Jordbruksutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall jämte motioner

Jordbruksutskottets betänkande nr 10

JoU 1975:10

Nr 10

Jordbruksutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975: 32 om återvinning och omhändertagande av avfall jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975:32 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen att dels antaga förslagen till

1. lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

2. lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

3. lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor,

4. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

5. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

6. bilskrotningslag, dels

7. godkänna de grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som i propositionen förordats,

8. godkänna vad i propositionen anförts i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt avfall,

9. till Information om reformer på avfallsområdet för budgetåret 1975/76 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kr.

I propositionen läggs fram förslag som syftar till ökad återvinning och bättre omhändertagande av avfall.

Statsbidrag föreslås kunna utgå till kostnader för investering i anläggningar vari hushållsavfall separeras, återvinns eller behandlas på annat sätt.

I syfte att möjliggöra ökad återvinning av pappersavfall föreslås att insamling av sådant avfall i framtiden väsentligen skall ske i kommunernas regi inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Genom bestämmelse i kommunala renhållningslagen (1970:892) föreslås regeringen få bemyndigande att meddela härför behövliga föreskrifter. Dessa skall bl.a. kunna avse att papper skall hållas skilt från annat avfall i avvaktan på borttransport. För hushållens del föreslås separeringsskyldigheten endast avse tidningar och tidskrifter.

1 Riksdagen 1975.16 sami. Nr 10

JoU 1975:10

2 Vidare föreslås att även sådant kemiskt avfall som kan anses miljöfarligt skall omfattas av det kommunala renhållningsmonopolet. Regeringen föreslås få bemyndigande att ålägga företag hos vilka miljöfarligt avfall uppkommer att årligen lämna uppgifter om avfallets art, sammansättning, mängd och hantering. Tillståndsplikt införs för företag som transporterar miljöfarligt avfall på väg. Sådant avfall skall inte få föras ut ur landet utan tillstånd. Ett behandlingsföretag vari staten har inflytande föreslås inrättat. Företaget avses i princip få ensamrätt till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall.

Utvidgningen av renhållningsmonopolet till att omfatta pappersavfall och miljöfarligt avfall föreslås ske allteftersom de olika kommunerna hinner vidta behövliga förberedelser. Reformerna förutsätts vara helt genomförda inom en femårsperiod.

För bättre omhändertagande av skrotbilar läggs fram förslag till en bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation av bilskrotare, skrotningspremier och skrotningsavgifter. Endast auktoriserad bilskrotare samt kommun som inrättar mottagningsställe för skrotbilar skall få utfärda sådant skrotningsintyg som enligt förslaget skall krävas för avregistrering. Ägare av bil som avregistreras efter företeende av skrotningsintyg skall erhålla en skrotningspremie. Premiema skall finansieras genom att avgifter tas ut av tillverkare och importörer för varje bil samtidigt med den s.k. bilaccisen. Avgifterna föreslås tillföras en fond, ur vilken förutom premiema även skall kunna utgå bidrag till kommuner för undanskaffande av övergivna bilvrak.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

JoU1975:10

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)

Härigenom föreskrives i fråga om kommunala renhållningslagen (1970:892)

dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 och 6 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §i

Kommun är skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, om ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg.

Kommun är skyldig att till behandlingsanläggning eller upplagsplats forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, om ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

Regeringen bemyndigas föreskriva, att vid bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.

5 §2

År det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, får regeringen föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1974:1023.

2 Förutvarande 5 § upphävd genom 1974:1023.

JoU1975:10

4 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort orenlighet eller avfall i strid med 4 § tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Föreskriften i 6 § träder dock

i kraft först den 1 januari 1976.

2 Förslag till

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom föreskrives i fråga om hälsovårdsstadgan (1958:663)

dels att i 12, 14, 35, 67, 68 och 86 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att i 36 § ordet ”förste provinsialläkaren” skall bytas ut mot ”länsläkaren”,

dels att 51 och 53 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

51 §i

Orenlighet och avfall skall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller på annat sätt så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skola vara så belägna och anordnade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande tillsyn över avstjälpningsplatsens begagnande.

Orenlighet och avfall skall bortforslas till behandlingsanläggning eller upplagsplats eller på annat sätt så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

53 §

Behandlingsanläggning och upplagsplats skola vara så belägna och anordnade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Vid upplagsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande tillsyn över platsens begagnande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. 1 Senaste lydelse 1970:896.

JoU 1975:10

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

dels att i 1, 4—8, 10, 11, 14, 15 och 19 §§ samt i övergångsbestämmelserna ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

7 Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda hantering eller import av hälsooch miljöfarlig vara av visst slag.

9 Myndighet som Konungen bebestämmer får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet.

Föreslagen lydelse

§

Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag.

Om det är påkallat från hälsoeller miljöskyddssynpunkt, kan regeringen föreskriva att återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförligt förfarande för slutligt omhändertagande av visst slag av avfall på vilket denna lag är tillämplig får bedrivas yrkesmässigt endast av juridisk person vari staten har inflytande.

§

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet samt årligen lämna uppgift om varans art, sammansättning, mängd och hantering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

JoU1975:10

4 Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom föreskrives att 14 § läkemedelsförordningen (1962:701) skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

14 §

Nuvarande lydelse

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadliggöras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som använts till läkemedel, skall handhavas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka skada.

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadliggöras enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som använts till läkemedel, skall handhavas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka skada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådant handhavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

5 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrives att 47 § miljöskyddslagen (1969: 387)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra styc- enligt 40 § första eller andra stycket, skall utmätningsmannen på ket, skall utmätningsmannen pä

anmodan av länsstyrelsen ombe- anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages. sörja att åtgärd vidtages på den

försumliges bekostnad.

1 Lagen omtryckt 1972: 782.

JoU1975:10

7 Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

6 Förslag till Bilskrotningslag

Härigenom föreskrives följande.

1 § I denna lag förstås med

bilskrotare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra bilskrotning,

bilskrotning: yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slutskrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försäljning,

skrotbil: utrangerad bil som enligt vad regeringen föreskriver skall anses som skrotbil,

skrotningsintyg: intyg som visar att skrotbil har omhändertagits för skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bilregisterkungörelsen (1972:599).

Beteckning på fordon har i denna lag samma betydelse som i bilregisterkungörelsen (1972:599).

2 § Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om auktorisation av bilskrotare.

3 § Skrotningsintyg får utfärdas endast av auktoriserad bilskrotare eller av kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar.

4 § Skrotningspremie utgår för personbil och sådan med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram, om bilen avregistreras enligt bilregisterkungörelsen (1972:599) på grund av skrotningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun som avses i 3 § denna lag.

5 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om skrotningspremiens storlek och villkoren i övrigt för utbetalning av premien. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter för utbetalning av premien.

6 § Bilskrotningsfonden bildas av de skrotningsavgifter som skall erläggas enligt 9 §.

Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

2f Riksdagen 1975.16 sami. Nr 10

JoU1975:10

7 § Ur bilskrotningsfonden bestrides

1. kostnad för skrotningspremier,

2. bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för att ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak medför olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

Bidrag enligt första stycket 2 utgår endast i den mån bilskrotningsfondens medel ej tages i anspråk för ändamål som avses i första stycket 1.

8 § Fråga om bidrag som avses i 7 § första stycket 2 prövas av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

9 § Skrotningsavgift skall erläggas för personbil och lastbil i de fall omsättningsskatt skall erläggas för sådan bil enligt lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon.

10 § Skrotningsavgiftens storlek bestämmes av regeringen.

11 § Bestämmelserna i lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon med undantag av 4 och 6 §§ samt 15 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Dock träder föreskrifterna i

9 och 11 §§ i kraft först den 1 oktober 1975 och föreskrifterna i 3 och 4 §§ först den 1 januari 1976.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i den mån regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet med hänsyn till övergångssvårigheter för näringslivet meddelar föreskrifter som avviker från lagen.

Motionerna m. m.

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de i anledning av propositionen 1975: 32 väckta motionerna

1975: 1965 av fru Anér m. fl. (fp) vari hemställs 1. att riksdagen hos regeringen begär a) att förslag föreläggs riksdagen om utvidgad forskning och utveckling på avfallsområdet i enlighet med vad som anförs i motionen, b) att förslag föreläggs riksdagen om inrättandet av ett forskningsinstitut för avfallsfrågor, c) att särskilda forskningsinsatser rörande miljöproblem i samband med äldre nedlagda soptippar kommer till stånd, d) att förslag föreläggs riksdagen om förstärkta resurser för tillsyn, rådgivning och information rörande avfallsfrågor, e) att bestämmelser införs om att statlig upphandling av pappersprodukter inriktas på att produkterna skall innehålla en stor andel återvunnet papper och att produkterna utformas så att senare återvinning underlättas; samt 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs beträffande de ideella organisationernas medverkan vid insamling

JoU 1975:10

av pappersavfall, övergångsproblem i samband med införandet av kommunal insamling av avfallspapper, intensifierat utvecklingsarbete i vad avser ekologiskt riktiga behandlingsmetoder för avfall samt tillämpningen av föreskrifterna för omhändertagande av miljöfarligt kemiskt avfall,

1975: 1966 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen vid behandling av regeringens proposition 1975: 32 om återvinning och omhändertagande av avfall måtte besluta 1. att hos regeringen begära utredning och förslag om en plan för minskning av avfallsmängden från såväl hushåll som industri med tillämpning av de principer som angetts i motionen och i prop. 1975: 32, samt 2. att staten, i likhet med vad som föreslås gälla i fråga om behandlingsanläggningar för kemiskt avfall, garanterar investeringskostnaderna för anläggningar vari hushållsavfall separeras, återvinnes eller på annat sätt behandlas och att detta skall gälla såväl försöksanläggningar som andra anläggningar av här nämnt slag, 1975: 1967 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs 1. att riksdagen bifaller propositionen 1975: 32 angående återvinning och omhändertagande av avfall, 2. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till stimulansåtgärder för återvinning av industriavfall,

1975: 1968 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs 1. att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1975: 32 beslutar avslå propositionen i den del som avser skrotningsavgift och skrotningspremie, 2. att riksdagen beslutar antaga av arbetsgruppen för avfallsfrågor i betänkandet Ds Jo 1974:11 framfört förslag om ändring i bilregisterkungörelsen (1972: 599),

1975:1969 av herr Kronmark m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar 1. att inte nu bifalla förslaget i propositionen 1975: 32 om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även pappersavfall, 2. avslå förslaget om ensamrätt för ett delstatligt företag att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall, 3. avslå förslaget om införande av skrotningsavgift samt skrotningspremie avseende bilar, 4. hos regeringen begära förslag om auktorisationssystem för bilfirmor och skrotningsföretag med rätt att utfärda skrotningsintyg, 5. att hos regeringen begära skyndsam utredning rörande skrotbilshanteringen,

1975: 1970 av herr Åkerlind (m) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) i propositionen 1975: 32 utom i vad avser 4 § första stycket,

dels de vid riksdagens början väckta motionerna 1975: 386 av herr Andersson i Gamleby m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder som syftar till en successiv återgång till enbart flergångsförpackningar inom bryggeriindustrin, 1975: 388 av herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag om ett bättre utnyttjande av våra samhällsresurser,

JoU 1975:10 10

1975:392 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar av glas, plast och metall inom läskedrycks- och bryggeribranschen,

1975: 592 av fru Anér m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas i syfte att främja återanvändning av resurser, innebärande bl. a. a. snabb inventering, kartläggning och eliminering av utsläpp av tungmetaller och gifter i avlopp i syfte att underlätta användning av slam från reningsverk som jordförbättringsmedel, b. insatser i syfte att främja utbyggnad av återvinningsindustrin, c. insatser i syfte att främja ökad användning av Multrum och andra liknande metoder för återvinning av avfall,

1975: 924 av herr Sjönell (c) vari hemställs 1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag beträffande inrättandet av ett till statens industriverk knutet forsknings- och utvecklingsorgan för återvinningsindustrin, 2. att riksdagen hos regeringen anhåller om inrättandet av ett permanent stöd till dels investeringar, dels olönsam hantering inom återvinningsbranschen,

1975: 1586 av fm Sundberg och herr Andersson i Ljung (båda m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att bidrag till anläggningar med huvudsakligt syfte att behandla hushållsavfall måtte kunna utgå ur anslaget Stöd till avfallsbehandling i de fall behandlingen avser en ökad återvinning,

1975: 1610 av fru Fredgardh m. fl. (c) vari hemställs att en kartläggning av marknaden sker med hänsyn till förekomsten av engångsförpackningar, att det insamlade materialet läggs till grund för vidare åtgärder i syfte att begränsa förekomsten av förpackningar av engångstyp.

