Med anledning av propositionen 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet jämte motioner

KU 1975/76:48

Konstitutionsutskottets betänkande 1975/76:48

med anledning av propositionen 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet jämte motioner

1 detta betänkande behandlas propositionen 1975/76:160 samt följdmotionerna 1975/76:2373, 2377, 2378 och 2379.

Propositionen

I propositionen föreslås en omarbetning av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänna handlingars offentlighet. Förslaget är avsett att utgöra en första etapp i en översyn av sekretesslagstiftningen. Nya regler om handlingssekretess förutskickas sålunda föreläggas riksdagen vid 1976/77 års riksmöte.

Den föreslagna omarbetningen innebär inte några större sakliga förändringar i förhållande till gällande regler. Den grundläggande principen skall alltså fortfarande vara, att varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del av allmänna handlingar och att begränsningar i denna rätt får göras endast om vissa särskilt viktiga skäl påkallar det, t. ex. hänsynen till rikets säkerhet eller enskildas personliga intressen. Som regel skall sådana begränsningar endast få beslutas av riksdagen i en särskild lag.

Förslaget innefattar dels en författningsteknisk omarbetning, dels sakliga ändringar i enskildheter. Syftet med omarbetningen anges vara att genom modernisering och precisering av bestämmelserna ge större fasthet åt grundlagsregleringen. Bland de sakliga ändringarna kan särskilt nämnas reglerna om ADB- lagrad information. Förslaget uppges härvid syfta till att ge ökad insyn i myndigheternas informationsmaterial och samtidigt ett förbättrat skydd för den personliga integriteten.

De nya grundlagsreglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1978.

Beträffande grundlagsförslagets lydelse och den närmare motiveringen hänvisas till propositionen.

Motionerna

I motionen 1975/76:2373 av herr Boo m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar 1. att 2 kap. 4 § TF ges en striktare utformning i enlighet med vad i motionen anförs; 2. att ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande det personliga integritetsskyddet när allmän handling, underkastad offentlighetsprincipen, upptagits på data.

1 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 48

KU 1975/76:48

2 I motionen 1975/76:2377 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen måtte besluta 1. att till regeringens förslag till 2 kap. 2 § TF lägga ett stycke av följande lydelse: ”Begränsning av rätten att taga del av allmän handling får ej uppehållas sedan det omedelbara skälet för begränsningen ej längre består.”; 2. att till regeringens förslag till 2 kap. TF 15 § lägga en mening av följande lydelse: ”Vad gäller beslut av regeringen eller statsråd skall sökanden ha rätt att få saken prövad av riksdagens konstitutionsutskott. ”; 3. att ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande förbud mot sammankoppling av databanker och mot handel med persondata.

I motionen 1975/76:2378 av herr Molin (fp) hemställs 1. att riksdagen uttalar att den nya parlamentariska datautredningen bör få i uppdrag att överväga också sekretesslagstiftningen vad avser främst sekretessen mellan myndigheter; 2. att 15 § i förslaget till nytt 2 kap. TF ges följande ändrade

lydelse i förhållande till regeringens förslag: ”Om myndighet prövad

av domstol. Vad som har sagts skall dock ej gälla beslut av riksdagen eller regeringen.”; 3. att riksdagen uttalar som sin mening att också handlingar som utgör underlag för beslut i kommunala nämnder och i de statliga verkens styrelser bör betraktas som upprättade handlingar och därmed kunna bli offentliga.

I motionen 1975/76:2379 av herr Winberg m. fl. (m) hemställs att 2 kap. 4 § TF erhåller följande lydelse: ”Brev eller annat personligt meddelande till befattningshavare vid myndighet anses som allmän handling; dock ej om det uppenbarligen icke avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta sig med.”

De i motionerna upptagna frågorna

1. Tillämpningen av begreppet allmän handling pä brev och andra meddelanden som ställts till befattningshavare personligen

I motionerna 1975/76:2373 och 1975/76:2379 påtalas att den utformning reglerna om tillämpningen av begrepppet allmän handling på brev och andra meddelanden, som ställts personligen till befattningshavare vid myndigheter, erhållit i regeringsförslaget (2 kap. 4 § TF) ger möjligheter till inte önskvärda offentlighetsinskränkningar. I båda motionerna hävdas att det förslag till lagtext som lämnades av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) utgjorde ett starkare skydd för oflentlighetsintresset.

TF innehåller inte någon bestämmelse som drar en gräns mellan allmänna handlingar och privata meddelanden till befattningshavare. I propositionen till TF (1948:230 s. 130) uttalade departementschefen att det var förenat med svårigheter att i lagtexten precisera en lämplig gränsdragning mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Gränsdragningen borde därför enligt departementschefen liksom hittills ankomma på rättspraxis. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

KU 1975/76:48

3 Den praxis som utvecklats sedan 1948 belyses bl. a. i en inom statsrådsberedningen 1969 upprättad promemoria. Att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen medför enligt promemorian inte i och för sig att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller att påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende är handlingen att anse som allmän oavsett om den ställts till exempelvis chefen för visst departement eller till viss namngiven person. Över huvud taget bör enligt promemorian gälla, att brev eller meddelande som ställts till viss befattningshavare personligen men i hans egenskap av statsråd eller tjänsteman skall behandlas som allmän. Avser däremot handlingen mottagarens rent personliga angelägenheter eller har han mottagit den i egenskap av medlem i politiskt parti, enskild organisation eller motsvarande är den inte att anse som allmän. Det framhålls även i promemorian att en sådan personligen ställd handling som är att anse som allmän skall diarieföras.

De riktlinjer som lämnats i promemorian har riksdagen ställt sig bakom (t. ex. KU 1974:22 s. 31).

1 sitt betänkande Lag om allmänna handlingar (SOU 1975:22) föreslår OSK ett särskilt grundlagsstadgande, vari anges de fall där handling inte skall anses som allmän. Som en särskild punkt tas där upp brev eller annat personligt meddelande till befattningshavare vid myndighet, om det uppenbarligen inte avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta sig med.

