Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. m. jämte motioner
Näringsutskottet^» betänkande nr 40 år 1972
NU 1972:40
Nr 40
Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 33 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. m. jämte motioner.
Ärendet
I detta betänkande behandlas propositionen 1972: 33 (handelsdepartementet), vari förutom angivna ämnen behandlas bl. a. vissa anslagsfrågor för budgetåret 1972/73, motionerna 1972: 1509—1511 och 1972: 1549— 1557, som väckts i anledning av propositionen, samt motionerna 1972: 153 och 1972: 269, som väckts under den allmänna motionstiden. Motionerna redovisas på s. 3—6.
Företrädare för Västerbottens läns hushållningssällskap och för Hushållningssällskapens förbund har inför utskottet framfört synpunkter på hemkonsulentorganisationen samt överlämnat en skrivelse i ämnet. Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund har i en gemensam skrivelse till utskottet anfört synpunkter på sammansättningen av det föreslagna konsumentverkets styrelse.
Propositionen
Hemställan
I fråga om riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik hemställs att riksdagen skall
1. godkänna av chefen för handelsdepartementet förordade riktlinjer för samhällets konsumentpolitik m. m.,
2. besluta att statens institut för konsumentfrågor och statens konsumentråd skall upphöra vid utgången av år 1972,
3. besluta att den 1 januari 1973 skall inrättas en central myndighet med uppgift att bedriva konsumentpolitisk verksamhet enligt de riktlinjer chefen för handelsdepartementet förordat,
4. bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen p för verkschefen och två extra ordinarie tjänster för chefer för avdelningar,
5. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande,
6. antaga ett inom handelsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511).
1 Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 40
NU 1972: 40
2 Det i punkten 6 avsedda lagförslaget återfinns i propositionen på s. 95.
Beträffande anslag för budgetåret 1972/73 hemställs att riksdagen skall
1. till Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 708 000 kr.,
2. till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel m. m. under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kr.,
3. till Statens konsumentråd under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 2 050 000 kr.,
4. till Varudeklarationsnämnden under tionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 940 000 kr.,
5. till Konsumentverket: Förvaltningskostnader under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 748 000 kr.,
6. till Konsumentverket: Forskning m. m. under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 600 000 kr.,
7. till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 800 000 kr.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förordas vissa riktlinjer för en utbyggd och förnyad konsumentpolitik. Det huvudsakliga målet för denna skall vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Detta mål anses i första hand kunna nås genom att hushållen ges bättre möjlighet att planera den egna verksamheten, bl. a. genom att de får bättre information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose de egna behoven. Informationsflödet från konsumenterna till producenterna anses böra ökas och förbättras så att produktionen anpassas bättre till konsumenternas behov. Det bedöms i många fall kunna vara rationellt att de konsumentpolitiska organen samverkar direkt med producenterna.
Informationen till konsumenterna bör inriktas på hushållens större planeringsfrågor. Utbildning i konsumentkunskap nämns som ett på längre sikt effektivt konsumentpolitiskt medel. Företagen bör i ökad utsträckning svara för informationen om olika produkter, vilket kan ske bl. a. genom varudeklarationer. Innehållet i varudeklarationerna bör i större utsträckning än f. n. ange produkternas bruksegenskaper.
Ett konsumentverk föreslås inrättas den 1 januari 1973. Därvid förutsätts att verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor och varudeklarationsnämnden upphör. Det nya verket anses böra delta i försöksverksamheten med programbudgetering. Verk -
NU 1972: 40
samheten föreslås bli indelad i ett program för utredning och producentkontakt och ett program för information och utbildning. En huvuduppgift för det förstnämnda programmet blir att skaffa kunskaper om konsumenternas förhållanden i olika avseenden samt att ange möjligheter till ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre förutsättningar att tillfredsställa de egna behoven. En annan uppgift blir att påverka producenterna så att de anpassar sin verksamhet efter konsumenternas behov. Slutligen skall en uppgift vara att fästa uppmärksamheten vid sådana problem som faller inom andra myndigheters ansvarsområde och som bör behandlas av dessa myndigheter. För programmet information och utbildning blir det huvudsakliga målet att ge konsumenterna den information som blir resultatet av utredningsverksamheten. Härutöver bör även annan information lämnas som är av intresse för konsumenterna.
Konsumentverket föreslås få en styrelse med sju ledamöter. Styrelsen avses få en sammansättning som säkerställer att verkets arbete inriktas på att tillvarata konsumenternas intressen. Det förutsätts att personer med skiftande erfarenhetsbakgrund skall beredas plats i styrelsen.
För verksamheten inom programmet utredning och producentkontakt förordas två utredningsavdelningar, den ena för mathållning och bostad m. m. och den andra för beklädnad, fritid och resor m. m. Vidare föreslås en teknisk enhet, en informationsenhet, en administrativ enhet samt ett planeringssekretariat.
För konsumentverket beräknas 142 tjänster. För verkets förvaltningskostnader under andra hälften av budgetåret 1972/73 beräknas ett anslag av ca 6,7 milj. kr. Medelsanvisningen beräknas möjliggöra en ökning av antalet anställda med ca 20. Särskilda anslag förs upp för samma tid till forskning m. m. (600 000 kr.) och till allmänna reklamationsnämnden, som tills vidare förutsätts arbeta i nuvarande former (800 000 kr.).
I propositionen berörs vissa möjligheter för kommunal verksamhet på det konsumentpolitiska området. Det föreslås att kommunerna i den mån en sådan verksamhet kommer till stånd skall kunna påräkna bistånd av de regionalt verkande hemkonsulenterna. Antalet hemkonsulenter ökas med sex.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas är följande:
1972:153 av herr Hélen m. fl. (fp), vari hemställs
A. att riksdagen skall besluta
1. att obligatorisk varudeklaration skall införas för dyrbarare tekniska hushållsapparater, bilar, fritidsbåtar samt lägenheter,
NU 1972: 40
2. att en katalog med konsumentinformation skall utdelas till landets samtliga hushåll,
3. att regionala reklamationsnämnder skall inrättas,
B. att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära att berörda myndigheter ges i uppdrag att ta initiativet till en internationell dokumentationscentral för varufakta,
1972:269 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära att varudeklaration införs för skor som uppfyller vissa minimivillkor i vad gäller kvalitet,
1972:1509 av herr Henmark m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen skall besluta
dels att med hänsyn till arbetsbelastningen inom Kristianstads län en av de nyinrättade hemkonsulenttjänsterna placeras därstädes,
dels att antalet hemkonsulenttjänster som nyinrättas ökas till tolv, så att i samtliga län med över 200 000 invånare kan placeras två tjänster,
1972:1510 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla om att konsumentverkets styrelse skall bestå av tretton ledamöter, varav fyra ledamöter skall representera de viktigaste organisationerna i näringslivets tillverknings- och handelsled,
1972:1511 av herr Nordgren m. fl. (m, s, c, fp), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit hemställa om snar utredning om och förslag till sådan kontroll av bilreparationsverksamheten som syftar till väsentligt ökat konsumentskydd,
1972:1549 av herr Brundin m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen skall
1. besluta att konsumentverkets styrelse skall bestå av tretton ledamöter,
2. uttala »att principfrågor rörande den framtida varudeklarationsverksamheten underställes riksdagens prövning»,
1972:1550 av herr Gustafsson i Byske m. fl. (c, fp, m), vari hemställs att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till en utbyggnad av hemkonsulentorganisationen med en tjänst i vartdera av Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gotlands och Norrbottens län,
1972:1551 av herr Hélen m. fl. (fp), vari hemställs
att riksdagen skall hos Kungl. Majit begära
1. att ett vetenskapligt råd upprättas inom konsumentverket för granskning av metoder i samband med informations- och upplysningsverksamheten,
NU 1972: 40
2. att en enhet för konsumentskyddsfrågor upprättas inom konsumentverket,
3. att förslag om bestämmelser för prisangivelser föreläggs riksdagen,
att riksdagen skall under tionde huvudtiteln till Konsumentverket:
Forskning m. m. utöver vad Kungl. Majit föreslagit anvisa 300 000 kr.,
att riksdagen skall besluta
a) att konsumentverkets styrelse skall bestå av elva ledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen,
b) att utöver vad Kungl. Majit föreslagit ytterligare sex nya hemkonsulenttjänster inrättas så att samtliga län med över 200 000 invånare erhåller minst två tjänster,
att riksdagen skall ge Kungl. Majit till känna vad som i motionen anförts om stöd till kommunal konsumentverksamhet,
1972:1552 av fru Lewén-Eliasson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit begära en snar utredning om lokal konsumentverksamhet inom handelsdepartementet i samverkan med såväl konsumentrådet som Kommunförbundet, varvid särskilt bör prövas
a) om en ändring av kommunallagarna är nödvändig för att en kommunal konsumentnämnd skulle kunna agera på samma sätt som de i dag fungerande lokala konsumentkommittéema,
b) hur avgränsningen skall göras mellan en konsumentnämnds och andra kommunala nämnders verksamhetsfält,
c) hur informationskanalerna mellan lokala, regionala och centrala organ skall utformas,
d) om möjlighet finns att medelst statsmedel stimulera kommunerna att inrätta konsumentnämnder,
1972:1553 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m, fp), vari hemställs att riksdagen skall besluta att konsumentverket förläggs till Borås,
1972:1554 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen skall uttala
1. att det kommande konsumentverket ges en klar juridisk kompetens till aktiv konsumentpåverkan genom rätt att ingripa i styrningen av företagens produktplanering,
2. att verksamheten i syfte att vidga tillämpningen av varudeklaration ges stor prioritet inom konsumentverket och vid dess organisatoriska uppbyggnad,
3. att frågan om formerna för samordning av verksamheten inom statens pris- och kartellnämnd (SPK), eventuellt genom att viss del av nämndens verksamhet inordnas i konsumentverket i syfte att aktivt hävda konsumentintressena på prisområdet, med förtur upptas till prövning inom regeringen,
NU 1972: 40
4. att den lokala förankringen av konsumentverket byggs ut på grundval av erfarenheterna av försöksverksamheten med de lokala konsumentkommittéema och enligt riktlinjer som utarbetas genom konsumentverkets försorg,
5. att kommunerna anmodas att lämna sin medverkan för att åstadkomma lokala, fristående konsumentkommittéer samt att frågan om omfattningen av och formerna för erhållandet av statligt stöd för denna verksamhet upptas till skyndsam prövning av regeringen,
1972:1555 av herr Sellgren (fp), vari hemställs att riksdagen skall besluta att konsumentverket förläggs till Sundsvall,
1972:1556 av herr Sjönell m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen skall
1. hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag beträffande den fortsatta utbyggnaden av den konsumentpolitiska verksamheten på lokal och regional nivå i enlighet med vad som har anförts i motionen,
2. hos Kungl. Maj:t anhålla att varudeklarationen av importerade varor och därmed sammanhängande problem tas upp till särskild prövning av den tillsatta utredningen,
3. besluta att konsumentverkets arbetsområde skall kunna omfatta jämväl information om offentliga tjänster,
4. uttala att en nära samverkan bör etableras mellan de konsumentpolitiska organ som nu skapas och det reguljära utbildningsväsendet,
5. besluta att konsumentverkets styrelse skall ha högst nio ledamöter,
6. uttala att konsumentverkets styrelse bör ha parlamentariskt inslag,
7. uttala att konsumentverket bör lokaliseras till ort utanför Stockholmsområdet,
8. anta de riktlinjer i övrigt för den framtida konsumentpolitiken som anförts i motionen,
1972:1557 av fru Sundberg (m) och fru Olsson i Helsingborg (c), vari hemställs att riksdagen skall uttala »att konsumentverket i sitt utredningsarbete bör lägga stor vikt vid produktundersökningar och att dessa undersökningsresultat ställs till allmänhetens förfogande genom en väl fungerande informationsverksamhet».