Till utskottet har i anledning av propositionen 1975: 32 överlämnats en skrivelse från Motormännens riksförbund.

Utskottet

I propositionen erinras om att vi under det senaste århundradet genom utnyttjande av teknik och vetenskap på ett tidigare oanat sätt har lärt oss bruka naturen och förfoga över dess tillgångar. Detta har i grunden förändrat människornas tillvaro. Det tidigare på naturahushållningens grund byggda samhället har ersatts av industrisamhället med hög varuproduktion. För flertalet människor i vårt land har det betytt välstånd och frigörelse från nöd och fattigdom.

Denna utveckling har emellertid i många fall inneburit ett hårt utnyttjande av naturtillgångar. Vi vet nu att dessa inte är obegränsade. Utvecklingen har också medfört svåra olägenheter från miljöskyddssynpunkt. Därför kan vi inte utan allvarliga följder för framtiden fortsätta på samma sätt.

JoU1975:10

11 Kraven på en rättvisare fördelning, internationellt och nationellt, av jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser.

I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda slöseri med råvaror och på nytt ta till vara det som en gång använts.

Detta gäller på energiområdet men det gäller också i fråga om råvaror i övrigt. Produktionsmetoderna måste utvecklas från utgångspunkten sparsamhet med råvaror och återvinning av en gång använt material.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i alltför stor utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma har gällt för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda varor har betraktats som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning fått belasta miljön.

Föredraganden framhåller att det synsättet måste förändras. Avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansättning. I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande av avfallet inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn till att hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts.

Utskottet har inte något att erinra mot de anförda synpunkterna.

Som redovisas i propositionen har en av departementschefen tillsatt arbetsgrupp med utgångspunkt i den nyss redovisade grundsynen på avfallsfrågan gjort en bred översyn över förhållandena på avfallsområdet och lagt fram konkreta förslag i skilda frågor i betänkandet (Ds Jo 1974: 10 och 11) Avfall, ökad återvinning — bättre omhändertagande.

På grundval av arbetsgruppens betänkande och däröver avgivna remissutlåtanden framläggs i förevarande proposition förslag till vissa ändringar i kommunala renhållningslagen, hälsovårdsstadgan, lagen om hälso- och miljöfarliga varor, läkemedelsförordningen och miljöskyddslagen. Förslagen syftar till ökad återvinning och bättre omhändertagande av avfall. För bättre omhändertagande av skrotbilar läggs

JoU1975:10

fram förslag till en bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation av bilskrotare och om skrotningspremier och skrotningsavgifter. Regeringen begär samtidigt riksdagens godkännande av vissa i propositionen förordade grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall samt i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt avfall. Särskild medelsanvisning föreslås till information om förordade reformer på avfallsområdet.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp i huvudsak de delar av propositionen som berörts i de med anledning av densamma väckta motionerna. Utskottet behandlar samtidigt vissa frågor som aktualiserats i några vid riksdagens början väckta motioner och som har samband med detta ärende.

Innan utskottet går närmare in på behandlingen av i propositionen framlagda förslag och i anslutning därtill upptagna frågor vill utskottet beröra frågan om förpackningarna och deras betydelse i sammanhanget.

I ett antal motioner har vid årets början framförts olika förslag, syftande till ett bättre utnyttjande av våra samhällsresurser i nu förevarande avseende. I motionen 386 hemställs sålunda om åtgärder som syftar till en återgång till enbart flergångsförpackningar inom bryggeriindustrin. Enligt motionen visar utredningar att de totala kostnaderna för sistnämnda typ av förpackningar är lägre — i vissa fall avsevärt lägre

— än för engångsförpackningar. Härtill kommer det förhållandet att engångsförpackning är mera råvaru- och energikrävande. I motionen 392 går man ett steg längre och yrkar direkt förbud mot tillverkning och försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar av glas, plast och metall inom läskedrycks- och bryggeribranschen. Även om ett dylikt förbud skulle inverka dämpande på sysselsättningen inom förevarande område av förpackningsindustrin, bör detta enligt motionärernas mening inte få hindra samhället från att vidta riktiga åtgärder. Samhället måste inrikta sysselsättningen mot produktionsområden som är önskvärda från allmän synpunkt. Nära sammanhängande med nu förevarande spörsmål är också det yrkande om utredning och förslag om en plan för minskning av avfallsmängden från såväl hushåll som industri, som framläggs i motionen 1966 (yrkande 1). I motionen framhålls i sammanhanget att en övergång från engångsförpackningar till returförpackningar verksamt skulle bidra till att minska avfallsmängderna, vilket bl. a. kan medföra minskat renhållningsarbete och resursbesparingar. Liknande tankegångar framförs i motionen 1610, vari hemställs om en kartläggning av marknaden med hänsyn till förekomsten av engångsförpackningar. Det insamlade materialet skulle därvid läggas till grund för vidare åtgärder i syfte att begränsa förekomsten av förpackningar av engångstyp. Att helt slopa engångsförpackningar anser motionärerna dock ej vara möjligt och inte heller önskvärt. I motionen erinras om att moderna förpackningar på åtskilliga områden skapat bättre hygien, gjort

JoU1975:10

varorna lätthanterligare och även ökat hållbarheten. Inte minst gäller detta i fråga om livsmedel. För att hålla avfallsmängden inom rimliga gränser är det emellertid, anför motionärerna, i fortsättningen nödvändigt att inrikta framställningen av förpackningar på enkla standardiserade former, på lättförstörbara material som inte vållar ekologiska störningar eller, om de lämnas kvar i naturen, inte kan skada människor eller djur. Behovet att minska användningen av engångsförpackningar ingår slutligen som en väsentlig del i det resonemang till förmån för ett bättre utnyttjande av våra samhällsresurser, som förs i motionen 388.

Som föredragande departementschefen anför spelar förpackningarna i dag en betydande roll vid hanteringen av varor i vårt samhälle. Ökningen av förpackningar har också medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet under senare år. I likhet med departementschefen anser utskottet att användningen av vissa förpackningar innebär ett slöseri med begränsade naturresurser. Utskottet har tidigare, bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, understrukit vikten av att verksamma åtgärder vidtas för att få bukt med de svårartade och allt snabbare växande olägenheter för miljön, som begagnandet av engångsemballage, framför allt de s. k. engångsglasen, utgör. Som bl. a. understrukits i motionen 1610 torde det emellertid inte vara vare sig möjligt eller ens önskvärt att engångsförpackningarna helt slopas. Bl. a. kan inte bestridas att användandet av moderna engångsförpackningar inneburit betydande fördelar inte minst av hygiensk art på livsmedelsoch läkemedelsområdena. Utskottet finner det därför angeläget att poängtera behovet av en nyanserad bedömning av hithörande spörsmål. Emellertid är, som föredraganden anfört, frågan f. n. föremål för granskning av miljökostnadsutredningen. Innan utredningens förslag föreligger är utskottet i likhet med föredraganden inte berett att förorda några speciella åtgärder på området.

I överensstämmelse med det anförda föreslår utskottet att riksdagen lämnar motionerna 386, 388, 392, 1610 och 1966, sistnämnda motion i vad avser yrkande 1, utan åtgärd. Vad angår det i motionen 392 framlagda förslaget om förbud mot tillverkning och försäljning av vissa dryckesförpackningar vill utskottet erinra om att det enligt bestämmelserna i lagen om hälso- och miljöfarliga varor åvilar regeringen eller, efter regeringens bestämmande, produktkontrollnämnden att närmare avgöra hithörande frågor. Motionsyrkanden av samma innebörd har tidigare av nämnda skäl avvisats av riksdagen.

Vissa yrkanden om förstärkta resurser för forskning och utveckling på avfallsområdet framläggs dels i den fristående motionen 924, dels i den i anslutning till förevarande proposition väckta motionen 1965. I den sistnämnda motionen begärs sålunda att förslag föreläggs riksdagen om utvidgad forskning och utveckling på avfallsområdet (yrkande I a). Vidare bör enligt samma motion förslag föreläggas riksdagen om inrät -

JoU 1975:10

tandet av ett forskningsinstitut för avfallsfrågor. Institutet skulle enligt motionärernas mening kunna knytas till lantbrukshögskolan (yrkande I b). Särskilda forskningsarbeten krävs också när det gäller att angripa miljöproblemen i samband med nedlagda soptippar (yrkande I c), och även i fråga om det miljöfarliga avfallet anges ett omfattande forskningsbehov föreligga. Riksdagen bör vidare enligt ett uttalande i motionen särskilt understryka behovet av ett mer intensivt utvecklingsarbete för att främja en snabb övergång till ekologiskt riktiga metoder för avfallsåtervinning (yrkande II i förevarande del). Det i motionen 924 (yrkande 1) framlagda förslaget innebär slutligen att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om inrättandet av ett till statens industriverk knutet forsknings- och utvecklingsorgan för återvinningsindustrin. Detta borde enligt motionären i första hand ha samordnande och kartläggande uppgifter men skulle efter hand också få till uppgift att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete i egen regi.

Utskottet vill erinra om att riksdagen under senare år vid ett flertal tillfällen haft att ta ställning till motioner med yrkanden om ökade forsknings- och utvecklingsinsatser på avfallshanteringens område. Bl. a. har motioner med förslag om inrättande av en särskild forskningsinstitution för avfallsforskning upprepade gånger prövats av riksdagen, bl. a. i samband med behandlingen av propositionen 1972: 39 angående stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet (JoU 1972: 19). I sina av riksdagen godkända betänkanden har utskottet anfört bl. a. att de upptagna frågorna rörande avfallsproblemen är mycket betydelsefulla. Utskottet har vidare framhållit att det är uppenbart att våra kunskaper om bästa sättet att omhänderta avfall av olika slag behöver förbättras och att stora forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med avfallsproblemen. Dessa problem kännetecknas bl. a. av att de spänner över många, delvis vitt skilda områden. Utskottet har därför funnit anledning betona vikten av att avfallsforskningen ges en tvärvetenskaplig inriktning. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet funnit angeläget att samarbetet mellan statens naturvårdsverk och övriga på området verksamma krafter ägnas stor uppmärksamhet, och utskottet har också förutsatt att så sker. Utskottet har i samband härmed starkt understrukit angelägenheten av att återvinningsprincipen och över huvud taget möjligheten att nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet. Utskottet har i sammanhanget framhållit att naturvårdsverket, genom att en särskild enhet för renhållnings- och avfallsfrågor inrättats vid verket, bör ha goda möjligheter att bedöma inriktningen av forskningsinsatserna mot bakgrund av en allmän överblick över avfallsområdet. Utskottet har samtidigt konstaterat (JoU 1973: 31) att forsknings- och utvecklingsarbete beträffande avfallshantering bedrivs vid ett stort antal myndigheter, forskningsinstitutioner, stiftelser och enskilda företag. Med hänsyn till de mångskiftande uppgifter som här anmäler sig har utskottet funnit det

JoU1975:10

i och för sig naturligt att uppgifter delas upp på det sätt som sker. Mot angivna bakgrund har det emellertid enligt utskottets mening framstått som särskilt angeläget att de olika insatserna samordnas så att största möjliga effektivitet och från samhällssynpunkt mest ändamålsenliga användning kommer till stånd av såväl ekonomiska som personella resurser. Utskottet har förutsatt att regeringen och övriga berörda organ ägnar denna fråga stort beaktande. Den nyssnämnda särskilda enheten för renhållnings- och avfallsfrågor vid naturvårdsverket bör i förevarande sammanhang fylla en viktig funktion. I motionen 1965 har framhållits att det i motionen förordade forskningsinstitutet vid lantbrukshögskolan skulle vara speciellt lämpat att ge kommunerna information och råd i hithörande frågor. I anslutning härtill bör enligt utskottets mening fogas att det självfallet är angeläget att kunskapen om uppnådda forskningsresultat när det gäller avfallets ändamålsenliga hantering så effektivt som möjligt sprids bland berörda organ, kommuner o. a. Frågan om var det organ skall placeras som ensamt eller tillsammans med andra skall svara för nämnda uppgift synes vara av mera sekundär betydelse och torde få lösas sedan större klarhet vunnits rörande den framtida forskningens organisation i nu förevarande avseende.

