Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syftar till ökad återvinning och bättre omhändertagande av avfall.

Statsbidrag föreslås kunna utgå till kostnader för investering i an- läggningar vari hushållsavfall separeras, återvinns eller behandlas på annat sätt.

.l syfte att möjliggöra ökad återvinning av pappersavfall föreslås att insamling av sådant avfall i framtiden väsentligen skall ske i kommu- nernas regi inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Ge— nom bestämmelse i kommunala renhållningslagen (1970:892) föreslås regeringen få bemyndigande att meddela härför behövliga föreskrifter. Dessa skall bl.a. kunna avse att papper skall hållas skilt från annat av- fall i avvaktan på borttransport. För hushållens del föreslås separerings- skyldigheten endast avse tidningar och tidskrifter.

Vidare föreslås att även sådant kemiskt avfall som kan anses miljö- farligt skall omfattas av det kommunala renhållningsmonopolet. Rege- ringen föreslås få bemyndigande att ålägga företag hos vilka miljöfar- ligt avfall uppkommer att årligen lämna uppgifter om avfallets art, sammansättning, mängd och hantering. Tillståndsplikt införs för före- tag som transporterar miljöfarligt avfall på väg. Sådant avfall skall inte få föras ut ur landet utan tillstånd. Ett behandlingsföretag vari staten har inflytande föreslås inrättat. Företaget avses i princip få ensamrätt till behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall.

Utvidgningen av renhållningsmonopolet till att omfatta pappersavfall och miljöfarligt avfall föreslås ske allteftersom de olika kommunerna

l Riksdagen 1975. I mm!. Nr 32

• Sida 2
•  Original

Prop. 1975: 32

TJ

hinner vidta behövliga förberedelser. Reformerna förutsätts vara helt genomförda inom en femårsperiod.

För bättre omhändertagande av skrotbilar läggs fram förslag till en bilskrotningslag med bestämmelser om auktorisation av bilskrotare, skrotningspremier och skrotningsavgifter. Endast auktoriserad bilskro— tare samt kommun som inrättar mottagningsställe för skrotbilar skall få utfärda sådant skrotningsintyg som enligt förslaget skall krävas för av- registrering. Ägare av bil som avregistreras efter företeende av skrot- ningsintyg skall erhålla en skrotningspremie. Premierna skall finansieras genom att avgifter tas ut av tillverkare och importörer-för varje bil sam- tidigt med den s.k. bilaccisen. Avgifterna föreslås tillföras en fond, ur vilken förutom premierna även skall kunna utgå bidrag till kommuner för undanskaffande av övergivna bilvrak."

• Sida 3
•  Original

Prop. 1975: 32

1. Förslag till Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)

Härigenom föreskrives i fråga om kommunala renhållningslagen (19702892)

dels att 4 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 och 6 55, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

451

Kommun är skyldig att till all- män avstjälpningsplats eller all- män destruktionsanläggning fors- la orenlighet som härrör från hus- håll samt hushållsavfall och där- med jämförligt avfall, om ej rege- ringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer föreskriver an— nat.

] lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse fö- rekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i för- sta stycket skall forslas bort ge- nom kommunens försorg.

Kommun är skyldig att till be- handlingsanläggning eller upplags- plats forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, om' ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

Regeringen bemyndigas före- skriva, att vid bebyggelse förekom- mande annan orenlighet och an- nat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyn- dighet eller kommun att meddeå Ia sådana föreskrifter. '

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens för- sorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.

552

1 Senaste lydelse 1974:1023.

Är det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, får regering—

' en föreskriva "att visst slag av av—

fall som skall forslas-bart genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlig- het i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regering- en får överlåta åt förvaltnings- myndighet eller kommun att med- dela sådana föreskrifter.

2 Förutvarande 5 & upphävd genom 1974: 1023.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1975: 32

Nuvarande lydelse

6?)

Föreslagen lydelse

Den som yrkesmässigt eller an— nars i större omfattning samlar in och forslar bort orenlighet eller avfall i strid med 4 5 tredje styc- ket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Föreskriften i 6 & träder dock i kraft först den 1 januari 1976.

2 Förslag till Lag om ändring" 1 hälsovårdsstadgan (1958:663) Härigenom föreskrives 1 fråga om hälsovårdsstadgan- (1958: 663) dels att i 12,14,35, 67, 68 och 86 && ordet ”Konungen” skall bytas

ut mot regeringen” ,

dels att i 36 & ordet ”förste 'provinsialläkaren” skall bytas ut .mot ”länsläkaren”,

dels att 51 och 53 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

51151

Orenlighet och avfall skall bort- forslas till allmän avstjälpnings- plats eller allmän destruktiansan-

läggning eller på annat Sätt så- omhändertagas, att sanitär olägen— het ej uppstår.

.Orenlighet och avfall skall bort-

.,forslas till behandlingsanläggning

eller upplagsplats eller på annat sätt så omhändertagas, att sam-*" tär olägenhet ej uppstår. ' '

535

Allmän avstjälpningsplam och allmän destruktionsanläggning skola vara så belägna och anordm nade samt skola så,..underhållas. och skötas, att sanitär. olägenhet ej uppstår. - Vid allmän

stjälpnirtgsplatsens begagnande.

avstiälpningsblats .,- inom hälsovårdstätort. skall anord- '. .. nas fortlöpande tillsyn, över,-. [IV-_

. '.Behandlingsanläggning och upp-

- lagsplats. skola vara så belägna och anordnade-samt skola så underhål- las- moch'skötas, att sanitär olägen- het ej uppstår.

Vid, upplagsplats inom hälso- vårdstätort skall. anordnas fortlö-

'-.. pande tillsyn över platsens begag-

11ande.- ..

Denna lag träder i kraft den 1 juli-1975.-

1 Senaste lydelse 19702896.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1975: 32

3. Förslag till

Ur

Lag om ändring i lagen (1973329) om hälso- och miljöfarliga

varor

Härigenom föreskrives i fråga om lagen ( 1973:329 ) om hälso- och miljöfarliga varor

dels att i 1, 4—8, 10, 11, 14, 15 "och 19 Så samt i övergångsbestäm- melserna ordet ”Konungen'fskall bytas ut mot "regeringen”, dels att 7 och 9 55 skall ha nedanlangivna lydelse,.

Nuvarande lydelse

, 7 Är det av särskild betydelse från __

hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbju— da hantering eller import av hälso— och miljöfarlig vara av visst slag.

95

Myndighet som Kattunge-tr be- bestämmcr får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om den— na verksamhet.

."- Föreslagen lydelse

" Är, det av särskild. betydelse _- från hälso- eller miljöskyddssyn— . punkt, kan regeringen eller myn-

dighet som regeringen bestämmer . förbjuda hantering eller import av

hälso- och miljöfarlig vara av visst slag.

Om det är påkallat från hälsa- eller miljöskyddssynpunkt, kan re- geringen föreskriva att återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförligt för- farande för slutligt omhänderta- gande av visst slag av avfall på vil- ket denna lag är tillämplig får be- drivas "yrkesmässigt endast av ju- ridisk person vari staten har infly- tande.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskri- va att den som yrkesmässigt han- terar eller importerar hälso— och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet samt årligen lämna uppgift om varans art, sam- mansättning, mängd och hante- ring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1975: 32

4. Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962z701)

Härigenom föreskrives: att- 14 5 läkemedelsförordningen (19621701') skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

14

Läkemedel som icke. längre är avsett att användas skall oskadlig-' göras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som an- vänts till läkemedel, skall handha- vas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka ska- da.

' som

Föreslagen lydelse

%

Läkemedel somlicke längre är avsett att användas skall oskadlig- göras enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som an- vänts till läkemedel, skall handha- vas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka ska- da. Regeringen eller myndighet regeringert bestämmer får meddela föreskrifter om sådant' handhavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

5. Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969z387)

Härigenom föreskrives att 47 ålmiljöskyddslagen (1969: 337)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

475

Har någon begått gärning som avses i 45 & första stycket 1—3, kan överexekutor meddela handräckning för att _åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckå ning enligt 191 5 utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens naturvårdsverk eller annan myndighet" som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 5 första eller andra styc- ket, skall utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombe- sörja att åtgärd vidtages.

1 Lagen omtryckt 1972: 782.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 5 första eller andra styc- ket, skall utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombe- sörja att åtgärd vidtages på den försumliges bekostnad.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1975: 32 . 7

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som be-- hövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

6. Förslag till Bilskrotningslag

Härigenom föreskrives följande.

1 & I denna lag förstås med

bilskrotare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra bilskrotning. .

bilskrotning: yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slut- skrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försälj- ning. .

skrotbil: utrangerad bil som enligt vad regeringen föreskriver skall an— ses som skrotbil,

skrotningsintyg: intyg som visar att skrotbil har omhändertagits för skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bilregisterkungörel- sen ( 1972:599 ). .

Beteckning på fordon har i denna lag samma betydelse som i bil- registerkungörelsen ( 1972:599 ).

2 & Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om auktorisation av bilskrotare.

3 & Skrotningsintyg får utfärdas endast av auktoriserad bilskrotare eller av kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar.

4 & Skrotningspremie utgår för personbil och sådan mcd skåp-, sta-- tionsvagns- eller personbilskarosseri utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej överstiger 1800 kilogram, om bilen avregistreras enligt bilregisterkun- görelsen (19721599) på grund av skrotningsintyg från auktoriserad bil- skrotare eller kommun som avses i 3 & denna lag.

5 _S Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om skrotnings- premiens storlek och villkoren i övrigt för utbetalning av premien. Rc- geringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter för utbetalning av premien.

6 & Bilskrotningsfonden bildas av de skrotningsavgifter som skall er- läggas enligt 9 5.

Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1975: 32

7 & Ur bilskrotningsfonden bestrides .

1. kostnad för skrotningspremier, .

2. bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för att ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak medför olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

Bidrag enligt första stycket 2 utgår endast i den mån bilskrotnings— fondens medel ej tages i anspråk för ändamål som avses i första stycket 1.

8 & Fråga om bidrag som avses i 7 & första stycket 2 prövas av rege- ringen eller t'örvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.

9 & Skrotningsavgift skall erläggas för personbil och lastbil i de fall omsättningsskatt skall erläggas för sådan bil enligt lagen ( 1956:545 ) om omsättningsskatt på motorfordon.

10 & Skrotningsavgiftens storlek bestämmes av regeringen.

11 & Bestämmelserna i lagen (1956:545) om omsättningsskatt på mo- torfordon med undantag av 4 och 6 55" samt 15 å andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Dock träder föreskrifterna'i 9 och 11 55 i kraft först den 1 oktober 1975 och föreskrifterna i 3 och 4 55 först den 1 januari 1976. '

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i den mån regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet med hänsyn. till över-

gångssvårigheter för näringslivet meddelar föreskrifter som avviker från lagen.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1975: 32 9

. Utdrag IORDBRUKSDEPARTEM ENTET . PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975702-27

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson. Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson;-Norling. Löfberg, Carlsson, Feldt," Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om återvinning och omhändertagande av avfall

3.1. Hushållsavfall

Arbetsgruppens syn på hushållsavfallet som en tillgång och resurs som i ökad utsträckning bör tas tillvara delas av remissinstanserna. Många pekar också på behovet av återvinning i stort med hänsyn till miljövård och begränsade naturresurstillgångar.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1975: 32 13

Enligt Svenska naturskyddsföreningen—.måste åtgärder också sättas in' för att minska avfallsmängderna. Föreningen menar att en'övergång- till returförpackningar verksamt skulle bidra härtill. Likaså anser'LO att en övergång från engångsglas och plåtburkar till returglas bör prövas eftersom det bl.a. kan medföra minskat renhållningsarbete och resurs— besparingar. Liknande synpunkter förs också'framzav länsstyrelserna :" Östergötlands och Norrbottens län liksom av Föreningen 'Vattenvärnet.

Flertalet remissinstanser anser i likhet'med arbetsgruppen" att separe- ring av hushållsavfall i princip bör ske i-. senare-hanteringsled med un— dantag för pappersavfa'll där separeringi hushållenvförordas. .

Enligt konsumentverket —torde'bristande förvaringsmöjligheter inom enskilda hushåll, i hyreshus och .'i bostadsområden försvåra .en långt. driven särskiljning och särförvaring'av olika typer av hushållsavfall vid källan. Liknande synpunktenframförs också avlänsstyrelser och kom- ' muner som yttrat sig i' frågan;-Konsumentverket .anser'vidare att 'en långt driven avfallsseparering. också kan innebära en. alltför stor ökning av arbetsbördan i hushållen. Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar dock separering även av glas och plåt i hushållen, åtminstone i avvaktan på metoder för central separering.

Örebro kommun hävdar, på grundval av egna erfarenheter, att kost- ' nadema för utrustning,administration och information är så stora att det inte är lönsamt att'i hushållen'separera annat än pappersavfall.

Ett stort antal remissinstanser. efterlyser en utvärdering av pågående ' försöksverksamhet med separering. av olika komponenter av hushålls- avfallet. '

Malmö kommun hävdardock att en utvärdering av .dessa försök knappast kan ligga till grund för en allmän bedömning av återvinnings- verksamheten eftersom försöken framför allt utförts inom bostadsområ- den som varit speciellt lämpade för verksamheten. '

Statens pris- och kartelln'änmd framhåller att konsumenterna. kan löpa risk för höjning av renhållningsavgifterna om ett system-med separering i hushållen införs eftersom taxesättning idag sker efter-bl.a. ”antalet av- ' fallskärl. ' ' ' "

Stiftelsen Svensk återvinning, 'som medverkat till'- 'att organisera nämnda försöksverksamhet, anmäler i sitt yttrande att en rapport inom ' ' kort kommer att färdigställas där hittills vunna erfarenheter .skallt'redo- visas. Sveriges industri/örbund framhåller att industrin i stigande ut- sträckning har intresse av. att ta 'hand om- återvunna avfallsråvaror.

Naturvårdsverket förordar separe'ringsplikt även beträffande kemika-' ' '

lierester i hushållen. Enligt .verket'strideranarande hantering" mot de . allmänna principer om'akts'amhet-s'om ärledan'de för -.miljöskydds- och. '.- produktkontrollagstiftning. " Liknande" synpunkter förs 'fram:'av 'I'änssty- - - ' relsen i Stockholms län. ' ' Förslagen till statsbidrag för ökad återvinning och bättre behandling

• Sida 14
•  Original

Prop. 1975: 32 14 av hushållsavfallet godtas överlag. LO anser dock att frågan om behov och storlek av statsbidrag bör utredas-närmare. Ett villkor för bidrag bör enligt LO vara att samhället får inflytande över försöksverksamhe- ten eftersom starka ekonomiska intressen styr hela avfallscykeln. Beho- ' vet av statsbidrag även till förbättring av nuvarande metoder v'itsordas av ett stort antal länsstyrelser. Några remissinstanser, bland dem läns- styrelsen i Värmlands Iän och Svenska renhållningsverksfäreningen an- ' ser att statsbidrag helt bör täcka kostnader för försöksanläggningar. Vad — gäller återvinningsanläggningar hävdar riksrevisionsverket att bidrags- procenten bör graderas efter återvinningsgrad. Liknande tankar förs fram från några länsstyrelser som gör jämförelser med de principer som nu gäller för statsbidrag till kommunala avloppsrenin-gsverk. Länsstyrel- sen i Göteborgs och Bohus län anser att statsbidrag också bör kunna utgå till åtgärder för separering av hushållsavfall i bostadsområden. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller dock att anläggningar för separering inte bör uppföras innan erfarenheter vinnes från försöksan-

läggningar.

Ett flertal länsstyrelser understryker angelägenheten av regionala lös- ningar för behandling av hushållsavfallet. I detta instämmer också sta- tens industriverk och styrelsen för teknisk utveckling. .

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör även glesbygdskommuner. med'- många tätorter ges möjlighet'att erhålla bidrag- när anslutning till en re- gional anläggning av praktiska skäl inte kan ske. Landstingsförbundet stöder likaså tanken på regionala lösningar. Förbundet påpekar att ar- betsgruppen inte närmare studerat de juridiska förutsättningarna för landstingen att delta i avfallshanteringen eller fungera som samman- hållande organ.

Flera länsstyrelser vitsordar att nuvarande hantering av hushållsav- fall inte är tillfredsställande så länge deponering är den förhärskande behandlingsmetoden. Planverket. framhåller i sammanhanget vikten av en bättre planering eftersom olämplig lokalisering av en avfallsanlägg- ning kan få svåröverskådliga konsekvenser. Svenska naturskyddsför— eningen är av den meningen att det nu finns anledning att ta avstånd från deponering som behandlingsmetod. Föreningen Vattenvärnet vill fästa uppmärksamhet på att det runt om i landet finns ett stort antal nedlagda soptippar som kan vara en-källa till föroreningar av olika slag imiljön.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att ersätta beteckningen ”allmän avstjälpningsplats” och ”allmän destruktionsanläggning” i renhållningslagen resp. hälsovårdsstadgan med uttrycken ”upplagsplats” och ”behandlingsanläggning”. Några länssty- relser, bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län, hävdar dock att nuvarande be- teckningar är adekvata och bör kvarstå.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1975: 32 15

3.2. Pappersavfall

Arbetsgruppens grundsyn att avfall skall betraktas som en tillgång som i största möjliga utsträckning skall återanvändas och dess förslag att insamling av återvinningsbart pappersavfall i-huvudsak skall ske in- om ramen för det kommunala renhållningsmonopolet har fått ett posi- tivt bemötande av de flesta remissinstanserna. Svenska kommunförbun- det framhåller att ett kommunalt ansvar på området är särskilt motive- rat mot bakgrund av papperets varierande värde med därav följande växlande intresse från enskilda organisationers och företags sida att be- driva insamlingsverksamhet. Det kommunala ansvaret utgör enligt för-- bundet en garanti för nödvändig kontinuitet i verksamheten. vilket är väsentligt från de enskilda hushållens synpunkt. Det är enligt förbundet naturligt att pappersavfall betraktas 'som avfall i renhållningslagens me- ning och faller under kommunens dispositionsrätt. Ett sådant betraktel- sesätt utgör den grundläggande förutsättningen för organiserande av ett seriöst omhändertagande av pappersavfall för återvinning. En minoritet i förbundets styrelse hävdar dock att det är för tidigt att betrakta hus- hållens papper som avfall, innan utvärdering av pågående återvinnings— försök skett. Stiftelsen Svensk,återvinning betonar vikten av att åtgär- der för återvinning utformas som en reguljär och permanent kommunal angelägenhet. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen understry- - ker industrins växande behov av returpapper. När pappersinsamling sätts - i gång bör det ske i samverkan mellan kommunerna, pappersindustrin och den insamlande handeln. Insamlingi kommunal regi i hushållen bör inte påbörjas förrän det står helt klart att avsättningen kan garan- teras under en längre period. Med hänsyn till de omfattande och dyr- bara investeringar i maskinutrustning m.m.- som behövs för att ta hand om returpapper måste givetvis också-industrin ställa krav-på en garan- terad och långsiktig försörjning. Landstingsförbundet förordar att pap- persinsamlingen i avbidan på. utvärdering av pågående försök inte görs- obligatorisk utan att kommunerna i stället bereds. möjlighet att frivilligt åta sig hanteringen i fråga. Liknande synpunkter och krav på längre förberedelsetid för kommunerna framförs också av bl.a. socialstyrelsen, lantbruks/iögskolan, länsstyrelserna i-Uppsala, Västmanlands och Väs- terbottens län, Ingenjörsvetenskapsakademien, Riksförbundet för allmän hälsovård och Svenska renhållningsverksföreningen.

Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen avstyrker att ansva- ret för insamlandet överlämnas till kommunerna och föreslår att .all återvinning från hushållen av pappersavfall, som enligt föreningen bör anses som råvara, skall ombesörjas av återvinningsindustrin.

Flertalet remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag att insam- lingsarbetet skall baseras på en separering vid källan av det återvinnings- bara avfallet. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen framhåller

• Sida 16
•  Original

Prop. 1975: 32 16

vikten härav och uttalar att man härigenom får en renare fiber och lika- så möjlighet att ordna returpapperet i olika sortiment.

HSB och Ingenjörsvetenskapsakademien avstyrker regler om skyldig— het för hushållen att från hushållsavfallet"avskilja' pappersavfall och För- ordar i stället att kommunerna genom"återkommande'info'rma'tion och propaganda intresserar och stimulera-t' till frivillig insamling "av pappers- avfall från hushållen. Samma inställning redo'visar Hyresgästernas riks- förbund. Förbundet hävdar att förslagets'genomförande skulle medföra väsentlig standardsänkning för bostadskons'umenterna'. Riksrevisionsver- ket och socialstyrelsen ställer sig tveksamma till införande "av en obliga-' torisk separering, främst med hänsyn till svårigheterna att kontrollera efterlevnaden. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att "det från'p'rak- ' tisk och ekonomisk synpunkt kan' bli svårt"för' hilshållen "att genomföra ' separering av pappersavfall'och 'menar' 'att 'det' under alla förhållanden behövs en väl tilltagen övergångstid innan ett nytt system införs. Läns- styrelserna i Östergötlands oc'h' Västerboneris'län',- Kommunförbundet, Ingenjörsvetenskapsaka'de'mien, Riksförbundet för allmän hälsovård o'ch Stiftelsen Svensk återvinning avstyrker straff för brott mot separerings- bestämmelsen. Hovrätten för Nedre Norrland anser att straffbestämmel- sen bör inskränkas till fall 'då separeringsskyldigheten å'sidosatts i' 'vä- sentligmån. 5" ' ' "" '"f ' '

Krav på ytterligare utredning om de 'ek'Onomiska"konsekvenserna av " ' '

förslagets genomförande framförs av "stat'ens"pris-'""och" kanel/nämnd;- länsstyrelserna i Blekinge->och Älvsborgs län, Sveriges=fastig'hetsäg'are- förbund, Svenska renhållnin'gsverksförening'e'n ' och:-"Malmö ko'mniu'n. Pris- och kartellnämnden' anför att det- på grund av' --marknadsst'rukt'u'- '- ren och ägandeförhållan'de'na inorn pappersinsamlin'g'sb'ra'nschen "finns risk för att konsumenterna inte tillgodoförs' de intäkter s'd'm 'de rimligen' ' borde få genom separeringen; samtidigt-som förbrukar—na får" tillgång" till billig råvara utan ätt—behöva garantera att "de"-färdiga "produkterna förbilligas i motsvarande grad. Det'är 'en'lig't nämnden mot denna bale-"- grund väsentligt med eninOggrann'överVaknin'g'av'cffekt'erna av' den" " marknadsstruktur och "'de'konkurrensbegränsningarsom gäller inom':pab-' ' persinsamlingsbranschenj Näringsfr'ih'etsombuds'manne'n "anför '-att 'det ' kommunala monopolet kan'bidra' till' att köpare samverkar för att pressa priserna på returpapper. Om kommunerna 'är-"uppmärksamma på denna ' fara, bör emellertid risken för skadliga verkningar inte-bli så stor.-' ' Flera remissinstanser,"bland de'm länsstyrelserna—'i' Södermanlands Och Kronobergs län, beton'ar vikten 'av "att'avsättnin'gen av" insamlat papper- tryggas. dvs. att pappersindustrin garanterar”omhändertagandet av hela"- den kvantitet pappersavfall som kommer "att insamlas. Länsstyrelsen 'i -- Älvsborgs län anför att möjligheterna för'kOmmuneri-"att' få 'ut'f'ullt pris, för pappersavfallet min'sknr,'om' det inte införs 'en skyldighet för pap-'=-— persbruken att ta emot' papperet. 'Ä-ven länsstyrelsen i Jämtlands "län -'

• Sida 17
•  Original

Prop. 1975: 32 ]"

ifrågasätter, om inte viss central dirigering behövs för att avsättnings- frågan skall kunna lösas. Länsstyrelsen i Stockholms län samt Stock— holms, Göteborgs och Malmö kommuner anför att kommunen måste garanteras full täckning för insamlingskostnaden. LO föreslår ätt det ' bildas ett samhälleligt bolag som får monopol på uppköp av det i kom— munerna insamlade papperet. För att underlätta den kommunala pla- neringen borde uppköpsföretaget kunna hålla garantipriser,.så att kom-- munerna inte behöver spekulera i pappersavfallsprisernas utveckling.-LO ' anser att företaget på. sikt kan klara garantipriset'genom fonderingar från tider med hög prisnivå men att staten under ett inledande skede bör stå garant för dessa uppköpspriser.

Arbetsgruppens förslag att kommunerna även i fortsättningen skall kunna ge skilda ideella organisationer rätt att bedriva pappersinsam- lingar avstyrks av LO, eftersom enligt LO de enskilda organisatio'nernas insamlingsverksamhet inte är av den stabila och kontinuerliga karaktär " som behövs för att tillgodose kravet på' en-säker försörjning av avfalls- papper. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län, Göteborgs kommun och Kommunförbundet som menar att i vart fall viss restriktivitet måste iakttas beträffande tillstånd för enskilda organisationer att bedriva pappersinsamling. Däremot ställer sig förbun- det välvilligt till förslaget att meddela undantag från renhållningsmono- polet i fall där företag, affärer-eller kontor. på ett tillfredsställande sätt omhändertar pappersavfall för-återanvändning. Enligt Sveriges industri- förbund bör kommunerna i nu angivna fall vara skyldiga att bevilja un- dantag. : ..

Arbetsgruppens förslag att föreskrifter om separering och renhåll- ningsmonopol för pappersavfall skall gälla från och med tidpunkt som regeringen fastställer i samråd med varje kommun har godtagits av flertalet remissinstanser. Länsstyrelserna ..i Kristianstads och Hallands län anser att det bör kunna ankomma på. länsstyrelsen att meddela före- skrifter om separering. Liknande synpunkter anförs av naturvårdsverket. Länsstyrelsen i Örebro län och Malmö kommun anser att det bör an- komma på kommunen själv att bestämma när separering skall införas. Kommunförlmndet anser att- den av arbetsgruppen föreslagna författ- ningstekniska lösningen att sorteringstvång blir gällande i en kommun först när kommunen tagits in i en till renhållningskungörelsen hörande bilaga ger möjlighet till en successiv utvidgning av den skärpta regle- ringen av pappersinsamling. En anpassning-kan sålunda ske till den takt i vilken kommunerna hinner organisera upp själva insamlingsverk- samheten och vidta arrangemang för att bli av med papperet. Enligt uppgifter som förbundet fått från pappersindustrin kommer det att dröja några år innan pågående och projekterade utbyggnader nått sådan ka- pacitet att industrin kan ta emot allt tidningspapper från hushållen. Trots att den tilltänkta lagstiftningen därför inte omedelbart kan beräk—

• Sida 18
•  Original

Prop. 1975: 32 18 nas leda till ett vidgat kommunalt engagemang enligt de skärpta be- stämmelserna är det dock-enligt förbundetviktigt att den genomförs snarast såsom en allmän beredskapsåtgärd. För den enskilda kommunen är det viktigt att den kan utverka långsiktiga garantier om avsättnings- möjligheten för det insamlade papperet innan den fattar beslut om ob- ligatorisk pappersinsamling. Bl.a. av detta skäl bör enligt förbundet kommunernas anslutning till sådan insamling vara helt frivillig. Kom- munen bör enligt förbundet få meddela sådana undantagsföreskrifter som behövs även för andra fall. än glesbygd. Fastigheter i tätort kan t.ex. vara så byggda och så belägna att det inte finns praktiska möjlig-. heter att på ett tillfredsställande sätt ordna obligatorisk insamling.

Planverket anmärker att tillämpningsföreskrifterna till byggnadsstad- gan behöver kompletteras, om förslaget genomförs.

Naturvårdsverket framhåller vikten av att allmänheten ges god infor- mation innan den obligatoriska pappersinsamlingen genomförs. Liknan- de synpunkter framförs av konsumentverket och socialstyrelsen.

3.3. Kemiskt avfall

Arbetsgruppens förslag i fråga om kemiskt avfall har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Huvudlinjerna i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att ett bibehållande av nuvarande förhållanden i fråga om miljöfarligt avfall inger allvar- liga betänkligheter och att därför genomgripande åtgärder är nödvändi- ga. De hälso- och miljörisker som är förenade med ifrågavarande av- fallstyp kräver enligt Riksförbundet för allmän hälsovård ett samordnat ansvarstagande från samhällets sida. Detta krav kan enligt förbundet endast förverkligas genom åtgärder i den riktning som arbetsgruppen föreslagit. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är arbetsgruppens för- slag väl motiverat mot bakgrund av de brister som i dag vidlåder han- teringen av miljöfarligt avfall.

Förslaget att miljöfarligt avfall skall föras in under det kommunala renhållningsmonopolet genom föreskrift som meddelas av regeringen godtas i allmänhet av remissinstanserna. Enligt Kommunförbundet är ett kommunalt ansvar på detta område av grundläggande betydelse för samhällets möjligheter att förebygga och avhjälpa olägenheter och ris- ker som följer av hanteringen av sådant avfall. Förbundet förutsätter att det ankommer på varje kommun att själv bestämma när utvidg- ningen av renhållningsmonopolet skall ske. Det måste enligt förbundet finnas garanti för att det avfall som kommunerna samlar upp kan om- händertas vid behandlingsanläggning eller långtidslager. Länsstyrelsen i Jönköpings län betonar att det är angeläget att tidpunkten för införande

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975: 32 19

av monopol samordnas med utbyggnad av behandlingsanläggningar så att kommunerna inte tvingas lagra miljöfarligt avfall.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska renhållningsverks/ör- eningen bör förslaget om renhållningsmonopol f.n. inte genomföras med hänsyn till att flertalet kommuner i dag saknar personella, tekniska och ekonomiska resurser för att ta på sig insamlingen av miljöfarligt avfall. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser inte heller att förslaget bör ge- nomföras nu utan framhåller att man bör avvakta erfarenheterna av gällande lagstiftning och ge kommunerna tillfälle att genom införande av frivilligt renhållningsmonopol skaffa sig den kontroll av avfallet som kommunerna själva bedömer vara erforderlig. Svenska arbetsgivarefär- eningen avstyrker bestämt att det kommunala renhållningsmonopolet byggs ut till att omfatta miljöfarligt avfall. .

Naturvårdsverket anser att en tidsram på fem år för att införa ren- hållningsmonopol i samtliga kommuner är rimlig. Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör renhållningsmonopol snarast genomföras för sådant av- fallsslag för vilka det redan finns behandlingsresurser såsom olje— och lösningsmedelsavfall. Också länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att skyndsamma åtgärder är angelägna. Länsstyrelsen anser dock att förberedelsearbetet i flertalet kommuner kommer att bli så omfattande att monopolet inte kommer att kunna genomföras på kortare tid än som föreslagits. Socialstyrelsen ifrågasätter om fem år är en tillräcklig tids- rymd med hänsyn till att insamlingsverksamhet av ifrågavarande slag kräver omfattande förberedelser i form av inventeringar och klassifice- ring av förekommande avfall. Liknande uppfattning hyser länsstyrelsen i Södermanlands län.

Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det i många mindre kommuner knappast kan vara rationellt att ha renhållningsmonopol på miljöfarligt avfall. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län förefaller det i många fall vara lämpligt med samarbete mellan flera kommuner för att tillskapan- det av resurser för hanteringen av ifrågavarande avfall inte .skall bli alltför betungande. Också länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på be- hovet av interkommunal samverkan.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör det ankomma på länssty- relserna att pröva när och hur kommunernas skyldighet att samla in miljöfarligt avfall skall genomföras.

Med anledning av arbetsgruppens förslag att företag efter föreskrift av hälsovårdsnämnden skall vara skyldiga att anmäla sin verksamhet och däri uppkommande miljöfarligt avfall anför Kommunförbundet att det vore en bättre lösning om företagen genom en generell föreskrift åläggs en obligatorisk och fortlöpande deklarationsplikt avseende art, omfatt- ning och behandling av kemiskt avfall. Svenska naturskyddsföreningen anser att en skyndsam inventering av företagens kemiska avfall bör gö- ras i hela landet och att rapportering beträffande ifrågavarande avfall

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975: 32 20 sedan bör ske med jämna mellanrum till länsstyrelse eller hälsovårds- nämnd. Statskontoret pekar på att det är möjligt och praktiskt att be- handla företagens uppgifter' om'anall inom' miljövårdens informations- system (MI). Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. LO föreslår att det från hälsovårdsnämndens sida be- drivs en aktiv kartläggning av produktion där miljöfarligt avfall upp- kommer och att ett kommunalt register upprättas över sådana arbets- platser i samarbete med de lokala fackliga organisationerna och yrkes-

inspektionen. ' '

Förslaget om införande av tillståndsplikt för företag som sysslar "med vägtransporter av miljöfarligt avfall tillstyrks av så gott som samtliga ' remissinstanser. Kommunförbundet anser'att förslaget inte 'är tillräckligt ' långtgående och menar att reglering också krävs av frågor som'hänger samman med det praktiska genomförandet av ifrågavarande transporter ' såsom frågor rörande emballage, säkerhetsåtgärder och rådgivning. Ar- betarskyddsstyrelsen uttalar sig på liknande sätt'och framhåller ange- lägenheten av att företag som utför transporter av miljöfarligt avfall får kännedom om sammansättningen av och riskerna med avfallet. Läns"- styrelserna i Stockholms och Gotlands län förordar att det införs anmäl— ningsplikt för alla sådana transporter. Länsstyrelsen i Örebro län anför" att generella transportbestämmelser "för hälso- och miljöfarliga varor av alla slag är att föredra framför den föreslagna tillståndsplikten. Försla- get tillstyrks dock som en temporär lösning i avvaktan på sådana be- stämmelser.

Kommunförbundet stöder arbetsgruppens förslag att kommunala transportföretag skall vara undantagna från tillståndstvånget. Motsatt uppfattning 1 denna fraga har socialstyrelsen, Kemikontoret och Svenska utvecklingsaktiebolaget. '

Länsstyrelsen i Västmanlands län-förutsätter att riktlinjer för bedöm- ningen av transportföretags lämplighet kommer att utfärdas av central myndighet. Länsstyrelsernas organisationsnämnd "anför att ifrågavarande tillståndsprövning företer påtagliga likheter med prövning av fråga om tillstånd till yrkesmässig trafik. Enligt nämndens mening bör föreslagen tillståndsprövning regleras på sätt "som motsvarar den reglering sorti gäl- ler för tillstånd till yrkesmässig trafik. .

De allra flesta remissinstanser stöder arbetsgruppens förslag att sam- hället bör ta över det organisatoriska ansvaret för behandling och lång- tidsförvaring — det slutliga omhändertagandet av miljöfarligt avfall ge- nom att inrätta ett företag med principiell ensamrätt till sådant omhän- dertagande. Planverket anser att förslaget är synnerligen välmotiverat. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det är mycket angeläget att behandlingsföretaget inrättas. Statskontoret betonar att det är väsent- ligt att även avfall som det inte är lönsamt att ta hand om behandlas på ett tillfredsställande sätt och att det hittills visat sig svårt att'få fram

• Sida 21
•  Original

Prop. 1975: 32 21 resurser till behandling av sådant avfall. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det är särskilt viktigt att det utvecklas behandlingsmetoder för långtidsförvarat avfall och att samhälletbör svara för detta såsom - föreslagits genom inrättande av behandlingsföretaget. Enligt länsstyrel- - sen i Östergötlands län måste möjligheterna att lösa behandlingsproblem beträffande svårbehandlat avfall bli väsentligt större genom tillskapan— det av behandlingsföretaget. Också flera andra remissinstanser, _bland . dem länsstyrelsen i Kristianstads. län och. Kommunförbundet, framhåller . _ att nuvarande behandlingsresurser är otillräckliga. Länsstyrelsen anser att detta förhållande i hög gradfär orsak till att rådande situation be- träffande omhändertagande av miljöfarligt avfall .är klart otillfredsstäl- lande. Enligt Kommunförbundet kommer bristen att bli mer markerad, om renhållningsmonopol genomförs mera allmänt. Förbundet uppger. vidare att det särskilt från kommunerna framförts farhågor för att rå- dande och på i huvudsak kommersiella intressen byggda hantering inte _ sker på betryggande sätt och i former som garanterar verksamhetens -, allsidighet och fortbestånd. Socialstyrelsen anser att omhändertagandet _ av miljöfarligt avfall är en så viktig samhällsangelägenhet att behand-E iingsmonopol bör införas, även, om det finns risk för att ett monopol . kan bromsa initiativ från privata företag. Nuvarande förhållanden med konkurrens mellan privata företag om sådant avfall som är lönsamt att behandla är enligt styrelsen otillfredsställande. Näringsfrihetsombuds- mannen anför att han inte har någon erinran mot att behandlingsmono- pol inrättas med hänsynltill de speciella förhållanden som föreligger be- träffande hanteringen av avfall som det här gäller. Länsstyrelsen i Hal- lands och Gotlands län framhåller att behandlingsföretaget bör inrättas skyndsamt. .

Statens industriverk, som instämmer i arbetsgruppens bedömning att det inom den privata sektorn f.n. inte finns tillräckligt incitament för en ökad behandlingsverksamhet, finner förslaget om behandlingsföretaget intressant. Enligt verket kräver emellertid ett slutligt ställningstagan'de till förslaget ett mer konkret underlag beträffande. det tilltänkta företa- gets organisatoriska och finansiella uppbyggnad. Också länsstyrelsen-i Västerbottens län anser att det krävs ytterligare utredning. Länsstyrelsen pekar på att företagets inrättande kommer att medföra en centralisering av behandlingsresurserna, vilket kommer att leda till onödigt höga trans- . portkostnader. .

Svenska arbetsgivarefäreningen, Sveriges industriförbund, Ingenjörs- vetenskapsakademien och Kemikontoret avstyrker förslaget om att in- rätta behandlingsföretaget. Industriförbundet och Kemikontoret fram- håller att monopolsituationen innebär att marknadsanpassade lösningar av avfallsfrågorna inte kommer att utvecklas i takt med de snabba för- ändringarna i industriprocesserna. Dessa båda remissinstanser föreslår att man i stället för behandlingsföretaget inrättar en beredning för mil—

• Sida 22
•  Original

Prop. 1975: 32 22

jöfarligt avfall inom jordbruksdepartementet. Den tänkta beredningen skulle vara ett organ för samverkan mellan staten, kommunerna och industrin på detta avfallsområde. Beredningen skulle bl.a. ha till upp— gift att med olika åtgärder medverka till 'att befintliga behandlingsföre- tag kan fullfölja sin verksamhet. Enligt Ingenjörsvetenskapsakademien bör de av dessa behandlingsföretag som fyller vissa krav kunna auktori- seras, och statliga investeringsbidrag bör användas som styrmedel.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbets— gruppens förslag att SAKAB bör ingå i det tänkta behandlingsföretaget. Kommunförbundet understryker att den betydande kapacitet och erfa- renhet som numera finns hos SAKAB självfallet bör tas till vara i detta sammanhang. '

Flera remissinstanser, bland dem Kommunförbundet och Göteborgs kommun, betonar att en viktig uppgift för behandlingsföretaget är att samordna nuvarande behandlingsresurser. Styrelsen för teknisk utveck- ling stryker under att frågan om samgående med existerande behand- lingsföretag måste lösas. Kemikontoret och IVL instämmer i arbetsgrup- pens uttalande att lagringsresurserna bör prioriteras i inledningsskedet. Enligt IVL erhålls därigenom en bättre översikt över de kvantiteter för vilka behandlingskapacitet måste ordnas. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller i denna fråga att det är en felaktig princip att uppföra lager— byggnader för att lösa akuta kvittblivningsbehov. Länsstyrelsen i Öster- götlands län framför liknande synpunkter Och anser att prioritet i stället bör ges åt resurser för att åstadkomma en tekniskt "och ekonomiskt ge- nomförbar lösning av aktuella behandlingsproblem.

Statskontoret och Sveriges civilingenjörsförbund framhåller att be- handlingsföretaget bör få egna resurser för forsknings- och utvecklings- arbete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att den tillståndsprövning som en- ligt arbetsgruppens förslag lagts på länsstyrelserna i de fall då" ett indu— striföretag nyttjar en mindre del av kapaciteten i egen anläggning för att behandla ett annat företags miljöfarliga avfall innebär en onödig dubbelprövning, när prövning enligt miljöskyddslagen redan ägt rum. Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län ifrågasätter om tillståndsplikt över huvud taget behövs i dessa fall. Kemikontoret för- ordar att anmälningsplikt införs i stället. Därmed skulle man enligt kon- toret uppnå en välkommen administrativ förenkling utan att man för- denskull utesluter möjligheten till inskrid'ande från tillsynSmyndighetens sida.

Arbetsgruppens förslag om ändring i läkemedelsförordningen och miljöskyddslagen godtas av remissinstanserna. Sistnämnda förslag hälsas med särskild tillfredsställelse av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Arbetarskyddsstyrelsen anför att det varit värdefullt om arbetsgrup- pen klart hade utsagt att gruppens förslag i fråga om kemiskt avfall inte

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975: 32 - . 23

medför att arbetarskyddsmyndigheternas befattning med hithörande frå- gor kommer att inskränkas.

3.4. Skrotbilar

Arbetsgruppens förslag att auktorisation av bilskrotare skall införas och att för avregistrering skall krävas skrotningsintyg av auktoriserad bilskrotare tillstyrks genomgående av remissinstanserna. I många ytt- randen framhålls därvid att auktorisationen inte bör få karaktären av etableringskontroll. Helt negativ till auktorisationssystemet är närings- frihetsombudsmannen som förklarar att gällande lagar och förordningar i och för sig räcker att i avgörande utsträckning komma till rätta med bilvraksproblemet. Näringsfrihetsombudsmannen framhåller vidare att det inte gjorts sannolikt att det föreslagna systemet tillgodoser allmänna säkerhets- eller liknande intressen av sådan styrka att auktorisation är motiverad. Systemet medför risker för negativa verkningar bl.a. på pris- bildningen. Enligt näringsfrihetsombudsmannen bör inlämnandet till skrotning i princip vara kostnadsfritt för den enskilde. Såsom huvudre- gel bör därvid gälla att kommunerna utan särskild avgift tar hand om sådana skrotbilar som inte genom ägarens försorg överlåts till skrot- ningsföretag. För sina kostnader för fordonsvrakshanteringen bör kom- munerna enligt näringsfrihetsombudsmannen kunna få kompensation av bilskattemedel.

Arbetsgruppens förslag när det gäller den närmare utformningen av auktorisationsvillkoren godtas i allmänhet av remissinstanserna. Läns- styrelsen i Västernorrlands län förklarar att auktorisationssystemet kan antas leda till ett färre antal större skrotningsanläggningar vars lokali- sering kräver större beaktande från miljö- och naturvårdssynpunkt. Det kan därför vara motiverat att ändra nuvarande krav på anmälan enligt miljöskyddslagen till ett krav på tillstånd eller dispens. Motsvarande synpunkter förs också fram av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Arbetsgruppens förslag att möjlighet skall införas för prövningsmyn— dighet att kräva säkerhet för kostnaderna för iordningställande av plat— sen för bilskrotningen avstyrks av Sveriges bilskrotares riksförbund. Bil— fragmentering Aktiebolag betonar angelägenheten av entydiga föreskrif- ter i syfte att få tillstånd likartade förhållanden-för auktoriserade bil- skrotare över hela landet. Bolaget förklarar vidare att det bör klargöras hur mycket av en skrotbil som skall lämnas in till en auktoriserad bil- skrotare för att skrotningsintyg skall få utfärdas." Enligt bolaget krävs också föreskrifter om högsta antalet skrotbilar som får lagras hos bil- skrotare.

Enligt arbetsgruppen är det nödvändigt att de nuvarande möjlighe— terna att hålla personbil avställd begränsas för att auktorisationssystemet skall bli effektivt. Förslaget tillstyrks av bl.a. Motorförarnas helnykter-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975: 32 24

Itetsförbund. Trafiksäker]:etsverket efterlyser närmare tillämpningsau- visningar i detta sammanhang.

Risker för negativa effekter av den konkurrensbegränsning som kan följa av auktorisationssystemets genomförande tas upp av några remiss— instanser bl.a. statens pris- och kartellnämnd som framhåller att nämn- den inte helt delar arbetsgruppens uppfattning att överläggningar med branschen om ”riktpriser” är en lämplig åtgärd för att motverka pris- stegringar. Nämnden förklarar att en fri och individuell prissättning främjar konkurrensen och gynnar konsumenterna. Prisbildningen måste & andra sidan noga följas av samhället, varvid med stöd av allmänna prisregleringslagen prisreglerande åtgärder _— exempelvis-prisstopp — kan tillämpas om andra åtgärder för att påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning inte ger avsett resultat. En sådan pris- övervakning som här avses har nämnden enligt sin instruktion att svara för. . . .

Arbetsgruppens förslag om kommunala mottagningsanordningar bi- träds av flertalet remissinstanser som uttalar sig. i frågan. I vissa yttran- den tas upp frågan om skyldighet för kommuner att inrätta skrotbils- upplag. Länsstyrelsen i Kronobergs län som pekar på de höga transport- kostnaderna för bilägare i glesbygd anser det nödvändigt att kommunala mottagningsplatser inrättas i'de kommuner där det inte finns någon auktoriserad bilskrotare. Konsumentverket tillstyrker förslaget att kom- muner skall kunna få behörighet att utfärda skrotningsintyg och för- klarar att denna lösning torde vara den enda möjliga i glesbygdsområ- den. Enligt verket bör en förutsättning därför dock vara attkommuner- nn tecknar varaktiga och bindande kontrakt med auktoriserade bilskro- . tare. så att garantier för en definitiv slutskrotning skapas.

Arbetsgruppens förslag om ett skrotningspremiesystem biträds eller lämnas utan erinran av flertalet.remissinstanser. Mot förslaget att nu in— föra ett premiesystem uttalar. sig statskontoret, naturvårdsverket, nä- ringsfrihetsombudsmannen, vägverket, länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförlmnd, Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossist- förening, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Bilfragmentering Aktiebolag samt Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnyk- terhetsförbund och KAK. Flera av de nu nämnda remissinstanserna bl.a. naturvårdsverket anser att auktorisationssystemet först bör prövas innan ställning tas till om ytterligare åtgärder t.ex. en skrotningspremie är nödvändig. Enligt försäkringsinspektionen bör i stället för det av ar- betsgruppen föreslagna premiesystemet övervägas ett system med direkt avräkning mellan skrothandeln och bilägarna. Riksrevisionsverket, som förklarar sig i princip inte ha något emot ett skrotningspremiesystem, anser att frågan om det ökade administrativa arbete som systemet med- för bör klarläggas innan slutlig ställning tas till förslaget.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975: 32 25

Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossist- förening förklarar att avgifts- och premiesystemet är onödigt. Enligt des- sa organisationer kan det vara motiverat att under en viss tidsbegränsad period koncentrera samhällets insatser på bilskrotningsområdet. I det sammanhanget bör frågan tas upp om att i varje fall under en.tidsbe'- gränsad städperiod öka inköpspriset på- bilskrot .till världsmarknadsnivå- och därigenom minska behovet av importskrot. Vidare bör eninforma— tionskampanj om vad bilägaren skall göra av. bilvraken och om påfölj- der vid övergivande av. bilvrak i naturen sättas igång; Problemet med.- en upprensning av den befintliga bilvraksparken bör enligt-organisatio- nerna till resterande de] kunna finansieras med bilskattemedel. Om ett -. auktorisationsförfarande i kombination med en informationsdrive och en bättre skatte- och försäkringsuppföljning av icke skrotade bilar skul-- . le visa sig otillräckligt bör enligt dessa remissinstanser överläggningar tas upp med bilbranschens .organisationer rörande bilskrotningens orga- nisation och andra problem i sammanhanget, . ,

Flera av de remissinstanser som avstyrker premiesystemet förklarar . att det förhållandet attkostnader tasut. för.bilskrotning' i vissutsträck- ning beror på det exportförbud som gäller för jär-nskrot..En närmare an- _ passning av prisnivån till världsmarknadspriset skulle enligt dessa remiss- instanser indirekt medverka till skrotbilsproblernens lösning. .- .

De remissinstanser som tillstyrker arbetsgruppensförslag om skrot- ningspremier ansluter sig i regel utan närmare .egna motiveringar till arbetsgruppens bedömning att auktorisationssystemet behöver komplet- teras med ett premiesystem för att problemet med privatskrotningen skall elimineras. Trafiksäkerhetsverket framhåller att premiesystemet, förutom att ytterligare minska riskerna för att bilvrak hamnar i., naturen,. . också verkar i den riktningen att det påskyndar skrotning av bilar som börjar utgöra trafikrisker. . ' .

Rikspolisstyrelsen, som ställer sig positiv till arbetsgruppens förslag, pekar samtidigt på problemet med de höga skrotningskostnaderna i glesbygderna, t.ex. de inre delarna av övre Norrland. vilket kan med- föra att vissa bilägare också i fortsättningen överger sina bilar ute i na- turen. Enligt styrelsen kan problemet lösas på det sättet att. bilägare får möjlighet att lämna sin bil till skrotning utan att erlägga skrotnings- kostnaderna i förskott. Bilskrotningsföretagen skulle därvid få sin er- sättning genom att avdrag görs på den skrotningspremie som tillkom- mer bilägaren. Styrelsen förklarar vidare att kommunerna i glesbygder— na kan bidra till att undanröja föreliggande svårigheter genom att ställa i ordning särskilda mottagningsplatser där bilägarna i kommunen får lämna utrangerade personbilar. De särskilda svårigheterna att lösa bil— vraksfrågorna i glesbygdsområden tas upp också av andra remissinstan- ser bl.a. länsstyrelsen i Västerbottens län som förordar någon form av transportutjämning.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1975: 32. 26

Enligt arbetsgruppen bör det föreslagna systemet till en början endast omfatta personbilar. Frågan om att utvidga systemet till att omfatta också andra fordon bör enligt gruppen prövas först när närmare er- farenheter av reformen erhållits. Flera remissinstanser däribland läns- styrelserna i Örebro län och Västmanlands län samt riksskatteverket framhåller emellertid att systemet bör omfatta också andra registre—' ringspliktiga fordon. Enligt riksskatteverket bör sålunda ingå bl.a. så- dana lätta lastbilar som är försedda med karosserier av personbilstyp och som har en tjänstevikt av högst 1 800 kg. Därigenom skulle tillämp- ningsområdet för skrotningsavgiften bli detsamma som för omsättnings- skatten. Också i vissa andra avseenden, bl.a. när det gäller återbäring av skatt för brandbilar, bör enligt riksskatteverket bestämmelserna för skrotningsavgiften motsvara dem som gäller för omsättningsskatt. En- ligt Sveriges bilskrotares riksförbund och AB Svensk bilprovning bör tillämpningsområdet för bestämmelserna om skrotningsavgift m.m. an- ges till bilar vars totalvikt inte överstiger 3,5 ton. Bl. a. med hänsyn där- till ifrågasätter AB Svensk bilprovning kopplingen till den särskilda om- sättningsskatten på motorfordon. Enligt bolaget bör övervägas om inte en eventuell skrotningsavgift bör tas ut av ägaren då fordonet registre- TBS.

Malmö kommun anser att avgifts- och'premiebeloppen är tilltagna i överkant. Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening motsätter sig arbetsgruppens förslag att influtna av- gifter med relativt god marginal bör överstiga beräknade premieutbetal- ningar.

Enligt arbetsgruppen skall premien inte betalas ut förrän kontroll skett av att vederbörliga skatter och avgifter betalts för den aktuella bilen. Flera remissinstanser, bl.a. försäkringsinspektionen, Malmö kommun och Bilfragmentering AB pekar på att stimulanseffekten skulle bli större om premien kunde betalas ut direkt då bilen lämnades in för skrotning. Om ett system med avräkning ändock väljs är det enligt för- säkringsinspektionen konsekvent att göra avdrag också för trafikförsäk- ringspremier. Bilfragmentering AB förklarar att ett förhindrande av nyregistrering av fordon på person eller företag som häftar i skatte- skuld skulle ha större verkan än det föreslagna premiesystemet. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan det med hänsyn till skrot- ningspremiens syfte ifrågasättas om det kan anses riktigt att premien an- vänds till tvångsvis skattebetalning. Också Sveriges bilskrotares riksför— bund avstyrker förslaget att obetalda fordonsskatter skall avräknas vid utbetalning av premien. När det gäller finansieringen av skrotningspre- mierna förklarar några remissinstanser bl.a. Motorbranschens riksför- bund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening att en årlig avgift på hela personbilsbeståndet är att föredra framför den av arbetsgruppen föreslagna engångsavgiften vid nyregistrering.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1975: 32 27

Riksrevisionsverket förklarar sig inte kunna tillstyrka att medlen spe- cialdestineras genom en särskild fond. Enligt verket bör inflytande av- gifter redovisas över en inkomsttitel i budgeten och utbetalade premier ses som en form av restitution som avräknas på inkomstt-iteln eller som utbetalas över särskilt anslag.

Förslaget att medel från bilskrotningsfonden skall kunna användas för bidrag till kommunens kostnader för att ta bort övergivna bilvrak eller upplag av bilvrak tillstyrks av-de remissinstanser som yttrar sig i frågan. Kommunförbundet förklarar att det av lagen klart bör framgå att full kostnadstäckning skall utgå för åtgärder som vidtagits av kommunen. Medel bör enligt förbundet också kunna utgå för upptagning av bilvrak ur vattenområden samt för transport av skrotbilar från auktoriserad bil- skrotningsanläggning eller kommunal mottagningsanläggning till frag- menteringsanläggning eller järn-bruk.

Arbetsgruppens förslag att de bestämmelser som behövs för att ge- nomföra reformen skall tas upp i en särskild lag med därtill anknytande förordning kommenteras av hovrätten för Nedre Norrland som ifråga- sätter om inte en del i den föreslagna lagen intagna detaljföreskrifter kan flyttas över till den föreslagna bilskrotningsförordningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar att tidpunkten för ikraftträ- dandet av bestämmelserna om skrotningsintyg och premiesystem bör flyttas fram till den 1 juli 1976. Också länsstyrelsen i Östergötlands län anser att tiden till ikraftträdandet av arbetsgruppens förslag är väl kort. Enligt riksskatteverket bör bestämmelserna om skrotningsavgift träda i kraft minst tre månader före bestämmelserna om premie för att pre- mierna redan från början skall kunna betalas av medel som flutit in som skrotningsavgifter. Verket anför vidare att premie endast bör utgå för personbil som godkänts vid kontrollbesiktning efter den 31 december 1974.

4.1. Hushållsavfall

Under den senaste 20-årsperioden har mängden avfall från hushållen fördubblats. Avfallsmängden per person är nu ca 270 kg/år. Bl.a. har den ökade användningen av förpackningar av olika slag medfört en be- tydande ökning av mängden hushållsavfall. Avfallets sammansättning har också förändrats genom tillkomsten av nya material och vissa ke- miska medel.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1975: 32 29

Enligt 4 5 första stycket kommunala renhållningslagen (1970'1892) är kommunen skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller a'lhnän destruk-' ' tionsanläggning forsla orenlighet som härrörrfrån hushåll samt hushålls- avfall och därmed jämförligt avfall, om inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat (obligatoriskt kommunalt ' renhållningsmonopol). Bestämmelser om allmän avstjälpningsplats 'och allmän destruktionsanläggning finns i 51 och 53 55 hälsovårdsstadgan (19581663). Enligt 1 5 kungörelsen (1972:280) om statligt stöd till av-- fallsbehandling lämnas statligt stöd till behandlingsanläggning som fram-

står som angelägen från allmän synpunkt. Stöd utgår dock inte till an- -. ' läggning avsedd att enbart behandla hushållsavfall. F.n.'betalas stöd-lit från reservationsanslaget Bidrag till miljövårdande åtgärder inom indu- strin m.m. under nionde huvudtiteln. I"1975 års budgetproposition före- slås att stödet till industrin skall upphöra'vidrutgången av juni 1975 och att anslaget därefter skall benämnas Stöd till avfallsbehandling m.m: -- (prop. 1975:] bil. 11 s. 153). - ' ' '

Den vanligaste hanteringsmetoden för hushållsavfall som insamlas ge- nom kommunens försorg är fortfarande uppläggning (deponering). Den- - ' na metod används i fråga om nära 80 % av avfallet." Förbränning till-' lämpas för större delen av resterande andelen. I mindre omfattning till'- lämpas vissa andra metoder, främst kompostering. Nya metoder är dock under utveckling, t. ex. "pyrolys och mekanisk separering av blandat hus- hållsavfall. Dessutom har en omfattande försöksverksamhet igångsatts för separering av papper, glas och plåt från annat avfall i hushållen. Denna verksamhet pågår f.n. och avses bli utvärderad under det när- maste året. " .

Enligt arbetsgruppen'bör hushållsavfallet i ökad utsträckning ses som en tillgång och resurs. Avfallet bör därför i ökad omfattning återvinnas och metoder utvecklas för att ta tillvara olika komponenter i avfallet.

Första ledet i återvinningsprocessen är att skilja ut de användbara komponenterna från annat avfall. Detta kan ske antingen vid källan, dvs. i hushållen, eller vid avfallsanläggningen. Som redovisas i det föl— jande föreslår arbetsgruppen att pappersavfall skall skiljas från övrigt- avfall —— separeras — i hushållen. När det gäller glas och plåt-anser inte arbetsgruppen att tillräckligt starka— skäl finnsför att nu ålägga-hushål- len att separera även dessa produkter från annat avfall. Separeringen- bör i stället ske i samband med behandlingen av avfallet.

Såväl utomlands som i Sverige pågår f.n. utvecklingsarbete ifråga om anläggningar för separering av hushållsavfall i senare hanteringsled. Flera försöksanläggningar behöver komma till stånd. För att stimulera tillkomsten av sådana föreslår arbetsgruppen att statsbidrag med 50 % av kostnaderna skall kunna utgå.

Även för slutbehandling av hushållsavfall utarbetas och prövas f.n. nya metoder. Av särskilt intresse är dels en nyligen startad anläggning för samkompostering av hushållsavfall och slam i Laxå, dels en pyrolys-

• Sida 30
•  Original

Prop. 1.975: 32 30

anläggning som inom ett år kommer att vara i drift i Gislaved. Sam- kompostcring och pyrolys är former för återanvändande av avfall som enligt arbetsgruppen kan vara av framtida intresse varför ytterligare för- söksanläggningar bör övervägas. _

Arbetsgruppen framhåller att slutbehandlingen av hushållsavfall i många fall inte är tillfredsställande från miljövårdssynpunkt och att det är angeläget att en förbättring sker. Arbetsgruppen föreslår därför att statsbidrag skall kunna utgå till sådana anläggningar som innebär åter- vinning och nyttiggörande av avfallet. Statsbidraget föreslås utgå med högst 50 % av anläggningskostnaderna. Samtidigt påpekar arbetsgrup- pen att man inte kan bortse från att det behövs förbättringar även av den nuvarande konventionella behandlingen av avfallet. Detta gäller. främst metoderna för uppläggning-av avfall-. Med hänsyn härtill föror- dar arbetsgruppen att statsbidrag bör kunna utgå också till sådana an- läggningar som medför förbättrad hantering av avfallet och som sam- . tidigt kan medföra att framtida återvinning underlättas. Bidrag till så- dana anläggningar föreslås dock böra utgå med en lägre bidragsprocent. Enligt arbetsgruppens uppfattning bör man vid bidragsprövningen främ— ja regionala lösningar. Därigenom ökas förutsättningarna för en ratio- nell och miljöriktig hantering av avfallet.

Arbetsgruppen förordar att bidragsbeloppet maximeras, till. 5 milj. kr. per anläggning med möjlighet för regeringen att under särskilda om- ständigheter besluta om ett högre belopp. För en S-årsperiod kan beho— vet av statsbidrag för anläggningar som nu avses enligt arbetsgruppen beräknas till 15—20 milj. kr. per år.

Enligt arbetsgruppens mening bör beteckningarna ”allmän avstjälp— ningsplats” och "allmän destruktionsanläggning” i 4 (j renhållningslagen och i 51 och 53 55 hälsovårdsstadgan ersättas med uttrycken ”upplags- plats” resp. ”behandlingsanläggning”. Därigenom kommer dessa författ- ningsbestämmelser enligt gruppen att stå i bättre överensstämmelse med den av gruppen förordade synen på hushållsavfallet som en tillgång och resurs som i ökad omfattning bör återvinnas. .

Arbetsgruppens förslag om separering av hushållsavfall först i senare . hanteringsled stöds av remissinstanserna. Samtidigt påpekas i flera ytt- randen att nu pågående separeringsförsök snarast bör utvärderas. Flera remissinstanser betonar att man måste sträva efter att minskaavfalls- mängderna. Man pekar därvid särskilt på den betydelse en övergång till returglas som dryckesförpackning skulle ha. Förslagen om statsbidrag till avfallshantering tillstyrks. Från flera länsstyrelser understryks sär- skilt att det behövs statsbidrag till förbättring av nuvarande hanterings- metoder och att statsbidragen bör främja regionala lösningar för avfalls- hanteringen. Några remissinstanser menar att försöksanläggningar helt bör bekostas med statsbidrag samt att statsbidragen i övrigt bör graderas efter återvinningsgrad.

För egen del vill jag i likhet med arbetsgruppen se hushållsavfallet

• Sida 31
•  Original

Prop. 1975: 32 31

som en tillgång och resurs som i ökad omfattning bör utnyttjas för åter.- vinning. Detta synsätt får också ett kraftigt stöd från remissinstanserna. Utskiljandet av de kompenenter i avfallet som kan återvinnas sker med undantag för tidnings- och kontorspapper enligt min mening bäst i sam- band med behandlingen av avfallet. Som redovisas i det följande stöder jag, liksom flertalet remissinstanser, förslaget om separering av avfalls- papper i form av tidningar och tidskrifter i hushållen. Jag vill i sam- manhanget dock framhålla att den försöksverksamhet som pågår med utsortering av papper, glas ochplåt ur avfallet redan i hushållen bör fortsätta. Resultaten av verksamheten bör så snart som möjligt utvärde- ras,

Förpackningarna spelar idag en betydande roll vid hanteringen av va— ror i vårt samhälle. Ökningen av förpackningar har också medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet under senare år. I likhet med några remissinstanser anser jag att användningen av vissa förpackningar inne- bär ett slöseri med begränsade naturresurser. Frågan är f.n. föremål för granskning av miljökostnadsutredningen. Innan utredningens förslag fö— religger är jag inte beredd att föreslå några särskilda åtgärder.

En förutsättning för en ökad återvinning av nyttigheter ur hushålls- avfallet är att lämpliga och rationella separeringsanläggningar finns att tillgå. Utvecklingsarbete för att ta fram sådana anläggningar har redan påbörjats. Detta arbete måste dock intensifieras. Detsamma bör gälla arbete för utveckling av anläggningar för nyttiggörande av hushållsav- - fall. Jag förordar därför att statsbidrag bör kunna utgå med högst 50 % av investeringskostnaderna beträffande försöksanläggningar för nyttig- görande av hushållsavfall eller enbart för separering av hushållsavfall.

Jag biträder arbetsgruppens förslag om statsbidrag med högst 50 % av investeringskostnaden också till andra anläggningar. för återvinning eller annat nyttiggörande av-hushållsavfall än försöksanläggningar.

I likhet med ett flertal remissinstanser ansluter jag mig till arbetsgrup- pens uppfattning att de metoder för omhändertagande av hushållsavfall som tillämpas i dag i många fall inte är tillfredsställande från miljö- vårdssynpunkt. En snar förbättring av förhållandena är nödvändig. För att påskynda utvecklingen bör övergångsvis statsbidrag, dock med lägre bidragsprocent än 50, kunna utgå också till anläggningar för konventio— nell avfallsbehandling, om särskilda skäl föreligger. En förutsättning för bidrag i detta fall bör vara att behandlingen vid den planerade anlägg_ ningen medför att avfallet hanteras på ett bättre sätt än f.n. och att möjlighet till framtida återvinning underlättas.

Statsbidrag som nu har nämnts bör i princip maximeras till 5 milj. kr. per anläggning. Särskilda omständigheter bör kunna föranleda undan— tag. Fråga om bidrag bör prövas av regeringen eller av förvaltningsmyn- dighet som regeringen bestämmer.

Jag delar arbetsgruppens och ett flertal länsstyrelsers uppfattning att regionala lösningar bör främjas vid statsbidragsprövningen. Enligt min

• Sida 32
•  Original

Prop. 1975: 32 32 mening talar flera skäl för att en rationell och miljöriktig hantering av- avfallet kräver att framtida behandlingsanläggningar-är av den 'storleks-- ordningen att flera kommuner kan betjänas av 'en och samma anlägg- ning. Tidpunkten för igångsättning av arbete med anläggningar för vilka statsbidrag skall utgå hör av sysselsättningspolitiska skäl bestämmas efter- ' samråd med arbetsmarknadsverket.

I årets budgetproposition föreslår regeringen att riksdagen anvisar ett" ' reservationsanslag av 15 milj. kr. till Stöd till avfallsbehandling m.m. för budgetåret 1975."76. De förslag till statsbidrag för förbättrad hantering av hushållsavfall som jag. nyss har redovisat torde rymmas inom denna anslagsram.

[ sammanhanget vill-jag också fästa uppmärksamhet på det förhållan- det att många soptippar idag inte kan sägas vara-acceptabla från miljö- vårdssynpunkt. Detta gäller Också nedlagda soptippar: Risker för förpro- ningar av ytvatten och grundvatten föreligger i många fall. Jag förut- sätter att tillsynsmyndigheterna.noga följer detta problem och vidtar ' de åtgärder som behövs för att dessa risker-skall. kunna elimineras.

Naturvårdsverket har föreslagit att skyldighet inför—s för hushållen att separera kemikalierester och liknande avfall. Arbetsgruppen har inte funnit att detta avfall normalt utgör något problem. Jag 'är-f.n. inte be— redd att biträda naturvårdsverkets förslag. Frågan 'om kemikalier i- hus- hållsavfallet bör dock hållas under uppsikt. Jag har :anledning att utgå -' ifrån att naturvårdsverket ger kommunerna .råd och anvisningar i den mån en förbättrad insamling kan anses påkallad. .

Jag tillstyrker slutligen arbetsgruppens förslag att beteckningarna ”all- - ' män avstjälpningsplats" och ”allmän destruktionsanläggning” i 4 & ren- hållningslagen och 51 och 53 åå hälsovårdsstadgan bör ersättas med ”upplagsplats” resp. "behandlingsanläggning”. I stadgan bör vidare med anledning av nya regeringsformen ordet ”Konungen” genomgående by- tas ut mot ”regeringen”. Därjämte bör viss annan ändring av formell - natur vidtas. '

4.2. Pappersavfall

Tidningar och tidskrifter och andra pappersprodukter som.hushållen regelmässigt behöver göra sig av med räknas till hushållsavfall enligt 4 5 första stycket renhållningslagen och "omfattas således av det obligato- riska kommunala renhållningsmonopolet. Pappersavfall från industri—, affärs- eller kontorsverksamhet faller däremot i-p'rincip inte under det obligatoriska renhållningsmonopolet. Enligt 4 5 andra stycket renhållE ningslagen kan emellertid kommun genom föreskrift i'lokal hälsovårds- ordning bestämma att pappersavfall från sådan verksamhet skall forslas ' bort genom kommunens försorg (frivilligt kommunalt renhållningsmono- ' pol). I 4 & tredje stycket renhållningslagen föreskrivs att när orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, dvs. när kom-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1975: 32 . , . 33

munalt renhållningsmonopol gäller, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed. Detta förbud är dock inte straffsanktionerat. Ingripande kan sålunda inte med stöd av renhållningslagen ske t.ex. mot insamlingsföretag, som inte anlitas av kommunen.

Hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningar innehåller av hy- gieniska skäl betingade föreskrifter om hantering av avfall. Beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning och ändring däri fattas av köm- munfullmäktige och fastställs av länsstyrelsen (67 och 68. Gå hälsovårds- stadgan). Lokal hälsovårdsordning utarbetas med ledning av en normal- hälsovårdsordning som fastställs av regeringen (67 & stadgan). Gällande normalhälsovårdsordning återfinns i kungörelsen ( 1971:761 ) om fast- ställelse av normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958:. 663).

Kommunerna har rätt att ta ut avgifter för "renhållningen enligt lagen (1965 :54) om kommunala renhållningsavgifter. Enligt 1 & äger kommun besluta att avgift skall utgå för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som har uppsamlats inom kom- munen enligt renhållningslagen eller hälsovårdsstadgan. I 2 5 finns före- skrifter som innebär att avgiften skall bestämmas enligt självkostnads- principen. Utförs renhållningen av entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, i den mån detta inte medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv utfört renhållningen. Enligt 3 5 skall avgiften utgå enligt taxa som fastställs av kommunens fullmäktige.

Enligt arbetsgruppens betänkande insamlades. år 1973 415 000 ton pappersavfall och returpapper för återvinning. Denna mängd motsvarar enligt arbetsgruppen ungefär en tredjedel av det pappersavfall som över huvud kan komma i fråga för återvinning. Pappersavfall används som råvara främst vid tillverkning av papp och kartong av olika slag samt vissa kvaliteter mjukpapper. I betänkandet redovisas att flera pappers- bruk planerar att utnyttja avfallspapper iform av gamla tidningar och tidskrifter som råvara vid tillverkning av tidningspapper och att man inom branschen beräknar att förbrukningen av pappersavfall som bas— råvara kommer att fördubblas under de närmaste fem åren.

Av det pappersavfall som återvinns härstammar enligt arbetsgruppen endast 5 % från hushållen. Enligt beräkningar som redovisas i betän- kandet bör det vara möjligt att samla in ytterligare nära 300000 ton pappersavfall. Huvuddelen därav eller ca 200 000 ton skulle kunna kom- ma från hushållen i form av tidningar och tidskrifter, medan återstoden skulle kunna samlas in främst från affärer och kontor.