OSK konstaterar, att det i praxis är fastslaget hur personliga meddelanden, s. k. handbrev, skall behandlas och att det finns anledning att lagfästa denna praxis. OSK framhåller att regeln enligt offentlighetskommitténs förslag skulle utformas så att personliga meddelanden till befattningshavare hos myndighet skulle anses som allmänna handlingar om de hänförde sig till något som denne hade att ta befattning med. Detta förslag mottogs visserligen på det hela taget positivt av remissinstanserna men framstår enligt OSK som väl snävt mot bakgrund av vad som nu anses gälla på området.

1 propositionen föreslås att berörda grundlagsstadgande i stället formuleras så, att brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet skall anses som allmän handling, om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning. Departementschefen anför till närmare motivering av sin ståndpunkt följande: När

det gäller den närmare utformningen av en bestämmelse om gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden gör sig olika intressen gällande. Ett är givetvis att största möjliga offentlighet bör råda i myndighetens verksamhet. Å andra sidan finns risk för att en alltför långtgående regel om offentlighet leder till att muntliga meddelanden används i stället för skriftliga. En sådan utveckling är inte önskvärd. Enligt

1* Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 48

KU 1975/76:48

min mening måste därför en bestämmelse om handbrev utformas så att det alltjämt finns ett visst utrymme för privata meddelanden som har beröring med myndigheternas verksamhet. Jag vill dock understryka att offentlighetsprincipen skall gälla om inte mycket starka skäl talar emot det. Den praxis som gäller på området får anses innebära en ändamålsenlig avvägning mellan de olika intressen som här står mot varandra. En grundlagsregel om handbrev bör alltså utformas med utgångspunkt i denna praxis.

Den grundläggande principen bör vara att ett brev eller annat meddelande som är adresserat till någon som innehar en befattning vid en myndighet skall anses som allmän handling, om handlingen gäller något som myndigheten har att befatta sig med. Jag har förut angett att begreppet ärende i TF bör ha samma innebörd som i förvaltningslagen. Utanför begreppet faller aliså myndigheternas s. k. faktiska handlande. På grund härav kan uttrycket ärende inte ensamt användas för att beskriva en handlings anknytning till en myndighets arbetsuppgifter. Jag föreslår därför att uttrycket ”annan fråga" nämns vid sidan av ”ärende” i lagtexten.

Som jag nämnde nyss bör emellertid ett visst utrymme finnas för privata meddelanden som har beröring med myndigheternas verksamhet. Den angivna huvudregeln kan därför inte göras undantagslös. En person som innehar en befattning vid en myndighet skall kunna ta emot ett brev som är avsett för honom enbart i hans egenskap som politiker, facklig förtroendeman eller annat och som rör den verksamhet som bedrivs av myndigheten. Finns inget sådant undantag, blir följden att t. ex. brev till en facklig representant i en statlig företagsnämnd från hans fackförening, vilket angår hans agerande i nämnden, skulle vara allmän handling. En sådan ordning framstår som olämplig inte minst med tanke på vidgningen av arbetstagarnas medbestämmanderätt inom den offentliga verksamheten. På motsvarande sätt bör t. ex. ett statsråd eller en kommunal förtroendeman som partifunktionär kunna motta ett brev som är avsett att påverka hans politiska handlande utan att det är tillgängligt för någon annan, även om brevet rör ett ämne som han har att befatta sig med som befattningshavare vid myndighet.

2. Talerätten mot beslut varigenom framställning att få ta del av allmän handling avslagits

2 kap. 15 § förslaget behandlar talerätten mot beslut av myndighet att avslå begäran att utfå allmän handling eller ge inskränkande förbehåll rörande sökandens rätt att förfoga över handlingen. I motionerna 1975/76:2377 och

2378 tas upp frågan om sådan talerätt mot beslut av regeringen eller enskilt statsråd. Enligt motionen 2377 bör även sådant beslut kunna överklagas. Besvärsinstans bör vara konstitutionsutskottet - dvs. den folkvalda instans som har att granska statsrådens och regeringens ämbetsutövning. I motionen

2379 framförs krav på att beslut av enskilt statsråd inte skall undantas från den i stadgandet medgivna talerätten.

Enligt gällande rätt (2 kap. 10 § TF) har sökanden i princip rätt att överklaga myndighets avslag på en framställning att ta del av allmän handling, dock att talerätt inte föreligger mot beslut av departementschef. I sakens natur anses vidare ligga att beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen

KU 1975/76:48

och regeringsrätten inte får överklagas. Besvärsprövningen får endast vara rent rättslig, dvs. sökanden måste göra gällande att beslutet inte är lagligen grundat. I 2 kap. 11 § TF är utförligt reglerat vilken myndighet som i olika fall är behörig prövningsinstans. Huvudregeln är att ändring skall sökas hos den myndighet som eljest har att överpröva beslut i mål eller ärende till vilket handlingen hör. Slutinstans för både statliga och kommunala beslut är i regel regeringsrätten, som enligt uttrycklig bestämmelse träder i stället för regeringen som besvärsinstans. I fråga om de allmänna domstolarnas handlingar är dock högsta domstolen sista instans.

Regeringsförslaget innebär en utvidgning av talerätten i förhållande till gällande rätt i två hänseenden. Dels föreslås den nuvarande begränsningen till rättslig prövning - talan mot beslut som påstås inte vara lagligen grundade

- slopas. Dels föreslås talerätt även mot beslut varigenom allmän handling utlämnas med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den. I grundlagstexten skall vidare enligt förslaget anges att talan inte får ske mot beslut av riksdagen, regeringen eller statsråd. Talan skall enligt stadgandet ske vid domstol. Enligt vad som anförs i propositionen är avsikten att de närmare reglerna om instansordningen skall anges i vanlig lag. Det förutskickas att kammarrätten - såsom OSK föreslagit

- genomgående skall bli andra instans och att undantag från denna regel endast skall göras för prövning av beslut i offentlighetsfråga av allmän domstol. I sådant fall föreslås vanligen fullföljdsordning gälla - dvs. hovrätt och högsta domstolen blir överinstanser.