Utskottet vill erinra om att regeringen mot bakgrund av att det statliga forskningsstödet och forskningsarbetet var splittrat på ett stort antal institutioner och organ år 1972 tillsatte en särskild utredning med uppdrag att samordna nämnda forskning. Enligt utredningsdirektiven (se 1973 års riksdagsberättelse Jo:25) skulle utredningen bl. a. göra en inventering av statens insatser för miljövårdsforskning. De sakkunniga skulle därefter undersöka efter vilka vägar en samordning av miljövårdsforskningen borde ske. Vidare skulle utredningen bilda sig en uppfattning om hur fördelningen i stort av resurserna borde ske mellan grundforskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete och lägga fram de förslag som föranleddes av dessa överväganden. Genom tillsättande av utredningen tillgodosågs en av riksdagen framställd begäran om utredning i ämnet (se JoU 1972: 19, rskr 1972: 146).

Sedan nyssnämnda utredning, miljöforskningsutredningen, slutfört sitt uppdrag har den i oktober 1974 överlämnat betänkandet Samordnad miljövårdsforskning. I betänkandet föreslås att en delegation för miljövårdsforskning, direkt knuten till jordbruksdepartementet, inrättas för att planera och samordna miljövårdsforskningen. Statssekreteraren i jordbruksdepartementet föreslås bli ordförande i delegationen. I denna skall vidare ingå sex riksdagsledamöter, naturvårdsverkets chef, chefen för STU, ordföranden i naturvetenskapliga forskningsrådet samt representanter för kommunerna och industrin. Delegationen för miljövårdsforskning skall enligt utredningen göra upp ett samlat program för miljövårdsforskningen. I programmet — som skall omfatta en 5-årsperiod

— bör översiktligt anges inom vilka områden behov föreligger av forsk 3f

Riksdagen 1975.16 sami. Nr 10

JoU 1975:10

ning samt vilken inriktning denna bör ha. Planeringen bör vara rullande. Regering och riksdag skall ta ställning till programmet. Därefter skall detta vara vägledande för de organ som sköter forskningen, antingen de fördelar medel eller utför forskningen.

Utredningen anger i allmänna drag för varje organ — som stöder miljövårdsforskning eller bedriver sådan — inom vilket område resp. organ bör arbeta i framtiden. Naturvårdsverket bör i princip stödja tillämpad forskning inom hela det område verket har ett administrativt ansvar för. Utredningen föreslår att verket också skall stödja tekniskt utvecklingsarbete på miljövårdsområdet. Naturvårdsverket skall alltså inte enbart forska kring miljövårdsproblemen och deras uppkomst utan även utveckla metoder att lösa dem. Projekt med miljövårdsanknytning, som i första hand är motiverade från industripolitiska synpunkter, skall dock liksom nu stödjas av STU. Grundforskningen på miljövårdsområdet skall även i fortsättningen skötas av naturvetenskapliga forskningsrådet.

Vidare föreslås att en forsknings- och utvecklingsavdelning inrättas vid naturvårdsverket, i vilken det nuvarande forskningssekretariatet och undersökningslaboratoriet vid naturvårdsverket skall ingå. Ökade resurser föreslås vid denna för sammanställning och information om miljövårdsforskningens resultat. Syftet är att ge myndigheter, kommuner och industrin bättre och snabbare information om forskningsresultaten.

Utredningens förslag medför ökade kostnader på ca 0,9 milj. kr.

Miljöforskningsutredningens betänkande är f. n. föremål för beredning inom jordbruksdepartementet. Under hänvisning härtill och då utskottet inte finner att riksdagen i förevarande sammanhang har anledning att närmare pröva nu berörda motionsyrkanden på miljövårdsforskningsområdet föreslår utskottet att riksdagen lämnar motionerna 924 och 1965 i berörda delar utan åtgärd. Vad gäller den i den sistnämnda motionen särskilt berörda frågan om nedlagda soptippar vill utskottet framhålla att utskottet i likhet med föredraganden förutsätter att tillsynsmyndigheterna noga följer problemet och vidtar de åtgärder som behövs för att riskerna för förorening skall kunna elimineras.

Utskottet övergår härefter till att behandla de förslag som framlagts i propositionen 1975: 32.

Hushållsavfall

Som redovisas i propositionen är den vanligaste hanteringsmetoden för hushållsavfall som insamlas genom kommunens försorg fortfarande uppläggning (deponering). Denna metod används i fråga om nära 80 % av avfallet. Förbränning tillämpas för större delen av resterande andelen. I mindre omfattning tillämpas vissa andra metoder, främst kompostering. Nya metoder är dock under utveckling, t. ex. pyrolys och mekanisk separering av blandat hushållsavfall. Dessutom har en omfattande försöksverksamhet igångsatts för separering av papper, glas och

JoU1975:10

plåt från annat avfall i hushållen. Denna verksamhet pågår f. n. och avses bli utvärderad under det närmaste året.

Arbetsgruppen framhåller att slutbehandlingen av hushållsavfall i många fall inte är tillfredsställande från miljö vårdssynpunkt och att det är angeläget att en förbättring sker. Arbetsgruppen föreslår därför att statsbidrag skall kunna utgå till sådana anläggningar som innebär återvinning och nyttiggörande av avfallet. Statsbidraget föreslås utgå med högst 50 % av anläggningskostnaderna. Samtidigt påpekar arbetsgruppen att man inte kan bortse från att det behövs förbättringar även av den nuvarande konventionella behandlingen av avfallet. Detta gäller främst metoderna för uppläggning av avfall. Med hänsyn härtill förordar arbetsgruppen att statsbidrag bör kunna utgå också till sådana anläggningar som medför förbättrad hantering av avfallet och som samtidigt kan medföra att framtida återvinning underlättas. Bidrag till sådana anläggningar föreslås dock böra utgå med en lägre bidragsprocent. Enligt arbetsgruppens uppfattning bör man vid bidragsprövningen främja regionala lösningar. Därigenom ökas förutsättningarna för en rationell och miljöriktig hantering av avfallet.

Departementschefen betonar att en förutsättning för en ökad återvinning av nyttigheter ur hushållsavfallet är att lämpliga och rationella separeringsanläggningar finns att tillgå. Utvecklingsarbete för att ta fram sådana anläggningar har redan påbörjats. Detta arbete måste dock intensifieras. Detsamma bör gälla arbete för utveckling av anläggningar för nyttiggörande av hushållsavfall. Han förordar därför att statsbidrag bör kunna utgå med högst 50 % av investeringskostnaderna beträffande försöksanläggningar för nyttiggörande av hushållsavfall eller enbart för separering av hushållsavfall.

Departementschefen biträder arbetsgruppens förslag om statsbidrag med högst 50 % av investeringskostnaden också till andra anläggningar för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall än försöksanläggningar.

I likhet med ett flertal remissinstanser ansluter departementschefen sig också till arbetsgruppens uppfattning att de metoder för omhändertagande av hushållsavfall som tillämpas i dag i många fall inte är tillfredsställande från miljövårdssynpunkt. En snar förbättring av förhållandena är nödvändig. För att påskynda utvecklingen bör övergångsvis statsbidrag, dock med lägre bidragsprocent än 50, kunna utgå också till anläggningar för konventionell avfallsbehandling, om särskilda skäl föreligger. En förutsättning för bidrag i detta fall bör vara att behandlingen vid den planerade anläggningen medför att avfallet hanteras på ett bättre sätt än f. n. och att möjlighet till framtida återvinning underlättas.

Utskottet har ingen erinran mot det i propositionen framlagda förslaget i nu förevarande del och förordar därför att riksdagen godkänner de

Joll 1975:10

grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som föredragande departementschefen förordat.

I enlighet med i propositionen framlagt förslag bör statsbidrag i nu förevarande fall i princip maximeras till 5 milj. kr. per anläggning. Särskilda omständigheter bör dock kunna föranleda undantag. Fråga om bidrag bör som sägs i propositionen prövas av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. Kostnaderna för ifrågavarande statsbidrag för förbättrad hantering av hushållsavfall bör bestridas från det av riksdagen nyligen för budgetåret 1975/76 anvisade reservationsanslaget till Stöd till avfallsbehandling m. m.

Ett bifall från riksdagens sida till utskottets förslag skulle bl. a. innebära att yrkandet i den vid riksdagens början väckta motionen 1586 om statsbidrag till anläggningar som syftar till ökad återvinning av hushållsavfall blir tillgodosett. Någon särskild åtgärd med anledning av nyssnämnda motion är därför inte påkallad.

Ett genomförande av regeringens förslag medför vidare att syftet med yrkandet 2 i motionen 924 om stöd till investeringar m. m. inom återvinningsbranschen i väsentlig grad bör kunna tillgodoses utan någon särskild riksdagens åtgärd.

Det längre gående förslaget i motionen 1966 (yrkande 2) att staten bör garantera hela investeringskostnaden för anläggningar vari hushållsavfall separeras, återvinns eller på annat sätt behandlas anser sig utskottet bl. a. i avvaktan på resultatet av miljökostnadsutredningens arbete inte böra biträda. Utskottet vill peka på att även den kommunalekonomiska utredningens bedömningar bör tillmätas betydelse i sammanhanget. Motionen 1966 avstyrks därför i förevarande del.

I fråga om yrkande c i motionen 592 om insatser från regeringens sida i syfte att anpassa byggnormerna så att ökad användning av multrum och andra liknande metoder främjas vill utskottet hänvisa till att det åvilar statens planverk att besluta i denna fråga. Utskottet utgår från att planverket har sin uppmärksamhet riktad på problemet och vidtar de åtgärder som kan befinnas påkallade. Med hänvisning jämväl till att riksdagen tidigare på utskottets förslag förordat att en motion i ämnet skulle överlämnas till miljökostnadsutredningen föreslår utskottet att riksdagen också lämnar motionen 592 utan åtgärd, såvitt nu är i fråga.

Pappersavfall

Arbetsgruppen anser att det med hänsyn till främst bristen på skogsråvara och behovet av att spara energi är angeläget att insamlingen av pappersavfall i samhället görs effektivare så att sådant avfall i större omfattning än hittills kommer till användning som råvara vid framställning av papper och papp. För att pappersbruken skall investera i sådan teknisk utrustning som gör det möjligt för dem att basera tillverkningen på pappersavfall som råvara måste bruken enligt betänkandet garanteras

JoU 1975:10

tillgång på pappersavfall på lång sikt. Det är därför enligt arbetsgruppen angeläget att insamlingen av papper framdeles, till skillnad mot vad som f. n. är fallet, bedrivs kontinuerligt oberoende av priset på pappersavfall. Med hänsyn härtill och till att kommunerna redan har en uppbyggd organisation för att ta hand om avfall från hushållen och i många fall också avfall från affärer och kontor föreslår arbetsgruppen att pappersinsamlingen fortsättningsvis i huvudsak skall ske inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet.