Arbetsgruppen anser att det med hänsyn till främst bristen på skogs- råvara och behovet av att spara energi är angeläget att insamlingen av pappersavfall i samhället görs effektivare så att sådant avfall i större omfattning än hittills kommer till användning som råvara vid framställ-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1975: 32 34

ning av papper och papp. För att pappersbruken skall investera i sådan teknisk utrustning som gör det möjligt för dem att basera tillverkningen på pappersavfall som råvara 'måste bruken' enligt betänkandet garanteras tillgång på pappersavfall på 'lång sikt. Det är därför enligt arbetsgrup- pen angeläget att insamlingen av papper framdeles, till skillnad mot vad som f.n. är fallet, bedrivs kontinuerligt oberoende av priset på pappers- avfall. Med hänsyn härtill och till att kommunerna redan har en upp-' byggd organisation för att ta hand om avfall från hushållen och i många fall också avfall från affärer och kontor föreslår arbetsgruppen att pap— persinsamlingen fortsättningsvis i huvudsak skall ske inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Enligt arbetsgruppens förslag är det främst av återvinningsskäl men också för att nå en bättre täck- ning av insamlingskostnaden angeläget att allt inom en kommun före- kommande pappersavfall som bör återvinnas omfattas av renhållnings- monopol, oavsett om avfallet härrör från hushåll, kontor eller företag av skilda slag. I betänkandet understryks att kommun dock bör medge de undantag från renhållningsmonopolet som behövs av praktiska eller andra skäl. Det är enligt arbetsgruppen särskilt angeläget att kontor, affärer och andra företag, som redan nu på ett effektivt sätt samlar upp och till återanvändning levererar eget pappersavfall också fortsätt- ningsvis får göra detta. Också ideella organisationer som genom pappers- insamlingar finansierar en del av sin verksamhet bör enligt arbetsgrup- pen få fortsätta med sådan insamling.

Om pappersavfall över huvud skall kunna återvinnas, måste det se- pareras från annat avfall. Av främst produktionstekniska och arbets- miljömässiga skäl anser arbetsgruppen att det pappersavfall som skall återvinnas bör separeras vid ”källan”. Med hänsyn härtill föreslår ar- betsgruppen att hushållen och andra som lämnar'avfallspapper skall vara skyldiga att sortera ut det papper som skall återvinnas från övrigt-avfall.'

Allt slags pappersavfall kan inte.. komma i fråga för återvinning. Ar- betsgruppen föreslår att separering och insamling skall avs'e pappersav- fall som utgörs av tidningar, tidskrifter och 'emballage'ävensom utgall- rade arkivhandlingar och liknande avfall från kontorsverksamhet. Hus- hållen bör dock enligt arbetsgruppen vara' skyldiga att separera enbart ' tidningar och tidskrifter. " ' ' '

Enligt arbetsgruppen kan kommuns intäkter från försäljning av pap- persavfall komma att medföra "att renhållningsa'vgiften sänks. Arbets- ' gruppen framhåller vidare att kommun enligt lagen om kommunala ren- hållningsavgifter torde ha möjlighet att differentiera avgiften beroende" på om pappersavfall lämnas separat eller inte. ' ' ' '

För genomförande av nu redovisade förslag föreslår arbetsgruppen att renhållningslagen kompletterasmed en bestämmelse som straffbelägg'er överträdelser av det i 4- & tredje stycket upptagna förbudet för annan än den kommunen anlitar för ändamålet att 'ta-befattning med-avfall som skall forslas bort genom kommunens 'förSorg;;Vad som- bör motver—

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975: 32 35

kas med straffbestämmelsen är enligt arbetsgruppen den mer eller mind— re organiserade insamling av pappersavfall som hittills har legat utanför kommunens kontroll. Med'hänsyn härtill föreslås straffbestä'mmelsen bli tillämplig endast på den som yrkesmässigt eller annars i större omfatt— ning insamlar och forslar bort avfall i strid med ifrågavarande förbud. Bestämmelsen bör enligt arbetsgruppen kunna tillämpas inte bara i frå- ga om pappersavfall utan i fråga om allt avfall som omfattas av kom- munalt renhållningsmonopol. ' '

Vidare föreslår arbetsgruppen att en bestämmelse om skyldighet att separera avfall tas in i renhållningslagen och utformas som ett bemyn- digande för regeringen att, om det är av särskild betydelse från åter- vinningssynpunkt, föreskriva att visst slag av avfall 'som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från orenlighet och annat avfall i avvaktan på borttransport. Överträdelse av sådan före- skrift föreslås bli straffbar. Separeringsverksamhet bör enligt betänkan- det inte sättas igång förrän kommunen vidtagit de åtgärder som krävs för att insamling och avsättning av det separerade avfallet till återvin- ningsändamål skall kunna ske. Bl.a. behöver långsiktiga kontrakt upp- rättas mellan vederbörande kommuner, å ena sidan, och pappersbruk eller insamlingsföretag, å andra sidan, för att garantera avsättning resp. tillförsel av insamlat pappersavfall. Den obligatoriska pappersinsamling- en kommer inte att kunna påbörjas samtidigt i alla kommuner. Enligt arbetsgruppen kan vidare tänkas att viss kommun med hänsyn till transportkostnader eller av annat skäl inte bör särskilt insamla pappers— avfall för återvinning. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen att föreskrift om separering skall tillämpas enbart i kommuner beträffande vilka regeringen har bestämt att så skall ske. Inom glesbygdsområden föreslås kommunen själv få besluta om undantag från meddelad separe- ringsföreskrift. ' '

För att renhållningsmonopol skall omfatta pappersavfall som lämnas av andra än hushållen krävs enligt gällande ordning att varje kommun för sig utsträcker monopolet genom föreskrift i sin lokala hälsovårds- ordning. Ett sådant förfarande skulle enligt arbetsgruppen innebära en onödig omgång i nu ifrågavarande sammanhang. Arbetsgruppen anser det vara lämpligare att regeringen i fråga om de kommuner, där det föreslagna systemet skall tillämpas, samtidigt med separeringsföreskrift meddelar föreskrift som innebär att pappersavfall som utgörs av tid- ningar, tidskrifter och 'emballage ävensom utgallrade arkivhandlingar och liknande avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, även om sådan skyldighet inte åligger kommunen enligt 4 5 första stycket renhållningslagen eller enligt föreskrift i'lokal hälsovårdsordning. Ar- betsgruppen föreslår att regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer bemyndigas meddela sådan föreskrift genom ett tillägg i 4 & andra stycket i renhållningslagen. Kommun föreslås få befogenhet att besluta om undantag från tillämpningen av föreskrift om renhållnings-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975: 32 36 monopol beträffande viss fastighet, om det kan anses säkerställt att det pappersavfall som annars-skulle ha hämtats genom kommunens försorg kommer att återvinnas utan att sådan hämtning sker. Talan mot kom- muns beslut om undantag skall enligt förslaget få föras hos länsstyrelsen genom förvaltningsbesvär.

Enligt betänkandet bör föreslagna ändringar i renhållningslagen träda i kraft den 1 juli 1975.

Arbetsgruppens förslag har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Några remissinstanser förordar dock att man avvaktar ytterligare utredning och erfarenheter av försöksverksamhet innan insamling och separering av pappersavfall görs obligatorisk eller att kommunerna ges tillfälle att förbereda reformen under en lång över- gångstid. Förslaget om straff för brott mot separeringsskyldighet av- styrks av flera remissinstanser, bland dem Kommunförbundet och Hy- resgästernas riksförbund. Angelägenheten av att avsättningen av insam- lat pappersavfall tryggas understryks i åtskilliga remissvar.

För egen del vill jag anföra följande. Ökad återanvändning av avfall är nödvändig för att minska slöseriet med naturresurser och utgör även ett viktigt led i strävandena att förbättra miljön. I likhet med det över- vägande flertalet remissinstanser ansluter jag mig till arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att pappersavfall tillvaratas i större omfattning än hittills för att användas som råvara vid framställning av papper och papp. Detta gäller främst sådant pappersavfall från hus- hållen som utgörs av gamla tidningar och tidskrifter men också åter- ' vinningsbart pappersavfall från affärer och kontor.

Den väntade bristen på skogsråvaror talar för att efterfrågan på re- turpapper kommer att öka i framtiden. De inhemska pappersbruken är enligt uppgifter från pappersindustrin beredda att successivt göra de investeringar i teknisk utrustning som behövs för att ta hand om de ökade kvantiteter returpapper som kommer att insamlas, om arbets- gruppens förslag genomförs. Som arbetsgruppen framhåller kräver de stora investeringar det här är fråga om att industrin kan räkna med en jämn och säker tillförsel av avfallsråvara. Jag ansluter mig till arbets- gruppens bedömning att det lämpligaste sättet att uppnå behövlig sta- bilitet i insamlingsverksamheten är att denna bedrivs inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet med stöd av en författningsmäs- sig reglering och att pappersavfallet därvid separeras vid källan. För hushållens del innebär detta att tidningar och tidskrifter måste förvaras skilt från övrigt hushållsavfall i avvaktan på borttransport och inte får blandas samman med sådant avfall.

Av flera skäl kan insamlingsverksamheten inte sättas i gång i full skala samtidigt i alla kommuner. Det kommer att dröja några år innan pågående och projekterade utbyggnader inom pappersindustrin nått sådan kapacitet att denna kan ta emot allt papper som kan insamlas.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975: 32 . 37

För att trygga avsättningen av insamlat papper måste långsiktiga över- enskommelser ingås med pappersbruken. Avtal kan också behöva ingås med entreprenörer om medverkan vid insamlingsarbetet och erforderliga transporter av avfall. Kommunerna behöver tid för att utarbeta prak- tiska lösningar, när det gäller anordningar för separering och insam- ling av pappersavfall. Det kan även tänkas att viss kommun av hänsyn till transportkostnader eller av annat skäl t.v. inte bör särskilt insamla pappersavfall för återvinning. Med hänsyn härtill bör som arbetsgruppen har föreslagit föreskrifter om utvidgat renhållningsmonopol och separe- ring träda i tillämpning i en kommun först när de förberedande prak- tiska arrangemangen blivit klara för kommunens del. Beslut om tillämp- ning bör meddelas av regeringen efterhand som nämnda förutsättning- ar uppfylls beträffande de olika kommunerna. Regeringen kan bl.a. antas ha överblick över kapacitetsutvecklingen inom industrin. Genom en sådan ordning bör kommunerna få tillräckligt rådrum för organiser ring av insamlingsverksamheten.

Inte minst med hänsyn till den medverkan från fastighetsägares och hyresgästers sida som fordras för ett framgångsrikt genomförande av insamlingsverksamheten är det önskvärt att denna ger ett sådant ekono— miskt resultat att renhållningskostnadema för den enskilde kan ned- bringas. Under alla omständigheter bör krävas att kommunerna får full täckning för insamlingskostnadema vid avyttringen av pappersavfallet. Bl.a. med hänsyn till att detta till följd av kommunernas leveranska- pacitet i framtiden kan utnyttjas som basråvara vid pappersframställning bör det enligt min mening finnas förutsättningar för att kommunerna skall kunna teckna för längre tidsperioder bindande leveransavtal med - pappersbruk till priser som ger god kostnadstäckning. Det bör ankomma på kommunerna att sluta sådana avtal. Skulle svårigheter uppkomma får andra åtgärder övervägas.

Jag förordar sålunda att bestämmelser införs om insamling och se- parering av pappersavfall i kommunernas regi i huvudsaklig överens- stämmelse med arbetsgruppens förslag. I enlighet härmed bör genom tillägg i 4 5 andra stycket renhållningslagen regeringen bemyndigas att utvidga det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även an- nat avfall än hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Därigenom kan återvinningsbart pappersavfall från affärer och kontor föras in under renhållningsmonopolet. Som kommer att beröras i det följande (avsnitt 4.3) avses att bemyndigandet också skall kunna utnyttjas i fråga om visst kemiskt avfall. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter om utvidgning av renhållnings- monopolet. För att kommunen skall kunna upprätthålla renhållnings- monopolet i fråga om insamling av papper och annat som hör under detta föreslår jag vidare att renhållningslagen i enlighet med arbetsgrup- pens förslag kompletteras med en bestämmelse om ansvar för den som

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975: 32 33

yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med det förut nämnda förbudet i_4 & tredje stycket. An- svarsbestämmelsen bör upptas i en ny paragraf, betecknad 6 5. I la- gen bör slutligen tas in en bestämmelse, betecknad 5 5, av innehåll att regeringen skall, om det är av särskild betydelse från återvinningssyn- punkt, kunna föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Därigenom blir hushållen skyldiga att skilja ut tidningar och tidskrifter från övrigt avfall. Det föreslagna bemyndi- gandet öppnar möjlighet att föreskriva separering också beträffande t. ex. glas och plåt, även om detta inte är aktuellt f.n. Regeringen bör kunna överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter om separering. .

För genomförande av den föreslagna separeringen av pappersavfall från hushållen krävs i första hand att särskilda utrymmen eller behålla- re iordningställs på fastigheterna för förvaring av papper. För hushållens del kommer separeringsskyldigheten att innebära att gamla tidningar och tidskrifter inte får blandas samman med vanliga sopor eller kastas i sopnedkast. Papperet måste i stället bäras _till härför anvisade ut- rymmen på fastigheten. Enligt min mening kan man räkna med att det stora flertalet medborgare har en sådan positiv inställning till åter- vinning av pappersavfall att de lojalt kommer att rätta sig efter de. be- hövliga föreskrifterna, även om dessa i motsats till vad arbetsgruppen har föreslagit lämnas utan straffsanktion. Jag anser det med hänsyn därtill utgöra tillräckligt påtryckningsmedel för genomförande av sepa- reringen, om kommunerna får befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå i första hand fastighetsägare att ställa sig till efterrättelse de före- skrifter om anordnande av särskilda behållare m.m. som kan komma att utfärdas. I sammanhanget kan även nämnas att kommunen som arbets- gruppen har påpekat har laglig möjlighet att differentiera renhållnings- avgifterna beroende på om pappersavfall lämnas separat eller inte (prop: 196521 5. 30). Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om vite.

Jag utgår från att behovet av särskilda utrymmen och tekniska an- ordningar för hushållens avfallsseparering kommer att beaktas i plan- verkets byggnadsföreskrifter för nybyggen.

För riksdagens information vill jag nämna att jag avser att föreslå regeringen att utnyttja de bemyndiganden som enligt vad jag nyss har förordat bör tas in i renhållningslagen i huvudsak på det sätt som arbets- gruppen har föreslagit. I det följande ämnar jag i detta hänseende uppe- hålla mig närmare vid vissa frågor som aktualiserats under remissbe- handlingen eller annars är av särskilt intresse.

Som har framgått av det föregående år avsikten att den obligatoriska

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975: 32 '. : 39

pappersinsamlingen skall byggas ut successivt. .Dettabör ske genom-att regeringen beslutar att föreskrifter om utvidgning av renhållningsmono— . polet och separering av pappersavfall skall träda i. tillämpning i de olika - kommunerna allteftersom pappersindustrins kapacitet byggs utoch kom—- munerna hinner organisera insamlingsverksamheten och. vidta arrange- mang för avsättning av papperet. I anslutning till uttalande av. kommun-. förbundet och vissa andra-remissinstanser vill jag betona att dylika be- -- . slut av regeringen givetvis kommer att föregås av samråd med berörda

kommuner. . . .

Det bör ankomma på kommunerna att besluta om formerna för. och omfattningen av insamlingsverksamheten. Kommun bör alltså, som ar- betsgruppen föreslagit, kunna besluta att separeringsföreskrift inte skall tillämpas i t.ex. glesbygdsområden. Inom sådana områden kan utbytet i många fall antas bli så ringa att insamling inte kan anses motiverad med hänsyn till transportkostnaderna. Kommunen bör också få. bemyn- digande att meddela närmare bestämmelser för tillämpning av föreskrif- ter om utvidgat renhållningsmonopol och separering. Härvid bör kom- munen bl.a. kunna föreskriva att pappersavfall skall avlämnas på annan plats än förvaringsplats på enskild fastighet, t.ex. i en container. [ sam-. band med meddelande av föreskrifter. om separering måste självfallet. beaktas att förvaring av pappersavfall kan medföra olägenheter från bl.a brandskydds- och miljövårdssynpunkter'.

Det bör också ankomma på kommun att medge undantag från till- lämpningcn av renhållningsmonopolet i särskilda fall. Som arbetsgrup- pen har framhållit bör. kommunen kunna medge sådant undantag i fråga om kontor, affärer och andra företag som på ett seriöst och rationellt sätt själva sköter insamlingen av pappersavfall. Då frågan om undantag i nu nämnda fall kan ha stor ekonomisk betydelse för dylika företag med hänsyn till investeringar som gjorts i maskinella anordningar för bunt- ning av pappersavfall m.m. bör talan mot kommuns beslut få föras hos länsstyrelsen såsom förvaltningsbesvär. .

Jag vill i likhet med arbetsgruppen understryka vikten av att ideella" organisationer som bedriver seriös insamlingsverksamhet ges möjlighet att också i fortsättningen göra detta. På samma sätt som en kommun kan anlita utomstående för. att ombesörja borttransport av avfall kan - kommunen träffa avtal med ideella organisationer om medverkan-i in- samlingsarbetet på särskilda villkor. Som bl.a. kommunförbundet har framhållit kan dock kommunernas ansvar för att insamlingsverksamhe- ten bedrivs så rationellt som möjligt i vissa fall leda till en viss restriktivi- tet i detta hänseende.

Jag förordar att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1975 utom såvitt avser ansvarsbestämmelsen i 6 5. Denna bör

träda i kraft först den 1 januari 1976 för att bereda företag och orga- .. - nisationer som nu sysslar med insamlingsverksamhet på vilken bestäm—

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975: 32 40

melsen är tillämplig skälig tid att inrätta sig efter de nya förhållandena. Som framgått av det föregående avses att de genom de föreslagna lag- ändringarna givna bemyndigandena för regeringen skall utnyttjas i den takt som kapacitetsutbyggnaden inom pappersindustrin och förberedel— searbetet i de olika kommunerna medger. Obligatorisk pappersinsamling bör enligt min uppfattning kunna vara fullt genomförd före år 1980 i alla de delar av landet där sådan insamling är praktiskt genomförbar och motiverad.

Till frågan om information till allmänheten om förslagets innehåll återkommer jag i det följande ( avsnitt 4.5 ).

4.3. Kemiskt avfall

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga .varor är tillämplig på ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk- kemiska egenskaper och hanteringen kan befaras medföraskada på människor eller i miljön (1 så första stycket); Till hälso- och miljöfarlig vara räknas också vara som innehåller eller behandlats med ämne eller beredning som nu sagts, om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Med hälso- och miljöfarlig vara avses även avfall som med hänsyn till an- givna egenskaper och hanteringen kan befaras medföra hälso- och miljö- risker. När det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskydds- synpunkt, får regeringen enligt paragrafens andra stycke föreskriva att vad som i lagen sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara än sådan som avses i första stycket. 1 2 & anges att lagen är tillämplig på all slags hantering såsom tillverkning, trans- port, förvaring och destruktion.

Den som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara är skyldig vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i-övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön (5 5). Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer enligt 6 & före- skriva att hälso— och miljöfarlig vara av visst slag får hanteras eller im- porteras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller im- port av sådan vara skall gälla särskilt villkor. Myndighet som regeringen bestämmer får enligt 9 & föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso-; och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet. Centrala bedömningar som kan vara aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor görs av ett särskilt organ, produktkon-- trollnämnden, som i administrativt hänseende är knutet till naturvårds- verket. Enligt 50 & kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor kan produktkontrollnämnden meddela ytterligare föreskrifter om försiktighetsmått m.m.. enligt 5 .5 lagen. Tillsyn över lagens efterlevnad

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975: 32 41

utövas av naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsen, yrkes- inspektionen och hälsovårdsnämnden.

Miljöskyddslagen (1969z387) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar, som upp- kommer genom användning av mark, byggnad eller anläggning. Åt— gärd eller verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet kan hos koncessionsnämnden för miljöskydd ansöka om tillstånd till verksamheten (9- 5). Regeringen har med stöd av bemyndi- gande i 10 å miljöskyddslagen i stor utsträckning. föreskrivit skyldighet att inhämta tillstånd (koncessionsplikt). Från koncessionsplikt kan na- turvårdsverket enligt 10 å andra stycket miljöskyddslagen medge un- dantag (dispens) efter prövning i varje särskilt fall. Till skydd mot mil- jöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna intressen skall enligt 38 & miljöskyddslagen tillsyn utövas av naturvårdsverket och läns- styrelserna. Om tillstånd inte givits enligt lagen, kan länsstyrelsen enligt 40 5 första stycket meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I 47 & miljöskyddslagen finns bestämmelser om hand— räckning. Där föreskrivs bl.a. att utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen skall ombesörja att åtgärd vidtas, om länsstyrelsens före- läggande om försiktighetsmått eller förbud inte efterkoms.

Bestämmelser om oskadliggörande av läkemedel. finns i 14 & läke— medelsförordningen (1962z701).

Som tidigare har anförts kan statligt stöd i form av bidrag med högst 50 % av kostnaden utgå till behandlingsanläggning som framstår som angelägen från allmän synpunkt enligt kungörelsen om statligt stöd till avfallsbehandling. Statligt stöd kan också utgå i form av garanti för ekonomiska förluster som kan uppkomma vid lagring av kemiskt avfall eller annat avfall som är miljöfarligt. .

Enligt arbetsgruppens betänkande uppkommer. årligen ansenliga mängder kemiskt avfall av skilda slag i vårt land. Största delen av detta avfall uppkommer som processavfall hos industrin. Många industriföre— tag har möjligheter att oskadliggöra avfall internt, dvs. i anslutning till den anläggning där det har uppkommit. Relativt stora mängder kemiskt avfall uppkommer emellertid under sådana förhållanden att avfallet måste transporteras bort för att oskadliggöras på annat håll.. Nuvarande resurser för att ta hand om det kemiska avfallet är enligt arbetsgruppen otillräckliga, vilket antas vara en bidragande orsak till att endast några få kommuner har utvidgat det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även industrins kemiska avfall. Arbetsgruppen understryker att samhället i dag beträffande det kemiska avfallet saknar tillfredsställande kunskaper om mängd, art och sätt på vilket det slutliga omhändertagan- det sker. Bl.a. med hänsyn härtill är samhällets faktiska möjligheter att

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975: 32 42

utöva tillsyn och kontroll i fråga om hanteringen av kemiskt avfall f.n. - påtagligt begränsade. Mot bakgrund av att olämplig hantering '-av ke- miskt avfall i allmänhet får antas-innebära risk för skada på människor eller i miljön måste ett bibehållande av nuvarande förhållanden enligt ' arbetsgruppen anses inge allvarliga betänkligheter. Det är nödvändigt att få till stånd en förbättring av förhållandena på detta område. Grup-. - pens överväganden och förslag inriktas på sådant kemiskt avfall som - bedöms medföra hälso- eller miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt . ' avfall). Till sådant avfallvill gruppen främst hänföra, olje-.och lös- ningsmedelsavfall, koncentrerat surt. eller alkaliskt avfall, metallhaltigt . resp. cyanidhaltigt avfall från ytbehandlingsverksamhet ävensom' 'ne-- - kämpningsmedelsavfall.och avfall som innehåller PCB..

Målet bör enligt arbetsgruppen vara att skaffa samhället insyn i och kontroll av samtliga led i-hanteringen av miljöfarligt avfall. I sådant syfte föreslår arbetsgruppen att kommunalt renhållningsmonopol ifrå— ga om miljöfarligt avfall införs i hela landet. Detta bör enligt arbets-- gruppen ske på motsvarande sätt som gruppen har förordat beträf— fande visst pappersavfall. Arbetsgruppen föreslår. sålunda att regeringen med stöd av den föreslagna bemyndigandebestämmelsen i renhållnings- lagen skall meddela föreskrifterom införande av kommunalt renhåll- ningsmonopol för miljöfarligt avfall i de olika kommunerna efterhand som dessa hunnit vidta nödvändiga förberedelser för insamlingen av det miljöfarliga avfallet. Enligt gruppens uppfattning bör sådant monopol kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

För att skaffa sig ett-tillräckligt underlag för beslut rörande den ren- hållningsorganisation som behövs till följd av det föreslagna renhåll- ningsmonopolet måste kommunerna enligt arbetsgruppen som en första åtgärd inventera omfattningen och arten av industrins miljöfarliga av- fall. Företag som driver verksamhet vari miljöfarligt avfall uppkommer skall enligt förslaget efter föreskrift av hälsovårdsnämnden vara skyl- diga att anmäla verksamheten och däri uppkommande avfall till nämn- den. Om det behövs, bör företagen enligt arbetsgruppen också vara skyldiga att efter anmodan i varje särskilt fall lämna närmare uppgifter om avfallets innehåll.

De nuvarande förhållandena i fråga om vägtransporter av miljöfar- ligt avfall är enligt arbetsgruppen inte tillfredsställande. Även om ren- hållningsmonopol innebär en viss samhällskontroll också av transpor— terna, är det enligt arbetsgruppen motiverat att införa tillståndsplikt för den som yrkesmässigt vill transportera miljöfarligt avfall på väg. Läns- styrelsen föreslås vara tillståndsmyndighet. För att sökanden skall få- tillstånd beviljat bör han enligt förslaget kunna, visa att han har. per—. . sonella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att transportera miljö—- . farligt avfall på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställan- .. ..

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975: 32 43

de sätt och att han har de tillstånd som kan fordras för verksamheten enligt gällande annan lagstiftning. Av sökanden bör. enligt arbetsgruppen dessutom krävas att han ställer godtagbar säkerhet för behandlingskost— naderna för sådant avfall som hantemporärt lagrar. Länsstyrelsen bör vidare enligt förslaget kunna meddela föreskrift om den största mängd - miljöfarligt avfall som samtidigt får förvaras hos transportföretaget. Företag som drivs av kommun föreslås vara undantagna från skyldig-. het att söka tillstånd. .

I vårt land finns enligt betänkandet f.n.-sjuanlåggningar för extern behandling av miljöfarligt avfall. Den huvudsakliga verksamheten vid fyra av dessa anläggningar avser behandling av oljeavfall. Industride- stillation AB som är ett helägt dotterbolag till Svensk Avfallskonverte- ring AB (SAKAB) behandlar vid sin anläggning iLövsta utanför Stock- holm utöver oljeavfall också lösningsmedelsavfall och förbränner dess- utom en del fast avfall. SAKAB ägs till hälften av det statliga företaget Svenska Utvecklings AB, medan den andra hälften till lika delar ägs - av Svenska kommunförbundet, Kooperativa förbundet och Alfa Laval AB.

Arbetsgruppen anser det vara nödvändigt att en utbyggnad av be- handlingsresurserna för miljöfarligt avfall kommer till stånd främst för * att fler avfallstyper skall kunna behandlas samt för att en bättre regio— nal täckning skall erhållas. Enligt arbetsgruppen måste det också finnas en viss beredskap för att klara av behandlingsbehov som i dag inte är kända. Införs kommunalt renhållningsmonopol mera allmänt i fråga om miljöfarligt avfall kommer behovet av behandlingsresurser att öka. Ut- byggnaden härav bör enligt arbetsgruppen ske stegvis i takt med de be- hov som föranleds av monopolets införande. Den framtida behandlings- verksamheten, som enligt arbetsgruppen också bör inbegripa långtidsför- varing av sådant avfall som av. tekniska eller ekonomiska skäl f.n. inte kan återvinnas eller "oskadliggöras, bör ha sådan bredd att i princip alla slag av miljöfarligt avfall skall kunna tas om hand. Med hänsyn till att det råder osäkerhet om den mängd och de slag av avfall som måste omhändertas är det enligt arbetsgruppen motiverat att i inled- ningsskedet prioritera utbyggnad av lagringsresurser.Arbetsgruppen an- ser att det från samhällets sida måste krävas att behandlingsverksamhet av ifrågavarande slag bedrivs uthålligt under samhällsansvar. Det måste finnas garanti för att allt miljöfarligt avfall verkligen blir omhänder— taget och att detta sker på ett från hälso- och miljö5kyddssynpunkttill— fredsställande sätt. Med hänsyn till att den avfallsbehandling som det här gäller av flera skäl inte kan i sin helhet bli företagsekonomiskt lön- sam kan man enligt arbetsgruppeninte räkna med att satsning på detta område från privata företag kommer attske i-sådan takt oehbmfatt- ning att föreliggande och kommande behandlingsbehov verkligen blir

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975: 32 44 tillgodosedda eller att därvid tillräcklig hänsyn tas till lämpligaste lo- kalisering ur avfallsproducentemas synvinkel. Mot bakgrund härav anser arbetsgruppen att garanti för att allt miljöfarligt avfall blir om- händertaget på ett tillfredsställande sätt kan vinnas endast genom att samhället tar över hela det organisatoriska ansvaret för det slutliga om— händertagandet av sådant avfall. Detta bör enligt arbetsgruppen ske ge- nom att det tillskapas ettav staten, kommunerna och näringslivet ge- mensamt ägt behandlingsföretag som i princip får ensamrätt att be- handla miljöfarligt avfall. Allt avfall behöver, sägs det i betänkandet, inte tas om hand vid behandlingsföretagets egna anläggningar. Det kan vara rationellt att utnyttja kapacitet som finns på annat håll inom eller utom landet. Arbetsgruppen finner det naturligt att SAKAB kommer att ingå som en del i det tänkta behandlingsföretaget. Enligt arbetsgrup- pen bör förhandlingar som syftar till ett samgående med behandlings— företaget tas upp med de företag som nu driver särskild rörelse för att behandla miljöfarligt avfall. Därigenom kan en lämplig samordning av nuvarande resurser ske. Även efter reformens genomförande bör det enligt förslaget i viss omfattning vara möjligt för andra behandlings- företag att driva verksamhet som nu avses efter särskilt tillstånd. Enligt arbetsgruppens mening bör industriföretagen i princip ges möj- lighet att behandla sitt avfall på det mest rationella och ekonomiskt för- delaktiga sättet under förutsättning att den avsedda behandlingen står i överensstämmelse med de krav som ställs i miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det måste anses önskvärt att före- tagen i första hand strävar efter interna lösningar på sina avfallspro- blem. För att intern behandling av det avfall som det här gäller skall få ske enligt gällande bestämmelser torde normalt krävas att verksam- heten prövats enligt miljöskyddslagen. Det finns därför enligt arbets- gruppen inte anledning att renhållningsmonopol eller ensamrätt för behandlingsföretaget skall gälla i de fall då miljöfarligt avfall behandlas i anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer. Från sam- hällets sida bör man enligt arbetsgruppen också se positivt på att indu- striföretag samarbetar när det gäller behandling av miljöfarligt avfall. Om ett tillverkningsföretag har kapacitet att i sina anläggningar åter- vinna eller oskadliggöra också viss mängd miljöfarligt avfall från annat sådant företag, framstår det enligt arbetsgruppen som naturligt att före- tagen samverkar. Under förutsättning att behandlingen av avfallet sker i enlighet med miljöskyddslagstiftningens krav bör den form av sam- arbete som nu beskrivits inte hindras eller onödigtvis försvåras genom behandlingsföretagets inrättande. Samhället bör emellertid enligt arbets- gruppen beredas möjlighet att kontrollera att angivna krav uppfylls. Med hänsyn härtill föreslår gruppen att det företag som skall behandla avfallet skall vara skyldigt att söka särskilt tillstånd till den avsedda be- handlingen. Tillstånd som här avses skall alltid beviljas, om det visas att '

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975: 32 45

behandlingen kommer att ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens enligt miljöskyddslagen. Fråga om tillstånd bör enligt förslaget prövas av länsstyrelsen.

Samarbete mellan industriföretag för att behandla miljöfarligt avfall kan enligt arbetsgruppen också innebära att två eller flera företag går ihop om att bygga upp en gemensam anläggning för återvinning eller oskadliggörande av avfall. Med hänsyn till sitt förslag om inrättande av behandlingsföretaget anser arbetsgruppen att det inte utan vidare bör vara tillåtet att etablera och driva särskild behandlingsrörelse vid sidan av behandlingsföretaget. I likhet'med vad arbetsgruppen föreslagit i fråga om befintliga behandlingsföretag bör det enligt gruppen vara möjligt att efter särskilt tillstånd etablera behandlingsrörelse efter re- formens ikraftträdande. Frågan huruvida sådan behandlingsrörelse skall få inrättas måste enligt gruppen bedömas såväl från miljöskyddssyn— punkt som från samhällsekonomiska synpunkter. Prövningen av frågan om särskilt behandlingstillstånd i nu avsedda fall är av sådan karaktär att den föreslås ankomma på regeringen. Särskilt tillstånd bör enligt arbetsgruppen inte få avse långtidsförvaring med hänsyn till att lag- ringsresurserna lämpligen bör koncentreras till behandlingsföretaget. Ar- betsgruppen föreslår att särskilt behandlingstillstånd bör kunna förenas med föreskrift om att företaget skall ställa godtagbar säkerhet för be- handlingskostnaderna för temporärt lagrat avfall. Det finns annars en risk, menar arbetsgruppen, att dessa kostnader drabbar det allmänna, om tillståndet återkallas eller företaget av annan orsak upphör med verksamheten.

Kostnaderna för behandlingsföretagets verksamhet skall enligt betän— kandet i princip betalas av dem som utnyttjar företagets tjänster. De avgifter som tas ut skall utöver rörliga kostnader täcka också kalkyl— mässiga avskrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Enligt arbets- gruppen bör inflytande avgifter däremot inte ge vinst i företagsekono- misk mening. Av flera skäl kan det emellertid'vara svårt att nå full täckning för kapitalkostnaderna. Intäkterna kan vara svåra att kalky- lera på grund av avfallsmarknadens föränderliga karaktär. Detsamma gäller när resurserna är under uppbyggnad. Arbetsgruppen framhåller att avgift för transport och behandling av avfallet skall fastställas och

tas ut av kommunerna med stöd av lagen om kommunala renhållnings- avgifter.

Med hänsyn till att det är uttalade samhälleliga intressen som ligger bakom förslaget att inrätta behandlingsföretaget och bygga ut nuvaran- de behandlingsresurser för miljöfarligt avfall finner arbetsgruppen det naturligt att staten på lämpligt sätt garanterar finansieringen av företa— gets fasta investeringar. Också den risk som enligt vad förut sagts finns för att full täckning för kapitalkostnaderna inte alltid erhålls talar en- ligt gruppen för att staten bör garantera finansieringen av dessa inves-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975: 32 46

teringar. När reformen genomförts, bör enligt arbetsgruppens mening statligt stöd till avfallsbehandling varom nu är fråga endast undantags- vis utgå till annat företag än behandlingsföretaget.

Behandlingsföretagets investeringar bör enligt arbetsgruppen avse an- läggningar som skall tillämpa etablerad teknik. Om det är påkallat bör företaget dock kunna delta -i visst angeläget utvecklingsarbete.

Enligt arbetsgruppens förslag bör företag som har miljöfarligt avfall ha rätt att för slutligt omhändertagande anlita behandlingsanläggning utomlands. Emellertid bör svensk myndighet ha möjlighet att kontrolle- ra att omhändertagandet i det andra landet kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen att det införs krav på särskilt tillstånd för att utförsel av miljöfarligt avfall ska få ske. Behandlingsföretaget före- slås dock vara undantaget från skyldighet att söka tillstånd. Tillstånds- prövningen bör enligt förslaget ankomma på naturvårdsverket.

Såsom antytts inledningsvis är lagen om hälso- och miljöfarliga varor i princip tillämplig på sådant avfall som avses med arbetsgruppens nu redovisade förslag. Också vissa bestämmelser av allmän karaktär i kun- görelsen om hälso— och'miljöfarliga varor äger tillämpning på miljöfar- ligt avfall. Mot bakgrund härav anser arbetsgruppen det vara både'na— turligt och lämpligt att de grundläggande författningsbestämmelserna för nu ifrågavarande reform upptas i nämnda lag. Vad gäller den före- slagna ensamrätten för behandlingsföretaget föreslår arbetsgruppen att i lagen tas in en ny paragraf, som innehåller bemyndigande för rege- ringen att, om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, föreskriva att återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller an- nat därmed jämförligt förfarande för slutligt omhändertagande av mil- jöfarligt avfall får bedrivas yrkesmässigt endast av juridisk person vari staten har inflytande. Arbetsgruppen föreslår vidare att bestämmelser om behandlingsföretaget och om särskilt tillstånd att vid sidan av före- taget bedriva avfallsbehandling meddelas av regeringen i en särSkild författning, kallad förordningen om miljöfarligt avfall. Enligt arbets- gruppen kan erforderliga föreskrifter för att genomföra vad gruppen föreslagit i fråga om anmälningsskyldighet för verksamhet vari miljö- farligt avfall uppkommer och i fråga om tillstånd till yrkesmässig transport av miljöfarligt avfall meddelas av regeringen i samma författ— ning med stöd av 9 & resp. 6 5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

För att undvika tillämpningssvårigheter är det enligt arbetsgruppens mening nödvändigt att i den föreslagna förordningen räkna upp de av- fallsslag som skall anses miljöfarliga och för vilka den föreslagna reg- leringen skall gälla. I det konkreta fallet kan det förhålla sig så att'visst avfall som enligt den angivna uppräkningen skall omfattas av den tänkta förordningen inte kan anses falla under definitionen på hälso- och mil- jöfarlig vara i 1 5 första stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975: 32 47

Med anledning härav föreslår arbetsgruppen att regeringen med stöd . av 1 5 andra stycket nämnda lag skall föreskriva att vad'i lagen sägs skall gälla i fråga om de i förordningen uppräknade avfallsslagen. '

Arbetsgruppen framhåller att särskilda ansvars- och tillsynsbestäm- melser inte behöver meddelas. Bestämmelser i dessa "ämnen i lagen om hälso— och miljöfarliga" varor blir tillämpliga också på'den reglering av miljöfarligt avfall som föreslagits. '

När det gäller läkemedel och läkemedelsavfall anser arbetsgruppen att den föreslagna förordningen inte bör vara tillämplig. Oskadliggö- rande av läkemedel regleras uteslutande i läkemedelsförordningen. Ar— betsgruppen, som anser att en skärpning av bestämmelserna på detta område bör ske, föreslår att socialstyrelsen åläggs att meddela före— skrifter om oskadliggörande av läkemedel. '

Föreläggande enligt 40 & miljöskyddslagen kan enligt arbetsgruppen avse t.ex. oskadliggörande av v'isst miljöfarligt avfall som lagrats. Efter- koms inte sådant föreläggande, skall utmätningsmannen som förut sagts enligt 47 få tredje stycket miljöskyddslagen ombesörja att åtgärden vid- tas. I fråga om tolkningen av handräckningsbestämmelsen konstaterar arbetsgruppen att effekten av förelägganden som det här är fråga om skulle försämras avsevärt, om den försumlige inte behövde betala kost—' naden för handräckningen. Arbetsgruppen anser för sin del att lagstif- taren torde utgått från att den försumlige även utan uttrycklig före- skrift skulle svara för handräckningskostnaden. Vid tillkomsten av väg- lagen (1971:948) gjordes emellertid ett uttalande som enligt arbetsgrup- pens mening kan föranleda osäkerhet om innebörden av gällande rätt i förevarande hänseende. För att undanröja den osäkerhet som kan råda i frågan föreslår arbetsgruppen att det genom ett tillägg i 47 & tredje stycket miljöskyddslagen klart utsågs att "åtgärden skall vidtas på "den försumliges bekostnad. Arbetsgruppen framhåller också att de medel som behövs för att förskottera handräckningskostnad bör ställas till länsstyrelsernas förfogande från anslaget Bidrag till miljövårdande åt- gärder inom industrin m.m. Det bör enligt arbetsgruppen ankomma på regeringen att besluta om medel till vederbörande länsstyrelse efter framställning i varje särskilt fall. '

Föreslagna lagändringar bör enligt'arbetsgruppen kunna "träda i kraft den 1 juli 1975. Av de föreskrifter som avses komma att meddelas av ' regeringen bör enligt arbetsgruppen föreskrifterna om renhållningsmo- nopol, såvitt gäller de kommuner där monopol då kan införas, tillstånds— ' plikt för transportföretag och föreskrifter om behandlingsföretaget träda i kraft den 1 januari 1976. Övriga föreskrifter-föreslås träda" i kraft 'den- 1 juli 1975.

Under remissbehandlingen har de förslag som jag nu redovisat i hu- vudsak godtagits eller lämnats utan erinran. -Många remissinstanser har uttalat tillfredsställelse över skilda delar av förslagen. Några remissin—

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975: 32 43 stanser har dock avstyrkt eller ställt sig tveksamma till införande av kommunalt renhållningsmonopol förmiljöfarligt-avfall. Även inrättan- det av det föreslagna behandlingsföretaget har avstyrkts av några re- missinstanser.

Som framgår av arbetsgruppens redovisning hanteras f.n. icke obe- tydliga kvantiteter kemiskt avfall på ett från hälso- och miljösynpunkt oacceptabelt sätt. Samhällets faktiska möjligheter att utöva kontroll och tillsyn över denna hantering är påtagligt begränsade. Resurserna att omhänderta hälso- och miljöfarligt avfall är klart otillräckliga. Enligt min mening är det en angelägen samhällsuppgift att åstadkomma en förbättring av förhållandena på detta område. I likhet med det över- vägande flertalet remissinstanser anser jag att detta bör ske genom åtgärder i den riktning arbetsgruppen förordat.

Jag tillstyrker alltså att kommunalt renhållningsmonopol successivt införs för miljöfarligt avfall i samtliga kommuner på det sätt arbets- gruppen föreslagit. Därigenom bör bättre betingelser för kontroll och omhändertagande av miljöfarligt avfall skapas. Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrift att monopol skall gälla i viss kommun. Sådan föreskrift bör meddelas efter samråd med berörd kommun när kommunen vidtagit erforderliga förberedelser för monopolets införande.

Jag delar arbetsgruppens bedömning att kommunalt renhållnings- monopol för miljöfarligt avfall bör kunna vara infört i samtliga kom- muner senast fem år efter reformens ikraftträdande. Jag vill också i lik- het med flera remissinstanser framhålla att det i många fall kan vara lämpligt att kommuner inom samma region samverkar när det gäller insamling av miljöfarligt avfall. Det behandlingsföretag vars inrättande jag föreslår i det följande avses få resurser att ta emot allt insamlat av- fall för behandling eller långtidslagring. Den enskilda kommunen kom- mer sålunda alltid att ha möjlighet att lämna allt insamlat miljöfarligt avfall till detta företag.

Jag vill upplysningsvis nämna att jag ämnar föreslå regeringen att i en särskild förordning om miljöfarligt avfall ange de slag av avfall som skall föras in under det kommunala renhållningsmonopolet. Dit bör i första hand hänföras de avfallstyper som nämnts av arbetsgruppen. Miljöfarligt avfall som omhändertas i den anläggning där avfallet upp- kommer bör i enlighet med arbetsgruppens förslag inte omfattas av renhållningsmonopolet.

Jag biträder arbetsgruppens uppfattning att företagen skall vara skyl- diga att till myndighet lämna uppgifter om det miljöfarliga avfall som uppkommer i verksamheten. Enligt min mening bör dock, som bl. a. Kommunförbundet har föreslagit, införas en obligatorisk deklarations— plikt för företagen i detta hänseende. Uppgifter om företagens miljöfar- liga avfall är betydelsefulla inte bara som underlag för beslut om insam- lingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten enligt både miljö-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 49

skyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor: Då såväl mängd som sammansättning av miljöfarligt'avfall' hos ett och' s'amma' företag snabbt kan förändras, behövs 'enligt'min- 'méning' en fortlöpande rap—' portering från företagen." I likhet' med'Svenska'naturskydd'sförening'en — anser jag därför att deklarationsplikten bör'fullgöras"nied-jämna mel- lanrum, lämpligen en gång om året. Rapporteringsskyldigheten bör i första hand avse avfallets'art, sammansättning, mängd och hantering. Som förordats av statskontoret bör den information som företagens deklarationer innehåller tas om hand' ooh behandlas inom ramen för miljövårdens informationssystem (MI). Pågående projekt inom detta system berör bl.a. information från tillsynsverksamhet enligt miljö- skyddslagen samt information om'hälso- och miljöfarliga Varor och lä— kemedel. MI bör enligt mln'men-ing i framtiden kunna användas föf'att sammanställa uppgifter om avfallshantering på et-t sätt-som hälsovårds— nämnderna, länsstyrelserna, naturvårdsverket och arbetarskyddsmyndig- ' heterna har nytta av i sin verksamhet. Det är därför naturligt att upp—' gifterna från företagens årliga 'avfallsdeklarationer ingår i MI.'Under den fortsatta utvecklingen'av MI bör särskilt utredas hur dessa uppgif- ter bör sammanställas för att tillgodose skilda intressenters behov. Jag

föreslår att regeringen eller- r'nyndighet-Som regeringen bestämmer ge- " '

nom ett tillägg i 9 & lagen 'omfhälso- och miljöfarliga 'Varor ges bemyn- digande att föreskriva att 'den "som yrkesmässigt hanterar eller-impor- terar hälso- och miljöfarlig vara årligen skall' lämna' uppgift om varans-

art, sammansättning, mängd-och hantering. I'de fall 'uppk'o'r'nmande ' '

miljöfarligt avfall sänds iväg-'till annan-plats bör' självfallet-sådan upp-' gift inbegripa upplysning'om platsoch'sätt för omhändertagandet. Upp- lysningsvis vill jag meddela-att jag'ämnar föreslå'att deklarationer om miljöfarligt avfall skall avges på formulär, som fastställs under medver- ' kan av bl.a. miljödatanäm'nden: Jag'hyser'sarnma uppfattning so'm' L'O' "

om betydelsen av kommunala register över arbetSplatse'r med'miljöfa'ri " ' ' ' ligt avfall. LO:s förslag-'om upprättande avsådanå register bö'r en'h'gt ' '

min mening tas upp i samband med att ställning tas till utnyttjandet— av den information som erhålls' genom företagens deklarationer av 'miljö- ' farligt avfall. '

Under remissbehandlingen har allmänt Vitsordats att'de't'ä'r påkallat att införa kontroll av kompetens och kvalifikationer h'os företag som 'ut-' för vägtransporter av miljöfarligt avfall. Arbetsgruppens förslag om iii—' förande av tillståndsplikt för sådana företag tillstyrks av flertalet remiss- instanser. Kommunförbundet anser att förslaget inte är tillräckligt långt— gående och menar att reglering även krävs av frågor som hänger sam— man med det praktiska genomförandet av ifrågavarande transporter. ' Anmälningsplikt för alla sådana transporter föreslås av ett par remiss— instanser. En länsstyrelse anför att generella transportbestämmelser för hälso- och miljöfarliga varor av alla slag är att föredra fram'för den

4.4. Skrotbilar

Varje år överges ett stort antal utrangerade bilar i naturen, vid vägar eller på andra allmänna eller enskilda platser. Övergivna bilvrak ger upphov till olägenheter från bl.a. miljövårds- och trafiksäkerhetssyn— punkter. Betydande olägenheter är också förknippade med vanskötta upplag av skrotbilar.

Frågan hur man skall få 'till stånd en effektivare organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar har. under de se- naste åren behandlats i olika sammanhang. Statskontoret avlämnade år- 1971 rapporten Auktoriserad bilskrotning. Arbetsgruppen för avfalls- frågor har på grundval. av statskontorets rapport och däröver avgivna remissyttranden lagt fram förslag .i bilskrotningsfrågan. .

Bestämmelser av betydelse i ämnet finns på flera håll i lagstiftningen. Har utrangerat fordon övergivits på plats utomhus, åligger det i vissa fall kommunen enligt 3.5 renhållningslagen att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och . omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Enligt byggnads- stadgan (1959z612) får upplaginte inrättas utan byggnadslov (54 5 -1 mom.). 1 8 & miljöskyddskungörelsen föreskrivs att skrotupplag och an- läggning för skrothantering- inte får anläggas utan att anmälan- görs-till.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1975: 32 54

länsstyrelse i god tid innan verksamheten påbörjas. Förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och annat begagnat gods (skrot- handelsförordningen) är tillämplig på yrkesmässig handel med järn- och annat metallskrot och lump samt begagnat gods av vissa slag, bl.a. mo- peder, cyklar, kameror och smycken (1 5). För rätt att idka handel en- ligt förordningen krävs särskilt tillstånd av polismyndigheten (3 och 4 Så). Fast handlande får inte för rörelsens utövande eller för förvaring av gods använda annat ställe än sådant som godkänts av polismyndigheten (10 5). Förordningen ses f. n. över av utredningen (H 1974: 04) rörande översyn av skrothandelsförordningen.

I bilregisterkungörelsen (1972:599) finns bestämmelser om registre- ring av motordrivna fordon, släpfordon och terrängsläp i ett för landet gemensamt bilregister och om kontroll av sådana fordon genom registret (1 5). Central registreringsmyndighet är bilregistemämnden och lokala registreringsmyndigheter är länsstyrelserna (2 5). Bil, varmed förstås personbil,lastbil eller buss,får inte brukas utan att vara registrerad (8 5). Anmäler bilägare skriftligen till länsstyrelsen att han under viss tid inte kommer att bruka bilen, avställs bilen (33, 34 55). Enligt 59 5 avregistre— ras fordon efter skriftlig anmälan av ägaren bl.a. i det fall ägaren visar att fordonet har förstörts eller att annan åtgärd vidtagits, som gör sanno- likt att fordonet ej mera kommer att brukas i trafik. Skrotningsintyg torde vara det bevismedel som åberopas i de allra flesta fall vid avregi- strering enligt denna bestämmelse. Bilregistret förs av bilregisternämn- den genom automatisk databehandling (70 å). Bilregistemämnden upphör som särskild myndighet vid utgången av juni 1975. Nämndens uppgifter tas därefter över av statens trafiksäkerhetsverk. Enligt 2 5 vägtrafik- skattelagen (1973:601) utgår fordonsskatt för bl.a. motorfordon, om fordonet är eller bör vara registrerat och inte är avställt. Skattskyldig för visst fordon är vid varje tillfälle den som är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet i bilregistret (7 5). Enligt 1 5 lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon skall omsättningsskatt erläggas till staten för vissa skattepliktiga motorfordon, bl.a. personbilar samt vissa lastbilar vars tjänstevikt inte överstiger 1800 kg, om fordonet inte är eller tidigare har varit upptaget i bilregister. För bilar som tillverkas i landet eller hit införs av registrerad importör inträder skattskyldighet för tillverkaren resp. importören, när fordonet levereras till köpare eller ut- tas från rörelsen utan samband med försäljning (2 och 3 55). I nu an— givna fall är riksskatteverket beskattningsmyndighet (5 5).

Enligt arbetsgruppens betänkande kan 'totala antalet skrotbilsupplag uppskattas till mellan 2000 och 3 000. Om en utrangerad bil inte har värdefulla reservdelar som kan säljas av bilskrotaren, får bilägaren i all- mänhet betala för att få bilen omhändertagen för skrotning. Skrotnings-- kostnaden för en bil som helt saknar värdefulla reservdelar uppges i be- tänkandet normalt ligga mellan 75 och 175 kr. För att slippa skrotnings-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1975: 32 55

kostnaden överger många bilägare sina bilar i naturen. De företag som är verksamma som bilskrotare- kan enligt betänkandet indelas i bildels- parker, bildemonterare och skrothandlare; De två förstnämnda säljer reservdelar och uppskattas i antal till 1 000 resp. 400. Skrothandlarna utvinner och bearbetar järn och metallskrot ur bilvrak och andra av- fallsprodukter. Antalet skrothandlare uppgår till ca 400. Bilskrotets slut— liga avnämare är järnverken. När det gäller uppköp av järnskrot råder konkurrensbegränsande samverkan, vilken enligt betänkandet har nära samband med det exportförbud i fråga om järnskrot som gäller sedan år 1927.

De metoder som används för att göra bilvrak till järnråvara är klipp- ning, pressning och fragmentering. Enligt betänkandet finns i Sverige ett tiotal skrotsaxar, ett hundratal pressar av olika storlekar, ca 25 tillplatt- ningsmaskiner samt en fragmenteringsanläggning. Den senare, som drivs av Bilfragmentering AB i vilket staten genom Statsföretag AB är del- ägare. startades år 1971 och svarar numera för en betydande del av bil- skrotningen i landet. '

Enligt arbetsgruppens mening är det påkallat att nu vidta särskilda åtgärder för att förebygga och avhjälpa de olägenheter som orsakas av vanskötta skrotbilsupplag och av övergivna bilvrak. Arbetsgruppen an- ser att det i sådant hänseende är en både lämplig och angelägen åtgärd att införa ett auktorisationssystem för bilskrotare i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad statskontoret har föreslagit i'sin rapport. Systemet, som enligt arbetsgruppen bör utformas så att det inte i nämnvärd mån blir till förfång för näringsfrihets- och konsumentintressena, bör bygga på skrotningsintyget. Grundprincipen i systemet bör vara att auktorise- rade bilskrotare har ensamrätt att utfärda skrotningsintyg. Principen bör enligt arbetsgruppen förverkligas genom att den ordningen tillskapas att endast skrotningsintyg som utfärdas av bilskrotare som är auktoriserad godtas för att avregistrera personbil på grund av skrotning. Så länge personbil inte avregistrerats består ägarens skattskyldighet för bilen. På grund härav kommer flertalet bilägare att lämna sina utrangerade bilar till auktoriserad bilskrotare. För att bli effektivt förutsätter auktorisa- tionssystemet enligt arbetsgruppen att nuvarande möjligheter att hålla personbil avställd begränsas.

I motsats till statskontoret och flertalet av de remissinstanser som ytt- rat sig över statskontorets rapport anser arbetsgruppen att införandet av det föreslagna auktorisationssystemet inte är en tillräcklig åtgärd för att lösa bilskrotningsfrågan i hela dess vidd. På goda grunder kan nämligen enligt arbetsgruppen antas 'att privatskrotning kommer att ske i en om- fattning som inte kan godtas även efter det auktorisationssystemet ge- nomförts. Arbetsgruppen instämmer därför 'med de remissinstanser —- bl.a. rikspolisstyrelsen, riksrevisionsverket', länsstyrelsernas organisations- nämnd och Kommunförbundet — som i yttrande-över nämnda rapport

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975: 32 ,. 56 ansett att auktorisationssystemet bör kompletteras. med ett skrotnings- premiesystem av det slag som statskontoretlutrett isin rapport._ En skrot— ningspremie är enligt arbetsgruppens. mening nödvändig som stimulans för att alla bilägare skall lämna sin utrangerade bil till auktoriserad ,bil- skrotare. Först därigenom kommer problemet med privatskrotningen att elimineras. Ett ytterligare skäl för att införa ett skrotningspremiesystem är enligt arbetsgruppen att de tillgångar som skapas. genom skrotnings- avgifterna lämpligen kan användas också till att. bestrida en del av. kom- munernas kostnader för att ordna slutskrotning av sådana bilv-raksom privatskrotats före reformens genomförande eller som finns i upplag som har nedlagts eller av miljövårdsskäl. bör nedläggas .men där inneha- varen inte kan förmås att forsla bort vrakenl. . .

Enligt arbetsgruppen bör den föreslagna reformen från starten inte. omfatta andra fordon' än personbilar . .

Auktorisationsprövningen bör enligt arbetsgruppens mening inte syfta till etableringskontroll av bilskrotare i den meningen att auktorisation enbart beviljas företag som anses behövliga. För att handeln med be- gagnade bildelar inte skall försvåras bör villkoren för auktorisation vara sådana att inte bara företag som sysslar med slutskrotning utan också företag som sysslar med demontering av bildelar kan erhålla auktorisa- tion. Auktorisationsprövningen bör enligt förslaget ligga hos länsstyrel- sen. . . . . . . ..

Vad gäller den närmare utformningen av villkoren för-auktorisation ansluter sig arbetsgruppen i huvudsak till det av statskontoret tidigare framlagda förslaget. Arbetsgruppen föreslår sålunda att _det som villkor för att erhålla auktorisation i första hand krävs att bilskrotaren har till- stånd till fast handel enligt skrothandelsförordningen. Vidare bör krävas att bilskrotaren innehar byggnadslov enligt byggnadsstadgan, tillstånd enligt naturvårdslagen.- och miljöskyddslagen eller. dispens enligt sist- . nämnda lag, om sådant lov, tillstånd eller dispens behövsför upplag, byggnad eller annan anläggningsom hör till verksamheten. .Ett ytter- ligare krav som samhället enligt arbetsgruppens uppfattning har. anled- ning ställa på den som vill bli auktoriserad är att de —bilar.som omhän- ' ' dertas verkligen blir slutskrotade. Bilskrotare med egen. maskinell .an- läggning för omvandling av skrotbil till metallskrot synes ha lättast att .. uppfylla ett sådant krav.. Men då demonteringsföretag också bör kunna auktoriseras bör krav. påsådan-maskinell- anläggning inte gälla oin- skränkt. Arbetsgruppen föreslår att auktorisation _skall kunna beviljas skrotningsföretag, om det med hänsyn till avtal mellan bildemonterare och auktoriserad bilskrotare med maskinell anläggning eller på annat sätt kan anses säkerställt att. ,av demontera.r _en mottagna skrotbilar kom- mer att bli slutskrotade. Om det finns anledning till antagande, att skrot- handelstillstånd bör omprövas eller att sökanden handlar i strid med vad som åligger honom i fråga om verksamheten enligt gällande lagstiftning-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975: 32 . 57

om bebyggelse, naturvård eller miljövård, bör auktorisation enligt. ar- betsgruppens mening kunna vägras. .Skulle auktoriserad bilskrotare inte längre uppfylla auktorisationskraven, skall auktorisationen enligt för-. slaget kunna återkallas. - '. .

Arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsen i samband med auktorisation skall kunna föreskriva att bilskrotare skall vara. skyldig att avhämta

skrotbilar inom visst närmare angivet område och att ställa godtagbar - ' ' -

säkerhet för fullgörandet av. nödvändiga åtgärder i syfte att ställa i ord- ning skrotningsplatsen ihändelse verksamheten upphör. - .

Förmånen av att vara auktoriserade bör. enligt arbetsgruppen medföra -' vissa skyldigheter i förhållande till bilskrotare som inte är auktoriserad. Den auktoriserade bilskrotaren föreslås sålunda bli skyldig att ta emot skrotbil som lämnas vid hans anläggning, om begärd avgift för omhänder- tagandet samtidigt erläggs. Annars skulle det enligt arbetsgruppens me- ning i vissa fall kunna uppstå svårigheter för bilägare att bli av med skrotbilar. För att motverka att bilar— som tjänat ut av ålder eller på ' grund av skador återförs till trafiken och att krockskadade bilar får. låna sin identitet till stulna bilar föreslår arbetsgruppen att det införs förbud för den som 'innehar auktorisation att överlåta avregistrerad skrotbil till annan än auktoriserad bilskrotare. Om särskilda skäl före— ligger, bör länsstyrelsen kunna medge undantag från förbudet. .

Bilskrotare som blir auktoriserad-kan enligt betänkandet i vissa fall förutses i praktiken komma att få lokalt monopol på bilskrotning på grund av avsaknad av konkurrens. Enligt arbetsgruppens mening bör man kunna komma till. .rätta med befarade olägenheter från konsu- mentsynpunkt av sådant lokalt monopol genom att överläggningar tas . upp med branschen angående riktpriser. för transport och skrotning av utrangerade personbilar.. Skulle .prisutvecklingen ändå bli alltför. ogynn- sam för konsumenterna, bör regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äga meddela föreskrift om prisstopp. Arbetsgruppen fram- håller vidare att övervakning av priser och konkurrensförhållanden in- om bilskrotningsbranschen faller inom ramen för pris— och kartellnämn- dens verksamhetsområde. _ . , ,

Vad gäller frågan om auktorisationssystemets verkningar för landets glesbygder, främst Norrlands inland, uttalades under remissbehandling- en av statskontorets rapport farhågor för att företag som får auktorisa- tion kommer att vara etablerade i._ de mera-tättbefolkade områdena av . Norrlands kustland, varför transportkostnaderna skulle komma att bli - betydande för bilägare i inlandet som vill lämna sin bil till ett auktorise- rat företag. Det förelåg därför risk för- privatskrotning. Enligt arbets- gruppens mening kan man inte bortse från dessa farhågor.-Även om det är rimligt att anta att transportkostnadernas negativa verkningar kom- mer att starkt begränsas genom skrotningspremien anser arbetsgruppen att det finns anledning ta fasta på ett förslag från riksrevisionsverket

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975: 32 58

enligt vilket kommun skall kunna anordna mottagningsplats för skrot- bilar. Arbetsgruppen framhåller att kommunens kostnader för. omhän- dertagande och transport självfallet bör täckas av en avgift som betalas av bilägaren. Eftersom personbil som lämnas till kommunal mottag- ningsplats bör kunna avregistreras utan dröjsmål, föreslås att kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar får be- fogenhet att utfärda skrotningsintyg.

I fråga om skrotningsintyg skall-enligt arbetsgruppens förslag gälla att auktoriserad bilskrotare skall vara skyldig utfärda sådant intyg, när han mottar skrotbil. En förutsättning för denna skyldighet är dock att bilen finns i bilregistret.

Som tidigare sagts föreslår arbetsgruppen att auktorisationssystemet kompletteras med ett skrotningspremiesystem. De båda systemen knyts samman genom att skrotningspremie föreslås utgå endast för personbil som avregistrerats på grund av skrotningsintyg som har utfärdats av auk- toriserad skrotare eller av kommun som har inrättat mottagningsställe för skrotbilar. Utbetalning av premie föreslås ske genom automatisk da- tabehandling i samband med avregistreringen. Arbetsgruppen anser att premiebeloppet bör fastställas med beaktande av att premien skall vara ett verkningsfullt incitament för bilägare som står i begrepp att skrota sin bil att lämna bilen till auktoriserad bilskrotare. Premien bör därför ge bilägaren ett ordentligt överskott sedan kostnaderna för skrotningen betalts. Ett premiebelopp på 300 kr. såsom statskontoret har föreslagit i- sin rapport är enligt arbetsgruppen för lågt. I dagens läge torde 500 kr. utgöra ett lämpligare premiebelopp. Enligt arbetsgruppen talar rättvise- skäl för att den bilägare som inte har fullgjort sina skyldigheter i fråga om bilskatten inte skall tillgodoföras premien förrän skatten har betalts. Därför föreslås att länsstyrelsen skall avräkna vad som kan utestå obe- talt av fordonsskatt eller kilometerskatt enligt 'vägtrafikskattelagen, innan utbetalning av premien sker.

Vad gäller finansieringen av skrotningspremiema ansluter sig arbets- gruppen till statskontorets uppfattning att kostnaderna för skrotnings- premierna bör belasta bilismen så att ett belopp i stort motsvarande ut- betalda skrotningspremier årligen tas ut i form av skrotningsavgifter. I motsats till statskontoret som ansett att finansieringen av premiesyste- met bör ske med årliga avgifter föreslår arbetsgruppen att finansiering- en sker med engångsavgifter som tas ut på nya bilar. Avgifterna kom- mer sålunda att belasta produktionen respektive importen av personbilar och skall erläggas av producent respektive importör. Avgiftsuttaget skall enligt förslaget samordnas med uttag av omsättningsskatt'för personbil enligt lagen om omsättningsskatt på motorfordon. Influtna.skrotnings- avgifter bör enligt arbetsgruppen föras till en särskild fond som be- nämns bilskrotningsfonden. Ur denna bör kommunerna enligt förslaget

• Sida 59
•  Original

Pl'op. 1975: 32 59

kunna erhålla bidrag för att ta bort övergivna bilvrak eller upplag av bilvrak som utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

För att kunna ta ställning till hur stor skrotningsavgift som behöver tas ut har arbetsgruppen gjort vissa beräkningar med utgångspunkt i' befintliga prognoser rörande nyregistrering och skrotning av personbi- lar. Med en skrotningsavgift på 500 kr. skulle bilskrotningsfondens in- täkter år 1975 uppgå till 119 milj. kr. och med den föreslagna premien på 500 kr. blir fondens utgifter 75 milj. kr. Ett ungefär lika stort över— skott, ca 45 milj. kr., uppkommer därefter årligen fram till och med år 1985. Sätts avgiften till 400 kr. blir det ett överskott på 18—20 milj. kr. årligen under tiden 1975—1980 och 13 milj. kr. år 1985. En avgift på 300 kr. ger däremot årliga underskott i fonden under hela den ak- tuella tiden. Med hänsyn till prognosernas osäkerhet och med beaktan- de av att fondmedlen bör räcka till bidrag åt kommunerna bör skrot- ningsavgiftens storlek enligt arbetsgruppen bestämmas så att influtna avgifter med relativt god marginal överstiger beräknade premieutbetal- ningar. Avgiften föreslås bli fastställd till 400 kr. Utvecklingen i fråga om nyregistrering och skrotning av personbilar kan redan efter något eller några år föranleda att avgiftsbeloppet behöver justeras. Detsamma torde enligt arbetsgruppen också gälla premiebeloppet. Enligt förslaget bör det därför ankomma på regeringen att besluta om sådana juste- ringar.

Enligt arbetsgruppen kommer förslagen, om de genomförs, att för- svåra men inte omöjliggöra att den bilskrotare som inte får auk- torisation fortsätter sin verksamhet. Denne kan nämligen köpa upp ut- rangerade bilar och betala skrotningspremien till ägaren, varefter bil— skrotaren anmäler äganderättsövergången till bilregistret. Sedan värde- fulla delar plockats bort från skrotbilen, kan han överlåta vraket till auktoriserad bilskrotare och erhåller på så sätt skrotningsintyg och skrotningspremie. Skrotningspremien har sålunda, påpekar arbetsgrup- pen, i detta fall den förtjänsten att den icke auktoriserade bilskrotaren av ekonomiska skäl tvingas att lämna sina bilvrak till auktoriserad bil- skrotare. Till följd därav anser arbetsgruppen att det inte kommer att uppstå skrotbilsupplag som inte är önskvärda.

Arbetsgruppen har utarbetat förslag till författningsbestämmelser som behövs för att genomföra gruppens förslag i bilskrotningsfrågan. Med undantag av att viss ändring görs i bilregisterkungörelsen skall bestäm- melserna enligt förslaget tas upp i en särskild lag med därtill hörande till— lämpningsförfattning. Arbetsgruppen föreslår att författningarna kallas bilskrotningslagen resp. bilskrotningsförordningen.

Lagen bör enligt arbetsgruppen i princip kunna-träda i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna om skrotningsintyg och skrotningspremiesys— ' temet föreslås dock gälla först från och med den 1 januari 1976. Ar-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975: 32 60

betsgruppen föreslår slutligen att. regeringen eller myndighet som rege- . ringen bestämmer bemyndigas föreskriva de avvikelser som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för näringslivet. . '_

Remissinstanserna instämmer allmänt 1 arbetsgruppens uppfattning att särskilda åtgärder är påkallade för att förebygga och avhjälpa olägen- heter som orsakas av vanskötta. skrotbilsupplag och övergivna bilvrak. Förslaget om ett auktorisationssystem för bilskrotare tillstyrks nästan genomgående av remissinstanserna. Det övervägande flertalet remissin- stanser tillstyrker också eller lämnar utan erinran förslaget .om ett_skrot- ningspremiesystem. Bland dessa remissinstanser kan ,nämnas rikspolis- styrelsen, trafiksäkerhetsverket, bilregisternämnden, så gott som alla länsstyrelser, Kommunförbundet och AB Svensk bilprovning. Försla- get om skrotningspremier avstyrks dock av flera remissinstanser, bland dem statskontoret, naturvårdsverket, Sveriges industriförbund och Sve- riges bilindustri- och bilgrossistförening. Som motiv härför anförs bl.a. . att man först bör pröva auktorisationssystem-et innan ställning .tas till behovet av ytterligare åtgärder. ..

För egen del vill jag anföra följande. I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser anser- jagdet motiverat att ett auktorisations- system som i princip är utformat enligt arbetsgruppens förslag införs för att rätta till de missförhållanden som obestridligen råder i fråga om bil- skrotningen. Bilskrotare bör alltså genom auktorisationen tillförsäkras ensamrätt att utfärda skrotningsintyg och företeende .av sådant intyg bör utgöra villkor för avregistrering av skrotbil. Skatte- och försäkrings— plikten för sådan bil kommer således i princip inte att upphöra förrän skrotningsintyg har företetts. '

Införandet av ett auktorisationssystem av nu nämnt slag kan antas leda till att privatskrotningen minskar. Med hänsyn till att bilägare nor- malt kommer att åsamkas kostnader för att få sin bil omhändertagen av en auktoriserad bilskrotare anser jag dock, i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser, att det finns anledning räkna med att pri- vatskrotning även i fortsättningen skulle komma att ske i enomfattning. som inte kan godtas. Mot bakgrund härav är. det enligt min mening be- fogat att införa någon form av ekonomisk stimulans för att få till stånd en tillfredsställande skrotning.- Som trafiksäkerhetsverket påpekar torde härigenom också vinnas att utskrotningen av trafikfarliga bilar påskyn- das. Jag tillstyrker därför att auktorisationssystemet kombineras med ett skrotningspremiesystem. Detta-bör i-si'na huvuddrag utformas i över- ensstämmelse med arbetsgruppens förslag." Jag anser också att skrot- ningsavgifterna bör kunna användas även för att bestrida kostnader som - kommunerna kan ha för att'undanskaffa bilvrak som.har övergetts i naturen eller finns uppställda på illa skötta skrotupplag.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 61

I fråga om auktorisationsvillkoren kan jag i' stort sett ansluta mig" till: arbetsgruppens förslag. Auktorisationsprövningen kommer sålunda inte att innebära någon etableringskontroll utan enbart en kontroll 'av att bilskrotaren har för skrotnirig'sVerksa'mheten behövliga tillstånd och be-

driver verksamheten på ett sätt som är-för'enligt med' dessa och me'd-gäl- * '- - lande lagstiftning om bebyggelse, 'n'atur'vård och" miljöskydd'samt har till- - gång till nödvändig maskinell utrustning. Bildemonteringsföretag som ' inte utför slutskrotning'bör Också enligt min uppfattning ha möjlighet att erhålla auktorisation med hänsyn till den betydelse sådana företag-kan ha för handeln med begagnade bildelar. Jag tillstyrker därför att man inte i alla fall som villkor'för auktorisation. kräver att bilskrotare skall ha egen maskinell anläggning för slutskrotningen. Givetvis bör inte-hel- ler tillstånd enligt skrothand'elsförordningen krävas-i fråga om sådana bildcmonteringsföretag på 'vilka förordningen inte är tillämplig.

Fråga om auktorisation bör prövas avlänsstyrelsen. Länsstyrelsen bör kunna meddela föreskrifter av det slag som arbetsgruppen föreslagit. Som några remissinstanser har framhållit bör länsstyrelsen också kunna ge föreskrift om det högsta antal skrotbilar som samtidigt får finnasi lager hos bilskrotare som är auktoriserad.