Allmänna synpunkter i vissa motioner
I några av motionerna förekommer deklarationer av mera principiell natur eller behandlas konsumentpolitiska frågor i allmänhet på ett översiktligt sätt, varvid uttalade önskemål inte alltid fullföljs genom formella yrkanden. Ifrågavarande delar av motiveringen i dessa motioner refereras här i korthet.
Motionen 1972:1549 inleds med en framställning om det marknads -
NU 1972: 40
ekonomiska systemet, för vilket såväl effektivitetsskäl som demokratiska grundsatser sägs tala. Som ett särskilt värde hos marknadsekonomin anges att den möjliggör en decentralisering av beslut om konsumtionsinriktning och produktion. Motionärerna anser att producenternas och leverantörernas möjligheter att påverka och skapa behov hos konsumenterna överdrivs i propositionen. De hävdar att konsumenterna som grupp betraktade inte är svaga och att företagen gör betydande ansträngningar för att utröna konsumenternas önskningar. Den enskilde konsumenten kan visserligen ibland behöva stöd genom statlig verksamhet, säger motionärerna, men den övervägande delen av informationsutbytet mellan producenter, distributörer och konsumenter kommer även fortsättningsvis att ske via marknaden och dess prissystem.
Marknadsekonomin bedöms positivt också i de med varandra närbesläktade motionerna 1972:153 och 1972:1551, i vilka görs en omfattande genomgång av konsumentpolitiska frågor. Här deklareras att marknadsekonomin erbjuder väsentliga fördelar framför varje annat känt ekonomiskt system och har varit den avgörande drivfjädern bakom den snabba ekonomiska utvecklingen i vårt land. Brister i marknadsekonomins funktionssätt finns emellertid, menar motionärerna, och bör rättas till genom styrande åtgärder från det allmännas sida. En rad olika inslag i den moderna marknadsbilden diskuteras. Beträffande reklamens roll anförs å ena sidan att reklamen ibland betonar ytliga produktskillnader och har ringa informationsinnehåll samt att det stora reklamutbudet gör det svårt för konsumenterna att orientera sig på marknaden, å andra sidan att reklamen ger konsumenterna nödvändig information om varor och försäljningsförhållanden och därigenom utgör ett stöd för konsumenterna och bidrar till en utjämning mellan olika grupper i fråga om konsumtionsbeteende. Motionärerna behandlar utvecklingen inom handeln med övergång till nya distributionsformer av typen självbetjäning och stormarknader, varvid betonas att dessa ställer nya krav på marknadskommunikationen. De framhåller dels att antalet produktslag och produktvarianter ökar kraftigt, t. ex. på konsumentkapitalvarornas område, dels att varusortimentet och varuhandelsmönstret har standardiserats med påföljd att minoritetsgrupper i vissa fall kommit i kläm. Konsumenternas möjligheter att framföra preciserade synpunkter är enligt motionärernas uppfattning otillräckliga; mera sammansatta önskemål kan inte framföras genom produktval eller ens genom systematisk köpvägran, och företagens marknadsundersökningar görs ofta för sent i produkternas tillblivelse. Speciell uppmärksamhet ägnas i de båda motionerna åt eftersatta konsumentgruppers behov. Särskilt i motionen 1972: 1551 anges argument för en vidgad innebörd av begreppet konsumentpolitik; social trygghet, goda bostäder, riskfria arbetsplatser, giftfria och människovänliga livsmiljöer
NU 1972: 40
nämns härvid som angelägna mäl för samhälleliga insatser. Konsumentpolitiken bör enligt motionärerna i första hand syfta till att skapa en egen aktivitet från konsumenternas sida. En förbättrad konsumentutbildning såväl inom ungdomsskolan som inom vuxenundervisningen förordas. Vidare uttalas önskemål om ett utbyggt lagskydd för konsumenterna, på längre sikt innefattande bl. a. en varu- och tjänstedeklarationsplikt, om en utvidgad konsumentforskning och om en utvidgad information, vilken föreslås i större utsträckning än den nuvarande bli decentraliserad, selektiv och speciellt inriktad på eftersatta konsumentgrupper.
Motionen 1972:1554 präglas av ett annat synsätt än de hittills nämnda motionerna. En aktiv konsumentpolitik måste, anförs här, grundas på en bedömning av konsumenternas situation i kapitalismens samhälle. De liberala trossatserna om konsumenternas efterfrågan som styrmedel för produktionen har krossats, säger motionärerna. Den kapitalistiska produktionen vägleds av en profitsträvan som tar sig uttryck bl. a. i varuförsämring och i en växande reklam med inslag av jippon. Att åstadkomma största möjliga påverkan på producenterna från konsumenternas sida bör enligt motionärerna vara ett huvudmål för den statliga konsumentpolitiken. Denna måste i högre grad än hittills inriktas på de ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt svaga gruppernas intressen. Motionärerna anser att det då behövs nya styrmedel som kan påverka producenternas utbud. I anslutning till vad KF, LO och TCO föreslagit i sitt remissyttrande över konsumentutredningens betänkande framförs tanken att producentpåverkan skall kunna ske i samma former som när samhället ingriper enligt konkurrensbegränsningslagen.
Utskottet
Begreppet konsumentpolitik utgör, framhålls i propositionen, en sammanfattande benämning på samhällets insatser i syfte att tillvarata konsumenternas intressen. Till en del har dessa insatser tagit formen av lagstiftning, varvid tillämpningen i betydande utsträckning lagts på speciella institutioner, såsom konsumentombudsmannen och marknadsrådet. De åren 1970 och 1971 tillkomna lagarna om otillbörlig marknadsföring och om otillbörliga avtalsvillkor är exempel härpå. Ett nytt steg på samma väg kan bli införandet av en särskild konsumentköplag. Förslag till en sådan har nyligen avlämnats av köplagsutredningen (SOU 1972: 28). Till en annan del innefattar konsumentpolitiken en mångsidig undersöknings- och upplysningsverksamhet, för vilken också finns en uppsättning speciella institutioner. Den utbyggnad och förändring av konsumentpolitiken som föreslås i propositionen gäller
NU 1972: 40
främst det sistnämnda slaget av konsumentpolitiska insatser. Ett nyinrättat konsumentverk föreslås bli central myndighet på detta område och bl. a. överta de funktioner som nu handhas av statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd och den statsunderstödda varudeklarationsnämnden (VDN)- De nya riktlinjer för samhällets konsumentpolitik som förordas i propositionen utgör i det väsentliga samtidigt riktlinjer för konsumentverkets arbete.
I propositionen anges några karakteristiska drag i det nuvarande ekonomiska systemet vilka har särskild betydelse för konsumenternas situation. Ett växande utbud av varor och tjänster, en accelererande produktförnyelse och nya former för marknadsföring är utmärkande drag i den marknadsekonomi som bildar ram för konsumtionen. Teoretiskt sett avgörs utbudets innehåll och sammansättning inom marknadsekonomin genom konsumenternas fria val. Enighet synes emellertid råda om att det marknadsekonomiska systemet i praktiken uppvisar brister i fråga om konsumenternas reella möjligheter att överblicka och värdera de möjligheter som marknaden erbjuder och att genom sitt sätt att utnyttja dessa styra det fortsatta utbudet av varor och tjänster. De härav betingade förslag i fråga om utformningen av en aktiv konsumentpolitik som framläggs i propositionen synes vad huvuddragen beträffar inte möta gensägelse. Efter att ha konstaterat detta och anslutit sig till den sålunda redovisade allmänna bedömningen av propositionens förslag övergår utskottet till att behandla de särskilda frågor som tagits upp i motionerna.
Konsumentpolitiken har till syfte att tillvarata konsumenternas intressen i förhållande till producenterna. Till kategorin producenter är, såsom påpekas i propositionen, att räkna inte bara enskilda utan också offentliga företag och institutioner som bjuder ut varor och tjänster på marknaden. Frågan om i vilken mån konsumentpolitiken skall ta sikte på verksamhet inom den offentliga sektorn berörs i motionen 1972: 1556. Riksdagen bör, menar motionärerna, besluta att konsumentverkets arbetsområde skall kunna omfatta också information om offentliga tjänster. Temat utvecklas inte närmare i motionen.