Om pappersavfall över huvud skall kunna återvinnas, måste det separeras från annat avfall. Av främst produktionstekniska och arbetsmiljömässiga skäl anser arbetsgruppen att det pappersavfall som skall återvinnas bör separeras vid ”källan”. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen att hushållen och andra som lämnar avfallspapper skall vara skyldiga att sortera ut det papper som skall återvinnas från övrigt avfall.

Allt slags pappersavfall kan inte komma i fråga för återvinning. Arbetsgruppen föreslår att separering och insamling skall avse pappersavfall som utgörs av tidningar, tidskrifter och emballage ävensom utgallrade arkivhandlingar och liknande avfall från kontorsverksamhet. Hushållen bör dock enligt arbetsgruppen vara skyldiga att separera enbart tidningar och tidskrifter.

För genomförande av nu redovisade förslag föreslår arbetsgruppen att renhållningslagen kompletteras med en bestämmelse som straffbelägger överträdelser av det i 4 § tredje stycket upptagna förbudet för annan än den kommunen anlitar för ändamålet att ta befattning med avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg. Vad som bör motverkas med straffbestämmelsen är enligt arbetsgruppen den mer eller mindre organiserade insamling av pappersavfall som hittills har legat utanför kommunens kontroll. Med hänsyn härtill föreslås straffbestämmelsen bli tillämplig endast på den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning insamlar och forslar bort avfall i strid med ifrågavarande förbud. Bestämmelsen bör enligt arbetsgruppen kunna tillämpas inte bara i fråga om pappersavfall utan i fråga om allt avfall som omfattas av kommunalt renhållningsmonopol.

Vidare föreslår arbetsgruppen att en bestämmelse om skyldighet att separera avfall tas in i renhållningslagen och utformas som ett bemyndigande för regeringen att, om det är av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från orenlighet och annat avfall i avvaktan på borttransport. Överträdelse av sådan föreskrift föreslås bli straffbar.

Departementschefen framhåller att ökad återanvändning av avfall är nödvändig för att minska slöseriet med naturresurser och även utgör ett viktigt led i strävandena att förbättra miljön. I likhet med det övervägande flertalet remissinstanser ansluter departementschefen sig till ar -

JoU1975:10

betsgruppens uppfattning att det är angeläget att pappersavfall tillvaratas i större omfattning än hittills för att användas sorn råvara vid framställning av papper och papp. Detta gäller främst sådant pappersavfall från hushållen som utgörs av gamla tidningar och tidskrifter men också återvinningsbart pappersavfall från affärer och kontor. Departementschefen förordar att bestämmelser införs om insamling och separering av pappersavfall i kommunernas regi i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till departementschefens förslag. I enlighet härmed förordar utskottet att regeringen genom tillägg i

4 § andra stycket renhållningslagen bemyndigas att utvidga det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även annat avfall än hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Därigenom kan återvinningsbart pappersavfall från affärer och kontor föras in under renhållningsmonopolet. Som kommer att beröras i det följande avses att bemyndigandet också skall kunna utnyttjas i fråga om visst kemiskt avfall. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter om utvidgning av renhållningsmonopolet. För att kommunen skall kunna upprätthålla renhållningsmonopolet i fråga om insamling av papper och annat som hör under detta föreslår utskottet vidare att renhållningslagen kompletteras med en bestämmelse om ansvar för den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med det förut nämnda förbudet i 4 § tredje stycket. Ansvarsbestämmelsen bör upptas i en ny paragraf, betecknad

6 §.

Såvitt avser sistnämnda paragraf föreslår departementschefen i likhet med arbetsgruppen att den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med 4 § tredje stycket skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det har ansetts lämpligt att låta straffbestämmelsen omfatta också orenlighet.

Utskottet ifrågasätter för sin del om det för uppnåendet av det avsedda syftet med den i propositionen föreslagna straffbestämmelsen är nödvändigt med en så förhållandevis drastisk brottspåföljd som fängelse. Enligt utskottets mening bör för brott mot föreskriften om förbud mot yrkesmässig eller annars i större omfattning företagen insamling och bortforsling av avfall böter få anses som tillräcklig påföljd. Utskottet föreslår att riksdagen, såvitt nu är i fråga, antar lagförslaget med ändring i enlighet med utskottets förslag.

Som anförts i specialmotiveringen till nyssnämnda stadgande kan den som forslar bort eget avfall inte anses syssla med insamling. Det blir alltså även i fortsättningen tillåtet för enskilda hushåll som har pappersavfall att själva forsla bort detta för att exempelvis sälja det. Ansvar inträder inte heller för den som vid enstaka tillfälle, t. ex. vid en vindsröjning, åt annan transporterar bort också sådant som får anses ut -

JoU 1975:10

göra avfall. Även om transporten i detta fall sker yrkesmässigt, kan det inte anses vara fråga om att samla in avfall. Sådan insamling får däremot anses föreligga, när avfall hämtas regelbundet hos en och samme avfallslämnare eller när t. ex. pappersavfall hämtas hos flera avfallslämnare vid samma tillfälle. I förstnämnda fall torde verksamheten så gott som alltid kunna betraktas som yrkesmässig och på grund därav falla under straffbestämmelsen i denna paragraf. Har pappersinsamlingen i det senare fallet varit av större omfattning, inträder ansvar enligt bestämmelsen även om insamlingen inte skett yrkesmässigt.

I enlighet med i propositionen framlagt förslag bör slutligen i lagen tas in en bestämmelse, betecknad 5 §, av innehåll att regeringen skall, om det är av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, kunna föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Därigenom blir hushållen skyldiga att skilja ut tidningar och tidskrifter från övrigt avfall. Det föreslagna bemyndigandet öppnar möjlighet att föreskriva separering också beträffande t. ex. glas och plåt, även om detta inte är aktuellt f. n. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter om separering. Bestämmelsen bör såsom departementschefen föreslagit inte förses med någon straffsanktion. Liksom departementschefen anser utskottet att man kan räkna med att det stora flertalet medborgare har en sådan positiv inställning till återvinning av pappersavfall att de lojalt kommer att rätta sig efter de förenämnda föreskrifterna.

Utskottets ställningstagande till frågan om separering av pappersavfall m. m. innebär bl. a. att utskottet avstyrker i motionerna 1969 och 1970 framställda yrkanden om avslag på propositionens förslag om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet på nu förevarande punkt.

Utskottet vill understryka propositionens uttalande att det bör ankomma på kommun att medge undantag från tillämpningen av renhållningsmonopolet i särskilda fall. Kommunen bör kunna medge sådant undantag i fråga om kontor, affärer och andra företag som på ett seriöst och rationellt sätt själva sköter insamlingen av pappersavfall. Exempel på väl utvecklade system för pressning och central hopsamling av förbrukat emballage finns bl. a. inom den större detaljhandeln på livsmedelsområdet. Då frågan om undantag i förevarande fall kan ha stor betydelse för dylika företag med hänsyn till investeringar som gjorts i maskinella anordningar för buntning av pappersavfall m. m. bör talan mot kommuns beslut få föras hos länsstyrelsen som förvaltningsbesvär.

I den fristående motionen 592 föreslås att riksdagen bl. a. (yrkande b) hos regeringen skall begära insatser i syfte att främja utbyggnad av återvinningsindustrin. Enligt motionärerna är det nödvändigt att se till

JoU1975:10

att inte omhändertagandet av returpapper, glas m. m. mer eller mindre förfelar sitt ändamål på grund av att återvinningsfabrikerna inte har resurser att ta hand om avfallsmängderna.

I propositionen anförs att de inhemska pappersbruken enligt uppgifter från pappersindustrin är beredda att successivt göra de investeringar i teknisk utrustning som behövs för att ta hand om de ökade kvantiteter returpapper som kommer att insamlas, om regeringens förslag genomförs. De stora investeringar det här är fråga om kräver att industrin kan räkna med en jämn och säker tillförsel av avfallsråvara. Utskottet ansluter sig till departementschefens bedömning att det lämpligaste sättet att uppnå behövlig stabilitet i insamlingsverksamheten är att denna bedrivs inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet med stöd av en författningsmässig reglering och att pappersavfallet därvid separeras vid källan. Ett genomförande av propositionens förslag i enlighet med vad utskottet nyss förordat bör i avsevärd mån tillgodose syftet med motionen 592 i nu berörd del. Motsvarande kan i viss mån också sägas om den under föregående avsnitt förordade statsbidragsgivningen till anläggningar för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall. Någon särskild riksdagens åtgärd synes därför inte behövas med anledning av ifrågavarande motionsyrkande. Detsamma gäller yrkandena i motionen 1965 om särskilda uttalanden av riksdagen om att de ideella organisationerna även i fortsättningen skall få möjlighet att medverka i pappersinsamlingar samt att statsmakterna bör kunna medverka till att förhindra att redan befintlig organisation för hämtning av pappersavfall i förekommande fall löses upp i avvaktan på att den obligatoriska pappersinsamlingen skall komma till stånd.

Utskottet får i dessa hänseenden hänvisa till att föredraganden i likhet med arbetsgruppen understrukit vikten av att ideella organisationer som bedriver seriös insamlingsverksamhet ges möjlighet att också i fortsättningen göra detta. På samma sätt som en kommun kan anlita utomstående för att ombesörja borttransport av avfall kan kommunen träffa avtal med ideella organisationer om medverkan i insamlingsarbetet på särskilda villkor. I propositionen har också framhållits att den försöksverksamhet som pågår med utsortering redan i hushållen av papper, glas och plåt ur avfallet bör fortsätta. Resultaten av verksamheten bör som departementschefen anfört så snart som möjligt utvärderas.

I motionen 1965 framställs ett särskilt yrkande (1 e) om att riksdagen hos regeringen bör begära att bestämmelser införs om att statlig upphandling av pappersprodukter inriktas på att produkterna skall innehålla en stor andel återvunnet papper och att produkterna utformas så att senare återvinning underlättas.

Utskottet vill erinra om att motioner med motsvarande yrkande tidigare prövats av riksdagen utan att föranleda någon särskild åtgärd. Det

JoU1975:10

kan enligt utskottets mening ifrågasättas om en bestämmelse om obligatorisk inblandning av returpapper vid produktionen av pappersprodukter som upphandlas av staten är lämplig eller över huvud taget fyller något behov. Någon svårighet att få avsättning på returpapper föreligger såvitt utskottet kunnat finna inte f. n. Det bör emellertid ankomma på regeringen och vederbörande förvaltningsmyndigheter att närmare bestämma i hithörande frågor. Utskottet utgår från att man därvid har uppmärksamheten riktad på behovet av en så ändamålsenlig pappershantering som möjligt i nu förevarande sammanhang. Självfallet delar utskottet motionärernas uppfattning om värdet av att pappersprodukterna utformas så att senare återvinning underlättas.

Mot nyss angiven bakgrund finner utskottet sig emellertid inte böra föreslå något särskilt riksdagens initiativ med anledning av yrkandet 1 e i motionen 1965. Det bör i samband härmed också framhållas att den här berörda problematiken i princip faller inom ramen för vad miljökostnadsutredningen enligt sina direktiv har att behandla.

