i artikel 26 i den förordningen.
Punkt 57 Förslag till avgörande i mål C-234/18: Jag ska pröva den hänskjutande domstolens frågor mot bakgrund av unionsrätten i materiellt hänseende (ratione materiae) och i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), det vill säga rambeslut 2005/212/RIF, närmare bestämt artiklarna 2 och 5 i detta (enligt EU-domstolens begäran). Jag kommer inte att behandla den hänskjutande domstolens fråga 5, eftersom den endast är relevant inom ramen för artikel 6.1 i direktiv 2014/42, vilket inte är tillämpligt i förevarande fall.
Punkt 30 Förslag till avgörande i mål C-236/18: Kommissionen påminner om att organ som CORDIS är oberoende administrativa myndigheter vars befogenheter och funktioner i mångt och mycket påminner om de befogenheter och funktioner konkurrensmyndigheter har. När myndigheter som CORDIS fattar beslut på grundval av artikel 41.l1 i direktiv 2009/73 måste deras beslut vara lika effektiva som domstolsavgöranden, särskilt vad gäller deras tillämpning i tiden (ratione temporis). I princip får sådana avgöranden verkan från och med den tidpunkt då de meddelas (ex tunc), men lagstiftaren eller domstolen kan göra undantag från detta, på grundval av att en avvägning mellan kraven på att unionsrätten ges verkan och ges företräde framför nationell rätt, å ena sidan, och kraven på rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar, å andra sidan, kräver en tidsmässig begränsning.

+28 fler

Punkt 53 Förslag till avgörande i mål C-25/21: Vad gäller direktiv följer det nämligen av rättspraxis att det i allmänhet endast är antingen rättsliga situationer som har fullbordats efter det att fristen för införlivande av ett direktiv har löpt ut, eller rättsliga situationer som uppkommit under den äldre bestämmelsens giltighetstid och som fortsätter att ha rättsverkningar efter det att de nationella rättsakter som antagits för att införliva ett direktiv har trätt i kraft efter det att fristen för införlivande av direktivet har löpt ut, som kan anses omfattas av direktivets tillämpning i tiden (ratione temporis).
Punkt 28 Förslag till avgörande i mål C-256/15: I målet Ynos (stora avdelningen) förklarade sig domstolen obehörig att meddela ett förhandsavgörande på grund av att omständigheterna i målet låg i tiden före Ungerns anslutning till EU. Tillämpning av domen i målet Ynos, och den rad av rättsfall som följer därefter, i förevarande mål leder till slutsatsen att EU-rätten inte är tillämplig i tidshänseende (ratione temporis).
Punkt 30 Förslag till avgörande i mål C-267/20: Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10 respektive artikel 17 i direktiv 2014/104 är tillämpliga i tiden (ratione temporis), i den mening som avses i artikel 22 i direktivet, på kärandens skadeståndstalan gentemot svarandena samt huruvida de bestämmelser som följer av direktivet är materiella eller processrättsliga till sin karaktär.
Punkt 50 Förslag till avgörande i mål C-283/21: Jag kommer att förklara dels varför jag anser att man, i ett sammanhang där förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 är tidsmässigt tillämpliga (ratione temporis), bör motstå frestelsen att tänja alltför mycket på kriteriet ”tillräckligt nära samband”, dels varför jag anser att ett sådant samband kan föreligga även om en person inte till följd av ”anställning” eller ”verksamhet som egenföretagare” har betalat avgifter till det lagstadgade pensionsförsäkringssystemet i medlemsstat A innan han eller hon flyttade till medlemsstat B för att vara hemma med barn.
Punkt 49 Förslag till avgörande i mål C-3/19: Även om direktiv 2014/24/EU inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis), har lagstiftaren i detta direktiv valt att bibehålla tekniken för centralisering av anskaffningar, i ännu tydligare ordalag än det tidigare direktivet.
Punkt 29 Förslag till avgörande i mål C-346/23: Vid förhandlingen frågade EU-domstolen kommissionen huruvida den relevanta talerättsbestämmelsen ska anses vara av materiell eller processuell karaktär vid avgörandet av vilket direktiv som är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis). Kommissionen intog ståndpunkten att den berörda bestämmelsen är av processuell natur och att frågan om huruvida Mifid I eller Mifid II är tillämpligt måste avgöras på grundval av när talan väcktes.