Auktoriserad bilskrotare skall ha skyldighet att ta emot skrotbil för ' vilken begärd mottagningsavgift erläggs. ' '

Som statens pris- och kartellnämnd framhålliti'bör negativa effekter av den konkurrensbegränsning som kan följa av aiiktörisationssystemets genomförande främst motverkas genom en fortlöpande'och systematisk övervakning från nämndens" si'da. Visaf det sig att" prisutviccklingen'inger. betänkligheter ankommer 'det på nämnden" att i enlighet med sin- lll'-' struktion söka påverka bilskrotarnas prissättning i en för konsumenterna - gynnsam riktning genom "överläggningar med' vederbörande företag.... Skulle sådana överläggningar inte leda till avsett reSultat, bör'ehligt min ' mening prisreglerande'åtgärdertillgripas. De åtgärder'so'm i sådant hän— seende står till buds enligt allmänna prisregleringslagen(1956236) tor- de vara fullt tillräckliga för att hindra oskälig prissättning. Jag anser därför att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen om prisstop är obehövlig. ' '

Förslaget att kommun som inrättar upplag eller annat mottagnings- ställe för skrotbilar skall få befogenhet-att utfärda skrotningsintyg god— tas av flertalet remissinstanser. Några länsstyrelser föreslår att skyldig- het införs för kommunerna att inrätta-sådant mottagningsställe. Jag är inte beredd att tillstyrka d'etta'förslag, men jag vill understryka .att jag anser det angeläget att'främst glesbygdskom'munerna ordnar med upp- samling av utrangerade bilar för kommunens invånare om det inte finns auktoriserad bilskrotare på rimligt avstånd.

Flera remissinstanser, bland dem AB Svensk bilprovning och Sveriges bilskrotares riksförbund, anser att det är lämpligt att-auktorisations—

• Sida 62
•  Original

Pl'op. 1975: 32 62

systemet omfattar inte bara personbilar såsom föreslås i betänkandet utan också sådana lätta lastbilar och mindre bussar som är försedda med karosserier av personbilstyp. Jag ansluter mig till denna upp- fattning och förordar således att det för avregistrering av lastbilar och bussar av nämnda typ med anledning av skrotning ställs krav på före- teende av skrotningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun som får utfärda sådant intyg.

Kostnaderna för skrotningspremiesystemet bör såsom arbetsgruppen förordat bäras av bilismen och tas ut genom särskilda avgifter. Som be- tonats vid remissbeha'ndlingen är det angeläget att uppbörden sker på ett administrativt lätthanterligt sätt. Främst med hänsyn härtill tillstyrker jag förslaget att finansieringen skall ske genom att engångsavgifter tas ut av tillverkare och importörer samtidigt med omsättningsskatt enligt lagen om omsättningsskatt på motorfordon. Av administrativa skäl för- ordar jag att premiesystemet skall omfatta alla sådana bilar för vilka gäller skatteplikt enligt nämnda lag. Premiesystemet kommer därigenom att utöver personbilar omfatta också vissa lastbilar med en tjänstevikt som inte öVerstiger 1 800 kg.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de premie- och avgifts- belopp som har föreslagits i betänkandet. Malmö kommun anser dock att beloppen är tilltagna i överkant. För egen del anser jag också att de av arbetsgruppen föreslagna beloppen är väl höga. Jag förordar att pre- mien och avgiften tills vidare sätts till 300 kr. resp. 250 kr. Dessa belopp bör vara tillräckliga för att den avsedda stimulanseffekten skall uppnås.

Som anförts i betänkandet kan beloppen behöva justeras efter någon tid. Enligt de prognoser rörande nyregistrering och skrotning av person- bilar som arbetsgruppen använt vid sina beräkningar skulle inflytande avgifter med de belopp jag nu förordat årligen överstiga utbetalda pre- mier med 13—15 milj. kr. under åren 1976—1980 och med 11 milj. kr. år 1985. De överskott som sålunda beräknas uppkomma bedömer jag vara så pass betryggande att det kan förutses att kommunerna kommer att kunna få bidrag till undanskaffande av övergivna bilvrak och bil- vraksupplag i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Enligt min mening bör inflytande avgifter såsom arbetsgruppen för— ordat tillföras en fond varifrån premierna betalas ut.

Enligt betänkandet föreslås kopplingen mellan auktorisationssystemet och skrotningspremiesystemet ske genom att det för utbetalning av pre-. mien för skrotbil krävs att bilen har avregistrerats på grund av skrot- ningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun. Jag har ingen erinran mot förslaget i denna del. Som framhållits av arbetsgruppen bör utbetalningarna ske genom automatisk databehandling, och premien bör tillställas den som är antecknad som ägare i bilregistret.

Arbetsgruppens förslag att länsstyrelsen vid utbetalning av premie skall avräkna vad som kan utestå obetalt av fordonsskatt eller kilome-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975: 32 - 63

terskatt har kritiserats under remissbehandlingen. Flera remissinstanser, bland dem riksskatteverket och Industriförbundet, menar att en del av premiesystemets stimulanseffekt går förlorad, om avräkning för obetal- da skatter skall ske. Även om vissa skäl talar för detta kan det enligt min mening inte godtas från rättvisesynpunkt att den som inte har full- gjort de skyldigheter gentemot samhället som är förenade med innehav av bil skall kunna erhålla lika stor skrotningspremie som den bilägare som fullgjort sina skyldigheter. Jag finner därför inte anledning att från- gå arbetsgruppens förslag i denna del.

Jag tillstyrker arbetsgruppens förslag att de bestämmelser som behövs för att genomföra ifrågavarande reform tas upp i en särskild lag med därtill anknytande förordning. Författningarna bör såsom föresla- gits benämnas bilskrotningslagen och bilskrotningsförordningen. Där- jämte behöver bilregisterkungörelsen ändras i vissa avseenden. I fråga om lagförslagets utformning ifrågasätter hovrätten för Nedre Norrland om inte de bestämmelser av detaljkaraktär som tagits upp i förslaget bör flyttas över till förordningen. Jag delar denna uppfattning och vill i övrigt beträffande lagens utformning anföra följande.

Lagens 1 & föreslås innehålla vissa definitioner. Det auktorisations- system som jag nu har föreslagit har sådan innebörd att de föreskrifter som behövs för att genomföra förslaget faller inom det primära lagom- rådet. Enligt 8 kap. 7 & regeringsformen kan emellertid befogenhet att meddela föreskrifterna i fråga delegeras till regeringen. Jag föreslår att regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer ge- nom föreskrift i bilskrotningslagen får bemyndigande att meddela före- skrifter om auktorisation av bilskrotare. I övrigt bör lagen i fråga om auktorisationssystemet endast uppta en bestämmelse som anger den grundläggande principen att skrotningsintyg får utfärdas endast av auk- toriserad bilskrotare och sådan kommun som har inrättat mottagnings- ställe för skrotbilar. Nu avsedda bestämmelser föreslås bli intagna som 2 resp. 3 5. Jag avser att föreslå regeringen att meddela de föreskrifter rörande auktorisationssystemet som föranleds av vad jag anfört i det föregående. Regeringen bör vara oförhindrad att göra avvikelse som inte är av principiell natur eller annars av väsentlig betydelse.

De förordade reglerna om skrotningspremier föreslås bli upptagna i 4 &. Genom bestämmelse i 5 & föreslås regeringen får-bemyndigande att meddela föreskrifter om premiens storlek och övriga villkor för utbetal- ningen. Regeringen bör kunna delegera till förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter om utbetalningar. Enligt min mening bör rege- ringen vara oförhindrad att göra avvikelser från de belopp och villkor som har redovisats i det föregående, om detta påkallas av utvecklingen. 6—8 55 föreslås innehålla bestämmelser om bilskrotningsfonden. Fon— den skall som har nämnts tidigare bildas av de skrotningsavgifter som skall erläggas enligt lagen. Bestämmelser om fondens förvaltning bör

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975: 32 64

meddelas av regeringen eller-förvaltningsmyndighet som'regeringen be— stämmer. Om användning av medel ur fonden till skrotningspremier-' och bidrag till kommun bör ges regler- i enlighet med vad jag sagt:"förut. Fråga om sådant bidrag bör prövas av regeringenellerförvaltningsmyn— dighet som regeringen bestämmer. Lagens 9 å'föreslås innehålla att skrotningsavgift skall erläggas för personbil och lastbil i de fall-omsätt— ningsskatt skall erläggas för sådan bil enligt'lagen Om omsättningsskatt” på motorfordon. 10 & föreslås innehålla bemyndigande för. regeringen 'att bestämma skrotningsavgiftens storlek. Slutligen bör i 11 & anges att be- stämmelserna i lagen om omsättningsskatt med vissa undantag skall äga motsvarande tillämpning 1 fraga om skrotningsavgift.

Lagen bör träda' 1 kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna' 1 3 och 4 55 om skrotningsintyg och skrotningspremie bör dock av administrativa" skäl gälla först från och med den 1 .januari 1976. Då premierna såsom ' riksskatteverket förordat redan från början bör kunna betalas" med in- flutna skrotningsavgifter, föreslås .att bestämmelserna om' dessa avgifter i 9 och 11 åå skall träda i kraft den '1 oktober 1975. .

Jag föreslår slutligen att regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer genom en övergångsbestämmelse får bemyndigan— de att föreskriva de avvikelser från lagen som behövs med hänsyn till . övergångssvårigheter för näringslivet. Med stöd härav 'bör t.ex.-ir'syfte- . att motverka spekulativ lagringav skrotbilar till skåda bl.a. för jämver- kens skrotförsörjning kunna ges föreskrifter om att skrotningspremie i princip skall betalas ut endast för- skrotbil-som godkänts vid kontroll- besiktning senast viss tid före lagens ikraftträdande. Föreskrifter kan " också behöva meddelas för att avhjälpa sådana övergångssvårigheter främst inom bilskrotningsbranschen som-nu inte kan förutses i detalj.

4.5. Information

De åtgärder som jag har föreslagit i det. föregående får sådan betydelse för medborgarna att stat och kommun bör ta på sig-ett betydande an- svar för nödvändiga informationsinsatser. Detta'understryks också av..- flera remissinstanser. Den föreslagna separationen avpapper från övrigt avfall berör samtliga hushåll i landet. Den föreslagna ordningen vid skrotning av bilar berör alla de hushåll som-innehar bil...Främst på dessa. två områden är informationsinsatsernödvändiga gentemot allmänheten. Även förslagen rörande kemiskt avfall fordrar vissa informationsåtgär- der.

Tidpunkten för informationsinsatserna bör anpassas till den nya.-lag- stiftningens ikraftträdande. Beträffande separering-av papper innebär detta att informationen bör ske successivt allt efter det föreskrift om separering träder i tillämpning i olika delar av landet. Informationen. får därigenom en starkt lokal betoning. Den föreslagna ordningen vid

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975: 32 65

skrotning av bilar genomförs vid ett och samma tillfälle över hela lan- det, varför i detta fall tyngdpunkten bör läggas på en mer generell och samlad information från centrala myndigheter.

För att genomföra behövliga centrala informationsinsatser krävs i initialskedet ganska omfattande åtgärder. Differentierade åtgärder mås- te vidtas för information till de skilda grupper, som berörs av de nya reglerna. Dit hör t.ex. annonsering i all dagspress, viss vecko- och folk- rörelsepress, invandrarpress och viss övergripande fackpress samt infor- mation i TV och radio. Vidare behövs basinformation i foldrar som skall finnas tillgängliga när informationen behövs i de olika kommu- nerna.

För de statliga centrala informationsåtgärderna bör för budgetåret 1975/76 anvisas 1 milj. kr. Jag förordar sålunda att i statsbudgeten för budgetåret 1975/76 förs upp ett reservationsanslag av 1 milj. kr. be- nämnt Information om reformer på avfallsområdet. Av praktiska skäl bör dock kostnaden för verksamheten bestridas från anslaget Miljö- vårdsinformation. Detta anslag kommer härigenom att belastas med ett högre belopp än vad som beräknats i budgetpropositionen. Det av mig förordade anslaget kommer således att fungera som s.k. täckningsan— slag.

6.1. Förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

45

Ändringen i första stycket är i huvudsak av formell karaktär och har kommenterats i allmänna motiveringen.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975: 32 66

I andra stycket har som första punkt införts det i den allmänna mo- tiveringen föreslagna bemyndigandet för regeringen att meddela före- skrift om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet. För eventuella framtida behov har det ansetts lämpligt att låta bemyndigan- det täcka även orenlighet och annat avfall än pappersavfall och miljö- farligt avfall. Aktuella föreskriftcr om utvidgning av renhållningsmono- polet avses bli införda i renhållningskungörelsen (197411024). Enligt andra punkten i andra stycket av förevarande paragraf får regeringen överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrift- tcr om utvidgning av monopolet. Nuvarande bestämmelse i andra stycket om utvidgning av monopolet genom föreskrift i lokal hälso- vårdsordning har tagits bort med hänsyn till att riksdagen enligt nya regeringsformen inte kan delegera normgivningskompetens direkt till kommun. Sådan kompetens avseende utvidgning av monopolet får i stället delegeras till kommun genom föreskrift av regeringen.

Av regeringen meddelad föreskrift om utvidgat renhållningsmonopol får anses ta över föreskrift i lokal hälsovårdsordning som har samma innebörd. Detta innebär bl.a. att prövning av fråga om undantag inte skall ske enligt bestämmelser i lokal hälsovårdsordning utan i förekom- mande fall enligt bestämmelse i renhållningskungörelsen.

55

I förevarande paragraf, som är ny, har tagits upp bemyndigandet för regeringen eller förvaltningsmyndighet eller kommun som regeringen bestämmer att föreskriva att visst avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Av praktiska skäl bör, som sagts i den allmänna motive- ringen, överlåtas åt kommunen att meddela kompletterande och kon- kreta föreskrifter om hur pappersavfallet skall förvaras för att samman- blandning inte skall ske. I fråga om flerfamiljshus bör sådan föreskrift i första hand gå ut på att såväl hyresvärd som hyresgäst skall se till att tidningar och tidskrifter inte blandas med orenlighet eller annat avfall. Hyresvärd kan alltså åläggas att ordna så att det inom fastigheten finns ett särskilt ställe att förvara pappersavfallct på. Detsamma gäller i fråga om innehavare av villafastighet. Föreskrift som nu avses får självfallet inte innefatta krav på ändring av befintlig byggnads utformning. Hyres— gäst får inte blanda tidningar med övrigt hushållsavfall och alltså inte kasta tidningar i sopnedkast, som är avsett för vanliga sopor.

Föreskrift om separering innebär givetvis inte att hushållen är för- hindrade att använda tidningar till bränsle eller omslag eller liknande ändamål.

Av paragrafens ordalydelse framgår att föreskrift om separering en— bart kan rikta sig till hyresgäster och fastighetsägare som skall lämna

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975: 32 67

pappersavfall för bortforsling. Bemyndigandet kan sålunda inte utnyttjas för att ålägga kommun skyldighet att "separera avfall vid s'opstation eller liknande anläggning.

65

Enligt denna paragraf som också är ny döms den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med 4 ; tredje stycket till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som forslar bort eget avfall kan inte anses syssla med insamling. Det blir alltså även i fortsättningen tillåtet för enskilda hushåll som har pappers- avfall att själva forsla bort detta för att exempelvis sälja det. Ansvar in— träder inte heller för den som vid enstaka tillfälle, t.ex. vid en vinds- röjning, åt annan transporterar bort också sådant som får anses ut- göra avfall. Även om transporten i detta fall sker yrkesmässigt, kan det inte anses vara fråga om att samla in avfall. Sådan insamling får där- emot anses föreligga, när avfall hämtas regelbundet hos en och samme avfallslämnare eller när t.ex. pappersavfall hämtas hos flera avfallsläm- nare vid samma tillfälle. 1 förstnämnda fall torde verksamheten så gott som alltid kunna betraktas som yrkesmässig och på grund därav falla under straffbestämmelsen i denna paragraf. Har pappersinsamlingen i det senare fallet varit av större omfattning, inträder ansvar enligt be- stämmelsen även om insamlingen inte skett yrkesmässigt.

6.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om Izälso- och mil— jöfarliga varor

I anledning av nya regeringsformen har ordet ”Konungen” genom- gående bytts ut mot "regeringen”.

75

I andra stycket av denna paragraf har tagits upp det bemyndigande som regeringen behöver för att införa ensamrätt för ett visst företag att behandla miljöfarligt avfall. Det ligger i regeringens hand att avgöra om och i vilken omfattning bemyndigandet skall användas. Regeringen kan inskränka behandlingsföretagets ensamrätt genom att ge annat företag särskilt tillstånd att behandla miljöfarligt avfall i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen.

Den behandlingsverksamhet varom fråga är har i paragrafen beskri- vits med uttrycket ”återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförligt förfarande för slutligt omhändertagande”. En- samrätt kan följaktligen inte införas i fråga om transporter och s.k. mellanlagring av miljöfarligt avfall.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975: 32 68

7. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen dels att antaga förslagen till

1. lag om ändring i kommunala renhållningslagen ( 1970:892 ),

2. lag om ändring ihälsovårdsstadgan ( 1958:663 ),

3. lag om ändring i lagen ( 1973:329 ) om hälso- och miljöfarliga varor,

4. lag om ändring i läkemedelsförordningen ( 1962:701 ),

5. lag om ändring i miljöskyddslagen ( 1969:387 ),

6. bilskrotningslag, dels att

7. godkänna de grunder för statligt stöd till förbättrad hantering av hushållsavfall som jag har förordat,

8. godkänna vad jag har anfört i fråga om inrättande av ett företag för att behandla miljöfarligt avfall,

9. till Information om reformer på avfallsområdez för budgetåret 1975/76 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kr.

8. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden har lagt fram.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975: 32

Bilaga ]

AVFALL

ökad återvinning - bättre omhändertagande

Del 1 Hushållsavfall, industriavfall m. m.

Betänkande avgivet av arbetsgruppen för avfallsfrågor

Jordbruksdepartementet Ds Jo 1974: 10

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975: 32

Till Statsrådet och Chefen för jordbruksdepartementet

I januari 1974 tillsatte chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, en särskild arbetsgrupp för att utreda vissa frågor på avfalls- området. Till ledamöter i arbetsgruppen utsågs kanslirådet Ulf Lönn- qvist, jordbruksdepartementet, tillika ordförande, departementssekrete- raren Lars Hjorth, industridepartementct, docenten Hans O. Bouveng, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, sekreteraren Bengt Back- man och civilingenjören Göran Adolfsson, Svenska kommunförbundet, samt avdelningsdirektören Olov von Heidenstam, statens naturvårds- verk. Till arbetsgruppens sekreterare utsågs departementssekrcteraren Lennart Lindgren, jordbruksdepartementet.

I delar av gruppens arbete har också deltagit direktören Nils Holm— berg och sekreteraren Eric Olerud, båda från Svenska kommunförbun- det.

Hovrättsassessorn Arne Kardell, jordbruksdepartementet, har biträtt med utarbetande av gruppens författningsförslag.

Arbetsgruppen har den 26 juni 1974 avgivit rapporten Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5). Efter föredragning och diskussion i arbets- gruppen överlämnades den 26 juni 1974 också PM med förslag till ren- hållningskungörelse (Ds Jo 1974: 4).

Sedan arbetsgruppen nu slutfört sitt arbete, får gruppen härmed över- lämna sitt betänkande AVFALL, ökad återvinning — bättre omhänder- tagande Dcl I och II. Arbetsgruppens förslag är enhälligt.

Stockholm den 19 november 1974. Ulf Lönnqvist Lars Hjorth Hans 0. Bouveng

Bengt Backman Göran Adolfsson

Olov von Heidenstam /Lennart Lindgren

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975: 32

Sammanfattning Hushållsavfall

1. Enligt arbetsgruppen är hushållsavfallet en tillgång och resurs, vars innehåll i största möjliga utsträckning skall återanvändas.

2. För att öka återanvändningen av hushållsavfall förordar arbets- gruppen att olika nyttigheter huvudsakligen skiljs ut i samband med be- handlingen av avfallet. Tidningar och tidskrifter föreslås dock skiljas ut i hushållen.

3. Gruppen föreslår att statsbidrag med upp till 50 % av anläggnings— kostnaden skall kunna utgå till försöksanläggningar för avfallssepare- ring. Arbetsgruppen förslår vidare att statsbidrag med upp till 50 % av an- läggningskostnaden skall utgå till anläggningar för återvinning av av- fall.

Av miljöskäl är det vidare nödvändigt att behandlingen av avfall för- bättras. Arbetsgruppen förordar därför statsbidrag också till sådana an- läggningar dock med lägre bidragsprocent.

Vid statsbidragsgivning bör enligt arbetsgruppen regionala lösningar främjas om förutsättningarna för en rationell Och miljöriktig hantering därigenom förbättras.

4. Arbetsgruppen föreslår dessutom att i gällande lagstiftning beteck- ningarna ”avstjälpningsplats” och ”destruktionsanläggning" ersätts med ”upplagsplats” resp. '”behandlingsanläggning” för att bättre svara mot gruppens syn på avfall som en nyttighet.

Pappersavfall

1. Arbetsgruppen föreslår att insamling av återvinningsbart pappers- avfall i huvudsak skall ske inom ramen för det kommunala renhållnings- monopolet. För att nå bästa effekt skall insamlingen baseras på en sepa- rering vid källan av det återvinningsbara avfallet. Detta innebär för hus— hållens del att tidningar och tidskrifter skall förvaras skilt från övrigt hushållsavfall i avvaktan på borttransport.

2. Föreskrift om renhållningsmonopol och separering meddelas av re- geringen med stöd av bemyndigande som förs in i kommunala renhåll- ningslagen (1970: 892). Bemyndigandena täcker även annat avfall än pappersavfall såsom plåt och glas. Regeringen har härigenom möjlighet att meddela föreskrift om utvidgad separering om detta befinns vara av betydelse från återvinningssynpunkt.

3. Det föreslås bli straffbart att yrkesmässigt eller annars i större om— fattning samla och forsla bort pappersavfall oeh annat avfall utan att ha kommunens medgivande.

4. Arbetsgruppen förutsätter att kommunerna i alla de fall där före- tag, affärer och kontor på ett tillfredsställande sätt omhändertar pap-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975: 32 7

persavfall för återanvändning skall meddela undantag från renhållnings- monopolet. Gnlppen förutsätter vidare att kommunen ger möjlighet för idrottsförening eller annan ideell organisation att fortsätta med pappers- insamling som hittills.

5. Föreskrifter om separering och renhållningSmonopol för pappers- avfall förslås gälla fr. o. m. tidpunkt som regeringen fastställer i samråd med varje kommun.

Kemiskt avfall

1. I betänkandet föreslår arbetsgruppen att kommunalt renhållnings- monopol skall införas för sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- och miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt kemiskt avfall). Till sådant avfall räknas bl. a. olje- och lösningsmedelsavfall, avfall innehål- lande cyanider och vissa metallföreningar från elektrokemisk ytbe- handling samt PCB-haltigt avfall. Regeringen skall enligt förslaget med— dela föreskrift om renhållningsmonopol med stöd av bemyndigande i renhållningslagen. I kungörelse anges tidpunkt för ikraftträdande för varje kommun. Monopolet bör kunna vara infört i hela landet senast inom 5 år.

2. I fråga om vägtransporter av miljöfarligt avfall föreslår arbetsgrup- pen att sådana transporter endast får utföras av företag som fått länssty- relsens tillstånd. För att få tillstånd måste ett företag enligt förslaget visa att det har personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att transportera miljöfarligt avfall på ett från hälso- och miljöskyddssyn- punkt tillfredsställande sätt.

3. När det gäller slutligt omhändertagande — återvinning, oskadliggö- rande eller långtidsförvaring — av miljöfarligt avfall föreslår arbets- gruppen att samhället skall ta ansvar för att det finns tillfredsställande resurser för sådant omhändertagande. Därför föreslås att behandling och långtidsförvaring av miljöfarligt avfall i princip skall ankomma på ett enda företag som ägs gemensamt av staten, kommunerna och näringslivet (behandlingsföretaget). Enligt förslaget bör regeringen med stöd av bemyndigande som förs in i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor meddela föreskrift om så— dan ensamrätt för behandlingsföretaget att slutligt omhänderta miljöfar- ligt avfall.

4. Arbetsgruppen förordar att förhandlingar som syftar till ett sam- gående tas upp med nu etablerade behandlingsföretag. Efter reformens genomförande kan sådana företag enligt förslaget få fortsätta att driva verksamhet efter särskilt tillstånd av regeringen. Gruppens förslag om införande av renhållningsmonopol och inrättande av behandlingsföreta- get kommer inte att hindra företagens interna behandling av miljöfarligt avfall. När miljöfarligt avfall kan behandlas i anslutning till den anlägg- ning där avfallet uppkommer, skall nämligen vare sig renhållningsmono-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975: 32 8

pol eller ensamrätt för behandlingsföretaget gälla. Skall ett industriföre- tag behandla ett annat företags miljöfarliga avfall, krävs dock enligt förslaget särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd skall emellertid en- ligt förslaget alltid beviljas, om det visas att den avsedda behandlingen kommer att ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens som med- delats enligt miljöskyddslagen.

5. Företag som vill sända sitt miljöfarliga avfall utomlands, måste en- ligt arbetsgruppens förslag ha särskilt tillstånd av naturvårdsverket.

6. I fråga om oskadliggörande av läkemedel föreslås att socialstyrel- sen Skall meddela behövliga bestämmelser.

7. Gruppen föreslår visst förtydligande av miljöskyddslagens bestäm- melser för att underlätta för tillsynsmyndigheterna att ingripa mot av- fallslager som ägaren inte kan förmås att oskadliggöra.

Industriavfall (övrigt)

Enligt arbetsgruppens mening krävs f. n. inga särskilda åtgärder. Detta industriavfall regleras liksom andra miljöstörningar från industrin av miljöskyddslagen. Gruppen understryker nödvändigheten av att berörda myndigheter ägnar särskild och fortlöpande uppmärksamhet åt indust- rins avfallsfrågor.

Övrigt avfall

1. Enligt arbetsgruppen torde sjukvårdens avfallsfrågor idag inte vara helt tillfredsställande lösta från miljövårdssynpunkt. Arbetsgruppen för- ordar därför att sjukhusavfallet blir föremål för en bred översyn av sär- skilt sakkunniga.

2. Vad gäller byggnadsavfallet lämnar arbetsgruppen inga särskilda förslag. Efter de utredningar som nu genomförts beträffande detta avfall utgår gruppen från att byggföretag och kommuner tillsammans kan komma fram till en förbättrad avfallshantering med bättre tillvarata- gande av dessa avfallsråvaror.

Slam från kommunala avloppsreningsverk

Enligt arbetsgruppens mening har myndigheterna numera en tillfreds- ställande överblick över slamhanteringen. Råd och anvisningar har utar- betats och en målinriktad forskningsverksamhet pågår.

Målsättningen måste vara att på olika sätt återanvända slammet så långt detta är praktiskt möjligt. Mot bakgrund av de stora investeringar som kommunerna tvingas göra för slamhantering och den långsiktiga planering som krävs är det vidare angeläget att ansvariga myndigheter mot bakgrund av såväl fortsatta praktiska erfarenheter som forsknings- resultat så långt som möjligt kan anvisa lämpliga hanteringsmetoder.

Gruppen föreslår att regeringen ger socialstyrelsen och naturvårdsver-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975: 32 9

ket i uppdrag att utarbeta praktiskt orienterade anvisningar rörande me- toder för slutlig behandling och disponering av slam från avloppsre- ningsverk.

] Utredningsuppdraget och arbetets genomförande

Den 28 januari 1974 tillsatte jordbruksminister Svante Lundkvist en särskild arbetsgrupp för översyn av avfallsfrågorna. I gruppen har ingått

representanter för jordbruksdepartementet, industridepartementct, Insti- tutet för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska kommunförbundet och statens naturvårdsverk.

Arbetsgruppen har under sitt arbete granskat tillgängligt material och analyserat olika problemområden. Arbetsgruppen har särskilt granskat möjligheterna att spara och utvinna energi i samband med avfallshante- ringen. Dessutom har en översyn av renhållningslagens tillämpning gjorts.

Utredningsarbetet skulle enligt uppdraget bedrivas så att en slutrap- port kunde framläggas under hösten 1974.

Arbetsgruppen har i sitt arbete strävat efter att på olika områden möjliggöra största möjliga återvinning av avfall. Förutom en bred över- syn och redovisning av avfallsområdet lämnar gruppen förslag till åtgär- der som bör leda till en förbättrad hantering av avfallet och en ökad återvinning.

Arbetsgruppen har haft 14 sammanträden. Vid några sammanträden har information lämnats från företrädare för K-konsult, naturvårdsver- ket och RECI. Arbetsgruppen har vidare fått information av företrädare för renhållningsverket i Göteborg angående hanteringen av kemiskt av- fall.

Från enskilda och organisationer har till arbetsgruppen överlämnats skrivelser som berör utredningsuppdraget.

Arbetsgruppen har i juni 1974 överlämnat rapporten —— Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5). Efter föredragning oeh diskussion i arbets— gruppen överlämnades i juni 1974 också PM med förslag till renhåll- ningskungörelse (Ds Jo 1974: 4).

2. Terminologi och avfallsmängder

2.1. Terminologi

I samband med produktion och konsumtion uppstår vissa restproduk- ter, som kan utgöras av t. ex. råvaruspill, processavfall, konsumtionsres- ter.

En del av dessa restprodukter är så värdefulla att de under ordnade former normalt återförs i produktionskedjan för att där omvandlas i ny

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975: 32 10 råvara eller i oförändrat skick nyttjas som råvara för annan tillverkning eller som ny konsumtionsvara.

En annan del av restprodukterna saknar sådant värde och betecknas då som avfall och omhändertas såsom sådant. I gällande renhållnings- lagstiftning har härvid förutsatts en viss samhällsövervakning. Avfalls- hanteringen kan också omfatta olika former av återvinning varigenom vissa nyttigheter kan tillvaratas (t. ex. tidningar, plåt och glas från hus- hållen).

Själva definitionen av begreppet avfall är en viktig fråga. De kriterier som en produkt skall uppfylla för att klassificeras som avfall är betydel- sefulla om t. ex. det kommunala renhållningsmonopolet skall utvidgas. Såväl hälsovårdsstadgan som den kommunala renhållningslagen knyter vissa rättsverkningar till avfallsbegreppet. Det är därför viktigt att kunna avgöra när ett föremål är att anse som avfall.

IVA-STF:s1 ledningsgrupp för avfallsanvändning har i utredningar de- finierat avfall på följande sätt: — material och produkter som nått ett sådant stadium i användningen att den avsedda huvudsakliga funktionen ej längre uppfylls till- fredsställande.

_ material och produkter som i koncentrerad form uppstår som bi- produkter vid olika processer i samhället Och som ej utan viss be- handling kan nyttiggöras. Även med denna definition finns en rad gränsfall, där det är svårt att klassificera material som avfall eller icke avfall. Exempelvis faller mine- ralberedningsavfall utanför denna definition.

Det är vidare viktigt att klargöra för vem något är ett avfall. Ytterligare exempel på definitioner ges nedan. Avfall är sådant material som förekommer i en viss verksamhet och som ej anses användbart i denna eller har inget eller ringa värde för verksamheten och som den därför vill bli kvitt (K-konsult).

När restprodukter av material och/eller energi lämnas bort i stället för att utnyttjas i intern cirkulation eller återanvändning kan det karak— täriseras som avfall. (UKA-utredningen)

Någon har också definierat avfall som en naturresurs som kommit på fel plats.

Gränsdragningen för vad som är avfall kan ibland ges en alltför vid innebörd. Exempelvis lämnar ca hälften av allt stålavfall inte stålverken. Avfall skulle mot denna bakgrund i stället definieras som material som förs till avfallsbehandlingsanläggning.

I såväl Sverige som i utlandet har mer eller mindre omfattande försök gjorts att klassificera avfall i karaktäristiska grupper. Mycket hetero— gena indelningsgrunder förekommer dock.

1Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Teknologföreningen (STF).

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975: 32 11

Man kan indela avfall efter endera av tre indelningsgrunder.

1) Ursprung 2) Allmänna egenskaper 3) Egenskaper av betydelse för behandling eller utnyttjande Med hänsyn till avfallets ursprung kan följande större avfallsgrupper utpekas: Hushållsavfall Byggnadsavfall Handels- och kontorsavfall Sjukhusavfall Industriavfall Gatuavfall

Övrigt avfall

Vid behandling av avfallet är en indelning med hänsyn till olika be- handlingsmetoder nödvändig. Vid förbränning talar man om brännbart och icke brännbart avfall, vid deponering eller kompostering används benämningen biologiskt nedbrytbart resp. biologiskt ej nedbrytbart av- fall.

En indelning som utgår från avfallets sammansättning eller innehåll av olika ämnen kan också göras.

Pappersavfall Slam från reningsverk Träavfall Oljeavfall Metallskrot Kemikalieavfall, gifter o. dyl. Schaktmassor Läkemedelsrester

Latrin etc.

En indelning efter miljöfarlighet skulle också vara tänkbar. Diskussioner har sedan hösten 1972 förts mellan statens naturvårds- verk, Tekniska nomenklaturcentralen (TNO) och Svenska konsulterande ingenjörers förening (SKIF) för att finna ett enhetligt system för klassi- ficering och benämning av avfall. På uppdrag av naturvårdsverket utför Tekniska nomenklaturcentralen nu en särskild nomenklaturutredning inom avfallsområdet.

Terminologifrågorna var också föremål för omfattande behandling vid Elmiakonferensen 1973. Bl. a. framfördes där behov av internatio- nalisering av terminologien.

Mot bakgrund av avsaknaden av en enhetlig definition och klassifice- ring inom avfallsområdet vill arbetsgruppen undvika att bidra ytterli— gare till begreppsfloran. Pågående utredningsarbete bör under de när- maste åren kunna leda till klarhet beträffande terminologin.

2.2. Avfallsmängder

Mängden hushållsavfall är i dag ca 270 (250—300) kg per person och år. Detta är nära nog en fördubbling sedan 1960. För de närmaste åren förutses en fortsatt ökning med ca 2—3 procent per år. Mängden in- dustriavfall beräknas till ca 700—800 kg per person och år.

Något säkert underlag för beräkning av den totala årliga avfallsmäng-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975: 32 12

den i Sverige saknas. Översiktliga regionala utredningar har utförts men dessa har i huvudsak avsett hushållsavfall. I vissa län har även indu-

striavfallet inventerats på olika sätt. För att belysa storleken av avfalls- mängderna kan följande uppskattningstal lämnas:

Avfall från hushåll och kontor 2 Handels- och industriavfall ]

Skogsindustriavfall 3 ” ” ” ” Ovrigt industriavfall 3 Slam från kommunala avloppsreningsverk vid 10 % TS ') n n '? " Avfall och biprodukter från jordbruk (exkl. halm) 2,5 ” " ” ”

,5 milj. ton per år 5 7! i? 77 97

” av ” 19

Enligt denna uppskattning uppgår den totala avfallsmängden således till nära 15 milj. ton per år.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)

IVA har tillsammans med Teknologföreningen tillsatt en lednings- grupp för avfallsanvändning, som arbetar med flera utredningar.

Flera av dessa utredningar har avslutats och redovisats i rapporter. Bl. a. har livsmedelsindustrins och jordbrukets avfallshantering special- studerats, liksom aluminium- och PVC-omsättningen i Sverige. I ett an- tal rapporter ges översikter över avfallshantering och återvinning i vissa länder (England, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna, USA, Sovjet och Japan). IVA har också i en publikation behandlat frågan om mate- rialomsättningen i samhället.

IVL

GenOm ett mellan staten och Stiftelsen Industrins vatten- och luft— vårdsforskning träffat avtal om gemensam finansiering av ett program för FoU-verksamhet på miljövårdsområdet inbegrips även avfallsfrågor. För budgetåret 1974/75 disponeras 1,4 milj. kr. för denna forskning. Med anledning av den ökade satsningen på avfallsområdet har inom IVL utarbetats en särskild PM betr. forskningsbehovet inom avfallsom— rådet till vilken hänvisas.

Övrigt

Statens råd för byggnadsforskning anslog för bud- getåret 1972/"73 ca 320 000 kr. för två projekt inom avfallsområdet. Det ena behandlar transporter från byggarbetsplatser och det andra material- omsättningen i samhället.

Forskning om avfall sker i viss omfattning även vid A B A to rn- e n e r g i i Studsvik och vid F 0 A. Dessutom lämnar st a t e n 5 r å (I för skogs- och jordbruksforskning vissaanslag.

Stiftelsen Skogsindustriernas Vatten- och L 11 ft v ä r d 5 f o r s k nin g har sedan 1971 genomfört ett stort ut- vecklingsprojekt i syfte att minska utsläpp från tillverkningsprocesser. Totalt satsas 24 milj. kr. varav 6 milj. kr. utgör statsbidrag. Detta pro- jekt har nu avslutats.

Svenska Förpackningforskningsinstitutct, som tillkom genom ett avtal 1970 mellan STU och Stiftelsen Svensk För- packningsforskning, bedriver forskning liksom dokumentation och viss utbildning inom förpackningsområdet.

Vid universitet och högskolor bedriver ett flertal in- stitutioner FoU inom eller i anslutning till avfallshanteringsområdet. Som exempel kan nämnas att en forskningskatalog rörande miljövårds— forskning vid högskolor och forskningsinstitut i Stockholm upptar 37 olika projekt under rubriken avfallshantering. I en motsvarande katalog från Lunds universitet är 5 projekt upptagna.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975: 32 26

Totalt torde omkring 6 milj. kr. i statliga bidrag nu utgå till avfalls- forskning.

Även industrier och branschföreningar finansierar FoU. Omfatt— ningen av denna forskning är svår att i dag uppskatta.

En översikt över FoU beträffande olika avfallskategorier har redovi- sats i jordbruksutskottets betänkande 1973: 31 samt i underlagsmaterial nr 1 från IVA-STF:s utredning om avfallshantering och återvinning.

8.1. Internationella konventioner

Dumpning i haven av avfall av olika slag regleras numera av två kon- ventioner — Oslo-konventionen och London-konven- t io n e n.

7 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 32

• Sida 98
•  Original

Prop. 1975: 32 30

Oslo-konventionen, som omfattar Nordostatlanten. inkl. de svenska Västkustvattnen, undertecknades den 15 februari 1972. Konventionen har nu trätt i kraft och ett första möte hållits i kommissionen. London- konventionen, som är global, öppnades för undertecknande den 29 de- cember 1972. Hittills har ett trettiotal stater (däribland Sverige) anslutit sig till konventionen.

Båda konventionerna är uppbyggda på principiellt samma sätt med en s.k. "svartlista" omfattande bl.a. klorkolväten, kvicksilver och kad- mium. En s. k. ”grålista" reglerar dumpningen av större mängder avfall innehållande bl.a. arsenik, bly, cyanider och fluorider. Reglerna för handhavandet av högaktivt radioaktivt avfall skall utformas av IAEA i- Wien.

Förhandlingar om en heltäckande konvention till skydd av Östersjön avslutades med undertecknanden i Helsingfors den 22 mars 1974, då. Danmark, Finland, de två tyska staterna, Polen, Sovjet och Sverige sig- nerade Helsingfors-konventionen. Denna omfattar dump- ning, landbaserade utsläpp samt regler för sjöfartens miljöeffekter. På den svarta listan, annex 1, står DDT och PCB. Giftiga substanser såsom kvicksilver, kadmium, antirnon, arsenik, fenoler, cyanider och radioak- tiva ämnen förekommer i annex II.

Den 5 april undertecknade miljöministrarna i Danmark och Sverige en överenskommelse för skydd mot föroreningar i Ö re su n d. Över- enskommelsen reglerar i första hand tätorternas avloppsutsläpp men föreskriver också effektiva åtgärder för att minska utsläppen av förore— ningar från industrierna i Öresunds-området.

Det brukar anges att 1/10-del avhavens föroreningar kommer via dumpning och 9/10-delar från landbaserade utsläpp. För att komma till- rätta med detta inbjöd den franska regeringen Oslo-konventionens stater till överläggningar om en konvention för att reglera landbaserade ut- släpp till haven. På det tredje mötet i Paris den 19—21 februari 1974- kunde man enas om en konventionstext — P a r i s-k o n v e n t i o n e n. I konventionen förbinder sig staterna att vidta långtgående åtgärder för att förhindra marina föroreningar. På den svarta listan står bl.a. klor- kolväten, kvicksilver, kadmium och vissa oljeprodukter. Grålistan om- fattar ett stort antal ämnen. De radioaktiva utsläppen regleras i ett sär- skilt annex.

8.2. Internationella organisationer WHO

WHO:s europakontor arbetar f.n. med att ta fram en handbok rö- rande avfallshantering ("Manual on Solid Waste Management”). Denna ingår som en del i ett långsiktigt program rörande föroreningskontroll. I handboken behandlas bl.a. kemiskt avfall ("toxic and other hazardous

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975: 32 31

waste”). En arbetsgrupp har dessutom avlämnat en rapport med slutsat- ser och rekommendationer beträffande hantering av kemiskt avfall.

Under 1978 beräknas handboken vara helt färdigställd. WHO:s europakontor har även i andra sammanhang genom olika arbetsgrupper behandlat avfallsfrågorna.

Dessutom har man i Ziirich skapat ett referenseentrum för frågor om avfall (International Reference Centre for Waste Disposal). Detta organ som började sin verksamhet 1968, har en stab på sju personer och avser att verka genom i huvudsak tre aktiviteter — dokumentation, utbildning och FoU.

OECD

Under 1973 arbetade en arbetsgrupp för avfallsfrågor (Joint Policy Is- sues Group on Waste Disposal), gemensamt tillsatt av miljökommittén, jordbrukskommittén, och industrikommittén.

Som en följd av gruppens slutrapport tillsatte miljökommittén 1974 en avfallsgrupp (Waste Management Policy Group), vilken fick i upp- drag att inom en tvåårsperiod i huvudsak genomföra det av den första policygruppen föreslagna programmet, som innebär:

-— att göra ett antal studier som visar vilken policy de olika medlems- staterna har och föreslå lösningar för framtiden med avseende på teknik, lagstiftning och ekonomi — på grundval av dessa studier utvärdera och föreslå en övergripande policy beträffande avfallshantering. Denna policy skall bl. a. ha som mål att minska den totala avfallsproduktionen, öka återanvänd- ningen av avfall samt minska miljöriskema vid hanteringen av av— fall.

ECE

FN:s ekonomiska europakommission avser att under 1975 genomföra ett seminarium om avfallsfrågor (Collection, Disposal, Treatment and Recycling of Solid Wastes). Inför detta seminarium har en enkät utsänts som skall klarlägga den nuvarande situationen på avfallshanteringsom- rådet i medlemsländerna. Seminariet avser att — med avseende på såväl kommunala som industriella avfall —- arbeta med tre teman

—-— Minskning och behandling vid källan -— Planering och hanteringsförfaranden -— Återvinning och återanvändning.

Dessutom har ECE påbörjat ett arbete för att dra upp riktlinjer för ECB:s verksamhet betr. bl. a. giftigt avfall (Discharges of Toxic Chemi- cals and Toxic Wastes) efter samråd med andra internationella organi— sationer.

Vidare planeras ett expertmöte under januari 1975 för att diskutera uppläggningen av ett seminarium för att belysa möjligheterna att få

• Sida 100
•  Original

Prop. 1975: 32 32

fram en teknologi som ger små avfallsmängder (Principles, Concepts and Practices of non-waste technology).

EG

EG-kommissionen har nyligen antagit ett utkast till direktiv rörande hanteringen av avfallsoljor. Kommissionen föreslår bl. a. ett licensgiv- ningsförfarande beträffande företag som insamlat eller behandlar av- fallsolja. Den insamlade avfallsoljan föreslås brännas under värmeåter- vinning eller regenereras till smörjolja.

Vidare studeras frågan om hantering av miljöfarligt avfall (toxic and other hazardous waste) med syfte att utveckla ett optimalt system för denna hantering i medlemsländerna.

EG-kommissionen har dessutom startat studier beträffande förpack- ningsavfall. .

Sedan tidigare pågår dessutom inom det s.k. ”COST"-programm.et verksamhet beträffande frågor om slam från kommunala avloppsre- ningsverk.

Nordiska ämbetsmannakbmmittén för miljövårdsfrågor

Ämbetsmannakommittén har tillsatt en särskild nordisk arbetsgrupp rörande avfallsfrågor. Gruppen har i juli 1974 avlämnat sin slutrapport, som redovisas i kapitel 14.

I 8 WA

ISWA (International Solid Wastes and Public Cleansing Association) är en ideell organisation som arbetar med frågor om renhållning och av-' fallshantering, huvudsakligen genom utgivande av tidskriften ISWA ln— formation Bulletin och genom att arrangera kongresser (bl.a. i Prag 1972 och Montreal 1974).

8.3. Enskilda länder

I detta avsnitt ges en mycket kort beskrivning av avfallssituationen i några enskilda länder. Sammanställningen bygger främst på material som samlats in av OECD:s avfallsgrupp. För en fylligare beskrivning hänvisas till rapporter från IVA-STF:s utredning om avfallshantering och återvinning där bl. a. olika länders avfallshantering och avfallssitua- tion beskrivs.

Värt-Tyskland Följande avfallsmängder anges för år 1970 i milj. ton.

Hushåll 9—18 Industri 4 Olja och kemiskt avfall 2 Slam från reningsverk 18

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975: 32 33

Ett omfattande program har nu startats för att studera bl. a. reduktion av avfallsmängder, återvinning, bättre deponeringsmetoder samt utred- ning av deponeringskostnader. Huvudprincipen är att den som förore- nar skall betala.

10 arbetsgrupper har tillsatts för att studera olika industrityper: pap- per, glas, plast, gummi, metaller, metallslam och aska, kemiskt avfall, jordbruksavfall, djuravfall samt organiskt slam. Preliminär utvärdering och förslag beräknas ske inom det närmaste halvåret.

Ny lag om farligt avfall förbereds som bl. a. kommer att kräva bättre kontroll, ökat ansvar för producenten och tillstånd för transporter.

För upprustning och modernisering av avfallssektorn under en 10-års— period har beräknats 2,8 miljarder DM (1972).

Inom ramen för regeringens miljövårdsprogram satsas under en 10- årsperiod 45 milj. DM för forskning inom avfallsområdet (bl. a. kemiskt avfall, pyrolys och separering för återanvändning).

Frankrike

Följande avfallsmängder anges för år 1972 i milj. ton.

Hushåll 10—1 1 Industri 1 1 Gruvbrytning och mineralberedning 117

För hushållsavfall är den dominerande behandlingsmetoden depone- ring. Dock finns idag 85 förbränningsanläggningar och 65 anläggningar för kompostering.

Vad gäller industrins avfall förekommer en viss återvinning. Följande återvinningsprocent anges: papper 33, järn och stål 25, koppar 57, alu- minium 34.

Statsbidrag till behandlingsanläggningar (20—50 %) finns för kom- munalt avfall, liksom lån med låg ränta. I vissa fall har statsbidrag även utgått till anläggningar för industriavfall.

I ett aktuellt förslag till avfallslag slås producenternas ansvar fast. Dessutom regleras skyldigheterna för industrier och kommunala entre— prenörer vad gäller avfallshantering.

Innevarande år satsas ca 10 milj. Francs på avfallsforskning. Bl. a. har startats en försöksanläggning för pyrolys.

Storbritannien

Den totala mängden industriavfall uppskattas till 11 milj. ton/år (1972).

Flera arbetsgrupper har utrett olika avfallsfrågor, såväl hushållsavfall som kemiskt avfall. Detta arbete har legat till grund för ny lagstiftning, där främst det kemiska avfallet kommer att regleras. I september 1974 överlämnades från miljövårds- och industriministerierna en policy—för- klaring på avfallsområdet —— War on Waste.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975: 32 34

Av det kemiska avfallet deponeras idag ca 90 % tillsammans med an- nat avfall. Endast en liten del återanvänds. Antalet behandlingsanlägg- ningar är få.

Forskning och undersökning pågår för att finna lämpliga depone- ringsplatser för olika typer av avfall. Totalt satsas ca 2 milj. pund varav ca 1 milj. på återanvändning. Bland forskningsprojekten ingår frågor om avfallslagring, insamling och deponering av avfall, pyrolys samt se— parationsmetoder.

Nederländerna

Följande avfallsmängder anges för år 1970 i milj. ton. Hushåll 4 Industri 1 Kemiskt avfall 1,3—1,5 Slam 0,7

En lag om kemiskt avfall och olja finns sedan 1973, som bl. a. kräver tillstånd för hantering av kemiskt avfall och bokföringsskyldighet för den som behandlar avfallet. Kostnaderna för hanteringen skall betalas av avfallsproducenten.

Sedan 1972 finns arbetsgrupper inom olika återvinningsområden. Bl. a. studeras möjligheterna för återvinning av giftigt avfall, t. ex. kvicksilver- och kromhaltigt avfall.

Förslag finns till en förbränningsanläggning för fast kemiskt avfall på en konstgjord ö i Nordsjön. Resurserna för deponering av kemiskt avfall på land är f. n. otillräckliga. Ett mindre antal privata behandlingsföretag finns idag för behandling av kemiskt avfall. '

Japan

Följande avfallsmängder anges

Hushållsavfall (1975) 44 000 000 ton/år Industriavfall (1972) 2 000 000 ton/dag (700 000 000 ton/år) År 1969 behandlades hushållsavfallet enligt följande: förbränning tippning kompost div. 51 % 35 % 1 % 13 %

Ett informationscentrum för avfallsfrågor har startats inom det an- svariga ministeriet för att ge bl.a. anvisningar om avfallshantering och ' behandling.

Principer för avfallsbehandling finns i lagen ”Waste Disposal and Pu- blic Cleansing Law” från 1971. Enligt denna lag gäller i princip kom- munalt ansvar för hushållsavfall och producentansvar för industriavfall.

Möjlighet till statsbidrag finns i dag till behandlingsanläggningar. Två S-årsprogram för avloppsvattenbehandling och deponering av av-

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975: 32 35

fall (1963—67, 1967—71) har genomförts. Ett nytt program gäller för 1971—1975 för vilket anslås 26 miljarder yen.

För att öka återvinning från avfall har bildats ett särskilt Clean Japan Center med följande aktiviteter: — databank för resursåtervinning — undersökning, forskning och förslag till återvinning för att spara energi och naturresurser.

USA Följande avfallsmängder anges för 1970 i milj. ton. Hushåll 120 Industri 110 Gruvor 1 700

1973 uppskattades mängden kemiskt avfall till 10 milj. ton/år och vi- sar en tillväxttakt på 5—10 %/år.

Lagstiftningen anses bristfällig och mycket varierande mellan olika delstater.

Vissa privata företag finns för behandling av avfall. Kapaciteten är f. n. 2,5 milj. ton/år för kemiskt avfall vilket är ca 25 % av behövlig ka- pacitet. Ändå utnyttjas denna kapacitet ej helt.

Enligt gjorda undersökningar skulle 5 större och 15 mindre anlägg- ningar erfordras till en kostnad av 940 milj. dollar och en driftskostnad på 620 milj. dollar/år för att kunna ta hand om det miljöfarliga avfallet. Vissa möjligheter till statsbidrag finns.

Följande återvinning i procent anges för olika metaller m. m.:

aluminium 48 koppar 61 bly 42 zink 14 nickel . 40 stål 26 rostfritt stål 88 PaPPel' 24 textilier 17 smörjolja 25

År 1973 satsades mellan 200 och 300 milj. kr. på FoU. Innevarande år har detta anslag skurits ned då man anser att det numera finns meto- der och att delstaterna bör ta över ansvaret i ökad utsträckning.

A ustrali en

Den totala avfallsmängdcn från hushåll, handel och industri beräknas f.n. till 8 milj. ton/år.

Avfallshanteringen regleras av såväl federala lagar som dclstatslagar.

Avfallet behandlas huvudsakligen enligt konventionella metoder —- deponering, förbränning och malning.

• Sida 104
•  Original

Jämförelse mellan olika länders ] a g s t i f t 11 i n g beträffande ke- miskt avfall:

Jämförelse mellan svensk och utländsk lagstiftning m. m. beträffande kemiskt avfall

Jämförelsepunkt England Tyskland USA Japan Danmark Norge Finland Sverige ]. Särskild lagstift- Nej Ja Ja Ja Nej Nej Nej Ja ning om avfall 2. Särskild lagstift- Ja Nej Lagför- Nej Ja, men Nej Nej Nej ning om kemiskt slag bara för avfall finns flytande avfall 3. Uppgiftsskyldighet Ja Ja — — Ja Nej Nej Ja, betr. till myndigheter för avfalls- avfallsproducenter. produ- insamlare/trans- center portörer och be- handlare 4. Bokföringsskyl- Ja Kan åläg- — — — Nej Nej Nej dighet för behand- gas av lare myndighet 5. Krav på auktorisa- Omnämns Ja —- Ja — Nej Nej (ev. Nej (för tion för insamling/ i ”Code of ja betr. behandl, transport och be- Practice" trans- anl. krävs handling port) dock kon- cession el. dispens) 6. Kommunalt ansvar Införs ev. Frivilligt — Nej Ja Nej Nej Frivilligt för miljöriktigt 1974 omhändertagande 7. Förbud mot okont- — Ja — — Nej Nej Nej Nej rollerad införsel 8. Riksomfattande Införs ev. Ja Ja - (En an- Nej Nej Nej plan för behandl.- 1974 läggning och deponerings- anses räcka anläggningar i Danmark) 9. Straffsatser enklare Böter till Böter till — fall £4OO 100 000 DM för brott Fängelse Fängelse högst 6 högst 3 år — — mån mot lag- svårare Böter Böter Böter Böter fall Fängelse Fängelse Fängelse Fängelse stiftningen högst 5 är högst 5 år högst 1 år höågst 6 m n 10. Krav på "följe- Ja Ja, i varje — — Kommer Nej Nej Nej sedlar" vid om- fall i Ham- att införas händertagande burg 11. Statliga investe- Nej — — Vissa Nej Vissa bi- Nej Ja ringsbidrag för stöd- drags- behandlingsan- möjlig- möjlig- läggningar heter heter f inns finns _ 12. Statliga driftbi- Nej — -— — Nej Nej Nej Nej drag för behand- lingsanläggningar . _ 13. Statliga ekono- Nej — — — Nej Ne.] Ne.! Ja miska garantier vid tillfällig lagring . _ 14. Statsbidrag för — Ja Ja Ja Möjlighet Möjlighet — Ja FoU f inns finns 15. Bidrag till för- — Ja — —- Möjlighet Möjlig- — Ev. från söks- och demonst- f inns het finns STU rationsanläggningar _ finns . eller SNV 16. Statligt institut för — Ja -— —- Nej Nej Nej Nej avfallshantering (beslut)

________________________—_-——_

I övrigt kan tilläggas, att engelska staten har krävt att kommunerna skall inventera alla anläggningar och tippar för slutligt omhändertagande av avfall. I Tyskland kan myndigheterna kräva att avfall får depo- neras i nedlagda gruvor. I Danmark har ett kommunförbundsägt bolag för behandling av kemiskt avfall bildats.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975: 32 37

Ca 60 % av spilloljan återvinns. Resten deponeras i speciella avfalls- sumpar. Avfallsfrågorna inom pappersindustrin studeras f. n. av en spc— ciell kommission. Järn och stålindustrin producerar ca 840 000 ton av- fall/år. Inga detaljer om hanteringen är kända. Kunskapen om mängder och hantering av kemiskt avfall är otillräcklig. Av hushållsavfallet åter- vinns 26 % papper och 45 % glas.

9. Riksdagsbehandling 1968—1973

Under de senaste åren har åtskilliga frågor angående avfall och av- fallshantering blivit föremål för riksdagsbehandling. I det följande ges en sammanfattning för perioden 1968—1973.

1968

Vid 1968 års riksdag väcktes en motion med yrkande om utredning och förslag till åtgärder för att av hushållsavfall och industriellt avfall framställa gödningsmedel och byggnadsmaterial. Enligt allmänna bered- ningsutskottet (ABU 1968: 20) uppmärksammades de upptagna frågorna redan av vederbörande myndigheter, varför en särskild utredning avvi- sades.

1 969

I två likalydande motioner angående ett miljöpolitiskt program togs bl. a. frågan om miljöavgifter upp beträffande engångsglas, sophantering och renings- och destruktionsprocesser. Tredje lagutskottet (3LU 1969: 37) behandlade motionerna i samband med prop. 1969: 28 med förslag till miljöskyddslag rn. m. Motionsyrkandena avstyrktes.

Vid samma års riksdag framställdes i två likalydande motioner krav om statsbidrag till utrednings- och projekteringskostnader för centralise- rade anläggningar för uppvärmning och sopdestruktion. Jordbruksut- skottet (JoU 1969: 44) ansåg att frågan berörde kostnadsfördelningen mellan stat och kommun på miljövårdsområdet. Utskottet utgick från att Kungl. Maj:t och berörda myndigheter med uppmärksamhet följde frågor om kostnadsfördelningen på miljövårdens område och vidtog lämpliga åtgärder.

I ytterligare två likalydande motioner hemställdes att riksdagen skulle ta initiativ för att upprätta ett institut för forskning angående kommu- nala föroreningsfrågor. Jordbruksutskottet (JoU 1969: 52) underströk vikten av forskning men ansåg inte det vara ändamålsenligt med ett nytt institut för denna forskning.

1970

Vid 1970 års riksdag väcktes två likalydande motioner med yrkanden om inrättande av ett institut för avfallsforskning. Utskottet (JoU

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975: 32 38

1970: 25) underströk vikten av ökad uppmärksamhet om avfallsfrågor. Enligt utskottet bedrevs redan en omfattande avfallsforskning på olika håll, bl.a. vid naturvårdsverket. Någon särskild institution ansågs ej motiverad. Den nödvändiga samordningen torde enligt utskottet natur- vårdsverket svara för.

Även allmänna beredningsutskottet behandlade motioner om avfall. I två likalydande motioner yrkades om skyndsamt uppbyggande av ett landsomfattande system av containertyp för uppsamling samt uppfö- rande av anläggningar för destruktion eller återvinning av industri- och hushållsavfall samt gift- och läkemedelsrester. Utskottet (ABU 1970: 68) hänvisade till prop. 1970: 157 angående kommunal-renhållningslag.

I ytterligare två likalydande motioner hemställdes om en utredning med uppgift att utarbeta ett miljövårdsprogram till ledning för forsk- ning, lagstiftning och åtgärder i övrigt på miljövårdens område. Enligt motionärerna borde i ett sådant program bl. a. ingå försök i större skala med kompostering av avfall. Utskottet (ABU 1970: 69) hänvisade till frågans behandling i jordbruksutskottet (JoU 1970: 25).

I anledning av propositionen 1970:-157 med förslag till kommunal renhållningslag väcktes vid 1970 års riksdag ett flertal motioner som- syftade till förbud mot eller inskränkning i användningen av engångsför- packningar, främst engångsglas för öl och läskedrycker. I motionerna anfördes bl.a. att användningen av engångsförpackningar ökade avfalls- mängderna och att förekomsten av engångsglas medförde problem vid hanteringen av avfall. Tredje lagutskottet (3LU 1970:"90) anförde i sin tur att betydande svårigheter var förenade med införandet av ett all- mänt förbud mot cngångsförpackningar och ansåg att ett förbud ej borde genomföras förrän man prövat andra vägar för att komma till rätta med problemet. Utskottet pekade bl. a. på att genom det i proposi- tionen framlagda förslaget till kommunal renhållningslag åtgärder vidta- gits för att förbättra människors möjligheter att göra sig av med embal- lage på ett riktigt sätt.-Även motionsförslag om pantsystem avslogs. Ut- skottet ville däremot inte avvisa ett förslag om en miljövårdsnämnd för konsumentförpackningar men ansåg att miljökontrollutredningens ar- bete borde avvaktas innan frågan om inrättande av en miljövårdsnämnd togs upp med uppgift att följa utvecklingen i fråga om miljöfarliga pro- dukter, bl. a. olika typer av engångsemballage.

1971

I en motion hemställdes om inrättande av en institution för avfalls- forskning vid lantbrukshögskolan. Motionen blev föremål för en omfat- tande remissbehandling. Utskottet (JoU 1971: 55) hänvisade bl. a. till beredningen av betänkandet Kemiskt avfall —— uppgifter och organisa- tion (10 1971: 8). Utskottet betonade särskilt att stora forskningsinsatser

• Sida 107
•  Original

Prop. 1975: 32 39

krävs och att dessa ges en tvärvetenskaplig inriktning. Man underströk också angelägenheten av återvinning av avfall.

Jordbruksutskottet behandlade 1971 ytterligare ett antal motioner om avfall. Bl.a. yrkades om avgifter för att begränsa avfallsflödet, forsk- ning angående återvinning och om en enhetlig organisation av avfalls- hanteringen. Dessutom togs frågan om rötslam som gödningsmedel upp. Utskottet (JoU 1971: 65) hänvisade bl.a. till den tillsatta utredningen rörande kostnaderna för miljövärden. Man hänvisade också till tidigare behandling av liknande frågor i riksdagen.

1972

Två motioner väcktes angående individuella lösningar om tillvarata— gande av avfall. Bl. a. förordades den s.k. multrumsmctoden. Utskottet (JoU 1972: 1 p. 37) förordade att motionerna-skulle överlämnas till mil- jökostnadsutredningen. -

Även näringsutskottet behandlade en motion om avfallshantering. I motionen yrkades att försöksanläggningar för avfallsdestruktion skulle anläggas i enlighet med återvinningsprincipen och att visst belopp skulle anvisas för detta ändamål. I motionen krävdes vidare en prioritering av forskningsinsatser på området och förordades upprättandet av ett pro- gram för hur återvinning på alla områden skulle kunna ökas. Utskottet (1972: 15) hänvisade till prop. 1972: 39 angående förslag till statligt stöd till kollektiv forskning rörande avfall enligt vilken naturvårdsverket och STU förväntades göra insatser. Enligt utskottet borde ställningstaganden därför inte tas från riksdagen med anledning av motionen. .

Vid utskottets behandling (JoU 1972: 19) av nämnda proposition be- handlades också motionsyrkanden dels om inrättandet av en institution för avfallsforskning, dels om inrättandet av ett miljöforskningsråd, lik- som tillskapandet av ett fristående programorgan för kollektiv forskning inom miljövårdsområdet före förnyade förhandlingar mellan staten och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Utskottet tillstyrkte dock propositionen. I fråga om inrättande av ett miljöforskningsråd ansåg ut- skottet att det — med hänsyn till- att forskningsverksamheten på miljö- vårdsområdet var splittrad-på ett stort antal institutioner och organ — kunde vara motiverat med en samlad översyn av 'samordningsproble- men. Utskottet föreslog att en förutsättningslös utredning i ämnet skulle komma till stånd. Någon särskild åtgärd ansågs dock i övrigt inte påkal- lad.

Frågan om engångsförpackningar, i första hand engångsglas, behand- lades av vårriksdagen 1972 (JoU .1972: 32). I motioner krävdes bl.a. förbud mot försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar. Utskottet underströk starkt vikten av att åtgärder vidtogs för att minska olägenheterna med engångsemballage. Utskottet ansåg dock att behand- lingen av miljökontrollutredningens förslag först borde avvaktas innan

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975: 32 40

någon särskild åtgärd vidtogs av riksdagen. Vid voteringen i kammaren blev röstsiffrorna 157—134. Minoriteten (fp-c-vpk) önskade förbud mot engångsförpackningar (engångsglas).

I en annan motion framfördes krav om obligatorisk deklarationsplikt av industriellt avfall och förekommande hantering. Utskottet (JoU 1972: 58) framhöll vikten av att industriavfall omhändertas på ett så ef- fektivt sätt som möjligt, inte minst från miljövårdssynpunkt, samt att därvid närmare uppgifter kan erhållas angående avfallets omfattning, att och behandling. Utskottet fann det lämpligt att motionen överläm-

nades till utredningen rörande omhändertagande och behandling av ke- miskt avfall.

1973

I skatteutskottet (SkU 1973: 3) behandlades den s. k. trepartiöverens— kommelsen om sättet för finansiering av prisstoppet på vissa livsmedel genom bl.a. avgift på engångsförpackningar. Med hänsyn till bl. a. att en sådan avgifts miljöpolitiska värde starkt ifrågasatts av den närmast ansvariga myndigheten fann utskottet det lämpligt att i stället föreslå en avgift på såväl engångs- som returförpackningar inom dryckesområdet. Utskottet framhöll att en avgift på returförpackningar gjorde det möjligt att höja panten för sådana förpackningar vilket kunde medverka till en ökad användning av returförpackningar. Enligt utskottet borde avgif- ten betraktas som ett provisorium. Om avgiften skulle bestå borde det vara mera av miljöpolitisk natur än skattemässig. Utskottet förutsat- te därför att utredningen rörande kostnaderna för miljövården skynd- samt fick i uppdrag att utreda verkningarna av den föreslagna avgiften samt överväga det framtida behovet och utformningen av en särskild emballageavgift. Enligt utskottet borde utredningen därvid vara oför- hindrad att även pröva möjligheten att differentiera avgiften för att till- godose miljövårdsaspektema, däri inbegripet också fullständig avgiftsbe- frielse för särskilt miljövänliga förpackningar.

I flera motioner togs frågan upp om pantsystem för engångsförpack- ningar för att stimulera ökad återlämning. Jordbruksutskottet (1973: 32) behandlade motionerna i anslutning till prop. 1973: 17 med förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor m.m. Utskottet hänvisade också till tidigare behandling av liknande frågor i riksdagen. Utskottet fram- höll att förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor innebär att det blir möjligt att, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljö- skyddssynpunkt, ingripa med olika åtgärder som tillgodoser syftet med motionsyrkandena. Utskottet erinrade också om vad skatteutskottet tidi- gare uttalat.

I betänkandet 1973: 31 behandlade jordbruksutskottet en lång rad motioner angående avfallshantering. I anslutning till utskottets behand- ling uppdrogs åt utskottskansliet att göra en översiktlig kartläggning av

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975: 32 41

den aktuella situationen på avfallsområdet. Denna redovisning fogades till utskottsbetänkandet som bilaga. Utskottet underströk att återvin- ningsprincipen ägnas ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj:t och be- rörda myndigheter och organ, liksom angelägenheten av att så långt möjligt eliminera avfallshanteringens miljöförstörande effekter. Där- emot ansåg utskottet inte att det var motiverat med nya utredningar el- ler speciella åtgärder som föreslagits i flertalet av de behandlade motio- nerna. Utskottet fann dock att verksamheten på avfallsområdet var splittrad och att de olika insatserna borde samordnas. Utskottet förut- satte att denna fråga skulle beaktas av Kungl. Maj:t och berörda organ.

10. Arbetsgruppens principiella överväganden

Ett omfattande arbete pågår i dag på olika nivåer i samhället för att bidra till lösningar på avfallsfrågorna. Detta gäller såväl stat och kommun som industrin. Ett omfattande utrednings- och Utvecklingsarbete bedrivs inom bl. a. industrin och olika organisationer. Dessutom har avfallsfrå- gan helt eller delvis behandlats i flera statliga utredningar.

Arbetsgruppen för avfallsfrågor har som främsta uppgift haft att dels göra en översikt över situationen på avfallsområdet och redovisa ak- tuellt material, dels analysera olika problemområden och komma med förslag till konkreta åtgärder på centrala delar av avfallsområdet. I de följande kapitlen görs en sådan redovisning för de olika avfallsområ- dena.

Gruppen har i sitt arbete utgått från att synsättet på avfallet måste förändras. Avfall bör betraktas som en resurs som i största möjliga ut- sträckning skall användas på nytt. Därför måste återanvändning av av- fall vara en ledande princip när olika metoder utarbetas för avfallets om- händertagande.

Idag finns emellertid avfall med sådan sammansättning att man inte känner metoder för dess återanvändning i produktionsprocessen. Sådant avfall måste därför oskadliggöras eller i vissa-fall lagras i avvaktan på utarbetandet av lämpliga behandlingsmetoder. Målsättningen måste dock vara att detta avfall successivt minskas. Enligt arbetsgruppen är det emellertid oacceptabelt på sikt att sådant avfall som inte kan omhänder- tas på ett tillfredsställande sätt överhuvudtaget uppkommer.

Ansvaret för det avfall som uppkommer vid framställningen av en vara måste enligt arbetsgruppen ligga hos producenten. Innan en vara produceras bör man vara medveten om hur det avfall som uppkommer vid produktionen skall behandlas liksom hur slutprodukten efter an- vändningen skall omhändertas. Det kravet bör ställas på producenterna. Vidare måste man sträva efter att materialbesparande teknik utvecklas samt att material som är mindre resurskrävande och förorenande an-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975: 32 42 vänds. Likaså bör det vid planering för en ny produkt eller en ny in- dustri skapas förutsättningar för en effektiv återvinning i Slutleden.

Framför allt måste enligt arbetsgruppen strävan vara att minska mängden avfall i samhället och så långt möjligt återanvända det avfall som uppkommer.

I de följande kapitlen (11—17) gör arbetsgruppen en genomgång av olika avfallsområden och lämnar konkreta förslag till åtgärder för en förbättrad avfallshantering och en ökad återvinning.

11. Hushållsavfall 11.1 Allmänt

I den kommunala renhållningslagen föreskrivs ett obligatoriskt kom- munalt renhållningsmonopol för hela kommunens geografiska område. Monopolet omfattar hushållsavfall och med hushållsavfall jämförligt av- fall.

Till hushållsavfallet räknas sopor, köksavfall och liknande samt latrin, men också skrymmande avfall som t. ex. kasserade möbler och cyklar.

Även gifter, läkemedelsrester, olje- och färgrester etc. som kan upp- komma i hushållen hänförs till hushållsavfall och omfattas av renhåll- ningsmonopolet. Begreppet hushållsavfall innefattar också sådant avfall som i stort sett sammanfaller med hushållsavfallet till innehåll och sam— mansättning, exempelvis avfall från affärer, hotell och restauranger.

11.2. Mängd och sammansättning

I Sverige torde det inte föreligga några större avvikelser mellan olika landsdelar beträffande den producerade avfallsmängden. Viss skillnad finns dock mellan större tätorter och mindre tätorter.