I propositionen (s. 62) varnas för att hänföra alla samhällsproblem, där en godtagbar måluppfyllelse inte föreligger, till konsumentpolitiken. Begreppet konsumentpolitik bör, anförs det, avse de problem som sammanhänger med konsumenternas köp och användning av varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade principer. Den angivna definitionen lämnar uppenbarligen konsumentverket betydande utrymme för information om offentliga tjänster, nämligen i de fall då dessa tjänster tillhandahålls enligt marknadsmässiga principer. Det är exempelvis självklart att konsumentverket i sin information om fritidsaktiviteter och resor måste behandla även SJ:s och andra offentligt ägda transportföretags
1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 40
NU 1972: 40
tjänster. Ett stort antal offentliga verksamhetsgrenar kan på detta sätt bli föremål för konsumentverkets intresse. Att konsumentverket utsträcker sin information till att även omfatta exempelvis sociala välfärdsanordningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan däremot knappast förenas med den nyssnämnda principen. Utskottet finner också en sådan utvidgning av området för konsumentpolitiken olämplig. Det bör ankomma på de offentliga organ som svarar för samhällets under icke marknadsmässiga former bedrivna service att var och en på sitt område lämna medborgarna önskvärd information. I somliga fall kan det visa sig lämpligt att detta sker i samarbete med konsumentverket.
Av vad här sagts framgår att, såsom motionärerna formulerar sitt önskemål, »konsumentverkets arbetsområde skall kunna omfatta jämväl information om offentliga tjänster», dock med iakttagande av de begränsningar som angivits. Önskemålet är enligt utskottets mening i rimlig utsträckning tillgodosett genom vad som uttalas i propositionen, och något särskilt uttalande i ämnet från riksdagens sida synes inte motiverat.
Att söka genom producentpåverkan förbättra produktutveckling, produktinformation, sortiments- och prispolitik etc. angav konsumentutredningen som en viktig uppgift för samhällets konsumentpolitik. Uttalanden i detta ämne i utredningens lägesrapport 1969 framkallade en livlig debatt; relativ enighet tycks emellertid nu råda om att konsumentverkets upplysningsåtgärder måste inriktas också på näringslivet. KF, LO och TCO har i ett gemensamt remissyttrande hävdat att konsumentverkets möjligheter att påverka producenterna bör utvidgas med lagregler av den typ som finns för konkurrenspolitiken och marknadspolitiken. Härigenom skulle samhällets konsumentpolitiska organ få tillfälle att göra sig gällande även gentemot producenter som inte frivilligt anpassar sig efter de önskemål i fråga om produktutveckling etc. som framställs utifrån konsumenternas intressen. Denna tanke avvisas i propositionen. Det är naturligt, uttalas där, att i första hand försöka åstadkomma resultat genom ett frivilligt samarbete med producenterna i obundna former. En motsatt uppfattning framförs i motionen 1972: 1554. Utbudet av nya produkter är alltför stort, hävdas det här, och profitsträvan är den främsta orsaken till detta. Konsumentpolitiken måste i hög grad inriktas på att tillvarata de ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt svaga konsumentgruppernas intressen. För att detta skall kunna uppnås erfordras styrmedel som kan påverka producentutbudet, menar motionärerna och förordar en sådan lagstiftning som KF, LO och TCO har skisserat.
Utskottet anser inte att det finns anledning att nu överväga att skapa särskilda påtryckningsmedel för producentpåverkan utöver dem som nu gällande lagstiftning erbjuder. Det aktuella syftet bör i allt
NU 1972: 40
väsentligt kunna uppnås genom ett frivilligt samarbete mellan konsumentverket och näringslivet. Utskottet vill understyrka att redan nu en avsevärd producentpåverkande effekt torde uppnås genom information om konsumentorganens provningsresultat. Utskottet avstyrker det berörda yrkandet i motionen 1972: 1554.
Ett annat yrkande i samma motion vilket likaledes avser konsumentpolitikens allmänna inriktning är att riksdagen skall uttala sig för att en verksamhet som syftar till en vidgad användning av varudeklarationer skall få stor prioritet inom det planerade konsumentverket. I propositionen understryks (s. 67) att det kommer att vara en viktig uppgift inom konsumentpolitiken att utveckla varudeklarationssystemet och att verka för att varudeklarationer kommer till användning i mera vidsträckt omfattning. Det erinras också om att en sakkunnig nyligen fått i uppdrag att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer, bl. a. konsekvenserna av ett obligatoriskt varudeklarationsförfarande för vissa varugrupper, och att en arbetsgrupp med representanter för statens konsumentråd och VDN har påbörjat ett utvecklingsarbete som syftar till att göra varudeklarationerna bättre anpassade till konsumenternas informationsbehov. Med hänsyn till vad nu sagts finns det enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att göra ett sådant särskilt uttalande beträffande varudeklarationer som föreslås i motionen 1972: 1554.
Hemställan i motionen 1972: 1556 avser också i vissa delar grundläggande frågor rörande konsumentpolitikens inriktning. Motionärerna understryker att utbildningsväsendet har stor betydelse för konsumentfostran och vill att riksdagen skall uttala att en nära samverkan bör etableras mellan de konsumentpolitiska organ som nu skapas och det reguljära utbildningsväsendet. Innebörden i deras yrkande att riksdagen skall »anta de riktlinjer i övrigt för den framtida konsumentpolitiken som anförts i motionen» synes i huvudsak vara att propositionens förslag i detta hänseende bör godtagas. På en punkt gör dock motionärerna ett särskilt påpekande. Att ge konsumenterna bättre förutsättningar att välja »miljövänliga» varor måste, anför de, räknas till de viktigaste uppgifterna inom den konsumentpolitiska verksamheten. Konsumentupplysningen i vid mening bör därför innefatta upplysningar om vilka kostnader respektive varor förorsakar i fråga om miljövård och när det gäller att inpassa produktionen i naturens kretslopp.
Utbildningens betydelse betonas kraftigt i propositionen (s. 73). Det framhålls att det blir en framträdande uppgift för konsumentverket att medverka till förbättringar av utbildningen i konsumentkunskap och att det ligger väl i linje med den nuvarande utbildningspolitiken att åstadkomma en undervisning som bidrar till att eleverna blir självständigt tänkande och kritiskt värderande konsumenter. Såväl skolutbildning som vuxenutbildning avses med detta uttalande. Vid den program -
NU 1972: 40
indelning enligt programbudgeteringens principer som avses gälla för konsumentverket föreslås information som sprids genom utbildning bli ett delprogram i ett av de båda programmen. Något särskilt uttalande rörande de konsumentpolitiska organens samverkan med utbildningsväsendet synes inte vara påkallat från riksdagens sida.
I vad gäller miljövårdsaspektema vill utskottet peka på vad som sägs i propositionen i ett tidigare åberopat resonemang om definitionen av begreppet konsumentpolitik (s. 62 f.). Den redovisade avgränsningen till »problem som sammanhänger med konsumenternas köp och användning av varor och tjänster, som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade principer» hindrar inte, anförs det, att man kan lägga konsumentpolitiska aspekter på många andra samhällsproblem, men dessa aspekter bör bedömas inom respektive sektor av den offentliga verksamheten. Att beteckna exempelvis miljövård som en konsumentpolitisk fråga skulle, hävdar departementschefen, medföra begreppsförvirring.
Även enligt utskottets mening måste undvikas att ett alltför omfattande uppdrag läggs på de konsumentpolitiska organen. Att bedriva information på miljövårdens område är en angelägen samhällsuppgift. I första hand bör den fullgöras av de myndigheter som har ett direkt ansvar för miljövården. Samtidigt är det uppenbart att en tillfredsställande information till konsumenterna om varor etc. ibland bör innefatta upplysningar rörande miljövårdsaspekter. Det kan exempelvis vara naturligt att konsumentverket vid information på tvättområdet upplyser också om olika tvättmedels och tvättmetoders miljöeffekter. Utskottet förutsätter att de konsumentpolitiska organen kommer att vinnlägga sig om att i samarbete med statens naturvårdsverk dra upp riktlinjer för hur uppgiften att bedriva samhällsinformation rörande konsumtionens miljövårdsaspekter skall fördelas.
I motionen 1972: 1557 föreslås att riksdagen skall uttala att konsumentverket i sitt utredningsarbete bör lägga stor vikt vid produktundersökningar och att resultaten av dessa bör ställas till allmänhetens förfogande genom en väl fungerande informationsverksamhet. Motionärerna utgår från uttalandena i propositionen om att konsumentverkets utrednings- och undersökningsverksamhet skall syfta till att skaffa kunskap om konsumenternas förhållanden i olika avseenden och att ange möjligheter till ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre förutsättningar att tillfredsställa de egna behoven. Denna inriktning får inte, menar motionärerna, leda till att utrymmet för direkta produktundersökningar minskas. Den efterfrågan som konsumentinstitutets skrifter och telefonservice har rönt visar enligt motionärernas mening att det finns ett mycket stort behov av personlig information om olika varor. Konsumentverket bör, hävdar de, ta hänsyn till detta och verka för att ytterligare konsumentgrupper kan utnyttja möjligheten att få sådan information.