Punkt 7 Förslag till avgörande i mål C-355/97: Kommissionen och den österrikiska regeringen anser båda att domstolen inte bör besvara den hänskjutande domstolens fråga. Beskrivningen av omständigheterna i målet och relevant lagstiftning i begäran om förhandsavgörande är alltför knapphändig och ger inte domstolen möjlighet att förstå vare sig frågans räckvidd eller dess betydelse för tvistens lösning. De menar att den hänskjutande domstolens uppgifter tvärtom snarast tyder på att frågan är rent hypotetisk. För det första omfattas förevarande tvist inte av gemenskapsrättens tillämpningsområde, eftersom den omtvistade transaktionen ägde rum år 1983, det vill säga innan Österrike anslöt sig till gemenskapen. Gemenskapsrätten är således inte tillämplig på grund av tidsmässiga skäl (ratione temporis). Dessutom rör samtliga omständigheter som är relevanta för tvistens avgörande en och samma medlemsstat. Tvisten omfattas således inte till någon del av tillämpningsområdet för gemenskapsrätten.
Punkt 63 Förslag till avgörande i mål C-375/11: Även om kommissionen rent tekniskt har rätt i fråga om vilken lydelse av artikel 14 som var tillämplig i tiden (ratione temporis), erinrar jag om att det enligt den nationella lagstiftningen i fråga är möjligt att ta ut avgifter efter den 26 maj 2011. Cour constitutionelle kommer att meddela sitt avgörande grundat på omständigheter som helt och hållet omfattas av den nya lydelsen av artikel 14 i auktorisationsdirektivet. För att på ett meningsfullt sätt kunna besvara den tredje och den fjärde frågan bör enligt min mening även domstolen beakta den lydelse av artikel 14 i auktorisationsdirektivet som var tillämplig den 26 maj 2011.
Punkt 76 Förslag till avgörande i mål C-387/17: Mot bakgrund av det ovan anförda, och utan att det är nödvändigt att göra en närmare undersökning av huruvida bestämmelserna i förordning nr 659/1999 är tillämpliga i tiden (ratione temporis), ska den första frågan besvaras så, att varken regeln i artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 eller den princip som slogs fast i domen i målet Alzetta – enligt vilken stöd till företag som är verksamma på en marknad som ännu inte har liberaliserats ska anses utgöra befintligt stöd – är tillämplig vid kvalificeringen av det statliga stöd som är i fråga i det nationella målet som befintligt eller nytt stöd.
Punkt 41 Förslag till avgörande i mål C-395/08: Tolkningsfrågorna ska därför inte avvisas på grund av att direktivet och ramavtalet inte är tillämpliga av tidsmässiga skäl (ratione temporis).
Punkt 34 Förslag till avgörande i mål C-396/18: Såsom framgår av beslutet om hänskjutande, anser däremot Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) att det inte kan uteslutas att punkt FCL.065 i bilaga I till förordning nr 1178/2011 är tillämplig i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), eftersom denna bestämmelse inte ingår bland de bestämmelser som medlemsstaterna har möjlighet att skjuta upp tillämpningen av.
Punkt 137 Förslag till avgörande i mål C-416/10: Sammanfattningsvis kan fastställas att en miljökonsekvensbedömning som genomförts i ett tidigare skede fortfarande är giltig om MKB-direktivet är tillämpligt i tiden (ratione temporis), om den vid tidpunkten för godkännandet ger en korrekt bild av den huvudsakliga miljöpåverkan som projektet kan antas medföra. Undersökningen av om miljöförhållandena eller projektet har förändrats i sådan utsträckning att en annan betydande negativ miljöpåverkan kan uppkomma kräver inte ett deltagande från allmänhetens sida.
Punkt 28 Förslag till avgörande i mål C-551/15: Den omtvistade avtalsförpliktelsen härrör från den 8 september 2010. Kroatien anslöt sig till Europeiska unionen först den 1 juli 2013. Förordning nr 1215/2012 trädde i kraft den 10 januari 2015. Under dessa omständigheter uppkommer frågan huruvida förordningen är tillämplig i tidshänseende (ratione temporis).
Punkt 50 Förslag till avgörande i mål C-575/23: När det gäller direktiv 2019/790 framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detta direktiv är tillämpligt vid överlåtelse, genom lagstiftning, av närstående rättigheter för utövande konstnärer vars anställning följer av tjänsteföreskrifterna för offentliganställda och vilket direktivets tidsmässiga tillämpningsområde är (ratione temporis), sett till när den omtvistade rättsakten antogs. Jag kommer således att koncentrera mig på dessa två aspekter. Huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med de relevanta bestämmelserna i samma direktiv är under alla omständigheter något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
Punkt 48 Förslag till avgörande i mål C-576/20: Med beaktande av tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, vilka beskrivs i punkterna 16–20 ovan, och datumet för ikraftträdande av förordning nr 987/2009 är det enligt min mening klart att förevarande fall omfattas av denna förordnings tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis). Varken den hänskjutande domstolen eller parterna i det nationella målet och övriga berörda har bestritt detta. Förevarande mål skiljer sig således från målen i domarna Elsen, Kauer och Reichel-Albert, åtminstone i den mån som förfarandena i de målen inte omfattades av denna förordnings tidsmässiga tillämpningsområde.