Kemiskt avfall

Enligt arbetsgruppens betänkande uppkommer årligen ansenliga mängder kemiskt avfall av skilda slag i vårt land. Största delen av detta avfall uppkommer som processavfall hos industrin. Många industriföretag har möjligheter att oskadliggöra avfall internt, dvs. i anslutning till den anläggning där det har uppkommit. Relativt stora mängder kemiskt avfall uppkommer emellertid under sådana förhållanden att avfallet måste transporteras bort för att oskadliggöras på annat håll. Nuvarande resurser för att ta hand om det kemiska avfallet är enligt arbetsgruppen otillräckliga, vilket antas vara en bidragande orsak till att endast några få kommuner har utvidgat det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även industrins kemiska avfall. Arbetsgruppen understryker att samhället i dag beträffande det kemiska avfallet saknar tillfredsställande kunskaper om mängd, art och sätt på vilket det slutliga omhändertagandet sker. Bl. a. med hänsyn härtill är samhällets faktiska möjligheter att utöva tillsyn och kontroll i fråga om hanteringen av kemiskt avfall f. n. påtagligt begränsade. Mot bakgrund av att olämplig hantering av kemiskt avfall i allmänhet får antas innebära risk för skada på människor eller i miljön måste ett bibehållande av nuvarande förhållanden enligt arbetsgruppen anses inge allvarliga betänkligheter. Det är nödvändigt att få till stånd en förbättring av förhållandena på detta område. Gruppens överväganden och förslag inriktas på sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- eller miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt avfall). Till sådant avfall vill gruppen främst hänföra olje- och lösningsmedelsavfall, koncentrerat surt eller alkaliskt avfall, metallhaltigt resp. cynanidhaltigt avfall från ytbehandlingsverksamhet ävensom bekämpningsmedelsavfall och avfall som innehåller PCB.

JoU1975:10

24 Målet bör enligt arbetsgruppen vara att skaffa samhället insyn i och kontroll av samtliga led i hanteringen av miljöfarligt avfall. I sådant syfte föreslår arbetsgruppen att kommunalt renhållningsmonopol i fråga om miljöfarligt avfall införs i hela landet. Detta bör enligt arbetsgruppen ske på motsvarande sätt som gruppen har förordat beträffande visst pappersavfall. Arbetsgruppen föreslår sålunda att regeringen med stöd av den föreslagna bemyndigandebestämmelsen i renhållningslagen skall meddela föreskrifter om införande av kommunalt renhållningsmonopol för miljöfarligt avfall i de olika kommunerna efter hand som dessa hunnit vidta nödvändiga förberedelser för insamlingen av det miljöfarliga avfallet. Enligt gruppens uppfattning bör sådant monopol kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

Arbetsgruppen anser det vara nödvändigt att en utbyggnad av behandlingsresurserna för miljöfarligt avfall kommer till stånd främst för att fler avfallstyper skall kunna behandlas samt för att en bättre regional täckning skall erhållas. Enligt arbetsgruppen måste det också finnas en viss beredskap för att klara av behandlingsbehov som i dag inte är kända. Införs kommunalt renhållningsmonopol mera allmänt i fråga om miljöfarligt avfall kommer behovet av behandlingsresurser att öka. Utbyggnaden härav bör enligt arbetsgruppen ske stegvis i takt med de behov som föranleds av monopolets införande. Den framtida behandlingsverksamheten, som enligt arbetsgruppen också bör inbegripa långtidsförvaring av sådant avfall som av tekniska eller ekonomiska skäl f. n. inte kan återvinnas eller oskadliggöras, bör ha sådan bredd att i princip alla slag av miljöfarligt avfall skall kunna tas om hand. Med hänsyn till att det råder osäkerhet om den mängd och de slag av avfall som måste omhändertas är det enligt arbetsgruppen motiverat att i inledningsskedet prioritera utbyggnad av lagringsresurser. Arbetsgruppen anser att det från samhällets sida måste krävas att behandlingsverksamhet av ifrågavarande slag bedrivs uthålligt under samhällsansvar. Det måste finnas garanti för att allt miljöfarligt avfall verkligen blir omhändertaget och att detta sker på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att den avfallsbehandling som det här gäller av flera skäl inte kan i sin helhet bli företagsekonomiskt lönsam kan man enligt arbetsgruppen inte räkna med att satsning på detta område från privata företag kommer att ske i sådan takt och omfattning att föreliggande och kommande behandlingsbehov verkligen blir tillgodosedda eller att därvid tillräcklig hänsyn tas till lämpligaste lokalisering ur avfallsproducenternas synvinkel. Mot bakgrund härav anser arbetsgruppen att garanti för att allt miljöfarligt avfall blir omhändertaget på ett tillfredsställande sätt kan vinnas endast genom att samhället tar över hela det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet av sådant avfall. Detta bör enligt arbetsgruppen ske genom att det tillskapas ett av staten, kommunerna och näringslivet ge -

JoU 1975:10

mensamt ägt behandlingsföretag som i princip får ensamrätt att behandla miljöfarligt avfall. Allt avfall behöver, sägs det i betänkandet, inte tas om hand vid behandlingsföretagets egna anläggningar. Det kan vara rationellt att utnyttja kapacitet som finns på annat håll inom eller utom landet. Arbetsgruppen finner det naturligt att SAKAB kommer att ingå som en del i det tänkta behandlingsföretaget. Enligt arbetsgruppen bör förhandlingar som syftar till ett samgående med behandlingsföretaget tas upp med de företag som nu driver särskild rörelse för att behandla miljöfarligt avfall. Därigenom kan en lämplig samordning av nuvarande resurser ske. Även efter reformens genomförande bör det enligt förslaget i viss omfattning vara möjligt för andra behandlingsföretag att driva verksamhet som nu avses efter särskilt tillstånd.

Kostnaderna för behandlingsföretagets verksamhet skall enligt förslaget i princip betalas av dem som utnyttjar företagets tjänster. De avgifter som tas ut skall utöver rörliga kostnader täcka också kalkylmässiga avskrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Enligt arbetsgruppen bör inflytande avgifter däremot inte ge vinst i företagsekonomisk mening. Av flera skäl kan det emellertid vara svårt att nå full täckning för kapitalkostnaderna. Intäkterna kan vara svåra att kalkylera på grund av avfallsmarknadens föränderliga karaktär. Detsamma gäller när resurserna är under uppbyggnad. Arbetsgruppen framhåller att avgift för transport och behandling av avfallet skall fastställas och tas ut av kommunerna med stöd av lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Med hänsyn till att det är uttalade samhälleliga intressen som ligger bakom förslaget att inrätta behandlingsföretaget och bygga ut nuvarande behandlingsresurser för miljöfarligt avfall finner arbetsgruppen det naturligt att staten på lämpligt sätt garanterar finansieringen av företagets fasta investeringar.

Departementschefen finner att det av arbetsgruppens redovisning framgår att icke obetydliga kvantiteter kemiskt avfall f. n. hanteras på ett från hälso- och miljösynpunkt oacceptabelt sätt. Samhällets faktiska möjligheter att utöva kontroll och tillsyn över denna hantering är påtagligt begränsade. Resurserna att omhänderta hälso- och miljöfarligt avfall är klart otillräckliga. Enligt departementschefens mening är det en angelägen samhällsuppgift att åstadkomma en förbättring av förhållandena på detta område. I likhet med det övervägande flertalet remissinstanser anser han att detta bör ske genom åtgärder i den riktning arbetsgruppen förordat.

Departementschefen tillstyrker alltså att kommunalt renhållningsmonopol successivt införs för miljöfarligt avfall i samtliga kommuner på det sätt arbetsgruppen föreslagit. Därigenom bör bättre betingelser för kontroll och omhändertagande av miljöfarligt avfall skapas. Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrift att monopol skall gälla

JoU 1975:10

i viss kommun. Sådan föreskrift bör meddelas efter samråd med berörd kommun när kommunen vidtagit erforderliga förberedelser för monopolets införande.

Enligt departementschefens bedömning bör kommunalt renhållningsmonopol för miljöfarligt avfall kunna vara infört i samtliga kommuner senast fem år efter reformens ikraftträdande.

Förslaget att tillskapa ett samhällsägt behandlingsföretag med ensamrätt att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall har fått omfattande stöd vid remissbehandlingen. Från flera håll understryks att förslaget bör genomföras skyndsamt. Sveriges industriförbund och några andra remissinstanser har dock avstyrkt förslaget under framhållande att monopolsituationen skulle göra det svårare att utveckla marknadsanpassade lösningar av avfallsfrågorna i takt med de snabba förändringarna i industriprocesserna. Vissa remissinstanser har föreslagit uppskov med ställningstagande i frågan.

Som departementschefen ser det utgör dagens otillfredsställande situation på avfallsområdet i sig själv ett påtagligt vittnesbörd om att man inte genom att förlita sig enbart på marknadskrafterna kommer till rätta med avfallsfrågorna. De nu befintliga behandlingsföretagen har inriktat sig på behandling av relativt lättbehandlat avfall som gett någorlunda lönsamma återvinningsprodukter, medan intresset att omhänderta avfall som inte kan behandlas med lönsamhet varit mindre. I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser departementschefen det nödvändigt att samhället nu tar över det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet av miljöfarligt avfall genom att inrätta det av arbetsgruppen föreslagna behandlingsföretaget. Endast härigenom kan enligt hans mening garantier skapas för att allt miljöfarligt avfall blir omhändertaget och att detta sker på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande sätt. I propositionen föreslås sålunda att regeringen bemyndigas meddela de föreskrifter som behövs för att tillförsäkra behandlingföretaget en principiell ensamrätt att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till departemenschefens synpunkter på förevarande fråga och vill därför bl. a. förorda att riksdagen godkänner vad departemenschefen anfört i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt avfall. Som en följd härav avstyrker utskottet de yrkanden om avslag på propositionen i nu berörd del, som framförts i motionerna 1969 och 1970.

I motionen 1965 framhålls i anslutning till propositionens förslag rörande omhändertagande av kemiskt avfall m. m. att de speciella problem, som finns när det gäller nämnda avfall, gör att det enligt motionärernas uppfattning inte finns anledning att motsätta sig att ett av staten, kommunerna och näringslivet gemensamt ägt behandlingsföretag tillskapas. Den ensamrätt till behandling av miljöfarligt avfall som detta företag föreslås få bör dock enligt motionärerna tillämpas så att den

JoU 1975: 10

inte hindrar rationella interna lösningar eller samarbete mellan industrier. Det finns tvärtom skäl att främja intern återvinning. Tillståndsgivningen bör enligt motionärernas mening vara generös.

Utskottet kan i långa stycken biträda de synpunkter som anförts i motionen 1965 i förevarande del. Emellertid vill utskottet starkt understryka vikten av att bortforslandet och omhändertagandet av det miljöfarliga avfallet blir så ändamålsenligt ordnat som möjligt och att garantier skapas för att effektivaste möjliga skydd ernås mot miljöskador i samband med hanteringen av nämnda avfall. Inom den ramen bör en betydande smidighet och generositet kunna medges vid utformningen av tillämpningsföreskrifterna i ämnet. Vad utskottet nu anfört synes väl överensstämma med de synpunkter som framförts i propositionen.

Av föredragandens uttalanden synes framgå att avsikten är att utnyttja riksdagens bemyndigande i frågan på sätt som nyss nämnts. Nu verksamma företag som inte går samman med behandlingsföretaget bör sålunda få tillstånd att tills vidare fortsätta verksamheten. Särskilt tillstånd till nyetablering av behandlingsrörelse kan exempelvis komma i fråga i fall då industrierna i viss bransch gemensamt vill uppföra en anläggning för behandling av visst för branschen specifikt avfall. Eftersom behandlingsmonopolet endast bör upprätthållas mot den som avser att etablera särskild rörelse för behandling av miljöfarligt avfall, anser departementschefen i likhet med vissa remissinstanser att det är onödigt att kräva särskilt behandlingstillstånd i de fall då ett industriföretag nyttjar en mindre del av kapaciteten i egen anläggning till att behandla avfall som härrör från annat företag. Tillräcklig kontroll av att behandlingen i sådana fall sker i överensstämmelse med miljöskyddslagstiftningens krav och att den inte strider mot bestämmelserna om behandlingsföretagets ensamrätt bör enligt departementschefens mening kunna åstadkommas genom att de företag som utför behandlingen åläggs att göra anmälan härom till länsstyrelsen.