NU 1972: 40
13 Utskottet ansluter sig till den i propisitionen angivna grundsatsen att den konsumentpolitiska verksamheten mer än för närvarande bör inriktas mot hushållens större planeringsfrågor. Departementschefen tillägger emellertid att en sådan inriktning inte behöver innebära att konsumenternas behov av stöd vid val mellan olika produkter eftersätts. Detta uttalande — som stöds av vad som anförs om provning av produkter som en av konsumentverkets uppgifter och om provningsresultatens producentpåverkande effekt — tar utskottet fasta på. Utskottet utgår alltså från att de av motionärerna citerade uttalandena syftar till en vidgning av den hittillsvarande undersöknings- och informationsverksamheten men inte till någon inskränkning i fråga om redan förekommande konsumentpolitiska åtgärder vilka allmänt uppfattas som värdefulla. Något uttalande härutöver i anledning av motionen 1972: 1557 synes inte vara erforderligt.
Utskottet har därmed behandlat de frågor rörande de i propositionen förordade riktlinjerna för konsumentpolitiken som särskilt uppmärksammats i motionerna. I övrigt föranleder dessa riktlinjer inget uttalande från utskottets sida.
Som nämnts ovan har en utredning tillsatts med uppgift att pröva bl. a. vilka konsekvenserna skulle bli av ett obligatoriskt varudeklarationsförfarande för vissa varugrupper. I motionen 1972: 153, som väcktes vid riksdagens början, föreslås att riksdagen skall besluta om införande av obligatorisk varudeklaration för vissa produkter, nämligen dyrbarare tekniska hushållsapparater, bilar, fritidsbåtar och lägenheter. Motionärerna hänvisar bl. a. till att deklarationsnormer för flera slag av hushållsapparater finns eller håller på att utarbetas, att sjöfartsverket har fastställt normer för frivillig typprovning av fritidsbåtar och att bostadsstyrelsen har inlett ett utvecklingsarbete i fråga om deklarationsnormer för lägenheter.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa den pågående utredningens resultat genom att nu besluta om införande av obligatorisk varudeklaration. Det är givetvis angeläget att en ingripande åtgärd av detta slag inte företas innan konsekvenserna därav klarlagts. Utskottet vill understryka att tillsättandet av den nu nämnda utredningen kan uppfattas som vittnesbörd om en positiv inställning till ett system med i viss utsträckning obligatoriska varudeklarationer. I vad gäller frågan om varudeklaration av lägenheter bör noteras att — enligt ett uttalande i propositionen som utskottet instämmer i — frågor som rör själva bostaden i huvudsak faller utanför konsumentverkets arbetsområde.
Ett par speciella förslag beträffande varudeklarationer framläggs i motionerna 1972: 269 och 1972: 1556. I den förra förordas att varudeklaration skall införas i fråga om skor som uppfyller vissa minimikrav. Motionärerna påpekar bl. a. att den svenska skomarknaden numera
NU 1972: 40
domineras av importerade varor. Frågan om varudeklaration av importerade varor i allmänhet bör enligt den senare motionen prövas av den tillsatta utredningen. Kontakten med producentsidan och frågan om reklamation av importerade varor måste särskilt uppmärksammas, sägs i denna motion. De båda motionerna bör enligt utskottets mening beaktas i utredningens arbete, varför utskottet föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att motionerna för detta ändamål överlämnas till utredningen.
Samma utredning berörs i motionen 1972: 1549. Det anförs här att i propositionen inte klart utsägs huruvida de principfrågor rörande varudeklarationer som utredningen behandlar kommer att genom en proposition underställas riksdagens prövning. Motionärerna vill att riksdagen skall uttala sig för att så skall ske.
Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t i detta hänseende kommer att följa vanliga principer. Hithörande frågor kan tänkas komma under riksdagens prövning både i budget- och i lagstiftningssammanhang. Uppenbart är exempelvis att ett system med obligatorisk varudeklaration inte kan införas utan riksdagens medverkan. Något sådant uttalande i saken som föreslås i motionen 1972: 1549 finner utskottet inte erforderligt.
En från konsumentsynpunkt viktig information är hur mycket en vara verkligen kostar, framhålls i motionen 1972: 1551. Motionärerna berör de bestämmelser om märkning av livsmedel som finns i livsmedelslagen och de möjligheter att beivra direkt vilseledande prismärkningar som marknadsföringslagen ger. De erinrar också om den kampanj för s. k. jämförpriser som statens pris- och kartellnämnd (SPK) bedrivit under benämningen »Klart pris». Motionärerna vill att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära att få sig förelagt ett förslag till bestämmelser om prisangivelser.
Tanken på särskilda föreskrifter om prisangivelser framfördes förra året i en motion som även innehöll en rad andra önskemål på konsumentpolitikens område. Riksdagen avslog motionen, vilken avstyrkts av näringsutskottet (NU 1971:3 s. 19) under hänvisning till konsumentutredningens då pågående arbete och, såvitt gällde de skisserade reglerna för prisangivelser, SPK:s kampanj »Klart pris». Utskottet är inte heller nu berett att tillstyrka en framställning till Kungl. Maj:t i fråga om sådana regler. Det bör ankomma på de konsumentpolitiska organen, inklusive SPK, att i första hand ta ställning till vilka åtgärder som kan vara lämpliga på detta område. I vad gäller sådana punkter i motionärernas exempelsamling som fullständighet i prisangivelserna och öppet angivande av avbetalningskostnader vill utskottet erinra om de möjligheter konsumentombudsmannen har att påverka praxis med stöd av marknadsföringslagen.
I motionen 1972: 153 upprepas ett tidigare framlagt förslag att alla
NU 1972: 40
landets hushåll skall få sig tillställd en »konsumentkatalog» med grundläggande information om hur man skaffar sig ökad kunskap om varor och tjänster, vart man vänder sig för att få råd, hur man läser en varudeklaration etc. Till detta förslag tog näringsutskottet och riksdagen förra året ställning på samma sätt som i det nyss redovisade fallet (NU 1971: 3 s. 19).
Ett direkt beslut om en konsumentkatalog såsom föreslås i motionen 1972: 153 kan utskottet inte tillstyrka. Utskottet förutsätter att uppslaget prövas av konsumentverket.
I samma motion föreslås att berörda myndigheter skall få i uppdrag att ta initiativet till en internationell dokumentationscentral för varufakta. Motionärerna anser att det internationella samarbetet på konsumentforskningens och varuprovningens områden är dåligt utvecklat. Härav följer, menar de, ett dyrbart dubbelarbete för konsumentorganen, fördyring av produkterna och snedvridning av konkurrensen.
Frågan om en institution av angivet slag har, enligt vad utskottet erfarit, från svensk sida aktualiserats inom OECD. Utskottet räknar med att frågan bevakas i det fortsatta internationella samarbetet. Någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t, såsom föreslås i motionen 1972: 153, anser utskottet därför inte erforderlig.
De förslag som konsumentutredningen framlagt i betänkandet (SOU 1971:86) Bilen och konsumenten berörs i motionen 1972:1511. Det noteras här att departementschefen i propositionen uttalat att bl. a. frågan om kontroll av bilreparationsverkstäder kommer att övervägas ytterligare. Detta problem bör inte ses enbart från konsument- och trafiksäkerhetssynpunkt, menar motionärerna. De befarar att en omfattande irreguljär bilreparationsverksamhet, som delvis motiveras av möjligheterna till skatteflykt, skall utbreda sig och hota sysselsättningen vid de reguljärt arbetande företagen. I motionen begärs en snar utredning med sikte på en sådan kontroll av bilreparationsverksamheten som syftar till ett väsentligt ökat konsumentskydd.
Som motionärerna framhåller skall frågan om kontroll av bilreparationsverkstäder enligt departementschefens uttalande övervägas ytterligare. Utskottet bedömer frågan som väsentlig och förutsätter att motionärernas synpunkter kommer att prövas noga. Utskottet anser emellertid inte att riksdagen har anledning att enligt yrkandet i motionen 1972: 1511 rikta en särskild begäran till Kungl. Maj:t om utredning i ämnet.
Utskottet övergår så till att behandla de organisatoriska frågor som tagits upp i propositionen och motionerna.
Vad beträffar verksamheten på central nivå innebär propositionens förslag, såsom redan sagts, att statens institut för konsumentfrågor och statens konsumentråd skall upphöra och ersättas av konsumentverket, en ny central myndighet med uppgift att bedriva konsumentpolitisk verksamhet. Denna förändring, som avses äga rum vid årsskiftet 1972- 1973, tillstyrks av utskottet.
NU 1972: 40
16 Av det sagda framgår att statens pris- och kartellnämnd (SPK) enligt propositionens förslag förblir fristående. Departementschefen uttalar att SPK:s uppgifter är av sådan art att verksamheten inte naturligen kan inordnas i ett konsumentverk. SPK har lämnats utanför de nu aktuella övervägandena; i annat sammanhang skall emellertid prövas huruvida någon del av dess verksamhet bör inordnas i konsumentverket. Detta ställningstagande kritiseras i motionen 1972: 1554. Ett aktivt agerande i syfte att tillgodose konsumentbehovet av rimliga priser är enligt motionärernas uppfattning angeläget. Därför erfordras, menar de, en skyndsam prövning av frågorna huruvida någon del av SPK bör inordnas i konsumentverket och hur i övrigt en samverkan mellan detta och SPK i syfte att hävda konsumentintressena på prisområdet bör gestaltas.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning rörande relationerna mellan konsumentverket och SPK och avstyrker alltså det berörda yrkandet i motionen 1972:1554. I detta sammanhang vill utskottet nämna att Kungl. Maj:t nyligen uppdragit åt SPK att i samråd med statskontoret utreda frågan om SPK:s organisation m. m. I de direktiv som utfärdats för utredningsarbetet anförs bl. a. att starka skäl talar för att prisövervakningen utsträcks till att omfatta flertalet viktigare varu- och tjänsteområden samt olika förädlingsled. Utredningen skall ta fram underlag för den avsedda prövningen av huruvida någon del av SPK:s verksamhet bör inordnas i konsumentverket.