Beträffande frågan om överprövning av beslut av riksdagen, regeringen eller enskilt statsråd anför departementschefen följande:

Frågan om beslut av riksdagen och myndigheter som lyder under den skall kunna överklagas har inte kommenterats i utredningsförslaget. Enligt min mening bör fullföljdsrätt vad avser beslut att inte lämna ut en begärd handling inte föreligga i fråga om beslut av riksdagen. Som regeringsrätten anför kan principiella skäl anföras för att dessa avgöranden inte skall kunna underkastas en ordinär domstolsprövning besvärsvägen. Denna ordning bör framgå av bestämmelse i grundlag. Vad däremot gäller beslut av myndigheter som lyder under riksdagen bör rätt att besvära sig till domstol i allmänhet föreligga. Att ställa upp ett krav i grundlag på domstolsprövning anser jag emellertid inte påkallat. Det bör liksom hittills ankomma på riksdagen att genom särskilda föreskrifter ange när fullföljdsrätt föreligger. Av 9 kap. 5 § riksdagsordningen framgår att, när fullföljd till domstol får äga rum, talan skall föras direkt i regeringsrätten.

Enligt min mening måste även beslut av regeringen av principiella skäl undantas från fullföljdsrätten. F. n. gäller att inte heller beslut av departementschef att vägra lämna ut handling får överklagas. Liksom OSK anser jag att detta undantag - utvidgat till att gälla varje enskilt statsråd - alltjämt skall behållas. Att göra skillnad mellan beslut av enskilt statsråd och statsrådskollektivet vore uttryck för ett formellt betraktelsesätt utan motsvarighet i de verkliga förhållandena. Beslut av regeringens ledamöter angående utlämnande av allmänna handlingar granskas av konstitutionsutskottet och kan föranleda ansvar.

KU 1975/76:48

6 Som framgår av det föregående överensstämmer regeringsförslaget i fråga om enskilt statsråds beslut att vägra utlämna allrtiän handling med OSK:s förslag, som i detta hänseende blev föremål för viss kritik under remissbehandlingen. Sålunda ansåg regeringsrätten, Svea hovrätt, socialstyrelsen, samtliga juridiska fakulteter, JO, Svenska sparbanksföreningen. Tidningarnas telegrambyrå och Pressens samarbetsnämnd att sådant beslut skulle kunna bli föremål för rättslig prövning.

3. Tiden för begränsning av rätten att ta del av allmän handling

1 motionen 1975/76:2377 föreslås att till 2 kap. 2 § TF i regeringens förslag lägges en bestämmelse av innebörd att handlingssekretess inte får uppehållas under längre tid än det omedelbara skälet för begränsningen består.

2 kap. TF innehåller i sin nuvarande lydelse inga bestämmelser om sekretesskyddets varaktighet. Regler härom är i stället intagna i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Ej heller nu föreliggande förslag till grundlagsreglering innehåller bestämmelser om sekretesstidens längd.

OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar är disponerad efter de i tryckfrihetsförordningen upptagna skyddsområdena. Inom varje ämnesområde behålls i stor utsträckning den enumerationsprincip som använts i den nuvarande sekretesslagen. Förslaget bygger i princip på att vissa skaderekvisit skall vara uppfyllda för att sekretesskydd skall föreligga. OSK anser det dock erforderligt att även behålla systemet med tidsgränser - olika för olika ämnesområden. Dessa tidsgränser är enligt OSK inte att betrakta som ”standardtider”, utan ”åtminstone någon prövning” bör ske om ett utlämnande verkligen kan vägras enligt viss bestämmelse.

Frågan om sekretesstidens längd berörs inte i propositionen på annat sätt än att departementschefen i sina överväganden rörande den författningstekniska regleringen (s. 74 f.) uppehåller sig bl. a. vid reglernas fördelning mellan grundlag, vanlig lag och annan författning. Enligt vad som anförs i propositionen skulle en uttömmande sekretessreglering i grundlag knappast vara realistisk. Som en särskild risk med ett sådant system anges att det legitima behovet att kunna ändra föreskrifterna efter den snabba utvecklingen i samhället därvid inte skulle kunna tillgodoses. Att i enlighet med OSK:s förslag, som på denna punkt nästan enhälligt tillstyrkts av remissinstanserna, ha de materiella sekretessbestämmelserna i vanlig lag, ger enligt departementschefen ”möjlighet till precisa och hanterliga regler för myndigheternas handlande på samma gång som reglernas samband med de bakomliggande sekretessgrunderna kan framhävas och överskådligheten bevaras”. Över huvud taget anser departementschefen det inte behövligt eller lämpligt att genom grundlagsbestämmelser binda lagstiftningen om handlingssekretessen utöver uppräkningen av tillåtna sekretessgrunder och den garanti mot omotiverad sekretessbeläggning som ligger i kravet på riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser.

KU 1975/76:48

4. Frågan om när handling skall anses upprättad

I 2 kap. 7 § förslaget till TF anges kriterierna för att en allmän handling skall anses upprättad. I motionen 1975/76:2378 framhålls att bestämmelsen i praktiken ger upphov till tolknings- och bedömningsfrågor. Det framhålls att också handlingar som utgör underlag för beslut i kommunala nämnder och i de statliga verkens styrelser bör betraktas som hos myndighet upprättade handlingar och därmed kunna bli offentliga. Därigenom skulle, anförs det, allmänheten fä en chans till insyn och debatten stimuleras innan besluten fattas.

Innehållet i 2 kap. 7 § i förslaget till TF överensstämmer i stort sett med gällande rätt. Den grundläggande principen skall således fortfarande vara att en myndighets åtgärd att expediera en dittills inte upprättad handling alltid skall medföra att handlingen skall anses upprättad. I fråga om handlingar, som inte expedierats särskilt, skall som huvudregel gälla att de anses upprättade när det ärende till vilket de hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten. I p. 3 stadgas särskilt att myndighets protokoll och därmed jämförliga anteckningar, som inte hänför sig till visst beslut, blir offentliga när handlingen justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. Denna regel skall dock inte gälla protokoll hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens eller kommuns revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunal myndighet i ärende som denna endast bereder till avgörande.

Departementschefen anför under sina allmänna överväganden (s. 72) att reglerna om när en handling är allmän har utformats med tanke på att en myndighet bör ha rimligt utrymme att själv bilda sig en uppfattning och fatta ståndpunkt, innan den måste ställa de handlingar som återspeglar övervägandena till förfogande för allmänheten. Enligt departementschefen är en sådan modifikation i offentlighetsgrundsatsen självklar och måste beaktas också i den nya lagstiftningen.