Mot bakgrund av vad i det föregående anförts finner utskottet anledning anta att syftet med motionen 1965 i nu aktuell del torde bli tillgodosett utan något ytterligare uttalande från riksdagens sida.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att miljöfarliga restprodukter, som genom lämpliga åtgärder nyttiggörs eller omhändertas i produktionsprocessen inom ett företag, inte är avfall i den mening som avses med nu föreliggande proposition och sålunda inte omfattas av renhållningsmonopolet.

För att skaffa sig ett tillräckligt underlag för beslut rörande den renhållningsorganisation som behövs till följd av det föreslagna renhållningsmonopolet måste kommunerna enligt arbetsgruppen som en första åtgärd inventera omfattningen och arten av industrins miljöfarliga avfall. Företag som driver verksamhet vari miljöfarligt avfall uppkommer skall enligt förslaget efter föreskrift av hälsovårdsnämnden vara skyldiga att anmäla verksamheten och däri uppkommande avfall till nämn -

JoU 1975:10

den. Om det behövs, bör företagen enligt arbetsgruppen också vara skyldiga att efter anmodan i varje särskilt fall lämna närmare uppgifter om avfallets innehåll.

Departementschefen biträder arbetsgruppens uppfattning att företagen skall vara skyldiga att till myndighet lämna uppgifter om det miljöfarliga avfall som uppkommer i verksamheten. Enligt departementschefens mening bör dock, som bl. a. Kommunförbundet har föreslagit, införas en obligatorisk deklarationsplikt för företagen i detta hänseende. Uppgifter om företagens miljöfarliga avfall anses betydelsefulla inte bara som underlag för beslut om insamlingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten enligt både miljöskyddslagen och lagen om hälsooch miljöfarliga varor. Då såväl mängd som sammansättning av miljöfarligt avfall hos ett och samma företag snabbt kan förändras, behövs enligt departementschefens mening en fortlöpande rapportering från företagen. I likhet med Svenska naturskyddsföreningen anser han därför att deklarationsplikten bör fullgöras med jämna mellanrum, lämpligen en gång om året. Rapporteringsskyldigheten bör i första hand avse avfallets art, sammansättning, mängd och hantering.

Departementschefen föreslår att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer genom ett tillägg i 9 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor ges bemyndigande att föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara årligen skall lämna uppgift om varans art, sammansättning, mängd och hantering.

Utskottet tillstyrker ett införande av deklarationsplikt för företagen i enlighet med departementschefens förslag. I anslutning härtill får utskottet anföra följande.

I 16 § tredje stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreskrivs bötesstraff bl. a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av 9 § eller i ansökan eller anmälan enligt lagen lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse. I förslaget till ändring i nämnda lag saknas motsvarande straffbestämmelse beträffande brott mot sådan föreskrift om årlig deklarationsplikt som skall kunna meddelas enligt det föreslagna tillägget i 9 §. För detta fall behövlig strafföreskrift kan visserligen tas in i den förordning om miljöfarligt avfall som kommer att utfärdas. Enligt utskottets mening bör emellertid av praktiska skäl en bestämmelse om ansvar för brott som det här är fråga om tas in i lagen bland övriga ansvarsbestämmelser i denna. Utskottet föreslår att härav betingad ändring görs i 16 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Industriavfall i övrigt

I arbetsgruppens betänkande, Del 1, har ifrågavarande avfall kortfattat beskrivits. Av denna beskrivning framgår att det finns betydande

JoU1975:10

mängder avfall inom flera branscher, främst inom järn- och stålindustrin, skogsindustrin samt jordbruk och livsmedelsindustri.

Merparten av detta avfall är av den karaktären att det tas om hand inom resp. bransch. Ofta är det inte fråga om avfall utan om produktionsrester som omedelbart återgår som produktionsråvara. Några särskilda åtgärder för omhändertagande och behandling av detta krävs enligt arbetsgruppen inte från samhällets sida.

För industriavfallet gäller att hanteringen och omhändertagandet av det regleras i redan befintlig lagstiftning. Sålunda regleras industriavfallet liksom andra miljöstörningar från industrin av miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen.

Hittills vunna erfarenheter av tillämpningen av denna lagstiftning i fråga om avfall är sådana att förslag om ytterligare åtgärder inte bedömts erforderliga. Arbetsgruppen har därför inte ansett det motiverat att nu föreslå sådana. Däremot vill arbetsgruppen starkt understryka nödvändigheten av att berörda myndigheter ägnar särskild och fortlöpande uppmärksamhet åt industrins avfallsfrågor.

Regeringen har mot bakgrund bl. a. av det anförda inte funnit anledning att i förevarande sammanhang framlägga några särskilda förslag till åtgärder.

Enligt motionen 1967 finns det emellertid stor anledning att samhället stimulerar till åtgärder för att ändra processer för att bl. a. minska avfallsmängderna och resursförbrukningen. Det finns enligt motionärernas mening redan i dag förutsättningar för ett stimulansprogram. I motionen hemställs att regeringen hos riksdagen anhåller om förslag till stimulansåtgärder för återvinning av industriavfall.

Utskottet vill med anledning av motionen anföra att den väckta frågan synes falla inom ramen för vad miljökostnadsutredningen har att beakta i samband med sina överväganden rörande en fördelning av kostnaderna för miljövårdande åtgärder mellan bl. a. stat, kommun och näringsliv. Med hänsyn till de stora avfallsmängder, varom här är fråga eller ca tre gånger så mycket som den totala mängden hushållsavfall, förutsätter utskottet att regeringen och berörda myndigheter ägnar en betydande uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål. I avvaktan på resultatet av miljökostnadsutredningens arbete är utskottet inte berett att nu föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen 1967.

Slam från kommunala avloppsreningsverk

I den vid riksdagens början väckta motionen 592 begärs bl. a. (yrkande a) en snabb inventering, kartläggning och eliminering av utsläpp av tungmetaller och gifter i avlopp i syfte att underlätta användning av slam från reningsverk som jordförbättringsmedel. Enligt motionärerna framstår det i den allmänna strävan att återvinna och återanvända så

JoU1975:10

mycket som rimligtvis går av avfallet som en huvuduppgift att nyttiggöra slammet.

Problemen med slam från kommunala avloppsreningsverk berörs i arbetsgruppens betänkande. Av vad därvid redovisas framgår att myndigheterna enligt arbetsgruppens mening nu har en tillfredsställande överblick över slamhanteringen. Råd och anvisningar har utarbetats och en målinriktad forskningsverksamhet pågår.

Gruppen ser därför ingen anledning att nu föreslå mera omfattande ändringar eller förbättringar. Mot bakgrund av den oro som finns i fråga om smittämnen och tungmetaller i slam framhåller gruppen dock angelägenheten av att forskningsinsatser koncentreras på belysning av dessa problem. Dessutom bör man genom en fortlöpande kontroll av innehållet av vissa metaller i kommunalt slam kunna klassificera slammet efter farlighetsgrad inför olika former av återanvändning. På så sätt skulle återanvändningen av slam kunna ökas utan att kraven på miljömässig kontroll åsidosätts. Enligt arbetsgruppen måste målsättningen vara att på olika sätt återanvända slammet så långt detta är praktiskt möjligt och att därmed successivt minska sådana metoder som t. ex. förbränning och deponering.

Med hänsyn till de stora investeringar som kommunerna tvingas göra för slamhantering och den långsiktiga planering som krävs är det vidare enligt arbetsgruppens mening angeläget att ansvariga myndigheter mot bakgrund av såväl fortsatta praktiska erfarenheter som forskningsresultat så snart som möjligt kan anvisa lämpliga hanteringsmetoder.

Gruppen föreslår att regeringen ger socialstyrelsen och naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta praktiskt orienterade anvisningar rörande metoder för slutlig behandling och disponering av slam från avloppsreningsverk.

Utskottet anser att motionen berör en stor och viktig fråga som förtjänar ingående uppmärksamhet. Som redovisas i arbetsgruppens redogörelse pågår emellertid en relativt omfattande forskning och försöksverksamhet rörande slam och slamhantering. Bl. a. har naturvårdsverket och styrelsen för teknisk utveckling (STU) i samarbete med Laxå kommun startat ett projekt i full skala för att belysa möjligheterna till samkompostering av slam och hushållsavfall. Även andra försök pågår att utnyttja slam som jordförbättringsmedel. Det kan nämnas att STU i sitt program för det kommande budgetårets tekniska forskning och utveckling inom området miljövårdsteknik bl. a. föreslår en fortsatt kraftig satsning på utveckling av förbättrad återvinningsteknik och metoder och utrustning för slambehandling.

Jordbruksministern har helt nyligen uppdragit åt naturvårdsverket och socialstyrelsen att tillsammans utarbeta praktiska anvisningar för hur man skall hantera, slutligt behandla och disponera alla former av slam från avloppsreningsverken. Ämbetsverken bör genomföra uppdraget i

JoU1975:10

samråd med bl. a. lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Arbetet bör ske skyndsamt.

Utskottet finner under angivna förhållanden inte anledning att nu föreslå riksdagen någon särskild åtgärd med anledning av motionen 592 i förevarande del. Det bör framhållas att den i det föregående av utskottet förordade deklarationsplikten beträffande miljöfarligt avfall i vissa fall bör kunna användas för att tillgodose motionens syfte. Emellertid förutsätter utskottet att regeringen och berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen på hithörande område och vidtar de ytterligare åtgärder som kan påfordras för att förbättra förhållandena i fråga om förvaring och slutligt omhändertagande av slammet. Gällande miljöskyddslagstiftning bör i förekommande fall kunna utnyttjas för ändamålet.

Skrotbilar

Frågan hur man skall få till stånd en effektivare organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar har under de senaste åren behandlats i olika sammanhang. Statskontoret avlämnade år 1971 rapporten Auktoriserad bilskrotning. Arbetsgruppen för avfallsfrågor har på grundval av statskontorets rapport och däröver avgivna remissyttranden lagt fram förslag i bilskrotningsfrågan.

Enligt arbetsgruppens mening är det påkallat att nu vidta särskilda åtgärder för att förebygga och avhjälpa de olägenheter som orsakas av vanskötta skrotbilsupplag och av övergivna bilvrak. Arbetsgruppen anser att det i sådant hänseende är en både lämplig och angelägen åtgärd att införa ett auktorisationssystem för bilskrotare i huvudsaklig överensstämmelse med vad statskontoret har föreslagit i sin rapport. Systemet, som enligt arbetsgruppen bör utformas så att det inte i nämnvärd mån blir till förfång för näringsfrihets- och konsumentintressena, bör bygga på skrotningsintyget. Grundprincipen i systemet bör vara att auktoriserade bilskrotare har ensamrätt att utfärda skrotningsintyg. Principen bör enligt arbetsgruppen förverkligas genom att den ordningen tillskapas att endast skrotningsintyg som utfärdas av bilskrotare som är auktoriserad godtas för att avregistrera personbil på grund av skrotning.

Enligt arbetsgruppen bör den föreslagna informationen i början inte omfatta andra fordon än personbilar.

Departementschefen anser det i likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser motiverat att ett auktorisationssystem som i princip är utformat enligt arbetsgruppens förslag införs för att rätta till de missförhållanden som obestridligen råder i fråga om bilskrotningen. Bilskrotare bör alltså genom auktorisationen tillförsäkras ensamrätt att utfärda skrotningsintyg, och företeende av sådant intyg bör utgöra villkor för avregistrering av skrotbil. Skatte- och försäkringsplikten för så -

JoU 1975:10

dan bil kommer således i princip inte att upphöra förrän skrotningsintyg har företetts.