Ett stort antal vägningar och undersökningar av hushållsavfall har gjorts under senare år. I de större tätorterna (t. ex. Stockholm, Malmö och Helsingborg) har mängden uppgått till ca 300 kg per person och år, i de mindre tätorterna till ca 250. Ett medelvärde för hela landet torde idag ligga på ca 270 kg per person och år.

Utvecklingen beträffande hushållsavfallet är svår att förutspå efter- som många faktorer spelar in. Enligt vissa beräkningar skulle mängden år 1980 kunna uppgå till 330 kg/person och 1990 till 400 kg/person. Vissa mättnadstendenser har redan kunnat iakttas och den årliga ök- ningen väntas i fortsättningen begränsas till ca 2 %.

• Sida 111
•  Original

Snmmansfällning över analyser av hushållmvfall i Stockholm

Avfallets sammansättning i vikt- %

Beståndsdelar 1 2 3 4 S 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18

Prop. 1975: 32

okt dec okt maj okt maj okt maj maj dec apr juni juni maj aug okt dec dec 59 59 62 63 63 64 64 65 67 70 71 72 72 73 73 73 73 73

Sällsopor 10 mm Papper

Matrester

Metaller Textilier

Plast

Gummi, läder

Glas

Obrännbara

delar i övr

Brännbara delar i övr Vattenhalt 29,9 Värmevärde, Kcal/kg

. .. ».

de hNquh wmv— ©

XD moaémN

w£h€m_ow 0

In.-. VD.-. quoo— N

d'.—1 VNmr—"q—n—

WONqoorN'n VQNDXDNv—O F

W _

m— omhmdmNN "Ms—|

Q'—

o.. o m

wN

Q'—

er

m—

Q'—

wmmwdhmo

ooqqoooo

..

chhmmqu OO—h Na—thOh emm

ON

'. .. .

_ Q 0 _: v-4 v—l

lnNm—rN—u—

lannNhikovtr tr—qmlnsDQ-NN oooqoqoo

hwwquq # wN

'— Q GN '—

:.

oooqoooo thth—O

v—t '— "'I

_NQMQLNOQ O nmmwamov

_ 'i % w % N

'.

OM'OOKINQ'WXD ooo-n WONDVXDNv—O ON!/*. mmothqm ohwo

:.

N WO

..

wmvmmöNh own _emanca FQN

orx'wr ___"? v—rtl;

N

o Ho N w_q

© Nch N 039. NGO

N

o_

("1

N m —m w NN ln IfA—XD w NN

2479 2680 2680

Prov 1—9 Uttaget från 6 utvalda stadsdelar

” 10, 12, 14, 15, 17 uttaget endast i Högdalen.

" 11 Ur 12 sopbilar har en 500 1 säck/bil uttagits. Bilarna har hämtat avfall från skilda distrikt. " 13, 16, 18 Uttaget endast i Lövsta. Källa: Avfall som energikälla, — Ds Jo 1974: 5.

43

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 44

Som jämförelse redovisas nedan hushållsavfallsmängder i några andra europeiska länder uttryckt 1 kg per person och år (1971):

Norge 200 Danmark "230 Frankrike 290 Tyskland 200 Italien 200 Luxemburg 400 Holland 270 Schweiz 150 England 272

Endast i fråga om hushållsavfall finns mer ingående undersökningar av sammansättningen vilka omspänner en så lång tidsperiod att de hit- tillsvarande förändringarna i sammansättningen kan redovisas klart. Ta- bellen på s. 43 ger en viss uppfattning om utvecklingen sedan slutet av 1950-talet. Andelen papper har tydligt minskat medan glas och plast visar en ökande tendens, vilket har en naturlig förklaring i' utvecklingen av förpackningar inom detaljhandeln.

Hushållsavfallets sammansättning idag kan anges med följande unge- färliga procenttal:

Papper 45 % Matrester 20 % Glas 12 % Plast 5 % Metall 5 % Övrigt 13 % (bl. a. textilier, läder, gummi)

11.3. Förpackningar

Förpackningarna utgör en relativt stor andel av hushållsavfallet. I detta avsnitt ges därför en mera detaljerad redovisning av utvecklingen på förpackningsområdet.

Tillväxten för totala förbrukningen av förpackningar framgår av nedanstående tabeller.

1960 1970 1975 Papper, papp 68 % 58 % - 58 % Metall 7 9 - 11 Glas 20 19 15 Plast 4 9 12 Övrigt 1 5 4

Totalt i ton 400 000 1 050 000 1 300 000

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 45

Förpackningsproduktionen i Sverige 1950—1970. Värdei'ndex:

År Förpacknings- Industri- BNP produktion produktion

1950 100 100 100 1955 175 155 155 1960 255 230 220 1965 430 345 335 1970 625 . 430 425

Tillväxttakten under 60—talet var enligt Svenska Förpackningsför- eningen 11,2 % per år. Motsvarande tillväxttakt under perioden 1970 —1975 beräknas till endast 3,5 % per år. Förklaringen är den långt gående rationaliseringen inom varudistribution och detaljhandel som skedde under 60-talet. Självbetjäningshandelns andel av livsmedelshan- delns omsättning ökade under perioden 1960—1965 från 30 till 75 %. 1970 var motsvarande siffra 85 %.

Pappers- och kartongförpackningar utgörs till drygt hälften av konsumentförpackningar-. Trots kraftig ökning har marknads- andelen minskat något. Wellpappförpackningar dominerar med försälj- ningsvärde av uppemot 325 milj. kr. Försäljningsvärdet av kapslar och övriga kartongförpackningar beräknas uppgå till ca 240 milj. kr. Mot- svarande för påsförpackningar är drygt 125 milj. kr., varav hälften bär- påsar. Produktionen av papperssäckar är beräknad till motsvarande närmare 100 milj. kr.

Papper och kartong kombineras ofta med plast och användningsom- rådet för dessa materialkombinationer har utvecklats snabbt. Totala produktionen av denna materialkombination kan beräknas till ca 200 milj. kr. och väntas kraftigt stiga. Materialkombinationen' används främst till mjölkförpackningar men även inom djupfrysningsindustrin.

Huvuddelen av m e t a l 1 f ö r p 3 c k nin g a r utgörs av plåtförpack- ningar. Försäljningsvärdet för konsumentförpackningar av plåt beräk- nas till ca 230 milj. kr., varav ca 80 % förbrukas inom livsmedelsindu- strin. De dominerande användningsområdena är som konservförpack- ningar samt kaffe- och ölburkar. För aluminiumförpackningar beräknas motsvarande till ca 50 milj. kr. . .

P 1 a s t f ö r p a c k nin g a r har ökat kraftigt under senare år. Den fortsatta ökningstakten är dock något osäker, bl. a. mot bakgrund av ut- vecklingen på oljemarknaden. Försäljningsvärdet för plastpåsar beräk- nas uppgå till över 70 milj. kr. Bärpåsar av plast har fått en snabbt ökad användning och värdet uppgår till över 50 milj. kr. Styva och halvstyva plastförpackningar i form av flaskor, burkar, tuber, askar etc. har ökat kraftigt och uppgår idag till över 85 milj. kr. Dessutom förekommer plastsäckar (20 milj. kr.), plastdunkar (10 milj. kr.) och krympfilm (15 milj. kr.). . . '

G 1 a s f ö r p a e k nin g a r används nästan uteslutande som konsu-

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975: 32 46

mentförpackningar och har ett försäljningsvärde som beräknas uppgå till 140 milj. kr. Förbrukningen domineras helt av'dryckesmarknaden.

Beträffande öl- och läskförpackningar har under den se- '- . naste 5-årsperioden andelen burkar ökat kraftigt —'—— från 1 % till 30 %. Konsumtionen av ölburkar var 1972 ca 345 milj. st. vilket motsvarar en materialförbrukning på drygt 20000 ton (järn, aluminium och tenn). Motsvarande förbrukning av engångsglas var knappt 300 milj. st. För- packningar i plast (Rigello) och plast-l- papper (pure-pae) har tillkommit under de senaste åren och kvantiteten var för dessa år 1972 55 resp. 95 milj. st.

Förbrukningen i Sverige av olika förpackningstyper för öl klass I— III, kolsyrad läsk, stilldrinks och juicer framgår av nedanstående tabell (milj. enheter):

1966 1968 1970 1971 1972 Returglas miljoner stycken tappningar 1 500 1 440 1 245 1 260 1 330 Returglas miljoner styck 80 84 73 76 75 Engångsglas 273 340 310 320 285 Burk 18 160 300 310 345 Plast (Rigello) — — n 15 ' 55 Papper,-plast 60 ? 95

Ca 50 % av totalkonsumtionen av öl sker dock fortfarande i retur- glas. Motsvarande siffra för läskedryckskonsumtionen är 75 %.

Konsumtionen av glasförpackningar för vin och sprit torde uppgå till ca 130 milj./år varav ca 85 milj. utgörs av returförpackningar.

Totalt torde antalet övriga engångsförpackningar av metall eller glas uppgå till 1 miljard.

Av följande tabell, som visar produktionen av dryckesförpackningar och deras användning för olika drycker år 1972, framgår att förpack- ningstyperna varierar mellan olika drycker. Krav på exempelvis gastät- het och skydd mot ljus påverkar valet av förpackning.

Dryck Produktion av förpackningar, milj. styck Burk En- Ri- Rctur- Papper/ Djup- Summa

gångs- gello glas ' plast fryst '

glas Öl 330 85 50 30 495 Kolsyrad . läsk 5 115 5 40 165 Stilldrink 45 -- ' a- 55 - 100 Juice 10 40 . . 40 20 110 Vin 30 35 65 Sprit 25 ' 55 - 80 Summa 345 340 55 160 95 20 . 1'015

a Stilldrinks har under senare tid i ökad utsträckning börjat tappas på returg las. Källa: Förpackningar, Näringslivsgruppens basfakta samt Näringslivets arbetsgrupp i nedskräpningsfrågor, rapport.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 47

Antalet trippar (dvs. det antal gånger en returflaska används innan' ' ' den försvinner) för en öl- och läskedrycksflaska i detaljhandeln är nu ca

8. Tripptalet varierar dock kraftigt mellan olika drycker och olika konsumenter. Totalt är trippantalet så högt som 15 beroende på främst restaurangernas höga återlämning. Antalet trippar för en returflaska från Systembolaget är endast ca 1,5. Tripptalet påverkas också av panten, som under det senaste året har - ökat kraftigt, vilket framgår av nedanstående tabell.

(öre per förpackning)

Förpackning _ Före den 19 febr 1973— Efter den 19 febr 1973 31 jan 1974 1 febr 1974

33 cl öl, läsk 15 25 30 60 cl öl, läsk 30 40 45 100 cl läsk 60 70 80 vin och sprit samtliga storlekar , 15 25 30 back öl, läsk 500 600 800

Källa: miljökostnadsutredningen

I sammanhanget kan det också vara av intresse att belysa framställ- ningskostnaden för olika förpackningar (1973):

ölburk (45 cl) 33 öre Rigelloflaska (45 cl) . 20 ” Returglas (33 el) 19 ” Engångsglas (45 cl) 14 ” ” (33 cl) 13 " ” (28 el) 11 "

Intresset för returförpackningar tycks också ha ökat hos såväl konsu- menter som i handelsledet. Exempelvis har Konsum Stockholm (315 000 medl.) upphört med försäljning av engångsglas. Burk finns dock fortfa- rande kvar. Enligt Konsum Stockholm innebär detta inte några större problem i butiksarbetet.

Ett Utvecklingsarbete pågår. dessutom att göra returflaskorna lättare och därmed attraktivare. Vikten på ölreturflaskor har sänkts från 415 gram år 1900 till 300 gram idag. Returflaskor som väger ca 200 gram har testats och visat sig väl så starka SOm dagens returflaska.

Sedan våren 1973 finns en särskild avgift på 10 öre per förpackning- för såväl engångs- som returförpackningar, med undantag för de minsta portionsförpackningarna på högst 20 cl. Miljökostnadsutredningen har i uppdrag att utreda effekterna av denna avgift. I en första delrapport (SOU 1974:44) ges en beskrivning av de effekter förpackningsavgiften - hittills haft. Förändringarna i det samlade förpackningssortimentet sam- manfattas på följande sätt. Den aluminiumfolierade enlitersförpack- ningen för juice har ökat kraftigt. Burken och Rigelloflaskan har behål- lit sin marknadsandel. Engångsglasets andel av den totala konsumtionen .

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975: 32 | 43

har minskat. Returglasets andel har ökat. Utredningens slutsats är att avgiften hittills inte haft någon mer betydande inverkan på kostnader, sysselsättning och miljö.

11.4. Hantering

Avfallshanteringen kan indelas i följande moment:

Insamling Transport

Behandling .

Insamling och transport av hushållsavfall utförs av kommunerna dels i egen regi och dels med hjälp av entreprenör. Enligt en nyligen företa- gen undersökning betjänas 53 % av befolkningen genom entreprenörer och 47 % direkt genom kommunen.

Den gängse metoden för hantering av avfall inom fastighet är att av- fallet uppsamlas i behållare av engångs- eller returtyp som renhållnings- företagen hämtar med avtalat intervall. Hämtningsintervallen bör av hy- gieniska skäl inte vara längre än en vecka —— tio dagar. För latrinhämt- ning är dock tvåveckors intervall vanligt.

Beträffande transport av fast avfall finns ett alternativ i det s. k. sug- transportsystemet. Metoden har utarbetats av AB Centralsug. Även Svenska Fläktfabriken har utvecklat ett liknande systern. Systemet torde f.n. endast vara aktuellt inom nybyggnadsområden där avfallsproduk- tionen är hög inom ett relativt begränsat område. I bl.a. Sundbyberg finns sedan flera år en sådan anläggning i drift och andra är under byggnad eller projekteras. Även för latrin har utvecklats särskilt va- kuumsystem som börjar. komma till användning i kombination- med snålspolande toaletter på passagerarbåtar, persontåg och inom vissa bo- stadsområden.

Kostnaden för hämtning'av sopor är i regel den största posten i den totala hanteringskostnaden, ofta av storleksordningen 50—70 %

Det slutliga hanteringsmomentet — behandlingen — räknas enligt miljöskyddskungörelsen till miljöfarlig verksamhet, dvs. anläggandet av en behandlingsanläggning skall prövas av koncessionsnämnden, .natur- vårdsverket eller länsstyrelsen.

Den vanligaste metoden för omhändertagande av hushållsavfall är uppläggning (deponering) med eller utan föregående homogenisering som förekommer i 75 % av fallen. I mindre omfattning (ca 25 %) före- kommer förbränning och kompostering. Liknande siffror redovisas från bl. a. USA, England och Västtyskland. En anläggning för pyrolys är nu också under utveckling (se vidare sid. 51). I sammanhanget bör också nämnas separering av hushållsavfall vid källan eller vid behandlingsan- läggning (se avsnitt 11.5). '

För avfallsupplag gäller alltid att valet av plats har stor betydelse. En

• Sida 117
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 49

olämplig lokalisering kan leda till förorening av såväl ytvatten som grundvatten. Hänsyn måste också tas till lukt, buller, insynsskydd och angränsande områdens utnyttjande. Skötseln av en anläggning är av stor betydelse för att minska stömingama. Exempelvis innebär dålig täck- ning av avfallet att detta blir lättåtkomligt för smittospridande djur så— som råttor och måsfåglar.

Avfallsupplag utan förbehandling (”soptipp”) har varit och är alltjämt det vanligaste förfarandet, främst beroende på att detta sätt att hantera avfallet betraktas som relativt billigt på kort sikt.

Avfallsupplag med förbehandling. För att minska markbehovet och samtidigt förbättra förutsättningama för nedbrytning- en av avfallet kan detta före uppläggningen homogeniseras genom mal- ning. Härmed minskar brandrisken och smittospridande djur får mindre möjlighet att komma åt avfallet. Kravet på täckmassor minskar avse- värt. Möjlighet till kontroll av inkommande avfall förbättras. Sambe- handling med avvattnat slam från kommunala avloppsreningsverk kan också genomföras. Malning är dessutom en grundförutsättning för sepa- rering och återvinning av komponenter ur blandat avfall såsom hus- hållsavfall.

Malning av avfallet sker i hammarkvarnar, impaktorkvarnar, raspar eller roterande trummor. Hammarkvarnen kan vara försedd med utrust- ning för automatisk avskiljning av ej malbara produkter. I Sverige finns för närvarande endast ett fåtal homogeniseringsanläggningar i drift, bl. a. i Malmö, Gustavsberg, Uppsala och Växjö.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är tveksamt om uppläggning av avfall utan förbehandling fortsättningsvis bör accepteras för anlägg- ningar av den storlek som numera ofta är aktuell.

Vid kompostering eftersträvas en snabb biologisk nedbrytning av det organiska avfallet till en produkt, som kan återföras" till jorden eller de- poneras med små olägenheter. Nedbrytningen kan ske' i upplag eller i torn, roterande behållare etc. där betingelserna för de verksamma mi- kroorganismerna görs optimalt gynnsamma. Avloppsslam och latrin kan med fördel inblandas. Slutprodukten blir en jordliknande produkt. För att det färdiga kompostmaterialet skall kunna användas som jordför- bättringsmedel måste i flertalet fall dock metallföremål, större plastbitar o. dyl. frånskiljas. ' ' '

Två huvudtyper av kompostering kan urskiljas, öppen respektive slu- ten kompostering. Vid öppen kompostering läggs avfallet ut i strängar eller stackar i det fria och syrebehovet tillfredsställs om så behövs ge- nom luftinblåsning. Sluten kompostering innebär att nedbrytningsförlop- pet påskyndas i reaktorer, tom, roterande'trummor'eller liknande. I dessa skapas gynnsamma betingelser genom att syretillfö'rsel, vattenhalt, temperatur m. m. ständigt hålls på optimal nivå.

Från miljösynpunkt är kompastering av" avfall fördelaktigare "och '

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975: 32 50

lämpligare än deponering. Metoden är mer kostnadskrävande-än depo- nering men ej så dyr som förbränning. Möjligheterna att avsätta kom- posten bör förberedas i varje enskilt fall eftersom det inte är självklart att allt går att avyttra. Den största kostnadsreduktion som kan bli ak- tuell är motsvarande priset för matjord. För tillverkning av 1 ton kom- post åtgår emellertid ca 1,8 ton avfall, vilket innebär att sänkningen per ton behandlat avfall är av samma storleksordning som merkostnaden för kompostering relativt homogenisering.

I mitten av år 1974 startades ett fullskaleförsök iLaxå med samkom- postering av slam och hushållssopor. Forskningsarbetet bekostas av na- turvårdsverket (1,65 milj. kr. under en 3-årsperiod), anläggningskostna- derna av styrelsen för teknisk utveckling och driftskostnaderna av kom- munen. Samkomposteringsmetoden innebär att avvattnat slam från av- loppsreningsverk blandas med hushållssopor, som sedan komposteras. Slutprodukten får en relativt enhetlig konsistens och är nästan helt lukt- fri. Bland fördelarna med en sådan kontrollerad kompostering är bl. a. bättre hygien, minskad volym och minskad risk för grundvattenskador. Slutprodukten skall kunna användas som jordförbättringsmedel.

Hushållsavfallets höga värmevärde (ca 2 500 kcal/kg) gör att det kan förbrännas utan tillsatsbränsle. Det ställs dock stora krav på förbrän- ningsanordningarnas utformning, eftersom avfallets sammansättning och värmevärde kan vara mycket skiftande.

Vid fullständig förbränning med syreöverskott blir slutprodukterna i huvudsak koldioxid och vattenånga. Dessutom förekommer förore- ningar i form av stoft och icke önskvärda gaser bl. a. svaveldioxid och saltsyra. Rökgaserna måste därför renas innan .de släpps ut. Ofta an- vänds filter som avskiljer endast fasta föroreningar ( t. ex. cyklonrenare, elektrofilter). För borttagande av även gasformiga föroreningar krävs någon form av rökgastvätt. Temperaturen i förbränningsgaserna är 900—1 0000 C och måste före reningen sänkas till under 3500 C för att inte reningsutrustningen skall skadas. .Värmeöverskottet kan utnyttjas för fjärrvärmeförsörjning eller kraftproduktion med en verkningsgrad på ca 60 %

Den erforderliga utrustningen för stoftavskiljning utgör vid val av el- filter eller motsvarande höga kvalitet omkring 5 % av anläggningens to— talkostnad, förutsatt att värmeåtervinning sker och att denna belastas med kostnaderna för nedbringande av rökgasernas temperatur. Utrust- ning för borttagande av gasformiga föroreningar och därmed samman— hängande sekundär utrustning är mycket kostnadskrävande,

Vid förbränning minskar avfallsvolymen till 5—10 % och vikten till 25—40 % av ursprungliga värden. För dessa rester, liksom för övrigt icke brännbart avfall, erfordras en kompletterande deponeringsanlägg-. ning. Förbränning tillämpas i flera kommuner. Totalt finns drygt 40 ug- nar med en kapacitet av minst 2 ton/tim. och fördelade på ett 20-tal an-

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975: 32 51

läggningar. De största finns i Stockholm (Högdalenoch Lövsta) och Gö— teborg (Sävenäs).

Förutom dessa beprövade metoder finns ett flertal metoder under ut- . veckling. Till de mest intressanta hör pyrolys eller torrdestillation. Pyro- lys innebär en upphettning (ca 1 0000 C) av avfallet utan tillträde eller i begränsad närvaro av syre. Avfallet sönderdelas därmed och ger som slutprodukter en gasblandning (kolmonoxid, koloxid och vätgas) samt lätta oljor, tjära och en fast återstod. Gasen kan sedan användas för

uppvärmning eller som råvara för framställning av olika kemiska pro- dukter. Vid högre temperatur ökar utbytet av gas på oljefraktionens be- kostnad. I jämförelse med förbränning anses pyrolys ge mindre mängder luftföroreningar.

Med stöd av medel från STU har en särskild utredningsgrupp gjort en utvärdering av pyrolysmetodens .möjligheter och problem. Bl. a. har en jämförelse gjorts med andra metoder för avfallsbehandling. Grup- - pens sammanfattande bedömning visar att pyrolys som behandlingsme- tod för avfall har god potential beträffande miljö, lokalisering, teknik och ekonomi. För att få .ett säkrare bedömningsunderlag förordas en svensk försöksanläggning.

I augusti i år beviljades Gislaveds Gummifabrik ett statsbidrag på 2,6. milj. kr. för att bygga en pyrolysanläggning. Vid denna anläggning kom- mer att behandlas såväl gummiavfall från fabriken-som hushållsavfall från kommunen. Anläggningen beräknas vara klar inom ett år.

I en prognos för Västeuropa räknar man med följande utveckling be- träffande behandlingsmetoder för hushållsavfall (ISWA-bullentinen nr 8, oktober 1972)

1971 1980

% 9.13 Tippning 75 ' ' 30 Deponering 10 . . 45 Förbränning 12 22 Kompostering 3 . 3

Enligt denna prognos skulle således förbränningen öka under den när- maste 10-årsperioden till ungefär det dubbla. Komposteringen skulle däremot ligga kvar på samma nivå. En kraftig förskjutning från tipp- ' ning mot deponering förutses. .

Hämtning av skrymmande avfall (utrangerade möbler, barnvagnar, redskap etc.) sker på olika sätt runt om i landet. Enligt nyligen genom- förd inventering i naturvårdsverkets regi är förhållandena relativt ord- nade. I ett stort antal kommuner sker hämtning 1—2 gånger om året, som regel under höst och vår. I vissa kommuner tas det skrymmande avfallet om hand samtidigt med det ordinarie hushållsavfallet. Andra al- ternativ är uppställning av container eller hämtning efter .budning. I ett antal kommuner saknas dock all organiserad uppsamling '

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975: 32 52

Beträffande omhändertagande av läkemedel och gifter som hänförs till det kommunala renhållningsmonopolet har vissa kommuner på olika sätt sökt lösa detta. Stockholms kommun har för sin del träffat avtal med Apoteksbolaget att hushållen kostnadsfritt skall få lämna avfall av detta slag till apoteken. Avtal har vidare träffats med Sveriges Färg- handlares Riksförbund att lösningsmedel, färgrester och liknande prepa- rat från hushållen kostnadsfritt skall få inlämnas till färghandelsaffä- rerna. Beträffande oljor och övriga petroleumprodukter, som kan före- komma i hushållssammanhang, tar gatukontoret kostnadsfritt emot så- dant avfall vid Bromma och Fruängens renhållningsstationer, Östra ren- hållningsstationen samt Lövsta och Högdalens förbränningsanlägg— ningar. Från apotek, färghandlare och från gatukontorets egna mottag- ningsstationer transporteras sedan avfallet till AB Industridestillation för omhändertagande. Under 1972 insamlades ca 50 ton av dessa av- fallstyper inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. I au- gusti i år beviljades till Apoteksbolaget, Astra och Kabi ett gemensamt statsbidrag på 375 000 kr. för uppförande av en förbränningsugn för läkemedelsavfall. Anläggningen kommer att byggas i Åkers Styckebruk.

En regional samordning av hanteringen av hushållsavfallet till större behandlingsanläggningar kan väntas ske på längre sikt. Fördelarna med en samordning i större regioner kommer att bli alltmer påtaglig allt ef- tersom tekniken för behandling och även återvinning blir mer avance- rad. Frågan om regional avfallshantering behandlas ytterligare i kapitel 7.

I anslutning till regionala anläggningar kan det bli nödvändigt med omlastningsstationer. Sådana stationer finns för närvarande endast i Gö- teborgs-området. I omlastningsstationer kan man förutse en viss sorte- ring och förbehandling av avfallet. Avfallshanteringen torde successivt komma att bli tekniskt och systemmässigt mer avancerad i framtiden.

Kostnaden för hantering av hushållsavfallet ligger idag på ca 150—- 200 kr. per hushåll och år, dvs. ungefär 60 kr. per-person. Av den totala kostnaden för avfallshanteringen faller ca 65 % på insamlingen, 25 % på behandlingen och 10 % på transporten. Mot bakgrund av- att be- handling och slutligt omhändertagande av kommunalt avfall i åtskilliga fall ej sker under tillfredsställande former, kommer kostnaderna för kommunerna att bli högre än vad som hittills varit fallet. Rationalisering av insamling och transport bör kunna motverka merkostnaderna för en kvalitetshöjning beträffande. behandlingen. Återvinning kan knappast göra avfallshanteringen lönande men kan bidra till att sänka' kostna- derna.

11.5. Återvinning

Under senare år har intresset för återvinning successivtÅbreddats. Från såväl statligt som kommunalt och industriellt håll är man numera

• Sida 121
•  Original

Prop. 1975: 32 53

enig om att en mer planenlig återvinning av material ur avfall kommer att bli nödvändig i framtiden. Pådrivande faktorer är miljövårdsaspek- ter, hänsyn till begränsade naturresurstillgångar och i vissa fall ren lön- samhet.

Inom industrin förekommer redan idag en omfattande återvinnings- verksamhet. Genom bl. a. stigande råvarupriser har på senare tid även återvinning ur hushållsavfall börjat bli intressant.

Ur hushållsavfallet är det möjligt att ta tillvara papper (tidningar, tidskrifter), glas, plåt, växtnäring/humus (kompost), energi (förbrän- ning), gas och petroleumprodukter (pyrolys).

De tidigare behandlade hanteringsmetoderna —- kompostering och förbränning —— kan i viss utsträckning betraktas som återvinning, liksom också pyrolys.

Tillverkning av kompost ur hushållsavfall och slam från avloppsre- ningsverk har i vårt land inte fått någon större spridning beroende dels på att kostnaderna för framställning av kompost varit för höga och dels på att intresset för det framställda kompostmaterialet hittills varit ringa. Under senare år har dock intresset för kompostering ökat beroende framför allt på de stora mängder slam som nu produceras vid våra av- loppsreningsverk. Samkompostering av slam och hushållsavfall är en tänkbar lösning, som nu är föremål för undersökning bl. a. i naturvårds- verkets s. k. Laxåprojekt.

Förbränning av avfall i samband med värme- eller kraftutvinning förekommer i ett begränsat antal fall. De största anläggningarna finns i Stockholm och Göteborg. De stegrade oljepriserna har medfört ett ökat intresse för denna typ av anläggningar. Förbränning torde dock i ett få- tal fall kunna bli ett konkurrensmässigt alternativ till den vanligaste förekommande behandlingsmetoden deponering.

Att ur den potentiella råvarukällan hushållsavfallet (2—2,5 miljoner ton per år) söka utvinna ”råvaror” såsom papper, plåt, glas etc. på an- - nat sätt än genom manuell utsortering kräver utveckling av ny teknik för materialseparering. Visst utvecklingsarbete erfordras också för att förfina metoderna för processteknisk bearbetning av'det utsorterade materialet, framför allt cellulosafibrer. Den erforderliga utvecklings- ' tiden kan uppskattas till 5 år 10 år. .

Var i hanteringskedjan återvinning av hushållsavfall skall sättas in är ännu oklart — vid källan, dvs. i hushållen, i anslutning till omlastnings— stationer eller vid behandlingsanläggning.

En förutsättning fören 'sorteringsverksamhet är att avsättningsmöjlig-' heterna för de utsorterade materialen är goda liksom att materialen kan levereras kontinuerligt. ' '

För kommunernas del innebär återvinningsverksamheten på sikt en minskad belastning på renhållningsverksamheten och-för-landets del 'en besparing av råvaruresurser'. ' '

• Sida 122
•  Original

Prop. 1975: 32 ., 54

Enligt en uppskattning konsumeras i hushållen:

250 000 ton glas/år 80 000 ton plåt/år 20 000 ton textil/år 400 000 ton tidnings- och journalpapper/år

Värdet fritt fabrik av detta avfall konverterat till råvara kan uppskat- tas till storleksordningen 100 mkr. I praktiken kan möjligen halva mäng- den återanvändas. En viss energibesparing kan dessutom göras. Följande siffror visar ungefärlig besparing .om återvunnet material används som råvara:

Avfallspapper 0,1—0,2 ton olja per ton papper Plåt - 0,3—0,5”- ” ” ” stål Aluminium ca 2,9 ” ” ” ” aluminium Glas 20—25 % energibesparing

Beträffande glas, plåt och textilier anses industrin idag kunna ta hand om så gott som hela den kvantitet som i praktiken kan utsorteras. För papperets del kompletteras den inhemska avsättningen med export. Ex- porten får dock betraktas som något osäker. Ett par svenska pappers- bruk planerar emellertid särskilda avsvärtningsanläggningar för tid— ningspapper, varför avsättningsmöjligheterna för tidnings- och journal- pappersreturer är gynnsamma på såväl kort som lång sikt.

Idag förekommer inte någon separering av hushållsavfall vid omlast- ningsstationer eller behandlingsanläggningar. Beträffande papper och textilier bedrivs insamling sedan länge från hushållen genom t. ex. vissa ideella organisationer. Denna typ av insamlingar är dock sporadisk och helt beroende av det ekonomiska utbytet (se vidare kapitel 12 om pap- persavfall).

En ny typ av återvinning genom separering av olika komponenter i hushållsavfallet har startats genom Stiftelsen Svensk Återvinning. I stif— . telsen, som bildades 1972, ingår Svenska kommunförbundet, Persöner Återvinnings AB, PLM, Supra och Stora Kopparbergs Bergslags AB. Verksamheten bedrivs dels av stiftelsen själv, dels genom ett av stiftelsen ägt bolag — Återvinnings System AB, ÅSAB. Målsättningen är att ge- . nom återanvändning minska sopvolymerna och därmed belastningen på renhållningsväsendet. Stiftelsen skall främja forskning, ge konsultation och svara för information. Stiftelsen inriktar huvudsakligen verksamhe- ten på återvinning av hushållssopor. Ett första försök startades i Örebro (Vivallaområdet) för separering av hushållssopor. För närvarande pågår försök med kontinuerlig separering av avfallet i ca 86 000 hushåll på olika håll i landet. Motsvarande omfattning för ett halvt år sedan var 58000 hushåll. De material som separeras är torrt papper (tidningar,

tidskrifter, wellpapp, kartonger, påsar), .glas (flaskor, burkar) och- plåt

(burkar). Insamlingen gäller såväl flerfamiljshus som villaområden.; Om-_ ,. - fattningen av denna verksamhet framgår av tabell på de följande sidorna-.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1975: 32 -'55 Pågående försök med återvinning av papper och glas/plåt ur hushållsso- por; ÄSAB Kommun Områden Antal System Hanterare Försöket - ' hushåll påbörjat Askersund Villaområde '40 Containers Villaför. . 1974.02.l5 Avesta Villa,-"radhusområde 1410 Bilhämtning Lindor Strand 1974.01.02 Kommunal Stiftelse 1330 Soprum i Falun AB . 3 Bostadsrättsför. 1800 ' Borlänge HSB, Kommunal stif- 12 200 Containers Persöner Åter- 1973.04.09 ' telse o. Riksbyggen + Bilhämtning vinning AB Villaområden 1] 300 Gotland Gotlandshem 13 000 Soprum Persöner Åter- 1974.02.01 Riksbyggen vinning AB . Villaområden 1250 Container Göteborg Kortedala (HSB, !7 200 Bilhämtn. Kommunens ren- 1973.04.16 Familjebostäder, plåttunnor/ hållningsverk Göteborgshem, containers Bostadsbolaget o. Riksbyggen) ' Hedemora Riksbyggen m. 11. 1800 ” Lindor Strand l974.04.01 i Falun AB Helsingborg Helsingborgshem 1 400 Containers Persöner Åtcr- 1972.12.20 vinning AB Huddinge Allm.nyttiga bost. 213 00 Soprumlcontain. Södertörns l974.03.15 företag renhållnings- Villor 400 tjänst Hudiksvall Kooperativa] 23 000 Soprum AB Industrilev. 1974.0l.15 Allm.nyttiga Container bostadsföretag Jönköping 12 villaområden 115 600 Bilhämtning + AB Glasåtervin- 1972.11.18 containers ning S Lyck Bostadsrättsför. 1186 Plåttunnor + ” 1973.02.15 _ bilhämtning (_)xnehaga 12 330 Bilhämtn.,l " 1973.04.02 Österängen plåttunnor Råslätt 2 680 '” ” 1974.05.10 Ekhagen l300 ” " l974.05.31 Gränna 1] 100 bilhämtning " 1974.05.15 Karlstad Karlstadshus '2 700 Soprum/bil— Persöner_Åter— 1973.10.31 Karlstads bostads AB hämtning vinning AB Riksbyggen" Lindesberg Kommunal Stiftelse, HSB, Riksbyggen . Containers på vissa 26 000 ' Containers AB Industrilev. l973.05.07 ställen — villaomr. - . . Lund 2 HSB-föreningar i 1990 Containers Kommunens ren- 1973.12.18 Klostergården - ' hållningsverk Furulund, villor 1l80 lastbil ' Lars Andersson 1973.12.05 Malmö 12 HSB-föreningar 25 800 Containers Södermans metall 1972.09.01 ' & textil AB 3 HSB-föreningar 11 000 ” ” - MOBILIA Återvin- Återvinnings- " 1973.03.15 nings- central center för allmän- heten ' ' - Villaområden Belle- 12 500 Bilhämtning Persöner Åter- 1973.03.21 vue . vinning AB Augustenborg l80 Lastbil ' ' Kronprinsen 1800 7” ' ” . . Rest. Översten ,0. glas ” ” 1974.08,26 Rest. Kronprinsen

• Sida 124
•  Original

Prop. 1975: 32

56 Kommun Områden Antal System Hanterare Försöket hushåll påbörjat Nässjö Linden 1 600 Lastbil G_otthard Nilsson 1974.04.15 i Almhult AB Solna Bergshamra l450 Soprum AB Industrilev. ' 1973.10.0l Stockholm Container på 6 Allmän- Containers/ AB Industrilev. 1973.03.0l stationer heten Bilhämtning AB Hans Andersson Kv. Fältöversten 530 Bilhämtning Sellbergs 1973.04.01 Trollhättan 2 villaområden 11 200 Bilhämtning Kommunens ren- ] HSB-område 1350 ” hållningsverk 1 Riksbyggen l250 ” . 1974.02.01 Täby Villaområde ”300 Containers Sellbergs ren- 1974.05.0l hållningstjänst Uddevalla HSB, Riksbyggen 13 086 Soprum] Kommunens. ren- 1974.02.01 _ Kommunal Stiftelse Containers hållningsverk Örebro Vivalla 2 546 Sep. soprum AB Industrilev. 1972.04.08 Summa 85 688 Beslutade dtervinningsfårsök Försöket beräknas . starta Mark Riksbyggen, HSB '3 000 Bilhämtning Kommunens l974.11.15 Kommunal stiftelse renhållning Villaområden Stockholm områden söder :20 000 Bilhämtning Kommunens ren- l974.10.15 Nynäsvägen hållningsverk + AB Industrilev. Ulricehamn Riksbyggen, HSB 3 000 Bilhämtning Kommunala ren- l974.12.15 Kommunal stiftelse Containers hållningsentr. villaföreningar

25 000

* omfattar även plåt ” omfattar endast papper.

En av grundförutsättningarna är att denna hantering inte får vålla så- dana besvär för lägenhetsinnehavama och fastighetsskötar'na att de upp-' lever sorteringen som alltför stor belastning. Principen är att man i hus- hållet samlar det utsorterade avfallet under ca en'vecka —-— glas och plåt för sig och papper för sig — samt därefter forslar avfallet till' anvi-_ _ sade utrymmen. Hela ekonomin i hanteringen ligger i att lokalt kunna. samla de utsorterade materialen till för 'transportekonomien lämpliga lass. Systemen för insaniling och transport är därför beroende på' arten av bebyggelse. I hyresfastighet med tillräckliga utrymmen utställs 'dels behållare för papper och dels behållare .för glas och 'plåt. Lämpligt ut- rymme kan vara vanligt soprum, storsoprum, garage och eventuellt cy- kelgarage och skyddsrum. I vissa fall utnyttjas container. Inom villaom- råden sker regelbunden hämtning vid grinden. '

Inom ca ett år räknar man med att ha tillräckligt underlag för att. kunna göra en första större utvärdering av försöken.

Enligt en enkät (3 000 personer) som Rikskommittén Håll Sverige

• Sida 125
•  Original

Prop. 1975: 32 57

Rent genomfört har drygt 80 % förklarat sig villiga att sortera soporna hemma.

Tillgängliga uppgifter tyder också på positiva resultat av försöken. I Vivallaområdet i Örebro, som är ett radhusområde med 7 500 boende, insamlas ca 2 000 kg glas/vecka och 1 500 kg papper/vecka. Detta in- nebär att ungefär 80 % av glaset tillvaratas. En stickprovsundersökning har visat att det finns mycket litet användbart papper och glas kvar i sopsäckarna.

Beräkning kan göras på hur mycket avfallsmängden i genomsnitt skulle minska i ett hushåll om allt torrt papper, glas, plåt och alla texti- ' lier utsorteras. Varje person läser i medeltal 25—45 kg' tidskrifter per år, använder ungefär lika mycket glas och plåt samt slänger ca 3 kg texti- lier dvs. sammanlagt ca 90 kg. En sådan separering skulle innebära att 20—30 viktsprocent av avfallet aldrig skulle nå behandlingsanläggning. Om man vidare räknar med att sorteringen endast sker i 70 % av hus- hållen skulle avfallsmängden minska med 15—20 % .

Priserna för de olika återvinningsmaterialen var i september 1974 följande:

Glas, färgat 110: — 'ton fritt bruk Glas, vitt 130: —/ton " " - Glas/plåt i mix 110: —/ton " FRANS (se 5. 59) Textilier ca 200: ——/ton ” depå

Papper från 145: —,'ton och uppåt Priserna på papper varierar enligt uppgift starkt.

Av hittillsvarande erfarenheter har kunnat utläsas att de återvunna mängderna varierar kraftigt mellan olika områden. Skälen till variatio- nerna kan vara flera. Ett par skäl kan vara t. ex. olikheter i konsumtion och skiftande attityd till återvinningsverksamhetcn. I ett storstadsom- råde innehåller t. ex. de dagliga tidningarna betydligt mera papper (flera sidor) än tidningarna i ett mindre samhälle. Även förbr—ukningen av glas- och plåtförpackninga'r kan variera från område till område. Som medelvärden på kvantiteter per lägenhet och år anges från försöksområ- den i Göteborg, Jönköping och Örebro följande värden.

Plats Antal lägenheter Insamlad mängd omräknad till kg/lägenhet och år Hyreshus Villor Papper Glas och plåt Göteborg 7 380 —— 53 14"' Jönköping 2 654 360 69 99” 33 32' " Örebro 2 546 — 29 17—

" Enbart glas; för Göteborg glas under hela försöksperioden, plåt under en mindre del av perioden

" Värdena är hänförliga till villor

I samband med ifrågasatt separering har också vissa problem anförts, som t. ex.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1975: 32 - 58

— Möjligheterna att finna särskilda utrymmen för separerat avfall är normalt begränsade såväl inne i fastigheten som utanför. — Hygieniska olägenheter kan tänkas uppstå såväl i lägenheten som på uppsamlingsplatsen. . -— Sämre transport- och arbetsförhållanden för hämtningspersonal. — Utsorterat avfallspapper kan innebära brandrisk. Detta gäller sär- skilt om pappersinsamlingen sker sporadiskt och papper därmed kan bli liggande.

En beskrivning av möjligheter och problem att återvinna olika kom- ponenter av hushållsavfallet (papper, glas, metall och plast) har lämnats i en utredning som Stockholms kommun genomfört — Återvinning av hushållsavfall. '

Pappersavfallet behandlas särskilt i kapitel 12. Metallavfallet består i hushållen huvudsakligen av bleckplåt. Bland- ningen av olika metaller (järn, aluminium, tenn) försvårar återanvänd- ningen. Numera accepteras bleckplåtskrot med viss tenninblandning vid tillverkning av vissa kvaliteter, t. ex. armeringsjärn. Ett ökat intresse har under senare tid visats från järnbruken för att ta emot plåtskrot från hushållen.

Glas upptar en relativt stor volym i hushållsavfallet. Ett motiv för se- parering skulle därför kunna vara utrymmesskäl. Glasavfall kan efter krossning blandas in i övrig glasmassa. 20—25 % inblandning är vanlig vid nyproduktion. Möjligheter lär också finnas till ca 80 % inblandning. Råvaror till glasframställning är dock rikligt förekommande (t. ex. sand och soda). Dock antyds att sodatillgångarna i världen nu minskar oro- väckande.

Mängden plast i hushållsavfallet är i genomsnitt 5 %. 1972 konsu- merades i Sverige ca 500 000 ton plast och tillväxttakten har under se- nare år varit mycket hög — 15—20 % per år. Inom den plastbearbe- tande industrin sker återvinning i hög grad. Teknik för separering av plast ur hushållsavfallet har ännu inte utvecklats och dessutom är mäng- derna som kan återvinnas 'f. n. mycket små.

På marknaden konkurrerar återvunnet material ofta med jungfruliga råvaror. Karakteristiskt för återvinningsbranschen är att många av de material som går att återvinna ej. tål att belastas av höga hanterings- och transportkostnader. I ett land som Sverige'med en relativt gles be- folkningstäthet är transportkostnaderna många gånger avgörande för återvinningsverksamhetens lönsamhet.

Att återvinning ibland anses olönsam kan bero på ett för snävt be- traktelsesätt. Att ett enskilt företag med de kalkylramar som står till buds finner återvinning av ett visst material lönsamt är inte alltid givet. Men för många material är en ökad återvinning samhällsekonomiskt lönsam. Detta förhållande belyses av exemplet med telefonkatalogerna. När televerket under våren 1972 skulle distribuera nya telefonkataloger till hushållen meddelades abonnenterna att verket inte skulle återta de

• Sida 127
•  Original

Prop. 1975: 32 59

gamla katalogerna, som tidigare skett. En Undersökning visade "dock se- nare följande. Under 1971 fick televerket ett erbjudande av en returpap- persfirma vilket skulle ha inneburit en förlust på 25 kr. ton papper för verket. För ett allmännyttigt bostadsföretag i Stockholm resulterade emellertid arbetsinsatserna i en kostnad för hanteringen av katalogerna på 375 kr. per ton papper. Televerkets handlande år 1972 kan sålunda sägas vara företagsekonomiskt riktigt men medförde en totalekonomiskt sett sämre lösning.

Vissa försök med separering av pappersavfall på kontor har startats under det senaste året. Vid industriförbundet omfattar försöket ca 100 anställda. Drygt 95 % av allt avfall har visat sig vara papper och insam- lingen har hittills gett ca 5 ton/månad. Enligt uppgift har sophämtnings- kostnaderna därmed kunnat reduceras med nära 80 %.

Liknande försöksverksamhet har startats inom Stockholms kommu- nala förvaltning där försöken nu omfattar drygt 1 000 anställda. Även i Kanslihuset startas hösten 1974 en sådan verksamhet. _

Vad gäller möjligheterna för en maskinell separering av råvaror, (t. ex. papper, glas, plåt och ev. textil) ur hushållsavfallet torde en om- fattande utvecklingsverksamhet komma att erfordras innan en praktiskt och ekonomiskt användbar teknik finns tillgänglig. Detta gäller speciellt för separering av det "råa” hushållsavfallet. Enklare kan det tänkas vara att ur slagg och aska från en förbränningsanläggning utvinna t. ex. glas och plåt och att använda övrig del av askan och slaggen som delråvara vid tillverkning av kompost. Forsknings- och utvecklingsverksamhet inom området pågår runt om i världen; framför allt i USA och England men även i' vårt land. Om uppskattningsvis 5 a 10 är bör anläggningar av det här slaget kunna finnas i drift.

I Franklin (ca 10 000 inv.) Ohio i USA har en försöksanläggning med en kapacitet på 150 ton/dygn byggts där avfallet mottas utan försorte- ring. Avfallet mals vått och defibreras i en s. k. hydropulper. Genom sil- ning, centrifugering, magnetseparering, flotation etc. separeras pappers— fiber, glas, metaller m. m.'Restprodukterna förbränns i virvelbäddsugn tillsammans med avvattnat kommunalt avloppsslam. Nettokostnaden för behandlingen uppgår till drygt 2 dollar per ton avfall.

I Sverige har PLM utvecklat en anläggning som automatiskt sorterar blandade plåt- och glasförpackningar i tre kategorier — glas, plåt och aluminium. Anläggningen går under namnet FRANS.- Anläggningen premiärvisades vid Elmia-utställningen 1973. För närvarande finns tre anläggningar i bruk i Malmö, Jönköping och Surte. Vidare har STU be- viljat Svenska Fläktfabriken och Sellbergs bidrag för att pröva metoder att genom sortering återvinna material ur osorterat hushållsavfall; Fläkt- fabrikens projekt innebär luftseparering av avfallet med en beräknad ka- pacitet av 5 ton avfall per timma. Sellbergs försök siktar på en sorte- ringsmaskin som skall kunna behandla 30 ton hushållsavfall per timma.

• Sida 128
•  Original

Prop. 1975: 32 60

Helsingborgs kommun uppför i samarbete med Persöner Återvinning AB en sopsorteringsanläggning där i en första etapp blandat industriav— fall kommer att sorteras i olika komponenter.

Försök pågår också att återvinna metall och glas ur slagg från för- bränningsanläggningar för hushållsavfall. En försöksanläggning är för närvarande under uppförande vid Högdalens förbränningsanläggning i Stockholm.

En expertgrupp inom Stockholms kommun har gjort en ingående ut- redning om möjligheterna till återvinning av hushållsavfall. I en delrap- port föreslås bl.a. försöksverksamhet med regelbunden pappersinsam— ling inom en del av kommunen omfattande drygt 40 000 personer. Be- träffande metaller och glas föreslås försöksverksamhet med återvinning ur slagg efter förbränning. Vidare söker man utveckling av metoder för maskinell sortering före förbränning.

11.6. Arbetsgruppens överväganden och förslag

Mängden avfall från hushållen har under senare år ökat kraftigt. Un- der den senaste 20-årsperioden har en fördubbling skett. Avfallsmäng- den per person är nu ca 270 kg/år. Den ökade användningen av för- packningar av olika slag har lämnat ett kraftigt tillskott till avfallsmäng- den i våra hushåll. Enbart förpackningarna har till följd av förändringar inom varudistributionen ökat från 400 000 ton år 1960 till 1,2 milj. ton i dag. Avfallets sammansättning har också komplicerats genom tillkoms- ten av nya material och vissa kemiska medel.

Genom den kommunala renhållningslagen insamlas numera- hushålls— avfallet under ordnade former på ett likartat sätt över hela landet. Den vanligaste hanteringsmetoden för det insamlade hushållsavfallet är fort- farande uppläggning (deponering) som tillämpas till nära 80 %. För- bränning tillämpas för större delen av den resterande andelen. I mindre omfattning tillämpas vissa andra metoder, främst kompostering. Nya metoder är dock under utveckling, t. ex. pyrolys och mekanisk separe- ring av blandat hushållsavfall.

Återvinning har under de senaste åren alltmer kommit att diskuteras i samband med hantering av hushållsavfallet. Ur hushållsavfallet är det möjligt att återvinna papper, glas och plåt genom sortering i något led av hanteringen, växtnäring/humus (kompostering), energi (förbränning) samt gas— och petroleumprodukter (pyrolys).

En typ av återvinning genom separering av olika avfallskomponenter i hushållen har startats av Återvinnings System AB, ASAB i kommu- nal regi i olika delar av landet. Ca 86 000 hushåll omfattas nu av denna verksamhet. Såväl hyreshus som villabebyggelse ingår i försöken. För- söksverksamheten har dock ännu inte utvärderats.

Den lagstiftning som reglerar hanteringen av hushållsavfallet är den

• Sida 129
•  Original

Prop. 1975: 32 61

kommunala renhållningslagen och hälsovårdsstadgan. Sedan 1972 gäller ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol. Se vidare kapitel (% (gällande lagstiftning), liksom arbetsgruppens tidigare rapport ”PM med förslag till renhållningskungörelse”. Detta senare förslag innebär en smi- digare tillämpning av renhållningslagen genom att kommunen ges möj- ligheter att i ökad utsträckning själv bestämma om renhållningsverksam- heten. '.

Enligt arbetsgruppen bör hushållsavfallet i ökad utsträckning ses som en tillgång och resurs. Utnyttjande för återvinning bör därför tillämpas i ökad omfattning, och metoder utvecklas för att ta tillvara olika kompo- nenter i avfallet. Främst beträffande fiberråvaror har detta betydelse för naturresurshushållningen, men har betydelse också för utnyttjandetiden för kommunala behandlingsanläggningar. Dessutom bör återvinnings- verksamheten åtminstone på sikt kunna ge en dämpning av kostnadsut- ' vecklingen inorn avfallshanteringen. '

Återvinning kan ske antingen vid källan, dvs. i hushållet, eller vid av- fallsanläggning. En relativt omfattande försöksverksamhet bedrivs f.n. och där ÅSAB:s sorteringsverksamhet nu är den mest omfattande. Sepa— rering av råvaror ur hushållsavfallet medför också en del problem, som måste lösas samtidigt med separeringstekniken. Exempel på sådana följdproblem är: vilka'lwalitetskrav måste ställas på det utsorterade ma- terialet, hur skall det transporteras, vilken förbehandling erfordras in- nan det kan tas in i produktionsprocessen, vilka kvalitetskrav måste stäl- las på de produkter som helt eller delvis framställs av återvunnet mate— rial? - '

I nästa kapitel där gruppen behandlar pappersavfallet särskilt, förs fram förslag som ocksåomfattar hushållsavfallet. Enligt gruppen är det från allmän synpunkt angeläget att insamling av pappersavfall görs ef- " fektivare och att avfallspapper därför företrädesvis används som råvara och inte för energiproduktion. I anslutning till detta föreslår gruppen vissa författningsändringar för att möjliggöra en effektiv insamling av avfallspapper, bl. a. från hushållen. .

Beträffande övriga komponenter i hushållsavfallet anser gruppen ti- den ännu inte vara mogen för lika långtgående åtgärder som för pap- persavfallet.

Den pågående försöksverksamheten med sortering i hushållen av bl.a. papper, glas och plåt är av stort intresse och bör därför så snart som möjligt utvärderas för att ge underlag- för ställningstaganden. I sam- manhanget vill gruppen påpeka att de författningsförslag som lagts fram beträffande pappersavfall också kan göras tillämpliga för exempelvis utsortering av glas och plåt i hushållen.

Separering av glas i hushållen kan enligt gruppen knappast motiveras från resurssynpunkt även om vissa mindre energivinster kan göras. Av- fallets volym kan dock påverkas och eventuellt ge minskade kostnader

• Sida 130
•  Original

Prop. 1975: 32 62

för avfallsproducenten. Beträffande plåtburkar innebär inblandningen av vissa icke-järnmetaller en begränsning för återvinning. Ett utveck- lingsarbete pågår dock från såväl förpackningsindustrin som från motta- garindustrin för att underlätta återvinning.

Frågan om separering av hushållsavfall i senare hanteringsled är före- mål för visst utvecklingsarbete såväl utomlands som i Sverige. Resulta- ten av dessa utredningar bör följas för senare ställningstagande till lämpliga metoder.

Mot bakgrund av nu kända erfarenheter förordar arbetsgruppen se- parering av hushållsavfall i senare hanteringsled med undantag för den separering i hushållen av tidningar och tidskrifter som gruppen tidigare nämnt. Detta bör ge möjligheter att rationellt ta tillvara större mängder råvaror. Gruppen vill därmed också förorda uppbyggnad av försöksan— läggningar för att ytterligare belysa denna fråga. För sådana anlägg— ningar bör statsbidrag med 50 % av kostnaderna utgå.

Även för slutbehandling av hushållsavfall utarbetas och prövas f.n. nya metoder. Av särskilt intresse i Sverige är dels den nyligen startade anläggningen för samkompostering av hushållsavfall och slam i Laxå, dels den pyrolysanläggning som inom ett år kommer att vara i drift i Gislaved. I enlighet med den återvinningsprincip arbetsgruppen satt upp bör så långt som möjligt det avfall som måste slutligt tas omhand behandlas på sådant sätt att återvinning är möjlig. Pyrolys och samkom- postering kan bli intressanta alternativ till förbränning och deponering. Ytterligare försöksanläggningar bör övervägas.

Till anläggningar för omhändertagande av sådant avfall som faller under det kommunala renhållningsansvaret utgår f. n. inga statsbidrag. Av det föregående har framgått att slutbehandlingen av hushållsavfall i många fall inte är tillfredsställande från miljösy-npunkt. Enligt arbets- gruppen är det angeläget att en förbättring successivt kan ske. Mot bak- grund av arbetsgruppens grundläggande syn på avfallet som en resurs, som så långt möjligt skall utnyttjas, föreslår gruppen att statsbidrag skall kunna utgå till sådana anläggningar som innebär återvinning och nyttig- görande av avfallet. Statsbidraget bör utgå med högst 50 %. Arbets- gruppen kan dock inte bortse från behovet av förbättringar av den nu- varande konventionella behandlingen av avfallet, i första hand då upp- läggning av avfall. Arbetsgruppen föreslår därför att statsbidrag bör kunna utgå även till anläggningar som medför förbättrad hantering av avfallet och bör kunna underlätta framtida återvinning. Till sådana an- läggningar bör dock en lägre bidragsprocent tillämpas. Enligt arbets- gruppens uppfattning bör vid statsbidragsgivning regionala lösningar främjas för att på så sätt öka förutsättningarna för en rationell och mil- jöriktig hantering av avfallet.

Vid statsbidragsgivning bör enligt gruppen beloppet maximeras till 5 milj. kr. per anläggning med möjlighet för regeringen att under särskilda

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975: 32 63

omständigheter besluta om ett högre belopp. För en 5 -årsperiod kan be- hovet av statsbidrag beräknas till 15—20 milj. kr. per år.

Beträffande förekomsten av miljöfarliga rester i hushållsavfallet (vissa kemikalier) har gruppen funnit att detta normalt inte utgör något pro- blem. Arbetsgruppen lägger därför inte nu fram något särskilt förslag i denna fråga. Frågan bör dock hållas under uppsikt av naturvårdsverket. Det kan inte uteslutas att en förbättrad insamling kan behövas.

Enligt 4 & renhållningslagen föreskrivs att kommunen skall forsla hus— hållsavfall till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanlägg- ning. Enligt arbetsgruppens mening bör beteckningarna ”avstjälpnings- plats" och ”'destruktionsanläggning” ersättas med lämpligare uttryck. ”Avstjälpningsplats” antyder oordnad tippning eller liknande verksam- het som knappast svarar mot det sätt på vilket avfallet i dag normalt tas omhand. Gruppen anser att ”upplagsplats” är ett bättre uttryck. Beteck— ningen ',destruktionsanläggning" har enligt gruppen en alltför begränsad innebörd och torde inte täcka anläggningar för kompostering, pyrolys, sortering eller återvinning i övrigt. ”Destruktionsanläggning" bör därför lämpligen ersättas med *'behandlingsanläggning”. Gruppen anser vidare att ordet ”allmän” bör utgå eftersom anläggningar för omhändertagan- de av vissa avfall inte alltid behöver vara i allmän ägo. Vad som här sagts bör också gälla 51 och 53 55 hälsovårdsstadgan. Dessa ändringar får anses stå i överensstämmelse med arbetsgruppens syn på hushållsav- fallet som en tillgång och resurs som i ökad omfattning bör bli föremål för återvinning. Författningsändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975.

12. Pappersavfall 12.1 Översiktlig beskrivning

Pappersavfallet beskrivs här under egen huvudrubrik och ej i anslut- ning till hushållsavfall eller industriavfall eftersom det intar något av en mellanställning mellan dessa båda avfallstyper.

Sverige har den största förbrukningen per capita i Europa av pappei och papp, men ligger relativt långt efter USA (181 mot 257 kg/person år 1971). År 1980 beräknas konsumtionen i Sverige ha stigit till 285 kg och år 1990 till 345 kg/person. Råvarutillgång och konsumtionsmönster kan dock påverka prognosen. . Användningen av avfallspapper som fiberråvara vid pappers- och papptillverkning är av stor betydelse i de flesta pappersproducerande länder. I Västeuropa har användningen av avfallspapper ökat kraftigt sedan början av 1960-talet. Den totala förbrukningen av avfallspap- per inom detta område uppgick till ca 4,9 milj. ton 1960. Den steg till 6,6 milj. ton 1965 och överskred 9,1 milj. ton 1970. Efter en mind- re nedgång 1971 steg förbrukningen äter och uppgick 1972 till ungefär 9,7 milj. ton.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975: 32 64

I en studie1 som publicerades 1969 gjordes prognoser på bl. a. förbruk- ningen av avfallspapper fram till 1980. Av dessa prognoser framgår att förbrukningen 1974 skulle stiga till 10 milj. ton och 1980 till 11,4 milj. ton. Redan 1972 uppgick dock konsumtionen till ca 10 milj. ton. Även om således användningen av returpapper har ökat kraftigt har dock dess andel av den totala fiberförbrukningen varit mycket stabil. Förskjut-' ningen mellan respektive andelar har under en lång följd av är totalt för Västeuropa varierat mellan 1 och 2 procentenheter. Även i USA rå- der liknande förhållanden, där andelen avfallspapper i förhållande till den totala fiberkonsumtionen legat nära nog konstant sedan 1969.

Betydelsen av avfallspapper som råvara varierar kraftigt mellan olika länder. Totalt för Västeuropa utgör avfallspapperet 28 procent av den to- tala fiberkonsumtionen. Flera länder har dock andelar som betydligt överstiger genomsnittet. Se nedanstående tabell.

Land Konsumtionsökning Konsumtion av .av avfallspapper avfallspapper i förhållande till total fiberkon- sumtion 1972

% A Danmark 73,3 48,5 Västtyskland 5,3 45,9 England ——0,2 42,4 Nederländerna 0,3 . 38,2 Spanien 59,8 35,8 Frankrike 8,6 35,2 Italien 22,5 33,2 Österrike 12,8 26,4 Sverige 13,4 6,8 USA 6,4 22,4 Canada 5,7 6,0

Av tabellen framgår den mycket kraftiga ökningen av avfallspappers- konsumtion i Danmark, Spanien och Italien samt den relativt stora ök- ningen i Sverige och Österrike _—- två länder med förhållandevis stora inhemska skogstillgångar.

Den insamlade kvantiteten avfallspapper är i genömsnitt omkring 26 procent av den totala konsumtionen av papper och papp för länderna'i Västeuropa. Variationerna länderna emellan är inte så stora som när det gäller avfallspapperets andel av fiberförbrukningen. Några länder, såsom Nederländerna och Västtyskland med hög papperskonsumtion per ca- pita och ett stort antal betydande befolkningscentra, uppvisar också här höga insamlingsandelar — betydligt över genomsnittet. En kraftig ök- ning beträffande insamlingsandelen kan noteras (1972) för länder som Danmark och Spanien. I dessa länder ökade insamlingen mellan 1971 och 1972 med 40,7 resp. 59,1 procent. Även i Belgien och Luxemburg noterades en kraftig uppgång — ca 20 procent. Av intresse är även att

1 Demand and supply of wood, paper and pulp. — Arne Sundelin, Stockholm 1969. '

• Sida 133
•  Original

Prop. 1975: 32 65

insamlingen i Sverige ökade betydligt 1972. Efter de ovan nämnda län— derna kommer nämligen Sverige med en ökning i insamlingsandelen på 14,3 procent. Insamlingsandelarna i USA och Canada ligger betydligt under genomsnittet för Västeuropa. Både USA och Canada har under de senaste åren haft insamlingsandelar på ca 20 procent, vilka sedan 1969 varierat uppåt och nedåt med endast delar av en procent.

Större delen av returpapperet används vid tillverkning av papp och kartong av olika slag samt även till vissa kvaliteter mjukpapper. För produktion av tidningspapper har avfallspapper ännu liten betydelse i hela Europa. '

I Sverige har pappersåtervinningen gamla anor. Redan i början av 1900-talet utgjorde returpapper en del av råvarorna vid tillverkningen. Den tidigaste uppgiften om totala återvinningen i landet är från år 1937 och lyder på 40 000 ton. 1950 insamlades 120 000 ton och 1972 var in- samlingen uppe i 385 000 ton. För år 1973 beräknas insamlingen till ca 415 000 ton.

Totala förbrukningen av papper och papp i Sverige var 1973 ca 1,7 milj. ton. Av denna förbrukning insamlades således ca 415 000 ton eller 28,1 procent av återanvändbart papper. Papper och papp som ej kan återvinnas är bl. a. tapeter, takpapp, hygienpapper och hårdpapp. Den insamlade mängden avfallspapper motsvarar en råvaruförbrukning av ca 1,7 milj. m3sk eller ca 4—5 milj. normalstora skogsträd per år.

Insamling av returpapper bedrevs tidigare. av skrothandeln men har - numera övertagits av specialiserade insamlings- och inköpsföretag. Det största är AB Industrileveranser i Norrköping, som svarar för ca 70 pro- cent av pappersbrukens behov av avfallspapper.

Den insamlade mängden avfallspapper kan delas upp i tre kategorier: — Spill från konverteringsindustri, wellpapp- och kartongfabriker, tryc- kerier, bokbinderier etc. Större delen av detta pappersspill tas till- vara. Avhämtningen ombesörjs som regel av returpappershandeln. — Handels-, industri— och kontorsavfall. Minst 50 % av tillgängligt re- turpapper insamlas. En viss ökning är här möjlig. — Hushållsavfall, främst tidningar och tidskrifter.

Av returpappersmängden kom 1973 ca 60 procent från konverterings- industrin (wellpapp — kartongfabriker, tryckerier etc.) ca 35 procent insamlades inom sektorn handel, industri och kontor samt resterande 5 procent från hushållen.

Metoderna för insamlingen från handels- och butiksledet varierar av- sevärt — från de enklaste där den mindre butiken buntar sina kartonger och kör dem till returpapperscentralen — till de mer invecklade där det stora varuhuset pressar ihop emballaget maskinellt. Endast i medelstora och större tätorter har butikerna kunnat erbjudas reguljär hämtning. Ett nytt insamlingssystem för butiker i mindre tätorter är att butikerna får skicka sitt utplanade emballage tillbaka till varudistributionscentralen med tompallarna. Emballaget tömmes sedan i större containers för vi-

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975: 32 66

dare befordran till en returpapperscentral. En kontinuerlig utbyggnad av detta transportsystem fortgår.

Hushållsavfallet innehåller en stor andel papper —— ca 50 % i vikt och ca 70 % i volymprocent. En kraftig ökning av återvinningen anses vara möjlig. Totalmängden har beräknats till 800 000 ton (10 % fukthalt) med följande fördelning (i ton):

Tidningar och tidskrifter 300 000 Konsumentförpackningar

(kartongkapslar, bärkassar, påsar, emballagepapper etc.) 175 000 Sopsäckar 25 000 Köksrullar, servetter, lakan 60 000 Papperskorgsavfall 60 000 Well- och solidpapp 60 000 Icke återvinnbart 100 000 Totalt 780 000

I hushållsavfallet ingår således f. 11. ca 300 000 ton tidnings- och jour- nalpapper per år. Det är denna del av hushållens pappersavfall som är mest intressant för återvinning.

Konsumtionen av tidnings- och journalpapper inom Sverige utgör ca 400 000 ton (300 000 ton tidnings- och 100 000 ton journalpapper). Av detta återvinns inom första sektorn — konverteringsspill och returer — ca 75 000 ton. Av resten — 325 000 ton — återvinns ca 25 000 ton ge- nom insamling från hushåll. 300 000 ton blir således hushållsavfall.

Ökad återvinning är möjlig endast om hushållen vill åta sig besväret att avskilja papper från övrigt avfall. Endast tidningar, tidskrifter och visst emballagepapper kan för närvarande komma ifråga. Så småningom är det tänkbart att sortimentet kan utökas till att omfatta även vissa sammansatta pappers- och pappemballage, t. ex. mjölkförpackningar.

Man beräknar i dag att ytterligare totalt ca 280 000 ton avfallspapper skulle kunna tas tillvara utöver vad som för närvarande insamlas. I-Iu- vuddelen av detta skulle komma från hushållen (ca 200 000 ton) och re- sterande 80 000 ton från kontors- och affärsavfall.

För insamling av avfallspapper finns ett flertal bolag. Störst är som tidigare nämnts AB Industrileveranser. Ytterligare två bolag har under 1972 bildats för att förse vissa pappersbruk med avfallspapper. I det ena bolaget — Pappersåtervinningsaktiebolaget, Påab — samarbetar AB Klippans Finpappersbruk, Munksjö AB, Skogsägarnas Industri AB och Holmens Bruk. I det andra bolaget samarbetar bl. a. Industrileveranser och Stora Kopparberg.

Returpapper är användbart som råvara i de fall man inte ställer höga krav på det slutliga papperets styrka eller vithet. I första hand används det för:

— material för wellpapptillverkning — kartong för emballage och gipsskivekartong

• Sida 135
•  Original

Prop. 1975: 32 67

— vissa kvaliteter mjukpapper — tidningspapper (planeras)

Huvuddelen av det insamlade papperet användes för inhemsk pappers- produktion. Sverige exporterar dock betydande mängder avfallspapper. Exporten uppgick 1973 till ca 121 000 ton eller ca 29 procent av totalt insamlad mängd. Exporten 1973 medförde en ökning i förhållande till 1972 med 31000 ton. Importen uppgick 1973 till totalt något över 43 000 ton, vilket var en dryg fördubbling jämfört med föregående år.

Exporten av avfallspapper går i första hand till Västtyskland och Ita- lien. Dessa båda länder tog 1973 ungefär 34 resp. 23 procent av den svenska exporten. Andra viktiga mottagarländer är Norge och Österrike med 16 resp. 9 procent. Således går 82 procent av den totala exporten av avfallspapper från Sverige till fyra länder. Även när det gäller import av avfallspapper sker huvuddelen av denna från ett fåtal länder, 29 000 ton eller 68 procent importeras från Västtyskland och Danmark medan resterande mängd i huvudsak kommer från Nederländerna och Norge med 14 resp. 16 procent.

Förbrukningen inom svensk pappersindustri av returpapper som fi- berråvara uppgick 1972 till 301 000 ton. Förbrukningen ökade under 1973 till 327 000 ton, en ökning med ca 8 procent. Omkring 150 000 ton eller 45 procent av förbrukningen utgjordes av avfallspapper från solid- och wellpappindustrin medan tidningar, journaler och telefonkataloger totalt svarade för 84 000 ton. För närvarande finns det i landet 4 pap- persbruk som använder eller planerar att använda avfallspapper som rå- vara under de närmast kommande åren. På nästa sida lämnas en för- teckning över dessa pappersbruk.

Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen (SCPF) har beräknat förbrukningen av returpapper vid tillverkning av papper och papp fram t. o. m. 1979 enligt följande tabell.