Punkt 96 Förslag till avgörande i mål C-618/10: Mot bakgrund av den omständigheten att den fjärde frågan inte har något samband med målet vid den nationella domstolen saknas det anledning att besvara denna fråga. Den hänskjutande domstolen bör emellertid erinras om att direktiv 2008/28 inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis).
Punkt 54 Förslag till avgörande i mål C-646/20: Jag har tre anmärkningar med avseende på dessa argument. För det första talar lagstiftaren genom de texter den antar. Om de begrepp som används ger tydligt utrymme för viss tolkning, så är det rättsväsendets plikt att vidta sådan tolkning. För det andra är det inte på något sätt ovanligt att EU-domstolarna uppmanas att tolka lagstiftning mot bakgrund av faktiska eller rättsliga omständigheter som uppstår efter att lagstiftningen har antagits. Såsom generaladvokat Wathelet erinrade om, och flera generaladvokater tidigare har framhållit i förslag till avgöranden, måste unionsrätten tolkas mot bakgrund av nuvarande förhållanden och med beaktande av dagens verklighet. Juridiken kan inte avskärma sig från den sociala verkligheten, utan bör anpassa sig till denna på så kort tid som möjligt. Den riskerar annars att upprätthålla förlegade ståndpunkter och därigenom bli statisk. I enlighet med den uppfattningen måste unionsrätten tolkas på ett dynamiskt sätt för att undvika att den blir ”fossiliserad”. För det tredje är det inte möjligt att tolka bestämmelser i unionsrätten mot bakgrund av ändringar i lagstiftning som har antagits senare. Såsom den tyska regeringen själv medger är förordning nr 2019/1111 inte tidsmässigt tillämplig på det aktuella målet (ratione temporis). Det är därför inte möjligt att dra några slutsatser av den vid tolkningen av förordning nr 2201/2003.
Punkt 21 Förslag till avgörande i mål C-666/19: Jag bör inledningsvis framhålla att de bestämmelser i förordning 2016/1036 som påstås ha åsidosatts i förevarande mål är identiska med motsvarande bestämmelser i förordning nr 1225/2009. Om EU-domstolen således skulle finna att kommissionen och tribunalen felaktigt avgjort frågan om tillämplig förordning skulle detta inte ha någon betydelse för utgången i målet. Det förefaller dock vara viktigt att bestämma vilken förordning som är tillämplig på förevarande mål, annars kan domstolens dom grundas på en förordning som inte är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis).
Punkt 47 Förslag till avgörande i mål C-670/17: I den tredje grunden har Republiken Grekland i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artiklarna 144 och 145 i förordning nr 1303/2013 och i stället skulle ha tillämpat 24‑månadersfristen för slutbetalning enligt artikel 52.4 c i förordning nr 1306/2013. Vid en riktig tolkning av dessa bestämmelser skulle kommissionen anses ha överskridit sina tidsmässiga befogenheter (ratione temporis). Republiken Grekland har angett att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning och inte tillhandahållit en motivering i detta avseende. Republiken Grekland har också hänvisat till det förhållandet att kommissionen inte iakttog tillämpliga tidsfrister, vilket hade tagits upp i den andra grundens andra del i den ursprungliga väckta talan om ogiltighetsförklaring. Republiken Grekland har emellertid inte anfört några ytterligare argument om detta i överklagandet.
Punkt 33 Förslag till avgörande i mål C-696/20: Jag konstaterar att artikel 36a i mervärdesskattedirektivet faktiskt klargör frågan till vilken leverans i en leveranskedja transporten ska hänföras. I artikel 36a.2 föreskrivs att ”försändelsen eller transporten endast [ska] tillskrivas den leverans av varor utförd av den förmedlande verksamhetsutövaren [som B i det nu aktuella fallet] för vilken denne har meddelat leverantören det registreringsnummer för mervärdesskatt som utfärdats till denne av den medlemsstat från vilken varorna försänds eller transporteras”. Om bestämmelsen var tillämplig på det nu aktuella fallet skulle den således bekräfta B:s ståndpunkt. Jag anser emellertid att B inte kan åberopa den i förevarande mål, eftersom den infördes i mervärdesskattedirektivet genom direktiv 2018/1910, det vill säga flera år efter det att transaktionen ägde rum. Den är som sådan inte tillämplig på det nu aktuella fallet av tidsmässiga skäl (ratione temporis). Jag kan vidare inte se någonting, vare sig i texten i direktiv 2018/1910 eller dess tillkomsthistoria, som ger stöd för B:s påstående att innehållet i artikel 36a.2 i mervärdesskattedirektivet avspeglar EU‑domstolens tidigare praxis.