På grundval av de erfarenheter som erhållits genom en begränsad försöksverksamhet med lokala konsumentkommittéer föreslog konsumentutredningen att en lokal konsumentpolitisk verksamhet skulle byggas upp, baserad på frivilliga kommunala konsumentnämnder. Från kommunalt håll har förslaget om sådana nämnder avvisats vid remissbehandlingen. Departementschefen, som förklarar att han anser att det skulle vara värdefullt med ett kommunalt engagemang i konsumentpolitiska frågor, har funnit att utredningens förslag inte kan läggas till grund för rekommendationer till kommunerna. En utvidgning av den nuvarande verksamheten med lokala konsumentkommittéer bedöms inte vara ett godtagbart alternativ till inrättandet av kommunala nämnder; det statliga stödet till sådana kommittéer föreslås upphöra. Efter samråd med representanter för Svenska kommunförbundets ledning föreslås i propositionen en mera begränsad kommunal verksamhet. Uppgiften för denna skall vara att svara på frågor från allmänheten och lämna råd och anvisningar till konsumenterna. Kommunerna skall själva avgöra hur verksamheten skall organiseras. Kostnaderna förutsätts bli förhållandevis blygsamma. Det föreslås att staten skall stödja den kommunala verksamheten genom att lämna råd och upplysningar för det löpande arbetet. Detta skall vara en huvuduppgift för de regionalt verksamma konsumentpolitiska organen.
NU 1972: 40
17 Förslag rörande den lokala verksamheten framförs i flera motioner. I motionen 1972:1552 ges en starkt positiv redogörelse för de erfarenheter som försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer har givit; den bild härav som propositionen förmedlar finner motionärerna otillfredsställande. Tanken att kravet på samhällets neutralitet i partskonflikter skulle hindra ett konsumentpolitiskt engagemang från kommunernas sida avvisas. Kostnadsfrågorna sägs vara bristfälligt belysta. Motionärerna begär att de konsumentpolitiska frågornas lokala anknytning skall prövas ytterligare i samverkan med bl. a. Svenska kommunförbundet. Denna utredning skall särskilt ta upp vissa kommunalrättsliga aspekter på en ordning med kommunala konsumentnämnder, utformningen av de kanaler som förmedlar information mellan de lokala, regionala och centrala konsumentpolitiska organen samt förutsättningarna för statsbidrag till kommuner som inrättar konsumentnämnder.
Även i motionerna 1972:1551 och 1972:1554 konstateras att erfarenheterna av de lokala konsumentkommittéerna är goda.
I den förra motionen betecknas det som viktigt att man snabbt får till stånd en kommunalt bedriven konsumentverksamhet, i första hand genom kommunala konsumentnämnder. Det beklagas här att konsumentutredningens förslag om sådana nämnder inte har tagits upp i propositionen men uttalas samtidigt att det inte är lämpligt att nu författningsreglera formerna för den kommunala verksamheten på konsumentområdet. Det bör tills vidare ankomma på kommunerna själva att bestämma i vilken mån de skall ägna de konsumentpolitiska frågorna intresse, säger motionärerna, men de centrala och regionala konsumentorganen bör på allt sätt, t. ex. genom råd och anvisningar, stimulera insatser från kommunernas sida.
I den senare motionen uttalas farhågor för att ett statiskt och traditionsbundet förfarande kommer att tillämpas när kommunerna skall utforma sin konsumentverksamhet. En rent kommunalpolitisk rekrytering och sammansättning av de lokala konsumentorganen bör enligt motionärernas mening undvikas. I stället bör man — efter mönster från försöksverksamheten — rekrytera personer som är verksamma inom konsumentkooperationen och andra folkrörelser. Konsumentverket bör utarbeta instruktioner för verksamheten och statligt stöd utgå enligt normer som snarast bör utformas på regeringens initiativ.
En utbyggd lokal och regional verksamhet på området förordas i mera allmänna ordalag i motionen 1972:1556. En stark lokal och regional förankring behövs, säger motionärerna, för att man skall kunna inhämta kunskap om konsumenternas faktiska situation. Riksdagen bör enligt motionärernas mening anhålla att Kungl. Maj:t lägger fram förslag om en fortsatt utbyggnad av den konsumentpolitiska verksamheten på lokal och regional nivå.
Med hänsyn till omständigheterna finner utskottet den uppläggning
NU 1972: 40
av den lokala konsumentpolitiska verksamheten som anges i propositionen vara godtagbar för närvarande. Samtidigt har utskottet förståelse för den vilja att förstärka denna verksamhet som uttrycks i motionerna 1972: 1551, 1972: 1552, 1972: 1554 och 1972: 1556. Utskottet är inte berett att stödja de mera preciserade krav som i ett par av motionerna framförs utifrån ett synsätt som delvis avviker från propositionens. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t och de konsumentpolitiska organen själva kommer att betrakta en vidareutveckling av den begränsade lokala verksamheten som en angelägen uppgift och så snart det blir möjligt framlägga de förslag som ytterligare erfarenheter och överväganden kan ge anledning till.
På det regionala planet finns redan i hela landet en särskild organisation, nämligen de till länsstyrelserna knutna hemkonsulenterna. Enligt utredningens förslag, som godtas i propositionen, skall konsulenterna ha till uppgift att stödja och främja utvecklingen av kommunal och annan konsumentpolitisk verksamhet. En förstärkning av hemkonsulentorganisationen med sex tjänster, placerade i vissa angivna län, föreslås. Härigenom minskas antalet län med blott en hemkonsulent från sexton till tio.
I flera motioner förordas en ytterligare förstärkning av hemkonsulentorganisationen. Ett omedelbart beslut om tolv i stället för sex nya tjänster påyrkas i motionerna 1972:1509 och 1972:1551. Härigenom skulle alla län med över 200 000 invånare få två tjänster. I den förstnämnda av de båda motionerna begärs vidare ett särskilt beslut att en av de tjänster som nyinrättas skall placeras i Kristianstads län. I motionen 1972:1550 hemställs att riksdagen skall anhålla att Kungl. Maj:t lägger fram förslag till en utbyggnad av hemkonsulentorganisationen med fem nya tjänster, placerade i Gotlands län och i de fyra nordligaste länen. Hemkonsulentorganisationen bör byggas ut, anförs i motionen 1972: 1556, och dessutom bör frågan om ett landstingskommunalt huvudmannaskap för den aktualiseras.
Såväl informationsbehovet som organisationsbehovet talar för att varje län bör disponera två hemkonsulenter, framhålls i motiveringen för förslagen i motionen 1972:1509. I motionen 1972:1551 uttalas att hemkonsulenterna vid sidan av sin rådgivande och utbildande verksamhet åtminstone under ett övergångsskede måste lägga stor vikt vid att stimulera den lokala konsumentverksamheten. En väsentlig uppgift för dem blir att fungera som förmedlare mellan den centrala verksamheten och verksamheten på fältet. Härvid måste det röra sig om en tvåvägskommunikation, betonas det. Förslaget i motionen 1972:1550 tar särskilt sikte på behovet av att hemkonsulenterna kan göra insatser i glesbygderna. Invånarna där har inte tillgång till samma information som man kan få i tätorterna, framhåller motionärerna, och är till stor del låginkomsttagare. I motionen åberopas en skrivelse till chefen för handelsdeparte -
NU 1972: 40
mentet från Västerbottens läns hushållningssällskap, i vilken landsbygdens speciella behov av information och fortbildning beträffande både konsumtion och produktivt hemarbete betonas. Motsvarande synpunkter har från hushållningssällskapets sida framförts direkt till utskottet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en fortsatt utbyggnad av hemkonsulentorganisationen är önskvärd. I dagens läge är utskottet emellertid inte berett att förorda inrättande av fler nya tjänster än de sex som föreslås i propositionen. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Majit när resurser bedöms föreligga kommer att föreslå en ytterligare ökning av antalet hemkonsulenter.
En viktig organisationsfråga gäller storleken och sammansättningen av konsumentverkets styrelse. I propositionen föreslås — i anslutning till en reservation till konsumentutredningens betänkande — att styrelsen skall ha högst sju ledamöter. Väsentliga effektivitetsskäl talar enligt departementschefens bedömning för detta antal. Personer med skiftande erfarenhetsbakgrund bör beredas plats i styrelsen, men valet bör inte bindas genom författningsmässiga föreskrifter, heter det vidare i propositionen.
Flera härifrån avvikande förslag framförs i vissa motioner. Majoriteten inom konsumentutredningen föreslog en styrelse med tretton ledamöter, allsidigt sammansatt men med en majoritet av konsumentrepresentanter. Detta förslag tas upp i motionerna 1972:1510 och 1972:1549. I den förstnämnda av dessa understryks särskilt önskvärdheten av att näringslivet — såsom konsumentutredningens majoritet förutsatte — blir tillräckligt representerat i styrelsen. Sakkunskap om olika delar av näringslivet bör finnas företrädda, säger motionärerna, och representanterna måste vara sådana att styrelsens samarbete med tillverknings- och handelsleden kan bedrivas effektivt och i en förtroendefull atmosfär. I detalj preciseras förslaget i denna motion så att fyra ledamöter bör representera de viktigaste organisationerna i näringslivets tillverkningsoch handelsled.
I motionen 1972:1551 föreslås en styrelse med elva ledamöter. En sådan något större styrelse skulle inte, säger motionärerna, erbjuda oöverstigliga problem från arbetssynpunkt. Den skulle emellertid ge möjlighet för olika intressen inom producent- och distributörsgrupperna att delta i arbetet. För att konsumentverkets uppgift att prioritera de eftersatta konsumentgrupperna skall betonas förordar motionärerna att en av konsumentrepresentanterna skall företräda någon av dessa grupper, t. ex. de handikappade eller de äldre.
Ett fjärde alternativ framförs i motionen 1972:1556. För att styrelsen skall få en viss bredd utan att effektiviteten går förlorad därigenom föreslås att dess storlek skall fastställas till högst nio ledamöter. I denna motion förordas dessutom att ett parlamentariskt inslag skall ingå i styrelsen. Härigenom skulle denna, anför motionärerna, få löpande kontak -
NU 1972: 40
ter med det lagstiftningsarbete som pågår på konsumentområdet, och ökade möjligheter skulle skapas att bredda dess kontakter med folkrörelser och intresseorganisationer.