I OOO-tal tan 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Blandat returpapper 23 27 28 30 31 32 Tryckeriretur 8 13 22 25 28 29 Kartongretur 15 18 19 19 22 24 Well- och solidpappretur 168 209 271 321 340 357 Returkraftpapper 14 13 12 13 13 13 Tidningar, olästa och rensorterade 31 33 34 35 36 37 Journaler, olästa och rensorterade 27 29 33 33 34 34

Övriga tidningar och

journaler samt telefon- kat. exkl. tidnings- pappersbruk 49 58 59 66 75 84 Övrigt returpapper 41 43 45 55 61 64 Summa exkl. tidnings- pappersbruk 376 443 523 597 640 674 ökning i förhållande till 1973 15% 35% 59% 82% 95% 105 %

• Sida 136
•  Original

Prop. 1975: 32

Pappersbruk som använder returpapper under 1974

68

Bruk

Ort Returpapper Huvudsakliga användes vid kvaliteter tillverkning returpapper av (varierande inblandnings- procent)

Billingsfors Billingsfors Papper för Well/journaler dränkning, spolar, well- pappmat. m.m. Esseltewell Norrahammar Wellpappmaterial Well Figeholm Figeholm Hårdpapp Kraft Fiskeby: Fiskeby Bruk Fiskeby Kartong Well/tidningar] _ journaler Katrmefors Mariestad Mjukppr, well- Well/olästa _ pappmat. (fluting) tidningar Forssa Näsviken Kartong Well/tidningar, journaler Holmen: Hallsta Hallstavik Tidningspapper Tidn./journaler (start 1975) Hylte Hyltebruk Tidningspapper Tidn./journaler (start 1975) Inland Lilla Edet Kartong Well/tidn./ journaler Klippan:

Nyboholm Kvillsfors Mjukpapper TF-kvaliteter Lagerfors/

Alstermo Alstermo Hårdpapp Blandat/journaler Lilla Edet Lilla Edet Mjukpapper Olästa journaler Munksjö:

Jönköping Jönköping Kartong, wellpapp-Well/övrigt

mat. m.m. Timsfors Markaryd Kartong, wellpapp-Blandat/well mat. m.m. Obbola Liner- Obbola Wellpappmat. Well (start 3:e board (kraftliner) kv. 1975) SIAB:

Fridafors Fridafors Kartong Well/övrigt Strömsnäs Strömsnäs Kartong Well/tidningar Stat. Skogsind:

Lövholmen Piteå Wellpappmat. Well (start 4ze

(kraftliner) kv. 1974) Örebro Örebro Kartong Well/tidn- och journaler Stora Kopparb. Kvarnsveden Borlänge Tidningspapper Tidn.)journaler (start 1975) Sv. Cellulosa: Munksund Piteå Wellpappmat. Well (kraftliner) Matfors Matfors Div. omslags- Well papper m.m. Kramfors Kramfors Div. omslags- Well (stopp papper m.m. 31.12.74) Sävedalen Göteborg Papper för spolar Well/tidn. o. jornaler Westcrvik Västervik Wellpappmat. Blandat,/well

(testliner)

_________.___—————-—_————

Anm. Några mindre förbrukare som använder returpapper i form av spill från egen konvertering har ej medtagits. De största förbrukarna av returpapper 1973 var Fiskeby Bruk, Katrinefors (Fiskeby), Forsså, Inland, Lilla Edet, Munksjö, Fridafors (SIAB), Örebro (ASSI), Munksund (SCA) och Westcrvik.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1975: 32 69

SCPF har vidare angett att om tillfredsställande teknisk-ekonomiska möjligheter föreligger och om samarbete med kommunerna kan komma till stånd väntas förbrukningen hos tidningspappersbruk av sortimenten tidningar och journaler ytterligare komma att öka med ca 40 000 ton 1975, 75 000 ton 1976, 110 000 ton 1977, 140 000 ton 1978 och närmare 200 000 ton 1979.

I en mera långsiktig prognos anges följande värden för insamling av pappersavfall (ton). Procenttalen anger andelen av totalförbrukningen

av papper.

1980 1990 Tänkbar nettoinsamling 650 000 (27 %) 1 000 000 (33 %) Optimistisk nettoinsamling 900 000 (38 %) 1 500 000 (50 %) Teoretisk nettoinsamling 1 400 000 (58 %) 2 100 000 (70 %)

Förbrukningen under innevarande år förväntas öka med närmare 50 000 ton eller 15 procent till totalt 375 000 ton. Detta i kombination med en stor efterfrågan på export och ökade svårigheter att importera avfallspapper kan medföra svårigheter för de pappersbruk där i dag av- fallspapper är basråvara. Den under senare år kraftiga ökningen i efter- frågan på avfallspapper kan illustreras av prisutvecklingen för insam- lingsvara av tidningar och journaler.

År Kr./ton 1967—68 75 : —— 1969 85: ——- 1970 100: —— 1971 95 : — 1972—73 (början) 85: — 1973 (slutet) 100: — 1974 Januari 140: —— Februari 1.60: -——- Mai 210: _

Priset på insamlingsvara av tidningar och journaler har således stigit från 75 kr. per ton 1967 till 210 kr. per ton maj 1974. Prisuppgången har varit särskilt hög 1973 och de första månaderna 1974. Denna kraf- tiga ökning kan sannolikt till stor del förklaras med den extremt stora efterfrågan på papper under 1973 och 1974, samt den knapphet som un- dan för undan gjort sig gällande på virkesmarknaden inte bara i Sverige utan även för andra stora producenter av massa och papper i Europa. F. 11. är dock priset åter sjunkande.

I Sverige finns idag planer på att använda viss andel returpapper vid flera tidningspappersbruk. Kapaciteten inom pappersindustrin kommer sannolikt att öka kraftigt de närmaste åren. Denna ökning är till viss del planerad att försörjas med returpapper.

För tillverkning av tidningspapper och mjukpapper från returpap- persråvara krävs dock viss teknisk utrustning, i första hand avsvärtning

• Sida 138
•  Original

Prop. 1975: 32 70

(de-inking) av returpapper med trycksvärta. Kostnaderna för avsvärt- ning är förhållandevis höga bl. a. beroende dels på det slutresultat man förväntar sig av den färdiga produkten, dels kvaliteten på returfibern. Med dagens snabbgående maskiner inom tidningspappersindustrin krävs hög rening eftersom rester av trycksvärta kan minska effektiviteten på en tidningspappersmaskin. Som exempel kan nämnas att ett tidningspap- persbruk angivit den ungefärliga kostnaden per ton massa till ca kr. 200: — exkl. kapitalkostnad, varav kr. 80—100 utgörs av kemikaliekost- nader. Teknisk utveckling av avsvärtningsprocessen torde dock vara möjlig och i första hand anses kemikaliekostnaderna kunna minskas. Avsvärtningsprocessen medför f. n. vissa miljöproblem vad gäller främst tillvaratagande av den avskilda trycksvärtan.

Om de tekniska svårigheter som således till viss del fortfarande är för- knippade med användning av avfallspapper vid framställning av tid- ningspapper kan lösas, kommer efterfrågan på avfallspapper enligt be- räkningar att öka från ca 327 000 ton 1973 till ca 875 000 ton 1979. Till stor del måste en ökning av denna storleksordning baseras på insamling av tidningar och journaler och då främst inom hushållssektorn där de största kvantiteterna av tidningar och journaler finns att hämta.

12.2. Synpunkter på tillämpningen av gällande författningar

I kapitel 3 redovisas gällande lagstiftning på avfallsområdet. Mot denna bakgrund ges nedan vissa synpunkter på tillämpningen av be- stämmelser av betydelse för frågan om återvinning av pappersavfall.

Enligt uttalande av departementschefen i prop. 1970: 157 skall gamla tidningar och tidskrifter, förpackningar av papper eller papp samt andra pappersprodukter som hushållen regelmässigt har behov av att göra sig kvitt räknas till hushållsavfall enligt 4 5 första stycket renhållningslagen. Det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet omfattar således även pappersavfall från hushållen.

Däremot torde pappersavfall från t. ex. företag inom affärs- eller kon- torsverksamhet som lämnar större mängder sådant avfall knappast kunna anses jämförligt med hushållsavfall och på grund därav falla un- der det obligatoriska renhållningsmonopolet. Uppkomsten av sådant av- fall beror i huvudsak på verksamhetens art och omfattning och endast i mindre utsträckning på att människor uppehåller sig i viss lokal eller an- läggning. Om pappersavfall blandas med städsopor eller liknande, får det dock anses naturligt att betrakta allt det blandade avfallet som jäm- förligt med hushållsavfall. Kommun som så önskar torde med stöd av 4 & andra stycket renhållningslagen kunna införa s.k. frivilligt renhåll- ningsmonopol beträffande pappersavfall från t. ex. affärs- eller kontors-

• Sida 139
•  Original

Prop. 1975: 32 71

verksamhet. Stockholms kommun har exempelvis i sin lokala hälsovårds- ordning tagit in en föreskrift som torde innebära att pappersavfall från affärs- eller kontorsverksamhet skall forslas bort genom kommunens försorg.

Även om kommunalt renhållningsmonopol kan tillämpas i fråga om det pappersavfall som tilldrar sig störst intresse från återvinningssyn- punkt, föreligger inte garanti för att insamlingen av pappersavfall kom- mer att ske genom kommunens försorg. Den enskilde behöver nämligen inte anlita kommunens renhållningsorganisation, när han vill göra sig kvitt pappersavfall. Visserligen anförde departementschefen i den all- männa motiveringen till förslaget till renhållningslag (prop. 1970: 157, s. 82) att kommunens ansvar för renhållningen bör för att vara effektiv in- nefatta inte bara en skyldighet för kommunen att fullgöra denna uppgift utan även en skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort av- fallet. Men denna princip har inte kommit till direkt uttryck i lagen. Den bestämmelse i lagen som närmast anknyter till principen återfinns i 4 % tredje stycket. Där föreskrivs enligt vad som tidigare sagts att när orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, dvs. när kommunalt renhållningsmonopol gäller, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed. Förbu- det torde rikta sig mot både fastighetsägare och insamlingsföretag som i konkurrens med kommunen vill transportera bort avfall. Då emellertid ifrågavarande förbud kan överträdas utan att överträdelsen föranleder påföljd av något slag, föreligger i verkligheten ingen skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort avfallet. Inte heller kan ingripande mot insamlingsföretag, som inte anlitas av kommunen, ske med tillämp- ning av renhållningslagen.

Det i 14 & normalhälsovårdsordningen intagna förbudet att slutbe- handla avfall får vad gäller pappersavfall inte förstås så att det skulle vara straffbart att elda med papper inomhus i öppen spis eller värme- panna. I lokala hälsovårdsordningen för Stockholm har detta förhål- lande särskilt påpekats.

12.3. Arbetsgruppens överväganden och förslag

Som nämnts i föregående avsnitt insamlas i vårt land f. n. ca 415 000 ton pappersavfall för återvinning varje år. Den insamlade mängden motsvarar ungefär en tredjedel av det pappersavfall som kan komma i fråga för återvinningsändamål. En jämförelse med vissa andra västeuro- peiska länder visar att det går att återvinna en betydligt större andel. I vårt land insamlas de största mängderna pappersavfall från industri-, handels- och kontorsverksamhet. Endast ca 5 % av det pappersavfall som återvinns kommer från hushållen. Enligt gjorda beräkningar bör yt- terligare nära 300000 ton pappersavfall kunna samlas in i vårt land.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975: 32 72

Huvuddelen därav eller ca 200 000 ton, skulle komma från hushållen i form av tidningar och tidskrifter, medan återstoden skulle samlas in främst från affärer och kontor.

F. n. är intresset för pappersinsamling mycket stort främst på grund av de höga priserna på pappersavfall — drygt 200 kr./ton jämfört med ca 100 kr./ton för ett år sedan.

Som framgått av kapitel 11 angående hushållsavfallet förekommer en relativt omfattande försöksverksamhet genom ÅSAB i kommunernas regi för separering i hushållen av olika avfallskomponenter, bl. a. tidning- ar. Dessutom förekommer en mer eller mindre regelbunden pappersin- samling genom ideella föreningar, organisationer samt privatföretag.

Pappersavfall är i dag en betydande basråvara vid många pappers- bruk. Under de närmaste 5 åren väntas förbrukningen enligt branschens uppfattning komma att fördubblas. För att detta skall kunna ske krävs dock ett samarbete mellan kommunerna och de större förbrukarna.-Ett utnyttjande av t.ex. hushållens tidningar kräver stora investeringar i teknisk utrustning i pappersbruken. Innan sådana investeringar görs måste enligt branschen en säker och kontinuerlig försörjning av avfalls- papper vara tryggad.

Flera skäl talar enligt arbetsgruppens mening för en ökad återanvänd- ning av pappersavfall. Bland dessa skäl kan främst nämnas:

Råvarurynpunkt. Bristen på skogsråvara gör att pappersavfall blir allt värdefullare som råvara för pappersbruken. För varje ton nytt papper åtgår 10—-—15 normalstora träd.

Energisynpunkt. Enligt gruppens tidigare publicerade rapport Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5) ger returpappersanvändning en energi- besparing i papperstillverkningen motsvarande ca 60000 m3 olja.

Kostnadssynpunkt. En ökad insamling av pappersavfall bör medföra reducering av renhållningskostnaden för den enskilde samt lägre kostna— der för investeringar i deponerings- och förbränningsanläggningar för kommunen.

Enligt arbetsgruppen är det således angeläget från bl.a. allmän re- surssynpunkt att insamlingen av pappersavfall i samhället görs effekti— vare så att sådant avfall i större omfattning än hittills kommer till an— vändning som råvara vid framställningen av papper och papp. Avfalls- papper bör därför företrädesvis användas som råvara och inte för ener- giproduktion (t. ex. förbränning). Långtgående åtgärder bör vidtas för att få till stånd ökad återanvändning.

I första hand måste insamlingen av pappersavfall från hushållen nu effektiviseras.

I det hushållsavfall som årligen destrueras finns som tidigare nämnts ca 300 000 ton tidnings— och journalpapper. Det får anses både önskvärt och möjligt att återvinna huvuddelen av detta avfall. Men också från af- färs- och kontorssektorn bör insamlingen av pappersavfall kunna ökas.

• Sida 141
•  Original

Prop. 1975: 32 73

En ytterligare förutsättning för att återvinningen av papper skall kunna öka är att pappersbruken i större utsträckning än f.n. baserar sin till- verkning på pappersavfall som råvara. Detta förutsätter i sin tur att bru- ken kan garanteras tillgång på returpapper även på lång sikt. Genom långsiktiga kontrakt torde en jämn tillförsel av returpapper kunna ga- ranteras.

Det är därför nödvändigt att insamlingen av papper framdeles inte, såsom f. n. är fallet, görs beroende av priset på pappersavfall. Med hän- syn härtill och till att kommunerna redan har en uppbyggd organisation för att ta hand om avfall från hushållen och i många fall också avfall från affärer och kontor framstår det enligt arbetsgruppen som naturligt att den önskvärda pappersinsamlingen fortsättningsvis i huvudsak sker inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Gruppen vill dock starkt understryka att kommun bör medge de undantag från ren- hållningsmonopolet som av praktiska och andra skäl bedöms erforder- liga. Det är särskilt angeläget att kontor, affärer och andra företag, som redan nu på ett effektivt" sätt samlar upp och till återanvändning levere- rar eget pappersavfall Också fortsättningsvis får göra detta. Detsamma gäller för de ileella organisationer som genom pappersinsamlingar finan- sierar en del av sin verksamhet. Denna möjlighet bör kommunerna också fortsättningsvis ge organisationerna.

Den organisatoriska åtgärd som här föreslås är emellertid inte ensam tillräcklig för att uppnå den av gruppen önskade ökningen av returpap- persmängden. Om visst avfall över huvud skall kunna återvinnas måste avfallet separeras från annat avfall.

Enligt uttalande från Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen' föredrar pappersbruken beträffande hushållens avfallspapper separering vid källan, dvs. i hushållen. Man erhåller då en renare fiber och får dessutom möjlighet till uppdelning på olika sortiment. I framtiden kan separering vid centrala behandlingsanläggningar eventuellt komma att utgöra ett komplement till separering i hushållen. Om fiber tas ut från ett blandat hushållsavfall kan dock detta komma att medföra försäm- rad arbetsmiljö för bl.a. anställda vid pappersbruken. Dessutom finns risk för bakteriell förorening av det färdiga papperet. Sådan fiber tor- de därför inte kunna användas för tillverkning av papper och papp som kommer i beröring med livsmedel.

Med hänsyn till vad som här anförts anser arbetsgruppen att en ökad återanvändning av papper bör åstadkommas framförallt genom separe- ring av papper från övrigt avfall i hushållen. Gruppen förordar därför att bestämmelser utfärdas som framtvingar obligatorisk sortering av av- fallspapper vid källan.

För ett genomförande av arbetsgruppens förslag krävs vissa författ- ningsändringar, som redovisas i det följande.

Om insamlingen av pappersavfall sålunda skall ske inom ramen för

• Sida 142
•  Original

Prop. 1975: 32. 74

det kommunala renhållningsmonopolet, måste den som vill göra sig kvitt pappersavfall i största möjliga utsträckning lämna avfallet till så— dan insamling som ordnas av kommunen eller av den som erhållit kom— munens uppdrag. Den lagstiftningsåtgärd som enligt gruppen i första hand förefaller nödvändig i sammanhanget är att i renhållningslagen in- föra en bestämmelse som straffbelägger överträdelser av det i 4 & tredje stycket upptagna förbudet för annan än den kommunen anlitar för än- damålet att ta befattning med avfall som skall forslas bort genom kom- munens försorg. Det kan dock inte anses erforderligt att låta alla över- trädelser av förbudet bli straffbara. Vad som bör motverkas med straff- bestämmelsen är endast den mer eller mindre organiserade insamlingen av pappersavfall som hittills legat utanför kommunens kontroll. Med hänsyn härtill bör straffbestämmelsen lämpligen begränsas och göras tillämplig endast på den som yrkesmässigt eller annars i större omfatt- ning insamlar och forslar bort avfall i strid med ifrågavarande förbud.

I fråga om idrottsförening eller annan ideell organisation som sysslar med pappersinsamling betyder den föreslagna bestämmelsen att organi- sationen i fortsättningen måste ha kommunens uppdrag eller tillstånd att samla in papper för att ej riskera straff. Som tidigare nämnts förutsätter arbetsgruppen att kommun lämnar sådant tillstånd till ideella föreningar som bedriver seriös insamlingsverksamhet.

Även om ifrågavarande straffbestämmelse f.n. får betydelse enbart för insamlingen av pappersavfall, bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga om allt avfall som omfattas av kommunalt renhållningsmonopol bl. a. med hänsyn till att det i framtiden kan bli aktuellt med särskild in- samling av annat återvinningsbart avfall än papper.

Vad gäller separering har gruppen av skäl som tidigare redovisats för sin del stannat för att merparten av den önskade returpappersökningen bör åstadkommas genom separering vid källan. Även om det vore en fördel för hushållen att slippa separera avfall, kan man således inte räkna med att maskinell separering vid sopstation inom överskådlig framtid kommer att göra det obehövligt att separera pappersavfall vid källan. Arbetsgruppen föreslår således att en bestämmelse om skyldighet att separera avfall bör tas in i renhållningslagen. Bestämmelsen bör ut- formas som ett bemyndigande för regeringen att, om det är av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från orenlighet och annat avfall i avvaktan på borttransport. Brott mot föreskrift som nu avses bör straffbeläggas genom särskild bestämmelse i lagen. Undantag bör dock göras för gärningar som är ringa.

Föreskrift om separering bör avse pappersavfall som utgörs av tid- ningar, tidskrifter och emballage. Vidare bör separering ske av utgall- rade arkivhandlingar och liknande avfall från kontorsverksamhet. Hus— hållen bör dock, såvitt nu kan bedömas, vara skyldiga att separera en-

• Sida 143
•  Original

Prop. 1975: 32 75

bart tidningar och tidskrifter. Separeringsverksamhet bör självfallet inte sättas igång förrän kommunen vidtagit de åtgärder som krävs för att in- samling och avsättning av det separerade avfallet till återvinningsända- mål kan ske. Den obligatoriska pappersinsamlingen kommer därför inte att påbörjas samtidigt i alla kommuner. Det kan vidare tänkas att viss kommun med hänsyn till transportkostnader eller av annat skäl inte bör särskilt insamla pappersavfall för återvinning. Därför bör i föreskrift om separering särskilt anges inom vilka kommuner separering skall ske. Efter hand som insamlingen och avsättningen av pappersavfall organise- ras får föreskriften ändras genom att nya kommuner läggs till förteck- ningen av kommuner inom vilka separering skall ske. Arbetsgruppen förutsätter dock att insamling av papper bör vara igång i de kommuner i landet där insamling bör ske senast inom ett år efter lagändringens ikraftträdande.

När det gäller insamlingen av pappersavfall i glesbygd kan utbytet i många fall antas bli så litet att insamlingen med hänsyn till transport- kostnaderna inte kan anses motiverad. För sådana fall bör kommunen själv få besluta om undantag från gällande separeringsföreskrift.

Av främst återvinningsskäl men också för att nå en bättre täckning av insamlingskostnaden är det angeläget att allt inom en kommun förekom- mande pappersavfall av det slag som anges i föreskrift om separering i princip kommer att omfattas av kommunalt renhållningsmonopol. Pap- persavfall av aktuellt slag bör således enligt gruppen omfattas av ren- hållningsmonopol, oavsett om avfallet härrör från hushåll, kontor eller företag av skilda slag.

För att detta skall ske måste enligt gällande ordning varje berörd kommun utsträcka monopolet genom föreskrift i sin lokala hälsovårds- ordning. Ett sådant förfarande förefaller enligt gruppen innebära en onödig omgång. Det torde vara lämpligare att låta regeringen samtidigt med separeringsföreskrift meddela föreskrift om att pappersavfall från hushåll, kontor, företag rn. m. skall forslas bort genom kommunens för- sorg, även om sådan skyldighet inte tidigare ålegat kommunen enligt 4 5 första stycket renhållningslagen eller enligt föreskrift i lokal hälsovårds- ordning. Regeringen bör genom bestämmelse i renhållningslagen be- myndigas meddela sådan föreskrift.

Om återvinning av pappersavfall redan fungerar rationellt, såsom re- gelmässigt torde vara fallet hos t. ex. sådana företag inom handel och industri som installerat särskilda maskinella anordningar för buntning av pappersavfall, finns från återvinningssynpunkt dock inte anledning att upprätthålla föreskrift om renhållningsmonopol. Med hänsyn till dessa och liknande fall bör kommunen ha möjlighet att medge undantag från sådan föreskrift. Eftersom beslut om vägrat undantag kan ha stor ekonomisk betydelse bör talan mot sådant beslut få föras hos länsstyrel— sen genom förvaltningsbesvär.

• Sida 144
•  Original

Prop. 1975: 32 76

Kommun bör vidare få besluta att hämtning av pappersavfall som skall återvinnas skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastig- heten t.ex. från en container. Detta kan gälla såväl i glesbygd som tät- ort. Kommun bör också ha möjlighet att utfärda närmare bestämmelser för tillämpningen av föreskrifter om separering och utvidgat renhåll- ningsmonopol. Nu föreslagna föreskrifter kan lämpligen tas in i den till— lämpningsförfattning till kommunala renhållningslagen som enligt grup- pens tidigare överlämnadc. PM med förslag till renhållningskungörelse (Ds Jo 1974: 4) bör utfärdas av regeringen bl. a. för att ändra nuvarande reglering av dispensgivningen.

Meddelas föreskrift om utvidgning av renhållningsmonopolet och om separering i fråga om visst pappersavfall i enlighet med vad som nu fö- reslagits, innebär det att regeringen funnit att avfallet skall återvinnas i stället för att destrueras. Om därför avfall, som i ett aktuellt fall separe— rats enligt föreskrift, kan återvinnas, får återvinningen inte hindras ge- nom att kommunen bränner avfallet. Principen får anses så självklar att en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd inte kan anses erforder— lig. .

När det gäller avsättningen av det pappersavfall som kommer att samlas in får det, som tidigare nämnts, förutsättas att vederbörande kommuner med insamlingsföretag eller pappersbruk ingår för längre tidsperioder bindande överenskommelser som garanterar att insamlade mängder kan avsättas. Inom den framtid som med någorlunda säkerhet kan överblickas bör det finnas goda möjligheter att få avsättning för allt det pappersavfall som kan insamlas. F.n. finns därför inte anledning överväga att med lagstiftning eller andra medel förmå pappersbruken att i den för samhället önskvärda omfattningen använda avfallspapper som råvara. .

Som framgått av .tidigare lämnad redogörelse för innehållet i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter har i lagen inte förut— setts att kommunen kan ha intäkter från försäljning av pappersavfall el- ler annat återvinningsbart material. Sådana intäkter bör enligt arbets- gruppen med tillämpning av grunderna för stadgandet om avgiftens be- stämmande i 2 & anses minska de kostnader vilka kommunen skall ha täckta genom avgiften. Denna bör således i motsvarande mån kunna sänkas. Ett uttalande av departementschefen vid lagens tillkomst (prop. 1965: 21, s. 30) torde innebära att kommunen får anses ha laglig möjlig- het att differentiera avgiften beroende på om pappersavfall lämnas sepa- rat eller inte.

I motiveringen till 3 & uttalade nämligen departementschefen att - taxeavgifterna givetvis kan behöva differentieras. Som exempel på skäl för differentiering angavs bl. a. de omhändertagna produkternas beskaf— fenhet. Vidare påpekade departementschefen att det i vissa fall kunde bli nödvändigt med individuell avgiftsberäkning t. ex. om avfallet från

• Sida 145
•  Original

Prop. 1975: 32 77

en industri hade sådan omfattning eller sammansättning att” bortforsling eller oskadliggörande måste ske i särskild ordning. Enligt arbetsgrup- pens mening torde sålunda bestämmelserna i denna lag utan ändring ' kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt i fråga om nyss framlagda förslag om återvinning av pappersavfall.

Vad arbetsgruppen föreslagit i detta avsnitt bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975. Upprättade författningsförslag redovisas i kapitel 18.

13. Industriavfall 13.1 Allmänt

Vid varje tillverkning erhålls restprodukter i form av råvaruspill och processavfall. I den mån restprodukterna har så ringa värde att intern eller extern återvinning ej är attraktiv kan de karakteriseras som avfall.

Begreppet industriavfall omfattar praktiskt taget alla material 5— pap- per, trä, sågspån, bark, sprängsten och annat fyllnadsmaterial, metaller, oljor, plast, kemikalier m.m. De totala mängderna i landet är svåra att uppskatta, men de inventeringar som gjorts tyder på att per invånare och år produceras 700—800 kg industriavfall. Totalt skulle i'Sverige produceras ca 6 milj. ton industriavfall" varje-år exklusive" avfall från gruv- och mineralberedningsindustri. Av denna mängd svarar skogs- och sågverksindustrin för (11 ygt hälften.

Det finns inte några generella metoder för behandling av industriav- fall, men i allmänhet kan "behandlingsmetoderna "inordnas under någon av huvudrubrikerna återvinning, omvandling, uppläggning eller utspäd- ning. '

Industriavfallet omfattas inte-direkt av det kommunala renhållnings-"' monopolet. Däremot innebär'miljöskyddslag'en att industrin successivt ändrar tillverkningsprocesser och minskar sina utsläpp och avfallsmäng- der. Detta kan bl. a. leda till återanvändning i olika former.

Med stöd av bestämmelser i lokal hälsovårdsordning kan kommunen genomföra inventering av industriavfallet. I Stockholm och Göteborg. -. har sådana inventeringar nu genomförts (se vidare nästa.-kapitel). Kom- .- munen har även möjlighet att i lokal hälsovårdsordning-ta-in bestäm-' melser som utvidgar detkommunala renhållningsansvaret till att-om- fatta även industriavfall. . . . Kännedomen om industriavfallets sammansättning är begränsad. V id- Sofielunds sopstation i Huddinge utanför Stockholm lät dåvarande AB . Huddinge reningsverk under 1971—1972 genomföra en undersökning- av s.k. grovt avfall. Härmed avsågs handels-, kontors-, industri- och byggnadsavfall samt grovsopor. Det grova avfallets. sammansättning i viktprocent var:

• Sida 146
•  Original

Prop. 1975: 32

78 Avfallsslag Viktsprocent Trä 41——42 Sten, betong, tegel och jord 17—18 Papper 1 1—1 2 Plåt, smide, gjutjärn ' 8—9 Glas 5—6 Plast 1—1,5 Metaller 0,2—0,4 Hushållsavfall 3——4 Övrigt 10—1 1

Återvinning är inom många industribranscher redan långt driven. 1970 uppskattades återvinningen ur industriavfall till följande kvantite- ter i ton/år:

Smidbart järn 900 000 Gjutjärnsskrot 150 000 Metallskrot 90 000 Textilavfall 40 000 Gummi 15 000 Plaster 5 000

De i Sverige återvunna produkterna per år representerar ett värde av ca 300 milj. kr., varav 135 milj. kr. för järn— och stålskrot.

Detaljkännedomen om olika typer av industriavfall är idag bristfällig. Naturvårdsverket genomför f.n. en systematisk inventering av avfall inom några branscher. Resultaten från tre industrigrenar har publice- rats —- baskemikalieindustrin, järn-, stål och ferrolegeringsverk samt oljeraffinaderier. Inventeringen av industriavfall har också genomförts i bl. a. Stockholm och Göteborg. Dessa inventeringar redovisas kortfat- tat" 1 nästa kapitel.

Arbetsgruppen har i sin beskrivning av industriavfallet valt att be— handla det s.k. kemiska.avfallet för, sig i. kapitel 13. Här,. 1.kap1tel. .12, , . lämnar gruppen en översiktliglredovisning av industriavfallet i övrigt.

13.2. Skogsindustrin

Skogsindustrin karakteriseras av relativt få men stora fenheter. Ut— vecklingen pekar mot ännu större enheter. Vid dessa har-i tillverknings- processen återvinningstekniken numera drivits mycket långt;

Inom skogsindustrin uppstår restprodukter från råvaror (bark, klen- ved, grenar, stubbar, barr), processer (slam m.m. från återvinning av processkemikalier, fiber-. och barkslam," biologiskt slam från- rökgasre— ning) och produkter (byggnadsavfall, papper och papp med eller utan förutsättningar för återvinning). - - - -

Volymen avfall av detta slag har-"beräknats till drygt 30 -milj.""m3, varav ca 6 milj. 1113 utgörs av bark. Ungefär hälften av allt skogsavfall." förbränns med olika grad av värmeutnyttjande. En del utnyttjas för

• Sida 147
•  Original

Prop. 1975: 32 79

framställning av fiber- och spånplattor. De mängder som produceras vid mindre industrier utgör ofta ett stort problem eftersom möjligheterna till återvinning där är mindre. Från branschorganisationen har aktuali- serats en utredning om olika skogsavfall, främst då helvedsavfall och bark.

Hanteringen och behandlingen av processavfallet medför ofta risk för vatten- och luftförorening. Skogsindustrin har dock under senare år kraftigt minskat sitt processavfall genom att utveckla och tillämpa nya metoder. Som exempel kan nämnas att massaindustrin utvecklat och förfinat processerna för att återvinna kokkemikalierna. Numera strävar man också efter att återföra från avloppsvattnet avskiljda fibrer till pro- cessen. Genom att separat behandla avloppsvattnet från barkningen och i övrigt hålla avloppsvattnet fritt från föroreningar kan slammet återfö- ras till primamassasystemet vid ett flertal anläggningar. Råvaru- och produktavfallet tar normalt betydande markområden i anspråk och kan vara nedskräpande.

Enligt branschen är möjligheterna till utnyttjande och återvinning av flberråvara, kemikalier och energi från processerna nära nog fullt ut- tagna ur ekonomisk utnyttjandesynpunkt. Eventuella ytterligare förbätt- ringar har därför betydelse i huvudsak endast i vatten— och luftvårdande avseende.

Försök att utnyttja byggnadsavfall för massaframställning har inte gi- vit uppmuntrande resultat. Materialets spridning och föroreningar (spik, sand och betong) försvårar hanteringen.

Av pappersavfallet nyttiggörs som tidigare nämnts ca 28 %. Av hyggesavfallet utnyttjas endast 50—60 % industriellt. Ett tillvara- tagande av stubbveden skulle kunna öka råvarutillgången med 8—10 % från skog utan rotröta. 15—20 % finns tillgängligt i klenved och grenar. En teknisk utveckling krävs dock" föratt klara bearbetningsproblem' vid grenvirkesbehandling. Användning för spånskivetillverkning torde ligga närmast till hands för dessa kategorier.

Bark utgör ca 10 % av stamvi'rket. Årligen faller ca 20 milj. må löst mått (6 milj. m3 fast mått). Hälften ger energi vid bränning och hälften deponeras. Enligt vissa beräkningar motsvarar 'den fun. eldade bark- mängden ca 400 000 m3- eldningsolja. Den främsta anledningen" till att inte mera bark bränns är att den vid sågverk faller i för små poster" för att investeringari förbränningsutrustning skall vara lockande.-

Av en enkät från naturvårdsverket har visats att barkmängderna vid ' massa- och wallboardindustriema uppgår till drygt 9 milj. m3 per år. Av denna mängd bränns 7,9 milj. m3 medan ca 1,5 milj. m= deponeras. Vid' förbränningen utnyttjas- vanligen rökgaserna's' värmeinnehåll. Vid "såg- verken bränns ca 3,2 milj.' r'n3 per år medan"2,2 milj. m3' deponeras; Sågverken utnyttjar värmeinnehållet i rökgaserna endast i 60"%' av fal- len. ' ' '

• Sida 148
•  Original

Prop. 1975: 32 80

Inom fiberSkiveindustrin har försök gjorts att använda bark som rå- vara. Den ekonomiskt optimala andelen bark har hittills visat sig vara 30 %. Genom användning av bark som råvara för framställning av fi- berskivor enligt den s.k. våta metoden ökar dock föroreningsmängden i avloppsvattnet avsevärt. På grund av detta har barkandelen måst mins- kas. Inblandning av bark vid andra typer av skivtillverkning eller i bygg- nadsmaterial har också prövats. ' '

Mo och Domsjö AB har under en följd av år studerat möjligheterna att genom kompostering av bark framställa ett mullmaterial av hög kva- , litet. Detta kan dock inte ta emot de stora kvantiteterna bark. SUPRA:s dotterföretag Ferterra marknadsför numera anläggningsjord baserad på samkompostering av bark och rötslam. .

Exempel på nuvarande avsättningsmöjligheter för bark är riven rå- bark som täckmaterial och jordförbättringsmedel inom frukt- och bär- odling, barkkompost som ersättning för torv och matjord. Sambehand- ling av bark och kommunalt avloppsslam, eventuellt med inblandning av hushållssopor, är en annan möjlighet. Denna möjlighet kommer att belysas i naturvårdsverkets samkomposteringsprojekt i Laxå.

Försök har även gjorts med bark som fyllnadsmaterial 1 vägar. Bark har en god isolerande förmåga och minskar risken för tjälskador men samtidigt föreligger risk för föroreningar av yt- och grundvatten. De största mängderna läggs dock upp i högar i anslutning till de produce— rande industrierna eller används för utfyllnad. Även här är risken för vattenföroreningar stor.

13. 3 Järn- och stålindustri m. m.

1331 Järn- och stålskrot I Sverige insamlas årligen 1 milj. ton smidbart järnskrot och gjut-_ jämsskrot. Stålskrotet är av stor betydelse vid järnframställning. Råva-l . rorna för den totala svenska stålproduktionen består till.50 % av skrot — eget och köpt. Drygt 50 % av den totalt förbrukade stålskrotkvalite- ten, som 1970 uppgick-till drygt 3 milj. ton, faller vid järnverken. Resten kommer huvudsakligen från skrothandeln (köpskrot). För närvarande framställs ca 800 000 ton inhemskt köpskrot. Stålskrotet är en bristvara i flera industrialiscrade länder. Importen i Sverige uppgår vissa år till 300 000—400 000 ton (huvudsakligen från öststaterna). För export av skrot gäller särskilda bestämmelser. Sedan 1927 råder i princip exportförbud. Genom avtal har den svenska stålindustrin åtagit sig att ta hand om hela den kvantitet den organiserade skrothandeln ställer till industrins förfogande under förutsättning bl. a. att skrotet är sorterat och rengjort på visst sätt. Vidare måste skrotet vara nedklippt till visst format. Prissättningen för olika kvaliteter fastställs av AB Järn- bruksförnödenheter som är ett inköpsorgan för järnverken. Leveranser

• Sida 149
•  Original

Prop. 1975: 32 81

av stålskrot till stålverken sker genom sju företag organiserade'i För- eningen Jämgrossistema. ' '

Skrotbranschen är uppdelad i tre handelsled nämligen uppköpare, partihandlare inklusive bilskrotningsfirmor och grossister. De registrera- de uppköparna uppgår till ml 500. Uppsamling sker främst från hant- verk, mindre industrier och avfallsupplag. Varan avlämnas hos parti- handlare eller grossist mot kontant betalning. Antalet partihandlare, in- klusive bilskrotningsföretagen är ca 400, med spridning över hela landet.

Leverantörer till partihandlarna är främst uppköpare och enskilda skrotproducenter. Partihandlarna tjänstgör som underleverantörer till ' grossistema, som är ca 20, huvudsakligen lokaliserade till Götaland och Svealand.

Det inhemska köpskrotet utgörs av verkstadSskrot och uppsamlings- skrot. Den del av köpskrotet som är lättast tillgänglig faller vid bear- betning av stål i verkstadsindustrin, varvsindustrin och inom byggnads- industrin. Ca 15 % av stålförbrukningen inom dessa verksamheter fal- ler som skrot. '

Uppsamlingsskrot erhålls genom utrangering av gamla maskiner, riv- ning av byggnader etc. Exempelvis levererar SJ årligen ca 45 000— 50 000 ton stålskrot av olika kvaliteter.

Tunnplåtsskrot t. ex. skrotbilar, tomfat, kylskåp, frysboxar, diskmaski- ner etc. tas till vara i viss utsträckning bl. a. vid en fragmenteringsan- läggning i Halmstad, Bilfragmentering AB, som ägs av Statsföretag AB och tre stora företag inom skrothanteringsbranschen. Vid anlägg- ningen behandlas huvudsakligen' bilskrot. Företaget har slutit avtal med ett 70-tal bilskrotningsföretag. Fragmenteringsanläggningen omhänder— tar 80 000 av de ca 120 000 bilar som skrotas varje år. Genom att införa tvåskiftsdrift kan kapaciteten ytterligare ökas. Det fragmenterade skro- tet säljs till järnverk. Bilskrotningen i landet svarar för ca 10 % av det inhemska köpskrotet. ' '

Beträffande bilskrotet hänvisas till del II av arbetsgruppens betän- kande (Ds Jo 1974:11). '

13.3.2 G jutjärnsskrol Gjutjämsskrot utnyttjas huvudsakligen som råmaterial för gjutjärns- produkter. F. n. faller ca 140000—150000 ton- gjutjämsskrot per år. Stålverken tar hand om ca 10 % medan resten går tillbaka till gjute— riema. Allt gjutjämsskrot kan tillvaratas och finna avsättning på den svenska marknaden.

13.3.3. Metallskrot

Den grupp avfallsråvaror som betingar 'det högsta värdet är metall- skrot, som kan sorteras i 140—150 olika kvaliteter. Eftersom metall— skrotet betingar ett högt värde är insamlingen effektiv. Efter sortering ' '

• Sida 150
•  Original

Prop. 1975: 32 82 går det tillbaka som halvfabrikat till omsmältning. Avsättningen är i dag obegränsad. En del av det material som är förorenat renas med olika metoder vid vissa företag. .Hit hänföres metaller som är blandade med järn, varvid kostnaden för skrotning blir för hög. Vidare hör till samma grupp förorenat metallspån, askor, aluminiumbronsspån etc. Det kop- parhaltiga raffineringsmaterialet skickas till bl. a. Boliden AB för rening och utvinning av värdefulla beståndsdelar.

En viktig råvara vid metallomsmältning är metaller som kommer från destruerad kabel. Uppskattningsvis 18 000—20 000 ton per år återgår till omsmältning. Fortsättningsvis räknar man med en IO-procentig år- lig ökning av kabelavfall. Materialet uppköps till ca 80 % av 15 större skrotfirmor. Resterande köps och bearbetas av ett hundratal mindre fir- mor. En begränsad import förekommer. Bränning är ännu den vanli- gaste metoden att skilja metall och isolering. -

Metallåtervinning AB i Halmstad behandlar metallskrot. Genom ma- skinell utrustning söndermals förorenade metaller och vid en särskild process skiljs olika kvaliteter ut. Bl. a. skall företaget kunna ta hand om det blandade metallavfall som uppkommer vid exempelvis bilfragmente- ring.

För återvinning av tenn och stål av ölburkar har nyligen planerats ett företag i Hammenhög.

13.4. Verkstadsindustrin

Verkstadsindustrins avfall behandlas under kapitlet om kemiskt-av- fall.

13.5. Glasindustrin

Glasavfall har redan delvis behandlats under avsnittet om hushållsav- fall.

Förbrukningen av förpackningsglas (flaskor, burkar etc.) uppgår till 250 000—300 000 ton per år.

Returförpackningar förekommer för öl, läskedrycker, vin och sprit. Tripptalet (dvs. det antal gånger en returflaska används innan den för- svinner) är idag för en öl- och läskflaska ca 15 gånger. Restaurangernas höga återlämning bidrar i hög grad till. detta. I början av 1960-talet var tripptalet drygt 30. För vin- och Spritflaskor är tripptalet endast 1,5, men tenderar nu att öka.

Ca 20—25 % av råvarorna för förpackningsglas utgörs i dag av krossglas. Av detta produceras ca hälften av glasbruken själva. Resten av krossglaset kommer från bryggerierloch livsmedelsindustrier samt från exempelvis tillverkare av bilrutor. Var tionde flaska som nu produ- ceras är tillverkad av återvunnet glaskross.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1975: 32 83

Allt glasavfall kan teoretiskt användas av glasbruken för omsmält- ning. Glasbruken betalar ca 35 kr. per ton. Glasvärdet för en ölflaska är av storleksordningen 1 öre. Transport och hanteringskostnaderna är dock ofta så höga att det inte alltid är lönande med en omsmältning. Vissa experiment pågår med glas för andra användningsområden t. ex. i byggnadsmaterial och i vägbeläggningar (krossat glas+asfalt = glas- falt).

13.6. Plastavfall

Återvinning av plastavfall sker endast i begränsad omfattning. Hu- vudsakligen är det fråga om spill av termoplaster från produktion av plastvaror. Vidare sker vid de stora varudistributionscentralerna en ut- sortering av förpackningsfolier, säckar, påsar m.m. av polyeten. Mate- rialet sänds till en anläggning som efter fragmentering och tvättning återför det till produktion av ny förpackningsfolie för mindre kvalifice- rade ändamål som exempelvis sopsäckar. Den årliga insamlingen av plastavfall beräknas till ca 5 000 ton vid en totalförbrukning av ca 30 000 ton polyeten per år. De totala investeringarna för denna återvin— ning ligger på ca 1 milj. kr.

Enligt branschuppgift kan plastavfall för närvarande tas om hand en- dast på två sätt — uppläggning eller förbränning. '

Rökgaserna är dock ett problem vid förbränning. Pyrolys kan even- tuellt vara en användbar metod för behandling av plastavfall.

Plast i hushållsavfall uppgår f.n. till ca 80000 ton per år. Denna kvantitet har beräknats öka till 150 000 ton per år om tio år." Utveck- lingen på oljemarknaden kan dock innebära att denna utvecklingstrend bryts. Plastindustrin uppges studera olika återvinningsmetoder som f.n. tillämpas i olika delar av världen. Bl. &. finns en försöksanläggning i Ja- pan. I Japan har man bl. a. lyckats framställa bensin ur plastavfall.

13.7. Gummiavfall

Gummiavfall består till övervägande del av begagnade däck. 1973 skrotades ca 3,2 milj. personbilsdäck. Motsvarande siffra för lastbils- däck från 14” var 392 000 och för traktordäck 80 000. Omkring 50 % av alla fordonsdäck i Sverige är föremål för någon form av återanvänd- ning. En del av skrotdäcken regummeras eller går till tillverkningen av gummiregenerat. En mindre det används vid kajer, som sprängmattor etc. I viss utsträckning används också gummiskrot som beläggning på lekplatser och idrottsplatser. Det finns också en typ av vägbeläggning som innehåller krossat gummiskrot.

Nedan ges en översikt över olikamöjligheter till utnyttjande av be- gagnade fordonsdäck.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1975: 32

84

Princip . Exempel Grad av ned-

- ' brytning eller

omvandling Återanvändning med bibe— Regummering INGEN hållen produktidentitet ' ' ' Återanvändning som annan Skrotdäck som ' gummiprodukt fendrar Fiskrev i” Återanvändning i gummi— Regenering VISS produkt efter modifiering av materialet

Tillsats till annat Tillsats i VISS material/produkt asfalt för

. ' 'vägbeläggning Användning av nedbryt- Pyrolys ningsprodukter Kimrök , Bränslekälla ' '- Ånggenerering ”'

. . Förbränning TOTAL. . .

Destruktion,-'Tippning Tippning LÅNGSAM

13.8. Gruvavfall

Avfall från gruv- och mineralberedningsindustrin utgörs till största delen av mineralavfall som läggs upp i högari anslutning till den produ- cerande industrin eller används för återfyllning i gruvor. Eftersom av- fallet är skrymmande kan upplag bli störande för landskapsbilden. Även andra miljöproblem kan uppstå. Som exempel kan nämnas slagghögarna i Kvarntorp -— rester efter utvinning av olja ur oljeskiffer —.—.vilka flera år efter nedläggningen av driften brinner. och orsakar luftföroreningar.

Ett problem utgör också-de stora mängder arsenik som finns i viss,. - . malm bl. a. i Boliden. Arseniken har deponeratsigamla gruvhål eller gjutits in i betongblock före sänkning i havet. Dumpningslagen förbju- der numera den senare deponeringsmetoden.

13.9 Textilavfall Skrotbranschens hantering av textil för återanvändning uppgår till 40 000 ton. Efter sortering och i vissa fall rivning avsätts avfallet på många olika områden. Nytt textilavfall i form av klipp från konfektions- industrin säljs efter sortering till i första hand. textilindustrin, finpap- persbruk och råpappersbruk. (takpappsfabrikation). Avfall. från spinne- rier, väverier och liknande går efter behandling uteslutande till textilin- dustrin, under senare år till .non-woven-industrin. ' Av det insamlade textilavfallet går ungefär 2-5 % till råpappersbru- ken, 25 % till textilindustrin och ungefär 25 % används som putstrasor. Omkring 10 % av materialet måste kasseras. En mindre del exporteras. " Från hushållen insamlas..textilavfall i viss utsträckning-av'ideella or- ganisationer i samarbete med avfallsråvaruföretag. Avsikten är att det insamlade materialet skall kunna ge ett kontant utbyte till de ideella or'- ganisationerna. Det insamlade materialet genomgår sedan en enkel sor- tering hos det företag som åtagit sig insamlingen.

• Sida 153
•  Original

Prop. 1975: 32 - 85

13.10. Livsmedelsindustr-in1

Den totala mängden avfall' samt restprodukter som återvinns inom livsmedelsindustrin, uppgår till minst ca 3,4 milj. ton 'våt vikt. Torrsub— stansmängden uppgår till ca 0,5 milj. ton. Drygt hälften utgörs av

”våta” biprodukter och avfall av typ blod, vassle, .smörsköljvatten, drank och liknande. . ,

I livsmedelsindustrin föreligger tre huvudtyper av avfallsproblem. Den första är de s.k. ”fasta” avfallen som utgöres av kasserade råvaror, bortskuma delar från produkten (bl. a. skal) samt blast, halm, jord, sand m.m. som följer med produkten in i fabriken. Den andra är flytande avfall som utgörs av vätska med upplöst. organisk substans från råva- rorna och som uppstår vid förädlingen. Den tredje typen är avloppsvat- ten med upplöst och suspenderad organisk och oorganisk substans som uppstår vid transport och tvättning av råvaror och produkter samt vid rengöring av den utrustning som används. I tabellen ges en översikt av de olika avfallsslagen. '

Biprodukter och avfall från livsmedelsindustrin

Bransch Fasta Flytandel Avlopps- ton/år ton,-"år vatten lOOOtong'år Slakteri- och - - - charkuteriindustri *l93 500 21 000 8 800 Fjäderfäslakterier 14 500 2 500 850 Mejeriindustri . — 1.090 500 . - 5 700 Frukt- och grönsaks- konservindustri 46 000 — 9 000 Fisk- och fiskkonserv- . . . . industri 30 000 -— 1 000 Olje- och fettindustri 124 300 - — 7 Kvarnindustri 170 500 — 7 . Bageriindustri 24 000 ' — . . . 7 . Sockerindustri '660 000 — 2 500 Choklad- och konfekt- . industri 600 ' — " Stärkelseindustri ' '— 600 000 300 Potatisbrännerier och vinindustri . 300 136 500 'I 000 Bryggerier, läskedrycks- ' fabriker 3 000 66 000 53 700

1 Torrsubstanshalt (TS) 15 å 20 % * Dessutom ca 200 000 ton sand, jord och sten ” Ca 15 000 ton jord ' Endast potatisbrännerier " Endast bryggerier ' Varav gödsel från slaktdjursstallar m.m. 87 000 ton 7 Uppgifter saknas

¹ Livsmedelsindustrins och jordbrukets avfall och avfallshantering har nyligen belysts i två rapporter från lngenjörsvetenskapsakademien (IVA) — IVA- rapport 52 och IVA- meddelande 185. Gruppens beskrivning häri avsnitt 13. 10 . och 13.11 bygger på material från desSa rapporter.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1975 : 32 86

En stor del av restprodukterna från livsmedelsindustrin används i dag för olika ändamål t.ex. som foder, jordförbättrings- eller gödselmedel, livsmedel etc. Av nedanstående tabell framgår användningssätten för de olika biprodukterna och avfallen. ' '

Användningssätt Bransch Livs- Djur- Utvinning Jordförb. medel foder av spec. medel når När komponent t/år t ,I'år Slakteri- och charkuteri 8 000 75 500 Fjäderfåslakteri 14 000 1 500 Mejerier 195 000 162 000 180 000 Frukt- och grönsaksindustri 1 500 Fiskindustri 25 500 4 500 Olje- och fettindustri 110 000 10 000 Kvarn- och bageri- industri 5 000 166 500 Sockerindustri 465 000 10 000 80 000 Choklad- och kon- fektindustri 500 Stärkelseindustri 50 000 200 000 Potatisbränneri och vinindustri 137 000 Bryggerier och läskedrycksfabriker 69 000 Övriga livsmedels- industrier

Fördelningen på de olika sätten för omhändertagande framgår av nedanstående tabell.

Användnings- Fasta Flytande Summa sätt avfall avfall

1 000 t/år 1 000 t/år Livsmedel eller kompo- nenter i livsmedel 7 290 297 Djurfoder ' 1965 505 11 470 Jordförb. medel 85 200 285 Deponering 18 5 — 18 5 Förbränning 20 3 23 Till avlopp —- 915 915 För framställning eller utvinning av spec. komponenter 21 — . 21 Totalt 1 263 1 913 3 176

* Härav från sockerindustrin ca 465 000 ton.

En mycket liten del av de totala biprodukts- och avfallsmängderna från livsmedelsindustrin används således för framställning av livsmedel. Den helt övervägande delen används direkt eller efter bearbetning till

• Sida 155
•  Original

Prop. 1975: 32 87

framställning av djurfoder. Förhållandevis stora mängder släpps ut i av- lopp, sprids på åkrar som jordförbättringsmedel eller deponeras. Varje år går 444 000 ton avfall till upplag medan 23 000 ton bränns. Endast ca 9 % av restprodukterna kan sägas vara helt outnyttjade. '

1 det följande ges några exempel på avfallshantering inom livsmedels- industrin.

Inom fiskberedningsindustrin uppgår sillavfallet till ca 10 000 ton och fiskavfallet från industrier till ca 15 000 ton. Därtill kommer en troligen stor fiskavfallsmängd från företag med mindre än fem anställda. Rom- avfallet beräknas till ca 500 ton. På västkusten tar tre fabriker hand om sillavfall för tillverkning av fisk- och sillmjöl och sillolja.

Årligen slaktas ca 35 000 ton broiler. Ungefär en tredjedel utgörs av avfall. Merparten av avfallet säljs som minkfoder. Det finns emellertid tekniskt utarbetade metoder att omvandla broileravfallet till foder. I USA finns flera anläggningar i drift.

För att en fodermjölanläggning skall bli ekonomiskt bärkraftig ford- ras emellertid avfall från minst 100000 djur per dag. Inget svenskt broilerslakteri har f.n. en så stor kapacitet. En centralt placerad av- fallsfabrik skulle enligt uppgift kunna tillvarata broileravfallet betydligt bättre än som sker i dag.

I Skåne planeras f.n. en anläggning för framställning av protein ur fjäderavfall. 80 % av fjäderavfallet från landets slakterier skulle kunna tas om hand. Ca 3 000 ton per år skulle på så sätt kunna framställas.

Vid Felix fabriker i Eslöv renas avloppsvatten från stora mängder stärkelse som uppkommer vid framställning av potatisprodukter genom den s.k. Symbajästmetoden som utvecklats av Sockerbolaget. 1 anlägg- ningen omvandlas stärkelse till en protein- och B-vitaminrik foderjäst samtidigt som vattnet renas till ca 85 % avseende BS 5 och till 50 % av- seende närsalter.

13.11. Jordbruksavfall

Jordbrukets avfall är av två slag dels fast avfall från vegetabiliepro- duktionen, dels fasta och flytande avfall från animalieproduktionen.

Mängden betblast, halm och liknande restprodukter från vegetabilie- produktion uppgår till ca 9 milj. ton per år. Av detta utnyttjas i dag en relativt liten del som foder. Större delen bränns eller plöjs ned på fälten. En del betblast och ärtgrönmassa används emellertid antingen färska el- ler ensilerade till nötkreatursfoder.

Den största mängden restprodukter från jordbruket utgörs av gödsel

• Sida 156
•  Original

Prop. 1975: 32 . 88

från nötkreatur, svin och höns, totalt ca 16 milj. ton per år (vid'ea 10 % torrsubstanshalt). Dessa avfallsmängder används i "regel' direkt som jordförbättringsmedel. För att trygga avsättningen för all gödsel-krävs ca 1 milj. ha. Vid koncentrerad djurhållning av främst höns och slakt- svin kan gödselhanteringen orsaka betydande problem, om-avsättningen av avfallet ej kan tryggas i närheten av uppfödningsplatsema. Genom miljöskyddslagen förhindras uppkomsten av nya- 'olämpligt placerade an- läggningar. Försök pågår både i Sverige och i andra länder att torka gödsel (främst hönsgödsel) för återanvändning av protein.

I en krissituation med knapphet på handelsgödsel eller kraftigt" höjda priser kan den naturliga gödseln liksom övriga restprodukter från jord- bruket få ett väsentligt högre värde. '

Den svenska sockerbetsodlingen frambringar f. n. årligen 1 500 000 ton sockerbetor och 1 400 000 ton blast. Hälften av blasten plöjs ner och re- sten används för foderändamål. Större delen av foderblasten'ensileras, varvid 20 % rinner bort som pressvätska'. För att bättre utnyttja blasten, vars torrsubstans (10—12 %) till nästan en femtedel utgörs av råprotein, pågår vid Svenska sockerfabriksaktiebolagets laboratorier försök att av betblast framställa torrt proteinrikt foder. Försöken betecknas som mye-' ket lovande.

Karlshamns oljefabrik har utarbetat en metod att framställa protein- - koncentrat ur restprodukter efter avskiljningen av rapsolja ur rapsfrö'n. I följande två tabeller ges en uppskattning av jordbruksavfallet:

Uppskattning av restprodukter från vegetabilieproduktionen

Gröda Medelareal Biprodukter '

ha ——-————- Fe/kg Sa fe_ 1971 ton/ha totalt i i milj.

1 000 ton

Höstvete (halm) 210 000 6,0 1 260 0,15 189 Vårvetc (halm) 45 000 3,5 158 0,15 - . - 24 : Råg (halm) 80 000 6,4 512 0,16 82 Kom (halm) 650 000 . 3,2 2 080 0,21 437 Havre (halm) 550 000 3,3 1 815 0,22 . 399 Blandsäd (halm) 75 000 - 2,8 210. .- . 0,21 . 44 Baljväxter (halm) - 7 000 _ 2,0 . 14 . 0,27 . , :. 4 Oljeväxter (halm) 100 000 (2,8)' ' (280) (0,10) (28) Frövall (halm) ' 15 000 ' 3,5 53 - .0,28 - . . . 15 Potatis (blast) 60 000 (20,0) (1 200) 0,10. .. (120) . Sockerbetor (blast) ' 40 000 ' 30,0 1 200 0,15 . 180 Ärter (rev) - - 5 000' ' 30,0 - 150 ' 0,15 .- .23

Sa feimilj. . " ' ' ' 1545

Fe = foderenheter

• Sida 157
•  Original

Prop. 1975: 32 . 89

Uppskattning av totala mängden gödsel 1972

Djurslag Antal djur Producerad Reduc. . Total— 1972-03-01 g'ödselmångd mängd gen.- mängd att ton/djur/år avdunst. hantera

komp.betes- milj. drift ton/år ton./år

Kor1 764 000 . 1 , 10,0

6 5 .. . 7,65 Övr. nötl 1 097 000 7,3 4,0 4,10 Svin1 2 437 000 1,5 1,5 3,65 Hönsl 5 211 000 . . 0,06 0,05 0,26 Unghönsz _ . Broiler 2 560 000 0,015 0,015 0,04 Kyckling Hästarl 53 000 9,5 4,0 0,21 16,20

¹ Summa mängd träck och urin. 2 Mer fast gödsel i golvströ.

13.12. Planerad sorteringsanläggning för industriavfall

Helsingborgs kommun och Persöner Återvinnings AB kommer att uppföra en sorteringsanläggning för industriavfall i Helsingborg. Kost- naden för anläggningen har beräknats till ca 3,6 milj. kr. Statsbidrag ut- går med 1,6 milj. kr. -

Av de 2 000 m3 industriavfall som varje dag tillförs deponeringsplat- sen i Helsingborg skulle denna anläggning kunna ta hand om-600 m3 (ej kemiskt avfall), varav ca 50 % efter sortering skulle kunna återföras som råvaror till olika industrier.

Sorteringen avses ske dels manuellt och dels med hjälp av magnetav- skiljare. Utsortering skall kunna ske av följande råvaror: papper och papp, järn, andra metaller, glas, textil, trä, gummi, plast, kromplåt. Den årliga intäkten av återvunnet material har beräknats till ca 470 000 kr.

13.13. Arbetsgruppens synpunkter

Som framgått tidigare 'i detta kapitel har-arbetsgruppen .valt att dela upp det industriella avfallet 1 tva huvudgrupper, kemiskt avfall och öv- rigt avfall. Gruppens överväganden och förslag beträffande kemiskt av- '. fall redovisas' 1 nästa kapitel.

I detta kapitel har industriavfallet i övrigt inom olika branscher kort— fattat beskrivits. Av denna beskrivning framgår att det finns betydande mängder avfall inom flera branscher, främst inom järn- och stålindu- strin, skogsindustrin samt jordbruk och livsmedelsindustri.

Merparten av detta avfall är av den karaktären att,det tas om hand inorn resp. bransch. Ofta är det inte fråga om avfall utan om produk-l tionsrester som omedelbart återgår som produktionsråvara. Några sär- skilda åtgärder för omhändertagande och behandling av detta krävs inte från samhällets sida.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1975: 32 90

För industriavfallet gäller att hanteringen och omhändertagandet av det regleras i redan befintlig lagstiftning. Sålunda regleras industriavfal- let liksom andra miljöstörningar från industrin av miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen.

Hittills vunna erfarenheter av tillämpningen av denna lagstiftning i fråga om avfall är sådana att förslag om ytterligare åtgärder inte be- dömts erforderliga. Arbetsgruppen har därför inte ansett det motiverat att nu föreslå sådana. Däremot vill arbetsgruppen starkt understryka nödvändigheten av att berörda myndigheter ägnar särskild och fortlö- pande uppmärksamhet åt industrins avfallsfrågor.

14. Kemiskt avfall 14.1 Allmänt; avfallsmängder

Med begreppet kemiskt avfall förstås avfalls- och restprodukter som uppkommer vid sådana industriella processer som är att anse som ke- miska till sin karaktär samt vid efterföljande konvertering respektive förbrukning av de i dessa processer avsiktligt framställda produkterna. Av praktiska skäl kan också begreppet avgränsas storleksmässigt på så sätt att det i allmänhet inte åsyftar andra avfalls- och restprodukter än de som uppkommer i sådana mängder att ett omhändertagande för oskadliggörande behandling i annans regi och anläggning än upphovs- mannens inte möter transporttekniska eller ekonomiska hinder. Begrep- pet utesluter därigenom material som uppkommer i avsevärda mängder och som enligt gängse praxis brukar hänföras till kategorin processav- fall, t. ex. sulfitlut, gips från fosforsyratillverkning, slagg från ståltillverk- ning etc. I likhet med vad som gäller för åtskilliga typer av avfall är denna begreppsbeskrivning inte helt entydig, och flera slag av gränsfall förekommer. . - - - - - . '

Kemiskt avfall kan förväntas uppkomma överallt där kemiska pro- dukter i någon form kommer till användning. Förutom uppenbara käl- lor som grafisk industri, färgindustri, kemtvättinrättningar, laboratorier av olika slag osv. kan kemiskt avfall även förekomma inom tung pro- cessindustri såsom järn- och stålverk och'cellulosafabriker samt-inom manufakturindustri av olika'slag. Det inom den kemiska industrin 'u'pp- komna avfallet erhålls vanligen i sådan mängd att en behandling som processavfall oftast ter sig mer ändamålsenligt. '

Hanteringen av processavfall beaktas, som nämnts i föregående kapi- tel, normalt' 1 samband med prövning enligt miljöskyddslagen. För ke- miskt avfall" är detta inte alltid fallet. Det bör också noteras att k'em'isk't " avfall inte kan anses som generellt miljöfarligt. Många avtallsslag kräver en kvalificerad behandling för undvikande av skador på miljö' eller människors hälsa medan "andra" slag kan vara mer' eller mindre harmlösa.

Praktiska och tekniska svårigheter har medfört 'att de uppgifter som" vid olika inventeringar tagits fram om mängden kemiskt avfall av olika

• Sida 159
•  Original

Prop. 1975: 32 91

art är relativt osäkra. Nedan ges en aktuell översikt över mängden av vissa typer av kemiskt avfall i Norden. Tabellen ingår i en utredning som utförts av en särskild arbetsgrupp på uppdrag av nordiska minister- rådet (se vidare avsnitt 14.5.2).

Mängd per år (1973)

Avfallstyp Sverige Norge Danmark Finland Summa Oljeavfall, m' 100 000 55 000 60 000 60 000 275 000 Lösningsmedelsavfall, m3 40 000 17 000 20 000 23 000 100 000 Rester av läkemedel och bekämpningsmedel, ton 650 150 400 300 1 500 Div. brännbart org. avfall,

ton 50 000 10 000 20 000 25 000 105 000

Hydroxidslam från ytbehandling (TS 30 %),

1113 6 000 1 000 2 000 1 000 10 000 Härdslagg (cyanid), ton 300 15 100 50 450 Div. oorganiskt kemiskt

avfall (arsenik), ton 50 15 20 15 100

] tabellen ges ytterligare ett exempel på mängd av kemiskt avfall hämtat från UKA-utredningens första betänkande. Vissa mängdupp- gifter lämnas också i avsnitt 14.6 och 14.13.

Flera slag av kemiskt avfall kan bearbetas för återvinning. Förutsätt- ningama i det enskilda fallet är dock ofta beroende av en rad tekniska, ekonomiska och organisatoriska problem. För några typer är återvin— ningspotentialen så god att benämningen avfall t.o.m. kan vara miss- visande. Detta gäller främst förorenade men annars väldefinierade orga— niska lösningsmedel från färgtillverkning som kan återanvändas för kva- lificerat ändamål efter redestillering. Av dessa och andra skäl är det därför svårt att ge säkra och rättvisande kvalitetsuppgifter för kemiskt avfall. '

Årlig avfallsmängd av kemiskt avfall 1971 (enl. UKA I)

Typ av kemiskt avfall . , _ Mängd Mineraloljor 200 000 m' Oljeskadade jordmassor 100—500 000 m' Lösningsmedelsavfall från färgfabriker 10'—— 50 000 m= Lösningsmedelsavfall från läkemedelsindustrin - 50 000 m' Organiska avfallsbad (trikloretylen) , . Alkalier utan tungmetallförorenin'gar ' 30— 100 000 ton Syror utan tungmetallföroreningar , . . 30—100 000 ton Alkalier med tungmetallföroreningar , 10—50 000 ton Syror med tungmetallföroreningar 10450 000 ton Bekämpningsmedel - ' .- 2—.7 000 ton. Läkemedelsavfall . . , . 50— 100 ton Härdslagger från metallbehandlingsindustrin ' " 300—1 000 ton Ytbehandlingsbad med tungmetaller . 500—1 000 ton Ytbehandlingsslam från industri med egna ,_ , reningsanläggningar ' ' ' ' 10—50 000 ton Organiska halogenföreningar _ . . . . ' 8710 000 ton Ofarliga organiska föreningar 5—20 000 ton Arsenikhaltigt avfall 30—100 ton Slam från bensintankar 10 — 50 000 ton

• Sida 160
•  Original

Prop. 1975: 32 92

14.2. Insamling

Om kemiskt avfall inte-kan tas om band inom den egna verksamheten uppstår behov av transport till en extern anläggning för behandling, de- ponering eller' lagring. För att utföra sådan insamlings- och transport- verksamhet har i dag flera insamlingsföretag etablerats. Dessa företag är dock huvudsakligen inriktade på insamling av olja.

Det mest framträdande av de företag som svarar för insamling av ke- miskt avfall är RECI. Detta företag ägs numera av SUPRA och Persö- ner Återvinnings AB. Företaget sysslar endast med insamling och har inga egna behandlingsresurser. RECI insamlar idag huvudsakligen av- fallsolja, men har som målsättning att ta hand om alla slag av kemiskt avfall. .

Insamlingsorganisationen bygger på lokala insamlingsstationer, i regel anordnade vid kommunala avfallsanläggningar; RECI träffar avtal med kommunerna (f.n. ett 20-tal) som ställer plats till förfogande. Mottag- ningsstationen — som skall vara bemannad — består av en eller flera- behållare, vardera med 'en volym av 24 1113. Ett 15-tal sådana stationer finns nu runt om i landet. Kommunen skall svara för att marken hård- görs och i övrigt iordningställs enligt särskilda anvisningar. RECI sva- rar sedan för transporten från stationen genom bl. a. ett ramavtal med Svenska Åkeribolaget. Kommunen får erlägga en hyreskostnad för cis- ternerna samt dessutom en avgift, beräknad per rn3 avfall. Kommunerna tar i sin tur ut en avgift från dem som avlämnar avfallet. RECI har också avtal med enskilda industrier. . .

Ett annat insamlingsföretag är Slamsugnings AB, som är ett dotterbo- lag till GRAAB (Göteborgs-regionens Avfalls AB). Göteborgs kommun, som infört ett totalt renhållningsansvar, utnyttjar Slamsugnings AB som entreprenör för omhändertagande av kemiskt avfall inom kommunen. Slamsugnings AB har inrättat en mottagningsstation för lagring av ..av- fallsolja och övrigt kemiskt avfall i avvaktan på transport till lämplig behandlingsanläggning. Här lagras även sådant avfall för vilket det f.n. saknas behandlingsresurser. .

Från samhällets sida har ännu inte"" ställts några speciella krav på den. . personal som i insamlingsledet hanterar det kemiska avfallet. .Av okun- nighet blandas därför ofta kemiskt avfall på olämpligt sätt, dels. hos av'—' fallsproducenten, dels hos transportören. Förutom direkta säkerhetsris- ker medför detta att avfallet kan bli mer svårbehandlat än om det sänds till behandlingsanläggningen i oblandat skick.

För att förhindra sådan sammanblandning strävar behandlingsföreta— gen numera efter att få direktkontakt med avfallsproducenterna så att' riktlinjer och anvisningar kan utarbetas för hantering hos avfallsprodu- centen och för transporten till behandlingsanläggningen.

• Sida 161
•  Original

Prop. 1975: 32 93

14.3 Behandling; allmänt '

Begreppet kemiskt avfall omfattar material med stora olikheter i egenskaper (bl. a. beträffande miljöpåverkan) och ursprung. Det är därför inte möjligt att ange några enhetliga behandlingsprinciper- och metoder. Valet av förfaringssätt blir därför helt beroende av omständig- heterna i det enskilda fallet. I detta avsnitt ges en allmän översikt beträf— ' fande behandling av det kemiska avfallet.

Behandling av. kemiskt avfall utförs-med ett eller flera av följande

syften:

— oskadliggöra farliga beståndsdelar — överföra avfallet i mindre miljöfarlig form -—— återvinna material eller energi

Å t e r vin nin g fordrar i allmänhet behandling i någon industriell process. I en del fall har behandlingen karaktär av raffinering och läm- nar då i sin tur ett avfall. Petroleumavfall och förorenade lösningsmedel är exempel på avfall som ger goda förutsättningar för sådan behandling. I andra fall sätts avfallet in direkt och utan särskilda åtgärder i en åter- vinnande process. Detta sker vanligen då återvinningen är begränsad till utvinning av energi. .

0 s k a d 1 i g g ö r a n d e används kollektivt för processer som- för- bränning, kalcinering etc. som har till syfte att överföra avfallet till en i förhållande till omgivningen så ofarlig form som-möjligt. Processerna kan vara såväl kemiska som mikrobiella. För organiskt avfall är såväl . oxidations — (förbränning, mikrobiell nedbrytning) som reduktions (py- rolys) — processer tänkbara. Vid förbränning fordras ibland utrustning som medger högre behandlingstemperatur än som normalt går att uppnå i konventionella sopförbränningsug'nar. . .

D e p 0 n e r i n g kan användas för ”slutbehandling” av tillfredsstäl- lande stabila organiska och oorganiska avfall och avser en uppläggning av avfallet med eller utan övertäckning på utvald och för ändamålet ofta särskilt förberedd mark.

L a g r i n g avser tidsbegränsad, kontrollerad uppläggning av avfall i lös eller emballerad form i avvaktan på vidarebefordran till anläggning för återvinning eller oskadliggörande. Behandlingsmetoderna för kemiskt avfall indelas vanligen i ' —— fysikaliska — kemiska — termiska — biologiska metoder

I många fall ger de olika behandlingsstegen upphov till rester som måste lagras eller deponeras under kontrollerade betingelser. Om be- handlingsresurser saknas "för någon avfallstyp måste den lagras i avvak- tan på att resurser skapas.

ll Riksdagen 1975. I saml. Nr 32

• Sida 162
•  Original

Prop. 1975: 32 94

För en riktig hantering av kemiskt avfall och inte minst vid lagring _ : och extern behandling måste bl. a. en tillfredsställande klassificering och karaktärisering ske. Denna kan t. ex. utföras med avseende på

— källa (typ av företag eller verksamhet) — aggregationstillstånd (fast, flytande, gasformigt) — kemisk sammansättning — farlighetsgrad (giftighet, lättantändlighet etc.") — lämplig behandlingsmetod

Klassificeringen av olika typer av avfall är fortfarande inte enhetlig. Även i föreliggande betänkande visas flera uppdelningar av det kemiska avfallet. Två exempel ges i föregående tabeller över avfallsmängder, ett annat i författningstexten i bilaga G.

Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) arbetar för närvarande på na- turvårdsverkets uppdrag med frågor om terminologi för avfallstyper och avfallsteknik. Sannolikt kommer också ett nordiskt projekt att startas för att få fram en enhetlig terminologi.

Kännedom om avfallets kemiska sammansättning och egenskaper i" olika avseenden är grundläggande för beslut om erforderliga åtgärder vid lagring, transport och övrig hantering. Möjligheterna till återvinning och sättet för slutlig behandling beror också av avfallets sammansätt- ning. Därför krävs ett intimt samråd mellan avfallsproducent, insam- lings- och transportföretag samt behandlingsanläggning.

Såväl intern som extern återvinning torde komma att ske i ökad om- fattning allt eftersom lagstiftning och tillsyn skärps. Vidare kommer återvinning att bli än mer betydelsefull i framtiden beroende på den till- tagande knappheten på råvaror, såsom råolja och malmer. Höjda råva- rupriser har redan haft en påtaglig effekt. '

I en rapport från den nordiska arbetsgruppen för avfallsfrågor berörs de regler som i dag finns och som kan komma ifråga vid hantering av kemiskt avfall.

Vad de enskilda företagen eller industribranscherna kan göra för att lösa eller minska sina avfallsproblem kan sammanfattas i följande grup- per.

Interna metoder

a) ändra eller trimma tillverkningsprocessen så att mängden kemiskt

avfall blir mindre eller helt bortfaller b) använda andra råvaror som ger mindre kemiskt avfall c) komplettera tillverkningsprocessen med en behandlingsdel som

möjliggör ökad recirkulation och/eller oskadliggörande av kemiskt av- fall

d) kombinationer av'metoderna a—c Om ingen av dessa metoder är möjliga ur teknisk- eller företagseko- nomisk synpunkt måste det kemiska avfallet omhändertas externt. I detta fall kan följande grupper förekomma:

• Sida 163
•  Original

Prop. 1975: 32 95

Extern! omhändertagande

a) avfallet kan utgöra råvaror för tillverkningsprocesser inom andra företag

b) avfallet kan omhändertagas vid speciella behandlingsanläggningar . » _ I

för kemiskt avfall eller inom anläggning vid andra industriföretag som har motsvarande behandlingsresurser för den aktuella avfallstypen eller, i vissa fall, vid kommunala avfallsanläggningar '

c) om behandlingsresurser helt saknas för någon avfallstyp måste denna lagras i avvaktan på att resurserna skapas

För att avfall skall kunna utnyttjas som .råvara i annan industriell process enligt a) eller behandlas vid industriföretag enligt b) krävs .ofta en central organisation som kan ha överblick över behov och resurser och därigenom kan ge råd och förmedla kontakter mellan avfallsprodu- cent och den industri som kan ta emot avfallet ifråga. Försök i den rikt- ningen har gjorts genom inrättande av den nordiska avfallsbörsen (se sid 103).

14.4. Behandlingsanläggningar

14.4.1 Behan(llingranläggningar i Sverige Skandinaviska Oliecentralen, Jönköping Raffinering av smörjoljor (ca 2500 m3/år) och rening av spillolja (6—7 000 m3/år) vilket ungefär motsvarar anläggningens nuvarande ka- pacitet. Statsbidrag har utgått med 300 000 kr. till vissa kompletterande inves- teringar om 1,2 milj. kr.

SUPRA , Kvarntorp

Använder avfallsolja för produktion av syntetsgas, kan även destruera t. ex. PCB i mindre mängder inblandad i avfallsoljan. Utnyttjar idag ca 10 000 in3 renad olja ur avfallsolja samt ca 10 000 m3 renad olja från Industridestillation. Hela anläggningens _behov av olja är ca 60 000 m3/år. '

Jan Hemberg AB, Halmstad

Behandling av avfallsolja från in- och utlandet till eldningsolja för le- verans till Halmstad Järnverk och Hyltebruk med flera mottagare. Till- stånd att producera 40 000 m3 renad olja/år. Av denna kvantitet torde ca 6 000 rn3 komma från den svenska marknaden. Anläggningens kapa- citet är ca 60 000 m3/år med hänsyn till den låga vatten- och sediment- halt som den utländska oljan håller (2—3 %).

Statsbidrag har utgått med 480 000 kr. till investeringar om 1,45 milj. kr.

• Sida 164
•  Original

Prop. 1975: 32 96

Stora Kopparbergs Bergslags AB, Söderfors

Intern återvinning av syra och metall ur sura betbad efter betning av rostfritt stål (AX-process). Kapaciteten torde uppgå till några tusen ton/år och utnyttjas troligen i sådan omfattning att endast mindre kvan- titeter kan tas emot från utomstående.

Ferriklor AB, Närkes Kvarnlorp

Tillverkning av fällningsmedel för kommunal avloppsvattenrening ge- nom klorering av betbad från järn- och stålverk. Tillverkar ca 25 000 ton/år, vilket motsvarar ett inflöde av 10—15 000 ton betbad. Anlägg- ningen torde för närvarande utnyttjas till 50 % av sin kapacitet. Om nödvändigt kan kapaciteten praktiskt taget fördubblas. Vid anlägg- ningen mottages även jämsulfat från stålbetning i mindre industrian- läggningar.

T crm Banu, Närkes K varntorp Vid anläggningen finns för närvarande följande behandlingslinjer:

— Behandling av oorganiska och organiska kvicksilveravfall. Anlägg- ningen som har en kapacitet av 200 ton/år är under intrimning. —— Avvattning av hydroxidslam. Kapacitet 3 000 ton/år, vilket utnyttjas. Järnhaltiga hydroxidslam deponeras, övriga skall enligt dispensvill- koren lagras i betongbassänger eller kärl i avvaktan på vidare uppar- betning. ' — Behandling av oljiga jordmassor med kalk. Kapacitet 2000 ton/år som utnyttjas till ca hälften. — En process för behandling av cyanidhaltiga härdslagger förbereds.

AB Industridestillation, ID, Lövsta

ID är ett helägt dotterbolag till Svensk Avfallskonvertering AB, SA- KAB, som i sin tur ägs till 50 % av Svenska Utvecklings AB (SU), medan återstoden innehas till lika delar av Svenska Kommunförbundet, Kooperativa Förbundet och Alfa-Laval AB. _

ID redestillerar förorenade, men i övrigt väldefinierade lösningsmedel och behandlar avfallsolja till eldningsolja samt förbränner fast och pumpbart kemiskt avfall. Årlig kapacitet för avfallsolja är 50000 m3, vilket ger ca 27 000 m3 renad olja; renade lösningsmedel ca 8 000 m3; förbränning av fast avfall ca 3 000 ton; förbränning av pumbart avfall ca 12 000 ton. Om sökt koncession beviljas kommer även halogenhaltiga' avfall såsom DDT och PCB att kunna förbrännas.

Statsbidrag har utgått med 4,1 milj. kr. till inVesteringar om ca 12,3- milj. kr.

Uddeholm AB, Skoghall

Avdrivning och återanvändning av tri- och perkloretylen ur tri- och per—haltigt oljeavfall. Kapacitet ca 700 ton förorenad produkt per år.

• Sida 165
•  Original

Prop. 1975: 32 97

Nedan ges i tabellform en översikt över den behandlingskapacitet som idag i huvudsak finns för kemiskt avfall i Sverige.

:: = 52 % ce :D %* .. ?: å a s 3 g ä ä & !- 2 'U & 5 4: m .5 E 2 0 t' o _ _ = m .. g 8 == % a % Exempel pa behandling av = g : en .9. :: g 93 5 avfall i tunga poster 5.3 9, rn [2 % 6 & ;3 > (3 Konvertering av avfallsolja )( x ». x. Omraftincring av smörjolja ;( Slambehandling x x ;v; >( >: Behandling av emulsioner >: x Behandling av oljiga jordmassor )( Redestillation av lösningsmedel X :( Dispergering av PCB X ” Förbränning av kemiskt avfall )( 1 Förbränning av PCB, DDT m. m. >x'= >: '. - Behandling av betbad >; = >: Lagring av kemiskt avfall x x X

] Ej halogenhaltigt. = Om koncession erhålles. ” Förbehandling. ' Potentiell möjlighet.

14.-1.2 Behandlingsanläggningar i övriga Norden

I den tidigare nämnda nordiska avfallsrapporten ges en översikt för Norden som nedan kort sammanfattas.

Behandlingskapaciteten i Sverige och Danmark är f.n. större än i Finland och Norge.

En stor anläggning är under uppbyggnad i D a n m a r k —— Kommu- nekemi A/S i Nyborg. Anläggningen beräknas kosta 50—65 milj. Dkr. Enligt uppgift är kapaciteten: behandling av avfallsolja 40000 ton/år, redestillation av lösningsmedelsavfall 10 000 mil/år, förbränningsanlägg- ning 25 000 ton/år. Dessutom planeras en anläggning för behandling el- ler lagring av oorganiskt kemiskt avfall (15 000 ton/år) och organiskt ke- . miskt avfall (10000 ton/år) samt diverse förorenat fast avfall (15 000 ton/år).

I Danmark finns dessutom ett par anläggningar för behandling av oljeavfall.

I Finla n (1 finns två företag som behandlar kemiskt avfall. Kao- meri Oy utanför Tammerfors raffinerar avfallsolja till smörjolja (3 000 ton/år). En utbyggnad till 15 000 ton/år planeras. Vid Va-Ho Oy i Hel- singfors redestilleras organiska lösningsmedel (700 ton/år) och förbränns fast och flytande avfall (400 ton/år). En ökning av kapaciteten planeras liksom en anläggning för behandling av avfallsolja.

I N or ge har Oslo kommuns renhållningsverk en provisorisk för-

• Sida 166
•  Original

Prop. 1975: 32 98

bränningsanläggning för pumpbart avfall. Roterugn för'förbränning av- fast och flytande kemiskt avfall planeras. Norsk Oljeraffinaderi Regio-- nal i Oslo raffinerat smörjoljor (ca 10000 ton/år). Vid Redest A/S i Royken behandlas koncentrerade galvaniska bad och metallhaltigt slam. I den nordiska avfallsrapporten redovisas också vissa behandlingsre- surser i några utomnordiska länder (England, Nederländerna, Schweiz och Västtyskland).

14.5. Nordiskt samarbete för behandling av kemiskt avfall 14.5.1 . Nordisk avlallsbörs

Under det senaste året har begreppet avfallsbörs diskuterats i anslut- . ning till det industriella avfallet. Med avfallsbörs avses en centralt bedri- ven informations- och förmedlingstjänst rörande industriavfall. .

I Holland och Tyskland finns sedan ca ett år avfallsbörser. Båda har

tills vidare formen av en rent kanslibetonad försöksverksamhet, men har ' hittills rönt mycket positivt gensvar.

Sedan hösten 1973 finns också en nordisk avfallsbörs. De nordiska in- dustriförbundens miljökommitté står bakom projektet som utarbetats av IVL, dit börsens centrala verksamhet också är förlagd.

Den nordiska fonden för teknologi och industriellt samarbete har be- viljat 255 000 kr. för att under en 3-årig försöksperiod täcka vissaav börsens driftkostnader.

Förmedlingstjänsten kommer att få formen av meddelanden som i Sverige kommer att publiceras i Sveriges Industriförbunds tidskrift Vår Industri, men andra organisationer är oförhindrade att ta in börsens meddelanden. .

Rådgivningen skall vara aktiv och skall dessutom sprida teknisk infor- mation med anknytning till industrins avfallsproblem i stort. Den kom— mer dock inte att omfatta sådant avfall som redan intresserar den eta- blerade återvinningsindustrin (skrot, pappersavfall etc.). Börsen tar inte heller befattning med prissättning.

Den aktivt rådgivande delen av verksamheten kommer enligt beskriv- ning av börsen att inriktas på sådant avfall som inte kan användas för återvinning utan särskilda åtgärder. Det kan vara avfall som innehåller vissa föroreningar, som gör bearbetningen tekniskt eller ekonomiskt svår. Mängderna kan vara så små att särskild lagring måste till för att skapa ekonomiskt acceptabla kVantiteter. .

Det allmänna syftet sägs vara att medverka till att triviala praktiska omständigheter inte ska stå i vägen för en breddning av återvinningssek- torn. Avfallet skall så långt möjligt återvinnas och inte deponeras på

soptipp.

• Sida 167
•  Original

Prop. 1975: 32 99

14.5.2 Nordisk arbetsgrupp för avfallsfrågor Nordiska ämbetsmannakommittén för miljöfrågor upprättade i ja- nuari 1972 en arbetsgrupp för avfallsfrågor. Arbetsgruppen har i juli.. 1974 avlämnat sin slutrapport — Avfallsdisponering i Norden. Gruppen har främst behandlat frågor om kemiskt avfall. Visst material från rapporten har redovisats i det föregående (avfalls- . mängder och behandlingsanläggningar). Arbetsgruppens rekommendationer och förslag avser bl.a. viss har— monisering av lagstiftningen, administrativ samverkan —— t. ex. i fråga om utredningar och analyser i anslutning till produktkontroll. Arbetsgruppen framlägger förslag till detaljerade regler för hantering av kemiskt avfall. Det rekommenderas att dessa regler läggs till grund för nationella bestämmelser. Gruppen förordar en nära kontakt mellan miljövårdsmyndigheterna i syfte att samordna tillgänglig och tillkom- mande kapacitet vid anläggning för behandling av kemiskt avfall. Gruppen konstaterar att det finns ett behov av centraliserad informa- tion i Norden om bchandlingskapacitet, priser, tullfrågor, transportfö-_ reskn'fter etc. beträffande detta avfall. Gruppen hänvisar till den nor- diska avfallsbörsen som ett värdefullt inslag i det nordiska samarbetet. Ett internationellt samarbete anses särskilt angeläget beträffande vissa miljöfarliga avfall som ofta föreligger i små mängder, t. ex. bekämp—

ningsmedelsrester, PCB, härdslagg som innehåller cyanider eller barium." .. . Ett nordiskt samarbete skulle här ge en säkrare behandling ur miljösyn- punkt och även minska.behandlingskostnaderna. För övriga och vanli- gare typer av kemiskt avfall anses nordiskt samarbete i första hand kunna komma ifråga vid långvariga driftstopp och liknande situationer.

Arbetsgruppens rekommendationer och förslag i övrigt avser bl. a. av- fallsproblem vid kemisk ytbehandling av metaller, förbränning av oljeavfall. återvinningsfrågor och internationellt samarbete.

Efter nationell remissbehandling skall rapporten tas upp till behand— ling i ämbetsmannakommittén vid nästa möte i februari 1975. Dessför- innan kornmer tre nordiska projekt att startas avseende högtemperatur- påverkat avfall, avfallsproblem inom färg- och lackindustrin samt en nordisk ordlista över avfallstermer.

14.6. Behandling av avfall från vissa industrier

Naturvårdsverket genomförde under 1972 en inventering avseende avfallshantering inom några industrier — baskemikalieindustrin, oljeraf- finaderier samt järn-, stål- och ferrolegeringsverk. Sammanlagt ingick 66 företag med 110 arbetsställen varav baskemikalieindustrier med 32 resp. 56. järn-, stål- och ferrolegeringsverk med 27 resp. 45 samt oljeraf- finaderier m. m. med 7 företag resp. 9 arbetsställen.

• Sida 168
•  Original

Prop. 1975: 32 100

Nedan lämnas en sammanfattning av resultaten som omfattar verk- samhetsåret 1971. Inom b askemikaliein dustrin produceras sammanlagt ca 43 000 ton kemiskt avfall. Detta avfall bestod av följande typer av ke- miskt avfall.

— org. vätskor — org. fasta kemikalier — org. slamavfall — plast — harts

—— laminat

— lim

— lack

— fenolhaltigt vatten

— fettavfall

—— kemiskt förorenat trä, spån — slam och aktivt kol från gasreningsanläggningar —— avfall innehållande kvicksilver — oorganiskt slam och slam från vattenrening För ifrågavarande avfall tillämpades följande behandlingsmetoder:

— förbränning . 26 000 ton — tippning 11 000 ” — temporär lagring 4 000 ”

Av avfallet togs 30 000 ton om hand vid anläggningar som drevs av avfallsproducenten själv. 9000 ton togs om hand vid kommunala an- läggningar och 2 500 ton vid andra anläggningar. Av de 4000 ton som temporärt lagrades var 2 600 ton klorerade blandningar, 40 ton andra . organiska blandningar, 400 .ton var avfall innehållande kvicksilver och ] 000 ton annat kemiskt avfall. Ungefär 13 000 ton avfall angaVS som temporärt lagrat från tidigare år.

Oljeraffinaderierna, inkl. spilloljeraffinade- r i e r, producerade 16 500 ton avfall.

Följande typer av avfall har rapporterats:

— oljeslam —. blekjordsavfall — syraslam —— färgslam — fast avfall förorenat med olja — asfalt

— tomma fat

Följande behandlingsmetoder har tillämpats: _ tippning, 9 600 ton ' — förbränning, 5 900 ton — återanvändning, 1 3OOIton

Av avfallet har 10 100 ton tagits om hand vid anläggningar som dri- vits av producenterna, 1 500 ton vid anläggningar som drivs av kommu— - nala myndigheter och 5 200 ton vid andra anläggningar.

• Sida 169
•  Original

Prop. 1975: 32 101

Vad beträffar järn-, stål- och ferrolegeringsindu- 5 tr in skiljer inte naturvårdsverket mellan kemiskt avfall och annat in- dustriavfall. Av en total avfallsproduktion av 1 425 000 ton rapporteras 1 200 000 ton vara slagg, sinter, glödskal och tegelskrot. Återstående 225 000 ton anges bestå av följande avfallstyper:

— stoft från rökgasanläggningar —— gjutsand

— neutraliserade betbad

—— betbad och andra syror

— baser och lutar

— fasta cyanidsalter — fast avfall från ytbehandlingsindustri — lösningsmedel — färg — olja och oljeemulsioner

— emballage, papper, sopor (rapporteras uppgå till 45 000 ton)

Följande behandlingsmetoder har tillämpats:

— tippning 1 375 000 ton — förbränning 23 000” —— återanvändning 18 000 ” — temporär lagring 3 100 ”

Av avfallet har 1 350 000 ton behandlats vid anläggningar som drivs av avfallsproducenten, 51 000 ton har tagits om hand vid kommunala anläggningar och 24 000 ton vid andra anläggningar, inkluderande 18 000 ton för återanvändning. Tillfälligt lagrade produkter består av fasta oorganiska kemikaliska avfall innehållande cyanidsalter och annat avfall från ytbehandlingsindustrin. Återanvända avfall består av lös- ningsmedel, oljor, lutar, lösningar och emballage.

Inom v e r k sta d sin (1 u s t r i n faller varje år relativt stora kvan- titeter kemiskt avfall av många olika kategorier, t. ex. kasserade cyanid- och nitratbaserade salter, metallkoldioxidslam, betsyror från ytbehand- ling, oljeavfall, gjuterisand, plastavfall.

De vanligaste ytbehandlingsmetallerna är" zink, nickel, krom och kop- par, men därutöver används även bl.a. guld, silver, bly, kadmium och krom. Normalt rör det sig om små mängder jämfört med andra använd- ningsområden för metaller. Ytbehandlingsindustrin använder exempelvis 500—1 000 ton nickel per år, och avfallsmängden uppskattas till 20—50 ton. Stålindustrin använder 30 000—40 000 ton av vilket merparten återanvänds efter en tid i konsumentledet.

Enligt naturvårdsverket kasseras i Sverige uppskattningsvis 35 000 m3 förbrukade avfettningsbad från ytbehandlingsindustrin per år. De inne- håller totalt ca 1 000 m3 olja och fett. Man beräknar att det kasseras 150000 ton betbad per år, därav 60 % "svavelsyra, 6 % saltsyra och resten blandsyror. '

De fyra alternativa hanteringsmetoder'som står till buds beträffande verkstadsindustrins avfall är '

• Sida 170
•  Original

Prop. 1975: 32 [02

a) renodlad destruktion utan utvinning av nyttigheter;

h) deponering eller lagring (kombineras ofta med a);

e) utvinning av användbara material utan egentligt marknadsvärde;

d) mer eller mindre lönsam återvinning av nyttigheter. Vissa avfallsslag är föremål för organiserad återvinning som skrot.- Oljeavfall renas och omraffineras eller går in i annan fabrikation. Kemi- kalier och metaller i ytbehandlingsindustrin regenereras och återvinns i viss utsträckning.

Priset på ytbehandlingsmetaller gör återvinning av dessa, framför allt av nickel och koppar, ekonomiskt attraktiv under förutsättning att avfallet kan erhållas i tillfredsställande metallren form. Ännu framkom- mer emellertid avfallet i de flesta fall i blandad form som förhindrar återvinning till kostnader som är ekonomiskt attraktiva, så länge det för industrierna ges billigare sätt att göra sig kvitt avfallet.

N a t u r v ä r d 5 v e r k e t har i en nyligen utgiven rapport (PM 494) redovisat en av K-konsult genomförd undersökning om kemiskt avfall inom olika branscher. Undersökningen har omfattat intervjuer med 126 olika organisationer varifrån kemiskt avfall kan komma.-Resultatet är en allmän översikt och karaktäristik av de olika branscherna. Mängd- uppgifter och problem i samband med omhändertagande anges dock . endast i undantagsfall.

14.7. Behandling av vissa avfallstyper

Några typer av kemiskt avfall och dess behandling beskrivs nedan i . korthet.

A vfallsolja

Landets totala oljeförbrukning är omkring 35 milj. ton/år. Enligt tidi- gare uppskattningar skulle oljeavfallet uppgå till ca 1 %, men senare er- farenheter tyder på att den verkliga siffran är omkring eller mindre än 0, 5 Qr ,dvs. mellan 100 000 och 180 000 ton/år. Avfallsolja'n är därmed det kvantitativt största kemiska avfallet.

Avfallsuljan består av en mångfald olika substanser, såsom — använda smörjoljor ' I ' —— emulsioner —— hydrauloljor, isoleroljor etc. — rester från cisternrengöringar —— rester från övrig oljehantering

Kapacitet och produktion vid olika anläggningar för avfallsolja fram- går av tabell på nästa sida. Dessa uppgifter tyder på att den uppgivna . kapaciteten endast utnyttjas till en del.

Skillnaden mellan den beräknade tillgängliga mängden och den i praktiken behandlade mängden kan delvis förklaras av viss intern åter- vinning hos större förbrukare samt lokalt organiserad extern återvin- ning. Dessutom tillkommer en viss förlust genom läckage.

• Sida 171
•  Original

Prop. 1975: 32 103

Kapacitet och produktion vid behandlingsanläggningar för avfallsolja iSverige

Installerad kapacitet Nuvarande ' utnyttjning Behandlingsställe . Avfallsolja . Nettoolja . Nettoolja brutto. mi.-får . mi,-'är , mi,-"år Industridestillation, Lövsta 50 000 27 500 14 000 Skandinaviska Oljecentralen, 10 000 . ' 7 000 _ 6 000 Jönköping 3 000 smörj- _ 2 300 2 500 olja - - Jan Hemberg AB, Halmstad 60 000 - . 36 000 130 000. SUPRA. Kvamtorp 20 000 [0 000 5 000

Västsvenska Oljeraffinaderiet främst smörjoljor Lissnave-fartyg, Göteborgs Hamn slap—ballastvatten 1 huvudsakligen från importerad avfallsolja

Det senaste årets prishöjningar på råolja och oljeprodukter har i hög grad påverkat förutsättningarna för hanteringen av avfallsolja. De kvan- . titeter som nu är möjliga att samla in visar en klar tendens att minska. Dessutom kan man konstatera en försämring av avfallsoljans kvalitet. Utvecklingen tycks nu peka mot att den okontrollerade hanteringen av avfallsolja ökar. Genom det förändrade kostnadsläget lär avfallsolja i viss utsträckning toppsugas och inblandas i vanlig eldningsolja i stället : för att som tidigare levereras in till etablerade behandlingsföretag. Vissa ' kvantiteter utnyttjas också av trädgårdsmästerier. Från miljösynpunkt är detta en oroande utveckling, mot bakgrund av de föroreningar som finns i en del av sortimentet.

De insamlade avfallsoljorna återanvänds huvudsakligen på tre sätt:

— som råvara vid eldningsoljetillverkning _— som råvara vid smörjoljetillverkning — som råvara vid ammoniaktillverkning (syntetgas)

Rening av avfallsolja för framställning av eldningsolja sker hos Inå dustridestillation och Jan Hemberg AB. Processen är i stort sett den- samma i båda anläggningarna och innebär avskiljning av sediment och - vatten samt justering av flampunkten i överensstämmelse med vissa spe- cifikationer. Den i Lövsta framställda eldningsoljan levereras till? SUPRA och den i Halmstad framställda oljan levereras till industrier i Västsverige.

Smörjolja ur förorenad motorspillolja framställes vid Skandinaviska Oljecentralen i Jönköping. Efter vattenavdrivning och behandling med konc. svavelsvra blandas oljan med blekjord och filtreras, varefter vissa - s. k. additivcr tillsätts.

Ammoniaktillverkning ur avfallsolja sker vid SUPRA:s anläggning i Kvamtorp. Avfallsoljan ersätter i processen till en mindre del råolja. I ett första behandlingssteg avskiljs vatten och sediment som alltid före- kommer i höga halter i den insamlade avfallsoljan (45—55 %). Efter

• Sida 172
•  Original

Prop. 1975: 32 104

förvärmning förgasas oljan i tryckreaktorer enligt den s. k. Texaco-me- toden. Metoden har visat sig vara lämplig för den starkt uppblandade avfallsoljan. Den höga temperaturen och närvaron av syre gör att alla svårförstörbara föroreningar i olja (t. ex. PCB) kemiskt omvandlas till substanser, som lätt avlägsnas ur gasen i de efterföljande reningsstegen. Från processteknisk synpunkt är det dock ej önskvärt att behandla klor- haltig olja.

Alternativa mer eller mindre lämpliga kvittblivningssätt finns också för avfallsoljan. Dessa består i bränning i öppen grop, bränning i egen ångcentral eller bränning i speciell destruktionsugn. Bränning av olja i öppen grop innebär oftast svåra luftföroreningsproblem. 'Bränning i egen ångcentral har många gånger visat sig ge upphov till dr-iftsstör- ningar. Om oljan innehåller klorhaltiga substanser — som ofta är fallet —— kan förbränningsgasen komma att innehålla korrosiva eller ofullstän- digt förbrända substanser. Bränning i speciell destruktionsugn kräver särskilda investeringar och driftskostnaderna blir relativt höga.

C _vanidhaltiga härdsaltavfall

Härdsaltavfallets cyanidinnehåll kan exempelvis destrueras genom:

— upplösning och kemisk oxidation med t. ex. hypoklorit —— upplösning och elektrokemisk oxidation — upplösning, avdrivning av cyanväte genom tillsats av svavelsyra ' samt katalytisk förbränning av cyanvätet —— förbränning av härdsalter i fast form, ensamt eller tillsammans med annat avfall — hydrolys med ånga under tryck

Det finns inte några externa anläggningar i landet för behandling av härdsalter innehållande cyanider. Vissa företag har dock fått sända an- vända salter tillbaka till tillverkarna. Härdsaltsavfall som levererats till SAKAB har hittills sänts till företag utomlands med betryggande des- truktionsresurser.

För närvarande pågår en specialutredning av hanteringen här i landet av cyanider och cyanidavfall, speciellt härdsaltavfall. Den genomförs av naturvårdsverkets industriavfallsgrupp i samarbete med bl.a. IVL. Ut- redningen tar dock ej enbart sikte på problemen i samband med cyanid- hanteringen, utan även på de problem som härrör ur de stora mängder barium och stromium som ofta ingår i härdsalter. Vidare har IVF (insti- tutet för verkstadsteknisk forskning) utrett frågan om cyanid- och nit- rathaltigt avfall vid värmebehandling.

Lösningsmedelsavfall

Den största externa återvinningsanläggningen för lösningsmedelsavfall från färgindustri och farmacevtisk industri (förtunningar, metanol, eta- nol, aceton etc.) drivs av AB Industridestillation. Den huvudsakliga des-

• Sida 173
•  Original

Prop. 1975: 32 105

tillationen utförs som legoarbete åt vissa fasta kunder. Även försäljning på öppna marknaden förekommer.

Uddeholm AB, som säljer utrustning och lösningsmedel för avfett- ning, erbjuder sig att ta hand om kundernas avfall. Ur dessa återvinns lösningsmedel, varefter återstoden — mest mineraloljor och fetter — sänds till SUPRAzs anläggning i Kvamtorp för slutbehandling.

Marknaden för lösningsmedelsavfall har i Sverige uppskattats till ca 5 000 ton/år, men denna kan troligen ökas avsevärt genom en intensifie- rad upplysning om möjligheterna till redestillation av lösningsmedel.

Tungmetaller och syror

Vid Chalmers Tekniska Högskola har utvecklats vätskeextraktions- processer som skulle kunna utnyttjas för denna typ av kemiskt avfall.

En av dessa processer avser utvinning av järn, kobolt och nickel ur skrot och legerat stål. En process har utvecklats för regenerering av de speciella syrabad som används för behandling av rostfritt stål. I en an- nan process för samma ändamål återvinns syra genom en elektrolytisk process.

För återvinning av metaller ur hydroxidslam från galvanoteknisk in- dustri planeras en s.k. MAR-anläggning i Göteborg. I denna process lakas en blandning av metallhydroxidslam med svavelsyra varefter ex- traktion sker i en serie av steg där koppar, zink, järn och nickel utvinnes. Ett deponeringsbehov kvarstår dock efter denna process.

Gipsavfall vid fosforsyratillverkning

Fosforsyra är en basprodukt inom tung oorganisk kemisk industri och gödselmedelsindustri. Vid Bolidens kemiska anläggningar i Helsingborg (Reymersholmsverken) används fosforsyra vid framställning av dels mi- neralfodermedel och gödselmedel, dels s.k. industriella fosfater. För varje ton producerad fosforsyra erhålls 4—5 ton grips beroende på vil- ket råfosfat som används. Hittills har endast två utvägar funnits att bli av med gipsen, antingen att lösa upp den och sprida ut i en lämplig vat- tenrecipient eller att lagra den på lämpliga markområden. Den gips- mängd som erhålls vid den nya fosforsyrafabriken i Helsingborg (400 000—500 000 ton/år) skulle på fem år kunna bygga upp en hög lika stor som Cheopspyramiden!

I samband med koncessionsprövningen fick dock bolaget tillstånd att pumpa ut gipsavfallet i Öresund, trots att avfallet innehöll en viss kvan- titet (OZ—0,4 ppm) kvicksilver.

En tredje möjlighet har under senare år visat sig genom användning som byggnadsmaterial, t. ex. gipsplattor och vid cementtillverkning.

Av den planerade gipskvantiteten (ca 400 000 ton/år) har redan kon— trakt tecknats för leverans av 200 000—300 000 ton/år till byggnadsma- terialindustrin. Ytterligare kvantiteter beräknas kunna avyttras till bl.a.

• Sida 174
•  Original

Prop. 1975: 32 106

Danmark och Norge. Marknadspriset på" gips är dock sådant att hante- ringen för närvarande ej är helt lönsam.

14. 8 Övrigt kemiskt avfall '

Avfall som innehåller organiska föreningar kan ofta om-' ' vandlas till ofarliga ämnen genom förbränning. En förbränningsanlägg- ning producerar vanligen en stor mängd överskottsvärme som kan nyt- tiggöras, om förbränningsanläggningen förläggs 1 närheten av t. ex. des- ' tillations-, torknings- eller indunstmngsanlaggnmgar

Fullskaleförsök att destruera P CB har under medverkan av natur- vårdsverket först gjorts vid Industridestillation och senare vid SUPRA: s anläggning 1 Kvarntorp.

Industridestillation har byggt upp en anläggning för förbränning av avfall innehållande ha 1 o g e n f ö r o r e nin g a 'r (t.ex. klor). An- läggningen som fyller ett stort behov kan tas i bruk så snart koncession erhålles. Sådana anläggningar finns i dag i bl. a. Storbritannien.

Försök att biologiskt bryta ner vissa f a st a o r g a n is k a / k e - m i s k a a v f al ] till ofarliga ämnen har i Sverige ännu endast genom- förts i liten skala.

14.9. Behandlingskostnader

För att ge en uppfattning om priserna för behandling av kemiskt av- fall ges i nedanstående tabell några exempel. I dessa priser ingår ej transport-, insamlings- och eventuella särskilda lagringskostnader. Som jämförelse kan nämnas att förbränning av ett ton hushållsavfall kostar 85 kr. vid den nya förbränningsanläggningen i Göteborg (vid en kapaci- tet av ca 210 000 ton/år). '

Avfallstyp - Pris kr./ton Avfallsoljor (vanligen återvinning) _ 0— 200 Lösningsmedelsavfall (vanligen återvinning) 250—1 000 Förbränning av kemiskt avfall (ej halogenhaltigt) 200—— 500 Behandling av VCM-tjäror vid AKZO (återvinning av . -

klorinnehåll) 150 PCB (återvinning eller destruktion) 400—1 500 Härdsalter innehållande cyanid (destruktion) _ 2 OOO—3 000

Den nordiska avfallsgruppen har i sin slutrapport redovisat kostnader för förbränning av kemiskt avfall enligt nedanstående tabell, som bygger på följande förutsättningar. Kostnaderna har överslagsmässigt beräknats för förbränning av 40 000 ton kemiskt avfall per år vid fyra alternativa ungsstorlekar och lokaliseringar. Avfallet har förutsatts uppkomma på 8 - olika orter med vardera 5 000 ton avfall. Avståndet mellan orterna har satts till 500 km. Om orterna går samman två och två om en förbrän— ningsanläggning blir således den genomsnittliga transportsträckan 250 km, oavsett om anläggningen förläggs till en av de två orterna eller till någon plats på vägen mellan orterna osv.

• Sida 175
•  Original

Prop. 1975: 32 107

Alternativ Investering Kostnader 1 förbrän- ningsanl. - Omlastn. Transport Förbränn. '" ' b— = |:: = =: = = 0 o .a: ' ' .— z 2 $ & z - "åå z $% 2. ff; 8 ugnar a 5 000 ton 880 704 0 0 0 ' 0 228 182 4 ugnar ä 10000 ton 710 568 15 12 75 60 165 ' 132 . 2 ugnar a 20 000 ton 560 - 448 22 17 111 . 89 126 .101 1 ugn a 40 000 ton 450 360 26 . 21 132 105 96

14.10. Lagring

I avvaktan på bättre behandlingsresurser lagras för närvarande tillfäl- ligt vissa mängder av kemiskt avfall, t. ex. DDT, härdsalter innehållande cyanid samt slam från vissa ytbehandlingsanläggningar. Statsbidrag ut- går i vissa fall till sådan lagring, för att garantera-eventuella förluster i avvaktan på lämpliga behandlingsmetoder. Vissa äldre lager har av olika skäl visat sig svåraatt komma till rätta med. Främst har lagstift- ningen visat sig svårtolkad för ett snabbt samhällsingripande. Ett exem- pel på detta är de nu beryktade gifttunnor-nai Nöbbelöv utanför Kris- tianstad.

14.11. Statsbidrag

Statsbidrag med högst 50 % av investeringskostnaderna kan utgå till anläggningar för b c h a n dl in g av kemiskt avfall. Bidrag kan också utgå till anläggningar för behandling av andra slag av avfall där det är av särskilt intresse för samhället att avfallet tas om hand. Bidrag utgår inte om anläggningen bedöms bli företagsekonomiskt lönsam utan stat- ligt stöd. ' '

Vid beräkning av bidrag tas hänsyn till de slag av avfall som avses bli behandlade vid anläggningen och till värdet av substanser som vid be- handlingen kan återvinnas för att användas på nytt. Tillkomsten av an- läggningar som kan ta emot flera typer av avfall stimuleras i första hand.

Hittills har 14 företag och en kommun fått sammanlagt 10,5 milj. kr. i statsbidrag. 25 eller 50 procent har utgått i bidrag. Exempel på anlägg- ningar som fått sådant statligt stöd är SAKAB (4,54 milj. kr.) för destil- lation-återvinning av organiska lösningsmedel, för separering-återvinning av eldningsolja och för förbränning av kemiskt avfall, Götaverken (1,37 milj. kr.) till sin ”Renare Hav” -anläggning som tar hand om oljeförore- nat vatten från fartyg för återvinning. Ferriklor AB i Kvarntorp har fått

77.

' Total '

Nkr/ton

228 ' 255

• Sida 176
•  Original

Prop. 1975: 32 108

drygt en miljon kr. för att kunna tillvarata betbad från stålindustrin och av dessa tillverka fällningskemikalier.

Statligt stöd kan, som nämnts i föregående avsnitt, lämnas till kostnad för la g r i n g tills vidare eller under viss tid, av kemiskt avfall eller an- nat avfall som är miljöfarligt. Sådant stöd utgår i form av statlig ga- ranti för förluster vid lagring. Denna stödform kan komma ifråga för sådana typer av kemiskt avfall för vilka det för närvarande inte finns från miljövårdssynpunkt godtagbara behandlingsmetoder. Garanti kan då lämnas för förluster som kan uppstå på grund av svårigheterna att bestämma storleken på mottagningsavgifterna så att dessa täcker både lagringskostnaderna och de framtida behandlingskostnaderna. I sam- band med att lagringsgaranti lämnas föreskrivs villkor för verksamheten bl. a. mottagningsavgifternas storlek, platsen för lagring och vilka avfalls- typer som skall lagras.

14.12. Deponering

Ett i Sverige mindre uppmärksammat problem är'deponering/lång— tidslagring av vissa farliga kemiska avfall som inte kan omvandlas till ofarlig form. Här avses bl. a. sådant avfall vars farlighet beror på närvai ron i viss lägsta koncentration av grundämnen såsom kvicksilver, kad- mium och arsenik. STU uppdrog 1972/73 åt institutionen för kulturtek- nik vid tekniska högskolan i Stockholm att dels sammanfatta och analy- sera utländska erfarenheter rörande utformningen av deponeringsan- läggningar för giftiga och vådliga Specialavfall och dels undersöka möj- ligheterna att använda uttömda gruvor för deponering av sådant avfall.

Enligt den rapport som numera föreligger sägs bl.a. att svenska övergivna gruvor är svårt att utnyttja eftersom de normalt är vatten— fyllda. Iordningställande av dessa gruvhål anses bli dyrbart. I stället me- nar man i rapporten att sprängning av särskilda bergrum troligen är billi- gare och det deponerade avfallet lättare att kontrollera. Frågan utreds nu vidare av institutionen för kulturteknik och AB Atomenergi. Under senare tid har också ifrågasatts möjligheter att deponera detta avfall i övergivna saltgruvor i Tyskland som skulle vara speciellt lämpade för denna form av långtidslagring.

14.13. Kommunal hantering av kemiskt avfall

14.131. Göteborgs kommun

Göteborgs kommun har, som första kommun i landet, infört totalt renhållningsmonopol. Detta gäller fr. o. m. den 1 januari 1973. Som un- derlag för detta beslut låg bl. a. en av Göteborgs hälsovårdsnämnd ge- nomförd inventering av kemiskt avfall inom kommunen. Renhållnings- verksstyrelsen uppdrogs att göra en inventering av befintliga behand-

• Sida 177
•  Original

Prop. 1975: 32 . 109

lingsresurser i kommunen och föreslå eventuella nyinvesteringar. Mål- . sättningen skulle vara att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja be- fintliga behandlingsresurser. '

Totalt inventerades 1 012 företag och inrättningar. Ytterligare ca 500 företag har undersökts men befunnits sakna intresse i sammanhanget.

I redovisningen uppdelas avfallet i fast avfall och Specialavfall.

Till det fa sta avfallet har sammanförts sådant industriavfall ' som inte medför nämnvärda risker vid hanteringen och som kan omhän-

dertas vid konventionella anläggningar för deponering eller förbränning.

m3/år ton/år

Brännbart avfall som tippas i renhållnings- verkets regi 480 000 75 000 Brännbart avfall som behandlas inom industrin - 85 000 13 000 Ej brännbart avfall som tippas i renhållnings- - verkets regi (bl. a. betongslam) . 29 000 _ 36 000

Till gruppen 5 p c ci al a v f al 1 har sammanförts sådant industriav- fall som kan medföra vissa risker eller kräver speciell behandling vid hanteringen. Specialavfallet har indelats i 18 olika grupper. Bl. a. omfat- — tar oljeavfallet 9 400 ms/år och lösningsmedelsavfall 1 050 m3/år. Total- mängden utgjorde drygt 30 000 ton/år.

När det gäller beräkningen av de framtida avfallsmängderna gjorde kommunen den bedömningen att den skärpta offentliga regleringen dels i form av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, dels det kommunala renhållningsmonopolet skulle komma att väsentligt reducera möjlighe- terna att på olaglig väg bli av med kemiskt avfall. Då kommunen skall ha full kostnadstäckning för omhändertagande av allt avfall inom mo- nopolet, antogs detta medföra att industrin söker begränsa kostnaderna och i stället försöka reducera avfallsmängderna. Detta kan medföra att mängderna kemiskt avfall minskar. Kommunen avser därför inte i nulä- get att nyinvestera i någon större behandlingsanläggning för kemiskt av- fall förrän mängderna med större säkerhet kan beräknas. I första hand skall befintliga och på kort tid etablerade kommunala, interkommunala och privata resurser utnyttjas och samordnas så att en snabbt fungerande verksamhet kan åstadkommas. '

Under första verksamhetsåret omhändertogs drygt 7 000 ton kemiskt avfall. Största mängderna kom från avfallsolja. I övrigt dominerade lös— ningsmedel samt färg och färgslam.

Representanter för renhållningsverket har till arbetsgruppen framfört följande planer/önskemål betr. behandlingsreSurser i Göteborgs-regio- nen.

— Förbränningsresurser för flytande, fasta och halvfasta kemiska avfall som även skall kunna vara klorhaltiga dvs. våttvättutrustning för rökgaser erfordras. — Resurser för våtkemisk behandling.

• Sida 178
•  Original

Prop. 1975: 32 110

— Anläggning för återvinning av metaller ur tungmetallavfall. —- Eventuellt återvinningsanläggning för eldningsolja. —- Eventuellt återvinningsanläggning för lösningsmedel. _ Eventuellt anläggning för återvinning av fett. —- Deponeringsplats för kontrollerad deponering av kemiskt avfall. — Plats för uppläggning och behandling av oljeskadad jord, fenolhal- tiga massor o. dyl. —- Plats för destruktion av pyrotekniskt och explosivt avfall. _ "Akutplats” (med cisterner, containers etc.) för tillfällig, kontrolle-

rad lagring av produkter i samband med katastrof- och sanerings- verksamhet.

14.13.2. Stockholms kommun

I en rapport från Miljöberedningen (Arbetsgruppen för kemiskt av- fall; 1973) redovisas en inventering av kemiskt avfall i Stockholms kom- mun samt befintliga resurser för behandling av sådant avfall. I utred- ningsrapporten föreslås att kommunen inför renhållningsmonopol även för kemiskt avfall. Kommunfullmäktige har efter remissbehandling av rapporten beslutat att införa kommunalt renhållningsansvar för kemiskt avfall från den 1 januari 1976.

Inventeringen har genomförts av hälsovårdsnämnden under första halvåret 1973. Samråd skedde med naturvårdsverket, giftnämnden, In- dustriförbundet, Kommunförbundet, IVL och IVA. Totalt omfattades 5 212 företag. Svarsfrekvensen var ca 90 %. Drygt 100 branscher berör- des.

Den totala mängden kemiskt avfall uppgår till drygt 1 milj. m3/år. Vatteninnehållet i vissa avfall kan dock vara mycket högt. Enligt annan beräkningsgrund var den totala avfallsmängden 16 000 ton. Oljeavfallet uppgick till ca 7 500 m3.

Behandlingsmöjligheterna redovisas enligt följande:

Återvinning 13 % Oskadliggörande (destruktion etc.) 87 % Tillfällig lagring 1 %

För detaljer hänvisas till bilagor i inventeringsrapporten Kemiskt av- fall i Stockholm.

I anslutning till utredningen gjordes en särskild bearbetning av ke- miskt avfall från företag med mindre än 5 anställda. Resultatet har re- dovisats av naturvårdsverket (PM 486). Bl. a. kunde konstateras att dessa små företag svarar för ca 7 % av den totala mängden kemiskt av— fall.

Kommunen har avtal med Industridestillation för omhändertagande av samtliga från kommunen ankommande spilloljor, lösningsmedel, fär- ger samt avfall från kemiska industrier och liknande. Företaget har er- bjudit sig att inom ramen för gällande avtal fungera som huvudman för omhändertagande av kemiskt avfall inom kommunen.

I Stockholm har under det senaste året vid två tillfällen gjorts under-

• Sida 179
•  Original

Prop. 1975: 32 111

sökningar om förekomsten av kemiskt avfall som omhändertas i för- bränningsanläggningama i Högdalen och Lövsta. Undersökningarna omfattade kemiskt avfall i industriavfall och hushållsavfall. Av under— sökningarna framgår att relativt många typer av kemiskt avfall ingår-'i - såväl industriavfallet som i hushållsavfallet. Exempel på ämnen som på- träffats är trikloretylen,. koltetraklorid, tjära, oljefärger, spillolja, trans— formatorolja, fotogen, fetter av olika slag, ogräsmedel, olika typer av lim, denaturerad sprit, blymönja och olika typer av förtunningsvätskor.

Mängdema kemiskt avfall är inte särskilt stora men kan ändå bidra till korrosionsskador i förbränningsugnamas ångpannor. Det kan heller inte uteslutas att det vid förbränning av kemiskt avfall kan uppkomma luft- föroreningar.

I-Iälsovårdsförvaltningen har under 1972 mottagit 40 anmälningar om olägenheter orsakade av olja och kemikalier. Av dessa avsåg 12 anmäl- ningar verksamheter där fortlöpande hantering sker av olja eller kemi- kalier. 15 anmälningar avsåg direkta olyckshändelser (överfyllnad eller läckage från cistern). Tömning av olja eller kemikalier direkt på marken i uppenbar avsikt att göra sig av med substansen kunde konstateras i 6 fall.

Stockholms kommun har i anslutning till Lövsta förbränningsanlägg- ning haft en så kallad slamgrop avsedd för mottagning av slam från re- ning av gatubrunnar m. m. Denna slamgrop utnyttjades dock otillbörligt för tömning av avloppsslam, spilloljor, bottenslam från oljecisterner samt för diverse kemiska avfallsprodukter. Då stor risk förelåg för läc- kage till Mälaren stängde gatukontoret den 15 oktober 1971 slamgropen vid Lövsta och hänvisade avfallslämnama till bl. &. ID.

14.14 UKA-utredningen om kemiskt avfall

Utredningen rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m. m. (UKA) avlämnade i februari 1973 betänkandet Kemiskt av- fall — uppgifter och organisation, del II (Ds Jo 1973: 1).

I betänkandet ges vissa allmänna riktlinjer för hanteringen av ke- miska avfall och utredningen pekar på olika åtgärder som i samverkan mellan myndigheter och berörda industribranscher bör vidtas för att re— ducera avfallsmängderna. Bl. a. anser utredningen att utbyggnad av in- samlings- och behandlingsresurser bör ske stegvis och i anslutning till branschvisa inventeringar. Utredningen har därvid också pekat på beho- vet av en enhetlig terminologi och klassificering av avfall.

Dessutom betonas länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas stora betydelse när det gäller att åstadkomma en tillfredsställande avfallshan- tering. Bl.a. bör, enligt utredningen, nämnderna inhämta uppgifter om hur avfallet inom olika industrier hanteras och även i övrigt vidta så- dana åtgärder som främjar en helt lämplig avfallshantering.

• Sida 180
•  Original

Prop. 1975: 32 112

Ett av huvudförslagen i betänkandet är att 4 & kommunala renhåll- ningslagen ändras så att möjlighet skapas för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att besluta om kommunalt monopol på annat avfall än hushållsavfall. Enligt utredningen är det av olika skäl ännu inte möjligt att införa ett generellt kommunalt monopol på allt kemiskt avfall, möjligen med undantag för oljeavfall. Utredningen framhåller också att en utvidgning av monopolet bör föregås-av överläggningar med kommunförbundet och andra berörda. En förutsättning är också att möjligheter finns att ta hand om avfallet.

Vidare föreslår utredningen en ändring av -14 & läkemedelsförord- ' ningen som bemyndigar socialstyrelsen att meddela särskilda bestäm- melser för oskadliggörande av läkemedelsrester och läkemedelsembal- lage. Enligt utredningen bör erforderliga tillämpningsföreskrifter utfär- das i samråd med naturvårdsverket.

Vad gäller organisatoriska frågor föreslås att en särskild lednings- grupp knyts till naturvårdsverket. Denna grupp skall enligt utredningen ”verka för att de frågor av olika karaktär som har samband med ke: miskt avfall skall få en så tillfredsställande lösning som möjligt”. "Enligt utredningen bör naturvårdsverket. industriverket, kommunförbundet, industriförbundet och IVL i första hand vara representerade. Vidare bör en samordnande tjänsteman knytas till gruppen. Gruppens uppgift blir att först göra en översiktlig genomgång av hela det aktuella området och utarbeta en bestämd tids- och prioriteringsplan. Därefter avses avfalls-- frågorna inom olika branscher tas upp till behandling enligt en särskild plan. Utredningen förutsatte att kostnaderna för varje branschundersök- ning skulle kunna fördelas mellan stat, kommun och berörda branscher.

Utredningen föreslår dessutom att nu gällande statliga stöd till av- fallsbehandling utvidgas till att även avse bidrag till anskaffande av 10- kaler för lagring. Statsbidraget skulle enligt förslaget utgå med högst 50

Efter remiss har yttranden-över betänkandet avgetts av socialstyrel— sen, giftnämnden, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Stockholms län efter hörande av Stockholms, Södertälje, Nynäshamns, Huddinge, Sund- bybergs, Upplands-Väsby'och Järfälla "kommuner, länsstyrelsen i Jönkö- pings län efter hörande av Jönköpings kommun, länsstyrelsen i Göte-' borgs och Bohus län, länsstyrelsen i-Örebro län efter hörande av örebro och Hallsbergs kommuner, miljökostnadsutredningen, Institutet för vat- ten- och luftvårdsforskning-(IVL), Svenska kommunförbundet samt Svc- riges industriförbund efter hörande av kemikontoret.

Utredningens förslag till ändring. av 4 % kommunala renhållningslagen har fått ett blandat mottagande. Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket och länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt verket är det viktigt att sam- råd först sker med kommunförbundet och andra berörda organ. Lik- nande synpunkter framförs av länsstyrelsen som särskilt pekar på beho-

• Sida 181
•  Original

Prop. 1975: 32 113

vet av kostnadsuppskattningar för kommunernas-del. Från övriga läns-"- styrelser anförs tveksamhet till förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdar att ett utvidgat monopol ännu inte torde vara aktuellt att införa med hänsyn till .den bristande kännedomen om avfallsproble- mets storlek och art även om man inte motsätter sig .att de rättsliga möj- ligheterna nu införs. Länsstyrelsen i Örebro län anser att den föreslagna ändringen kan vara ändamålsenlig men betonar samtidigt att bristen på behandlingsresurser gör att denna lagändring-inte får. någonreell inne- börd. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län finns det anledning att avvakta för att se vad kommunerna och industrin själva kan åstadkomma. I lik- het med flera andra remissmyndigheter anser länsstyrelsen att till- gång till behandlingsresurser är en förutsättning för den föreslagna lagändringen. Stockholms kommun hävdar att tillräckliga skäl inte an- förts för att staten skall ges denna bestämmanderätt över kommunerna. Man påminner om att redan gällande bestämmelser ger kommunerna möjlighet att på eget initiativ införa monopol för det kemiska avfallet. Socialstyrelsen avstyrker förslaget och menar att ett frivilligt kommu-' nalt monopol bör eftersträvas. Styrelsen-hävdar också att kommunerna måste anses som för små enheterför att ta emot och bygga upp behand—' lingsanläggningar för olika typer av Specialavfall. Svenska kommunför- bundet avstyrker med liknande motiveringar som de som anförts av Stockholms kommun och socialstyrelsen. Det föreslagna monopolet kan enligt kommunförbundet också leda till att på kommunerna överförs det ansvar som ligger på de avfallsproducerande industrierna liksom på sta- ten som ytterst ansvarig för miljövården i landet.

Förslaget till ändring av 14 & läkemedelsförordningen tillstyrks av sa- cialstyrclseu och länsstyrelsen i Örebro län, men lämnas i övrigt utan erinran.

Den föreslagna ledningsgruppen knuten till naturvårdsverkets renhåll- nings- och avfallsenhet, avstyrks av naturvårdsverket. Verket anser att den föreslagna organisationsförändringen inte innebär någon fördel ur effektivitetssynpunkt. I stället befaras att en sådan organisation skulle försvåra en effektiv handläggning och eventuellt innebära ett orationellt dubbelarbete. Verket förordar i stället en-personell förstärkning till den befintliga organisationsformen. Verket hänvisade också till den då på- gående översynen av verkets organisation. Övriga remissinstanser till- styrker förslaget eller lämnar det utan närmare kommentar. Socialsty— relsen framhåller dock att det är angeläget att även medicinsk och eko- logisk sakkunskap blir representerad i ledningsgruppen. Enligt länssty- relserna bör i ledningsgruppen även ingå en representant för länssty- relserna för att bl. a. praktiska och regionala synpunkter skall bli belysta. IVL ser i ledningsgruppen ett värdefullt komplement till de befintliga resurserna för praktiskt inriktat arbete inom avfallsområdet. Industriför- bundet hävdar att erfarenheten visar att en grupp av det slag som före-

• Sida 182
•  Original

Prop. 1975: 32 114

slås får goda möjligheter att prioritera och pröva de olika lösningar som kan bli aktuella beträffande olika former av kemiskt avfall.

Vad slutligen gäller förslaget om en utvidgning av statsbidraget av- styrks det endast av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen anser att lagring endast bör tillgripas i mycket speciella fall och menar vidare att lagringsverksamhet utan behandlingsanknytning kan bli en alltför be- kväm kvittblivningsmetod. Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan avseende. Kommunförbundet och länsstyrelsen i Jönkö- pings län anser dock att statsbidragsmöjligheten också skall utsträckas till att omfatta även kommunala mottagningsstationer för kemiskt avfall.

14.15. Arbetsgruppens överväganden och förslag

Enligt de uppskattningar som redovisats i föregående avsnitt uppkom- mer årligen ansenliga mängder kemiskt avfall av skilda slag i vårt land. Största delen av detta avfall uppstår som processavfall hos industrin. Många industriföretag har möjligheter att oskadliggöra avfall internt dvs. i anslutning till den anläggning där det uppkommit. Sådant oskad- liggörande har inte sällan inslag av återvinning.

Relativt stora mängder kemiskt avfall uppkommer emellertid under sådana förhållanden att avfallet måste transporteras bort för att oskad- liggöras på annat håll. Trots att landets resurser att behandla eller på annat sätt slutligt omhänderta kemiskt avfall ökat under senare år, ger det utredningsmaterial som redovisats i tidigare avsnitt enligt arbets- gruppens mening vid handen att nuvarande resurser är otillräckliga. Detta förhållande får antas vara en bidragande orsak till att enbart några kommuner utvidgat det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även industrins kemiska avfall.

Beträffande det kemiska avfallet saknas i dag från samhällets sida tillfredsställande kunskaper om mängd, art och sätt på vilket det slutliga omhändertagandet sker. Bl. a. med hänsyn härtill är samhällets faktiska möjligheter att utöva tillsyn och kontroll i fråga om hanteringen av ke- miskt avfall f.n. påtagligt begränsade. Enligt arbetsgruppens uppfatt- ning är detta allvarligt, eftersom det inte kan uteslutas att en hel del ke- miskt avfall hanteras på ett sätt som inte kan godtas från hälso- och mil- jöskyddssynpunkt. Det kan enligt arbetsgruppen antas att olämplig han- tering av kemiskt avfall är vanligare i mindre än i större företag. Detta torde i många fall förklaras av att de mindre företagen ofta inte förfo- gar över den kompetens och de kunskaper som behövs för att anpassa den egna avfallshanteringen till gällande regler.

Mot bakgrund av att olämplig hantering av kemiskt avfall i allmänhet får antas innebära risk för skada på människor eller i miljön måste ett bibehållande av nuvarande förhållanden anses inge allvarliga betänklig-

• Sida 183
•  Original

Prop. 1975: 32 115

heter. Arbetsgruppen anser därför_ att det från hälso- och miljö- skyddssynpunkter är nödvändigt att få till stånd en förbättring av för- hållandena på ifrågavarande avfallsområde. Gruppens överväganden och förslag inriktas på sådant kemiskt avfall som bedöms medföra hälso- eller miljörisker vid hanteringen (miljöfarligt avfall). Till sådant avfall vill gruppen främst hänföra olje- och lösningsmedelsavfall, kon- centrerat surt eller alkaliskt avfall, metallhaltigt resp. cyanidhaltigt av— fall från ytbehandlingsverksamhet ävensom bekämpningsmedelsavfall. Vidare bör till miljöfarligt avfall räknas avfall. som innehåller PCB. Om man undantar olje- och lösningsmedelsavfall, kan antas att övriga slag av miljöfarligt avfall förekommer i ganska begränsade mängder. Även en mindre mängd avfall kan emellertid vid oriktig hantering medföra risk eller skada av betydelse. I vissa fall kan avfallet ha sådan samman— sättning eller sådana egenskaper att omhändertagande och oskadliggö- rande av även små mängder blir förenat med svårigheter och höga kost- nader.

Målet bör enligt arbetsgruppen vara att skaffa samhället insyn i och kontroll av samtliga led i hanteringen av miljöfarligt avfall. För att detta mål skall uppnås måste samhällets möjligheter och befogenheter kraftigt förstärkas. Arbetsgruppen föreslår i likhet med UKA att kom- munalt renhållningsmonopol i fråga om miljöfarligt avfall införs över hela landet. Innan sådant monopol kan införas måste givetvis erforderlig organisation för insamlingen av avfallet byggas upp. Vidare måste till- räckliga resurser för behandling eller lagring av avfallet tillskapas.

Mot bakgrund av detta måste man räkna med att det kommer att ta en viss tid att genomföra förslaget. I överensstämmelse med vad arbets- gruppen anfört och föreslagit i fråga om befogenhet för regeringen att införa kommunalt renhållningsmonopol beträffande visst pappersavfall bör regeringen med stöd av bemyndigande i renhållningslagen också kunna föreskriva i vilka kommuner renhållningsmonopol skall gälla för miljöfarligt avfall. Det får förutsättas att sådan föreskrift inte meddelas förrän kommunen hunnit vidta erforderliga förberedelser för insam- lingen av det miljöfarliga avfallet. Föreskrift som nu avses bör lämp— ligen tas in i den tidigare nämnda renhållningskungörelsen.

För att skaffa sig ett tillräckligt underlag för beslut rörande den ren- hållningsorganisation som behövs till följd av det föreslagna renhåll- ningsmonopolet måste kommunerna som en första åtgärd inventera om- fattningen och arten av industrins miljöfarliga avfall. Kommunerna måste därvid ha tillgång till detaljerade uppgifter om avfallens mängd, art och ursprung. Vidare bör kommunen ha uppgift om hur avfallet tas om hand. Företag som driver verksamhet vari miljöfarligt avfall upp— kommer bör således enligt arbetsgruppens uppfattning vara skyldiga att anmäla verksamheten och däri uppkommande avfall till hälsovårds- nämnden. Om det behövs, bör företagen också vara skyldiga att lämna

• Sida 184
•  Original

Prop. 1975: 32 i 16

närmare uppgifter om avfallets innehåll. Kostnaden för att ta fram be- hövliga uppgifter skall åvila vederbörande företag.

Arbetsgruppen anser att kommunerna bör vidta skyndsamma åtgär- der i syfte att utvidga renhållningsmonopolet till miljöfarligt avfall. En— ligt gruppens uppfattning bör sådant monopol kunna vara infört i alla kommuner senast inom fem år.

Betydelsefulla led i hanteringen av miljöfarligt avfall är insamlingen och den därefter följande transporten till behandlingsanläggning. Det är viktigt att såväl insamlingen —— däri inbegripet den tillfälliga lagring som kan behöva förekomma — som transporten sker på ett kompetent sätt och med ändamålsenlig utrustning. 'De nuvarande förhållandena i fråga om vägtransporter av miljöfarligt avfall är inte tillfredsställande. - Också beträffande vägtransporter är det därför nödvändigt med ökad - insyn och kontroll från samhällets sida. Även om renhållningsmonopol innebär en viss kontroll också av transporterna, är det enligt arbetsgrup- pen motiverat att införa tillståndsplikt för den som yrkesmässigt vill transportera miljöfarligt avfall på väg. Kommun bör beträffande egen transportverksamhet vara undantagen från skyldighet att söka tillstånd. Länsstyrelsen bör vara tillståndsmyndighet.- För att få tillstånd beviljat bör sökanden kunna visa att-han har personella, tekniska och ekono— miska förutsättningar att transportera miljöfarligt avfall på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Endast den som ' har de tillstånd som kan erfordras för verksamheten enligt gällande lag- stiftning bör beviljas tillstånd att transportera miljöfarligt avfall. Av sö- kanden bör dessutom krävas att han ställer godtagbar säkerhet för be- handlingskostnaderna för sådant avfall som han temporärt lagrar. Läns— styrelsen bör kunna meddela föreskrift om den största mängd miljöfar- ligt avfall som samtidigt får förvaras hos transportföretaget i avvaktan på transport till behandlingsanläggning."

Tillstånd som nu avses måste självfallet kunna återkallas, om till- ståndshavaren åsidosätter vad som åligger honom enligt de bestämmel- ser som gäller för den aktuella transportverksamhcten. Därutöver bör återkallelse kunna ske, om det inträffar sådan omständighet som skulle medfört att tillstånd inte skulle ha meddelats.

För företag som i likhet med RECI sysslar med insamling och trans- port av miljöfarligt avfall och därvid nyttjar enbart kontrakterade resur- ser synes det enligt arbetsgruppen inte finnas anledning införa tillstånds- plikt. När kommunalt renhållningsmonopol utvidgas till att omfatta också sådant miljöfarligt avfall som dessa företag f.n. samlar in, får företagens fortsatta verksamhet grundas på avtal med vederbörande kommun.

Om arbetsgruppens hittills framlagda förslag om miljöfarligt avfall genomförs, kommer en- påtaglig förbättring på ifrågavarande avfallsom— råde att inträda. Så länge behandlingsresurserna för sådant avfall som

• Sida 185
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 117

nyss konstaterats är otillräckliga kommer emellertid den avgörande för- bättringen inte att ske. Arbetsgruppen anser det vara nödvändigt att en " utbyggnad av behandlingsresurserna för miljöfarligt avfall kommer till stånd främst för att fler avfallstyper skall kunna behandlas samt för att få en bättre regional täckning. Enligt arbetsgruppen måste det också fin- nas en viss beredskap föratt klara av behandlingsbehov som i dag inte - är kända. Införs kommunalt renhållningsmonopol mera allmänt i fråga om miljöfarligt avfall kommer behovet av behandlingsresurser att öka. En utbyggnad torde f. ö. såsom nyss påpekats kunna anses vara en av förutsättningarna för att renhållningsmonopolet skall kunna sträckas ut till att omfatta miljöfarligt avfall i alla kommuner.'- Det förefaller lämp- - ' ligt att låta utbyggnaden ske stegvis i takt med det behov som skapas ge— nom att ifrågavarande renhållningsmonopol införs i allt fler kommUner. Den framtida behandlingsverksamheten, som också bör inbegripa lång- tidsförvaring av sådant avfall som av tekniska": eller ekonomiska skäl ' f.n. inte kan återvinnas eller oskadliggöras, bör ha sådan-bredd att i princip alla slag av miljöfarligt avfall skall kunna tas" om hand. Med ' hänsyn till att det råder osäkerhet om de mängder och de olika slag av miljöfarligt avfall som måste omhändertas framstår det som- motiverat att i inledningsskedet prioritera utbyggnad av lagringsresurser.

Arbetsgruppen anser att det från samhällets sida måste krävas att be-' handlingsverksamhet av ifrågaVarande slag måste bedrivas uthålligt un-- der samhällsansvar. Det måste "finnas garanti för att allt miljöfarligt av- fall verkligen blir omhändertaget och att detta sker på ett från hälso- Och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt.

Produkt- och processutveckling inom industrin, råvaruknapphet och konjunktnrväxlingar är några faktorer som orsakar snabba förändringar på avfallsmarknaden. Den osäkerhet om marknadens utveckling som så- lunda råder har lett till att behandlingsresurser'i första hand skapats för sådant avfall som är relativt lättbehandlat och ens'artat och som samti-' digt innehållit återvinningsbara produkter med visst marknadsvärde. Möjligheterna till kommersiellt utnyttjande av de återvunna produk- terna har uppenbarligen varit en drivfjäder för etablering av verksamhet - - med inriktning på sådant avfall. Som exempel på" här avsett avfall kan nämnas avfallsolja. Emellertid har på senare tid framkommit eller pla- nerats resurser även för avfall för vilka återvinningsmöjligheter helt sak- nas eller där värdet av återvinningsprodukten är så osäkert att mottag- ningen måste bygga på avgifter som täcker hela kostnaden för omhän— ' dertagande och behandling. Även om intresset varit störst för behand- lingsverksamhet för att få fram säljbara produkter har sålunda initiativ till annan behandlingsverksamhet inte saknats. Enligt arbetsgruppen kan man emellertid inte räkna med att satsning på detta område från privata företag kommer att ske i sådan takt och omfattning att föreliggande och kommande behandlingsbehov verkligen blir tillgodosedda och att till-

• Sida 186
•  Original

Prop. 1975: 32 118

räcklig hänsyn tas till lämpligaste lokalisering ur avfallsproducentemas synvinkel. Visserligen kommer en utvidgning av det kommunala renhåll- ningsansvaret även till miljöfarligt avfall att medföra ett bättre och säk- rare marknadsunderlag med därav följande ökad stabilitet för behand-- lingsverksamhet avseende sådant avfall av alla slag. Å andra sidan kan inte bortses från att avfallsmarknaden beträffande nu aktuella produkter kännetecknas av stor föränderlighet i behovet av behandlingsresurser. Med den utveckling som skett på det tekniska området —-— bl. a. under trycket av ökade insatser inom miljövårdsområdet i allmänhet och till- fällig eller mer långvarig knapphet på råvaror -— måste man bl. a. räkna med att nya eller effektivare behandlingsmetoder slår igenom med risk för att redan etablerade resurser kommer i underläge eller blir onyttiga.

Mot bakgrund av ovan redovisade skäl anser arbetsgruppen att ett ge- nomförande av UKA:s förslag om en särskild ledningsgrupp för att ut- arbeta planer för olika industribranschers behandling av sitt avfall med all sannolikhet inte kommer att leda till det resultat arbetsgruppen efter- strävar. Arbetsgruppen anser att enda garantin för att allt miljöfarligt avfall blir omhändertaget på ett tillfredsställande sätt är att samhället tar över hela det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhänderta— gandet av sådant avfall. Detta bör ske genom att det tillskapas ett av staten, kommunerna och näringslivet gemensamt ägt behandlingsföretag som i princip får ensamrätt att behandla miljöfarligt avfall. Kommun bör dock även i fortsättningen ha möjlighet att anordna långtidsförva— ring av miljöfarligt avfall. Arbetsgruppen finner det naturligt att SAKAB kommer att utgöra del av det tänkta behandlingsföretaget.

Arbetsgruppen anser att tillskapandet av ett företag med organisato- riskt ansvar för behandlingen av miljöfarligt avfall ger en del ytterligare fördelar. Bl. a. ökar möjligheterna att få en god beläggning i behand- lingsanläggningarna och det blir lättare att planera framtida investe- ringar. På grund av att kostnaderna för behandling till övervägande del är fasta är det viktigt att få en god beläggning. Annars kan företaget råka i ekonomiska svårigheter. Allt avfall behöver givetvis inte tas om hand vid behandlingsföretagets egna anläggningar. Det kan vara ratio- nellt att utnyttja kapacitet som finns på annat håll inom eller utom lan- det.

Enligt arbetsgruppen bör förhandlingar som syftar till ett samgående med behandlingsföretaget tas upp med de företag som nu driver särskild rörelse för att behandla miljöfarligt avfall. Därigenom kan en lämplig samordning av nuvarande resurser ske. Även efter reformens genomfö- rande bör det i viss omfattning vara möjligt för andra behandlingsföre- tag att driva verksamhet som nu avses efter särskilt tillstånd.

Det är enligt arbetsgruppens mening viktigt att betingelserna för till- verkningsindustrin inte i onödan försvåras genom hittills framlagda för- slag om kommunalt renhållningsmonopol och behandlingsansvar. I prin— .

• Sida 187
•  Original

Prop. 1975: 32 119

cip bör industriföretagen ges möjlighet behandla sitt avfall på det mest rationella och ekonomiskt fördelaktiga sättet under förutsättning att den avsedda behandlingen står i överensstämmelse-med de krav som ställs i miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det måste anses önskvärt att företagen i första hand strävar efter interna lösningar på sina avfallsproblem. För att intern behandling av det avfall som det här gäller skall få ske enligt gällande bestämmelser. torde krävas att verksamheten prövats enligt miljöskyddslagen. Det finns därför enligt arbetsgruppen inte anledning att ha en ordning enligt vilken renhåll- ningsmonopol eller ensamrätt för behandlingsföretaget gäller i de fall då miljöfarligt avfall behandlas i anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer. Företag med intern behandling bör dock inte vara undan- taget från tidigare föreslagen skyldighet att till hälsovårdsnämnden an- mäla verksamheten och däri uppkommande avfall.

Från samhällets sida bör man enligt arbetsgruppen också se positivt på att industriföretag samarbetar när det gäller behandling av miljöfar- ligt avfall. Om ett tillverkningsföretag har kapacitet att i sina anlägg- ningar återvinna eller oskadliggöra också viss mängd miljöfarligt avfall från annat sådant företag, framstår det som naturligt att företagen sam- verkar. För det behandlande företaget kan sålunda det miljöfarliga av- fallet i dessa fall utgöra antingen en råvaruresurs som jämte andra råva- ror sätts in i produktionen eller ett avfall som man har kapacitet att oskadliggöra. Oskadliggörandet torde kunna ske såväl i anläggning som är avsedd för att ta om hand det behandlande företagets eget avfall som i anläggning som i huvudsak är avsedd för annat ändamål. [ samman— hanget bör påpekas att nordiska avfallsbörsen har till uppgift att främja sådan samverkan som här åsyftas.