J. Offentlighet och datateknik

Motionerna 1975/76:2373, 2377 och 2378 tar även upp offentlighetsprincipen i förhållande till den genom datateknikens utveckling aktualiserade frågan om enskildas rätt till integritet. I samtliga motioner framhålls riskerna från integritetssynpunkt med samköming av offentliga uppgifter från olika dataregister. I motionen 2378 hävdas, att skyddet mot utlämnande av känsliga personuppgifter mellan myndigheter är oklart och ofta otillräckligt. Det måste enligt motionären vara en huvuduppgift för den i år aviserade utredningen om översyn av lagstiftningen om personorienterad ADB-information m. m. att överväga frågan om samköming mellan olika personregister på data. Det är i sammanhanget nödvändigt att också pröva utformningen av sekretesslagstiftningen i detta avseende. Riksdagen bör därför enligt vad

KU 1975/76:48

som anförs i motionen uttala att datautredningen även bör överväga sekretesslagstiftningen beträffande i första hand sekretessen mellan myndigheter.

Genom grundlagsändring 1973/1974 (prop. 1973:33, KU 1973:19 och 1974:8) infördes särskilda regler om handlingsbegreppets tillämplighet på ADB-upptagningar och andra tekniska upptagningar. Nu föreliggande förslag innebär inte några mera djupgående förändringar i den rättsliga regleringen av ADB-upptagningamas offentlighet. Vissa justeringar har dock gjorts.

När en myndighet för annans räkning hanterar en ADB-upptagning för enbart teknisk bearbetning eller liknande ändamål är enligt gällande rätt allmänhetens tillgång till sådan upptagning i viss mån begränsad. Upptagningen är visserligen allmän handling hos den förvarande myndigheten men om också användaren är myndighet är det enligt 2 kap. 9 § TF sistnämnda myndighet som har att pröva frågan om utlämnande av upptagningen. I propositionen föreslås att en ADB-upptagning skall vara undantagen från offentlighet hos den myndighet som endast har en teknisk uppgift i sammanhanget (6 § andra stycket).

Vidare innebär förslaget en begränsning av offentligheten i vad avser personregister (3 § andra stycket). I propositionen förordas sålunda att den allmänna tillgången till ADB-lagrade persondata hos handläggande myndighet begränsas i samma omfattning som myndighetens rättsliga befogenhet att för egen del överföra data till läsbar form. Denna särskilda skyddsregel för persondata avses gälla personregister i datalagens bemärkelse. Förslaget har utformats så att upptagningarna undandras offentligheten endast i den mån det finns föreskrifter som förbjuder överföring till läsbar form. Förbudet skall antingen vara föreskrivet i lag eller förordning eller grunda sig på bestämmelse i lag. Det bör nämnas, att enligt 6 § första stycket 6. datalagen skall datainspektionen vid tillstånd till inrättande och förande av personregister i den mån det behövs för att förebygga risk för otillbörligt intrång i personlig integritet meddela föreskrift om de personuppgifter som får göras tillgängliga.

Beträffande den närmare motiveringen anförs i propositionen (s. 86 f.) följande:

OSK har som nämnts föreslagit att ADB-upptagningar som en myndighet har teknisk tillgång till skall kunna vara allmänna handlingar endast om myndigheten har rättslig befogenhet att överföra dem till läsbar form. Enligt min uppfattning hänför sig förslaget till två olika situationer, som lämpligen bör behandlas var för sig.

Först bör uppmärksammas det fallet att en myndighet för annans räkning hanterar en ADB-upptagning för enbart teknisk bearbetning eller liknande ändamål. Redan enligt gällande rätt är allmänhetens tillgång till en sådan upptagning i viss mån begränsad. Upptagningen är visserligen allmän handling hos den förvarande myndigheten, men om också användaren är myndighet är det enligt 2 kap. 9 § TF denna som prövar fråga om utlämnande av upptagningen. Den situation som här är för handen saknar egentlig mot -

KU 1975/76:48

svårighet för de konventionella handlingarnas del. Enligt min mening kräver inte offentlighetsprincipen att allmänheten skall ha tillgång till en upptagning hos myndighet som endast tar teknisk befattning med den. När upptagningen används av myndighet, är det fullt tillräckligt att den finns tillgänglig hos den handläggande myndigheten. Det kan inte heller vara lämpligt att t. ex. en datacentral, som kanske har ett stort antal upptagningar för skilda myndigheters räkning om hand, skall pröva frågor om upptagningarnas offentlighet. För egen del vill jag därför gå ett steg längre än OSK och förorda att en ADB-upptagning skall vara undantagen från offentlighet hos den myndighet som endast har en teknisk uppgift i sammanhanget, även för det fall att myndigheten såsom ett led i den tekniska bearbetningen för annans räkning har lov att överföra upptagningen i läsbar form. I konsekvens härmed bör inte heller vanlig handling som har omedelbart samband med den tekniska bearbetningen vara allmän hos den bearbetande myndigheten. Möjligen kan det anses mera tveksamt om den ordning som jag har förordat nu skall gälla även när myndighet utför teknisk bearbetning av ADB-upptagningar för enskilds räkning. Jag anser emellertid att så bör vara fallet. Den information som kan hämtas från upptagningarna kan inte rimligen sägas ingå i de allmänna organens informationstillgångar.

Den andra frågan gäller om det skall vara möjligt att begränsa offentligheten för ADB-upptagningar genom att i särskilda föreskrifter förbjuda en handläggande myndighet att för eget bruk ta fram uppgifter av visst slag eller i viss kombination från faktiskt tillgängliga datamedier. Behov av sådana föreskrifter skulle kunna föreligga t. ex. när flera myndigheter var för sig är anslutna till ett databassystem som innehåller data för skilda användningsområden.