Utskottet anser i likhet med departementschefen att effektivitetshänsyn bör väga tungt när styrelsens sammansättning fastställs. En liten styrelse bör ha större förutsättningar än en stor att aktivt leda den nya organisationen, inte minst under det viktiga uppbyggnadsskedet. De ledamöter i konsumentutredningen som talade för en mindre styrelse nämnde sju eller nio ledamöter som ett lämpligt tal. Då det har stor betydelse att personer med skiftande erfarenhetsbakgrund kan beredas plats i styrelsen — något som också framhålls av departementschefen — bör enligt utskottets mening det högre av dessa tal väljas. Med tillstyrkande av motionen 1972:1556 i detta hänseende vill utskottet rekommendera att styrelsen får ett parlamentariskt inslag.
En viktig del av konsumentpolitiken är, anförs i motionen 1972:1551, att överväga lagstiftningsåtgärder syftande till att skydda konsumenterna mot farliga produkter, tvivelaktiga avtalsförhållanden etc. Inom konsumentverkets ram bör någon eller några jurister avdelas för att systematiskt bevaka marknaden med avseende på sådana lagstiftningsåtgärder, säger motionärerna och föreslår att de som handlägger konsumentskyddsfrågor av detta slag skall bilda en särskild enhet inom verket.
I propositionen anges klart att det tillhör konsumentverkets uppgifter att bevaka konsumentskyddsfrågorna. Utskottet vill understryka vikten av att stor uppmärksamhet ägnas åt dessa frågor. Att inrätta en särskild organisatorisk enhet inom verket för denna ärendegrupp är emellertid enligt utskottets mening inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför det här berörda yrkandet i motionen 1972:1551.
Propositionens förslag i övrigt beträffande konsumentverkets organisation ger inte anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida.
En av de frågor som tas upp i motionen 1972:1551 är i vilken form det skall ges möjligheter till insyn i och påverkan på de metoder som konsumentverket använder i sitt forsknings- och upplysningsarbete. Motionärerna framför tanken på ett organ som skulle stå till förfogande i fall då någon anser att allsidighet och opartiskhet har satts åt sidan i detta arbete. Härigenom skulle konsumentverket få lättare att motstå påtryckningar, anser motionärerna. Ett kvalificerat och allsidigt sammansatt råd av experter från olika områden, som i förväg granskar undersökningsverksamheten och informationen från metodsynpunkt, är enligt motionärerna en lämplig form för det föreslagna organet.
Motionärerna har enligt utskottets mening inte klart angivit vilken ställning och vilka befogenheter det av dem föreslagna organet skulle ha. Utskottet är inte berett att förorda någon framställning till Kungl. Maj:t om inrättande av ett sådant organ utan avstyrker det berörda motionsyrkandet.
I fråga om konsumentverkets lokalisering föreslås i propositionen inte
NU 1972: 40
något definitivt ställningstagande vid nuvarande tidpunkt. I avvaktan på ett sådant avses verket bli förlagt till Stockholmsområdet. Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet förordade i sitt remissyttrande över konsumentutredningens betänkande att verket skulle förläggas utanför Stockholm men ansåg att valet av förläggningsort borde göras först i samband med de beslut som i övrigt skulle bli aktuella på grundval av delegationens slutrapport. I denna, som avlämnats den 16 maj 1972, föreslås att konsumentverket skall förläggas till storstockholmsområdet.
Lokaliseringsfrågan tas upp i några motioner. Borås föreslås som förläggningsplats i motionen 1972: 1553 och Sundsvall i motionen 1972: 1555. I den förra påpekas att ett textilinstitut finns i Borås och att statens provningsanstalt enligt riksdagsbeslut 1971 skall förläggas dit; närheten till Göteborg ger dessutom, säger motionärerna, stora möjligheter att utnyttja tekniskt kunnig personal där för konsumentverkets undersökningar. I den senare motionen åberopas att Sundsvall har ett differentierat näringsliv och serviceutbud, universitetsfilial, tillgång till forskning av olika slag samt goda kommunikationer. I båda motionerna anförs att omställningssvårigheterna skulle bli mindre om den slutliga lokaliseringsorten bestäms redan i samband med verkets tillkomst. Ett uttalande av riksdagen att konsumentverket bör lokaliseras till ort utanför Stockholm påyrkas i motionen 1972: 1556.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om konsumentverkets lokalisering bör avgöras i samband med de andra frågor om lokalisering av statlig verksamhet som den för ändamålet tillsatta delegationen har utrett. Delegationens just avgivna slutrapport skall först remissbehandlas och sedermera prövas inom Kungl. Maj:ts kansli; därefter kan omlokaliseringsfrågorna underställas riksdagen. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t noga överväger möjligheterna att förlägga konsumentverket till annan ort än Stockholm. De tre i detta sammanhang aktuella motionsyrkandena avstyrker utskottet.
Allmänna reklamationsnämnden skall enligt vad som föreslås i propositionen tills vidare fortsätta sin verksamhet i de relativt självständiga former som gäller för närvarande. Departementschefen uttalar att reklamationsnämndens ställning och uppgifter bör övervägas i samband med en kommande prövning av huruvida det finns behov av ett särskilt rättegångsförfarande i alla konsumenttvister. I motionen 1972: 153 upprepas ett yrkande att regionala reklamationsnämnder skall inrättas, vilket väcktes förra året och då avslogs av riksdagen sedan näringsutskottet (NU 1971:3 s. 18) hänvisat till konsumentutredningens pågående arbete med frågorna om de statliga konsumentorganens organisation. Under hänvisning till departementschefens nyss åberopade uttalande avstyrker utskottet att riksdagen nu tar ställning för inrättande av regionala reklamationsnämnder.
För forskning m. m. får konsumentverket enligt propositionens förslag
NU 1972: 40
ett reservationsanslag av 600 000 kr. för budgetåret 1972/73, dvs. i realiteten för första halvåret 1973. I motionen 1972: 1551 understryks betydelsen av den grundläggande forskningsverksamhet som konsumentverket skall svara för och föreslås att anslaget skall höjas med 300 000 kr. till 900 000 kr.
Utskottet finner propositionens förslag till anslag för forskningsverksamheten väl avvägt och är inte berett att tillstyrka yrkandet i motionen 1972: 1551 om en höjning av anslaget.
Propositionens övriga förslag i anslagsfrågor föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Slutligen tillstyrker utskottet det i propositionen framlagda förslaget till sådan ändring i livsmedelslagen (1971:511) att de fackliga huvudorganisationerna får rätt att för tillvaratagande av konsumentintresset inom livsmedelsområdet anföra besvär över vissa beslut av statens livsmedelsverk.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. att riksdagen godkänner i propositionen 1972: 33 angivna riktlinjer för samhällets konsumentpolitik såvitt de gäller information om offentliga tjänster och finner motionen 1972: 1556 punkten 3 besvarad genom vad utskottet anfört i detta ämne,
2. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1554 såvitt den gäller producentpåverkan (punkten 1) godkänner i propositionen 1972: 33 angivna riktlinjer för samhällets konsumentpolitik i motsvarande del,
3. att riksdagen i övrigt godkänner i propositionen 1972: 33 förordade riktlinjer för samhällets konsumentpolitik m. m. och finner motionerna 1972: 1554 såvitt den gäller varudeklarationer (punkten 2), 1972: 1556 såvitt den gäller samverkan med utbildningsväsendet och riktlinjer i övrigt för konsumentpolitiken (punkterna 4 och 8) samt 1972: 1557 icke föranleda särskild åtgärd,
4. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller införande av obligatorisk varudeklaration för vissa produkter (punkten A moment 1),
5. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att motionen 1972: 269 om obligatorisk varudeklaration av skor och motionen 1972: 1556 såvitt den gäller varudeklaration av importerade varor (punkten 2) överlämnas till utredningen angående vissa principfrågor i samband med varudeklarationer för beaktande,
6. att riksdagen avslår motionen 1972: 1549 såvitt den gäller krav på riksdagsprövning av principfrågor rörande varudeklarationsverksamheten (punkten 2),
7. att riksdagen avslår motionen 1972: 1551 såvitt den gäller bestämmelser om prisangivelser,
NU 1972: 40
8. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller utgivning av en katalog med konsumentinformation (punkten A moment 2),
9. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller internationell dokumentationscentral för varufakta (punkten B),
10. att riksdagen avslår motionen 1972: 1511 angående kontroll av bilreparationsverksamhet,
11. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del beslutar att statens institut för konsumentfrågor och statens konsumentråd skall upphöra vid utgången av år 1972 samt att en central myndighet med uppgift att bedriva konsumentpolitisk verksamhet (konsumentverket) skall inrättas den 1 januari 1973,
12. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1554 såvitt den gäller samordning mellan konsumentverket och statens prisoch kartellnämnd (punkten 3) godkänner vad som anförts i detta ämne i propositionen 1972: 33,
13. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del samt motionerna 1972: 1551 i ifrågavarande del, 1972: 1552, 1972: 1554 punkterna 4 och 5 och 1972: 1556 i ifrågavarande del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande lokal konsumentverksamhet,
14. att riksdagen godkänner vad i propositionen 1972: 33 anförts angående hemkonsulentorganisationen och därvid i anledning av motionerna 1972: 1509, 1972: 1550, 1972: 1551 i ifrågavarande del och 1972: 1556 i ifrågavarande del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande fortsatt utbyggnad av denna organisation,
15. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del, med bifall till motionen 1972: 1556 punkterna 5 och 6 och med avslag på motionerna 1972: 1510, 1972: 1549 och 1972: 1551, den sistnämnda i ifrågavarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande sammansättningen av konsumentverkets styrelse,
16. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1551 såvitt den gäller inrättande av en enhet för konsumentskyddsfrågor inom konsumentverket godkänner de i propositionen 1972: 33 angivna riktlinjerna för konsumentverkets organisation,
17. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del bemyndigar Kungl. Maj:t att
a) vid konsumentverket inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen p för verkschefen och två extra ordinarie tjänster för chefer för avdelningar,
b) vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande,
NU 1972: 40
18. att riksdagen avslår motionen 1972: 1551 såvitt den gäller inrättande av ett vetenskapligt råd inom konsumentverket,
19. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del samt med avslag på motionerna 1972: 1553, 1972: 1555 och 1972: 1556, den sistnämnda i ifrågavarande del (punkten 7), som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet uttalat rörande konsumentverkets lokalisering,
20. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller inrättande av regionala reklamationsnämnder,
21. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar
a) till Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av 3 708 000 kr.,
b) till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel m.m. ett reservationsanslag av 200 000 kr.,
c) till Statens konsumentråd ett reservationsanslag av 2 050 000 kr.,
d) till Varudeklarationsnämnden ett anslag av 940 000 kr.,
22. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 6 748 000 kr.,
23. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del och med avslag på motionen 1972: 1551 i ifrågavarande del till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 600 000 kr.,
24. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 800 000 kr.,
25. att riksdagen antager det i propositionen 1972: 33 framlagda förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511).