Under förutsättning att behandlingen av avfallet sker i enlighet med miljöskyddslagstiftningens krav bör den form av samarbete som nu be- skrivits inte hindras eller onödigtvis försvåras genom behandlingsföreta— gets inrättande. Samhället bör emellertid beredas möjlighet att kontrol- lera att angivna krav uppfylls. Med hänsyn härtill bör det företag som skall behandla avfallet vara skyldigt att söka särskilt tillstånd till den av- sedda behandlingen. Detta bör gälla oavsett om det behandlande företa- get i juridisk mening är samma företag som det som lämnar avfallet. Be- hovet av särskild kontroll inträder enligt arbetsgruppen så snart miljö- farligt avfall måste transporteras bort för behandling. Sådant tillstånd som här avses skall beviljas, om det visas att behandlingen kommer att ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens enligt miljöskyddsla- gen. Fråga om särskilt behandlingstillstånd bör lämpligen prövas av länsstyrelsen. .

Samarbete mellan industriföretag för att behandla miljöfarligt avfall kan också innebära att två eller flera företag går ihop om att bygga upp en gemensam anläggning för återvinning eller oskadliggörande. Även

• Sida 188
•  Original

Prop. 1975: 32 120

om man som nyss framhållits bör se positivt på den typ av samarbete som det här gäller, kan det med hänsyn till nyss gjort ställningstagande för inrättandet av behandlingsföretaget uppenbarligen inte få vara-en rättighet att etablera och driva särskild behandlingsrörelse vid sidan av behandlingsföretaget. I likhet med vad arbetsgruppen nyss'föreslagit i fråga om befintliga behandlingsföretag bör dct'dock med särskilt till- stånd vara möjligt att etablera särskild behandlingsrörelse efter refor- mens ikraftträdande. Frågan huruvida sådan behandlingsrörelse skall få inrättas måste bedömas såväl från miljöskyddssynpunkt som'från sam- hällsekonomiska synpunkter. Prövningen av-frågan om särskilt behand- lingstillstånd i nu avsedda fall är av sådan karaktär att den bör an- ' komma på regeringen. "

Arbetsgruppens förslag i fråga om särskilt tillstånd att yrkesmässigt behandla miljöfarligt avfall vid sidan av behandlingsföretaget innebär sammanfattningsvis att dylikt tillstånd kan avse" sådan avfallsbehandling som sker dels hos företag vars huvudsakliga verksamhet är inriktad på annat än återvinning eller'oskadliggörande av miljöfarligt avfall, dels hos företag som vid reformens ikraftträdande driver eller därefter inrät- tar särskild behandlingsrörelse. Tillståndsfrågan prövas i det först nämnda fallet av länsstyrelsen och i det senare fallet av regeringen. Sär- skilt tillstånd bör enligt arbetsgruppen inte få avse långtidsförvaring' med hänsyn till att lagringsresurserna lämpligen bör koncentreras till behandlingsföretaget.

Bl. a. med tanke på den nordiska avfallsbörsens verksamhet bör före-' tag som har miljöfarligt avfall också ha rätt att för slutligt omhänderta- gande anlita behandlingsanläggning utomlands. Emellertid bör svensk myndighet ha möjlighet att kontrollera att omhändertagandet i det andra landet kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Annars finns risk för att svenska företag för att ' undgå den kostnad som en mil-jöriktig behandling drar med sig sänder sitt avfall till utländskt företag som inte driver seriös behandlingsverk— samhet. Enligt arbetsgruppens uppfattning finns inte anledning att tillåta svenska företag att medverka i' sådan avfallshantering. Särskilt tillstånd- bör därför krävas för att utförsel av miljöfarligt avfall skall få ske. Be- handlingsföretaget bör dock vara undantaget från skyldighet att söka tillstånd. Med hänsyn till att det vid prövning av fråga om tillstånd inte så sällan torde bli nödvändigt att samråda med miljömyndighet i motta- garlandet bör prövningen ankomma på naturvårdsverket.

När miljöfarligt avfall skall behandlas hos företag som erhållit särskilt tillstånd till behandling förefaller det vara opraktiskt att i de fall ren— hållningsmonopol gäller ha en ordning enligt vilken avfallet skall trans- porteras bort genom kommunens försorg. Detsamma tor'de gälla när miljöfarligt avfall efter särskilt tillstånd skall sändas utomlands. Arbets- gruppen föreslår att en anmälan till kommunen i nu avsedda fall bör

• Sida 189
•  Original

Prop. 1975: 32 121

medföra att bestämmelsen om renhållningsmonopol inte är tillämplig. Behövliga föreskrifter om anmälningsförfarandet bör meddelas av na- turvårdsverket.

Behandlingsföretaget bör ha samarbete med behandlingsföretag i de övriga nordiska länderna för att få till stånd en lämplig nordisk sam- ordning av resurser på förevarande område. Samarbete bör också eta- bleras med den nordiska avfallsbörsen .

Kostnaderna för behandlingsföretagets verksamhet skall 1 princip be- talas av dem som utnyttjar företagets tjänster. De avgifter som tas ut skall sålunda täcka utöver rörliga kostnader också _kalkylmässiga av- skrivningar och ränta på allt arbetande kapital. Enligt arbetsgruppen bör inflytande avgifter däremot inte ge vinst i företagsekonomisk me- ning. Av flera skäl kan det emellertid vara svårt att'nå full täckning för __ kapitalkostnaderna. Intäkterna kan vara svåra att. kalkylera-på grund av avfallsmarknadens föränderliga karaktär. Detsammagäller när resur- serna är under uppbyggnad. . .

Arbetsgruppen vill framhålla att avgift för transport och. behandling av avfallet skall av kommunerna fastställas och tas ut med stöd av lagen om kommunala renhållningsavgifter. Av behandlingsföretaget tilläm: _ pade avgifter kommer sålunda att ligga till grund för kommunens ren- hållningstaxa. Arbetsgruppen förutsätter att kommuner och behand- lingsföretaget kommer att reglera sina mellanhavanden genom avtal.. Avgifterna kommer också att få betydelse för industrin när det gäller att avgöra frågan om miljöfarligt avfall skall behandlas hos behandlingsfö— retaget eller genom utnyttjande av annan resurs. .

De avgifter som tas ut för omhändertagande av miljöfarligt avfall som skall långtidsförvaras bör vara satta så. att de täcker inte bara för- varingskostnaderna utan även förväntade. framtida behandlingskostna—

der. Behandlingsförctaget bör vara skyldigt att särskilt fondera medel . . som är avsedda för framtida behandlingskostnader. Även om företag med särskilt tillstånd att behandla-miljöfarligt avfall inte tillåts att lång- tidsförvara sådant avfall, kommer temporär förvaring av avfall att äga rum hos sådant företag. Enligt arbetsgruppen bör tillstånd somnu avses kunna förenas med föreskrift om. att företaget skall ställa godtagbar sä- kerhet för behandlingskostnaderna för temporärt lagrat avfall. Det finns annars risk för att dessa kostnader drabbar det allmänna, om tillståndet återkallas eller företaget av annan orsak upphör med verksamheten.

Med hänsyn till att det är.uttalade samhälleliga intressen som ligger- bakom förslaget att inrätta behandlingsföretaget och bygga ut nuvaä rande behandlingsresurser för miljöfarligt avfall förefaller det naturligt att staten på lämpligt sätt garantera-r finansieringen av företagets fasta investeringar. Också den risk som enligt vad-förut sagts finns för att full täckning för kapitalkostnaderna inte alltid erhålls talar för att staten. bör. garantera finansieringen av dessa investeringar. Finansieringen av nöd-

• Sida 190
•  Original

Prop. 1975: 32 122

vändiga investeringar kan tänkas ske med utnyttjande av befintliga stat- liga stödformer t. ex. enligt kungörelsen om statligt stöd till' avfallsbe- handling. Men även andra former kan tänkas. Formerna för finansie- ringen bör avgöras vid förhandlingar mellan behandlingsföretagets:in-_ tressenter. .

Om reformen genomförs, bör enligt arbetsgruppens mening statligt stöd till avfallsbehandling varom nu är fråga endast undantagsvis utgå till annat företag än behandlingsföretaget. '

Behandlingsföretagets investeringar bör avse anläggningar som skall tillämpa etablerad teknik. Forsknings- och utvecklingsarbete på behand- lingsområdet bör sålunda enligt arbetsgruppen bedrivas i huvudsak utanför behandlingsföretaget. Det statliga stödet till forsknings- och ut- vecklingsarbete i fråga om avfallsbehandling bör ske i samma former som hittills. Om det är påkallat, bör behandlingsföretaget dock kunna delta i finansieringen av visst angeläget utvecklingsarbete.

Såsom antytts i avsnittet om gällande bestämmelser är lagen om hälso- och miljöfarliga varor i princip tillämplig på sådant avfall som avses med arbetsgruppens nu redovisade förslag. Också vissa bestäm- melser av allmän karaktär i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga va- ror äger tillämpning på miljöfarligt avfall. Mot bakgrund härav förefal- ler det både naturligt och lämpligt att ha de grundläggande författnings- bestämmelsema för ifrågavarande reform i nämnda lag. Regeringen torde inte med stöd av gällande bemyndigandebestämmelser i lagens 5— 10 && kunna införa den föreslagna ensamrätten för behandlingsföreta- get. Arbetsgruppen föreslår därför att det i lagen skall tas in en ny para- graf, som innehåller bemyndigande för regeringen att föreskriva att yr- kesmässig behandlingsverksamhet endast får bedrivas av juridisk person vari staten har inflytande. Bestämmelser om behandlingsföretaget och om särskilt tillstånd att vid sidan av företaget bedriva avfallsbehandling kan sedan tas in i nyssnämnda tillämpningskungörelse eller i en särskild författning. Då det förstnämnda alternativet kräver en relativt genom- gripande omarbetning av kungörelsen i redaktionellt hänseende, har ar- betsgruppen stannat för alternativet med en särskild författning. Enligt arbetsgruppen kan erforderliga föreskrifter för att genomföra vad grup- pen föreslagit i fråga om anmälningsskyldighet för verksamhet, vari mil- jöfarligt avfall uppkommer, och i fråga om tillstånd till yrkesmässig transport av miljöfarligt avfall meddelas med stöd av 9 & resp. 6 & lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt 9 5 kan regeringen föreskriva sådan anmälningsskyldighet och enligt 6 & kan regeringen eller myndig- het som regen'ngen bestämmer föreskriva att hälso- och miljöfarlig vara av visst slag får hanteras endast efter särskilt tillstånd eller att för hante- ring av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. De bestämmelser som behövs för att reglera nu angivna frågor om anmälan och tillstånd bör tas in i samma författning som bestämmelserna om behandlingsföre-

• Sida 191
•  Original

Prop. 1975: 32 123

taget. Arbetsgruppen föreslår att författningen kallas förordningen om miljöfarligt avfall. ' '

För att undvika tillämpningssvårigheter är det enligt arbetsgruppens mening nödvändigt att i den föreslagna förordningen genom en uppräk- ning peka ut de avfallsslag som skall anses miljöfarliga och för vilka den föreslagna regleringen skall gälla. I huvudsak bör därmed de avfallsslag som inledningsvis nämndes komma i fråga dvs. olje- och lösningsmedels- avfall, koncentrerat surt eller alkaliskt avfall, metallhaltigt, cyanidhal- tigt resp. PCB-haltigt avfall ävensom bekämpningsmedelsavfall. 1 det konkreta fallet kan det förhålla sig så att visst avfall som enligt den an- givna uppräkningen skall omfattas av den tänkta förordningen inte kan anses falla under definitionen på hälso- och miljöfarlig vara i l 5 första stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I sådant fall är lagens bestämmelser inte utan vidare tillämpliga. Inte heller den föreslagna för- ordningen kommer att gälla i den utsträckning som den meddelats med stöd av lagens föreskrifter. Enligt arbetsgruppen torde det från miljö— skyddssynpunkt framstå som angeläget att angivna avfall omfattas av regleringen i den tänkta förordningen om miljöfarligt avfall, även om visst avfall i det särskilda fallet inte skulle anses utgöra hälso- och miljö- farlig vara. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen att regeringen med stöd av 1 5 andra stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreskriver att vad i lagen sägs skall gälla i fråga om de i förordningen uppräknade avfallsslagen. För att förordningens tillämpningsområde inte skall bli för vittomfattande bör naturvårdsverket få befogenhet att undanta visst slags avfall.

Naturvårdsverket bör få bestämma att också annat avfall än som sär- skilt uppräknats bör omfattas av regleringen, om avfallet kan anses ut- göra hälso- och miljöfarlig vara enligt 1 5 första stycket nämnda lag. Det bör vidare ankomma på naturvårdsverket att offentliggöra vägle- dande förteckning över miljöfarligt avfall. I en sådan förteckning kan avfallsslagen anges mera precist än i förordningen.

Genom den av arbetsgruppen nu förordade lagstiftningsmetoden vinns den fördelen att särskilda ansvars— och tillsynsbestämmelser inte behöver meddelas. Bestämmelser i dessa ämnen i lagen om hälso- och miljöfarliga varor blir tillämpliga också på den reglering av miljöfarligt avfall som nu föreslås. I fråga om detta avfall kommer också tillsynsbe- stämmelsema i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor att vara till- lämpliga. Detsamma gäller vissa andra i kungörelsen intagna bestämmel- ser såsom bestämmelser om rätt för produktkontrollnämnden att med- dela föreskrifter i vissa fall samt beslut huruvida viss vara är att anse som hälsofarlig eller miljöfarlig.

Som förut antytts bör föreskrifter om renhållningsmonopol beträf- fande miljöfarligt avfall och undantag från sådant monopol tas in i tidi— gare omtalad renhållningskun'görelse.

• Sida 192
•  Original

Prop. 1975: 32 - 124

När det gäller läkemedel och läkemedelsavfall kommer den. före- slagna förordningen inte att vara tillämplig. Oskadliggörande av läkeme- del regleras uteslutande i läkemedelsförordningen. Enligt arbetsgruppen bör en skärpning av dessa bestämmelser ske genom att socialstyrelsen, i likhet med vad UKA föreslagit, åläggs att. meddela föreskrifter om oskadliggörande av läkemedel. - .

Enligt 40 & miljöskyddslagen kan länsstyrelsen meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för . att lagens bestämmelser skall efterlevas.-Sådant föreläggande kan t. ex. . gå ut på en skyldighet att låta oskadliggöra visst miljöfarligt avfall som lagrats. Efterkommes inte sådantföreläggande, skall utmätningsmannen enligt 47 & tredje stycket miljöskyddslagen ombesörja att- åtgärden vid- tas. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i 39 å andra styc- ._ . ket naturvårdslagen (1964: 822). Ifråga om_ tolkningen av dessa hand- räckningsbestämmelser kan konstateras att effekten av förelägganden som är aktuella skulle försämras avsevärt om den försumlige inte be- hövde betala kostnaden för handräckningen.[Arbetsgruppen anser för . sin del att lagstiftaren ,torde utgått från att den.-försumlige._läven utan ut-

trycklig föreskrift skulle svara för- handräckningskostnaden. Vid till-' komsten av väglagen (1971: 948) gjordes emellertid ett uttalande (prop. 1971: 123 s. 207) som kan föranleda osäkerhet om innebörden av gäl- lande rätt i förevarande hänseende. För att.. undanröja d_en osäkerhet som kan råda bör enligt arbetsgruppen i 47 &. tredje stycket miljö-- skyddslagen läggas till att åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad.

Efter förebild av 20 & naturvårdskungörelsen bör i miljöskyddskungö- relsen tas in en bestämmelse om att kostnaden för handräckning som avses i 47 & miljöskyddslagen på begäran av utmätningsmannen skall, förskjutas av allmänna medel, närhandräckningen begärs av statlig myndighet. Handräckningskostnad i fall som avses i 47 % tredje stycket miljöskyddslagen kan i vissa fall t. ex. i. fråga om oskadliggörande av miljöfarligt avfall uppgå till betydande belopp. Tyvärr kan befaras att kostnaden i många fall. inte kan uttas av den försumlige. Kostnaden kommer följaktligen i sådana fall att få bäras av det allmänna. Med. hänsyn till anförda omständigheter finner arbetsgruppen det vara lämp- ligt att länsstyrelsen sam-råder med naturvårdsverket, innan länsstyrelsen _ begär handräckningen. Bestämmelserna om samrådsskyldighet i miljö- skyddskungörelsen bör sålunda kompletteras.

I sammanhanget vill arbetsgruppen fästa uppmärksamheten på att de medel som behövs för att förskottera sådan handräckningskostnad som här är aktuell ställs till länsstyrelsernas förfogande. Med hänsyn till ar- ten av de åtgärder som handräckningen i förevarande fall kan komma att avse förefaller det gruppen naturligt att kostnaderna bestrids från nionde huvudtiteln anslaget Bidrag till miljövårdande åtgärder inom in- dustrin m.m. Det bör ankomma på regeringen att betala ut behövliga

• Sida 193
•  Original

Prop. 1975: 32 125

medel till vederbörande länsstyrelse efter framställning i varje särskilt fall. Arbetsgruppen föreslår sålunda att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande till att få använda nämnda anslag även till ändamål som nu sagts.

Bestämmelserna om renhållningsmonopol, tillståndsplikt för trans- portföretag och bestämmelserna om behandlingsföretaget torde inte kunna träda i kraft förrän den 1 januari 1976. Övriga delar av förslagen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1975.

15. Slam från kommunala avloppsreningsverk

Innehållet i detta kapitel är främst en sammanfattning av ett material som naturvårdsverket sammanställt och som i sin helhet kommer att ges ut i verkets publikationsserie i början av år 1975. Socialstyrelsens anvis- ningar för användning av rötslam som jordförbättringsmedel redovisas också i detta kapitel.

15.1. Översiktlig beskrivning

Rening av avloppsvatten innebär att man på olika sätt fångar upp i vatten uppslammade och lösta föroreningar som sedan avskiljes i form av slam.

Mängden slam har under den senaste 10-årspcrioden ökat kraftigt till följd av den snabba utbyggnaden av avloppsreningsverk och de succes- sivt skärpta kraven på effektivare rening. Det kan här erinras om att drygt 30 % av tätortsbefolkningen saknade rening för tio år sedan, medan motsvarande siffra i dag är knappt 1 %. Den högsta reningsgra- den —— kemisk och biologisk-kemisk rening — saknades i stort sett för 10 år sedan; i dag är drygt 50 % av tätortsbefolkningen anslutna till så- dana reningsverk.

Slammängdcn beräknas 1974 uppgå till närmare 6 milj. m3 räknat som slam med 4 % torrsubstanshalt. Den årliga tillväxten fram till 1980 har beräknats till 0,5—1,0 milj. m3. Detta slam måste fortlöpande undan- skaffas eftersom lagringskapaeiteten inom reningsverken som regel är mycket begränsad.

I samarbete med samtliga länsstyrelser har naturvårdsverket genom- fört en inventering av kommunernas slamhantering. Inventeringen avser förhållandena den 1 mars 1973 och omfattar samtliga tätorter. I nedan- stående tabell redovisas den årliga avskilda totalmängden slam vid av- loppsreningsverken. Den totala torrsubstansmängden är enligt denna sammanställning 210 000 ton per år.

• Sida 194
•  Original

I'rop. 1975: 32 126

Slam frun Mängd torrsubstans Avloppsreningsvcrk l70 000 ton,-får Ansluten industri 20 000 " Enskilda-1 slamavskiljare 10 000 '” Tillägg för kalkfiillning 10 000 " Sammanlagt 210 000 ton,-"'är

Beroende på använd reningsmetod uppkommer vid rening av av— loppsvatten följande lim-'zulzypcr av slam.

—— Primärslam (mekaniskt slam) utgörs av uppslammat material som medföljer avloppsvattnet och som vanligen avskiljs i en försedimen- teringsbassäng.

— Biologiskt slam (bioglam) bildas vid biologisk rening i luftningsbas- säng eller biobädd. — Kemiskt slam (kemslam) bildas vid avloppsvattnets behandling med fällningskemikalier (aluminiumsalter, järnsaltcr, kalk).

Dessa slamtypcr skiljer sig från varandra såväl i fråga om samman- sättning och egenskaper som genom den mängd slam per 1113 avloppsvat- ten, som bildas vid respektive reningsförfarande. Slammängden ökar av- sevärt med effektivare rening — ca 33 kg/person och år vid biologisk- kcmisk rening, jämfört med ca 18 kg/person och år vid mekanisk re- ning.

Gemensamt för alla slamtyper är att de innehåller stora mängder vat- ten. Beroende på typ av slam och reningsprocess ligger torrsubstanshal- ten hos det avskilda slammet på 0,5—4 % —— dvs. slammet innehåller 96—99,5 % vatten.

Slam innehåller nedbrytbara organiska ämnen som vid förvaring ger upphov till besvärande lukt. I primärt och biologiskt slam utgör orga— niskt material 60—80 % av torrsubstansinnehållet.

Kemiskt slam består till större delen av oorganiskt material från de använda fällningsmedlen. Slam innehåller också stora mängder mikroor- ganismer —— bakterier, vims, parasiter — oorganiska salter, bl.a. växt- näringsämnena fosfor och kväve samt metallsalter. Av undersökningar som gjorts vet man att drygt 80 % av allt råslam och 24 % av allt rötat slam innehåller salmonellabaktcrier. Om industriavloppsvatten tillförs re— ningsanläggningen kan metallinnehållet i slammet bli betydande. Bl.a. förekommer en rad metaller som kan ha skadliga miljöeffekter. Exem- pel på sådana ämnen är kvicksilver, bly och kadmium. Även andra skadliga ämnen — exempelvis olja och klorerade kolväten — kan på detta sätt tillföras slammet och försvåra dess behandling och/eller slut- liga omhändertagande.

För att på lämpligt sätt kunna hantera och slutligt omhänderta det avskilda slammet fordras som regel att det undergår viss behandling vid reningsverket. De behandlingsmetoder som främst kan komma ifråga är

• Sida 195
•  Original

Prop. 1975: 32 127

förtjockning, stabilisering och avvattning. På så sätt kan t. ex. transport- kostnader sänkas och behovet av områden för upplag minskas. Utöver dessa metoder kan behandlingen kompletteras med pastörisering. tork- ning, förbränning eller kompostering. Nedan ges en kort beskrivning av de olika behandlingsmetoderna.

Genom f ö r tj 0 0 k n in g ökar slammets torrsubstanshalt 2—3 gånger, varvid slamvolymen reduceras i motsvarande omfattning. Lukt- problem kan uppstå vid lång uppehållstid i förtjockningsanläggning.

S t a b il i s e r in g är en kontrollerad biologisk omvandlingsprocess, avsedd att minska risken för luktobehag och smittorisken vid vidare hantering och slutligt omhändertagande av slammet. Därför måste som regel allt slam — främst primärt och biologiskt _— genomgå sådan be- handling. Stabilisering kan ske genom rötning (anaerob stabilisering) el- ler långtidsluftning (aerob stabilisering). Kalkning kan under-begränsad tid ge motsvarande effekter som stabilisering genom att den biologiska nedbrytningen hämmas och viss avdödning av smittämnen sker.

Genom a v v a t t n in g ökar slammets torrsubstanshalt, medan slamvolymen reduceras i motsvarande grad. Avvattningen har stor bety- delse från transportekonomisk synpunkt och reducerar också miljöris- kerna vid slammets hantering.

I stora tätorter, där svårigheter kan uppstå att kontinuerligt borttrans- portera och slutligt omhänderta slam, trots långt driven mekanisk av- vattning, kan ytterligare reduktion av slamvolymen ske genom ter- mis k b eh a n d 1 in g i form av torkning eller förbränning. Termisk Slambehandling kräver relativt stora investeringar. Även driftkostna- derna kan bli betydande. Värmetorkat slam samt aska och slagg är in- vändningsfria från hygienisk synpunkt, däremot innehåller de fortfa- rande huvuddelen av slammets ursprungliga oorganiska ämnen (sal- terna). Genom volymminskning föreligger salter och farliga ämnen i högre koncentration än i slammet.

Vid torkning kan också betydande luktolägenheter uppstå. Värmetor— kat slam med höga torrsubstanshalter har något sämre verkan som jord— förbättringsmedel än avvattnat slam. Det kan också ge upphov till dammproblem.

Slammets behandling genom k 0 m p 0 ste r i n g bygger på förmult- ningsprincipen, som är en långsamt fortskridande biologisk nedbrytnings- process. Genom inverkan på olika mikroorganismer under lufttillträde omvandlas organiskt material till en stabil humusliknande substans. Komposteringseffekten påverkas gynnsamt av en balanserad tillsats av porösa kolhydratrika substanser. Förfarandet erbjuder därför en möjlig- het att samtidigt med slam behandla flera andra avfallsprodukter t. ex. bark eller hushållssopor. Ett projekt avseende sådan samkompostering

pågår för närvarande i samverkan mellan naturvårdsverket, STU och Laxå kommun.

• Sida 196
•  Original

Prop. 1.975: 32 128

Förutom en avsevärd vikt-, volym- och luktreduktion uppnås genom kompostering en långt gående mineralisering av materialet och näringen blir bättre tillgänglig för växterna. Samtidigt uppnås en reduktion av smittorisken, medan däremot slammets metallinnehåll inte påverkas.

I likhet med torkning och förbränning är kompostering en relativt dyr behandlingsmetod, i synnerhet om man för att påskynda processens för- lopp använder sig av en s. k. reaktoranläggning. Från miljösynpunkt kan dock kompostering ha många fördelar.

Flera av de nämnda behandlingsmetoderna medför olika grad av hy gie nis ering av slammet. Effekten är måttlig i samband med stabilisering, ökar vid kemisk fällning med släckt kalk, vid torkning eller kompostering, samt är fullständig vid förbränning. För att minska de hygieniska riskerna vid hantering av slam är en kompletterande biolo- gisk, kemisk eller termisk behandling önskvärd. Omfattningenloch gra- den av behandlingen måste avgöras med hänsyn till den epidemiologiska situationen och sättet för slammets slutliga omhändertagande. Behand- lingen kan också kompletteras med särskilda åtgärder. Klorering av slam är tänkbar men ger inte tillräcklig reduktion av sjukdomsalstrande organismer. Genom tillsats av bränd kalk uppnås en temperaturstegring (drygt 700 C), som i förening med högt pH i slammet ger en långt— gående hygienisering. Liknande effekt nås vid pastörisering genom di- rektinblåsning av lågtrycksånga. Pastöriseringsanläggningar fordrar om- fattande tillsyn och kan därför komma ifråga endast vid större avlopps- reningsverk.

Enligt en sammanställning som gjorts av naturvårdsverket undergår drygt 80 % av slammet något form av stabilisering. Tas också kalkbe- handlingen med i denna grupp, stiger procenttalet till omkring 90. Hy- gienisering förekommer till ca 30 %, främst i form av torkning och kalk- behandling. Närmare 80 % av slammet avvattnas, till större delen (60 %) i mekaniska anläggningar. Någon egentlig skillnad i behandling av slam, som deponeras i upplag respektive sådant som används för jordbruksändamål, har inte konstaterats. Närmare 70 % av allt slam för dessa båda ändamål underkastas för närvarande såväl stabilisering som avvattning.

De metoder för slutligt omhändertagande av slam, som för närva- rande tillämpas, är inte från alla synpunkter helt invändningsfria. Under vissa betingelser och under förutsättning att hanteringen sker under be- tryggande kontroll, har de dock bedömts medge god säkerhet vid hante- ringen och torde medföra obetydliga risker för människor och miljö.

En kritisk granskning av de för närvarande aktuella metoderna för omhändertagande av slam ger vid handen, att slutligt omhändertagande kan uppnås endast enligt två huvudprinciper:

— Deponering i upplag eller som utfyllnad. — Agrikulturell användning (för jordförbättring eller som jordersätt- ning).

• Sida 197
•  Original

Prop. 1975: 32 129

Torkning, förbränning och kompostering utgör endast led i bearbet- ningen av slammet. Omhändertagandet av därvid uppkomna produkter förutsätter i sin tur tillämpningen av endera av de ovan nämnda huvud- principerna.

Såväl vid deponering som vid agrikulturell användning står marken som slutlig mottagare av slammet. Problemställningarna blir dock något olika, beroende på sättet för omhändertagandet. I det ena fallet är det fråga om att förhindra störningar från punktvisa avfallskoncentrationer. I det senare fallet understryks nyttoaspekten — en form av återvinning, där främst slammets kvalitet måste ägnas särskild uppmärksamhet.

I anslutning till naturvårdsverkets tidigare nämnda slaminventering redovisas också en fördelning på olika former av slutligt omhänderta- gande av slam enligt nedanstående tabell.

Form för slutligt Procent av total Ton torrsubstans omhändertagande slammängd per år

Upplag 44 92 000 Jordbrukjjordförbättring 40 - 84 000 Lagun 10 21 000 Förbränning 2 3 000 Ovrigt 4 10 000

Totalt 100 210 000

Stora regionala skillnader visar sig också föreligga i behandlingsmeto- derna. I t. ex. Göteborg och i Västernorrlands län deponeras det mesta på tipp medan i Stockholms och Östergötlands län endast några procent går till tipp. I Stockholm används slammet i stor utsträckning inom jordbruket som jordförbättringsmedel. I Jämtlands och Västerbottens län sker huvudsakligen förbränning. I Malmöhus län laguneras i stället stora mängder slam.

I det följande ges en närmare beskrivning av de olika formerna av slutligt omhändertagande. Denna byggerockså på socialstyrelsens anvis- ningar. Alla slamtyper, oberoende av kvalitet, måste kunna omhändertas i någon form av upplag. För slamprodukter som är starkt förorenade genom industriutsläpp, toxiska substanser eller som av andra orsaker inte kan nyttiggöras, är (1 e p 0 n e r i n g i u p p 1 a g för närvarande den enda metoden för slutligt omhändertagande.

Med hänsyn till miljömässiga och hygieniska risker måste höga krav ställas på deponeringsplats. Föroreningsrisk för yt- och grundvatten finns alltid under mycket lång tid. Därför måste en rad skyddsåtgärder vidtas, som exempelvis avledning av nederbördsvatten från omgivning- arna, uppsamling och oskadliggörande av avrinnande slamvatten, invall- ning, inhägnad och kontrollåtgärder. Denna risk kvarstår även sedan den egentliga verksamheten upphört, varför upplaget under lång tid framåt måste stå under regelbunden kontroll.

• Sida 198
•  Original

Prop. 1975 : 32 130

Beroende på slammets karaktär kan uppläggning ske i lagun, på tork- bädd eller i upplag. Det är viktigt att såväl lokalisering som markförhål- landen övervägs noga före val av plats.

Användning av slam och slamprodukter för f y 1 1 n a d s ä n d a m ål och markbyggnad måste närmast jämställas med deponering, även om metoden i praktiken innebär ett visst nyttiggörande av avfallet. För markbyggnad kan sannolikt i en framtid jordersättningsprodukter med slam som en väsentlig komponent så småningom i allt större omfattning komma till användning.

Användning av slam och slamprodukter som fyllnadsmassa eller för markbyggnadsändamål torde normalt heller inte behöva omges med samma restriktioner som förekommer vid ordinär uppläggning av avfall. Vid användning av slam och slamprodukter i anslutning till bebyggelse och i trädgårdar skall dock av hygieniska skäl vissa restriktioner iakttas. I de fall då marken endast skall besås med gräs eller bära vildväxande vegetation (t. ex. vägbankar, idrottsplatser, återställningsarbeten, skogs- plantering), kan även sådana slamprodukter användas som annars på grund av förhöjda metallhalter inte lämpar sig för odling av livsmedels- produkter.

Sedan länge har slam i relativt stor omfattning utnyttjats som g ö d - s e 1- 0 c h jordförbättringsmedel i jordbruket. Slammets innehåll av organiskt material inverkar positivt på markens mullhalt. Genom att öka mullhalten kan slammet gynnsamt påverka markens struktur och vattenhållande förmåga. Transportkostnaderna medför dock att slammet blir av relativt liten betydelse för jordbruksnäringen i stort. För enskilda jordbruk på rimligt avstånd från tätorter kan däremot fördelarna av slam bli betydande.

Erfarenheter hittills av 'slamanvändning inom jordbruket har i huvud- sak varit positiva. För användning vid produktion av födoämnen finns dock vissa riskmoment som i flera fall ännu inte kunnat kvantifieras. Socialstyrelsen har i en utredning belyst denna fråga och på grundval därav utfärdat råd och anvisningar för användning av rötslam som jord- förbättringsmedel (Soc.styr. medd. 30: 1973). Användning av slam i en- lighet med socialstyrelsens anvisningar gör det möjligt att utan olägen- heter ta hand om en betydande del av dagens slamproduktion.

För användning av rötslam som jordförbättringsmedel gäller sam- manfattningsvis följande.

Slam kan användas till all normal växtodling inom jordbruket om till- förseln sker i samband med jordbearbetning. Områden nära bebyggelse eller vattentäkter skall undvikas.

Spridningen skall planläggas i samråd med hälsovårdsnämnden, som också har att utfärda föreskrifter med hänsyn till de lokala förhållan- dena.

Avvattnat slam reducerar riskerna i samband med spridning. Våtslam

• Sida 199
•  Original

Prop. 1975: 32 131

skall spridas nära marken utan onödig finfördelning av vätskan. Slam- met skall nedbrukas i så nära anslutning till utspridningen som möjligt. Spridning bör ske i samband med vår- och höstbruk samt vid trädes- bruk. Spridning på snötäckt eller frusen mark bör ej utföras med våt- slam och bör undvikas beträffande annat slam eller inskränkas till plana fält på betryggande avstånd från vattendrag. Om risk för ytavrinning föreligger bör slamgivan delas upp på flera spridningstillfällen. Slamgivans storlek skall normalt avpassas med hänsyn till växtnärings- behovet. Från miljövårdssynpunkt bör Slamgivans storlek på enskilt skifte inte överstiga 5 ton TS per ha. Innehållsdeklarationen måste ut- göra underlag för denna bedömning. För bedömning av arealbehovet bör man emellertid räkna med en genomsnittsgiva om 1 ton TS/ha Och är, vilket innebär att 5 ton TS per ha kan påföras vart 5:e år på samma skifte.

Ofullständigt hygieniserat slam får inte spridas på slåtter- och betes- vallar eller annan växande gröda. Inte heller får det användas i träd- gårdsodling för produkter avsedda för direkt konsumtion (grönsaker, lågväxande bärsorter).

Gödsling med slam i samband med födoämnesproduktion förutsätter emellertid en mera ingående kontroll av slammets sammansättning och kvalitet än andra användningsområden. Därför bör varje slamproducent kunna tillhandahålla en aktuell innehållsdeklaration för slam. Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang slammets innehåll av vissa me- taller, såsom exempelvis bly och kadmium. Därför har särskilda normer fastställts för bedömning av slammets kvalitet.

Frågan om metallernas farlighet är ännu inte tillräckligt utredd. Slut- lig bedömning av deras biologiska effekt kan därför ännu inte göras. Be- gränsning av metallhalterna i slam genom direkta åtgärder vid källan (främst inom industrin) är för närvarande en av de mest angelägna åt- gärderna för att förbättra slammets kvalitet och öka dess användbarhet.

15.2. Arbetsgruppens överväganden och förslag

Slam från kommunala avloppsreningsverk blev mot slutet av 60-talet ett allt större problem i samband med den mycket snabba utbyggnaden av avloppsreningsverken. Slamproduktionen ligger f. n. på ca 6 milj. ton per år räknat som slam med 4 % torrsubstans.

Problemen är flera. De stora mängderna slam leder till problem vid förvaring och slutligt omhändertagande. Slammets innehåll av smit- toämnen och tungmetaller motiverar vidare en viss tveksamhet och för- siktighet vid hanteringen, främst vid användning av slammet som jord- förbättringsmedel. Olämplig hantering av slammet kan också leda till miljöstörningar av olika slag.

I dag återanvänds ca 40 % av slammet i jordbruket. Spridningen av

• Sida 200
•  Original

Prop. 1975: 32 132

rötslam regleras numera genom anvisningar från socialstyrelsen. Dess- utom övervakar naturvårdsverket slamhanteringen genom olika anvis- ningar och föreskrifter.

Naturvårdsverket har också initierat en relativt omfattande forskning rörande slam och slamhantering. Bl. a. har naturvårdsverket och styrel- sen för teknisk utveckling (STU) i samarbete med Laxå kommun startat ett projekt i full skala för att belysa möjligheterna till samkompostering av slam och hushållsavfall. Även andra försök pågår att utnyttja slam som jordförbättringsmedel.

Enligt arbetsgruppens mening har myndigheterna nu en tillfredsstäl- lande överblick över slamhanteringen. Råd och anvisningar har utarbe- tats och en målinriktad forskningsverksamhet pågår.

Gruppen ser därför ingen anledning att nu föreslå mera omfattande ändringar eller förbättringar. Gruppen vill dock framföra några syn- punkter. Mot bakgrund av den oro som finns i fråga om smittoämnen och tungmetaller i slam vill gruppen framhålla angelägenheten av att forskningsinsatser koncentreras på belysning av dessa problem. Dess— utom bör man genom en fortlöpande kontroll av innehållet av vissa me- taller i kommunalt slam kunna klassificera slammet efter fastighetsgrad inför olika former av återanvändning. På så sätt skulle återanvänd- ningen av slam kunna ökas utan att kraven på miljömässig kontroll åsi- dosätts. Enligt arbetsgruppen måste målsättningen vara att på olika sätt återanvända slammet så långt detta är praktiskt möjligt Och att därmed successivt minska sådana metoder som t. ex. förbränning och depone- ring.

Mot bakgrund av de stora investeringar som kommunerna tvingas göra för slamhantering och den långsiktiga planering som krävs är det vidare angeläget att ansvariga myndigheter mot bakgrund av såväl fort- satta praktiska erfarenheter som forskningsresultat så snart som möjligt kan anvisa lämpliga hanteringsmetoder.

Gruppen föreslår att regeringen ger socialstyrelsen och naturvårdsver- ket i uppdrag att utarbeta praktiskt orienterade anvisningar rörande me— toder för slutlig behandling och disponering av slam från avloppsre- ningsverk.

16. Övrigt avfall 16.1 Sjukhusavfall

Socialstyrelsen utgav 1970 råd och anvisningar rörande ”Omhänderta- gande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar”. År 1973 ut- gav SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationalise- ringsinstitut) råd om avfallshantering inom sjukvården som komplement och kommentarer till socialstyrelsens tidigare utgivna anvisningar.

• Sida 201
•  Original

Prop. 1975: 32 133

Sjukvårdsavfallet kan indelas i konventionellt avfall och riskavfall. Det konventionella avfallet är i princip av samma typ som hushållsav- fallet. Beträffande riskavfallet görs följande uppdelning:

— smittförande avfall

—-- biologiskt material —- engångssprutor

—— skärande och stickande avfall (exempelvis knivblad, kanyler, nå- lar och glasavfall)

—— radioaktivt avfall

—— gifter och läkemedelsrester

Underlag för helt tillfredsställande bedömning av avfallsmängden vid olika sjukvårdsinrättningar saknas idag. Flera undersökningar har emel- lertid gjorts under senare år. Uppmätningar vid ett 10-tal sjukhus under åren 1964—66 gav avfallsmängder på 12—20 lit/Vårdplats och dygn. 1967—68 gjordes undersökningar som uppvisade en relativt kraftig ök- ning, till 25—30 lit/Vårdplats och dygn. En undersökning vid Allmänna sjukhuset i Malmö 1972 visade en genomsnittlig avfallsmängd på 36 nu Vårdplats och dygn.

Avfallsmängden visar således en successiv ökning. Under första hälf- ten av 1960-talet var den årliga ökningen 3—4 %. Den årliga ökningen nu torde vara minst lika stor.

Enligt utredningar som gjorts vid ett flertal sjukhus (Akademiska sjukhuset i Uppsala, Boden, Gällivare och Kristianstad m.fl.) beräknas avfallsmängden i början av 1980-talet uppgå till 60—70 lit/Vårdplats och dygn.

Samtidigt som avfallsmängden har ökat har emellertid volymviktcn minskat. Undersökningar vid vissa sjukhus pekar mot en volymvikt 1980 på 70—80 kg/m3 och i en undersökning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala förväntas volymvikten minska till ca 45 kg/m3, jämfört med 150 kg/m” 1960.

Ökningen av avfallsmängderna under 1960-talet berodde till stor del på en omfattnade övergång från flergångsartiklar till engångsartiklar.

Beträffande omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande anläggningar sker avgörandet om vad som skall behandlas som risk- avfall på det enskilda sjukhuset med ledning av socialstyrelsens anvis- ningar. Riskavfallcts andel kan därför variera starkt mellan olika inrätt- ningar. Vid vissa sjukhus har man t. ex. valt att behandla allt avfall som riskavfall med hänsyn till befarade svårigheter att hålla riskavfallet av- skilt från det konventionella avfallet.

Riskavfall kan behandlas på flera sätt för att eliminera riskerna. Det kan t. ex. behandlas direkt vid produktionsplatsen genom desinfektion, sterilisering eller för engångssprutor genom förstöring. Undantagsvis kan riskavfall deponeras i obehandlat skick på särskilda upplag i sådana fall måste dock vissa miljömässiga och hygieniska villkor uppfyllas.

Socialstyrelsen rekommenderar att riskavfallet slutbehandlas genom

• Sida 202
•  Original

Prop. 1975: 32 134

förbränning. Om detta skall ske i en speciell förbränningsanläggning el- ler i en tillgänglig kommunal anläggning är föremål för diskussion. Det primära är att riskavfallet hanteras så att risken för smittspridning un- danröjs. Detta förutsätter att transporten till behandlingsanläggningen sker på ett tillfredsställande sätt, genom att avfallet upphettas tillräckligt länge och med tillräckligt hög temperatur så att smittorisken helt elimi- neras. I flertalet fall har man ansett att behandlingen av riskavfall sker säkrast i en separat anläggning.

Enligt uppgifter från bl. a. naturvårdsverket torde förbränningsutrust- ningen på många sjukhus fungera otillfredsställande. Förbränningen av riskavfall är besvärlig, eftersom riskavfallet innehåller dels stora mäng- der plast (högt värmevärde; brinner hastigt) dels biologiskt material (fuktigt; fordrar upphettning under relativt lång tid) och sprutor och dy- likt som inte förbränns. I ugnar, som byggs speciellt för sjukhusavfall finns i allmänhet en kremeringsficka.

I vissa kommuner t. ex. Arjeplog, Hofors, Järfälla, Kiruna, Malmö, Motala, Piteå och Överkalix har riskavfall från sjukvårdsinrättningar in- kluderats i det kommunala renhållningsmonopolet.

SPRI:s råd behandlar dessutom hur avfallshanteringen bör organise- ras och administreras för att bli hygieniskt tillfredsställande. För enhet- lig bedömning inom hela landet om vad som är riskavfall rekommende- ras konferenser och kurser på såväl riksplanet som regionalt. Dessutom ges rekommendationer beträffande samarbetsformerna mellan berörda organ. Vissa personalfrågor berörs också, t. ex. utbildning och skydds- ympning.

I Stockholms kommun har frågan om riskavfallet från sjukhusen varit föremål för överläggningar mellan kommunen och landstinget. Gifter och läkemedelsrester omhändertas i Stockholms kommun och sänds till farmaceutiska centralen vid Södersjukhuset. Läkemedelsresterna vidare- befordras sedan till AB Industridestillation i Lövsta. Vacciner sänds till Statens Bakteriologiska Laboratorium i Solna och kvicksilveravfall rege— nereras hos Kebo AB.

16.2. Byggnadsavfall

Byggnadsavfall kan hänföras till två kategorier dels avfall från ny- byggnation, dels rivningsavfall. I energiprognosutredningens slutbetän— kande uppskattas dessa mängder till 0,5 milj. ton per år respektive 1,2 milj. ton per år. Statens råd för .byggnadsforskning och AB Skånska Ce- mentgjuteriet har i en utredning studerat byggavfall från nyproduktion och speciellt transport av detta avfall från byggplatsen. Resultaten bc- handlas i en rapport från Byggforskningen R1: 1974: ”Transporter från byggplatsen. Specialstudier av byggavfallet”.

Med hjälp av föreliggande utredning och befintlig statistik kan den

• Sida 203
•  Original

Prop. 1975: 32 135

totala avfallsmängden för-1972 vid nyproduktion av bostadslägenheter beräknas till ca 390 000 m3 fast volym. Den brännbara andelen utgör ungefär 150 000 1113 eller 90 000 ton. Över 30 000 ton av det brännbara materialet kommer från förpackningsmaterial och emballage. För när- varande eldar man i stor utsträckning på arbetsplatserna. Någon utsor— tering av brännbart och inte brännbart material sker dock sällan innan det körs till soptipp.

Byggavfallets sammansättning, storlek och hantering har i nämnda ut— redning studerats genom stickprovsundersökningar på 7 olika byggplat- ser i Stockholmsområdet. _

Vid jämförelse av avfallsmängden mellan de olika byggplatscrna framgår att de prefabricerade hustyperna ger de minsta mängderna av- fall. Avfallsmängden från dessa byggplatser är ca 1 fm3/lgh (fast m3 per lägenhet). För övriga byggplatser överstiger avfallsmängderna 3 fm3/lgh. Förutom prefabriceringsgraden påverkas avfallsmängden exempelvis av planering, förpackningsmetoder och redskap.

Kostnaden för avfallshantering och städning varierar kraftigt mellan olika byggen — 500—1 400 kr per lägenhet.

Byggnadsavfallets materialvärde varierade i de olika fallen mellan 462 kr. och 2 508 kr. per lägenhet.

Omhändertagandet av byggnadsavfallet sker på olika sätt. Till största delen fraktas avfallet till extern tipp med lastbil eller i container. Reste— rande avfall eldas upp på olika sätt.

Om hela denna mängd transporteras i container eller på lastbil till av— fallstipp, kostar transporterna från byggplatserna över 25 milj. kr. per år med 1972 års priser.

Det torde mot bakgrund av dessa siffror finnas anledning att utveckla bättre hanteringsmetoder, t. ex. sortering, komprimering och återvin- ning.

Vid sortering av byggavfallet kan följande effekter uppnås:

-— avfallet tar mindre plats —— återvinning kan minska totalkostnaderna — arbetskostnaden för avfallshanteringen på byggplatsen kan öka. Sorteringen kan drivas olika långt. Den sortering som ligger närmast till hands är att skilja brännbart och icke brännbart avfall. På den bygg- plats i undersökningen där en sådan sortering genomfördes blev utnytt- jandet i containerbortfrakter ungefär 3 gånger effektivare än för de öv- riga byggplatserna. En sortering skulle göra det möjligt att tillvarata värmeenergi i den brännbara delen och använda det obrännbara som fyllning. Det brännbara byggavfallet har ett värmevärde som motsvarar 0,3 TWh (miljarder kilovattimmar) vilket kan jämföras med den totala energiförbrukningen i landet 1972 som var 481 TWh. Den återvinning av byggavfall som är mest intressant redovisas i föl- jande tabell. Priserna avser början av 1973, fritt mottagaren.

• Sida 204
•  Original

Prop. 1975: 32 136

Material Behandling Användnings- Ung. skrotpris sätt fritt mottagaren

virke tlisning fiber råvara 25: —/m3 His sållning wellpapp sortering fiber råvara 130: —,-'ton i bal komprimering papp, papper sortering fiber råvara 90: —,:"ton i bal komprimering järn sortering nytt järn 60: —/ton obrännbar ingen fyllning på 12: '—/m3 fyllning täcktipp

Dessutom torde vissa typer av pallar och transportförpackningar kunna returneras i större utsträckning än vad som nu sker.

Återvinning kan i vissa fall försvåras genom förorening av virket i form av t. ex. betong och spik.

16.3. Övrigt

Bland övriga avfallsslag kan nämnas avfall från yttre renhållning och radioaktivt avfall.

Beträffande avfall från yttre renhållning vill gruppen särskilt peka på snötippning som i vissa fall kan medföra miljöproblem.

Frågan om radioaktivt avfall har ej behandlats särskilt av arbetsgrup- pen. Radioaktivt avfall uppkommer främst vid kärnkraftverk. men också från t.ex. sjukhus och vissa vetenskapliga institutioner. Ansvarig myndighet för bedömning av avfallets farlighet och lämplig behand- lingsåtgärd är statens strålskyddsinstitut. De små mängder radioaktivt avfall som hittills produceras i Sverige tas om hand av AB Atomenergi i Studsvik eller i vissa fall exporteras avfallet för lämplig behandling.

Det låg- och mellanaktiva avfallet och dess omhändertagande har ut- retts av en särskild arbetsgrupp som avgav en slutrapport 1972 — För- slag till riktlinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall — Statens strålskyddsinstitut.

Den planerade utbyggnaden av kärnkraftverk i landet kommer att in- nebära kraftigt ökade mängder av radioaktivt avfall, bl.a. plutoniumav- fall. Denna fråga behandlas nu av en särskild utredning — utredningen om radioaktivt avfall, förkortat Aka-utredningen. Utredningen över- lämnade i juni 1974 en lägesrapport — Kärnkraftens högaktiva avfall (Ds I 1974: 6). Genom tilläggsdirektiv skall utredningen även belysa frå- gan om det låg- och mellanaktiva avfallet.

16.4. Arbetsgruppens överväganden och förslag

Arbetsgruppen har under rubriken ”Övrigt avfall” främst behandlat sjukhusavfall och byggnadsavfall.

• Sida 205
•  Original

Prop. 1975: 32 137

Sjukhusavfallet tillhör de mera svårhanterliga avfallsslagcn och inne- håller såväl konventionellt avfall som riskavfall. Riskavfallet är mångfa- setterat med t. ex. smittförande avfall, radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester. Detta komplicerar hanteringen och slutbehandlingen. Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar 1970 förordas förbränning. SPRI har 1973 kompletterat och kommenterat dessa råd och anvis- ningar.

Enligt arbetsgruppen torde avfallshanteringen inom sjukvården idag inte vara helt tillfredsställande från miljövårdssynpunkt. Under hand har gruppen fått kännedom om att det fortfarande bl.a. förekommer deponering på soptipp med de många risker detta kan föra med sig. Ar- betsgruppen förordar därför att sjukhusens avfall blir föremål för en bred översyn vars resultat skall kunna läggas till grund för en från mil- jösynpunkt helt tillfredsställande hantering. En särskild utredning med uppdrag att utföra denna översyn bör snarast tillsättas.

Vad gäller byggnadsavfall har arbetsgruppen funnit att dessa avfalls- mängder är mycket stora. Från resurssynpunkt är det självfallet angelä- get att även detta avfall kan tas om hand och på lämpligt sätt nyttiggö- ras. Den utredning som statens råd för byggnadsforskning låtit genom- föra har givit en rad intressanta resultat som torde kunna leda till ett bättre tillvaratagande av byggnadsavfallet. Arbetsgruppen lämnar be- träffande detta avfall inga särskilda förslag, utan utgår från att i första hand byggföretag och kommuner tillsammans kan komma fram till en förbättrad avfallshantering med bättre tillvaratagande av dessa avfalls- råvaror.

Dessutom har arbetsgruppen pekat på miljörisker av avfall från yttre renhållning, särskilt snötippning.

Frågan om radioaktivt avfall har ej behandlats av arbetsgruppen.

17. Avfall som energikälla

17.1. Sammanfattning av arbetsgruppens delrapport

I juni 1974 avlämnade arbetsgruppen en delrapport — Avfall som energikälla (Ds Jo 1974: 5). Rapporten hade utarbetats av K-konsult på uppdrag av arbetsgruppen. I detta kapitel lämnas en sammanfattning av rapporten samt vissa synpunkter från gruppen.

I rapporten behandlas huvudsakligen hushållsavfall, visst blandat han- dels- och industriavfall, returpapper, bark, avfallsolja samt halm. Där- emot tog rapporten inte upp frågan om avfallsvärme (överskottsvärme).

Energiberäkningarna bygger på nedanstående avfallsmängder för år 1971/72 samt beräkningar av energiinnehåll:

• Sida 206
•  Original

Prop. 1975: 32 138

Milj. ton per år Kcalikg

Hushållsavfall 2,3 2 500 Handels- och industriavfall 1,5 1 700 Sjukhusavfall 0,1 Papper och papp 1,0 ,4 500 Bark och spån 20 milj. m3 = Avfallsolja 0,1 9 900 Däck 0,03 8 600 Halm 6 O 33 000

* Gäller utsorterat blandpapper. * Barkens torrsubstans har relativt högt värmevärde, 4 500—7 000 kcal,-'kg, men den höga vattenhalten —- en följd av bl.a. våtbarkning — gör att effektiva värmevärdet är väsentligt lägre. Som ett genomsnitt har räknats med 420 Meal,-l m'd löst mått.

” Halmens värmevärde är 3 400—3 700 kcal,-"kg. P.g.a. osäkerheten om vattenhalten har halmens genomsnittliga värmevärde antagits till 3 000 kcal/kg.

Mot bakgrund av de siffror som redovisats i föregående tabell kan följande sammanställning göras rörande avfallets totala effektiva ener- giinnehåll (brutto).

1971/72 1980 1990 Avfallskategori 106 Gcal 10ll Gcal 10' Gcall Hushållsavfall, grovavfall 5.4 8,1 10,1 Sjukhusavfall 0,2 0,2 0,2 Handels- och industriavfall 2,4 2,9 3,2 Returpapper 1,2 2,1 3,1 Bark och spån 8,4 8,4 8,4 Avfallsolja 1,8 2,1 2,4 Däck 0,3 0,3 0,3 Halm 18,0 18,0 18,0 Summa 37,7 42,1 45,7 Ekv oljemängd :( 103 m3 4 030 4 520 4 910 Värde omräknat till E0 5 lågsvavlig 364 kr.,-"m= (Sthlm 1974) 106 kr. ] 470 ] 650 1 790 De vid 10 ff,; ärlig pris- stegring till 19302 10' kr. 2 600 2 900

¹ 100 Gcal = 107 500 m'J eldningsolja. Oljans värmevärde satt till 9 300 kcal,." liter.

² "Energy, Europe and the 1980'5”, Institution of Electrical Engineers, London, Konferensreferat, DN. Råoljcpriset bedöms fortsätta stiga med 10 % per år fram till början av 1980-talet med en utplaning av_priskurvan, därefter möjligen prissänkning. Samma förändring har här antagits för eldningsoljan.

Samtliga dessa avfallstyper kan förbrännas utan stödbränsle och vår- men i den avgående rökgasen kan utnyttjas för olika ändamål — t. ex. bostadsuppvärmning eller el-generering.

Inom landet finns ett flertal sopförbränningsanläggningar, i vilka av- fallets energiinnehåll nyttiggörs, t. ex. i Göteborg, Stockholm, Uppsala, Linköping och Borås. En stor del av energiinnehållet i bark- och spån-

• Sida 207
•  Original

Prop. 1975: 32 139

avfallet utnyttjas idag. Samma är fallet med avfallsoljan. Energin i halm och bildäck utnyttjas däremot inte i nämnvärd utsträckning genom förbränning.

Anläggningar för förbränning med värmeåtervinning är kapitalkrä- vande och ger höga driftkostnader. För en sopförbränningsanläggning kan undre storleksgränsen sägas motsvara ett befolkningsunderlag på ca 50 000 personer. Som alternativ till konventionell förbränning diskuteras numera också pyrolys.

Av det effektiva energiinnehållet i de olika avfallsslagcn kan av olika skäl endast en del utnyttjas (potentiell återvinningsmöjlighet). Nedan- stående tabell visar detta samt hur mycket som redan tas tillvara.

Elf. energi— Potentiell Åter- innehäll atervinnings- vinning möjlighet av energi 10u Gcal1 10o Gcal 10' Gcal Hushållsavfall, grov- avfall, sjukhusavfall. handels- och industri- avfall 8.0 =2,0 0.67 Returpapper 1,2 0,5 0,5 Bark och spån 8,4 35,0 3,0 Avfallsolja 1,8 41,5 1,5 Däck 0,3 0 0 Halm 18,0 0,5 0 Summa 37,7 9,5 5,67

1 10'1 Gcal = ca 107 500 m3 eldningsolja. Oljans värmevärde satt till 9 300kcal," liter.

= Vid 50 f).-;; ärsverkningsgrad som genomsnitt för samtliga anläggningar. ” Vid 70 %, verkningsgrad. 4 Vid 90 ?g," verkningsgrad.

Energiinnehållet i det avfall som studerats i arbetsgruppens rapport, motsvarar ca 10 % av landets totala energiomsättning.

Av avfallets totala energiinnehåll bedöms endast ca 25 % vara prak- tiskt möjligt nyttiggöra vid förbränning, vilket motsvarar ca 1 milj. m3 olja. Idag är ca 60 % utnyttjat, huvudsakligen inom cellulosa—, pappers- och sågverksindustrin. Av den energimängd som är möjlig att utnyttja återstår således 40 %. Huvuddelen av denna energimängd finns i skogs- industrins barkavfall och i det kommunala avfallet. Dessa outnyttjade 40 %. motsvarar omkring 1 % av vår totala energiomsättning.

En stor del av den ännu outnyttjade energimängden i avfall-et väntas bli utnyttjad relativt snart. Med de ökade oljepriserna har skogsindu- strin påskyndat användningen av alternativa energikällor till olja och har nu ett omfattande program för att utnyttja barken som bränsle. Förut- sättningarna för att utnyttja energimängden i avfallet inom den kommu- nala sektorn är mindre än inom industrin.

Rapporten belyser också möjligheterna till återvinning av avfallskom» ponenter och vilka effekter den har för energiutnyttjande.

• Sida 208
•  Original

Prop. 1975: 32 140

Beträffande pappersavfall ger t. ex. en ökad tidningsinsamling med 150000 ton/år en energiförlust (ca 0,1>(106 Gcal) i de befintliga för- bränningsanläggningar där värmeåtervinning nu förekommer. Detta motsvarar ca 4,4 milj. kr. omräknat som inköpt olja vid 364 kr./m3 och 90 % pannverkningsgrad.

Enligt beräkningar skulle ca 30 000 ton glas kunna återvinnas vid se- parering i hushållen. Denna mängd uppskattas ge en reduktion av ener- giförbrukningen i glasbruken på ca 0.025>(10B Gcal motsvarande ca 2 500 ton olja.

Vad gäller metaller sägs i rapporten att om hela mängden järn (ca 90 % av totalmängden eller 110 000 ton) kunde återvinnas i hushållsav- fallet skulle encrgibesparingen motsvara ca 0,7>(10G Gcal eller 70000 ton olja. Separering i hushållen i den form den nu bedrivs antas kunna resultera i ca 30 000 ton burkplåt och 2 000 ton aluminium per år. Som jämförelse kan nämnas att den traditionella skrothandeln omsätter ca 1.3 milj. ton/år.

Plastandelen i hushållsavfallet har som genomsnitt satts till ca 7 %, varvid mängden i hUShållsavfallet är omkring 160000 ton/år. Därtill kommer plast i andra avfallskategorier och totala mängden uppskattas till 200 000 ton motsvarande 1,7X100 Gcal i energi. På grund av den blandning av olika plasttyper som förekommer i avfallet har det idag inte något marknadsvärde annat än möjligen som bränsle. F.n. utnyttjas ca 0.3 >=; 106 Gcal (30 000 ton olja) i förbränningsanläggningar med vår- meåtervinning.

I rapporten ges också beskrivning av olika behandlingsmetoder med avseende på energiutvinning.

17.2. Arbetsgruppens synpunkter

Arbetsgruppen har i en delrapport (Ds 10 1974: 5) belyst möjlighe- terna att utnyttja avfall som energikälla. Av rapporten framgår att ener- giinnehållet i avfall uppgår till ca 10 % av den totala energiomsätt- ningen i landet. I praktiken kan emellertid endast ca 60 procent nyttig- göras efter omvandlings- och överföringsförluster. Detta förutsätter dessutom att nyttiggörandet kan ske över hela landet, vilket inte är möj- ligt. Sammantaget är det därför bara en fjärdedel (25 %) av avfallets to- tala energiinnehåll som i praktiken är möjligt att utnyttja. Detta motsva- rar 1 milj. kubikmeter olja. Av denna energimängd utnyttjas i dag om- kring 60 procent. Återstår således 40 procent, vilket motsvarar ungefär 400 000 kubikmeter olja. Dessa outnyttjade 40 procent motsvarar inte mer än omkring 1 % av vår totala energiomsättning.

Sett från rikssynpunkt är avfallet som energikälla således av liten be- tydelse. Arbetsgruppen vill dock framhålla att det i vissa lokala sam- manhang kan vara av större betydelse.

• Sida 209
•  Original

Prop. 1975: 32 141

Arbetsgruppen konstaterar mot bakgrund av i rapporten redovisat material att energiutvinning ur avfall är ett alternativ för återanvänd- ning av avfall. Samtidigt vill gruppen understryka att andra återanvänd- ningssätt kan ge bättre resursutnyttjande. Detta gäller användningen av t. ex. papper i avfallet som råvara vid pappersframställning. Enligt ar- betsgruppen är det därför angeläget att i varje särskilt fall söka nå fram till det totalt sett bästa resursutnyttjandet av avfallet.

18. Upprättade författningsförslag

[ enlighet med de överväganden som redovisats i fråga om hushållsav— fall, pappersavfall och kemiskt avfall (kapitel 11, 12 och 14) har arbets- gruppen upprättat förslag till

1. lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

2. lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

3. lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga va-

4. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701).

5. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

6. ändring i det förslag till renhållningskungörelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974: 4,

7. förordning om miljöfarligt avfall,

8. förordning om ändring i miljöskyddskungörelsen (1969: 388). Förslagen bifogas denna rapport som bilagorna A—I—I.

19. Specialmotivering till författningsförslagen

19.1. Förslaget till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Med anledning av nya regeringsformen som träder i kraft den 1 janu- ari 1975 har begreppet ””regeringen” använts genomgående i de före- slagna nya bestämmelserna i stället för det i lagtext tidigare brukade be- greppet ”Konungen”.

4 %

Ändringen i första stycket har kommenterats i allmänna motive- ringen.

I andra stycket har som första punkt införts det i den allmänna mo— tiveringen föreslagna bemyndigandet för regeringen att meddela före- skrifter om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet. Rege- ringen kan delegera sin befogenhet till underordnad myndighet. För eventuella framtida behov har det ansetts lämpligt att låta bemyndigan- det täcka även orenlighet och annat avfall än pappersavfall och miljö-

• Sida 210
•  Original

Prop. 1975: 32 ' 142

farligt avfall. Aktuella föreskrifter om utvidgning av renhållningsmono- polet har införts i fråga om pappersavfall i 5 5 första stycket 1 och i fråga om miljöfarligt avfall i 6 & förslaget till ändring i tidigare framlagt förslag till renhållningskungörelse. Som andra punkt i andra stycket av förevarande paragraf har upptagits nuvarande bestämmelse om utsträck— ning av monopolet genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning.

5 %

Som framgår av lagförslagets ingress har nuvarande 5 & betecknats 7 & och i förevarande paragraf av förslaget har i stället tagits upp bemyn- digandet för regeringen att meddela förcskrift om separering. Att med- dela sådan föreskrift kan enligt förslaget inte delegeras till underordnad myndighet. Behov därav torde inte finnas.

Av bestämmelsens ordalydelse framgår att föreskrift om separering enbart kan rikta sig till enskild som skall lämna pappersavfall för bort- forsling. Bemyndigandet kan sålunda inte utnyttjas för att ålägga kom- mun skyldighet att separera avfall vid sopstation eller liknande anlägg- ning.

Den närmare innebörden av en föreskrift om skyldighet att förvara visst avfall skilt från orenlighet och annat avfall kommenteras nedan under 5 % i förslaget till ändring i tidigare framlagt förslag till renhåll- ningskungörelse.

Bestämmelse om straff för den som bryter mot föreskrift som medde- lats mcd stöd av förevarande paragraf har tagits upp i 6 å andra stycket av förevarande lagförslag.

6 %

Enligt första stycket döms den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid med 4 % tredje styc- kct till böter eller fängelse i högst sex månader. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen kan det inte anses erforderligt att låta alla över- trädelser av ifrågavarande förbud att transportera bort avfall vara straffbara. Straffbestämmelsen har med hänsyn härtill utformats så att endast insamling som sker yrkesmässigt eller i större omfattning är straffbar.

Den som forslar bort eget avfall kan inte anses syssla med insamling och går därför fri från straff. Det blir alltså även i fortsättningen tillåtet för enskilda hushåll som har pappersavfall att själva forsla bort detta för att exempelvis sälja det. Ansvar inträder inte heller för den som vid en- staka tillfälle, t.ex. vid en vindsröjning, åt annan transporterar bort också sådant som får anses utgöra avfall. Även om transporten i detta fall sker yrkesmässigt, kan det inte anses vara fråga om att samla in av- fall. Sådan insamling får däremot anses föreligga, när avfall hämtas re- gelbundet hos en och samme avfallslämnare eller när t. ex. pappersavfall

• Sida 211
•  Original

Prop. 1975: 32 143

hämtas hos flera avfallslämnare vid samma tillfälle. I förstnämnda fall torde verksamheten så gott som alltid kunna betraktas som yrkesmässig och på grund därav falla under straffbestämmelsen i första stycket i denna paragraf. Har pappersinsamlingen i det senare fallet varit av större omfattning, inträder ansvar enligt samma bestämmelse även om insamlingen inte skett yrkesmässigt.

Det har ansetts lämpligt att låta straffbestämmelsen i första stycket omfatta också orenlighet.

För brott mot föreskrift om separering av avfall har penningböter an- setts som tillräcklig påföljd. Straffbestämmelsen har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

19.2. Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) 51 och 53 55

I förevarande paragrafer har de nuvarande beteekningarna ”avstjälp- ningsplats” och "destruktionsanläggning”, ersatts med ”upplagsplats” resp. '”behandlingsanläggning” samtidigt som ordningsföljden kastats om. Dessutom har ordet ”allmän” utgått. Ändringarna har kommente- rats i den allmänna motiveringen.

Att anläggning eller upplag för omhändertagande av orenlighet och avfall skall vara i allmän ägo torde inte vara av samma betydelse i dag som när stadgan kom till år 1958. Enligt 3 och 8 55 miljöskyddskungö- relsen får vissa slag av anläggningar eller upplag som nu avses inte in- rättas utan tillstånd eller anmälan.- Anläggningar eller upplag för vilka tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöskyddskungörelsen inte gäl— ler får inte anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden enligt 14 % normalhälsovårdsordningcn. Med hänsyn härtill torde kravet på att an— läggning eller upplag skall vara allmän kunna slopas utan att man för den skull behöver befara att omhändertagandet kommer att ske i former som inte kan godtas från hälso- eller miljövårdssynpunkt.

19.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor

7aå

Denna paragraf innehåller det bemyndigande som regeringen behöver för att införa ensamrätt för ett visst företag att behandla miljöfarligt av- fall. Det ligger i regeringens hand att avgöra om och i vilken omfattning bemyndigandet skall användas. Med hänsyn till bemyndigandets utform- ning får regeringen utan uttrycklig föreskrift i lagen anses kunna in- skränka behandlingsföretagets ensamrätt genom att ge annat företag sär- skilt tillstånd att behandla vissa kvantiteter miljöfarligt avfall i enlighet med vad som föreslås i 13 å i den föreslagna förordningen om miljöfar-

• Sida 212
•  Original

Prop. 1975: 32 144

ligt avfall. Det bör vidare vara möjligt för regeringen att utan uttrycklig föreskrift i lagen uppdra åt underordnad myndighet att avgöra fråga om särskilt tillstånd. Föreskrift om sådant tillstånd innebär att det bemyndi- gande som finns i denna paragraf inte utnyttjas fullt ut.

Den behandlingsverksamhet varom fråga är har i paragrafen beskri- vits med uttrycket ”återvinning, oskadliggörande, långtidsförvaring eller annat därmed jämförligt förfarande för slutligt omhändertagande". En- samrätt kan följaktligen inte införas i fråga om transporter och s.k. mellanlagring av miljöfarligt avfall.

19.4. Förslaget till ändring i det förslag till renhållningskungörelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974: 4

25

Denna paragraf har behandlats i nyss angiven promemoria. För att kommun såsom anförts i den allmänna motiveringen skall kunna utan dispens ordna hämtningen av återvinningsbart pappersavfall från con- tainer även i tätort har uttrycket ”pappersavfall som skall återvinnas” lagts till beskrivningen i 2 5 första stycket andra punkten.

5 5 I första stycket av denna paragraf har upptagits två föreskrifter som båda skall vara tillämpliga samtidigt inom särskilt angivna kommuner i fråga om pappersavfall som utgöres av tidningar, tidskrifter och embal- lage ävensom utgallrade arkivhandlingar och liknande avfall från kon- torsverksamhet. Genom punkt 1 sträcks renhållningsmonopolet ut till att omfatta allt pappersavfall av angivet slag, oavsett om det härrör från hushåll eller inte. Härigenom åläggs kommunen att insamla sådant pap- persavfall från bl.a. affärs- och kontorsverksamhet. Bestämmelse som ger möjlighet till undantag har införts i nästa paragraf.

Genom punkt 2 i första stycket föreskrivs separeringsskyldighet be- träffande ifrågavarande pappersavfall. För hushållens del begränsas dock denna skyldighet till tidningar och tidskrifter enligt uttrycklig före- skrift i andra stycket. I fråga om flerfamiljshus får föreskriften om sepa- rering anses innebära att såväl hyresvärd som hyresgäst skall se till att ifrågavarande pappersavfall inte blandas med orenlighet eller annat av- fall. Det åligger således hyresvärden att ordna så att det inom fastighe- ten finns ett särskilt ställe att förvara pappersavfallet på. För hyresgäs- ten gäller att han inte får blanda tidningar med övrigt hushållsavfall. Han får alltså inte kasta tidningar i sopnedkast, om dessa därigenom skulle blandas med annat avfall. Beträffande innehavare av Villafastig- het gäller att också denne blir skyldig att förvara tidningar och tidskrif- ter på en särskild plats i avvaktan på borttransport.

• Sida 213
•  Original

Prop. 1975: 32 145

Föreskrift om separering hindrar inte hushållen från att använda tid- ningar till bränsle eller omslag eller liknande ändamål.