Enligt min mening kan goda skäl åberopas till förmån för OSK:s förslag såvitt gäller persondata. Den tekniska utvecklingen har medfört att stora mängder data i ADB-register kan vara mycket lättillgängliga och lättkombinerade. De rika möjligheterna till urval och sammanställning kan, i förening med uppgifternas offentlighet, innebära eller uppfattas som hot mot enskilda registrerades personliga integritet. Avvisar man en lösning enligt OSK:s förslag, kan man räkna med återkommande anspråk på sekretessbeläggning av personuppgifter. Alternativet med nya sekretessbestämmelser torde inte tjäna offentlighetens sak. Till detta kommer att den föreslagna regeln inte inkräktar på den viktiga funktionen hos offentlighetsprincipen att ge insyn i myndigheternas eget beslutsunderlag. I fråga om personregister kan vidare åberopas att informationstillgången redan genom datalagen begränsas så till vida som ADB-fört register inte får upprättas utan särskilt tillstånd. Jag anser alltså att förbud bör kunna meddelas registerhavaren att använda vissa söknycklar eller annars ta ut viss information, med verkan att inte heller allmänheten hos den myndigheten kan göra anspråk på samma information. Det inses lätt att förbudet utan denna verkan knappast kan upprätthållas gentemot den användande myndigheten.

Emellertid anser jag att OSK har dragit alltför långtgående slutsatser av sina resonemang om skyddet för personuppgifter. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om rättslig befogenhet för myndighet att överföra upptagning till läsbar form såsom villkor för upptagningens offentlighet gäller alla upptagningar, oavsett innehåll. För en bestämmelse med denna räckvidd kan enligt min mening inte förebringas tillräckliga skäl. Lika litet som i fråga om konventionella handlingar bör beträffande ADB-upptagningar myndighetens egen användning generellt sätta en gräns för allmänhetens

KU 1975/76:48

informationstillgång. Uppgifter som i mera faktisk bemärkelse är tillgängliga för en myndighet bör i princip vara det också för allmänheten, vare sig uppgifterna är fixerade i en vanlig handling eller i ett dataminne. Det vore enligt min mening betänkligt om allehanda föreskrifter om myndigheternas rätt till ADB-uttag skulle fä konsekvenser för handlingsoffentligheten.

Vid den avvägning mellan skilda intressen som är ofrånkomlig har jag alltså stannat för att förorda att den allmänna tillgången till ADB-lagrade persondata hos handläggande myndighet begränsas i samma omfattning som myndighetens rättsliga befogenhet att för egen del överföra data till läsbar form. I övrigt bör offentligheten för ADB-upptagningar anknyta till användande myndighets faktiska datatillgång. Den särskilda skyddsregeln för persondata bör gälla personregister i datalagens bemärkelse. Den bör formuleras så att det klart framgår att upptagningar i princip är offentliga, i den mån föreskrift som förbjuder överföring till läsbar form saknas. Om förbudet inte är föreskrivet i lag eller förordning, bör krävas att det grundar sig på bestämmelse i lag. Sådan bestämmelse finns f. n. i datalagen som, enligt vad jag har nämnt förut, medger datainspektionen att förbjuda registerhavare att göra vissa uppgifter tillgängliga (6 § första stycket 6.).

Som framgår av det föregående har justitieministern i år tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppgift att företa en allmän översyn av datalagen. En betydelsefull fråga anges i direktiven till utredningen vara datoriseringens sätt att påverka offentlighetsprincipen. Allmänt beskrivs kommitténs uppgift vara att överväga den rättsliga regleringen av skyddet för den personliga integriteten i samband med registrering av personuppgifter.

Beträffande den i motionen 1975/76:2378 aktualiserade frågan om tillläggsdirektiv till datautredningen att också överväga sekretesslagstiftning beträffande sekretessen mellan myndigheter innehåller såväl OSK:s förslag som tystnadspliktskommitténs förslag Tystnadsplikt och yttrandefrihet (SOU 1975:102) bestämmelser också om sekretessen mellan myndigheter. Som framgår av det föregående förbereds f. n. inom justitiedepartementet en proposition om lagstiftning angående allmänna handlingars offentlighet och av tystnadsplikt i offentlig verksamhet. Denna väntas föreläggas 1976/77 års riksdag. Enligt vad justitieministern anför i berörda utredningsdirektiv bör datautredningen därför tills vidare inte syssla med hithörande lagstiftningsfrågor. Det kan emellertid, anför justitieministern, senare visa sig lämpligt att uppdra åt kommittén att göra en fördjupad undersökning i vissa hänseenden, t. ex. angående sekretessen mellan myndigheter. Justitieministern tillägger att kommittén naturligtvis i full utsträckning skall kunna överväga frågor om samköming mellan olika ADB-registeroch sådana andra spörsmål om utväxling av data som hänger samman med att viss informationsteknik kommer till användning.

KU 1975/76:48

11 Utskottet

Den omarbetning av 2 kap. tryckfrihetsförordningen som nu föreslås riksdagen är ett led i det sedan länge pågående reformarbetet rörande allmänna handlingars offentlighet. Reformen avses genomföras i sin helhet vid 1976/1977 års riksmöte.

Utskottet vill till en början slå fast, att förslaget inte innebär några djupgående ändringar i nu gällande regelsystem. Den viktiga grundläggande principen att varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del av allmänna handlingar kvarstår således orubbad. Begränsningar i denna rätt föreslås liksom enligt gällande rätt endast få göras om vissa särskilt viktiga skäl påkallar det. Dessa sekretessgrunder skall enligt förslaget - liksom hittills - uppräknas i tryckfrihetsförordningen. De viktigaste förändringarna härvidlag är att två nya sekretessgrunder föreslås, nämligen hänsynen till rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik samt intresset att bevara djur- eller växtart.

Författningstekniskt överensstämmer regeringsförslaget med gällande rätt och följer också den uppläggning som offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén föreslagit. Förslaget till 2 kap. tryckfrihetsförordningen upptar således de tillåtna sekretessgrunderna men binder inte i övrigt utformningen av sekretesslagstiftningen.

Utskottet ansluter sig till den i propositionen föreslagna uppläggningen och vill härvid särskilt understryka att en sådan uppläggning får anses utgöra en garanti mot omotiverad sekretess inte bara genom uppräkningen i grundlag av tillåtna sekretessgrunder utan också i hög grad genom kravet på riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser.