Departementschefen framhåller att införandet av ett auktorisationssystem av nu nämnt slag kan antas leda till att privatskrotningen minskar. Med hänsyn till att bilägare normalt kommer att åsamkas kostnader för att få sin bil omhändertagen av en auktoriserad bilskrotare anser departementschefen dock, i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser, att det finns anledning räkna med att privatskrotning även i fortsättningen skulle komma att ske i en omfattning som inte kan godtas. Mot bakgrund härav är det enligt departementschefens mening befogat att införa någon form av ekonomisk stimulans för att få till stånd en tillfredsställande skrotning. Han tillstyrker därför att auktorisationssystemet kombineras med ett skrotningspremiesystem, som i sina huvuddrag bör utformas i överensstämmelse med ett av arbetsgruppen framlagt förslag. Skrotningsavgifterna bör kunna användas även för att bestrida kostnader som kommunerna kan ha för att undanskaffa bilvrak som har övergetts i naturen eller finns uppställda på illa skötta skrotupplag.

Som redovisas i propositionen överges varje år ett stort antal utrangerade bilar i naturen, vid vägar eller på andra allmänna eller enskilda platser. Övergivna bilvrak ger upphov till olägenheter från bl. a. miljövårds- och trafiksäkerhetssynpunkter. Betydande olägenheter är också förknippade med vanskötta upplag av skrotbilar. Utskottet delar uppfattningen att det är påkallat att vidta särskilda åtgärder för att förebygga och avhjälpa angivna olägenheter. I propositionen framlagda förslag bör kunna leda till förbättrade förhållanden i nu förevarande avseende och är från den synpunkten att hälsa med tillfredsställelse. Utskottet kan för sin del tillstyrka att ett auktorisationssystem kombinerat med ett skrotningspremiesystem enligt i propositionen utformade riktlinjer införs.

Enligt förslaget skall auktoriserad skrothandlare vara skyldig att ta emot skrotbil för vilken begärd mottagningsavgift erlagts. Utskottet vill i detta sammanhang understryka vad i propositionen anförts om vikten av att pris- och kartellnämnden fortlöpande och systematiskt följer prisutvecklingen på förevarande område och vid behov vidtar de åtgärder som kan behövas för att motverka eventuella negativa effekter av den konkurrensbegränsning som kan bli följden av auktorisationssystemets genomförande.

Kostnaderna för skrotningspremiesystemet bör såsom i propositionen förordats bäras av bilismen och tas ut genom särskilda avgifter. Som betonats vid remissbehandlingen av arbetsgruppens betänkande är det angeläget att uppbörden sker på ett administrativt lätthanterligt sätt. Främst med hänsyn härtill tillstyrker utskottet att finansieringen skall ske genom att engångsavgifter tas ut av tillverkare och importörer sam -

JoU 1975:10

tidigt med omsättningsskatt enligt lagen om omsättningsskatt på motorfordon. Av administrativa skäl bör premiesystemet omfatta alla sådana bilar för vilka gäller skatteplikt enligt nämnda lag. Premiesystemet kommer därigenom att utöver personbilar omfatta också vissa lastbilar med en tjänstevikt som inte överstiger 1 800 kg.

De bestämmelser som behövs för att genomföra ifrågavarande reform bör såsom departementschefen föreslagit tas upp i en särskild bilskrotningslag och därtill anknytande förordning. Mot lagförslagets närmare utformning har utskottet inte någon erinran.

I överensstämmelse med det anförda avstyrker utskottet de avslagsyrkanden som i nu berörda ämne framförts i motionerna 1968 och 1969. Något nytt förslag om auktorisationssystem för bilfirmor och skrotningsföretag av det slag som förordas i den sistnämnda motionen anser utskottet mot bakgrund av sina nu redovisade ställningstaganden inte heller erforderligt.

Ej heller finner utskottet tillräckliga skäl att biträda det i samma motion framlagda förslaget om en ny särskild utredning rörande skrotbilshanteringen.

Däremot finner utskottet det viktigt att regeringen och berörda myndigheter med stor uppmärksamhet följer utvecklingen när det gäller genomförandet av det i det föregående av utskottet förordade systemet för omhändertagande av skrotbilar. En ingående utvärdering av det nya systemet bör göras så snart som möjligt. Regeringen bör på grundval av gjorda erfarenheter kunna vidta de justeringar som befinns nödvändiga för att systemet skall fungera på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt i enlighet med de intentioner som ligger till grund för nu presenterat lagförslag.

I motionen 1968 har framställts ett yrkande om ändring i bilregisterkungörelsen i syfte att begränsa nuvarande möjligheter att hålla personbil avställd. Yrkandet överensstämmer med ett av arbetsgruppen framlagt förslag.

Utskottet vill erinra om att det ankommer på regeringen att besluta i den berörda frågan. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet finner utskottet därför inte påkallad. Det bör f. ö. framhållas att uttalandena i propositionen inte motsäger att begärda föreskrifter kan komma att utfärdas.

Information

De åtgärder utskottet har föreslagit i det föregående får sådan betydelse för medborgarna att stat och kommun bör ta på sig ett betydande ansvar för nödvändiga informationsinsatser. Den föreslagna separationen av papper från övrigt avfall berör samtliga hushåll i landet. Den föreslagna ordningen vid skrotning av bilar berör alla de hushåll som innehar bil. Främst på dessa två områden är informationsinsatser nöd -

JoU1975:10

vändiga gentemot allmänheten. Även förslagen rörande kemiskt avfall fordrar vissa informationsåtgärder.

För att genomföra behövliga centrala informationsinsatser krävs i initialskedet ganska omfattande åtgärder. Differentierade åtgärder måste vidtas för information till de skilda grupper som berörs av de nya reglerna. Dit hör t. ex. annonsering i all dagspress, viss vecko- och folkrörelsepress, invandrarpress och viss övergripande fackpress samt information i TV och radio. Vidare behövs basinformation i foldrar som skall finnas tillgängliga när informationen behövs i de olika kommunerna.

Departementschefen föreslår mot angivna bakgrund att för nästa budgetår anvisas 1 milj. kr. för information om nu förordade reformer på avfallsområdet.

Utskottet finner förslaget motiverat och kan därför biträda detsamma. Det yrkande om förstärkta resurser för tillsyn, rådgivning och information rörande avfallsfrågan som framlagts i motionen 1965 är enligt utskottets mening av den karaktären att det bör övervägas i samband med den årliga budgetprövningen för hithörande ändamål.

I sak berör motionsyrkandet vidare frågor som är under prövning vid pågående översyn av hälsovårdsstadgan samt inom miljökostnadsutredningen. Motionsyrkandet torde därför inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd i nu förevarande sammanhang.

Övriga frågor

De delar av propositionen 1975: 32 som ej berörts i det föregående föranleder inte något särskilt uttalande från utskottets sida.

Hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet att

riksdagen

1. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:386,

b. 1975:388,

c. 1975:392,

d. 1975: 1610 och

e. 1975: 1966, yrkande 1,

2. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 924, yrkande 1,

b. 1975: 1965, yrkandena 1 a—c samt, såvitt avser forskning

och utveckling, yrkande 2,

3. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1975: 1969, yrkande 1, och 1975: 1970, båda motionerna

JoU1975: 10

såvitt nu är i fråga, antager 4 § andra stycket och 5 § i förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

4. med anledning av regeringens förslag och motionerna 1975: 1969, yrkande 1, och 1975: 1970, båda motionerna såvitt nu är i fråga — med förklaring att 6 § i förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) inte kunnat oförändrad antagas — antager följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

Regeringens förslag Utskottets förslag

6 §

Den som yrkesmässigt eller an- Den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in nars i större omfattning samlar in

och forslar bort orenlighet eller av- och forslar bort orenlighet eller avfall i strid med 4 § tredje stycket fall i strid med 4 § tredje stycket

dömes till böter eller fängelse i dömes till böter.

högst sex månader.

5. lämnar motionen 1975: 592, yrkande b, utan åtgärd,

6. lämnar motionen 1975: 1965, yrkande 1 e, utan åtgärd,

7. anser motionen 1975: 1965, yrkande 2 såvitt avser hanteringen av pappersavfall, besvarad med vad utskottet anfört,

8. antager förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892) i de delar som inte berörts i utskottets hemställan i det föregående,

9. antager förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1950: 663),

10. antager följande som utskottets förslag betecknade lydelse av ingressen till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrives miljöfarliga varor,

dels att mot regeringen,

dels att 7 och 9 §§ skall ha ne- dels att 7, 9 och 16 §§ skall ha dan angivna lydelse. nedan angivna lydelse.

11. med bifall till regeringens förslag och med avslag, såvitt nu är i fråga, på motionen 1975: 1969, yrkande 2, antager 7 § i förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor,

12. anser motionen 1975: 1965, yrkande 2, såvitt avser omhändertagande av miljöfarligt kemiskt avfall, besvarad med vad utskottet anfört,

JoU 1975:10

13. med anledning av regeringens förslag beslutar att 16 § i förslag till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor skall fr. o. m. den 1 juli 1975 ha följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

16 §

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, förbud eller villkor som meddelats med stöd av 5 § andra stycket eller 6—8 §. Till samma straff dömes den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av 9 § eller att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 § eller i ansökan eller anmälan enligt denna lag lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 § eller föreskrift som meddelats med stöd av 9 § eller i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse.

Om ansvar för införsel av vara i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

14. antager förslaget till lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor i de delar som inte berörts i utskottets hemställan i det föregående,

15. antager förslaget till lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

16. antager förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

17. lämnar motionen 1975: 1967 utan åtgärd,

18. lämnar motionen 1975: 592, yrkande a, utan åtgärd,

19. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1975: 1968, yrkande 1, och motionen 1975: 1969, yrkande 3, antager förslaget till bilskrotningslag,

20. lämnar utan åtgärd

a. motionen 1975: 1969, yrkande 4,

b. motionen 1975: 1969, yrkande 5,

JoU1975:10

21. anser motionen 1975: 1968, yrkande 2, besvarad med vad utskottet anfört,

22. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1975: 1966, yrkande 2, godkänner de grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som utskottet har förordat,

23. anser motionen 1975: 1586 besvarad med vad utskottet anfört,

24. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 592, yrkande c, och

b. 1975: 924, yrkande 2,

25. med bifall till regeringens förslag och, såvitt nu är i fråga, med avslag på motionen 1975: 1969, yrkande 2, godkänner vad utskottet anfört i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt avfall,

26. till Information om reformer på avfallsområdet för budgetåret 1975/76 under nionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 1 000 000 kr.,

27. lämnar motionen 1975: 1965, yrkande 1 d, utan åtgärd.

Stockholm den 22 april 1975

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s)*, Magnusson i Tanum (s)*, Kronmark (m)*, Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s)*, Wictorsson (s), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), Leuchovius (m) och fru Andersson i Hjärtum (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. angående förbud mot tillverkning och försäljning av vissa engångsförpackningar, m. m.

av herr Takman (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Sorn föredragande” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Som föredragande (lika med utskottet) engångs glasen

utgör. Givetvis kan inte bestridas att användandet av moderna

JoU1975:10

engångsförpackningar i vissa fall inneburit fördelar inte minst av hygienisk art på livsmedels- och läkemedelsområdena. Emellertid utgör engångsförpackningar av glas, plast och metall för öl och läskedrycker en dominerande del av nedskräpningsprocessen. Det är ett framträdande inslag i dagens Sverige. De innebär risker för djur och människor som trampar på sönderslagna flaskor eller skadas av trasiga plåtburkar och ökande kostnader för kommuner som har ambitioner att hålla rent i naturen och på gator och vägar. Konsumenterna får dessutom dyrt betala engångsförpackningama. I de kraftigt ökade priserna på öl och läskedrycker är emballaget en starkt fördyrande faktor. Att den ökande användningen av engångsförpackningar för öl och läskedrycker dessutom är ett enormt slöseri med material och energi är ställt utom allt tvivel. Utskottet finner det därför väl motiverat att begära förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av engångsförpackningar inom öl- och läskedrycksbranschen. Det sagda innebär att utskottet ansluter sig till de synpunkter som i motionen 392 anförs i denna fråga. Nära sammanhängande med hithörande spörsmål är som framhållits i det föregående det yrkande om utredning och förslag om en plan för minskning av avfallsmängden från såväl hushåll som industri, som framläggs i motionen 1966 (yrkande 1). Utskottet finner sig kunna tillstyrka även detta förslag. Under förutsättning av riksdagens bifall till utskottets förslag synes jämväl syftet med motionerna 386, 388 och 1610 i väsentlig grad bli tillgodosett.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. med bifall till motionerna 1975: 392 och 1975: 1966, yrkande

1, samt med anledning av motionerna 1975: 386, 1975: 388 och 1975: 1610 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående förbud mot tillverkning och försäljning av vissa engångsförpackningar, m. m.,

2. angående hanteringen av pappersavfall

av herrar Kronmark och Leuchovius (båda m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”betecknad 6 §” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås bl. a. att renhållningslagen kompletteras med

en bestämmelse om ansvar för den som (lika med utskottet)

betecknad 6 §.