Förteckningen i bilagan är endast exempel på hur en sådan kan komma att se ut. Det torde i detta skede vara för tidigt att ta ställning till vilka kommuner som från början skall omfattas av föreskrifterna i

denna paragraf.

6 5

Enligt första stycket i denna paragraf införs kommunalt renhållnings- monopol på miljöfarligt avfall i de kommuner som anges i bilaga 2 till kungörelsen. Bestämmelsen är utformad i överensstämmelse med mot- svarande bestämmelse rörande pappersavfall i 5 5. Genom att det ut- tryckligen sägs att renhållningsmonopolet skall gälla avfall på vilket för- ordningen om miljöfarligt avfall är tillämplig står det klart att renhåll- ningsmonopolet inte omfattar avfall som behandlas internt vid ett indu- striföretag. Monopolet kommer sålunda endast att gälla det avfall som skall forslas bort.

I andra stycket har intagits den i den allmänna motiveringen före- slagna regleringen att en anmälan till kommunen att visst miljöfarligt avfall skall behandlas hos den som erhållit särskilt tillstånd enligt 13 5 första stycket 2 i den föreslagna förordningen om miljöfarligt avfall, skall föranleda att renhållningsmonopolet inte tillämpas på det avfall som avses med anmälan. Anmälan bör innehålla sådana uppgifter som gör det möjligt att kontrollera att avfallet kommer till den behandlings- anläggning som uppges. Det ankommer på naturvårdsverket att meddela närmare bestämmelser om hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras. Bestämmelserna i detta stycke är också tillämpliga när miljöfarligt av- fall skall sändas utomlands efter särskilt tillstånd enligt 20 & förstastyc- ket 2 nämnda förordning.

7 %

I denna paragraf regleras kommuns rätt att besluta om undantag f rån de i föregående två paragrafer upptagna föreskrifterna om utvidgat ren— hållningsmonopol och separering. Enligt punkt 1 får kommun beträf— fande viss fastighet besluta om undantag från utvidgat renhållningsmo— nopol, om det kan anses säkerställt att det pappersavfall som annars skulle ha hämtats genom kommunens försorg kommer att återvinnas utan att sådan hämtning sker. Härigenom får kommunen i enlighet med vad som sagts i den allmänna motiveringen möjlighet att medge undan- tag från föreskrift om renhållningsmonopol i fråga om sådana stora pappersförbrukare inom affärs-, kontors— eller industriverksamhet som redan nu har ordnat det så att pappersavfallet levereras till avfallsgros— sist eller direkt till pappersbruk. I fråga om sådant spill som uppkommer vid pappersframställning hos bruken eller hos tryckerier — inbegripet

• Sida 214
•  Original

Prop. 1975: 32 146

returupplagor av tidningar eller tidskrifter —— torde frågan om undantag inte bli aktuell med hänsyn till att dylikt spill knappast kan anses utgöra avfall i renhållningslagens mening. Genom bestämmelsen i punkt 2 har

berörd kommun tillagts befogenhet att undanta glesbygden från tillämp- ning av föreskriften om separering.

Enligt punkt 3 får kommunen besluta om undantag från monopol som införts genom 6 5. Det måste vara säkerställt att återvinning eller oskadliggörande kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssyn- punkt fullt betryggande sätt, innan undantag får meddelas. Med hänsyn till bestämmelsen i 6 5 andra stycket torde det knappast finnas något större behov av förevarande undantagsbestämmelse.

Beträffande undantag från sådan föreskrift om kommunalt renhåll- ningsmonopol som meddelats i lokal hälsovårdsordning finns bestäm- melser i 27 å normalhälsovårdsordningen. Enligt dessa får hälsovårds- nämnden medge undantag, om det är påkallat av lokala förhållanden el- ler andra omständigheter och det kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.

85

Första stycket i denna paragraf innehåller den i allmänna motive- ringen föreslagna besvärsbestämmelsen i fråga om kommuns beslut om undantag från renhållningsmonopol såvitt gäller pappersavfall. Enligt andra stycket fullföljes talan mot länsstyrelsens beslut till regeringen.

9 &

Enligt denna paragraf har kommun möjlighet att utfärda detaljbe- stämmelser i fråga om tillämpningen av 5 &. Bl. a. kan det beträffande andra lämnare av pappersavfall än hushåll vara påkallat att föreskriva att olika slags pappersavfall inte får blandas. Med hänsyn till att avfallet används som råvara vid framställning av skilda pappersprodukter kan det vara till fördel om t.ex. wellpapp och pappersavfall från kontor skiljs åt.

I förevarande sammanhang finns anledning erinra om att enligt 15 % normalhälsovårdsordningen hälsovårdsnämnden får meddela närmare föreskrifter om hur orenlighet och avfall skall förvaras inom fastighet i avvaktan på borttransport.

Ikraftträdandet

I promemorian Ds J 0 1974: 4 har föreslagits att renhållningskungörel— sen skall träda i kraft den 1 januari 1975. De bestämmelser i kungörel- sen som föreslagits i förevarande promemoria kan uppenbarligen inte träda i kraft vid den tidpunkten. Bestämmelserna bör dock kunna träda i kraft den 1 juli 1975 med undantag för de bestämmelser som avser miljöfarligt avfall. I den delen bör som anförts i den allmänna motive ringen ikraftträdandet ske först den 1 januari 1976.

• Sida 215
•  Original

Prop. 1975: 32 147

19.5. Förslaget till förordning om miljöfarligt avfall

l %

Första stycket av paragrafen innehåller en uppräkning av de olika slags avfall som förordningen skall vara tillämplig på. Förteckningen gör inte anspråk på att vara en gång för alla given. Den kan behöva kompletteras bl. a. med hänsyn till utvecklingen inom industrin. Redan i dag finns kanske andra avfall som med hänsyn till hälso- och miljöris- ken borde omfattas av förordningen. Tänkbart är att så borde vara fallet med vissa avfall innehållande gift. Som strax skall beröras har natur- vårdsverket enligt tredje stycket viss befogenhet att utvidga förordning- ens tillämpningsområde. Naturvårdsverket kan också inskränka tillämp- ningsområdet enligt den bestämmelse som föreslås i 3 5.

I andra stycket av denna paragraf har förverkligats det i den all- männa motiveringen framförda förslaget att utnyttja bemyndigandet i 1 5 andra stycket lagen om hälso- och miljöfarliga varor i fråga om det i paragrafen särskilt angivna avfallet. Lagens bestämmelser blir alltså till- lämpliga på allt avfall som kan hänföras till sådant avfall som särskilt räknas upp, oavsett om avfallet i det konkreta fallet är att anse som hälso- och miljöfarlig vara eller inte. Härigenom kommer bestämmel- serna om bl. a. ansvar och tillsyn i lagen om hälso- och miljöfarliga va- ' ror att gälla det avfall varpå denna förordning är tillämplig.

I tredje stycket har upptagits den i det föregående berörda befogenhe- ten för naturvårdsverket att bestämma att förordningen skall tillämpas också på annat avfall än som anges i första stycket. Med hänsyn till att bemyndigandet i 1 % andra stycket lagen om hälso- och miljöfarliga va- ror inte kan delegeras till underordnad myndighet, kan naturvårdsver- kets beslut i förevarande hänseende enbart avse avfall som kan anses ut- göra hälso- och miljöfarlig vara enligt 1 5 första stycket i lagen. Natur— vårdsverkets beslut innebär inte att det med bindande verkan slagits fast att det aktuella avfallet verkligen utgör hälso- och miljöfarlig vara. Be- hörighet att avgöra huruvida visst avfall är att anse som hälsofarligt eller miljöfarligt tillkommer endast produktkontrollnämnden enligt 55 ?; kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. I tveksamma fall måste naturvårdsverket sålunda inhämta produktkontrollnämndens besked, in- nan beslut enligt förevarande stycke meddelas.

I fjärde stycket föreskrivs att sådant avfall som avses i paragrafen kallas miljöfarligt avfall. Därigenom har beteckningen miljöfarligt avfall erhållit en juridisk-teknisk funktion i förevarande förordning.

Författningstexten har inte ansetts böra tyngas av detaljerade uppgif- ter om de avfall varpå förordningen skall vara tillämplig. För tillämp- ningen torde det emellertid vara nödvändigt att ha tillgång till sådana uppgifter. Därför har i 4 & föreslagits att naturvårdsverket skall offent- liggöra vägledande förteckning över miljöfarligt avfall.

• Sida 216
•  Original

Prop. 1975: 32 148

Som tidigare anmärkts är förordningen inte tillämplig på avfall som utgjort läkemedel. Utan hinder av läkemedelsförordningen torde föreva— rande förordning dock kunna göras tillämplig på avfall och spill som uppstår vid tillverkning av läkemedel.

as

&

I denna paragraf anges två fall av undantag från förordningens till- lämpning. I första stycket föreskrivs att förordningen inte skall vara till- lämplig i den mån miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsav— fall. Enligt arbetsgruppen vore det opraktiskt att ha en annan ordning.

I andra stycket finns förut berört undantag för industrins interna be- handlingsverksamhet. Förordningen är sålunda inte tillämplig, när slut— ligt omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning till den an— läggning där avfallet uppkommer. Anmälningsskyldighet som införs med stöd av 7 & har dock ansetts böra gälla även företag med intern hantering.

3 00114 åå

Enligt 3 & får naturvårdsverket medge att förordningen inte skall till- lämpas i fråga om visst slag av miljöfarligt avfall, om särskilda skäl före- ligger. Behovet av undantag torde inte komma att vara särskilt stort med hänsyn till att verket enligt 4 & utger vägledande förteckning över miljöfarligt avfall. Förteckningen torde nämligen kunna utformas så att behov av undantag sällan uppkommer. I realiteten kommer innehållet i förteckningen att vara avgörande för förordningens tillämpningsområde. Förebild till bestämmelsen i 4 5 har hämtats från 5 & kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt den bestämmelsen åligger det pro— duktkontrollnämnden att offentliggöra vägledande förteckning i fråga om giftiga och vådliga ämnen.

Det kan förutsättas att naturvårdsverket samråder med produktkon- trollnämnden, innan förteckning över miljöfarligt avfall utfärdas.

5 % Denna paragraf innehåller samma definition på slutligt omhänderta- gande som återfinns i den föreslagna nya 7 a 5 i lagen. Dessutom anges att med uttrycket ”behandling" ej avses långtidsförvaring.

6 &

Bestämmelserna i denna paragraf är av upplysningskaraktär och anger de författningar som i övrigt reglerar spörsmål om miljöfarligt avfall. Bestämmelserna i de angivna författningarna gäller vid sidan av bestäm- melserna i denna förordning. Att kungörelsen om hälso- och miljöfar- liga varor gäller följer redan av föreskriften i 1 5 andra stycket.

• Sida 217
•  Original

Prop. 1975: 32 149

7 %

Enligt denna paragraf får hälsovårdsnämnden föreskriva att den som utövar verksamhet vari miljöfarligt avfall uppkommer skall anmäla verksamheten till nämnden. Som anförts i den allmänna motiveringen är anmälningsskyldigheten ett led i den inventering som kommunen i regel måste göra, innan renhållningsmonopol införs.

Bestämmelsen i paragrafen meddelas som tidigare sagts med stöd av bemyndigande som finns i 9 5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I prop. 1973: 17 anfördes i specialmotiveringen till nämnda paragraf att anmälningsskyldigheten främst bör omfatta företagets nanm och adress, tillverknings- eller importort, namn och beteckning på de varor som hanteras samt avsedd användning av varorna. En tillämpning av detta uttalande i fråga om miljöfarligt avfall föranleder arbetsgruppen till uppfattningen att hälsovårdsnämndens föreskrift bör kunna avse skyldig- het för företag att anmäla förutom namn och adress också det slag av miljöfarligt avfall som hanteras och den behandling som avfallet under- kastas. Nämnden kan sedan med stöd av tillsynsbestämmelserna i 12 5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor ålägga företag med miljöfarligt avfall att inkomma med detaljerade uppgifter om avfallsmängder och av- fallets sammansättning. Sådana uppgifter kan även infordras med stöd av föreskrift i lokal hälsovårdsordning, om däri intagits föreskrift mot— svarande 19 å normalhälsovårdsordningen. Som anförts i den allmänna motiveringen får företaget bära eventuella kostnader för att ta fram be- hövliga uppgifter.

8—12 55

För bestämmelserna i dessa paragrafer har utförligt redogjorts i den allmänna motiveringen.

Den omständigheten att kommunala transportföretag undantagits från skyldighet att söka tillstånd innebär givetvis inte att det i något hän- seende ställs mindre krav på dessa företags transporter. Vad som för— anlett undantaget är att länsstyrelsens kontroll av dessa företag har an- setts obehövlig.

Den säkerhet som skall ställas enligt 10 5 första stycket 3 kan tas i an- språk bl. a. när tillsynsmyndighet med stöd av 13 5 lagen om hälso- och miljöfarliga varor förordnar om rättelse på bekostnad av den som åsido— satt vad som åligger honom enligt lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

I 10 å andra stycket har intagits vissa föreskrifter om vad ansökan om tillstånd skall innehålla.

För internationella transporter av miljöfarligt avfall finns som nämnts bestämmelser i kungörelsen om internationell vägtransport för farligt gods. För inhemska transporter pågår arbete med att utarbeta bestäm- melser som avses komma att meddelas av produktkontrollnämnden.

• Sida 218
•  Original

Prop. 1975: 32 150

13å

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om rätten att slutligt omhänderta miljöfarligt avfall.

Första stycket innebär inte att behandlingsföretaget inom egna an- läggningar måste behandla allt avfall som tas emot. Som anmärkts tidi- gare står det behandlingsföretaget fritt att anlita annat företag för om- händertagande av visst slag av avfall. Behandlingsföretaget har dock all- tid ansvaret för att avfallet blir omhändertaget och oskadliggjort på ett tillfredsställande sätt. I den allmänna motiveringen har också pekats på lämpligheten av nordiskt samarbete på ifrågavarande område. I speciella fall kan t.o.m. tänkas att visst avfall bör sändas-till oskadliggörande i land utanför Norden.

Att det skall vara fråga om yrkesmässigt omhändertagande får anses betyda bl. a. att verksamheten skall vara av en viss omfattning för att föreskriften om behandlingsföretagets ensamrätt skall vara tillämplig. Den som vid enstaka tillfälle själv oskadliggör en mindre mängd miljö— farligt avfall utan särskilt tillstånd bryter följaktligen inte mot första styc- ket i denna paragraf.

Ansvaret för att miljöfarligt avfall över huvud kommer till behand- ling hos behandlingsföretaget åvilar primärt kommunen, när renhåll— ningsmonopol införts. Som tidigare anförts torde kommunerna och be- handlingsföretaget ha anledning reglera sina mellanhavanden genom för längre tidsperioder gällande avtal. Med hänsyn till att behandlingsföreta- get har ansvaret för att det alltid finns resurser för omhändertagande av miljöfarligt avfall måste företaget ha skyldighet att ta emot miljöfarligt avfall, även om avtal som nu nämnts inte föreligger. Finns inte behand- lingsresurs tillgänglig vid mottagandet, har behandlingsföretaget alltid möjlighet att lagra avfallet.

145

Enligt denna paragraf får särskilt tillstånd att vid sidan av behand- lingsföretaget behandla miljöfarligt avfall begränsas till mängd och slag. Vidare föreskrivs att tillstånd kan förenas med villkor. Denna bestäm- melse syftar bl.a. på det i den allmänna motiveringen upptagna försla- get att företag som villkor för särskilt tillstånd bör kunna åläggas att ställa godtagbar säkerhet för behandlingskostnaderna för temporärt lag-

rat avfall.

15 5

Denna paragraf upptar bestämmelser om prövningen av fråga om sär— skilt tillstånd att behandla miljöfarligt avfall. I den allmänna motive- ringen har redogjorts för att särskilt tillstånd kan lämnas dels industri- företag med behandlingsanläggning som i huvudsak används till annat

• Sida 219
•  Original

Prop. 1975: 32 151

än återvinning eller oskadliggörande av miljöfarligt avfall som härrör från andra företag, dels företag som driver särskild behandlingsrörelse.

I första stycket föreskrivs att regeringen prövar fråga om särskilt till- stånd, om sökanden avser att bedriva särskild rörelse för behandling av miljöfarligt avfall. Enligt andra stycket prövar länsstyrelsen fråga om tillstånd i andra fall än som avses i första stycket. En särskild behand- lingsrörelse föreligger först och främst i fall då ett företag ägnar sig ute- slutande åt behandling av miljöfarligt avfall som härrör från annan. Men även i andra fall får det anses föreligga en särskild behandlingsrö- relse. Ett tillverkningsföretag får t.ex. anses bedriva särskild behand- lingsrörelse, om företaget har behandlingsanläggning som i huvudsak nyttjas för behandling av annat avfall än sådant som uppkommer inom företaget. Med företag förstås i förvarande sammanhang även del av. vad som i associationsrättslig mening skall anses som en företagsenhet.

Det får antas kunna förekomma gränsfall i vilka det kan vara svårt för sökanden att avgöra huruvida den med ansökan avsedda behand- lingsverksamheten skall anses utgöra särskild behandlingsrörelse eller inte. Det finns i sådana fall risk för att ansökan felaktigt kommer att in- ges till länsstyrelsen i stället för regeringen. Eftersom länsstyrelsen inte är behörig pröva fråga om tillstånd beträffande särskild behandlingsrö- relse, har i tredje stycket föreskrivits att länsstyrelsen med eget yttrande skall lämna över ett ärende till regeringen för avgörande, om länsstyrel- sen finner att sökandens rörelse måste anses som en särskild behand- lingsrörelse.

16%

I denna paragraf ges bestämmelser för länsstyrelsens prövning av fråga om särskilt tillstånd. Av innehållet i bestämmelserna framgår att tillstånd som avses i dessa fall inte kan vägras, om behandlingen kom- mer att ske i överensstämmelse med tillstånd eller dispens enligt miljö- skyddslagen. Om viss anläggning i något fall kunnat inrättas utan till- stånd eller dispens enligt miljöskyddslagen, skall tillstånd till behand- lingen lämnas såvida sökanden visar att behandlingen kommer att ske på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt.

Den omständigheten att det måste anses vara en rättighet få tillstånd som nu avses återverkar på valet av instans för prövning av besvär över

länsstyrelses beslut i tillståndsfråga. Enligt 23 å i förevarande förslag fullföljs talan mot sådana beslut hos kammarrätten.

17 och 18 55 17 5 innehåller detaljerade föreskrifter om vad ansökan om behand- lingstillstånd skall innehålla.

18 & innehåller den närmast självklara föreskriften att behandlingstill- stånd kan återkallas, om tillståndshavaren åsidosätter vad som åligger

• Sida 220
•  Original

Prop. 1975: 32 152

honom enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor eller miljöskyddsla- gen eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av endera lagen.

20 och 21 55

Paragraferna innehåller den i allmänna motiveringen föreslagna ut- förselkontrollen av miljöfarligt avfall.

Med hänsyn till att naturvårdsverket enligt 1 % dumpningskungörelsen (1971: 1156) också prövar fråga om medgivande till dumpning undviks dubbelprövning i fråga om utförsel av miljöfarligt avfall, om ansökan om dumpning av sådant avfall skulle göras.

Naturvårdsverkets beslut i fråga om utförsel kan överklagas till kam- marrätten enligt 23 5 första stycket i detta förslag. Sådant beslut får an- ses ha samma karaktär som de beslut av länsstyrelse som anges i nämnda paragrafs andra stycke.

Naturvårdsverket bör lämpligen med stöd av 25 5 i detta författnings- förslag meddela föreskrifter angående ansökan om särskilt tillstånd till utförsel.

22—25 gg

22 5 har intagits i upplysande syfte. 23 5 innehåller besvärsbestämmelser. Av bestämmelserna i andra och tredje styckena följer att länsstyrelses beslut att överlämna ärende till re- geringen enligt 14 g tredje stycket inte kan överklagas. Naturvårdsverket har tillagts befogenhet att föra talan mot länsstyrelses beslut i fråga om tillstånd eller återkallelse av tillstånd för att tillvarata allmänna intres- sen. Förebild till bestämmelsen har hämtats från 48 & fjärde stycket mil- jöskyddslagen.

I 24 & har föreskrivits att länsstyrelse skall sända beslut i tillstånds- ärende till naturvårdsverket och hälsovårdsnämnden.

Enligt 25 5 får naturvårdsverket meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av förordningen.

19.6. Förslaget till förordning om ändring i miljöskyddskungörelsen (1969: 388)

285

Paragrafen innehåller den i allmänna motiveringen föreslagna sam- rådsskyldigheten för länsstyrelse, innan handräckning enligt 47 % tredje stycket miljöskyddslagen begärs.

355

Denna paragraf är ny. Efter mönster av 20 & naturvårdskungörelsen har föreskrivits att statlig myndighet på begäran av utmätningsmannen

• Sida 221
•  Original

Prop. 1975: 32 153

får förskjuta kestnaden för handräckning som avses i 47 & miljö- skyddslagen.

I 6 5 andra stycket exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) sägs att staten är befriad från skyldighet att förskjuta avgifter enligt kungörelsen och att betala sådana avgifter, om de i utsökningsmålet inte kan tas ut av motparten. Med hänsyn till att detta stadgande knappast torde vara avsett att tillämpas i fråga om kostnad för sådan handräckningsåtgärd som t. ex. innebär oskadliggörande av miljöfarligt avfall har bestämmel- sen i förevarande paragraf ansetts behövlig. Utan den föreslagna be- stämmelsen skulle kronofogdemyndigheten riskera att dess anslag skulle komma att nyttjas till betalning av miljöskyddsåtgärder. En sådan ordning har ansetts olämplig.

19.7. Övriga författningsförslag

Innebörden av dessa författningsförslag får anses tillräckligt belysta i den allmänna motiveringen.

• Sida 222
•  Original

Prop. 1975: 32 154

Litteratur

. Industrins återvinningsdag — Sveriges industriförbund 1973 . Kemiskt avfall — uppgifter och organisation Ds Jo 1971: 8 . Kemiskt avfall — uppgifter och organisation, del II Ds Jo 1973: 1 .Kemiskt avfall i Stockholm —— Miljöberedningen, arbetsgruppen för kemiskt avfall. 1973 . Avfall — Svenska naturskyddsföreningen 1973 . Elmia. Avfall -73 ——- Konferens K 1 .Lokalisering av en behandlingsanläggning för Specialavfall —— J.-E. Gustavsson och L. 1. Tenggren, Inst. för kulturteknik, KTH. 1971 8. Avfallshanteringen inom några industrigrenar — SNV publikationer 1973: 9 9. Renhållningslagstiftningens tillämpning _— SNV publikationer 1972: 3 10. Återvinning ur avfall i Sverige — Nordisk arbetsgrupp om avfallsbe- handling. G. Granath. SNV 1974 11. Inte bara skräp — Bo Rosén 1973. Rabén & Sjögren 12. Nordiskt samarbete angående behandling av problemavfall — K- konsult, G. Adolfsson. 1974 13. Sammanfattning av resultaten från naturvårdsverkets enkätunder- sökning 1972 om barkens omhändertagande — SNV. Vattenvårds- byrån 1973-02-19 14. Toxic and other hazardous waste — status raport from Sweden —— Alf Petersson 1973. Rapport till WHO 15—18. Miljövårdsberedningcn, bakgrundsmaterial och protokoll: — Avfallshantering med sikte på återvinning. 7/11 1972 — Omhändertagande av slam från kommunala reningsverk. 12/2 1973 — Industrins avfall och återvinning. 5/4 1973 — Avfall och återvinning. 6/6 1973 19. Lönar sig återvinning? —— Kommunal Tidskrift 4/1973. N.-G. Ljung- qurst 20. Vi bygger oss allt högre staplar .. . (Förpackningens roll i samhäl- let). -— Ekonomen 8/1972. Y. Hammarberg 1. PM beträffande hantering av avfall i mindre poster —— H. Bouveng, IVL. 1973 2. Naturvårdsverkets årsbok 1972 3. Avfallshantering —- K-Kontur 4/1970 4. Hantering och oskadliggörande av giftrester och kemikalieavfall —- E. Tennevall. Praktisk miljökunskap/Miljögifter 1971

25. Mejeriindustrins avfallshantering —— IVA-STF 26. Terra Bona — Reci. Sammanställningar rörande kemiskt avfall. G. Salomonsson 1973 27. Avfall — avfallshantering — G. Adolfsson. Väg- och vattenbygga- ren 2/1973 28. Förslag till riktlinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall —— Arbetsgruppsrapport till strålskyddsinstitutet 1972 29. Inventering av industriavfall inom Göteborgs kommun — Hygienisk Revy 2/1972. T. Andén och G. J arlinder 30.1ndustriavfall — översiktlig inventering avseende industrier och J=- U) lx) H

xlONUI

|-.)

I”») [0 IJ

• Sida 223
•  Original

Prop. 1975: 32 155

vissa andra inrättningar — Utredning för Göteborgs hälsovårdsför— valtning. VIAK AB 1971 3]. Återvinning av hushållsavfall —— rapport nr 1 från expertgruppen för återvinning av hushållsavfall ——— Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen, mars 1974 32.Avfallspapper * råvara med miljöaspekter —— Svensk papperstid- ning 8/ 1.973 33. Återvinning av material — Stadsbyggnad 6/1973. B. Enhörning 34. Hur bli kvitt kemiskt avfall? — Modern Kemi 1—2/1973. G. Salo- monsson . Mineralisering av avfall — Modern Kemi 7—8/1973 . Teknik för miljön _ Ingenjörsförlaget 1973 — Avfallssituationen i Sverige _— G. Adolfsson —— Återvinning av avfall ——- det dagsaktuella läget i Sverige — L.- Redin — Kemiskt avfall — A. Peterson & I. Bodin 37. Avfallshanteringen i Stockholmsregionen —— Storstockholms renhåll- ningsutrcdning (STRUT) 1969 38.Avfall blir råvara — PLM-nytt 5/1973. Temanummer om återvin- ning 39. Jordbruksutskottets betänkande 1973: 31 bilaga: promemoria an- gående avfallshantering 40. Auktoriserad bilskrotning — Statskontoret 1971 41. Användning av rötslam som jordförbättringsmedel -— Råd och an- visningar från Socialstyrelsen 1973: 30 42.Hushållsavfallets sammansättning och faktorer som påverkar sam- mansättningen —-— STU-rapport 72-1200 43. Avfall _— rest eller resurs? -— Modern Kemi 5/1973. H. Bouveng 44. PM ang. fullskaleförsök med samkompostering av slam och sopor — SNV 9/6 1972. L. Danielsson 45. Nu startar nordisk avfallsbörs — Vår industri 8/73. B. Helmerson 46. Energi och emballage — Vår industri 4/73. B. Helmerson 47. Utredning om energibehoven från råvara till avfallsbehandling för

fyra svenska ölförpackningsalternativ — G. Sundström AB för Ri- gello AB. 1973

48. Miljöaktuellt nr 1/1974 — Slamhantering 49. PM betr. forskningsbehovet inom avfallsområdet — IVL (Bouveng) sept. 1973 50. Promemoria angående förbrukningen av energi vid hanteringen av avfall —— SNV, Stencil RA 1974: 2 51. Återvinning ur hushållsavfall —— med särskild vikt lagd vid separe- ring i hushållen -— Svenska kommunförbundet. 1974 52.Avfallsdisponering i Norden — Rapport fra arbeidsgruppe under Nordisk embetsmannskomité for miljövernsspprsmål —-— Nordisk Mi- nisterråd 1974 53. Kemiskt avfall från företag med mindre än 5 anställda inom Stock- holms kommun — Statens naturvårdsverk, PM 486. 1974 54. Sammanställning av inventeringar rörande kemiskt avfall — Statens naturvårdsverk, PM 487. 1974 55. Intervju av branschorganisationer beträffande förekomst av kemiskt avfall —— Statens naturvårdsverk, PM 494. 1974 ' 56. Transporter från byggplatser. Specialstudier av byggavfallet — Byggforskningen R 1: 1974

b) |.»

GNU-

• Sida 224
•  Original

Prop. 1975: 32 156

57. 58.

59.

60.

61.

62.

Avfallshantering inom sjukvården —— SPRI-råd 6.8, 1973 Aluminium och PVC — omsättningen i Sverige. —— IVA-rapport 65, 1974 War on Waste. A policy for reclamation — Miljö- och industrimi- nisterierna, London sept. 1974 Avfall som energikälla — Rapport från arbetsgruppen för avfallsfrå- gor. J ordbruksdepartementet Stencil 10 1974: 5 PM med förslag till renhållningskungörelse — Jordbruksdeparte— mentet Ds Jo 1974: 4 Livsmedelsindustrins och jordbrukets avfallshantering. Del 3 Möjlig— heter till återvinning —— förslag till åtgärder —— IVA meddelande 185

63. Pyrolys av hushållsavfall _— STU-utredning Nr 29: 1974

64. Förpackningsindustrins struktur. Konsumentförpackningar av plast, papper, kartong och aluminium. — Statens pris- och kartellnämnd. 1974

65. Materialomsättningen i samhället — IVA Meddelande 182 66. Effekter av förpackningsavgiften — Rapport av utredningen om kostnaderna för miljövården. SOU 1974: 44 67—75.IVA-STFs utredning om avfallshantering och återvinning —

76.

77. 78.

79. 80. 81. 82.

Underlagsmaterial. 1974

PP!”

vasaw

• Sida 225
•  Original

Prop. 1975: 32

Förslag till

157

Bilaga A

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Härigenom förordnas i fråga om kommunala renhållningslagen (1970: 892)

dels att nuvarande 5 51 skall betecknas 7 5, dels att 4 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 och 6 åå, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 45

Kommun är skyldig att till all- män avstjälpningsplats eller all- män destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort ge— nom kommunens försorg.

Kommun är skyldig att till be- handlingsanläggning eller upplags- plats forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan före— skriva, att vid bebyggelse före- kommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg. Sådan före- skrift kan även meddelas i lokal hälsovårdsordning.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens för- sorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.

55

Är det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, kan re— geringen föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort ge- nom kommunens försorg skall för- varas skilt från orenlighet och an— nat avfall i avvaktan på borttrans- port.

1 Paragrafen föreslås upphävd i prop. 1974: 163.

• Sida 226
•  Original

Prop. 1975: 32 158

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65

Den som yrkesmässigt eller an- nars i större omfattning samlar in och forslar bort orenlighet eller avfall i strid med 4 &" tredje styc- ket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 5 dömes till böter, högst femhundra kronor, om ej gärningen är ringa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1975: 32

Förslag till

159

Bilaga B

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas att 51 och 53 55 hälsovårdsstadgan (1958: 663) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 ål

Orenlighet och avfall skall bort- forslas till allmän avstjälpnings- plats eller allmän destruktionsan— läggning eller på annat sätt så om- händertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Orenlighet och avfall skall bort- forslas till behandlingsanläggning eller upplagsplats eller på annat sätt så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

535

Allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skola vara så belägna och anord- nade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall an- ordnas fortlöpande tillsyn över av- stjälpningsplatsens begagnande.

Behandlingsanläggning och upplagsplats skola vara så belägna och anordnade samt skola så un- derhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Vid upplagsplats inom hälso- vårdstätort skall anordnas fortlö- pande tillsyn över platsens begag— nande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

* Senaste lydelse 1970: 896.

• Sida 228
•  Original

Prop. 1975 : 32 160

Bilaga C Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga va- ror

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1973: 329) om hälso- och mil- jöfarliga varor

dels att i 1, 4—11, 14, 15 och 19 %& samt i övergångsbestämmelserna ordet "Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 a &

Om det är påkallat från hälsa- eller miljöskyddssynpunkt, kan re- geringen föreskriva att återvin- ning, oskadliggörande, långtidsför- varing eller annat därmed jämför- ligt förfarande för slutligt omhän— dertagande av visst slag av avfall på vilket denna lag är tillämplig får bedrivas yrkesmässigt endast av juridisk person vari staten har inflytande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1975: 32

Förslag till

161

Bilaga D

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701)

Härigenom förordnas att 14 & läkemedelsförordningen (1962:701) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

145

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadlig- göras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som an- vänts till läkemedel, skall handha- vas så, att kvarvarande rester av medlet icke kunna förorsaka skada.

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadlig-' göras enligt bestämmelser som meddelas av socialstyrelsen.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap som an- vänts till läkemedel, skall handha— vas så, att kvarvarande rester av . medlet icke kunna förorsaka skada. Socialstyrelsen kan 'med- dela föreskrifter om sådant hand- havande. -

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 230
•  Original

Prop. 1975: 32 162

Bilaga E

Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom förordnas att 47 % miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 5 Har någon begått gärning som avses i 45 5 första stycket 1—3, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräck- ning enligt 191 & utsökningslagen. Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande Efterkommes ej föreläggande enligt 40 5 första eller andra styc- enligt 40 5 första eller andra styc— ket, skall utmätningsmannen på ket, skall utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombe- anmodan av länsstyrelsen ombe- sörja att åtgärd vidtages. sörja att åtgärd vidtages på den

försumliges bekostnad.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 231
•  Original

Prop. 1975: 32

Förslag till

163

Bilaga F

ändring i det förslag till renhållningskungörelse som lagts fram i promemorian Ds Jo 1974: 4

Härigenom förordnas i fråga om förslaget till renhållningskungörelse dels att 2 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i förslaget till kungörelse skall införas fem nya paragrafer, 5—9 åå, av nedan angivna lydelse. I promemorian Ds Jo 1974: 4 föreslagen lydelse

.,

Kommunen får besluta att hämtning av orenlighet och avfall- som avses i 4 5 första stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892) från fastighet, som ej ingår i tätbebyggelse med mer än 200 invånare, skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fas- tigheten, om kostnaden för hämt- ningen därigenom minskar i vä- sentlig mån. I fråga om skrym- mande avfall samt överblivna lä— kemedel och rester av olja, kemi- kalier och liknande ämnen får så- dant beslut meddelas även beträf- fande tätbebyggelse med mer än 200 invånare.

Här föreslagen lydelse

%

Kommunen får besluta att hämtning av orenlighet och avfall som avses i 4 5 första stycket kommunala .renhållningslagen (1970: 892) från fastighet, som ej ingår i tätbebyggelse med mer än 200 invånare, skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fas- tigheten, om kostnaden för hämt- ningen därigenom minskar i vä- sentlig mån. I fråga om skrym- mande avfall, ' pappersavfall som skall återvinnas samt överblivna läkemedel och rester av olja, ke- mikalier och liknande ämnen får sådant beslut meddelas även be- träffande tätbebyggelse med mer än 200 invånare.

Beslut som avses i första stycket får meddelas endast om forsling till och förvaring på hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från miljö- vårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

Beslut som avses i första stycket första punkten gäller endast i fråga om fastighet vars innehavare gentemot kommunen åtagit sig att forsla på fastigheten uppkommande orenlighet och-avfall till hämtningsplat- sen. Återkallas sådant åtagande, gäller det ändå under sex månader efter återkallelsen, om ej kommunen medger annat.

Så

_lnom kommun som anges i bi- laga ] till denna kungörelse skall pappersavfallsom- utgöres av tid- ningar, tidskrifter och emballage ävensom utgallrade arkivhand lingar och liknande avfall från kontorsverksamhet

• Sida 232
•  Original

Prop. 1975: 32

I promemorian Ds Jo 1974:4 föreslagen lydelse

164

H är föreslagen lydelse

1. forslas bort genom kommu- nens försorg, även om sådan skyl- dighet ej åligger kommunen enligt 4 5 första stycket kommunala ren- hållningslagen (1970:892) eller enligt föreskrift i lokal hälsovårds- ordning, . - 2. förvaras skilt från orenlighet

och annat avfall i avvaktan på borttransport.

I fråga om pappersavfall från hushåll gäller första stycket 2 en- dast tidningar och tidskrifter.

65

Inom kommun som anges i bi- laga 2 till denna kungörelse skall avfall på vilket förordningen (1975: 000) om miljöfarligt avfall äger tillämpning forslas bort ge- nom kommunens försorg, även . om sådan skyldighet ej. åligger

kommun enligt 4 9 första stycket kommunala renhållningslagen (1970: 892) eller enligt föreskrift i lokal hälsovårdsordning. Anmälstill kommunen att visst miljöfarligt avfall skall behandlas hos den som erhållit tillstånd en- ligt 13 5 första stycket 2 förord- ningen (1975: 000) om miljöfarligt avfall eller utföras ur riket efter tillstånd enligt 20 5 första stycket 2 nämnda förordning, tillämpas första stycket ej på det avfall som avses med anmälan. Statens natur- vårdsverk meddelar närmare be- stämmelser om hur anmälnings— skyldigheten skall fullgöras.

75

Kommun får besluta om undan- tag från tillämpningen av

I . 5 5 första stycket 1 i fråga om viss fastighet, om det kan anses sä- kerställt att det pappersavfall som annars skulle ha hämtats genom kommunens försorg komtner att återvinnas utan att sådan hämt- ning sker,

• Sida 233
•  Original

Prop. 1975: 32 165

I promemorian Ds Jo 1974:4 Här föreslagen lydelse föreslagen lydelse

2. 5 5 första stycket 2 i fråga om bebyggelse som ej ingår i tätort,

3. 6 5 första stycket, om det kan anses säkerställt att återvinning el— ler oskadliggörande kommer att ske på ett från hälso- och miljö- skyddssynpunkt fullt betryggande sätt i fråga om det avfall som att- nars skulle ha hämtats genom kommunens försorg.

8 5 Talan mot kommunal myndig- hets beslut enligt 7 5 ] föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan mot länsstyrelsens beslut enligt första stycket föres hos re- geringen genom besvär.

9 5 Kommun får meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av 5 och 6 55.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975 . Bestämmelserna i 6 5 och 7 5 3 gäller dock först från och med den 1 januari 1976.

• Sida 234
•  Original

Prop. 1975: 32 166

Bilaga ]

Förteckning1 över kommuner inom vilka kommunalt renhållningsmono- pol i fråga om visst pappersavfall införts genom 5 % renhållningskungö- relsen (1974: 000)

Stockholms län

Stockholm Nacka

Malmöhus län Malmö Lund

Göteborgs och Bohus län Göteborg

1 Förteckningen tjänar enbart som exempel.

• Sida 235
•  Original

Prop. 1975: 32 167

Sammanfattning

I detta betänkande föreslår den av jordbruksministern särskilt tillsatta arbetsgruppen för avfallsfrågor åtgärder för att få till stånd en effekti- vare organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade personbilar. Enligt förslaget införs auktorisation av bilskrotare. För att en personbil skall kunna avregistreras och ägaren därmed befrias från fortsatt skatteplikt kommer normalt att krävas skrotningsintyg från auk-

toriserad bilskrotare.

För att stimulera bilägarna att lämna in utrangerade personbilar till skrotning föreslår gruppen vidare att ett skrotningspremiesystem införs. Enligt förslaget skall en skrotningspremie på 500 kr. betalas ut till äga- ren i samband med att bilen lämnas in till skrotning och avregistreras. Premiesystemet föreslås finansieras genom att en skrotningsavgift på 400 kr. tas ut för varje ny bil som tillverkas i landet eller importeras. Avgifterna tillförs en särskild fond, kallad bilskrotningsfonden, från vil- ken sedan premien betalas ut. Från fonden skall också kunna utgå bi- drag till kommunerna för omhändertagande av bilvrak som i dag finns övergivna t. ex. i naturen eller på illa skötta skrotupplag och som inte omfattas av det nya premiesystemet. För att storleken av premie eller avgift smidigt skall kunna anpassas till ändrade förhållanden i fråga om nyregistrering eller utskrotning av personbilar föreslås regeringen få be— myndigande att fastställa beloppen för premie och avgift.

När närmare erfarenheter av reformen vunnits kan det bli aktuellt att utvidga reformen till att omfatta även andra fordonsslag än personbilar.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna om skrotningspremiesystemet skall dock gälla först fr.o.m. den 1 januari 1976. För att motverka spekulativ lagring av skrotbilar i avvaktan på re- formens ikraftträdande föreslås att skrotningspremie enbart skall betalas ut beträffande personbil som godkänts vid kontrollbesiktning efter den 31 december 1974.

12%,

Genom denna paragraf erhåller kommun samma rättigheter och skyl- digheter i fråga om skrotningsintyg som auktoriserad bilskrotare har. Förutsättningen är att kommunen inrättar upplag eller annat mottag- ningsställe för skrotbilar. Bestämmelsen har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen.

Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning kan kommun införa ren- hållningsmonopol i fråga om utrangerade bilar. Införs sådant monopol, får endast kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet om- händerta och forsla bort skrotbilar som kommuninvånarna vill göra sig kvitt. Det torde endast vara ett fåtal kommuner som har ett så vid- sträckt monopol att det även omfattar utrangerade bilar. Anledningen härtill torde vara att ett sådant monopol bedömts kräva en alltför omfat- tande mottagningsapparat. Upplag eller mottagningsställe som avses i förevarande paragraf kan inrättas, även om kommunalt renhållningsmo- nopol inte gäller i fråga om skrotbilar. Bakom förslaget i denna paragraf ligger sålunda inte någon avsikt att förmå kommunerna att införa så-

dant monopol.

13 och 14 åå

Dessa paragrafer innehåller föreskrifter om skrotningspremien. För- slaget i denna del har utförligt kommenterats i den allmänna motive- -

• Sida 277
•  Original

Prop. 1975: 32 37

ringen. Enligt 13 % utgår skrotningspremie för personbil som avregistre- ras på grund av skrotningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kom- mun som avses i 12 %. I andra fall av avregistrering utgår sålunda ingen premie, även om det för den aktuella bilen skulle erlagts Skrotningsav- gift som avses i 18 %

Enligt 14 & bemyndigas regeringen fastställa premiens storlek och öv- riga villkor för utbetalningen. Sådana föreskrifter har meddelats i 10— 12 %% förslaget till bilskrotningsförordning. '

15—17 åå

I dessa paragrafer finns bestämmelser om bilskrotningsfonden. Enligt 16 5 kan såsom redovisats i den allmänna motiveringen fon- dens medel också användas till att bestrida bidrag till kommuner, om medlen inte behöver tas i anspråk för utbetalning av skrotningspremier. Sannolikt kommer den föreslagna engångsavgiften på 400 kronor att ge överskott. Bidrag utgår till åtgärd för att ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt. I första'h'and bör bidrag utgå till åtgärder varigenom ifrågavarande vrak befordras till slutskrotning. Det bör observeras att med vrak av motordrivna fordon avses även vrak av andra fordon än personbilar.

Med stöd av 17 5 har 1 14 & förslaget till bilskrotningsförordning stad- gats att ärenden om bidrag skall avgöras av regeringen.

18—20 %%

Förevarande paragrafer innehåller bestämmelser'om "skrotningsavgif- ' ' ten. Regleringen har i sina huvuddrag'redovisats i föregående aVsnitt. Av 18 och 20 åå följer att skrotningsavgift för'personbil skall betalas samtidigt med att omsättningsskatt för bilen-erläggs enligt förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfordOn. Skyldighet att betala skrotningsavgift inträder sålunda för personbil som tillverkas i landet "el- ler som införs hit av registrerad importör, när personbilen levereras till köpare eller uttages från rörelse utan samband med försäljning. Införs personbil till landet av annan än registrerad importör, skall" skrotnings- avgiften erläggas till tullmyndighet. Skyldiga att erlägga avgiften 'är till- verkare, importör och den som skall betala tull för införd bil till' tull- myndighet. I sistnämnda fall kommer skrotningsavgiften att gälla även begagnade bilar. Också sådana bilar kommer så småningom att behöva skrotas, varför skäl mot uttag av skrotningsavgift knappast föreligger. .

De bestämmelser i nyss nämnd förordning som enligt 20 å i föreva— rande lagförslag inte skall vara tillämpliga på skrotningsavgiften avser beräkning av omsättningsskatten och återbetalning av omsättningsskatt i vissa fall.

Skrotningsavgiftens storlek fastställes av regeringen med stöd av be-

• Sida 278
•  Original

Prop. 1975: 32 38

myndigandet i 19 &. Bemyndigandet utnyttjas genom bestämmelsen i 15 & förslaget till bilskrotningsförordning.

21—24 åå

Ansvarsbestämmelserna i 21 5 har kommenterats i det föregående. Bl.a. med hänsyn till att återkallelse av auktorisationen också kan till- gripas mot den som åsidosätter sina skyldigheter som auktoriserad bil- skrotare har böter ansetts vara en tillräckligt ingripande påföljd för brott enligt 21 5.

I 22 & finns sedvanliga bestämmelser om tystnadsplikt. Paragrafen torde komma att få betydelse främst vid handläggningen av ärenden om auktorisation.

23 & innehåller bestämmelser om besvär och 24 & upptar gängse före- skrift om befogenhet för regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer att meddela tillämpningsbestämmelser.

Övergångsbestänimelsema

Första stycket innehåller de bestämmelser om ikraftträdandet som re- dovisats i den allmänna motiveringen.

Som antytts i den allmänna motiveringen kan ifrågavarande reforms ikraftträdande medföra vissa problem. Statskontoret, som uttryckt far- hågor för att en spekulativ lagring av skrotbilar skulle komma att ske och att till följd därav störningar på skrotmarknaden skulle inträffa, har föreslagit införande av en övergångsregel som innebär att skrotningspre- mie enbart skall betalas ut för skrotbil som godkänts vid kontrollbesikt- ning som ägt rum inom viss tid före ikraftträdandet. Arbetsgruppen bit- räder detta förslag. Enligt arbetsgruppens mening kommer sannolikt andra särskilda föreskrifter också att behöva meddelas-för att avhjälpa övergångssvårigheter främst inom bilskrotningsbranschen.

Dessa svårigheter torde på det här stadiet inte kunna i detalj förutses. Lagen bör inte innehålla nämnda övergångsregel eller andra detaljerade övergångsbestämmelser utan endast ett bemyndigande för regeringen el- ler myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva de avvikelser från lagen som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för nä- ringslivet. Bemyndigandet har tagits upp i andra stycket av övergångs- bestämmelserna. Med stöd av detta bemyndigande kan erforderliga övergångsbestämmelser tas in i förordningen.

7.2 Förslaget till bilskrotningsförordning 4 &

Föreskriften i första stycket att trafiksäkerhetsverket skall samråda med pris- och kartellnämnden, innan formulär till skrotningsintyg fast— ställs, beror på den i allmänna motiveringen föreslagna prisövervakning

• Sida 279
•  Original

Prop. 1975: 32 39

som skall ombesörjas av nämnden. Om övervakningen såsom föreslagits skall till viss del ske genom automatisk databehandling, måste intygen utformas så att de i detta hänseende kan användas för sådan behandling.

I andra stycket åläggs auktoriserad bilskrotare eller kommun skyldig- het att sända kopia av skrotningsintyget till länsstyrelsen. Därigenom kan länsstyrelsens bilregisterenhet bevaka att ägare anmäler avregistre- ring. Skulle bilägare trots skrotningspremien underlåta att anmäla avre- gistrering, kan länsstyrelsen med stöd av 59 å andra stycket bilregister- kungörelsen ändå avregistrera bilen på grundval av kopian av skrot- ningsintyget.

5 5 Denna paragraf innehåller bestämmelser om vem som är behörig att underteckna skrotningsintyg. Bakgrunden till bestämmelserna har redo- visats i den allmänna motiveringen.

6——9 55

Enligt 6 & åligger det auktoriserad bilskrotare, sådan bilskrotares dödsbo, förmyndare eller konkursförvaltare att till länsstyrelsen anmäla när förändringar i behörigheten att underskriva skrotningsintyg inträf- fat. Anmälningsskyldigheten, som är straffsanktionerad enligt 21 & för- sta stycket 3 förslaget till bilskrotningslag, är nödvändig med hänsyn "till vikten av att den förteckning som skall upprättas enligt 8 & förevarande förordning alltid är aktuell. Skyldighet för länsstyrelsen att sända upp- gifterna i anmälan vidare till trafiksäkerhetsverket har upptagits i 9 &. Bestämmelserna i 7 & torde inte behöva särskilt kommenteras.

10—12 55

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om skrotningspremies stor- lek och utbetalning. Bcstämmelserna har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen. Vad gäller 12 & kan kanske tyckas att det är orättvist mot den siste bilägaren att en tidigare bilägares försummelse att betala skatt skall minska skrotningspremien. Emellertid kan den siste bilägaren inte vara ovetande om denna försummelse när han förvärvar bilen, eftersom körförbud enligt vägtrafikskatteförordningen (1973: 601) inträtt till följd av att skatten inte erlagts. Av denna anledning har inte giltigt kontrollmärke funnits för bilen.

16å

De bestämmelser som anges i denna paragraf är tillämpningsbestäm- melser till förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfor- don.

• Sida 280
•  Original

Prop. 1975: 32 40

17 &

I den mån det inte ankommer på särskilt angiven myndighet i andra stycket att utfärda tillämpningsbestämmelser, ankommer det "enligt för- sta stycket på naturvårdsverket att meddela sådana bestämmelser. Tra- fiksäkerhetsverket kommer att fr.o.m. den 1 juli 1975 att ansvara för de uppgifter som f. n. åvilar bilregistemämnden".

Övergångsbestämmelser

Punkt 1 innehåller ikraftträdandebestämmelser vilka utförligt kom- menterats i den allmänna motiveringen.

Enligt punkt 2 utgår skrotningspremie endast för personbil som efter den 31 december 1974 godkänts vid kontrollbesiktning enligt fordons- kungörelsen (1972: 595). Som förut berörts är syftet med denna bestäm- melse att motverka spekulativ lagring av skrotbilar i avvaktan på skrot- ningspremiesystemets ikraftträdande.

I punkt 3 har det i lagens övergångsbestämmelser upptagna bemyndi- gandet utnyttjats för att ge de myndigheter som meddelar tillämpnings- föreskrifter enligt 17 5 rätt att föreskriva de avvikelser för förordning- en som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för bilskrotnings- branschen.

7.3 Förslaget till förordning om ändring. i bilregisterkungörelsen (1972: 599)

Om syftet med auktorisationssystemet skall nås, måste såsom fram- hållits i allmänna motiveringen ställas två krav på regleringen i bilregis- terkungörelsen. För det första skall personbil inte kunna avregistreras på grund av skrotning utan att skrotningsintyg från auktoriserad bilskro- tare företetts. För det andra skall ägare av utrangerad personbil inte kunna befrias från vissa ekonomiska skyldigheter i fråga om bilen på annat sätt än genom avregistrering. Båda dessa krav bör enligt arbets- gruppens mening vara uppfyllda genom här föreslagna ändringar i 59 % resp. 35 & ikungörelsen. . .

Vad gäller frågan om bilägares ekonomiska skyldigheter för bil som privatskrotats men inte avregistrerats synes flertalet remissinstanser dela statskontorets uppfattning att såväl skatt- som försäkringsplikten kvar- står för fordonet. Denna uppfattning om innehållet i gällande rätt är uppenbarligen riktig i fråga om vägtrafikskatten. Avgörande för frågan huruvida skatteplikt och skattskyldighet föreligger i fråga om viss per- sonbil är nämligen uppgifter som är eller bör vara antecknade i bilre- gistret. Enligt 2 & vägtrafikskatteförordningen (1973: 601) föreligger skatteplikt för motorfordon, om fordonet är eller bör vara registrerat och ej är avställt. Enligt 7 & samma förordning är den skattskyldig som är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet i bilregistret. Den

• Sida 281
•  Original

Prop. 1975: 32 41

som enligt bilregistret är ägare till däri upptagen bil som inte avställts torde därför vara skyldig att betala skatt för bilen, även om bilen över- givits i naturen eller på annat sätt privatskrotats så att äganderätt i civil- rättslig mening inte kan anses vara för handen.

Det är däremot mycket tveksamt om motsvarande kan anses gälla i fråga om trafikförsäkringsplikten. Skyldigheten att hålla en bil trafikför- säkrad har införts för att ekonomiskt skydda den som skadas tillföljd . av att bilen brukas i trafik. Skyldigheten avser att ingå eller vidmakt- hålla civilrättsligt avtal med ett försäkringsbolag. Försäkringsplikt kan knappast anses föreligga i fråga om en bil som privatskrotats och som av den anledningen inte finns i sinnevärlden eller utgör fordonsvrak som är varaktigt obrukbart. Detta torde gälla oavsett att bilen inte är avre- gistrerad. Enligt trafikförsäkringslagen kan försäkringsplikten nämligen inte anses grundad på förhållanden som antecknats i bilregistret. Arbets- gruppen anser att det varken från samhällets eller den enskildes sida torde kunna anföras något förnuftigt motiv till att hålla bilvrak som här avses trafikförsäkrat. En sådan ordning skulle bara leda till att försäk- ringsbolagen gjorde oskäliga och obehöriga vinster. Det torde sålunda med nuvarande reglering i trafikförsäkringslagen inte vara möjligt att använda trafikförsäkringsplikten som påtryckningsmedel eller sanktion i förevarande sammanhang.

35%

Den reglering som föreslås i andra stycket av förevarande paragraf överensstämmer i stort med vad bilregisterutredningen föreslog i detta ämne i sitt förslag till bilregisterkungörelsen (SOU 1971: 11, s. 124, 15 å). Enligt förevarande förslag får länsstyrelsen i efterhand förelägga per- sonbilsägare som anmält förlängning av avställningstid att styrka att for- donet finns i behåll i brukbart skick. Om föreläggandet inte efterkom- mes får länsstyrelsen besluta att avställningen omedelbart skall upphöra. Enär den som berövats sitt fordon genom brott självfallet inte kan styrka att det finns i behåll, har genom särskilt undantag stadgats att be- slut om upphörande av avställning inte får meddelas, om ägaren visar att han till polisen anmält att fordonet frånhänts honom genom brott. Bakom förslaget ligger bl. a. den tanken att trafiksäkerhetsverket med hjälp av automatisk databehandling låter plocka ut anmälningar som re- presenterar vissa typfall, där misstanke om obehörigt utnyttjande av möjligheten till avställning kan anses starkast.

För att bestämmelserna om särskild prövning av anmälan om förläng- ning av avställningstid inte skall kunna kringgås har bestämmelserna också gjorts tillämpliga på anmälan om avställning som görs inom två månader efter det tidigare avställning upphört.

• Sida 282
•  Original

Prop. 1975: 32 4”

595

Också förslaget till ändring i denna paragraf överensstämmer i stort med den reglering i ämnet som föreslogs av bilregisterutredningen i nyss nämnt betänkande. Förevarande förslag skiljer sig emellertid från utred- ningens genom att skrotningsintyg eller särskilda skäl skall föreligga även i de fall länsstyrelsen självmant beslutar om avregistrering av per- sonbil. Som exempel på vad som avses med särskilda skäl kan nämnas att bil efter nedkörning i vattendrag inte kan bärgas eller att bil skall omhändertas som museiföremål.

• Sida 283
•  Original

Prop. 1975: 32 43

Bilaga A

Förslag till Bilskrotningslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

Prisstopp

7 & Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva visst pris att gälla som det högsta pris auktoriserad bilskrotare får betinga sig för bilskrotning eller avhämtning av skrotbil. Föreskrift om högstpris kan begränsas till att gälla viss eller vissa kommuner. Högstpriset får ej överskridas utan tillstånd. Den som fastställt högst- priset får bestämma på vilken myndighet det skall ankomma att. be- vilja sådant tillstånd.

Återkallelse av auktorisation m. m.

8 å Auktorisation kan återkallas av länsstyrelsen, om ]. beträffande auktoriserad bilskrotare inträder sådan omständighet - att han enligt 3 5 första stycket 1 eller 3 ej skulle ha varit berättigad att erhålla auktorisation,

2. bilskrotaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden enligt denna lag eller föreskrift s'om meddelats med stöd av lagen eller vad som åligger honom 1 fråga om verksamheten enligt gällande lagstiftning angående bebyggelse, naturvård eller miljövård, eller . '

3. bilsk1otaren för att omhänderta eller avhämta skrotbilar tar ut av-

gifter som väsentligt överstiger vad jämförliga'företag betingar sig. 9 5 Om auktoriserad bilskrotare avlider, förklaras omyndig eller för— sättes i konkurs, förfaller auktorisationen efter ett år.

Skrotningsintyg

10 % Skrotningsintyg skall utfärdas av auktoriserad bilskrotare, när skrotbil mottages. Vad nu sagts .gäller dock endast om bilen är regist- rerad enligt bilregisterkungörelsen (1972: 599).

• Sida 285
•  Original

Prop. 1975: 32 45

11 % Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om behörighet att underteckna skrotningsintyg.

Kommunalt mottagningsställe

12 & Bestämmelserna i 5, 6, 10 och 11 %& denna lag äger motsvarande tillämpning i fråga om kommun som inrättar upplag eller annat mottag- ningsställe för skrotbilar.

Skrotningspremie

13 & Skrotningspremie utgår för personbil som avregistreras enligt 59 5 första stycket 1 bilregisterkungörelsen (1972: 599) på grund av-skrot— ningsintyg från auktoriserad bilskrotare eller kommun som avses i 12 % denna lag.

14 5 Om skrotningspremiens storlek och villkoren i övrigt för utbetal— ning av premien meddelas föreskrifter av regeringen.

Bilskrotningsfonden

15 % Bilskrotningsfonden bildas av de skrotningsavgifter som skall cr- läggas enligt 1.8 &. Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av" regeringen.

16 & Ur bilskrotningsfonden bestrides

]. kostnad för skrotningspremier,

2. bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för att ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak utgör olägenhet från miljö- eller naturvårdssynpunkt.

Bidrag enligt första stycket 2 utgår endast i den mån bilskrotningsfon- dens medel ej behöver tas i anspråk för ändamål som avses i första styc- ket 1.

17 & Fråga om bidrag som avses i 16 5 första stycket 2 prövas av re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Skrotningsavgift

18 & Skrotningsavgift skall erläggas för personbil i de fall omsättnings- skatt skall erläggas för sådan bil enligt förordningen (1956: 545) om om- sättningsskatt på motorfordon.

19 å Skrotningsavgiftens storlek bestämmes av regeringen.

20 & Bestämmelserna i förordningen (1956: 545) om omsättningsskatt på motorfordon med undantag av 4 och 6 55 samt 15 å andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Ansvar och besvär m. m.

21 % Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktig uppgift i samband med ansökan eller anmälan, som ingetts till myndighet enligt denna lag eller enligt föreskrift som medde- lats med stöd av lagen,

• Sida 286
•  Original

Prop. 1975: 32 46

2. åsidosätter skyldighet som åvilar honom enligt 5 eller 10 5 eller bryter mot 6 5 första stycket eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 7 & första stycket,

3. underlåter att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna lag,

4. obehörigen utger sig att vara auktoriserad bilskrotare. Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

22 & Den som tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obe- hörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter här- emot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väc- kas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

23 % Talan mot länsstyrelsens beslut varigenom avgjorts fråga om auktorisation eller återkallelse av auktorisation eller meddelats föreskrift enligt 4 % föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot beslut enligt 7 eller 17 & av annan myndighet än rege- ringen föres hos regeringen genom besvär.

Mot annat beslut som meddelats enligt denna lag får talan ej föras.

24 5 Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 5—7 och 10—20 åå, 21 5 första stycket 2 samt 23 å andra stycket gäller dock först från och med den 1 januari 1976.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva de avvikelser från denna lag som behövs med hänsyn till övergångssvå- righeter för näringslivet.

• Sida 287
•  Original

Prop. 1975: 32 47

Bilaga B

Förslag till Bilskrotningsförordning

Inledande bestämmelser

1 & Beteckning i denna förordning har samma betydelse som i bil- skrotningslagen (1975: 000).

Auktorisationsansökan m. m.

2 & Ansökan om auktorisation av bilskrotare skall vara skriftlig och innehålla uppgift om

1. sökandens namn, firma och postadress samt, i fråga om fysisk per- son, tilldelat personnummer och, i fråga om juridisk person, tilldelat nummer i länsstyrelsens register över skattskyldiga eller annat motsva- rande nummer,

2. namn och personnummer på godkänd föreståndare enligt 6 & för- ordningen (1949. 723) angående handel med lump, skrot och begagnat gods, om sådan föreståndare finns,

3. belägenhet av upplag, byggnad eller annan anläggning där sökan- den bedriver eller avser att bedriva bilskrotning,

4. förhållanden som avses i 3 & första stycket 1—3 bilskrotningslagen (1975: 000).

Vid ansökan skall fogas de handlingar som sökanden vill åberopa till bevis att han uppfyller de villkor som anges i 3 & första stycket 1—3 och andra stycket nämnda lag.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som länsstyrelsen bestäm- mer.

3 & I ärende om auktorisation skall länsstyrelsen inhämta yttrande från kommunens styrelse och polismyndigheten samt om sökanden avser att till någon del utföra bilskrotningen vid anläggning i annat län, länssty- relsen i det länet.

Skrotningsintyg

4 & Skrotningsintyg skall utfärdas enligt formulär som fastställs av statens trafiksäkerhetsverk efter samråd med statens pris- och kartell- nämnd.

När skrotningsintyg utfärdas, skall kopia av intyget sändas till länssty- relsen.

5 % Behörighet att underteckna skrotningsintyg tillkommer

1. auktoriserad bilskrotare som är fysisk person, om han ej är omyn- dig eller i konkurstillstånd,

2. sådan föreståndare för auktoriserad bilskrotares rörelse som god- känts av polismyndighet enligt 6 eller 7 5 förordningen '(1949: 723) an- gående handel med lump, skrot och begagnat gods,-

• Sida 288
•  Original

Prop. 1975: 32 48

3. annan för redbarhet och ordentlighet känd person som är anställd hos auktoriserad bilskrotare och av länsstyrelsen godkänts som behörig att underteckna skrotningsintyg,

4. förmyndare eller konkursförvaltare för auktoriserad bilskrotare som förklarats omyndig respektive försatts i konkurs,

5. den eller de personer kommun anmäler till länsstyrelsen i samband med att upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar inrättas av kommunen.

Godkännande som avses i första stycket 3 förfaller, om den anställde förklaras omyndig eller försätts i konkurs eller anställningen upphör. Godkännandet kan återkallas, om anmärkningar mot vederbörandes lämplighet ger anledning därtill. '

Anmälan m. m.

6 % Auktoriserad bilskrotare eller sådan bilskrotares dödsbo, förmyn— dare eller konkursförvaltare skall skriftligen anmäla till länsstyrelsen om föreståndare som avses i 5 5 första stycket 2 avgått eller ny föreståndare godkänts eller om person som avses i 5 & första stycket 3 ej längre får underteckna skrotningsintyg. Förmyndare och förvaltare skall även göra anmälan om omyndighetsförklaringen respektive egendomsavträdet. An- mälan enligt detta stycke skall ske utan dröjsmål.

7 & Auktoriserad bilskrotare som upphör med sin rörelse skall snarast skriftligen anmäla detta till länsstyrelsen. Detsamma gäller om han inte vill utnyttja auktorisationen eller hinder mot att börja rörelsen upp- kommer.

Förteckning över bilskrotare

8 & Förteckning över auktoriserade bilskrotare, kommuner som upp— rättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar och personer som är behöriga att underteckna skrotningsintyg upprättas och föres av statens trafiksäkerhetsverk.

Förteckningen tillställes varje länsstyrelse. Trafiksäkerhetsverket skall

underrätta länsstyrelserna om tillägg eller ändringar som göres i för- teckningen. -

9 % För den förteckning som avses i 8 5 skall länsstyrelsen till statens trafiksäkerhetsverk lämna uppgift om

1. beslut varigenom auktorisation meddelas eller återkallas, 2. auktorisation som förfallit enligt 9 & bilskrotningslagen (1975 : 000),

3. kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställeför. skrotbilar, . ' -

4. vem som är behörig att underteckna skrotningsintyg enligt 5 5, 5. ändring i förhållande som avses i 3 eller 4.

Skrotningspremie 10 å Skrotningspremien utgör 500 kronor.

11 5 Utbetalning av skrotningspremie ombesörjes av länsstyrelsen i samband med avregistrering av den personbil för vilken premien utgår. Om ej annat följer av 12 %, sker utbetalningen genom automatisk da-

• Sida 289
•  Original

Prop. 1975: 32 49

tabehandling titan att beslut meddelas av länsstyrelsen till den som vid avregistreringen är antecknad som ägare av personbilen i bilregistret.

12 % Skrotningspremie användes till betalning av fordonsskatt eller ki- lometerskatt enligt vägtrafikskatteförordningen (1973: 601), i den mån till betalning förfallen sådan skatt för det innevarande eller det närmast föregående Skatteåret ej erlagts i fråga om personbil för vilken premie utgår. I förekommande fall betalas överskjutande premiebelopp ut till ägare som avsesi 11 å andra stycket". ' -

Åtgärd som avses i första stycket beslutas av länsstyrelsen.

Bilskrotningsfonden 13 % Bilskrotningsfonden förvaltas av kammarkollegiet.

145. Ärende rörande bidrag som avses i 16 5 första stycket 2 bilskrot- ningslagen (1975 : 000) avgöres av regeringen. '

Ansökan om bidrag inges till statens naturvårdsverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen.

Skrotningsavgift 15 & Skrotningsavgiften utgör 400 kronor för varje personbil.

16 & Bestämmelserna i 1 och 2 55 kungörelsen (1956: 546) om omsätt- ningsskatt på motorfordon äger motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift.

Övriga bestämmelser

17 5 Ytterligare föreskrifter för'tillämpningen av bilskrotningslagen (1975: 000) och denna förordning meddelas av statens naturvårdsverk.

Föreskrifter som avses i första stycket meddelas dock

1. i fråga om tillämpningen av föreskrift om stoppris av statens pris— och kartellnämnd, . '

2. i fråga om skrotningsintyg, utbetalning av skrotningspremie och andra spörsmål med anknytning till bilregistrets förande av statens tra- fiksäkerhetsverk, '

3. i fråga om skrotningsavgift av riksskatteverket.

18 & Talan mot länsstyrelsens beslut varigenom avgjorts fråga om godkännande eller återkallelse av godkännande som avses i 5 5 första stycket 3 eller fråga om åtgärd som avses i 12 & föres hos kammarrätten genom besvär. '

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975. Bestämmelserna i 4. 5, 10—16 och 18 55 gäller dock först från och med den 1 januari 1976.

2. Skrotningspremie utgår endast för personbil som efter den" 31 de- cember 1974 godkänts vid kontrollbesiktning enligt fordonskungörelsen (1972: 595).

3. Myndighet som avses i 17 5 får föreskriva de avvikelser från denna förordning som i övrigt behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för näringslivet.

• Sida 290
•  Original

Prop. 1975: 32 50

Bilaga C Förslag till

Förordning om ändring i bilregisterkungörelsen (1972: 599)

Härigenom förordnas att 35 och 59 %% bilregisterkungörelsen (1972: 599) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35%

Beslut om avställning i annat fall än som avses i 34 5 första stycket får ej meddelas för längre tid än sex månader. Efter ny anmälan för— länges avställningstiden med högst sex månader åt gången. Avställnings- tiden räknas från och med den dag anmälan inkom till länsstyrelsen. Avställningen upphör före den beslutade avställningstidens utgång, om ägaren begär det.

Länsstyrelse får förelägga den som gjort anmälan om förläng- ning enligt första stycket i fråga om personbil att styrka att fordo- net finnes i behåll i sådant skick att det sannolikt ånyo kommer att brukas i trafik. Efterkommes ej föreläggandet, får länsstyrelsen besluta att avstållningen omedel- bart skall upphöra. Sådant beslut får dock ej meddelas, om ägaren visar att han till polismyndighet anmält att fordonet frånhänts ho- nom genom brott. Bestämmel- serna i detta stycke äger motsva- rande tillämpning, om anmälan om avställning gjorts inom två månader efter det att tidigare av— ställning upphört.

59 %

Fordon avregistreras efter skriftlig anmälan av ägaren till länsstyrelse

1. om ägaren visar att fordonet förstörts eller att annan åtgärd vidta- gits, som gör sannolikt att fordonet ej mera kommer att brukas i trafik,

2. om fordonet ändrats så att det ej längre är att hänföra till for- donsslag, för vilket registreringsplikt föreligger,

3. om fordonet registrerats i det militära fordonsregistret,

4. om det visas att fordonet varaktigt utförts ur riket,

5. om fordonet frånhänts ägaren genom brott och ej anträffats inom två år därefter.

Får länsstyrelse kännedom om att omständighet som avses i första stycket 1, 3, 4 eller 5 inträffat avregistreras fordonet, även om anmälan ej gjorts.

• Sida 291
•  Original

Prop. 1975: 32 51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avregistrering av personbil på grund av omständighet som avses i första stycket ] får ske endast om sådant av auktoriserad bilskro- tare eller kommun utfärdat skrot- ningsintyg som avses i bilskrot- ningslagen (1975: 000) ingivits till länsstyrelsen eller särskilda skäl föreligger.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976.

• Sida 292
•  Original

Prop. 1975: 32

INNEHÅLL

Propositionen ............................................ Propositionens huvudsakliga innehåll ....... . ................ Lagförslag .............................................. .l .

b) l-J

&?"P'P

lag om ändring i kommunala renhållningslagen

(1970:892) ..... . ..................................... lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958z663) .......... lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor .............................................. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701) ...... lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) ............ bilskrotningslag ......................................

Ut rag ur protokoll vid regeringssammanträde 1975-02-27 ......

&» we

Ul

7. 8.

. Arbetsgruppens betänkande

. Föredraganden

Inledning

Remissyttrandena .................................... 3.1 Hushållsavfall .................................. 3.2 Pappersavfall .................................... 3.3 Kemiskt avfall 3.4 Skrotbilar

4.1 Hushållsavfall .................................. 4.2 Pappersavfall .................................... 4.3 Kemiskt avfall .................................. 4.4 Skrotbilar ...................................... 4.5 Information ....................................

. Upprättade lagförslag ................................ Specialmotivering .................................... 6.1 Förslaget till lag om ändring i kommunala renhållnings- lagen (1970:892) ................................ 6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor ...................... Hemställan ........................................ Regeringens beslut ..................................

Bilaga] Avfall, ökad återvinning — bättre omhändertagande,

del I (Ds Jo 1974:10)

BilagaZ Avfall, ökad återvinning — bättre omhändertagande,

del II (Ds Jo 1974:11)

65

67 68 68

(UNGL. IOKTR. STOCKHOLM 197! 750016