Med det nära samband som föreligger mellan reglerna om allmänna handlingars offentlighet i å ena sidan grundlag och å andra sidan vanlig lag hade det självfallet varit lämpligast om riksdagen vid ett och samma tillfälle kunnat ta ställning till lagkomplexet i sin helhet. Att det inte varit möjligt att i förevarande sammanhang även framlägga förslag till lagstiftning om handlingssekretess beror enligt vad som anförts i propositionen i första hand på det nära samband som föreligger mellan handlingssekretessen och tystnadsplikten för offentliga funktionärer. Enligt departementschefen är det nödvändigt att få till stånd en samordning i både tekniskt och sakligt hänseende av lagstiftningen om handlingssekretess och den muntliga sekretessen för offentliga funktionärer. Utskottet instämmer i departementschefens åsikt om behovet av en samordning och anser därför att man får acceptera den i förhållande härtill mindre olägenheten som ligger i att de vilande grundlagsändringarna beslutas för sig.

I motionerna 1975/76:2373 och 1975/76:2379 påtalas att den utformning reglerna om tillämpningen av begreppet allmän handling på brev och andra meddelanden, som ställts personligen till befattningshavare vid myndigheter, erhållit i regeringsförslaget (2 kap. 4 8 TF) ger möjligheter till inte

KU 1975/76:48

önskvärda offentlighetsinskränkningar. I båda motionerna hävdas att det förslag till lagtext som lämnades av OSK. utgjorde ett starkare skydd för offentlighetsintresset.

Som anförs i propositionen är det viktigt att offentlighetsprincipen inte skall kunna åsidosättas genom att korrespondens med myndigheter får form av till befattningshavare personligen ställda meddelanden. En grundlagsregel som avser handlingsbegreppets tillämplighet på post som adresserats till viss befattningshavare personligen måste därför nödvändigtvis utformas på ett sätt som inte ger upphov till stora tolkningssvårigheter eller kan leda till orimliga resultat. Samtidigt måste en sådan grundlagsbestämmelse tillgodose i första hand kravet på insyn i den offentliga verksamheten men också den enskilda befattningshavarens möjligheter att bedriva annan verksamhet än den som omedelbart följer av hans tjänst eller uppdrag.

Nu angivna krav på grundlagsstadgandets utformning är enligt utskottet nödvändiga för att bestämmelsen inte i verkligheten skall leda till en inskränkning av offentligheten. En alltför stelbent regel kan föra med sig att muntliga meddelanden används i stället för skriftliga. Man får därför acceptera en lagregel som i vissa fall ger upphov till gränsdragningsproblem.

Huvudregeln måste självklart vara, att till befattningshavare vid myndighet personligen ställt brev eller meddelande som avser ett ämne inom myndighetens verksamhetsområde skall vara allmän handling. Det förekommer emellertid att politiker och representanter för fackliga och andra organisationer i ökad omfattning har uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Det ligger i sakens natur att en befattningshavare skall kunna motta brev som t. ex. facklig eller politisk förtroendeman utan att brevet under alla omständigheter måste ges offentlighet. En riktlinje bör enligt utskottet vara att skrivelser rörande myndighets verksamhet i visst konkret fall skall behandlas som allmänna handlingar men däremot inte skrivelser som uppenbart avser partipolitiskt eller fackligt agerande. I vissa fall kan uppgift om avsändaren av brevet vara vägledande för bedömningen av brevets karaktär av allmän handling i detta avseende. Så t. ex. bör ett personligt brev till ett statsråd från en verkschef i en fråga som rör verkets ämnesområde enligt utskottets mening vara att anse som allmän handling.

Den sakliga skillnaden mellan den utformning bestämmelsen erhållit i regeringsförslaget och i OSK:s förslag är enligt utskottets mening inte stor. Presumtionen är i båda fallen för offentlighet. Regeringsförslaget går formellt något längre härvidlag genom att inte bara ta sikte på sådant som är att hänföra till mål och ärenden hos myndigheten utan också på andra frågor som myndigheten har att behandla. Detta anser utskottet vara en fördel. Den formulering som regeringsförslaget använt för att markera undantag från offentlighetsprincipen är vidare enligt utskottets mening bättre anpassad till den bedömning som i det enskilda fallet måste göras.

Mot bakgrund av det anförda ansluter utskottet sig därför till regerings -

KU 1975/76:48

förslaget på denna punkt och avstyrker således motionerna 1975/76:2373 och 1975/76:2379.

Motionerna 1975/76:2377 och 2378 tar upp frågan om besvärsrätt över statsråds beslut att vägra utge handling eller ge inskränkande förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen. Motionen 2377 avser även talan mot regeringens beslut.

Enligt gällande rätt kan beslut av departementschef rörande avslag på framställning att ta del av handling inte överklagas. Propositionens förslag i förevarande hänseende innebär att denna inskränkning i besvärsrätten utvidgas till varje enskilt statsråd.

1 överensstämmelse med den praxis som hittills rått bör enligt utskottet rätten att pröva frågan om utbekommande av handling kunna tillkomma enskilt statsråd inom hans verksamhetsområde. En sådan prövningsrätt är närmast av administrativ karaktär och kan enligt utskottets uppfattning inte anses stå i strid mot regeringsformens förbud mot s. k. ministerstyre. Utskottet ställer sig däremot mera tveksam till frågan om det inte bör finnas möjlighet att överpröva enskilt statsråds beslut i dessa frågor. Som framgår av det föregående har flera remissinstanser förordat en sådan besvärsrätt.

Tillgången till handlingar från regeringskansliet är självfallet av största intresse när det gäller den bevakning av det offentliga livet som är det yttersta ändamålet med offentlighetsprincipen. Prövningen av frågan om utgivande av en allmän handling skall självklart göras utifrån de grunder som uppställts härför i grundlag och annan lag. För att denna prövning skall få största möjliga allsidighet är det dock enligt utskottets mening motiverat med någon form av besvärsrätt också mot enskilt statsråds beslut i sådana frågor. I vårt konstitutionella system är det enligt utskottets uppfattning mest följdriktigt att frågan i sista hand avgörs av regeringen. Utskottet är således inte berett att tillstyrka motionsyrkandena om att besvärsinstans skall vara domstol eller detta utskott. Utskottets ställningstagande föranleder en ändring i propositionens förslag till 2 kap. 4 § TF.

I motionen 1975/76:2377 föreslås att i TF tas in en bestämmelse att handlingssekretess inte får uppehållas under längre tid än det omedelbara skälet för begränsningen består.