Stockholm den 17 maj 1972 På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Wååg (s), Hovhammar (m), Jonsson i Husum (s), Rydén (fp), Möller i Göteborg (fp), fru Hambraeus (c), fru Hansson (s) och herr Hallgren (vpk).
NU 1972: 40
25 Reservationer
1. vid utskottets hemställan under 1 (information om offentliga tjänster) av herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c), Hovhammar (m) och fru Hambraeus (c), som anser dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 9 med »I propositionen (s. 62) varnas» och slutar på s. 10 med »synes inte motiverat» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»De tjänster som erhålls från offentliga organ spelar stor roll för konsumenternas totala behovstillfredsställelse. Det är därför angeläget att de konsumentpolitiska åtgärderna kommer att innefatta information om dessa tjänster. Av propositionen att döma anses detta böra bli fallet endast i den mån tjänsterna tillhandahålls enligt marknadsmässiga principer. Denna avgränsning är enligt utskottets uppfattning alltför snäv. Utskottet föreslår att riksdagen klart uttalar att konsumentverkets arbetsområde bör omfatta även information om offentliga tjänster. Ett sådant uttalande bör anses innebära att den i propositionen gjorda inskränkningen slopas.»
dels att utskottet under 1 bort hemställa
»1. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1556 punkten 3 och i anledning av propositionen 1972: 33 i motsvarande del uttalar att konsumentverkets arbetsområde bör kunna omfatta även information om offentliga tjänster,»
2. vid utskottets hemställan under 2 {producentpåverkan) av herr Hallgren (vpk), som anser
dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 10 med »Utskottet anser inte» och slutar på s. 11 med »yrkandet i motionen 1972: 1554» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet finner motionärernas uppfattning välgrundad. Om inga som helst sanktioner står till buds för konsumentverket i dess försök att påverka producenterna är försöken dömda att ofta bli resultatlösa. Följderna härav får i synnerhet de svaga konsumenterna bära. En fortsatt passivitet från samhällets sida på detta område kan inte godtagas. Riksdagen bör därför, såsom förordas i motionen 1972: 1554, begära att regeringen lägger fram förslag till bestämmelser som ger konsumentverket möjlighet till en aktiv, effektivt styrande producentpåverkan.» dels att utskottet under 2 bort hemställa
»2. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 1554 punkten 1 och propositionen 1972: 33 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till bestämmelser som ger konsumentverket möjlighet till aktiv producentpåverkan genom rätt att ingripa i styrningen av företagens produktplanering,»
3. vid utskottets hemställan under 4 {obligatorisk varudeklaration) av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser
NU 1972: 40
dels att det stycke på s. 13 i utskottets yttrande som börjar med »Riksdagen bör enligt» och slutar med »utanför konsumentverkets arbetsområde» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Att en utredning rörande konsekvenserna av ett system med obligatoriska varudeklarationer har tillsatts utgör enligt utskottets mening inget hinder för riksdagen att nu i princip uttala sig för att vissa produkter skall omfattas av ett sådant system. Det synes tvärtom värdefullt att genom ett sådant uttalande markera vilka för konsumenterna särskilt betydelsefulla produkter som utredningens arbete speciellt bör inriktas på. Riksdagen bör enligt utskottets mening hemställa att Kungl. Maj:t förelägger riksdagen förslag rörande obligatorisk varudeklaration för de produkter som nämns i motionen 1972: 153. Detta förslag bör givetvis bygga på den nyss omtalade utredningens resultat.» dels att utskottet under 4 bort hemställa
»4. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 153 punkten A moment 1 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag rörande obligatorisk varudeklaration för dyrbarare tekniska hushållsapparater, bilar, fritidsbåtar och lägenheter,»
4. vid utskottets hemställan under 6 (riksdagsprövning av principfrågor rörande varudeklarationsverksamheten) av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m), som anser
dels att det stycke på s. 14 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet utgår från» och slutar med »inte erforderligt» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Motionärernas förslag synes välbefogat. Det är angeläget att riksdagen klargör sin önskan att få ta ställning till de principfrågor rörande den framtida varudeklarationsverksamheten som blir aktuella. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen gör ett uttalande i enlighet med motionärernas förslag.»
dels att utskottet under 6 bort hemställa
»6. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1549 punkten 2 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om riksdagsprövning av principfrågor rörande varudeklarationsverksamheten, »
5. vid utskottets hemställan under 7 (bestämmelser om prisangivelser) av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser
dels att det stycke på s. 14 i utskottets yttrande som börjar med »Tanken på särskilda» och slutar med »stöd av marknadsföringslagen» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Liksom motionärerna anser utskottet att det är ett viktigt konsumentpolitiskt önskemål att ett lagstadgat system för prisangivelser införs. Konsumentombudsmannen kan inte ta upp alla de problem i fråga om prisangivelser som motionärerna avser, eftersom krav på att prisangi -
NU 1972: 40
velserna skall vara synnerligen tydliga och lättfattliga knappast kan grundas på marknadsföringslagen. Utskottet tillstyrker att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär ett förslag till regler för prisangivelser och vill framhålla att de erfarenheter som SPK:s kampanj »Klart pris» har givit bör kunna bli av värde när dessa regler skall utformas.» dels att utskottet under 7 bort hemställa
»7. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1551 i ifrågavarande del hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till bestämmelser om prisangivelser enligt vad utskottet anfort,»
6. vid utskottets hemställan under 12 (samordning mellan konsumentverket och statens pris- och kartellnämnd) av herr Hallgren (vpk), som anser
dels att det stycke på s. 16 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet ansluter sig» och slutar med »inordnas i konsumentverket» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av att en aktiv strävan att åstadkomma rimliga konsumentpriser blir ett centralt inslag i konsumentpolitiken. Detta förutsätter en samordning mellan SPK och konsumentverket. Propositionens linje att uppskjuta frågan härom på en obestämd framtid kan utskottet inte godtaga. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionen 1972: 1554 om att hithörande problem skall med förtur upptas till prövning.» dels att utskottet under 12 bort hemställa
»12. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1554 punkten 3 och i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande prövning av frågan om samordning mellan konsumentverket och statens pris- och kartellnämnd,»
7. vid utskottets hemställan under 14 {hemkonsulentorganisationen) av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser
dels att det stycke på s. 19 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet delar motionärernas» och slutar med »av antalet hemkonsulenter» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning att en ytterligare utbyggnad av hemkonsulentorganisationen är önskvärd. En slagkraftig regional organisation behövs för att konsumentverket inte skall bli isolerat utan förses med nödvändiga erfarenheter och uppslag från hela landet. Utöver de väsentliga utbildande och rådgivande uppgifter som hemkonsulenterna redan har tillkommer nu uppgiften att aktivera och stödja den frivilliga verksamheten i kommunerna. Utskottet anser att hemkonsulentorganisationen i en första etapp bör byggas ut så att samtliga län med mer än 200 000 invånare får minst två hemkonsulenter. Utöver vad som föreslagits i propositionen fordras för att detta krav skall tillgodoses
NU 1972: 40
ytterligare sex tjänster, förlagda till Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. Kostnaderna för dessa tjänster får liksom kostnaderna för de i propositionen föreslagna nya hemkonsulenttjänsterna bestridas med medel från förslagsanslaget Länsstyrelserna under tolfte huvudtiteln.
Utskottet tillstyrker alltså yrkandena beträffande hemkonsulentorganisationen i motionerna 1972: 1509 och 1972: 1551. Utskottet förutsätter dessutom att Kungl. Maj:t när resurser bedöms föreligga kommer att föreslå en ytterligare ökning av antalet hemkonsulenter.» dels att utskottet under 14 bort hemställa
»14. att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 1509 och 1972: 1551, den sistnämnda i ifrågavarande del, och i anledning av motionerna 1972: 1550 och 1972: 1556, den sistnämnda i ifrågavarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande ytterligare utbyggnad av hemkonsulentorganisationen samt i övrigt godkänner vad i propositionen 1972: 33 anförts angående denna organisation,»
8. vid utskottets hemställan under 15 (sammansättningen av konsumentverkets styrelse) av herrar Regnéll (m), Hovhammar (m), Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser
dels att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet anser» och slutar med »ett parlamentariskt inslag» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»I konsumentverkets styrelse bör representanter för konsumenterna bilda en klar majoritet. Samtidigt är det, såsom bl. a. konsumentutredningens majoritet har framhållit, önskvärt att styrelsen får en allsidig sammansättning. Det är värdefullt för dess arbete — och därmed för konsumentverksamheten i stort — om sakkunskap från näringslivets tillverknings- och handelsled finns företrädda i styrelsen. Några skäl varför styrelsen bör ha ett parlamentariskt inslag finns däremot knappast. Parlamentariker tillför inte i denna egenskap styrelsen sådana erfarenheter som främst behövs.