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottets ställningstagande” och på s. 22 slutar med ”möjligt utvärderas” bort ha följande lydelse:

Utskottet bedömer departementschefens förslag om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta jämväl pappersavfall

JoU 1975:10

inte nu böra bifallas. Redan nu har renhållningslagens tillämpning vållat irritation och besvärligheter på många håll. De av förra årets riksdag vidtagna modifieringarna av lagen bör dock skapa möjlighet till ett smidigare dispensförfarande och på så sätt undanröja de mest iögonenfallande oformligheterna i fråga om det kommunala renhållningsmonopolet. Att i nuvarande läge ge kommunerna både ökad kompetens och ökade uppgifter genom att ålägga dem att svara för allt pappersavfall kan befaras leda till att de irritationer som eljest kunde elimineras i stället kommer att befästas. Under avsevärd tid framöver torde kommunerna ha som angelägen uppgift att söka komma till rätta med de avfallsproblem, som redan i dag åligger dem.

Under senare år har det skett en påfallande ändring i människors attityder till återvinningsproblem. Knappheten på olika råvaror har gjort att återanvändningen på ett helt annat sätt kommit i blickpunkten. Prognoser i fråga om den framtida tillgången på skogsråvaror gör att återvinning av pappersavfall blivit kommersiellt motiverad på ett helt annat sätt än tidigare. Man kan t. o. m. ifrågasätta huruvida returpapper över huvud taget kan bedömas som avfall, eftersom det numera har ett betydande varuvärde. Med tanke på de investeringar som är på gång inom pappersindustrin för att densamma skall kunna tillgodogöra sig ökad mängd returpapper, kan man förutse stigande priser på vad som för några år sedan vara en typisk avfallsprodukt.

Det finns också hos allmänheten ett ökat medvetande om råvaruproblemen. Det gör att man på ett helt annat sätt än tidigare frivilligt medverkar till att bl. a. pappersavfallet kommer till återanvändning. Därför kan man räkna med att man från näringslivshåll kommer att visa stor benägenhet för att klara organisationen av insamlingsarbetet i de fall samhället icke självpåtaget åtar sig denna uppgift.

Sedan lång tid tillbaka organiseras pappersinsamlingar av ideella organisationer av olika slag, vilka på detta sätt skaffar sig en betydande del av sitt ekonomiska underlag. Även om det i propositionen föreslås att kommunerna också fortsättningsvis skall ge möjligheter till dessa organisationer att fortsätta med pappersinsamlingar torde det finnas stora risker för att ett kommunalt monopol, i varje fall på sikt, kommer att försvåra denna verksamhet. I den mån industrin kan garantera kontinuerlig avsättning för pappersavfall är det enligt utskottets mening sannolikt att vissa ideella organisationer kontinuerligt kan bedriva insamlingsarbete. I de fall där insamlingen icke kan ske på sådant sätt kan kommunerna redan med nuvarande lagar bedriva pappersinsamling, dock utan skyldighet för hushållen att lämna sitt avfall just till kommunen.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. med bifall till motionen 1975: 1969, yrkande 1, och med an -

JoU 1975:10

ledning av motionen 1975: 1970. båda motionerna såvitt nu är i fråga, avslår propositionen 1975: 32 i vad avser 4 § andra stycket och 5 § i förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

3. angående hanteringen av kemiskt avfall

av herrar Kronmark och Leuchovius (båda m) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet kan” och på s. 27 slutar med ”av renhållningsmonopolet” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att vad som från vissa remissinstansers sida framhållits om att monopolsituationen i fråga om behandling av kemiskt avfall skulle göra det svårare att utveckla marknadsanpassade lösningar måste tillmätas stor betydelse. Att ge ett enda företag ensamrätt till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall är inte förenligt med allmänt accepterade näringspolitiska principer. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att en noggrann kontroll utövas där miljöfarligt avfall uppstår vid transporter och destruktion. Emellertid bör nuvarande förhållanden främst inom processindustrin ligga till grund för övervägandena. Under senare år har en ökad medvetenhet om det angelägna i att behandla och om möjligt återvinna främst kemiskt miljövänligt avfall lett till ökade aktiviteter, investeringar och utvecklingsarbete på såväl insamlings- som behandlingssidan. Sedan några år tillbaka finns en väl etablerad återvinningsmarknad, varför stora mängder avfall, som för några år sedan utgjorde ett presumtivt miljöhot, i dag helt eller delvis återförs till återvinningsprocessen. Tillräckliga incitament torde föreligga inom såväl det privata som det statsägda näringslivet för att vidtaga ytterligare åtgärder i syfte att åstadkomma en ökad behandlingsverksamhet. Mot denna bakgrund finner utskottet frågan om inrättandet av ett monopolföretag mindre väl genomtänkt.

Ingenting hindrar att staten ensam eller med delägarskap bedriver återvinnings- och destruktionsverksamhet i fråga om kemiskt avfall. Detta bör dock ske på grundval av neutrala konkurrensförhållanden. Det inflytande och den kontroll som erfordras från samhällets sida kan redan ske genom gällande produktkontrollag. Den ökade uppgiftsskyldighet, som enligt propositionen kommer att genomföras i fråga om kemiska produkter, förbättrar på ett påtagligt sätt samhällets möjligheter att kontrollera efterlevnaden av utfärdade bestämmelser.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. med bifall till motionen 1975: 1969, yrkande 2, avslår propositionen 1975: 32 i vad avser 7 § andra stycket i förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor,

JoU1975:10

angående omhändertagande av skrotbilar

4. av herrar Kronmark och Leuchovius (båda m) som anser att

dels det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Departementschefen anser” och på s. 33 slutar med ”heller erforderligt” bort ha följande lydelse:

Departementschefen föreslår att ensamrätt att utfärda skrotningsintyg skall tillkomma endast auktoriserade bilskrotare och att skatte- och försäkringsplikten för bil inte skall upphöra förrän skrotningsintyg företetts.

Utskottet delar uppfattningen att skrotningsintyg endast bör få utfärdas av auktoriserade företagare. Dock finner utskottet det från kostnads-, effektivitets- och näringsfrihetssynpunkt olämpligt att enbart vissa auktoriserade bilskrotare skulle ha rätt att utfärda skrotningsintyg. Det skulle innebära att dessa auktoriserade skrotfirmor eller kommun, som själv bedriver liknande verksamhet, får monopol inom visst område för denna verksamhet. Samhället borde icke ha något intresse av var skrotade bilar levereras. Däremot är det angeläget att skapa garantier för att bilar icke placeras i naturen eller på andra platser som icke är acceptabla ur miljösynpunkt. Utskottet har förståelse för önskvärdheten av auktorisation inom hela skrotbranschen, men då denna fråga icke ligger inom utskottets kompetensområde, har utskottet icke någon anledning att ge någon särskild uppfattning till känna. Ett skrotningspremiesystem innebär ett onyanserat avgiftsuttag på hela bilismen. Då bilismen i dag betalar skatter och avgifter som betydligt överstiger samhällets kostnader för vägtrafiken, finns det ingen anledning att genom ytterligare kostnadsbelastning finansiera omhändertagandet av skrotbilar. Dessutom kan antas att en skrotningspremie inte kommer att bli det incitament till kvittblivning som departementschefen förutsatt. Inför man ett sådant system kommer sannolikt skrotningsbranschen att införa betydande avgifter, vilket gör att den enskilde inte får den förmån av premiesystemet som varit avsikten. Benägenheten att anskaffa skrotningsintyg kommer säkerligen att bli tillräckligt stor genom departementschefens förslag om att skatte- och försäkringsplikten skall bibehållas intill dess skrotningsintyg företetts.

I fråga om omhändertagandet av skrotbilar bör detta problem kunna ske genom samarbete mellan motorbranschen och Svenska järn- och motorskrothandlareföreningen. Därför bör övervägas att ge auktorisation för utfärdande av skrotintyg till medlemmar i ovannämnda huvudorganisationer. Då det i framtiden med all säkerhet kommer att finnas utomordentliga avsättningsmöjligheter för metallskrot krävs enligt utskottets uppfattning inga ytterligare åtgärder från samhällets sida för att komma till rätta med omhändertagandet av skrotbilar.

JoU1975:10

dels utskottets hemställan under 19 och 20 a bort ha följande lydelse:

19. med anledning av motionen 1975: 1968, yrkande 1, och motionen 1975: 1969, yrkande 3, samt med avslag på regeringens förslag till bilskrotningslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet i det föregående anfört,

20 a. med anledning av motionen 1975:1969, yrkande 4, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. av herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), Jonasson (c), Leuchovius (m) och fru Andersson i Hjärtum (c) som anser att

dels det avsnitt i utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Ej heller” och slutar med ”presenterat lagförslag” bort ha följande lydelse: Statsmakterna bör dock ha intresse av att ett fungerande system så snabbt som möjligt blir etablerat, varför utskottet föreslår att, såsom i motionen 1969, yrkande 5, förordas, en skyndsam utredning kommer till stånd rörande skrotbilshanteringen.

dels utskottets hemställan under 20 b bort ha följande lydelse:

20 b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1975: 1969, yrkande 5,

6. angående statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall av herr Takman (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Det längre” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande lydelse:

I motionen 1966 (yrkande 2) föreslås att staten går in och garanterar hela investeringskostnaden för anläggningar vari hushållsavfall separeras, återvinns eller på annat sätt behandlas. Förslaget överensstämmer i princip med ett på annat ställe i propositionen framlagt förslag beträffande finansieringen av de fasta investeringar som ett företag behöver göra som skall ta hand om kemiskt avfall. Utskottet är i likhet med motionärerna av den meningen att staten här behöver vidtaga åtgärder för att lätta kommunernas ekonomiska börda. I överensstämmelse därmed biträder utskottet förevarande motionsyrkande om utvidgat statligt ansvar för investeringar i vad gäller anläggningar för behandling av hushållsavfall.

dels utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. med anledning av regeringens förslag och med bifall till motionen 1975: 1966, yrkande 2, godkänner de grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som utskottet har förordat,

JoU 1975:10

43 Särskilt yttrande

av fru Anér (fp):

För att utnyttjandet av returpapper skall få full fart, är det viktigt att det inte finns konstgjorda hinder för att returpappersprodukterna skall kunna användas. Ett sätt är att använda returpapper i så stor utsträckning som möjligt i tidskrifter, broschyrer, stencilerat material och brev, där inte särskilda lagringskrav betyder att man måste ha den högsta kvalitén på papperet. Det kan för övrigt diskuteras vad som i detta avseende är ”kvalité”. Ett svagt gultonat papper är faktiskt lättare att läsa än ett absolut vitt, och det kan också göras tunnare, därför att det inte är så genomskinligt. Jag anser att staten här borde gå i förväg och ge returpapperet en hedersplats genom att använda det i officiella sammanhang, dvs. i sådana där man inte behöver lagra dokumenten i 50 år. Jag vill dock inte i detta sammanhang yrka på en formell ändring i upphandlingsförordningen, utan uttalar en förhoppning att statliga och andra myndigheter själva kommer att inse att här finns stora möjligheter att spara både pengar och resurser.

KUNfiL. BOKTR. STOCKHOLM 1975 750056