Med den författningsteknik som valts skall grundlagsbestämmelserna inte binda lagstiftningen om handlingssekretess utöver uppräkningen av tillåtna sekretessgrunder och den garanti mot omotiverad sekretess som ligger i kravet på riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser. Som framgår av det föregående ansluter sig utskottet till denna fördelning av bestämmelserna mellan grundlag och vanlig lag. Härav följer, att enligt utskottets mening sekretesstidernas längd i de olika fallen måste anges i särskild lag och frågor med anknytning härtill tas upp i detta lagstiftningsarbete. Det kan tilläggas att av kravet i 2 §, att begränsningen av sekretessen skall vara påkallad av de särskilda sekretessgrunderna, följer, att den särskilda lagstiftningen om handlingssekretess måste utfomras så,

KU 1975/76:48

att inga omotiverade ofTentlighetsinskränkningar uppstår. Utskottet avstyrker därför motionen 1975/76:2377.

Enligt motionen 1975/76:2378 kan propositionens förslag beträffande kriterierna på när en allmän handling skall anses upprättad ge upphov till tolknings- och bedömningsfrågor. Motionären anser därför att riksdagen bör ställa sig bakom ett uttalande om att handlingar som utgör underlag för beslut i kommunala nämnder och i de statliga verkens styrelser bör betraktas som upprättade och därmed bli offentliga för att på så sätt ge allmänheten en chans till insyn redan innan besluten fattats.

Förslaget till utformning av reglerna i TF beträffande fråga närén handling skall anses upprättad har enligt vad som anförs i propositionen utformats med tanke på att en myndighet bör ha rimligt utrymme att själv bilda sig en uppfattning och fatta ståndpunkt, innan den måste ställa de handlingar som ger inblick i övervägandena till allmänhetens förfogande. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att en sådan modifikation i offentlighetsgrundsatsen är nödvändig även i framtiden. Utskottet vill tillägga, att det förhållandet att en handling inte kan anses upprättad givetvis inte innebär alt den inte får ställas till allmänhetens förfogande. Endast om handlingen omfattas av tystnadsplikt föreligger förbud mot utlämnande. Det är självklart att myndigheter även beträffande handlingar som inte är att betrakta som allmänna bör vara tillmötesgående med offentliggörande.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte berett att tillstyrka motionens förslag, som för övrigt enligt utskottets mening skulle kräva en annan utformning av 2 kap. 7 § TF än som föreslagits i propositionen. Ett uttalande skulle således inte vara tillräckligt för att tillgodose syftet med motionen.

I motionerna 1975/76:2373, 2377 och 2378 behandlas offentlighetsprincipen i förhållande till den enskildes rätt till integritet, särskilt aktualiserad genom datateknikens utveckling. I motionerna framhålls riskerna från integritetssynpunkt med samköming av uppgifter från olika dataregister. Mot denna bakgrund framhålls i motionen 2378 särskilt frågan om sekretessen mellan olika myndigheter, där skyddet enligt motionären är oklart. Denna fråga bör, anförs det, övervägas av den datautredning som nyligen aviserats.

Propositionens förslag innebär för ADB-upptagningamas vidkommande bl. a. den ändringen i förhållande till gällande rätt, att allmänhetens tillgång till ADB-lagrade persondata begränsas på så sätt att den inte får gå ut över den handläggande myndighetens rätt att för egen del överföra data till läsbar form. Denna särskilda skyddsregel avser personregister i datalagens bemärkelse.

Som framgår av det föregående avser justitieministern att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att företa en allmän översyn av datalagen. En betydelsefull uppgift för kommittén anges i utredningsdirektiven vara datoriseringens sätt att påverka offentlighetsprincipen. Kommitténs uppgift beskrivs allmänt vara att överväga den rättsliga regleringen av skyddet för

KU 1975/76:48

den personliga integriteten i samband med registrering av personuppgifter.

Beträffande den särskilda frågan om sekretessen mellan myndigheter avses denna att regleras inom den nya sekretesslagstiftningens ram. Datautredningens uppgifter skall därför tills vidare inte omfatta denna fråga. Departementschefen förutskickar dock att kommittén senare kan få i uppdrag att företa en fördjupad undersökning om sekretessen mellan myndigheter. Utskottet utgår ifrån att kommittén får ett sådant uppdrag, när beslut fattats om den nya sekretesslagstiftningen. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att kommittén enligt vad departementschefen uttalat är oförhindrad att i full utsträckning överväga t. ex. frågan om samköming mellan olika dataregister.

Mot bakgrund av det anförda är enligt utskottets mening de i motionerna aktualiserade frågorna, som har samband med ADB-upptagningar, redan beaktade av regeringen. Vad utskottet anfört i anledning av motionerna bör dock ges regeringen till känna.

I övriga delar godtar utskottet propositionens förslag.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande 2 kap. 4 § TF med avslag på motionerna 1975/76:2373, yrkandet 1, och 1975/76:2379 som vilande antar propositionens förslag,

2. beträffande 2 kap. 15 § första stycket TF med avslag på propositionen och med anledning av motionerna 1975/76:2377, yrkandet 2, och 1975/76:2378, yrkandet 2, som vilande antar följande lydelse av 2 kap. 15 § TF:

Om annan än riksdagen eller regeringen avslår begäran att få taga del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den, får sökanden föra talan mot beslutet. Talan mot beslut av statsråd skall föras hos regeringen och talan mot beslut av annan myndighet hos domstol.

1 den (= prop.) särskilt föreskrivet.

3. angående den tidsmässiga begränsningen av sekretesskyddet avslår motionen 1975/76:2377, yrkandet 1,

4. beträffande kriterierna för att en allmän handling skall anses upprättad avslår motionen 1975/76:2378, yrkandet 3,

5. beträffande datafrågor med anledning av motionerna 1975/76:2373, yrkandet 2, 1975/76:2377, yrkandet 3, och 1975/76:2378, yrkandet 1, ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

KU 1975/76:48

6. som vilande antar det i propositionen 1975/76:160 framlagda förslaget till 2 kap. TF, i vad det inte behandlats i det föregående.