Punkt 1 Förslag till avgörande i mål C-825/19: Förevarande begäran om förhandsavgörande rör två separata frågeställningar. Den första frågeställningen avser tillämpningen i tiden av artikel 211 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (nedan kallad tullkodexen). Den andra frågeställningen avser hur artikel 294.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (nedan kallad tillämpningsförordningen) ska tolkas, om artikel 211 i förordning nr 952/2013 inte anses vara tillämplig i tiden (ratione temporis).
Punkt 73 T-109/01: För att avgöra huruvida det omtvistade stödet omfattas av detta besluts tillämpningsområde i tiden (ratione temporis), såsom detta fastställts i föregående punkt, skall det följaktligen bedömas huruvida stödet kan anses ha beviljats före år 1995.
Punkt 45 T-182/96: Den första grunden består av två delar. Enligt den första delgrunden saknade DAFSE behörighet av tidsmässiga skäl (ratione temporis). Enligt den andra delgrunden har reglerna för kompetensfördelning mellan medlemsstaterna och kommissionen åsidosatts.
Punkt 54 T-273/06: Sökandena har i svaromålet tillfogat att eftersom beslutet offentliggjordes i Officiella tidningen kan respektive talan tas upp till sakprövning av tidsmässiga skäl (ratione temporis), eftersom beslutet antingen skulle delges, och också delgavs, enligt reglerna i förevarande fall, eller inte skulle delges, varvid kriteriet om vid vilket datum som sökandena fick kännedom om åtgärden, vilket har åberopats av kommissionen, således är underordnat kriteriet att beslutet offentliggjordes i Officiella tidningen.
Punkt 213 T-394/08: Det ska noteras att tribunalen redan har slagit fast att punkt 4.2 i 1998 års riktlinjer gäller den kronologiska ordningen och således hänvisar till en prövning i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), vilket är fullt ut ändamålsenligt när det gäller bedömningen av huruvida stimulansverkan föreligger. Denna bedömning måste nämligen göras med utgångspunkt i det berörda företagets investeringsbeslut, vilket markerar inledningen till den dynamiska process som en driftsinvestering utgör (förstainstansrättens dom av den 14 januari 2009 i mål T-162/06, Kronoply mot kommissionen, REG 2009, s. II-1, punkt 80). Om det konstateras att ett stöd inte är nödvändigt kan det bland annat bero på att det berörda företaget redan har inlett, och kanske avslutat, projektet för vilket stöd har ansökts om innan stödansökan har översänts till de behöriga myndigheterna, vilket utesluter att det berörda stödet kan fungera som incitament (domstolens dom av den 15 april 2008 i mål C-390/06, Nuova Agricast, REG 2008, s. I-2577, punkt 69).
Punkt 11 T-447/16: Klaganden har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande. Genom den första grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden har fattat sitt beslut på grundval av en version av artikel 7.1 e ii som inte längre var tillämplig (ratione temporis). Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att det förekommit processuella oegentligheter och åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande åsidosättande av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94.
Punkt 59 T-487/21: Denna slutsats påverkar inte tolkningen och tillämpningen av artikel 4 och artikel 7.1 a i förordning 2017/1001 i de fall som omfattas av den förordningens tillämpningsområde i tiden (ratione temporis).
Punkt 55 T-796/16: Klaganden har i sin andra grund gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatt olika materiella bestämmelser, och mot bakgrund av att de i målet aktuella bestämmelserna i förordning nr 40/94 och förordning nr 207/2009 i huvudsak är identiska kommer tribunalen att tillämpa de materiella bestämmelserna i förordning nr 40/94. Tribunalen finner emellertid att den omständigheten att överklagandenämnden tillämpat de identiska bestämmelserna i förordning nr 207/2009 – vilket för övrigt klaganden inte invänt mot – inte innebär att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras. Utgången i målet blir nämligen densamma oavsett om det är den ena eller den andra av dessa båda förordningar som tillämpas i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), och det skulle vara verkningslöst att angripa det överklagade beslutet på denna grund.

EU-domstolens praxis 24

+4 fler

Generaladvokatens förslag till avgörande 24

+4 fler