Utskottets bedömning leder fram till att styrelsen bör ha något högre numerär än som föreslås i propositionen. Elva ledamöter är enligt utskottets uppfattning ett lämpligt antal; några skäl för farhågor att en styrelse av denna storlek skall bli mindre arbetsduglig än den i propositionen föreslagna torde inte kunna anföras. En fördel med det angivna antalet är att konsumentinslaget i styrelsen kan göras mera mångsidigt. En värdefull förstärkning kan styrelsen få om, såsom föreslås i motionen 1972: 1551, erfarenhet av åtminstone någon särskilt eftersatt konsumentgrupps problem blir direkt företrädd i styrelsen.» dels att utskottet under 15 bort hemställa
»15. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del samt motionerna 1972: 1510 och 1972: 1549, med
NU 1972: 40
bifall till motionen 1972: 1551 i ifrågavarande del samt med avslag på motionen 1972: 1556 punkterna 5 och 6 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande sammansättningen av konsumentverkets styrelse,»
9. vid utskottets hemställan under 18 (vetenskapligt råd inom konsumentverket) av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser
dels att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med »Motionärerna har enligt» och slutar med »det berörda motionsyrkandet» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Motionärerna har enligt utskottets mening fäst uppmärksamheten på en viktig fråga. Det finns, som de framhåller, exempel på att stora producenter ibland genom kraften i sina påtryckningar lyckats förändra eller i allmänhetens ögon ifrågasätta information som ansetts oförmånlig, medan i andra fall mindre och medelstora producenter inte haft någon möjlighet att låta pröva om oförmånliga omdömen om deras produkter varit rimliga. För att konsumentforskningen och konsumentupplysningen skall kunna fylla sin uppgift krävs att dess opartiskhet och oberoende inte ifrågasätts. Ett sådant organ som motionärerna föreslår kan bidra till detta. Det kan ges formen av ett kvalificerat och allsidigt sammansatt råd av experter från olika områden, vilket från metodsynpunkt i förväg granskar undersökningsverksamheten och den information som ges. Utskottet tillstyrker alltså yrkandet i motionen 1972: 1551 att riksdagen skall hemställa hos Kungl. Maj:t att ett vetenskapligt råd upprättas för granskning av metoder som konsumentverket utnyttjar i sin verksamhet.»
dels att utskottet under 18 bort hemställa »18. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1551 i ifrågavarande del hos Kungl. Maj:t begär att ett vetenskapligt råd upprättas inom konsumentverket för granskning av metoder i samband med undersöknings- och upplysningsverksamheten,»
10. vid utskottets hemställan under 23 (anslag till Konsumentverket: Forskning m. m.) av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser
dels att det stycke på s. 22 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet finner» och slutar med »höjning av anslaget» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning att en förstärkning av konsumentverkets resurser för forskning är motiverad. Konsumentverket kommer under de första åren att få ägna stor uppmärksamhet och betydande forskningsinsatser åt att skaffa underlag för framtida beslut om verkets långsiktiga politik på centrala områden. Om inte tillräckliga medel ställs till förfogande för forskning av det slag som det
NU 1972: 40
här gäller minskas väsentligt konsumentverkets möjligheter att utvecklas till ett allt bättre stöd för konsumenterna. Utskottet tillstyrker därför det yrkande om höjning av anslaget till forskning m. m. som framförs i motionen 1972: 1551.»
dels att utskottet under 23 bort hemställa »23. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1551 i ifrågavarande del och i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 900 000 kr.»
Särskilda yttranden
beträffande lokal konsumentverksamhet
1. av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp):
De skäl som talar för en kommunalt driven konsumentverksamhet är starka. Det är därför viktigt att en sådan verksamhet snabbt kommer till stånd, helst genom att kommunala konsumentnämnder inrättas. Sådana nämnder är enligt vår mening nödvändiga för att verksamheten skall få tyngd och stabilitet. Det är mot denna bakgrund beklagligt att departementschefen inte har ansett sig böra i högre grad följa konsumentutredningens förslag på denna punkt, vilket har fått stöd hos en bred remissopinion.
Vissa skäl talar emellertid för att man inte nu bör författningsreglera formerna för den kommunala verksamheten på konsumentområdet. I många kommuner tillåter den ekonomiska situationen inte ytterligare expansion av verksamheten, och förhållanden och förutsättningar varierar från kommun till kommun. Verksamheten bör därför tills vidare vara frivillig såväl i vad gäller inriktning och omfattning som i vad gäller organisatoriska former. De kommuner som önskar inrätta särskilda konsumentnämnder har möjlighet till detta genom den rätt som tillkommer kommunerna att tillsätta de nämnder som är erforderliga för verksamheten. Den försöksverksamhet som sedan 1967 har bedrivits av sex lokala konsumentkommittéer — i Helsingborg, Kalmar, Norrköping, Skövde, Umeå och Västerås — har gett värdefulla erfarenheter som kan ge god vägledning för en konsumentnämnds verksamhet.
Även om vi alltså anser att det i nuläget bör ankomma på kommunerna själva att bestämma i vilken omfattning de vill ägna de konsumentpolitiska frågorna sitt intresse, vill vi framhålla vikten av att de centrala och regionala konsumentorganen på allt sätt stimulerar och stöder insatser från kommunernas sida på det konsumentpolitiska området. Detta kan ske i form av t. ex. råd och anvisningar för kom -
NU 1972: 40
munal verksamhet samt framställning av material och trycksaker. Att en slagkraftig hemkonsulentverksamhet är betydelsefull som ett ytterligare stöd för kommunerna har poängterats av oss i reservationen nr 7 ovan.
Vi vill erinra om att likartade motiveringar framfördes av konsumentutredningen i dess förslag om kommunal konsumentpolitisk verksamhet på frivillig basis:
Det konsumentpolitiska arbetet skall koncentreras kring väsentliga problem för hushållen och särskilda hushållsgrupper. Dessa problem måste till en del fångas upp i lokal instans. En del av problemen kan analyseras och lösas lokalt och mera omedelbart. Andra får föras vidare uppåt för närmare undersökningar och åtgärder. Olika vägar skall användas när det sedan gäller att söka nå förbättringar av konsumenternas situation och att hävda konsumentintressen. I vissa fall kan en mera omedelbar problembehandling förekomma på lokal nivå. Vidare måste behandlingsinstanserna från centralt och regionalt håll föras ut till det lokala planet och till konsumenterna. Ett nät av kontakter är nödvändigt för ett effektivt konsumentpolitiskt arbete.
Såsom lokala kontaktorgan för ett centralt konsumentverk kan kommunala konsumentnämnder spela en viktig roll både genom att förmedla lokala erfarenheter och synpunkter till konsumentverket och genom att bidra till en effektiv spridning av upplysningsmaterial från konsumentverket.
2. av fru Hansson (s):
Utskottet uttalar att den uppläggning av den lokala konsumentpolitiska verksamheten som anges i propositionen är godtagbar för närvarande. Detta betyder inte att den är tillfredsställande. Till grund för konsumentutredningens förslag på denna punkt, vilket nu inte blir förverkligat, ligger bl. a. positiva erfarenheter av den försöksverksamhet med lokala konsumentkommittéer som har bedrivits sedan år 1967 men nu upphör. Det finns skäl att betona vilka dessa positiva erfarenheter är. Det har varit möjligt att i högre grad än tidigare nå ut till de konsumenter som bäst behöver hjälp men som bara i ringa utsträckning nås av den traditionella konsumentverksamheten. Den lokala verksamheten har givit en klar insikt i de konkreta problem som olika konsumentgrupper har. De konsumenter som har vänt sig till de lokala kommittéerna för att få rättelse i besvärliga situationer har kunnat få det i de allra flesta fall då så varit motiverat. Konsumenterna har alltså kunnat påverka sin situation genom den lokala verksamheten. I flera fall har denna också resulterat i generella produktförbättringar. De lokala kommittéerna har genom sin projektverksamhet visat på möjligheterna att utföra lokala undersökningar av intresse för stora konsumentgrupper. Genom inför -
NU 1972: 40
mation i lokalpress och lokalradio samt vid offentliga möten och debatter har man kunnat informera om och sprida kunskap om väsentliga konsumentproblem.
Såsom framhålls i motionen 1972: 1552, där erfarenheterna av den lokala verksamheten summeras, kommer konsumentverkets arbete knappast att kunna lyckas utan lokal förankring. Det centrala arbetet måste baseras på att problemen fångas upp lokalt. Den lokala verksamheten kan ge nyttiga impulser för det centrala arbetet och motverka att verksamheten byråkratiseras.
När staten nu slutar att stödja försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer och lägger ansvaret för den lokala verksamheten på kommunerna är det angeläget att dessa i möjligaste mån stimuleras att göra insatser. Den rådgivning och utbildningsverksamhet till kommunernas hjälp som skisseras i propositionen är ett absolut minimum. Om kommunerna visar tvekan att engagera sig i konsumentverksamheten måste konsumentverket vara berett att mera aktivt informera dem om denna verksamhets betydelse.
På något längre sikt kommer säkert tanken på kommunala konsumentnämnder att åter bli aktuell. Det förefaller naturligt att man redan nu angriper de problem som kan återstå att lösa för att ett system med kommunala konsumentnämnder skall kunna genomföras. Dessa problem, som berörs i motionen 1972: 1552 och främst är av kommunalrättslig och organisatorisk natur, borde genom Kungl. Maj:ts och konsumentverkets försorg kunna tas upp på ett tidigt stadium, så att en framtida vidareutveckling av den kommunala konsumentverksamheten inte behöver fördröjas.
TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB STOCKHOLM 1972