Stockholm den 6 maj 1976

På konstitutionsutskottets vägnar HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s), herrar Werner i Malmö (m). Mossberg (s). Fiskesjö* (c), Molin (fp). Svensson i Eskilstuna (s). Bergqvist* (s). Karlsson i Malung (s). Nordin (c), Måbrink* (vpk). Olsson i Edane (s), fru Jacobsson* (m) och herr Kindbom (c).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m) vilka beträffande tillämpningen av begreppet allmän handling på brev och andra meddelanden, som ställts personligen till befattningshavare vid myndigheter ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden ”1 motionerna 1975/76:2273” och slutar på s. 13 med orden ”och 1975/76:2379” bort ha följande lydelse:

1 motionerna 1975/76:2373 (= utskottet) allmän handling.

Det anförda visar att presumtionen skall vara för offentlighet beträffande ifrågavarande slags handlingar. Detta kommer enligt utskottets mening bäst till uttryck om man anknyter till den formulering som OSK föreslagit, nämligen att handling skall vara allmän såvida det inte är uppenbart att den inte avser fråga som myndigheten har att behandla.

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa

1. beträffande 2 kap. 4 § TF med bifall till motionerna 1975/76:2373 yrkandet 1 och 1975/76:2379 och med avslag på propositionen i motsvarande del som vilande antar följande lydelse av 2 kap. 4 § TF:

Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, dock ej om handlingen uppenbarligen icke avser ärende eller annan fråga som myndigheten har att befatta sig med.

2. av herr Molin (fp) som beträffande frågan om besvärsrätt över statsråds beslut att vägra utge allmän handling eller att ge inskränkande förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen ansett

KU 1975/76:48

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s, 13 som börjar med orden ”Motionerna 1975/76:2377 och 2378” och slutar med orden ”2 kap. 4§ TF” bort ha följande lydelse:

Motionerna 1975/76:2377 (= utskottet) sådana frågor. Syftet

med denna besvärsrätt, nämligen att fl till stånd en rättslig överprövning, uppnås enligt utskottets mening bäst genom att en domstol även här blir besvärsinstans. Utskottet vill därför förorda, att talan mot beslut av enskilt statsråd att vägra utlämna handling eller ge inskränkande förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen får föras till regeringsrätten. Besvärsreglerna får närmare utformas i den särskilda lagen om allmänna handlingar. I förevarande sammanhang är det enligt utskottets mening inte påkallat med annan ändring i propositionens lagförslag än att bland undantagen från de i 2 kap. 15 § angivna myndigheterna inte ange statsråd.

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

2. beträffande 2 kap. 15 § förstastycket TF med bifall till motionen 1975/76:2378, yrkandet 2, och med avslag på propositionen och motionen 1975/76:2377, yrkandet 2, som vilande antar följande lydelse av 2 kap. 15 § första stycket TF:

Om myndighet avslår begäran att få taga del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den, skall sökanden ha rätt att få saken prövad av domstol. Vad som nu sagts skall dock ej gälla beslut av riksdagen eller regeringen.

3. av herr Måbrink (vpk) som beträffande frågan om besvärsrätt över statsråds och regeringens beslut att vägra utge allmän handling eller att ge inskränkande förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med orden ”Motionerna 1975/76:2377” och slutar med orden ”2 kap. 4 § TF” bort ha följande lydelse:

Motionerna 1975/76:2377 (= utskottet) s. k. ministerstyre.

Enligt utskottets mening är det inte tillfredsställande, att beslut i hithörande frågor av regeringen eller enskilt statsråd inte får överklagas. En möjlighet att föra talan även mot beslut av dessa organ bör därför ges. Den enligt utskottets mening mest lämpade besvärsinstansen för sekretessfrågor är detta utskott - dvs. den folkvalda instans som har att granska statsrådens och regeringens ämbetsutövning.

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

2. beträffande 2 kap. 15 § första stycket TF med bifall till motionen 1975/76:2377, yrkandet 2, och med avslag dels på propositionen i motsvarande del, dels på motionen 1975/76:2378, yrkandet

KU 1975/76:48

2, sorn vilande antar följande lydelse av 2 kap. 15 § första stycket TF:

Om myndighet avslår begäran att få taga del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den, skall sökanden ha rätt att få saken prövad av domstol. Vad som sagts nu skall dock ej gälla beslut av riksdagen, regeringen eller statsråd. Vad gäller beslut av regeringen eller statsråd skall sökanden ha rätt att få saken prövad av riksdagens konstitutionsutskott.

4. av herr Måbrink (vpk), som beträffande frågan om den tidsmässiga begränsningen av sekretesskyddet ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 13 med orden ”1 motionen 1975/76:2377” och slutar på s. 14 med orden ”motionen 1975/76:2377." bort ha följande lydelse:

I motionen 1975/76:2377 (= utskottet) vanlig lag. Det sagda

hindrar emellertid enligt utskottet inte att man i grundlagen för in en bestämmelse om att begränsningen av rätten att ta del av en allmän handling skall upphävas så snart de omedelbara skälen för begränsningen inte längre föreligger. Utskottet anser en sådan bestämmelse påkallad med hänsyn till att flera av de i 2 § angivna sekretessgrunderna är sådana att de kan ge utrymme för en godtycklig tolkning.

dels att utskottet under punkten 3 bort hemställa

3. angående den tidsmässiga begränsningen av sekretesskyddet med anledning av propositionen och med bifall till motionen 1975/76:2377, yrkandet 1, som vilande antar följande lydelse av 2 kap. 2 § TF:

Rätten att (= prop.) lämnas ut.

Begränsningen av rätten att taga del av allmän handling får ej uppehållas sedan det omedelbara skälet för begränsningen ej längre består.

Särskilt yttrande

av fru Jacobsson (m), som beträffande utskottets skrivning angående talerätt mot statsråds beslut att vägra utlämna allmän handling eller att ge inskränkande förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen anfört:

Enligt min mening bör det finnas besvärsrätt även mot statsråds beslut i frågor rörande utlämnande av handling. Jag finner emellertid inte utskottets förslag att göra regeringen till besvärsinstans meningsfullt. Att göra skillnad mellan beslut av enskilt statsråd och statsrådskollektivet är uttryck för ett formellt betraktelsesätt utan motsvarighet i verkligheten. Jag sympatiserar således mest med tanken att talan skall få föras till regeringsrätten men

KU 1975/76:48

anser inte att en sådan ordning kan genomföras utan särskild utredning. Jag har därför avstått från att reservera mig till förmån för denna lösning.